lulebygdens forskarförening

LulebygdensForskarförening

MEDLEMSTIDNING - Nr 70, maj 2010

l Ordföranden har ordet Nya medlemmar Sid 3

l Fångst och jakt i gamla tider Del 2 (2) Sid 4

l Vulkanutbrott på Island och missväxt i Luleå socken Sid 7

l Sommarbostad från ”förr” Sid 8 l Minnen från Mjöfjärden Sid 10

l Johan Bergenstråhle hans dotter och ryssarna – En historisk bagatell Sid 17

l Karlsvik/Karlshäll – gammal industribygd Sid 19

l Sista sidan: – Efterlysning – Vårminnen

Söndagen den 14/3 hölls årsmöte för Lulebygdens Forskarförening.

40 talet medlemmar infann sig i lokalen på Västra Varvsgatan 24E i Luleå.

Mötesdeltagarna hälsades väl-kommna av ordföranden Per Wänk-kö, som inledde med årsmötesför-handlingarna.

Föreningens verksamhets och kassaberättelse upplästes och efter revisorernas berättelse, beslöts att tillstyrka revisorernas förslag om full ansvarsfrihet för styrelsen.

Därefter vidtog val av styrelse-medlemmar.

Ordförande Per Wänkkö Vice ordförande Gunnar Johans-

son, omval.Kassör Kjell NilssonSekreterare Carin Vallgren, om-

val.Ledamöter Eivor Nordqvist om-

val, Sture Karlsson nyval, Kent Åke Lundebring.

Suppleanter Ingrid Wikström om-val, Kjell Mäki omval.

Ledamoten Stig Åberg hade av-sagt sig omval, och avtackades av ordförande Per Wänkkö med blom-mor.

Föreningen har glädjande nog ökat medlemmsantalet till 410 ivriga forskare!

Men inga motioner hade inkom-mit.

Nästa punkt på programmet, en föreläsning av Lennart Kankaanran-ta, utgick på grund av sjukdom. Det blev istället en form av diskussions-forum, bl.a. om våra tisdagsträffar, samt förslag om ev. samverkan med andra föreningar när det gäller före-dragshållare etc. Arkiv digital kom-mer att införas under April månad.

Det hela avslutades med fika och gott fikabröd, samt fortsatta diskus-sioner!

Vid pennan STIG ÅBERG

Årsmöte 2010Avgående styrelseledamoten Stig Åberg (till höger) mottar hyllningarna för

sin insats inom Lulebygdens Forskarförening.

Tisdagsträffarnaåterkommer till hösten i oktober.

Annons i septembernumret.

Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010

Styrelsen 2010OrdförandePer WänkköTel 0920-22 62 76E-post: [email protected]

Vice ordförandeGunnar JohanssonTel 0920-22 75 93

KassörKjell NilssonTel 0920-26 72 04, 070-218 56 41E-post: [email protected]

SekreterareCarin VallgrenTel 0920-22 86 13E-post: [email protected]

Övriga ledmöterEivor NordqvistTel 0920-25 61 20E-post: [email protected]

Sture KarlssonTel 0920-22 30 39E-post; [email protected]

Kent-Åke LundebringTel 0920-26 86 31E-post: [email protected]

SuppleanterIngrid VikströmTel 0920-340 72E-post: [email protected]

Kjell MäkiTel 073-040 31 [email protected]

LulebygdensForskarföreningBesöksadress:Residensgatan 6 E, Luleå

Telefon: 070/299 54 24Telefontid: Måndag: kl 9-11” Torsdag: kl 9-11Övrig tid går bra att malia tillnedanstående e-mailadress

e-postadress:[email protected]

Hemsida:www.lulebygden seWebbansvarig: Marita Lindelle-post: [email protected]

Post skickas till adress:Lulebygdens ForskarföreningResidensgatan 6 E972 36 Luleå

Öppettider:Ytterdörren öppen kl 07.00-20.00 alla dagar. Innerdörren låses som tidigare med egen nyckel .

AnnonspriserÅttondels sida 100 krKvartssida 200 krHalvsida 300 krHelsida 500 krSista sidan, enstaka nr 1.500 krSista sidan helår (4 nr) 5.000 kr

Medlemmar får kostnadsfritt mark-nadsföra sina alster i tidningen. Detta är begränsat till 40 mm/1 sprespektive 20 mm/2 sp. Detta un-der förutsättning att ett exemplar av als-tret lämnas till föreningen.

MedlemsavgifterVuxen 150 kr/årUngdom tom 25 år 40 kr/årFamilj (samma hushåll) 190 kr/årVid inbetalning uppge alltid namn, adress, födelsedag, telefon, gärna mobil och e-post (inkl namn mm på famil-jemedlemmar som omfattas av familjeavgiften).

Avgiften betalas till PG 36 64 01-8Vid internetbetalning: Komplettera dina uppgifter genom att skicka dem med e-post till medlemsansvarige-post: [email protected] ihåg att meddela adressändring!

Föreningens syfteLulebygdens Forskarförening grundades 1989 för att främja och höja intresset för bygde-person- och släktforskning inom gamla Storlule socken samt att arbeta för bättre be-tingelser för sådan forskning.

Ge ett bidrag till

Julius Sundströms Minnesfond

Förvaltas av Lulebygdens Forskarförening.

BG 5862-5955Stipendiegruppen/lulebygdens

ForskarföreningGerd Olovsson, tel 0920-25 44 64, e-post [email protected] Eriksson, tel 0920-22 25 24.

FONUS kan förmedla telegrammen.

2

Manusstoppför

september-numret

12 septemberPåminner samtidigt om behovet av korta notiser/artiklar, och även intres-santa fristående bilder.


Layout och produktion:ÅKE ÖSTLING

Tel 0911-21 17 [email protected]

3

Ordförandenhar ordet

Manuskript till tidningenskickas till nedanstående helst via e-mail, och glöm inte att skicka bilder i sär-

skild fil (jpg).

Åke ÖstlingJakobs väg 7941 64 Piteå

Tel 0911-21 17 78

Bo JohanssonTallv. 3 A, 954 31 GammelstadTel 0920-25 42 22

Lisbeth JacobssonSandnäsetv. 117, 975 94 LuleåTel 0920-26 50 27

Tonny ErikssonLingonstigen 25, 973 33 LuleåTel 0920-22 97 94

Britta NilssonBurströmsvägen 62, 974 33 LuleåTel 073-823 29 05

Karl-Erik Perdahl Residensgatan 6 D, 972 36 LuleåTel 0920-686 28

Marike KeuningG:a Hagaviksv. 60, 974 41 LuleåTel 0920-25 94 77

Hans FingalNyckelgränd 2, 973 41 LuleåTel 0920-197 22

Ulf LövgrenEjdergränd 1, 974 55 LuleåTel 070-621 35 03

Gustav RenkvistSnövägen 45, 976 33 LuleåTel 0920-26 95 70

Gudrun NorlinSkatavägen 1, 975 96 LuleåTel 0920-25 91 06

Ture ReinholdtRäfsarstig. 24, 954 34 GammelstadTel 0920-25 32 61

Ingrid NilssonSvingelstig. 5, 954 35 GammlstadTel 0920-25 41 46

Ove ErikssonFältspatstigen 32, 977 53 LuleåTel 0920-988 20

Hej alla medlemmarDet är märkligt vad tiden rinner iväg. Vi har avverkat vårt årsmöte och man börjar känna att vi nog kommer att få en sommar i år också. Årsmötet avlöpte helt enligt planerna med det undantaget att det efterföljande föredraget fick ställas in eftersom föredragshållaren insjuknat. Stig Åberg lämnade styrelsen efter fyra år. Jag vill även här i tidningen framföra ett varmt tack till Stig för den tid han lagt ner på föreningen. Läsarna har kunnat ta del av ett flertal mycket trevliga referat från olika föreningsträffar signerade av Stig. Ny i styrelsen är Sture Karlsson och jag hälsar honom välkommen. Jag passar samtidigt på att hälsa alla nya medlemmar välkomna till föreningen.Vid senaste styrelsesammanträdet beslutades att vi ska fortsätta med våra tisdagsträffar. Första träffen blir den 5 oktober och vi återkommer med uppgift om programmet i nästa nummer av tidningen. Du har kanske någon idé om programpunkt. Hör i så fall av dig till någon i styrelsen. Telefonnummer och e-postadresser hittar du på sid 2.

För den som inte besökt våra lokaler under senare tid vill jag berätta att det under januari i år installerades en fjärde forskardator i lokalen. Den här har uppkoppling mot AD On Line som innehåller nyfotograferade bilder av äldre kyrkboksmaterial – fram till ca 1895. Bilderna är i färg och av mycket hög kvalité. Man har fram till nu lagt in 28 församlingar i Norrbotten plus en del annat material. Man har inte annonserat att Norrbotten är klart så det lär komma mer.På skärtorsdagen kraschade min hårddisk och på grund av helger mm blev jag utan dator i nästan tre veckor. Man inser helt plötsligt hur beroende man har blivit av att kunna använda datorn. Och vikten av att ta säkerhetskopior. Det sista gäller även för e-postadresser och webbadresser.Avslutningsvis vill jag tillönska alla en riktigt fin sommar. PER


a

Fångst och jakt i gamla tiderAv LENNART KANKAANRANTA

Del 2 (2)Del 1 i föregående nummer.

Stock- och flak- gillerStockgiller bestod bara av två stockar, en som låg på marken över stigen och en som gillrades upp med pinnar ovanför. Den övre stocken belastades med tyngder, stenar eller stockar.

När fågeln trampade på gillerpinnen föll överstocken ner och fågeln klämdes ihjäl. Om man sett t. ex en tjäder smyga med framfot och huvud jäms med varandra kan man inse att tjäderhuvudet var mellan stockarna samtidigt som foten trampade på gillerpinnen och ibland var tjädern fångad och död med foten under det fastklämda huvudet. Även orre, ripa och järpe kunde fångas i stockgillret.

Gillerpinnarna tillverkades med omsorg hemma men kunde också täljas på plats i skogen.

För fångst av fågel användes också fångstflak. Flaket var hoptimrat av flera stockar och kunde användas under lång tid. Flaken gjordes av 4- 5 st c:a 10-15 cm stockar som klövs i änden och sammanfogades med en kilformad stör, inga spikar erfordrades. Flaket gillrades upp över en stig så att gillerpinnen pekade över stigen så att fågeln då den passerade klev på gillerpinnen och utlöste gillret och flaket föll ned över fågeln. Problemet med förstört vilt på grund av räv eller korp kunde undvikas. Flak fungerade bättre under regniga fuktiga dagar då fågeln sökte skydd mot regnet. Flak fungerade också bättre efter att lite snö fallit, under

flaket var då barmark vilket lockade fågen. Om man hade tur kunde man få flera fåglar samtidigt.

Lätta flak kunde belastas med tyngder som sten.

Med giller fångades även mård, hermelin och möss. Gillerpinnen betades då med ekorre eller småfågel för mård och med mus eller fisk för hermelin.

Stockgiller för mård placerades mellan två träd så att ena stocken gillrades upp över den andra och mården klämdes mellan stockarna. Även små flakfällor för fångst av hermelin och mus användes.

Stock och flakgillret kallas i Tornedalen med det finska namnet ”loukku” och ”sadin” . Giller är tillåtet för fångst av mård men har varit förbjuden för fångst av fågel sedan länge men har använts åtminstone ännu under 1950-talet i glesbygderna.

I bygderna kunde vissa områden, berg och åsar anses tillhöra vissa gårdar och dessa fångstområden gick sedan i arv.

