lulebygdens forskarföreninglulebygden.se/tidning/tidning-lf-79.pdf · lulebygdens forskarförening...

LulebygdensForskarförening

l Ordföranden har ordet Nya medlemmar Sid 3

l Amerika – mitt drömland Del 2/2 Sid 4

l Ale och Västmark – en komplicerad historia Sid 7

l Två unga människor och två kulturer möts i Same- land för 300 år sedan. Margareta Kråka och Nils Ersson Sid 10

l Margareta Kråka (novell) Sid 12

l För 100 år sedan. De olyckliga Brasilien- fararna kom hem Sid 14

MEDLEMSTIDNING – Nr 79, september 2012

PROGRAM FÖR HÖST/VINTER 2012

Nu börjar vi med

TISDAGSTRÄFFARNAför hösten 2012Den första börjar

TISDAGEN den 2 oktober 2012 kl 18.00Plats:

V:a Varvsgatan 24 E, Hyresgästernas fritidslokal

Program:KIRSTEN BASMA berättar om krigsåren i Nord-

Norge och hur familjen flydde till forna Sovjet. Föreningen bjuder på fikat!

Tisdagsträffen den 6 november 2012Program ej klart

Håll utkik efter utförlig annons på hemsidan där aktuellt program presenteras.

”Vem tror du att du är”Börja släktforska med Lulebygdens Forskarförening

Kurs i SläktforskningOnsdagar 18.00–21.00, 30 timmar

Start onsdag den 3 oktober 2012. Avgift 850 kr.Intresseanmälan: [email protected]

Besöksadress: Residensgatan 6 E, LuleåTorsdagar kl 15–18

Hemsida se: www.lulebygden.seFacebook se: Lulebygdens Forskarförening

Material i tidningenBeklagar om någon medlems, som sänt in material till tidningen, ibland kan uppleva att artikeln inte publicerats.

Det beror oftast på att sidantalet ”hoppar” fyra sidor åt gången och att det material som för tillfället finns till-gängligt inte når upp till 16, 20 eller 24 sidor.

Därför måste tyvärr en del material stå över till nästa tidnimgsutgivning.

Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012

Styrelsen 2012Ordförande:Per WänkköTel 0920-22 62 76, 070/669 94 76E-post: [email protected] ordförande:Gunnar JohanssonTel 0920-22 75 93Kassör:Gunnel Jägare SandinTel 0920-26 78 19E-post: [email protected]:Carin VallgrenTel 0920-22 86 13E-post: [email protected]Övriga ledmöter:Gunhild HedenströmTel 0920-26 04 66E-post:[email protected] KarlssonTel 0920-22 30 39E-post: [email protected]Åke LundebringTel 0920-26 86 31E-post: [email protected]:Ingrid VikströmTel 0920-340 72E-post: [email protected] MäkiTel 073-040 31 64E-post: [email protected]

LulebygdensForskarföreningBesöksadress:Residensgatan 6 E, LuleåTelefon: 070/299 54 24Telefontid: Måndag: kl 9-11” Torsdag: kl 9-11Övrig tid går bra att malia tillnedanstående e-mailadresse-postadress:[email protected]

Hemsida:www.lulebygden seWebbansvarig: Marita Lindelle-post: [email protected]

Post skickas till adress:Lulebygdens ForskarföreningResidensgatan 6 E972 36 Luleå

Öppettider:Ytterdörren öppen kl 07.00-20.00 alla dagar. Innerdörren låses som tidigare med egen nyckel .

AnnonspriserÅttondels sida 100 krKvartssida 200 krHalvsida 300 krHelsida 500 krSista sidan, enstaka nr 1.500 krSista sidan helår (4 nr) 5.000 krMedlemmar får kostnadsfritt mark-nadsföra sina alster i tidningen. Detta är begränsat till 40 mm/1 sprespektive 20 mm/2 sp. Detta un-der förutsättning att ett exemplar av alstret lämnas till föreningen.

MedlemsavgifterVuxen 150 kr/årUngdom tom 25 år 40 kr/årFamilj (samma hushåll) 190 kr/årVid inbetalning uppge alltid namn, adress, födelsedag, telefon, gärna mobil och e-post (inkl namn mm på famil-jemedlemmar som omfattas av familjeavgiften).

Avgiften betalas till PG 36 64 01-8Vid internetbetalning: Komplettera dina uppgifter genom att skicka dem med e-post till medlemsansvarige-post: [email protected] ihåg att meddela adressändring!

Föreningens syfteLulebygdens Forskarförening grundades 1989 för att främja och höja intresset för bygde-person- och släktforskning inom gamla Storlule socken samt att arbeta för bättre be-tingelser för sådan forskning.

Ge ett bidrag tillJulius Sundströms

MinnesfondFörvaltas av

Lulebygdens Forskarförening.BG 5862-5955

Stipendiegruppen/lulebygdens Forskarförening

Gerd Olovsson, tel 0920-25 44 64, e-post [email protected]

Anders Sandström, tel 0929-304 26FONUS kan förmedla telegrammen

2

Nästa tidning utkommervecka 47

varför manuskript måste vara inskickade

SENAST DEN 14 NOVEMBER


Redaktör ochansvarig utgivareÅKE ÖSTLING

Tel 0911-21 17 [email protected]

3

Ordförandenhar ordet Lulebygdens Forskarförening är en

ideell förening som drivs enbart av ideella krafter. Vi verkar för att höja intresset för - och att underlätta släkt – och bygdeforskning i framförallt Lulebygden men också hela Norrbot-tens län. I samarbete med biblioteket i Luleå ser vi till att ständigt komplet-tera med nytt ”utsläppt” material - och i vår lokal tillgängliggöra allt som kan önskas för Din forskning. I lokalen finns även mikrokort från finska Tor-nedalen samt delar fr. Västerbotten.

Materialet utökas ständigt! Utöver mikrokort och film finns renskrifter, böcker, ett 15-tal läsapparater, datorer fyllda med sökbara databaser (CD äv. för hela och andra delar av landet) etc. Det är förstås möjligt att hos oss forska i andra landsdelar genom den dator med Genline, som finns i lokalen. Kursledare berättar hur det går till.

Lokalenhar ingen fast bemanning, men med-lemmar med nyckel hjälps åt att hålla dörren öppen för alla vid vistelse i lo-kalen, vardagar under angivna tider. Kontakt; se info sidan 2.

Vi hjälps åtVi är tacksamma för all hjälp och stöd vi kan få av Er medlemmar, ex-empelvis med städning i lokalen, när och där det behövs, serveringshjälp vid träffar, etikettering av tidningen inför utskick, förslag till aktiviteter etc. - och förstås, öppethållande av lokalen när Ni är där under vardagar! Vi tar också tacksamt emot bidrag till vår bokhylla, gärna böcker med an-knytning till Norrbotten.

Hör av ertill föreningen med förslag eller erbju-dande om tjänst som kan utföras av Dig nu eller senare, vid enstaka eller flera tillfällen. Ring, maila, posta eller lämna meddelande i den gröna brev-lådan inne i lokalen när Du är där, så noterar vi och hör vi av oss till Dig när din insats behövs.

Föreningens post, e-post och telefon; se sidan 2, hemsidan och anslags-tavlan.

Ideellförening

Karin JohanssonNorra Sunderbyn 495961 93 BodenTel 0920-25 67 68

John LindbergParkvägen 40 B972 53 LuleåTel 0920-23 06 03

Leif MarkstedtVästra Hjoggböle105931 94 Skellefteå

HejDå har sommaren 2012 passerat, en sommar som absolut inte levt upp till mina förhoppningar. Det hade onek-ligen varit trevligt om vi fått del av den värme som plågat södra Europa. Men vädergudarna är inte rättvisa.

Jag vill hälsa samtliga medlem-mar välkomna till en ny forskarsä-song. Vi har tyvärr under en längre tid kunnat konstatera att antalet be-sök i lokalen minskar kraftigt vilket jag tycker är tråkigt. Att sitta hemma framför datorn och forska är natur-ligtvis bekvämt men i vår förenings-lokal har du tillgång till annat vär-defullt material i form av filmrullar, böcker och medlemstidningar från andra föreningar. Den sociala sam-varon med andra forskare som kan ge dig värdefulla tips och hjälp om du fastnar är också värdefull.

Som du kan se i annonsen på an-nan plats i tidningen och på vår hem-sida fortsätter tisdagsträffarna med den första träffen under hösten tis-dagen den 2 oktober. Ämnet för den därpå följande träffen är inte klart och vi är tacksamma för förslag. Om

du har en idé ta kontakt med Gunhild Hedenström eller Sture Karlsson el-ler någon annan i styrelsen. Telefon-nummer och E-postadresser hittar du på sidan 2 i den här tidningen.

I föregående nummer av tidning-en utlovade jag att vi skulle genom-föra en nybörjarkurs och en fortsätt-ningskurs i egen regi under hösten. Nybörjarkursen beräknas starta den 3 oktober. Däremot är det tveksamt om vi klarar av att genomföra en fortsättningskurs under hösten.

PER

NYAMEDLEMMAR

Vi hälsar de nya medlemmarna välkomna!

e


a

Amerika – mitt drömlandDel 2/2.

Fortsättning och avslutning på ”Amerika – mitt drömland” som påbörjades i föregående tidningsnummer. Artikeln är en sammanställning som DAGMAR WIKBERG, Böle, samman-fattat från OSCAR ENGSTRÖMS dagbok.

Åter tillbaka till SeattleVi hyrde ett litet 4-rumshus, flyttade dit våra gamla, nästan utslitna möb-ler. Sedan spadade jag upp en fin köksgarden och plantade allt möjligt. Fick mig arbete vid ett sågverk långt borta med 10-timmarsdag, 2,50. En vecka var nog!

Sedan fick jag arbete på en stor byggnad, mycket fin med rullande trappor. Inte något långt arbete.

