Fantomen: Från ungkarl till hemmaman
– Genuskonstruktioner i äventyrsserien
Fantomen av Lee Falk.
Södertörns högskola | Institutionen för kultur och lärande
Kandidatuppsats 15 hp | Litteraturvetenskap | Höstterminen 2013
Av: Carl Hjelm Sandqvist Handledare: Claudia Lindén
Abstract
In this essay I analyse the constructions of gender in the series The Phantom by Lee Falk.
I apply David Tjeders readings of the bourgouise masculinity, its sensitive character and
great risk of falling into unmanliness, when discussing The Phantom’s masculine
development. I have analysed three adventures of The Phantom from the years 1937,
1977 and 1996, all authored by original creator Lee Falk. I argue that The Phantom
increases his use of violence, therefore risking a loss of character. The stories re-‐
establishes his masculinity by portraying the villains more monstrously. My thesis is
that The Phantom's need to maintain a bourgeouis masculinity ceases as the popular
culture has developed new masculine ideals.
Sammanfattning
I denna uppsats läser och tolkar jag framställningen av genuskonstruktioner i Fantomen
av Lee Falk. Jag använder maskulinitetsforskning som metod, med David Tjeders läsning
av den borgerliga maskulinitetens upprätthållande av karaktär som huvudinriktning.
För seriens framställning av femininitet använder jag begreppet den Nya kvinnan, som
populariserades i samtidslitteratur kring sekelskiftet. Jag utgår från att skaparna avsett
figuren Diana Palmer som en representation för kvinnlig självständighet och modernitet.
Jag argumenterar för att serien efter sin modernisering kring sextio-‐ och sjuttiotalet
porträtterar skurkarna mer monstruöst för att rättfärdiga Fantomens tilltagande
våldshandlingar emot dem, med tesen att Fantomens behov av att upprätthålla en
borgerlig maskulinitet upphör då han tillskansar sig de attribut som idealiseras av en
modernare publik.
Nyckelord:
Lee Falk, Fantomen, The Phantom, Diana, serietidningar, äventyrsserier, genus,
maskulinitetsteori, borgerlig maskulinitet, självbehärskning, karaktär, den Nya kvinnan,
kvinnofrigörelse, äktenskap, föräldraskap, superhjältar, våld, skurkar.
Innehållsförteckning
Inledning 1
Syfte och problemställning 2
Teori och metod
Borgerlighetens maskulinitet 3
Den Nya Kvinnan 4
Material & avgränsning 5
Falk och Fantomen 6
Figurer i Fantomen 8
Fantomen-‐Tecknare 9
Tidigare forskning
Serieteori 10
Äventyrsserier 11
Analys 13
”Luftens rövare”
Handling 13
Femininitet 14
Maskulinitet 16
”Uppdrag i Tarakimo”
Handling 18
Femininitet 19
Maskulinitet 22
”Mr. Big”
Handling 24
Maskulinitet 25
Femininitet 28
Jämförande analys 30
Avslutande diskussion 32
Källhänvisningar 33
1
1. Inledning
För nytillkomna läsare… För mer än 400 år sedan… enda överlevande efter en
piraträd… hittas [han] av vänligt sinnade pygméer… / [han] svor en ed på en
dödskalle… den förste Fantomen… ” [jag ska] ägna mitt liv åt att bekämpa pirater,
grymhet och orättvisa… må mina söner följa…” / hans söner… och deras söner
följde… sjöfarare trodde det var samme man… odödlig. ”Den vandrande
vålnaden!”, ”Som inte kan dö!” / nu… den 21.e generationen brottsbekämpare…
han arbetar ensam… Fantomen!1
1979 tar den folkkäre seriefiguren Fantomen klivet in i faderskap. Författaren Lee Falk
hade länge skjutit på händelsen, då han var rädd att läsarna skulle tappa intresset för
Fantomen om hjälten blev make och familjefar. Fantomen hade redan prövat livet som
ensamstående adoptivpappa under sextiotalet, och till slut fått gifta sig med sin älskade
Diana Palmer 1977, som han då dejtat i nära 40 år. En oro växte bland läsarna, att
Fantomen likväl som han bekämpar brottslighet, ska behöva göra ”normala” sysslor.
(1)
1 Lee Falk, klassisk synopsis i Fantomen.
2
I bilden ovan har Fantomen egna föreställningar om ett ”normalt” liv.2(Bild 1) Där
tidigare äventyr har skildrat hur han måste förföra vampiga kvinnoskurkar och rika
beundrarinnor för att sedan anta den erotiska utmaningen att motstå dem, börjar
serierna under sjuttiotalet tematisera hjältens svårigheter att våga fria till Diana, samt
att bli accepterad som svärson av hennes mor. Vid sidan om detta börjar skurkarna
langa knark istället för diamantstöld och Diana anställs på kontor. Kontexten
moderniseras för att fortsätta fånga läsare. Jag driver tesen att Fantomen i linje med dess
modernisering antar nya konstruktioner av maskulinitet och femininitet, som skiljer sig
från de tidigare ideal den eftersträvat. Med en kvalitativ läsning av tre stycken
Fantomen-‐äventyr från olika perioder, ämnar jag att undersöka hur dessa
konstruktioner uppstår, förändras och påverkar framställningen av figurer och deras
handlingar.
Syfte och frågeställning
I denna uppsats undersöker jag genuskonstruktioner i Fantomen av Lee Falk. Utifrån
några valda aspekter kommer jag att diskutera framställningen av maskulinitet och
femininitet i tre Fantomen-‐äventyr, från 1937, 1977 och 1996. Jag vill dels påvisa hur en serietidnings karaktär förändras för att spegla en
nyanserad bild av samhällets köns-‐ och genusnorm, men också ställa frågan varför
Fantomens våldshandlingar blir hårdare och fler. Är det ett normbrott eller en naturlig
följd av populärkulturens samtidsskildring?
2 Lee Falk/Sy Barry, ”Medborgare K. Walker”, Fantomen, Stockholm: Bulls/Semic, 1975.
3
Teori och metod
Borgerlighetens maskulinitet
Jag använder mig av maskulinitetsteori som metod för läsningen av manlighetsideal.
Maskulinitetsteorin är en ung forskningsgren sprungen ur feministisk teori.
Genusforskaren Raewyn Connell diskuterade hegemonisk manlighet, något som länge
har tjänat som ett viktigt begrepp i ämnet. Teorin bygger på hierarkiska modeller hos
det manliga könet inom olika diskurser, där vissa attribut anses manliga och medför
privilegier. I Män i Norden: Manlighet och modernitet 1840-‐1940, hävdar Jørgen
Lorentzen och Claes Ekenstam (red.) att Connells teori är präglad av en ”statisk
förståelse av manlighetskonstruktioner” som inte bygger på dynamiken mellan det
manliga och det omanliga.3 De tror att en vidare förståelse av omanlighet kan utvidga
uppfattningen om inte bara män och kvinnor utan också olika grupper av män. Det var i
föreställningar om omanlighet som maskulinitet kunde skapas i det borgerliga samhället
under sekelskiftet. Moderniseringen förde med sig nya normbegrepp, där hög status inte
längre inbringades av rikedom eller närhet till Gud. Manlighet kom, mest uttryckt hos
den borgerliga entiteten, att definieras med ett karaktärsbegrepp, som kontrasterades
mot äldre kristna fundament som ära, dygd eller skam. En god borgare, det vill säga
man, var en borgare med god karaktär.
[…] i medicinska, litterära och etiska diskussioner blev teman som hälsa,
sexualitet, moral och uppfostran knutet till karaktären. De grundläggande
kvaliteter som karaktärsbegreppet relateras till är bland annat självbehärskning,
ståndaktighet, mod, viljestyrka, uthållighet och arbetsamhet, förutom erövring,
integritet, goda seder, men framför allt manlighet. 4
3 Jørgen Lorentzen och Claes Ekenstam (red), Män i Norden: Manlighet och modernitet 1840-‐1940, Stockholm: Gidlunds, 2006, s. 10. 4 Ibid., s. 11.
4
En polarisering skedde mellan manligt och kvinnligt. Idealmannen skulle vara stark,
muskulös och ogenomtränglig. ”Förment manliga egenskaper som heroism,
handlingskraft och mod ställdes i motsats till kvinnlig passion och svaghet.”5
David Tjeder har skrivit mycket kring den borgerliga karaktären och dess skörhet.
Tjeder berättar att ett problem för borgerligheten var hur män ansågs ha alltför lätt att
lyssna till sina inre begär. Dryckenskap anknöt till arbetarklassen och perversion kom
att förknippas med adlighetens män, vars status hade befästs av rätt börd, till skillnad
från borgaren, där ansvaret att motstå frestelser låg till individen.6 Tjeder skriver hur
det inre också skulle svara mot det yttre, och att en stark koppling fördes mellan
karaktär och kropp. ”… fysionomiken [sysslade] endast i liten utsträckning med att läsa
den gode borgarens kropp. Det handlade snarare om att avslöja de Andra: kvinnor,
arbetare och män av icke-‐europeiskt ursprung.”7 En stor del av borgerlighetens
maskulinitet bildades alltså i de exkluderingsprocesser som den uppförde. Risken att
falla i omanlighet var ständigt påminnande.
Den Nya kvinnan
Jag använder begreppet den Nya kvinnan i min läsning av seriens framställda
femininitet. Den Nya kvinnan var en framträdande gestalt i litteratur kring sekelskiftet.
Kristina Fjelkestam skriver i Ungkarlsflickor, kamrathustrur och manhaftiga lesbianer
hur de beskrivs som kvinnor med mörk eller svart pagefrisyr som antingen är bobbad
eller shinglad, och som skildras med skräckblandad förtjusning.8 Stilen är lånad från den
amerikanska ”Flappern” som uppstod efter sekelskiftet.
Begreppet är brett, då flera generationer Nya kvinnor avlöst varandra. De nya
idealen uppstod parallellt med möjligheter till kvinnors utbildning och karriär under
sent 1800-‐tal. När de inte var beroende av en manlig försörjare fyllde det pragmatiska
5 Claes Ekenstam ”Rädd att falla: gråtens och mansbildens sammanflätade historia” i Anne-‐Marie Berggren (red.) Manligt och omanligt i ett historiskt perspektiv, Stockholm: Forskningsrådsnämnden, 2005, s. 168. 6 David Tjeder, ”Borgerlighetens sköra manlighet” i Lorentzen/Ekenstams (red.) Män i Norden: Manlighet och modernitet 1840-‐1940, 2006, s. 64. 7 Ibid., s. 60. 8 Kristina Fjelkestam, Ungkarlsflickor: Kamrathustrur och manhaftiga lesbianer, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2002., s. 15.