Tillgången på skogsfågel varierar och har så gjort under alla tider. På en ristning på en timmerstock i övre

Tornedalen stod ungefär följande: ”Fångstmannen hade vittjat mer än 100 snaror och giller utan att ha fått en enda fågel”. Inskriften var daterad 1740. Med tanke på skriv- och läskunnigheten under 1700-talet kan det hända att inskriften gjorts senare men att händelsen ändå kan vara sann.

Antalet fångstredskap för denne fångstman var dock obetydligt i jämförelse med antalet snaror som gårdar i Karelen kunde ha 3000 till 4000 snaror längs stigar som gått i arv i familjen. Fällorna vittjades vid kallt väder bara en gång i veckan.

På hönsfåglarnas spelplatser på våren fångades med snaror men också andra metoder förekom. Skickliga fångstmän lärde sig att härma skoghönshönor och locka till sig hanen och fånga den med händerna.

Riekko-Lasse i Junosuando kunde få en riptupp att komma och sätta sig på hans huvud.

Namn som Flakaberget, Flakaheden eller Virkamaa påminner oss om tider då fångst var en viktig näring.

Stockgiller

Flakgiller

Lulebygdens Forskarförening – Nr 70, maj 2010 5

a

a Ett ovanligt sätt att avliva fågel berättade min far om. Vid lieslåtter på holmar och strandängar kunde man i gräset hitta ruggande änder. Med lien kunde anden avlivas och han berättade att det kunde hända att man hade en säck med änder med sig hem från slåttern på holmen.

Fångst med fångstjärn eller fångstsaxarFångstjärn av olika storlek tillverkades för olika viltslag. Troligen började fångstjärnen tillverkas på 1600-talet. De gamla smederna var skickliga och bruksarbetarna kunde framställa järn och stål av hög kvalitet, varför det är troligt att fångstjärn tillverkades lokalt. Fångstjärnet kunde vara avsett att användas med bete eller att fungera som trampsax. Med bete fångades rovdjur men även hare där fällan gömd under snö betades med gräs/hö. Trampsax användes för räv som har för vana att gå i sina gamla fotspår. Rävsaxen sätts ut i det gamla spåret och då räven trampar på saxgillret slår saxen igen runt benet. I dag är rävfångst tillåten med ”fotsnara”.

Fångstjärn gillrades även med åtel för rovdjur som björn och järv.

Vissa djur, t.ex. bäver kunde fångas så att fångstjärnet placerades på vägen till ingångshålet till lyan eller grytet.

Även fågel fångades med fångstjärn. För gåsfångst på våren placerades fångstjärnet där gässen förutsågs landa på snöfria fläckar eller vid kallkällor på myrarna, järnen åtlades inte utan gässen förutsattes trampa i järnet då de betade. För att få gässen att landa på rätt ställe spred man ut aska för att smälta undan snön och få bara fläckar.

För andfågelgfångst på sensom-maren åtlades med ax från åkern.

Rävtång, rävklykaRäv fångades med hjälp av ett redskap som gjordes av en torraka, en tall eller granstam på rot som kapades till lagom höjd. Stammen spetsades upptill till två eller tre spetsar som möttes i spetsig V-form. Spetsarna var avsmalnande och från kanterna tillspetsade. På den högsta spetsen placerades ett rävbete, ekorre, katthuvud e. dyl. När räven försökte komma åt betet fastnade den med tassen mellan spetsarna och jägaren kunde avliva räven. Tången kunde stå och användas under långa tider då trädet torkade till torraka. Tången gjordes helst i myrkanter eller liknade terräng med god insyn så jägaren ej behövde gå nära tången för att se om den fångat räv.

Även andra utformningar på rävtång, t.e.x. i form av en kam, kunde förekomma. Redskapet har olika lokala namn som rävstubbe, rävtång i Arvidsjaur, rävsax eller träsax i Älvsbyn, rävklypa eller rävklyva i Kalix, rävtana används också, så heter också redskapet man spänner ut det nyflådda skinnet på tork med. I Tornedalen användes givetvis det finska ”ketunkanto” eller ”revonkanto”. Fångstmetoden är i dag förbjuden.

Fångst med giftRäv fångades vintertid med gift, troligen användes, kaliumcyanid (cyankalium) eller arsenik men även växtgifter som stryknin, gift Rävklyka

från sprängört eller bolmört eller andra giftiga växter. Fångsten skedde vintertid, giftpreparerade ”bullar” med ”rävmat” kastades i snön längs ett skidspår och en räv som hittat giftbullen dog vanligen på platsen eller kunde spåras upp. Hanteringen av gifter var lika farligt för fångstmannen som för det tilltänkta bytet men också för hundar. Under 1930-talet beviljades tillstånd för giftfångst i Norrbotten och i områden med renskötsel meddelades i kyrkan för vilket område tillståndet gällde så hundägare kunde hålla sina hundar från området.

Giftet blev sannolikt känt i Tornedalen genom Ränselryssarna för kanske mer än 1000 år sedan eller redan tidigare. Att kunskapen kom genom ryssarna kan verifieras genom att ordet för gift i vissa samiska dialekter kan härledas till ryskan. De första gifterna var av okänd typ.

FångstgroparFångstgropar användes i våra trakter för jakt på hjortdjur, ren och älg. System av gropar grävdes där vilt förväntades gå eller dit vilt kunde drivas. I botten av gropen sattes en eller flera spetsade störar för att döda eller allvarligt skada viltet. Groparna maskerades och övertäcktes och viltet kunde sedan drivas ner eller självmant gå så den föll i gropen och sedan fångas och avlivas i gropen.

Sannolikt användes fångstgropar mest för att fånga ren i Tornedalen och norra Sverige. Renen är ju ett flockdjur och då en flock passerar ett gropsystem är sannolikheten större att något djur faller i gropen. I Tornedalen och Norrbotten finns spår av fångstgropar på många ställen. Givetvis fångades även älg på detta sätt.

På hembygdsmuseet i Tärendö finns bland andra fångstredskap en spetsad järnstör påminnande om en värja, den är dryga metern lång och har enligt sägen fångat två älgar samtidigt, den första älgen, en ko spetsades men lyckades komma upp ur gropen men dog sedan och kalven föll sedan i gropen också och spetsades.


a

a Jakt med spjut och harpunSpjutet användes av jägaren för att avliva vilt. Vid björnjakt och jakt efter hjortdjur har spjut använts. Hjortdjur jagades sannolikt vintertid med spjut. Hällristningar från stenåldern visar ofta jägare med spjut eller båge och pil tillsammans med viltet.

I kustområden användes spjut för fångst av säl sådant som fortfarande förekommer bland inuiterna. Björnjakterna med spjut är väl kända, äldre tiders storviltjägare skulle döda en björn med spjut för att få högre status. Karl XII:s björnjakt finns avmålad på tavla. Björnen väcktes i idet och kampen började. Björniden kunde vara värdefulla och säljas till hugade storviltsjägare. Historierna om björnjakter är många.

En från Sieppijärvi i norra Finland berättar om en jakt som pågick under 3 dagar och där den slutligen dödade björnen och två av jägarna måste transporteras hem från skogen. Jakten innehöll många makabra moment. Björnen skadades allvarligt i jaktens början av björnspjutet och besköts sedan med ekorrbössa som inte räckte till för att avliva björnen. Nervösa och rädda bybor försökte sedan avliva djuret under de tre dagarna med yxor, högafflar och spjut. Vid ett tillfälle skulle en jägare slå björnen med yxa men slog i hetsen av spjutet i stället och blev beskylld för att vara på björnens sida.

Spjut användes även gillrat där viltet utlöste en fjädrande trädstam som slungade eller pressade spjutet mot viltet. Anordningar av detta slag kallades ”led”. Det finns gamla rättegångsprotokoll där en jägare som satt upp ett led beskylldes för att ha skadat en människa som ”gått i fällan”.

Hanteringen av spjut i Norden var berömt. Saxo, med tillnamnet Grammaticus, död i början av 1200-talet, en dansk historiker skriver: ”Ingen annat folk är så skickligt som Finnarna på att kasta spjut”. Det gäller som vi vet också i dag.

Pil och båge, armborstPilbåge kan knappast användas mot mål i rörelse, den är bättre lämpad för jakt på stillastående vilt, hare i lega, ekorre, sittande fågel o. dyl. Pilspetsen var gjord av sten, brons eller järn. Jakt med pilbågar förekommer ju även i dag kan vi läsa om i jakttidningarna ibland.

Malmfyndigheten i Masugnsbyn hittades på 1600-talet av två ekorrjä-gare vars pil med järnspets fastnade i den magnetiska malmen. Jägarna hette Lasu (Larsson) och Johansson Mukka.

Armborstjägaren hade ofta med sig en pildräng som höll reda på var pilen hamnade så den dyrbara pilen inte skulle komma bort.

För att komma närmare ville-brådet kunde jägaren maskera sig i skinn, ”skjutko” är ett exempel. I Odyssén berättas hur man gräver en grop i sanden och lindar in sig i sälskinn för att lura sälar, det skedde troligen för mer än 4000 år sedan.

FörföljelsejaktEn grym jaktmetod som också krävde krafter av sina utövare var förföljelse och avlivande av viltet. Det skedde när skaren bar skidlöparen men inte viltet, vildrenen, älgen eller vargen.

En vargflock kunde förföljas och hinnas upp och när vargen gick till motangrepp lät jägaren vargen bita i skidstaven och med den andra staven slog han sedan på vargens nos så den tuppade av. Sedan tog jägaren fram kniven och skar av hassenorna och gav sig iväg efter nästa varg i flock-en och hade jägaren ork kunde han oskadliggöra hela flocken. Det berät-tas om en ensam same som avlivade en flock på 5 vargar under samma jakttur. Att vargen inte dödades direkt berodde troligen på att den då skulle ha frusit och skinnet hade varit svårt att ta rätt på. Nu levde vargen i flera dagar och jägaren kunde komma till-baka och döda den och avpälsa den. Grym jaktmetod även den.

Vildrensflocken förföljdes på samma sätt, en trupp snabba jägare åkte ikapp flocken och sköt eller stack med spjut ihjäl renar. Jägarna förföljde flocken så länge de orkade. En annan trupp följde efter och tog

hand om kött och hudar. Ett jaktsällskap med bössor från

Junosuando och Kangos fällde en hel hjord på över hundra vildrenar i Kapukielinen väster om byarna och Lainioborna fällde på det sättet flera hundra vildrenar i Kolkonkiveliö. Bytet delades mellan jägarna.

Jakt med skjutvapenTillverkning av skjutvapen torde ha kommit igång under 1600-talet i Norrbotten och då troligen först i Tornedalen där kunskaperna, när det gällde järn och järnmanufaktur var tidiga. Rotesoldaterna kom tidigt i kontakt och utrustades med skjutva-pen som smederna kunde kopiera.

Karl-Uno Hannu beskriver i sin bok Bottniskna Bössor från 1976 kända vapentyper och bösstillverka-re i Norrbotten och Tornedalen t.ex. i Jukkasjärvi.

Ytterligare en bok om Bottniska Bössor har för något år sedan getts ut av den Norrbottniska vapenspe-cialisten Arnold Lagerfjärd

Sannolikt blev inte bössan var familjs egendom förrän i slutet på 1800-talet och fångsten med de gamla metoderna var både effektiv och billig så bössan som jaktred-skap torde inte ha haft någon större betydelse innan de gamla fångstme-toderna blev förbjudna. Inte förrän tändhatten och senare patronen upp-funnits blev skjutvapnet praktiskt användbart för jakt.

De första bössorna var lodbössor och inte lämpade för flyktskytte.

