#12016

TEMA:

LANDET SVERIGELA SV

2

Övriga skribenter

Redaktionen

Tidskriften Vy är en grön idépo-litisk tidskrift för akademiker och andra intresserade.

I varje nummer presenterar vi aktu-ell, framtidsrelevant forskning, de-batt och reportage med ambition om att bidra till en grön idéutveckling.

Ida Beate Løken

Sabina KarvoChefredaktör

Ann-CatrineWestmanWebbredaktör

JosefMolinArt Director

KajsaKarlströmRedaktör

Malene JensenRedaktör

Vanessa SevedagRedaktör

PerLunberg

ErikApel

Facebook.com/TidskriftenVy Twitter @TidskriftenVy TidskriftenVy.wordpress.com

3

Innehåll

Ledare 4Notiser 6Ett urfolk utan rätt rättigheter 8 Sabina KarvoFramtidsutmaningen 18 Sabina KarvoEtt norskt perspektiv på landsbygd 26 Ida Beate LøkenJämställdhet och landsbygd 32 Vanessa SevedagPajala tar smällen efter Northlands springnota 36 Malene JensenDagarna som räddade Ojnareskogen 44 Sabina Karvo Ett delat Georgien 50 Per LundbergMot en nygammal utrikespolitisk doktrin 56 Erik ApelGröna studenter tar över Bryssel 64 Grön studentintervju

8

44

64

4

Ledare

Foto: STO

CK

VAU

LT

5

Sverige är ett avlångt land. Här lever och bor vi i stadens lägenheter och i glesbygdens faluröda stugor. Det nya numret av Vy fokuserar på livet

utanfö r staden. I en tid då lokalredak-tioner läggs ner vill vi visa det som lätt glöms bort. Vi bor i samma land men i olika världar, har Susanna Alakoski skrivit. Det fin s inte en sanning, utan många berättelser om hur det är att leva i Sverige idag. Dessutom är verklighe-ten inte statisk. I en föränderlig värld förändras vi med den. Nedslagen vi gör i tidningen tar oss från Gotland till Pajala och ända bort till Georgien.

I Sverige finns fem minoriteter. Judar, tornedalingar, romer, samer och sverigefi -nar. De garanteras ett visst lagstöd. Samer är också ett urfolk - det enda i Europa. Trots denna unika status släpar den svenska lagstiftningen efter och kritiseras år efter år av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Varför har inte mer hänt?

Vi tar oss en närmare titt på glesbygden och dess åldrande befolkning, där färre ska försörja fle . En mångfacetterad bild där larmen om avfolkningen av lands- och glesbygd verkar vara starkt överdrivna. Medieskuggan kan leda till andra missupp-

fattningar om de som bor på landsbygden och då speciellt ”landsbygdsmannen”. Vem är han?

Från Norge får vi ett inspel om hur hela landet ska leva. Det norska miljöpartiet upplevs som mer sammankopplat med landsbygden än vad det svenska miljöpar-tiet är. En problematik som lyftes i samband med den senaste valrörelsen var det starka fokus som lades på staden, av ett parti där rötterna till landsbygden sakta förmultnar.

Andra texter i detta nummer behandlar den svenska vapenexporten, men vi skriver också om gröna studenter som arbetar i Bryssel. Titta gärna in på vår blogg, tidskrif-tenvy.wordpress.com, där vi har skrivit om Gröna Studenters studieresa till Bryssel.

Den största fl ktingskrisen i modern tid är här. När vi planerade det här numret hade inte de dramatiska besluten kring att inskränka asylrätten tagits. En grön frihetlig rörelse kan aldrig tumma på vare sig asylrätt eller på mänskliga rättigheter. Astrid Lindgren uttryckte det väl. ”Det fin s saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Redaktionen

Landet är Sverige

Foto: STO

CK

VAU

LT

6

NotiserMot ett fossilfritt SverigeI regeringsförklaringen förkunnade Stefan Löfven att Sverige skulle bli ett utav de första fossilfria välfärds-länderna. Senare under hösten med-delade det rödgröna styret i Uppsala att de skulle bli första fossilfria staden i Sverige om femton år. Det inkluderar satsningar mot att ställa om fossila transporter liksom elproduktion till förnyelsebar. Vi har tidigare skrivit om Fossil Free rörelsen i Vy som uppmunt-rar att divestera från fossilindustrin.

” Ska jag åka hem och plugga håll-bar utveckling och lära mig att rädda miljön el-ler ska jag stanna kvar på Gotland och rädda miljön på riktigt?” Simon Rosén om sitt val somma-ren 2012. Läs mer om dagar-na som räddade Ojnareskogen. Sida 44

Omställningen inom ossVarför tar vi människor inte bättre hand om den värld som utgör grunden för vår existens? Vad har vi förlorat kontakt med som gjort att vi hamnat i denna återvändsgränd? Hur ser vi på naturen och på oss själva i relation till planeten? Och vad krävs för att vi verkligen ska ändra vårt beteende?

Boken Sånger från Jor-

de n går på djupet i miljö-frågan – in i oss själva och den miljöförstörande kultur vi skapat.

Genom texter, dikter och serier från fl era kän-da namn, som Fredrik Lindström, Stefan Sund-ström, KG Hammar, Sara Granér och Lasse Berg vrids och vänds på frågor om vår existens.

(Skörda förlag)

Foto

: ST

OC

KVA

ULT

7

” Vi hör ofta att hälften av jordens invånare nu bor i städer. Men det betyder att den andra hälften inte gör det.”

På webbplatsen forskning.se diskuterar forskarna Madeleine Granvik och Eriks Westholm sin besvi-kelse över att landsbygden glömts bort i FN:s nya håll-barhetsmål.

Natur som avslappningDet är inget nytt att många upplever naturen som rogi-vande. Men vad är det egent-ligen i naturen som gör att våra stressnivåer sänks? Nu visar miljöpsykologisk forskning på att det är det visuella och ljudexponering tillsammans som gör att vi slappnar av. Det räcker inte med att titta på naturen utan vi behöver höra den också. I studien exponera-des försökspersonerna för en virtuell grön miljö i kom-bination med ljud från ett vattendrag och fågelkvitter. Detta sätter igång kroppens sympatiska nervsystem som gör det enklare att hantera stress eftersom pulsen och blodtrycket går ner och olika stresshormoner går tillbaka.

Foto

: ST

OC

KVA

ULT

8

ETT URFOL K UTAN RÄTT RÄTTIGHET ER

FÖRFATTARE: SABINA KARVO

Foto

: SÁ

ME

DIG

GI S

AM

ET

ING

ET

9

ETT URFOL K UTAN RÄTT RÄTTIGHET ER

” När vi går till val 2018 skavi visa hur vi konkret stärkte samernas rättigheter.”Alice Bah Kuhnke, kultur och demokrati-minister med ansvar för samefrågor.

” När vi går till val 2018 skavi visa hur vi konkret

kultur och demokrati-med ansvar för samefrågor.

Foto: KRISTIAN POHL

10

Gallok, Rönnbäcken, Laver. Tre platser där riksintressen kollide-rar, där mineraler står mot rennäring. Kon-flikterna i Gallok och

Rönnbäcken har pågått under flera år och behandlas nu på högsta nivå inom reger-ingen. Besked väntas. Samtidigt arbetas det på en nordisk samekonvention. Än så länge är orden bara ord och för många samer bara ytterligare en del i majoritetssamhällets ovilja att ge samer de urfolksrättigheter som internationella konventioner kräver. För första gången är en miljöpartist högst ansvarig. Alice Bah Kuhnke behöver både ta itu med dagens frågor och göra upp med det förgångna. Regeringens hantering av Gallok och Rönnbäck kan bli vägledande för hur samepolitiken kommer utvecklas. Frågan är om det blir ett steg bakåt eller en mandatperiod för stärkta urfolksrättighe-ter. Tids nog kommer vi få veta.

För att kunna gå vidare behöver vi först göra upp med historien. Historien är som en tung ryggsäck som behöver töm-mas. Både för att synliggöra det motstånd som samer mött från statligt håll för en större massa, men även för att erkänna de övergrepp som skett. Från 1800-talets början till idag har mycket passerat, lagar har kommit och ersatts, idéer har haft sin tid och vissa har återkommit.

Historien börjar med Christina Chatha-rina Larsdoter. Hon bodde i Malå, då som nu en del av Sápmi – samernas land som

sträcker sig över de norra delarna av Fin-land, Norge och Sverige samt över Kola-halvön i Ryssland. Christina Chatharina, som också kallades Stina, var två meter och tio centimeter lång. Att hon var lång och ”lapp” gjorde henne känd som den långa lappfli kan. Många fascinerades av det naturromantiska och under samma tid skrev Viktor Rydberg Singoalla.

Det var romantikens tidsålder. Det ex-otiska i samernas sedvanor och i hennes utseende exploaterades – hon visades upp i städer runtom i Sverige och ända till London. Forskare mätte henne, tog hennes skallmått. I boken Den långa lapp-flickan får vi inblick i vad som hände Stina ungefär hundra år före öppnandet av statens institut för rasbiologi 1922. Berättelsen om henne får tidsepoken att leva upp och ger ett mänskligt raster att se händelserna genom.

Enligt boken En studie i icke-makt – sam-er och samefrågor i svensk politik av Rolf Sjölin, sågs samen av majoritetssamhället som en utdöende kvarleva men också som en lägre stående ras. På 1800-talet fanns en schablonartad bild om vilka samerna var: ett nomadiserande och renskötande folk som bodde i fjälltrakterna. Samerna kallades vid den här tiden för lappar. I stat-liga utredningar från början av 1900-talet ansågs lappen ha dålig karaktär och däri-genom omyndigförklarades de, som om de inte var kapabla att råda över sina egna liv. Författaren Lennart Lundmark har genom sin forskning tittat på hur samer beskrivits

Foto

: MAT

S A

ND

ER

SSO

N

11

Foto

: MAT

S A

ND

ER

SSO

N

12

i utredningar och andra offentliga hand-lingar:

”Lappen är till sin grundkaraktär obe-tänksam och samtidigt egoistisk, någon tanke på samhörighet med andra än den egna familjen och nödvändiga uppoffringar för andra har han ej, dvs. någon samhälls-bildande tanke fin es egentligen ej hos honom. Han behöver alltid uppsikt om något ordentligt skall kunna utföras, han är med andra ord ett stort barn, som måste handledas och övervakas.”

Å andra sidan skulle lappen ”bevaras”. Lundmark betecknar det som lapp-skall-va-ra-lappolitik, där lagarna som stiftades nästintill enbart omfattade rennäringen. Det fanns en oro att samer skulle blan-das upp med resten av befolkningen och att de därmed skulle förorena samhället. Segregationen utfördes således inte med samernas bästa i åtanke, utan för att skydda samhället från samerna. Exempelvis gällde inte samma lagar för svenskar och samer, vilket ledde till sämre ekonomiska förut-sättningar för samer.

”Under perioden från 1910-talet fram till andra världskriget fick många svensk-ar i glesbygden ett betydande statligt stöd för att komma på fötter med hjälp av småbruk. Det skapade ett försörjning-sunderlag för en tämligen stor del av befolkningen i Norrlands skogs- och fjällbygder. Samerna uteslöts från hela denna process. Det innebar att särskilt de renlösa hamnade på efterkälken i den ekonomiska utveckling som så småning-

om lade grunden för det svenska väl-färdssamhället.”