En morgon ute på avenyn mötte jag en som fråga om jag ville ha ar-bete, så jag fick arbete vid en bygg-nad. En mycket god man, men jag hade min ansökan inne för staden och fick order att taga min exami-nation, vilket jag gjorde med glans och fick mitt kort, 100%, allt som kan fås. Fick börja vid vattenavdel-ningen. Vi hade att taga ut stora rör ur gatan, för den skulle sänkas 20 till 30 fot. Nog var det varmt och fuktigt under jorden, och man fick vara både våt, lortig och svettig. Första decem-ber 1909 var det arbetet slut.

Så mötte jag en god vän, som jag hade arbetat för, en murare. Han höll på med Oddfellow. Eftersom jag var medlem fick jag arbete. I början av mars var det slut. Snart fick jag bud från staden att infinna mig och fick då sådant arbete som jag tyckte om. Reparera broar, dockor samt plank och lägga gator.

Man hade nog hårda dagar att framleva utan att Lena var sjuk. Hon blev sängliggande, ingen rast och ingen ro, t. ex. julafton, då alla hade julglädje, satt jag vid hennes sjuk-säng natt och dag. Inte mediciner, bara någon tesked vatten var allt hon smakade. Hon yrade och sade något ibland. Dr. Lund kom. Ingenting kunde han göra. Snart var hon vit som ett lik. Nästa dag kallade jag på Dr. Crookah. Han påstod att det var anemi. Han gav henne andra medi-ciner. Hon blev bättre och var uppe och arbetade, köpte sig ny klänning,

nya skor, hatt och paraply. Skulle njuta av den sköna våren. Men glädjen blev kort. Det började fort gå nedåt. Jag fick tag i en flicka till hjälp, och alla mina vänner ställde upp, men förgäves. Den 22 juni 1911 insomnade min Lena, född i Kils för-samling, Värmland, 1869.

Hon hade tillhört IOGT sedan 1897. Hon var en mycket engage-rad Godtemplare, hade sett följderna utav rusdrycker från sin barndom. Hon ville offra allt för nykterheten. Frid över hennes minne.

Ensam och allenaNu var jag ensam. Det var lång-samt, och jag kände mig orolig. Inte hade jag någon lust att gå ut. Många gånger var jag på väg, men vände om innan jag kom fram.

Snart flyttade jag till Ernst Haw-kinson med fru, som hade sympati för mig. Jag bodde där 16 månader. Mitt möblemang, inte något fint, men nog så dyrköpt, blev till ingen-ting annat än förargelse för hela min återstående livstid. Jag fick 40 dollar kontant. En del lämnade jag på kre-dit, en del försökte jag behålla. De är nu spridda kring hela United States.

Jag började arbeta och spara och insåg att det nu faktiskt blev lite pengar över. Jag tänkte på alla de år jag arbetat bara för att leva i be-kymmer, betala doktorsräkningar, ett antal. Då jag bara tänker på de-ras namn, var det 20 olika doktorer, utom tanddoktorn. Långsamt kändes det, men någon tanke på att börja ett nytt liv vid min ålder hade jag inte.

Min Lena och jag hade ofta bru-kat delta i utflykter och annat, som IOGT-loger och andra organisatio-ner anordnade, t.ex. med ångbåt till Bremerton Navy Yard 1907, där vi bl.a. besåg krigsfartyg. Vi var på Bellmans-utflykt anordnad av Svenska Sångare, Svenska dagen juli 31 1909, utställningar, museer,

bibliotek osv. Efter att jag blivit en-sam var jag 1912 med på en utflykt arrangerad av IOGT, men alla syntes främmande för mig. De tänkte bara på sig själva, delade inte ens med sig av maten. Gud bevare oss för sådana utflykter!

Olycksåret 1913 År 1913 var ett olycksår. Den 13 augusti skulle jag stensätta en gata. Fick åka bil till arbetet den dagen. Då kom Tacoma-tåget och kastade vår bil över ända, så att mitt ben fastnade. Glasbitar skar mig i ansik-tet. Äntligen kunde de vända bilen och lyckades ta loss benet, men jag kunde inte stå. En polis-automobil tog mig till stadens hospital med god fart. Där blev jag rullad in på en bår, undersökt, och blodet tvättades bort från ansiktet. Jag fick ligga på hos-pitalet 49 dagar och fick besök två gånger i veckan av mina ordensbrö-der.

Det blev stora doktorskostnader. Ett år efteråt blev det rättegång den 6

Amalia och Ulrik ägde ett stort fint hus i Chicago.

Lulebygdens Forskarförening – Nr 79, september 2012 5

a

a juni 1914. Då dömdes spårvagnsbo-laget att betala 7000 dollar till mig i ersättning. Det fanns en del som blev avundsjuka och sade: Du är nu en rik man och har sparpengar, och så fick du flera tusen i ersättning. Nu behö-ver du inte arbeta mer! Men tänk, hur jag fick lida när jag skulle börja arbe-ta igen, för då var jag inte alls bra än, efter att jag fått mitt ben förstört. Jag fick gå länge med käpp. Så en dag fick jag en planka över min onda fot. Den värkte och svällde.

Nu började jag taga massage två gånger i veckan 15 juni till 16 de-cember hos Dr. Eastman. Han tryck-te med tummarna, så att han höll på att svimma, och tungan hängde utan-för munnen. Tummarna voro böjda. Han arbetade så att svetten rann, om patienten tålde det, men sade du ett enda ord, å, Gud! Då blev han arg och bad dig gå.

Krögarna och GodtemplarnaDen 9 december 1916 tog jag tåget till Minneapolis, dit jag anlände den 11 december. Det mesta jag sökte var frid och glädje samt naturens underverk: berg och sten, både gul, röd och grön, bäckar, älvar och stora slätter.

Den 12 december var jag hos bro-der John Engnell och hans fru Jenny, fick mat och kaffe. Nästa dag till min gamla IOGT-loge. Sedan träf-fade jag vänner: Herrskapet Emil Engman, Mr Mrs John F. Fornberg, W. P. Karlsson, John Bjurqvist, Mina Lidström m. fl.

Till Chicago och syster och svåger ErikssonDen 22 och 23 december 1916 satt jag på tåget till Chicago. På Omaha-järnvägen gick det mycket sakta, stannade nästan för en mjölkflaska. Min svåger, Ulrik Eriksson, mötte mig vid framkomsten. Vi hade aldrig träffats förr.

Snart var vi hemma i hans fina hem, och jag min syster Amalia möta fick. På 26 åren de långa hon hade åldrats, och jag ( ! ) helt gammal och utan hår, ty tidens tand hade oss båda gnagit.

Den 24 december var som da-gen före jul. Allting välputsat, stort

fint hus, familjen endast två. Ut på staden i trängsel en stund. Inget att undra över - det är lika vart man far. Nu första julaftonen hos min syster, som var en elva år, då jag lämnade Sverige. Gröt, lutfisk samt alla till-behör. Efter vi hade ätit och språkat om gamla tider - och en önskan att vi hade vår svåger Österberg och vår syster Selma här från New York - gick jag till vila i en god bädd. Å, hur härligt att få slumra in hos min gode svåger i ett Paradis!

Den 25 december 1916. Juledags morgon, upp kl. 5, gick till kyrkan. Sjöng Ett barn är fött, Var hälsad… Den 1 januari i nådens år 1917 firas också nyår i kyrkan. Sedan med Mr och Mrs Eriksson att hälsa på Frida Lundholm från Böle, nu Mrs Gust. Hansson.Den 9 mars 1917. Stadens bibliotek syntes vara en god till-flyktsplats för sådana som inte tycka om krogar.

Till New York och syster och svåger ÖsterbergDen 20 mars 1917 lämnade jag Ama-lia och svåger Eriksson. De gjorde mig sällskap till stationen. I Detroit stannade tåget länge för att tullsno-kar skulle hinna med att undersöka, så även i Buffalo N. Y.

Dagen därpå hade jag stämt möte med svåger Oscar Österberg. Såg ho-nom på långt håll med son och dot-ter. Nu blev det handskakning. Bara 14 år sedan vi träffades i Minneapo-lis. Tog färjan över floden till N. Y. City. Åkte spårvagn - högbanan - till 149:e gatan i Bronx. Där möttes jag av min syster Selma samt den lille sonen, som kunde hälsa på morbror Oscar mycket fint på ren svenska.

Min syster och jag, samt att bli bekant med societeten i N. Y. City, kändes som en olägenhet. Jag kom från Vilda Västern och hade mest umgåtts med bönder och grovt folk.

Den 23 mars 1917. Svåger Öst-erberg, L.D. i IOGT-logen Klippan, ledsagade mig. Vi tog det underjor-diska tåget till logen. På program-met är rusdrycksförbud för Förenta Staterna redan år 1920. Nästa dag ut på staden med systersonen till en biomatiné.

Den 8 april firades påsk i sällskap med Österberg på Billy Sundays Ta-bernacle på Broadway. Sittplatser för 18000. Där fanns inte plats för fler.

Den 10 april firade jag min 53-årsdag hos syster Selma. Lilla Daisy hade bakat. Den 12 april hade jag att vakta den lille 2-årige Jorj. Att se på en rullande trappa, då folk stod på den, var något stort för honom.

Den 1 maj 1917. Demonstration, Ordenshuset, Brooklyn. Dit måste jag om än jag i graven låge. Med min systerson som vägledare var jag glad att finna IOGT-lokalen den 12 maj. Den 25 maj IOGT-logen Klippan. Såg ut som om alla förglömt mötet. Den 26 maj IOGT-logen Fyrtornet. Mycket dåligt besökt. Det fanns två dragspel, det enda hoppet att rädda logen.

