Fantomen: Från ungkarl till hemmaman

– Genuskonstruktioner i äventyrsserien

Fantomen av Lee Falk.

Södertörns  högskola  |  Institutionen  för  kultur  och  lärande  

Kandidatuppsats  15  hp  |  Litteraturvetenskap  |  Höstterminen  2013  

Av: Carl Hjelm Sandqvist Handledare: Claudia Lindén  

 

Abstract  

 

In  this  essay  I  analyse  the  constructions  of  gender  in  the  series  The  Phantom  by  Lee  Falk.  

I  apply  David  Tjeders  readings  of  the  bourgouise  masculinity,  its  sensitive  character  and  

great  risk  of  falling  into  unmanliness,  when  discussing  The  Phantom’s  masculine  

development.  I  have  analysed  three  adventures  of  The  Phantom  from  the  years  1937,  

1977  and  1996,  all  authored  by  original  creator  Lee  Falk.  I  argue  that  The  Phantom  

increases  his  use  of  violence,  therefore  risking  a  loss  of  character.  The  stories  re-­‐

establishes  his  masculinity  by  portraying  the  villains  more  monstrously.  My  thesis  is  

that  The  Phantom's  need    to  maintain  a  bourgeouis  masculinity  ceases  as  the  popular  

culture  has  developed  new  masculine  ideals.  

 

Sammanfattning  

 

I  denna  uppsats  läser  och  tolkar  jag  framställningen  av  genuskonstruktioner  i  Fantomen  

av  Lee  Falk.  Jag  använder  maskulinitetsforskning  som  metod,  med  David  Tjeders  läsning  

av  den  borgerliga  maskulinitetens  upprätthållande  av  karaktär  som  huvudinriktning.  

För  seriens  framställning  av  femininitet  använder  jag  begreppet  den  Nya  kvinnan,  som  

populariserades  i  samtidslitteratur  kring  sekelskiftet.  Jag  utgår  från  att  skaparna  avsett  

figuren  Diana  Palmer  som  en  representation  för  kvinnlig  självständighet  och  modernitet.  

Jag  argumenterar  för  att  serien  efter  sin  modernisering  kring  sextio-­‐  och  sjuttiotalet  

porträtterar  skurkarna  mer  monstruöst  för  att  rättfärdiga  Fantomens  tilltagande  

våldshandlingar  emot  dem,  med  tesen  att  Fantomens  behov  av  att  upprätthålla  en  

borgerlig  maskulinitet  upphör  då  han  tillskansar  sig  de  attribut  som  idealiseras  av  en  

modernare  publik.    

 

 

Nyckelord:    

 

Lee  Falk,  Fantomen,  The  Phantom,  Diana,  serietidningar,  äventyrsserier,  genus,  

maskulinitetsteori,  borgerlig  maskulinitet,  självbehärskning,  karaktär,  den  Nya  kvinnan,  

kvinnofrigörelse,  äktenskap,  föräldraskap,  superhjältar,  våld,  skurkar.      

 

Innehållsförteckning  

 

Inledning           1  

Syfte  och  problemställning   2  

Teori  och  metod          

Borgerlighetens  maskulinitet   3  

Den  Nya  Kvinnan         4  

Material  &  avgränsning     5      

Falk  och  Fantomen       6  

Figurer  i  Fantomen       8  

Fantomen-­‐Tecknare     9    

Tidigare  forskning            

Serieteori           10  

Äventyrsserier         11  

Analys           13    

”Luftens  rövare”      

Handling           13  

Femininitet           14  

Maskulinitet         16  

”Uppdrag  i  Tarakimo”    

Handling           18  

Femininitet         19  

Maskulinitet       22  

”Mr.  Big”    

Handling           24  

Maskulinitet       25  

Femininitet         28  

Jämförande  analys     30  

Avslutande  diskussion     32  

Källhänvisningar       33  

 

 

 

            1  

1.  Inledning    

För  nytillkomna  läsare…  För  mer  än  400  år  sedan…  enda  överlevande  efter  en  

piraträd…  hittas  [han]  av  vänligt  sinnade  pygméer…  /  [han]  svor  en  ed  på  en  

dödskalle…  den  förste  Fantomen…  ”  [jag  ska]  ägna  mitt  liv  åt  att  bekämpa  pirater,  

grymhet  och  orättvisa…  må  mina  söner  följa…”  /  hans  söner…  och  deras  söner  

följde…  sjöfarare  trodde  det  var  samme  man…  odödlig.  ”Den  vandrande  

vålnaden!”,  ”Som  inte  kan  dö!”  /  nu…  den  21.e  generationen  brottsbekämpare…  

han  arbetar  ensam…  Fantomen!1  

 

1979  tar  den  folkkäre  seriefiguren  Fantomen  klivet  in  i  faderskap.  Författaren  Lee  Falk  

hade  länge  skjutit  på  händelsen,  då  han  var  rädd  att  läsarna  skulle  tappa  intresset  för  

Fantomen  om  hjälten  blev  make  och  familjefar.  Fantomen  hade  redan  prövat  livet  som  

ensamstående  adoptivpappa  under  sextiotalet,  och  till  slut  fått  gifta  sig  med  sin  älskade  

Diana  Palmer  1977,  som  han  då  dejtat  i  nära  40  år.  En  oro  växte  bland  läsarna,  att  

Fantomen  likväl  som  han  bekämpar  brottslighet,  ska  behöva  göra  ”normala”  sysslor.  

 

   

 (1)

                                                                                                               1  Lee  Falk,  klassisk  synopsis  i  Fantomen.    

            2  

 

I  bilden  ovan  har  Fantomen  egna  föreställningar  om  ett  ”normalt”  liv.2(Bild  1)  Där  

tidigare  äventyr  har  skildrat  hur  han  måste  förföra  vampiga  kvinnoskurkar  och  rika  

beundrarinnor  för  att  sedan  anta  den  erotiska  utmaningen  att  motstå  dem,  börjar  

serierna  under  sjuttiotalet  tematisera  hjältens  svårigheter  att  våga  fria  till  Diana,  samt  

att  bli  accepterad  som  svärson  av  hennes  mor.  Vid  sidan  om  detta  börjar  skurkarna  

langa  knark  istället  för  diamantstöld  och  Diana  anställs  på  kontor.  Kontexten  

moderniseras  för  att  fortsätta  fånga  läsare.  Jag  driver  tesen  att  Fantomen  i  linje  med  dess  

modernisering  antar  nya  konstruktioner  av  maskulinitet  och  femininitet,  som  skiljer  sig  

från  de  tidigare  ideal  den  eftersträvat.  Med  en  kvalitativ  läsning  av  tre  stycken  

Fantomen-­‐äventyr  från  olika  perioder,  ämnar  jag  att  undersöka  hur  dessa  

konstruktioner  uppstår,  förändras  och  påverkar  framställningen  av  figurer  och  deras  

handlingar.      

 

 

Syfte  och  frågeställning    

I  denna  uppsats  undersöker  jag  genuskonstruktioner  i  Fantomen  av  Lee  Falk.  Utifrån  

några  valda  aspekter  kommer  jag  att  diskutera  framställningen  av  maskulinitet  och  

femininitet  i  tre  Fantomen-­‐äventyr,  från  1937,  1977  och  1996.       Jag  vill  dels  påvisa  hur  en  serietidnings  karaktär  förändras  för  att  spegla  en  

nyanserad  bild  av  samhällets  köns-­‐  och  genusnorm,  men  också  ställa  frågan  varför  

Fantomens  våldshandlingar  blir  hårdare  och  fler.  Är  det  ett  normbrott  eller  en  naturlig  

följd  av  populärkulturens  samtidsskildring?    

       

 

 

 

 

 

 

                                                                                                                 2  Lee  Falk/Sy  Barry,  ”Medborgare  K.  Walker”,  Fantomen,  Stockholm:  Bulls/Semic,  1975.  

            3  

Teori  och  metod    

Borgerlighetens  maskulinitet  

 

Jag  använder  mig  av  maskulinitetsteori  som  metod  för  läsningen  av  manlighetsideal.  

Maskulinitetsteorin  är  en  ung  forskningsgren  sprungen  ur  feministisk  teori.  

Genusforskaren  Raewyn  Connell  diskuterade  hegemonisk  manlighet,  något  som  länge  

har  tjänat  som  ett  viktigt  begrepp  i  ämnet.  Teorin  bygger  på  hierarkiska  modeller  hos  

det  manliga  könet  inom  olika  diskurser,  där  vissa  attribut  anses  manliga  och  medför  

privilegier.  I  Män  i  Norden:  Manlighet  och  modernitet  1840-­‐1940,  hävdar  Jørgen  

Lorentzen  och  Claes  Ekenstam  (red.)  att  Connells  teori  är  präglad  av  en  ”statisk  

förståelse  av  manlighetskonstruktioner”  som  inte  bygger  på  dynamiken  mellan  det  

manliga  och  det  omanliga.3  De  tror  att  en  vidare  förståelse  av  omanlighet  kan  utvidga  

uppfattningen  om  inte  bara  män  och  kvinnor  utan  också  olika  grupper  av  män.  Det  var  i  

föreställningar  om  omanlighet  som  maskulinitet  kunde  skapas  i  det  borgerliga  samhället  

under  sekelskiftet.  Moderniseringen  förde  med  sig  nya  normbegrepp,  där  hög  status  inte  

längre  inbringades  av  rikedom  eller  närhet  till  Gud.  Manlighet  kom,  mest  uttryckt  hos  

den  borgerliga  entiteten,  att  definieras  med  ett  karaktärsbegrepp,  som  kontrasterades  

mot  äldre  kristna  fundament  som  ära,  dygd  eller  skam.  En  god  borgare,  det  vill  säga  

man,  var  en  borgare  med  god  karaktär.    

 

[…]  i  medicinska,  litterära  och  etiska  diskussioner  blev  teman  som  hälsa,  

sexualitet,  moral  och  uppfostran  knutet  till  karaktären.  De  grundläggande  

kvaliteter  som  karaktärsbegreppet  relateras  till  är  bland  annat  självbehärskning,  

ståndaktighet,  mod,  viljestyrka,  uthållighet  och  arbetsamhet,  förutom  erövring,  

integritet,  goda  seder,  men  framför  allt  manlighet.  4  

 

                                                                                                               3  Jørgen  Lorentzen  och  Claes  Ekenstam  (red),  Män  i  Norden:  Manlighet  och  modernitet  1840-­‐1940,  Stockholm:  Gidlunds,  2006,  s.  10.  4  Ibid.,  s.  11.  

            4  

En  polarisering  skedde  mellan  manligt  och  kvinnligt.  Idealmannen  skulle  vara  stark,  

muskulös  och  ogenomtränglig.  ”Förment  manliga  egenskaper  som  heroism,  

handlingskraft  och  mod  ställdes  i  motsats  till  kvinnlig  passion  och  svaghet.”5    

  David  Tjeder  har  skrivit  mycket  kring  den  borgerliga  karaktären  och  dess  skörhet.  

Tjeder  berättar  att  ett  problem  för  borgerligheten  var  hur  män  ansågs  ha  alltför  lätt  att  

lyssna  till  sina  inre  begär.  Dryckenskap  anknöt  till  arbetarklassen  och  perversion  kom  

att  förknippas  med  adlighetens  män,  vars  status  hade  befästs  av  rätt  börd,  till  skillnad  

från  borgaren,  där  ansvaret  att  motstå  frestelser  låg  till  individen.6  Tjeder  skriver  hur  

det  inre  också  skulle  svara  mot  det  yttre,  och  att  en  stark  koppling  fördes  mellan  

karaktär  och  kropp.  ”…  fysionomiken  [sysslade]  endast  i  liten  utsträckning  med  att  läsa  

den  gode  borgarens  kropp.  Det  handlade  snarare  om  att  avslöja  de  Andra:  kvinnor,  

arbetare  och  män  av  icke-­‐europeiskt  ursprung.”7  En  stor  del  av  borgerlighetens  

maskulinitet  bildades  alltså  i  de  exkluderingsprocesser  som  den  uppförde.  Risken  att  

falla  i  omanlighet  var  ständigt  påminnande.      

 

 

Den  Nya  kvinnan  

 

Jag  använder  begreppet  den  Nya  kvinnan  i  min  läsning  av  seriens  framställda  

femininitet.  Den  Nya  kvinnan  var  en  framträdande  gestalt  i  litteratur  kring  sekelskiftet.  

Kristina  Fjelkestam  skriver  i  Ungkarlsflickor,  kamrathustrur  och  manhaftiga  lesbianer  

hur  de  beskrivs  som  kvinnor  med  mörk  eller  svart  pagefrisyr  som  antingen  är  bobbad  

eller  shinglad,  och  som  skildras  med  skräckblandad  förtjusning.8  Stilen  är  lånad  från  den  

amerikanska  ”Flappern”  som  uppstod  efter  sekelskiftet.    

  Begreppet  är  brett,  då  flera  generationer  Nya  kvinnor  avlöst  varandra.  De  nya  

idealen  uppstod  parallellt  med  möjligheter  till  kvinnors  utbildning  och  karriär  under  

sent  1800-­‐tal.  När  de  inte  var  beroende  av  en  manlig  försörjare  fyllde  det  pragmatiska  

                                                                                                               5  Claes  Ekenstam  ”Rädd  att  falla:  gråtens  och  mansbildens  sammanflätade  historia”  i  Anne-­‐Marie  Berggren  (red.)  Manligt  och  omanligt  i  ett  historiskt  perspektiv,  Stockholm:  Forskningsrådsnämnden,  2005,  s.  168.  6  David  Tjeder,  ”Borgerlighetens  sköra  manlighet”  i  Lorentzen/Ekenstams  (red.)  Män  i  Norden:  Manlighet  och  modernitet  1840-­‐1940,  2006,  s.  64.      7  Ibid.,  s.  60.    8  Kristina  Fjelkestam,  Ungkarlsflickor:  Kamrathustrur  och  manhaftiga  lesbianer,  Stockholm/Stehag:  Brutus  Östlings  bokförlag  Symposion,  2002.,  s.  15.    