Det skriver Lundmark i boken Stulet land – svensk makt på samisk mark. Förutom den flagranta behandlingen av samer, togs mycket av marken ifrån dem av staten. En process som fortsätter in i våra dagar och som vållar kontroverser. Skogen är idag en viktig resurs för Sverige, mineralerna värdefulla och vattenkraften är stötestenen i svensk energiförsörjning. På många håll på mark som en gång tillhört samerna.

Rasismen gentemot samer och andra ”degenererade” folkgrupper är ett mycket mörkt kapitel i vår historia. Rasbiologins kulmination, med statens institut för ras-biologi i förgrunden, resulterade 1932 i skriften The race biology of Swedish Lapps part 1, den följdes sedan upp med del två 1941. När den andra delen släpptes hade institutet bytt föreståndare. Den nye fö-reståndaren, Gunnar Dahlberg, tyckte att rasbiologin var trams. Ett år senare, 1942, skrev Dahlberg Race, reason and rubbish som beskriver hur ovetenskaplig rasbio-login är. På så sätt en paradoxal historia, där plikten att ge ut skriften stod emot vetenskapen.

Idag finns det runt 80 000–100 000 samer i Sverige, skriver forskaren Peter Sköld på Umeå Universitet. Det är en upp-skattning, då det är förbjudet att registrera människor efter etnicitet. För många är renskötseln synonym med samerna, men merparten av samerna, 95 procent, livnär sig enligt Sköld inte på rennäringen. Ändå

13

förstärker de lagar som Sverige infört den bilden. Till exempel delar rennäringslag-stiftningen upp och ger olika privilegier till renägande samer och icke renägande samer. De senare får exempelvis inte vara medlemmar i samebyar, vilka har jakt- och rennäringsrättigheter som inte de utan-för samebyn kan ta del av. I en skrift från Diskrimineringsombudsmannen beskrivs lagstiftningen i dessa ordalag:

”DO kan konstatera att forskning på områ-det visar att den statliga samepolitiken med-fört att ett stort antal samer har förvägrats rättigheter och att den samiska identiteten definier ts utifrån stigmatiserade och rasis-tiska föreställningar om samer och samisk kultur. Utifrån defin tionen av samer som nomadiserande renägare har det skapats ett system av särrättigheter. Särrättigheterna har grundats i en uppfattning om samers kultu-rella underlägsenhet. Politiken har skapats om samer, inte med samer.”

Inom forskningen, liksom när la-gar stiftats, fin s väldigt lite om samers erfarenheter i kontakter med sjukvård, utbildningsväsende och myndigheter. DO har belyst även detta under 2008. Då framkom att nedsättande kommentarer som ”lappjävel” eller liknande var vanligt förekommande på arbetsplatser. Det kan även röra tjuvskjutningen av renar som det fi ns tydliga bevis för men där polisen inte agerat. I kontakter med sjukvården har personal sagt saker som ”prata svenska, vi lever i Sverige”, när samer pratat på sitt modersmål.

Det finns likheter mellan urfolk värl-den över. Markanvändningen och skyd-dandet av naturen är något som förenar dem, om det så gäller Gallok i Sverige eller Mount Polley i västra Kanada. Enligt artikel 32;2 i FN:s deklaration om urfolks rättig-heter ska ”stater konsultera (i god anda) med den berörda urfolksbefolkningen för att få ett medgivande av projekt som påverkar deras land, territorier, speciellt i anknytning till utveckling, användande och utnyttjande av mineraler, vatten eller andra råvaror.” I Kanada startade rörelsen ”Idle no more” (kan översättas med att ”vi kan inte vara overksamma längre”), mot de övergrepp som staten ägnade sig åt när de planerade stora ingrepp i miljön och lagförslag som skulle begränsa urfolkens rättigheter utan att konsultera urfolken som berördes.

En annan brännande fråga är rätten till mark. Den svenska statsmaktens intrång på samernas mark går långt tillbaka och innehåller många turer där samerna be-rövats sin mark. Under en period höll rennäringen på att gå under då den av staten tilldelade markytan helt enkelt var för liten för att bedriva renskötsel. Lennart Lundmark skriver i boken Stulet land att ”Kronan uppmuntrade nybyggare och bönder att söka sig allt längre upp mot fjällen för att sprida ”civilisationen” och öka skatteunderlaget. De ansågs represen-tera Sveriges livskraftiga framtid, medan samerna betraktades som ett försvinnan-de folk med en döende näring. Det var statsmakten som lockade in nybyggare

14

på samernas gamla marker.” Konfl kten om marken pågår än idag.

Deklarationen om urfolks rättigheter är inte, likt konventioner som stater ratific -rar, bindande. Den är närmare en rekom-mendation. Den enda bindande konven-tionen som fin s är ILO 169 som bland annat berör markrättigheter och rätt till medbestämmande. Konventionen hand-lar om urfolks rättigheter och hur de ska skyddas. De länder som är med ska aktivt genom lagar och regler främja urfolkens rättigheter, bland annat ska urfolken ha in-flytande över användandet och bevarandet av naturresurser.

När frågan om ILO 169 senast berördes genom en motion från Vänsterpartiet rös-tades den ner av Riksdagen, med motive-ringen att frågan bereds på Regeringskans-liet. Det är inte den enda regering som haft frågan på sitt bord. Hela 16 utredningar har gjorts, men mer än 15 år senare har inget hänt. Samma lagar som berör samer har funnits sedan den koloniala tiden, där samen enligt det synsättet var renägare.

Josefina L Skerk är sametingsledamot för Jakt- och Fiskesamerna och hon har många

gånger reagerat på att lagstiftningen inte speglar samers livssituation.

– Det är fruktansvärt att de enda lagar som fin s cementerades under kolonialti-den, säger Skerk.

I Miljöpartiets partiprogram står det att ”Sverige bör snarast ratificera FN:s kon-vention om urfolks rättigheter, ILO 169”. Redan 1990, året efter att konventionen an-tagits i FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor (ILO), motionerade Miljöpartiet de gröna om att den borde ratificer s i Sverige.

– Det speglar vår ideologi att stå upp för samer, säger Kew Nordqvist, tidigare riksdagsledamot för Miljöpartiet. Inför valet 2014, i sameradions enkätunder-sökning, uppgav han att det var generan-de att ILO 169 inte ratificerats tidigare. Som jordbrukspolitisk talesperson blev hans ingång till samers rättigheter ren-näringen. Numera beskriver han sig som åskådare och menar att det är känsligt att prata om samers rättigheter och att kon-flikten kring ILO 169 rör naturresurser och samers rättigheter.

– Det handlar om malmen, det handlar om skogen, säger han. På motståndarsidan

Hela 16 utredningar har gjorts, men mer än 15 år senare har inget hänt. Samma lagar som berör samer har funnits sedan den ko-loniala tiden, där samen enligt det synsättet var renägare.

Foto

: JA

ME

S R

AM

AG

E

15

till att ratificera ILO 169 står jägarförbun-det, LRF och skogsbolag. Framförallt rör det artikel 14 i konventionen – den om markrättigheter.

I avhandlingen Samerna – ett ursprungs-folk eller en minoritet? En studie av svensk samepolitik 1986-2005 av Peter Johansson blir det tydligt hur den privata äganderätten ställs mot den internationella ursprungs-folksrättens krav på starkare markrättig-heter för samerna.

Sveriges otydlighet i frågan om ratifi-cering av ILO 169 har skapat en situation av osäkerhet kring vad en ratifice ing och en implementering av konventionen kan komma att innebära för såväl samer som för icke-samer, skriver forskaren Ulf Mör-kenstam i avhandlingen Lapparnas privile-

gier – föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883-1997.

I utredningen Samerna ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169 (SOU 1999:25) framkommer några av de brister som Sve-rige behöver ta itu med för att uppfylla konventionen.

De är:• Samernas äganderätt och besittnings-

rätt till mark• Samernas rätt att utnyttja mark• Samernas rätt till domstolsprövning

av sina anspråk på mark• Samernas rätt till inflytande över

naturtillgångarna• Hälso- och sjukvård utifrån samer-

nas behov• Tillämpning av konventionen

Foto

: JA

ME

S R

AM

AG

E

16

Sveriges officiella inställning till ILO 169 har vacklat över tid: från uppfatt-ningen att den är ett viktigt internationellt människorättsdokument till att betrakta den som en svag nationell konvention med litet internationellt stöd – till ett dokument Sverige eventuellt kommer att ratificer inom en femårsperiod (en femårsperiod som under nästan ett decennium konse-kvent har skjutits framåt i tiden).

I början på 90-talet var argumentet att konventionen skulle ratificer s i samband med en samlad samepolitik. Idag anförs samma argument i annan skrud – att den kan ratificeras när den nordiska samekon-ventionen slutfört sitt arbete. I en interpel-lationsdebatt, initierad av Vänsterpartiet om ILO 169 under våren 2014, hänvisade Alice Bah Kuhnke flera gånger till att det pågår förhandlingar mellan Norge, Sverige och Finland om en nordisk samekonven-tion och att de behöver ha sin gång först. Inget som har hindrat vare sig Norge, som ratificerade konventionen 1990, eller Fin-land som enligt sin tidsplan ska ratific -rat konventionen under 2015. Vad skiljer länderna åt? Det fin s få svar. Om Norge kan, varför kan inte Sverige? Josefi a L Skerk tycker att Sverige har mycket att lära av Norge.

– I Norge är arbetet mer seriöst. De får 12 gånger så mycket pengar som sin svenska motsvarighet, säger hon.

Josefi a L Skerk sitter också i den svenska delegationen som arbetar med den nord-iska samekonventionen. Hon tycker att arbetet går snabbt framåt och regeringen

har aviserat att arbetet ska vara klart i mars 2016.

Den officiella svenska hållningen till samers folkrättsliga ställning innebär i praktiken, enligt Peter Johansson, att samer behandlas som en ”minoritet de luxe”, snarare än som ett ursprungsfolk. I korthet är samerna ett urfolk som förvägras urfolksrättigheter.

De rättigheter som fin s idag är inte ett resultat av en anpassning till de senaste årens utveckling inom internationell rätt. Tvärtom framgår det av bland annat ILO-utredningen att dessa historiska rättigheter inte ens lever upp till de minimikrav som gäller för den internationella ursprungsfolksrätten.

Som tidigare nämnts har lagarna ska-pats om samer och inte med samer, vilket fortfarande är en sorts omyndigförklaring. Diskrimineringsombudsmannen och Sam-etinget har tillsammans beslutat att arbeta för en samisk sanningskommission för att synliggöra de övergrepp som svenska staten har utsatt samerna för. Saminuor-ra, samernas ungdomsförbund, har länge arbetat för en sanningskommission och sametingsledamoten från Landspartiet Svenska Samer, Marie Persson, har också lyft kravet i media. I frågan om en san-ningskommission har inte Regeringen tagit något beslut, men kultur- och demokrati-minister Alice Bah Kuhnke är medveten om det historiska arvet.

– Samerna har blivit bestulna på sitt språk, sin kultur, sina liv och sina mänsk-liga rättigheter, sa Alice Bah Kuhnke i en

17

interpellationsdebatt i Riksdagen, senaste gången ILO diskuterades.

Sveriges regering och riksdag har skju-tit frågan framför sig så länge. 1977 be-stämde sig Sveriges riksdag att samerna är ett urfolk, ett urfolk som förvägras urfolksrättigheter. En dissonans som väcker frustration hos samer och som gjort Josefina L Skerk luttrad. Trots att det pågår mycket nu, exempelvis ären-dena med Rönnbäck och Gallok, så har man inte sett några konkreta resultat. De mest prioriterade frågorna enligt Skerk är att upprätta en sanningskommission samt att införa en konsultationsordning – där samerna ges mer inflytande över frågor som rör dem. En reform mot ett ökat självbestämmande.

