Beskrivning av hästens gångarter

Skritten

En ren och bra skritt är en fyrtaktig liksidig gångart, som även är väldigt naturlig för hästen. Fotförflyttningen sker ”liksidigt men inte samtidigt”1, vänster bak, vänster fram, höger bak och höger fram i en jämn takt. Rör sig hästen på detta sätt säger man att hästen har en ren skritt. Man ser även gärna att bokstaven V bildas under en kort stund mellan liksidigt benpar och då är den helt ren. Men om framfötterna börjar röra sig framåt innan bakhoven hunnit dit har skritten benägenhet för att bli oren, en så kallad bristande fyrtakt. I vissa fall rörs även framhoven samtidigt som bakhoven kallas den istället för pass.

Skritten kan indelas i fri skritt, ökad skritt, mellanskritt och samlad skritt. I alla indelningar vill man se en klart fyrtaktig, liksidig, helt ren och avslappnad men energisk skritt med klart övertramp som visar på att hästen använder hela kroppen.

Fri skritt

Här skall hästen lämnas fullständigt fri från tygeln och röra sig energiskt framåt utan att visa tecken på stress eller spänning. Hästen skall länga och sänka sin hals, vilket även visar på att den är avspänd i sin rygg och inte håller emot. På en häst som verkligen skrittar genom kroppen och ryggen kan man även se svansen dingla från sida till sida. Hästen skall ta för sig framåt med frambenen och samtidigt placera bakhoven klart framför samma sidas framhovs spår. Det är viktigt att kolla på helheten då det inte endast är övertrampet som bestämmer skrittens kvalitet då en häst med dåligt framåtgripande framben lätt kan prestera med klart och fint övertramp.

Ökad skritt

I den ökade skritten skall ryttare och häst ha kontakt med varandra via bettet men bibehålla så mycket som möjligt av den fria skritten utan störningar. Huvudets och halsens position ska fortfarande var låg, men nosen bör inte hamna under armbågen. Ryttarens hand ska gå med i den pendlande huvudrörelsen rörelsen, detta för att låta hästen vinna så mycket mark som möjligt. Här vill man även se att kriterierna för hästens skritt uppfylls, att den är fyrtaktig, liksidig, ren och avslappnad men energisk.

1 Anna Edin Axelsson, Lärare på Arlandagymnasiet,

Fotförflyttningen sker liksidigt men inte samtidigt.

Ökad skritt

Mellanskritt

Här ska hästen noggrant stämmas av mellan de framåtdrivande och uppfångande hjälperna samt ridas med eftergift på tygeln. Övertrampet från den ökade och fria kommer att minska, men det ska fortfarande finnas kvar. Det betyder alltså att ryttaren måste följa med till viss del i rörelsen med händerna. Kriterierna bör uppfyllas för fortsatt god skritt, den bör vara fyrtaktig, liksidig, ren och avslappnad men energisk.

Samlad skritt

Kommer ganska sent i utbildningen av hästen, inget man ska träna på unghästen då det är lätt att man förstör kvalitén på gångarten. Hästen måste vara stark och välgymnastiserad då det här handlar om att bakdelens viktbärande kraft skall tas mer i anspråk än tidigare. Det innebär att hästen ska vinkla sina bakben mer vilket leder till att hästen får en högre resning. Skrittens steg skall vara energiska och kortare men högre, bakhovarna sätts nu strax bakom eller i samma spår som samma sidas framhov.

Den samlade skritten handlar alltså inte om hur långsamt hästen går utan om hur den genomförs. Skritten skall arbetas som alla de andra gångarterna och hästen måste framförallt lära sig utföra övergångar mellan de olika skritt typerna. Därför är det viktigt att hästen inte enbart ser skritten som en ”vilogångart”.

Bo Jenå beskriver skritten: http://www.youtube.com/watch?v=Rdd4RektXrU&feature=related

Traven

Trav är en språngaktig diagonal och liksidig rörelse. Stegen börjar med vänster bak och höger fram, därefter följer ett svävmoment varefter hästen landar på höger bak och vänster fram. Svävmomentet är generellt ganska kort, men beroende på hästens elasticitet, styrka och exteriör så kan traven bli allt mer eller mindre vägvinnande. Traven sker alltså i tvåtakt och är den gångart som är mest onaturlig för hästen då den sällan sker i fritt tillstånd. ”Det är slöseri att trava hastigt, när man med mycket mindre energi kan förflytta sig i samma tempo i galopp. Och har man inte brottom så skrittar man. Detta skapar i vissa sammanhang problem i travarbetet.”2

2 Bo Tibblin, Ridlära (2006), s. 74.

Fotförflyttningen sker samtidigt men inte samsidigt utan diagonalt med svävmoment mellan.

