1  

Skotten  på  Vasaplatsen  –  bilder  som  bevismaterial  

Ett  försök  att  skapa  en  dokumentär  poetik  

 

Göran  du  Rées  

 

 

”Vi  lever  under  ett  oavbrutet  störtregn  av  bilder.  De  mäktigaste  medierna  gör  ingenting  

annat  än  att  förvandla  världen  till  bilder  och  mångfaldiga  den  genom  ett  bländverk  av  

skenbilder:  bilder  som  för  det  mesta  saknar  den  inre  drivkraft  som  varje  bild  bör  ha,  som  

form  och  som  innebörd,  för  att  yrka  på  uppmärksamhet  och  kunna  erbjuda  ett  överflöd  av  

tolkningsmöjligheter.  En  stor  del  av  detta  moln  av  visuella  bilder  upplöses  genast,  likt  

drömmar  som  inte  avsätter  några  spår  i  vårt  minne;  men  kvar  dröjer  sig  en  känsla  av  

obehag  och  främlingskap.”1  

I  de  amerikanska  föreläsningar  som  den  italienske  författaren  Italo  Calvino  skulle  ha  

hållit  1985-­‐86  ,  “Sex  punkter  inför  nästa  årtusende”,  formulerade  han  dessa  tankar  om  

det  iakttagna  bildsamhällets  substanslöshet.  De  kan  nästan  framstå  som  profetiska.  Utan  

tvekan  är  de  också  problematiska.  Överflödet  av  bilder  idag  hotar  att  dränka  oss,  men  

säger  oss  samtidigt  något  väsentligt  om  vår  tid  och  den  verklighet  vi  är  del  av.  Vad  

betyder  ordet  verklighet  idag?  Hur  kan  vi  förstå  det  autentiska,  det  trovärdiga,  det  

tillförlitliga?  I  vilken  mening  kan  vi  tala  om  sanning?  För  mig  som  lärare  vid  

Filmhögskolan  är  dessa  frågor  ständigt  närvarande.  Det  handlar  ytterst  om  BLICKEN,  

SEENDET,  BILDEN  och  VERKLIGHETEN.        

Aldrig  tidigare  i  mänsklighetens  historia  har  vi  utsatts  för  ett  sådant  massivt  flöde  av  

bilder.  Den  franske  filosofen  och  medieforskaren  Régis  Debray  har  urskiljt  3  historiska  

åldrar  för  BLICKEN  i  Västerlandet,  relaterade  till  magiska,  estetiska  och  utilitaristiska  

syften.  Kronologin  utgår  ifrån  successivt  överlagrande  mediesfärer:  primärt  logosfären,  

grafosfären  och  videosfären.  Handskriften,  boktryckarkonsten  och  audiovisuella  media  

är  de  tekniker  och  praktiker  för  minnesbildning  som  har  format  dessa  mediemiljöer.2  

Människan  har  en  förmåga  att  tänka  i  bilder,  men  den  nya  tid  vi  lever  i  ser  också  ut  att                                                                                                                  1  Italo  Calvino,  Sex  punkter  inför  nästa  årtusende:  amerikanska  föreläsningar  (Stockholm,  1999),  s.  73-­‐74.      2  Régis  Debray,  Vie  et  mort  de  l'image:  une  histoire  du  regard  en  occident    (Paris,  1992).    

2  

ha  funnit  sina  mediala  uttryck  i  en  digisfär  som  snabbt  har  förändrat  våra  

förutsättningar  att  uppleva  och  utbyta  visuella  bildvärldar.  Allt  fler  människor  filmar  på  

egen  hand  –  och  sig  själva.  Genom  Internet  sprids  bilderna  enkelt;  webbkameror,  

mobilkameror  och  videobloggar  är  alla  delar  av  denna  utveckling.  Digital  teknik  gör  på  

ett  helt  annat  sätt  än  tidigare  det  möjligt  för  andra  grupper  och  nivåer  i  samhället  än  de  

redan  etablerade  att  använda  kamera  och  redigeringsutrustning.    

Bildskapandet  har  idag  blivit  en  del  av  livet  och  människans  sätt  att  kommunicera  

visuella  artefakter.  Samtidigt,  likt  en  paradox,  tycks  allt  färre  människor  ha  sådana  

kunskaper  att  de  kan  ”läsa”  en  bild.  Denna  motsättning  gör  att  vi  i  allt  högre  grad  saknar  

verktygen  och  de  relevanta  begreppen  för  att  kunna  beskriva  och  förhålla  oss  till  ett  

bildinnehåll,  vilket  gör  det  svårt  att  uppfatta  skillnaden  mellan  vad  som  i  realiteten  

avbildas  och  hur  detta  kan  tolkas.  Okunskapen  får  inte  bara  betydelse  för  vår  

föreställning  om  tillvaron,  utan  har  alltmer  avgörande  konsekvenser  för  samhällslivet  

inom  de  flesta  områden:  kulturellt,  politiskt,  ekonomiskt,  socialt  och  –  i  fokus  för  vår  

uppmärksamhet  i  denna  rapport  –  juridiskt.  Resultatet  av  forskningsprojektet  ”Skotten  

på  Vasaplatsen”  aktualiserar  frågeställningarna  kring  SEENDET,  BILDEN  och  

VERKLIGHETEN.  