5
giftermålet inte sin tidigare funktion. Arbetet blev för kvinnor en väg ut ur ett
tvångsmässigt äktenskap. Ebba Witt-‐Brattström läser Nya kvinnan-‐litteraturen som en
förlorad länk mellan samtidslitteraturen på 1880-‐talet och ”den kvinnliga
modernismen”, med vilket huvudpersonen, den Nya kvinnan, karaktäriseras som ”…
intellektuellt och sexuellt medveten. Hon är självständig med egna mål och är inte sällan
yrkesverksam /…/ Typisk är också den urbana miljön. Huvudpersonen bor inte sällan
på pensionat eller är på resa.”9 Den Nye mannen å andra sidan är en ”vek manstyp” som
opponerar sig mot den borgerliga maskuliniteten. Ju mer socialt säker kvinnan blir,
desto tydligare framträder dessa drag i hennes manliga motspelare.10
Material och avgränsning
Jag har avgränsat min analys till att endast läsa originalförfattaren Lee Falks äventyr.
Han skrev det första äventyret 1936, och det sista på dödsbädden, 1999. Serierna är från
början publicerade i amerikanska dagstidningar i form av dagstrippar, där en remsa på
tre rutor publiceras varje dag och bildar ett episodiskt äventyr. Materialet jag använder
har antingen utgivits i svenska Fantomen eller släppts som jubileumsutgåvor. Serierna
är alltså översatta till svenska och i viss mån redigerade för att passa serietidningars
format. De valda äventyren är:
1) ”Luftens rövare” av Lee Falk och Ray Moore, publicerad 9/11-‐1936–10/4-‐1937.
2) ”Uppdrag i Tarakimo” av Lee Falk & Sy Barry, publicerad 15/8–29/10-‐1977.
3) ”Mr. Big” av Lee Falk, George Olesen & Keith Williams, publicerad 8/1–18/5-‐1996.
Serierna är slumpvis utvalda, men jag har med avsikt tagit ett av Lee Falks tidigare
äventyr, ett anknutet till Fantomen och Dianas giftermål och ett från slutet av Falks
författarskap. Tanken bakom detta är att med det sista äventyret kunna belysa den
utveckling som skett sedan det första i hänseende till seriens genuskonstruktioner,
medan jag anser att äventyret anknutet till huvudfigurernas bröllop 1977 blir en god
hållpunkt däremellan. Dessutom är det första äventyret, ”Luftens rövare”, skrivet under 9 Ebba Witt-‐Brattström, Dekadensens kön: Ola Hansson och Laura Marholm. Stockholm: Norstedt, 2007, s. 283f. 10 Ibid., s. 284.
6
mellankrigstiden, vilket är en spännande period i amerikansk litteratur vare gäller de
nya idéer kring genus och sex som modernismen medfört. Utöver dessa premisser har
jag förutsatt att de valda äventyren ska skildra den 21:a Fantomen, att bifiguren Diana
Palmer medverkar och att serierna innehåller en antagonist som kan kontrastera mot
Fantomens karaktär.
Falk & Fantomen
Lee Falk föddes den 28e april 1911 och dog den 13e mars 1999. Han är också känd för
att ha skapat seriefiguren Mandrake, som handlar om en äventyrlig trollkarl som
bekämpar brott med hjälp av hypnos. Till Fantomen säger sig Falk ha inspirerats av
bland annat grekisk/romersk mytologi, Beowulf och Rolandsångerna.11 Han skrev 195
Fantomen-‐äventyr för dagstidningar och 151 som söndagsbilagor från 1936 fram till sin
död. Seriemediet var bara en av flera litterära former Falk arbetade med, han skrev vid
sidan om stripparna även noveller och teatermanuskript. Lee Falk drevs i hela sitt liv av
ambitionen att också bli uppmärksammad som dramatiker och teaterregissör, han har
producerat omkring 300 pjäser, varav 100 var regisserade av honom. Falk var nära
framgång med pjäsen The Passionate Congressman, som den berömde teaterregissören
Eddie Dowling fann tycke för. Falk satt i armén när den prövades så han kunde inte
medverka i dess förarbete, varpå Dowling beslöt att skjuta upp arbetet några veckor.
Under sin väntan hittade Dowling ett icke-‐kommersiellt projekt som fick honom att
lämna Falks pjäs åt sidan för gott; The Glass Menagerie av Tennessee Williams.12
Klubben Lee Falk Memorial Bengali Explorer’s Club stiftades efter Lee Falks död
1999. Klubbens skandinaviska avdelning har släppt två stycken jubileumsböcker till
Falks och Fantomens ära; Från lila vålnad till blågul hjälte (2010) som låter författare,
konstnärer och andra profiler tala om sin relation till Fantomen samt tillhandahålla
några artiklar i ämnet, och sedermera Lee Falk: Storyteller (2011) som innehåller
samlade intervjuer med Falk, opublicerade teatermanuskript och noveller samt
närståendes minnesbilder av Lee. Forskningen kring Fantomen är blygsam i övrigt.
Seriens stora genomslag i Skandinavien, Australien och Sydeuropa är inte i proportion
11 Guido Gerosa, ”Master of comics” i Lee Falk: Storyteller, Stockholm: GML Förlag, 2011, s. 120. 12 Byron Bentley, ”Mandrake’s alter ego”, Lee Falk: Storyteller, 2011, s. 55-‐60.
7
med dess reception i USA, och serien står oberörd från den kritik som övriga av
nationens seriehjältar har fått, till exempel Superman för sin fascism eller Wonder
Woman för sina sado-‐masochistiska tendenser.
Serien har dock fått kritiska anföranden över rasistiska undertoner. Lars Peterson
skriver i Seriernas värld (1974) om att de serier som barn och tonåringar kommer i
kontakt med innehåller många klichéer direkt ärvda från samhällen som präglats av
feodalism, kolonialism, rasism och imperialism.13 I kapitlet ”Djungelhjältarna” möter
Fantomen en radda anklagelser. Peterson hävdar att Fantomenmyten bygger på ”en
dyrkan av den starke, överlägsne och ouppnåelige mannen som styr och ställer efter
eget gottfinnande i ett afrikanskt land” och att hans maktställning ”befästs […] av
afrikanernas okunnighet och vidskeplighet.”14 Magnus Erikssons närmar sig Fantomen-‐
seriernas antydda koloniala värderingar i ”Rasism i Fantomen”.15 I artikeln omnämns
”Striden på Malta” där den förste Fantomen hjälper kristna soldater att beskydda en
borg från anfallande araber som framställs mörka och onda.16 Serien är förvisso inte
skriven av Lee Falk, men försvaras av Eriksson med anledningen att ”… sett inifrån den
belägrade borgen där […] Fantomen befann sig var det nog inte så lätt att ha en
nyanserad bild av fienden.”17 Eriksson använder en liknande tankegång vid Petersons
hårda anförande i Seriernas värld. Han menar att Lars Petersons bok är ett barn av sin
tid, och att Peterson idag troligtvis ser Fantomen som ganska harmlös, men spännande.18
Till skillnad från Eriksson behöver man inte försvara Fantomen mot de anklagelser
serien fått. Lee Falk har själv medgett att huvudfiguren har varit ”en smula
paternalistisk”, men att ”tiderna såg ut så förut”.19 Fantomen har precis som andra
långlivade serier publicerat material som idag skulle få publiken att rynka på
ögonbrynen. Jag vill se dess ännu löpande produktion i Sverige som bevis på att serien
fört med sig värderingar som är tillräckligt goda för att överleva en tuff marknad.
Sedermera kommer jag inte att ägna mig åt underförstådd kolonialism i den här
13 Lars Peterson, Seriernas värld, Stockholm: Gidlunds, 197, s. 9. 14 Ibid., s. 130. 15 Magnus Eriksson, ”Rasism i Fantomen” i Från lila vålnad till blågul hjälte, Stockholm: GML Förlag, 2010. 16 Äventyret är publicerat i Fantomen 10/1986. 17 Eriksson, 2010, s. 228f. 18 Ibid., s. 229. 19 Gerosa, 2011, s. 120. Egen övers.
8
uppsatsen, då jag anser att seriens genuskonstruktioner är tillräckligt intressanta för att
ägnas fullständig uppmärksamhet.
Figurer i Fantomen
Fantomen tillhör den 21:a generationen i ett led av fäder och söner som bekämpar
ondska, utklädda till fantomer. Hans närmsta förtrogna är vargen Devil och
bandarfolkets hövding Guran. Fantomen framställs i det första äventyret, ”The Singh-‐
Brotherhood”, som en rik ”playboy” som bekämpar brottslighet på natten. Han
uppdateras under äventyrets gång till att bli en djungelhärskare bosatt i landet Luntok.20
Samtiden sätter sin prägel på Fantomens föränderliga karaktär, och figuren genomgår
en moderniseringsprocess under sextiotalet. Från en bitvis ironisk gestalt i de tidiga
äventyren utvecklas Falks Fantomen till en bitter behandlare av brottslighet, men också
en mild familjefader och vördnadsfull vän till djungeln. Lee Falk återger här några
signalement i en intervju från 1972:
…The Phantom is extremely wealthy, has his own island where he keeps his
animals, owns an enormous amount of land, and travels the world in private
airplanes. /…/ With long intervals he returns to the jungle. But the real jungle is to
him the world of humans, which he sometimes needs to enter. Big cities,
skyscrapers reminiscent of massive mythological monsters: there is nothing as
tragic as life among the people classified as being civilized. The only peace he finds
is in the heart of the jungle, among his faithful pygmies.21
Fantomen har sedan seriens start 1936 varit förälskad i Diana Palmer. De gifter sig
1977, och två år senare får de tvillingarna Kit och Heloise tillsammans.22 Fantomen
lever i De Djupa Skogarna utanför Morristown (senare Mawitaan). I skogarna Edens
lustgård, med rovdjur som är tränade till vegetarism, och Keela-‐Wee, en strand där
sanden är till hälften av guld. Fantomens bor i en döskallegrotta som efter giftermålet
byggs ut till ett stort koj-‐palats där familjen bor tillsammans.