Påfundet att skjuta på flygande få-gel är nytt, ända fram till 1950-60-ta-let var endast sittande fåget mål, då dyr ammunition och ammunitions-brist var det vanliga för åtminstone glesbygdens jägare. Jägaren riske-rade inte att bomma eller skadskjuta viltet.

När tändhatten uppfunnits och lad-dade patroner fanns att köpa gick det även att ladda ammunitionen själv. Man återanvände tomhylsor, köpte tändhattar, krut, hagel, krutförladd-ningar och hagelförladdningar och tillverkade ammunitionen själv. Det fanns speciella stukningsapparater för olika kalibrar. Hylsorna återan-vändes genom att tändhatten slogs ut


a

a

och en ny sattes på plats. Det fanns även mässingshylsor att köpa och de höll givetvis för längre tids bruk.

Bössan kunde också gillras laddad i skogen. I Tärendö hembygdsgård finns en låda för detta ändamål. Ett snöre spändes runt avtryckaren och gillrades så att bössan avlossades, när djuret passerade pipan. En sådan bösslåda kunde riggas upp vid en hässja i skogen och fälla renen eller älgen som skulle äta av höet. Det

Patronstukare

gällde att säkra lådan sedan när man kom med hästen för att hämta hem höet.

Jakt är i dag en rekreationsform långt skild från fångst i gamla tider, där det viktiga var att få med sig bytet hem. Det var för många en näring eller en binäring vid sidan av jord och skogsbruk. Ett vittnesbörd om detta kan svaret på min fråga till en äldre jaktkamrat, som jag vet fångat skogsfågel med fällor vara.

Jag frågade honom om han numera jagar skogsfågel. Svaret blev: ” Nej, jag behöver inte”.

Jag hoppas att jag med denna artikel har gett er förståelse för vikten av fångsten och jakten i våra trakter och exempel på den skicklighet och uppfinningsrikedom som våra förfäder visat. Utan denna skicklighet skulle många släkten på nordkalotten inte finnas till i dag.

KÄLLORHörsägner nedtecknade under

studiecirkel i Korpikylä. Norrbottens tidskrift årgång 1938Den gamla allmogejakten, Licen-

tiatavhandling Halpa hinta Pitkä mitta, Naakka-

Korhonen, Mervi (1988) ISBN: 951-717-538-8

Hågkomster från nordliga nejder. Samuli Paulaharju

Ödebygdsfolk. Samuli Paulaharju Blidka dig blå ödemark Hans An-

derssonOdyssén, HomerosDanskarnas Historia, Saxo Gram-

maticusEgna och andras nu levande jäga-

res erfarenheter

FOTO: Ludvig Båving l

Vulkanutbrott på Islandoch missväxt i Luleå socken

Av ANDERS SANDSTRÖMMed början den 8 juni 1783 fick vulkanen Laki på södra Island ett utbrott som varade till den 7 februari 1784. Utbrottet fick svåra följder för Island, med en dödlighet på mellan 20-25 procent bland befolkningen och ca 75 procent bland boskapen. Den poetiska Eddans vision av Ragnarök gav således syn för sägen: Sol syns svartna. jord segnar ned i hav, strålande stjärnor störtar från himlen; elden brusar med bolmande rök, lågor slår höga mot himlen själv.

Den isländske prästen Jon Steingrimsson, som blev ögonvittne till händelsen, skriver följande i sin dagbok om ett svart moln som vällde in från bergen i norr: ”Molnet spred sig mycket snabbt över oss och var så tjockt att det blev alldeles mörkt inomhus. Sandmolnet lade sig sedan som ett täcke över marken så att våra spår blev synliga.” Han insåg

även att det hela var olycksbådande och skriver vidare: ”Mer gift faller från himlen än någon människa kan förstå: aska, svavel och salpeter blandat med sand. Vattnet har fått en ljusblå ton, växterna har vissnat och den hemska luften gör det så svårt att andas att många äldre människor endast orkar med att fylla sina lungor till hälften.”


a

a

Verkningarna sprider sig över EuropaVulkanaskan och de giftiga gaser, främst svaveldioxid, som spred sig med vindarna över Europa, kom att ge upphov till problem långt utanför Islands gränser. I såväl Frankrike som England kom många människor att dö till följd av förgiftningar i samband med nedfallet. Sommaren 1783 blev i England känd som den ”stora sandsommaren” och den gulaktiga dimman som skapades av de svavelhaltiga gaserna blev känd som ”Lakidimman”. Beräkningar visar på att ca 23 000 människor dog enbart i England till följd av utbrottet. Den aerosol som skapades i luften verkar också ha skapat en nedkylning av norra halvklotet och den fråga man ställer sig är naturligtvis om man kan spara några följder i den avlägsna del av världen som utgjordes av Luleå socken.

Svagåren 1783-84 i Luleå socken

Den om gångna tider alltid väl underrättade lokalhistorikern Albert Nordberg, uppger i sin historik över Luleå socken att åren 1780, 1782, 1783, 1784 och 1787 var år med svag årsväxt, medan 1785 och 1788 var ansedda som goda år. Tydligen har hans källa härvidlag varit köpmannen och resenären Abraham Hulphers (1734-1798) från Västerås, som år 1758 företog en resa genom Norrland, vilken långt senare resulterade i en serie topografiska beskrivningar över Norrland 1775-97.

Tyvärr har varken Hulpher eller Nordberg så mycket mer att säga om dessa år, men det finns andra källor som också har den fördelen att de var samtida med händelserna på Island. De källor jag då tänker på är de tidningar som utgavs i Stockholm och som tydligen hade korresponderande medlemmar ute i landet.

Årsväxten har i detta år härstädes för en del blivit nog svag, men större delen av detta lands innevånare böra dock icke klaga. Den starka kölden, som kom de första dagarna i augusti månad och som tycktes hota hela Västerbotten med missväxt, verkade

på det sättet att i denna Luleå församling, bestående av ungefär 500 hemmansrökar hava 100 lidit så stor skada därav att deras sädesväxt knappt ger bröd till julhelgen, vadan en tunna korn redan kostar 50 daler kopparmynt. I hela Västerbotten höres klagan över magert och klent fiske i denna sommar och höst, varför en tunna surströmming nu kostar 12 plåtar och som värre är, börjar denna för oss så nödiga sovelvara att redan tryta.

Kollegan Inrikes Tidningar har även den ett intressant meddelande från Luleå ett år senare, eller för att vara mer exakt den 6 november 1784:

Medium av såningstiden här i landet plägar vara den 20 maj, varpå skörden vanligast infaller efter 12 veckor eller den 20 augusti. Detta år såddes här ej något förrän den 20 maj och av många ej förr än efter pingst efter början av juni. Våren och sommaren detta år har ifrån början hållit sig mycket kall i synnerhet om nätterna. Uppå en så kall vår och sommar följde att såväl korn som rågsädet ej kom till mognad innan frostnätterna inföllo såsom i synnerhet mot 16, 20 och 24 augusti, varför en var hastade att uppskära den halvmogna säden. Somliga, vilkas åkrar blevo mindre skadade av kölden under bemälda frostnätter,

läto dem stå oskurna till början av september och hade den lyckan att få bättre säd, dock ej fullmogen. Några byar i denna socken hava haft så stor skada av kölden att de ej fått tröska något av hela sin årsväxt. De övriga i socknen få väl tröska alltsammans men säger att avkastningen blir mindre än hälften emot goda år.

Denna exposé må avslutas med en korthuggen notering från kyrkoherden i Överkalix socken år 1784, vari denne skriver följande: ”Detta är det 3:dje året, som årsväxten här blifvit skadad af kjöld allment, så att hungersnöden är stor. Barcken af furu samt kornhalm beredes och nyttjas till Bröd.”

Bättre än så kan nog inte missväxt beskrivas och vi får utgå från att även befolkningen i Luleå socken fick blanda bark i brödet under dessa år. Huruvida kölden och den därpå följande missväxten är att tillskriva en allmän klimatförsämring eller är ett resultat av vulkanutbrottet på Island, med därpå följande sänkning av temperaturen, må vara osagt. Klart är dock att människorna förr i tiden, på ett helt annat sätt än nu var underkastade naturens nycker, något som vi i västvärlden har gjort vårt bästa för att undanröja. Helt har vi dock inte lyckats med detta, något som effekterna av vårens vulkanutbrott på Island visar! l

Svar på förfrågan:

Sommarbostad från ”förr”Sommarbostad på Bovallen 2:22 nära Harads i Edefors socken

Jag och mina föräldrar kom till Västra Bovallen, Västigårn, på våren 1931. Bostaden var ett gammalt hus från början av 1800-talet med farstu och kammare innanför samt kök eller storstuga till vänster. När jag börjar minnas fanns i kammaren en järnspis och i köket en stor mur med en grov bösspipa som spisstolpe. Den hade bakugn för tunnbröd. I den öppna spisen fanns en häll av järn. En person har menat, att om han läste rätt så är det den äldsta hällen från Rosfors bruk med årtalet 1836

(?). Första vintern eldades nog bara i öppen spis. Sen kom en järnspis dit, vilken nog mormor kommit med. Jag minns att min mor badade mig i en plåtbunka framför järnspisen. Eftersom jag blev pinknödig pinkade jag i vattnet. Det fick min mor aldrig veta trots att hon levde till 1999!

I juli 1931 föddes min syster Birgitta i kammaren. Sofia och Avjon Boström bodde då ännu kvar fram till hösten. Sofia var mycket snäll, och det fanns en grop i järnhällen utanför spisstolpen. Den fick jag spotta full. Jag tycker mig ha ett svagt minne av detta, men i vart fall har föräldrarna

8


a berättat det ibland med en viss förtjusning!

På våren togs korna 350 meter uppåt gärdan till en gammal sommarlagård av timmer. Gles i hörnen så myggen hade fritt tillträde. Korna släpptes ut i skogen, vilket inte varade så många år. Harald Nilsson, som bodde 1 ½ kilometer bort, hotade att ta in korna och begära lösen enligt de bestämmelser som fanns. Ibland blev korna borta över natten. Jag tror föräldrarna sa, att då hade dom hittat svamp.

Den gamla timmerlagårn (feose) på gårdsplanen skurades noga och vi bodde där sommartid. Jag minns att jag hade tandvärk och låg ”upi floon”, d v s på golvet i ett kobås. Mamma hade värmt ett pannlock av gjutjärn och lagt en blöt handduk på. Mot detta fick jag ha kinden vid det onda stället.

Det fanns en öppen spis i ena hörnet av lagårn. Jag minns att jag en gång badade i troligen en trätunna vid denna spis. Jag minns också, att pappa bakade ”slobber” i stekpannan där. Han skulle vända en genom att slänga upp den i luften. Hur det lyckades minns jag inte.

Sommaren 1932 kom en såg till oss, och virke sågades till ett nytt hus. Sågen ägdes av Selfrid och Helge Pettersson. Det blev en stor hög med sågspån, vilket jag också minns lite svagt. Pappa berätta någon gång senare, att han skyddade den genom att ta skåpsängen från bagarstugan och lägga på spånhögen. Det var väl ett helgerån? Sängen förstördes. Sågägarna kom bestämt från Svartlå, där pappa hade mesta förbindelserna och släkten.

Sommaren 1934 kom snickaren och släktingen Gotthard Fahlman från Svartlå och hjälpte till att bygga ett nytt hus i två våningar. På bagarstuvindan spika han sej en säng av entumsbräder, där han sov på nätterna. Den är kvar.