Ökad skritt

En bra trav kännetecknas av mjuka stora elastiska rörelser med god bakbensaktivitet och en god påverkbarhet. En superstor trav är underbart, men den måste också gå att påverka, korta, länga m.m. En helt okej trav med god påverkbarhet kan kunna utvecklas enormt mycket av en skicklig ryttare. Travens kvalitet avgörs av hur hästen ser ut exteriört, t.ex. så har en häst med väldigt stupande bogblad svårare att få upp sina framben. Traven skall även vara vägvinnande och gärna med bra schwung (svävmoment). En bra framavlad häst med goda elastriska gångarter har mycket lättare för sig än den lite stelare ”klumpigare hästen”.

Trav rids i arbetstrav, mellantrav, samlad trav, piaff, passage och ökad trav.

Arbetstrav

Arbetstraven är den mest normala traven för hästen och är den trav man utgår från för att skapa de övriga varianterna. Hästen skall röra sig i ett friskt tempo anpassat efter utbildningsståndpunkt och exteriöra förutsättningar. Alla hästar har inte samma idealtempo utan detta måste bedömas utifrån individen. Det viktigaste är att rytmen inte går förlorad. Om hästen slår i en sko är det ett tecken på att den rids för hastigt i förhållande till sin nuvarande förmåga att hålla balansen.

Mellantrav

Här ska hästen röra sig i ett något livligare tempo än i arbetstraven. Genom en något firare form ska hästen vinna mera mark, men bibehålla sin runda karaktär från arbetstraven. Mellantrav är för hästen mycket onormalt då den om den själv fick välja skulle gå direkt över i galopp. Det visar sig svårigheten att hålla den jämn och rytmisk, men om hästen utför mellantraven på ett riktigt sätt, så är det ett tecken på att hästen är tillräckligt lösgjord för att tillåta detta, vilket är anledningen till varför man gör detta.

Samlad trav

Här ska den framåtgripande energin fångas upp och behållas inom hästen i uttryck av samling. Hästen skall till följd vinkla sina bakben och stoppa dem mer in under sig samt förflytta vikten bakåt. Stegen blir kortare men livligare och högre ”det som förloras i takt vinns i höjd”3. Framdelen kommer alltså att avlastas och få en ökad lätthet samt resning. Samlad trav är inte det samma som långsam trav då tempot kan varieras ganska frivilligt så länge alla överstående krav uppfylls.

Passage

Är tillsammans med piaff slutresultatet av travarbetet. Passage är en mycket samlad trav med höga, luftiga och taktfasta diagonala steg där hästen påtagligt engagerar bakdelen med ökad böjning i bakbenen. Man kan säga att hästen här kommer att ha ett längre belastningsmoment för att ”lagra” tillräckligt med stryka i sina bakben för att sedan genom ett kraftigt påskjut få ett mycket tyligt svävmoment. ”Tån på det upplyfta frambenet skall vara i höjd med mitten av

3 Bo Tibblin, Ridlära (2006), s. 77.

skenbenet på det nedsatta frambenet och tån på det upplyfta bakbenet något över kotleden på det nedsatta bakbenet. Halsen skall vara rest och välvd, nacken högsta punkten och nosen nära lodplanet.”4 Kyra själv tränar mycket på att variera steglängden och takten i förberedande syfte, klarar man inte det, var för sig, kan du inte heller förmå hästen till att låta energin gå uppåt istället för framåt, vilket är förutsättningen för passage. Hjälpgivningen enligt Kyra för passage är framförallt sittben, lår och knä tillsammans med en lätt förhållning i tyglarna. För extra energi lägger hon till skänklarna utan att släppa iväg steget framåt, men hon varnar starkt för att klämma fram en passage.

Piaff

Här har hästens framåtgripande energi fångats upp så mycket att den kommer att trava på stället, en ännu mer samlande rörelse än passagen. Denna rörelse kräver alltså en hög grad av samligt och även otrolig styrka och elasticitet från hästen, vilket även gör att den kommer in sent i utbildningen. Den är en form av trav där hästen genom ett förlängt belastningsmoment ”lagrar” räcklig styrka i bakbenen för att sedan kunna skjuta på kraftigt och få ett mycket tydligt svävmoment. Det är mycket viktigt att piaffen blir en naturlig del av travregistret då den ifall den lärs in som fristående ”konst” blir svår att få in i travsystemet. Piaffens steg skall även dem vara höga, luftiga och taktfasta. Genom den ytterligare ökningen av vinkeln i bakbenen sänks bakdelen nu ännu mer och hålls längre in under kroppen, vilket ger framdelen en stor frihet att lätta. Höjden på frambenes lyft skall vara det samma som i passagen, dock med lite lägre bakbenstramp och även här ska halsen vara välvd med nacken som högsta punkt och nosen nära lodplanet. Piaff är den enda skolan där hästen faktiskt lägger mer vikt baktill än framtill vilket är en stor anledning till varför den tränas, högsta graden av samling.