 

Audiovisuell  bevisning  i  rättsfall  

Det  är  snart  10  år  sedan  de  dramatiska  händelserna  ägde  rum  på  Vasaplatsen  och  i  de  

centrala  delarna  av  Göteborg.  Vad  som  hände  där  utgjorde  kulmen  under  de  tre  dagarna  

i  juni  2001  när  polis  och  demonstranter  drabbade  samman.  EU-­‐toppmötet  och  den  

amerikanske  presidentens  besök  var  tänkta  att  utgöra  en  ’grande  finale’  för  det  svenska  

ordförandeskapet,  men  slutade  i  kaos  och  förödelse.  För  första  gången  sedan  1931  sköt  

svensk  polis  med  skarpa  skott  mot  demonstranter.  Tre  personer  skottskadas  –  en  av  

dem  allvarligt.    Och  en  polis  skadas  allvarligt  av  stenkastning.  Aldrig  tidigare  i  svensk  

rättshistoria  har  en  enskild  händelse  filmats  och  avbildats  av  så  många  kameror;  på  

plats  fanns  media,  poliser,  privatpersoner  och  alternativa  nyhetsrapportörer  från  hela  

världen.    Sammanställningar  av  bilder  –  och  ljud  –  ifrån  staden  spelade  huvudrollen  i  

alla  nyhetsrapporteringar.  Men  det  var  kravallerna  och  skadegörelserna  som  fick  störst  

utrymme.  Och  det  var  främst  bilder  av  dessa  händelser  vilka  kom  att  användas  som  

bevismaterial  i  de  rättegångar  som  följde  mot  demonstranterna.    

Filmhögskolans  studenter  var  engagerade  som  filmare  och  fotografer  under  EU-­‐

3  

toppmötet.  När  höstterminen  startade  fördes  intensiva  diskussioner  på  skolan  om  deras  

erfarenheter  av  att  försöka  gestalta  händelserna  så  trovärdigt  som  möjligt  i  förhållande  

till  den  erfarna  verkligheten.  Men  också  om  mediernas,  polisernas  och  

demonstranternas  ageranden.  Tidigt  väckte  överåklagare  Björn  Ericson  frågeställningen  

om  husrannsakan  hos  medieföretag  och  enskilda  personer  för  att  få  tillgång  till  

ytterligare  bilder.    Många  anade  att  här  fanns  en  strategi  från  polis  och  åklagare  att  på  

ett  nytt  sätt  använda  bild  som  bevis  i  de  kommande  rättegångarna.  Tidningar,  TV-­‐

stationer  och  fristående  produktionsbolag  sa  absolut  nej  till  att  lämna  ut  bildmaterial  

med  hänsyn  till  källskyddet  och  att  man  ville  behålla  allmänhetens  förtroende  för  

medierna.    Detta  var  upprinnelsen  till  att  Filmhögskolan  samma  höst  anordnade  ett  

större  offentligt  seminarium,  till  vilket  vi  bjöd  in  filmare,  journalister,  producenter,  

forskare,  polis  och  åklagare  till  debatt  om  Bilden  som  Bevis.  Trots  att  det  fanns  en  

tradition  med  att  använda  bild  som  bevis  i  olika  rättsfall,  visade  åklagare  och  polis  i  

debatten  en  förvånande  låg  medvetenhet  om  mediet.  Det  blev  också  tydligt  att  de  stod  

inför  en  helt  ny  situation,  med  t  ex  flera  100  timmar  film  på  videoband.    Aldrig  tidigare  

hade  de  haft  så  mycket  audiovisuellt  material  att  arbeta  med,  samtidigt  som  de  saknade  

tydliga  riktlinjer  för  hur  arbetet  skulle  gå  till.3  Deltagandet  kom  att  bli  en  uppvisning  av  

okunnighet  kring  bildens  funktion,  och  hur  sammanställningar  görs  av  bilder  och  ljud.  