Vi flytta nog in samma höst, och bagarstugan hyrdes ut till gubben Hedberg med fru. Jag minns, att han hämtade spik i farsans låda med tretums i ”kälkbodan”. Jag skvallra åt farsan om det.

En dag var jag ute i decimeterdjup snö. Jag var vid nedre gaveln av bagarstugan. Gubben hade en holk eller ett fågelbord vid bortre hörnet. Det kan tänkas att jag kastade en snöboll åt det hållet. I vilket fall så bankade gubben på fönstret och lät mycket arg!

Samma dag blev det ett stort oväder, och all snön smälte bort i regnet. Vi hade en timrad brunn, där man med vev hinkade upp vatten genom att en kedja rullades upp på en trästock. Brunnen var nog tio meter djup och var timrad. Ena väggen rasade in. Någon gång blev det cementringar, och brunnen blev tretton meter djup.

En kvinna i Luleå skrev en gång en artikel i Norrbottens-Kuriren om ett stort oväder i november 1934. Jag tyckte att det stämde med ”vårt” oväder.

Nu var det slut med att bo i lagårn på sommaren. I fortsättningen bodde vi i bagarstugan på somrarna. Där var det svalt och skönt. Vi åt ofta fil mitt på dan. Då hämtades in på bordet en präktig rökt skinka, som hängde i ”storskrubben”. Och från kammarn hämtades tunnbröd från två stora trätunnor.

In på 1940-talet var det heta somrar. När kriget började 1939 cyklade farsan till Henry Harlin i Harads och köpte vår första radio på Grand Elaffären. Då kunde vi upprepade gånger höra: ”Varmast i dag i landet var Harads med + 37 grader”. Jag har fått mig sagt någon gång senare, att vädertjänsten i Stockholm kom upp och flyttade

termometern till Kamrum på andra sidan älven, där det var tillräckligt svalt. Man kunde naturligtvis inte lida, att det skulle vara varmast i Norrbotten. Där ska det vara kallt och mörkt och därmed basta!

Troligen 1938 kom Gullsta-Bror med bandtraktor och drog upp stora björkar nere i backen åt söder. En ny sommarlagård byggdes av entums bräder. Taggtrådshagar byggdes för att hålla korna på plats. I denna sommarlagård bodde vi förstås inte. Vi hade ju bagarstugan som sommarbostad. När det upphörde minns jag inte. Denna lagård har pressats ner av snön sista åren.

Gullsta lär ha legat ”nedanför Gullträsk”.

Den gamla sommarlagårn tog farsan förstås ned och såga till ved. Allt måste användas. Den gamla timmerlagårn på gårdsplan revs 1936, och samma år byggdes en lagård på samma plats. Jag minns hur stenarna göts av betong i en form av rostfri plåt. Man kunde sticka ner en plåt i formen så det blev två halva stenar. I augusti det året tog min mamma mig med på bussen till Svartlå och avlämna mej på skolhemmet. Det var inte roligt.ARNOLD LAGERFJÄRD l

Två nya böcker av Georg Palmgren

Gatu- och vägnamn i Luleå kommunKan köpas vid Stadsbyggnadskontoter, Stadshuset, 6 tr

Pris 100 kr/ex

Förteckning över innehavare av Luleå stads dona-tionsjord inom den gamla stadsplanen som år 1901 delgivits stämning med yrkande av bättre rätt till ga-

tumark mmFinns vid Luleå kommuns stadsarkiv. Pris 50 kr/ex

Potokoll från årsmötetfinns för läsning i vår lokal.Är placerat i ”informations-

fickan” vid inskrivnings-boken.


a

Minnen från MjöfjärdenAv GOTTFRID HANSSON, sammanställt av LEIF HANSSON

Gottfrid Hansson 1912-1993

Jag föddes den 15 december 1912 i Mjöfjärden, som tillhör Råneå socken. I första hand kommer jag att berätta om förhållandena i vår by under tjugo- och trettio-talen och de människor som levde där. Råneå i februari 1982 GOTTFRID HANSSON

–––––––På grund av sin längd kommer ar-tikeln att uppdelas på två avsnitt,

varav denna är del 1.–––––––

Mjöfjärden (Miöddfjerden) kommer från fornsvenska mior = smal och betydelsen blir alltså Smalfjärden. I samband med att en omfattande skattläggning företogs 1543 får vi upplys-ningar om byarna i Rånebygden. Byarna var då elva till anta-let inklusive Mjöfjärden som hade tre bönder. Byns befolkning uppgick till tjugoen personer år 1519 (utdrag ur ”Råne socken 1654–1954 av Engelbert Byström).

Enligt gamla sägner ska byn ha varit öde tre gånger, nästan alla invånare skulle ha flyttat ut. I sockenboken uppges att sta-tistik saknas för Mjöfjärden år 1719 vilket tyder på att byn då kan ha varit öde.

BEBYGGELSEGårdar

Jag börjar med den gård som låg längst ut mot havet och fortsätter in mot byn. Den första kallades Bolagsgården. Där bodde gruvfogden Nils

Nordlund och hans familj. I våra dagar skulle vi kalla honom verkställande direktör. Gården revs under trettiotalet.

Utanäs ägdes av Brynolf Larsson och hans hustru Hilma. De hade fem barn – Gerda, Märta, Konrad, Linus och Emma. Gården var ett torp och gav inte så goda inkomster. De hade två kor vilket nog var en nödvändighet på den tiden. De var därför tvungen att söka sig ut på arbetsmarknaden, vilket oftast innebar arbete vid den stora sågen i Karlsvik. Brynolf var en skicklig svarvare och brukade vintertid tillverka spinnrockar, vilka behövdes i varje hem.

Freek var ett torp. Det ägdes av Erik Fredriksson och hans hustru Anna. De hade också fem barn – Ida, Arvid, Oskar, Alfred och Ernst. Den sistnämnde äger nu torpet. Erik brukade vara ute på arbetsmarknaden och ta arbete där det fanns.

Blekemåla (Knektstorpet) var ett soldattorp fram till någon gång på tjugotalet. På den tiden fick varje rote hålla en man i rikets försvar. Han kallades knekt eller soldat och fungerade som underbefäl för rotets mannar när de kallades in för tjänstgöring. Mjöfjärden utgjorde en rote eftersom en rote utgjordes av åtta tunnland. När byn befriades från att hålla knekt så såldes torpet till en man som hette August Eriksson och hans hustru Justina. De härstammade från Kalix-trakten, troligen Rånön. De hade en dotter som hette Alma.

August var fiskare och drev en liten affär.

Missionshuset byggdes eftersom byn saknade en samlingslokal. Byborna var oeniga om var byggnaden skulle uppföras. En del ville ha huset mitt i byn på min fars mark. Min far var också beredd att, som brukligt var, skänka bort mark för ändamålet. Det visade sig att majoriteten ville placera det där det nu står och det var nog det bästa alternativet. Huset ägs av fosterlandsstiftelsen EFS sedan starten och fortfarande. Jag var med när huset invigdes 1924. Dit flyttade också byns skola. Lärarbostaden inrymdes i samma hus. Vi var ungefär tjugofem barn som gick i skolan. Alla årskurser hade samma lärare och man kan säga att detta fungerade bra. Vår lärarinna hette Agda Rensfeldt och kom från Råneå. Hon tjänstgjorde som lärare vid vår skola under många år, ända tills det blev alltför få elever. Hon förflyttades då till Högsön. Undervisningen i vår skola bestod till stor del av kristendom. Vi fick lära oss psalmverser utantill. Vi skulle också kunna redogöra för innehållet i bibliska berättelser.

Dessutom fick vi undervisning i naturlära, svensk historia samt matematik.

Lillgärdan var, trots namnet, den största gården. Ägare var Emanuel


a

a

Emanuelsson och hans hustru Anna. De hade två barn – Jonas och Hilda.. Familjen försörjde sig på jordbruk. Kreatursbesättningen uppgick till sex kor och en häst. De ägde mycket skog. Hilda drev för övrigt Hanssons Café i Råneå under många år.

Tobak ägdes av Emanuel Eriksson och hans hustru Ida. De hade fem barn – Tekla, Ester, Linus, Ernst och Jenny. De hade ett mindre jordbruk. Emanuel brukade ofta vara ute och förvärvsarbeta.

Östigård, även kallad Hjämdahls, är nog en av de äldsta gårdarna i byn. Den ägdes av tvillingbröderna Johan och Anton Hjämdahl. Anton hade varit soldat och tagit namnet Bäckman. Han hade varit gift med Ida och de hade två döttrar – Alma och Agnes. Även Johan hade varit gift. Hustrun hette Johanna. De hade en dotter vid namn Vendela. Bröderna Hjämdahl fiskade mycket i unga år, mest sik men även lax. Min far brukade säga att fångsterna uppgick till ”hästlass”. Efter ett tiotal år slutade dock siken att gå till i större mängder. För övrigt kan tilläggas att gården är i samma tillstånd som den varit i århundraden. Den nuvarande ägaren är sondotter till Alma Hjämdahl och heter Lena.

Backe (uttalas Bä´äkk) tillhörde Vilhelm Engström ( i folkmun kallad ”Musse”) och hustrun Anna Sundkvist från Gällivare. De hade inga barn tillsammans, men Vilhelm hade barn från ett tidigare äktenskap – sönerna Gunnar och Sigurd. Hustrun Anna hade, sedan tidigare, en dotter som hette Valborg. Vilhelm var en mycket idog jordbrukare och odlade upp stora arealer som nu ligger oanvända.

Nordgrens ägdes av Johan Nordgren. Gården är rätt så gammal och en av de största i byn. Där var även skola och lärarbostad inrymda under lång tid. Nordgrens levde av jordbruk och i viss mån av extra förtjänster. Johans hustru hette Kristina och de hade fyra barn tillsammans – Tyra, Elna, Göte och Maj-Lis.

Isigård var belägen på nedre sidan av byavägen, mellan Framigård och

Tobak. Enligt min far så bodde där en pitebo och hans hustru, kallade Pitänt och Pitäntbett (sv. Anders och Elisabet från Piteå?). Denna gård flyttades, med uthus och vad som hörde till, upp till Heden och köptes av Johan Berglund.

Uppe på Heden fanns två gårdar. Berglunds ägdes av Johan Berglund som var ogift. Han hade inga kreatur utan livnärde sig på att snickra och smida. Gården såldes till en av mina kusiner, Johan Emanuelsson och hans hustru Hanna. De fick två döttrar – Kerstin och Hildegard. Johan var en idog jordbrukare och bedrev, enligt den tidens mått, ett rationellt jordbruk med god avkastning. Han var dessutom anställd hos Flottningsföreningen.

Den andra gården uppe i Heden tillhörde Arthur Johansson och hustrun Hilma (från Framigård). De hade två barn – Arvid och Edit. Arthur var en mångkunnig man. Han byggde en vindmaskin som bl a drog svarv, bandsåg och borrmaskin. Han brukade tillverka fönster till byggen och utförde många svarvningsarbeten. Han tillverkade en hyvelmaskin och en klyv för eget bruk. Arthur arbetade även som maskinist vid Karlsvik och vid gruvdrift. Med tiden köpte han sig en båtmotor av märket solo.

Lasstugan ägdes av Lasse Larsson. Han sammanbodde med en kvinna som hette Maria Lindström. Hon skötte hushållet. Stugan såldes så småningom till Linus Eriksson. Han bedrev jordbruk en tid men flyttade sedan till Luleå. Stugan användes sedan dess som sommarbostad.

Framigård är min egen hemgård och troligen den äldsta i byn. Den är numera riven. Vid rivningen i början av 1950-talet, hittade vi ett årtal bakom kammardörren. Det var inristat år 1710. Framigård bestod av ett antal byggnader, se bilaga 2.