20 Som senare förankras i ett afrikanskpräglad kontext och byter namn till Bengali. 21 Gerosa, 2011, s. 121. 22 Lee Falk & Sy Barry, ”Den 22:a Fantomen”, Fantomen nr 20/1979, Stockholm: Semic Press.
9
Diana porträtteras som en självständig och modern kvinna. I seriens tidiga år reser
hon ofta genom världen, ibland ensam, ibland i sällskap av modern Lily, som försöker
föra henne samman med diverse gentlemän. Fantomens tillvaro som maskerad vigilante
skapar motsättningar i förhållandet med Diana. Enligt seden ska varje Fantomen-‐fru bo i
djungeln med sin make, vilket inte matchar Dianas förväntningar. Strax innan
giftermålet får hon jobb som tjänsteman på FN i New York. Hon lever därefter ett särbo-‐
äktenskap med Fantomen som fortsätter bekämpa ondska, medan barnen studerar i
Amerika.
Fantomen-‐Tecknare
Falk tecknade inte Fantomen, utan samarbetade alltid med en illustratör medan han
själv skrev manus. Ray Moore är Fantomens första tecknare. Han var från början
assistent till Mandrake-‐tecknaren Phil Davis men fick utveckla sin egen stil i Fantomen.
Med rikligt användande av skuggor och mörker tillförde Moore seriehjälten en mystik.
Däremot kunde han missa detaljer, som till exempel Fantomens döskallering på höger
hand, till förmån för personporträtten som ansågs vara Moores främsta egenskap. Lee
Falk uppskattade Moore av just denna anledning.
Ray […] drew the most marvelous women, pretty girls, exotic girls. That’s the kind
of girl Ray liked to draw. On the other hand, Ray couldn’t draw a decent
automobile or a tank, or if he could he didn’t bother with it. It would look like
something a ten-‐year-‐old would draw but he was marvelous on the figures;
The Phantom, the exotic girls, the bad guys.23
När Ray Moore tog värvning 1941 fick Wilson McCoy hoppa
in som spökillustratör. Moore hade ådragit sig en
nervskada under kriget vilket försvårade hans tecknande
efter hemkomsten. Martin Goldbeck-‐Löwe skriver om
övergången från Moores stil till McCoy: ”Borta var svärtan
och skuggorna till förmån för en lite mer realistiskt tecknad
23 Anthony Tollin, ”A visit with Lee Falk” i Lee Falk: Storyteller, 2011, s. 191-‐192.
(2)
10
serie. Och den Fantomen som han tidigare gett lite glimten i ögat är nu en betydligt
argare och allvarligare person.”24 1949 fick Wilson McCoy ta över pennan på heltid och
få sitt eget namn skrivet i seriens byline.(bild 2) Han arbetade till sin död 1961. Läsare
vande sig med McCoys stil, men Falk delade inte deras uppskattning helt och hållet. I en
intervju med Anthony Tollin medger han följande: ”I felt his drawing style was childish.
His Phantom kept getting shorter and shorter and ended up looking like a high school
halfback instead of a jungle lord.”25
Ännu en tecknare som anses tillhöra de mest prominenta är Sy Barry som började
illustrera efter McCoys hastiga död 1961 och fortsatte fram till sin pension 1994. Falk
och Barry var överens om att serien behövde moderniseras, Barry trivdes inte med
McCoys naiva stil och gav serien en mer realistisk ton. Likaså ändrades kontexten,
Bengali blev en fri afrikansk stat med svart president. Sy Barry är numera måttstocken
vare gäller illustrationerna i Fantomen. Tecknare instrueras mer eller mindre att ”teckna
som Sy Barry”.26 I det sista äventyret jag analyserar, ”Mr. Big”, står George Olesen för
tecknandet. Olesen började assistera Barry redan i början av sextiotalet, och fortsatte till
och från, fram till sin pension 2005. Tillsammans med tuscharna Keith Williams och
Fred Federicks var han den sista att arbeta med Lee Falk.
Tidigare forskning
Serieteori
Serieteoretikern Scott McCloud anses vara ledande inom det teoretiska tänkandet kring
serier. Forskning inom detta område är fortfarande ungt och McCloud åtar sig vad som
idag kan anses vara ett av de mest ambitiösa projekten att förstå serien som konstform,
Understanding Comics, the invisible art.27McCloud använder själv seriemediet som form
för att skriva teoretiskt om serier. Med ordet ”serie” avser jag det McCloud
sammanfattar kortfattat med sekvenskonst, men också förklarar i en utförligare
24 Martin Goldbeck-‐Löwe, ”Ray Moore” i Från lila vålnad till blågul hjälte”, s. 164. 25 Tollin, 2011, s. 192. 26 Arne Olin & Jan-‐Ola Sjöberg ”Sy Barry – Stilbildaren” i Från lila vålnad till blågul hjälte, s. 173. 27 Scott McCloud, Understanding comics: the invisible art, New York: Kitchen Sink Press, 1994.
11
definition: Sidoställda, föreställande och andra bilder i avsiktlig sekvens.28 McCloud söker
en lämplig definition av serier för att motarbeta dess falska schablonbild, vilket han
menar är ”slarvigt illustrerat, semi-‐litterärt och barntillvänt”.29
Magnus Knutsson och Ulf Jansson delar i artikeln ”En serie om serier” in
seriemediet i tre huvudgrupper: Skämtserien, äventyrsserien och den parodiska
äventyrsserien.30 Skämtserien har en komisk framtoning, använder
helfigursframställning med förenklad miljö. Äventyrsseriens dras åt realismen med
användande av schatteringar, gråtoner och skuggeffekter och den parodiska
äventyrsserien är en kombination av de två grupperna. Uppdelningen till tre
huvudgrupper är förstås en förenkling. Precis som filmen har serier ett rikt uppbåd av
genrer. Det syns inte minst med realismen som blomstrat i franko-‐belgiska serier sedan
sjuttiotalet. Till exempel finns Le Bleu est une couleur chaude som behandlar lesbisk
kärlek och biografiska Gainsbourg: A Heroic Life, som båda filmatiserats. Den strama
särskiljningen hjälper dock när man med humorgenrens förenklade verklighet och
äventyrets realism kan uppmärksamma det som Scott McCloud kallar allmängiltigheten i
den tecknade seriens bildspråk. McCloud menar att ju mer serielikt, det vill säga abstrakt,
ett ansikte illustreras, desto fler människor kan det sägas föreställa.31 Detsamma går att
applicera på föremål. Detaljer och fysiska kvalitéer tydliggör ett subjekt. I porträttering
av människor fråntar detta läsarens identifikation. McCloud exemplifierar med japansk
manga som gör huvudpersonernas uttryck enkla och abstrakta, medan mindre
sympatiska personer framställs med detaljerat illustrerade rynkor och uttryck.
Äventyrsseriens dragning åt realismen kan alltså ses som ett avståndstagande från
läsarens identifikation med figurerna.
Äventyrsserier
Äventyrsserien gjorde ett uppskattat intåg kring sekelskiftet i USA med Tarzan och
andra manliga hjältar. Den danske författaren Erik Thygesen skriver i artikeln
28”juxtaposed pictorial and other images in deliberate sequence”, s. 9. (övers. Horst Schröder). 29 Ibid., s. 3. 30 Magnus Knutsson & Ulf Jansson, ”En serie om serier”, Sture Hegerfors & Lasse Åberg (red.) Whaam! Seriens språk, Göteborg: Göteborgs Stadsmuseum, 2001., sid 46. 31 McCloud, 1994, s. 31.
12
”Seriernas teckenspråk” att äventyrsserien i sin form ansluter till folkdiktningen med
pikareskromanen som underavdelning.32 Thygesen använder folkminnesforskaren Acel
Olriks definition av karaktäristiska drag i folkdiktningen vid jämförelsen: Det
regelbundna förloppet – lugn inledning, rörlig handling, våldsam uppgörelse, lugn
avslutning.33 Serien delar också folkdiktningens upprepning: samma situation som
upprepas från episod till episod, exempelvis tretalsslagen: hjältens tre försök att
övervinna trollen. Däremellan också motsättningen, det vill säga kontrasten mellan stor
och liten, samt berättelsens enhet – sammanslutningen kring en huvudperson som
genomgår en räcka händelser och uträttar en serie bedrifter i växlande omgivningar. 34
Alfred Clemens Baumgärtner når en liknande slutsats i en semiotisk-‐präglad
uppsats där han undersöker den publika receptionen och dess påverkan av Tarzan-‐
serier. Han summerar flera Tarzan-‐episoders handlingsförlopp till att beskrivas i en
mening: ”Tarzan besegrar en Tyrannosaurus och räddar en officer.” Vidare kan fler
äventyr beskrivas med liknande satsschema: ”Tarzan besegrar flygande vilddjur och
räddar en abessinsk stam.” eller ”Tarzan besegrar hemlighetsfulla varelser från ett träsk
och räddar en forskare.”35 Baumgärtner visar att subjekten till predikaten ”besegrar”
och ”räddar” varierar men att äventyret har en återkommande form. ”Besegrar”
betecknar hjältens motståndare och ”räddar” hans närstående, där subjekten omsätts i
en figurshierarki vari läsaren ska identifiera vilka och vad som är bra eller dåligt. Vidare
menar Baumgärtner att serien på grund av ständig produktion i förhållande till läsarnas
snabba reception är under stark prägling av deras smak, tycke och identifikation.
Förhållandet producent-‐serie-‐konsument bildar vad han kallar circulus vitiosus, en ond
cirkel.
32 Erik Thygesen, ”Seriernas teckenspråk”, Seriöst om serier, Sture Hegerfors & Stellan Nehlmark (red.), Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB, 1973, s. 73-‐96. 33 Acel Olrik, Episke Love i Folkedigtningen, Danske studier, 1908. http://danskestudier.dk/materiale/1908.pdf 2014-‐01-‐05. 34 Thygesen, 1973, s. 76. 35 Alfred Clemens Baumgärtner, ”Serievärlden som semiologiskt fenomen”, Seriöst om serier, Sture Hegerfors & Stellan Nehlmark (red.), Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB, 1973, s. 93-‐109.