Inte bara staten har varit delaktiga i det förtryck som riktats mot samer – även starka institutioner som Svenska Kyrkan har ett mörkt förflutet. De arbetar idag för att stärka samernas rättigheter, bland annat genom en vitbok om kyrkans roll i de övergrepp som samerna utsatts för.

Det var efter en urfolkskonferens 2011 som Svenska Kyrkans försoningsprocess

intensifierades. Även om försoningssamtal hade förts ungefär tio år tidigare upplevdes det som att Svenska Kyrkan behövde vara tydligare i rättighetsfrågor, menar Kaisa Syrjänen Schaal, ansvarig chef på nationell nivå. Förutom vitboken, som tas fram av forskare på Umeå Universitet, ska även en bok om nomadskolan ges ut under 2016. Där framträder samer med sina upplevelser och den äldsta som medverkar är 98 år.

Historien är nyckeln framåt, tillsammans med ett ökat självbestämmande över sina liv och sitt land. För att öka självbestäm-mandet behöver Sametinget ges mer in-flytande och mer resurser, anser Josefi a L Skerk. Om det är ett laddat politiskt beslut att ratificera ILO 169 kan man börja med lättare saker, som att satsa på att bevara de samiska språken, menar hon. Idag fin s det brister i språkundervisningen trots att modersmålsundervisning ska garanteras av kommunerna.

– Det handlar bara om politisk vilja. Man kan göra vad som helst. Bygga hundratu-sentals bostäder. Man kan resa till Mars, men att få undervisning på samiska är omöjligt, säger Josefi a L Skerk.

” Det handlar bara om politisk vilja. Man kan göra vad som helst. Bygga hundra-tusentals bostäder. Man kan resa till Mars, men att få undervisning på samiska är omöjligt.”

Allt större del av världens befolkning bor i urbana områden. Lantbrukarsamhället som dominerade i början av 1900-talet är idag marginaliserat. Fram till 1970 avfolkades landsbygden i en hiskelig takt. Samtidigt blir Sveriges befolkning allt äldre. Fler behöver försörjas av en mindre andel arbetsföra vuxna. Vad händer då med välfärden? FÖRFATTARE: SABINA KARVO

FRAMTIDSU TMANINGEN

18

FRAMTIDSU TMANINGEN

19

20

R edan 1934 skrev Alva och Jan Myr-dal i den omtalade boken Kris i befolk-ningsfrågan om ”ur-banisering. Begrep-

pet urbanisering är inte särskilt nytt, även om det då som nu kopplas till det moderna och till staden. Att människor, både i Sverige och globalt, flyttar från landsbygden till städer är ett väletablerat mönster sedan länge. Globalt lever det fler människor i städer än på landsbygden sedan 2008.

I korthet definieras urbanisering som en fundamental omorganisering av sam-hället, från lantbrukarsamhället till ett samhälle som inte baseras på ”lantbru-karaktiviteter”. Kanske inte den bästa definitionen men däremot en enklare att förklara. Urbanisering drevs i korthet fram av effektiviseringen av jordbruket samt av ett ökat antal arbetstillfällen i städerna. I dagens alltmer globalisera-de värld där en tjänstesektor växt fram fortsätter denna utveckling. Andelen anställda inom jordbruket sysselsatte

i början av förra seklet 70 procent av Sveriges befolkning – för att i slutet av samma sekel ligga kring 2 procent. På bara hundra år har mycket hänt med växande städer och arbeten som ingen kunde tänka sig då existerar idag.

Men hur snabbt går flytten idag, från land till stad? Fram till 1970 talet var urbani-seringen som kraftigast i Sverige, därefter har den börjat bromsat in. Urbaniserings-graden i Sverige, liksom för andra ”redan utvecklade länder”, är ganska låg. I Sverige bodde 81 procent av befolkningen i urbana områden 1970 och 2010 var den procen-tuella andelen 85 procent.

I absoluta tal minskar inte befolkningen på landsbygden längre uppger Statistiska Centralbyrån (SCB, 2015). Dock fin s det olika sätt att ”mäta” urbanisering, vilket lett till uppmärksammade nyheter om att Sverige är det land i Europa som urbani-seringen går snabbast i. I två andra artik-lar, publicerade av SCB, visar den på en avfolkning från glesbygdskommunerna (om än långsam), så uppgifterna kan te sig motstridiga, men allting beror på vad som mäts och hur det mäts.

Dock visar de prognoser som SCB gjort kring invandring att nivåerna är långt ifrån de som skulle behövas för att kunna lösa utmaningen med den åldrande befolk-ningen.

21

Källa: SCB

Tre faser i Sveriges urbanisering

22

Inte nog med att landsbygden och gles-bygden långsamt tappar befolkning, en annan parallell utveckling fortgår sam-tidigt. På det hela taget kommer befolk-ningen enligt befolkningsprognoser från SCB att öka, men befolkningen blir också äldre. Befolkningspyramiden håller på att bli ett torn, en utveckling som syns i stora delar av Europa. Befolkningstornet tas upp i slutrapporten från framtids-kommissionen som släpptes 2013. Där konstateras att den demografiska för-sörjningskvoten för glesbygden är högre än för storstäder. Det innebär att ande-len människor i yrkesverksam ålder på glesbygden är färre än i storstaden. Om femton år förväntas det finnas fler perso-ner som inte befinner sig i yrkesverksam ålder än de som är i yrkesverksam ålder i glesbygdskommunerna.

Under perioden 1950-2000 dubble-rades andelen åldringar. Enligt befolk-ningsprognosen, där barnafödande, mig-ration och dödlighet räknas in, förväntas andelen över 65 år öka än mer fram till 2060. Många barn föddes på 1940-ta-let, detta i kombination med en ökad medellivslängd gör att alltfler är och blir

äldre idag. Det är en långsam utveckling, som uppmärksammats av politiker sedan långt tillbaka. Fyrtiotalisterna kallades ”köttberg” av den dåvarande socialdemo-kratiske finansministern Per Nuder. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt öppnade upp för att pensionsåldern skulle höjas, för att fler skulle arbeta längre.

Forskarna Tommy Bengtsson och Kirk Scott skriver att senare pension är en del-lösning, men att det behövs fl er åtgärder, som fl er arbetade timmar för att utöka skattebasen. Att på olika sätt få människor i arbete ses som en viktig komponent för att möta denna demografi ska utmaning. Detta för att kunna upprätthålla den välfärd vi vant oss vid. I befolkningsprognosen från SCB ses två komponenter som möjligtvis kan bidra till en att öka andelen i yrkes-verksam ålder. De är att öka barnafödandet och öka invandringen av människor (som inte är över 65 år).

En kan snabbt förstå att ett ökat bar-nafödande nu, inte skulle ge effekt förrän om 20 år som tidigast. När det kommer till sysselsättning hos invandrare är för-värvsgrad lägre än för icke-invandrande

Enligt befolkningsprognosen, där barna-födande, migration och dödlighet räknas in, förväntas andelen över 65 år öka än mer fram till 2060.

23

Andelen över 65 år(procent)

20141960

21,0-23,9 19,4-<21,0 17,8-<19,4 15,9-<17,8 13,8-<15,9 10,0-<13,8

Källa: SCB

2424

2525

samt att det tar tid att komma i arbete för nyanlända. En studie av Stina Was-sen och Andreas Bergstöm (2014), visar att invandringen har hindrat att många kommuner avfolkats – utan invandringen skulle 220 av 290 kommuner haft mins-kande befolkning istället för i enbart 84 kommuner år 2013.

En minskande befolkning kan leda till försämrad ekonomi i kommunerna visar forskning, ett ämne som i skulle behöva mer utrymme för fördjupning. Dock visar de prognoser som SCB gjort kring invandring att nivåerna är långt ifrån de som skulle behövas, för att kun-na lösa utmaningen med den åldrande befolkningen.

Per Sedigh, ekonom på Sveriges Kom-muner och Landsting (SKL) har presen-terat stora övergripande lösningar för att klara av den demografiska utmaningen; fler arbetade timmar, ökad produktivitet, ökad privat fi ansiering, ökad invandring, skattefi ansiering och avgränsning av det offentliga uppdraget. SKL gav 2009 ut rap-porten Framtidens utmaning.

I rapporten framgår det tydligt att kom-

munerna behöver öka sina skatteuttag med upp till 13 kronor per hundralapp. Läget var smått alarmistiskt, fem år senare, hade inga stora skattehöjningar behövt göras. En nyare rapport från 2014 visade att de prognoserna från 2009 i mångt och mycket underskattat den ekonomiska utvecklingen och den ökade sysselsättningen.

På det hela taget är dagens bild av flykten från landsbygd och glesbygd överdriven. Faktumet att Sveriges befolkning blir allt äldre kommer däremot bli allt påtagligare. Forskning beskriver arbete som lösning för att försörja fler äldre och därmed fi ansie-ra välfärden. Utmaningen i att fi ansiera välfärden i framtiden delas med de andra politiska partierna. Där behövs ett batteri av åtgärder.

Prognoser har tidigare blåst upp en hotbild mot välfärden, och frågan är hur mycket bättre vi kan spå framtiden. Be-höver då politiken ta täckning för värsta tänkbara scenario? Om vi säger att det löser sig tillräckligt många gånger, kanske vi i framtiden plötsligt står där som kejsaren utan kläder. För sent ute för att inse att vi är just för sent ute. Då hellre skärp och hängslen än inga byxor alls.

På det hela taget är dagens bild av fl kten från landsbygd och glesbygd överdriven. Faktumet att Sveriges befolkning blir allt äldre kommer däremot bli allt påtagligare.

26

§

2727

ETT NORSKT PERSPEKTIV

PÅ LANDSBYGD Norge har länge haft ambitionen om en levande landsbygd, men har samtidigt sett en utveckling som går mot en allt starkare centralisering. Ida Beate Løken, från Miljøpartiet de grønne i Norge, skriver om historien och läget för den norska landsbygdspolitiken. FÖRFATTARE: IDA BEATE LØKEN BILD: ANN-CATRINE WESTMAN

rdet ”bonde” av det forn-nordiska ordet ”buandi”, beskriver den som var bofast, något vi blev då vi slutade att vara jakt-, fiske-folk och samlare för att

istället bruka jorden och ha boskapsdjur. Människor bosatte sig då på de platser där det var goda möjligheter till detta. I Norge tillkom de första bosättningarna runt Oslofjorden, där den bästa jorden fanns. Efter det följde bosättningar vid Nidarosområdet (nuvarande Trondheim) och Stavangerområdet.

Sedan sökte sig folk till de delar av landet som var bäst ägnat till matproduktion och

bosatte sig där och bildade små samhällen. På så sätt kom Norges landsbygd till. Men idag är situationen annorlunda för landsbygden så som vi känner den.

Vi kan alla historien; bonden bytte ut spaden mot häst och plog och senare mot traktor, och man behövde inte läng-re så många händer som tidigare för att producera mat.

Industriåldern lockade arbetslösa till fabrikerna och fler och fler förlorade ban-den till jordbruket. Folk sökte sig till cen-trum och städer växte fram. Nu fi k vi en skillnad i befolkningen mellan bönder och stadsinvånare.

O

2828

I Norge har vi ändå klarat att hålla igång livet på landsbygden. Vi har haft en politik som ska göra det möjligt att bo i hela landet. Även om allt fler söker sig mot städerna och det är många av glesbygdskommunerna som upplever att invånarantalet sjunker snarare än att det stiger, så har landsbygden ändå hållit sig levande. Men varför har den gjort det? Jo, på grund av jordbruket!

Att odla mat i Norge är dyrt. I alla fall om vi jämför oss med stora slättland med lång odlingssäsong och helt andra klimat- förhållanden. Norge är ett fjälland, bara 3 procent av landet är odlad mark. Odlings- säsongen är kort och klimatförhållandena gör att det inte går att odla mer exotiska grödor. En av faktorerna som har varit avgörande för norsk matproduktion, den viktigaste verksamheten på landsbygden, har varit ett omfattande tullskydd.

Den norska bonden har sluppit att kon-kurrera i pris med de östeuropeiska eller amerikanska länder som har helt andra förhållanden.

Norge har mycket att bjuda på, allt från branta fjällsidor och myrland till stora platta områden. Och det är inte lika svårt att odla på alla platser i Norge, vårt lands nordliga läge till trots. Vi hittar stora platta områden både på Sør- och Østlandet och i Trondheimsområdet och även på andra platser.

Ändå har man klarat av att föra en politik som också ger fiskebonden i Nordland och fjällbonden i Möre, ett område sydväst om Trondheim en chans mot storbonden på Östlandet.

Utöver ett solidariskt bidragssystem som ger mycket bidrag till de områden som behöver det mest och mindre till de områden där man inte är så beroende av bidraget för att få gården att gå runt ekonomiskt, har man fört en kanalise-ringspolitik.

Kanaliseringspolitiken kom till på 1950-talet i syfte att öka den norska pro-duktionen av korn genom att reglera pri-serna. Den ledde till att de stora platta och lättodlade områdena användes till att odla korn istället för att odla foder till bo-

2929

skapsdjur och därmed kom jordbruk med boskapsdjur att överlåtas till glesbygds-områdena.

Det här var väldigt gynnsamt för bön-derna i glesbygdsområdena då det är mer pengar i exempelvis mjölkproduktion när inte bönder från andra områden i Norge konkurrerar om priset.

Det här och flera andra politiska tilltag är exempel på den framgångsrika gles-bygdspolitiken som Norge kan vara stolt över. Bondepartiet som numer heter Sen-terpartiet ska ha mycket av äran för en stor del av denna glesbygdspolitik som de har kämpat för att få igenom. Just efter andra världskriget samarbetade Arbeiderpartiet och Bondepartiet om återuppbyggnaden av landet med kampanjen ”Stad och land – hand i hand”.

Att de naturbaserade näringarna är den försörjningsmöjlighet som finns på landsbygden innebär inte att det är den enda faktorn som håller liv i den. Oavsett var folk bor är man ute efter samma trygga ramar att bygga sitt liv inom. Folk vill ha sjukvård och BB på överkomligt avstånd.

De vill ha bra kommunal service och till-gång till kultur och idrott.

Det som kanske är allra viktigast, särskilt för att nyinflyttning till ett område ska ske oavsett om det gäller stad eller landsbygd, är bra villkor för unga, bra skolor och tryg-ga uppväxtvillkor.

I Norge har vi många byskolor. Skolor med kanske 15-20 elever fördelat från års-kurs 1-7 och oftast även en del förskolebarn också. De här skolorna fungerar inte bara som en plats för inlärning för barnen utan de är också en samlingsplats för bygden runtomkring.

Här samlas hela bygden för att fira St. Hans (motsvarande svensk midsommar), nationaldagsfir nde på 17e maj eller för att ha basarer eller liknande. Här är det kultur- och idrottsverksamhet på fritiden, julbasar före jul och kanske samlas föreningarna från bygden här.

Det kanske låter resurskrävande att dri-va en skolverksamhet för bara 15 elever, men är det egentligen det?

Om byn ligger så till att alternativet är

Även om allt fler sö er sig mot städerna och det är många av glesbygdskommunerna som upple-ver att invånarantalet sjunker så har landsbygden ändå hållit sig levande.

30

att barnen får pendla 40 minuter med bil eller buss eller kanske över en fjord eller sjö i en båt, eller över ett fjäll. Är det då inte bättre att låta en elev som går i första klass slippa den stress som resandet och restiden innebär och hellre låta eleven gå på skola i sitt närområde där hen känner sig trygg?

Det här är en debatt som ingen verkar bli enig om. Till och med här i det decentraliserade Norge ser vi nu hur centraliseringen blir mer och mer omfattande.

Sjukhusen blir centraliserade, BB blir otillgängligt för de mest avlägsna byar-na och ösamhällena. Detta på grund av för stora avstånd och att byaskolorna blir nedlagda för att bli sammanslagna med de centrala skolorna. Det kallas effektivisering.

Men när byaskolan inte längre blomstrar. När barnfamiljerna hellre fir r 17e maj på mer ”centralt” belägna platser med barnens skolklasser och det inte längre är julspel på julbasaren

eller fir nde med bål på St. Hans utan det bara sker på mer ”centralt” belägna platser.

När skolvägen stjäl timmar av tid från vardagen för eleven som går i första klass och mamma inte längre har BB att åka till när hon ska föda och butiken har lagt ner. Då är det kanske bäst att inte bo där?

Kanske är de bättre att flytta när-mare istället, att centralisera sig? Farfar kan väl ta hand om driften av gården. Även om han inte har någon skola att fira 17e maj på längre eller ser barn leka vid bålet på St. Hans. Genomsnittsål-dern i bygden blir 60+ och han måste köra ända till staden för att köpa bröd och smör.

Det mest effektiva är väl ändå att möjliggöra för att städerna ska växa och inte landsbygden?

Eller är det kanske lönsamt att blåsa liv i skolan för de 15 eleverna och underlätta för de 15 familjerna som då väljer att bygga upp sina liv på landsbygden? En skola med kapacitet för många fler så att det är möjligt och troligt att det blir inflyttning till bygden istället för utflyttning.

Är det kanske lönsamt att blåsa liv i skolan för de 15 eleverna och un-derlätta för de 15 familjerna som då väljer att bygga upp sina liv på lands-bygden?

31

Jämställdhet kan inte bara ses som frånvaron av ojämlikhet som beror på kön i olika delar av samhället. Jämställdhet är även del av ett identitets-skapande av en urban identitet som utan närmare eftertanke definierar sin mots ts, lands-bygden, som ojämställd.FÖRFATTARE:VANESSA SEVEDAG FOTO:ANN-CATRINE WESTMAN

32

JÄMSTÄLLDHET OCH LANDSBYGD

33

34

ämställdhet har i någon mening kommit att förknippas med stor-staden, men jämställdhet och genus är i allra högsta grad en fråga för lands-

bygden. Den självklara anledningen är att precis som i städerna fin s ojämställdhet och föreställningar om kön som utgör hinder för människor i deras vardag och för hela samhället.

Ett konkret exempel är att det är fle män än kvinnor som bor i små kommuner och fler kvinnor som bor i städer, vilket både blir ett problem för samhället men det är också ett tecken på att det fin s struktu-rella fenomen som får människor att göra olika livsval, i detta fall beroende på kön.

Det är lätt att dra slutsatsen att det beror på att städer är en mer jämställd plats som därigenom ger kvinnor generellt större möjligheter.

Det ligger nära till hands att lägga skul-den på att landsbygden envist håller fast vid patriarkala ideal och en machokultur, men det vore att svälja en medialt hegemonisk diskurs med hull och hår.

Som Susanne Stenbacka skriver speglar sig det urbana i det rurala. Risken i att beskriva dessa problem som enbart rotade i att de där borta inte kan anpassa sig till det moderna och jämställda nuet, är att det både riskerar att osynliggöra storsta-dens jämställdhetsproblem och försvåra lösningen av jämställdhetsproblemen på landsbygden genom att framställa det ur-bana som ett jämställt ideal och avskriva landsbygden som förlegad.

Landsbygden blir mannen som inte klarat att anpassa sig till det nya samhället eller en plats för traditionella könsroller, trots att landsbygdens jämställdhets-problem i grunden är desamma som stadens jämställdhetsproblem.

Genom att konstruera den ojämställda

J

35

mannen på landet, kan mannen i staden fortsätta utgöra normen.

Samtidigt ska inte landsbygden idealiseras. Att det förekommer jämställdhetsproblem och sexism på landsbygden bör lyftas fram.

Löneskillnaderna är fortfarande i de flesta fall till mäns fördel, färre kvinnor än män startar företag men kvinnor har generellt högre utbildning.

Men kanske skulle vägen mot en jämställd landsbygd gå smidigare utan att tyngas ner av föreställningar om den goda, jämställda

mannen från staden, och mannen på landet som envist och okunnigt klamrar sig fast vid förlegade ideal.

Landsbygdens jämställdhets-problem är i grunden detsam-ma som stadens jämställdhets-problem.

Läs mer Stenbacka, Susanne ”Othering the rural: About the construction of ru-ral masculinities and the unspoken urban hegemonic ideal in Swedish media” i Journal of Rural Studies 2011 27(3):235-244

36

Tornedalen. Kanske den vackraste platsen i Sverige? Åtminstone finns här de största björnarna och de ty -taste skogarna. I hjärtat av Tornedalen ligger Pajala och Kaunisvaara, den lilla ort där bolaget Northland Resources öppnade Tapuli gruva i oktober 2012. Men på den nyligen breddade vägen mot Pitkäjärvi lyser malmlastbilarna idag med sin frånvaro. FÖRFATTARE: MALENE JENSENFOTO: MALENE JENSEN

37

” FAN VAD VI TRODDE PÅ GRUVAN”

38

T ill ytan är Pajala kommun den tionde största i Sverige, men här bor bara 6000 invånare, inte ens en person per kvadrat-

kilometer. Kommunens politiker har, precis som i flera av grannkommunerna, länge kämpat för att hålla kvaliteten uppe på den kommunala servicen trots stora avstånd och ett vikande befolkningsunderlag. Så blev det klart att det fanns järnmalm här, tillräckligt mycket för att någon skulle vil-ja satsa. Northlands gruva i Kaunisvaara strax utanför Pajala framhölls som ett ljus i mörkret i det Norrbotten som annars ofta utmålas som en närapå öde landsända, varifrån människor flyr.

Northlands betydelse i länet accentu-erades då bolaget gick in som huvud-sponsor för Luleå Basket som bytte namn till Northland inför säsongen 2011/12. Genom att stötta det framgångsrika dam-laget ville bolaget skapa goodwill och locka fler kvinnor till gruvan. Men ingen vill bli förknippad med en förlorare. Den åttonde december 2014 gick Northland Resources i konkurs och i somras bytte de regerande svenska mästarna i basket tillbaka till sitt gamla namn. Hur kunde det gå så snett?

Faktum var att Pajala kommun gav klar-tecken för byggstart redan ett år innan det formella beslutet från staten fanns på plats. Detta om något visar hur ivrig den politiska ledningen var inför tanken på de mer än

tusen nya jobb gruvan skulle generera, allt enligt de rapporter som beställts av kommunen och Northland från konsulter och forskare. Och det var bråttom att sätta igång produktionen, eftersom investerarna i bolaget genast ville se avkastning. Trots den snabba processen insåg Northland när produktionen väl kom igång att 2 miljarder saknades.

Redan i november 2012 informerades styrelsen om hur allvarligt läget var. Den huvudsakliga anledningen var troligtvis att de mycket höga malmpriser som bidragit till etableringen hade sjunkit rejält, från 170 dollar per ton i januari 2012 till ungefär 100 dollar per ton i september samma år. Ändå verkar företagets ledning blundat för det ohållbara ekonomiska läget, ända till slutet. I januari 2013 kraschade aktien efter att bristen på fi ansiering läckt ut, en avsaknad på flera miljarder som doldes för marknaden av till exempel den arbetande styrelseordföranden Anders Hvide.

Att priset på järnmalm under många år legat stabilt på den avsevärt lägre nivån 25 dollar per ton verkar inte ha tagits med i beräkningarna. Det var först under början av 2000-talet som priserna började stiga och så sent som 2008 betraktades ett pris på 85 dollar per ton som högt. Att bygga ett företag utifrån antagandet att en natur-resurs på en global marknad kommer att vara prisstabil är riskabelt, men ändå för-ståeligt. Finns det en efterfrågan så fin s det också en möjlighet att tjäna pengar, även om pendeln snabbt kan svänga. Men kan

39

ett samhälle byggas för framtiden utifrån samma premisser?

Även om tanken svindlar är det just så en kommun måste agera för att kunna skapa den infrastruktur som krävs för en gruva. Bostäder, transporter, service – allt måste dimensioneras efter de möjliga arbetstill-fällen som fin s på plats när gruvan väl tas i drift.

Men var de siffror på nya jobb som togs fram inför gruvstarten verkligen rimliga? En som fördjupat sig i ämnet är journalis-ten Arne Müller, författare till böckerna Smutsiga miljarder och Norrlandsparadox-en. Enligt Müller pekar det mesta på att produktivitetsutvecklingen, i kombination med att de specialiserade tjänster som be-hövs i en gruva hamnar i större städer, äter upp de jobb som borde skapas på de mindre gruvorterna. De nya jobben skapas i fi ansiella centra.

I Norrbotten är det framförallt Luleå som vinner på gruv- och vindkraft satsningarna som sker i länet. Det är här universitetet, jobben och det bredare kultur- och nöje-sutbudet fin s. Det är heller inte så att de som jobbar i gruvan nödvändigtvis arbetar på orten. Ett problem är att lediga arbeten sällan fin s inom andra branscher och om inte resten av familjen hittar jobb, flyttar ingen till gruvorten. Många pendlar, ett fenomenet som benämns ”fly in, fly out”. Det innebär att de som arbetar på orten bor och lever någon annanstans - de pengar som genereras kommer inte tillbaka till samhället i form av skatteintäkter.

Vad är då lösningen för ett samhäl-le som Pajala? De gruvsatsningar som görs innebär i stort att naturresurser tas upp ur jorden medan vinsten hamnar någon annanstans. Huvudkontor och ägare finns på andra orter, ofta i andra länder, och använder sig av avancerad skatteplanering. Givetvis skapar stora satsningar till viss del jobb, och de skapar framtidstro. Men för hur länge? Det finns stora miljöproblem med gruvor, och den typen av klagomål har kommit in även gentemot Northland, men den här texten har fokuserat på social hållbarhet.

Vad händer med människorna i ett sam-hälle som kastas mellan hopp och förtviv-lan? Pajala är inte tillbaka på noll, utan på minus. Kostnader för tomma bostäder och lokaler som inte kan hyras ut måste täckas, underleverantörer som satsat måste betala tillbaka sina lån. Gruvan har varit ur drift i mer än ett år och malmlastbilarna har slutat rulla. Hur det går med Pajala vet vi inte och frågorna hänger i luften. Vilka värden fin s och kan brukas i orter som Pajala på ett långsiktigt hållbart sätt? Kan en gruva brukas hållbart?

Berättelsen om gruvbolaget och om gruvan som öppnade i Kaunisvaara 2012 fortsätter. Idag ligger priserna på järnmalm någonstans mellan 55 och 80 dollar per ton, beroende på malmtyp. Marknaden är mättad och även LKAB, det stora statliga gruvbolaget, måste dra åt svångremmen. Malmen ruvar i marken, troligen i många år framöver.

40

” Gruvan startades med en trans-portlösning som är långt i från optimal, både ur företagsekono-misk, samhällsekonomisk och miljömässig synvinkel. Man ska inte köra miljontals ton malm på en landsväg.”Arne Müller, journalist

41

42

– Med dagens järnmalmspriser är det just nu så gott som uteslutet med en åter-start.

Gruvan startades med en transportlös-ning som är långt i från optimal, både ur företagsekonomisk, samhällsekonomisk och miljömässig synvinkel. Man ska inte köra miljontals ton malm på en landsväg.

Många miljöproblem har också visat sig under resans gång, så den som ska starta upp igen måste visa att de kan hantera det. Ett exempel är sänkningen av grundvat-tennivån runt gruvan på det stora myrom-rådet. Beräkningarna sa att det skulle bli några decimeters sänkning, men det har blivit betydligt mer – en sänkning på hela 16 meter uppmättes förra hösten.

När jag talade med Northlands mil-jöchef framkom bilden att ingen riktigt visste hur problemet skulle hanteras. Hur hanterar man att berggrunden är mer ge-nomsläpplig än beräknat? Sådana frågor måste besvaras.

Müller berättar att med dagens regional-politik är det väldigt svårt för en kommun som Pajala att inte satsa då tillfälle ges.

– I en kommun som Jokkmokk, där sats-

ningar på turism och livsmedelstillverk-ning varit stora, bär det sig inte riktigt. Av alla kommuner som satsar på turism har bara en lyckats bryta befolkningstrenden: Åre. Som en liten kommun på glesbygden jobbar man mot oerhört starka krafter, och de politiska motkrafterna är väldigt begränsade. De statliga nerdragningarna i glesbygd har varit större än på andra håll och statliga jobb har blivit färre.

Det är en extremt pressad situation, vil-ket förklarar hur projekten kan skapa en sådan entusiasm även om det fin s mer än ett exempel på där kommuner har bränt sina fi grar.

Innan jag undersökte Kiruna trodde jag också att de verkligt stora problemen upp-kommer i små kommuner med nya gruv-bolag, men slående var att även en stor och stadig gruvkommun som Kiruna påverkas väldigt stark av de här konjunkturerna. I slutet av 90-talet blev kommunen tvungen att riva 600 bostäder av ekonomiska skäl. Och idag är det bostadsbrist.

Arne Müller har fått många positiva re-aktioner på sin bok Norrlandsparadoxen. Müller har också varit ute mycket i Norr-

Vy ringde upp Arne Müller, journalist på SVT Väster botten, som fördjupat sig i svensk gruv-politik. Müller berättar att han tvivlar på att det skulle finnas något hopp ör gruvan i Pajala idag.

”Det är en extremt pressad situation”

43

bottens och Västerbottens inland, där viljan att diskutera har varit stor.

– Den absolut starkaste och mest åter-kommande åsikten på de möten där jag talat är den att på något sätt måste norra Sverige, eller, de delar av landet där de stora råvarubaserade projekten etableras, få pengar tillbaka. Förslagen på hur det ska ske varierar. Vissa tycker vi ska införa en ordentlig mineralavgift, eller göra som i Norge. Men den grundläggande åsikten av att det är orimligt att ta ut naturresurser ur en landsända utan att återföra någonting är väldigt stark.

Däremot, berättar Müller, har det varit sällsynt med reaktioner från politiker.

– Jag har fått prata alldeles för lite med de politiker som är de entusiastiska till-skyndarna av dessa projekt. I till exempel Jokkmokk och Storuman hade jag gärna velat träffa de politiker som talat sig varma för både gruv- och vindkraft projekt. Men de dyker sällan upp på mötena. Och det kan jag tycka är lite tråkigt, för detta är ju saker som tål att diskuteras.

Men det är heller ingen som har sagt emot mig. Inte ens de forskare från Luleå tekniska universitet och konsulterna som jag i min bok pekar på har en del brister i sina beräkningar av en trolig jobbökning och befolkningstillväxt. Jag undrar om de där beräkningarna skulle ha gått igenom i en uppsats i nationalekonomi.

– Det fin s ytterligare en sak som jag

gärna upprepar gällande Pajala. Jag skriver om den politiska entusiasm som fanns. Re-infeldt och flera ministrar var där. Löfven var uppe och luktade på malmen; han sa att det luktade pengar.

Men 2014 då det började kärva var det väldigt glest, och efter konkursen har det varit helt tyst. Här är en av Sveriges största industrikonkurser. Då bör det också göras en ärlig helhetsutvärdering. Kan vi lära oss någonting? Hur ska vi göra nästa gång ett bolag dyker upp med det här förslaget? Det skulle vara spännande att få veta vad nä-ringsdepartementet har att säga om Pajala idag, det måste ju pratas vid fikabordet.

Det är med en personlig refl ktion Arne Müller avslutar vårt samtal.

– I juli var jag uppe i Pajala. Det gör ont i hjärtat när man ser de nybyggda bostä-derna som står tomma, med utsikt över Torneälven.

Malene Jensen

”Det är en extremt pressad situation”

Foto

: ER

LAN

D S

EG

ER

STE

DT

” VI RINGER ALLA VÅRA KOMPISAR OCH SÄTTER OSS I SKOGEN.”

44

Foto

: BE

NG

T O

BE

RG

ER

DEN 31 AUGUSTI 2015 kom beskedet att Ojnare-skogen blir ett Natura 2000-område. Miljökämpar, köttbönder och pensionärer från Slite hade vunnit mot Nordkalk och räddat inte bara skogen, utan även grundvattnet. Simon Rosén var mitt i händel-sernas centrum av en slump och berättar om de avgörande månaderna 2012.

” VI RINGER ALLA VÅRA KOMPISAR OCH SÄTTER OSS I SKOGEN.”

45

46

Hur kommer det sig att du engagerade dig för Ojnareskogen?

– Ja, från början var det en kompis som ringde. Jag var inte miljöengagerad. Det var en kompis som hade gått samma kurs som ringde upp mig och sa ”nu har de fått tillstånd”. Han frågade om jag kände till Ojnareskogen och jag visste inte riktigt. Han sa ”kom nu”. Och så åkte jag dit och lärde mig lite mer.

När var detta?– I juli 2012. Det var sista dagen på Al-

medalsveckan som de (Nordkalk) fi k det här tillståndet.

Ett gäng fältbiologer var samlade på Got-land och skulle fira att Ojnareskogen var räddad, det var det de hade planerat för. Det tänkta fir ndet ställdes in och de frågade sig hur de skulle kunna skydda skogen nu när Nordkalk fått tillstånd att bryta kalk i Ojna-reskogen, nära Bästeträsk på norra Gotland. De bestämde sig för att stanna kvar.

– Vi ringde alla våra kompisar och satte oss i skogen. Sen visste vi inte om det skulle vara i en vecka eller hela sommaren. Det blev ju hela sommaren.

Var du där hela sommaren?– Det blev så. När sommaren var slut

så var ju inte Ojnareskogen räddad än. Då funderade jag på att åka hem och läsa hållbar utveckling. Vi väntade på att ma-skinerna skulle komma och så var det en massa folk där. Jag frågade mig själv ”Ska jag åka hem och plugga hållbar utveckling och lära mig att rädda miljön eller ska jag

stanna kvar på Gotland och rädda miljön på riktigt?”

Ja, och då stannade jag kvar ett tag till.

Hur skarpt var läget just då?– Från början var det inte så skarpt. Vi

satte upp ett läger vid kanten av vägen och så var det många gotlänningar som dök upp och gav oss mat.

I början fanns ett motstånd från en del gotlänningar som bodde i området. De var kritiska till att fältbiologerna kom hit från fastlandet för att protestera i deras skog.

Men vid de stora protesterna var det mest gotlänningar där, framförallt i början. Sedan när skogsmaskinerna började rulla mot Ojnareskogen gjorde grupperna gemensam sak och stod emot tillsammans.

Vad hände när skogsmaskinerna kom?– De började inte i själva Ojnareskogen,

utan utanför. När maskinerna väl gick in i Ojnareskogen var det runt hundra personer som ställde sig i vägen, både från vårt läger men mest gotländska bönder. Avverkning-en skulle förstöra deras grundvatten och hela norra Gotland skulle få vattenbrist.

Sen kan jag inte alla turer… Men det som hände just då var att mark- och miljö-överdomstolen hade gett något tillstånd i juli. Kort efter det överklagades allt till högsta domstolen. Men innan de hann ta upp ärendet ville Nordkalk skövla sko-gen, för att det bara var förberedelsearbete, menade de.

Alla var upprörda. ”Ni kan ju inte bör-

47

ja innan!” De skulle alltså börja skövla innan högsta domstolen sagt sitt. Sen när hela skogen var nedhuggen skulle de ju kunna säga att det inte finns något skyddsvärt där – det skulle ju inte finnas en skog längre. Inte ens Gotlandspolisen visste om de hade tillåtelse eller inte. Det var lite förvirrat?

– Det var lite oklart kring vad som gäll-de. Polisen stödde dem som skulle hugga ner skogen för då hade inte överklagan kommit upp än.

Simon Rosén återkommer till när de stoppade skogsmaskinen.

– Vi stod framför skogsmaskinen i en vecka. Den lyckades få ner ett par ensta-ka träd men kom knappt in i skogen. I praktiken stod den still en vecka och det blev alldeles för dyrt för Mellanskog som skötte avverkningen att ha en stillastående skogsmaskin där hela tiden. Så den togs bort. De hade inte tid att vänta. Det var ju Almedalsvecka och senare var det Medel-tidsvecka och mycket press på Gotland och det var nog därför det inte hände något. Även om de säkert velat skynda på pro-cessen så mycket som möjligt. Och sedan…

– Gotlandspolisen hade inte så mycket personal på Gotland och inga resurser att köra bort unga personer. De frågade om vi inte kunde demonstrera någon annanstans. Det kunde vi förstås inte. Det resulterade i att skogsmaskinerna åkte iväg. I slutet av augusti kom skogsmaskinerna tillbaka med poliser från Stockholm.

Från Stockholm?– Ja, det var någon specialstyrka från

Stockholm som kom dit med kravallstaket, polishästar och hela köret.

Det låter som om de förberedde sig för ett fotbollsderby?

– Ja, det kan man säga. Det var inte arga nazister som kastade sten utan vanligt folk som satt i skogen. Folk som ville skydda träd. När de träffade oss så var det någon polis som för några veckor sedan hade varit på Gotland och skrivit på en namninsam-ling för att skydda skogen och nu skulle stoppa protesten. De där polishästarna som de hade tagit med, någon måste tänkt att de var bra att ha med sig i skogen på något sätt. Det funkade inte alls för hästarna blev rädda för träden och stenarna i skogen. Hästarna var bara där första dagen.

Det kändes som om de inte visste vad de skulle göra eller vilken situation de skulle möta?

– De hade nog ingen plan. Det är inte som när kravallpolisen ska stoppa upplopp i stan som de är ganska bra på. De var ju där en vecka och vi försökte sakta ner skogsma-skinisternas arbete så mycket som möjligt. Det började med att skogsarbetarna kom ut till platsen, satte sig i sina maskiner och började köra. Vi stod vid vägen och polisen släpade bort oss. Sen gick de som skötte maskinerna och hade en fikapaus. Så satt de där och fikade och så satt poliserna i sitt hörn och fikade. Och så satt vi på vårt håll och fikade. Sen tog det en liten stund

48

och så var det igång igen.

Så det var samma rutin som återkom de här dagarna?

– Det blev lite så, folk lärde känna varan-dra. Poliserna där. Ibland var det jättemysig stämning även som de samtidigt var arga och upprörda.

Efter en vecka, på lördagen, tänkte de samla alla gotlänningar (nu när det var helg) och omringa maskinerna. Men helt plötsligt kom Greenpeace och började kedja fast sig i maskinerna. Då kom det en massa mer

folk till skogen. Poliserna klipper loss dem. Och sen när de skulle börja köra igen, på förmiddagen någon gång, stod det 300 personer och sa ”nej vi tänker inte låta er hugga ner mer av skogen”. Nu räcker det. Då var det en massa personer som stod i armkrok och det var många gotlänningar som ställde sig framför.

De första som satte sig ner i armkrok framför maskinerna var pensionärgänget från Slite. ”Nej det här är våran skog, den ska inte huggas ner”, sa de. Det ledde till att de avbröt avverkningen och Mellanskog sa

Foto

: SA

LOM

ON

AB

RES

PAR

R

49

att de inte ville. Det här blir för jobbigt för oss, de gotländska skogsarbetarna fi k för mycket skit och det var jobbigt för dem. För dålig stämning. Ungefär samtidigt sa också länsstyrelsen ifrån, de sa att avverkningen behövde stoppas tillfälligt, det var några papper som inte hade fyllts i ordentligt. Några veckor senare sa också högsta dom-stolen att de inte fi k göra något under tiden ärendet hade sin gång.

Det hände ganska mycket under 2012? Följde du det senare?

– Många gotlänningar och människor i miljörörelsen deltog, på många olika sätt. Sen inspirerade det i någon fortsatt anda att andra i hela Sverige försökte kämpa mot sina gruvor. I exempelvis Norrland – där samerna kämpat mot gruvor. Så det blev ett samarbete mellan samer och gotlänningar. Folk blev peppade av att så många varit engagerade i kampen för Ojnare. Det de-monstrerades mot mineralstrategin utanför Riksdagen bland annat.

Hur har det här påverkat dig, att du var med och gjorde något så konkret?

– Ja, det var en väldigt härlig stämning där och man insåg att det var ett gäng oli-ka människor som inte skulle träff ts på så många andra ställen. Det var veganer och köttbönder som stod sida vid sida. På samma barrikad. Här är en militant vegan och jämte honom en gotländsk köttbonde och nu står ni här och lagar mat tillsam-mans och ska kämpa på samma sida. Det var härligt.

Tror du att det var viktigt för att det lyckades, att det var en bred uppslut-ning bakom?

– Ja, men det tror jag. Dels att det var flera olika människor, både gotlänningar och fastlänningar. Både veganer och kött-bönder. Och det här att det var olika meto-der, det var inte bara att ställa sig framför maskinerna. Utan också att det lobbades mot Mellanskog.

Andra organisationer lobbade mot reger-ing och riksdag. Allt det här ledde till slut till någonting. Alla de här olika metoderna. Personer har arbetat med det här i flera år och överklagat.

Vad hände efter 2012?– Högsta domstolen beslutade att

miljökonsekvensanalysen var för dålig och att den behövde göras om. Det vi hade sagt hela tiden. De hade ändrat lagar däremellan och då behövde allt tas om. Sen väntades beslut i sommar igen. Och vi visste inte om vi behövde ta oss ut i skogen igen. Men sen beslutade regeringen att det skulle bli ett Natura 2000-område.

Berättat för Sabina Karvo.

Simon RosénÅlder: 25 år Aktiv i: Grön Ungdom och Fältbiologerna m.fl.

50

Som praktikant för Green Forum, Miljöpar-tiets biståndsorgan, deltog Per Lundberg i höstas i Georgian Young Greens (GeYG) akti-viteter och politiska diskussioner. Inom or-ganisationen finns ycket idéer och tankar kring decentralisering, landsbygd, utbild-ning och miljö.

ETT DELAT GEORGIEN

FÖRFATTARE: PER LUNDBERG

51

ETT DELAT GEORGIEN

52

De gröna i Georgien har stora utmaningar att nå ut med sin politik till utanför huvudstaden Tbilisi. GeYG är enligt de själva en politisk or-

ganisation som rör sig mellan partipolitik och det civila samhället. De startade 2008 som ungdomsförbund till det gröna partiet i Georgien, men har sedan dess gått ur partiet och avbrutit samarbetet på grund av allt för stora meningsskiljaktigheter.

Nu står de med stöd av Green Forum på egna ben och kämpar för att sprida medve-tenhet om ekologi, demokrati, jämställdhet och för att ge makt åt och involvera un-derrepresenterade grupper, särskilt unga.

En bortglömd landsbygd är ett globalt problem, i Sverige såväl som Georgien. Där som här ser vi en allt mer ökad urba-nisering, en polarisering mellan stad och land och en centralisering av institutioner, utbildning och service. Vi ser en utveckling där de stora städerna har mer kontakter med varandra internationellt än med det lokala samhället.

GeYG arbetar naturligtvis i en annan kontext än gröna i Sverige, med de utma-ningar och möjligheter som fin s i Geor-gien. På grund av institutionella brister och små resurser kan staten inte nå ut till eller inkludera alla, särskilt inte i rurala områden där politiken och det civila sam-hället är frånvarande. Då GeYG arbetar mycket med inkludering är det viktigt att kunna inkludera och engagera aktivister utanför Tbilisi, en minst sagt svår uppgift.

Eka Mgebrishvili, projektkoordinator på GeYG, säger:

– Vi är idag inte riktigt kopplade till hela landet, framför allt inte med landsbygden, men vi vill inkludera dem utan att göra något över deras huvuden. Om vi ska föra en politik för hela landet krävs att alla är med. Speciellt när det gäller genusfrågor är det extra viktigt att inkludera folk från landsbygden då det där är sämst ställt för kvinnor och HBT personer, säger hon.

Centraliserade institutioner för högre utbildning reproducerar ett system där främst de i Tbilisi får tillgång till högre utbildning och därmed politisk makt. Dessutom utövas makten med ett stor-stadsperspektiv vilket gör att politiken fortsätter exkludera stora delar av landet. Revaz Karanadze från nätverket för stu-dentorganisering menar att det fin s stora problem med att de inte har några lokala universitet i Georgien.

– På grund av fattigdom och höga avgif-ter till universitetet är människor utanför storstaden starkt underrepresenterade i den högre utbildningen. Systemet är inte gjort för dem, trots att det kanske är de som främst behöver tillgång till utbildning, säger Revaz Karanadze.

Genom projektet Smash the Academy vill GeYG bredda de teoretiska ramverken och koppla dem till verkligheten, då de menar att universitetsutbildningar i Georgien för det mesta är för snäva i sin samhällssyn. Som ett sorts folkbildningsprojekt vill de inkludera alternativa perspektiv, koppla

Foto

: VLA

DIM

ER

SH

IOSH

VIL

I

53

Foto

: VLA

DIM

ER

SH

IOSH

VIL

I

54

teorier och forskning till deltagares egna erfarenheter och möjligheter på lokal nivå. I samarbete med nätverket för studentor-ganisering involverar de studenter och underrepresenterade grupper från olika kontexter för att ifrågasätta vedertagna sanningar och analyser. Med hjälp av orga-nisationen Radarami, som på grund av låg engelskspråkighet översätter internationell facklitteratur till Georgiska, kan de genom projektet också dela ut böcker för underlag till diskussion om samhällets utmaningar.

Enligt världsnaturfonden fin s många negativa exempel på effekter av klimatför-ändringar i Georgien. Däribland fin s öka-de temperaturer, torka, översvämningar, jordskred och erosion längs kusten. Orsa-kerna fin s på både lokal och global nivå.

Enligt Nino Chkobadze, ordförande för organisationen Greens Movement of Ge-orgia, har landsbygden hamnat utanför statens kontroll och omsorg. Det ger förö-dande konsekvenser. Exempel på problem

är skogsskövling då många på landsbygden saknar el och behöver ved till värme och pengar från försäljning. Ökenspridningen pågår i snabb takt i de sydöstra delarna av Georgien, där vida betesmarker brer ut sig.

– Dels handlar det om att staten inte kontrollerar om reglerna efterföljs över huvud taget, och dels handlar det om stora kunskapsbrister om att detta leder till att inga får kommer att kunna beta där inom snar framtid, säger Nino Chkobadze.

Ett aktuellt exempel på miljöförstöring där GeYG varit involverade i protester är en rad planer på ny vattenkraft, som redan idag är den största energikällan i Georgien. På grund av bristande analyser och my-gel bidrar de till stora miljökonsekvenser, interna flyktingar från landsbygden och förstörelse av skog och jordbruk. GeYG tycker främst att miljön borde priorite-ras framför kortsiktig ekonomisk vinning och att en hållbar reglering med kontroller borde utvecklas.

– Då staten varken har kunskap eller

” På grund av fattigdom och höga avgifter till universi-tetet är människor utanför storstaden starkt underrepre-senterade i den högre utbild-ningen.”

Foto

: VLA

DIM

ER

SH

IOSH

VIL

I

55

resurser för att göra miljökonsekvensa-nalyser går vissa miljöorganisationer in i dess ställe på uppdrag utav företag, vilket gör att de helt enkelt tjänar pengar på att anpassa resultaten i positiv anda för att få göra fler analyser i framtiden, säger Stella Namgaladze, kontorskoordinator på GeYG.

Genom associationsavtalet som bland annat Georgien skrev under med EU 2014 tar de ett stort steg i internationa-liseringen i och med de reformer och den harmonisering av standarder och regleringar som det väntas föra med sig.

En ökad internationalisering av huvud-staden Tbilisi är given, men kan det få med sig hela landet?

Associationsavtalet kan i bästa fall an-vändas som draglok för att implementera miljölagstiftning och demokratireformer, men med de utmaningar Georgien har krävs utveckling av robusta institutioner med stöd från EU och medlemsländer som Sverige. Särskilt om miljöstandarder och konkurrenskraft ska kunna byggas upp på landsbygden där jordbrukssektorn starkt kommer att påverkas av EU-marknaden. Den gröna rörelsen behövs nu för att stödja också en hållbar EU-utvidgning.

Foto

: VLA

DIM

ER

SH

IOSH

VIL

I

56

Efter Saudiavtalet:

Mot en nygammal utrikes politisk doktrin?FÖRFATTARE: ERIK APEL

GRAFIK: JOSEF MOLIN

57

I mars 2012 avslöjade två grä-vande journalister på Sveriges Radio att Alliansregeringen i hemlighet hade planerat hjälpa Saudiarabien att bygga en vapen-fabrik. Nyheten slog ned som en

svensktillverkad bomb. Det handlade inte bara om det kontroversiella att hjälpa en brutal diktatur att bygga vapen. Regeringen hade dessutom medvetet hemlighållit en aff r som minst sagt rörde sig i den legala gråzonen och ljugit om det för att täcka upp spåren. Efter ett intensivt mediadrev och en svettig presskonferens tvingades dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) avgå. Men historien om Saudiavtalet slutade inte där.

Ramavtalet mellan Sverige och Saudiara-bien slöts redan under regeringen Persson 2005 för att ärvas och senare förlängas av Alliansregeringen. 2014 blev avtalet det för-sta riktigt tunga testet för den nya rödgröna regeringen. För media och väljare stod det tidigt klart att det fanns en spricka mellan de två regeringspartierna. Visserligen hade både Socialdemokraterna och Miljöpartiet gått till val för att införa hårdare regler för vapenexporten. Men där S alltid setts som ett industrivänligt parti, föddes MP snarare ur miljö och fredsrörelsen där motståndet till vapenexporten var centralt. Att reger-ingspartierna tyckte olika var med andra ord ingen hemlighet.

Men höll stödet för svensk vapenexport även på att svikta inom Socialdemokra-terna? Våren 2014 såg det onekligen ut så.

Min forskningsfråga blev således om det fanns något (bortsett en 6,9 procent stor regeringspartner) som kunde förklara den omsvängning som Socialdemokraterna gjorde från att själva ta initiativet för Sau-diavtalet 2005 till att tio år senare på eget bevåg avsluta det. I riksdagsarkiv och ny-hetsinslag låg svaren. Fram trädde en bild av en utrikespolitisk ideologi i förändring.

Den fin s en lång tradition av forsk-ning om val, ideologi och politiska system i både USA och Sverige. 1950 hade Harold Lasswell och Abraham Kaplan introducerat konceptet maktarenor i politiken, forum där politiker och partier anpassar sitt be-teende för att maximera sitt inflytande i det politiska systemet. Konceptet vidareut-vecklades 1968 av svenske Gunnar Sjöblom som identifierade tre politiska arenor i det svenska fle partisystemet; Väljararenan, där partier talar till väljarna (oftast via media) för att maximera valresultat; den parlamentariska arenan, där partierna (i talarstolen och vid förhandlingsbordet) försöker få så mycket inflytande över poli-tiken som möjligt utefter sina mandat; och den interna arenan, där partierna möter sina egna partimedlemmar och försöker få stöd för partilinjen.

I mitten av 90-talet använde statsvetarna Marie Demker och Ulf Bjereld ramverket på den svenska utrikespolitiken. Enligt deras analys kunde partiers beteende i ut-rikespolitiken avgöras av vilka förutsätt-ningar som gällde just vid ett givet tillfälle i respektive arena. Om väljare, media och

Efter Saudiavtalet:

Mot en nygammal utrikes politisk doktrin?

58

partifolk är mottagliga för partiets budskap så är förhållandena gynnasamma. Då är chansen stor att ett parti väljer att lyfta och politisera en utrikesfråga, som till exempel vapenexporten till en brutal diktatur. Är det däremot ett dåligt intresse eller fin s för få röster att tjäna, då är förhållandena dåliga för ett utspel. Ofta är det dock en-ligt Demker och Bjereld ganska riskfritt att uttala sig i utrikespolitiken, eftersom den är förbunden med lågt inflytande och har blivit ett ”billigt” sätt för partierna att profilera sig ideologiskt utan att riskera något politiskt. Eller som man brukar säga: ”utrikespolitik är inrikespolitik”.

Just den insikten tog två andra svenska samhällsvetare tillvara på när de ville ana-lysera utrikespolitikens ideologier. Douglas Brommesson och Marie Ekengren skriver att ett partis utrikespolitiska ideologi avgörs av svaren inom tre variabler: världsbild, principiella värderingar och övertygelser om kausala samband.

I min analys anpassade jag deras gene-rella ramverk för att bättre kunna jämföra det specifika fallet socialdemokraterna och Saudiavtalet. I min analys fi k således va-riabeln världsbild kallas svensk identitet (roll), variabeln principiella värderingar fick bli prioriterade intressen (mål) och övertygelser om kausala orsakssamband ersattes med metod (medel). Genom en kvalitativ textanalys försökte jag sedan klargöra vilka utrikesideologiska svar So-cialdemokratiska förträdare gav 2005 och 2014 på variablernas frågor.

Skilladerna mellan 2005 års socialde-mokrater och 2014 visade sig större än jag kunnat ana. 2005 pratade försvarsmi-nister Leni Björklund och utrikesminister Leila Freivalds om handeln och försvars-samarbetet med Saudiarabien som ett verktyg för mänskliga rättigheter. De såg Sverige som en del av västvärlden som inte skulle lägga sig i hur andra delar av världen lade upp sina politiska system. Sverige hade som litet land heller inte makten att påverka och skulle som litet exportland riskera stora förluster på att markera kring mänskliga rättigheter i handelsfrågor. Den svenska identiteten var den av ett litet land som måste kom-promissa med sina värderingar om det ska klara sig i en större omvärld.

När det gällde prioriterade intressen var det tydligt att handel skulle komma före mänskliga rättigheter och att det var bättre för Sverige att försöka påverka inom EU än att själva ta på sig ledartröjan för mänskliga rättigheter. Uttalandena reflekterar också en pragmatisk syn på medel i utrikespolitiken, där Sverige föredrar tyst diplomati före utåtriktad aktivism, där man tar det säkra före det osäkra när det gäller kontakter med stör-re länder. Visst fanns det även då röster inom S som kritiserade avtalet. Kristna socialdemokrater, som numera heter So-cialdemokrater för tro och solidaritet, kritiserade 2005 beslutet tillsammans men var ensamma om det.

2014 var styrkeförhållandena de rakt

59

Pragmatic Realpolitik (2005/06)

Active Internationalism (2014/15)

Identity(role)

Sweden is a small and vulne-rable Northern European actor with limited capability and influ-ence, minding its own business, working with others, acting within the limits of its authority.

Sweden is an independent mo-ral superpower, a ‘conscience of the world’, a peace-loving, diplomatic force for good, ta-king the side of the smaller, poorer and non-aligned states unable to fend for themselves.

Priori-tized

Interests (ends)

Rational realist self-interests: - Trade over human rights.- Status: Gaining within existing int. system- Getting in center of EU & CSFP

Identity interests: - Human rights over trade.- Transformation: Gaining by transforming the int. system- Getting in center of UN

Method(means)

Pragmatism:Silent diplomacy:- Influence internally- Get behind rather than in front- Better safe than sorry

Activism:Speaking out:- Influence externally- Get in front rather than behind- Nothing ventured, nothing gained.

Tabell 1

Pragmatic Realpolitik (2005/06)

Active Internationalism (2014/15)

2005/06Björklund (Defense Minister)Freivalds (Foreign Minister)

ACSD

2014/15

Lövfen (Prime Minister) Wallström (Foreign Minister)SAP members of parliamentSAP youth leagueSAP student unionSAP women’s federationSAP religious association

Tabell 2

60

motsatta. Trots att statsminister Stefan Löf-ven var den som trevande inledde debatten, när han blev utfrågad av Jonas Sjöstedt i riksdagen, var det utrikesminister Mar-got Wallström som blev symbol för den svenska hållningen, om en feministisk ut-rikespolitik. Även denna gång protesterade Socialdemokrater för tro och solidaritet, men nu med stöd av såväl utrikesministern, SSU, S-studenter och S-kvinnor, samt ett antal socialdemokratiska riksdagsleda-möter. Istället för en litet land, beskrevs Sverige som en moralisk supermakt och världssamvete med stor potential att på-verka världsopinionen. Sverige kunde agera aktivistiskt på världsarenan och visst visa på att mänskliga rättigheter och en mo-ralisk kompass i utrikespolitiken går före handel och ekonomiska intressen (se tabell 1 & tabell 2).

Även när jag tittade på förhållandena i de olika arenorna blev skillanden stor mellan 2005 och 2014. Under dessa tio år hade såväl väljare som media fått upp ögonen för vapenexporten till Saudiarabien och var på hugget när frågan aktualiserades igen. Med skandalen om vapenfabriken i färskt minne fyllde Saudiavtalet återigen löpsedlarna 2014. Det var säkerligen en del av anledningen till att andra partier hade hunnit positionera sig och ta ställning i frågan för att tjäna röster. Från att ha varit ett obskyrt rutinärende hade frågan om Saudiavtalet blivit politiskt sprängstoff med potential att bryta isär den nya samarbets-regeringen (se tabell 3).

Sammanfattningsvis kan Saudiavtalet sägas manifestera en vändpunkt mot en ny utrikespolitisk ideologi inom Social-demokraterna och svensk utrikespolitik. Som utrikesdoktrin hade Olof Palmes aktiva internationalism länge varit ut-räknad. I efterhand framtår det en smula ironiskt att Ulf Bjereld, samme S-märkte statsvetare och numera ordförande för S-förbundet Socialdemokrater för tro och solidaritet var en av dem som räk-nade ut den.

”Palmes aktiva internationalism skulle inte längre vara möjlig i vår tid, eftersom det internationella samfundet är så fun-damentalt annorlunda. Ihopvävd med andra genom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är det inte längre möjligt för Sverige att ha en självständig utrikespolitik.” , skrev han 2011.

Var Wallströmdoktrinen med feminis-tisk utrikespolitik tar vägen är omöjligt att säga. Klart är ändå att det skett en skarp kursändring sedan Laila Freidvalds, och kanske i en ännu större utsträckning se-dan Carl Bildts dagar. När den rödgröna regeringen inom kort förväntas lägga fram en proposition om det nya regelverket för svensk vapenexport och ett förslag om att följa upp erkännandet av Palestina med ett erkännande av Västsahara sätts den nya linjen återigen på prov. Hur den står sig avgörs i detta nu, men kommer kanske först bli tydlig efteråt, när nästa generation statsvetare och historiker slår i riksdags-protokoll och mediearkiv.

61

2005/06 2014/15

Media/vo-ter arena

Unfavorable-No media attention-No public outrage-No knowledge of the details

Favorable-Large media attention-Massive public outrage-Good knowledge of the details

Parlia-mentary

arena

Unfavorable-Protesters in minority-Government united and deter-mined -No government actors protes-ting

Favorable-Protesters in majority-Government divided and he-sitant -Government actors (Green Party) protesting

Internal arena

Unfavorable-No votes to be gained-No real prospect of success

Favorable-Votes to be gained-Real prospect of success

Tabell 3

62

GRÖNA STUDENTER TAR ÖVER BRYSSEL

63

E fter stressiga och jobbiga dagar på jobbet när jag är på väg hem genom de grå korridorerna i parlamentet, kan det

ibland gå upp för mig att det vi gör här påverkar 500 miljoner människor. Det kanske inte påverkar dem imorgon, men kanske om tio år. Det är ganska häftigt, säger Patricio Ruiz Vergara.

Patricio är före detta språkrör i Gröna studenter och vandrar nu genom Europar-lamentets korridorer i egenskap av politisk sekreterare till EU-parlamentarikern Max Andersson. Max bildar tillsammans med Linnea Engström, Peter Eriksson och Bodil Valero den grupp med svenska miljöpar-tister som efter valet 2014 blev invalda i Europaparlamentet.

Efter valet dubblades antalet miljöpartis-tiska politiker i parlamentet jämfört med

föregående mandatperiod, vilket bidragit till att även antalet anställda tjänstemän på EU-kansliet har ökat stort. På Miljöpartiets kansli i parlamentets enorma glasprydda byggnad i Bryssels EU-distrikt arbetar idag ett tjugotal personer. En tydlig trend är att många av de som anställts under det senaste året har en bakgrund från Gröna studenter.

Varför arbetar så många gröna stu-denter i Bryssel?

– Det beror väl bland annat på kontakter, säger Frida Johnsson, politisk sekreterare för Max Andersson och tidigare språkrör för Gröna studenter. Hon upplever att det fin s många oerhört smarta och kompe-tenta personer i Gröna studenter som är intresserade av internationella frågor.

– Gröna Studenter bidrar till att utbilda sina medlemmar till att bli duktiga tjäns-temän och beslutsfattare till Miljöpartiets

Nästan en tredjedel av de som idag arbetar på Miljöpartiets kansli i Europa parlamentet i Bryssel har bak-grund i Gröna studenter. Hur hamna-de de där? Vad gör de där? Vy har pratat med några av de gröna studenterna i Bryssel.

GRÖNA STUDENTER TAR ÖVER BRYSSEL

FÖRFATTARE OCH FOTO: KAJSA KARLSTRÖM

64

organisation, säger Erik Apel, politisk se-kreterare för Bodil Valero med bakgrund i Gröna studenters riksstyrelse. Han menar vidare att många i Gröna Studenter är in-tresserade av kunskap, något som är viktigt för att kunna arbeta med kunskapsintensiva frågor som hanteras i Europaparlamentet.

Att arbeta som politisk sekreterare inne-bär att bereda vägen genom EU-politikens labyrinter för sin parlamentarikers politiska ambitioner. Sekreterarna tar fram underlag för beslut, skriver rapporter och debatt-artiklar, såväl som att hjälper till med de rent administrativa delarna av arbetet i parlamentet.

– Det svåraste med att arbeta i parla-mentet är att förstå hur parlamentet och lagstiftningen fungerar, tycker Frida som tidigare arbetat politiskt i både kommun och riksdag. Där var beslutsprocesserna tydligare, menar hon.

– I EU är det ju flera olika institutioner som tillsammans stiftar lagar. Här fin s också mycket informella maktstrukturer som man måste lära sig att förstå. Man måste kunna hitta sin plats och lära sig spe-let här för att kunna påverka, säger Frida.

Frida, Patricio och Erik hittade alla till Europaparlamentet på ungefär samma sätt. Efter flera års engagemang i Gröna studenter och Miljöpartiet var de bekanta med sina respektive parlamentariker sedan tidigare vilket underlättade möjligheterna att få arbete i parlamentet.

De tre Gröna studenter-alumnerna har även långa universitetsutbildningar med

sig till Bryssel med högskolepoäng i allt från biologi och fysik, till filosofi och sä-kerhetspolitik. En bred profil är en klar fördel i jobbet som politisk sekreterare i parlamentet där man behöver kunna sätta sig in i alla möjliga sorters politiska frågor; allt från fredsprocessen i Syrien till robot-lagstiftning.

I Europaparlamentet är Miljöpartiet del av den gröna gruppen. De gröna är en spretig grupp med ledamöter från 17 olika europeiska länder och från olika typer av gröna och regionalistiska partier. Med sina 50 ledamöter är den gröna gruppen en av de mindre grupperna i Europaparlamentet.

Totalt finns det 751 ledamöter i hela Europaparlamentet. Varje ledamot har rätt att ha tre politiska sekreterare an-ställda i Bryssel. Parlamentarikerna och de politiska sekreterarna bildar tillsam-mans med det stora antalet handläggare, pressekreterare, praktikanter, vaktmäs-tare, säkerhetspersonal, journalister och lobbyister en enorm arbetsplats. En gång i månaden reser en lång karavan av parla-mentsanställda den 30 mil långa sträckan till Strasbourg där parlamentet håller sina huvudsessioner.

Trots det stora antalet anställda i par-lamentet och EU, är den bild många har av en överdimensionerade EU-byråkrati inte helt sann.

– Nej, i själva verket är EU-adminis-trationen alldeles för liten för sin uppgift,säger Erik. Det fin s totalt 55 000 anställda i hela EU-administrationen. Det kan jämfö-

65

Frida JohnssonÅlder: 30 årJobb: Politisk sekreterare till EU-par-lamentarikern Max AnderssonBakgrund i Gröna studenter: Star-tade upp Gröna studenter i Uppsala 2007. Språkrör för riksorganisatio-nen 2008-2011. Startade upp Tidskrif-ten Vys föregångare deFacto 2011. Utbildning: Master i evolutions-biologi från Uppsala universitet, samt strökurser i fi losofi , statsvetenskap, retorik m.m.

66

ras med förvaltningen i den brittiska staden Birmingham som har 60 000 anställda.

Efter att ha arbetat i EU-maskineriet ett tag är det tydligt att Frida, Patricio och Erik har en större förståelse för EU än de fle ta svenskar.

– När man arbetar här i Bryssel förstår man verkligen hur dålig svenska mediers EU-bevakning är. Media ger inte utrymme att förklara hur allt hänger ihop och fung-erar i EU. De rapporterar bara när något extremt har hänt som flyktingkrisen eller Greklandskrisen, eller när något toppmöte hålls. Detta ger ingen riktig förståelse för hur EU tar beslut, säger Erik.

Patricio håller med och ser att andra länder har en bättre mediebevakning.

– EU är väldigt stort utanför Sverige. I Frankrike har man med minst en EU-nyhet i varje nyhetssändning. Och fransk media rapporterar inte bara om toppmöten, utan där pratar man till exempel om lagför-slag som är på gång och vad som händer i plenum. Det gör att EU-debatten blir mer levande än vad den är i Sverige, säger Patricio.

– Vi jobbar hela tiden att sälja in viktiga EU-nyheter till svenska journalister. Men de frågorna som vi tycker är otroligt vik-tiga tycker inte journalisterna är aktuella, säger Frida.

Att den svenska mediebevakningen av EU är liten och bristfällig får konsekvenser för hur svenskar uppfattar EU.

– EU beskylls för mycket. I Sverige pratar

man ofta om EU som en aktör. Man kan inte skilja på parlamentet, Europarådet och kommissionen. Det gör att många får en felaktig bild om vad som händer i EU, säger Frida och fortsätter.

– Ta flyktingfrågan till exempel. Euro-paparlamentet har fört fram bra politik i flyktingfrågan, men enskilda länder i mi-nisterrådet har vägrat acceptera de förslag parlamentet kommer med om att ta emot flyktingar. Då är det alltså inte hela EU eller parlamentet som är bromsklossen, utan enskilda medlemsländer som Ungern, säger Frida.

Arbetet som politisk sekreterare i Euro-paparlamentet innebär långa dagar, oregel-bundna arbetstider och mycket resor. Detta är inte något som skrämmer de tre Gröna studenter-alumnerna.

– Alla som är intresserade av politik borde försöka prova på att arbeta här i Bryssel. Det fin s ingenstans man lär sig så mycket om det politiska hantverket som här! säger Patricio.

Det är inte bara arbetet som är stimu-lerande. Staden Bryssel är spännande och har mycket att erbjuda, menar Fri-da som gillar mixen av olika kulturer och språk.

– Bryssel har rykte om sig att vara en tråkig och grå stad, men det är oförtjänt. Det bor många unga människor från hela världen här som är intresserade av politik. Bryssel är också fullt av musik, caféer, po-litiska debatter och mycket uteliv. Det är svårt att ha tråkigt, säger Frida.

67

Patricio Ruiz VergaraÅlder: 32Jobb: Politisk sekreterare till EU-parlamentarikern Max AnderssonBakgrund i Gröna studenter: Språkrör för riksorganisationen 2013-2015. Utbildning: Fysik, national-ekonomi och statsvetenskap vid Linköpings universitet

Erik ApelÅlder: 28Jobb: Politisk sekreterare till EU-parlamentarikern Bodil ValeroBakgrund i Gröna stu-denter: Ledamot i Gröna studenters riksstyrelse 2013-2014Utbildning: Magister i säkerhetspolitik från Försvarshögskolan och kandidat i internationella relationer från Göteborgs universitet

En grön tidskrift för akademiker

Följ oss på sociala medier:Facebook.com/TidskriftenVy Twitter @TidskriftenVyTidskriftenVy.wordpress.com