            5  

giftermålet  inte  sin  tidigare  funktion.  Arbetet  blev  för  kvinnor  en  väg  ut  ur  ett  

tvångsmässigt  äktenskap.  Ebba  Witt-­‐Brattström  läser  Nya  kvinnan-­‐litteraturen  som  en  

förlorad  länk  mellan  samtidslitteraturen  på  1880-­‐talet  och  ”den  kvinnliga  

modernismen”,  med  vilket  huvudpersonen,  den  Nya  kvinnan,  karaktäriseras  som  ”…  

intellektuellt  och  sexuellt  medveten.  Hon  är  självständig  med  egna  mål  och  är  inte  sällan  

yrkesverksam  /…/  Typisk  är  också  den  urbana  miljön.  Huvudpersonen  bor  inte  sällan  

på  pensionat  eller  är  på  resa.”9  Den  Nye  mannen  å  andra  sidan  är  en  ”vek  manstyp”  som  

opponerar  sig  mot  den  borgerliga  maskuliniteten.  Ju  mer  socialt  säker  kvinnan  blir,  

desto  tydligare  framträder  dessa  drag  i  hennes  manliga  motspelare.10  

 

Material  och  avgränsning    

Jag  har  avgränsat  min  analys  till  att  endast  läsa  originalförfattaren  Lee  Falks  äventyr.  

Han  skrev  det  första  äventyret  1936,  och  det  sista  på  dödsbädden,  1999.  Serierna  är  från  

början  publicerade  i  amerikanska  dagstidningar  i  form  av  dagstrippar,  där  en  remsa  på  

tre  rutor  publiceras  varje  dag  och  bildar  ett  episodiskt  äventyr.  Materialet  jag  använder  

har  antingen  utgivits  i  svenska  Fantomen  eller  släppts  som  jubileumsutgåvor.  Serierna  

är  alltså  översatta  till  svenska  och  i  viss  mån  redigerade  för  att  passa  serietidningars  

format.  De  valda  äventyren  är:    

1)  ”Luftens  rövare”  av  Lee  Falk  och  Ray  Moore,  publicerad  9/11-­‐1936–10/4-­‐1937.  

 2)  ”Uppdrag  i  Tarakimo”  av  Lee  Falk  &  Sy  Barry,  publicerad  15/8–29/10-­‐1977.  

 

3)  ”Mr.  Big”  av  Lee  Falk,  George  Olesen  &  Keith  Williams,  publicerad  8/1–18/5-­‐1996.    

 

Serierna  är  slumpvis  utvalda,  men  jag  har  med  avsikt  tagit  ett  av  Lee  Falks  tidigare  

äventyr,  ett  anknutet  till  Fantomen  och  Dianas  giftermål  och  ett  från  slutet  av  Falks  

författarskap.  Tanken  bakom  detta  är  att  med  det  sista  äventyret  kunna  belysa  den  

utveckling  som  skett  sedan  det  första  i  hänseende  till  seriens  genuskonstruktioner,  

medan  jag  anser  att  äventyret  anknutet  till  huvudfigurernas  bröllop  1977  blir  en  god  

hållpunkt  däremellan.  Dessutom  är  det  första  äventyret,  ”Luftens  rövare”,  skrivet  under                                                                                                                  9  Ebba  Witt-­‐Brattström,  Dekadensens  kön:  Ola  Hansson  och  Laura  Marholm.  Stockholm:  Norstedt,  2007,  s.  283f.  10  Ibid.,  s.  284.    

            6  

mellankrigstiden,  vilket  är  en  spännande  period  i  amerikansk  litteratur  vare  gäller  de  

nya  idéer  kring  genus  och  sex  som  modernismen  medfört.  Utöver  dessa  premisser  har  

jag  förutsatt  att  de  valda  äventyren  ska  skildra  den  21:a  Fantomen,  att  bifiguren  Diana  

Palmer  medverkar  och  att  serierna  innehåller  en  antagonist  som  kan  kontrastera  mot  

Fantomens  karaktär.    

 

 

Falk  &  Fantomen  

 

Lee  Falk  föddes  den  28e  april  1911  och  dog  den  13e  mars  1999.  Han  är  också  känd  för  

att  ha  skapat  seriefiguren  Mandrake,  som  handlar  om  en  äventyrlig  trollkarl  som  

bekämpar  brott  med  hjälp  av  hypnos.  Till  Fantomen  säger  sig  Falk  ha  inspirerats  av  

bland  annat  grekisk/romersk  mytologi,  Beowulf  och  Rolandsångerna.11  Han  skrev  195  

Fantomen-­‐äventyr  för  dagstidningar  och  151  som  söndagsbilagor  från  1936  fram  till  sin  

död.  Seriemediet  var  bara  en  av  flera  litterära  former  Falk  arbetade  med,  han  skrev  vid  

sidan  om  stripparna  även  noveller  och  teatermanuskript.  Lee  Falk  drevs  i  hela  sitt  liv  av  

ambitionen  att  också  bli  uppmärksammad  som  dramatiker  och  teaterregissör,  han  har  

producerat  omkring  300  pjäser,  varav  100  var  regisserade  av  honom.  Falk  var  nära  

framgång  med  pjäsen  The  Passionate  Congressman,  som  den  berömde  teaterregissören  

Eddie  Dowling  fann  tycke  för.  Falk  satt  i  armén  när  den  prövades  så  han  kunde  inte  

medverka  i  dess  förarbete,  varpå  Dowling  beslöt  att  skjuta  upp  arbetet  några  veckor.  

Under  sin  väntan  hittade  Dowling  ett  icke-­‐kommersiellt  projekt  som  fick  honom  att  

lämna  Falks  pjäs  åt  sidan  för  gott;  The  Glass  Menagerie  av  Tennessee  Williams.12  

  Klubben  Lee  Falk  Memorial  Bengali  Explorer’s  Club  stiftades  efter  Lee  Falks  död  

1999.  Klubbens  skandinaviska  avdelning  har  släppt  två  stycken  jubileumsböcker  till  

Falks  och  Fantomens  ära;  Från  lila  vålnad  till  blågul  hjälte  (2010)  som  låter  författare,  

konstnärer  och  andra  profiler  tala  om  sin  relation  till  Fantomen  samt  tillhandahålla  

några  artiklar  i  ämnet,  och  sedermera  Lee  Falk:  Storyteller  (2011)  som  innehåller  

samlade  intervjuer  med  Falk,  opublicerade  teatermanuskript  och  noveller  samt  

närståendes  minnesbilder  av  Lee.  Forskningen  kring  Fantomen  är  blygsam  i  övrigt.  

Seriens  stora  genomslag  i  Skandinavien,  Australien  och  Sydeuropa  är  inte  i  proportion  

                                                                                                               11  Guido  Gerosa,  ”Master  of  comics”  i  Lee  Falk:  Storyteller,  Stockholm:  GML  Förlag,  2011,  s.  120.  12  Byron  Bentley,  ”Mandrake’s  alter  ego”,  Lee  Falk:  Storyteller,  2011,  s.  55-­‐60.    

            7  

med  dess  reception  i  USA,  och  serien  står  oberörd  från  den  kritik  som  övriga  av  

nationens  seriehjältar  har  fått,  till  exempel  Superman  för  sin  fascism  eller  Wonder  

Woman  för  sina  sado-­‐masochistiska  tendenser.    

  Serien  har  dock  fått  kritiska  anföranden  över  rasistiska  undertoner.  Lars  Peterson  

skriver  i  Seriernas  värld  (1974)  om  att  de  serier  som  barn  och  tonåringar  kommer  i  

kontakt  med  innehåller  många  klichéer  direkt  ärvda  från  samhällen  som  präglats  av  

feodalism,  kolonialism,  rasism  och  imperialism.13  I  kapitlet  ”Djungelhjältarna”  möter  

Fantomen  en  radda  anklagelser.  Peterson  hävdar  att  Fantomenmyten  bygger  på  ”en  

dyrkan  av  den  starke,  överlägsne  och  ouppnåelige  mannen  som  styr  och  ställer  efter  

eget  gottfinnande  i  ett  afrikanskt  land”  och  att  hans  maktställning  ”befästs  […]  av  

afrikanernas  okunnighet  och  vidskeplighet.”14  Magnus  Erikssons  närmar  sig  Fantomen-­‐

seriernas  antydda  koloniala  värderingar  i  ”Rasism  i  Fantomen”.15  I  artikeln  omnämns  

”Striden  på  Malta”  där  den  förste  Fantomen  hjälper  kristna  soldater  att  beskydda  en  

borg  från  anfallande  araber  som  framställs  mörka  och  onda.16  Serien  är  förvisso  inte  

skriven  av  Lee  Falk,  men  försvaras  av  Eriksson  med  anledningen  att  ”…  sett  inifrån  den  

belägrade  borgen  där  […]  Fantomen  befann  sig  var  det  nog  inte  så  lätt  att  ha  en  

nyanserad  bild  av  fienden.”17  Eriksson  använder  en  liknande  tankegång  vid  Petersons  

hårda  anförande  i  Seriernas  värld.  Han  menar  att  Lars  Petersons  bok  är  ett  barn  av  sin  

tid,  och  att  Peterson  idag  troligtvis  ser  Fantomen  som  ganska  harmlös,  men  spännande.18  

  Till  skillnad  från  Eriksson  behöver  man  inte  försvara  Fantomen  mot  de  anklagelser  

serien  fått.  Lee  Falk  har  själv  medgett  att  huvudfiguren  har  varit  ”en  smula  

paternalistisk”,  men  att  ”tiderna  såg  ut  så  förut”.19  Fantomen  har  precis  som  andra  

långlivade  serier  publicerat  material  som  idag  skulle  få  publiken  att  rynka  på  

ögonbrynen.  Jag  vill  se  dess  ännu  löpande  produktion  i  Sverige  som  bevis  på  att  serien  

fört  med  sig  värderingar  som  är  tillräckligt  goda  för  att  överleva  en  tuff  marknad.  

Sedermera  kommer  jag  inte  att  ägna  mig  åt  underförstådd  kolonialism  i  den  här  

                                                                                                               13  Lars  Peterson,  Seriernas  värld,  Stockholm:  Gidlunds,  197,  s.  9.  14  Ibid.,  s.  130.  15  Magnus  Eriksson,  ”Rasism  i  Fantomen”  i  Från  lila  vålnad  till  blågul  hjälte,  Stockholm:  GML  Förlag,  2010.      16  Äventyret  är  publicerat  i  Fantomen  10/1986.    17  Eriksson,  2010,  s.  228f.    18  Ibid.,  s.  229.    19  Gerosa,  2011,  s.  120.  Egen  övers.    

            8  

uppsatsen,  då  jag  anser  att  seriens  genuskonstruktioner  är  tillräckligt  intressanta  för  att  

ägnas  fullständig  uppmärksamhet.    

 

 

Figurer  i  Fantomen  

 

Fantomen  tillhör  den  21:a  generationen  i  ett  led  av  fäder  och  söner  som  bekämpar  

ondska,  utklädda  till  fantomer.  Hans  närmsta  förtrogna  är  vargen  Devil  och  

bandarfolkets  hövding  Guran.  Fantomen  framställs  i  det  första  äventyret,  ”The  Singh-­‐

Brotherhood”,  som  en  rik  ”playboy”  som  bekämpar  brottslighet  på  natten.  Han  

uppdateras  under  äventyrets  gång  till  att  bli  en  djungelhärskare  bosatt  i  landet  Luntok.20  

Samtiden  sätter  sin  prägel  på  Fantomens  föränderliga  karaktär,  och  figuren  genomgår  

en  moderniseringsprocess  under  sextiotalet.  Från  en  bitvis  ironisk  gestalt  i  de  tidiga  

äventyren  utvecklas  Falks  Fantomen  till  en  bitter  behandlare  av  brottslighet,  men  också  

en  mild  familjefader  och  vördnadsfull  vän  till  djungeln.  Lee  Falk  återger  här  några  

signalement  i  en  intervju  från  1972:  

 

…The  Phantom  is  extremely  wealthy,  has  his  own  island  where  he  keeps  his  

animals,  owns  an  enormous  amount  of  land,  and  travels  the  world  in  private  

airplanes.  /…/  With  long  intervals  he  returns  to  the  jungle.  But  the  real  jungle  is  to  

him  the  world  of  humans,  which  he  sometimes  needs  to  enter.  Big  cities,  

skyscrapers  reminiscent  of  massive  mythological  monsters:  there  is  nothing  as  

tragic  as  life  among  the  people  classified  as  being  civilized.  The  only  peace  he  finds  

is  in  the  heart  of  the  jungle,  among  his  faithful  pygmies.21  

 

Fantomen  har  sedan  seriens  start  1936  varit  förälskad  i  Diana  Palmer.  De  gifter  sig  

1977,  och  två  år  senare  får  de  tvillingarna  Kit  och  Heloise  tillsammans.22  Fantomen  

lever  i  De  Djupa  Skogarna  utanför  Morristown  (senare  Mawitaan).  I  skogarna  Edens  

lustgård,  med  rovdjur  som  är  tränade  till  vegetarism,  och  Keela-­‐Wee,  en  strand  där  

sanden  är  till  hälften  av  guld.  Fantomens  bor  i  en  döskallegrotta  som  efter  giftermålet  

byggs  ut  till  ett  stort  koj-­‐palats  där  familjen  bor  tillsammans.      

                                                                                                               20  Som  senare  förankras  i  ett  afrikanskpräglad  kontext  och  byter  namn  till  Bengali.  21  Gerosa,  2011,  s.  121.    22  Lee  Falk  &  Sy  Barry,  ”Den  22:a  Fantomen”,  Fantomen  nr  20/1979,  Stockholm:  Semic  Press.  

            9  

  Diana  porträtteras  som  en  självständig  och  modern  kvinna.  I  seriens  tidiga  år  reser  

hon  ofta  genom  världen,  ibland  ensam,  ibland  i  sällskap  av  modern  Lily,  som  försöker  

föra  henne  samman  med  diverse  gentlemän.  Fantomens  tillvaro  som  maskerad  vigilante  

skapar  motsättningar  i  förhållandet  med  Diana.  Enligt  seden  ska  varje  Fantomen-­‐fru  bo  i  

djungeln  med  sin  make,  vilket  inte  matchar  Dianas  förväntningar.  Strax  innan  

giftermålet  får  hon  jobb  som  tjänsteman  på  FN  i  New  York.  Hon  lever  därefter  ett  särbo-­‐

äktenskap  med  Fantomen  som  fortsätter  bekämpa  ondska,  medan  barnen  studerar  i  

Amerika.  

 

 

Fantomen-­‐Tecknare  

 

Falk  tecknade  inte  Fantomen,  utan  samarbetade  alltid  med  en  illustratör  medan  han  

själv  skrev  manus.  Ray  Moore  är  Fantomens  första  tecknare.  Han  var  från  början  

assistent  till  Mandrake-­‐tecknaren  Phil  Davis  men  fick  utveckla  sin  egen  stil  i  Fantomen.  

Med  rikligt  användande  av  skuggor  och  mörker  tillförde  Moore  seriehjälten  en  mystik.  

Däremot  kunde  han  missa  detaljer,  som  till  exempel  Fantomens  döskallering  på  höger  

hand,  till  förmån  för  personporträtten  som  ansågs  vara  Moores  främsta  egenskap.  Lee  

Falk  uppskattade  Moore  av  just  denna  anledning.      

 

Ray  […]  drew  the  most  marvelous  women,  pretty  girls,  exotic  girls.  That’s  the  kind  

of  girl  Ray  liked  to  draw.  On  the  other  hand,  Ray  couldn’t  draw  a  decent  

automobile  or  a  tank,  or  if  he  could  he  didn’t  bother  with  it.  It  would  look  like  

something  a  ten-­‐year-­‐old  would  draw  but  he  was  marvelous  on  the  figures;  

The  Phantom,  the  exotic  girls,  the  bad  guys.23  

 

När  Ray  Moore  tog  värvning  1941  fick  Wilson  McCoy  hoppa  

in  som  spökillustratör.  Moore  hade  ådragit  sig  en  

nervskada  under  kriget  vilket  försvårade  hans  tecknande  

efter  hemkomsten.  Martin  Goldbeck-­‐Löwe  skriver  om  

övergången  från  Moores  stil  till  McCoy:  ”Borta  var  svärtan  

och  skuggorna  till  förmån  för  en  lite  mer  realistiskt  tecknad  

                                                                                                               23  Anthony  Tollin,  ”A  visit  with  Lee  Falk”  i  Lee  Falk:  Storyteller,  2011,  s.  191-­‐192.  

(2)  

            10  

serie.  Och  den  Fantomen  som  han  tidigare  gett  lite  glimten  i  ögat  är  nu  en  betydligt  

argare  och  allvarligare  person.”24  1949  fick  Wilson  McCoy  ta  över  pennan  på  heltid  och  

få  sitt  eget  namn  skrivet  i  seriens  byline.(bild  2)  Han  arbetade  till  sin  död  1961.  Läsare  

vande  sig  med  McCoys  stil,  men  Falk  delade  inte  deras  uppskattning  helt  och  hållet.  I  en  

intervju  med  Anthony  Tollin  medger  han  följande:  ”I  felt  his  drawing  style  was  childish.  

His  Phantom  kept  getting  shorter  and  shorter  and  ended  up  looking  like  a  high  school  

halfback  instead  of  a  jungle  lord.”25  

  Ännu  en  tecknare  som  anses  tillhöra  de  mest  prominenta  är  Sy  Barry  som  började  

illustrera  efter  McCoys  hastiga  död  1961  och  fortsatte  fram  till  sin  pension  1994.  Falk  

och  Barry  var  överens  om  att  serien  behövde  moderniseras,  Barry  trivdes  inte  med  

McCoys  naiva  stil  och  gav  serien  en  mer  realistisk  ton.    Likaså  ändrades  kontexten,  

Bengali  blev  en  fri  afrikansk  stat  med  svart  president.  Sy  Barry  är  numera  måttstocken  

vare  gäller  illustrationerna  i  Fantomen.  Tecknare  instrueras  mer  eller  mindre  att  ”teckna  

som  Sy  Barry”.26  I  det  sista  äventyret  jag  analyserar,  ”Mr.  Big”,  står  George  Olesen  för  

tecknandet.  Olesen  började  assistera  Barry  redan  i  början  av  sextiotalet,  och  fortsatte  till  

och  från,  fram  till  sin  pension  2005.  Tillsammans  med  tuscharna  Keith  Williams  och  

Fred  Federicks  var  han  den  sista  att  arbeta  med  Lee  Falk.    

   

 

Tidigare  forskning      

Serieteori  

 

Serieteoretikern  Scott  McCloud  anses  vara  ledande  inom  det  teoretiska  tänkandet  kring  

serier.  Forskning  inom  detta  område  är  fortfarande  ungt  och  McCloud  åtar  sig  vad  som  

idag  kan  anses  vara  ett  av  de  mest  ambitiösa  projekten  att  förstå  serien  som  konstform,  

Understanding  Comics,  the  invisible  art.27McCloud  använder  själv  seriemediet  som  form  

för  att  skriva  teoretiskt  om  serier.  Med  ordet  ”serie”  avser  jag  det  McCloud  

sammanfattar  kortfattat  med  sekvenskonst,  men  också  förklarar  i  en  utförligare  

                                                                                                               24  Martin  Goldbeck-­‐Löwe,  ”Ray  Moore”  i  Från  lila  vålnad  till  blågul  hjälte”,  s.  164.  25  Tollin,  2011,  s.  192.  26  Arne  Olin  &  Jan-­‐Ola  Sjöberg  ”Sy  Barry  –  Stilbildaren”  i  Från  lila  vålnad  till  blågul  hjälte,  s.  173.  27  Scott  McCloud,  Understanding  comics:  the  invisible  art,  New  York:  Kitchen  Sink  Press,  1994.  

            11  

definition:  Sidoställda,  föreställande  och  andra  bilder  i  avsiktlig  sekvens.28  McCloud  söker  

en  lämplig  definition  av  serier  för  att  motarbeta  dess  falska  schablonbild,  vilket  han  

menar  är  ”slarvigt  illustrerat,  semi-­‐litterärt  och  barntillvänt”.29  

  Magnus  Knutsson  och  Ulf  Jansson  delar  i  artikeln  ”En  serie  om  serier”  in  

seriemediet  i  tre  huvudgrupper:  Skämtserien,  äventyrsserien  och  den  parodiska  

äventyrsserien.30  Skämtserien  har  en  komisk  framtoning,  använder  

helfigursframställning  med  förenklad  miljö.  Äventyrsseriens  dras  åt  realismen  med  

användande  av  schatteringar,  gråtoner  och  skuggeffekter  och  den  parodiska  

äventyrsserien  är  en  kombination  av  de  två  grupperna.  Uppdelningen  till  tre  

huvudgrupper  är  förstås  en  förenkling.  Precis  som  filmen  har  serier  ett  rikt  uppbåd  av  

genrer.  Det  syns  inte  minst  med  realismen  som  blomstrat  i  franko-­‐belgiska  serier  sedan  

sjuttiotalet.  Till  exempel  finns  Le  Bleu  est  une  couleur  chaude  som  behandlar  lesbisk  

kärlek  och  biografiska  Gainsbourg:  A  Heroic  Life,  som  båda  filmatiserats.  Den  strama  

särskiljningen  hjälper  dock  när  man  med  humorgenrens  förenklade  verklighet  och  

äventyrets  realism  kan  uppmärksamma  det  som  Scott  McCloud  kallar  allmängiltigheten  i  

den  tecknade  seriens  bildspråk.  McCloud  menar  att  ju  mer  serielikt,  det  vill  säga  abstrakt,  

ett  ansikte  illustreras,  desto  fler  människor  kan  det  sägas  föreställa.31  Detsamma  går  att  

applicera  på  föremål.  Detaljer  och  fysiska  kvalitéer  tydliggör  ett  subjekt.  I  porträttering  

av  människor  fråntar  detta  läsarens  identifikation.  McCloud  exemplifierar  med  japansk  

manga  som  gör  huvudpersonernas  uttryck  enkla  och  abstrakta,  medan  mindre  

sympatiska  personer  framställs  med  detaljerat  illustrerade  rynkor  och  uttryck.  

Äventyrsseriens  dragning  åt  realismen  kan  alltså  ses  som  ett  avståndstagande  från  

läsarens  identifikation  med  figurerna.    

 

 

Äventyrsserier  

 

Äventyrsserien  gjorde  ett  uppskattat  intåg  kring  sekelskiftet  i  USA  med  Tarzan  och  

andra  manliga  hjältar.  Den  danske  författaren  Erik  Thygesen  skriver  i  artikeln  

                                                                                                               28”juxtaposed  pictorial  and  other  images  in  deliberate  sequence”,  s.  9.  (övers.  Horst  Schröder).  29  Ibid.,  s.  3.    30  Magnus  Knutsson  &  Ulf  Jansson,  ”En  serie  om  serier”,  Sture  Hegerfors  &  Lasse  Åberg  (red.)  Whaam!  Seriens  språk,  Göteborg:  Göteborgs  Stadsmuseum,  2001.,  sid  46.  31  McCloud,  1994,  s.  31.  

            12  

”Seriernas  teckenspråk”  att  äventyrsserien  i  sin  form  ansluter  till  folkdiktningen  med  

pikareskromanen  som  underavdelning.32  Thygesen  använder  folkminnesforskaren  Acel  

Olriks  definition  av  karaktäristiska  drag  i  folkdiktningen  vid  jämförelsen:  Det  

regelbundna  förloppet  –  lugn  inledning,  rörlig  handling,  våldsam  uppgörelse,  lugn  

avslutning.33  Serien  delar  också  folkdiktningens  upprepning:  samma  situation  som  

upprepas  från  episod  till  episod,  exempelvis  tretalsslagen:  hjältens  tre  försök  att  

övervinna  trollen.  Däremellan  också  motsättningen,  det  vill  säga  kontrasten  mellan  stor  

och  liten,  samt  berättelsens  enhet  –  sammanslutningen  kring  en  huvudperson  som  

genomgår  en  räcka  händelser  och  uträttar  en  serie  bedrifter  i  växlande  omgivningar.  34  

  Alfred  Clemens  Baumgärtner  når  en  liknande  slutsats  i  en  semiotisk-­‐präglad  

uppsats  där  han  undersöker  den  publika  receptionen  och  dess  påverkan  av  Tarzan-­‐

serier.  Han  summerar  flera  Tarzan-­‐episoders  handlingsförlopp  till  att  beskrivas  i  en  

mening:  ”Tarzan  besegrar  en  Tyrannosaurus  och  räddar  en  officer.”  Vidare  kan  fler  

äventyr  beskrivas  med  liknande  satsschema:  ”Tarzan  besegrar  flygande  vilddjur  och  

räddar  en  abessinsk  stam.”  eller  ”Tarzan  besegrar  hemlighetsfulla  varelser  från  ett  träsk  

och  räddar  en  forskare.”35  Baumgärtner  visar  att  subjekten  till  predikaten  ”besegrar”  

och  ”räddar”  varierar  men  att  äventyret  har  en  återkommande  form.  ”Besegrar”  

betecknar  hjältens  motståndare  och  ”räddar”  hans  närstående,  där  subjekten  omsätts  i  

en  figurshierarki  vari  läsaren  ska  identifiera  vilka  och  vad  som  är  bra  eller  dåligt.  Vidare  

menar  Baumgärtner  att  serien  på  grund  av  ständig  produktion  i  förhållande  till  läsarnas  

snabba  reception  är  under  stark  prägling  av  deras  smak,  tycke  och  identifikation.  

Förhållandet  producent-­‐serie-­‐konsument  bildar  vad  han  kallar  circulus  vitiosus,  en  ond  

cirkel.    

 

 

 

   

                                                                                                               32  Erik  Thygesen,  ”Seriernas  teckenspråk”,  Seriöst  om  serier,  Sture  Hegerfors  &  Stellan  Nehlmark  (red.),  Stockholm:  Almqvist  &  Wiksell  Förlag  AB,  1973,  s.  73-­‐96.  33  Acel  Olrik,  Episke  Love  i  Folkedigtningen,  Danske  studier,  1908.  http://danskestudier.dk/materiale/1908.pdf  2014-­‐01-­‐05.  34  Thygesen,  1973,  s.  76.  35  Alfred  Clemens  Baumgärtner,  ”Serievärlden  som  semiologiskt  fenomen”,  Seriöst  om  serier,  Sture  Hegerfors  &  Stellan  Nehlmark  (red.),  Stockholm:  Almqvist  &  Wiksell  Förlag  AB,  1973,  s.  93-­‐109.  

            13  

Analys    

”Luftens  rövare”,  1937    

Handling:  Den  mystiska  kvinnan  Sala  står  under  bevakning  av  Kapten  Horton  och  

kolonialstyrkan  på  deras  bas  i  Calcutta.  Hon  lyckas  rymma  och  Fantomen  blir  anklagad  

för  att  ha  hjälpt  henne.  Han  vet  att  hon  tillhör  Luftpiraterna,  en  liga  som  rånar  brittiska  

postflyg  på  dyrbarheter  omkring  Indiska  kusten.  Kapten  Horton  anklagar  Fantomen  för  

att  vara  piraternas  ledare,  så  Fantomen  letar  ensam  upp  luftpiraterna  i  hopp  om  

upprättelse  men  blir  själv  tillfångatagen  av  ligan.  Luftpiraterna  visar  sig  enbart  bestå  av  

kvinnor,  med  den  hårda  Baronessan  som  ledare.  Fantomen  hålls  levande  eftersom  

Baronessan  förälskar  sig  i  honom.  När  han  får  följa  med  på  en  kupp  mot  ett  postflyg  som  

fraktar  svarta  diamanter  träffar  han  Diana  som  letat  efter  honom  och  Horton  som  också  

råkar  vara  ombord.  Fantomen  tvingas  kyssa  Baronessan  inför  ögonen  på  dem  för  att  

hålla  sig  på  god  fot  med  Baronessan  och  skydda  Diana.  Diana  har  varit  övertygad  att  

Fantomen  inte  är  piraternas  ledare,  men  blir  förkrossad  och  börjar  tvivla  på  honom.  

Baronessan  behåller  de  svarta  diamanterna  för  sig  själv  och  hamnar  därför  i  konflikt  

med  Sala,  dels  för  att  piraterna  har  som  regel  att  dela  lika  på  allt  men  också  för  att  Sala  

precis  som  Baronessan  är  förälskad  i  Fantomen.  Horton  arrangerar  en  flygtransport  av  

en  känd  rubin  för  att  locka  till  sig  och  gripa  piraterna.  Baronessan  förstår  att  det  är  en  

fälla  och  skickar  ut  Sala  på  uppdraget  för  att  slippa  konkurrens  om  Fantomen.  Sala  blir  

tillfångatagen  av  Hortons  styrkor  och  tvingas  uppge  var  piratbasen  ligger,  Baronessan  

hinner  dock  förvarnas  och  flyr  till  en  annan  bas.  Efter  det  planerar  hon  sin  största  kupp  

hittills;  att  kidnappa  en  rik  besättning  på  världens  största  zeppelinare,  Olympia.  

Fantomen  lyckas  ta  sig  ur  sin  cell  och  varna  Horton  via  radio  samt  ge  instruktioner  om  

att  skicka  ut  stridsplan  i  zeppelinarens  ställe.    Det  blir  luftstrid,  Horton  får  övertaget  och  

piraterna  tvingas  göra  reträtt.  Baronessan  skjuter  Fantomen  med  en  revolver  när  hon  

känner  sig  sviken.  Han  lyckas  stå  upprätt  vilket  får  Baronessan  att  tro  att  han  är  odödlig,  

varpå  hon  sväljer  gift  och  störtar  i  havet  med  sitt  plan.  Fantomen  tar  sig  till  en  doktor  

som  opererar  ut  kulorna.  Han  försonas  med  Horton  och  frågar  efter  Diana,  som  har  

insett  Fantomens  oskyldighet  men  rest  vidare  i  tron  om  att  han  är  död.    

 

 

            14  

Femininitet  

 

 (3,  4,  5)  

Luftens  rövare  porträtterar  tre  kvinnor;  Diana,  Baronessan  och  Sala.  Fantomen  slits  

emellan  dem,  samtliga  är  förälskade  i  honom.  Alla  tre  kan  också  läsas  som  självständiga,  

nya  kvinnor.  Diana  (bild  3),  som  är  återkommande  i  Fantomen,  kan  korsa  kontinenter  

med  den  spontana  anledningen  att  söka  efter  Fantomen.  I  detta  äventyr  uppvaktas  hon  

av  Kapten  Horton  från  kolonialstyrkorna,  som  något  förtvivlat  får  nöja  sig  med  att  trösta  

Diana  efter  att  hon  har  sett  Fantomen  delta  i  en  flygplanskapning  och  bli  kysst  av  

Baronessan.  Luftpiraten  Sala  (bild  5)  har  mer  ”vamp-­‐liknande”  drag,  och  framstår  som  

farlig  men  mjuk.  Hon  rymmer  från  kolonialstyrkans  bas  då  hon  charmar  till  sig  en  soldat  

som  hon  slår  i  huvudet  med  en  kruka.  Salas  utseende  har  hämtats  från  Louise  Brooks,  

skådespelerskan  som  var  en  ledande  symbol  för  den  kvinnliga  Flapper-­‐trenden  i  

Hollywood  på  30-­‐talet.36  Sala  har  svart,  bobbat  hår  i  pagefrisyr  och  bär  långa  mörka  

klänningar.  Baronessan  (bild  4)  har  shinglad  frisyr  som  är  en  variant  på  bobben.  Diana,  

Sala  och  Baronessan  är  med  sitt  utseende  tre  moderna  kvinnoporträtt  i  förhållande  till  

sin  samtid.  

  Piraterna  döljer  sin  kvinnlighet  då  de  rånar  flyg.  Det  faktum  att  alla  i  ligan  är  

kvinnor  är  ett  överraskningsmoment,  och  när  läsaren  är  initierad  om  denna  belägenhet  

illustreras  rånarnas  läppar  som  mer  fylliga  och  hakorna  spetsigare  under  deras  

pilotmundering.  Alltmedan  Fantomen  gör  sig  hemmastadd  som  fånge  på  piraternas  bas  

illustreras  detaljer  i  Baronessans  utseende  och  miljöer  runtomkring  som  pekar  på  en  

tydlig  avsikt  till  kvinnligare  framtoning.  Under  Fantomens  och  Baronessans  första  möte  

sitter  Baronessan  bakom  ett  skrivbord,  iförd  heltäckande  svart  klänning  med  ett  ljust  

bälte  om  midjan.  I  takt  med  att  hon  förälskar  sig  i  Fantomen  framställs  hon  som  mer                                                                                                                  36    Bob  Madison,  ”Master  Magicians  and  Phantoms”,  Lee  Falk:  Storyteller,  s.  294.  

            15  

feminin.  Extravagans  betonas  av  att  hon  ofta  ligger  på  kanapéer  och  röker  cigarett  med  

munstycke.  Klänningen  får  en  vågigare  karaktär  och  bara  ben  börjar  synas  upp  till  

knävecken.  Med  Baronessans  feminisering  till  det  yttre  börjar  hon  få  förtroende  för  

Fantomen.  Efter  att  ha  lurat  Sala  till  uppdraget  som  är  dömt  att  misslyckas  avslöjar  hon  

sina  planer  för  hnom.  De  övriga  luftpiraterna  börjar  i  takt  med  Baronessans  

uppmjukande  också  att  framhäva  sin  femininitet.  Från  full  pilotmundering,  K-­‐pist  och  

arga  miner  släpper  de  ut  sitt  hår  och  bär  klänningar  som  visar  mer  midja.    

(6)  

Med  utgångspunkt  i  de  två  tillfällen  som  Sala  blivit  arresterad  av  Horton  och  förd  till  

Calcuttas  kolonialhögkvarter  kan  man  också  notera  en  demaskering  av  hennes  feminina  

attribut.  Vid  det  första  scenariot  i  seriens  inledande  rutor,  har  hon  i  likhet  med  

Baronessan,  en  lång  svart  klänning  som  är  heltäckande  upp  till  halsen.  Andra  gången  

Sala  låts  vistas  i  anläggningen  vaknar  hon  upp  liggandes  i  en  säng.  Hon  fantiserar  om  

Fantomen  och  skiftar  från  att  ligga  på  rygg  till  att  ligga  på  mage,  vilket  ger  intrycket  av  

en  sorts  tonårig  modlöshet  som  bryter  starkt  med  den  farliga  framtoning  hon  hade  

tidigare.(bild  6)  Därefter  har  Salas  svarta  klänning  bytts  ut  mot  en  ljus  skjorta  med  

öppen  krage.  Sala  framställs  alltså  precis  som  Baronessan  mer  feminin  i  och  med  sin  

förälskelse  i  Fantomen.  hennes  tvetydighet  hålls  genom  serien,  då  hon  hjälper  

protagonisterna  att  slå  ut  piratligan  av  anledningen  att  Baronessan  inte  ska  få  Fantomen  

för  sig  själv.37  

  Mötet  som  uppstår  mellan  Baronessan  och  Diana  under  ett  flyg-­‐rån  ställer  

Baronessan  mot  Dianas  femininitet.  Baronessan  har  precis  skjutit  ihjäl  en  pilot  och  

Diana  yttrar  chockerat:  ”Aldrig  kunde  jag  tro  att  en  kvinna  kan  vara  så  grym,  så  

kallblodig,  så  ondskefull!”38  Diana  associerar  grymhet  med  något  maskulint,  och  

                                                                                                               37  Sala  medverkar  också  i  söndagsstrippen  ”The  Return  of  the  Sky  Band”  (Falk  &  Moore,  1942),  där  hennes  ambivalens  för  Fantomen  fortfarande  råder.  I  slutändan  räddar  hon  dock  hans  liv  och  blir  skonad  från  fängelse  i  utbyte.  38  Lee  Falk  och  Ray  Moore,  ”Luftens  rövare”,  Krönika  över  en  vandrande  vålnad,  Mats  Jönsson  (red.),  Stockholm:  Carlsen  comics  &  Semic,  1990,  s.  43.    

            16  

Baronessan  fråntas  sin  kvinnlighet.  Efter  detta  scenario  skildras  Baronessan  som  

ängslig,  ytlig  och  svartsjuk.(Bild  7)  Hon  oroar  sig  för  Sala  och  gör  upp  planer  för  att  bli  av  

med  henne.  Det  tillfälliga  erövrandet  av  Fantomen,  

som  uppstod  i  samma  scenario  som  dråpet  av  piloten,  

kommer  långsamt  att  förgöra  Baronessan.  

Hennes  insikt  om  att  Fantomen  bara  låtsats  älska  

henne  leder  till  självmord  och  luftpiraternas  slut.  

Fantomen  tolkar  handlingen  som  feminin,  då  han  

reflekterar  över  äventyret  för  sin  varg  Devil:  ”Bara  en  

kvinna  kunde  ha  hållit  ligan  i  sin  hand  som  hon.  Men  

då  hon  lurade  Sala  förrådde  hon  ligan  och  sej  (sic.)  

själv…  därför  att  hon  var  kvinna…  hennes  svartsjuka  

besegrade  ligan.”39  Baronessans  slutgiltiga  handling  är  

feminin  eftersom  den  anspelat  på  känslor,  och  som  

kvinna  klarar  hon  inte  av  att  leda  en  organiserad  liga.  

Diana  lämnar  äventyret  som  segrande,  modern  kvinna.  

Hon  behandlar  Fantomens  betrodda  otrohet  med  sorg  

som  leder  till  beslutet  att  resa  vidare.(Bild  8)  

 

 

Maskulinitet  

 

Två  män  är  särskilt  framträdande  i  Luftens  rövare:  Fantomen  och  Kapten  Horton.  Av  alla  

motiveringar  Fantomen  kan  ha  till  att  stoppa  luftpiraterna  är  bara  en  anledning  utsagd;  

att  övertyga  Kapten  Horton  att  han  inte  är  ligans  ledare.  Kapten  Horton  representerar  

som  ledare  för  kolonialstyrkorna  något  brittiskt  som  Fantomen  verkar  känna  sig  knuten  

till.  Han  anländer  oannonserat  till  kaptenens  rum  på  natten  för  att  hävda  sig  oskyldig,  

vilket  dessvärre  leder  till  att  han  blir  fångad  av  Hortons  patruller.    

  Hortons  karaktärsfasthet  är  stark  i  förhållande  till  manliga  bifigurer  som  

medverkar  i  senare  äventyr.  Den  mannen  som  syns  mest  efter  Horton  här  är  Överste  

Devon,  en  fetlagd  man  med  fallenhet  för  dryckenskap,  vilket  ställer  Hortons  vältränade  

kropp  i  motsats.  Egenskaper  som  mod  påvisas  också  i  hans  fallenhet  att  använda                                                                                                                  39  Falk/Moore,  1990,  s.  59.  

(7,  8)  

            17  

revolver  istället  för  gevär.  Detta  är  ett  eko  av  en  sorts  militärt  grundad  manlighet  där  

vikten  av  rätt  vapen  samt  någons  förmåga  att  sikta  med  det,  vittnar  om  maskulinitet.  

Hortons  patruller  väljer  istället  gevär.  De  består  av  ”infödda”  soldater  som  framställs  

vidskepliga  och  rädda  för  Fantomen.40  Piratkvinnan  Sala  har  också  tendens  att  använda  

revolver,  dock  påminns  hon  om  sin  kvinnlighet  efter  en  duell  med  Kapten  Horton.  

Horton  har  nästan  träffats  av  Salas  skott  och  träffar  själv  Sala  i  benet.  ”Ni  hade  tur  –  vi  

siktade  lågt”  konstaterar  Horton  innan  han  upptäckt  att  det  är  Sala  –  och  därmed  en  

kvinna  –  som  döljer  sig  under  pilotmunderingen.  Efter  upptäckten  hävdar  han  att  

hennes  kvinnlighet  har  räddat  hans  liv:  ”En  tum  längre  ner,  och  jag  hade  varit  död.  Det  

var  tur  för  mig  att  det  inte  var  en  man  som  sköt!”41  

  Fantomen  har  ett  minimalt  bruk  av  vapen  i  äventyret,  och  hans  maskulinitet  

framträder  på  andra  uppfinningsrika  sätt.  Det  är  endast  i  fyra  rutor  som  Fantomen  

överhuvudtaget  brukar  någon  typ  av  våld,  då  främst  när  hans  varg  Devil  är  nära  att  råka  

illa  ut.  Sedermera  är  Fantomen  fängslad  eller  står  under  pistolhot  under  större  delen  av  

serien.  Av  de  250  rutor  som  han  syns  i  bild,  så  består  37  av  att  han  sitter  i  en  cell,  59  av  

att  han  bär  handbojor  och  39  där  han  har  (minst)  en  pistol  riktad  mot  sig.  Alltmedan  

Fantomen  tillämnats  en  så  pass  statisk  roll,  så  får  hans  beundrarinnor  istället  utrymme  

att  fantisera  kring  honom.  Baronessan  säger  i  ett  scenario  ”Jag  har  aldrig  träffat  en  sådan  

man  tidigare!  Lugn  även  inför  pistolhot!  /…/  artig  som  vid  ett  five  o’clock  tea!”.42(bild  4)  

Sala  blir  bemött  av  Fantomens  stadiga  lugn  när  hon  håller  en  revolver  riktad  mot  hans  

bröst  och  blir  följsamt  attraherad;  ”Du  har  verkligen  stålnerver!  Jag  kan  inte  hjälpa  att  

jag  är  galen  i  dej,  även  om  det  nästan  är  detsamma  som  självmord!”43(bild  5)  Kvinnornas  

attraktion  för  Fantomen  tycks  öka  med  hans  minskande  dynamik.  Han  säger  sig  själv  

använda  charm  som  metod  för  att  överleva;  ”…  att  spela  Romeo  för  en  tigrinna!  Men  jag  

var  tvungen  att  hitta  på  något  sätt…  och  det  fanns  inget  annat!”44  Den  erotiska  laddning  

som  också  pådrivs  med  Baronessan  och  Salas  ökade  attraktion  för  Fantomen  hanteras  

med  typiska  attribut  från  den  borgerliga  maskuliniteten:  självbehärskning  och  

ståndaktighet.45  David  Tjeder  skriver  i  ”Borgerlighetens  sköra  manlighet”  hur  lidelser  

                                                                                                               40  De  är  av  Bengalisk  härkomst,  som  i  seriens  tidiga  år  utspelar  sig  kring  Indien.  Landet  omplaceras  senare  till  Afrika.    41  Falk/Moore,  1990,  s.  49.  42  Falk/Moore,  1990,  s.  38.    43  Falk/Moore,  1990,  s.  39.    44  Falk/Moore,  1990,  s.  37.  45  Lorentzon/Ekenstam,  2006,  s.  11.  

            18  

ständigt  ställdes  mot  förnuftet.  Lidelser,  eller  med  annat  ord  begär,  ansågs  vara  en  

inneboende  destruktiv  kraft.    ”Om  lidelserna  skulle  behärska  mannen,  skulle  han  sjunka  

ned  till  djurets  nivå,  förlora  sin  karaktär,  och  därmed  sin  manlighet.”46  Ironiskt  nog  

konstitueras  Fantomens  maskulina  karaktär  genom  att  bejaka  ett  annat  djurs  laster.    

(9)  

Han  lockar  till  sig  Baronessan  genom  att  antyda  vad  som  kan  vara  ett  sexuellt  begär,  

varpå  han  ber  om  en  bit  ost.  (Bild  9)  Osten  används  för  att  locka  till  sig  en  mus,  som  han  

sedan  kan  skrämma  de  kvinnliga  vakterna  med  och  ta  sig  till  radiorummet.    

 

 

”Uppdrag  i  Tarakimo”,  1977.    

Handling:  Diana  har  ett  nytt  jobb  i  New  York  som  tjänsteman  på  FN:s  kontor  för  

mänskliga  rättigheter.  Hon  ska  snart  gifta  sig  med  Fantomen  men  har  ännu  inte  berättat  

nyheten  för  sin  familj.  Arbetslivet  som  tjänsteman  tråkar  ut  henne  och  hon  vill  följa  på  

ett  uppdrag  till  den  asiatiska,  (fiktiva)  diktaturen  Tarakimo,  regerat  av  den  omvittnat  

hänsynslöse  general  Tara.  Dianas  kollega  Sven  Nilsson  är  skeptisk  till  hennes  följe  då  

han  anser  att  landet  är  för  farligt  för  en  kvinna.  Genom  att  utmana  och  besegra  Sven  i  

atletiska  tävlingsmoment  övertygar  Diana  honom  dock  om  att  hon  kan  följa  med.  De  

anländer  till  Tarakimo  och  blir  eskorterade  till  landets  fängelse.  Fängelset  visar  sig  vara  

riggat  med  vakter  föreställandes  fångar  som  blir  fint  ompysslade,  och  åsynen  gör  

amerikanerna  misstänksamma.  En  riktig  fånge  lyckas  smuggla  dem  ett  brev  som  

berättar  om  platsens  sanna  missförhållanden  som  Diana  förmedlar  vidare  till  FN.  

General  Tara  visar  sig  vara  en  vedervärdig  typ.  Han  tvingar  alla  att  gå  på  händer  och  

knän  när  de  vistas  i  samma  rum.  Diana  vägrar  och  generalen  får  upp  intresset  för  henne.  

                                                                                                               46  Tjeder,  2006,  s.  64.    

            19  

Brevet  når  utlandet  och  General  Tara  blir  ursinnig.  Han  tillfångatar  amerikanerna  som  

blir  ledda  till  en  tortyrkammare  där  de  uppmanas  skriva  att  de  fabricerat  uppgifterna.  

Diana  vägrar  signera  och  är  övertygad  om  att  generalens  hot  om  tortyr  är  bluff,  medan  

Sven  är  orolig  för  deras  säkerhet  och  ber  henne  skriva  på.  I  själva  verket  hoppas  general  

Tara  få  se  dem  torteras.  Under  tiden  har  Fantomen  förberett  en  spontan  resa  för  att  

besöka  Diana  i  Tarakimo.  I  planet  får  han  höra  att  FN-­‐utsändarna  är  tillfångatagna  av  

diktatorn.  Fantomen  blir  orolig  för  Diana  när  planet  inte  har  tillstånd  att  landa.  Han  

hotar  besättningen  med  pistol  för  att  få  tillgång  till  en  fallskärm  och  tar  sig  ner  på  

marken  där  han  sedan  oskadliggör  patruller  och  vaktposter  för  att  nå  generalen.  Han  

överrumplar  Tara  som  precis  ska  låta  Sven  bli  piskad.  Fantomen  tvingar  sedan  Tara  att  

gå  på  knä  och  be  om  ursäkt  till  Diana.  Diktatorn  tas  som  gisslan  på  det  amerikanska  

planet  som  Fantomen  vistats  på  tidigare  och  puttas  ut  med  fallskärm  när  det  passerat  

Tarakimos  gräns.    

 

 

Femininitet  

       

I  inledande  bildrutor  önskar  Diana  hellre  vara  med  Fantomen,  vilket  istället  leder  till  en  

förfrågan  om  ett  spännande  jobbuppdrag.  Hon  ber  att  få  följa  med  till  Tarakimo,  men  

markeras  i  sin  kvinnlighet  då  kollegan  Sven  hävdar  att  ”landet  är  farligt  för  en  kvinna”  

och  chefen  Dr  Henry  instämmer.  De  ”torra  rapporter”  som  Diana  beklagar  sig  över  

besvaras  dock  av  Dr  Henry  med  att  det  ”…  är  vad  en  chefstjänsteman  gör”.47  Trots  att  

Diana  uppnår  en  standard  som  tjänsteman  på  kontoret  begränsas  hon  av  sin  kvinnlighet  

vare  gäller  uppdraget.  Diana  överskrider  dock  könsbarriärerna  genom  att  utmana  och  

besegra  kollegan  Sven,  som  är  uppenbart  atletisk,  i  flera  sportsmoment,  varpå  han  

accepterar  hennes  följe.(Bild  10)  Varför  sportövningar  skulle  vara  väsentligt  för  detta  

FN-­‐uppdrag  förklaras  inte.  Serien  säger  dock  med  Dianas  bragd  att  sportsutövande  är  

något  maskulint  och  att  Diana  också  kan  hävda  sig  inom  det  området.    

                                                                                                               47  Lee  Falk  &  Sy  Barry,  ”Uppdrag  i  Tarakimo”,  Fantomen  nr  6/1978,  Ulf  Granberg  (red.),  Stockholm:  Semic  Förlags  AB,  1978,  s.  4.      

            20  

 (10)  

Föregående  äventyr,  ”Luftens  rövare”,  förhöll  sig  tydligt  inom  folkdiktningens  ramar  i  

hänseende  till  Olriks  definition  av  dess  karaktäristiska  drag  –  lugn  inledning,  rörlig  

handling,  våldsam  uppgörelse  och  lugn  avslutning.48  ”Uppdrag  i  Tarakimo”  uppvisar  en  

modifierad  variant  av  formen.  Den  våldsamma  uppgörelsen  tar  större  plats  och  det  

lugna  avslutet  mindre.  Hjälten  har  också  fått  begränsad  medverkan,  till  förmån  för  en  

mer  förekommande  gestalt;  protagonisten  Diana.  Hjältens  tretalsslag  kan  således  

appliceras  i  hennes  berättelse.  Läsaren  möter  förhållandena  på  hennes  arbetsplats  och  i  

hemmet,  samt  följer  med  henne  till  det  utmanande  landet  Tarakimo.  Diana  blir  

opponerad  både  i  yrke  och  privatliv,  för  att  sedan  bli  prövad  av  en  ondskefull  övermakt.  

Om  Dianas  kollegor  uttrycker  kontorets  förväntningar  på  Diana  som  tjänsteman  fyller  

hennes  mamma  Lily  en  liknande  funktion  för  Diana  som  kvinna.  Lily  ser  kollegan  Sven  

Nilsson  som  ett  gott  parti  för  sin  dotter.  Hon  förklarar  sin  lycka  över  Dianas  livssituation  

för  brodern  Dave;  ”jag  är  så  glad  att  Diana  fått  ett  så  fint  arbete!  Två  snygga  ungkarlar…  

hon  kanske  kan  glömma  den  där  maskerade  mannen!”.49  Hon  får  efter  det  höra  om  

dotterns  planerade  giftermål  med  Fantomen,  och  svimmar  som  reaktion  av  nyheten.  Lily  

fortsätter  att  vara  hoppfull  in  i  det  sista  att  Diana  ska  glömma  Fantomen.  När  de  tar  

farväl  inför  Dianas  uppdrag  kommenterar  hon  ytterligare:  ”Den  där  Nilsson  är  så  

snygg…  hon  kanske  blir  kär  i  honom…  och  glömmer…  honom”.50  Lily  refererar  ständigt  

till  Dianas  karriär  och  giftermål.  De  två  ämnena  tycks  också  vara  förankrade  i  varandra,  

att  giftermålet  ska  ske  inom  arbetets  ramar,  för  att  Dianas  framtid  ska  säkerställas.  

Kraven  på  Diana  är  en  typisk  skildring  av  samtidens  kvinnoförtryck.  Emma  Isaksson  

skriver  i  Kvinnokamp  hur  kvinnorörelser  under  sjuttiotalet  kritiserade  kvinnors  

                                                                                                               48  Thygesen,  1973,  s.  73.    49  Falk/Barry,  1978,  s.  6.  50  Ibid.,  s.  7.    

            21  

relationer  i  offentliga  och  privata  sfären.51  Lily  är  förespråkare  för  det  pragmatiska  

giftermålet,  och  representerar  ett  förlegat  kvinnoideal.52  Hennes  livssituation  bekräftar  

schablonen.  Hon  har  bott  tillsammans  med  brodern  Dave  sedan  makens  död,  och  

försörjs  möjligen  av  hans  pension.  Dianas  kvinnliga  frigörelse  kan  sammanfattas  med  

Isakssons  ord;  ”Det  handlade  om  ekonomisk  självständighet  liksom  om  möjligheter  att  

utvecklas  personligt  såväl  som  professionellt.  /…/  Kvinnofrigörelse  handlade  (…)  om  

kvinnors  rätt  att  själva  få  bestämma  över  sina  kroppar  och  sin  sexualitet.”53  Lilys  

svimningar  och  hårda  anföranden  kring  Dianas  blivande  make  påverkar  inte  längre  

Dianas  val.  Hon  är  självständig  och  lämnar  sin  moders  föråldrade  världsbild  både  

bokstavligt  och  bildligt.  (Bild  11)  

 (11)  

I  seriens  första  tio  strippar  framställs  tydligt  Dianas  starka  egenskaper;  självständighet,  

envishet,  tävlingsanda  och  talang.  Att  läsa  de  ”torra  rapporter”  som  tillhör  arbetet  tråkar  

ut  henne.  I  en  mer  övergripande  synopsis  kan  man  varken  läsa  Diana  som  vanlig  

kontorist  eller  dotter.  Diana  var  äventyrare  1936,  och  för  att  fortsätta  representera  

modernitet  har  hennes  sammanhang  förnyats.  Medan  yrkessituationen  har  förankrats  i  

en  mer  realistisk  kontext  har  hennes  fysik  uppnått  superba  mått  och  envishet  blivit  ett  

framträdande  attribut.  Sven  får  vid  två  tillfällen  be  Diana  vara  varsam  med  sitt  

temperament,  sist  inför  mötet  med  generalen;  ”Håll  dej  lugn  nu,  Diana!  Kom  ihåg  att  

detta  är  hans  land!  Han  bestämmer  här!”.54  Berättelsen  gör  i  folkdiktningens  bemärkelse  

Diana  till  –  om  inte  en  hjälte  –  åtminstone  en  upphöjd  människa.    

  Äventyrets  tortyrkammarsekvens  prövar  slutligen  Diana.  Hennes  motvilja  till  att  

underkasta  sig  generalens  sedvänjor  får  upp  hans  intresse  för  henne.  Diana  vägrar  

                                                                                                               51  Emma  Isaksson,  Kvinnokamp,  Stockholm:  Atlas,  2007,  s  97.    52  Efter  svimningar  och  tårar  accepterar  Lily  till  slut  Fantomen  som  svärson  i  nästkommande  äventyr,  ”Bröllopet”.  Det  efter  att  ha  mött  två  presidenter  som  medverkar  på  vigseln  samt  fått  se  ringen  som  är  huggen  ur  en  enda  diamant.  53  Isaksson  2007,  s.  97f.    54  Falk/Barry,  1978,  s.  11.    

            22  

sedan  signera  det  falska  intyg  som  Tara  lovar  ger  dem  frihet,  medan  Sven  vädjar  om  att  

hon  ska  skriva  på.  Diana  uppvisar  mod,  dock  till  priset  av  bristande  omdöme  vare  gäller  

deras  säkerhet.  Tara  vill  bryta  Dianas  anda  och  tänker  istället  tortera  Sven,  som  precis  

ska  bli  piskad  då  Fantomen  anländer  till  Taras  kontor,  överrumplar  generalen  bakifrån  

och  avbryter  tortyren.  Dianas  berättelse  färgas  av  motviljan  att  underkasta  sig  givna  

strukturer,  kanske  för  att  visa  sig  värdig  som  Fantomens  hustru.  Hon  övervinner  

männens  uppfattning  på  kontoret  om  att  uppdraget  skulle  vara  för  farligt  för  henne,  och  

hon  underkastar  sig  aldrig  diktatorns  sadistiska  böjelser,  för  att  slutligen  bli  räddad  av  

sin  fästman.      

 

 

Maskulinitet  

 

Av  de  tre  serier  jag  läst  är  Fantomens  limiterade  medverkan  utmärkande  för  detta  

äventyr.  Han  inträder  först  när  Diana  skickat  ett  brev  där  hon  berättar  om  uppdraget  i  

Tarakimo.  Fantomen  gläds  men  illustreras  med  bister  min  när  han  i  sitt  radiorum  får  

höra  att  general  Tara  anses  galen.  I  relation  till  det  jag  tolkat  som  Dianas  berättelse,  att  

Diana  ska  övervinna  de  givna  könsstrukturerna,  prövas  här  Fantomens  förtroende  för  

henne  som  en  självständig  individ.  Han  står  inför  ett  stundande  giftermål  med  en  kvinna  

vars  fysiska  och  karriärmässiga  bedrifter  uppenbarligen  får  andra  män  att  känna  sig  

hotade.    

    Utöver  denna  prövning  bekräftas  Fantomens  överhet  genom  hjältelika  ageranden  i  

äventyrets  upptrappning.  Fantomen  chockar  en  flygplansbesättning  genom  att  tvinga  till  

sig  en  fallskärm  som  han  kan  landa  med  i  en  stängd  diktatur.  Äventyret  färgas  också  av  

en  James  Bond-­‐liknande  karaktäristik  när  Fantomen  rundar  av  häftiga  moment  med  

vitsiga  kommentarer,  i  detta  fall  när  ena  piloten  utbrister  ”Ni  är  galen!”,  varpå  Fantomen  

med  neutral  min  svarar  ”Inte  galen…  tokig!  Lycklig  resa!”.55  Vidare  kan  han  –  precis  som  

kapten  Horton  i  ”Luftens  rövare”  –  peka  på  motståndares  inkompetens  genom  svaghet  i  

vapenhantering,  som  då  han  flyr  i  en  Jeep  med  en  skjutande  patrull  bakom  sig;  ”Tur  dom  

skjuter  dåligt!”.56  

                                                                                                               55  Falk/Barry,  1978,  s.  16.    56  Ibid.,  s.  18.    

            23  

Fantomens  maskulinitet  antyds  inte  bara  genom  hans  fysiska  övertag  och  mod.  Det  är  i  

bristande  karaktär  som  de  övriga,  manliga  figurerna  faller  ned  i  omanlighet.  General  

Tara  förlöser  sina  sadistiska  böjelser  i  viljan  att  tortera.  Med  David  Tjeders  text  om  

mannens  inneboende  lidelser  kan  man  läsa  det  som  

Tara  då  försätts  till  djurets  nivå.57  Tara  framställs  

med  mörka  ögon  och  en  främmande  fysionomik,  ett  

utseende  som  inte  kan  motsvara  den  goda,  inre  

karaktären.58(Bild  12)  Detta  förstärks  i  hans  bildliga  

framställning,  för  att  referera  till  allmängiltigheten  i  

den  tecknade  seriens  bildspråk  som  McCloud  berör.59  

Taras  ansiktsdrag  är  starka  och  uttrycksfulla,  och  

svårare  att  identifiera  sig  med  än,  låt  oss  säga,  Fantomens  neutralitet  uppförd  bakom  en  

mask.    

  En  annan  motbild  till  Fantomens  maskulinitet  är  FN-­‐inspektören  Sven  Nilsson.  Han  

är  en  representation  av  ett  mindre  önskvärt  mansideal,  som  i  likhet  med  Kapten  Horton  

kan  betraktas  som  en  av  de  potentiella  partners  Diana  kunde  haft  om  hon  inte  varit  fri  

att  själv  välja  make.  Sven  är  ung,  framgångsrik,  snygg  och  atletiskt  byggd.  I  seriens  

inledning  uppenbaras  något  som  kan  tolkas  som  erotiska  laddningar  mellan  Sven  och  

Diana,  dels  noterat  genom  Dianas  mammas  hopp  om  att  de  ska  förälska  sig,  men  också  i  

deras  sportövningar  i  minimal  klädsel.  Sven  påvisar  dock  aldrig  något  sexuellt  intresse  

för  Diana,  utan  verkar  snarare  störd  av  hennes  trotsighet  mot  auktoriteter,  som  han  

besvarar  med  tillrättavisningar.  Sven  befäster  sin  makt  med  den  erfarenhet  han  har  

inom  yrket,  han  tycks  i  inledningen  veta  att  ”[Tarakimo]  inte  är  bra  för  en  kvinna...”  

(Falk/Barry  1978:  5)  och  kan  fortsättningsvis  säga  till  Diana  hur  hon  ska  bete  sig  där.  

Detta  kan  ses  som  en  representation  av  de  hierarkiska  modeller  som  styr  Dianas  

yrkessfär,  och  generellt  hindrar  den  uppåtsträvande,  Nya  kvinnan.  Det  är  när  Diana  

besegrar  honom  i  sport  och  uppvisar  mer  mod  i  tortyrsekvensen,  som  Sven  förlorar  sin  

karaktär,  och  berövas  på  sin  manlighet.    

  Fantomen  upprättar  slutligen  sin  övermakt  genom  att  rädda  både  Sven  och  Dianas  

liv.  Lustigt  nog  avlägsnar  sig  Svens  gestalt  från  seriens  illustrationer  så  fort  Fantomen  

                                                                                                               57  Tjeder,  2006,  s.  64.  58  Ibid.,  s.  61.    59  McCloud,  1994,  s.  31.  

(12)  

            24  

tillträtt  och  sammanförts  med  Diana.  Sven  återvänder  aldrig  i  Fantomen.  Med  en  fri  

tolkning  kan  läsaren  dra  slutsatsen  att  Svens  hela  uppenbarelse  tillintetgörs  i  och  med  

Dianas  förening  med  Fantomen  efter  hennes  bragd  över  manschauvinistiska  barriärer  

inom  yrket.  Det  är  i  äventyret  efter  detta,  som  Fantomen  och  Diana  gifter  sig.    

 

 

”Mr.  Big”,  1996.    

Handling:  Fantomens  döskallegrotta  har  nu  byggts  ut  till  ett  djungelpalats  där  hans  

barn  Kit  och  Heloise  uppfostras  och  för  tillfället  är  åtta  år  gamla.  Diana  har  ett  eget  

kontor  med  flera  anställda  i  Bengalis  huvudstad  Morristown.  I  detta  avsnitt  ringer  

hennes  chef  Dr  Henry  och  ber  henne  komma  till  New  York.  FN  står  drabbade  av  

nedskärningar  och  avdelningen  för  mänskliga  rättigheter  i  Asien/Afrika  hotas  att  stänga  

ned.  Dr  Henry  ber  Diana  att  övertyga  FN:s  generalsekreterare  om  att  kontoret  behövs.  

Fantomen  måste  stanna  hemma  eftersom  han  ska  leda  den  årliga  bröllopsceremonin  för  

par  från  Wambesi-­‐  och  Llongo-­‐stammen  på  stranden  Keela-­‐Wee,  där  han  själv  

spenderade  sin  smekmånad  med  Diana.  Dianas  mor  Lily  ska  ta  hand  om  barnen  i  New  

York.  Hennes  bror  Dave  kandiderar  som  borgmästare.  Tidigare  borgmästare  har  blivit  

dödade  eller  åtalats  på  falska  grunder  då  maffian  kontrollerar  staden  och  Dave,  som  är  

före  detta  polischef,  vill  nu  upplösa  deras  makt.  Maffiabossen  Mr.  Big  försöker  stoppa  

hans  planer  och  låter  sina  lakejer  hota  Dave  till  livet.  Dave  blir  bara  mer  sporrad  och  Mr.  

Big  ställer  själv  upp  som  motkandidat.  När  väljarsiffrorna  sviktar  för  maffiabossen  

kidnappar  hans  lakejer  Kit  och  Heloise.  Diana  har  precis  lyckats  rädda  sin  avdelning  från  

stängning  och  får  en  chock  av  beskedet.  Morbror  Dave  står  inför  ett  ultimatum,  om  han  

inte  avsäger  sin  kandidatpost  innan  klockan  fem  samma  kväll  kommer  Mr.  Big  skjuta  

barnen.  Fantomen  har  blivit  nostalgisk  av  vistelsen  på  Keela-­‐Wee  och  reser  därför  till  

New  York  för  att  överraska  familjen.  Han  anländer  mitt  i  tumultet  med  barnens  

kidnappning  och  Daves  ultimatum.  Fantomen  befarar  att  barnen  kommer  dödas  oavsett  

vad  Dave  gör,  eftersom  de  redan  har  sett  förövarnas  ansikten.  Fantomen  tar  sig  då  till  

Mr.  Bigs  kontor  och  oskadliggör  hans  lakejer  och  kumpaner  en  efter  en.  Mr.  Big  tvingas  

visa  Fantomen  var  barnen  är  gömda.  Fantomen  knockar  de  sista  skurkarna  och  låter  Kit  

och  Heloise  binda  fast  dem  med  råbandsknut  åt  polisen.  Barnen  återförenas  med  Diana  

som  de  tröstar.  Familjen  återvänder  hem  till  döskallegrottan.      

            25  

Maskulinitet  

 

När  Fantomen  skapades  hade  hjälten  en  stark  maktposition  i  djungeln.  I  slutet  av  

”Luftens  rövare”  måste  han  välja  bort  att  följa  Diana,  då  ett  illavarslande  läte  ljuder  från  

hans  skog;  ”Stridtrummor!  Jag  vänder  ryggen  till,  och  strax  blir  det  trassel  i  djungeln!  

/…/  I  hundra  år  har  min  släkt  upprätthållit  freden  i  djungeln.  Jag  måste  dit,  trots  

Diana!”.60  Wambesi-­‐  och  Llongostammen  har  skildrats  som  bittra  fiender  om  vartannat.  

Nu  hålls  ett  årligt  massbröllop  mellan  män  och  kvinnor  ur  deras  stammar,  där  Fantomen  

är  ceremoniledare.  Fantomens  position  har  antagit  snällare  former.  Den  makt  han  erhöll  

som  tidigare  befästes  av  rädsla  har  nu  ersatts  av  tradition  när  stammarna  lever  i  

harmoni.  Hans  ankomst  till  stranden  Keela-­‐Wee  kommenteras  av  brudparen:  ”Bra  att  

han  kom!”,  ”Det  blir  inte  officiellt  utan  honom!”.61  Fantomen  själv  porträtteras  som  nöjd  

och  nostalgisk.  Hans  vistelse  på  stranden  skildras  med  sekvenser  där  han  berättar  om  

bröllopsnatten  med  Diana  för  vargen  Devil  och  hästen  Hero;  ”Vi  firade  vår  bröllopsnatt  

här,  pojkar!  Min  gyllene  brud  Diana…”.62    

  Djungelns  fridfulla  miljö  skiljer  sig  starkt  från  New  York,  som  framställs  infekterad  

av  skurkarna  som  motsätter  sig  Dave  Palmer  då  han  kandiderar  som  borgmästare.  

Fantomens  milda  framträdande  kontrasteras  också  mot  de  uttryck  som  förlöses  inom  

honom  i  äventyrets  våldsamma  upplösning.  När  han  fått  veta  att  Kit  och  Heloise  är  

kidnappade  reagerar  han  först  sakligt.  Dianas  okontrollerade  känslighet  spelas  ut  mot  

hans  förnuft.  När  Diana  försöker  återge  vad  som  har  hänt  talar  hon  hackigt  och  andfått,  

och  svimmar  i  Fantomens  famn;  ”Daves  kampanj  -­‐-­‐  maffian  kidnappade  Kit  -­‐-­‐  och  

Heloise  -­‐-­‐  och  om  Dave  inte  slutar  -­‐-­‐-­‐”  medan  Fantomens  reaktion  är  ett  stort,  svart  

utropstecken.63  Claes  Ekenstam  berör  mannens  relation  till  gråt  i  ”Rädd  att  falla:  gråtens  

och  mansbildens  sammanflätade  historia”.64  Mannen  har  haft  långa  duster  med  tårar.  

Platon  kritiserade  Homeros  för  att  ägna  sig  åt  passion  istället  för  förnuft  då  heroerna  

ständigt  brast  ut  i  tårar.  Han  menade  att  förnuftet  är  värdefullare  än  känslolivet  och  män  

                                                                                                               60  Falk/Moore,  1990,  s.  60.    61  Lee  Falk,  George  Olesen  &  Keith  Williams,  ”Mr.  Big”,  Fantomen  Julnummer  1998,  Björn  Ihrstedt  (red.),  Stockholm:  Tidsam  förlag,  1998,  s.  28.  62  Falk/Olesen/Williams,  1998,  s.  30.    63  Ibid.,  s.  36.    64  Claes  Ekenstam  ”Rädd  att  falla:  gråtens  och  mansbildens  sammanflätade  historia”,  Manligt  och  omanligt  i  ett  historiskt  perspektiv,  Anne-­‐Marie  Berggren  (red.),  Stockholm:  Forskningsrådsnämnden,  2005.    

            26  

är  förnuftigare  än  kvinnor.65  Mannen  måste  träna  sig  att  ledas  av  självbehärskning  

istället  för  känslor.  Ekenstam  menar  att  när  borgerligheten  blev  samhällsledande  under  

artonhundratalet  började  tårar  att  skifta  anseende,  och  känslor  upplevda  i  ensamhet  

värderas  högre.66  Jämför  hur  Fantomen  kan  uttrycka  sig  för  Devil  och  Hero  men  

uppträder  behärskat  i  Dianas  och  familjens  sällskap.  Tårarnas  tilltäppning  skedde  

parallellt  med  skapandet  av  de  borgerliga  mansidealens  krav  på  styrka,  

målmedvetenhet,  effektivitet  och  känslomässig  slutenhet.67    

  Fantomens  heroiska  prövning  i  äventyrets  upplösning  porträtterar  honom  både  i  

egenskap  som  beskyddande  far,  samt  i  rollen  som  superstark  hämnare.  Hans  hantering  

av  antagonister  har  blivit  hårdare  i  förhållande  till  de  tidigare  äventyren  i  denna  analys.  

De  blir  hotade  till  livet  och  slagna  medvetslösa.  Till  formen  påminner  upplösningen  om  

ett  dataspel,  där  underhuggare  oskadliggörs  innan  bossen  kan  besegras.  Det  är  inte  

heller  olikt  samtida  actionfilmers  våldsskildringar.  Fantomen  knockar  skurkarna  en  

efter  en  i  varv  med  att  han  ger  hotfulla  indikationer  och  vitsiga  kommentarer.  (Bild  13)  

Notera  den  övergripande  skurkaktigheten  i  underhuggarens  framställning.  Han  är  liten,  

rund,  röker  och  har  fötterna  på  bordet.      

 (13)  

Knut  Kolnar  söker  kopplingar  mellan  mannen  och  våldet  i  Ekenstam/Lorentzons  Män  

och  manlighet  i  Norden.68  Kolnar  berättar  att  våldet  skrivs  in  i  mannens  genus  under  

sekelskiftets  moderniseringsprojekt  och  blir  en  viktig  beståndsdel  i  hans  sätt  att  lösa  

problem.69  Kolnars  menar  att  den  maskulina  könskonstruktionen  får  en  tydligt  militär  

prägel,  och  att  kulturella  skildringar  av  våld  vittnar  om  legitim  och  autentisk  

manlighet.70  Fantomens  övertag  befästs  i  hans  enkla  hantering  av  den  till  synes  svåra  

                                                                                                               65  Ekenstam,  2005,  s.  162.      66  Ibid.,  s.  166f.    67  Ekenstam,  2005,  s.  167.    68  Knut  Kolnar,  ”Volden”,  Män  och  manlighet  i  Norden  1840-­‐1940,  2006,  s  208-­‐228.    69  Ibid.,  s.  217.    70  Ibid.,  s.  227f.    

            27  

prövningen.  Varken  mängden  skurkar  eller  deras  vapen  är  en  särskilt  utmanande  

situation  för  honom.  Han  vittnar  om  en  massiv  kroppsstyrka,  vilket  skiljer  sig  starkt  från  

upplösningen  i  Luftens  rövare  där  Fantomen  praktiskt  taget  inte  gör  någonting  för  att  

övervinna  piraterna.  Det  är  inte  bara  till  anledning  att  Baronessan  är  kvinna  som  de  

manliga  skurkarna  i  Mr.  Big  kan  behandlas  med  så  pass  mycket  mer  ruffiga  metoder.  

Fantomens  styrka  och  reflexer  har  ökat  med  tiden.  Hans  metoder  har  övergått  från  att  

använda  list  och  psykologi  i  förmån  för  en  uppvisning  av  fysiskt  våld.  I  den  mån  seriens  

handling  har  antagit  en  mer  realistisk  ton,  har  dess  skildring  av  våld  gått  i  motsatt  

riktning.(Bild  14)  

 (14)  

”Mr.  Big”  visar  tydligt  att  våld  är  männens  plattform.  Av  Mr.  Bigs  kumpaner  är  det  två  

som  framställs  mer  än  övriga;  en  råbarkad,  blond  man  som  hotar  protagonisterna  och  en  

advokat  som  syns  diskutera  med  Mr.  Big  på  hans  kontor.  Båda  blir  misshandlade  av  

Fantomen  i  upplösningen.  Även  en  kvinna  framträder,  främst  i  de  sekvenser  Mr.  Big  

följer  borgmästarvalet  på  tv.  Hon  är  rödhårig,  bär  en  lätt,  rosa  klänning  med  

framträdande  byst  och  ska  troligtvis  föreställa  hans  älskarinna.  Hon  är  den  enda  i  Bigs  

umgänge  som  plötsligt  försvunnit  när  Fantomen  kommer  för  att  göra  upp  med  ligan.  

Hennes  kvinnlighet  raderar  hela  antagandet  att  hon  skulle  kunna  vara  en  skurk.    

  Bortsett  från  det  stora  bruk  av  våld  Fantomen  uppvisar,  konstrueras  hans  och  

Dianas  genus  genom  Kit  och  Heloises  förväntningar  på  och  relation  till  sina  föräldrar.  

Kidnappningen  tycks  inte  utlösa  något  trauma  hos  de  åttaåriga  barnen.  En  

maffiakumpan  misstar  Kit  och  Heloise  för  ”vanliga  barn”  i  en  sekvens,  och  löser  upp  de  

            28  

knutar  barnen  är  fastbundna  med.  Tvillingarna  attackerar  genast  de  vuxna  männen  med  

slag  och  sparkar,  och  yttrar;  ”Onda  män…  Hjälp!”,  ”Pappa  kommer  att  ta  er!”.71  Kit  och  

Heloise  är  präglade  av  Fantomens  självklara  heroism  och  väl  medvetna  om  att  den  här  

konflikten  kommer  att  lösas  med  hjälp  av  faderns  våld.  Det  vittnas  också  om  Fantomens  

inverkan  på  barnen  när  de  återförenas  med  sin  mor  i  äventyrets  avslut.  Barnen  står  

precis  inför  att  möta  sin  oroliga  mamma  och  Heloise  viskar  till  Kit;  ”Säg  att  det  var  

kul!”.72  Fantomen  är  räddare  i  nöden  och  Diana  den  som  behöver  räddas,  och  denna  

relation  speglas  i  deras  barn.    

 

 

Femininitet  

 

Diana  skildras  i  likhet  med  Fantomen  som  

harmoniserad  av  livet  i  djungeln.  Hon  bär  

en  grön  klänning  med  blommor  som  hon  i  

kontorsscenerna  byter  ut  till  en  blå  

kavajdress.  Vid  sidan  om  rollen  som  

Fantomens  drömhustru  är  Diana  numera  också  en  lyckad  karriärkvinna.  Hennes  chef  Dr  

Henry,  samma  chef  som  betvivlade  hennes  kompetens  i  ”Uppdrag  i  Tarakimo”,  har  bett  

henne  komma  till  FN-­‐kontoret  i  New  York  för  att  övertyga  deras  generalsekreterare  att  

låta  avdelningen  för  mänskliga  rättigheter  i  Asien/Afrika  vara  kvar.  Diana  porträtteras  

som  självsäker  och  professionell  i  sin  yrkesroll.  I  uppståndelsen  av  det  glädjande  

beskedet  att  avdelningen  ska  hållas  kvar  tack  vare  henne  kysser  hon  den  chockerade  

generalsekreteraren.(Bild  15)  Dr  Henry  kommenterar  efteråt  att  handlingen  troligtvis  

inte  är  politiskt  korrekt,  och  Diana  svarar  med  ett  leende.  Kyssen  indikerar  på  att  Diana  

är  bekväm  i  sin  femininitet.  Hon  klarar  av  ett  viktigt  jobbuppdrag  och  ger  uttryck  för  

passion.  Alltså  motsätter  sig  inte  hennes  kvinnlighet  det  jobbuppdrag  hon  fått.  Denna  

handling  vittnar  också  om  att  hon  vågar  ta  in  nya  sedvanor  i  det  formella  yrket,  troligtvis  

influerat  av  det  liv  hon  spenderar  i  djungeln  med  Fantomen.  Det  uppstår  inte  längre  

samma  konflikt  mellan  omgivningens  förväntningar  på  Diana  som  kvinna  jämte  

chefstjänsteman,  som  i  ”Uppdrag  i  Tarakimo”.  Hon  kan  praktisera  klassiskt  feminina  

                                                                                                               71  Falk/Olesen/Williams,  1998,  s.  35.    72  Falk/Olesen/Williams,  1998,  s.  44.    

(15)  

            29  

egenskaper  i  yrket,  vilket  vittnar  om  ett  växande  inflytande  för  kvinnan  på  

arbetsplatsen.    

  Vid  sidan  om  Dianas  bragder  på  jobbet  skildras  också  hennes  uppenbart  känsliga  

egenskaper  som  mor.    Barnen  anser  sig  behöva  uppträda  med  påmålad  barnslighet,  då  

de  undanhåller  dramatiken  som  kidnappningen  inneburit  när  de  hävdar  för  Diana  att  

”det  var  kul”.73  Det  dramatiska  avsnittet  har  fått  Diana  att  svimma,  tappa  talet,  gråta  och  

agera  utmattat.  Under  Daves  ultimatum  ber  hon  Dave  avsäga  sin  kandidatur  och  frångår  

det  faktum  att  barnen  troligtvis  kommer  bli  skjutna  oavsett.  Även  här  anser  Fantomen  

att  Diana  bör  undanhållas  från  sanningen,  förmedlat  genom  en  tankebubbla;  ”Dom  har  

sett  skurkarnas  ansikten,  så  oavsett  vad  Dave  gör  kommer  vi  aldrig  att  få  se  dom  igen.  

men  det  kan  jag  inte  säga  henne  (Diana)”.74  Diana  skildras  också  i  sin  modersroll  med  

relativt  frigjord  syn  på  uppfostran,  i  varje  fall  ur  modern  Lilys  perspektiv.  Lily  

kommenterar  barnens  utstyrsel  när  Diana  skickat  ett  brev  med  bilder  från  De  Djupa  

Skogarna:  ”Dom  är  åtta  år  -­‐-­‐  borde  inte  Heloise  ha  kjol?”.75  Barnen  har  en  ständig  vilja  att  

gå  barfota,  och  Kit  avslöjar  i  bilen  på  väg  mot  Lily  och  Dave  att  Diana  har  glömt  deras  

skor  på  flygplatsen.  Diana  svarar:  ”Du  har  fler  i  väskan”.76  Djungellivet  tillsammans  med  

Fantomen  frigör  Diana  från  de  uppfostransnormer  som  storstaden  erhåller  

mödrar.  I  äventyrets  sista  bildruta  syns  den  

udda  kärnfamiljen  komma  tillbaka  till  sitt  

hem,  Döskallegrottan.  Barnen  utropar  

”Skorna  av!”,  Fantomen  och  Diana  håller  om  

varandra,  medan  Devil  kommer  fram  för  att  

hälsa.77(Bild  16)  Sammanfattningsvis  har  

Diana  lämnat  New  York  för  att  uppsöka  

kärleken  i  ”Luftens  rövare”,  sedan  återvänt  dit  för  att  satsa  på  jobbet  i  ”Uppdrag  i  

Tarakimo”,  för  att  i  sista  bildrutan  i  ”Mr.  Big”,  anlända  till  sitt  nya  hem  och  blivit  

tillhandahållen  god  karriär,  barn,  make  och  varg.  

 

 

                                                                                                               73  Falk/Olesen/Williams,  1998,  s.  44.    74  Falk/Olesen/Williams,  1998,  s.  36.    75  Falk/Olesen/Williams,  1998,  s.  23.  76  Falk/Olesen/Williams,  1998,  s.  27.    77  Falk/Olesen/Williams,  1998,  s.  44.    

(16)  

            30  

Jämförande  analys    

I  den  här  uppsatsen  har  jag  läst  seriefiguren  Fantomen  som  den  borgerliga  

maskulinitetens  idealman.  Hans  manlighet  konstitueras  inte  bara  med  hans  utmärkta  

fysik  utan  också  med  hans  goda,  inre  karaktär.78  Mod,  viljestyrka  och  uthållighet  leder  

honom  till  skurkarna  och  hans  ogenomträngliga  kraft  besegrar  dem.79  David  Tjeder  

skriver  att  den  borgerlige  mannens  problem  för  upprätthållandet  av  karaktär  låg  i  

uppfattningen  om  att  varje  man  hade  en  inneboende  lidelse  som  behövde  bekämpas  

med  hjälp  av  självbehärskning.80  Detta  tematiseras  bland  annat  med  Fantomens  

kvinnliga  antagonister  som  attraheras  av  hjälten  och  prövar  honom  erotiskt.  Genom  att  

motstå  dem  håller  han  sina  lidelser  i  schakt,  och  förblir  trogen  Diana.    

  Fantomen  är  en  vigilante,  han  står  utanför  lagen  och  har  mer  förtroende  för  

rättvisan  än  för  lagen  själv,  vilket  gör  att  han  ofta  hamnar  mellan  två  sidor.  Som  hjälte  är  

Fantomens  uppgift  att  se  till  att  världen  i  seriens  bemärkelse  förblir  i  ett  normaltillstånd.  

I  varje  äventyr  möts  han  av  antagonism  som  han  måste  bekämpa  och  övervinna,  

eftersom  världen  då  försatts  i  obalans.  Fantomen  använder  i  regel  våld  för  att  lösa  

konflikter.  Han  praktiserar  det  som  Knut  Kolnar  beskriver  som  centripetalt  våld,  där  

man  uppnår  maskulinitet  genom  att  uppvisa  stor  kunskap  inom  våldsteknik,  men  

tillämpar  det  med  självbehärskning.81  I  Fantomens  fall  innebär  det  att  han  

undviker  att  döda,  och  på  så  sätt  

intygar  maskulinitet.(Bild  17)  

  Dianas  och  seriens  övriga  

protagonister  saknar  den  heroism  

som  utmärker  Fantomen,  men  de  

strävar  också  efter  rättvisa  och  

heder.(bild  17)  Av  uppsatsens  

analyserade  äventyr  finner  vi  Diana  och  hennes  kollegor,  Dave  Palmer  som  är  före  detta  

polischef  och  numera  kandiderande  borgmästare  samt  Kapten  Horton  som  kämpar  i  

brittiska  kolonialmaktens  intressen.  Figurernas  goda  karaktär  kan  också  bedömas  

genom  deras  utseende  och  fysik.  I  de  äventyr  jag  har  analyserat  återges  Horton,  Sven                                                                                                                  78  Tjeder,  2006,  s.  60.    79  Ekenstam/Lorentzen,  2006,  s.  11.    80  Tjeder,  2006,  s.  62.    81  Kolnar,  2006,  s.  211.    

(17)  

            31  

Nilsson  och  morbror  Dave  som  renrakade,  friska  och  blonda  män  med  stark  fysik  strax  

under  Fantomens  mått,  med  vilka  läsaren  ska  finna  sin  tillhörighet.  

  Fantomen  och  de  övriga  protagonisternas  påvisade,  inre  karaktär,  kontrasteras  

mot  skurkarna  vars  status  befästs  genom  höga  maktpositioner.  Detta  kan  jämföras  med  

borgerlighetens  motsättning  till  adelsmännen  under  sekelskiftet.82  Av  de  valda  

äventyren  proklameras  det  att  Baronessan  har  en  hög  titel  och  sysslar  med  brottslighet  

för  skojs  skull.  Även  general  Tara  har  ett  påfallande  svagt  omdöme  i  förhållande  till  sin  

höga  rang.  De  dödar  om  de  får  chansen,  antingen  för  nöjes  skull  eller  på  grund  av  

maktbegär,  vilket  försätter  dem  i  omanlighet.  Denna  omanlighet  skildras  också  rent  

illustrativt.  Mr.  Big  och  general  Tara  är  feta,  små  till  växten  och  kala  på  huvudet.  Mr.  Big  

röker  i  samtliga  scener  och  syns  dricka  sprit  vid  flera  tillfällen  innan  konfrontation  med  

Fantomen  i  seriens  upplösning.  Deras  framträdande  tyder  på  en  förlust  av  inre  karaktär  

och  självbehärskning.  Deras  tjockhet  tycks  även  gå  i  linje  med  konsumtionssamhällets  

skönhetsideal,  som  befäster  allt  större  vikt  i  ytlig  skönhet.    

  Diana  förespråkar  modern  femininitet  i  Fantomens  tidiga  år  under  trettiotalet.  Jag  

har  läst  henne  som  den  Nya  kvinnan.  I  ”Luftens  rövare”  framställs  hennes  femininitet  

som  ideal  då  ”dåliga”  kvinnor  sätts  i  motsatsförhållande  till  henne.  Deras  fallerande  

kvinnlighet  instiftas  genom  maskulina  handlingar  som  att  döda  eller  bruka  våld.  Under  

sjuttiotalet  uppdateras  Dianas  modernitet  genom  att  placera  henne  i  en  kontorskontext.  

Hon  porträtteras  som  envis  och  målinriktad.  Detta  skildrar  samtidens  kvinnliga  

inflytande  på  arbetsmarknaden,  i  Dianas  fall  i  politiskt  arbete.  På  nittiotalet  har  hon  

tillhandahållits  ett  kontor  med  egna  anställda.  Då  märks  också  hur  hennes  femininitet  

inte  längre  är  en  motsättning  för  hennes  roll  som  chefstjänsteman.  Diana  kan  kombinera  

livet  som  seriös  karriärkvinna  samt  också  vara  hjältens  ideala  hustru.  I  de  scenarion  

som  utspelar  sig  i  hemmet  framträder  hennes  kvinnlighet  med  starka  känslouttryck.  

Kvinnonormen  uppdateras  som  karriärsinriktad,  och  i  hemmets  kontext  känslig.    

 

 

 

 

 

                                                                                                                 82  Tjeder,  2006,  s.  64.    

            32  

Avslutande  diskussion    

Efter  Fantomen-­‐seriens  modernisering  under  sextio-­‐  och  sjuttiotalet  har  antagonisterna  

blivit  ondare,  och  applicerats  tendenser  som  sadism,  fetma  och  alkoholism.  Deras  ökade  

skurkaktighet  lämnar  utrymme  för  Fantomen  att  handla  mer  våldsamt  utan  att  falla  ned  

i  samma  omanlighet  som  skurkarna  gör  med  sin  dåliga  karaktär.  Fantomens  maskulina  

attribut  kontrasteras  mot  motståndarnas  uselhet  och  bildar  nya  maskulinitetsideal.  Till  

exempel  uppdateras  Fantomen  som  en  snäll  gestalt  med  kulturell  betydelse  för  

djungelstammarna  till  skillnad  från  den  makt  han  tidigare  instiftat  med  rädsla.  Hans  

fysiska  kraft  framställs  som  mer  massiv  i  senare  äventyr,  kanske  i  utbyte  mot  de  milda  

tendenser  han  har  erhållit.  Det  är  i  samverkan  med  en  ny  publik  som  Fantomens  

borgerliga  maskulinitet  kan  upplösas  till  förmån  för  nya  konstruktioner  av  manlighet.    

  Seriens  målsättning  att  uppnå  mer  realism  kan  eftersträvas  i  miljösättning  och  

karaktärisering  av  protagonister,  till  exempel  genom  att  placera  dem  på  kontor,  men  det  

skär  sig  i  porträttering  av  Fantomen  och  hans  antagonister.  Dagstrippformatets  

övergång  till  ett  serietidningsformat  möter  troligtvis  yngre  läsare,  varpå  en  hårdare  

särskiljning  görs  mellan  hjältar  och  bovar,  för  att  utmärka  de  goda  idealen.  Våra  behov  

av  tydligare  hjälteroller  har  troligtvis  ökat.  

  Hur  utvecklas  då  konstruktionen  av  genus  i  Fantomen?  I  en  lång  rad  av  episoder  

med  upprepande  satsscheman,  där  hjältens  ständiga  uppgift  är  att  återställa  balans,  

finns  en  beståndsdel  som  fortfarande  utvecklas;  Fantomen  och  Dianas  förhållande.  Hur  

förhåller  man  sig  som  partner  till  någon  vars  yrke  är  att  bekämpa  ondska?  Om  vi  lämnar  

alla  äventyr  vid  sidan  och  istället  fokuserar  på  deras  relation,  kanske  vi  kan  avläsa  

seriens  genuskonstruktioner.  I  det  första  av  mina  valda  serier  satsar  Diana  på  kärleken  

hellre  än  att  fastna  i  ett  tryggt  äktenskap.  Hennes  kärlek,  Fantomen,  prioriterar  dock  

jobbet.  I  den  andra  serien  har  Fantomen  vågat  fria,  Diana  har  då  skaffat  jobb  i  New  York,  

och  detta  kanske  är  en  trygghet  för  Fantomen.  Dessutom  kan  han  kombinera  yrkesliv  

med  samlevnad,  då  Dianas  riskfyllda  jobb  kräver  att  Fantomen  räddar  henne.  Slutligen  

visar  det  sig  att  föräldraskapet  hjälper  dem  balansera  yrkesliv  med  äktenskap.  Diana  

klarar  sina  egna  arbetsuppgifter  och  Fantomen  kan  varva  livet  som  hemmaman  med  att  

emellanåt  knocka  några  skurkar.    

            33  

Källhänvisningar    

Skönlitterära  verk  

Lee  Falk  och  Ray  Moore,  ”Luftens  rövare”,  Krönika  över  en  vandrande  vålnad,  Mats  

Jönsson  (red.),  Stockholm:  Carlsen  comics  &  Semic,  1990.    

Lee  Falk  &  Sy  Barry,  ”Uppdrag  i  Tarakimo”,  Fantomen  nr  6/1978,  Ulf  Granberg  (red.),  

Stockholm:  Semic  Förlags  AB,  1978.    

Lee  Falk,  George  Olesen  &  Keith  Williams,  ”Mr.  Big”,  Fantomen  Julnummer  1998,  Björn  

Ihrstedt  (red.),  Stockholm:  Tidsam  förlag,  1998.    

 

Vetenskapliga  texter  

Claes  Ekenstam  ”Rädd  att  falla:  gråtens  och  mansbildens  sammanflätade  historia”  i  

Anne-­‐Marie  Berggrens  (red.)  Manligt  och  omanligt  i  ett  historiskt  perspektiv,  Stockholm:  

Forskningsrådsnämnden,  2005.    

Guido  Gerosa,  ”Master  of  comics”,  Bob  Madison,  ”Master  Magicians  and  Phantoms”,  

Anthony  Tollin,  ”A  visit  with  Lee  Falk”  i  Lee  Falk:  Storyteller,  Stockholm:  GML  Förlag,  

2011.  

Martin  Goldbeck-­‐Löwe,  ”Ray  Moore”,  Arne  Olin,  ”Wilson  McCoy  –  konstnärernas  

konstär”,  Arne  Olin  &  Jan-­‐Ola  Sjöberg,  ”Sy  Barry  –  Stilbildaren”,  i  Från  lila  vålnad  till  

blågul  hjälte,  Stockholm:  GML  Förlag,  2010.    

Kristina  Fjelkestam,  Ungkarlsflickor:  Kamrathustrur  och  manhaftiga  lesbianer,  

Stockholm/Stehag:  Brutus  Östlings  bokförlag  Symposion,  2002.  

Emma  Isaksson,  Kvinnokamp,  Stockholm:  Atlas,  2007.    

Magnus  Knutsson  &  Ulf  Jansson,  ”En  serie  om  serier”  i  Sture  Hegerfors  &  Lasse  Åberg  

(red.)  Whaam!  Seriens  språk,  Göteborg:  Göteborgs  Stadsmuseum,  2001.    

Scott  McCloud,  Understanding  comics:  the  invisible  art,  New  York:  Kitchen  Sink  Press,  

1994,  med  översättning  av  Horst  Schröder  ur  Serier:  den  osynliga  konsten,  Stockholm:  

Epix  Förlags  AB,  1995.  

Lars  Peterson,  Seriernas  värld,  Stockholm:  Gidlunds,  1974.  

Erik  Thygesen,  ”Seriernas  teckenspråk”,  Alfred  Clemens  Baumgärtner,  ”Serievärlden  

som  semiologiskt  system.  Försök  till  dekodifiering  av  en  myt”  i  Sture  Hegerfors  &  Stellan  

Nehlmark  (red.)  Seriöst  om  serier,  Stockholm:  Almqvist  &  Wiksell  Förlag  AB,  1973.  

            34  

David  Tjeder,  ”Borgerlighetens  sköra  manlighet”  i  Jørgen  Lorentzen  och  Claes  

Ekenstams  (red.),  Män  i  Norden:  manlighet  och  modernitet  1840-­‐1940,  Stockholm:  

Gidlunds,  2006.    

Ebba  Witt-­‐Brattström,  Dekadensens  kön:  Ola  Hansson  och  Laura  Marholm,  Stockholm:  

Norstedt,  2007.    

 

Bilder  Bild  1:  Lee  Falk  &  Sy  Barry,  Fantomen  7/75,  Stockholm:  Bulls/Semic,  s.  5f.    Bild  2:  Lee  Falk  &  Wilson  McCoy,  Fantomen  24/83,  Stockholm:  Semic  Press  AB,  s.  27.  Bild  3:  Lee  Falk  och  Ray  Moore,  Krönika  över  en  vandrande  vålnad,  Stockholm:  Carlsen  comics  &  Semic,  1990,  s.  60.  Bild  4:  Falk/Moore  1990,  s.  38.  Bild  5:  Falk/Moore  1990,  s.  39.  Bild  6:  Falk/Moore  1990,  s.  50.  Bild  7:  Falk/Moore  1990,  s.  46.  Bild  8:  Falk/Moore  1990,  s.  45.    Bild  9:  Falk/Moore  1990,  s.  53.  Bild  10.  Lee  Falk  &  Sy  Barry,  Fantomen  nr  6/78,  Stockholm:  Semic  Förlags  AB,  1978,  s.  6.  Bild  11:  Falk/Barry  1978,  s.  6f.    Bild  12:  Falk/Barry  1978,  s.  22.    Bild  13:  Lee  Falk,  George  Olesen  &  Keith  Williams,  Fantomen  Julnummer  1998,  Stockholm:  Tidsam  förlag,  1998,  s.  38.  Bild  14:  Falk/Olesen/Williams  1998,  s.  40.  Bild  15:  Falk/Olesen/Williams  1998,  s.  32.    Bild  16:  Falk/Olesen/Williams  1998,  s.  44.    Bild  17:  Falk/Olesen/Williams  1998,  s.  29.