Gården ägdes av min far Arvid (född 1872) och mor (född 1875). Mor hette Emma Margareta Jakobsson och var från Brändön. De gifte sig 1904 i Gammelstad. Min far hade flera syskon. Den äldsta hette Kristina och gifte sig med August Emanuelsson. Hon bodde hela sitt liv

i byn, på andra sidan viken. Vilhelm var ogift och led av reumatism. Min far Arvid sökte sig tidigt ut på arbetsmarknaden och arbetade under många år vid det stora sågverket i Karlsvik. När han så småningom gifte sig, slutade han på Karlsvik och blev bonde på sin hemgård. Han övertog gården av sin far som då hade gift om sig med Matilda Johansson. Min farfar hette Hans Petter Hansson och var född i Sundom. När jag föddes så avled min farfar dagen efter, vid 58 års ålder.

Min farmor var ”stjiva”, d.v.s. ensam dotter i huset. Hon ärvde därför hemmanet av sina föräldrar. Äktenskapet med min farfar var inte så lyckligt, men han var en duktig jordbrukare och odlade mycket. Nästa i syskonskaran hette Maria. Hon bodde kvar i byn och gifte sig med Hjalmar Johansson. Farfars nästa syskon hette Hilma. Hon gifte sig med Arthur Johansson och blev också kvar i byn. Yngste brodern Gustav Magnus utvandrade till Amerika år 1905. Han stannade där i femton år. Under denna tid drabbades han av en olycka. Vid skogsarbete föll en kvist ner på hans axel så att han blev förlamad i höger arm och arbetsoförmögen. Efter en tid på sjukhus beslöt han att återvända till hemlandet. Han byggde sig en stuga och startade en liten affär för att dryga ut pensionen.

Vi är fyra bröder – Joel, Georg, Gottfrid och Gösta. Joel bor kvar på gårdsskiftet, Georg bor på hemmanet och jag har flyttat till Råneå. Yngste brodern Gösta avled 1964.

I Västigård bodde våra närmaste grannar, Gustav Lindström och hustrun Fredrika. De hade tre döttrar, Lydia, Anna och Jenny. Gustav var en from och aktad man inom det religiösa livet. Han var en drivande kraft i byn. I unga år arbetade han troligen som kontorist inom skogsnäringen.

Uppigård beboddes av Ludvig Lindström och hans mor Amalia. Ludvig hade en bror vid namn Algot som emigrerat till USA. Ludvig gifte sig med Ida Fredriksson och de fick tre barn – Lage, Lennart och Birger.


a

a Ludvig var tolvman. Han utförde skrivgöromål åt byborna, företrädde byn i intressefrågor som gällde jakt, fiske mm.

Innigård beboddes av Emanuel Lindström och hans hustru Sofia. De hade barnen Johan, Anna, Hulda, Albert, Mina, Amanda och Alfred. Johan blev senare allmänt känd som ”Trappern” efter sina år i Amerika. Vid sidan av jordbruket brukade Emanuel fiska strömming och löja. Han fångade även sälar vilka var rätt så talrika vid denna tid. Som fångstredskap använde han sältänger. På den tiden var det vanligt med tänger av olika slag.

I nästa gård Stål bodde Mathilda Johansson. Hon hade många barn men jag kommer inte ihåg alla. De jag minns är Arthur, Emelia, Agnes, Hulda och Selma. Agnes stannade hemma på gården och försörjde sig på jordbruk.

Lövholms ägdes av Hjalmar Johansson och hustrun Maria (från Framigård). De hade barnen Elin, Nils, John, Helge och Signe. Den sistnämnda föll offer för spanska sjukan när hon bara var några år. Hjalmar och hans föräldrar bodde

i samma hus. De hette Gustav och Josefina. Gustav råkade ut för en olycka så att ena benet måste amputeras. Eftersom han inte kunde förvärvsarbeta var han tvungen att försörja sig på att tillverka kvastar, ämbar och matskedar. Ämbar måste alla ha för att ge korna vatten. Gustav var den förste i byn som köpte sig ett mjärde som han började fiska med. Han fick mycket fisk och då började även de andra byborna att skaffa sig mjärdar. På den tiden fanns det gott om fisk. Man behövde bara sätta ut mjärden vid storbryggan så fick man mer än nog.

Vårt hemman var uppdelat på ett större och ett mindre hemman. Jag ägde själv Lillhemmanet en tid och byggde där en gård. Nu har min bror Georg tagit över hemmanet och bor där. Han bedriver inte något jordbruk men i viss mån skogsbruk.

Gården Handlar’s är min farbrors gård som han byggde när han kom hem från Amerika. Han drev där en liten affär. Nuvarande ägare är Hilda Lövholm.

Den sista gården i byn heter Svärd. Den var belägen på södra sidan av viken och ägdes av August

Emanuelsson och hustrun Kristina (från Framigård). De fick fem barn – Johan, Albin, Anna, Linus och Selfrid. August var en mycket idog man och hade ett välskött jordbruk. Han var också händig när det gällde snickerier.

För överblick över gårdarna i byn hänvisas till nedanstående bilaga 1.

ÖVRIGA BYGGNADERDet har även funnits en del andra byggnader i byn. Min far brukade berätta om sin uppväxttid och sina kamrater. Han berättade oftast om Lillstugen, förmodligen p g a att hans bästa kamrater bodde där. Lillstugan var belägen på Knektstorpet. I denna stuga bodde en familj. De hade det mycket trångt. När de kokat sin mat så hade de inte plats för kokkärl och andra saker så de måste bära ut dem bakom väggen. Min far berättade att några pojkar byggt den som fritidsstuga. Mannen som bodde där hette Isak, hustruns namn har jag glömt. De hade två söner, Felix och Emil. Isak var stuveriarbetare i Luleå och skötte om ett förråd.


a

a Det fanns även en stuga på andra sidan viken som kallades Sörigärdsstugan. Där bodde en kvinna vid namn Albertina. Hon hade nog haft en man men han var död. Hon försörjde sig genom att arbeta åt olika bönder.

Det fanns också en stuga, Ståhlstugan, bredvid Johan Emanuelsson. Det var en liten avsöndring som var såld för en tid av fyrtionio år. När denna tid hade förflutit återgick stugan till hemmanet varvid den revs. Jag är inte säker på vem som bodde där, men jag tror att det var Mathilda Johansson eller hennes släkt.

I Otteli-stugan bodde Otteli. Hon var syster till Gustav Lindström. När Otteli skulle flytta ut från Västigård, köpte man henne en markbit, troligen av Inigård, och timrade upp en stuga åt henne. Otteli var skicklig på att blanda färger och utförde målning åt byborna. Hon var även medicinskt kunnig och kunde tillreda salvor, t ex kådsalva. I slutet av sitt liv blev hon blind Otteli-stugan köptes sedan av Allan Marklund som byggde om den till sommarstuga (uppgifter av Torsten Hansson).

Hjämdalsstugan vet jag inte mycket om. Jag tror att Johan och Antons far hade gift sig med en skiva som ägde Johan och Antons hem.

Stoltzstugan stod uppe i Heden. Där bodde en kvinna som hette Greta. Enligt min far var hon inte gift men hade tre söner – Karl, Johan och Vilhelm. Den sistnämnde utvandrade till Amerika och vistades där några år. När han kom hem så köpte han ett hemman, f d Berglunds. Mannen hette Wilhelm Engström.

Det fanns ytterligare en stuga uppe på Heden, Mikalassestugan. Där bodde en man vid namn Lasse som var lapp. Han var getare, dvs han vaktade korna sommartid. Vintertid arbetade han åt bönderna. Jag minns att vi småpojkar var rädda för honom. Han hade en bror som kallades Styv-Janne som brukade hälsa på honom.

Den sista stugan var Blindnickestugan. Den man som bodde där var backstugusittare. Han hade ladugård och potatisland.

Fodret till kon slog han väl ute i skogen samt odlade upp en del mark. Stugan stod på vårt hemman på inavägsgärdan. Denna gärda var belägen vid kustlandsvägen.

BarndomenJag minns ett par händelser från min tidiga barndom. Den första är när jag gick vilse i skogen. Jag var då bara tre år. Det var blåbärstid. Min äldre bror Georg skulle se till mig och det brukade gå bra. Vi gick upp till svedjan för att plocka bär. Strax intill fanns en stuga som vi brukade kalla Lasstugan. I stugan bodde en gubbe som vi kallade ”lassgubben”. Han hade en kvinna som hette Maria. Gubben brukade skoja med oss barn så jag var rädd för honom. Jag ville därför inte gå in med de andra barnen. Jag gick i stället för att plocka bär och gick vilse. Jag minns hur jag grät och blev rädd när ”storfåglarna” flög upp. När man upptäckte att jag saknades så ordnade byborna skallgång. Efter några timmar hittade de mig. Jag minns vad jag sade när de hittade mig, jag sa ”hin jer je pappe”, dvs här är jag pappa! Glädjen var stor, undra på det.

Denna berättelse har, märkligt nog, bekräftats många, många år senare. Ing-Mari, min kusin Bernts fru, låg på sjukhus år 1988. Där träffade hon en gammal gumma som härstammade från knektstorpet i Mjöfjärden. Hon hade tjänstgjort som piga hos min farfar Arvid. Gumman berättade om när byborna gick skallgång för att leta efter Gottfrid. De hittade Gottfrid som hade ramlat ner i ett dike. Han hade sagt ovanstående ord och att han tappat muggen som han skulle plocka bär i.

Den andra upplevelsen från barndomen inträffade vid fem års ålder. Första världskriget rasade som värst och det var svårt att få tag på mat och andra förnödenheter, särskilt socker och karameller. Jag kommer ihåg ganska väl, när pappa kom hem med en sockertopp och som han ställde på köksbordet. Han sa till mamma och oss barn, att detta är den sista sockertoppen vi fick köpa. Detta grep mig mycket för vi var

ju så vana att få karameller. När man hade gjort inköp hos Jonas Jonsson i Råneå, så brukade han sända med en liten strut karameller på köpet, åtminstone till de familjer som hade barn. Men pappa brukade ändå inte komma tomhänt. Han brukade köpa nejlikor, ty det fanns nog ingen annan frukt, utom till julen förstås. Då fick vi några äpplen. Vissa av dem hängde vi i granen. Vi fick även en del julklappar i mån av pengar.

En gammal dikt om julen:Stek och stök och bök och bakaJulgran, lutfisk, glögg och kakaÄpplen, nötter, russin, mandelAlla, alla ska ju ha sin andelHatt och kappa åt min gummaOch åt barnen kask och trummaOch presenter sen åt piganÅt portvakten och hela liganStackars du familjefarHela levnadsräkningen står kvarFörfattare okänd

Första världskrigetUnder kriget var det goda tider för bönderna. Det var mycket ont om mat, särskilt i städerna. Detta medförde att det förekom en omfattande svarthandel. De som kunde gömma undan mat för myndigheterna kunde skaffa sig goda förtjänster. Det var nämligen maximipriser på matvaror, åtminstone de flesta, för att de som hade små inkomster också skulle kunna köpa mat. Det var ganska gott om stora familjer. Sockenmännen utsåg några män som skulle gå runt till alla bönder och kontrollera deras förråd av korn och potatis. Bönderna fick ha ett visst antal tunnor av korn och potatis beroende på familjernas storlek. Jag minns ganska väl när sockenmännen var hos oss. Min far var påtagligt nervös när de måttade kornet och potatisen men han var mest rädd för att de skulle upptäcka de kornsäckar som han gömt på bagarstugevinden. Då hade han fått böta och sälja överskottet till ett mycket lågt pris.


a

a Spanska sjukan”Influensaepidemi som 1918-19 drabbade ca 525 miljoner människor. 25 miljoner dog, varav 34 374 i Sverige. Sjukdomen spred sig från Kina och Japan via USA till Europa och krävde fler liv än första världskriget. Inget land skonades helt”. Källa: Bra Böckers lexikon.

