i terrorns tid. rattegangen som skakade apartheid av peter harris

Översättning Hans O. Sjöström

Leopard förlag Stockholm 2011

104406_I terrorns_ORIG.indd 3 11-02-08 15.06.12

I terrorns tid. Rättegången som skakade apartheid

Leopard förlagS:t Paulsgatan 11118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

Copyright© Peter Harris 2008Published by agreement with Leonhardt & Höier Literary Agency, Copenhagen and Blake Friedmann Literary, TV and Film Agency Ltd LondonFirst published in South Africa in 2008 by Umuzi, an imprint of Random House Struik Ltd Originalets titel: In a Different Time. The Inside Story of the Delmas FourÖversättning: Hans O. SjöströmOmslag och typografi: Niklas Lindblad/Mystical Garden DesignSättning: Team Media Sweden AB, FalkenbergTryckt hos ScandBook, Falun 2011isbn 978-91-7343-297-9


FÖRFATTAReNS FÖRORD

Det här är en berättelse som aldrig har släppt greppet om mig. Den har återkommit och hemsökt mig ända sedan händelserna faktiskt ägde rum. Det som var svårt för mig var att skriva ner den. Med avbrott tog det mig omkring tio år. Nu är den färdig och det finns många jag vill tacka för allt stöd och bistånd. Ivan Vladislavic för att han trodde på boken och för hans råd och hjälp under de senaste fem åren. Stephen Johnson, verkställande direktör för Random House, som tog sig tid att läsa mitt manuskript i november 2007 och gillade det. Annari van der Merwe och Frederik de Jager vid Umuzi för deras tålamod med sin författardebutant.

ett särskilt tack till Mike Nicol som offrade hela december 2007 och början av januari 2008 på att göra en utomordentlig redigering av manuset på ett ytterst professionellt sätt. Jag måste också nämna Jacques Pauws båda böcker In The Heart of the Whore och Dances with Devils som har varit värdefulla informationskällor.

Min tacksamhet omfattar även Helen Seady för hennes kommen-tarer till texten och Norman Manoim för hans hjälp med en del av de sedan länge bortglömda juridiska frågeställningarna.

Till sist vill jag tacka Caroline som har varit en ständig källa till uppmuntran och som har stått för ovärderliga råd om de många utkasten till boken under de senaste tio åren, utkast som hon om-sorgsfullt läst och gjort minutiösa kommentarer till. Hon har varit ytterst betydelsefull för denna boks tillkomst och tillsammans med mina älskade barn Simon, Isabella, Dominic och Luke naturligtvis också för mig.

PHApril 2008


9

BOMBeN

Mannen som står lutad över bänken är helt fokuserad på sitt arbete – en studie i koncentration, som sig bör när man konstruerar en bomb. Han heter Japie F Kok och arbetar på mekaniska avdelningen inom den tekniska enheten vid säkerhetsavdelningen inom Sydafrikas polis.

Avdelningens verkstad ligger på Rebecca Street i Pretoria West. Säkerhetsarrangemangen kring den är strikta, ty detta är den plats där de ”inofficiella” anordningarna tillverkas: apparater för telefon-avlyssning, försåtminor, ljuddämpare, apparatur för tidsinställning, tändsatser, granater utan tidsfördröjning. Här konstrueras också behållare för noggrant utarbetade mordvapen: gift tillverkat av olika slags toxiner, giftdoserare samt givetvis bomber. Paket bomber, brev-bomber, brevlådebomber, pennbomber, hoppande bomber, land-minor, bilbomber, resväskebomber, fästminor, brandbomber, bom-ber som är kraftiga nog att spränga byggnader och bomber som är konstruerade för att bara spränga bort en hand. Bomber i alla former, med alla verkningsgrader och maskeringar.


10

1

Det är i april 1987. Jag kör i det snabba körfältet på motorvägen till Pretoria och håller uppsikt bakåt. Framför mig kör en skolbuss med plats för sjuttio passagerare helvetiskt fort och en massa ungar sitter hopträngda vid det stora bakfönstret och gör grimaser åt mig, de ler och vinkar. Jag är inte road.