Den 31 maj 1917 lyckades jag bli-va inbjuden utav de kristliga kvinnor-nas nykterhetsför-ening. Tacksam att få sitta främst en gång, lyssna på den fina sången och musiken, förutan tal, men när det gäller nykterhet har jag allt lagt ned en hel del tid på detta ar-bete, inte som en missionärstalare el-ler något stort, men trogen den goda saken bland mina arbetskamrater har jag haft många argument.

Den 20 juni 1917 till Zoological eller Bronx Park. Den upplivar gam-la minnen, då man lyssnar på fågel-sång, samt där nere vid bryggan, då man ser hur unga lära sig att sköta årorna i båten. Den 23 juni förbere-der man sig för midsommar. Tänk, i forna dagar vilken glädje det var att få fara hem till pappa och mamma i deras enkla hem och få känna dof-ten av rönnen och häggen där vid bäcken!

Den 5 juli 1917. Battery Park. Många gubbar sitter nog här och tän-ker på andra sidan havet, där de lekte som barn och drömde att det här lan-det flyter av mjölk och honung. För samma resa är Svenska Ångbåtskon-torets biljettpris: tredje klass 53 dol-lar, andra klass 91 dollar.

Den 18 juli 1917 börjar jag längta ut från New York. Den 20 juli. Sam-ma längtan till andra världar. Över havet om så vore, men min hemväg är stängd. En stund i bilioteket gör mig gott.


a Den 23 juli. Skulle lämna New York. Tog farväl av Selma och bar-nen. Den lille Jorj var mest rörande. Svåger Österberg gjorde mig säll-skap till båten. Åkte med ångaren Hedrek Hudson, 400 fot ( 120 m ) lång, 82 fot ( 25 m ) bred, maskinen 6000 hästkrafter, 4 däck, stora hjul. Resan med båten ca 25 svenska mil, började vid Frihetsstatyn / Frihets-gudinnan i New Yorks hamn. Orkes-tern spelade. Många fina scenerier sågs från båten: Jersey City, Singer Building, 41 våningar, Woolworth Building, 55våningar, City Building, 34 våningar, Palisades Park, West Edgewater, Harlem, Fort Lee osv.

Klockan 6.30 på aftonen framme i Albany, besåg staden, sände några postcard. Kl.9.45 fortsatte resan med tåg. Natten mörk, så man hade inte mycket att skåda. Den 24 juli kl.6.30 i Buffalo, åt frukost där. Vidare 7.30. Såg nu många fina platser: Cleve-land, Toledo, South Bend. Framme i Chicago kl. 8.30 på aftonen, trött av resan. Nu till 7920 S. Elizabeth Street. Hemma hos Amalia och svå-ger Eriksson.

August-december 1917 i ChicagoI augusti 1917 var jag i Museon. Såg där kulor och maskingevär, torped-båtar, allt som kan döda och förstöra land och folk. Från verandan såg jag hur de exercerade i hettan. Var på IOGT, Harms Park, där det hölls tal, men det rörde sig mest om kriget. Sedan sång och dans.

Det finns också intressanta ämnen och glädjeämnen. I september var det föreläsning i IOGT-lokalen utav N. Swanson från Seattle West om Pelle Molin från Ådalen. God musik, IOGT-orchestra.

Den 21 oktober IOGT. Bazaar 1041 Newport Ave. Musik: Carls-sons Trio. Sång, national-klädda damer. Dans. Många goda handarbe-ten av logernas systrar, samt många importerade från Sverige. Tombola, lyckohjul, smörgåsar.

I november läser man i tidningen om krig och elände: Bomb på Ope-ran, som skrämde dem alla. Polista-tionen i Milwaukee har sprängts, och elva personer dödades.

24 december 1917. Arbetade till 4. Sedan fick vi vår julgratifikation. Hemkommen fick jag först gott kaf-fe. Sedan klädde jag mig i all barns-lig julglädje. Julgröt, lutfisk m.m.

25 december. Upp kl. 5, kläda sig i högtidsdräkt. Eriksson hade då kokat tiodubbelt kaffe - med dopp. Sedan tågade vi till kyrkan. Alla lyssnade med andakt. Sedan en god frukost hemma. Julpresent, många julkort. Fast gammal kände jag mig ung och glad för alla vänner jag har. Vill ingen förlora.

26 december. Brev från E.A. Eng-ström, Böle. 28 dec. julgåva från svåger Österberg samt brev.

31 december 1917. Med herrska-pet Eriksson till kyrkan att vänta på det nya året under bön och sång av kö

g g g

Åren 1918 och 1919 skrev Engström mest om nykterhetsfrågor och IOGT, och i januari 1920 hade han som hän-given Godtemplare ett glatt budskap att framföra: ” Den 16 januari 1920 kl. 12.10. Då träder rusdrycksförbud i kraft över USA, allt som tillhör Förenta Staterna.”

Hem till Böle!År 1920 lämnade sedan Oscar Eng-ström sin ungdoms ”Drömland” och slog sig ner i sitt barn-domshem i Böle, Råneå, där släkten fortfarande bodde kvar. Han var nu ca 56 år och besvärades ännu av skadan i foten. Även nu ägnade sig Engström åt IOGT och besökte bl.a. logerna i Sörbyn och Kalix.

På äldre dar blickade Oscar Eng-ström tillbaka på sin tid i USA. Hans syster Selma och hennes man drev ett eget företag i New York. Båda hade utbildat sig till herrskräddare i Gävle, innan de lämnade Sverige. Systern Amalia var lärare. Hon och maken, som Engström ibland kallade Mr och Mrs Eriksson, ägde ”ett stort fint hus i Chicago”, enligt Engström. Det var troligen med de syskonens karriärer i åtanke som han ställde sig frågan: ”Om man från barndomen hade fått smak för att studera, vad nytta skulle man haft?”

Kvar i Engströms barndomshem finns bl.a. nio små anteckningsböck-er med svart pärm, ett otal foton som Engström tagit bl.a. i USA samt en imponerande ordensutmärkelse, som han tilldelats i USA för sitt långa och djupa engagemang i nykterhetsrörel-sen. Den är ca 40 cm lång och kan liknas vid en sjalkrage ( krage utan snibbar ). Upptill är den av mörkt lila sammet, i övrigt är den klarröd. Både inner - och ytterkant pryds av ett 1,5 cm brett silver-stickat band ( broderat med silvertråd ) i platt-söm. Tätt bredvid är det en bård av två olika guldglänsande trådar, som bildar meanderslingor. Tre gyllene stjärnor och en lagerkrans smyckar den röda sammeten. Ytterkanten omges av en guldglänsande frans.Vänster- och högerdel fästs ihop ne-derst på innerkanten, vilket döljs av en rund ”dyna”, som täcks av veckat sidentyg i rött, vitt och blått. Två 8 cm långa tofsar av gyllene metalltråd är upphängda i en stjärna i ”dynans” mitt. Ett förnämligt ordenstecken att bära vid festliga tillfällen inom or-densällskapet!

Engström hade hela livet kvar värken i foten, som han ådragit sig i bilolyckan, då han höll på med gatu-arbete i USA. Senare i livet drabba-des han av cancer. Oscar Engström avled i Råneå den 15 augusti 1931.

l

Har du tittat inpå vår hemsida?Om inte så gör det nu! Där finner du många upplysningar om föreningens verksamhet och aktiviteter, t ex:l Hur styrelsen ser utl Kursverksamhetl ”Gamla” tidningsnummerl Information till och från medlemmarl Föreningens aktiviteterl Länksidan, medlemmars hemsidor, andra förening- ars hemsidor samt länkar till internationella sökbara databaser mm.


a

ALE OCH VÄSTMARK– en komplicerad historia

• Långnäs nr 1 och 2 bestod av Västmark

• Långnäs nr 3, 4 och 5 av Ale

• Långnäs nr 6-12 av Långnäs

• Alvik nr 1-23 av Alvik• Alvik nr 24 och 27 av Ale• Alvik nr 25 och 26 av

Skäret

Stämmer då detta påstående om ett ursprung i Alvik och Långnäs och kan vi finna belägg för det i källor-na? Går det verkligen att följa Ale och Västmark från de första nybyg-garna och fram till de självständiga byar de så småningom utvecklades till? Ja det verkar så, vilket vi ska se av följande.

De första nybyggarnaFörsta gången vi möter ortnamnet Ale är när en ”Lasse Persson vid Åle” nämns under Alvik i 1546 års jorde-bok. Han finns dock upptagen i Al-vik redan i 1543 års jordebok under namnet ”Lasse finne”. Kort tid däref-ter finner vi ytterligare en bosättning i Ale representerad av den fattiga änkan Brita, som år 1553 blott äger 2 kor. Detta till skillnad mot Lasse Persson som var ägare till hela 7 kor. Brita efterträds dock redan år 1561 av en man vid namn Nils Andersson, som även han verkar ha varit av finsk börd och som sedan skulle låta tala om sig. Han synes för övrigt, i likhet med företrädaren Brita, ha tillhört de fattigare i socknen.

År 1585 dömdes Nils till galgen

Ale och Västmark är två byar vars tillkomst vi kan följa från begynnelsen och framåt i tiden. Detta till skillnad från de medeltida kustbyarna, vars ursprung är äldre och därmed svårare att följa. Vid avvittringen av Ale, Alvik, Långnäs, Skäret och Västmark stora byalag åren 1783-84 säger bönderna i byalaget att det fanns tre utflyttningar från Alvik och Långnäs, nämligen Ale, Skäret och Västmark. Detta skulle vara orsaken till den svåra sammanblandning av hemmansnummer som uppstod vid upprättandet av ständiga jordeboks-nummer år 1699.

för att han brutit sig genom ett hus-tak och stulit mat. Han blev dock benådad av konungen, vilken hade sista ordet vid dödsdomar, och fick erlägga den stora summan av 40 mark i böter, vilket motsvarade vär-det av två goda hästar. Detta synes inte ha avskräckt honom från ytter-ligare brottsliga handlingar och vid vintertinget 1589 finner vi honom för andra gången dömd till livets förlust. Vi låter här rättens protokoll tala för sig.