13
Analys
”Luftens rövare”, 1937
Handling: Den mystiska kvinnan Sala står under bevakning av Kapten Horton och
kolonialstyrkan på deras bas i Calcutta. Hon lyckas rymma och Fantomen blir anklagad
för att ha hjälpt henne. Han vet att hon tillhör Luftpiraterna, en liga som rånar brittiska
postflyg på dyrbarheter omkring Indiska kusten. Kapten Horton anklagar Fantomen för
att vara piraternas ledare, så Fantomen letar ensam upp luftpiraterna i hopp om
upprättelse men blir själv tillfångatagen av ligan. Luftpiraterna visar sig enbart bestå av
kvinnor, med den hårda Baronessan som ledare. Fantomen hålls levande eftersom
Baronessan förälskar sig i honom. När han får följa med på en kupp mot ett postflyg som
fraktar svarta diamanter träffar han Diana som letat efter honom och Horton som också
råkar vara ombord. Fantomen tvingas kyssa Baronessan inför ögonen på dem för att
hålla sig på god fot med Baronessan och skydda Diana. Diana har varit övertygad att
Fantomen inte är piraternas ledare, men blir förkrossad och börjar tvivla på honom.
Baronessan behåller de svarta diamanterna för sig själv och hamnar därför i konflikt
med Sala, dels för att piraterna har som regel att dela lika på allt men också för att Sala
precis som Baronessan är förälskad i Fantomen. Horton arrangerar en flygtransport av
en känd rubin för att locka till sig och gripa piraterna. Baronessan förstår att det är en
fälla och skickar ut Sala på uppdraget för att slippa konkurrens om Fantomen. Sala blir
tillfångatagen av Hortons styrkor och tvingas uppge var piratbasen ligger, Baronessan
hinner dock förvarnas och flyr till en annan bas. Efter det planerar hon sin största kupp
hittills; att kidnappa en rik besättning på världens största zeppelinare, Olympia.
Fantomen lyckas ta sig ur sin cell och varna Horton via radio samt ge instruktioner om
att skicka ut stridsplan i zeppelinarens ställe. Det blir luftstrid, Horton får övertaget och
piraterna tvingas göra reträtt. Baronessan skjuter Fantomen med en revolver när hon
känner sig sviken. Han lyckas stå upprätt vilket får Baronessan att tro att han är odödlig,
varpå hon sväljer gift och störtar i havet med sitt plan. Fantomen tar sig till en doktor
som opererar ut kulorna. Han försonas med Horton och frågar efter Diana, som har
insett Fantomens oskyldighet men rest vidare i tron om att han är död.
14
Femininitet
(3, 4, 5)
Luftens rövare porträtterar tre kvinnor; Diana, Baronessan och Sala. Fantomen slits
emellan dem, samtliga är förälskade i honom. Alla tre kan också läsas som självständiga,
nya kvinnor. Diana (bild 3), som är återkommande i Fantomen, kan korsa kontinenter
med den spontana anledningen att söka efter Fantomen. I detta äventyr uppvaktas hon
av Kapten Horton från kolonialstyrkorna, som något förtvivlat får nöja sig med att trösta
Diana efter att hon har sett Fantomen delta i en flygplanskapning och bli kysst av
Baronessan. Luftpiraten Sala (bild 5) har mer ”vamp-‐liknande” drag, och framstår som
farlig men mjuk. Hon rymmer från kolonialstyrkans bas då hon charmar till sig en soldat
som hon slår i huvudet med en kruka. Salas utseende har hämtats från Louise Brooks,
skådespelerskan som var en ledande symbol för den kvinnliga Flapper-‐trenden i
Hollywood på 30-‐talet.36 Sala har svart, bobbat hår i pagefrisyr och bär långa mörka
klänningar. Baronessan (bild 4) har shinglad frisyr som är en variant på bobben. Diana,
Sala och Baronessan är med sitt utseende tre moderna kvinnoporträtt i förhållande till
sin samtid.
Piraterna döljer sin kvinnlighet då de rånar flyg. Det faktum att alla i ligan är
kvinnor är ett överraskningsmoment, och när läsaren är initierad om denna belägenhet
illustreras rånarnas läppar som mer fylliga och hakorna spetsigare under deras
pilotmundering. Alltmedan Fantomen gör sig hemmastadd som fånge på piraternas bas
illustreras detaljer i Baronessans utseende och miljöer runtomkring som pekar på en
tydlig avsikt till kvinnligare framtoning. Under Fantomens och Baronessans första möte
sitter Baronessan bakom ett skrivbord, iförd heltäckande svart klänning med ett ljust
bälte om midjan. I takt med att hon förälskar sig i Fantomen framställs hon som mer 36 Bob Madison, ”Master Magicians and Phantoms”, Lee Falk: Storyteller, s. 294.
15
feminin. Extravagans betonas av att hon ofta ligger på kanapéer och röker cigarett med
munstycke. Klänningen får en vågigare karaktär och bara ben börjar synas upp till
knävecken. Med Baronessans feminisering till det yttre börjar hon få förtroende för
Fantomen. Efter att ha lurat Sala till uppdraget som är dömt att misslyckas avslöjar hon
sina planer för hnom. De övriga luftpiraterna börjar i takt med Baronessans
uppmjukande också att framhäva sin femininitet. Från full pilotmundering, K-‐pist och
arga miner släpper de ut sitt hår och bär klänningar som visar mer midja.
(6)
Med utgångspunkt i de två tillfällen som Sala blivit arresterad av Horton och förd till
Calcuttas kolonialhögkvarter kan man också notera en demaskering av hennes feminina
attribut. Vid det första scenariot i seriens inledande rutor, har hon i likhet med
Baronessan, en lång svart klänning som är heltäckande upp till halsen. Andra gången
Sala låts vistas i anläggningen vaknar hon upp liggandes i en säng. Hon fantiserar om
Fantomen och skiftar från att ligga på rygg till att ligga på mage, vilket ger intrycket av
en sorts tonårig modlöshet som bryter starkt med den farliga framtoning hon hade
tidigare.(bild 6) Därefter har Salas svarta klänning bytts ut mot en ljus skjorta med
öppen krage. Sala framställs alltså precis som Baronessan mer feminin i och med sin
förälskelse i Fantomen. hennes tvetydighet hålls genom serien, då hon hjälper
protagonisterna att slå ut piratligan av anledningen att Baronessan inte ska få Fantomen
för sig själv.37
Mötet som uppstår mellan Baronessan och Diana under ett flyg-‐rån ställer
Baronessan mot Dianas femininitet. Baronessan har precis skjutit ihjäl en pilot och
Diana yttrar chockerat: ”Aldrig kunde jag tro att en kvinna kan vara så grym, så
kallblodig, så ondskefull!”38 Diana associerar grymhet med något maskulint, och
37 Sala medverkar också i söndagsstrippen ”The Return of the Sky Band” (Falk & Moore, 1942), där hennes ambivalens för Fantomen fortfarande råder. I slutändan räddar hon dock hans liv och blir skonad från fängelse i utbyte. 38 Lee Falk och Ray Moore, ”Luftens rövare”, Krönika över en vandrande vålnad, Mats Jönsson (red.), Stockholm: Carlsen comics & Semic, 1990, s. 43.
16
Baronessan fråntas sin kvinnlighet. Efter detta scenario skildras Baronessan som
ängslig, ytlig och svartsjuk.(Bild 7) Hon oroar sig för Sala och gör upp planer för att bli av
med henne. Det tillfälliga erövrandet av Fantomen,
som uppstod i samma scenario som dråpet av piloten,
kommer långsamt att förgöra Baronessan.
Hennes insikt om att Fantomen bara låtsats älska
henne leder till självmord och luftpiraternas slut.
Fantomen tolkar handlingen som feminin, då han
reflekterar över äventyret för sin varg Devil: ”Bara en
kvinna kunde ha hållit ligan i sin hand som hon. Men
då hon lurade Sala förrådde hon ligan och sej (sic.)
själv… därför att hon var kvinna… hennes svartsjuka
besegrade ligan.”39 Baronessans slutgiltiga handling är
feminin eftersom den anspelat på känslor, och som
kvinna klarar hon inte av att leda en organiserad liga.
Diana lämnar äventyret som segrande, modern kvinna.
Hon behandlar Fantomens betrodda otrohet med sorg
som leder till beslutet att resa vidare.(Bild 8)
Maskulinitet
Två män är särskilt framträdande i Luftens rövare: Fantomen och Kapten Horton. Av alla
motiveringar Fantomen kan ha till att stoppa luftpiraterna är bara en anledning utsagd;
att övertyga Kapten Horton att han inte är ligans ledare. Kapten Horton representerar
som ledare för kolonialstyrkorna något brittiskt som Fantomen verkar känna sig knuten
till. Han anländer oannonserat till kaptenens rum på natten för att hävda sig oskyldig,
vilket dessvärre leder till att han blir fångad av Hortons patruller.
Hortons karaktärsfasthet är stark i förhållande till manliga bifigurer som
medverkar i senare äventyr. Den mannen som syns mest efter Horton här är Överste
Devon, en fetlagd man med fallenhet för dryckenskap, vilket ställer Hortons vältränade
kropp i motsats. Egenskaper som mod påvisas också i hans fallenhet att använda 39 Falk/Moore, 1990, s. 59.
(7, 8)
17
revolver istället för gevär. Detta är ett eko av en sorts militärt grundad manlighet där
vikten av rätt vapen samt någons förmåga att sikta med det, vittnar om maskulinitet.
Hortons patruller väljer istället gevär. De består av ”infödda” soldater som framställs
vidskepliga och rädda för Fantomen.40 Piratkvinnan Sala har också tendens att använda
revolver, dock påminns hon om sin kvinnlighet efter en duell med Kapten Horton.
Horton har nästan träffats av Salas skott och träffar själv Sala i benet. ”Ni hade tur – vi
siktade lågt” konstaterar Horton innan han upptäckt att det är Sala – och därmed en
kvinna – som döljer sig under pilotmunderingen. Efter upptäckten hävdar han att
hennes kvinnlighet har räddat hans liv: ”En tum längre ner, och jag hade varit död. Det
var tur för mig att det inte var en man som sköt!”41
Fantomen har ett minimalt bruk av vapen i äventyret, och hans maskulinitet
framträder på andra uppfinningsrika sätt. Det är endast i fyra rutor som Fantomen
överhuvudtaget brukar någon typ av våld, då främst när hans varg Devil är nära att råka
illa ut. Sedermera är Fantomen fängslad eller står under pistolhot under större delen av
serien. Av de 250 rutor som han syns i bild, så består 37 av att han sitter i en cell, 59 av
att han bär handbojor och 39 där han har (minst) en pistol riktad mot sig. Alltmedan
Fantomen tillämnats en så pass statisk roll, så får hans beundrarinnor istället utrymme
att fantisera kring honom. Baronessan säger i ett scenario ”Jag har aldrig träffat en sådan
man tidigare! Lugn även inför pistolhot! /…/ artig som vid ett five o’clock tea!”.42(bild 4)
Sala blir bemött av Fantomens stadiga lugn när hon håller en revolver riktad mot hans
bröst och blir följsamt attraherad; ”Du har verkligen stålnerver! Jag kan inte hjälpa att
jag är galen i dej, även om det nästan är detsamma som självmord!”43(bild 5) Kvinnornas
attraktion för Fantomen tycks öka med hans minskande dynamik. Han säger sig själv
använda charm som metod för att överleva; ”… att spela Romeo för en tigrinna! Men jag
var tvungen att hitta på något sätt… och det fanns inget annat!”44 Den erotiska laddning
som också pådrivs med Baronessan och Salas ökade attraktion för Fantomen hanteras
med typiska attribut från den borgerliga maskuliniteten: självbehärskning och
ståndaktighet.45 David Tjeder skriver i ”Borgerlighetens sköra manlighet” hur lidelser
40 De är av Bengalisk härkomst, som i seriens tidiga år utspelar sig kring Indien. Landet omplaceras senare till Afrika. 41 Falk/Moore, 1990, s. 49. 42 Falk/Moore, 1990, s. 38. 43 Falk/Moore, 1990, s. 39. 44 Falk/Moore, 1990, s. 37. 45 Lorentzon/Ekenstam, 2006, s. 11.
18
ständigt ställdes mot förnuftet. Lidelser, eller med annat ord begär, ansågs vara en
inneboende destruktiv kraft. ”Om lidelserna skulle behärska mannen, skulle han sjunka
ned till djurets nivå, förlora sin karaktär, och därmed sin manlighet.”46 Ironiskt nog
konstitueras Fantomens maskulina karaktär genom att bejaka ett annat djurs laster.
(9)
Han lockar till sig Baronessan genom att antyda vad som kan vara ett sexuellt begär,
varpå han ber om en bit ost. (Bild 9) Osten används för att locka till sig en mus, som han
sedan kan skrämma de kvinnliga vakterna med och ta sig till radiorummet.
”Uppdrag i Tarakimo”, 1977.
Handling: Diana har ett nytt jobb i New York som tjänsteman på FN:s kontor för
mänskliga rättigheter. Hon ska snart gifta sig med Fantomen men har ännu inte berättat
nyheten för sin familj. Arbetslivet som tjänsteman tråkar ut henne och hon vill följa på
ett uppdrag till den asiatiska, (fiktiva) diktaturen Tarakimo, regerat av den omvittnat
hänsynslöse general Tara. Dianas kollega Sven Nilsson är skeptisk till hennes följe då
han anser att landet är för farligt för en kvinna. Genom att utmana och besegra Sven i
atletiska tävlingsmoment övertygar Diana honom dock om att hon kan följa med. De
anländer till Tarakimo och blir eskorterade till landets fängelse. Fängelset visar sig vara
riggat med vakter föreställandes fångar som blir fint ompysslade, och åsynen gör
amerikanerna misstänksamma. En riktig fånge lyckas smuggla dem ett brev som
berättar om platsens sanna missförhållanden som Diana förmedlar vidare till FN.
General Tara visar sig vara en vedervärdig typ. Han tvingar alla att gå på händer och
knän när de vistas i samma rum. Diana vägrar och generalen får upp intresset för henne.
46 Tjeder, 2006, s. 64.
19
Brevet når utlandet och General Tara blir ursinnig. Han tillfångatar amerikanerna som
blir ledda till en tortyrkammare där de uppmanas skriva att de fabricerat uppgifterna.
Diana vägrar signera och är övertygad om att generalens hot om tortyr är bluff, medan
Sven är orolig för deras säkerhet och ber henne skriva på. I själva verket hoppas general
Tara få se dem torteras. Under tiden har Fantomen förberett en spontan resa för att
besöka Diana i Tarakimo. I planet får han höra att FN-‐utsändarna är tillfångatagna av
diktatorn. Fantomen blir orolig för Diana när planet inte har tillstånd att landa. Han
hotar besättningen med pistol för att få tillgång till en fallskärm och tar sig ner på
marken där han sedan oskadliggör patruller och vaktposter för att nå generalen. Han
överrumplar Tara som precis ska låta Sven bli piskad. Fantomen tvingar sedan Tara att
gå på knä och be om ursäkt till Diana. Diktatorn tas som gisslan på det amerikanska
planet som Fantomen vistats på tidigare och puttas ut med fallskärm när det passerat
Tarakimos gräns.
Femininitet
I inledande bildrutor önskar Diana hellre vara med Fantomen, vilket istället leder till en
förfrågan om ett spännande jobbuppdrag. Hon ber att få följa med till Tarakimo, men
markeras i sin kvinnlighet då kollegan Sven hävdar att ”landet är farligt för en kvinna”
och chefen Dr Henry instämmer. De ”torra rapporter” som Diana beklagar sig över
besvaras dock av Dr Henry med att det ”… är vad en chefstjänsteman gör”.47 Trots att
Diana uppnår en standard som tjänsteman på kontoret begränsas hon av sin kvinnlighet
vare gäller uppdraget. Diana överskrider dock könsbarriärerna genom att utmana och
besegra kollegan Sven, som är uppenbart atletisk, i flera sportsmoment, varpå han
accepterar hennes följe.(Bild 10) Varför sportövningar skulle vara väsentligt för detta
FN-‐uppdrag förklaras inte. Serien säger dock med Dianas bragd att sportsutövande är
något maskulint och att Diana också kan hävda sig inom det området.
47 Lee Falk & Sy Barry, ”Uppdrag i Tarakimo”, Fantomen nr 6/1978, Ulf Granberg (red.), Stockholm: Semic Förlags AB, 1978, s. 4.
20
(10)
Föregående äventyr, ”Luftens rövare”, förhöll sig tydligt inom folkdiktningens ramar i
hänseende till Olriks definition av dess karaktäristiska drag – lugn inledning, rörlig
handling, våldsam uppgörelse och lugn avslutning.48 ”Uppdrag i Tarakimo” uppvisar en
modifierad variant av formen. Den våldsamma uppgörelsen tar större plats och det
lugna avslutet mindre. Hjälten har också fått begränsad medverkan, till förmån för en
mer förekommande gestalt; protagonisten Diana. Hjältens tretalsslag kan således
appliceras i hennes berättelse. Läsaren möter förhållandena på hennes arbetsplats och i
hemmet, samt följer med henne till det utmanande landet Tarakimo. Diana blir
opponerad både i yrke och privatliv, för att sedan bli prövad av en ondskefull övermakt.
Om Dianas kollegor uttrycker kontorets förväntningar på Diana som tjänsteman fyller
hennes mamma Lily en liknande funktion för Diana som kvinna. Lily ser kollegan Sven
Nilsson som ett gott parti för sin dotter. Hon förklarar sin lycka över Dianas livssituation
för brodern Dave; ”jag är så glad att Diana fått ett så fint arbete! Två snygga ungkarlar…
hon kanske kan glömma den där maskerade mannen!”.49 Hon får efter det höra om
dotterns planerade giftermål med Fantomen, och svimmar som reaktion av nyheten. Lily
fortsätter att vara hoppfull in i det sista att Diana ska glömma Fantomen. När de tar
farväl inför Dianas uppdrag kommenterar hon ytterligare: ”Den där Nilsson är så
snygg… hon kanske blir kär i honom… och glömmer… honom”.50 Lily refererar ständigt
till Dianas karriär och giftermål. De två ämnena tycks också vara förankrade i varandra,
att giftermålet ska ske inom arbetets ramar, för att Dianas framtid ska säkerställas.
Kraven på Diana är en typisk skildring av samtidens kvinnoförtryck. Emma Isaksson
skriver i Kvinnokamp hur kvinnorörelser under sjuttiotalet kritiserade kvinnors
48 Thygesen, 1973, s. 73. 49 Falk/Barry, 1978, s. 6. 50 Ibid., s. 7.
21
relationer i offentliga och privata sfären.51 Lily är förespråkare för det pragmatiska
giftermålet, och representerar ett förlegat kvinnoideal.52 Hennes livssituation bekräftar
schablonen. Hon har bott tillsammans med brodern Dave sedan makens död, och
försörjs möjligen av hans pension. Dianas kvinnliga frigörelse kan sammanfattas med
Isakssons ord; ”Det handlade om ekonomisk självständighet liksom om möjligheter att
utvecklas personligt såväl som professionellt. /…/ Kvinnofrigörelse handlade (…) om
kvinnors rätt att själva få bestämma över sina kroppar och sin sexualitet.”53 Lilys
svimningar och hårda anföranden kring Dianas blivande make påverkar inte längre
Dianas val. Hon är självständig och lämnar sin moders föråldrade världsbild både
bokstavligt och bildligt. (Bild 11)
(11)
I seriens första tio strippar framställs tydligt Dianas starka egenskaper; självständighet,
envishet, tävlingsanda och talang. Att läsa de ”torra rapporter” som tillhör arbetet tråkar
ut henne. I en mer övergripande synopsis kan man varken läsa Diana som vanlig
kontorist eller dotter. Diana var äventyrare 1936, och för att fortsätta representera
modernitet har hennes sammanhang förnyats. Medan yrkessituationen har förankrats i
en mer realistisk kontext har hennes fysik uppnått superba mått och envishet blivit ett
framträdande attribut. Sven får vid två tillfällen be Diana vara varsam med sitt
temperament, sist inför mötet med generalen; ”Håll dej lugn nu, Diana! Kom ihåg att
detta är hans land! Han bestämmer här!”.54 Berättelsen gör i folkdiktningens bemärkelse
Diana till – om inte en hjälte – åtminstone en upphöjd människa.
Äventyrets tortyrkammarsekvens prövar slutligen Diana. Hennes motvilja till att
underkasta sig generalens sedvänjor får upp hans intresse för henne. Diana vägrar
51 Emma Isaksson, Kvinnokamp, Stockholm: Atlas, 2007, s 97. 52 Efter svimningar och tårar accepterar Lily till slut Fantomen som svärson i nästkommande äventyr, ”Bröllopet”. Det efter att ha mött två presidenter som medverkar på vigseln samt fått se ringen som är huggen ur en enda diamant. 53 Isaksson 2007, s. 97f. 54 Falk/Barry, 1978, s. 11.
22
sedan signera det falska intyg som Tara lovar ger dem frihet, medan Sven vädjar om att
hon ska skriva på. Diana uppvisar mod, dock till priset av bristande omdöme vare gäller
deras säkerhet. Tara vill bryta Dianas anda och tänker istället tortera Sven, som precis
ska bli piskad då Fantomen anländer till Taras kontor, överrumplar generalen bakifrån
och avbryter tortyren. Dianas berättelse färgas av motviljan att underkasta sig givna
strukturer, kanske för att visa sig värdig som Fantomens hustru. Hon övervinner
männens uppfattning på kontoret om att uppdraget skulle vara för farligt för henne, och
hon underkastar sig aldrig diktatorns sadistiska böjelser, för att slutligen bli räddad av
sin fästman.
Maskulinitet
Av de tre serier jag läst är Fantomens limiterade medverkan utmärkande för detta
äventyr. Han inträder först när Diana skickat ett brev där hon berättar om uppdraget i
Tarakimo. Fantomen gläds men illustreras med bister min när han i sitt radiorum får
höra att general Tara anses galen. I relation till det jag tolkat som Dianas berättelse, att
Diana ska övervinna de givna könsstrukturerna, prövas här Fantomens förtroende för
henne som en självständig individ. Han står inför ett stundande giftermål med en kvinna
vars fysiska och karriärmässiga bedrifter uppenbarligen får andra män att känna sig
hotade.
Utöver denna prövning bekräftas Fantomens överhet genom hjältelika ageranden i
äventyrets upptrappning. Fantomen chockar en flygplansbesättning genom att tvinga till
sig en fallskärm som han kan landa med i en stängd diktatur. Äventyret färgas också av
en James Bond-‐liknande karaktäristik när Fantomen rundar av häftiga moment med
vitsiga kommentarer, i detta fall när ena piloten utbrister ”Ni är galen!”, varpå Fantomen
med neutral min svarar ”Inte galen… tokig! Lycklig resa!”.55 Vidare kan han – precis som
kapten Horton i ”Luftens rövare” – peka på motståndares inkompetens genom svaghet i
vapenhantering, som då han flyr i en Jeep med en skjutande patrull bakom sig; ”Tur dom
skjuter dåligt!”.56
55 Falk/Barry, 1978, s. 16. 56 Ibid., s. 18.
23
Fantomens maskulinitet antyds inte bara genom hans fysiska övertag och mod. Det är i
bristande karaktär som de övriga, manliga figurerna faller ned i omanlighet. General
Tara förlöser sina sadistiska böjelser i viljan att tortera. Med David Tjeders text om
mannens inneboende lidelser kan man läsa det som
Tara då försätts till djurets nivå.57 Tara framställs
med mörka ögon och en främmande fysionomik, ett
utseende som inte kan motsvara den goda, inre
karaktären.58(Bild 12) Detta förstärks i hans bildliga
framställning, för att referera till allmängiltigheten i
den tecknade seriens bildspråk som McCloud berör.59
Taras ansiktsdrag är starka och uttrycksfulla, och
svårare att identifiera sig med än, låt oss säga, Fantomens neutralitet uppförd bakom en
mask.
En annan motbild till Fantomens maskulinitet är FN-‐inspektören Sven Nilsson. Han
är en representation av ett mindre önskvärt mansideal, som i likhet med Kapten Horton
kan betraktas som en av de potentiella partners Diana kunde haft om hon inte varit fri
att själv välja make. Sven är ung, framgångsrik, snygg och atletiskt byggd. I seriens
inledning uppenbaras något som kan tolkas som erotiska laddningar mellan Sven och
Diana, dels noterat genom Dianas mammas hopp om att de ska förälska sig, men också i
deras sportövningar i minimal klädsel. Sven påvisar dock aldrig något sexuellt intresse
för Diana, utan verkar snarare störd av hennes trotsighet mot auktoriteter, som han
besvarar med tillrättavisningar. Sven befäster sin makt med den erfarenhet han har
inom yrket, han tycks i inledningen veta att ”[Tarakimo] inte är bra för en kvinna...”
(Falk/Barry 1978: 5) och kan fortsättningsvis säga till Diana hur hon ska bete sig där.
Detta kan ses som en representation av de hierarkiska modeller som styr Dianas
yrkessfär, och generellt hindrar den uppåtsträvande, Nya kvinnan. Det är när Diana
besegrar honom i sport och uppvisar mer mod i tortyrsekvensen, som Sven förlorar sin
karaktär, och berövas på sin manlighet.
Fantomen upprättar slutligen sin övermakt genom att rädda både Sven och Dianas
liv. Lustigt nog avlägsnar sig Svens gestalt från seriens illustrationer så fort Fantomen
57 Tjeder, 2006, s. 64. 58 Ibid., s. 61. 59 McCloud, 1994, s. 31.
(12)
24
tillträtt och sammanförts med Diana. Sven återvänder aldrig i Fantomen. Med en fri
tolkning kan läsaren dra slutsatsen att Svens hela uppenbarelse tillintetgörs i och med
Dianas förening med Fantomen efter hennes bragd över manschauvinistiska barriärer
inom yrket. Det är i äventyret efter detta, som Fantomen och Diana gifter sig.
”Mr. Big”, 1996.
Handling: Fantomens döskallegrotta har nu byggts ut till ett djungelpalats där hans
barn Kit och Heloise uppfostras och för tillfället är åtta år gamla. Diana har ett eget
kontor med flera anställda i Bengalis huvudstad Morristown. I detta avsnitt ringer
hennes chef Dr Henry och ber henne komma till New York. FN står drabbade av
nedskärningar och avdelningen för mänskliga rättigheter i Asien/Afrika hotas att stänga
ned. Dr Henry ber Diana att övertyga FN:s generalsekreterare om att kontoret behövs.
Fantomen måste stanna hemma eftersom han ska leda den årliga bröllopsceremonin för
par från Wambesi-‐ och Llongo-‐stammen på stranden Keela-‐Wee, där han själv
spenderade sin smekmånad med Diana. Dianas mor Lily ska ta hand om barnen i New
York. Hennes bror Dave kandiderar som borgmästare. Tidigare borgmästare har blivit
dödade eller åtalats på falska grunder då maffian kontrollerar staden och Dave, som är
före detta polischef, vill nu upplösa deras makt. Maffiabossen Mr. Big försöker stoppa
hans planer och låter sina lakejer hota Dave till livet. Dave blir bara mer sporrad och Mr.
Big ställer själv upp som motkandidat. När väljarsiffrorna sviktar för maffiabossen
kidnappar hans lakejer Kit och Heloise. Diana har precis lyckats rädda sin avdelning från
stängning och får en chock av beskedet. Morbror Dave står inför ett ultimatum, om han
inte avsäger sin kandidatpost innan klockan fem samma kväll kommer Mr. Big skjuta
barnen. Fantomen har blivit nostalgisk av vistelsen på Keela-‐Wee och reser därför till
New York för att överraska familjen. Han anländer mitt i tumultet med barnens
kidnappning och Daves ultimatum. Fantomen befarar att barnen kommer dödas oavsett
vad Dave gör, eftersom de redan har sett förövarnas ansikten. Fantomen tar sig då till
Mr. Bigs kontor och oskadliggör hans lakejer och kumpaner en efter en. Mr. Big tvingas
visa Fantomen var barnen är gömda. Fantomen knockar de sista skurkarna och låter Kit
och Heloise binda fast dem med råbandsknut åt polisen. Barnen återförenas med Diana
som de tröstar. Familjen återvänder hem till döskallegrottan.
25
Maskulinitet
När Fantomen skapades hade hjälten en stark maktposition i djungeln. I slutet av
”Luftens rövare” måste han välja bort att följa Diana, då ett illavarslande läte ljuder från
hans skog; ”Stridtrummor! Jag vänder ryggen till, och strax blir det trassel i djungeln!
/…/ I hundra år har min släkt upprätthållit freden i djungeln. Jag måste dit, trots
Diana!”.60 Wambesi-‐ och Llongostammen har skildrats som bittra fiender om vartannat.
Nu hålls ett årligt massbröllop mellan män och kvinnor ur deras stammar, där Fantomen
är ceremoniledare. Fantomens position har antagit snällare former. Den makt han erhöll
som tidigare befästes av rädsla har nu ersatts av tradition när stammarna lever i
harmoni. Hans ankomst till stranden Keela-‐Wee kommenteras av brudparen: ”Bra att
han kom!”, ”Det blir inte officiellt utan honom!”.61 Fantomen själv porträtteras som nöjd
och nostalgisk. Hans vistelse på stranden skildras med sekvenser där han berättar om
bröllopsnatten med Diana för vargen Devil och hästen Hero; ”Vi firade vår bröllopsnatt
här, pojkar! Min gyllene brud Diana…”.62
Djungelns fridfulla miljö skiljer sig starkt från New York, som framställs infekterad
av skurkarna som motsätter sig Dave Palmer då han kandiderar som borgmästare.
Fantomens milda framträdande kontrasteras också mot de uttryck som förlöses inom
honom i äventyrets våldsamma upplösning. När han fått veta att Kit och Heloise är
kidnappade reagerar han först sakligt. Dianas okontrollerade känslighet spelas ut mot
hans förnuft. När Diana försöker återge vad som har hänt talar hon hackigt och andfått,
och svimmar i Fantomens famn; ”Daves kampanj -‐-‐ maffian kidnappade Kit -‐-‐ och
Heloise -‐-‐ och om Dave inte slutar -‐-‐-‐” medan Fantomens reaktion är ett stort, svart
utropstecken.63 Claes Ekenstam berör mannens relation till gråt i ”Rädd att falla: gråtens
och mansbildens sammanflätade historia”.64 Mannen har haft långa duster med tårar.
Platon kritiserade Homeros för att ägna sig åt passion istället för förnuft då heroerna
ständigt brast ut i tårar. Han menade att förnuftet är värdefullare än känslolivet och män
60 Falk/Moore, 1990, s. 60. 61 Lee Falk, George Olesen & Keith Williams, ”Mr. Big”, Fantomen Julnummer 1998, Björn Ihrstedt (red.), Stockholm: Tidsam förlag, 1998, s. 28. 62 Falk/Olesen/Williams, 1998, s. 30. 63 Ibid., s. 36. 64 Claes Ekenstam ”Rädd att falla: gråtens och mansbildens sammanflätade historia”, Manligt och omanligt i ett historiskt perspektiv, Anne-‐Marie Berggren (red.), Stockholm: Forskningsrådsnämnden, 2005.