Spanska sjukan härjade i slutet av första världskriget och skördade många offer. Den drabbade alla i vår familj men var rätt så lindrig. Värst var det med kreaturen ty de måste naturligtvis skötas om. Hö måste köras hem och korna måste mjölkas. De sjuka familjerna fick hjälp av dem som var friska. Risken att bli smittad var stor. Jag minns att Lydia Lindström hjälpte oss med att mjölka korna. Det inträffade några dödsfall i byn. När en av byborna jordfästes så var det sammanlagt arton stycken som jordfästes den söndagen. Det var en mycket svår tid för många. Jag minns också att doktorn hade mycket att göra. Han fick vara i farten både dag och natt. På den tiden fanns det inte några bilar så han fick åka häst vid sjukbesöken. Telefon saknades också. Den som skulle ha tag på doktorn, fick därför sätta för hästen och åka till läkarmottagningen i Råneå. Om doktorn var ute på sjukbesök så var det bara att vänta på mottagningen tills han kunde komma.

Min far sa att de som hade spanska sjukan fick samma medicin. Den bestod mest av konjak. Även farfar fick en stor flaska men vi barn fick inte smaka fastän vi också var sjuka. Medicinen på den tiden var gjord av örter och tillverkad av apotekaren och hans anställda. Det fanns inte så många sorters medicin. Det fanns bl a droppar som kallades nerv- och hjärtstyrkande, hoppmans droppar och beskar. De sista var nog för att berusa sig, enligt vad jag hört av gubbarna. Dessutom fanns huvudvärkspulver.

Skoltiden

Så var det dags at börja skolan. Jag minns att vi gick två timmar per dag, även lördagar. Vår lärarinna hette

Agda Rensfeldt och var från Råneå. Hon undervisade alla sex klasserna, så nog hade hon jobbigt. På den tiden var det viktigaste att man hade viljan att lära sig läsa och skriva, men framförallt var det disciplinen. På den tiden bodde mycket folk i Mjöfjärden, omkring 85 personer, varav 25 barn i skolåldern. Vi som var från Framigård, hade nära till skolan eftersom undervisningen ägde rum i Johan Nordgrens gård. Särskilt bra var det om vintrarna, ty då hade vi små kälkar med vilka vi rann i kälkbacken från Nordgrens och ner till oss.

Vid sidan av skolan så var barnen även tvungna att hjälpa till i hemmet med diverse småsysslor. All utfördes med handkraft så det fordrades att barnen hjälpte till med vad de kunde för att underlätta för föräldrarna. Alla gårdar hade kor vilket var en förutsättning för att kunna leva över huvud taget. Korna skulle skötas varför alla i hemmet fick hjälpas åt på bästa sätt.

Ungdomen

Konfirmationen innebar att man gick från barndom till ungdom eller vuxen. På den tiden betraktades konfirmationen som mycket viktig ur religiös synpunkt varför nästan alla konfirmerade sig. Det innebar också att man kunde vara mera tillsammans med det motsatta könet. Vi ungdomar, både pojkar och flickor, brukade gå till varandra och prata. Flickorna hade som regel någon egen kammare där vi kunde vara tillsammans och ha kul. Detta inträffade mestadels vintertid. Under sommaren kunde vi ju vara i guds fria natur och alltid hitta på något kul att göra.

Längre fram i ungdomens dar så blev det dåliga tider. Det var väldigt svårt att tag på ett arbete. Fred hade slutits efter första världskriget, men alla inblandade i kriget var utblottade, så det tog en tid innan industrin kom igång i hela Europa. Värst var det i Tyskland där nöden var störst. Till detta kom det stora krigsskadestånd de skulle betala men inte kunde. Det var några av orsakerna till att

det även blev dåliga tider i Sverige. En tid var det gott om pengar men de försvann på något underligt sätt. Troligen så drog staten in dem under förevändning att det var krigsvaluta. Vi bönder klarade oss ganska bra ty vi hade i alla fall mat. Pengar till kläder kunde vi få genom att utföra något dagsverke hos bönder som behövde hjälp. För övrigt arbetade vi på vårt jordbruk och förbättrade det. Vi odlade upp ca sex hektar vilket gjorde att vi kunde skaffa oss fler kor i ladugården och sälja mera mjölk till producentföreningen. På så vis ökade inkomsterna.

Det var ingen idé för oss bondpojkar att anmäla oss som arbetslösa eftersom vi inte fick något arbete. De som var renodlade arbetare, utan kor eller annan inkomst, kunde få ett understöd med ett par kronor per tvåveckorsperiod efter behovsprövning. Konjunkturen var som sämst 1932-33 men därefter började industrin komma igång så smått.

VärnpliktenVid nitton års ålder var det tid att mönstra och ett år senare ryckte jag in i ”lumpen”. Detta var i maj 1933. Jag gjorde min tjänstgöring vid 13 kompaniet (även kallat ”kulsprutekompaniet”) vid I 19 i Boden. Vi utbildade oss 90 dagar plus repmöte 25 dagar det första året. De två följande åren var det också repövningar.

DEPRESSION OCH NYTT KRIG

DepressionenFrån att ha funnits gott om pengar under första världskrigen, så började det, inom några få år, att stabilisera sig. Det blev mindre pengar i omlopp och allt svårare att få arbete. Detta ledde till depression i början av trettiotalet. Troligen var det så att den stora mängden pengar drogs in till riksbanken för att stoppa inflationen.

Konjunkturen vänderNär Europas länder, främst Frankrike, Tyskland och England, började få råd att köpa virke för

gården,


a

a

uppbyggnaden efter kriget, så kom sågverken igång. Vi hade två sågverk i Råneå samt ett i Jämtön, som hette Jämtösund. Dessutom fanns ett sågverk vid älvmynningen som kallades Grundfors. Detta gav en hel del arbetstillfällen även om det bara var säsongsarbeten. Min äldste bror Joel fick arbete där. Allt timmer flottades, så när isen lade sig upphörde verksamheten. Båtarna kunde då inte heller ta sig in till kajen för att lasta och exportera virket.

Något senare växte det upp flera skofabriker i Rånetrakten. Även ett garveri startade. Där arbetade jag själv i ett par år. Arbetet var smutsigt men inte ohälsosamt, ty det var naturliga ingredienser i produktionen. I huvudsak användes bark från sälg och gran för att framställa naturgarvat läder. Lädret användes för att tillverka näbbskor, handskar och mycket annat.

Detta skapade möjligheter för oss barn och ungdomar att tjäna pengar genom att sälja sälgbark Även min far brukade sälja bark – granbark. Detta var ypperligt ty då torkade granarna bra. Vi behövde ju både ved och kontanter till hemmet. Vi brukade ta bark och fylla en hel skrinda, så nog arbetade vi mycket. Det var mycket folk som bidrog till att Lundins Garveri fick den bark de behövde.

Barken måste torkas och malas i barkmaskiner. Den torkades genom att man lade upp den på hagar och stenhagar längs vägarna i Råneå. När barken var torr lades den in i byggnader där den förvarades. Den lokala produktionen av bark räckte inte varför man även köpte färdigmalen bark från södra Sverige. Dessutom importerades bark från Afrika och Australien. Denna bark såg ut som en tjock tjära och användes för att tillverka ”rulläder” av stora buffelhudar.

Garveriet gjorde att det även växte upp ett antal skofabriker i Råneå med omnejd. Störst var Lundins Skofabrik som sysselsatta ca 40 man. Bröderna Edfasts skofabrik hade ca 30 anställda. Vikströms skofabrik dominerades av den egna släkten . Dessutom fanns en skofabrik i

Jämtöavan som hade ett tjugotal anställda. Det fanns sålunda mycket mera industri förr än vad det finns nu.

Jag var mest intresserad av jordbruk och annat utomhusarbete. Min mor ville att jag skulle bli skräddare men jag kunde inte tänka mig att ha inomhusarbete. Det var inte vanligt att man studerade och dessutom var ju möjligheterna så små för detta.

Andra världskrigetKrigsutbrottet gjorde att jag åter blev inkallad hösten 1939. Jag låg i beredskap i Boden fram till i februari 1940. Därefter fick vi åka upp till Haapakylä vid finska gränsen. Det var kallt när vi lämnade Boden och ännu kallare när vi kom fram till Haapakylä. Termometern visade på 37 minusgrader. Vi fick åka tåg inhysta i godsfinkor. Golvet var täckt av halm och det fanns en kamin för uppvärmning, annars hade vi väl frusit ihjäl. Jag var placerad som kusk och fick därför åka tillsammans med hästarna. De höll värmen till en del, men det var farligt åka tillsammans med dem. Om någon häst kom loss så var det risk för olyckshändelse under tågets gång, men allt gick bra. När vi kom fram så fick vi sätta in hästarna i en loge och kunde därefter andas ut. Vi fick inkvartering i en bagarstuga som de hade eldat upp och byggt britsar. Vi fick ligga på halm som var instoppad i pappersmadrasser. Det gick bra trots den starka kylan. Maten var bra och vi hade nära till kokvagnen. Det stora problemet var att vi fick renkött varje dag. Vi fick knappt något matfett, frånsett margarin då och då. Detta medförde att vi var nära att få skörbjugg p. g. a. den ensidiga kosten. Vi hade ett dåligt befäl som skulle sköta våra matinköp. Han var kirunabo och hade en matvaruaffär hemma i Kiruna. En del av den mat som vi skulle ha gick till den affären. Befälet blev så småningom avslöjat och allt blev genast annorlunda när vi fick vad vi var berättigade till.

Vi ställdes inför en annan svår situation när befälet ville att hela kompaniet skulle gå över gränsen

till Finland och kriga mot tyskarna. ”Finlands sak är vår” hette det, men det var endast några av soldaterna som ställde upp. Dessa soldater hade emellertid inte någon större framgång. De kom aldrig fram till den riktiga fronten. Det var nog bra för då kunde någon av dem ha blivit dödad.

Under beredskapen var vi placerade på flera ställen i Tornedalen, ända ner till Karikojärvi vid Haparanda. Det var en både spännande och orolig tid. Vi var också placerade i Kiruna i sex månader. Det var en bra placering eftersom vi blev förlagda mitt i stan. Det var enkelt att gå och köpa sig kaffe och annat man behövde. Nackdelen var att man inte hade så mycket pengar. Under vistelsen i Kiruna var det mycket nära att vi hade blivit indragna i kriget. Det var strax efter det att tyskarna hade invaderat Norge. Jag minns särskilt en dag när tyskarna skulle bomba Kiruna. De hade hunnit flyga halvvägs från Norge när de fick order att vända. Men krigsrisken var därmed inte undanröjd. Vi visste att tyskarna ville åt vårt land. Huvudorsaken var att de ville förstöra gruvorna så att Sverige inte kunde sälja järnmalm till deras fiender. Detta skulle kunna förlänga kriget.