Nilss Fynne i Ale gieck hem til sin granna och slogh honom ihiel orsaken thertil ath the hade hugge en Rog suedye land til hopa och ner thz war brenth och the skulle så ther thog föreskreffne Nils Fynne af syn granna aldtt Sammadz och dreff hono ther [ ] och Ner hans granne begierde sin del Wardt then andre Wred, gick hem, och geck så i sin grannas gårdtt och slogh hono ihiel mz berådtt modhe och så betygatt för rette på föreskreffne Nilss att han hade stolitt aff sine grannar thz han icke neka kunne, och effthr målsuey-ande stode hårdt effthr hans liff bleff han rettat, med [ ] hand godz och lösörar, står til konlig Mattz och andre gode herrer som thetta Warde öffrseendes om han hustru och barn må thz niutta.

Således synes Ale två första kända bönder ha varit av finländskt ursprung och ägnat sig åt rågsved-jebränning, något som var känne-tecknande för de vid från Savolax

invandrande finnarna. Att Lasse Persson först skrivs under Alvik ty-der också på att nybygget anlagts på denna bys utmarker.

Vad gäller Västmarks förste ny-byggare så är situationen likartad, ity att en ”Nils Månsson i Träske” upp-tages under Alviks by åren 1591-92, då han erlägger ett mycket blygsamt kyrkokornstionde. Därefter återfin-ner vi honom under såväl Långnäs (husman 1601), som Ale (1601-05), som Alrumpan (1606) samt Ale och Rumpan (1607-12). Enligt Älvs-borgs lösen 1613-18 förklaras hem-manet ligga ödelagt redan år 1613 och om såväl Per Larsson som An-ders Nilsson i Ale heter det ”thenne är en fattig man äger ingen ko”.

Ale och AlrumpanVi har här mött benämningarna

Ale och Alrumpan, det senare ibland blott utskrivet Rumpan. Enligt min mening så är dessa ortnamn liktydiga med det som senare blev byarna Ale och Västmark, även om man ibland sammanför innevånarna under samma beteckning. Det skulle dock dröja innan den senare byn fick sitt nuvarande namn Västmark. Äldre namn på sjön där byn är belägen var under 1500- och 1600-talet Anunds- eller Ånuträsk, samt på delar av sjön Rumpan och Reneträsk, där Rumpan betecknar den södra smala delen och Reneträsk den norra delen av nuva-rande Västmarkträsk. Först i början av 1700-talet började byn kallas ”Väst på marken” och långt senare Västmark.


a

Upigårn – en gammal gård i Västmark.

Bosättningen i Ale har troligen namngivits efter vattendraget Alån, som bl a rinner upp från de stora sjöarna Alträsk, Västmarkträsk och Mockträsk. Den sistnämnda sjön be-nämndes i 1500-talets fiskeregister för Olla- eller Allejaur, vilket troli-gen har samiskt ursprung och när-mast kan översättas med Västanträsk (jmf samiskans alle som står för väst, väster, västan).

Såväl Västmark som Ale har sä-kert nyttjats av bönderna i Alvik och Långnäs långt innan bosättningar skedde. På den förstnämnda platsen har man säsongvis bedrivit träskfis-ke och där utvecklades kanske enkla övernattningsstugor till den första bosättningen. Vid platsen för Ale by, där idag 10-meterskurvan går på den topografiska kartan, har man förr mött den första stora forsen i vatten-draget som kunde nyttjas. Enkla vat-tenkvarnar omtalas i Luleå socken redan på 1500-talet och vid upprät-tandet av 1645 års geometriska jor-debok finner vi ett kvarntecken utsatt på den plats där ännu idag Ale nedre

kvarn är belägen. Kanske var den förste bosättaren också kvarnskötare på denna plats.

1645 års geometrisk jordebokNär landets åkerareal och ängsav-kastning för första gången uppmättes och karterades, får vi också en visu-ell bild av hur det såg ut på byanivå. I nuvarande Norrbotten skedde detta under åren 1642-48 genom lantmäta-ren Erik Eriksson Widmans försorg och byarna i Luleå socken avmättes därvid år 1645. Det gäller även för Ale, Alvik och Långnäs.

Från Ale by har vi en vacker karta som utvisar var byns då fyra bönder bodde och var kvarnen var belägen. Vidare kan vi se att det i byn fanns två åkergärden med omkringliggan-de ängar eller hårdvall. Avmätningen innehåller även en kortfattad men intressant beskrivning. Där heter det att Ale fyra hemman var belägna på Alviks ägor ”1/2 myl ifrån bolbyen”. Vidare sägs det att man hade sina nödtorftiga lägenheter med skog och

mulbete men intet fiske, att kornet ”frys gemenligen” samt kvarn som går höst och vår. Till utsäde i byns två åkergärden användes blott 4 4/5 tunnor korn och av ängen bärgade 50 lass hö samt 50 lass av kärr och my-rar. De fyra bönderna voro följande;

l Olof Tursson med 3/32 mantal

l Hustru Margreta med 7/64 mantal

l Hustru Karin med 3/32 mantal

l Nils Nilsson med 19/64 mantal

Ovanstående bild: Uppigårn – en gammal gård i Västmark.Bilden till höger: Dörr från gammalt häbbre i Ale, daterat 1601. Foto: ANDERS SANDSTRÖM


a

a Som synes hade tre av dessa bön-der mycket små ägor och de nämns i 1635 års boskapslängd som utfat-tiga, vilka då endast kunde utgöra boskapspenningen genom att sälja sin enda ko. Endast Nils Nilssons företrädare på hemmanet, Per Lars-son med 1 häst, 8 kor, 1 kviga, 8 får och 1 get, verkar vara något så när välbärgad. I Alrumpan eller Väst-mark var förhållandet likartat med en någorlunda välbärgad bonde, Jon Hansson, som var ägare till ett hem-man om 3/16 mantal samt 1 oxe, 5 kor, 1 kviga, 6 får och 5 getter. Den sistnämnde är dock uppförd under Alvik i 1645 års geometriska jor-debok, vari det bl a heter ”Ahle och Ahlerumpan är ock belägne på Al-wykz ägor och hafwa sin åker och eng för sig sielfwa”. Tyvärr har jag inte lyckats återfinna någon separat karta över Västmark, men bebyggel-sen låg säkert på den höjd strax väs-ter om sjöns södra del, där vi sedan återfinner den med två gårdstecken på 1708 års tegskifteskarta. Det finns för övrigt uppgifter om att Västmark redan på 1620-talet hade två bönder, dels ovan nämnde Jon Hansson samt en Per Michelsson, som efterträd-des av sin hustru Marit år 1629. Hon beskrivs som förlamad och husarm med blott en ko år 1636.

Roteringen 1695När roteringen för Västerbottens re-gemente genomfördes år 1695 sked-de en noggrann undersökning av lä-nets samtliga hemman och dess för-måner. Vad gäller Ale får vi först veta att Lars Hansson under sitt hemman hade en ”avhyst röök Olof Turss” om sex skälsland. Det var egentligen hans morfar Olof Turssons hemman, som Lars nu brukade tillsammans med ytterligare 3/128 mantal, vil-ket tillsammans bildade Ale nr 5 om 15/128 mantal. Olof Tursson som nämns i Ale under åren 1620-60 var med stor sannolikhet son till Ture Ersson i Alvik. Vi får också veta att det fanns ytterligare tre avhysta rö-kar i byn. Dessutom talar protokol-let om hur många kreatur respektive hemman förmådde föda och vi kan nog utgå från att det var med verk-ligheten överensstämmande;

• Per Nilsson 11/64 mtl skatte – 2 hästar, 17 kor och 28 småkreatur

• Jakob Pålsson 7/32 mtl skatte – 2 hästar, 12 kor och 16 småkreatur

• Lars Hansson 15/128 skatte – 1 häst, 6 kor och 12 småkreatur

Vad gäller Västmark får vi först veta att Jöns Hansson önskade återfå de två skälsland som kommit från hans hemman till Anders Jönsson i samma by. Mot detta genmälde Anders att dessa två skälsland kommit under hans hemman för 60-70 år sedan, vilket kan stämma med uppgifterna att änkan Marit då var förlamad och husarm, samt att han sedan lång tid tillbaka utgjorde skatt för detta. De två bönderna i byn hade följande kreatursbesättning;

• Anders Jönsson 21/64 mtl skatte – 2 hästar, 16 kor och 21 småkreatur

• Jöns Hansson 1/8 mtl skatte – 2 hästar, 5 kor och 16 småkreatur

Således får vi intrycket av en relativt välmående bygd strax före den svåra missväxtperioden 1695-97 och det Stora nordiska kriget 1700-21, vilka både i grunden skakade tillvaron för hela lokalsamhället.

1708 års tegskifteskartaÅren 1705-08 genomförde lantmä-taren Petter Häggström tegskiftes-förrättning i Alvik och Långnäs. Vi får de veta att Långnäs bestod av 10 skatte- och 2 kronohemman samt Alvik av 21 skatte- och 5 krono-hemman. Samtliga hemman åsättes nummer från 1 till 38, varav 1-2 är Västmark, 3-5 Ale, 6-12 Långnäs, 13-34 Alvik, 36-37 Skäret samt 35-38 Ale. Helt klart är att nr 38, egent-ligen Alvik nr 27 om 17/64 mtl, med David Pålsson som dess ägare nu är utlokaliserad från Alvik till Ale och identiskt med senare Ale nr 1 ”Då-vis”. Skiftets nr 35, egentligen Alvik nr 24 och senare Ale nr 2, var vid till-fället ifråga öde eller som det heter: ”Detta hemman hafwer en lång tid

legat öde, grannarna berättar att nr 4 har en råning ifrån detta hemman.” Sannolikt utlokaliserades detta hem-man från Alvik till Ale först när det år 1725 upptogs på sju års skattefri-het av Jakob Jakobsson. Gården har sannolikt fått sitt namn ”Jäon”, efter den från Skellefteå senare inflyttade ägaren Daniel Jonsson och hans far Jon Danielsson.