Här  fanns  varken  någon  problematisering  av  bildernas  innehåll  eller  av  deras  

sanningshalt.  Inte  heller  uppstod  reflektioner  kring  ”När,  Hur  och  Varför”  en  bild  tas,  

eller  om  betydelsen  av  orsak  och  verkan  i  tagningsögonblicket.    Seminariet  resulterade  i  

flera  debattartiklar,  med  synpunkter  ifrån  bl  a  åklagarsidan  som  anklagade  

debattdeltagarna  och  skolans  studenter  för  att  såväl  bagatellisera  våldet  som  underblåsa  

ett  myndighetsförakt.4  Filmhögskolans  dåvarande  rektor  Bo  Erik  Gyberg  och  jag  deltog  i  

debatten.  Vi  ville  omgående  få  till  stånd  en  forskning  för  att  belysa  frågor  kring  bild  och  

film  som  bevisning  i  rättsprocesser,  samt  samla  forskare  från  de  gestaltande  och  

juridiska  områdena  för  att  granska  polisens  och  åklagarens  arbete  i  de  aktuella  

rättsfallen.  Vi  ville  undersöka  och  analysera  de  val  som  gjorts  vid  urval  och  redigering  av  

det  insamlade  audiovisuella  materialet.  Hur  såg  stegen  ut  från  det  kompletta  materialet  

                                                                                                               3  Riksåklagaren,  Beslut  beträffande  förundersökning  –  påstådd  manipulation  av  videomaterial,  Dnr  2001/1670.  Förhör  med  Johnny  Ståhl,  s.  4  (12).    4  GP  Debatt,  okt.  2001,  ’Våldet  bagatelliseras,  ifrågasättande  av  fakta  underblåser  myndighetsförakt’.  Inlägg  av  kammaråklagare  Jonas  Arvidsson.  

4  

till  de  få  minuterna  i  domstolen?    Vi  ville  synliggöra  den  roll  som  bildbevisen  fick  för  

domstolens  uppfattning  om  de  eventuella  brotten.  Fanns  det  en  ”upplevelsedimension”  

som  kunde  länkas  till  den  filmiska  gestaltningen  och  i  sista  hand  till  utslaget  i  rätten?5  

Men  vi  möttes  av  totalt  tystnad  –  ingen  var  intresserad.    

I  nästan  alla  de  rättegångar  som  följde  spelade  film,  alltså  rörlig  bild,  en  extremt  viktig  

roll  som  bevismaterial  mot  demonstranterna.  Bildutsagorna  presenterades  i  

domstolarna  som  sanningsenliga  rekonstruktioner  av  händelseförloppen.  Främst  var  

sammanställningarna  avsedda  att  binda  demonstranter  vid  enskilda  brottsliga  

gärningar,  men  också  lite  längre  ”ingressfilmer”  förevisades  som  illustrationer  i  syfte  att  

påvisa  våldsamt  upplopp  i  de  situationer  som  uppstod.    Journalisterna  Hannes  Råstam  

och  Janne  Josefsson  vid  SVT:s  samhällsprogram  Uppdrag  Granskning  gjorde  under  

hösten  2001  ett  flertal  uppmärksammade  program  kring  händelserna,  inte  minst  vad  

gäller  polisens  agerande  vid  skottlossningen  på  Vasaplatsen  när  Hannes  Westberg,  då  

19  år  gammal,  allvarligt  skadades  av  en  kula  i  magen.    

   

Åklagarens  mest  omtalade  bevisfilm  

Åklagarens  bevisfilm  mot  Hannes  Westberg  kom  att  bli  den  mest  omtalade  och  orsakade  

våldsam  debatt  i  medierna.  Det  talades  om  urkundsförfalskning  och  manipulation  av  

bevismaterial.    Jag  blev  som  sakkunnig  kontaktad  av  Uppdrag  Granskning  och  såg  för  

första  gången  åklagarens  utsaga.  Det  var  en  ovanligt  lång  och  tydligt  dramatiserad  

partsinlaga.  Men  vid  rättegången  var  det  ingen  som  hade  haft  något  att  invända  emot  

bevisfilmen.  Våra  farhågor  kring  rättsväsendets  okunnighet  om  bilden,  visade  sig  med  

all  tydlighet  att  stämma;  varken  domare,  nämndemän  eller  försvarsadvokater,  förfogade  

uppenbarligen  över  några  verktyg  eller  relevanta  begrepp  för  att  kunna  tolka  och  

analysera  åklagarens  utsaga.  Den  3  minuter  och  23  sekunder  långa  utsagan  bestod  av  26  

klipp  från  8  kamerapositioner.  Det  var  en  kaotisk  sammanställning,  där  konflikten  

mellan  polis  och  demonstranter  trappades  upp.  Stenkastningen  såg  ut  att  eskalera  strax  

innan  Hannes  Westberg  blev  skjuten.  Här  fanns  inga  karaktärsbeskrivningar  och  

komplikationer  i  bilderna;  ingen  detaljrikedom.  Bara  handlingens  språk,  attacker  och  

stenkastning  –  våldsamma  aktivister  och  hotade  poliser.    Vid  närstudier  av  utsagan  blev  

                                                                                                               5  GP  Debatt,  okt.  2001,  ’Bevisvärdering  är  ingen  bagatell’.  Replik  av  Bo-­‐Erik  Gyberg  och  Göran  du  Rées.  

5  

det  tydligt  att  den  var  en  grovt  förenklad  sammanställning  med  filmiska  klichéer.  I  

många  stycken  liknade  den  en  actionfilm.  Bilderna  kom  från  olika  källor,  olika  

fotografer,  men  det  gick  inte  att  avgöra  om  bilderna  låg  i  kronologisk  ordning  och  rätt  i  

tid  i  förhållande  till  den  verkliga  händelsen.    Inte  heller  om  alla  bilder  kom  från  samma  

tillfälle.    Uppdrag  Granskning  hade  gjort  ett  grundligt  researcharbete  och  funnit  nya  

bilder,  framförallt  en  obruten  tagning,  så  kallad  entagningssekvens,  vilken  närmast  

måste  betraktas  som  ett  subjektivt  och  trovärdigt  ögonvittne  och  som  gav  en  annan  

beskrivning  av  händelseförloppet.  I  åklagarens  bevisfilm  finns  6  skott,  men  i  Uppdrag  

Gransknings  obrutna  tagning  återfanns  8  skott!    Det  var  också  tydligt  hur  ljudet  hade  

förvanskats  och  lagts  över  flera  bilder  i  syfte  att  ytterligare  dramatisera  

händelseförloppet.    Felaktigheterna  och  bristerna  resulterade  omgående  i  en  

förundersökning  om  påstådd  manipulation  av  videomaterial.6  

 

En  dokumentär  poetik  

Kameran  ljuger  inte,  men  det  betyder  inte  att  vi  inte  kan  ljuga  med  kameran.  Filmen  är  

obestämd  som  representation,  men  obestridlig  som  registrering.  Alla  som  sysslar  med  

bild  vet  att  ”sanningen”  alltid  är  en  fråga  om  urval.  Varje  kamerainställning  och  varje  

klipp  är  ett  tydligt  val  och  ett  ställningstagande.  Och  våra  val  står  alltid  i  förhållande  till  

vår  vilja,  avsikt  och  vad  vi  vill  påstå.    Denna  medvetenhet  är  grunden  för  varje  

filmskapare.  I  filmprocessen  och  vid  sammanställningen  av  bilder  sker  alltid  en  

förhandling  mellan  filmskaparen  och  verkligheten,  dvs  mellan  filmarens  vilja  och  

personliga  tolkning  och  dennes  avsikt  att  vara  trogen  verkligheten.7  

För  att  polisers  och  åklagares  sammanställningar  av  bilder  ska  kunna  användas  som  

bevismaterial,  alltså  vara  historiskt  trovärdiga  och  tillförlitliga,  påbörjade  vi  ett  försök  

att  skapa  metoder  som  vi  kunde  förhålla  oss  till  i  vårt  arbete  med  att  analysera  och  

undersöka  filmbeviset.  Detta  arbete  gjordes  tillsammans  med  en  tidigare  student  och  

dåvarande  amanuens,  Erik  Fabler.  I  6  punkter  formulerade  vi,  utifrån  befintliga                                                                                                                  6  Riksåklagaren,  Beslut  beträffande  förundersökning  –  påstådd  manipulation  av  videomaterial,  Dnr  2001/1670.  Förhör  med  Johnny  Ståhl,  s.  8  (12).    7  Dziga  Vertov  och  Peter  Weiss  har  inspirerat  Patrik  Erikssons  formuleringar  kring  detta  i  ”Melankolins  anatomi:  Tankar  om  en  film  –  dess  ämne  och  metod”  (2010),  s.  36.  Se  även  Stella  Bruzzi,  New  Documentary;  A  critical  introduction  (London  and  New  York,  2000).  

6  

audovisuella  kunskaper,  en  dokumentär  poetik  som  vi  därefter  kunde  pröva  mot  

åklagarens  bevisfilm.    Den  grundade  sig  på  min  egen  konstnärliga  praktik  och  mångåriga  

erfarenhet  av  filmarbete,  men  också  på  mediekritiska  och  filmteoretiska  begrepp.    

1. Original  och  utrustning  måste  vara  verifierat  

2. Fotografens/avsändarens  avsikt  måste  tydligt  redovisas  

3. Rum  och  plats  måste  tydligt  redovisas  

4. Tiden  måste  objektiviseras  

5. Svartrutor  ska  finnas  vid  varje  klipp  

6. Om  sammanställningar  av  bilder  ska  användas  i  rättegångar,  så  ska  sakkunniga  

inkallas  på  samma  sätt  som  rätten  kallar  in  obducenter  och  psykiatriker  

Vår  analys  bestod  i  att  vi  demonterade  åklagarens  bevisfilm:  bild  för  bild,  ljud  för  ljud.  

Hur  överensstämde  åklagarens  utsaga  med  verkligheten?  Var  det  en  noggrann  och  

precis  rekonstruktion  av  händelsen  eller  en  partsinlaga?  Var  den  sann  eller  falsk  i  

förhållande  till  den  verkliga  händelsen?    Syntesen  blev  sedan  att  sammanfoga  bilderna  

och  ljudet  på  nytt,  för  att  ge  oss  ny  kunskap  om  materialets  struktur.  Vilken  typ  av  

material  var  rimligt  att  åberopa?  Hur  kunde  bilderna  sammanställas  och  redigeras  utan  

att  bevisvärdet  komprometterades?  Dessa  frågor  är  avgörande  för  upprätthållandet  av  

rättsäkerheten  och  trovärdigheten  i  det  juridiska  systemet,  men  också  för  

trovärdigheten  och  tillförlitligheten  i  nyhetsmedierna.  Arbetsprocessen  resulterade  i  en  

tre  timmar  lång  föreläsning  vid  min  professorsinstallation  år  2002:  ”Bilden  som  Bevis  –  

Hur  nära  sanningen  kan  bilden  komma?”    Polis,  åklagare,  försvarsadvokater  och  

Rikspolisstyrelsen  närvarade,  tillsammans  med  studenter,  press  och  demonstranter.  

Under  de  kommande  åren  gjorde  jag  ytterligare  ett  30-­‐tal  föreläsningar  för  jurister,  

domare,  filmstudenter,  journalister  och  aktivister  runt  om  i  Sverige.  Den  25  maj  2002  

beslutade  Riksåklagaren  att  lägga  ner  sin  förundersökning  med  motiveringen  att  

förskjutningen  av  bildmaterialet  och  ljudet  i  tid  inte  medförde  någon  saklig  förändring  i  

7  

förmedlandet  av  händelseförloppet  och  att  det  selektiva  urvalet  av  bilder  inte  gav  en  skev  

bild  av  händelsen.8  

Ytterligare  förundersökningar  kom  att  läggas  ner,  vilka  hade  haft  som  uppgift  att  utreda  

om  brott  hade  begåtts  av  den  eller  de  poliser  som  sköt  skarpt  mot  Hannes  Westberg.  

Även  i  dessa  fall  användes  åklagarens  filmbevis,  liksom  ännu  mer  av  polisens  egna  

material.  Den  senaste  utredningen  lades  ner  2003.  Huvudorsaken  till  nedläggningen  var  

här  att  poliserna  skulle  ha  skjutit  i  nödvärn  och  att  det  inte  hade  gått  att  klarlägga  vem  

av  dem  som  sköt  magskottet,  eftersom  två  polismän  sa  sig  ha  skjutit  –  samtidigt.9  

Ingenstans  i  vårt  material  har  vi  funnit  några  bilder  och  ljud  som  visar  att  det  skulle  ha  

varit  två  skott  som  avlossats  samtidigt.  Inte  heller  har  vi  funnit  annat  material  som  kan  

styrka  den  tesen,  förutom  vad  som  framgår  av  de  vittnesmål  som  polismännen  gör  och  

den  slutsats  som  dras  av  tjänstemännen  på  Statens  Kriminaltekniska  Laboratorium  

(SKL).  De  ”har  endast  funnit  en  ljudknall,  vilket  tyder  på  att  de  båda  skjutvapnen  avfyrats  

nära  nog  samtidigt”.10  I  åklagarens  utsaga  har  vi  kunnat  analysera  att  det  förekommer  6  

knallar.  I  de  olika  obrutna  tagningarna,  från  olika  positioner  på  Vasaplatsen,  hörs  

däremot  8  knallar.  Rättsväsendet  vidhåller  att  det  har  skjutits  ytterligare  1  skott  –  nära  

nog  samtidigt  med  det  som  skadade  Hannes  Westberg.    Vad  är  sant  eller  falskt  i  

förhållande  till  verkligheten?  Är  det  6  eller  7  skott  som  har  skjutits,  eller  är  det  8  eller  9  

skott?  Vilken  bild  stämmer  med  verkligheten?  

Nedläggningen  av  förundersökningarna,  liksom  den  uppmärksamhet  som  rättegångarna  

och  åklagarens  bristande  filmbevis  kom  att  leda  till,  medförde  att  Rikspolisstyrelsen  

tillsatte  en  ”Arbetsgrupp  för  modern  presentationsteknik  i  brottmålsprocesser”  under  

ledning  av  överåklagare  Sven-­‐Erik  Alhem.    Jag  fick  möjlighet  att  föreläsa  för  dem  kring  

vår  metod  att  analysera  bilder  och  flera  av  våra  6  punkter  finns  idag  med  som  riktlinjer  

för  hur  polis  och  åklagare  ska  handskas  med  audiovisuellt  material.  Trots  detta  är  det  

naturligtvis  helt  oacceptabelt  att  polisen  utreder  sig  själv  i  sådana  här  sammanhang.    Att                                                                                                                  8  Riksåklagaren,  Beslut  beträffande  förundersökning  –  påstådd  manipulation  av  videomaterial,  Dnr  2001/1670.  Pressmeddelande  2002-­‐05-­‐24,  s.  3  (5).      9  Åklagarmyndigheten  i  Västerås,  Beslut  rörande  förundersökning  angående  att  polis  skjutit  mot  Hannes  Westberg  den  15  juni  2001  i  Göteborg,  Dnr  C  1-­‐74-­‐02.    10  ibid.        

8  

lägga  ljud  över  flera  bilder,  och  att  förkorta  eller  förlänga  bilder  och  skeenden  i  

förhållande  till  den  verkliga  händelsen,  tillhör  det  dagliga  arbetet  för  en  kreativ  

redigerare  och  filmregissör,  men  när  polis  och  åklagare  agerar  filmskapare  blir  det  

problematiskt.  Åklagaren  presenterade  sin  bevisfilm  i  rättegången,  men  frågan  är  om  

det  ska  betraktas  som  ett  bevis  eller  en  film.  Fri  bevisprövning  är  en  grundläggande  

processrättslig  princip,  vilken  innebär  att  parterna  i  en  rättegång  kan  åberopa  all  

tillgänglig  bevisning.  Och  ett  bevismaterial  ställer  stora  krav  på  tillförlitlighet.  

Värderingen  av  bevisen  bedöms  ytterst  av  domaren,  men  vem  ska  bedöma  och  

säkerställa  filmens  tillförlitlighet?    Kan  överhuvudtaget  begreppet  film  användas  i  

juridiska  sammanhang?  

           

Trovärdigt  eller  tillförlitligt  

Det  har  förvånat  mig  hur  litet  intresset  varit  att  fördjupa  diskussionen  kring  bildens  

trovärdighet  och  tillförlitlighet.  Det  gäller  medieindustrin  såväl  som  journalist-­‐,  fotograf-­‐  

och  juristutbildningarna.  Johanna  Rejdemos  examensarbete  i  processrätt  från  2005,  

”Bilden  som  bevis  i  brottmålsprocessen:  Trovärdighet,  tillförlitlighet  och  modern  

presentationsteknik”,  utgör  undantaget.  I  sitt  arbete  jämställer  hon  bild  och  

sammanställningar  av  ljud  och  rörliga  bilder  med  det  mänskliga  vittnet  i  en  rättsprocess.    

Dessa  präglas  i  lika  hög  grad  som  det  mänskliga  vittnet  av  personliga  omständigheter,  

selektivt  seende,  glömska,  misstag  och  medvetna  lögner.  I  fotografiska  och  filmiska  

sammanhang  är  begreppen  trovärdigt  och  tillförlitligt  synonyma  –  i  betydelsen  

autentiskt,  äkta  och  riktigt  i  förhållande  till  verkligheten.    Begreppsparet  

trovärdighet/tillförlitlighet  speglar  då  i  vilken  utsträckning  en  bild  förtjänar  tilltro.  Inom  

processjuridikens  område  väcker  forskare  gång  på  gång  frågan  om  hur  trovärdigheten  

hos  vittnen  ska  fastställas  av  domstolarna,  eftersom  de  är  medvetna  om  att  det  inte  finns  

något  entydigt  samband  mellan  att  ge  ett  trovärdigt  intryck  och  att  faktiskt  tala  

sanning.11  I  rättegången  mot  Hannes  Westberg  presenterade  åklagaren  sin  bevisfilm  

både  lugnt  och  sakligt  och  med  stor  auktoritet  och  trovärdighet.  Men  åklagarens  

bevisfilm  var  inte  tillförlitlig  och  sanningsenlig  i  förhållande  till  händelsen  på  

Vasaplatsen  den  15  juni  2001.                                                                                                                    11  Sydsvenska  Dagbladet,  2009-­‐03-­‐23,  ’Professor  vill  ta  bort  faktorn  ”trovärdighet”’.  Intervju  med  professor  Gregor  Noll  vid  Lunds  Universitet  av  Daniel  Persson  och  Henrik  Hamrén.  

9  

Passionen  för  det  reala  

Utvecklingsprojektet  ”Skotten  på  Vasaplatsen”  kom  att  ingå  i  Konstnärliga  fakultetens  

tvärkonstnärliga  forskningsprojekt  om  det  dokumentära,  vilket  finansierades  av  

Vetenskapsrådet  och  startade  2006.    Jag  kunde  nu  sätta  in  hela  det  audiovisuella  

materialet  i  ett  större  vetenskapligt  sammanhang  genom  att  etablera  samarbeten  med  

framför  allt  Mats  Björkin,  lektor  i  filmvetenskap  vid  Institutionen  för  kultur,  estetik  och  

medier,  och  Andrej  Slávik,  doktorand  vid  Institutionen  för  idéhistoria  och  

vetenskapsteori.  I  vår  dialog  mellan  filmarperspektivet  och  de  humanistiska  

traditionerna,  väcktes  på  nytt  de  grundläggande  frågorna  om  filmen  som  medium,  om  

förhållandet  mellan  fakta  och  fiktion,  om  den  rörliga  bildens  plats  i  samhället  –  i  

skärningspunkten  mellan  digitalisering  och  medialisering.  Genom  att  ytterligare  studera  

materialet  kunde  skildringen  av  händelseförloppet  aktualiseras  via  de  klassiska  

filmparadigmen,  alltifrån  Sergej  Eisensteins  montageteknik  och  André  Bazins  teorier  om  

hur  obrutna  tagningar,  djupfokus  och  helbilder  ger  publiken  tolkningsmakt,  till  den  

”performativa”  dokumentärfilmen  där  filmskaparen  öppet  påverkar  händelserna.  

Projektets  frågor  fick  också  brytas  mot  både  filmens  och  filmteorins  historia  i  en  

historiografisk  reflektion  med  exilskribenten  Siegfried  Kracauer  som  imaginär  

samtalspartner.  Hur  bidrar  filmen  till  vår  förståelse  av  historien  och  det  förflutna?  Och  

vilka  möjligheter  öppnar  sig  för  den  konstnärliga  forskningen  i  filmisk  gestaltning  i  

denna  konfrontation?  Arbetet  ledde  bl  a  fram  till  en  essä  av  Andrej  Slávik,  ”Film,  historia:  

konfrontationer.  Utkast  till  en  händelsens  poetik”,  och  Mats  Björkins  artikel  ”Reality  

Sucks!  Producing  passion  for  the  real”.    

Under  ett  par  år  anordnades  också  flera  seminarier  kring  bilden  och  filmens  autenticitet  

och  trovärdighet.  Fransson  skottar  snö  var  ett  samtal  som  initierades  av  Roy  Andersson  

och  Kalle  Boman  utifrån  deras  utställning  ”Sverige  och  Förintelsen”  på  Göteborgs  

Stadsmuseum,  vilken  bestod  av  dokumentära  texter,  bilder  och  installationer.  

Gestaltning  &  Autencitet  var  ett  seminarium  med  Roy  Andersson  och  Ruben  Östlund.    

Filmarens  synliggörande  av  verkligheten  involverade  Stefan  Jarl  och  Ingrid  Esping.  Min  

10  

egen  föreläsning  utvecklades  och  sattes  in  i  en  större  mediekritisk  kontext:  Hur  nära  

sanningen  kan  vi  komma?12    

Skotten  på  Vasaplatsen  och  EU-­‐demonstrationerna  är  idag  historia.  De  utspelade  sig  i  en  

tid  efter  Berlinmurens  fall,  men  strax  före  ”nine-­‐eleven”.  Genom  vårt  forskningsarbete  

har  vi  kommit  en  händelse  ganska  nära,  men  ju  mer  kunskap  vi  fått  desto  svårare  har  

det  blivit  att  med  bestämdhet  uttala  sig  om  den  verkliga  händelsen.  Polis  och  

demonstranter  handlade  irrationellt  och  motsägelsefullt  –  till  slut  återstod  bara  rädsla  

och  aggressioner.  Men  fortfarande  kvarstår  många  frågor  vad  gäller  hela  den  juridiska  

processen.  Under  tre  dagar  i  juni  2001  greps  mer  än  500  personer.  Ett  80-­‐tal  av  dessa  

åtalades.  59  personer  dömdes  för  våldsamt  upplopp  och  våld  mot  tjänsteman,  med  en  

strafftid  som  sammantaget  uppgick  till  närmare  50  år  i  fängelse.  Medelåldern  på  de  

dömda  var  21  år.  Samtidigt  inkom  uppåt  200  anmälningar  av  polismäns  agerande.  Detta  

ledde  till  5  åtal  och  inga  fällande  domar.  I  fallet  Vasaplatsen  gällde  anklagelserna  framför  

allt  övervåld  mot  demonstranter.13  

Om  bilden  i  framtiden  ska  användas  som  tillförlitligt  bevismaterial  i  rättsprocesser,  i  

mediernas  nyhetsprogram,  i  dokumentära  och  historiska  sammanhang,  måste  frågan  om  

dess  tillförlitlighet  tydligt  formuleras.    Dagligen  pågår  missbruket  av  bilder.  De  aktuella  

händelserna  kring  den  israeliska  militärens  agerande  mot  Ship  to  Gaza,  där  man  också  

försökte  att  ta  kontroll  över  nyhetsförmedlingen,  är  ytterligare  ett  exempel  på  hur  

audiovisuella  media  har  hamnat  i  frontlinjen.  Vi  måste  ständigt  ställa  oss  frågorna:  

Vilken  är  avsikten  –  är  bilderna  dokumentära  eller  handlar  det  om  fiktion?  Var,  när  och  

hur  är  de  tagna?    Kan  vi  lita  på  det  som  vi  ser  –  är  bilderna  tillförlitliga  i  bemärkelsen  

sanna  eller  falska  i  förhållande  till  verkligheten?    

 

                                                                                                                 12  Seminarierna  dokumenterades  och  rekonstruerades  i  text  av  Royner  Norén,  projektsekreterare  för  forskningsprojektet  ”Passionen  för  det  reala  –  om  dokumentarismen  och  konsten”.  Titlarna  återfinns  i  litteraturreferenserna.  Han  har  även  medverkat  i  det  språkliga  gestaltningsarbetet  för  att  sammanställa  denna  rapport  ifrån  forskningsfronten.      13  Erik  Wijk,  Orätt  (Ordfront,  2003).

 

11  

[FAKTARUTA]  

”Skotten  på  Vasaplatsen  –  sex  punkter  kring  BILDEN  i  det  digitala  årtusendet”  föreligger  

nu  som  en  DVD-­‐film  på  105  minuter,  vilken  kommer  att  offentliggöras  och  distribueras  

med  början  under  hösten  2010.  Filmen  är  finansierad  med  bidrag  ifrån  Vetenskapsrådet,  

som  forskningsprojektet  ”Dokumentärens  poetik”  var  knutet  till  som  ett  av  fyra  

delprojekt  inom  det  övergripande  tvärkonstnärliga  projektet  ”Passionen  för  det  reala  –  

om  dokumentarismen  och  konsten”,  Konstnärsnämnden,  Framtidens  Kultur  och  

Nämnden  för  konstnärligt  utvecklingsarbete  (NKU)  inom  Konstnärliga  fakulteten  vid  

Göteborgs  Universitet.  Avsikten  med  sammanställningen  av  bild,  ljud  och  text  har  bl  a  

varit  att  prova  nya  former  för  redovisning  och  presentation  av  konstnärlig  forskning.  

 

 

Litteraturreferenser  

 

Andersson,  Roy  och  Kalle  Boman       Fransson  skottar  snö  (dokumentation,  2010)  

Andersson,  Roy  och  Ruben  Östlund   Gestaltning  &  Autencitet  (dokumentation,  2010)  

Arvidsson,  Jonas   ’Våldet  bagatelliseras,  ifrågasättande  av  fakta  underblåser  

myndighetsförakt’,  GP  Debatt,  okt.  2001.  

Björkin,  Mats     Reality   Sucks!   Producing   passion   for   the   real   (manuskript,  2009)  

 Bruzzi,  Stella   New  Documentary:  a  critical   introduction  (London  and  New  

York:  Routledge,  2000)        Calvino,  Italo   Sex  punkter  inför  nästa  årtusende:  amerikanska  

föreläsningar  (Stockholm:  Bonnier,  1999)    Debray,  Régis       Vie  et  mort  de  l'image:  une  histoire  du  regard  en  occident    

  (Paris:  Gallimard,  1992)  

du  Rées,  Göran   Hur  nära  sanningen  kan  vi  komma?  (dokumentation,  2010)  

Eriksson,  Patrik   Melankolins  anatomi.  Tankar  om  en  film  –  dess  ämne  och  metod  (masteruppsats,  2010)    

 Gyberg,  Bo-­‐Erik  och  Göran  du  Rées     ’Bevisvärdering  är  ingen  bagatell’,  GP  Debatt,  okt.  2001.  

12  

Jarl,  Stefan   Filmarens  synliggörande  av  verkligheten  (dokumentation,  

2010)  

Persson,  Daniel  och  Henrik  Hamrén   ’Professor  vill  ta  bort  faktorn  ”trovärdighet”’.    Intervju  med  

professor  Gregor  Noll  vid  Lunds  Universitet,  Sydsvenska  

Dagbladet,  2009-­‐03-­‐23.  

Rejdemo,  Johanna   Bilden  som  bevis  i  brottmålsprocessen:  Trovärdighet,  

tillförlitlighet  och  modern  presentationsteknik  

(examensarbete,  2005)  

Riksåklagaren   Beslut  beträffande  förundersökning  –  påstådd  manipulation  av  videomaterial,  Dnr  2001/1670.  

 

Slávik,  Andrej   Film,  historia:  konfrontationer.  Utkast  till  en  händelsens  

poetik  (manuskript,  2008)  

 

Wijk,Erik   Orätt  (Ordfront  2003)

Åklagarmyndigheten  i  Västerås   Beslut  rörande  förundersökning  angående  att  polis  skjutit  

mot  Hannes  Westberg  den  15  juni  2001  i  Göteborg,  Dnr  C  1-­‐

74-­‐02.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13  

 

[BILDER]  

 

[Bildtext]  Metod  med  svartrutor  för  att  urskilja  pålagt  ljud.  /Illustration:  Erik  Fabler  

 

 

14  

[Bildtext]  Hannes  Westberg  skottskadas  allvarlig  av  en  kula  i  magen.  /Bild:  Daniel  Demoustier  

 

[Bildtext]  Datorns  komplicerade  ’timeline’  vid  synkroniseringen  av  allt  audiovisuellt  material  i  realtid.