EfterkrigstidenNär kriget tagit slut hade många dålig ekonomi, särskilt de som var familjeförsörjare oh hade skulder att reglera. De fick visserligen familjebidrag men detta räckte bara till det nödvändigaste, såsom mat och lite kläder. Många hade därför en svår tid framför sig. Själv hade jag det inte värst. Jag var ju inte gift så jag hade ingen försörjningsplikt. Vi som ryckte ut från det militära hade en värnskattesedel på nittio kronor att betala. Till detta kom andra skatter som man hade från föregående år. Lönerna var inte så höga på den tiden. Dagpenningen var omkring fem kronor när man hade arbete. Kommunalskatten kunde uppgå till ca etthundra kronor per år. Dessutom var det kronskattesedeln som visserligen var lägre. Om man inte hade något arbete var den bara


a nittiotre öre per år. Det kallades för folkpengar. När vi inte hade arbete så arbetade vi på hemgården så att vi hade något att leva av. Ibland fick vi något dagsverke hos bönderna och detta behövde vi inte skatta för.

Prisnivån på den tiden var låg. Som exempel kan jag nämna att en biobiljett kostade 1,20 kr. Om man kulle gå på dans kostade inträdet 1 kr. En ”blåbyxa” kostade 4,50 kr och en rejäl kostym, av märket Collins, kostade 30 kr på rea. Som exempel på matpriserna kan nämnas att fläsk kostade 2 kr/kg, mjöl 40 öre/kg, socker 45 öre/kg, bröd 60 öre/kg, mjölk 20 öre/liter och salt 10 öre/kg.

Eftersom vi var bönder behövde vi inte köpa vad vi själva producerade genom vårt arbete. Vi hade både kött och fläsk själva liksom mjölk, bröd och potatis. Fläsket ordnade vi genom att köpa en griskulting varje vår i april. Den kostade 30-40 kr. Grisen var slaktfärdig i november. Då började det bli så kallt att man kunde slakta och frysa in fläsket. Samma var det med köttet. Om det blev varmt var det ingenting annat att göra än att salta fläsket och köttet eftersom det inte fanns kyl eller frys. Allt detta var nog bra men det låg mycken svett och möda bakom. Allt arbete på gården måste gå som efter en klocka. Höet måste bärgas i rätt tid. Detsamma gällde kornet för att det inte skulle bli frostskadat. Om säden fick frysa var den obrukbar för nästa års sådd. Det gällde också för bakning av bröd. Bakkvinnorna som bakade brödet, sade att det gick sämre att kavla ut. Om kornet inte var tillräckligt moget så blev mjölet mörkt, vilket kunde hända under ogynnsamma omständigheter.

Fortsättning och avslutning i nästa nummer.

LEIF LARSSON, medarbetare i Luleå Forskarförenings med-lemstidning, har gett ut två nya böcker i april. Den ena är en novellsamling som delvis tilldrar sig i Råneåtrakten, den andra är en diktsamling.

Novellerna heter ”Jag fick heta Anders” och diktboken he-ter ”Klotter är som hundskit” efter en av dikterna i sam-lingen.

Novellboken, som innehåller 24 noveller, kostar 200:– och diktboken kostar 160:–. Den är illustrerad med cirka 40 il-lustrationer.

Dikterna kan endast köpas direkt av författaren eller förlaget LUMIO i Hedenäset, eftersom upplagan är liten.

Leif Larsson, Fredsgatan 1, 972 39 Luleå, tel 070/683 40 47E-post: [email protected]

Slaget vid PoltavaFör de som är intresserad av sla-get vid Poltava finns en utmärkt hemsida att titta på enl följande:www.battle.poltava.uavälj ”svenska”. Och se gärna på ”Vi tackar”. Ett mycket omfat-tande material med mängder av fakta om och kring kriget.Tipset har kommit från Bengt Juselius, Esbo i Finland.

förekom hos hrr stadsfullmäktige i onsdags. Den kommitté som skulle utreda hwilketdera wore fördelakti-gare: en ångfärja eller dubbel upp-sättning af färjstugor, materiel och personal, hade ansett att frågan om ångfärjans anskaffande borde anstå till dess den nya, rakare wägen mel-lan staden och Persön blefwe färdig. En ångfärjas anskaffande skulle kräfwa 15 à 20 tusen kronor och dess underhåll och skötsel sedan 2.000 kr om året, hwadan det nu wore fördelaktigare att snart anskaf-fa dubbel uppsättning af färjor och båtar och anställa en färjkarl till, för hwars räkning ny färjstuga uppför-des på östra sidan af färjleden eller

Frågan om en färja mellan Bergnäset och stadenå stadens område. Stadsfullmäktige biföllo detta förslag.

______

Norrbottens KurirenDå var det 1882


a

JOHAN BERGENSTRÅHLEHans dotter och ryssana

Text och teckningar av LEIF LARSSON

Gran 1809, efter teckning från 1809 av Oscar von Knorring

JOHAN BERGENSTRÅHLE efter bild i Wikipedia.

1808–1809 var Sverige i krig med vår närmaste granne i öster, Ryss-land. Det gick dåligt. Det slutade med kapitulationen i Kalix och hela nuvarande Finland gick förlo-rat. Följderna av detta misslyckade krig har uppmärksammats i den ena minnesartikeln efter den andra i alla tidningar och tidskrifter som har nå-gon som helst historisk anknytning. Kungahuset har deltagit i något som kan likna firande, av vår 200-åriga fred hoppas jag, inte i för att vi för-lorade Finland. Kungahuset genom kung Gustaf IV Adolf hade stor del i det miserabla resultatet, liksom en

stor del av adeln och officerskåren.Det här ska handla bara lite om

truppers rörelser och strider mellan svenska soldater och ryska. Det ska istället handla om krig och kärlek, inte att i krig och kärlek är allt tillåtet som talesättet säger, utan mer om att kärlek kunde bli en följd av kriget. Det historiska källmaterialet är nog lite tunt i det här referatet av en del av skildrade händelser i Västerbot-tens regementes historia.

JOHAN BERGENSTRÅHLE bodde på överstebostället Gran i Öjebyn. Han kallades allmänt för ge-neral, därför att han varit generalad-jutant, och när han avgick gjorde han det med generalmajors grad. Johan Bergenstråle föddes 13.5.1756 och kom i krigstjänst redan som 20-åring 1776. Han var gift två gånger. Först 12.10.1785 med Carolina Margareta von Christiersson. Hon dog 1799 på hemgården Carlsdal i Nyland, Fin-land. Andra äktenskapet 23.9.1800, var med Ulrika Gustava Ridder-svärd, död 1849. Med första hustrun hade Johan Bergenstråle 7 barn (3

döttrar, 4 söner), med den andra tio barn. Av barnen var tio söner och samtliga tio blev militärer. Men det här ska mer handla om en av dött-rarna, Carolina. Hon var en av Johan Bergenstråhles döttrar från första äktenskapet med Carolina Margareta von Christiersson.

Johan Bergenstråhle dog den 7.3.1840 i Stockholm. Efter att ha avgått från aktiv tjänst 1813 bodde familjen på den inköpta egendomen Thorsta i Lossa socken.

År 1808 fick överste Bergenstrå-le, som chef (1805 – 1811) för lan-dets nordligaste regemente, Väster-bottens regemente, krigsledningens uppgift att anfalla de ryska trupperna i ryggen och på så sätt underlätta den svenska arméns tillbakamarsch mot Haparanda-Torneå. I juni 1808 skickades Johan Bergenstråhle med 1000 man och 4 kanoner över Bot-tenviken för att återta staden Vasa. Det misslyckades kapitalt och Jo-han Bergenstråhle togs tillfånga den 25 juni 1808 tillsammans med bl.a. Oscar von Knorring och fän-

… – en historisk bagatell


a

a rik Bergenstråhle, en av Johan Ber-genstråhles söner och sammanlagt 140-180 soldater. Ett okänt antal sol-dater dödades i striderna. Von Knor-ring har efter sig lämnat noggranna och livfulla skildringar av striderna i Vasa och av fångenskapen i Ryss-land och han har också tecknat hur överstebostället Gran såg ut 1809.

Efter de misslyckade striderna i Vasa var både Johan Bergenstråhle och hans närmaste man von Knor-ring sårade. Även Bergenstråhles son var skadad, ett finger bortskju-tet. De svenska officerarna förhördes till en början ganska bryskt, men då tillfångatagandet senare innebar för-flyttning till Ryssland under högsom-maren 1808 skedde det med ganska stor bekvämlighet och många besök hos kända ryska officerare. Bl.a. gäs-tade fångtransporten, då den kom till Lappo, överste Kulneff och i början av juli generalen Buxhöwden i Åbo. I början av augusti hade man nått Sankt Petersburg och därifrån skulle man vidare till Romanow.

Rysk skyddsvakt för Gran I mars 1809 kapitulerade den svens-ka Norra armén och hela Norrbotten kom under rysk kontroll. Den ryske greven och generalen Kamensky blev vad man kan kalla den ryska ockupa-tionsmaktens regent i Norra Sverige. Kamensky ansågs åtminstone i ef-terhand ha varit rättvis och belevad i umgänget med de besegrade svensk-arna, medan han samtidigt kunde vara mycket hård gentemot de egna trupperna. Kanske var det därför han såg till att högre svenska officerares boställen fick rysk skyddsvakt (mot kringströvande ryska soldater).

En sådan skyddsvakt inrättades på Kamensky order för överstebo-stället Gran, generalen Johan Ber-genstrålhes hem i Öjebyn. Genera-len själv satt ju fången i Ryssland. Kvar på Gran var generalskan Ulrika Gustafva Riddersvärd och hennes minderåriga barn och Johan Ber-genstråhles tonårsdöttrar från första äktenskapet.

Vid ett tillfälle kom ett par av de mindre barnen inspringande från lek på gården och ropade ”Ryssarna kommer!” Mycket riktigt, en avdel-

ning kosacker närmade sig. De var åtföljda av en infanteritrupp på tio till tolv personer ledda av en under-officer. Rättaren (tillsyningsman, gårdsfogde) på Gran var den gamle korpralen Svärdsudd. Han tänkte, berättas det, ensam se till att ingen-ting hände generalskan och hennes barn. Han fattade posto i förstugan och tänkte inte släppa in någon. Men kosacker och infanterister ställde upp (och kopplade) sina gevär utan-för grindarna till Gran och stannade där. En officer i rysk generalstabsu-niform åtföljd av en ordonnans ga-lopperade fram till huset och steg av hästarna.

Korpralen i dörröppningen ropade att ”Generalen är inte hemma!” och fastän de ryska militärerna knappast förstod svenska, så lär de av tonen ha uppfattat att budskapet var ”Ryk och dra dit, varifrån ni kommer!”

I Bergenstråhles hem hade man guvernant, dvs. privatlärare för bar-nen. Guvernanten kunde franska och franska var språket på modet i Eu-ropa och kanske särskilt bland ryska officerare och adelsmän. Guvernan-ten bjöd på franska in den unge ryske officeren. Det var den ryske general-stabskapten Johan Nassokin. Han lär helt förbluffad ha stannat innanför dörrarna på grund av all den kvinn-liga skönhet som han fick se. Särskilt förtjust blev han från första sekund i den äldsta av döttrarna, Carolina.

Skyddsvakten fungerade mycket bra och efter bara en kort tid började barnen leka med kosackerna och in-fanterisoldaterna som stationerats på gården. Generalstabskaptenen Nassokin utbad sig ändå tillåtelse att få inspektera skyddsvakten på Gran de gånger han hade vägarna förbi på väg till och från sin chef Kamensky, som en tid befann sig i Västerbot-ten. Förmodligen hade Nassokin många ärenden att uträtta för besö-ken på Gran blev många. Han till och med gjorde båtturer på Piteälven med generalskan och hennes döttrar och sågs ofta promenera med dem i Grans omgivningarna.