I morse ringde telefonen klockan fem. Inte precis min bästa tid på dygnet.

Jag väcks ur en tung sömn, trevar klumpigt efter apparaten på nattygsbordet. Min hustru Caroline som ligger bredvid mig kryper undan ljudet och drar täcket över huvudet. Hon är journalist. Jag är advokat. På grund av våra arbeten ringer telefonen dygnet runt. Vi tycks aldrig vänja oss vid det.

Rösten är skrovlig när jag svarar.”Talar jag med Peter Harris?” säger en röst som jag inte känner

igen.”Skulle tro det”, svarar jag.”Det här samtalet kommer från Lusaka. Var snäll och besök Jabu

Masina, Ting Ting Masango, Neo Potsane och Joseph Makhura i Centrala högsäkerhetsfängelset i Pretoria. De behöver träffa er snarast. Gör vad ni kan för att bistå dem.”

Jag har anteckningspapper och penna bredvid telefonen och skriver ner namnen. ”Inga problem”, säger jag, men den som ringt upp har redan lagt på.

”Vad är det?” mumlar Caroline.”Det är det jag måste ta reda på”, säger jag och går ut i bad-

rummet.

Högsäkerhetsfängelse betyder ”politisk fånge”, ingenting annat. Seriemördare, sadistiska mördare, våldsamma psykotiker och mass-mördare kommer aldrig i närheten av ett högsäkerhetsfängelse. Hög-säkerhet är till för ”de politiska”, mina klienter.

Mitt jobb är enkelt. De är anklagade, jag företräder dem och se-dan sätts de i fängelse, vanligtvis på lång tid. Där besöker jag dem. På ställen som Pretoria Central eller ”ormgropen” i Kroonstad, på Robben Island eller i Diepklooffängelset som också är känt som ”Sun


11

City” efter det fantasieggande nöjesetablissemanget som byggdes av Sol Kerzner i Bop eller Bophuthatswana som apartheidpolitikens arkitekter kallar det.

”Är de skyldiga?”Tja, det är de nog … för det mesta. Åtminstone de som hamnar på

sådana här ställen är det, om nu skyldiga är rätt ord. Sorgligt nog, förmodar jag, har jag inte så många oskyldiga klienter. Det är inte många advokater som har det. Än värre är att mina klienter i allmän-het anklagas för svåra brott som förräderi, mord, sammansvärjning, försök att omstörta staten, sabotage, alltså brott som medför döds-straff. Det är därför dessa människor är svåra att försvara, särskilt om de verkligen är skyldiga.

Ännu värre är att mina klienter ofta inte vill neka till vad de anklagas för. De har inget intresse av att bevisa att de är oskyldiga, en klar skillnad mot de flesta som anklagas för kriminella förseelser. De allra flesta hävdar att de är oskyldiga trots överväldigande bevis för motsatsen. Se efter själv någon gång: gå – eller spring – genom ett vanligt fängelse vilken dag som helst och fråga de fångar som dömts för kriminella handlingar vilka av dem som är oskyldiga och felaktigt dömda. Alla lär räcka upp handen.

Det som gör att mina klienter skiljer sig från andra är att de är politiska. Frågar man dem om de tänkt störta staten så svarar de tydligt och klart ja. Men olyckligtvis kommer de ändå till samma ställe, fängelset, även om de skiljs ut från de vanliga brottslingarna. Detta är deprimerande och demoraliserande för en advokat.

Sedan telefonsamtalet kom i morse har jag gjort en del förfrågningar om Jabu Masina och de tre andra, som med vårt juridiska språkbruk kallas våra klienter. Jag har kommit fram till att de ingått i ett special-förband inom ANC som haft olika uppdrag i landet i omkring tio månader innan de greps. Detta är i sig intressant, eftersom många av Umkhonto we Sizwes (MK:s) agenter brukar åka fast efter be-tydligt kortare tid. Askaris (tillfångatagna och avprogrammerade MK-soldater) som nu tjänstgör hos säkerhetspolisen sätts in på alla järnvägsstationer, taxistationer, gränsposteringar och tänkbara punk-ter för gränspassage för att ange sina före detta kollegor. När dessa väl har identifierats grips de snabbt. Gränspatrullerna och kom-


12

mandosoldaterna vid utposterna tar hand om dem som hoppar över gränsstängslen.