Av övriga stamhemman i Ale är nr 3 ”Njösch” troligen byns äldsta bosättning med anor bak till Nils Nilsson år 1645 och dessförinnan till hans företrädare Per Larsson och hans far ”Lasse Persson vid Åle”. Stamhemmanet på nr 4 har åtmins-tone allt sedan år 1645 legat på den plats där ”August-Ömesch” stora norrbottensgård fanns fram till om-kring 1950, d v s på höjden strax väster om Ale nedre kvarn. Slutli-gen så har vi stamhemmanet på nr 5 ”Häsch”, som sannolikt har uppkal-lats under andra hälften av 1600-ta-let efter dess dåvarande ägare solda-ten Hans Larsson.

I Västmark är stamhemmanet på nr 1 identiskt med den på 1960-talet rivna och mycket stora ”Oppigåln” och nr 2 med ”Häsch-Peet”. Byn har såväl under äldre som yngre tid upp-rätthållit nära relationer med Lång-näs, bl a genom giftermål mellan byarna.

SlutordAle by, vars två första nybyggare synes ha varit av finsk börd, har troligen sitt ursprung från mitten av 1500-talet med ”Lars Persson vid Åle”, först omnämnd under Alvik i 1546 års jordebok. Sannolikt har byn fått sitt namn efter vattendraget Alån och det är troligt att forsen vid Ale nedre kvarn under lång tid lock-at till aktiviteter på platsen. Även Västmarks förste nybyggare, ”Nils Månsson i Träske”, omtalas de första åren 1590-95 under Alvik. Därefter omtalas dessa nybyggare och deras ättlingar stundom under Långnäs, Ale, Alrumpan eller blott Rumpan. Sannolikt utgjordes Alrumpan av det som senare blev ”Väst på mar-ken” och slutligen Västmark. Rum-pan var för övrigt också en gång be-nämning på den södra delen av sjön


a

a Västmarkträsk som förr bar namnet Anund- eller Ånuträsk

Både Ale och Västmark erhöll jordeboksnummer under Långnäs och Alvik år 1699 och Västmark fick egna jordeboksnummer cirka hundra år senare, då även Alvik nr 27 och 24 blev Långnäs nr 1 och 2. Först en bit in på 1800-talet kom Ale att få egna jordeboksnummer med benämning-en Ale nr 1-5. Såväl under äldre som yngre tid har dessutom samarbete på en mängd olika områden förekom-mit mellan byarna, i modern tid bl a i form av gemensamt älgjaktlag mel-lan Ale och Långnäs. Således torde böndernas påstående, om en tidigare utflyttning från Alvik och Långnäs, i samband med avvittringen 1783-84 ha en verklig bakgrund.

Vidsel den 22 februari 2012

ANDERS SANDSTRÖM l

Två unga människor och två kulturermöts i Sameland för 300 år sedan

Berättelsen om hur lappfogdedottern Margareta Kråka möter samesonen Nils Ersson (Eriksson-Addak-Sundelin) anmoder och anfader till den talrika sameprostsläkten Sundelin.

Text: MARIA WESTRIN WERNSTRÖM (född Sundström)

I början av 2000-talet, när jag var i 55-årsåldern, blev det dags för mig att börja kartlägga mina släktband med samepojken Nils som blev präst i början av 1700-talet.

Att jag skulle ha något samiskt påbrå har aldrig någonsin kommit på tal under min uppväxt. Jag kan minnas att det alltid funnits ett inramat foto av en präst som hängde på väggen i mitt föräld-rahem. På frågan om vem det var, gavs, enligt min mening, aldrig något ordentligt svar.

Nu vet jag att personen ifråga var min mamma Sveas farmors far, sameprosten Sundelin född 1808 som kallades ”Lappmarkens missionsföreståndare”. Han var min morfar Arvid Westrins morfar, vars dotter Aurora var min mamma Sveas farmor.

Aurora Sundelins farfars far var alltså samepojken Nils Ersson från Tjallas samevis-

te, väster om Arvidsjaur, i nuvarande Pieljekaise nationalpark.

Handelsmanna- och lappfogde-dottern Margareta Kråka från Luleå är den anmoder som gifte sig med samepojken Nils. Kanske var det så att hon fick följa med sin pappa lappfogden vid en av hans resor i

norr för att kräva samerna på skatt? Och tycke uppstod mellan två unga människor från två så väsenskilda kulturer.

Margareta Kråka och Nils Ersson/ Eriksson/ Addak/ Sundelin, födda 1731 och 1725, är alltså början till den stora sameprostsläkten Sunde-lin.

Nog är det synd att denna släk-tanknytning är något jag nu själv får försöka forska i. Likaså har jag svårt att förstå att skolan inte förmedlat mer kunskap och information om vårt samiska kulturarv och, kanske lika viktigt, om alla kyrkans, birkar-lars och lappfogdars övergrepp mot samerna.

Under nio år, 1958- 1966, gick jag i skola i Luleå. Sammanlagt har jag bott mer än tio år i Luleå. Inte förrän nu, mer än femtio år senare, blir det klart för mig att många av mina för-fäder var handelsmän i Luleå, lapp-fogdar och dessförinnan birkarlar i Norrbotten och Tornedalen. Kråka-släktens anfader är omnämd redan på 1400- talet. Hans son står också som köpman och borgare i Stock-holm och hade uppdrag av kung Karl IX för utredningar om handelsför-hållandena i Lule lappmark.

De senaste åren var det dags för mig att försöka få klarhet i dessa spännande släktled. En mycket bra start är den släktforskning som redan gjorts av både ”Kråkaättlingar” och ”Sundelinare”.

1988 gavs en sammanställning gjord av Åke Sundelin ut, med över 1.200 ättlingar till den lille sam-epojken född 1725. Och för några år sedan träffade jag fyrmänningen Torbjörn Sundelin som överlämnade släktforskning på data. Obegränsat med uppgifter finns också att häm-ta via Internets sökmotorer där bl a Bygdéns noggranna kartläggning av prästernas verksamhet finns att häm-ta. Själv har jag därför inte behövt forska utan ”bara” försökt vara en noggrann tolkare av andras utförda arbeten.

ATT VETA OM FOGDE- OCH BIRKARLSLÄKTEN KRÅKADenna information finns på nätet un-der flera rubriker såsom Anbytarfo-rum, släkter, rötter, namn mm.

Stamfar till fogde och birkarls-släkten Kråka med säte i Sunderbyn, Luleå, är Nils Hansson Djäkn född i mitten av 1400- talet i Lugnvik, Bjärtrå. Släkten tycks komma upp från Ångermanland under 1400-ta-let och tidigare från Medelpad. Ångermanlands äldsta vapen var en sittande fågel, i folkmun Kråka. Köpmän ur släkten Kråka gjorde många affärsresor till Stockholm.

Tillnamnet Kråka nyttjades först mot slutet av 1500-talet.

Margareta Kråka var det enda barnet till den mäk-tige handelsmannen och lappfogden


a

a

Olaus Olof Kråka, (1705- 1743), och hans hustru Catharina (född Hahn 1704- 1783) från Luleå. Denna Mar-gareta är anmodern i denna berät-telse.

ATT VETA OM SUNDELIN-SLÄKTENS ANFADERNils Ersson, berättelsens anfader föddes, enligt min tolkning av olika källor, 1725 i nuvarande Pieljekajse nationalpark, väster om Arjeplog, Tjallas sameviste. Han lär ha haft två syskon. Nils Erikssons pappa var samen Erik Ersson, enligt muntlig sägen var det samiska namnet Ad-dak?

Han flyttade med sin familj till Jokkmokks sameby, där sonen Nils fick börja i den sameskola som fanns i Jokkmokk sedan 1732.

Under sin senare utbildning till präst bytte han namn till Sundelin.

Berättelsen som publicerats i ett veckomagasin, har jag fått av fyrmänningen Torbjörn Sundelin i Värmland. Den är skriven för länge sedan av Thyra Ekegårdh. Var och när detta publicerats vet jag ej. Jag har försökt att tolka texten så gott jag kunnat från de slitna sidorna.

Och tveksamma namn, platser och årtal i berättelsen får vi accepte-ra, såsom att Margareta, enligt fors-karuppgifterna, var sex år yngre än i texten, att hennes pappa inte hette Jakob, att de inte hörde till handels-husen i Umeå, med mera.

För att du som läsare genast skall få rätt namn på personer och platser, har jag tagit mig friheten att i texten byta ut namnet Jakob till Olov och Umeå till Luleå.

Och att Margaretas mamma som kallas mor Anna Brita i texten heter Catharina ”på riktigt”.

Enligt släktforskarna var dottern Margareta Kråka född 1732 och samepojken Nils Eriksson föddes 1725.

De gifte sig 1759, när de var 27 respektive 34 år, och deras bröllop hölls i Luleå där den förmögna Krå-kasläkten hade handelshus.

Den av deras söner som blev präs-ten Nils Sundelin var deras sjunde barn fött 1770. Även sonsonen kom att heta Nils född 1808, vilken om-

nämnts tidigare i texten.Marknadsplatsen där Margareta

och Nils Eriksson Sundelin träffa-des var i Jokkmokk, där marknader hållits årligen sedan år 1704. Som lappfogde i Luleå Lappmarker, hade Olof Kråka till uppgift av Sveriges konung att bland annat hålla ting och infordra skatter av samerna.