Så småningom förstod alla att kapten Nassokin var djupt förälskad i Carolina, men som von Knorring uttrycker det ”han hade sådant väl-

de över sig själv att han under hela denna tid inte med ett ord förrådde sina känslor”.

Den 2 september 1809 avslutade greven Kamensky och den svenske generalen friherre Sandelns den för-beredande fredskonventionen. Den ryska hären låg kvar i Norrbotten och inte förrän i oktober drog den sig tillbaka norrut och då lämnade den ryska skyddsvakten också Gran. Kapten Nassokin hann göra en av-skedsvisit innan alla ryska militärer lämnade landet över den nya gränsen vid Haparanda-Torneå.

En av de första dagarna i decem-ber 1809 frisläpptes de svenska of-ficerarna från sin fångenskap och Jo-han Bergenstråhle kunde återvända till Gran.

Förlovning och giftermål.Så gick bara ett par veckor, innan en släde dragen av två hästar och med starkt pinglande bjällor körde in på gården. Det var bistert kallt ute och generalen Bergenstråhle såg från fönstret en herre i elegant pälskappa och uniformsmössa hoppa ur släden. Johan Bergenstråhle såg till att gäs-ten genast fördes in i värmen, men han lär ha rynkat pappan i djupa veck, då han upptäckte att besökaren var en rysk officer. Hans hustru och döttrarna berättade då att kaptenen varit deras beskyddare under ocku-pationstiden.

Innan sin avresa från Gran under någon av de första dagarna 1810 hade kapten Nassokin hunnit bli förlovad med Carolina. Två månader senare gifte de sig den 3 mars på Gran. Någ-ra dagar efter bröllopet åkte Carolina med sin make till Ryssland.

Kapten Johan Nassokin avance-rade inom den ryska hären till ge-neral. Under 1830 års polska krig fick han båda benen avskjutna, men dog inte förrän året därpå, 1831. Re-dan 1821 hade hans hustru Caroline Bergenstråhle avlidit, och Nassokin hade då gift sig med en annan Ber-genstråhle, kusin till första hustrun Carolina.


a KÄLLAKälla till denna artikel är ”Kungliga Västerbottens regemntes krigshid-toria”, av Carl Gillis Alexander Ber-genstråhle. Boken tryckt 1917.

I bilagor har Johan Bergenstråhle närmaste man Oscar von Knorring fört dagbok och denna återfinns i bilagorna, liksom hans berättelse om Gran. Han var också en skicklig tecknare och har bl a ritat hur Gran såg ut 1809. l

KARLSVIK/KARLSHÄLL– en gammal industribygdIdag förknippas nog Karlsvik/Karlshäll främst med Arcushal-len och campingen. Jag har mött många,som inte känner till att där funnits både sågverk, järnverk och trämassafabrik.Jag vill här ge min bild av det samhälle där jag växte upp

Karlsvik och Karlshäll var typis-ka industrisamhällen med en strikt hierarki. Det var stor skillnad mel-lan arbetare och tjänstemän. Där var ingenjören i sin fina villa, kassören, förmännen o s v. När jag nu ser till-baka förstår jag inte hur det kunde vara så. I mina ögon var familjernas standard ganska lika, men det är klart, att några var litet fattigare än andra. Gott om barn fanns det och alla lekte med alla. Det fanns alltid någon vuxen, som höll ett vakande öga på oss.

Massafabriken,som startade 1912,var den stora arbetsgivaren. Arbetskraft kom från både Norr- och Västerbotten.Mina farföräldrar kom från Afvan, Brännfors, vid Åbyälven.

Vi bodde i Konsums fastighet (1938-1946). Där var alltid liv och rörelse. Bussen passerade och hade ofta varor till affären. En liten bit bort var ändhållplatsen ”Svängen” kallad. Det var den verkliga sam-lingsplatsen för byns barn och ung-domar. I närheten fanns också en privat affär och posten. En koopera-

tiv mjölkförening fanns också . Där köpte man mjölk,grädde och andra mjölkprodukter i lös vikt. Pappa var kassör i föreningen. Varje eftermid-dag kom föreståndaren, Maria Eng-lund, och redovisade kassan och beställde nästa dags varor.

I Karlsvik var de flesta husen privatägda. Övriga ägdes av Munk-sundsbolaget, som drev trämassafa-briken. Lägenheterna var förbehåll-na de anställda.

Ett barn- och mödrahem låg i slutet av bygatan. Det var en stor, vacker, gul byggnad med stor tomt och trädgård. Allt kringgärdat av staket. Hemmet var i första hand för ogifta mödrar och deras barn. Där rådde stor diskretion och dit gick man inte utan ärende. Det hände att vi barn fick springa dit med te-lefonbud och då gick man till köks-ingången och lämnade meddelandet till husmor

En flitigt använd tvättstuga fanns mitt i byn. Den är idag samlingslo-kal och drivs av Karlsviks intresse-förening.

Skolan låg mellan Karlsvik och Karlshäll. Det var en s k B-skola. Där gick barn från Karlsvik, Karls-häll och Norra Gäddvik. Byggnaden är i tre våningar, ett gult, vackert hus med vita snickerier. Idag är den ombyggd till bostäder.

Ett arbetarsamhälle som vårt gjorde oss tidigt politiskt medvetna. Antingen var man socialdemokrat eller kommunist. Föreningsverk-samheten var livlig. Förutom de po-litiska föreningarna fanns Folkets Hus-föreningen, idrottsföreningen LIRA BK, Karlsviks Manskör samt Filadelfiaförsamlingen. NTO hade också en liten avdelning. Studie-cirklar var ständigt igång. Manskö-ren uppträdde vid möten och fester samt vid Valborgsmässofirandet nere vid älvstranden. De olika för-eningarna brukade ordna julfester med inslag av teater och naturligt-

vis de populära julgransplundring-arna. Allt gjordes tillsammans i de båda tvillingsamhällena. Folkets Hus låg strategiskt mellan skolan och Karlshäll. Många är de orkest-rar, som spelade upp till dans under 1950-1960-talet.

Karlshäll var uppbyggt i anslut-ning till fabriken. En bygata med röda timmerhus på ömse sidor och kantad med björkar. Varje lägenhet var avskiljd med staket och man delade uthusbyggnaden med gran-nen. I uthuset fanns förråd, vedbod och torrdass. I samhället fanns ock-så tvättstuga och bagarstuga. Fa-briksområdet var inhägnat och vid Notviksstranden var kajen.Det var ganska stora fartyg som lade tilldär. I de stora magasinen lagrades mas-sabalarna tills det var tid för export. Det var främst till England som den gick.Under andra världskriget an-vändes magasinen av tyskarna för sitt transitlager. Därifrån skickades förnödenheter ut till de tyska armé-erna i Nordnorge och Finland. Efter kriget passerade också ryska krigs-fångar på väg hem.

Idag är hela Karlshäll utraderat. Fabrikslokalerna användes av flera företag innan de till slut revs. Fol-kets Hus brann ned i januari 1969. Ett par villor, som byggdes under 1960-talet, står ännu kvar. Det är sorgligt att se hur ett samhälle, som byggts med stora visioner kan ra-seras på drygt 50 år. Min farfar var med och byggde fabriken, som var klar 1912. Min pappa arbetade där i 41 år. Han slutade på hösten 1953. I april 1962 var det dags för ned-läggning och i september samma år sprängdes den höga skorstenen. De gamla massamagasinen är det enda som finns kvar. De används av Malmbanans vänner.

Det här är min bild av det sam-hälle jag växte upp i och när jag numera gör en tur till Karlsvik, gläds jag åt alla nya hus och de om-sorgsfullt renoverade gamla husen. Jag tycker fortfarande att det var en idyll, lugnt och tryggt och jag är glad att jag fick växa upp där. l

Av MARGARETA OJA , född Söderström


Vårminnen

Vem känner till var golvuret tillverkats?Uppgiftena nedan är tagna ur släktforskning.

Golvuret på bilden fick brudparet Johan August Granström, f 1889-03-22, Unbyn, Boden, Överluleå fs och Ellen Maria Högström, f 1896-01-11, Luleå stad. De vigdes 1915-11-13 av borgmästare Axel Efraim Fagerlin. Äktenskapet var barnlöst. Ellen Maria, som insjuk-nade i Tubercus Pulmon, avled 1917-07-05 i Luleå.

Hennes föräldrar var Erik Jo-han Högström, f 1860-10-18, Ne-derluleå fs och avled 1916-12-27, Nederluleå fs. Anna Maria Her-mansson, f 1870-02-12, Nederlu-leå fs avled 1896-05-18, Nederlu-leå fs.

Erik Johans föräldrar bodde i Kallax, Nederluleå fs och drev jordbruk. Anna Marias föräldrar härstammade från Måttsund, och även de var bönder.

Johan August Granström gifte om sig 1923 med Ingrid Murén, Ockelbo. Efter sin pensionering flyttade de till Ockelbo, varvid golv-uret följde med. Han gav senare uret som gåva till sin bror i Björkelund, Boden.

Vid restaurering av golvuret un-der 1980-talet, som gjordes av må-larmästare Lindberg, Töre, omtala-de denne att han vid samma tillfälle restaurerat ett golvur av samma typ till ett par från en by utanför Luleå.

Enligt uppgift trodde han att dessa fodral kunde vara tillverkade av en båtbyggare i Trundön. Inom släkten Granström talades det även om att uret kunde vara tillverkat i Brändön, Luleå.

Om någon känner till var uret tillverkats, vänligen kontakta ned-anstående.

JAN GRANSTRÖMSkördestigen 7, GammelstadTel 0920-25 11 53

Jag föddes i Börjelslandet, ”Nedi Kroken” och levde mina första år hos mammas underbara föräldrar Ruben och Adina Eriksson.

Efter en del turer hamnade famil-jen så småningom år 1938 i Kapten-löjtnantsbostället i Gammelstad och skolgången blev i Sandåkerskolan där Magda Engström, Hildur Thurf-jell och Julius Sundström regerade.

Minnen från vårarna i Gammel-stad var naturligtvis många, men för oss barn var det alltid spän-nande att så tidigt som möjligt bl a kunna spela kula, spela brännboll, leka mellan kyrkstugorna och idka den omtyckta brevleken.

Så snart barmarken skymtade vid kyrktornet, spelades kula på barmarksfläcken vid tornet och på gatan mellan gamla skolan/kantors-bostaden och kronomagasinet spe-lades brännboll. Dessutom en del vilda lekar med ”krig” med slang-bella mellan kyrkstugusmågen.

I skolan längtade vi naturligtvis att skolan skulle ta slut någon gång

och Julius Sundström (Julle), som var vår magister i årskurserna 5, 6 och 7 läste mer än en gång upp den fina vårdikten av Sten Selander om pojkarna som spelade kula. Och det var inte sällan man kunde skymta tårar på Julles kinder när han läste dikten.

Och visst förmedlade han på sitt enkla sätt ett livsmönster som sit-ter i ännu efter omkring 65 år – var rädda om varandra.

SPELA KULAAv Sten Selander

Vi spelade kula i torget en dag,en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår portoch tyckte det var något fult jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstanskunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.Man kan aldrig ändra det fula man gjort

Man kan inte lämna kulor igen,och trösta pojkar, som stelnat till män.

Så önskar jag att alla medlemmar och läsare av tidningen får en skön vår och sommar.

Vi ses igen med septembernum-ret. Och glöm inte att skicka in bidrag – allt är välkommet, såväl smått som stort, och varför inte en bild på något som kan vara allmänt intresse. ÅKE ÖSTLING l

lulebygdens forskarförening

Documents