Att ett förband som detta har gripits hemlighålls för att polisen ska kunna genomföra sin ”utredning” utan att störas av advokater som vill träffa sina klienter. Det skulle ha satt käppar i hjulen för åklagarmyndighetens noggrant uppbyggda argumentering. Beroende på omständigheterna kring gripandet får deras familjer först långt senare reda på att de sitter i häkte.

Det finns ett mönster för statens sätt att hantera gripna MK-solda-ter. När de gripits vägrar de i allmänhet att säga något. Det förekom-mer hot om tortyr och då säger en del av dem något, vilket uppriktigt sagt är precis vad jag skulle göra om jag vore i deras kläder. Jag skulle sjunga en aria om det hjälpte. Andra säger ingenting. Då torteras de allt efter uppfinningsrikedomen och böjelsen hos den säkerhetspolis som sköter förhöret. De lämnar då en del uppgifter och avger en ”bekännelse”. Till slut talar de flesta. För de modiga är det en fråga om hur länge man står ut och hur fullständig bekännelsen blir.

När det finns en bekännelse förs de till en fredsdomare som på största allvar frågar de misshandlade och utmattade fångarna om de har torterats eller om de har lämnat sin bekännelse ”av egen fri vilja”. De anklagade undviker blickarna från den säkerhetspolis som har torterat dem och svarar att de avgett sin bekännelse av egen fri vilja. Fredsdomaren intygar detta och så, simsalabim, faller den första byggstenen i statens anklagelseakt på plats. ”Förhörsteknik?” frågar du. ”Tips och tortyr.” Inte särskilt subtilt men effektivt. Förrådda av sina kroppar släpas de anklagade tillbaka till sina olika celler i ett dis av smärta, chock och skam.

Nu grips medhjälpare, förhörsprocessen upprepas och förunder-sökningen avslutas. Först när ärendet praktiskt taget är klart för rättegång förs de anklagade till rätten och det första framträdandet där. Om de har goda kontaktkanaler med andra MK-förband eller med högkvarteret i Lusaka har uppgifterna om deras otur naturligt-vis läckt ut, framför allt om en viktig tidpunkt för en kontakt har missats. Om ett förband inte hörts av på mycket länge antar man i Lusaka att de har gripits och man vidtar de åtgärder som behövs för att skydda andra grupper. I de flesta fall agerar MK-gerillan emel-lertid i små åtskilda grupper som har liten eller ingen kontakt med


13

varandra, framför allt om de är ute på specialuppdrag. I allmänhet är deras första framträdande i rätten det första tillfälle när omvärlden får vetskap om att de har gripits.

Ofta sammanfaller detta framträdande med ett reportage på sön-dagstidningarnas förstasida. Polisen har förmodligen läckt nyheten till tidningens vänskapligt sinnade kriminalreporter som inte alls har något emot att för säkerhetspolisens räkning avfyra den första salvan i den kommande bataljen.

År 1987 har statens ”inofficiella” metoder blivit allmänt accepte-rade och användning av tortyr vid förhör är inte den värsta av dessa metoder. Vi befinner oss i tionde månaden av det andra undantags-tillståndet och de svartas kåkstäder är bokstavligen ockuperade av militären och många av dem är omgärdade med taggtråd och beva-kade av soldater med hundar.

Sydafrika är enligt min mening illa ute. Svarta människor hävdar rentav att de har levt i ett skamligt land i sisådär trehundratrettiofem år.