År 2007 var året då jag besökte Jokkmokks fyrahundrafjärde mark-nad, samt dagarna innan också del-tog i 400- årsfirandet av Jokkmokks kyrka. Där hölls en gudstjänst som den var på samiska förr i tiden. Kan-ske som när en av Sundelinprostarna tjänstgjorde där?

Den historiska marknaden som pågick dagarna däremellan var en stor källa av information och inspi-ration till mitt skrivande.

En resa till vårt ursprungsfolk och till en av grenarna på mitt eget släkt-träd.

Läs och begrunda!MARIA WW sommaren 2012, sju

generationer senare.Tacksam för synpunkter på denna

text som faktiskt tagit flera år att samla underlag till, fundera mycket över och sedan med stort nöje sam-manställa.

_______

Härnösands stiftsherdaminne

KYRKOHERDARNils Eriksson Sundelin (1775-1805), f. 1725 af lappska förädrar i Jockmock. Efter två års vistande i Jockmocks lappskola hölls han och en hans kamrat, bägge kvicka lappynglingar, på privata mäns be-kostnad i Luleå stadsskola, där de fingo läsa latinska grammatiken, explicera Corderi Colloquia m. m. På prosten J. Renmarks hemstäl-lan utverkade Hsands konsistorium af lappmarksdirektionen åt dem statsunderstöd, då de öfvergingo till Piteå trivialskola och Hsands gymn. Stud. 1749, prästv. till past.adj. i Jockmock 1 sept. 1754, utn. skolmästare i Gellivare 3 maj 1757, tilltr. 1758, sacellan och skolmäs-tare i Jockmock 11 juni 1786 samt sist pastor i Arjeplog 18 febr. 1775.

Under sin skolmästaretid hade pastor S. af stenbunden mark gjort uppodlingar såväl i Gellivare som Jockmock, hvilken konsist. fann mycket berömligt, och särskilt vid afflyttningen från Gellivare, där han mottagit ett alldeles ouppodladt skolebol, hugnades han af direktio-nen med en gåfva af 625 dr 16 öre kmt. Pastor Sundelin, som beröm-mes ss. en rättskaffens, ordentlig och utmärkt prästman ”af sin na-tion”, afled 13 jan. 1805 i 80:de året såsom stamfader för den talrika och utbredda Sundelinska släkten.G. 1759 m. Margareta Kråka, dot-ter af handlanden Olof Kråka i Lu-leå, d. 1806.

Barn:Erik, d. 8/11 1759, 7 veckor g.Olaus d. 18/8 1760, 14 d. g.;Catharina d. 18/7 1761, 7 d. g.;Emanuel, f. 5/7 1762 Gellivare, begaf sig till Norge;Ulrika, f. 14/7 1764,g. 1) 1/1 1786 m. handl. Clas Goveniusg. 2) m. handl. Bergner, båda i Luleå;Johan, f. 24/6 1767, borgmästare i Umeå, häradsh. i S. Västerbotten m. lagmans heder, d. i Umeå 3/6 1843, g. 1799 m. Anna Cath. Fjellström.;Nils, f. 3/2 1770 i Jockmock, pastor härstädes efter fadern, n:r 10;Anna Margareta, f. 1774, g. m. handl. Wahlberg i Luleå;Rudolf, f. 18/10 1776 i Arjeploug, d. 1777.

_____

På nästa sida följer den andra delen.

Texten är TYRA EKEGÅRDS novell om Margaretas och Nils möte.


a

”MARGARETA KRÅKA”Novell av TYRA EKEGÅRD

” Var har du syskonen?” Mor Catharina vände sitt unga

upphettade ansikte från spisen där elden flammade och det puttrade från grytor och spett.

Den hon talade till var en liten satt och säker femtonåring, som dock just nu såg både förskrämd och för-virrad ut.

”Jag tordes inte” stammade han. ”Det är ett sådant förfärligt liv ute

i boden. Erik Ersson, lappen, är där. Han ville borga och fick inte och nu är både han och patron alldeles ra-sande. Jag vet inte om Ersson drog kniv eller vad det var, men patron skrek på drängarna, och nu håller de på att kasta ut Ersson, men han är som ”örret i älven”….

Mor Catharina kastade vad hon hade för händer och rusade ut, hack i häl följd av gammelpigan, som skrek allt vad hon orkade, att hennes fru skulle tänka på sitt tillstånd och akta sig för att råka illa ut för Erson. Oj, oj, oj, vilket elände detta kunde bli!

Men Catharina aktade inte på var-ning. Hon kom ut på gården, där hon såg en liten grå figur ensam vanka omkring i ljusskenet, som ström-made ut från den nu stängda boden. Hon sprang fram till honom. Det var Erson, som skakade i hela kroppen och knappt kunde tala, så upprörd var han. Catharina kunde inte avgöra om det var riktiga tårar, som rann ut-för hans barkade kinder, eller om det bara var kölden som fick hans smår-ökpinade ögon att rinna.

”Vad har du gjort, Erson. Vad är det som har hänt?”

I korta satser på blandad lapska och svenska delgav lappen Catharina allt vad hon ville veta och mer där-till. Erson hade kommit i trångmål, jaktlyckan hade svikit honom, hans hustru låg sedan någon tid illa sjuk hemma i kåtan, han hade inga by-tesmedel och herr Olof hade vägrat honom kredit för de livsmedel han behövde. Han kunde inte komma hem till kåtan utan mjöl och salt och annat nödvändigt för den högtid som stundade.

.Men inte nog med det, herr Olof hade varit vrång till sinnes och låtit detta gå ut över Erson, som hade kas-tat en grov förolämpning i ansiktet.

Folket i boden hade skrattat åt den kvicke patron och den fattige lappen, som ränt hela dagen och var trött, hungrig och förtvivlad och hade för-lorat besinningen.

Han hade visst inte dragit kniv, så illa var det inte, men han hade trätt den myndige patronen in på livet och lovat honom, i namn av alla gamla lapska seiter, att han en gång skulle få betala detta till lapparna.

Det käraste hans liv skulle kom-ma att skänka honom skulle han bli tvungen att offra åt samefolket.

Hans egen släkt och namn skulle utplånas sedan den gett sitt blod åt samerna, men Erssons ättlingar skul-le förökas och äras till evig tid...

Catharina satte händerna för öro-nen. ”Tyst Erson, du hädar”, ropade hon. ”Kom med mig in i köket så du får vila och äta dig mätt, och så ska jag packa din ränsel full med allt vad du behöver åt de dina över julen. ”Lappen följde motsträvigt med och bänkades i det varma köket, där det doftade av mat och nygräddat bröd.

När Catharina sett till att han blivit förplägad, gick hon ut till sin herre och man.

”Du ger Erik Ersson vad han vill ha”, sade hon i en ton som den myn-dige handelspatronen aldrig förr hört från hennes vackra läppar.

”Vad kommer åt dig, att du bär dig åt som en hedning och inte som en kristen människa?

Skulle vi fira jul i rikedom och lycka medan vi visste att Ersson kommit tomhänt hem till sin sjuka hustru och sin lille pojke.

Och så kallar du honom strykar-lapp och annat skamligt, när du vet hur hederlig Ersson och hans släkt är. Skäms Olof!”

”Du kan du, tror jag”, kom det snopet och häpet från den nyss så storordige Olof Kråka.

”Nåja, det var egentligen inte lap-pen mitt onda humör gällde fast han

inte hade vett att vänta med sitt med-an jag gjorde upp med spannmåls-handlaren, som tänkte skinna mig på flera hundra riksdaler. Johan, du hörde vad lappen ville ha, väg upp åt honom och lägg till en strut russin åt ungarna hans, om han har några”

I själva verket var Olof Kråka, som var lika god som häftig, så hjärt-innerligt glad att hans hustru fått tag i lappen och förhindrat honom att återvända med tom ränsel till sina fjäll. Förresten hade lappens ursin-niga besvärjelser berört honom obe-hagligt. Om det var något som Olof kråka var känslig för så var det släk-ten och dess bestånd.

Dag och natt fröjdades han åt den händelse han såg fram emot … ….födelsen av hans första barn.

Give Gud att det blev en son, var den suck som otaliga gånger under varje dygn pressades ur hans bröst.

Nå, inte för att han trodde att en uppretad lapps ord betydde något, men...

Erik Ersson ville inte ta emot Ca-tharinas erbjudande om en bädd över natten. Han ville anträda hemfärden meddetsamma. Men när han tackade för välfägnaden och Catharina bad honom ta tillbaka sina upprörda ord till hennes man, svarade han, att så-dana ord kan inte tas tillbaka.

Men han kunde, för Catharinas skull, tillfoga en sak. Det offer som han talat om skulle bringa lycka, inte bara till lapparna utan också till de siste av den mäktiga handelssläkten Kråka.

Tiden gick. På nyåret efter denna episod föddes Olof och Catharina Kråkas barn. Det var en dotter. Och hur de hoppades och längtade efter en son så fick de ingen.

Olof Kråka tänkte allt oftare i en-samma stunder på Erik Erssons för-bannelse. Han tröstade sig med att denna blivit utslungad i hastigt mod, att Erik Ersson blivit blidkad, att lap-pen säkerligen inte kunde varken ….eller profetera.

Fru Catharina fruktade en mera bokstavlig uppfyllelse av spådomen.


a

a

Hon vakade över sin lilla vackra be-gåvade Margareta bittida och sent. Barnet fick aldrig ensamt avlägsna sig långt från hemmet. Var hon utom synhåll en stund blev modern alltid utom sig av ängslan. Under tider när lappar talrikare än vanligt besökte Luleå höll hon både sig själv och flickan innanför stängda dörrar.

Men det kunde ju inte fortgå i längden. Margareta växte och blev snart en självständig liten dam, som slank ut och in och när det bäst beha-gade henne och sökte sig det sällskap som roade henne mest.

En dag var hon borta länge och väl och moderns förfäran kände inga gränser, när en av bodkarlarna visste berätta, att flickan följt med en av skjutsarna upp till den nu pågående lappmässan, men att hon skulle vara hemma före kvällen.

Hon kom också. Och vad hade hon inte allt att berätta! Hon hade gjort en ny förtjusande bekantskap. Nils hette han och han var några år äldre än hon. Han var så lärd redan, så det kunde de aldrig tro. Han hade gått två år i lappskolan i Jokkmokk och nu gick han i Härnösand och läste la-tinska grammatiken och allt möjligt annat som var förfärligt svårt...

”Lappskolan”, nästan skrek Chata-rina. ”Är han lapp”?

”Lapp, ja visst är han lapp”, kom det från Margareta. ”Förresten får ni se honom i morgon för jag bjöd honom hit, när han ändå skall till sta-den med sin far”.

Därmed dansade elvaåriga Marga-reta Kråka sina färde, innan hennes mor hunnit komma med några in-vändningar.

Dagen efter satt Margaretas idol vid hennes sida vid hemmets mid-dagsbord och lät sig väl smaka. Men hon kände sig inte riktigt nöjd ändå. Visst var det roligt att hennes far gil-lade Nils, men inte var det roligt att hennes far skulle lägga beslag på honom helt och hållet. Här satt han och frågade ut honom och hörde på honom som om han var en spann-målsgrossör.

Pojken berättade rappt och på fly-tande svenska, hur prosten Renberg utverkat hos lappmarksdirektionen att Nils och en av hans kamrater fått

komma till Härnösand där de skulle ta studenten. Sedermera var det me-ningen att de skulle studera vidare i Upsala.

Nils ville för sin del bli präst.”Vad heter du mer än Nils”, frå-

gade patronen till sist. ”Sunde-lin” svarade Nils. ”Det namnet fick jag ta när jag kom till skolan, men jag heter Eriksson också efter far. Far heter Nils Ersson, han har visst handlat med patron ibland”. Nils kunde inte begripa varför både patronen och hans vänliga fru blev alldeles bleka och tysta.

Åter hade några år förflutit. Mar-gareta hade blivit lång och vacker, alldeles otroligt vacker, men ingen kunde neka till att hon nog var en aning mera självrådig än det anstod en ung dam av hennes tid. Nu gick hon och dukade middagsbordet med-an hon då och då knyckte på sin fina nacke.

Åtbörden gällde gästen, som skul-le ha hedersplatsen mellan henne och modern.

Bredvid bordet stod Olof Kråka och tiggde och bad sin vackra dotter om gehör. Hotat och befallt hade han också gjort, men det hade han slutat med för länge sen.

”Betänk dig nu väl, Margareta”, sa han inställsamt. ”Du får bo i eget hus i Stockholm, gå i kläder som en drottning, åka efter hästar som inte kungen har make till.

Du får kallas kommersrådinna”.Margaretas tålamod, som just ing-

enting var att skryta med, brast allde-les. Hon stampade i golvet och hen-nes röst var allt annat än vänlig, när hon förkunnade:

”Jag har ingen längtan efter bo i Stockholm och färdas i kungligt eki-page. Jag vill hellre åka efter renar i Lappland. Och hellre blir jag prost-inna än kommersrådinna.

Hör nu en gång för alla: I somras vid lappmässan trolovade jag mig med Nils Sundelin.

Det löftet tänker jag inte bryta för tio kommerseråd. Utan Nils kan jag inte leva, och försöker ni tvinga mig att gifta mig med någon annan, så rymmer jag till prosten Renberg. Han var med, när Nils och jag trolo-vade oss”.Efter detta besked resigne-

rade herr Olof. Margareta fick vara ifred för friare.

”Det är trolldom”, suckade Olof Kråka.

Men rätt var det var började det talas om Nils Eriksson Sundelin, den förste av samefolket, som blivit prästvigd.

Det talas om hans lärdom och för-stånd, hans dådkraft och rättsinne. Han var en framtidsman, påstod man.

Allt oftare började också Olof Kråka föra hans namn på tal ute bland folk.

Allt oftare log den gamle mot Margareta. Och en dag frågade han henne rakt på sak.

”Har inte du och Nils bestämt, när ni ska hålla bröllop?”

”Till nästa mickelsmässa”, sva-rade Margareta. ”Då har han allt fär-digt, så att vi kan flytta in i eget hem.

Det behöver inte vara så kostbart, vi kommer att bli lyckliga ändå.”

Fader Olof harklade sig och mum-lade något om att hans enda dotter inte behövde tänka på sådana ting. Hon kunde börja rusta till bröllop när hon ville. Pengar skulle hon få så mycket hon behövde till utrustning. Han ville att det skulle bli ett bröllop som hela Luleå skulle minnas.

”Jag har ett villkor”, sa Margareta. ”Mina svärföräldrar ska vara med och de ska hedras lika mycket som de andra gästerna.

Annars blir det inget bröllop, vi låter viga oss i tysthet uppe i Gälli-vare.”

”Du kan bjuda Erik Ersson och hans hustru”, var allt vad herr Olof sade.

Unga fru Sundelin flyttade med mannen hem till hans skolbol i Gäl-livare. Han hade bott där två år i förväg och under den tiden hade han med egna händer odlat och bru-tit vildmarken, hägnat och planterat örter och buskar söderifrån, sådana ännu ingen sett växa häruppe.

Han hade gjort det för att kunna ta emot Margareta med den fägring och trevnad hon var värd. Det var ju ändå så mycket hon måste sakna när hon gått in för att dela hans fattiga liv.

Så vackert hade han fått det, och så mycken möda hade han offrat på


a

a

denna fläck av vildmark, att landets myndighet ansåg sig böra belöna pastor Sundelin med 625 daler 16 öre kopparmynt, när han flyttade från Gällivare till Jokkmokk.

Ett knappt år efter Margaretas bröllop höll gamle Olof Kråka i sina armar en liten dotterson, som bar hans namn. Då tyckte han inte längre, att han stod där som den siste av sin släkt, hans blod rann ju även i denne lille byting.

”Du blir väl minst prost med tiden du”, skämtade morfar. Och sann-spådd blev han. Margareta Kråkas förstfödde blev prosten i Resele, Ja-kob Sundelin.

(= Prosten var det sjunde bar-net, Nils Sundelin född 1770, blev distriktsprost över ”södra lappmar-

Text och teckning: LEIF LARSSON

kerna”). Alla överlevande av hennes barn

nådde förtroendeposter i samhället, och när hon dog 1806, ett år efter mannen hade hon också fått uppleva att barnbarnen byggde vidare på det välstånd och förtroende, som grun-dats av fattiglappen Erik Erssons son, han som ensam ägt hennes hela livs trofasta kärlek.”

Det var väl en fin historia?

Maria Westrin WernströmLyckovägen 20167 52 Bromma0735/22 18 [email protected]

Tacksam för synpunkter, korrige-ringar etc. l

De olyckliga brasilienfararna kom hem

Kirunasvenskarna på väg hem.

Brasilienfararna eller Kiruna-svenskarna har jag skrivit om i medlemstidningen nr

72, 2010. Då handlade mycket om en enda

person – den 18-åriga unga kvin-nan Sofia Hjärtström och hennes öde. Hon uppmärksammades mer än andra emigranter därför att hon

på hemvägen födde en son precis då fartyget passerade ekvatorn.

Nu i år är det precis 100 år (!) se-dan de flesta av de vid avresan så en-tusiastiska kirunaborna kom tillbaka till Sverige och Kiruna helt utblot-tade. Den här tragiska utvandringen och återkomsten hem är välkänd och har skildrats i många sammanhang.

Den 19 maj 2012 fanns en liten notis i Norrbottens-Kuriren just om hemkomsten. Den var hämtad från Kuriren för 100 år sedan. Jag återger texten nedan lite uppdaterad beträf-fande stavning. Samtidigt råkade jag läsa ett reportage om Brasilien-svenskarna i en gammal sporttid-ning, Rekord-Magasinet, från ja-nuari 1947. Tidningen köpte jag i ett antikvariat i Nora, Dagmar Langes hemstad, den som hon under pseudo-nymen Maria Lang kallar för Skoga i sina kriminalberättelser. Texten i Rekord-Magasinet är skriven av sig-naturen O.W. och några källor anges inte. I Nora köpte jag tidningen för 40 kronor, 1947 kostade den 30 öre!

Dagstidningarna är ofta källor som citeras av forskare och som även släktforskare har stor nytta av. Klippet från maj 1912 som återgavs 19/5 2012 lyder så här:

De olyckliga Brasilienfararna har nu till ett rätt stort antal återkommit till Kiruna. Många av dem, som reste till det fjärran landet, saknas dock bland de återkommande, ty de vila i Brasi-

För 100 år sedan


a

a

liens jord. Det är verkligen hjärtslitande att se dessa offer för det ansvarslösa agitationsraseriet, som fick sådana vi-dunderliga uttryck i Kiruna för ett par år sedan. När de drogo ut, voro de friska och starka, flera i ekonomiskt god ställ-ning, nu hava de kommit dragande som en tattarkaravan, utmagrade, bleka och hopfallna, iklädda trasor. En man hade fått göra den långa resan från Brasilien med endast tofflor på fötterna, ty skor hade han ej kunnat skaffa sig. Dessa arma människor äro fullkomligt utblot-tade.

Kurirens skribent passar nog på att ge en känga åt sin lokalkonkur-rent Norrskensflamman, som då var en socialdemokratisk tidning. Flam-man var starkt FÖR utvandringen, Kuriren starkt MOT. Flamman hade massor av översvallande positiva ord om Brasilienemigrationen. En stor mängd av agenternas annonser för utvandring publicerades i Flam-man, men ingen i Kuriren (enligt Åke Barck). Emigranternas lovpri-sande brev om Brasilien (många gånger missvisande) publicerades i Flamman. Tron på framtidslan-det Brasilien var stor. Till och med den blivande statsministern Hjalmar Branting lovprisade Brasilien i sin tidning Social-Demokraten.

Av vad jag tidigare läst om Bra-silienutvandringen var det knappast några särskilt välbärgade personer som gav sig iväg från Kiruna. Stor-strejken i Sverige bröt ut 1909. De fackliga och politiska motsättning-arna mellan arbetare och företags-ledare var mycket stora. De gruv-arbetare (och andra arbetare) som deltagit i strejken blev svartlistade. När så inte en enda arbetsgivare ville anställa dem, fanns bara svält och elände kvar. Den mycket ojämna kampen mot arbetsgivarna verkade endast leda till att allt skulle bli ännu sämre. Inte konstigt att en så stor del av samhället föll för lockelserna från Brasilien.

I Rekord-Magasinet beskrivs det så här:

I Brasilien ger jorden rikligare skördar än annorstädes på jorden … guld, silver och platina finns i bergen, det gäller bara att ta för sig. Tag chansen! Res till Brasilien och tjäna er en förmögenhet! Jord och utsäde samt verktyg får ni gratis!

Staten Brasilien hade ett enormt stort behov av ny arbetskraft för uppodling av de stora områdena av regnskog. (Slaveriet hade förbjudits 1888 och invandrande jordbruksar-betare skulle ta deras plats.) Yrkes-mässigt passade Kirunaemigranterna inte bra. De flesta var gruvarbetare. Nästan ingen hade någon kunskap om jordbruk. En resurs som de hade var stora familjer, som särskilt väl-komnades, eftersom en stor barna-skara kunde vara till stor hjälp då ny odlingsmark skulle brytas. Att så många utan jordbrukserfarenhet an-togs berodde till stor del på att agen-terna fick betalt per person. Gruvar-betarna med stora familjer gav stor förtjänst åt agenterna.

Historiskt sett är Brasilientrage-din mycket kort. Efter bara två år var den för svenskarnas del avslutad. (Svenskarna var bara en liten del av alla som invandrade till Brasilien un-der början av 1900-talet. Totalt var det flera hundra tusen, men svensk-arna från norr hade svårast av alla att anpassa sig till klimatet och andra förhållanden.) Som så mycket annat i livet fanns det till en början mycket att glädjas åt och mycket att beklaga både före och efter. Rekord-Magasi-nets artikel börjar med en skildring av gruvarbetare Karlssons situation. Elände, hunger, gråtande barn, hopp-löshet. Allt skulle ordna upp sig om man bara kom iväg till Brasilien.

Om denne Karlsson är en verklig person vet jag inte, men enligt Kiru-nas utflyttningsbok

den 7 december 1910 noterades på en och samma dag 50 kiruna-bor(!) för flyttningsattest till Brasi-

lien. Under december månad det året var antalet mer än 150 och totalt när-made sig antalet tusen personer.

Förutsättningarna var goda om man bara fick hop till biljetten till Hamburg varifrån emigrantfartygen utgick. Resa och uppehälle under fär-den över Atlanten bekostades av bra-silianska staten och likaså resan till den plats där de tilldelats flera hektar jord. Dessutom utsäde och redskap. Jorden behövde inte betalas förrän 5 år efter tillträdet och det till mycket lågt pris. Dessutom skulle kolonisten få 500 kronor i reda pengar av brasi-lianska staten så snart ett boningshus på jordlotten uppförts i storleken sex gånger fyra meter.

Någon koloni i den gamla be-märkelsen av besittning var det inte fråga om (som t.ex. Nya Sverige i Delaware eller de engelska, franska och tyska kolonierna). De som tillde-lades jord var nybyggare, som skulle röja skog och odla upp nya åkermar-ker.

Allt såg ljust ut. Till en början blev emigranterna allt mer entusias-tiska. Resan över Atlanten var lång, hytterna små men servicen var bra och maten fin. Då fartyget anlände till Rio de Janerio och resenärerna gick iland på Blommornas ö, blev de övertygade om att framtiden var ljus. Under karantänstiden fick de bo i bra bostäder. Det fanns läkare och an-nan god sjukvård och tjänstemännen gjorde allt för att nordborna skulle trivas.

Sedan började svårigheterna. Pro-blemens mörka moln hopade sig. Det började direkt efter avfärden från Blommornas ö. De tilldelade koloni-områdena låg inte i närheten av Rio de Janerio utan mer än 100 mil söde-rut i gränstrakterna av Argentina och Uruguay. Båtresan längs kusten på en liten ångare till närmaste hamn-stad, provinshuvudstaden Porto Ale-gre, tog mer än en vecka. Maten på båten var urusel, mjölk fanns inte till barnen, inga hytter fanns utan alla fick tränga ihop sig på däck el-


Avsändare: Lulebygdens ForskarföreningResidensgatan 6 E972 36 LULEÅVid obeställbarhetÅtersänd till ovanstående adress!

SVERIGEPORTO BETALT

16

ler i skrymslen där de kunde vara. Många blev sjuka redan i de ohygie-niska baracker de fick bo i medan de väntade på fortsatt färd inåt landet. Många dog redan här, särskilt bland barnen. Väldigt många smittades av magåkommor och repade sig inte. Dödstalet steg.

Från Porto Alegre gick färden 400 kilometer inåt landet till en plats som hette Santa Maria, en resa på två dygn. Här delades svenskarna upp i två grupper. Kirunaborna skulle till Guarany som låg ytterligare 20 mil bort. Den resan gick först med järnväg. Från järnvägens ändstation återstod 8 mil i fyrhjuliga, täckta, ofjädrade vagnar som drogs av häs-tar, oxar eller åsnor. Vägen var minst sagt urusel. Den sista biten tog tre el-ler fyra dagar.

Den här mycket svåra delen av resan kallades senare för dödskara-vanen, eftersom så många dog under resan eller strax efteråt. Sedan gällde det att hitta sin egen jordlott i vuxen urskog, börja röja marken och bygga bostad. Bara att se den täta och oge-nomträngliga skogen satte ner hu-möret ännu mer.

Man hade åkt från kylans land till värmens och sett fram mot att slippa snö och is. Värme fick man men inte enbart. Fastän man befann sig un-gefär i höjd med södra vändkretsen (norra går genom Sahara, Kairo och Florida, södra genom Paraguay och norra Argentina) varierade tempera-turen kraftigt. Under vinterhalvåret kunde det nattetid bli frost och kall-grader.

Männen i emigrantfamiljerna var till allra största delen gruvarbetare. Nästan ingen hade erfarenhet av jordbruk eller av byggnadsarbete. Till det kom att de utlovade redska-

pen och verktygen aldrig kom. Att röja den snabbväxande skogen var svårt utan effektiva redskap. Marken svedjades och man sådde i askan. Växtligheten var mycket god, men inte för potatis t.ex. Blasten blev meterhög men inga potatisknölar bildades i den bördiga jorden. Majs var känslig för den frost som kom, men inte ens de som fick goda majs-skördar kunde glädja sig. Svensk-arnas jordlotter var så långt från befolkningscentra att transporterna till försäljningsställen blev så dyr att produkten inte gick att sälja. Stora svärmar med gräshoppor landade i nybyggarnas små åkrar och på några timmar åt de upp allt som fanns på åkrarna. Vandringsmyror kom ner från träden och åt upp allt de kom åt. Även andra insekter och kryp förstörde eller fördröjde skördarna. Följden blev svält och dödliga sjuk-domar.

Den allra största katastrofen in-träffade på hösten 1911. Floden Uruguay, på vars östra sida Guarany låg, svämmade över. Vattnet steg 15 meter(!) på en enda natt och de som kunde tog sin tillflykt upp på taken eller i träden. Proviant och torra klä-der saknades. Efteråt var verkligen allt förstört. Husdjur i form av svin, hästar och kor hade dödats och spo-lats bort. Läkare och annan sjukvård fanns inte. En fjärdedel av de vuxna hade dött under året och nästan hälf-ten av alla barn. I en storfamilj på 12 personer fanns bara 3 kvar efter 6 månader. Präst och kyrkogård sak-nades och de döda fick begravas var som helst i närheten.

Nyåret 1912 skickade en grupp av utvandrarna iväg en skrivelse till Sveriges dåvarande statsminis-ter Karl Staaff med en vädjan om

hemtransport. Den beviljades ome-delbart. De som ville återvända till Sverige fick på egen hand ta sig över Uruguayfloden och in i Argentina och ner till Buenos Aires. De få som inte ville åka hem bosatte sig i Ar-gentina.

I maj 1912 kom ”de olyckliga Brasilienfararna” hem igen.

Sifferuppgifterna både på hur många som gav sig av från Kiruna till Brasilien och antalet som åter-vände är mycket osäkra. Bl.a. var det många av dem som arbetade i gru-vorna som inte var skrivna i Jukkas-järvi församlig och därför sökte ut-flyttningsbetyg i andra församlingar. En av dessa var Erik Prytz-Nilsson, kallade Lule-Nisse. Föräldrarna reste hem men han blev kvar i Argentina.

Åke Barck har i sitt häfte Brasi-lienfararna en mycket god samman-fattning av vad som hände brasilie-nemigranterna. Bl.a. finns det en 20-sidig förteckning i bokstavsord-ning över dem som återvände hem. Häftet kanske ännu kan köpas från Kiruna Amatörforskarförening, tel. 0980-10323 eller från Åke Barck 0980-157 11 (uppgiften från 2002).

l

– Igår hittade jag i husförhörsläng-den en 105-åring på en av släktgre-narna. Tyvärr visade det sig att det var två Fredrik Jönsson, far och son.

lulebygdens forskarföreninglulebygden.se/tidning/tidning-lf-79.pdf · lulebygdens forskarförening...

Documents