Den tidigaste kända skildringen av hur man släcker en brand är från 850 f.v.t. En relief från Nineve i det dåtida Assyrien skildrar hur soldater släcker en eldsvåda. Redan här ser man kopplingen till krig och försvarsmakt. Fortfarande används begrepp som ”brandsoldat” och ”brandförsvar.”

Under antiken organiserade de största städerna sitt brandförsvar genom att mot betalning använda sig av slavar för brandbekämpning. Ansvaret för brandförsvaret övertogs senare av myndigheterna som lät militär personal sköta själva brandbekämpningen.

De första brandskyddsreglerna i Sverige antogs mot slutet av 1200-talet. Dessa föreskrev bland annat att det skulle finnas nattväktare eller tornväktare som skulle kunna upptäcka brand i ett tidigt skede. Under 1600-talet så antas brandordningar i de stora städerna i Sverige. Dessa föreskriver i detalj vilken utrustning som skall finnas till förfogande, och var den skall förvaras.

Helsingborgs brandorganisation bestod i mitten av 1700-talet av: 1 brandförman, 2 brandfogdar, 2 sprutmästare, 4 strålmästare, 8 strålförare, 4 slangföreståndare, 24 slangförare, 56 pumpare, 36 vattenkörare, 15 vattenlangare, 40 stegresare, 10 man för brandhakar, 9 svabbare, 6 man för brandseglen, 21 färjemän.

Utöver detta hade man tillgång till en bärgningskår om 28 man, samt människor med olika specialuppdrag: rektorn, kyrko- inspektören, stadsnotarien, stadskassören, klockaredrängen och 12 brandvakter.

Arbetet i brandskyddsorganisationen var för det mesta frivilligt och oavlönat. 

Den första yrkesbrandkåren i Sverige uppstår i Göteborg 1872. Mot slutet av 1930-talet har alla större städer i Sverige en fast yrkesbrandkår. Dess huvuduppgift är att släcka bränder, men det händer också att man utför polisiära uppgifter eller att man transporterar sjuka eller olycks-drabbade människor till sjukhus.

Arvoden 1956 för tjänstgöring i stad/köping:

Slutet av 1800

1930-tal

Olle Arvidsson berättar i sin bok om räddningstjänstens historia hur han själv började jobba som brandman. Året var 1943 och han hade fått ett vikariat hos den lokala brandkåren, mest för att de behövde förstärkning av sitt fotbolls- och handbollslag.

I likhet med Olle Arvidsson har så gott som alla brandmän varit just män. Traditionellt har brandmän rekryterats framför allt bland hantverkskunniga män ur arbetarklassen, gärna med idrottslig bakgrund och meriter. Det dröjde ända till början av 1970-talet innan Sverige fick sin första heltidsanställda kvinna inom räddningstjänsten.

Idag jobbar räddningstjänsten med så mycket mer än att bara släcka bränder och rycka ut vid

trafikolyckor. Det förebyggande arbetet har blivit ett allt viktigare inslag i räddningstjänstens vardag.

Delar av det förebyggande arbetet kan snarast ses som en form av socialt arbete, ofta i samverkan

med andra aktörer.

SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) gjorde 2002 en sammanställning av de projekt som räddningstjänsterna runt om i Sverige var, eller hade varit, engagerade i. I den sammanställningen kan man, bland annat, läsa att …

• räddningstjänsten i Härjedalen var engagerade i ett projekt som syftade till att skapa sysselsättning och förbereda de medverkande för ett eget liv, bryta isolering och missbruk.

• räddningstjänsten i Göteborg organiserade kamratstöd riktat till ”tredje man”, som gick ut på möten mellan de räddade och räddarna.

• i Stockholm deltog räddningstjänsten i ett projekt riktat mot ungdomar i åldern 15-20 år som befann sig i en riskzon av kriminalitet och annat asocialt beteende. De moment som ingick i verksamheten var sjukvård, rökdykning, livräddning i vatten, idrott, rättslära, ledarskap m.m.