Siffrorna för massgripandena varierar. Beroende på vem man talar med kan de vara så höga som trettiotusen eller så låga som tiotusen. Om nu tiotusen är lågt! Motståndet från United Democratic Front (UDF) och Congress of South African Trade Unions (Cosatu) växer dagligen i alla delar av samhället, från arbetsplatserna till skolorna. I allt större omfattning händer det att aktivister som kämpar mot apartheid mördas, försvinner eller råkar ut för försåtsmineringar och sprängs i luften. Detta är ingen officiell politik, men vi vet att det händer. Vi kan bara inte bevisa det. Och många människor vill inget veta av rädsla för vad de kan få höra och vilka de personliga konsekvenserna av detta kan bli.

Allt det här händer under ytan. På ytan finns en juridisk och rätts-lig ordning som inom säkerhetslagarnas trånga ramar tillhanda-håller advokathjälp för politiska organisationer och politiska fångar. Regeringen, som sitter i en rävsax mellan sin drift att med våld ta itu med all opposition och sin egendomliga, förtvivlade strävan efter internationell trovärdighet och legitimitet, har lämnat den juridiska dörren på glänt. Det är en dörr som leder till ett trångt utrymme. Men folk utnyttjar den möjligheten. Som man gör när man inte har något annat att ta till.


14

I det här läget har de politiska rättegångarna blivit en tävlan mel-lan regeringen och motståndsrörelserna. en kamp i rättssalen om moralisk rätt, legitimitet och trovärdighet.

Jag är en av dessa försvarsadvokater som kallas in, en av dem som levererar de magra juridiska måltiderna. Jag har hållit på med det i några år nu och vid trettiotre års ålder pendlar jag mellan höjdpunk-ter av energiskt engagemang för mina klienter, vrede, utmattning och en lakonisk cynism som jag försöker dölja. Skrämmande nog upplever jag ibland en rad av dessa tillstånd samtidigt. Jag träffar mina klienter när de är som svagast och mest sårbara. De talar med mig om sin fruktan och sina svagheter, sina relationer, sin barndom och sin osäkerhet.

Försök att en gång var fjortonde dag, flera år i sträck, besöka fångar som sitter totalt isolerade så får ni se att man till slut inte talar särskilt mycket om juridik – det är ingen större idé när de sitter isolerade enligt den drakoniska säkerhetslagstiftning som inte ger något större utrymme för juridiska finesser. Vi ägnar tiden åt att tala om politik, om deras familjer, om hur de mår och hur förhållandena i fängelset är. Jag berättar om vad som händer på utsidan och muntliga upplysningar förs vidare. Jag ser det hela ur deras synvinkel. Jag vet hur jag själv skulle vara: dubbelt så sårbar som de och bara hälften så modig.

När de till slut friges blir vi ofta en smula generade när vi träffas ”därute”. Är det jag eller är det min klient som upplever distans? eller drar vi oss båda tillbaka till våra hemliga gömställen, ingen av oss tar alltför djupa spadtag, nämner aldrig de insikter vi fått? Det kanske skulle störa deras rehabilitering. Ingen vill ha sin terapeut med på festen.

Obehagliga tankar medan jag böjer mig över ratten och i hög fart kör mot Pretoria Central för att träffa fyra nya klienter samtidigt som jag oroar mig för att jag av trötthet ska köra av vägen.

2

Det var nära midnatt när Jabu Masina vaknade med ett ryck av att rummet fylldes av strålkastarljus. Bilen saktade in och stannade fram-för skolsalen där han höll sig gömd. Han kontrollerade sitt handeld-


15

vapen, en Tetepistol, och satte tillbaka den i bältet. Skjortan var våt av svett. endast överrumpling kunde hjälpa honom mot en man som Orphan ”Hlubi” Chapi.

Det var andra gången han hade kommit hit för att ta Chapi. Han hade försökt en månad tidigare men Chapi var alltför väl skyddad och alltid på sin vakt. Jabu hade följt honom i två veckor och aldrig lyckats komma tillräckligt nära. Till slut hade han återvänt till Swazi land strax innan passet därifrån gick ut. Det var ett pass som hans chef Solly Simelane hade försett honom med.