Ökad trav

Rätt riden med Fina framben mycket god dock hänger inte bakbensaktivitet bakbenen med och elasticitet vilket gör kvalitén med parallella sämre, skenben ej skenben parallella

Sparas till sist då den ofta rids felaktig och kräver att hästen i viss mån kan utföra de tidigare nämnda travtyperna. Ökad trav kännetecknas av att hästen med bibehållen balans och takt rör sig med maximal steglängd och genom ett förlängt svävmoment vinner mera mark. Felaktigt: Att genom ökad drivning få hästen att ge sig iväg i utsträckt trav, då hästen ska ha bakbenen

4 Kyra Kyrklund, Från lätt till svår Klass, Equipage, 2008.

väl med sig och öka lika mycket bak som fram. Detta innebär att det diagonala skenbenen skall vara parallella. Hästen skall röra sig långsamt med långa steg, korrekt sett.

Totilas praktexempel på ökad trav: http://www.youtube.com/watch?v=CCyR34GIaoU

Balanstrav (felaktig travtyp)

Balanstrav är en felaktig, spänd typ av trav som kan förväxlas med passage. Men istället för att som i passagen landa med mjuka, fjädrande leder, landar hästen då i balanstrav med spända ledgångar och stutsar upp igen. Denna typ av trav utnyttjar inte heller trampmomentet till att bära upp och skjuta på. Inget man vill se hos en dressyrhäst då det kan ge en del komplikationer senare med inlärning av riktig passage och piaff.

Galopp

Är en tretaktig språngaktig gångart. Fotförflyttningen sker först med tramp vänster bak, därefter följer diagonalt tramp vänster bak och höger fram, tredje trampet utförs av höger fram, därefter följer ett svävmoment. När man rider i galopp vill man att det ska kännas som att man sitter i uppförsbacke och att galoppen är lätt och bärig. Det kan ibland vara så att de diagonala benparens tramp inte sker samtidigt och då talar man om oren galopp eller fyrtaktsgalopp, vilket betyder att det blir orytmiskt och kvalitén försämras. Galopp rids i arbetsgalopp, mellangalopp, ökad galopp och samlad galopp.

Arbetsgalopp: Här skall hästen röra sig i ett frist tempo ampassat efter individen och rör sig balanserat och rytmiskt. Detta är utgångsläget för övriga typer av galopp.

Mellangalopp:

Är en mycket naturlig gångart för hästen, till skillnad från mellantraven. Hästen ska här genom ett ökat påskjut från bakbenen öka steglängden och därmed även tempot. Viktigt är att rytmen bibehålls och att sprången blir större än innan.

Galoppen är en tretaktig språngaktig gångart som helst ses ”i uppförsbacke”.

Momentförflyttningen i galopp; höger bak vänster bak och höger fram vänster fram.

Halsen får gärna längas och sänkas något och nosen skall flyttas framför lodplanet och ges mer frihet från bettet.

Ökad galopp:

Här är det viktigt att hästen är tillräckligt stark då det krävs en viss grad av samling för att hästen skall kunna upprätthålla en bibehållen balans och rytm. Hästen skall röra sig med maximal språnglängd samtidigt som vikten fortfarande hålls på bakdelen, därmed skall även framdelen vara lätt och det ska kännas som att galoppera i uppförsbacke.

Samlad galopp:

Nu ska en stor del av vikten förläggas till bakdelen eftersom att det yttre bakbenet i ett moment bär hela hästens vikt, vilket kräver otrolig styrka och tar tid att träna upp. Tempot i den samlade galoppen är lägre, galoppsprången högre samt kortare och när styrkan är tillräcklig ska hästen nästan kunna galoppera näst intill på stället, galopp piruetten.

Beskrivning av ryttarens sits och hjälperLättsits

Kännetecknas av att ryttaren ska i balans kunna stå upp i stigbyglarna och där det ska kunna dras en lodrät linje mellan 3 punkter på ryttaren: axel, knä och tå. Ryttaren ska ha en jämn fördelning av sin tyngd med lika mycket vikt i vardera stigbygel.

Då man använder sig av den lätta sitsen främst i hoppning, rider man med kortare stigläder som göratt lederna i ryttarens skänklar vinklas mer; fotled,knäled och höftled. Underskänkeln är viktig som hoppryttare måste man ha ett sviktande tramp i stigbygeln och vaden intill hästen för att få stadga i underskänkeln. En

Lättsits kan användas effektivt under uppvärmningen

Typisk lättsits på hoppryttare, snygg och effektiv

ostadig skänkel ger automatiskt ett ostadigt överliv och därmed kommer man att störa hästen i varje språng.

Att tänka på är att vinkla tårna något utåt så kommer din vad lättare mot hästen och du får en stadigare skänkel. Låt knäna ligga intill vulstret men utan att knipa. Överlivet vinklas något framåt för att finna en balans och stadga i sitsen. Låt armbågarna vara intill midjan och händerna burna ovanför manken med tummen som högsta punkt. Vinkla handlederna något utåt för att få svikt. Håll huvudet rakt ovanför halsen och håll blicken framåt.