26
är förnuftigare än kvinnor.65 Mannen måste träna sig att ledas av självbehärskning
istället för känslor. Ekenstam menar att när borgerligheten blev samhällsledande under
artonhundratalet började tårar att skifta anseende, och känslor upplevda i ensamhet
värderas högre.66 Jämför hur Fantomen kan uttrycka sig för Devil och Hero men
uppträder behärskat i Dianas och familjens sällskap. Tårarnas tilltäppning skedde
parallellt med skapandet av de borgerliga mansidealens krav på styrka,
målmedvetenhet, effektivitet och känslomässig slutenhet.67
Fantomens heroiska prövning i äventyrets upplösning porträtterar honom både i
egenskap som beskyddande far, samt i rollen som superstark hämnare. Hans hantering
av antagonister har blivit hårdare i förhållande till de tidigare äventyren i denna analys.
De blir hotade till livet och slagna medvetslösa. Till formen påminner upplösningen om
ett dataspel, där underhuggare oskadliggörs innan bossen kan besegras. Det är inte
heller olikt samtida actionfilmers våldsskildringar. Fantomen knockar skurkarna en
efter en i varv med att han ger hotfulla indikationer och vitsiga kommentarer. (Bild 13)
Notera den övergripande skurkaktigheten i underhuggarens framställning. Han är liten,
rund, röker och har fötterna på bordet.
(13)
Knut Kolnar söker kopplingar mellan mannen och våldet i Ekenstam/Lorentzons Män
och manlighet i Norden.68 Kolnar berättar att våldet skrivs in i mannens genus under
sekelskiftets moderniseringsprojekt och blir en viktig beståndsdel i hans sätt att lösa
problem.69 Kolnars menar att den maskulina könskonstruktionen får en tydligt militär
prägel, och att kulturella skildringar av våld vittnar om legitim och autentisk
manlighet.70 Fantomens övertag befästs i hans enkla hantering av den till synes svåra
65 Ekenstam, 2005, s. 162. 66 Ibid., s. 166f. 67 Ekenstam, 2005, s. 167. 68 Knut Kolnar, ”Volden”, Män och manlighet i Norden 1840-‐1940, 2006, s 208-‐228. 69 Ibid., s. 217. 70 Ibid., s. 227f.
27
prövningen. Varken mängden skurkar eller deras vapen är en särskilt utmanande
situation för honom. Han vittnar om en massiv kroppsstyrka, vilket skiljer sig starkt från
upplösningen i Luftens rövare där Fantomen praktiskt taget inte gör någonting för att
övervinna piraterna. Det är inte bara till anledning att Baronessan är kvinna som de
manliga skurkarna i Mr. Big kan behandlas med så pass mycket mer ruffiga metoder.
Fantomens styrka och reflexer har ökat med tiden. Hans metoder har övergått från att
använda list och psykologi i förmån för en uppvisning av fysiskt våld. I den mån seriens
handling har antagit en mer realistisk ton, har dess skildring av våld gått i motsatt
riktning.(Bild 14)
(14)
”Mr. Big” visar tydligt att våld är männens plattform. Av Mr. Bigs kumpaner är det två
som framställs mer än övriga; en råbarkad, blond man som hotar protagonisterna och en
advokat som syns diskutera med Mr. Big på hans kontor. Båda blir misshandlade av
Fantomen i upplösningen. Även en kvinna framträder, främst i de sekvenser Mr. Big
följer borgmästarvalet på tv. Hon är rödhårig, bär en lätt, rosa klänning med
framträdande byst och ska troligtvis föreställa hans älskarinna. Hon är den enda i Bigs
umgänge som plötsligt försvunnit när Fantomen kommer för att göra upp med ligan.
Hennes kvinnlighet raderar hela antagandet att hon skulle kunna vara en skurk.
Bortsett från det stora bruk av våld Fantomen uppvisar, konstrueras hans och
Dianas genus genom Kit och Heloises förväntningar på och relation till sina föräldrar.
Kidnappningen tycks inte utlösa något trauma hos de åttaåriga barnen. En
maffiakumpan misstar Kit och Heloise för ”vanliga barn” i en sekvens, och löser upp de
28
knutar barnen är fastbundna med. Tvillingarna attackerar genast de vuxna männen med
slag och sparkar, och yttrar; ”Onda män… Hjälp!”, ”Pappa kommer att ta er!”.71 Kit och
Heloise är präglade av Fantomens självklara heroism och väl medvetna om att den här
konflikten kommer att lösas med hjälp av faderns våld. Det vittnas också om Fantomens
inverkan på barnen när de återförenas med sin mor i äventyrets avslut. Barnen står
precis inför att möta sin oroliga mamma och Heloise viskar till Kit; ”Säg att det var
kul!”.72 Fantomen är räddare i nöden och Diana den som behöver räddas, och denna
relation speglas i deras barn.
Femininitet
Diana skildras i likhet med Fantomen som
harmoniserad av livet i djungeln. Hon bär
en grön klänning med blommor som hon i
kontorsscenerna byter ut till en blå
kavajdress. Vid sidan om rollen som
Fantomens drömhustru är Diana numera också en lyckad karriärkvinna. Hennes chef Dr
Henry, samma chef som betvivlade hennes kompetens i ”Uppdrag i Tarakimo”, har bett
henne komma till FN-‐kontoret i New York för att övertyga deras generalsekreterare att
låta avdelningen för mänskliga rättigheter i Asien/Afrika vara kvar. Diana porträtteras
som självsäker och professionell i sin yrkesroll. I uppståndelsen av det glädjande
beskedet att avdelningen ska hållas kvar tack vare henne kysser hon den chockerade
generalsekreteraren.(Bild 15) Dr Henry kommenterar efteråt att handlingen troligtvis
inte är politiskt korrekt, och Diana svarar med ett leende. Kyssen indikerar på att Diana
är bekväm i sin femininitet. Hon klarar av ett viktigt jobbuppdrag och ger uttryck för
passion. Alltså motsätter sig inte hennes kvinnlighet det jobbuppdrag hon fått. Denna
handling vittnar också om att hon vågar ta in nya sedvanor i det formella yrket, troligtvis
influerat av det liv hon spenderar i djungeln med Fantomen. Det uppstår inte längre
samma konflikt mellan omgivningens förväntningar på Diana som kvinna jämte
chefstjänsteman, som i ”Uppdrag i Tarakimo”. Hon kan praktisera klassiskt feminina
71 Falk/Olesen/Williams, 1998, s. 35. 72 Falk/Olesen/Williams, 1998, s. 44.
(15)
29
egenskaper i yrket, vilket vittnar om ett växande inflytande för kvinnan på
arbetsplatsen.
Vid sidan om Dianas bragder på jobbet skildras också hennes uppenbart känsliga
egenskaper som mor. Barnen anser sig behöva uppträda med påmålad barnslighet, då
de undanhåller dramatiken som kidnappningen inneburit när de hävdar för Diana att
”det var kul”.73 Det dramatiska avsnittet har fått Diana att svimma, tappa talet, gråta och
agera utmattat. Under Daves ultimatum ber hon Dave avsäga sin kandidatur och frångår
det faktum att barnen troligtvis kommer bli skjutna oavsett. Även här anser Fantomen
att Diana bör undanhållas från sanningen, förmedlat genom en tankebubbla; ”Dom har
sett skurkarnas ansikten, så oavsett vad Dave gör kommer vi aldrig att få se dom igen.
men det kan jag inte säga henne (Diana)”.74 Diana skildras också i sin modersroll med
relativt frigjord syn på uppfostran, i varje fall ur modern Lilys perspektiv. Lily
kommenterar barnens utstyrsel när Diana skickat ett brev med bilder från De Djupa
Skogarna: ”Dom är åtta år -‐-‐ borde inte Heloise ha kjol?”.75 Barnen har en ständig vilja att
gå barfota, och Kit avslöjar i bilen på väg mot Lily och Dave att Diana har glömt deras
skor på flygplatsen. Diana svarar: ”Du har fler i väskan”.76 Djungellivet tillsammans med
Fantomen frigör Diana från de uppfostransnormer som storstaden erhåller
mödrar. I äventyrets sista bildruta syns den
udda kärnfamiljen komma tillbaka till sitt
hem, Döskallegrottan. Barnen utropar
”Skorna av!”, Fantomen och Diana håller om
varandra, medan Devil kommer fram för att
hälsa.77(Bild 16) Sammanfattningsvis har
Diana lämnat New York för att uppsöka
kärleken i ”Luftens rövare”, sedan återvänt dit för att satsa på jobbet i ”Uppdrag i
Tarakimo”, för att i sista bildrutan i ”Mr. Big”, anlända till sitt nya hem och blivit
tillhandahållen god karriär, barn, make och varg.
73 Falk/Olesen/Williams, 1998, s. 44. 74 Falk/Olesen/Williams, 1998, s. 36. 75 Falk/Olesen/Williams, 1998, s. 23. 76 Falk/Olesen/Williams, 1998, s. 27. 77 Falk/Olesen/Williams, 1998, s. 44.
(16)
30
Jämförande analys
I den här uppsatsen har jag läst seriefiguren Fantomen som den borgerliga
maskulinitetens idealman. Hans manlighet konstitueras inte bara med hans utmärkta
fysik utan också med hans goda, inre karaktär.78 Mod, viljestyrka och uthållighet leder
honom till skurkarna och hans ogenomträngliga kraft besegrar dem.79 David Tjeder
skriver att den borgerlige mannens problem för upprätthållandet av karaktär låg i
uppfattningen om att varje man hade en inneboende lidelse som behövde bekämpas
med hjälp av självbehärskning.80 Detta tematiseras bland annat med Fantomens
kvinnliga antagonister som attraheras av hjälten och prövar honom erotiskt. Genom att
motstå dem håller han sina lidelser i schakt, och förblir trogen Diana.
Fantomen är en vigilante, han står utanför lagen och har mer förtroende för
rättvisan än för lagen själv, vilket gör att han ofta hamnar mellan två sidor. Som hjälte är
Fantomens uppgift att se till att världen i seriens bemärkelse förblir i ett normaltillstånd.
I varje äventyr möts han av antagonism som han måste bekämpa och övervinna,
eftersom världen då försatts i obalans. Fantomen använder i regel våld för att lösa
konflikter. Han praktiserar det som Knut Kolnar beskriver som centripetalt våld, där
man uppnår maskulinitet genom att uppvisa stor kunskap inom våldsteknik, men
tillämpar det med självbehärskning.81 I Fantomens fall innebär det att han
undviker att döda, och på så sätt
intygar maskulinitet.(Bild 17)
Dianas och seriens övriga
protagonister saknar den heroism
som utmärker Fantomen, men de
strävar också efter rättvisa och
heder.(bild 17) Av uppsatsens
analyserade äventyr finner vi Diana och hennes kollegor, Dave Palmer som är före detta
polischef och numera kandiderande borgmästare samt Kapten Horton som kämpar i
brittiska kolonialmaktens intressen. Figurernas goda karaktär kan också bedömas
genom deras utseende och fysik. I de äventyr jag har analyserat återges Horton, Sven 78 Tjeder, 2006, s. 60. 79 Ekenstam/Lorentzen, 2006, s. 11. 80 Tjeder, 2006, s. 62. 81 Kolnar, 2006, s. 211.
(17)
31
Nilsson och morbror Dave som renrakade, friska och blonda män med stark fysik strax
under Fantomens mått, med vilka läsaren ska finna sin tillhörighet.
Fantomen och de övriga protagonisternas påvisade, inre karaktär, kontrasteras
mot skurkarna vars status befästs genom höga maktpositioner. Detta kan jämföras med
borgerlighetens motsättning till adelsmännen under sekelskiftet.82 Av de valda
äventyren proklameras det att Baronessan har en hög titel och sysslar med brottslighet
för skojs skull. Även general Tara har ett påfallande svagt omdöme i förhållande till sin
höga rang. De dödar om de får chansen, antingen för nöjes skull eller på grund av
maktbegär, vilket försätter dem i omanlighet. Denna omanlighet skildras också rent
illustrativt. Mr. Big och general Tara är feta, små till växten och kala på huvudet. Mr. Big
röker i samtliga scener och syns dricka sprit vid flera tillfällen innan konfrontation med
Fantomen i seriens upplösning. Deras framträdande tyder på en förlust av inre karaktär
och självbehärskning. Deras tjockhet tycks även gå i linje med konsumtionssamhällets
skönhetsideal, som befäster allt större vikt i ytlig skönhet.
Diana förespråkar modern femininitet i Fantomens tidiga år under trettiotalet. Jag
har läst henne som den Nya kvinnan. I ”Luftens rövare” framställs hennes femininitet
som ideal då ”dåliga” kvinnor sätts i motsatsförhållande till henne. Deras fallerande
kvinnlighet instiftas genom maskulina handlingar som att döda eller bruka våld. Under
sjuttiotalet uppdateras Dianas modernitet genom att placera henne i en kontorskontext.
Hon porträtteras som envis och målinriktad. Detta skildrar samtidens kvinnliga
inflytande på arbetsmarknaden, i Dianas fall i politiskt arbete. På nittiotalet har hon
tillhandahållits ett kontor med egna anställda. Då märks också hur hennes femininitet
inte längre är en motsättning för hennes roll som chefstjänsteman. Diana kan kombinera
livet som seriös karriärkvinna samt också vara hjältens ideala hustru. I de scenarion
som utspelar sig i hemmet framträder hennes kvinnlighet med starka känslouttryck.
Kvinnonormen uppdateras som karriärsinriktad, och i hemmets kontext känslig.
82 Tjeder, 2006, s. 64.
32
Avslutande diskussion
Efter Fantomen-‐seriens modernisering under sextio-‐ och sjuttiotalet har antagonisterna
blivit ondare, och applicerats tendenser som sadism, fetma och alkoholism. Deras ökade
skurkaktighet lämnar utrymme för Fantomen att handla mer våldsamt utan att falla ned
i samma omanlighet som skurkarna gör med sin dåliga karaktär. Fantomens maskulina
attribut kontrasteras mot motståndarnas uselhet och bildar nya maskulinitetsideal. Till
exempel uppdateras Fantomen som en snäll gestalt med kulturell betydelse för
djungelstammarna till skillnad från den makt han tidigare instiftat med rädsla. Hans
fysiska kraft framställs som mer massiv i senare äventyr, kanske i utbyte mot de milda
tendenser han har erhållit. Det är i samverkan med en ny publik som Fantomens
borgerliga maskulinitet kan upplösas till förmån för nya konstruktioner av manlighet.
Seriens målsättning att uppnå mer realism kan eftersträvas i miljösättning och
karaktärisering av protagonister, till exempel genom att placera dem på kontor, men det
skär sig i porträttering av Fantomen och hans antagonister. Dagstrippformatets
övergång till ett serietidningsformat möter troligtvis yngre läsare, varpå en hårdare
särskiljning görs mellan hjältar och bovar, för att utmärka de goda idealen. Våra behov
av tydligare hjälteroller har troligtvis ökat.
Hur utvecklas då konstruktionen av genus i Fantomen? I en lång rad av episoder
med upprepande satsscheman, där hjältens ständiga uppgift är att återställa balans,
finns en beståndsdel som fortfarande utvecklas; Fantomen och Dianas förhållande. Hur
förhåller man sig som partner till någon vars yrke är att bekämpa ondska? Om vi lämnar
alla äventyr vid sidan och istället fokuserar på deras relation, kanske vi kan avläsa
seriens genuskonstruktioner. I det första av mina valda serier satsar Diana på kärleken
hellre än att fastna i ett tryggt äktenskap. Hennes kärlek, Fantomen, prioriterar dock
jobbet. I den andra serien har Fantomen vågat fria, Diana har då skaffat jobb i New York,
och detta kanske är en trygghet för Fantomen. Dessutom kan han kombinera yrkesliv
med samlevnad, då Dianas riskfyllda jobb kräver att Fantomen räddar henne. Slutligen
visar det sig att föräldraskapet hjälper dem balansera yrkesliv med äktenskap. Diana
klarar sina egna arbetsuppgifter och Fantomen kan varva livet som hemmaman med att
emellanåt knocka några skurkar.
33
Källhänvisningar
Skönlitterära verk
Lee Falk och Ray Moore, ”Luftens rövare”, Krönika över en vandrande vålnad, Mats
Jönsson (red.), Stockholm: Carlsen comics & Semic, 1990.
Lee Falk & Sy Barry, ”Uppdrag i Tarakimo”, Fantomen nr 6/1978, Ulf Granberg (red.),
Stockholm: Semic Förlags AB, 1978.
Lee Falk, George Olesen & Keith Williams, ”Mr. Big”, Fantomen Julnummer 1998, Björn
Ihrstedt (red.), Stockholm: Tidsam förlag, 1998.
Vetenskapliga texter
Claes Ekenstam ”Rädd att falla: gråtens och mansbildens sammanflätade historia” i
Anne-‐Marie Berggrens (red.) Manligt och omanligt i ett historiskt perspektiv, Stockholm:
Forskningsrådsnämnden, 2005.
Guido Gerosa, ”Master of comics”, Bob Madison, ”Master Magicians and Phantoms”,
Anthony Tollin, ”A visit with Lee Falk” i Lee Falk: Storyteller, Stockholm: GML Förlag,
2011.
Martin Goldbeck-‐Löwe, ”Ray Moore”, Arne Olin, ”Wilson McCoy – konstnärernas
konstär”, Arne Olin & Jan-‐Ola Sjöberg, ”Sy Barry – Stilbildaren”, i Från lila vålnad till
blågul hjälte, Stockholm: GML Förlag, 2010.
Kristina Fjelkestam, Ungkarlsflickor: Kamrathustrur och manhaftiga lesbianer,
Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2002.
Emma Isaksson, Kvinnokamp, Stockholm: Atlas, 2007.
Magnus Knutsson & Ulf Jansson, ”En serie om serier” i Sture Hegerfors & Lasse Åberg
(red.) Whaam! Seriens språk, Göteborg: Göteborgs Stadsmuseum, 2001.
Scott McCloud, Understanding comics: the invisible art, New York: Kitchen Sink Press,
1994, med översättning av Horst Schröder ur Serier: den osynliga konsten, Stockholm:
Epix Förlags AB, 1995.
Lars Peterson, Seriernas värld, Stockholm: Gidlunds, 1974.
Erik Thygesen, ”Seriernas teckenspråk”, Alfred Clemens Baumgärtner, ”Serievärlden
som semiologiskt system. Försök till dekodifiering av en myt” i Sture Hegerfors & Stellan
Nehlmark (red.) Seriöst om serier, Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag AB, 1973.
34
David Tjeder, ”Borgerlighetens sköra manlighet” i Jørgen Lorentzen och Claes
Ekenstams (red.), Män i Norden: manlighet och modernitet 1840-‐1940, Stockholm:
Gidlunds, 2006.
Ebba Witt-‐Brattström, Dekadensens kön: Ola Hansson och Laura Marholm, Stockholm:
Norstedt, 2007.
Bilder Bild 1: Lee Falk & Sy Barry, Fantomen 7/75, Stockholm: Bulls/Semic, s. 5f. Bild 2: Lee Falk & Wilson McCoy, Fantomen 24/83, Stockholm: Semic Press AB, s. 27. Bild 3: Lee Falk och Ray Moore, Krönika över en vandrande vålnad, Stockholm: Carlsen comics & Semic, 1990, s. 60. Bild 4: Falk/Moore 1990, s. 38. Bild 5: Falk/Moore 1990, s. 39. Bild 6: Falk/Moore 1990, s. 50. Bild 7: Falk/Moore 1990, s. 46. Bild 8: Falk/Moore 1990, s. 45. Bild 9: Falk/Moore 1990, s. 53. Bild 10. Lee Falk & Sy Barry, Fantomen nr 6/78, Stockholm: Semic Förlags AB, 1978, s. 6. Bild 11: Falk/Barry 1978, s. 6f. Bild 12: Falk/Barry 1978, s. 22. Bild 13: Lee Falk, George Olesen & Keith Williams, Fantomen Julnummer 1998, Stockholm: Tidsam förlag, 1998, s. 38. Bild 14: Falk/Olesen/Williams 1998, s. 40. Bild 15: Falk/Olesen/Williams 1998, s. 32. Bild 16: Falk/Olesen/Williams 1998, s. 44. Bild 17: Falk/Olesen/Williams 1998, s. 29.