Sedan han fullgjort sin grundutbildning i Fundalägret nära Luanda hade han förts till ett skyddat hus i staden. Där hade han fått veta att han skulle placeras i Swaziland och ansluta sig till ett förband som skulle specialisera sig på lönnmord – det så kallade glasyrförbandet.

Innan Jabu reste till Swaziland besökte ANC:s ordförande, Oliver Tambo, honom i det skyddade huset i Luanda. De träffades en-samma i ett sparsamt möblerat rum. Jabu kände sig hedrad av att få sitta tillsammans med en man som han hade en sådan respekt för. Ordföranden frågade honom om hans utbildning och om var han hade växt upp. Jabu talade om sitt hem i Rockville och om sitt liv i Sydafrika innan han lämnade landet. Mötet slutade med att Oliver Tambo skakade hand med honom och önskade honom lycka till.

Den 11 juni 1978 fick Jabu 200 rand och ett pass med visum för fjorton dagar av sin kommendant Solly Simelane. Han fick order att gå in i Sydafrika och ”sanktionera” Chapi, en polis som var ökänd i Soweto för övergrepp mot sitt eget folk. Jabu kände till Chapi. Han var en legend i Soweto och skröt med att han hade dödat många studenter. Han var alltid beväpnad och for till synes oövervinnlig fram i kåkstaden i sällskap med andra poliser. Skottsäker.

Det hade redan gjorts flera försök att mörda Chapi. Alla hade misslyckats. Folk var skräckslagna för honom. Han var snabb med att få fram sitt vapen och ryktet sa att han var en utmärkt skytt.

Jabu gick igenom gränsposteringen vid Oshoek och kom fram till Soweto klockan sju samma kväll. Än en gång ägnade han dagar och nätter åt att skugga Chapi men utan större framgång. Trots att han visste var polismannen bodde ville han inte bli sedd alltför nära hans hus. De gånger han bevakade huset kunde han inte upptäcka Chapi någonstans.


16

Dagarna gick. Jabu blev desperat. På morgonen den fjortonde dagen, när han stod och väntade vid en rondell nära anglikanska kyrkan i närheten av Chapis hem i Rockville, körde dennes bruna Granada upp bredvid honom. Två kvinnor hoppade ur. Jabu gick snabbt fram mot bilen och började ta fram pistolen som han hade instucken framtill i byxorna täckt av en utanpåskjorta. Plötsligt kom en polisbil körande runt hörnet och stannade intill Chapis bil. Jabu stannade. Det här var för farligt. Morokas polisstation låg alltför nära. Han gick långsamt därifrån. På avstånd såg han Granadan köra därifrån. Tillslaget måste ske på natten. Han måste hitta något sätt att hålla sig dold.

På eftermiddagen återvände han och kontrollerade ännu en gång området kring Chapis hus. Husen var större här, inte de små tänd-sticksaskar som det var så gott om i Soweto. Tomten var också större och huset hade eget garage. Han jämförde det med sitt eget hus och motviljan växte och blev ett utmärkt motiv för det han planerade. Den här mannen njöt frukterna av samarbetet med de vita och allt hade sitt pris. Jabu gjorde upp sin plan. Ndondoskolan mitt emot Chapis hus skulle utgöra ett bra skydd medan han väntade. När det blivit mörkt gick han in i skolan och gick i ställning i skolsalen ut mot gatan. Tidigare hade han undvikit detta alternativ eftersom han tyckte att det var alltför uppenbart. Men det var hans sista chans. Han var spänd och väntan blev lång och tröttsam. Till sist lutade han sig mot en vägg och somnade efter en stund. Han vaknade till med ett ryck, muttrade åt sig själv men tyngden bakom ögonen gjorde att han somnade om.

Så fylldes klassrummet av ljuset från en bilstrålkastare. Det var Chapis Granada. Nu måste han slå till. Bilen stannade mitt emot Chapis hus och en man klev ur, gick mot trädgårdsgrinden och öpp-nade den. I det matta orangefärgade ljuset över kåkstaden från de höga Apollolamporna såg han att det var Chapi. Snabbt lämnade han klassrummet och höll sig i skuggan.