Den lodräta sitsen

Den lodräta sitsen ska gå genom punkterna axel, höft och häl, samt så ska hela ryttarens muskler kunna vara i ett avslappnat läge utan att ”spänna till sig” för att det ska ”se rätt” ut. Först och främst skall sitsen vara funktionell och inte störa hästen, men genom en bra hållning, bålstabilitet/bålbalans och balans på hästryggen har vi grunderna. Sitsen är dock någonting som alla ryttare behöver träna på, man kan aldrig traggla för mycket med sig själv alltså, men det är viktigt att man utifrån en bra sits kan göra saker avspänt, det är också därför den är så pass viktig.

När man rider är det även viktigt att man sitter med sittbenen i sadeln och alltså inte sitter alldeles för mycket ”på rumpan” då balansen och den korrekta förmågan att inverka på hästen försvinner. Bild nr.1 visar en korrekt sits med vikten mitt över sittbenen och bild nr.2 en felaktig sits ”på rumpan”.

Att benen också är omvridna är väldigt viktigt för ryttarens korrekthet i sitsen. Om man inte vrider om knäna och benen kommer man automatiskt att hamna längre bak i sadeln och få en krökt rygg som på bilden innan.

Diskussion: Har hoppryttare ”lättare” att falla in i en dålig sits och få en krökt rygg eller är det bara för att det inte är ”lika viktigt” som fler hoppryttare får det?

Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att hoppryttare/de som rider i hoppsadel har lite lättare att komma in i vanorna med ”ej omvridna ben” vilket gör att de lättare kommer längre bak i sadeln och därmed även lättare får en så kallad ”krökt” rygg. Vad grundas teorin på? Jag tänker såhär: Om man har kortare stigläder, som i en hoppsadel, så blir benen mindre ”omvridna” än om man rider i en dressyrsadel, vilket gör att man ”tillåts” att sitta längre bak i sadeln naturligt. Skulle kunna finnas en teori bakom detta. Väntar på att någon duktig skall undersöka detta klarare.

Lodrät sits, stolsits och svankande sits

Icke omvridna ben

Omvridna ben

Lodrätt Krökt

Ryttarens hjälper:

Blicken skall vara åt det håll man skall rida och ryggen rak utan att vara spänd. Hästens bogar samarbetar med axlarna. Vår rumpa styr över hästens rumpa, sittbenen. Hälen nedtrampad och tårna uppåt. Blir man lite rädd som ryttare är det lätt att man spänner tårna och då blir det så att man spänner sig och åker ut ur sadeln. Ner hälen, slappna av med rumpa och vader.

Vikten är den hjälp som man alltid använder hur gärna man vill/inte vill. Vikten och sittbenen är superviktiga.

Handen och armen, handen och armen och tygeln skall vara på en rak linje och man ska hålla mest med tum och pek samt själva kontakten med ring och lillfinger. Handställning upprätt, inte handväska.

Skänkelhjälper - benen är skänklar. Överskänkel - höft till knä och under = knä till tåspets. Viktigast med skänkeln är, ju mer kontakt med häst och skänkel, desto bättre balans i sadeln och förmågan att påverka hästen. Exempel till skänkelanvändning: Öka tempot i samma gångart, samla upp hästen och få hästen att böja innersidan.

Olika skänkelhjälper: framåtdrivande (2 st och lika), sidförande (1 skänkel, som pratar högst, ger mest tryck) vart skänkeln läggs påverkar sidförande på olika delar av kroppen, vändande skänkeln (ytter), reglerande skänkel (drivande, mothållande (spec. motparten till sidförande)mothållande skänkel (ur rörelse och halt)böjande skänkelhjälp mitt på hästen och ytter lite bakom.

Tygelhjälper - Kan användas en hand i taget eller båda samtidigt. För att vända, ändra tempo, stanna, påverka ställning och böjning i halsen m.m. Att lära

Korrekt handställning med en rak linje från hästens mungipa till ryttarens armbåge

tar tid och man behöver mycket träning. Börja långsamt. Ryttarens händer måste vara fria (ej i kontakt med någonting annat), mjuka, stadiga och inte glappiga, känsliga, följsamma, kunna ändra plats, följa hästens naturliga rörelser och skall även vara liksidig.

Olika tygelhjälper: Förhållande tygeltag: är bromsen, kan tas i många steg pytte och lite. Lillfinger mot höften, hästen stannar när du lättar efter förhållningen. Eftergivande tygeltag: Ryttaren lättar alltid efter varje förhållning. Vändande/Ledande tygeltag: Ryttaren tar i tygeln så att hästen går åt ena hållet. Understödjande tygeltag: Understödjer samsidig, sidförande eller mothållande skänkel. Går lite utåt bakåt. Camilla tygeltag, leda samtidigt som man använder sidförande tygeltag. Används t.ex i galoppombyten och bakdelsvändningar.Ställande tygeltag: OBS hästen skall ställas i nacken.Mothållande tygeltag: Används för att hästen ej skall ställa/böja sig för mycket.

Uppresande tygeltag: Uppåt framåt med skänkel på. Ut med näsan

Vikthjälpen: Används mycket i hästens unga år för att sedan förminskas. Bra övning för balansen att öva då man själv måste hålla sin egen balans till 100% i alla lägen! Vikten ökar och minskar tempot. Huvudet väger ca 5kg, tänk på vart du har det.

Halvhalten: Sker i tre steg, halvhalten ses ofta som en förhållning, vilket är helt korrekt, däremot räcker det inte med att bara göra en förhållning, för hästen blir inte mer samlad bara för att man bromsar. Steg 1 är alltså förhållningen, steg 2 är en aktivering av bakbenen, hästen ska trampa till, sätta in bakbenen mer under magen, men om man gjort en förhållning och aktiverat bakbenen och ändå rider framåt med hela hästen i handen har man gjort en halvhalt? Nej, halvhalten måste avslutas med en eftergift, steg tre blir allstå att hästen ger efter i bettet när den bär mer vikt på sina bakben, halvhalten är alltså först genomförd när dessa tre steg har gått igenom: Förhållning, aktivering och eftergift. Det är en korrekt halvhalt.

Lösgörande övningar:

Skänkelvikning är en lösgörande övning och rörelse, speciellt för bogarna. För unghästen är det en utav de första man gör där flera hjälper inverkar samtidigt. Då det innan handlat om renodlade hjälper; gas, broms, vänster och höger.

Så ser det ut:

Emelie Broline och Contact halvhalt

Inner benparet går framför och förbi ytter ben, Ytter benparet fortsätter flyttar utåt framåt. Hästen skall vara ställd i nacken från rörelseriktningen men rak i kroppen. Framdelen visar vägen.

Såhär rider du en sjänkelvikning:

Inner tygel: ställer hästen, vid behov understödja innerskänkel (sidförande). Ytter tygel: reglerar ställning, hindrar förböjning vägvisar (leder) framdelen. Inner skänkel: sidförande skänkelhjälp i normalläge, vid behov något bakom. Ytter skänkel: framåtdrivande (normalläge), reglerar tvärning(normal eller något

framför), avbryter övningen (normal).

Vikt mitt över hästen. Tänk på: Ögonmärke

Kristian von Krusenstjerna tipsar: ”Du kan aldrig korrigera en skänkelvikning med en skänkelvikning. Hästen måste svara för hjälperna när du rider in i en rörelse, annars får du gå ett steg tillbaka och renodla hjälperna först.”

Framdelsvändning: är en lösgörande rörelse och en förberedande rörelse inför ryggningen. Rörelsen kan göras från halt, men det bästa är att göra den ifrån samlad skritt.

Ryttaren sitter rakt över hästen, med blicken åt det håll man vänder.

Inner tygel: ställer hästen (hästen ska vara rak i kroppen). Ytter tygel: rätar ut hästen och är förhållande. Båda tyglarna: är förhållande och hindrar hästen att gå iväg framåt. Inner skänkel: något bakom sadelgjorden, är den sidförande skänkeln. Ytter skänkel: vid sadelgjorden är mothållande och reglerande.

Se till att vändningen sker lugnt och att hästen inte går iväg, inte stannar eller tappar bjudningen och ryggar. Rid vändningen steg för steg, hellre lite för stor i början än att hästen tappar bjudningen eller inte trampar över ytterbakben med det inre.

Hästen vänder kring inner framben, Ytter framben går utanför det inre, i en cirkel. Inre bakbenet går fram och förbi det yttre bakbenet, inre sida är alltid åt det håll som hästen är ställd.

Samlande övningar:

Bakdelsvändningen är en lösgörande och samlande rörelse som gör hästen smidigare. Rörelsen rids vanligtvis ur samlad skritt.

Vändningens centreras runt det inre bakbenet. Ytter bakben kliver framåt och frambenen går i en båge kring vändningspunkten genom steg åt sidan, yttre frambenet ska sättas framför det inre. Vanligast är att man rider bakdelsvändningen ett halvt varv, så att man byter varv.

Inner tygel: ställer hästen och leder framdelen steg för steg runt det inre bakbenet. Ytter tygel: är förhållande och ev. understödjande. Genom att överlivet följer väl i

vändningen kommer yttertygeln att lindrigt trycka mot hästhalsen. Båda tyglarna: förhåller så att hästen inte går framåt. Inre skänkeln: är vid sadelgjorden, stoppar inre bakbenet att kliva inåt och reglerar

hastigheten i vändningen tillsammans med inre tygeln. Ytter skänkel: är något tillbakadragen och hindrar bakdelen att falla

ut. Båda skänklarna: håller fram hästen och hindrar den att gå bakåt. Vikten: är något över på inner sittben.

Skolorna

Är både samlande och lösgörande övningar, men kräver dock en del samling så är inget som man bör börja ridpasset med. I skolorna rör sig hästen ställd i nacken och böjd i bålen runt inner skänkel i en jämn och liksidig båge från nacken till svansen, under ökad samling och på dubbla spår.

Man rider öppna och sluta för att, för att få hästen mer uppmärksam på hjälperna, öka bogfriheten och för att få den att orka bära sig bättre. Samt för att få ryttaren att lära sig de olika hjälpernas samverkan. När häst och ryttare behärskar fram-, bakdelsvändning och skänkelvikning kan det vara läge att börja med skolorna; öppna, sedan sluta. Innan dess gör det bara mer skada en nytta att tvinga hästen att göra öppna och sluta.

Öppna är en samlande rörelse där hästen är ställd från rörelseriktningen. Bakdelen går på spåret, framdelen innanför.Hästens inre ben ska kliva fram och förbi de yttre ben parets. Tvärningen ska vara minst så stor att ytter fram och inner bak går i samma spår. När man börjar rida öppna, börjar man alltid med en väldigt svag tvärning. Hästen är ställd och svagt böjd i bålen.

Innerskänkeln: är sidförande och framåtdrivande och understödd av inner-tygeln, som hjälper till att hålla ställningen.

Innertygel: Understödjande till innerskänkel.

Ytterskänkeln: är framåtdrivande och mothållande. Ytter tygel: motverkar att hästen blir förbjöd och understödjer ytter-skänkeln om

hästen försöker köra ut bogen, samt leder hästen i rörelsen. Vikten är rakt över hästen och väl med i rörelsen.

Det brukar vara lättast att börja öppnan precis efter en volt i hörnet el. på långsidan. Då får man böjningen och ställningen gratis. Det är jättenyttigt (och svårt) att rida en öppna på medellinjen, men man får bra koll på hästen av denna övningen.

Sluta

I sluta är hästen böjd och ställd åt rörelseriktningen. Framdelen går på spåret bakdelen går innanför. De yttre benen trampar fram och förbi de inre.Tvärningen ska vara minst så stor att ytter fram och inner bak går i samma spår.När man börjar rida sluta, börjar man alltid med en väldigt svag tvärning.

Innerskänkeln: Är Framåtdrivande och mothållande, vid behov understödd av tygeln som bibehåller ställningen och leder hästen i rörelse-riktningen.

Ytterskänkeln: Får hästen att gå år sidan. Yttertygeln: Understödjer ytter skänkel, hindrar hästen

att förböja sig. Vikten rakt över hästen men en aning inåt, knappt

märkbart.

Slutan underhålls främst av ytter skänkel i samspel med inner tygel, men naturligtvis också av alla de andra hjälperna.

Det brukar vara lättast att rida öppna på långsidan, börja öppna precis som om du skulle gå in på en volt men istället för att fortsätta volten går man in i öppna istället.

Sluta brukar vara lättast att rida in i när man avslutar en volt. Man rider in i slutan precis innan man kommit ur volten helt och då rider man in i sluta när hästen fortfarande är ställd och böjd efter voltspåret och innan hästen har kommit ut på spåret helt och hållet, utan fortfarande har bakbenen något innanför spåret.

För unga och oerfarna hästar räcker det med några steg i öppna, sedan kan man rida fler steg efterhand som det "klickar till" hos hästen, och ryttaren. Sluta bör man vänta med tills öppnan fungerar.

Den tyska utbildningsskalanNågra av stegen kan byta plats med varandra, medan andra ej skall bytas plats på. Det är viktigt att förstå att stegen är sammanlänkade och inbördes beroende av varandra. Det är inte heller meningen att varje steg måste vara perfekt innan man kan gå vidare till nästa utan man försöker få med alla delarna på sin utbildningsresa.

De olika stegen beskriver de beståndsdelar som är nödvändiga för en korrekt träning, men även alla utbildningsfaser från unghästen till den färdiga Grand Prix-hästen. Man måste vara beredd att ofta, gärna flera gånger under samma ridpass, gå tillbaka till de grundläggande stegen för att kontrollera att utbildningen går framåt på rätt sätt.

Utvecklingsfaserna

A. Invänjningsfas: Den unga hästen måste gradvis vänja sig vid att bära ryttaren på ryggen med bibehållen takt och balans i alla gångarter och att acceptera ryttarens inverkan utan att bli spänd. För att skapa ett bra utgångsläge för framtida utbildning fokuserar man därför under det första utbildningsåret på de tre första stegen. Att utveckla en mjuk och stabil kontakt och få hästen att bjuda framåt för de framåtdrivande hjälperna är det huvudsakliga målet.

B. Utveckling av påskjutskraften: När hästen rör sig balanserat kan man utveckla påskjutskraften, förmågan att producera kraft med bakbenen. Tempoväxlingar och övergångar, där hästen blir tvungen att aktivera sina bakben gymnastiserar och stärker muskulaturen. För att kunna utveckla schwung är en förutsättning att hästen arbetar i en rätt form "genom ryggen" som då fungerar som en typ av "brygga" mellan fram- och bakdel.

C. Utveckling av bärkraften: När hästen arbetar mer liksidigt och kan utveckla schwung , vilket betyder att hästen skjuter på med bakbenen och energin obehindrat går genom ryggen och hela vägen fram till ryttarens uppfångande hand, så kan bärkraften utvecklas. Kraven på att hästen ska sänka bakdelen genom att vinkla och sätta under sig bakbenen ökar. Hästen blir starkare och bär mer av vikten med bakdelen och resultatet blir att framdelen avlastas och blir lättare och högre.

Takt

Med takt menas renheten och regelbundenheten i grundgångarterna skritt, trav och galopp

En taktmässig häst rör sig rent och regelbundet, den har förmågan att bibehålla takten vilket hänger ihop med balansen och lösgjordheten. Spända hästar kan ha svårt att röra sig taktmässigt innan de blivit tillräckligt lösgjorda, brister här ser man ofta på tävling högt upp i klasserna.

Ridning i fel tempo leder ofta till obalans och att hästen tappar takten. Orenheter kan bero på skador eller på att ryttaren har en direkt störande inverkan genom dålig balans och/eller oförmåga att samordna, koordinera, sina hjälper.

När hästen rör sig passartat i skritt (går över i tvåtakt, vilket kan hända när hästen spänner sig och inte släpper igenom rörelsen i ryggen) eller galopperar i fyrtaktsgalopp (för långsamt tempo utan tillräcklig energi gör att den inte orkar bära sig och blir markbunden) detta är exempel på orenheter som man inte vill se.

Vill man tävla i dressyr är en av grundförutsättningarna att hästen har tre rena och taktmässiga gångarter, vilket kräver en naturlig balans. Det är däremot viktigare att hästen har en bra medfödd takt och lite mindre rörelser än tvärtom, finns det även en hög grad av grundbalans är det är mycket lättare att utveckla hästens gångarter.

Hästen ska röra sig energiskt och taktmässigt med bibehållen balans och självbärighet i ett tempo som är lämpligt för hästens utbildningsståndpunkt.

Lösgjordhet

Oavsett hästens ålder och utbildningsståndpunkt börjar varje träningspass med uppvärmning och det obligatoriska lösgörande arbetet vilket man aldrig får hoppa över eftersom det förbereder hästen för det egentliga arbetet.

Man brukar prata om två typer av lösgjordhet: fysisk och psykisk. En häst som kommer direkt ur stallet måste värmas upp för att undvika fysiska skador men behöver också förberedas mentalt. Oroliga och spända hästar kräver ofta flera och längre lösgörande övningar än lugnare och mer harmoniska hästar. Hästen måste lära sig att acceptera ryttarens inverkan utan att bli spänd. En lösgjord häst rör sig taktmässigt, är avspänd såväl fysiskt som psykiskt och lyder villigt ryttarens hjälper utan motstånd. Andra kännetecken är att hästen pendlar med svansen i takt med rörelserna, går med stängd mun, suger på bettet så att det bildas skum och har en avslappnad överlinje – är mjuk i musklerna i nacken, halsen, ryggen och bakdelen. Hästen känns mjuk och elastisk, är bekväm att sitta på och använder rätt muskler.

En korrekt lösgjord häst söker sig framåt–nedåt, den accepterar och söker sig fram till bettet, samt sträcker ut sin hals. För att kontrollera lösgjordheten bör man ofta byta arbetsform genom att lägga ner hästen i en lägre form när som helst under ridpasset och i alla tre gångarterna. Den låga formen är inget självändamål utan används för att få hästen att arbeta rätt genom ryggen men får dock inte leda till att hästen hamnar i

framvikt och får problem att bära sig, då är det bättre att ha den i en lite högre form tills den lärt sig.

I unghästprogrammen ska man visa att hästen är lösgjord och korrekt utbildad genom att i trav under lättridning förmå hästen att sträcka ut och sänka halsen, vilket jag själv tycker är en riktigt bra check för en själv och domarna.

Kontakt

Kontakt är den mjuka men samtidigt stabila förbindelsen mellan ryttarens hand och hästens mun som vi alltid strävar efter. Den hjälper hästen att hitta sin balans under ryttare och att behålla takten i alla gångarter. Kontakten med ryttarens hand utgör även förbindelsen mellan hästens fram- och bakdel samt accepterandet genom ryggen. Att få hästen att acceptera bettet och utveckla en bra kontakt går alltid via ryttarens kontakt med säte och skänklar, det skall vara ett resultat av att ryttaren driver hästen fram till handen som sedan erbjuder hästen ett mjukt stöd.

Hästen ska gå med stängd mun och med tungan under bettet och får inte dra sig undan inverkan genom att släppa bettet och bli "tom" i handen. Fungerar inte de framåtdrivande hjälperna blir det svårt att uppnå rätt kontakt, vilket leder till brister i utbildningsfaserna som måste tränas upp innan man kan gå vidare. Den rätta kontakten/stödet ska vara som ett gummiband som är spänt men elastiskt och ställer krav på att ryttaren har en balanserad och stabil sits med korrekt handställning men även är följsam och känslig i sina handleder och händer. Ryttaren måste ha en levande hand och stämma av så att det blir rätt kontakt. Utvecklar ryttaren sin känsla och känslighet blir handen ett utmärkt instrument för kommunikation med hästen, men handen är något som de flesta ryttare jobbar med hela sitt liv, perfektion är svårt att uppnå.

Hästen ska för övrigt söka lika mycket stöd i båda tyglarna på både raka och böjda spår. Kontakten kan variera i styrka, minsta stödet är tygelns vikt. En häst som under uppvärmningen arbetas på rätt sätt och kommer till lösgjordhet lägger sig så småningom tillrätta i handen och det blir en behaglig kontakt.

Schwung

När hästen rör sig taktmässigt, är lösgjord och går med eftergift i nacken och stöd på bettet kan man utveckla schwung. Vilket är spänst, elasticitet och muskelkraft i samverkan.

Schwung kännetecknas av att hästen med aktiva, engagerade bakben energiskt skjuter på framåt och att energin obehindrat går genom ryggen, halsen och nacken

Den rätta kontakten/stödet ska vara som ett gummiband som är spänt men elastiskt.

fram till ryttarens uppfångande hand samtidigt som hästen fjädrar i alla leder. Energin förs då över i gångarten och i varje del av den framåtgående rörelsen.

För att det ska bli riktig schwung måste det finnas en stor del av rörelse över ryggen, det man kallar för "swinging back". Schwung är därför inte samma sak som bakbensengagemang, som enbart handlar om hur lederna i bakbenen vinklas och pressas ihop för att kunna skjuta på framåt. Man kan säga att om takt och lösgjordhet är de mentala förutsättningarna för arbete är schwung den fysiska. Först när hästen går med schwung kan man rida i en avspänd rytm med kontakt, mjukhet, rakhet och samling.

Det kan finnas schwung utan samling men aldrig samling utan schwung, därför måste hästen först utveckla sin påskjutskraft, förmågan att producera kraft med bakbenen, innan man kan börja med samling.

Rakriktning

Så gott som alla hästar är mer eller mindre oliksidiga av naturen, de har ofta en starkare och en svagare sida precis som oss människor som är är höger- eller vänsterhänta. Man uppfattar ofta att hästen har en "stel" och en "mjuk" sida.

En rakriktad häst spårar, vilket menas med att han går med bakbenen i linje med frambenens spår på såväl raka som böjda spår och är även formad i bålen efter det spår han går på. Ju mindre volt, desto mer böjning krävs. Är hästen inte tillräckligt lösgjord och gymnasticerad och har svårare att forma/böja sig åt ena hållet blir det också svårare att spåra. Kraven på böjning ökar successivt med hästens utbildningsståndpunkt.

Det rakriktande arbetet går ut på att få hästen så liksidig/symmetrisk som möjligt. Som ryttare måste alltid vara uppmärksam på hästens rakriktning och rätta in framdelen framför bakdelen eftersom bakdelen är hästens ”motor” och inte tvärt om.

När hästen arbetar liksidigt bär den lika mycket vikt på båda bakbenen i alla rörelser och kan därför göra rörelserna lika bra åt både höger och vänster. Då går de förhållande hjälperna också igenom korrekt. En vanlig orsak till hästens snedhet är att ryttaren inte sitter med vikten mitt över hästen utan glider över utåt, eller inåt, detta är ett allvarligt fel som påverkar hästen negativt och på sikt kan leda till förslitningsskador.

Samling

För att nå det sista steget på Utbildningsskalan, samling, måste man först uppnå de fem första stegen och det finns inga genvägar!

Samling innebär en förskjutning av tyngdpunkten bakåt så att hästen bär mer av sin vikt med bakdelen. Bakdelen ska nu sänkas genom att bakbenen vinklas i alla leder och sätts djupare in under hästen. Det är denna omfördelning/förskjutning av vikten som leder till att hästen avlastar sin framdel som då blir högre och lättare.

Man skiljer på relaterad och absolut resning. Hästens form skall alltid vara relaterad till bakbenens undertramp och bärförmåga, tyvärr ser man ofta varianter på ”samling” med hästar som förlorat både gång, mjukhet och ryggverksamhet. Vilket leder till att hästen blir uppdelad bak och fram, detta vill man inte se! I de samlade gångarterna blir stegen något kortare men högre, luftigare. Med bibehållen takt och balans ska hästen röra sig energiskt och med framåtbjudning.

Till sist: Samling får aldrig förväxlas med att man rider i ett släpigt tempo, ju mer samling man kräver, desto mer energi och styrka behövs!

Julia Pedersen

Innehållsförteckning

Information/Fakta:

Catarina Ytterlid, dressyrryttare, tränare och domare, 2011-10-18

Från lätt till svår klass, Equipage, 2008

Ridlära, Bo Tibblin, 2006

www.chevaldressyr.se , 26-10-10

Länkar:

Skritten: http://www.youtube.com/watch?v=Rdd4RektXrU&feature=related

Extended trot: http://www.youtube.com/watch?v=CCyR34GIaoU

Bilder:

(Lånade från: www.chevaldressyr.se)

Demonstrerade, tecknade, av Jan Gustavsson

Lånade från Google