Översikter och meddelanden

Demokrat i u tan demos

– utveck l ing e l l e r

avveck l ing?

J A N T U L L B E R G 1

Democracy without a demos – progress or degener-ation?The modern national state with its liberaldemocracy is challenged both at the na-tional and at the international level. Thedevelopment of a federal EU-model im-plies centralization of decisions and alsorevisions in parts of democratic ideology; amodel of social group representation, con-sociationalism, is expanding. At the na-tional level, immigration is one factor thatstimulates ideas of multiculturalism. Inboth these challenging views, nationalismand the national state is seen as a solutionto be abandoned or revised. A further in-fluencing factor is a common disdain fornationalism among liberal philosophers.But there are also arguments for a liberalnationalism criticizing the political, eco-nomic and philosophical accusationsagainst nationalism. The article analyzessuch ideas, pro and con, that are suggest-ing revisions of the traditional democraticorder to create a post-national state or amulticultural state. The conclusion is thatthe liberal national state is not morally de-fect, disabled or dangerous.

En revision av det svenska försvarets in-struktion, Soldaterinran, kan ses som etttidsdokument vilket anpassar sig till stats-maktens syn på Sverige och dess plats ivärldsordningen. Den föregående versio-nen var från 1966 och beskrev syftet medsoldatens insats: ”värna vår frihet att själ-va forma vår rättsordning och kultur”. Idet nya förslaget ersättes detta med: ”Medgemensamma krafter till det yttersta för-svara vårt land och frihet” (Riksdag ochdepartement, 2009). ”Yttersta” låter kraft-fullt, men riktigt vad som försvaras äroklart. I en tid präglad av EU och invand-ring framstår både ”själva forma” och”vår rättsordning och kultur” som över-ord. Den nationellt självständiga demo-kratin glider mot ett vagare medbestäm-mande och vår kultur mot ett vidare ochvagare multikulturellt amalgam. Demo-kratins båda komponenter, folk och styre,anses behöva revidering.

Demokratin representeras fortfarande iförsta hand av den moderna västerländskanationalstaten. Det framförs dock en delkritik mot denna utformning. Bör folket,som en mer specificerad etnisk grupp,verkligen utgöra en central komponent?Denna artikel kommer att ta upp en ”revi-sionism” som är kritisk mot demos i de-mokratin. Ett alternativ till den demokra-tiska nationalstaten är multikulturalismsom framförs i två kontexter. Den ena ärEU vars primära rättfärdigande är att fö-rebygga en aggressiv nationalism. Den an-dra är den multikulturalism som i kombi-nation med massinvandringen till Sverigelyfts fram som något önskvärt och utma-nar den tidigare dominerande synen avSverige, deskriptivt och normativt, somett folkhem. Denna kritik mot national-

1 Jan Tullberg är docent i företagsekonomi frånHandelshögskolan i Stockholm med inriktning påföretagsetik. Nu är han anknuten till Centrum förEvolutionär Kulturforskning, Stockholms univer-sitet.E-post: jan@tullberg.org

Statsvetenskaplig Tidskrift 2011, årg 113 nr 4

442

statsidén formulerar sig inte som riktadmot demokratin utan snarare mot förete-elser vilka ses som demokratiska ofull-komligheter. Men i varje reformförslagligger inte bara en potential till förbättringutan också till försämring. John StuartMill (1861) och många andra hävdar attdemokratin förutsätter en nationalstatoch att multikulturalism därför inte ärkompatibel med demokrati.

Nationalstaten möter rivaliserande lös-ningsförslag för en rad centrala uppgifter.Hur skall samhället hållas ihop? Hur skallstatsmakten kontrolleras av medborgar-na? Det föreslås att demokratin har möj-ligheter, kanske till och med bättre möjlig-heter, i andra former än nationalstatens.Det finns en rad olika idékomponentersom samverkar till en kritisk eller åtmins-tone skeptisk mentalitet mot nationalsta-ten och som tilldelar demos, folket, en mermarginell roll. Folket och folkhem har tidigare hyllats

för sin inkluderande funktion, men nuflyttas fokus till den exkluderandefunktionen.

En liberal preferens för pluralism ochoro för ett majoritetstyranni expande-rar till en majoritetsfientlig inställning.

Olika särintressen etableras medetnisk/kulturell bas istället för en poli-tisk/social.

Proportionalitet för olika sociala grup-per utmanar den rent politiska repre-sentativiteten.

Globalisering medför, enligt en vanligbedömning, att den nationella arenanblir av mer marginell betydelse. Natio-nalstaten avvecklas i en värld som blirkosmopolitisk och postnationell.

Demokratin har under en period fungeratsom en överideologi för olika politiskauppfattningar, men nu syns ett mönsterdär multikultur föreslås som överideologioch demokratin blir ett element som kan

bli föremål för revisioner i detta överord-nade projekt. Multikulturalismen är i siginte demokratisk och det är oklart hurodemokratiska och demokratiska traditio-ner skall integreras. Multikulturella entusi-aster gör antaganden om att detta kom-mer att lösas på ett bra sätt. Inställningentill multikulturalism ses ofta som ett val aven positiv attityd i kontrast till ”rädsla”; re-kommendationen är att gilla läget och semöjligheter, inte problem. Denna artikelhar en mer problematiserande vinklingoch det är just de demokratiska effekternaav en alltmer nationslös statsmakt somstår i centrum. Kan en demokrati fungeraväl utan ett demos?

Skall en term vara användbar är det of-tast klokt att hålla den normativa konklu-sionen öppen samt att ha ett deskriptivtinnehåll som särskiljer från andra katego-rier med vilka jämförelser görs. Den cen-trala tesen i nationalism är att en etniskoch kulturell gemenskap bör manifesterasi en nationalstat (Gellner 1983). Ett alter-nativ till nationalism är multikulturalismsom förordar etnisk och kulturell diversi-tet. En del etniska minoriteter beskrivssom ”nationella minoriteter”, men dettamotiverar inte användandet av en termi-nologi med multikulturella stater och mul-tikulturalism som en variant av national-stat och nationalism då detta blir förvir-rande; man bör tydligt skilja mellan natio-nalism och multikulturalism. Det finnsockså minoriteter som inte lockas av enmultikulturell ordning utan eftersträvar enegen nationalstat, men de bör ideologisktses som nationalister, inte multikulturalis-ter. En tredje grupp betecknar jag somkosmopoliter. Deras ambition är inte attlyfta fram andra specifika etniska grupperän majoritetsfolket, utan att tona ner denetniska bakgrunden till förmån för en kul-turell och etnisk neutralitet. Kosmopoliterhyser ofta en skepsis mot en moralisk rätt

443

!

ÖV

ER

SIK

TER O

CH

MED

DELA

ND

EN

att prioritera sina medborgare framförandra människor och förespråkar en mo-ralisk universalism. De finns i ett brett po-litiskt spektrum, från neoliberaler som villreducera statsmakten, till suprastatan-hängare som vill stärka och fusionerastatsfunktioner.

Dispositionen är enligt följande: Denförsta sektionen behandlar etnicitet ur ettteoretiskt perspektiv och dess grund förmedborgarskap. I det andra diskuteras al-ternativ till etnicitet som grund för med-borgarskap. Den tredje sektionen kom-menterar multikulturalism inom EU ochden fjärde tar upp multikulturalism isvensk kontext. Artikeln avslutas i enfemte sektion med konklusioner.

1 Etnic i te t och lojal i te t

1.1 Rötter och rationalitet

Etnicitet ses ofta som baserat på två fak-torer, ”tribe and territory” (Patterson1977). Men det kan vara klokt att breddaetniciteten till fem olika faktorer som av-gör nivån på den etniska homogeniteten:gemensamt ursprung, fenotypisk likhet,språk, religion, territorialitet (Shaw andWong 1989). En gemensam etnicitet kanframbringa en politisk kultur som kanvara bas för en demokratisk ordning.

Ernest Renans betraktelse från 1882,”Vad är en nation”, presenterar ett svarsom hållit väl för tidens tand. Hans kon-klusion citeras ofta: ”En nation är ett dag-ligen upprepat folkbeslut” (Renan 1882/2010, s 67). Han redogör för en rad kom-ponenter – ras, språk, gud, ekonomiskaintressen och geografi – och menar attingen av dessa i sig är nödvändig eller till-räcklig, men att de alla är relevanta. Hanframhåller möjligheten till fusion och assi-milering; burgunder, galler och frankerhar blivit fransmän. På sikt uttalar han sig

för en större europeisk gemenskap vilketnoterats och uppskattas i EU-samman-hang. Men han påtalar också möjlighet tillfission och där demoniserar han inte na-tionalismen: ”En nation har aldrig ettverkligt intresse av att annektera och kvar-hålla en provins mot dess vilja” (s 68). Be-slutet om nationens fortbestånd sker i nu-tid, men rötterna bakåt och ett gemen-samt framtidsprojekt är nödvändiga be-ståndsdelar; ”i det förflutna ett arv av äraoch förluster att dela, i framtiden ett ge-mensamt projekt att framställa” (s 67).

Många tänkare betonar nationen somett kitt mellan staten och civilsamhället.Statens uppkomst som ett liberalt konsen-susbeslut är naturligtvis en skönmålning(Locke 1690, Rawls 1971). Organiseringsker inte alltid horisontellt, utan ocksåvertikalt, uppifrån och ner. Många stats-bildningar kan ses som en övergång frånnomadiska till bofasta banditer och dåuppstår ett intresse liksom för parasiter attinte döda värddjuret. Så kan man beskrivastatens blygsamma ursprung (Olson2000). Charles Tilly (1985) spinner på ettenkelt ursprung ur en maffiastat som se-dan institutionaliserades. Stegvis växer le-gitimitet utöver det westfaliska steget, detstatliga våldsmonopolet, genom ett fören-ande nationellt projekt. Varken legitimiteteller våldsmonopol uppnås dock på per-manent basis utan kan komma att ifråga-sättas. Frågan om nationen är ett gemen-samt projekt kan en dag förlora i ett folk-beslut.

Många teoretiker har en bild av natio-nen som kan sammanfattas i ett ord –myt. Nationen är påhittad. Titlar på någrainflytelserika böcker ger en tydlig bild:”Imagined Communities” av BenedictAnderson, ”The Invention of Traditions”av Hobsbawn & Ranger samt ”ChosenPeople: The Sacred Sources of NationalIdentities” av Anthony Smith. Men dessa

444

bilder av nationalismen kan ifrågasättas.Såväl stater som nationer kan ha en för-skönande historieskrivning, men det gördem inte till fiktiva företeelser med imagi-nära effekter.

En intressant idé är att se nationalismsom positivt samverkande med industria-lisering; nationalism blev en mjukvarasom kompletterade den mer kallhamradeindustrialiseringen (Mosse 1980). Gid-dens har en träffande formulering ”ett ka-pitalistiskt samhälle blir ett samhälle en-bart för att det är en nationalstat” (Gid-dens 1990, s 57). Alltför ofta betonas mot-sättningar mellan marknad och nation såatt nationalismens funktionalitet för detmoderna samhället helt överskuggas avdess irrationella komponenter. Den natio-nalitetsforskare som mest understrukitdet funktionella med modern nationalismär Ernest Gellner (1983). Detta har dockGellner kombinerat med att negligeradess historiska och etniska rötter, men an-dra forskare har visat större intresse förden problematiken.

Forskare med en primordial grundsynser etnicitet som en viktig, men också hot-full, faktor. Van den Berghe (1987) bedö-mer egennytta som det normala i mänskli-ga relationer med undantag för nära släkt-relationer där det finns ett genetiskt ratio-nellt intresse som leder till reella uppoff-ringar och genuin solidaritet, kin altruism

(Hamilton 1964). I stora samhällen äröverheten inte nära släkt med befolkning-en, men använder gärna släkttermer i ma-nipulativ avsikt. Van den Berghe menaratt denna retorik blir utan effekt när detfinns etniska skillnader för då framstårbristen på släktskap som uppenbar. Mennär det föreligger etnisk likhet kan under-såten uppfatta detta som perceived kin inte-

rest och låta sig luras. Connor (1994) fästerockså fokus på denna risk, men det tycksmig omotiverat pessimistiskt. Vad som

ligger i det egna intresset kan vara svårt attse och medborgaren kan bli lurad, menknappast i släktfrågan; de flesta mänskligakulturer har varit högst noggranna ochvälinformerade i fråga om reella släktrela-tioner. Det tycks mig rimligare att beaktaalternativet att det föreligger ett faktisktgenetisk intresse som förenar en vidareoch genetiskt mindre besläktad krets (Sal-ter 2007). Det finns större möjligheter attpåverka moralen genom kulturen än ge-nom manipulerat släktskap.

I Staten (Platon 370 f Kr/1969) förs enklassisk diskussion om moral och mani-pulation och frågan ställs om det är denmäktiga minoriteten eller den röststarkamajoriteten som kontrollerar samhälls-moralen. Thrasymachos hävdade att mo-ral var ett sätt för eliten att styra menighe-ten, men Kallikles menade att moralen varett instrument för de många att indirektstyra över de få och mäktiga. Om dennadiskussion överförs till terminologin i ennutida diskurs hävdar Kallikles en tes omnormativitet; majoriteten hyser stor maktgenom att definiera det normala.

Denna påverkan till enighet behöverdock inte vara något negativt utan är ettband som förenar. På grund av en rationa-litet i gruppagerande och en stark mänsk-lig böjelse för konformism tycks en känslaav nationell gemenskap finnas som poten-tial. Ett samhälle kan naturligtvis inte varaharmoniskt ense vare sig ifråga om moraleller i intressen, men det finns gemensam-ma intressen och ett moraliskt ramverkkan göra motsättningar möjliga att hante-ra. Vid demokratins genombrott i moderntid var det främst högern som fruktade attKallikles hade rätt och var vaksamma motett normativt majoritetsvälde. Nu är det iallt högre grad vänstern som sviktar i de-mokratisk tilltro. En populär tankemodellde senaste decennierna har varit den om”två tredjedelssamhället”; en skötsam ma-

445

!

ÖV

ER

SIK

TER O

CH

MED

DELA

ND

EN

joritet av medborgare ignorerar en tredje-del bestående av ett flertal mer eller mind-re marginaliserade grupper som saknar enväsentlig samhällsfunktion. Den som an-ser att majoriteten förtrycker minoriteter,och de egna sympatierna ligger hos någonminoritet kommer inte rimligtvis till pro-demokratiska slutsatser.

En mer prodemokratisk hypotes är attmajoritetsintresset inte ligger så långt frånallmänintresset och att det blir så starkt attdet skapar förväntningar, regler och bete-enden som också påverkar samhälletsmaktelit. Biologi och sociologi kan sam-verka till en konstruktiv samhällsetik.

1.2 Nationella majoritetens diktatur?

Ett argument mot liberal individualism äratt individens beslut kan få negativa effek-ter för andra individer. Hänsyn till ”denAndre” kan dock bli en hänsynens järnbursom gör den individuella suveränitetenminimal. Vad kan en individ göra utan attnågon annan kan bli berörd och besviken?På liknande sätt kan den demokratiskastaten och dess majoritet uppmanas att tahänsyn till en rad subgrupper inom ochutom landet och deras representanter.Rättigheter och veto kan ses som önsk-värda mot den ”nationella majoritetensdiktatur” – men de är också inskränkning-ar i demokratins och nationens suveräni-tet.

Många kritiker av borgerlig alias liberaldemokrati menar att de själva represente-rar en rivaliserande variant av demokrati,men många av dessa kritiker har problemmed såväl demos som med krati. Den rela-tivt tydliga beslutsmodellen inom liberalanationalstater överges för en modell somär ytterst oklar och utopisk. Habermas(1984) vision om en kommunikativt ska-pad konsensus har en popularitet somförvånar. Ett diskutabelt försvar är att det-

ta i hög grad är retorik med en ambitionsom är talk-centric, inte vote-centric. Konsen-susmodellen tänjs ut ytterligare till ett glo-balt format där olika perspektiv skall finnaen gemensam harmoni (Bohman 2007).Ofta är det inte bara en fråga om att skrivapositivt om multikulturalism, utan ett häv-dande att nationalstaten saknar en legitimsuverän makt att fatta beslut som motver-kar multikulturalistiska anspråk. En vän-sterpopulistisk global variant på tematmassan mot eliterna är ”Multitude motimperiet” (Hardt och Negri 2007). Dessaidéer är populära i vissa kretsar och bidrartill att underminera legitimiteten hos denliberala nationalstaten.

I länder med en sedan länge etableradmultikulturell verklighet, handlar diskus-sionen i mindre grad om multikulturalis-mens förträfflighet, utan mer om att skapaen situation som fungerar någorlundatrots de multikulturella problemen. Etthandlingsalternativ är att på ett civiliseratsätt splittra de samhällen där det finns enstark opinion för att komma bort ifrån enkonfliktfylld samvaro i samma stat (Tull-berg & Tullberg 1997). Det kan tyckasrimligt att överväga om en klok preventivåtgärd är att söka undvika att multikultur-alism uppstår. I många sammanhang före-språkas försiktighetsprincipen; man börundvika att skapa situationer med svår-hanterliga problem, då de finns en högrisk att man inte kommer att kunna lösadessa problem. I den multikulturella dis-kussionen är det argumentet sällsynt.

1.3 Politisk filosofi – tre teorier

Ifrågasättandet av nationalstaten förstärksav att liberala teoretiker har en oengageradeller skeptisk syn på nationen. De betonargärna individens rationalitet och använderofta en universell utilitarism som mora-liskt riktighetskriterium. Det finns en libe-

446

ral poäng i att ha subkulturer inom en stat,såsom till exempel religiösa sekter, som ärbetydligt mer konformistiska och krävan-de än vad staten är. För den som är medfinns en stark motivation till uppoffringarför det gemensamma projektet, men omsektmedlemmen omprövar sin tro så ärdet mestadels relativt lätt att kliva av; detinnebär inte att bryta upp från samhället,bara från en subkultur inom det. För en li-bertariansk uppfattning blir rekommen-dationen en minimal stat samt frivilligasubkulturer (associations) utan maktposi-tion mot individen (Nozick 1974). Dettaimplicerar en måttlig entusiasm för olikasubkulturer och att de skall klara sig utanstatsstöd. Många framstående liberala ide-ologer som Popper, Berlin och Hayek harintagit en kosmopolitisk inställning. För-utom den liberala kosmopolitismen finnsdet två andra icke-nationalistiska ideologi-er som jag vill ta upp i detta sammanhang.

En stark grupp i den filosofiska debat-ten är de som ofta kallas liberal egalitarians.De utgörs av personer som Rawls (1971)och Dworkin (1981) vilka förespråkar sto-ra uppoffringar till en gemensam finansie-ring. Till de mer svårsmälta komponenter-na hör uppfattningen att personliga ta-langer skall ses som en gemensam kollek-tiv resurs. Framförallt Dworkin betonaratt personlig ansträngning, men inte per-sonlig förmåga, är relevant vid tilldelningav resurser. Samhällets resurser skall alltsåfördelas enligt en ytterst jämlik mall ochsedan kan individerna spendera dem en-ligt eget gottfinnande. Den liberala kom-ponenten i detta synsätt är framför allt attdet är individen själv som avgör vad somär ”det goda” och väljer hur de tilldeladeresurserna skall förbrukas. Egalitärernaför komplicerade men svagt motiveraderesonemang varför man skall bilda enstrikt gemenskap för insamling och tilldel-ning av resurser, utan att ha ett gemen-

samt projekt i vilket dessa pengar skallspenderas. Inte ens föräldrar som övervä-ger att ge resurser till sina egna barn ärneutrala till om pengarna kommer att gåtill studier eller till krognotor.

Den tredje gruppen, kommunitärerna,har inga anspråk på en liberal etikett utanser paternalism som en positiv hjälp. Indi-viden ses som inkompetent att fatta beslutom vad som är det goda, utan den upp-fattningen präglas av hans kulturellagrupp, individens community. Den idén kankombineras med multikulturalism om deingående grupperna hålls separerade. Själ-va grunden för harmoni, enligt denna ide-ologi, är att individen bör utsättas för ettenhetligt normsystem. I denna miljö fårindividen sina ”authoritative horizons”(Taylor 1992). En del av denna rörelsesteoretiker har kommenterat möjlighetenatt uppnå en sådan stark community i natio-nalstaten. Deras bedömning är att denmoderna liberala nationalstaten är alltförpluralistisk för att kunna erbjuda en stabiloch homogen miljö (MacIntyre 1994).Från en kommunitär horisont kan därförkonservativa invandrargrupper vara allie-rade med samma målsättning; att få resur-ser och makt så att man kan föra en pater-nalistisk politik över sin egen grupp. Hete-rogenitet kan bli en tillgång om statenspjälkas upp och pluralismen inom grup-perna begränsas.

Verkligheten skiljer sig väsentligt fråndessa tre teoretiska modeller. En domine-rande komponent i existerande modernastater är den paternalistiska välfärdsstaten.Dess omfattande positiva rättigheter, entit-

lements, avviker från libertarianernas fokuspå negativa rättigheter, men också frånegalitärernas uppfattning att staten intebör diktera för medborgarna vad som är”det goda”, utan överlåta detta åt indivi-derna. Kommunitärernas slutna communi-

ties, som berättar för sina medlemmar vad

447

!

ÖV

ER

SIK

TER O

CH

MED

DELA

ND

EN

som är det goda, är ovanliga; det modernasamhället saknar inte konformism, mendenna uttrycker sig snarare i trender än istarka traditioner som hos Amishfolketoch Huttitkommunerna i Nordamerika.

I de faktiska nationalstaterna råder enintensiv politisk kamp om vad som är ”detgoda” som de offentliga resurserna skallanvändas till. Filosofernas förhoppning äratt de olika uppfattningarna skall kunnalösas genom ett ”overlapping consensus”(Rawls 1999); även om man har olika upp-fattningar om det goda kan man hitta ge-mensamma modeller för hur detta skalllösas. Det är här multikulturalismen blirett problem, då det överlappande konsen-sus som skall hålla ihop ett samhälle bliruttänjt när ytterligare subkulturer skall in iden gemensamma ramen. I en liberal na-tionalstat utgör demokratiska val och ma-joritetsmakt det överlappande konsensussom avgör vilka allokeringsalternativ somgenomförs de närmaste åren. Det ärknappast orimligt att se den moderna na-tionalstaten som en god balans mellantrygghet och tillhörighet å den ena sidanoch liberala möjligheter till egna projekt åden andra. Dessutom finns en fungerandebeslutsmetod för kollektiva beslut. Immi-gration av nya etniska grupper innebärinte bara en import av sociala problem,utan också en minskning av legitimiteten idemokratins metod, att avgöranden skergenom majoritetsbeslut.

Dessa tre synsätt är inte primärt fokuse-rade på mångkulturalism, men de söker ihög grad göra sig kompatibla med mång-kulturalismen och drar inte några kritiskaslutsatser om riskerna med en minskadnationell sammanhållning. Teoretikernasrekommendation att driva radikalt univer-salistiska eller partikularistiska synsättinnebär en försvagning av mesonivån, na-tionalstaten. Lockelsen för libertarianernaär att en svagare nation kan medföra en

krympande välfärdsstat. Egalitärerna hop-pas tvärtom på en bibehållen eller ökandeomfördelning, och att ett svagare natio-nellt projekt ger en minskad styrning avmedborgarna till ”det goda”. För kommu-nitärerna så medför förhoppningsvis enförsvagad nation att normativa kommu-ner som styr sin grupp mot ”det goda” fårökad auktoritet. De olika förhoppningar-na är sinsemellan motstridiga, men de in-dikerar likväl att en liberal nationalismknappast har något stöd att vänta fråndessa kretsar.

1.4 Liberal nationalism (alias natio-nell liberalism)

De som argumenterar för liberal nationa-lism befinner sig i ett tvåfrontskrig motkosmopoliter och multikulturalister. Närliberal nationalism skall preciseras till ettcentralt arbete faller valet ofta på bokenNational liberalism av Yael Tamir. I denförs övertygande resonemang om att na-tionalism inte nödvändigtvis är en aukto-ritär tvingande ordning, utan individenkan i hög utsträckning välja vilka delar i ennationell kultur han följer och vad handistanserar sig ifrån. De senare valen kanvara konventionella och ogenomtänkta,men också välgrundade på erfarenhet ochreflektion. Men människan är ingen tabula

rasa utan vi startar med inlärning ochprägling i en viss kultur.

Styrkan med den nationella basen fördemokratin är i hög grad att den inte ärpolitisk och genom sin opolitiska karaktärhotas den inte av politisk oenighet som juär både en förutsättning och en effekt avdemokratin. En demokratisk stats sam-manhållning beror till sist på huruvida va-lets förlorare accepterar sitt nederlag ochnöjer sig med att få en ny möjlighet omnågra år, vilket implicerar att majoritets-gruppen inte uppfattas som permanent,

448

opåverkbar och ondsint. Den måste inne-hålla tillräckligt många personer som äröppna nog att efter nya erfarenheter om-pröva sitt stöd till det parti som vann dettaval.

Många multikulturella imperier harfungerat under långa perioder, men över-gången till demokrati har varit betydligtmer framgångsrik för nationalstater. Mill(1861) är den viktigaste förespråkaren förtesen om inkompabilitet mellan demokra-ti och multikultur. Enligt honom är de tvåkomponenterna ytterst svåra att förena,varför etnisk homogenitet är ett villkorför att utveckla och bibehålla en demokra-ti. Lord Acton ses som hans motpart i enav de första diskussionerna i denna fråga(Hettne et al 2006). Många delar Actonsförhoppningar, men evidensen talar i höggrad till Mills fördel. Den praktiskt politis-ka frågan är sällan om ett problem är teo-retiskt lösbart eller inte – dvs möjligt elleromöjligt – utan att särskilja vad som är un-derlättande och vad som är försvårandeför en framgångsrik problemlösning. Dettycks svårt att övertygande bestrida att detär lättare att uppnå en fungerande demo-krati med etnisk homogenitet.

Tamir noterar en brist på konsekvens ikritiken av nationalism. Kritikerna görofta undantag och uttrycker sympatier förnationalism hos underdog-grupper. Menställningstaganden till nationalism börrimligtvis vara mer principiella och struk-turerade än en subjektiv sentimental pre-ferens (Tamir 1993, p 10-11). Förutom in-konsekvens tycks det också föreligga enparadox. Dessa fattiga nationalismrörelsersaknar ekonomiska resurser till transfere-ringar vilka skulle möjliggöra en välfärds-stat och just den möjligheten gör nationa-lismen lockande ur ett vänsterperspektiv.

Hettne et al. sammanfattar relationentill att: ”karaktärisera välfärdsstaten som

nationalstatens högsta stadium” (2006, s222). Det finns mycket som talar för attett etnisk heterogent samhälle blir mindrebenäget att betala till transfereringar ochpublic good (Alesina & La Ferrara 2005).Om så skulle vara fallet uppstår ett dilem-ma för personer med såväl vänster sommultikulturella sympatier. Kymlicka ochBanting (2006) söker dämpa den farhå-gan. De drar också slutsatsen att det finnsen stark opinion mot immigration, menatt multikulturella arrangemang för natio-nella minoriteter inte reverserat i de mo-derna välfärdsstaterna. Det är dock svårtatt finna övertygande argument mot attetnisk heterogenitet leder till stora pro-blem för välfärdsstaten.

De som är för nationalstaten drivs dockinte nödvändigtvis av ett önskemål att bi-behålla eller öka transfereringsvolymen ivälfärdsstaten – den frågan bör snarast sessom en separat vänster-högerfråga somskiljer nationalister av olika kulörer. Libe-rala nationalister lockas förmodligen mergenerellt av att nationell gemenskap kanskapa högre tillit och samverkan mellanmedborgarna; visionen är i första hand ettvälfärdssamhälle, inte en välfärdsstat. Förett liberalt samhälle är den politiska demo-kratin central, så nationalismens betydelseför demokratin är den mest väsentliga as-pekten.

2 Alternativa medborgarskap

På något sätt bör staten, liksom ocksåekonomin, knytas till det civila samhället.Dessutom måste det civila samhället i sighänga ihop så att olika fraktioner inte sär-skiljs i sådan grad att samhället splittras.Det finns några olika alternativ till natio-nalstatsmodellen.

449

!

ÖV

ER

SIK

TER O

CH

MED

DELA

ND

EN

2.1 Civic republican

Termer som citizenship och republicanism

används ofta om ett aktivt medborgar-skap, men är öppna i frågan om medbor-garskap bygger på etnicitet eller något an-nat, medan nationalism kopplar till etnici-tet och tanken på en nationalstat. Den in-flytelserika nationsforskaren AnthonySmith gör en distinktion mellan ethnic ochcivic, där den senare termen exkluderar et-nicitet. Civic republican (Kymlicka 2002)kan tjäna som beteckning för idéer om ettsubstantiellt medborgarskap som intebygger på etnicitet. Uppgiften är att skapaband mellan co-citizens som är starka, ävenom medborgarna inte är co-nationals.

Om staten inte skall vara ett nationelltprojekt kan det istället vara ett politisktprojekt. Vilka värderingar vill statsmaktendriva och försöka få sina medborgare attomfatta och hur önskar man att landetuppfattas utomlands. National branding be-rör både politisk och ekonomisk profile-ring. Nämnden för Sverigefrämjandet iutlandet utnämner fyra kärnvärden vilkaskall representera Sverige: nytänkande,öppenhet, omtänksamhet och äkthet(Sverigebilder 2.0). Sverige som före-gångsland för jämställdhet och invandringär en självbild som många makthavarelockas av. Ett starkt politiskt engagemanginnebär inte alltid befolkningens påverkanpå politiken utan kan i hög grad yttra sig ipolitikernas påverkan på befolkningen.Vissa politiska värden kan bli en constitutio-

nal patriotism som medborgarna förväntasomfatta (Beiner 2003).

Vad som kan uppfattas som stötandemed denna typ av projekt är de auktoritärariskerna, eftersom ambitionerna inte nöd-vändigtvis resulterar i deliberativ demo-krati, utan snarare i en folkuppfostran avklassiskt snitt. Medborgaren skall inte barainformeras och utbildas, utan fostras tillönskvärda åsikter och attityder varvid

krav på engagemang och sammanhållningkan leda till ovilja att diskutera i en merkvalificerad bemärkelse. Också om statenhar en politisk istället för etniskt bas såuppstår frågan om exkludering. Är denminoritet medborgare som vill införadödsstraff och ha en manlig värnpliktsar-mé en andra rangens medborgare somprimärt inte skall inkluderas utan omsko-las? Inte bara den muslimske fundamenta-listen utan också Sverigedemokraten fallerutanför de gränssättande ramarna.

2.2 Formellt medborgarskap

Det kan vara svårt att skapa ett alternativtsubstantiellt medborgarskap som intebygger på etnicitet. Ett alternativ är attöverge ambitionen till civic republican ochistället ha ett formellt medborgarskap.Enligt en sådan syn så är definitionen avsvensk att vara registrerad som medbor-gare i Sverige; en byråkratisk identitet somfolkbokförd och skatteskriven. Men inteheller antinationalistiska invandringsföre-språkare tycks tillskriva den byråkratiskahanteringen någon avgörande moraliskrelevans. ”Flykting” används om de asyl-sökande trots att dessa till över 90 % be-döms vara ickeflyktingar av myndigheter-na. Den termen utsträcks nu till att ocksåinkludera eufemismen ”de papperslösa”,en grupp som tvärtom ofta har papper påatt de inte bedöms ha flyktingskäl och fåtten skriftlig uppmaning att lämna landet.Det formellas pondus riskerar att under-grävas av en universell etik som ignorerarmedborgarskap och ett emotionellt oin-tresse för byråkratins friande eller fällan-de.

En möjlighet är att oförmåga att dra enformell och relevant byråkratisk linje mel-lan medborgare och icke medborgare göratt den etniska identiteten ökar sin rele-vans som skiljande kriterium mellan olika

450

grupper. En motsättning mellan föresprå-kare för ett formellt respektive ett sub-stantiellt medborgarskap gör själva med-borgarskapet kontroversiellt vilket under-gräver ambitioner om gemenskap utifrånett medborgarskap.

Den rent fysiska vistelsen i landet kundemöjligen räcka i en tid då resenärerna varfå och nästgårds, men i en tid med godaresemöjligheter blir detta problematiskt.Är vi alla kosmopolitiska medborgaresom är hemma varhelst i världen, vilketgör en särskillnad mellan turist, gästarbe-tare och medborgare föråldrad? Den rentterritoriella basen blir en ytterst svaggrund för ett starkare medborgerligt enga-gemang i statens styrelse; det formellamedborgarskapet riskerar att bli ett erode-rat medborgarskap. Larsch (1995) beskri-ver en framväxande situation med en kos-mopolitisk elit som blir alltmer ointresse-rad av sina nationella rötter och bandentill sina landsmän. En sådan distanseringlär skapa svalare känslor hos folket sominte heller ser någon intressekoppling tillsvenska politiker i Bryssel och svenska af-färsmän i London som sysslar med sinaegna karriärer och frågor utan någon posi-tiv koppling till den vanlige svenske med-borgaren. Det nationella kontraktet bliralltmer innehållslöst.

2.3 En civilisationsbas

En möjlighet som låter rimlig är att semedborgarskapet som en del av ett störrepolitiskt projekt och fylla det med en sub-stans av gemensamma idéer med andraländer. Man skulle – som i EU-projektet –kunna se demokratin som en överideologioch att de olika länderna har sin bas i engemensam civilisation, den västerländskacivilisationen, som i hög grad är en idéobunden till territorium och nationell kul-tur. Under historiens förlopp har dess kul-

turella centrum varit grekiskt, sedan ro-merskt, franskt och anglosaxiskt. Det ärockså idéer som för många européerframstår som mycket mer högtstående ände nationella avvikelserna.

Om en gemensam civilisation vore till-räcklig som bas skulle EU klara sig bra; deolika medborgarna uppfattar knappast attmänniskor i de andra nationerna tänkerfundamentalt annorlunda i centrala frå-gor. Politiskt är det mycket som är gemen-samt inklusive den politiska oenigheteninom respektive land; centervänster ochcenterhöger i de olika länderna har unge-fär samma åsikter och även extremistpar-tier av olika slag visar många likheter medsysterpartier i andra länder.

Vi tycks eniga i denna civilisations-grund, men till den grad att enigheten blirsjälvklar och lite ointressant. Skall vi hållahögtidstal till genomförandet av kvinnligrösträtt och införandet av folkpension?Det finns ett problem med engagemangeftersom likheten i fundamentala åsikterinte innebär att vi har ett gemensamt pro-jekt; den nationella gemenskapen verkarinte primärt vara en politisk gemenskap.Det är snarast så att en politisk oenighetuppfattas som en stundom irriterande,men huvudsakligen stimulerande plura-lism. De centrala frågorna är kanske intede stora där man är överens, utan demånga små kontroversiella beslut en stats-makt fattar. Det är kanske främst i demsom den övernationella legitimiteten ärlåg.

2.4 Ett globalt medborgarskap

”Citizen of the world” är i högre grad envision än ett praktiskt alternativ. Men vidde första stegen mot något mer systemati-serad ”legal cosmopolitanism” (Couture1999) så väcks misstankar om demokra-tiska och effektmässiga underskott. Re-

451

!

ÖV

ER

SIK

TER O

CH

MED

DELA

ND

EN

dan på nationell nivå finns problem medstorskalighet; aktivisterna är ofta inte re-presentativa för medborgarna och byrå-kratisering ökar distansen till politikerna.

Det universella broderskapet kan ocksåifrågasättas som genuin känsla. Nationa-lismen kritiseras ofta för att överdoseramed romantisk retorik. Det är inte likavanligt, men än mer befogat, att rikta ensådan kritik mot idealistisk universalism.Walzer påtalar den fundamentala bristenpå realism: “Only God can show equal re-spect and concern for each of the creatu-res created in his image” (Walzer 2007, p197).

Miller (1994) och Tamir (1993) argu-menterar mot en besvärande lucka i egali-tärernas modeller vilka teoretiskt ochprincipiellt inte anför några argumentemot idealistisk universalism, men likvälövergår till en modell för ett avgränsatsamhälle. Detta rimligtvis för att de för-står att uppoffringsvillighet till den omfat-tande omfördelning de rekommenderarär starkare nationellt än internationellt. Desom förespråkar liberal nationalism kom-mer inte så lätt undan med ett diskret av-steg från universell idealism. Den gängsehögaktningen för den senare synen är för-modligen en orsak till att de liberala natio-nalisterna ofta är defensiva och accepterarmycket av de idealistiska premisserna.Brock (1999) kommenterande Miller(1995) och Tamis (1993): “Liberal nation-alists say it is only morally acceptable togive special weight to co-nationals' con-cerns if everyone else has had the requisitemoral attention. Liberal nationalism turnsout to be an even more demanding viewon this understanding than cosmopolitan-ism”. Brock överdriver en hel del men harändå en poäng. För att tillmötesgå vanligauppfattningar om omfattande skyldighe-ter mot människor i allmänhet så föreslås

extra bördor till medborgarna istället fören fokusering.

En betydligt starkare argumentations-linje är att hänvisa till den demokratiskabeslutanderätten. Det som avgör gradenav internationell solidaritet är folkviljaninom landet – liberala nationalister för-stärker sin argumentation genom att po-ängtera ett ställningstagande för demokra-ti och självbestämmande som motstån-darna försummar genom en emfas förvanliga, men likväl godtyckliga och uto-piska, antaganden om rättigheter. Ett glo-balt engagemang kan leda till att vissa in-satser inom u-hjälp vinner gehör, mendetta är potentiella tillägg, inga villkor. Endemokrati som ger mindre än den interna-tionella rekommendationen 0.7 procent iu-hjälp är fortfarande en demokrati.

Nationalistförespråkarnas primära ar-gument är den deskriptiva bedömningenatt solidariteten blir mer omfattande omden riktas till den egna etniska gruppen.Miller understryker nationalismens möj-ligheter att öka engagemanget genom attfokusera det: “The ethics of nationality isplausible, resting as it does on well estab-lished facts about human identity and hu-man motivation. The onus is on the uni-versalist to show that, in widening thescope of ethical ties to encompass equallythe whole of the human species, he doesnot also drain them of their bindingforce” (Miller 1995, p 80). Kärnpunktenär att nationalismen i praktiken motiverartill större solidaritet än världsmedborgar-skapet. Att då ta intryck av en idealiseradsyn på universella rättigheter blir en onö-dig ideologisk eftergift som gör den gene-rella insatsen betungande och förlorar ifokus.

Vad som tarvas är en alternativ modelltill den lockande retoriken om universelltbroderskap. I Tocquevilles anda bör manskärskåda världen från ett individuellt per-

452

spektiv istället för ett gudomligt/metafy-siskt. Emotioner, intresse och offervillig-het är starkare för grupper som är näraoch kära och minskar successivt för vida-re och mer perifera kretsar. I alla kulturerfinns regler som prioriterar familjmed-lemmar före icke-familjemedlemmar.Därefter följer en serie kretsar till vilka in-dividen har successivt mindre förpliktel-ser (Brittan 2005, p 26). Som många note-rat är nationen en omfattande grupp förvilken det finns en stark etnocentrisk bassom tjänat som grund för väl fungerandesamhällen. Det finns skäl att som Salter(2007) bedöma ”universal nationalism”som ett väsentligt inslag i den etik som ärempiriskt universell. Den universella idea-lismens retoriska popularitet leder till attdess empiriska genomslag grovt överskat-tas.

2.5 Multikulturellt medborgarskap

De andra alternativen till nationalstat somdiskuterats i denna sektion ser negativt påetnocentricitet, men det multikulturellaförespråkar etnocentricitet i form av mul-ti-etnocentricitet. En individ som inte ärförankrad i en stark kultur har inte i främ-sta hand stor valfrihet, utan en brist på ut-gångspunkt som gör valfriheten oväsent-lig på ett djupare plan. Problemet med na-tionalstaten är inte etnocentrismen i sig,utan att den driver en etnocentrism varsfördelar blir ojämnt fördelade. För andraetniciteter blir en nationell etnocentrismen assimilatorisk påtryckning som hotarminoriteternas egen etnocentrism.

I en väl fungerande stat pågår en homo-genisering och en assimilering. Det är ex-empelvis bekvämare att använda ett majo-ritetsspråk än ett minoritetsspråk och denfördelen ökar om samhällets integrationär hög. Statsmakten i många länder stöderofta en utveckling mot gemenskap, nation

building. En multikulturförespråkare somKymlicka (2002) ser detta som orättvistoch föreslår att minoriteters strävan att haen avvikande identitet också skall stödjas,vilket dessvärre blir att genomföra tvåmotriktade åtgärder. Ur ett liberalt natio-nellt perspektiv är den centrala frågan omnation building sker med tvång eller inte,och om en assimilering sker utan tvångoch gemenskapen ökar så är det en för-bättring.

Förespråkarna för liberal nationalismhar haft problem med att stå emot multi-kulturalisternas kompensationskrav attom man stöttar majoritetskulturen börman på motsvarande sätt stödja minori-tetskulturerna. Tamir (1993) argumente-rar för en oklar kompromisspolitik; mino-riteten måste acceptera effekterna av attman är få, men konklusionen är att sub-ventioner kan och bör ges som minskarden kulturella favoriseringen. Den argu-mentationen förbiser att liberalism pri-märt handlar om frihet, inte om neutrali-tet.

Alla demokratiska beslut får fördel-ningseffekter även om detta inte hör tillde centrala eller deklarerade motiven fören reform, och den omfördelningen kaninte neutraliseras med mindre än att manmotverkar den prioritering man söker ge-nomföra. Satsar man på utbildning ellerjärnvägar utifrån ett allmänintresse så till-godoser man också särintressen för de in-divider som direkt gynnas. Alla statmak-tens prioriteringar som direkt gynnar någ-ra grupper kan anklagas för att diskrimi-nera grupper som inte gynnas och diskri-mineringsanklagelsen får en extra emotio-nell effekt när det gäller etniska grupper.

För konsumenter på marknaden ärgrundregeln att priser är lika för alla, mennyttan varierar och vissa konsumenter fårett consumer surplus, en fördel som de intebetalar extra för. På samma sätt får vissa

453

!

ÖV

ER

SIK

TER O

CH

MED

DELA

ND

EN

medborgare ett citizen surplus av en statligpolicy. En satsning på utbildning har someffekt att de som utbildar sig får störrefördel av detta än de som inte tar del avdenna satsning, vilka endast får indirektafördelar genom en högre utbildningsnivå isamhället. Tanken bakom en statlig sats-ning på en järnvägslinje är inte att denskall vara neutral till järnväg kontra bil,utan att den skall stimulera en övergångfrån bil till järnväg trots att många bilisterhade föredragit en vägförbättring istället.Många satsningar för allmänintresset gyn-nar vissa individer mer än andra, men attkompensera de mindre gynnade blir attmotverka syftet för handlingen. Jag anserdärför att en kompensationsprincip heltbör förkastas.

Ett fruktbart sätt är att se en nationellenighet som en kollektiv nyttighet. Enhögre grad av tillit, större sammanhåll-ning, lägre kriminalitet kan vara sådan för-delar. Även den som hör till en minoritethar en fördel av att bo i en nationalstat därden sociala kontexten och dess regler ärtydliga. I en liberal stat har varje individ enprivat sfär och kan också samverka medandra som delar hans intressen. Endastindivider som i hög grad personligen skul-le gynnas av multikulturella arrangemangär givna motståndare till nationalstaten.Ett program som ser en nationell kultursom ett allmänintresse har ingen skyldig-het att neutralisera satsningen, utan idénär just att en viss homogenisering är efter-strävansvärd.

Motsägelsefullt anklagas nationalstatenför såväl exkludering av medborgare avannan etnicitet och för assimilering avdem. Men den assimilerande funktionenbehövs för att förhindra att särintressentriumferar. Det reella alternativet till na-tionalstaten är knappast ett universelltbroderskap utan en fraktionering däridentitet och aktivitet fokuserar en mindre

krets än nationen. Bauman påtalar den al-ternativa mentaliteten: “Exit the nation,enter the tribes” (Arnstberg 2006, s 138).

3 EU – en civilisationsbaserad

federation?

Man skulle kunna uppfatta Copenhagen Cri-

teria, vilka nya medlemmar till EU skalluppfylla, som en sammanfattning av civi-lisationskonceptet (Torbiörn 2003). Enannan konkretisering är konceptet TRU-DI som helt exkluderar den etniska kom-ponenten, eftersom akronymen står för:Territorial State, Rule of Law, Democratic State,

Intervention State. Inom den ramen råder så-väl en spännvidd som ett samförståndmellan en liberal höger som i viss mån ef-tersträvar ett avregleringsprojekt och envänster som ser EU som ett reglerings-projekt. Resultatet blir i hög grad ett om-regleringsprojekt där Lissabonagendan(2000) kan ses som ett liberalt orienteratinitiativ och Lissabonkonventionen(2009) som mer suprastatorienterad.

3.1 EU-medborgarskap

EU lockas liksom ett flertal multietniskastater till så kallade konsociationella upp-lägg där den politiska minoriteten får enstarkare maktställning än i en typisk de-mokratisk nationalstat. Det konsociatio-nella upplägget innebär att betona den so-ciala representativiteten hos beslutsfattar-na; om väljaren identifierar sig med dessaindivider från sin egen grupp, så förväntashan också känna sig delaktig i de beslutsom fattas. Representanter från minori-tetsgrupper exkluderas inte från maktenscentrum utan kvoterats in. Forskare somLijphart (1977) rekommenderar gräns-dragning mellan olika subgrupper ochmaktdelningen mellan dem vilket utgörcentrala delar av ett konsociationellt sys-

454

tem. Modellen kritiseras av många andraforskare och Horowitz sammanfattar denkritiska bedömningen: “The consociatio-nal idea has been aptly described as go-vernment based on a ‘cartel of elites’”(Horowitz 1991, p 139). Risken finns ock-så att kartellen bryter ihop och leder till enuppslitande konflikt mellan olika grupper.Initiala framgångar för system i Nigeriaoch Libanon har reviderats till mer negati-va omdömen. De flesta praktiska exem-plen lyckas sämre än EU med den uppdel-ning och sammanvägning som rekom-menderas. Men legitimitet och rationalitetockså i detta relativt framgångsrika exem-pel kan ifrågasättas.

EU har på flera sätt sökt skapa en legiti-mitet för sina beslutsfattare i de olika län-dernas väljarkårer. Intensiva diskussionerfördes bland EU-politikerna för att lösaden situation som uppstod med utökatmedlemskap. Tidigare hade de små län-derna en kommissionär och de stora två,men efter utökningarna från 15 stater till25 och senare 27 blev det färre kommissi-onärer än länder, så det blev svårt att ska-pa en lösning som ger små länder möjlig-het att få en kommissionär av den egnanationaliteten. Frågan är dock om andraän politiker anser att detta är en viktig frå-ga. En kommissionärs uppgift är inte attrepresentera hemlandets politik inom sittgebit utan som opartisk tjänsteman drivaEU:s linje. Kommissionärens nationalitethar främst en symbolisk betydelse och ärrimligtvis av diskutabelt intresse i respek-tive land, men EU-politikerna tycks över-ens om att detta är en stor fråga. Men ärproblemet inte snarast en fråga gällandekarriärmöjligheter för politiker? Utankvotering finns ju en risk att en avgränsadallians exkluderar den egna gruppen, ochdärmed den egna personens tillgång tillmakt och köttgrytor, men genom balanse-ring med i stort sett alla grupper hålls en

möjlighet öppen till avancemang i denegna karriären. En proportionell repre-sentation av den egna nationen i parla-mentet och bland tjänstemännen är knap-past lösningen på de problem medborgar-na själva upplever. Att ha ”sin” kommissi-onär tycks som en Ersatz-nationalismutan reell relevans.

EU influeras i hög grad av en konsocia-tionell ordning; alla skall vara med litegrann och en rad olika kategorier skall ba-lanseras. Detta innebär inte endast en typav uppdelning, utan flera parallella upp-delningar. Talande är hur Sarkozy motive-rade utnämningen av Cathrine Ashton tillEU:s utrikesminister genom att ange treskäl till att hon utsågs: hon kompenseraroch balanserar genom att inte höra tillsamma grupper som den valde ordföran-den Herman van Rompuy. En förstakomplettering är att hon är kvinna (köns-balans), en andra är vänstertillhörighet(politisk balansering), för det tredje atthon är engelska (Blair fick inte ordföran-deposten) (Economist 2009). Till Sarko-zys tre skäl skulle kunna läggas en fjärdefaktor som EU regelmässigt balanserar –Ashton är från ett stort land och Rompuyfrån ett litet. Frågan är dock i hur hög graddenna modell tilltalar väljarna. Gör dettaatt många EU-medborgare uppfattar sigsom representerade i fyra olika hänseen-den av dessa två personer?

I en parlamentarisk demokrati med ettparti eller en koalition vid makten råder enskillnad mellan två väljargrupper; den enakan ha en känsla av delaktighet genom attderas valda representanter sitter i både re-gering och parlament, medan den andragruppens representanter endast utgör enminoritet i parlamentet. Ett alternativ tilldenna modell är att försvaga majoritetensmakt och omfördela den till minoriteten. Ien nationalstat är känslan av exkluderingfrån regeringen mindre problematisk då

455

!

ÖV

ER

SIK

TER O

CH

MED

DELA

ND

EN

nationen är ett band som kan skapa enkompenserande gemenskap, men utandetta band finns risker att den temporärapolitiska exkluderingen efter ett val kom-mer att alienera de förlorande politikernaoch deras sympatisörer.

De olika sätten att summera länderna ärockså ett led i att minska ”vi-dom”-mot-sättningar inom federationen. Ländernaskall kunna alternera mellan ett antal olikaallianser: ”Nya Europa”, ”Club Med”,”Core Countries”. Även länderna som en-het luckras upp genom en ”regionernasEuropa”; delar av länder kan sammanfö-ras med delar av andra länder. Otydligarekomponenter förskjuter makten till cen-trala funktioner.

3.2 Globaliseringens genomslag

Utvecklingen av EU som en ny multina-tionell federation samt mindre avanceradeövernationella projekt, som Nafta, ASE-AN och Afrikanska Unionen, är dockbara en sida i den nuvarande globala ut-vecklingen. I ett hundraårsperspektiv ärden dominerande trenden en upplösningav predemokratiska multikulturella impe-rier som Osmanska imperiet, Habs-burgska dubbelmonarkin, Brittiska impe-riet och Sovjetunionen till nationalstatervarav många utvecklats till demokratier.Denna starka fissionstrend har rationalitetgenom två faktorer som förtjänar upp-märksamhet. Småstatsnackdelar minskargenom att den militära osäkerheten för enliten stat minskar, och den behöver intelängre höra till ett imperium för att undvi-ka hotet av att annekteras av en stormakt.Den andra faktorn är att en alltmer öppenglobal ekonomi medför att företag kan nåkostnadsfördelar med långa serier trots enliten hemmamarknad. Genom allmännatullsänkningar eller medlemskap i en fri-handelsgruppering kan också en liten na-

tion få ekonomiska skalfördelar. Det talasmycket om en stark globalisering somökar de relativa nackdelarna för national-stater att söka agera helt avskilt från värl-den i övrigt. Men separata stater som fred-ligt interagerar med andra stater är kanskeden lösning som stöds mest av den globa-la förändringen.

Det finns en rad problem som kan sessom globala problem, i den bemärkelsenatt de finns i många länder, exempelvis ar-betslöshet, kriminalitet och budgetunder-skott. Men att dessa problem inte lösts till-fredsställande på nationell nivå betyderinte att de löses lättare på en internationellnivå, snarare är det än svårare att åstad-komma en sådan lösning. Harmoniseringblir lätt ett självändamål och en låsning viden bristfällig kompromiss mellan olikalösningar. En alternativ modell är att olikastater prövar olika alternativ och om nå-gon genomför en bra lösning finns godamöjligheter för andra stater att imitera denframgångsrika även utan assistans av enövernationell organisation.

En av kritikerna till nationalstatsidén,Alfred Cobban, konkretiserade sin kritikgenom att framhålla det omöjliga med attterritorier som Island och Malta någonsinskulle kunna bli oberoende nationer ochvarför de med nödvändighet också i fram-tiden skulle ingå i större stater (Connor1994). Denna reductio ad absurdum blev enmindre framgångsrik argumentation ochillustrerar hur lätt den funktionsmässigarationaliteten för nationalstaten under-skattas. I en fredligare och mer kommersi-ellt öppen värld ökar möjligheten för smånationer.

3.3 Nationalism som konfliktkälla

EU kan primärt ses som ett ekonomisktprojekt med en bas i samarbete kring koloch stål. En raison d’être var också att skapa

456

ett samarbete med övernationella institu-tioner som skulle motverka en konflikt-skapande nationalism. Men bilden av attEU skapat fred genom att övertrumfa na-tionalismen är kanske helt missvisande.Jerry Muller (2008) tycks ha rätt när hanpåtalar att nationalism snarare är en posi-tiv än en negativ faktor för den europeiskafreden. Primärt är att de nationella målenhar uppnåtts i större delen av Europa ochdärför är fred möjlig. I de områden där na-tionalitetsfrågan inte är löst har situatio-nen utvecklats till våld som på Balkan,men också i Baskien och på Irland.

Med en dominans för en liberal natio-nalism med stabila fredliga värderingar iVästeuropa så kan en generellt kritisk synpå nationalism synas märklig. EU-projek-tet bygger dock på en skepticism mot na-tionalism, och USA attraheras till en anti-nationalistisk attityd utifrån sin självbildsom en melting pot av olika etniska grupper.Detta får konsekvenser för utrikespoliti-ken där Väst skapar och stöder ländersom Irak och Bosnien vilka saknar dennationella grund som ger en demokratiut-veckling hyggliga möjligheter.

Enligt tradition gynnar utrikespolitikenofta stater som ses som vänner och miss-gynnar dem man ser som fiender utan atttillräckligt beakta om detta kommer attskapa ytterligare konflikter. Att vid gräns-dragningar ge för små områden till Ung-ern, Serbien och Irland så att de får storanationella grupper utanför sina gränserskapar en bas för nya konflikter. Att fästastor vikt vid inrikes administrativa gränseroch ignorera de etniska är ett fel som stän-digt upprepas; områden som Kosovo,Bosnien, Kashmir anses ha heliga gränsersom står över den etniska konflikt som idessa tre, och många andra fall, är huvud-skälet för en ny statsindelning.

Gör man justeringar så bör man ta hän-syn till tribe and territory. Det historiska ar-

gumentet att nationalism skapar konfliktförefaller simplistiskt och behöver nyan-seras. I många frågor tycks konflikten or-sakad av att antinationalistiska politiskabeslut konfronterar ett nationalistiskt sen-timent. Konklusionen vad gäller nationa-lism och konflikt blir att lösningar som ig-norerar nationalistiska preferenser hosdem som primärt berörs är konfliktska-pande.

4 Mult ikul tural ism i den

svenska na t ionalsta ten

4.1 Segmentisering

En fråga som är högst relevant för demo-kratins framtid är synen på majoritetenslegitimitet. Folkmajoriteten har inte alltidrätt, men genom beslutssystemet får denigenom sin vilja. Enligt en klassisk demo-kratisk syn är majoriteten primärt god ochklok, men multikulturalism och konsocia-tionalism medför en ny och mindre he-dervärd syn på majoriteten – det gällersnarare att undvika att den får igenom sinvilja eftersom detta anses ske på mindregruppers bekostnad. Demokratin tapparmycket av sina förtjänster om majoriteteninte anses vara vare sig god eller klok.

Majoritetens legitimitet ifrågasätts ytter-ligare genom en kritik av att det vanliga,det normala, blir normerande för hur manbör vara/göra. Rekommendationen tillmajoriteten är att minska sin synlighet.Bara genom att vara en majoritet och ut-göra det normala så föreligger en, enligtvissa minoritetsförespråkare, besvärandeoch påtryckande normativitet. Ett frag-mentaliserat samhälle där det saknas abso-luta majoriteter framställs som mer triv-samt. Det är naturligtvis en uppfattningpå kollisionskurs med nationalismen ochkanske också med demokratin.

457

!

ÖV

ER

SIK

TER O

CH

MED

DELA

ND

EN

En del argument talar för att etnisk he-terogenitet, diversitet, skulle tillföra plura-lism, men det finns starka skäl att tro påett motsatt samband. Etnisk heterogenitetställer ofta krav på konformism och tabunsom minskar motsättningar mellan grup-perna; likheter och olikheter måste kanskebalanseras för att inte resultera i splittringoch anarki. Ett samhälle har därför rim-ligtvis större möjligheter till både plura-lism i åsikter och samexistens mellan olikapolitiska grupper om man har en homo-gen etnisk bas. När Sveriges etniska ho-mogenitet minskar är det inte oväntat attman söker minska pluralismen i åsiktersom kan väcka anstöt i olika grupper. De-mokratiska krav på tolerans för såväl åsik-ter som kritik av åsikter ersätts av prede-mokratiska krav på respekt. Dessa res-pektkrav formuleras ofta missvisandesom krav på tolerans; men innehållet är attintoleranta minoriteter som kräver res-pekt inte skall behöva tolerera kritik. Res-pekt i bemärkelsen okritiskt accepterandeav andras åsikter blir ett sätt att skapa har-moni i harmoniseringen.

Multikulturella hänsyn ställer krav utö-ver att det som sägs och skrivs bör varasant och relevant. Det finns också krav påvad som ofta benämns ”poliskt korrekt”.Dessa konventionella ramar riktar i höggrad in sig på minoritetsfrågor. Det finnsanspråk på vad Schlesinger (1992) kallarför ”compensatory history”, att svagagrupper skall uppmuntras till en mer posi-tiv självbild som inte får störas av andrasbedömningar. Ofta beskrivs denna in-skränkning som en restriktion mot fördo-mar, men generellt är det den underbygg-da kritiken, den som har grund, vilken ärden mest besvärande och nu undanbes.Också Sveriges experimenterande medmångkulturalism visar på påtagliga pro-blem. Den högre kriminaliteten i invand-rargrupper är en fråga som många vill för-

tiga, och även Brottsförebyggande Rådetsutredning (Martens & Holmberg 2005)får omfattande kritik för att den kvantifie-rar denna överrepresentation i enlighetmed sitt uppdrag. Invändningen är att vis-sa sanningar inte bör framföras då de stö-der ”fördomar”. Som Arnstberg noterar:”Ett av de effektivaste hindren mot ettfritt kunskapssökande är begreppet för-domar” (2006, s 194). Demokratiskakomponenter som ”en man, en röst” ifrå-gasätts inte, men folkviljans rätt att beslutaom en restriktiv invandringspolitik ifråga-sätts (Berggren 2006). Det är sällan den ti-digare självklara uppfattningen framförsatt i en demokrati är det folkviljan som av-gör hur stor invandring ett land skall ha.Zaremba (2009) noterar att det huvudsak-ligen är invandrare som offentligt fårframföra kritik mot multikulturalistiskateser.

Integration är ett otydligt ord vilket ären anledning till dess popularitet. En bety-delse av begreppet är att uppfatta det somen stegvis homogenisering; enligt en cen-tral text för svensk politik: ”Som processhandlar integration om hur skilda delarkan förenas i en större enhet” (Proposi-tion 1997/98:16). Detta utesluter inte enrörelse från två håll, men huvuddelen avändringen faller rimligtvis på minoritets-grupperna; ju färre personer och mer av-vikande desto större ändring, varför be-greppet ligger mycket nära assimilering.Men multikulturalismens förespråkare in-tresserar sig primärt för att skapa och bi-behålla ”skilda delar” så ur det perspekti-vet uppfattas integration som interaktionmellan segmentiserade grupper. De före-språkar en plikt för majoriteten att varapositiv till integration och att inte sätta ex-kluderande gränser, medan minoriteternainte förväntas ”förenas” med majoritetenutan kan välja självsegregation. Multikul-turalismens förespråkare har ofta en mot-

458

sägelsefull inställning till begreppet inte-gration; det ses simultant som ett mål ochett hot (Roth 2009).

Ett politiskt beslut i en demokrati är etttemporärt beslut och det är lätt att förstålockelsen för dem som drivit fram beslu-tet att få det mer permanent. Ett vanligtsätt är att beskriva reformen som en ”rät-tighet” då en sådan är lite svårare för poli-tiska motståndare att reversera. En ny-etablerad rättighet uppfattas ofta inte somskapad av ett politiskt beslut, utan snararesom en insikt om ett evigt värde som nublivit erkänt. Det finns goda skäl att ce-mentera de regler som försvårar att självademokratin avskaffas; inskränkningar iyttrandefrihet och undantagstillstånd skallvara svåra att genomföra. Men mycket an-nat adlas till rättigheter vilket förskjuterrättfärdigande och kritik från det politiskatill det juridiska. Reglerna skall inte baratillämpas, utan omtolkas, av juridiska in-stanser. Judikaliseringen av samhället ären trend och den står i konflikt med såvälden populistiska demokratin som den re-presentativa. Etniska rättigheter och vadsom anses vara diskriminering är områ-den där regler och tvång expanderar. Ettexempel på inskränkning av yttrandefri-heten är missledande definitioner på hets(= ”uttrycka missaktning”, 16 kap. 8 §).Överheten trycker inte på i nationalistiskriktning med tvång på svensk flaggvift-ning utan i motsatt riktning; det är inte enassimilering som ordineras och uppmunt-ras utan den motsägelsefulla integratio-nen. Det handlar om en rätt för minorite-ten att manifestera sin avvikelse samtidigtsom majoriteten åläggs att inte agera på ettsätt som kan vara antingen exkluderandeeller assimilatoriskt påträngande. Fråganom denna politik är förnuftig skyls överav metafysiska påståenden om rättigheter.

4.2 Nationalismens rationalitet

När 1800-tals romantiker som JohannHerder (1774) förespråkade nationalismså var det en nationalism som var mytisk –inte rationell – och fredlig – inte krigisk.Den nästföljande bilden av nationalismenvar fortfarande mytisk, men nu uppfatta-des den, inte oberättigat, som krigisk. Mankan ifrågasätta om det inte är dags för entredje version som bättre överensstäm-mer med nationer som Sverige. Att ersättakrigisk med fredlig är kanske inte så kon-troversiellt, men frågan är om inte ocksådet mytiska bör ifrågasättas och rationali-teten uppvärderas.

En invändning mot nationalismen ärtankexperimentet att en nationalist somfötts i en etniskt avvikande familj skullehysa helt andra lojaliteter; nationalism ärblott en primitiv stimulireaktion. Men allaandra principer kan lika lätt tänkas revide-rade – en parallell kan vara tesen om tro-het i äktenskapet. Den tesen framstårknappast som godtycklig, trots invänd-ningen att med små slumpmässiga influ-enser hade äktenskapet blivit med en an-nan person. Många nationalister är an-hängare av den etnopluralistiska doktri-nen; dvs de universaliserar sin preferensför den egna nationen till att människormed annan nationalitet har preferenserför sina nationer (Rydgren & Widfeldt2004). Det finns inget märkligt med enpreferens för den egna nationen jämförtmed andra preferenser och principer.

Nationalismen är inte heller nödvän-digtvis heroiserande subjektiv, utan kanvara kritisk utifrån ett internationellt per-spektiv. Den svenske fotbollssupporternhar sina sympatier med det svenska lands-laget, men kan anse att Spanien har detbästa landslaget. Det finns ingen motsätt-ning mellan en partisk sympati och en ra-tionell bild av de olika lagens svagheteroch förtjänster. Inte ens det som kan rub-

459

!

ÖV

ER

SIK

TER O

CH

MED

DELA

ND

EN

riceras som ”banal nationalism” (Billing1995) är nödvändigtvis irrationell. På sam-ma sätt kan nationalister i politiska ochekonomiska frågor ha andra länder somförebilder i olika hänseenden. Det primä-ra är inte att se det egna landet som bäst,utan att fokusera identitet och engage-mang till det. En stat, i synnerhet en de-mokratisk stat, är en komplicerad orga-nism. Om en etnocentrisk grund är en käl-la till lojalitet som bidrar till ett fungerandesamhällskontrakt så tycks det vara en po-sitiv faktor som det är rationellt att vårda.Det nationella intresset för västerländskademokratier är knappast en mytisk illu-sion utan bör ses som en fredlig och ratio-nell realitet.

5 Slutsa tser

5.1 Tre centrala invändningar mot nationalism

Nationalismens nära band till demokratingör det troligt att den också skulle omfat-tas av den goodwill som demokratin åt-njuter. Men i den västerländska elitenfinns en omfattande misstro mot nationa-lism som jag tror kan sammanfattas i treinvändningar: den historiska, den ekono-miska och den filosofiska. Det finns an-ledning att vara kritisk till de invändning-arna.

Nationalismens konfliktbenägenhetöverdrivs. All omvandling av statsmaktenkan leda till våldsamheter, så ock nationa-lism, men mer betydelsefullt i ett längreperspektiv är fredligheten i de etableradedemokratiska nationalstaterna. Nationa-lismen tycks mig ha samma relation till”stabilitet” som demokrati: dess introduk-tion skapar instabilitet på kort sikt, men pålång sikt är den stabilitetsfrämjande. Dengenerella historiska erfarenheten är att det

är konfliktskapande att inte ta nationellahänsyn.

Den ekonomiska globaliseringen tycksinte eliminera nationerna. Det som elimi-nerats är de multikulturella imperiernaoch nationellt avgränsade marknader somgav väsentliga småstatsnackdelar. