1

Av: Vera Ericson von Bahr Handledare: Simon Sorgenfrei Södertörns högskola | Institutionen för historia och samtidsstudier Kandidatuppsats 15 hp Religionsvetenskap | Höstterminen 2016

Halv måne, heligt krig Radikalisering av muslimska krigsfångar i Halbmondlager under första världskriget – en arkivstudie

2

Abstract This essay tells the story of the German POW-camp Halbmondlager (eng. Crescent Moon

Camp), and explores why the leadership’s goal of radicalizing the Muslim POWs was

unsuccessful. Halbmondlager was located in Wünsdorf, an hour away from Berlin, and active

during World War I. Inside the walls of the camp, the goal was to turn the ca. 3000 Muslim

POWs – that had previously fought in the French and English armies – into Jihadists,

prepared to fight in an holy war for Germany against the French-English alliance. In

retrospect, the project was admittedly a failure. In the first part of the essay’s analysis, I give a

description of the camp environment, put together through qualitative text analysis of archive

material collected at the Political Archive at the Foreign Office in Berlin. In the second part of

the analysis, I explore why the radicalization project failed, by analyzing the camp and its

environment through modern relational radicalization theory, and the leadership’s thoughts on

Islam. My conclusion is that the relational radicalization theory exposes more than one reason

as to why the POWs did not become radicalized, but that it is also necessary to keep the then

dominant thoughts of Islam as a religion connected to war in mind to get a full picture of why

the project failed.

Nyckelord: Halbmondlager, radikalisering, radikaliseringsteori, jihad, islam, Osmanska riket, Tyskland, första världskriget, relationellt perspektiv

3

Innehållsförteckning

ABSTRACT.......................................................................................................................................2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING................................................................................................................3

1. INLEDNING..............................................................................................................................4

2. BAKGRUND.............................................................................................................................42.1REVOLUTIONSPROGRAMMET...............................................................................................................52.2TYSKLANDOCHDETOSMANSKARIKET...................................................................................................62.3JIHADSTRATEGIN................................................................................................................................62.4ORIENTALISTENMAXVONOPPENHEIMOCHNFO...................................................................................82.5DETVÅLÄGREN.................................................................................................................................9

3. SYFTEOCHFRÅGESTÄLLNING................................................................................................10

4. DISPOSITION.........................................................................................................................11

5. METODOCHMATERIAL.........................................................................................................115.1MATERIAL......................................................................................................................................12

6. FORSKNINGSLÄGE.................................................................................................................147. TEORI....................................................................................................................................16

7.1BEGREPPETRADIKALISERING..............................................................................................................167.2DENRELATIONELLARADIKALISERINGSTEORIN........................................................................................177.3DEFEMARENORNA..........................................................................................................................18

8. ANALYS.................................................................................................................................208.1INSTRUKTIONERNA...........................................................................................................................208.1.1VARDAGEN..................................................................................................................................218.1.2UNDERVISNINGEN.........................................................................................................................248.1.3DENSKRIFTLIGAPROPAGANDAN......................................................................................................268.1.4MOSKÉN.....................................................................................................................................288.1.5DENGODABEHANDLINGEN............................................................................................................298.1.6INFÖRAVFÄRD.............................................................................................................................318.1.7SLUTET.......................................................................................................................................328.2 RADIKALISERINGSSTRATEGINIHALBMONDLAGER...........................................................................338.2.1RADIKALISERINGSTRATEGINURETTRELATIONELLTPERSPEKTIV..............................................................348.2.2DEFEMARENORNAIHALBMONDLAGER............................................................................................358.2.3LEDNINGENSTANKAROMISLAM......................................................................................................39

9. SLUTSATS..............................................................................................................................42

10. KÄLLFÖRTECKNING...........................................................................................................4410.1ARKIVMATERIAL:...........................................................................................................................45

11. APPENDIX.........................................................................................................................47BILDOBJEKTSAMTPERSONREGISTER..........................................................................................................47PERSONREGISTER..................................................................................................................................51

4

1. Inledning Längst ute på Deutsche Bahns tåglinje RE7, en dryg timme utanför Berlin, ligger den lilla

orten Wünsdorf. När jag kliver av tåget är det en kall höstlördag, och staden står nästintill

tom. Det är mitt intresse för islamism och tysk historia som fört mig till platsen. När jag

vandrar längs stadens stora gata möter jag då och då små grupper av människor. De är

flyktingar som flytt från krig och från sådana som i media inte sällan refereras till som

”jihadister”. Plötsligt dyker en gatuskylt upp, med namnet på den väg jag sökt:

Moscheestraße, moskégatan. Det är från Moscheestraße flyktingarna jag passerat är på väg,

därintill ligger det läger som den senaste tiden varit deras hem.

Man kan undra hur det kommer sig att en så liten stad i Tyskland har en gata med ett så

udda namn. Svaret lär inte göra den nyfikne besviken: i närheten av platsen där flyktinglägret

nu brer ut sig, låg för drygt hundra år sedan Tysklands första moské. Under första världskriget

genomfördes ett politiskt propagandaexperiment i Wünsdorf, i hopp om att med islams hjälp

ta hem segern i kriget. Då fanns på Moscheestraße ett helt annat typ av läger än det jag möts

av när jag kommer till Wünsdorf en novemberdag 2016. Då fanns där ett läger där tyskarna

till skillnad från att hjälpa människor som flytt jihadister, själva ville skapa dem. Lägret hette

Halbmondlager.

2. Bakgrund I samband med första världskrigets utbrott upprättades fånglägret Halmbondlager i Wünsdorf

strax utanför Berlin. I Halbmondlager befann sig framförallt muslimska men också hinduiska

män. De hade tidigare stridit i Frankrike respektive Englands arméer, och förväntades byta

sida och kriga för det islam-/hindu-vänliga Tyskland.1 Delvis med hjälp av den armé fångarna

skulle bilda, och det goda budskap tyskarna skickade ut till världens alla muslimer och

hinduer, planerade tyskarna och deras allierade att vinna första världskriget.2 Denna

undersökning kommer att analysera hur Halbmondlager var uppbyggt, hur de muslimer som

bodde i lägret behandlades och hur de förväntades bli jihadister. Men för att förstå vad som

skedde innanför lägrets murar måste man först fråga sig hur det kom sig att tyskarna skapade

en plats där de med hjälp av islam och jihad ville utbilda soldater. För att finna förklaringen

krävs att man blickar ut över ett större sammanhang: den tyska politiken och dess mål under

1 Gussone, Martin. Architectural Jihad: “Halbmondlager” Mosque of Wünsdorf as an Instrument of Propaganda. I Jihad and Islam in World War, Erik-Jan Zürcher (red.),179-222. Leiden University Press, 2016. E-pdf: e-isbn 978 94 0060 233 5. s.180 2 Gussone 2016:182

5

mitten av 1910-talet, som tog en något oväntad vändning i samband med att första

världskriget bröt ut.

Under sommaren 1914 sköts Österrike-Ungerns prins Franz Ferdinand till döds i Sarajevo

av studenten Gavrilo Princip. 3 Princip var del av Svarta Handen, en nationalistisk

organisation som ville att Bosnien skulle vara del av Serbien, och inte som då en provins i

Österrike-Ungern. Kort efter de så kallade ”skotten i Sarajevo” var första världskriget ett

faktum.4 På ena sidan av konflikten, som påverkade hela Europa, stod Ententen, bestående av

Frankrike, England och Ryssland. På andra sidan stod Centralmakterna: Tyskland - som

nyligen framstått som ett hot mot Ententen eftersom landet plötsligt börjat påminna om en

stormakt - Österrike Ungern och det Osmanska riket.5 Att Tyska riket börjat se sig själva som

en stormakt speglades i en utrikespolitik som var avancerad och dynamisk. Tyskland ville nå

världsdominans genom planer och strategier som gick ut på att med hjälp av agenter och

propaganda organisera världens folk och göra dem till spelpjäser.

2.1 Revolutionsprogrammet I sin bok Germany’s Aims in the First World War etablerade forskaren Fritz Fischer

samlingsnamnet ”Revolutionsprogrammet ” för den politik Tyskland förde under kriget.

Revolutionsprogrammet utvecklades enligt Fischer i slutet av 1914 i samband med krigets

utbrott.6 Det gick ut på att med hjälp av tyska diplomater och agenter frammana revolt i stora

delar av världen, över Ryssland och Englands kolonier ändå bort till USA.7 Jennifer Jenkins

beskriver i en artikel planerna som följer:

”They ranged from efforts to organize the Egyptians, Moroccans, Poles, Ukrainians, Finns, Georgians and

Crimean Tatars, to the spinning of intelligence networks extending from the community of Indian

revolutionaries in San Francisco to the office of the Persian revolutionaries in Berlin.”8

3 Huldt, Bo K A. Första världskriget. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/första-världskriget (hämtad 2017-01-08) 4 Skotten i Sarajevo. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/skotten-i-sarajevo (hämtad 2017-01-08) 5 Nationalencyklopedin, första världskriget 6 Jenkins, Jennifer. Fritz Fischer’s ‘Programme for Revolution’: Implications for a Global History of Germany in the First World War. Journal of Contemporary History 48 no 2 (2013): 397-417. Doi: 10.1177/0022009412472713. s.405 7 Jenkins 2013: 398 8 Jenkins 2013: 399

6

Revolutionsprogrammet var komplext och hade många olika delmål, men dess huvudsyfte

förblev detsamma: att kontrollera stora delar av världen och minska Ententens makt genom

revolution hos de folk som bodde i områdena.9 Ett stort delmål – som var avgörande för

projektet Halbmondlager – var den så kallade ”jihad-strategin”.10 För att redogöra för denna

måste jag först förklara bakgrunden till Tysklands relation med det Osmanska riket.

2.2 Tyskland och det Osmanska riket Tysklands samarbete med det Osmanska riket påbörjades redan under slutet av 1800-talet.

Kejsare Wilhelm II (1859-1941) hade störtat den tidigare rikskanslern Bismarcks regering och

beordrat att han själv skulle styra den tyska utrikespolitiken.11 År 1898 förklarade han ”evig

vänskap” till världens muslimer, och enligt många var detta det första steget mot det som

sedan skulle bli den tysk-osmanska pakten.12

Det tyska politiska intresset för vad som pågick i Mellanöstern och Nordafrika växte

under 1800-talets slut då man tyckte sig märka av en spridning av islam i områdena. Högt

uppsatta män på utrikesdepartementet Auswärtiges Amt (AA) i Berlin ansåg då att islam var

en kraft värd att hålla under bevakning, och skickade män till områdena för att rapportera

tillbaka till Berlin.13 Kejsare Wilhelms leding i Tyskland och de styrande i Osmanska riket

räddes för Storbritanniens plötsliga expansion i områden i Mellanöstern, och insåg att en

gemensam pakt sannolikt skulle röna framgång i att stoppa Ententens inflytande. Osmanska

riket blev officiellt en del av Centralmakterna strax efter att kriget börjat, och skulle i

förlängningen visa sig påverka Tysklands utrikespolitik mer än vad man skulle kunnat tro.14

2.3 Jihadstrategin I november 1914 utropade Sultanen Muhammed V Rasid jihad mot Frankrike, Ryssland och

England.15 Idén om ett officiellt förklarande av jihad mot Ententen kom inte från Sultanen

9 Jenkins 2013: 400-403 10 Jenkins 2013 403 11 Nationalencyklopedin, första världskriget 12 Steuer, Kenneth. German Propaganda and POW’s during World War I. I World War I and Propaganda, Troy R.E Paddock (red.), 155-180. Leiden:Koninklijke Brill NV, 2014. s.172 13 Hagen, Gottfried. German Heralds of Holy War: Orientalist and Applied Oriental Studies. Comparative Studies of South Asia, Africa and the Middle East 24:2 (2004):145-162. s.149. 14 Steuer 2014:172 15 Höpp, Gerhard. Muslime in der Mark–Als Kriegsgefangene und Internierte in Wünsdorf und Zossen, 1914-1924. Berlin: das Arabische Buch, 1997. http://d-nb.info/107004461X/34 (hämtad 2017-01-08) s.21.

7

själv, utan hade tvärtom önskats av tyskarna.16 ”Jihadstrategin” var planen att muslimerna

som levde i Ententens kolonier efter utropandet av jihad skulle bli motiverade att i Guds namn

strida mot sina kolonialherrar för det muslimska folkets rätt. Ententens politik, menade de

tyska diplomaterna och de officiella muslimska råd som granskade de tre fatworna17 som

gjorde kriget officiellt, förtryckte och skadade islam och behövde därför elimineras. Det i sig

var nog med teologisk anledning för att legitimera det heliga kriget.18 De tyska diplomaterna

tänkte sig att om Frankrike, England och Ryssland plötsligt var tvungna att hantera kaos i de

koloniserade områdena, skulle de behöva dra sina trupper från Västfronten och skicka dem till

upproren i öst, vilket skulle leda till ett enormt försprång för Tyskland i kriget om Europa.19

Projektet genomfördes således både i politiskt och militärt syfte.20

Många historiker menar att användandet av jihad som en politisk strategi inte var ett tyskt

påhitt utan att det funnits i det Osmanska riket sedan slutet på 1800-talet.21 Det Osmanska

rikets krigsminister Enver Pasha betraktade till exempel kriget mellan Osmanska riket och

Italien i samband med Italiens kolonialisering av Libyen 1911 som ett heligt krig som

utkämpades i Guds namn.22 Tyska orientalister som var på plats för att studera islam och det

Osmanska riket upptäckte jihadstrategin just genom politik som denna, och ville därefter

använda den på ett modifierat sätt mot Ententen.

För att förstå vad tyskarna tänkte om jihad, bör man också ta den dåtida europeiska synen

på islam i beaktande. Forskaren Heather Jones beskriver i en artikel hur rasismen påverkade

krigsfångar i Tyskland under första världskriget. Tyskarna hade blivit uppjagade av

berättelser om de muslimska, franska och ryska soldaterna från kolonierna, som man hört

mördat brutalt och hämningslöst.23 I tyska media beskrevs till exempel att ”barbarhorder”

börjat användas i de engelska trupperna, för att krossa den tyska, kristna civilisationen.24 Man

kan tänka sig att sådana tankeströmningar bidrog till föreställningen att de muslimska

soldaterna skulle vara oerhört effektiva och hämningslösa. Dessutom hade europeiska

16 Rogan, Eugene. Rival jihads: Islam and the Great War in the Middle East, 1914–1918. Journal of the British Academy, no4 (2016): 1-20. Doi:10.5871/jba/004.001. s.1. 17 Utlåtande av en religiös lärd. Fatwa: Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fatwa (hämtad 2017-01-09) 18 Rogan 2016:2-4 19 Rogan 2016:3 20 Jenkins 2013: 402 21 Jenkins 2013: 413 22 Rogan 2016: 3 23 Jones, Heather. Imperial Captivities: Colonial Prisoners of War in Germany and the Ottoman Empire, 1914-1918. I Race, Empire and First World War Writing, Santanu Das (red.), 175, Cambridge: Cambridge University Press, 2011. s.182 24 Höpp 1997:19

8

orientalisters skönlitterära skrifter också påverkat synen på islam. Historiken Eugene Rogan

beskriver i en artikel hur man i europeisk litteratur, till exempel Johan Buchans novell

Greenhantle kunde läsa tolkningar av islam som ”/…/ a fighting creed, and the mullah still

stands in the pulpit with the Koran in one hand and a drawn sword in the other”.25

2.4 Orientalisten Max von Oppenheim och NfO Max von Oppenheim (1860-1946)26 var en av de orientalister som for till områdena i öst för

att bevaka islams spridning. Han skickades till Egypten i slutet av 1800-talet. Oppenheim fick

på plats en idé om hur man kunde använda sig av islam och framför allt jihad som ett politiskt

hemligt vapen mot Ententen.27 I en artikel om de tyska orientalisternas fascination för

Osmanska riket beskriver Gottfried Hagen von Oppenheims uppdrag och vidare upptäckt:

”His original goal of keeping Islam in check was replaced by the goal of instrumentalizing

Islam.”28Efter sina resor återvände von Oppenheim till den tyska maktens korridorer med ett

nytt vapen som han kallade ”Islampolitik.”29

När första världskriget bröt ut skrev von Oppenheim ett dokument som förklarade hur

tysk propaganda skulle användas för att få muslimer att delta i jihad. Texten beskrev detaljerat

hur situationen i varje land med muslimska invånare såg ut och hur man på bästa sätt kunde

påverka muslimerna att gå ut i krig.30 Men samtidigt som man planerade hur man skulle

använda sig av det hemliga vapnet i Osmanska riket, fann tyskarna sig själva med mängder av

krigsfångar i hemlandet. Fångarna var män som stridit för den franska och engelska armén,

och många av dem kom från kolonierna och var muslimer.31 År 1914 skrev von Oppenheim

med anledning av situationen texten ”Användningen av de mohammedanska krigsfångarna”

[Benutzung der Kriegsgefangenen Muhammedaner] där han smidde ytterligare planer för hur

Tyskland kunde använda sig av muslimsk krigskraft.

I dokumentet, som i dagsläget finns bevarat på Auswärtiges Amt i Berlin, föreslog von

Oppenheim, ett användande av krigsfångarna i militärt syfte. Hans plan gick ut på att fångarna

skulle placeras i avskilda läger, där de skulle behandlas så pass väl att de frivilligt skulle byta

sida från sina före detta befälhavare till Tyskland. I två fångläger, som von Oppenheim yrkade

skulle byggas strax utanför Berlin, skulle tysk och islamisk propaganda få fångarna att gå med

25 Rogan 2016:3 26 Höpp 1997:21 27 Hagen 2004:149 28 Hagen 2004:149 29 Rogan 2016: 3 30 Hagen 2004: 150 31 Gussone, 2016:180

9

i det heliga kriget som Sultanen redan förklarat, och i förlängningen bilda en egen armé som

skulle skickas till Konstantinopel redo att slåss mot fienden.32

Man ville genom projektet med de två lägren sprida oro och förvirring till den fransk-

engelska alliansen genom att visa upp en god behandling av muslimerna, och – kanske i

Relvolutionsprogrammets anda – inspirera muslimer som ännu krigade för motståndaren att

byta sida.33 Von Oppenheim hade redan innan krigets utbrott presenterat sina idéer för den

tyske kejsaren Wilhelm II, som ju själv var en känd orientalist.34 Tack vare Kejsarens positiva

inställning blev von Oppenheims tankar verklighet och han lät bilda den inofficiella gruppen

NfO (Nachrichtenstelle für den Orient) tillsatt för att hantera de två fånglägren samt politiken

rörande Osmanska riket.

NfO var stationerad i Berlin på Auswärtiges Amts (Utrikesdepartementet) och bildades

under hösten 1914.35 NfOs medlemmar var alltifrån beresta missionärer till politiskt radikala

män från Egypten och Turkiet.36 Gruppen leddes av Herr Schabinger som tillsammans med

sina kollegor ”/…/ collaborated on organizational and strategic aims, mobilizing

ambassadors, the staffs of Germany’s consular offices and its military attachés, and created

far-flung networks of agents, informants and revolutionaries in Germany.”37 Kort sagt kan

man alltså säga att NfO förutom att vara ansvariga för de två fånglägren hade i uppgift att

genom olika typer av interaktion – officiell såväl som inofficiell – med de kolonialiserade

länderna försvåra tillvaron för Ententen. Främst låg tyskarnas fokus på Brittiska Imperiet, som

i området kring Indien var kejsardöme med över 80 miljoner muslimer.38 NfO började planera

för de läger som von Oppenheim beordrat, och lät under 1914 bygga två fångläger endast

några kilometer från varandra. Lägren hette Halbmondlager (Halvmånelägret) och

Weinberglager (Weinberglägret).

2.5 De två lägren Halbmondlager och Weinberglager stod helt färdiga i början av 1915.39 I lägren var tanken

att krigsfångarna skulle arbeta, delta i undervisning och tränas militärt för den framtida striden

32 PA, AA: R21244 000002-000010 33 Gussone, 2016:182 34 Jenkins 2013: 413 35 Höpp 1997:22 36 Lüdke, Tilman. (Not) Using Political Islam: German Empire and its Failed Propaganda Campaign in the Near and Middle East, 1914–1918 and Beyond. I Jihad and Islam in World War, Erik-Jan Zürcher (red.),71-94. Leiden University Press, 2016. E-pdf: e-isbn 978 94 0060 233 5. s.83 37 Jenkins 2004: 402f 38 Rogan 2016:3 39 Höpp 1997:41

10

mot de tidigare kolonialherrarna. Weinberglager, som också ibland kallades Tartarenlager, låg

i Weinberg i Zossen och var betydligt större än Halbmondlager. I Weinberglager levde som

mest runt 12 000 fångar, de flesta av dem kom från områden i Ryssland.40 Weinberglager

hade egna kommendanter som ofta samarbetade med Halbmondlagers ledning, och precis

som i Halbmondlager hade personalen på plats frekvent kontakt med NfO.41

Halbmondlager är det läger denna undersökning kommer att behandla. Lägret låg i

Wünsdorf, ungefär tio minuter med tåg från Zossen. I Halbmondlager levde som mest runt

4000 fångar, över 3000 av dem var muslimer som kom från områden i Mellanöstern och

Nordafrika. De övriga fångarna var hinduer som stridit för Englands armé.42 Halbmondlager

styrdes av en ledning bestående av militära kommendanter på plats, propagandister som

skickats från Osmanska riket eller NfO, samt NfOs medlemmar.43 Innanför Halbmondlagers

murar försökte ledningen skapa en islamsk värld, med bland annat en moské (den första som

byggdes i Tyskland), en tidning på arabiska, storslagna firanden av muslimska högtider,

föreläsningar av muslimska politiska röster och så vidare. Dokumenten från Halbmondlager

berättar historien om ett projekt som sträckte sig långt utanför den lilla orten en dryg timme

utanför huvudstaden. De vittnar om dåtida tyska tankeströmningar kring den så kallade

”Orienten”, och om en del av ett unikt propagandaprojekt många utanför det tyska

forskningsfältet inte känner till.

3. Syfte och frågeställning Syftet med undersökningen är att mot bakgrund av en skildring av tillvaron i fånglägret

Halbmondlager och med hjälp av modern radikaliseringsteori presentera en analys kring vad

som gick fel i ledningens plan att radikalisera de muslimska krigsfångarna som levde i lägret.

Undersökningen drivs av två frågeställningar, den första av deskriptiv och den andra av

teoretisk karaktär. Den deskriptiva ambitionen är att, utifrån materialet som finns arkiverat

från Halbmondlager, ge en bild av hur delar av de muslimska krigsfångarnas tillvaro såg ut

innanför lägrets murar, vilket är relativt okänt i den svenska akademiska världen.

Den andra delen av undersökningen analyserar det material som presenteras i den

deskriptiva delen i ljuset av relationell radikaliseringsteori. I tidigare studier beskrivs

Halbmondlager ofta som del av ett propagandaprojekt eller den så kallade ”islampolitiken”.

Till skillnad från tidigare forskning har jag valt att fokusera på ledningens

40 Steuer 2014: 173 41 Se arkivmaterialet i filerna R21244-R21262 42 Höpp 1997:44f 43 Gussone 2016:205-208

11

radikaliseringsstrategi och undersöka om man kan urskilja hur den såg ut och vad i den som

gjorde att projektet misslyckades.

Denna uppsats ämnar besvara frågeställningarna:

- Hur såg de muslimska krigsfångarnas tillvaro ut i Halbmondlager, och hur tänkte sig

ledningen att fångarna skulle bli radikaliserade?

- Kan man utifrån modern radikaliseringsteori dra några slutsatser kring varför

ledningens plan gick fel?

4. Disposition Denna uppsats kommer efter de inledande delarna om bakgrund och syfte att innehålla fem

delar. I den första delen redogör jag för den metod jag använt mig av och det arkivmaterial

som utgjort källorna för undersökningen. I den andra delen beskriver jag forskningsläget i

vilket undersökningen är gjord, och i den tredje förklarar jag kort begreppet radikalisering

samt redovisar det teoretiska ramverk som använts i undersökningen. I den fjärde delen följer

analysen som är tvådelad. Det första avsnittet av analysen beskriver tillvaron i

Halbmondlager. I det andra avsnittet analyseras beskrivningen av lägret utifrån teorin som

redovisats, och vidare utifrån de budskap jag återfunnit om den tyska ledningens tankar om

islam. I den sista, femte delen följer till sist undersökningens slutsats.

5. Metod och material Metoden som använts i undersökningen kan övergripande beskrivas som kvalitativ textanalys

av arkivmaterial. Analysens primärkällor är dokument sparade från Halbmondlager, i nuläget

arkiverade på det politiska arkivet (PA) på Auswärtiges Amt (AA) i Berlin.

I arkivforskning är det viktigt att snabbt identifiera ett sätt att hantera och organisera den

data som ska analyseras. Efter en genomgång av texten bör man ta indexsystem eller så

kallade ”nyckelord” till hjälp för att strukturera materialet och få överblick över centrala

argument och företeelser.44 Eftersom inget av materialet som var relevant för min

undersökning fanns digitaliserat, kunde jag inte använda mig av en sökfunktion utan fick

istället ögna texten och utveckla ett eget indexsystem, där jag sökte efter nyckelord som tydde

44 David, Matthew & Sutton, Carole D., Samhällsvetenskaplig metod, Lund: Studentlitteratur, 2016. s.63f.

12

på att dokumentet i fråga handlade om de muslimska krigsfångarna i Halbmondlager.

Nyckelorden var namnet på lägret, personer som var ansvariga för det, etniciteter (indier,

nordafrikaner etc.) och ord som beskrev företeelser som existerade i Halbmondlager men inte

Weinberglager (till exempel moské). Med hjälp av nyckelorden kunde jag göra en snabb

genomgång av materialet och välja ut de dokument som kom att bli primärkällor för min

kvalitativa textanalys.

I den kvalitativa textanalysen bör man hela tiden ställa analytiska frågor till texten för att

urskilja information som är relevant.45 Med detta i åtanke var mitt tillvägagångssätt att

angripa materialet utifrån de frågeställningar jag ämnade besvara, eftersom risken annars

tycktes stor att materialets omfattning skulle leda mig in på sidospår. Under tiden på arkivet

bestämde jag mig också för att strukturera den deskriptiva delen av min analys under

underrubriker. Underrubrikerna fick namn efter företeelser som jag utifrån materialet

uppfattade var av stor vikt i lägret, då de behandlades i många filer (till exempel den skriftliga

propagandan), men också efter intentionen att presentera en helhetsbild av hur ledningen

utformat Halbmondlager, för att därefter kunna analysera sammanställningen av materialet

utifrån min valda teori.

För att genomföra en kvalitativ textanalys bestämde jag mig tidigt för att söka efter och

dela in det jag återfann i textmaterialet i två kategorier: manifesta och latenta budskap. De

manifesta budskapen är de som uttryckligen beskrivs i texten, och de latenta de som kan läsas

mellan raderna. 46 De manifesta budskapen var de som hjälpte mig att få en bild av hur delar

av de muslimska krigsfångarnas vardag i lägret såg ut, till exempel en rapport om fångarnas

arbetsuppgifter eller en beskrivning av hur man firade en högtid. De latenta budskapen

betraktade jag som de som vittnade om tyskarnas inställning och tankegångar kring vad islam

och jihad var, och om vad ledningen trodde skulle få de muslimska krigsfångarna att bli

radikaliserade. Således står de manifesta budskapen huvudsakligen i fokus i den deskriptiva

delen av analysen, medan de latenta huvudsakligen är relevanta för den teoretiskt präglade

delen. De citat som förekommer i analysdelen är alla översatta av mig.

5.1 Material I det Politiska Arkivet på Auswärtiges Amt i Berlin finns en hel del information att hämta om

Halbmondlager. Under rubriken ”Fångläger 1914-1918” ligger arton filer (samlade i faktiska

45 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wängnerud, Lena (red.), Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad, 4., [rev.] uppl., Stockholm:Norstedts juridik, 2012. s.215. 46 Esaiasson, Gilljam, Oscarsson & Wängnerud 2012:221

13

papperspärmar eller på mikrofilm) á cirka 200-400 dokument, där en stor del av innehållet

kretsar kring fånglägret i Wünsdorf. Det är ett omfattande material, men det bör tilläggas att

en fil kan bestå av ett kvitto eller ett tomt papper med en signatur lika väl som en lång rapport

om stämningen i lägret. Materialet består av maskinskrivna officiella dokument, och en stor

del handskrivna meddelanden, både korta och långa. Den handskrivna texten utgör inte en del

av underlaget för denna undersökning, dels eftersom den ofta visade sig redogöra för

inofficiella kommentarer till den maskinskrivna texten, men också för att det inom tidsramen

för detta projekt hade varit omöjligt att hinna tyda den ofta svårlästa skriften. Jag ämnar dock

återvända till materialet vid senare tillfälle för att då analysera även kommentarer och annat

kringmaterial.

Ungefär en tredjedel av dokumenten i de utvalda filerna behandlar fånglägret

Weinberglager som låg några kilometer bort från Halbmondlager, de dokumenten har inte

analyserats i denna undersökning. De många filer som beskriver de hinduiska fångarnas

tillvaro i Halbmondlager, har jag också varit tvungen att välja bort, eftersom min

undersökning fokuserat på de muslimska fångarnas varande. Det material som presenteras och

analyseras i denna uppsats är alltså endast det maskinskrivna material som beskriver

händelser om och kring de muslimska krigsfångarnas tillvaro i Halbmondlager. Materialet

innefattar allt ifrån rapporter som skickades från lägret varannan vecka, till planerande av

föreläsningar eller beställningar av mat och litteratur.

Två saker är viktiga att poängtera när det gäller de primärkällor som legat till grund för

denna undersökning. För det första bör understrykas att majoriteten av dokumenten som

återfinns på Auswärtiges Amt är skrivna eller åtminstone granskade av tyskar som arbetade

med lägret och att detta naturligtvis betyder att åtminstone delar av skriften mycket väl kan

vara vinklad. Exempelvis behöver rapporterna från besök i lägret – som ofta påvisar de

muslimska fångarnas tacksamhet och kärlek inför Tyskland – inte nödvändigtvis spegla

verkligheten. För Halbmondlagers leding var det nödvändigt att in i det sista upprätthålla en

fasad av att vänligheten gav resultat, även om det är mycket möjligt att fångarna i lägret

vantrivdes. För det andra är materialet som finns bevarat kring Halbmondlager (trots att

mycket försvunnit och förstörts) oerhört omfattande, åtminstone när det ska sammanfattas på

ett utrymme som detta. Det vore felaktigt att låta det vara osagt att den berättelse som

redovisas här är en sammanställd av mig, och att det ur andra vinklar och med fokus på andra

fenomen, finns ofantligt mycket mer att berätta om Halbmondlager.

Den andra delen av material som stod i fokus i undersökningen var moderna studier om

radikalisering och radikaliseringsteorier. Den radikaliseringsteori jag använde mig av var en

14

teoribildning som redovisas i The Dynamics of Radicalization skriven av forskarna Eitan Y.

Alimi, Lorenzo Bosi och Charles Demetriou. För att ge en bakgrund till lägret använde jag

mig också av sekundärkällor, bland annat artiklar av Martin Gussone och Jennifer Jenkins.

6. Forskningsläge Historien om Halbmondlager är inte så välkänd som man kan tro. Själv hörde jag först talas

om lägret i ett radioprogram från Sveriges Radio,47 när jag sedan började söka material om

ämnet blev jag förvånad över bristen på tillgängliga källor. Vad jag kunde se fanns ingen

svensk litteratur där Halbmondlager beskrevs, och inte heller de engelska källorna var helt

enkla att hitta.

Forskningsläget visade sig naturligtvis bredare än vid första anblick, och det finns en del

huvudsakligen tyskspråkig forskning kring Halbmondlager. Gerhard Höpp skrev på 90-talet

bland annat den för området mycket betydelsefulla Muslime in der Mark (1997), som på ett

detaljerat sätt beskriver de två fånglägren utanför Berlin utifrån arkivmaterialet på

Auswärtiges Amt. Höpps texter om de två lägren refereras i modernare artiklar och texter

alltid till som viktiga källor. Martin Gussone, författaren av artikeln ”Architectural Jihad”

(2016), som varit en viktig källa för min bakgrundsredovisning, skriver till exempel i sina

referenser om den historiska bakgrunden om lägren att ” /…/ all research regarding this topic

is beholden to the seminal work of the late Gerhard Höpp.”48

Gerhard Höpps sammanställning av materialet beskriver, precis som min, tillvaron i

Halbmondlager, men fokuserar också på de hinduiska fångarna och det andra lägret,

Weinberglager. Höpp sökte dock aldrig analysera de två fånglägren med inriktning på

ledningens radikaliseringsstrategi, och vad i den som gjorde att projektet misslyckades.

Således lyfter min undersökning materialet i ett nytt ljus, med fokus inte bara på vad som

skedde innanför lägrets murar, utan också på hur ledningen sökte radikalisera de muslimska

fångarna. Höpps text blev tillgänglig för mig först efter att jag gått igenom materialet på

arkivet, och har inte använts som källa för den deskriptiva delen av analysen (där utgörs

källorna endast av arkivmaterial). Däremot har Muslime in der Mark varit viktig bland annat

för bakgrundsavsnittet om NfO, inklusive personregister. Efter Höpps insats har mer tysk

forskning gjort om lägret, men oftast i form av kortare artiklar.

47 Svanelid, Tobias. Vetenskapsradion Historia ¬Halvmånelägret: jihadistskolan i Berlin (radioprogram). Sveriges Radio, 2016 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/712090?programid=407 (hämtad 2017-01-08) 48 Gussone 2016:210

15

På engelska finns också en del studier om Halbmondlager. I New Dehli har Heike Libau

och Ravi Ahujas When the War Began We Heard of Several Kings (2011) givits ut, också den

behandlar fånglägren i Zossen och Wünsdorf. Det övriga engelska material som finns

tillgängligt om Halbmondlager är för det mesta artiklar i böcker om bredare ämnen, till

exempel tyskarnas politik under första världskriget.

Om den tyska politiken under första världskriget, däribland Tysklands användande av

jihad, finns mycket skrivet. Viktig har bland annat Fritz Fischers Germany’s Aims in the First

World War (1961) varit, som på många sätt kom att bli kontroversiell, eftersom att den

innehöll en analys av Tysklands eventuella skuld till första världskrigets utbrott. I kölvattnet

av andra världskriget var den tyska akademiska världen känslig för liknande utläggningar, och

de mängder av andra aspekter som Fischers bok behandlade hamnade i skuggorna. Först nu

har Fischers teorier och kategoriseringar – bland annat det så kallade

”Revolutionsprogrammet”– erkänts.49

Under de senaste åren har allt mer forskning gjorts om Tysklands dåvarande relation till

jihad. Viktig för den delen av forskningen har Tilman Lüdkes Jihad Made in Germany varit,

en avhandling som utkom år 2001 handledd av Eugene Rogan. Rogan har även han skrivit om

det Osmanska riket och dess relation till Tyskland i flera böcker, till exempel The Fall of the

Ottomans (2015), och dessutom författat artikeln (som till en början var en föreläsning)

”Rival Jihads: Islam and the Great War in the Middle East 1914-1918” (2016) om

jihadstrategin. Texten tar kort upp fånglägren Halbmondlager och Weinberglager.

Så sent som år 2016 gav Leiden University Press ut samlingsboken Jihad in World War I,

som Erik Jan Zürcher sammanställt och varit redaktör för. I boken finns ett kapitel skrivet av

Martin Gussone om moskén i Halbmondlager. Det är oftast så man stöter på text om

Halbmondlager; som ett exempel bland flera på tysk jihadpolitik eller propaganda. I skrivande

stund pågår dock en del forskningsprojekt som kommer att resultera i mer detaljerade

beskrivningar av tillvaron i lägret. Doktoranden Larissa Schmid, som arbetar på Zentrum

Moderner Orient (ZmO) i Berlin, skriver sin avhandling om de nordafrikanska fångarnas liv i

lägret. Tack vare hennes expertis har jag hittat källor som annars med stor sannolikhet gått

mig förbi.

Ämnet radikalisering har till skillnad från Halbmondlager varit mycket omskrivet, inte

minst sedan början på 2000-talet. Forskningen har inte alltid varit oproblematisk, och en stor

49 Jenkins 2013:398

16

del av de studier som gjorts har beställts av regeringar och statliga institutioner.50

Perspektiven ur vilka man studerar hur, varför och när radikaliseringsprocesser sätts igång

skiljer sig mycket från varandra. Den teoribildning jag valt att använda mig av i min analys

utgår från ett relationellt och komparativt perspektiv, och möjliggör för en dynamisk studie av

radikaliseringsprocesser. Teoribildningen beskrivs i The Dynamics of Radicalization (2015),

skriven av Eitan Y. Alimi, Lorenzo Bosi och Charles Demetriou och redogörs närmare för i

kommande teoridel.

7. Teori

7.1 Begreppet radikalisering Begreppet radikalisering är laddat, och går att angripa på flera sätt. Genom åren har

radikalisering kommit att få olika innebörd beroende på ur vilket perspektiv forskningen har

genomförts. Arun Kundnani beskriver i sin text ”Radicalization, the Journey of a Concept”

(2012) hur begreppet radikalisering började användas mer frekvent i forskning efter attentaten

mot World Trade Center 2001. Då skrevs de flesta studier om radikalisering i en vilja att

utrota fenomenet, och fokus förflyttades från sociala och politiska omständigheter till

psykologiska och religiösa.51 Radikalisering och terrorism beskrevs som vore det resultatet av

en ond ideologi, som fanns att hämta i religionen, närmare bestämt i islam. Tidigare i

historien hade radikalisering snarare använts för att beskriva politiska grupper som tagit till

våld, inte sällan kopplade till vänsterextremism.52 I början av 1900-talet, när dokumenten från

Halbmondlager författades, var radikalisering inte ett ord på tapeten. Det ord som tyskarna

använde sig av, för att beskriva den sinnesstämning de hoppades försätta de muslimska

krigsfångarna i, var fanatism. De ville att de muslimska krigsfångarna, med hjälp av

ledningens plan – som med dagens terminologi kan betecknas som radikaliseringsstrategi –

skulle bli fanatiska jihadister.

I den relationella teori jag tagit hjälp av för att analysera projektet Halbmondlager

definieras en radikaliseringsprocess som:

50 Kundnani, Arun, 2012. Radicalisation – the Journey of a Concept, i Race and Class. No 54(2) Sage journals online. Doi: 10.1177/0306396812454984, s.3. 51 Kundnani 2012:5 52 Kundnani 2012:5f

17

”/…/en process genom vilken en organisation uppkommen ur en social rörelse, skiftar rådande ickevåldsam

taktik till taktik som innefattar våld, samt den påföljande processen av att bibehålla och möjligtvis intensifiera

det nyligen introducerade våldet”.53

Det är också den definition av radikalisering jag använt mig av i analysen. Radikalisering

(eller fanatism i deras språkbruk) av de muslimska fångarna var det ledningen (det vill säga

de tyska kommendanterna, propagandisterna, NfO) strävade efter. Den våldsinnefattande

taktiken representerades av den faktiska striden mot Ententen, och det ”nyligen introducerade

våldet” av det heliga krig som sedan tidigare utropats av Sultanen. På vilka grunder

Halbmondlager kan betecknas som en rörelse i den bemärkelse Alimi, Bosi och Demetriou

syftar till, diskuteras i kommande analysdel.

Definitionen är passande för undersökningen eftersom den tar avstamp i ett

ursprungstillstånd hos en rörelse som ickevåldsamt. Hade krigsfångarna inte satts i lägret,

hade de flesta av dem – får man anta – inte kommit på tanken att utropa jihad. Av samma

anledning var det för mig också viktigt att välja en definition av begreppet radikalisering som

inte var direkt kopplad till religion. Viljan att radikalisera de muslimska krigsfångarna föddes

trots allt ur en politisk konflikt, även om religionen var det medel ledningen använde för att

försöka få krigsfångarna att bli fanatiska. Att analysera ledningens plan med fokus på

meningssystem inom islam, hade försvårat att studera fallet Halbmondlager i sin kontext.

7.2 Den relationella radikaliseringsteorin Det teoretiska ramverk som den senare delen av analysen tar avstamp i redovisas i boken The

Dynamics of Radicalization. Perspektivet i boken är komparativt och relationellt – Alimi,

Bosi och Demetriou jämför tre radikaliseringsprocesser och studerar likheter och skillnader

för att lyfta gemensamma nämnare hos tre tillsynes mycket olika rörelser och deras ”väg till

bomben”. Det relationella perspektivet utvecklades till en början inom sociologin men har

sedan spridit sig också till andra fält. Det utgår från att nyckeln till att förstå stora delar av

världen ligger i studiet av sociala relationer.54 Det relationella perspektivet tillhandahåller en

passande teori att studera primärmaterialet som ligger till grund för analysen, eftersom det

fokuserar på en rörelses relation till sitt sammanhang. Dokumenten från Halbmondlager

53 Min översättning är något omformulerad, originaldefinitionen lyder: /…/the process through which a social movement organisation (SMO) shifts from predominantly nonviolent tactics of contention to tactics that include violent means, as well as the subsequent process of contention maintaining and possibly intensifying the newly introduced violence.” (Alimi, Demetriou, Bosi 2015:11) 54 Alimi Y. Eitan, Demetriou Charles & Bosi Lorenzo, The Dynamics of Radicalization – a Relational and Comparative Perspective. New York: Oxford university Press, 2015, 25.

18

vittnar om interaktion och relationer mellan komponenter i omgivningen, till exempel mellan

fångarna och den tyska ledningen.

Den relationella radikaliseringsteorin menar att radikalisering är resultatet av processer

som äger rum i ett komplext samspel mellan en rörelse och dess omgivning.55 I samspelet kan

kognitiva, miljöbetingade och relationella processer, eller som forskarna kallar dem,

mekanismer, uppstå och påverka varandra på olika sätt som kan resultera i att en grupp tar till

våld. De relationella mekanismerna är enligt teorin de primära och överlappande, de utgörs av

förändringar i relationer och kopplingar mellan människor och grupper. Radikaliseringsteorin

är dynamisk, och utgår från en mängd stadier och kategoriseringar för att bena ut när och hur

radikalisering uppstår. Utifrån olika såväl externa som interna processer i tre olika fall

analyserar forskarna radikalisering, och kommer fram till att det i fem områden (arenor) kring

och inom en rörelse kan utvecklas relationella mekanismer, som avgör om en grupp blir

radikaliserad.

7.3 De fem arenorna Forskarna delar upp en rörelses samspel med sin kontext i fem arenor, där tillhörande

relationella mekanismer utvecklas, varav de tre första är av störst vikt. Den första arenan rör

en rörelses relation till den politiska omgivningen. Som ett resultat av en förändring i det

politiska klimatet, kan en rörelse exempelvis uppleva att dess intention att framdriva

förändring med hjälp av fredliga medel blir ohållbar.56 Om en rörelse prövar att visa missnöje

genom en ickevåldsam protest och den politiska omgivningen väljer att inte reagera, upplever

dess medlemmar enkelt frustration, och rörelsen kan bli benägen att ta till våld.57

Den andra arenan rör en rörelse och de som agerar med den “på fältet”, det vill säga

statens säkerhetsråd (exempelvis polisen). Om stämningen mellan individer ur rörelsen och

individer ur säkerhetsråden blir upptrappad kan en tävlan om kontroll och makt påbörjas, där

de två parterna reagerar på varandras agerande. Mötet på fältet påverkas inte sällan av

fördomar från båda parter, och individer ur säkerhetsråden agerar ofta i affekt.58 Den

avgörande mekanismen i området, är alltså en process som utmärker sig genom så kallad

”action–counteraction”-dynamik. Arenan är sammankopplad med den arena som rör rörelsen

55 Alimi, Demetriou Bosi 2015:13 56 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:42f 57 Se t.ex Alimi, Bosi, Demetriou 2015:64 58 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:44f

19

och dess politiska omgivning, men är så pass distinkt att den förtjänar att ses som en egen

plattform.59 I den uppeggade stämningen kan rörelsens taktik och strategi förändras.

Den tredje arenan i vilken en relationell mekanism kan utvecklas är den som rör relationer

mellan människor inom en rörelse, eller ibland liknande organisationer om en rörelse

innehåller flera sådana.60 Eftersom att en rörelse består av aktörer med olika åsikter och

värderingar, är det nästintill oundvikligt att röster som förespråkar olika strategier finns i

gruppen. Mekanismen som kan utvecklas är en maktkamp mellan dem. Enligt teorin är det på

denna arena, som tanken på att inte bara gå emot den yttre motståndaren (exempelvis staten)

utan också de som tycker fel inom rörelsen växer fram.61

Förutom de tre beskrivna områdena och processerna beskriver radikaliseringsteorin

ytterligare två arenor och tillhörande mekanismer, som inte alltid finns i

radikaliseringsprocesser, men kan påskynda våld. Den första av mekanismerna utvecklas på

arenan som rör en rörelse och dess relation till allmänheten. Med allmänheten syftar Alimi,

Bosi och Demetriou på tre kategorier utifrån vilka organisationer och rörelser ofta betraktar

sin publik. Den första av dem är potentiella supportrar, den andra potentiella fiender och den

tredje tredje parter, det vill säga människor som – trots att deras åsikter eller ideologi skiljer

sig från rörelsens – av rörelsen betraktas som sådana som skulle gynnas om rörelsens vilja

gick igenom. Mekanismen innebär att rörelsen särskiljer sig från supportrar och tredje parter,

drar sig undan och blir mer sluten. I och med ett särskiljande riskerar en grupp att bli våldsam,

då exempelvis supportrar som är motståndare till våld inte längre kan påverka utvecklingen.62

Den sista arenan som teorin beskriver är den som rör en rörelse och en eventuell

motrörelse, där en process i vilken rörelsens syfte och mening förändras kan äga rum.63 Den

relationella mekanismen kan utvecklas till exempel om en rörelse gör anspråk på någon form

av auktoritet som en motrörelse redan attackerat, och motrörelsen till följd av det blir en aktiv

fiende. Det syfte och de mål som varit en rörelses drivkraft, har då övertagits av en annan

grupp, som vill genomföra samma sak men med andra medel. Då bildas ytterligare en arena

där brukande av våld kan bli aktuellt.64

Ofta är något av det mest vitala hur mekanismerna i de olika arenorna påverkar varandra;

en stark förändring i området mellan rörelsen och det politiska klimatet kring den (arenan

59 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:44 60 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:45 61 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:46 62 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:47 63 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:48 64 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:49

20

mellan organisationen och den politiska omgivningen) kan till exempel leda till en

upptrappning av våld i området mellan människorna i rörelsen och polisen (arenan mellan

rörelsen och statens säkerhetsråd).65 På vilket sätt mekanismerna tar form i arenorna menar

forskarna utgör svaret på gåtan om varför vissa grupper blir politiskt våldsamma medan andra

aldrig blir det.

I analysdelen har jag undersökt huruvida arenorna och de tillhörande avgörande

relationella mekanismerna går att återfinna i Halbmondlager och dess omgivning, och om vi

med hjälp av teorin kan förstå resultatet av tyskarnas jihadprojekt. Men för att kunna

analysera fallet Halbmondlager utifrån teorin krävs först att vi får en bild av vad som

försiggick i lägret. Analysavsnittet nedan inleds med en deskriptiv del, bestående av en utifrån

arkivmaterialet samanställd berättelse om tillvaron i Halbmondlager.

8. Analys

8.1 Instruktionerna I ett gulnat dokument som arkiverats på Auswärtiges Amt kan man under rubriken

”Propagandalägrens instruktioner” läsa utifrån vilka stadgar Halbmondlager och

Weinberglager skulle styras. Där beskrivs att syftet med lägren var att fångarna i

förlängningen skulle användas militant i den så kallade ”Orienten”: muslimerna i Turkiet,

indierna i Indien, och georgierna i Kaukasus. Planen var att människorna i lägren frivilligt

skulle byta sida och strida för Tyskland, och detta skulle åstadkommas genom propaganda.

Under punkt IV i instruktionerna kan man läsa att medlen för propagandan bestod av:

A) Religiös påverkan

B) Råd och undervisning genom samtal och föreläsningar, grupputflykter till

lägeromgivningen, huvudstaden osv.

C) God behandling, kost och klädnad.

Kommendanterna var ansvariga för att utövandet av propagandan gick rätt till. Deras

uppgift var att se till att NfO’s vision om lägren fullföljdes och att inget annat än de order som

gavs skulle få styra behandlingen av muslimerna. Förhoppningen var att fångarna då de

återvände till sina hemländer skulle vara fullbordade tysklandsanhängare, och att lovorden om

Tyskland sakta men säkert med deras hjälp skulle sprida sig över världen. I lägren skulle man

fokusera på att fostra fångarnas tro och moral, och lägga särskilt fokus på egenskaper som

65 Alimi, Bosi, Demetriou 2015:39

21

ordning och renlighet. Herr Nadolny, författaren av instruktionerna, avslutade med en

uppmaning som i framtiden skulle visa sig avgörande för undersökningar som min. Varannan

vecka skulle kommendanterna skriva rapporter till Berlin, så att NfO kunde följa vad som

pågick i lägret.66 Utan uppdateringarna som skickades till Auswärtiges Amt hade eftervärlden

vetat betydligt mindre om Halbmondlager och det som skedde innanför dess murar.67

8.1.1 Vardagen Trots den stora mängd filer som finns sparade är det inte helt enkelt att föreställa sig hur

vardagen i Halbmondlager såg ut. För att få en bild av hur fångarna levde måste man, som

många gånger när man studerar arkivmaterial, låta ett stort omfång text skapa en bild av det

lilla. Det som går att konstatera utifrån filerna på det Politiska Arkivet är bland annat att

fångarna i lägret utförde sina arbetsuppgifter måndag till torsdag samt lördag.68 Tyskarna var

medvetna om att fredagen är vilodag för många muslimer, och under fredagarna hölls en

särskild gudstjänst i moskén där fångarna deltog.69

Antagligen var arbetet hårt och tog både tid och kraft. En del fångar spenderade dagens

timmar med ”utearbete”, det vill säga lantbruk, medan andra hjälpte till med sysslor i lägret,

som skräddare, städare, hjälpredor i köket och så vidare.70 Propagandisterna yrkade ofta för

att de fångar som arbetade inom lantbruket skulle befrias från sina sysslor och lägga mer tid

på undervisning och militant övning. Det fanns, menade de, tillräckligt stor arbetskraft i det

andra lägret Weinberglager, och Halbmondlagers fångar borde istället för att tröttas ut och

riskera att bli sjuka fokusera på den kommande striden.71 Förutom det vanliga arbetet deltog

muslimerna nämligen periodvis två timmar per dag i ”vapenövningstjänst” där de tränades för

den militära tjänsten.72 Men kommendanterna tycks inte ha hållit med. Fångarna skulle enligt

dem lära sig att de ”ska arbeta lika länge som de tyska fria arbetarna med samma arbete”. 73

Varje dag tjöt en siren från högtalarna i Halbmondlager och de muslimska krigsfångarna

avbröt sina arbetssysslor. Det var signalen på att alla lägrets fångar skulle mötas på uteplatsen

framför moskén för att - som en tysk kommendant beskriver det i ett telegram - ”på ett

militäriskt sätt” förenas i bön. Det var av allra största vikt för tyskarna att fångarna hölls hårt

66PA,AA: R21253: 00183-00185 67 Instruktionerna finns bifogade i appendix: bildobjekt 1. 68PA, AA: R21253: 00183-00185 69 PA, AA: 21250:000005 70 PA, AA: 21250:000225 71 PA, AA: 21250:000224 72 PA, AA: 21250:000003 73 PA, AA: 21261:000259

22

till de religiösa buden om bönen.74 Eftersom att instruktionerna för Halbmondlager också

betonade renlighet byggde man dessutom en badhall där muslimerna kunde värna om sin

hygien.75

De tyskar som arbetade i lägret ansåg att en uppdelning av krigsfångarna sannolikt skulle

röna större framgång i jihadprojektet. Fångarna levde i grupper som valts ut av

kommendanterna, vissa behandlades bättre än andra och de olika grupperna hade särskilda

baracker. I ett dokument från maj 1915 kan man läsa att fångarna efter order av

propagandisten Hadsch Abdulla borde delas upp i tre grupper; ”rena fransoser” (fångar med

frankofila tendenser) som snarast möjligt skulle förflyttas från lägret, ”de villiga att delta i

heligt krig,” och till sist ”de franskfientliga men annars ljumma muslimerna”. I texten

beskrivs hur de redan uttalade ”jihadisterna” skulle favoriseras och utmärkas genom finare

kläder och särskilda emblem, och att de dessutom borde få privat undervisning av vissa av de

högst ansedda propagandisterna. 76 I ett annat dokument kan man dock läsa ytterligare ett

förslag på uppdelningen, som gick ut på att fångarna skulle delas upp endast efter härkomst.77

Under årets kallare månader levde Halbmondlagers fångar i rädsla för att drabbas av

sjukdom. Särskilt var tuberkulosen ett problem, den bröt ut när kylan kom krypande, inte

sällan med dödlig utgång. I en skrift från oktober 1915 kan man läsa att tio araber och arton

indier i Halbmondlager avlidit av sjukdom mellan september och november. Siffrorna

avslöjar en annan del av de muslimska krigsfångarna i Halmbondlagers vardag. Trots att

hinduerna var mer än hälften så få som muslimerna, avled dubbelt så många.78 Att analysera

detta ingående är inte möjligt på det utrymme denna undersökning erbjuder, men siffrorna

skulle kunna tolkas som ett tecken på favorisering av de muslimska krigsfångarna i till

exempel tillgång till varma kläder.

Tecken på att den muslimska delen av Halbmondlager var den som präglade projektet

mest finner man också i många andra företeelser. Under dagen serverades Halbmondlagers

fångar mat, som åtminstone enligt dokumenten, var halalkost.79 Tyskarna ansåg att den mat de

serverade fångarna var ”god nog”, och de vikttabeller som redovisades för NfO i december

1915 visade att de fyrtio fångar som låtits vägas genomsnittligt gått upp fyra kilo sedan den

senaste vägningen.80 Allt eftersom kriget gick tycks det dock som att tillgången till mat blev

74 PA, AA: 21246: 00132- 000134 75 PA, AA: 21252:000235 76 AA, PA: R 21246: 00132- 000134 77 PA,AA:R21245: 000065-000066 78 PA, AA: R21251:000146-000147 79 PA, AA: R21245:000028 80 PA, AA: R21252:000257

23

allt sämre. I ett dokument från 1917 kan man läsa att kostnaden för krigsfångarna inte under

några omständigheter fick överstiga det en ”vanlig” (och man kan anta relativt fattig) tysk

medborgare hade tillgång till. Dokumentet innehåller en lång lista av saker som fångarna inte

skulle serveras i lägret, däribland smör, mjölk, ris, degvaror och kaffe. 81

När tiden för Ramadan kom förberedde man maten till efter solnedgång.82 En del av

tyskarnas propaganda var just att den vardag de skapade för krigsfångarna skulle ge utrymme

för firande av särskilda dagar. Då många fångar enligt skriften i det Politiska Arkivet uttryckt

att de ville hålla fastereglerna, bestämde tyskarna att de skulle gälla för samtliga muslimer,

även de som inte visat intresse för att delta i fastan. Under månaden förbjöds det svåra

kroppsliga arbetet och den religiösa påverkan (undervisningen) flyttades fram till

eftermiddagen. Under Ramadan var moskén öppen alla dagar och kvällar i veckan, alltid med

imamer och tolbas (skriftlärda) tillgängliga.83 För slutfirandet av Ramadan beställde tyskarna

kaffe, cigaretter och sötsaker och ställde till med ”musik, dans och akrobatiska uppträdanden”

så att fångarna kunde roa sig.84 Morgonen efter var det storgudstjänst i moskén. 85

När Bajram-festen firades i lägret for särskilt lärda propagandister till Halbmondlager för

att, som det beskrivs i ett av dokumenten, ”hålla chubta” (festpredikan).86 Ett år slaktade man

fyra får och en oxe, och jihad-bataljonen, alltså de fångar som utropat jihad, gick en parad

längs lägerområdet för att visa upp sig för besökarna.87 Under högtiderna fick lägren extra

bidrag från den osmanska och tyska regeringen för att kunna ordna kring festligheterna. 88

En självklar komponent i livet i Halbmondlager var utan tvekan att frivilligt eller

ofrivilligt ta emot den tyska propagandan. Det viktigaste för att muslimerna skulle byta sida

till Tyskland beskrevs som ”/…/energisk propaganda, framför allt genom predikan om det

heliga kriget och genom påtalad [god] behandling/…/” 89 Propagandan kom till uttryck

framför allt i undervisning och text, vilket jag kommer att gå in på närmare i kommande

avsnitt av analysen. Den bestod av berättelser om islam och jihads betydelse, och av att

framställa Tyskland som islamvänligt och Frankrike tvärtemot, som den stora fienden. Men

tyskarnas vänlighet mot de muslimska krigsfångarna kan ifrågasättas. I Halbmondlager var

fångarna aldrig obevakade, hela tiden spelades deras samtal in av mikrofoner som satts upp i

81 PA, AA: R21262:000006 82 PA, AA: R21250:000002 83 PA, AA: R21250:000003 84 PA, AA: R21250:000219 85 PA, AA: R21250:000219 86 PA, AA: R21250:000105 87 PA, AA:R21252:000027 88 PA, AA: R21250:000126 89 PA, AA: R21244:000128

24

barackerna. I vissa dokument kan man dessutom läsa om hur forskare ville utföra

”psykologiska studier” på fångarna, utan deras kännedom. 90 En professor Mittwoch ville till

exempel genom att studera fångarna få material till sin forskning om ”Nordafrikas muslimska

sekter och deras övningar”.91 Fångarna var, tycks det som, studieobjekt och del av ett projekt

som skulle ge Tyskland den stora vinsten.

8.1.2 Undervisningen Viss del av undervisningen som hölls i Halbmondlager var centrerad kring ämnen som språk

och samhällsvetenskap. I en rapport beskrivs den marockanska lektorn Bel Arbi och den

syriske läraren Sadiks arbetssysslor; de var ansvariga för att lära ut bland annat arabiska,

geografi och historia.92 I juni 1915 började man dessutom lära ut tyska till små grupper

krigsfångar.93 En annan del av undervisningen var anpassad efter religion; Halbmondlagers

fångar gick i koranskola och tog del av predikan och föreläsningar som kretsade kring islam

och politik.94 Den typen av undervisning var en viktig del av den ”religiösa påverkan”.

I början av 1915 skrev herr Schabinger en mall med punkter som de ansvariga för

undervisningen skulle ha i åtanke när de planerade sin propaganda. Dokumentet är skrivet på

rörig, gammeldags tyska och lämnar vid första läsningen fler frågetecken än svar. Här följer

en förenklad (och alltså något omskriven) översättning.

Propagandisterna skulle grunda sin undervisning på:

1. Nödvändigheten av befrielse från fienden i politiskt och samhälleligt avseende, inplantering av hat genom

förklaring av Frankrike och Englands skändlighet mot muslimerna och Islams vän, Tyskland.

2. Nödvändigheten av förbundet med Tyskland i militant och samhälleligt avseende, redovisning av fördelar i

jämförelse med de framför muslimerna liggande nackdelarna och skadorna.

3. Självklarheten i att varje folk är en politisk skapelse. Egypten, Marocko, Tunisien, Indien, Afghanistan och

Persien ska uppnå självständighet i och med sin ingång i det islamska förbundet; det mäktiga Kalifatets banér,

det vill säga det Osmanska riket, så att den islamska världen återvänder till sin religions krav och tillståndet den

befunnit sig i tidigare i historien. Kalifatets rike liknar det ärofyllda Tyska riket, som består av många

självständiga stater men ändock är ett, i likhet med ett välbyggt hus i alla sina yttre angelägenheter, där allt som

sker sker i Kejsarens namn. Så har det Tyska riket uppnått en kraft som inget annat folk har.

4. Vikten av renlighet och ordning i alla angelägenheter, och de däri vilande förmånerna som kommer med den

heliga lagen.

90 PA, AA: R21261:000016 91 PA, AA: R21261:000018 92 PA,AA: R21249: 000023-000026 93 PA, AA: R21250:000004 94 PA, AA: 21258 000209

25

5. Förklaring av den tyska vetenskapliga bildningens vikt, den ekonomiska rörelsen, lantbruket etc.

6. Förklaring av den tyska kärleken för renlighet, och att en utveckling mot förträffliga karaktärsdrag är det

viktigaste för den som vill hålla lagen om en ren själ.

7. Vikten av kärleken för samhälleliga, vetenskapliga och intellektuella förenanden, och sporrande att grunda

sådana genom att förklara fördelar, och att föreningen mellan vetenskap, samhälle och intellektualism kan vara

en kraft för självständighet.

8. Vikten av att den islamska religionen inte går emot den sanna civilisationen och dess förmåner utan sporrar

den, och endast går emot de oönskade utväxterna som förorenar och inte alls tillhör den. Genom koranverser och

profetsägningar som finns till hands och innehåller liknande utläggningar ska man vidare förklara vilka fördelar

som vilar i det.

9.Uppmuntran till bevarandet av tankar som utvecklas i fångenskap om att de muslimska folken kommer att

spridas efter återkomsten.

10. Sporrande till upprätthållandet av förbindelsen med Konstantinopel och Berlin genom tidningar, böcker och

utflykter så att enheten gör sig påmind. 95

Men detta dokument lämnar, som sagt, en relativt otydlig bild av undervisningens innehåll.

För att få en uppfattning av hur undervisningen såg ut i praktiken tjänar man snarare på att

läsa om specifika propagandister och deras arbetsuppgifter.

Den algeriske Hadsch Abdulla var en av de män som var ansvariga för predikan. På

Auswärtiges Amt i Berlin skrevs den sjätte juli 1915 ett dokument som beskriver att han hade

i uppgift att ”Förklara och kommentera det allmänna [vad jag tolkar politiska] läget och

bildandet av politiska cirklar, utvidga de få redan existerande förbunden hos fångarna, arbeta

mot handelskraftig delaktighet i jihad etc.” 96 Predikan hölls flera gånger i veckan och

propagandisterna som var ansvariga fick 300 Mark/månaden (motsvarande ca 10000 svenska

kronor år 2015)97 mot att de spred sina åsikter och sin kunskap till fångarna.98

I ett dokument på Auswärtiges Amt kan man läsa om predikan som skulle hållas i

Halbmondlager under november 1915. Predikan hölls då tre gånger per vecka av tre olika

män. Två av dagarna var temat ”allgemeines” det vill säga allmänt, och en gång kretsade det

kring mer specifika ämnen. De mer specifika teman som predikan behandlade var ”Tysklands

förståelse för Islam”, ”Fångarnas uppgifter efter hemkomst”, ”Vad behöver det islamiska

folket?” och ”Det islamska folkets förbund med Centralmakterna”.99

95 PA, AA: 21245:000028-31, samt för att förtydliga den svårtolkade långa versionen: PA,AA:21245:000080 96 PA,AA: R21249: 000023-000026 97 History Currency Converter: http://www.historicalstatistics.org/Currencyconverter.html (hämtad 2017-01-09) 98 PA, AA: R21254:000081 99 PA, AA: R21251:000243

26

Inte allt för sällan besöktes Halbmondlagers fångar av föreläsare som rest tusentals mil för

att sprida sina budskap. De kom från det Osmanska riket och var män som enligt tyskarnas

kontakter på plats var politiskt eller religiöst inflytelserika. I slutet av juli 1915 var en

Mohammed el Kidr bel Hussein på besök i Halmbondlager. Efter sina dagar i lägret skrev han

en kort rapport, där han samlade sina tankar om propagandan under rubriken ”En tunisiers

intryck efter ett besök i fånglägret vid Wünsdorf”. Rapporten landade hos NfO i Berlin, och

ger en bra bild av hur gästundervisning kunde se ut.

El Kidr bel Hussein tycks ha varit en av de besökare som hade i uppgift att utföra den

”religiösa påverkan”. I texten beskriver han hur hans utläggningar om de ”religiösa plikterna”

möttes med stor hängivenhet hos fångarna, och att han var av åsikten att de flesta sannolikt

skulle vilja delta i jihad. El Kidr bel Hussein redogör i sin rapport för vilka teman hans samtal

behandlat. Han har, förklarar han, talat om erövringen av de islamska länderna, viljan att

avlägsna kalifatet, fransosernas grymhet mot folken i Tunisien och Algeriet samt stärkt

fångarnas självförtroende genom att redogöra för Tysklands positiva inställning till islam. Till

sist uppmanade han till krig och förklarade betydelsen av jihad i den islamska lagens

kontext.100

8.1.3 Den skriftliga propagandan I Halbondlager gav ledningen ut mängder av exemplar av fångtidningen ”El Dschihad”, som

var skriven på arabiska. I El Dschihad pryddes tidningssidorna av text både om Tyskland,

Islam och det Osmanska riket. Fångarna kunde läsa om alltifrån det tyska skolväsendet till

rapporter om vad som skedde på krigsskådeplatserna.101 Men allteftersom att fler nummer av

El Dschihad trycktes tvingades tyskarna inse att den inte uppnådde den effekt de önskat.

Alltför många av fångarna var analfabeter och kunde inte förstå de budskap tyskarna så gärna

ville få fram. I ett dokument signerat von Oesfeld kan man läsa att

”Fångtidningen El-Dschihads värde står inte i förhållande till arbetet och kostnaderna som den förorsakar.

Ledarartiklarna är i allmänhet för svårförstådda för merparten av fångarna, och rapporterna från

krigsskådeplatserna är så pass gamla att de inte är av värde när de trycks. Eftersom att det rapporteras dagliga

officiella meddelanden om de olika krigsskådeplatserna, skadar rapporterna under vissa omständigheter till och

med jihad /…/” 102

100 PA,AA:R21249:000026-000027 101 PA, AA: R21261:000259 102 PA, AA: R21251:000148

27

När det kom till tyskarnas kännedom att få av de muslimska fångarna kunde ta till sig vad

som stod i tidningen ville de gärna anpassa den och göra den mer lättillgänglig. Schabinger

beskriver i ett dokument hur han bett en Herr Magnus som ska ha kunnat göra sig förstådd

med de nordafrikanska fångarna om råd om hur man kan förbättra tidningen, och att denne

rekommenderat särskilda teman, en allmän användning av fler bilder, vitsar etcetera.103

Redan i september 1915 beordrade man att färre exemplar av allt tryckt skulle ges till lägret

på grund av den höga analfabetismen. Den arabiska skriften, däribland el Dschihad, fick högst

ges ut i 500 exemplar. 104

I lägret fanns även broschyrer och flygblad. Ett förslag på en broschyr som de

lägeransvariga ville beställa var skriven av en Sheich Saleh Madhun el Yafi och hade titeln

”Kalifatet och Osmanska riket”. Kapitlen i texthäftet hade rubrikerna ”Kalifatets väsen”,

”Kalifatets nödvändighet” ”Det kan endast finnas ett Kalifat”, ”Lydnad inför Kalifatet”,

”Muslimernas förhållande till andra troende”, ”Statens förhållande till icke-muslimerna” samt

”Utrop till de ickemuslimska Ottomanerna.”105 Den skriftliga propagandan var alltid

närvarande för fångarna i Halbmondlager, inte sällan bokstavligt talat mindre än några meter

bort. I varje barack där fångarna sov hängde ett ”propagandakort” med rubriken ”De

bortrövade islamska länderna”, och därintill det officiella utropet av jihad.106

Under Halbmondlagers år var det många som ville justera propagandan och göra den mer

effektiv. I oktober 1915 skrev Kommendant Pröbster ett förslag på förbättring som gick ut på

att propagandan skulle bli mer anti-Frankrike-centrerad, i syfte att muslimerna skulle

påminnas om hur de själva eller deras förfäder blivit utsatta för förtryck av sina kolonialherrar

under historians gång. Dokumentet avslöjar något om den skriftliga propagandan, som kan

tyckas förvånande. Fångarna hade, enligt dokumentet, tillgång till ett lägerbibliotek med

utvalda böcker från författare från den så kallade ”Orienten”. Pröbster propagerade nämligen i

sin text för att lägerbiblioteket borde köpa in litteratur om delar av historien när de

landområden fångarna hade sitt ursprung i varit extra utsatta, och de muslimska invånarna

därför motiverats till krig. Några av de mer välutbildade fångarna, föreslog han, skulle kunna

få litteraturen tilldelad och i uppgift att dela med sig av sin nyfunna kunskap till sina kamrater

103 PA, AA: R21251:000069 104 PA,AA: R21250:000282 105 PA, AA: R21258:000051 106 PA, AA: R21251: 000056

28

.107 I dokumenten på Auswärtiges Amt finns många rapporter om leveranser med böcker från

Berlin. Särskilt innan vissa högtider, till exempel Ramadan, köptes mer litteratur in.108

8.1.4 Moskén För lite mer än 100 år sedan besökte en Herr Zürn samma plats i Wünsdorf som jag befann

mig på nyligen. Då fanns inget flyktingläger på den stora grusplanen, men däremot

Halbmondlager; nästan färdigställt och med runt 1500 fångar. Efter sitt besök i februari 1915

skrev Zürn en rapport där han skildrade det han sett och hört. Lägret var vid det laget i bruk,

men saknade det som det i efterhand kanske blivit mest känt för: Tysklands första moské.

I sin rapport framlade Zürn några saker han ansåg att NfO borde vara uppmärksamma på

inför moskébygget. Det var av största vikt, förklarade han, att moskén inte ritades och

byggdes efter tyskarnas smak, det vill säga efter det de tyckte var stilfullt. Om så vore fallet

fanns en stor risk att muslimerna skulle ta bygget snarare som en förolämpning än en gåva

från det tyska islamvänliga folket. Zürn menade därför att man borde ta råd från

ämneskunniga från det Osmanska riket för att skapa en moské som passade muslimernas

förväntningar, och särskilt ta hänsyn till den nordafrikanska stilen eftersom att det var därifrån

flesta fångarna kom.109

Förslaget för moskén kom från Scheich ul Islam (de religionslärda i Konstantinopel), och

i ett brev till Kejsaren själv skrev man från NfO att moskébygget skulle sprida ett gott rykte

om Tyskland till världens alla muslimer. Man bad om 45000 mark för bygget, vilket man

också fick, och sommaren 1915 stod moskén klar.110 Officiellt byggdes den av ett tyskt

företag, men brev från krigsfångarna avslöjar att de gjorde en stor del av arbetet.111

Byggnaden var stor, men hade plats endast för cirka 400 människor, när det var större böner

och festligheter hölls de på uteplatsen.112 Moskén var öppen från dagens början till en timme

innan solnedgång.113 Den var vit och röd, och högst upp på toppen satt en halv måne av

stål.114

107 PA, AA: R21251: 00039-00041 108 Framsidan på en broschyr samt uppslag ur el Dschihad finns bifogat i Appendix: bildobjekt 2&3. 109 PA, AA 21245:000036-000037 110 PA, AA 21245:000165-000166 111 PA, AA: R21253:000478 112 PA, AA: 21250:000259 113 PA, AA: 21245:000033 114 För närmare beskrivning av moskén i Halbmondlager, och hur dess utformning inte kan sägas överensstämma med den så kallade ”nordafrikanska stilen”, se ”Architectural Jihad” av Martin Gussone i Jihad in World War One, red Erik Zürchner (2016).

29

Invigningen av moskén sammanföll med början av fastemånaden Ramadan, och i ett brev

föreslog en ansvarig ett schema för öppningen. Invigningsceremonin, dit både kristna och

muslimska profiler var inbjudna, skulle läggas på eftermiddagen i samband med brytandet av

fastan. Författaren av dokumentet föreslog att en representant från den tyska regeringen skulle

öppna firandet med några få ord för att sedan lämna över moskényckeln till ”den tilltänkte

fasta prästen”, alltså imamen Scheich Al Chidr.115 Al Chidr var under sin tid som huvudimam

ansvarig för predikan, men också för böneutropet som (precis som den tidigare nämnda

sirenen) varje dag ljöd över barackerna i Halbmondlager.116 Efter att al Chidr fått

moskényckeln i sin hand skulle en klädedräkt, en spira med en knopp av elfenben och en

koran att läsa ur överlämnas till honom. Någon av de turkiska ambassadörerna på plats skulle

säga några ord och i Kalifatets namn tacka den osmanska och tyska regeringen för att de på

ett så omsorgsfullt sätt värnat om ”de religiösa känslorna hos de olyckliga offren för det

främmande styrets [Frankrike och Englands] räkning” .117 Invigningen skulle till sist avslutas

med några ord från en utvald fånge som ”på ett rituellt sätt dödar ett lamm vid moskéns

ingång”.118

Moskén var med allra största säkerhet inte bara en gåva till det muslimska folket, men

också ett sätt för tyskarna att få ett materiellt bevis på den tyska vänligheten gentemot islam. I

ett dokument kan man läsa att man ville trycka upp bilder från Halbmondlager med text på

framsidan. ”Nu när vi faktiskt har en väldigt vacker moské i lägret, så kan det inte nog

exploateras i propagandan” skrev en ansvarig.119

8.1.5 Den goda behandlingen Om behandlingen av fångarna i lägret i själva verket var så god som tyskarna får det att verka

i dokumenten på Auswärtiges Amt är svårt att veta säkert. Naturligtvis kan det vara så att

rapporterna om den goda livsstandarden censurerats och att det i praktiken var hemskt att leva

i Halbmondlager, det var ju trots allt ett fångläger. Ett brev som skickades från det

närliggande Weinberglager ger bild av hur livet i fånglägren i Zossen såg ut som skiljer sig

mycket från den man får när man läser de tysksignerade dokumenten på arkivet i Berlin.

Brevet skrevs från en fånge till hans bror, som fortfarande var kvar i hemlandet. Fången

uppgav aldrig sitt namn, men brevet sparades i filerna på Auswärtiges Amt för vidare

undersökning. Återigen är det värt att poängtera att mannen som skrev meddelandet inte levde

115 PA, AA: 21249: 000035 116 PA, AA: 21245:000032 117 PA, AA: 21249: 000035 118 PA, AA: 21249:000035 119 PA, AA: R21251: 000046

30

i Halbmondlager, utan i det mycket större lägret för ryska muslimer som låg några kilometer

bort. Eftersom att de två lägren hade mycket gemensamt och många gånger beskrivits på

liknande sätt i de dokument jag undersökt, vill jag ändå lyfta brevet för att nyansera den bild

tyskarna ger av behandlingen i Halbmondlager. Stadgarna för hur de två lägren skulle styras

som redovisades tidigare under rubriken ”Instruktionerna” gällde ju trots allt både

Halbmondlager och Weinberglager. Brevet är översatt från arabiska till tyska, men lär inte ha

censurerats eftersom att det sparades som ett exempel på problematik med den tillåtna

brevväxlingen.

Den anonyma fången beskriver hur många redan givit sig iväg för att delta i det heliga

kriget, men att han själv ännu inte bestämt sig för om han hellre stannar i lägret än att byta

sida och utropa jihad:

”Mullorna lockar oss som vore vi små barn och lovar oss hästar, kor, mark och hustrur. Här måste vi arbeta

mycket, men får ingenting betalt/…/. Vi byggde en moské som kostade 50 000 Rubel men fick inget för det.

Maten är också mycket dålig. Vi behöver pengar. Vi är strängt hållna.”120

Mannen beskriver senare hur tillgången till mat är så pass liten att fångarna då och då oroar

sig för att dö av hunger. Bilden av vad som pågick i lägren som fången målar upp är mycket

olik den tyskarna efterlämnade.

Av dokumenten framgår dock också att Halbmondlager var det finare lägret, det som

borde visas först för besökare.121 Man skulle kunna föreställa sig att fångarna i

Halbmondlager faktiskt hade det bättre, eftersom att de var levande rekvisita i

visningsexemplaret. Hursomhelst är det svårt att tänka annat än att verkligheten i

Halbmondlager låg någonstans mellan den anonyma fången beskriver och den mycket goda

bild de tyska kommendanterna målade upp i sina dokument där muslimerna endast kände

tacksamhet gentemot sina tyska fånghållare.

Vad man däremot kan säga säkert är att de som från första början låg bakom lägret, till

exempel Baron Max von Oppenheim, ansåg att den goda behandlingen var helt avgörande för

framgången i projektet, även om det säkerligen byggdes på helt och hållet egoistiska grunder.

I ett telegram skrev von Oppenheim att ”/…/ ju längre fångarna behandlas som fiender […]

desto svårare blir det för oss att använda dem för våra intressen”.122 En förklaring till att det i

120 PA, AA: R21253:000478 121 Se t.ex PA, AA: R21258:000268 122 PA, AA: R21244: 00023

31

praktiken såg annorlunda ut kan ha varit de stridigheter mellan NfO och den militära

personalen på plats som skriften från lägret vittnar om. Inte alltför sällan präglas

kommunikationen mellan de två parterna av negativ och nästintill ilsken ton. Bilden av att den

goda behandlingen inte fullföljdes till den grad som von Oppenheim och de andra önskat, på

grund av svårigheter hos personalen i Tyskland, stärks också av enskilda dokument. I en skrift

framgår till exempel en ansvarigs frustration över att lägret beställt ny träull till madrasser

som fångarna rapporterat gått sönder, men inte fått materialet levererat på flera månader. Man

kan också läsa att ugnarna i tvättstugorna behövde repareras men att hjälp från Berlin aldrig

kom, vilket ledde till att den rena tvätten förblev kall och fuktig i det redan hårda klimatet.

”Fångarnas hälsa lider när de inte får bära torra underkläder” skrev von Hadeln.123

8.1.6 Inför avfärd I början av 1916 befann sig – enligt Herr Nadolny - totalt runt 4000 muslimska krigsfångar i

Halbmondlager. Vid det laget hade 800 av de ”franska” muslimerna skrivit upp sig för att

delta i jihad.124 Denna bataljon tränades dagligen, av tyskar men också av medfångar som haft

högre positioner under sin tid i armén.125 Instruktionerna var enkla: fångarna skulle göras till

fullbordade soldater. Tyskar som befann sig i lägret i Wünsdorf planerade tillsammans med

personal på plats i Konstantinopel hur det praktiska inför avfärden skulle skötas.126 I ett

meddelande till Krigsministern skrev en von Lossow, som då befann sig i Konstantinopel, en

lista med önskemål gällande bataljonen som väntades anlända. Där framgår bland annat att

fångarna från Halbmondlager skulle föras till Turkiet med stängd transport, få kläder av den

tyska regeringen (som passade Turkiets krav), och att de skulle placeras antingen i

Konstantinopel eller som soldattrupper ”i till exempel Arabien”. 127 Vissa gånger behövde

soldaterna aldrig kriga, utan släpptes på en gång när de kom till Turkiet.128

Den andra mars 1916 skickades 211 fångar från Halbmondlager till Turkiet.129 Inför resan

beordrade tyskarna att de blivande hjältarna skulle få större tillgång till cigaretter, en gåva i

form av ett slaktat får och behandlas bättre än vanligt.130 Man uppmärksammade också

avfärden genom att anordna föreläsningar för de som var på väg. Propagandister som ville

123 PA, AA 21252:000256 124 PA, AA: 21253:000022 125 PA, AA: 21252:000117 126 PA, AA 21252:000116 127 PA, AA R21252:000119-000120 128 PA, AA R2160:000270 129 PA, AA: 21254:000120-123 130 PA, AA: 21253:000013

32

tala för fångarna donerade pengar till lägret för att kunna fira och ställa till med ceremonier

under jihad-bataljonens sista dagar i Halbmondlager.131

Det råder delad mening i skriften på Auswärtiges Amt om hur de muslimska

krigsfångarna kände inför att lämna lägret och Tyskland bakom sig.132 I ett brev skrivet av en

av de indiska kommendanterna som var ansvarig för den hinduiska propagandan kan man läsa

att ”We are of course aware that the Mohammadans are impatient to go to Turkey.”133

Samtidigt tycks det som att andra dokument beskriver en annan historia. Rapporter vittnar om

att fångarna ville tillbaka till sina hemländer, men var oerhört rädda att de skulle tillfångatas

och mördas av fransmännen.134 I en ytterligare text kan man å andra sidan läsa att stämningen

bland fångarna förändrades efter att de första omgångarna skickats iväg. En allt mer fransk

propaganda tycktes växa fram, och tyskarna räddes att det skulle få allvarliga konsekvenser. 135 Det krävdes inte lång tid förrän tyskarnas oro blivit så stark att den formulerades i telegram

och brev. En tysk kommendant oroade sig exempelvis för att de muslimska krigsfångarna

hade berättat för pålitliga källor att de absolut inte ville ”låta sig slåss till döds för Turkiet”

och att resultatet av att ta dem till Turkiet skulle vara att de helt enkelt deserterade.136 I slutet

av 1915 konstaterade von Hadeln uppgivet att många av dem som tidigare velat vara en del av

jihad-bataljonen, nu börjat vackla och ta tillbaka sin anmälan.137

Eftersom att många av de muslimska krigsfångarna inte tycktes vilja delta i kriget började

man diskutera en alternativ lösning, som gick ut på att vissa som på intet sätt visat

tyskfientliga tendenser skulle släppas fria i sina hemländer om de lovade stanna där.138 Allt

eftersom att fler trupper skickades iväg blev detta alternativ mer aktuellt, då rapporter och

brev från fångar i Turkiet parallellt vittnade om en dålig behandling i den osmanska armén.139

8.1.7 Slutet Redan efter två korta år, runt 1916, förflyttades tyskarnas fokus sakta men säkert från jihad.

Man la till en början istället tid på de ryskmuslimska krigsfångarna i Weinberglager, i hopp

om att de skulle bli nybyggare, men även det projektet rann ut i sanden. I början av 1917

131 PA, AA: 21250:000056 132 Två bilder på dokument innehållande jihad-bataljonens namn finns bifogade i appendix: se bildobjekt 5&6. 133 PA, AA R21253:000077 134 PA,AA: R21245:000037 135 PA, AA: R21253:000340 136 PA,AA:R21255:00002-00004 137 PA, AA: R21252:000259 138 PA, AA: R21252:000301 139 PA, AA: R21262:000032

33

sökte NfO alternativa platser för Halbmondlagers fångar att placeras, i andra delar av

Tyskland och i Polen.140 Man fortsatte ta in nya fångar i långsam takt, men i alltid i ”obetydlig

mängd”.141 Majoriteten av de fångar som sedan innan suttit i lägret transporterades efterhand

till Rumänien på grund av platsbrist. Propagandan för att påvisa Tysklands vänlighet fortsatte,

och de muslimska krigsfångarna sattes också i det nya landet i arbete.142 I september 1917

hade 3300 av lagrets ca 4000 fångar - antagligen mot sin vilja - förflyttats till Rumänien.143

Man tänkte sig att flytten skulle ge ny kraft åt propagandasyftet i Halbmondlager, men så blev

inte fallet.144 I slutet av 1918 fylldes filerna på Auswärtiges Amt av rapporter på de slutgiltiga

betalningarna till propagandisterna i lägret.145 Därefter kom dokumenten som bad om att vissa

av fångarna skulle släppas fria i sina hemländer.146 Så tog det slut, experimentet

Halbmondlager. Fångarna med sina berättelser och människoöden försvann. Barackerna

tömdes och kommendanterna lämnade platsen. Högst upp på den tomma moskébyggnaden

satt den halva månen kvar, som en relik av planen på det heliga kriget som aldrig gick som

tänkt.

8.2 Radikaliseringsstrategin i Halbmondlager Jihad-projektet i Halbmondlager betraktas idag som ett misslyckande. De flesta som skrev

upp sig på jihad, gjorde det med största sannolikhet för att slippa ur fångenskapen och få

återvända till sina hemländer. Man vet inte exakt vad som hände då jihad-bataljonen

förflyttades till Konstantinopel, men att de skulle ha bildat ett vapen av den rang tyskarna

önskat är uteslutet. Även om projektet Halbmondlager på vissa sätt gav resultat i det att det

stärkte tyska relationer med det Osmanska riket, står tydligt att ledningen genom sin

radikaliseringsstrategi inte lyckades få de muslimska krigsfångarna att bli radikaliserade. Men

vad var det egentligen som gick fel? Efter att ha sammanställt en berättelse om lägret kan man

konstatera att tyskarna inte tycks ha varit helt på villovägar. De skapade en plats där de

uppmuntrade ett bejakande av våld, hyllade islam och lät samtidigt propagandister och

artiklar i tidningen beskriva på vilket sätt Ententen hotade förstöra allt gott islam stod för. För

140 PA, AA: R21262:000060 141 PA,AA:R21262:000170 142 PA, AA: R21262:000118 143 PA, AA: R21262: 000058 144 PA, AA: R21261:000182 145 PA,AA R21262:000270 146 PA, AA: R21262:000256

34

att förstå vad i ledningens radikaliseringsstrategi som misslyckades har jag tagit hjälp av

modern relationell radikaliseringsteori.

8.2.1 Radikaliseringstrategin ur ett relationellt perspektiv Innan radikaliseringsstrategin i Halbmondlager undersöks utifrån teorin som redovisas i

Dynamics of Radicalization, bör det först prövas huruvida den rörelse Halbmondlagers

ledning ämnade bilda, kvalificerar sig som den typ av rörelse Alimi, Demetriou och Bosi

menar kan genomgå en radikaliseringsprocess. I sin definition förklarar Alimi, Demeitrou och

Bosi att radikalisering är den process en organisation som uppstått ur en social rörelse

genomgår när den tar till våldsbejakande taktik. Forskarna beskriver att en social rörelse

klassificeras av följande karaktärsdrag:

1) Informella interagerande nätverk bland en mängd individer, grupper och/eller organisationer

baserade på ett särskilt delat syfte och solidaritet.

2) Frekvent, men inte nödvändigtvis enbart, användande av icke institutionella former av protest.

3) Avgörande anspråk riktade mot myndigheter, eliter och maktinnehavare.

4) Fokus på politiska och/eller kulturella konflikter med målet att fostra eller förhindra social

förändring. 147

De två första karaktärsdragen i teorins definition av en social rörelse är svåra att applicera på

Halbmondlager, eftersom medlemmarna inte själva valde att bli del av rörelsen.

Krigsfångarna sökte sig inte till ett informellt nätverk (såsom det beskrivs i punkt 1) på grund

av gemensamma värderingar, utan placerades i ett sammanhang där de fick en ny myndighet,

ledningen, att förhålla sig till. Ledningen uppmanade till protest mot Ententen, men frågan är

om den kan betraktas som icke institutionell (såsom den beskrivs i punkt 2) eftersom den trots

allt kom från en av fångarna betraktad auktoritet.

Vad man däremot kan föreställa sig är att Halbmondlagers ledning tänkte på den rörelse

de skapat som informell i förhållande till frans- och engelsmännen. Ledningen ansåg Ententen

vara den för fångarna officiella institutionen, och ville få dem att överge den. Det delade

syftet och solidariteten var enligt ledningen den muslimska världens gemensamma

värderingar och skyldigheten att kämpa för islams skull, precis som beskrivningen av

underlaget för undervisningen (under rubriken ”Undervisningen”) vittnar om. En liknande

147 Alimi, Demetriou Bosi, 2016:14

35

logik kan också appliceras på punkt 2. Ledningens mål var att få fångarna att byta sida och

delta i ett krig mot Ententen vilket – om man betraktar de tidigare herrarna som den ”sanna”

institutionen – blir en icke institutionell protest. Man måste dock anta att de som skulle

radikaliseras, det vill säga fångarna, i högsta grad upplevde att de var del av ett projekt som

var institutionaliserat, och att det gemensamma syftet och förslaget på protest kom från en

påtvingad auktoritet.

Punkt 3 och 4 är desto tydligare i fallet Halbmondlager. I propagandan riktades ständig

kritik mot Ententens myndigheter och elit, och en politisk konflikt där fransmännen och

engelsmännen ville förhindra det sanna islams varande målades upp för fångarna. Man kan

alltså konstatera att den rörelse tyskarna genom sin propaganda ville att krigsfångarna skulle

bilda, passar in på det Alimi, Bosi, Demitrou menar att en Social rörelse står för, så länge

ledningen betraktas som del av rörelsen. Givet detta kan radikaliseringen i Halbmondlager

prövas utifrån det teoretiska ramverk de tre formulerat.

8.2.2 De fem arenorna i Halbmondlager En analys av Halbmondlager utifrån relationell radikaliseringsteori, förutsätter ett resande av

frågan huruvida arenorna och mekanismerna som Alimi, Bosi och Demetriou menar är

avgörande under radikaliseringsprocesser, existerade i den värld tyskarna byggde upp i

Halbmondlager. Den första mekanismen är den process som sker när en rörelse formas som

ett resultat av en förändring i den politiska omgivningen. Som beskrivet i teoriavsnittet kan

det exempelvis handla om att en utomstående politisk komponent tar ett beslut som gör det

svårare för rörelsen att nå sina mål. När en sådan situation uppstår, sker en upptrappning, och

medlemmarna blir enklare benägna att ta till våld. Denna mekanism och arena, som enligt

teorin alltid är väsentlig i fall där rörelser blivit radikaliserade, är svår att återfinna i

Halbmondlager.

I Halbmondlager isolerade man fångarna från den omgivning man ville att de skulle

reagera mot, och talade om fienden, men lät inte dess beslut och reaktioner i realtid vara av

betydelse. Man predikade om en av Ententen förd allmän, islamfientlig politik som hämmade

krigsfångarnas och islams rättigheter och lyfte berättelser om tidigare tillfällen i historien då

exempelvis Frankrikes styrande fått särskilda konsekvenser för muslimer (som kan läsas i en

ansvarigs förslag på litteratur under rubriken ”Den skriftliga propagandan”). I dessa fall lät

man aldrig rörelsens syfte och mening utvecklas som en konsekvens av förändringar i det

36

politiska klimatet, till exempel i kolonierna, utan la istället tid på att svartmåla Ententens

styrande i sin helhet.

Det är svårt att föreställa sig att medlemmarna i rörelsen (krigsfångarna) skulle kunna

bidra till att en förändring av strategi skulle äga rum, ens om de ville. Det fanns inget till en

början fredligt tillstånd i vilket ett missnöje kunde växa fram, en våldsam lösning

presenterades tvärtom från dag ett, och den kom uppifrån. Möjligheterna för rörelsen att få sin

vilja igenom förblev konstant, den utgick från ett beslut för varje enskild fånge om huruvida

han ville skriva upp sig på jihad, byta sida och fara till kriget i Osmanska riket. Auktoriteten

och eliten i lägret hade beslutat på vilka premisser och i vilket sammanhang rörelsen skulle

existera, och de som faktiskt skulle radikaliseras hade aldrig möjlighet att förändra rörelsen

efter omgivningen.

En politisk förändring som skulle kunna ses som ett tydligt exempel för att utveckla den

typ av mekanism Alimi, Bosi och Demetriou beskriver i området mellan rörelsen och dess

politiska omgivning, är Sultanens utropande av jihad år 1914. I det fallet var det dock de som

låg bakom grundandet av rörelsen, tyskarna och Osmanska riket, som tog ett beslut som

förändrade det politiska sammanhanget, och inte de som fångarna skulle reagera mot,

Ententen. Utifrån den relationella radikaliseringsteorin kan man alltså spekulera i att det

snarare vore mer naturligt om en radikal rörelse växt fram som en reaktion mot det heliga

kriget, än som i Halbmondlager, där det användes som motivering till ett bejakande av våld.

Den första arenan tycks varken ha existerat eller givit utrymme för en process där rörelsen

formas efter sin politiska omgivning, och redan där kan man konstatera en brist i tyskarnas

radikaliseringsstrategi.

Den andra mekanismen de tre forskarna menar är närvarande i radikaliseringsprocesser

uppstår i arenan mellan rörelsen och statens säkerhetsråd (de som interagerar med medlemmar

ut rörelsen på fältet). När de två parterna interagerar med varandra på fältet –där mycket sker i

affekt och påverkas av fördomar –finns det risk att en rörelse, som en reaktion på individer ur

säkerhetsrådens agerande, tillåter framväxten av våldspräglad strategi och taktik. Inte heller

denna mekanism eller arena tycks ha existerat i Halbmondlager.

På plats i Wünsdorf fanns inte möjlighet för Halbmondlager-rörelsen att formas efter

Ententens säkerhetsråds (polis, militär etcetera) beteende, av den enkla anledning att de

befann sig tusentals mil bort. Det var omöjligt för någon typ av dynamik att uppstå mellan de

två komponenterna, eftersom att de – under tiden fångarna förväntades genomgå en

radikaliseringsprocess och bli fanatiska – aldrig interagerade med varandra. Det var

egentligen först när krigsfångarna skulle förflyttats till Konstantinopel som ett möte med

37

männen på fältet väntade. Utifrån dokumentet på Auswärtiges Amt går det att konstatera att

fångarna oroade sig över resan till Osmanska riket, eftersom att de antog att de var hatade av

den franska militären. Enligt frans- och engelsmännen, tänkte sig fångarna, var de förrädare

som bytt sida och svikit sina hemländer. En upptrappad stämning byggd på reaktioner och

motreaktioner, tycks det alltså inte varit frågan om. Fångarna lär endast känt skräck för

Ententens säkerhetsråd, och mer än något annat velat hålla sig undan.

Det närmsta Halbmondlagers fångar kom säkerhetsråd under den tid de förväntades

genomgå en radikaliseringsprocess och bli fanatiska, var de tyska kommendanter de

interagerade med innanför lägrets murar. Man kan föreställa sig att fångarna hade en kluven

bild av tyskarna, som höll dem inspärrade, men samtidigt var oerhört måna om att visa upp

sig som islams vänner. Oavsett hur fångarna kände inför Ententen och kolonialherrarnas styre,

lär de inte ha litat på de främmande män i uniform som plötsligt var deras nya fångherrar, och

det var just fångherrarna som hade makten över hur rörelsen skulle formas. Också här tycks

det alltså som att det hade varit mer naturligt om en rörelse mot ledningen vuxit fram hos

fångarna än mot Ententen, precis som i fallet på den tidigare arenan.

Den tredje mekanismen och arenan är svårare att analysera i Halbmondlager. Mekanismen

kan beskrivas som en maktkamp som utvecklas på arenan som rör relationer mellan

människor inom en rörelse. Eftersom det finns mängder av varianter av åsikter och ideologier

också inom en och samma rörelse, kan det på denna arena enligt teorin växa fram inre fiender;

de som tycker fel inom rörelsen. Få dokument från Halbmondlager berättar om grupperingar

av fångar och deras specifika ideologier, och man kan egentligen bara spekulera i hur

relationerna mellan fångarna såg ut. Det som går att konstatera är att ledningen

uppmärksammade de konstellationer som bildades bland fångarna, vilket till exempel blir

tydligt i ett av de dokument som beskrivits under rubriken ”Undervisningen”. Där står det att

propagandisten Hadsch Abdullah bland annat hade i uppgift att ”/…/, utvidga de få redan

existerande förbunden hos fångarna/…/”.148

Det står också klart från materialet som redovisats att ledningen själva delade upp

fångarna i grupper, där de som redan utropat jihad skulle behandlas bättre än de övriga. En

sådan uppdelning kan man mycket väl ha skapat spänningar mellan krigsfångarna i lägret, en

typ av friktion som teorin menar kan leda till benägenhet att ta till våld mot de ”ljumma”

deltagarna i rörelsen (de fångar som ännu inte bestämt sig för att delta i det heliga kriget). Det

är inte heller otroligt att de ”ljummare” fångarna kände förakt gentemot de som utropat jihad,

148 PA,AA: R21249: 000023-000026

38

och uppfattade dem som inställsamma mot de män som höll dem fångna. Till sist kan man

också konstatera att det dessutom fanns en diskrepans och inte sällan hård ton mellan olika

delar av ledningen, exempelvis NfO och kommendanterna på plats.149 Det tycks alltså som att

förutsättningar fanns för att en maktkamp skulle uppstå på arenan inom rörelsen.

Förutom de tre ovan beskrivna arenorna och deras respektive mekanismer, finns enligt

teorin också ytterligare två områden och processer som utvecklas i dem, som kan bidra till att

en rörelse tar till våld. Det första området är arenan mellan en rörelse och allmänheten, där en

mekanism som innebär att en rörelse drar sig undan från allmänhetens ljus kan uppstå. Som

beskrivet i teoriavsnittet betraktar en rörelse enligt den relationella radikaliseringsteorin sin

publik utifrån tre kategorier: potentiella supportrar, motståndare och tredje parter (människor

vars ideologi inte nödvändigtvis stämmer överens med rörelsens, men som skulle gynnas om

rörelsens vilja gick igenom). Det är just från supportrar och tredje parter en grupp kan välja

att särskilja sig, och som ett resultat av det bli våldsam.

Det kan till en början tyckas svårt att se en arena mellan Halbmondlager och en allmänhet,

eftersom att krigsfångarna ytterst sällan hade kontakt med andra än de som befann sig i

Halbmondlager. Fångarna vistades i princip bara innanför lägrets murar och träffade varandra,

propagandisterna på plats, militären och besökare. Men om man däremot betraktar ledningen

som en del av rörelsen och har i åtanke att Halbmondlager ju var ett propagandaprojekt, kan

man återfinna tecken på att arenan existerade, åtminstone för dem som stod bakom lägret. Ur

en propagandavinkel kan man dela upp den publik ledningen ansåg sig ha i tre delar.

Den mest självklara målgruppen för propagandan var fångarna i lägret som ledningen ville

skulle radikaliseras och strida för Tyskland. Men också resten av världens muslimer och

frans- och engelsmännen var objekt man ville påverka genom experimentet Halbmondlager.

Man ville visa upp hur väl muslimer behandlades i Tyskland (det visar exempelvis

exploateringen av moskén i propagandan som beskrivs under rubriken ”Moskén”) för att få

muslimer världen över att stötta och byta sida till det Tyska riket. Samtidigt ville man

skrämma fransmännen genom att påvisa en god behandling av muslimerna. För den

uppmärksamme blir det här tydligt att de tre kategorierna som ledningen tycks ha velat

påverka genom sin propaganda liknar de tre grupper den relationella radikaliseringsteorin

menar att rörelser utgår ifrån när de betraktar allmänheten. Krigsfångarna i lägret betraktades

som potentiella supportrar, frans- och engelsmännen som motståndare och muslimerna i andra

länder som tredje parter, som också skulle tjäna på befrielse från Ententen. Men även om

149 Gussone 2016:208

39

ledningen tycks ha skapat en arena som är viktig i en radikaliseringsprocess, var de som enligt

planen skulle radikaliseras inte aktivt en del av propagandaprojektet. De kunde på grund av

fångenskapen aldrig välja att dra sig undan och bilda en sluten organisation, utan var redan

inlåsta. På så sätt synes isoleringen av fångarna och makthierarkierna som fanns i lägret

ytterligare en gång ha förhindrat det tyskarna önskat: ett sammanhang där politiskt våld blir

aktuellt.

Den sista arenan existerar inte alltid i radikaliseringsprocesser, men är den mellan en

rörelse och dess eventuella motrörelse. På arenan kan en process där rörelsen förändrar sitt

syfte eller måltavlor – och därigenom får en ny fiende – äga rum. Halbmondlagers ledning

hade i allra högsta grad en fiende, Ententen, men en motrörelse av den art som teorin syftar

till är svår att utskilja. Kanske hade motrörelser kunnat utvecklas på plats i Osmanska riket

om projektet varit mer lyckat. När fångarna kom fram till Osmanska riket splittrades de ofta,

och vissa av dem släpptes till och med fria. Det är därför svårt att föreställa sig att det fanns

anledning för en annan rörelse att betrakta jihad-bataljonen som en organiserad fiende, och

arenan bestående av relationen till en motrörelse tycks alltså inte ha varit aktuell.

8.2.3 Ledningens tankar om islam Utifrån en förenklad modell av Alimi, Bosi och Demetrious relationella radikaliseringsteori

får vi en tydlig bild av flera anledningar till varför ledningen inte lyckades få rörelsen i lägret

att bli radikaliserad. Men efter att ha analyserat projektet ur ett relationellt perspektiv tycks

bristerna teorin belyser inte stå som ensam förklaring till vad som gick fel. Teorin avslöjar

utan tvekan att isoleringen i lägret i Wünsdorf avskärmade krigsfångarna från de sammanhang

och agenter en grupp på väg mot våld alltid eller ofta interagerar med och formas efter.

Dessutom blottas problematiken i att rörelsen aldrig kunde formas på andra premisser än

auktoritetens; om en förändring presenterades kom den alltid uppifrån. Samtidigt utelämnar

det relationella perspektivet en för radikaliseringstrategin i Halbmondlager viktig aspekt:

tyskarnas tankar om muslimsk ideologi.

Det var framför allt i de latenta budskapen (de som kan läsas mellan raderna) i materialet

jag sökte efter tyskarnas tankegångar om den främmande religionen. Dokument med latenta

budskap visade sig vara mycket svårare att finna på det Politiska Arkivet på Auswärtiges Amt

än rapporter och redogörelser för praktiska företeelser. Små fragment avslöjar ledtrådar till

tyskarnas diskurs kring islam och det heliga kriget, men man kan också utifrån den berättelse

jag sammanställt om tillvaron i Halbmondlager, få förståelse för tyskarnas syn på islam.

40

Utifrån Halbmondlagers instruktioner kan man konstatera att ledningens

radikaliseringsstrategi efter planen formulerad av Max von Oppenheim bestod av två

komponenter: god behandling och propaganda. Ledningen tycks ha trott, eller åtminstone

hoppats, att de muslimska krigsfångarna per automatik skulle vilja bli jihadister och kriga för

det Osmanska riket (sedan jihad utropats av Sultanen), så länge de behandlades väl och

påmindes om vad islam stod för. Det finns dock ytterligare en avgörande komponent i

radikaliseringsstrategin i Halbmondlager, som kan tyckas så självklar att den är enkel att

förbise. Det var den som fångade mitt intresse då jag först hörde talas om lägret, och den kan

betraktas som ett materialiserat bevis på både god behandling och propaganda. Den tredje

komponenten värd att ha i åtanke när man reflekterar kring ledningens tankar om vad som

skulle göra de muslimska krigsfångarna fanatiska, är den islamska värld de byggde upp i

Wünsdorf. Tillvaron i Halbmondlager är en nyckel till att förstå ytterligare en orsak till att

planen att radikalisera krigsfångarna gick fel.

I Halbmondlager var det av största vikt att fångarna levde på det vis tyskarna ansåg ”rätt”

utifrån ett islamskt perspektiv. Ledningen beslöt att alla muslimer skulle äta halalmat och

delta i fastan, trots att en önskan om den speciella kosten inte tycks ha kommit från fångarna,

och vissa av dem till och med uttryckt att de inte ville följa fastreglerna (som läses under

rubriken ”Vardagen”). Vid första anblick kan tyskarnas inställning betraktas som okunnighet

inför faktumet att krigsfångarnas tro inte nödvändigtvis behövde ta sig i uttryck som den

schablonbild europeiska orientalister skapat sig. En något ignorant och obevandrad syn på

fångarna i Halbmondlager återfinner man ju trots allt också i andra exempel, till exempel att

ledningen fortsatte ge ut skrift i lägret trots att rapporter från propagandisterna vittnade om

hög analfabetism. Men faktumet att tyskarna ansträngde sig så för att skapa en muslimsk

värld, och tvingade krigsfångarna att nyttja den i sin vardag, berättar också att de föreställde

sig att krigsfångarna, när de sattes i ett sammanhang där de fick leva ett fullfjädrat muslimskt

liv, skulle bli fanatiska.

Exempel på att man tänkte sig att den islamska miljön kunde frammana våld, finner man i

många episoder av berättelsen om Halbmondlager. Det framgår exempelvis av materialet från

lägret att det var oerhört viktigt för ledningen att fångarna hölls hårt till de religiösa buden om

bönen (som framgår under rubriken ”Vardagen”). Man spenderade dessutom tiotusentals

mark på en moské där fångarna kunde mötas i ceremonier kring högtider. Ledningen, eller

åtminstone den tyska delen av den, tycks ha tänkt att ju mer fångarna levde sin religion, desto

mer fanatiska skulle de bli. Utifrån detta konstaterande blir en naturlig följdfråga: var

41

ytterligare en brist i ledningens radikaliseringsstrategi att de föreställde sig en inneboende

våldsam kärna i islam?

I en sammanfattning av ett förhör med en av fångarna, Bel Aas Daman Ben Said, som

tillfångatogs i Gegend Somme Py i oktober 1915, återfinner man budskap som stärker tesen

att ledningen ansåg islam vara en religion sammankopplad med krig. I dokumentet kan man

läsa att tyskarna som förhörde fången var övertygade om att historierna han (enligt

dokumentet) berättat var sanna:

”Stämningen är förtvivlad. Man [muslimer i franska och engelska armén] vet att det heliga kriget är förklarat,

ändå måste man bakom ryggen kämpa mot de som är i förbund med Turkiet (muslimer, som vill ge Allah segern,

som han sade).”150

Eftersom krigandet för Ententen i dokumentet beskrivs som en kamp som förs bakom ryggen

på islams sanna företrädare kan man anta tyskarna tänkte sig att muslimernas enda ”rätta väg”

var att följa Sultanen in i striden. Vidare kan man läsa att:

”De [muslimerna från kolonierna] kämpar bara mot Turkiet för att de tvingas till det, deras hjärta tillhör

Mohammed och han som regerar i hans namn, Sultanen. /…/ Det finns bara en sann Sultan, den som är herre

över alla muslimer, han regerar i Konstantinopel”.151

Det tycks, i beskrivningar som denna, som att tyskarna förutom att ha bildat sig en

uppfattning om islam och krig som sammankopplade, plockat upp delar av den islamska

retoriken (jmf. till exempel trosbekännelsen). Istället för ”Allah” eller ”Mohammed” bytte de

dock ut det heligaste mot Sultanen, som det bara fanns en av. Ledningen verkar inte haft en

uppfattning om att krigsfångarna var uppvuxna i olika samhällen, där andra politiska gestalter

kunde vara eller ha varit av större betydelse än det Osmanska rikets sultan. De utgick från att

varje muslim, oavsett bakgrund och härkomst, hade en immanent vilja att följa sin enda sanna

politiska ledare i striden. Således tycks startskottet för att motivera fångarna till heligt krig –

Sultanens utropande av jihad 1914 – också ha överskattats.

Från vad jag uppfattat av materialet från Halbmondlager fanns sällan en vilja att se

krigsfångarna som individer från olika sammanhang och med olika ideologi. Ledningen var

blind för den mångfald en religion innefattar, både i tro och praktik. Krigsfångarna

betraktades som en homogen muslimsk massa, som i en islamsk kuliss torde bli manad att

150 PA, AA: R21252:000059 151 PA, AA: R21252:000058

42

plocka fram det inneboende våldet. Precis som problematiken med isoleringen och

maktdimensionerna som den relationella radikaliseringsteorin belyser, bör man också ha

tyskarnas tankar om islam och krig i åtanke när man analyserar radikaliseringsstrategin i

Halbmondlager. Om tyskarnas uppfattning av religionen var att den var endimensionell och

byggd på våldsamma grunder, lär deras plan att få de muslimska krigsfångarna fanatiska,

blivit än mer svårgenomförd.

9. Slutsats Efter att ha studerat hur delar av tillvaron såg ut i Halbmondlager står det klart att en mycket

speciell plats skapades i den lilla orten Wünsdorf. Ledningen planerade för ett islamskt

samhälle; de lät fångarna vila på fredagar, samlas i bön, gav dem en moské och en badhall.

Samtidigt låg fokus på att få krigsfångarna att bilda ett hemligt vapen som skulle ro hem

framgång och dominans för det Tyska riket. För att uppnå målet producerade man skriftlig

propaganda om allt ifrån islams historia till Frankrikes ondska, och lät berömda politiska

gestalter från fångarnas hemvist besöka lägret. Inför avfärden till Konstantinopel ställde man

till med spektakel och firanden för att visa glädjen över de muslimska krigsfångarna som valt

rätt, men hade ingen egentlig tanke om vad som skulle ske när fångarna väl kom till

krigsskådeplatsen.

Gerhard Höpp, som skrivit den betydelsefulla Muslime in der Mark om fånglägren i

Zossen, beskriver i ett kapitel hur propagandan i Halbmondlager inte lönade sig:

”/…/ Det kan med säkerhet inte härledas till bristande insats av propagandisterna, eller bristande tillgångar för

fångarna, så mycket som till den från början inbillade föreställningen om att dessa människor, som just

undkommit stridens hetta, med hjälp av en abstrakt idé om ett ’heligt krig’ återigen skulle drivas ut på fältet.”152

Och visst kan det tyckas som att projektet Halbmondlager var dömt att misslyckas från första

stund. Tyskarna räknade med att en grupp individer – som så vitt de visste lika gärna kunde

haft totalt skilda ideologier– skulle radikaliseras och ta sin tro i en mycket speciell riktning, på

grund av att de behandlades väl och fick höra berättelser om jihad. Fångarna var trots allt just

fångar, och att de helhjärtat skulle anamma den ideologi som föreslogs av de som höll dem

instängda tycks osannolikt. I min undersökning har jag försökt utveckla problematiken som

152 Höpp 1997:89

43

Höpp snuddar vid, och med stöd i den relationella radikaliseringsteorin påvisat brister i

tyskarnas plan att få de muslimska krigsfångarna radikaliserade.

Den relationella radikaliseringsteorin avslöjar flera aspekter i Halbmondlager och dess

omgivning som förhindrade radikaliseringsprocessen. Två av de tre arenor som Alimi, Bosi

och Demetriou menar alltid är betydelsefulla i radikaliseringsprocesser existerade inte i lägret.

I isoleringen fanns inget utrymme för en förändring att äga rum; rörelsen kunde inte formas,

och dess medlemmar inte agera varken efter hur den politiska omgivningen förändrades eller

hur statens säkerhetsråd agerade med dem på fältet. Mekanismerna som i vanliga fall gör att

en rörelse påbörjar sin väg mot våld, utvecklades aldrig. När fångarna till sist förflyttades till

Konstantinopel skedde det på ett sätt som oundvikligen måste fått dem att se svaga och

ofarliga ut för andra rörelser på plats, och inte heller där utvecklades motparter som kunde ha

bidragit till en upptrappning av våld. Stor del av problematiken låg även i makthierarkierna i

lägret. Den tyska ledningen lyckades aldrig skapa en vi och dom-känsla gentemot Ententen,

om något kan man föreställa sig att de muslimska krigsfångarna snarare kände sig

provocerade av sin nya, tyska, auktoritet.

En annan del av förklaringen till varför radikaliseringen i Halbmondlager misslyckades, är

enligt mig, tyskarnas oförståelse för islam. Ledningen ansåg islam vara självklart kopplat till

krig, och tycks inte ha uppmärksammat att de muslimska krigsfångarnas tro inte

nödvändigtvis behövde vara av sådan betydelse att de var villiga att stupa för den. De

föreställde sig att den islamska miljön skulle frammana en krigslust som fanns inbäddad i

islam. Även om en del dokument tyder på att tyskarna problematiserade fångarnas tankar om

jihad (till exempel i rapporter om att många fångar velade inför att ansluta sig till jihad-

bataljonen), såg de under åren som jihad stod i fokus oftast inte längre än lägrens

instruktioner. Fångarna i Halbmondlager var människor som när de klev in i lägret inte längre

betraktades som individer utan endast som muslimer. Berättelsen om Halbmondlager är

således en berättelse inte bara om projektet i sig självt, utan också om tyskarnas dåtida tankar

om islam och jihad.

44

10. Källförteckning Alimi Y. Eitan, Demetriou Charles & Bosi Lorenzo, The Dynamics of Radicalization – a Relational and Comparative Perspective. New York: Oxford university Press, 2015 David, Matthew & Sutton, Carole D., Samhällsvetenskaplig metod, Lund: Studentlitteratur, 2016 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik & Wängnerud, Lena (red.), Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad, 4., [rev.] uppl., Stockholm:Norstedts juridik, 2012 Fatwa. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fatwa (hämtad 2017-01-09) Gussone, Martin. Architectural Jihad: “Halbmondlager” Mosque of Wünsdorf as an Instrument of Propaganda. I Jihad and Islam in World War, Erik-Jan Zürcher (red.),179-222. Leiden University Press, 2016. E-pdf: e-isbn 978 94 0060 233 5

Hagen, Gottfried. German Heralds of Holy War: Orientalist and Applied Oriental Studies. Comparative Studies of South Asia, Africa and the Middle East 24:2 (2004):145-162

History Currency Converter: http://www.historicalstatistics.org/Currencyconverter.html (hämtad 2017-01-09) Huldt, Bo K A. Första världskriget. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/första-världskriget (hämtad 2017-01-08)

Höpp, Gerhard. Muslime in der Mark–Als Kriegsgefangene und Internierte in Wünsdorf und Zossen, 1914-1924. Berlin: das Arabische Buch, 1997 http://d-nb.info/107004461X/34 (hämtad 2017-01-08)

Jenkins, Jennifer. Fritz Fischer’s ‘Programme for Revolution’: Implications for a Global History of Germany in the First World War. Journal of Contemporary History 48 no 2 (2013): 397-417. Doi: 10.1177/0022009412472713 Jones, Heather. Imperial Captivities: Colonial Prisoners of War in Germany and the Ottoman Empire, 1914-1918. I Race, Empire and First World War Writing, Santanu Das (red.), 175, Cambridge: Cambridge University Press, 2011 Kundnani, Arun, 2012. Radicalisation – the Journey of a Concept, i Race and Class. No 54(2) Sage journals online. Doi: 10.1177/0306396812454984

Lüdke, Tilman. (Not) Using Political Islam: German Empire and its Failed Propaganda Campaign in the Near and Middle East, 1914–1918 and Beyond. I Jihad and Islam in World War, Erik-Jan Zürcher (red.),71-94. Leiden University Press, 2016. E-pdf: e-isbn 978 94 0060 233 5

45

Rogan, Eugene. Rival jihads: Islam and the Great War in the Middle East, 1914–1918. Journal of the British Academy, no4 (2016): 1-20. Doi:10.5871/jba/004.001 Skotten i Sarajevo. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/skotten-i-sarajevo (hämtad 2017-01-08) Steuer, Kenneth. German Propaganda and POW’s during World War I. I World War I and Propaganda, Troy R.E Paddock (red.), 155-180. Leiden:Koninklijke Brill NV, 2014

Svanelid, Tobias. Vetenskapsradion Historia – Halvmånelägret: jihadistskolan i Berlin (radioprogram). Sveriges Radio, 2016 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/712090?programid=407 (hämtad 2017-01-08)

Bilden på uppsatsens framsida: Military drill in front of the mosque at Wünsdorf (Conrad Hoffmann, In the Prison Camps of Germany, New York: Association Press, 1920, 256A). Hämtad ur Martin Gussones Architectural Jihad: “Halbmondlager” Mosque of Wünsdorf as an Instrument of Propaganda. I Jihad and Islam in World War, Erik-Jan Zürcher (red.),179-222. Leiden University Press, 2016. s.209

10.1 Arkivmaterial:

Arkivmaterialet finns arkiverat på Politisches Archiv (PA), Auswäriges Amt (AA) i Berlin. Filerna som behandlar fånglägren är R21244-R21262. I uppsatsen har dokument i följande filer refererats till:

PA, AA: R21244

PA, AA: R21245

PA, AA: R21246

PA, AA: R21249

PA, AA: R21250

PA, AA: R21251

PA, AA: R21252

PA, AA: R21253

PA, AA: R21254

PA, AA: R21255

PA, AA: R21257

46

PA, AA: R21258

PA, AA: R21260

PA, AA: R21261

PA, AA: R21262

47

11. Appendix

Bildobjekt samt personregister Bildobjekt 1: Lägrens instruktioner: R21253:000183

48

Bildobjekt 2: Predikantschema för november månad 1915: R21251:00024

Bildobjekt 3: Broschyr som gavs ut i lägret: R21257:000003

49

Bildobjekt 4: Tidningen el Dschihad: R21260:000140

Bildobjekt 5: Lista på fångar som transporterats till Konstantinopel: R21254:000120

50

Bildobjekt 6: Fångarnas namn: R21254:000108

51

Personregister

Herr Al Chidr- Imam anställd på Halbmondlager.153

Herr Bel Arbi – propagandist och lärare i Halbmondlager.154

Herr von Hadeln – militant ansvarig för lägren under von Oesfeld.155

Herr Hadsch Abdulla – propagandist och lärare i Halbmondlager.156

Herr el Kidr Bel Hussein – propagandist och lärare i Halbmondlager.157

Herr von Lossow – General, då placerad i Konstantinopel.158

Herr Mittwoch – Direktör i NfO, psykolog som ville studera fångarna i Halbmondlager.159

Herr Nadonly – ledare för politisk sektion på Utrikesdepartementet.160

Herr Von Oesfeld – Generalmajor, ansvarig för de två fånglägren (tog över efter Herr

Oberst).161

Herr von Oppenheim – tysk aristokrat som tog jihadstrategin till Tyskland, samt föreslog de

två lägren. 162Var till en början också ledare för NfO.163

Herr Sadik – propagandist och lärare i Halbmondlager.164

Sheich Saleh Madhun el Yafi – författare av broschyr som beställdes till Halbmondlager.165

Herr Schabinger – tog över positionen som NfO’s ledare efter von Oppeneheim år 1915.166

Herr Pröbster – medlem i NfO, hade tidigare tjänstgjort som konsult i Marocko.167

Herr Zürn – Ryttmästare delaktig i krigsministeriet.168

153 PA, AA:R21249:000035 154 PA,AA: R21249:000023-000026 155 Höpp, 1997:45 156 AA:PA:R21245:000065-000066 157 PA, AA:R21249:000026-000027 158 Höpp 1997:80 159 PA, AA:R21261:000018 160 Gussone 2016:185 161 Höpp 1997:45 162 Gussone 2016:205 163 Gussone 2016:181 164 PA,AA:R21249:000023-000026 165 PA, AA:R21258:000051 166 Lüdke 2016:84 167 Lüdke 2016:84 168 Höpp 1997:115