Chapis hus låg till vänster, Granadan stod till höger. Chapi öpp-nade garagedörren. Jabu skyndade fram mot honom. När Chapi hörde fotsteg snurrade han runt med pistolen i handen. Att han kunde vara så snabb. Jabu vinglade till som ett fyllo och raglade över vägen mot polisen. Nu var han nära, i höjd med bilen. Chapi sänkte


17

sin pistol och frågade om Jabu mådde bra. Han sluddrade till svar. Samtidigt drog han pistolen och sköt Chapi högt uppe på höger sida. Polisen föll samman till hukande ställning och höjde pistolen. Jabu tryckte på avtryckaren en gång till. Den hade låst sig. Chapi höjde sitt vapen. Jabu svor till, dök över Fordens kylare och försökte få igång pistolen. Chapi sköt, sex skott eller ännu fler. Vid varje smäll väntade sig Jabu att få känna stöten av metall som trängde in i hans kött. Han rusade mot bilens kylare när den sårade Chapi gick mot aktern. Jägaren hade plötsligt blivit villebråd. Det var sant som de sa om Chapi, han gick inte att döda. Skotten hördes öronbedövande nära. Nu är det klippt, tänkte Jabu, nu är det slut. Och så blev det tyst. Han rusade bort längs gatan i vild fart. Han levde. När han väl kommit runt hörnet gick han lugnt uppför gatan bakom Chapis hus, hoppade över ett staket och gömde sig i en trädgård.

Han stoppade ner pistolen i byxorna. Tänka sig att en så liten sak kunde ta livet av en man, men den osårbara Chapi skulle säkert överleva om han bara träffats av en kula. Och sedan skulle polisen hitta Jabu. Men han kunde inte röra sig. Nattmörkret fylldes av tjutet från sirener när de stora polisbilarna accelererade från Morokas polis-station. Alla som rörde sig på gatan skulle stoppas och förhöras. Han skulle inte ha en chans. Han visste att ingen skulle lämna sitt hus. De modiga kanske kikade ut genom ett fönster men ingen skulle våga göra mer än så. Detta var Soweto och det man inte visste kunde inte skada en. en timme gick. Ännu en. Inte förrän tidigt på morgonen kunde han frusen och rädd smyga iväg.

Följande dag förberedde sig Jabu för att lämna landet. Hans pass hade gått ut. Han skulle hoppa över gränsspärren. Det medförde nya faror. Ytterligare en anledning att bli gripen. Hans ängslan förstärk-tes än mer av att han ännu inte visste något om Chapi och om han hade lyckats med sitt uppdrag.

Jabu beslöt att gå över gränsen till Botswana som han hade fått order att göra om något gick på tok. Moçambique var uteslutet, efter-som det skulle bli pinsamt för moçambikierna om han åkte fast.

Vid Johannesburgs Park Station förkunnade Sowetans löpsedel att Chapi var död. Jabu köpte ett exemplar. Han läste att Sowetos invånare hade ”dansat på gatorna”.

På kvällen smet han genom stängslet in i Botswana och begav sig


18

till ett flyktingcenter. Han vägrade att tala med någon i lägret utan krävde att få träffa en högre befattningshavare från ANC. Två dagar senare fick han besök av Joe Modise som han berättade sin historia för.

efteråt undrade han, utmattad och medveten om det slutgiltiga i sin handling, varför han inte kände någon ånger och varför han var fylld av segerstämning.

Hans första uppdrag var slutfört. Han hade utfört ett mord.

3

För att komma till högsäkerhetsfängelset i Pretoria måste man åka genom det väldiga militärkomplexet Voortrekkerhoogte, det syda-frikanska försvarets högkvarter. Till höger och vänster ligger armé-förläggningarna, enhetliga bruna kåkar som smälter samman med den förtorkade bruna stäppen. Den största militäranläggningen i Afrika. Vilken ful plats! Bakom förläggningarnas grå väggar finns en okänd terräng fylld av förtryckande reglementen och soldater, sorg-liga människor som finner tröst i rutinernas kamratanda och stärker sig med den avlägsna tanken på död. Jag vet, för jag har varit där. Mycket ofta ser jag flygets C130:or lyfta. Mörka olivgröna fåglar med svällande magar fulla med galla på väg mot Angola, Moçambique, Namibia (som fortfarande kallades Sydvästafrika på den tiden) för att underblåsa tvivelaktiga och sällan omskrivna krig. Dessa konflikter i norr, som vi snabbt bläddrar förbi, blir aldrig verkliga förrän någon som vi känner inte återvänder därifrån. Och de flesta av oss känner någon sådan.

Jag måste erkänna att jag har fördomar om Pretoria. Jag har aldrig lyckats skilja den vackra lila färgen på jakarandaträden längs alla avenyer från det lidande som planeras och genomförs från denna stad. Jag har varit med om alltför många rättegångar och gjort alltför många besök i fängelser som krossar alla som finns där för att kunna uppskatta de blommande jakarandaträden. Det finns inte mycket skönhet i Pretoria. Stadens gator är alltid fulla av byråkrater, poliser eller soldater som hastar mellan de grå betongkvarteren – de väldiga ministerier som administrerar landet – hettan som stiger upp från de asfalterade vägarna i stadens centrum är fullt synlig och kvävande.


19

ett annat skäl till att jag inte gillar Pretoria är att det ofta explode-rar bomber där. ANC:s militära kamp, som till en början inriktades på ”hårda mål” som inrättningar för militären och säkerhetstjänsten, har intensifierats de senaste åren. ett större antal förband tar sig in i landet och gränsen mellan ”hårda” och ”mjuka” mål har suddats ut. Jag misstänker att hela Pretoria betraktas som ett hårt mål, och ANC vet inte eller bryr sig inte om ifall jag råkar vara där. Tanken på att lämna denna jord i bitar tillsammans med människor som jag avskyr är inte bara motbjudande, den skrämmer mig. Mycket.

Till och med restauranger är måltavlor. Jag är inte någon vän av Wimpybarer, men nu sprängs de i luften och civila som sitter där och äter hamburgare dör. Detta bisarra val av måltavlor gör att jag undrar hur det står till i huvudet på den som placerar ut bomberna och det fyller mig med obehag och rädsla både för hamburgare och bomber. Gränserna är otydliga därute. Är man på fel plats vid fel tillfälle blir man dödad.

Fängelset är lågt och fyrkantigt, innergårdarna är omgivna av höga gula murar och bevakningsbryggor av stål. en lång rad ståldörrar, omöjliga att forcera, leder genom de olika sektionerna till den allra innersta. På den yttre avdelningen som vetter mot gatan sitter vanliga kriminella. en av landets mest trafikerade vägar stryker tätt förbi de vita fönstren i landets största fängelse. När man åker förbi ser man händer som vädjande vinkar åt en. Oroande. Inte precis den bästa tänkbara infarten till vår huvudstad, men Pretoria är ju en stad utan hyfs. Från monoliten Voortrekkermonumentet, synligt på tjugo kilo-meters håll, och som påminner om ett gevär och ruvar ovanför vägen in i staden, via University of South Africa och till fängelsets kletiga famntag, får man samma hänsynslösa budskap och det lyder: makt.

Jag kör längs Potgieter Street, svänger upp på bron och är plötsligt inne i ”säkerhetskomplexet”. Till vänster om mig ligger officers-klubben och andra byggnader som tillhör högkvarteret. en sväng till vänster och ytterligare en åt samma håll så är jag framme vid fångvaktarnas prydliga och ordentliga hus. Det råder ingen brist på trädgårdsarbetare till deras gröna gräsmattor och välklippta häckar. Tunga brottslingar som gör sin sista tid på Pretoria Central sköter manikyren på dessa trädgårdsgångar. De vet att inte ens att tvingas


20

klippa ett grässtrå i taget i solen med jord under fötterna kan vara värre än det tomrum som omger dem i fängelsebetongen.

Jag får en känsla av att de välskötta gräsmattorna och gångarna vid huset, som ger ett nästan kliniskt intryck på grund av bristen på blommor, är en avspegling av sinnelaget hos dem som bor där. Deras yttertrappor skiner, röda och polerade. Barn leker och skrattar på gräset, medan vattenspridarna slött slår öglor av silverstänk över den stela omgivningen. Spetsgardinerna i fönstren hänger stilla. Husen ser alla likadana ut, skillnaden finns i trädgårdarna, hos bilarna och i utformningen av häckarna, men alltsammans förefaller litet mal-placerat intill det stora fängelset i gult tegel som tornar upp sig över alltsammans. I denna skugga verkar anläggningen osårbar.

På kullen ovanför huvudbyggnaden ligger Death Row, ett separat fängelse för dödsdömda. Det är här hängningarna utförs. De är vanliga vid den här tiden. Det är första gången jag är här.

Det billiga fasadteglet på fängelset ter sig nästan helt vitt i solskenet och kontrasterar mot det buteljgröna, skottsäkra glaset i de utskju-tande bevakningsposterna. Jag ser rörelser bakom glaset när jag kisar upp mot tornet. Pojken utanför slottets port som väntar på att bli insläppt. Två kameror rör sig i en båge och jag vet att fångvaktarna betraktar mig. Spelet börjar.

Jag blir inte arg, för det finns regler i detta spel som de bestäm-mer och jag följer men de vet också att de inte får gå för långt. Även om båda sidor uppför sig illa respekterar vi ramarna och håller oss inom dem. Om de går för långt rapporterar jag dem till någon högre uppsatt person som kanske gör något åt saken. Det är det minsta man kan göra när man sitter med alla kort. De är alltså ohyfsade och jag är förhoppningsvis föraktfullt professionell.

Jag trycker på knappen till porttelefonen. Inget svar. Om någon hade svarat omedelbart hade jag blivit förvånad. Jag väntar i två mi-nuter och trycker på knappen igen. Väntar en stund till och trycker igen. Tredje gången gillt. Jag vet att de håller på att närma sig gränsen för det tillåtna. ett svar ur högtalaren: ”Ja.”

Jag talar om vad jag heter. Säger att jag är advokat och kommer i ett juridiskt ärende och ska träffa Jabu Masina, Ting Ting Masango, Neo Potsane och Joseph Makhura.

Tystnad.


21

”Hallå?”Tystnad.Jag svär för nu kan jag inte behärska mig längre. Jag vet att de

lyssnar. Det hörs fnitter i den skrapiga telefonen.Jag vänder mig bort. Det måste finnas andra sätt att hantera detta.

Och vad i helvete gör jag här egentligen? Hur kan sådana barnslig-heter roa dem? De har tråkigt och jag är förbannad, det är ingen bra kombination. I middagssolen studsar hettan mot asfalten och gör att min hjärna kokar medan jag blir allt ilsknare.

en röst säger: ”Ni har inte bokat in någon tid.””Jo det har jag.”Tystnad. en gång försökte jag bryta dödläget genom att vara hygg-

lig, frågade hur de mådde och om de hade en bra dag. De förblev tysta, stirrade på mig som jag antagligen också skulle ha gjort om jag hade arbetat på Pretoria Central och någon hade ställt samma fråga till mig. Sedan dess har jag förstått att ömsesidig fiendskap är det naturliga. Det passar mig bra. Ibland gillar jag att bli illa omtyckt, vilket bekymrar mig. Men i dag blir det bara för mycket. en god vän, Karel Tipp, som jag arbetade tillsammans med för några år sedan sa en gång till mig att när han höll på med ett stort och invecklat mål var det enda han egentligen ville göra att arbeta på en av de där gamla bogserbåtarna som aldrig lämnar Durbans hamn, blicka ut över havet och polera mässingen. Vid sådana här tillfällen polerar jag långsamt min mässing. Havet är blankt och klart.

Plötsligt och med pustande hydraulik öppnas den stora svarta ståldörren framför mig. Fångvaktare van Rensburg vinkar in mig.


i terrorns tid. rattegangen som skakade apartheid av peter harris

Documents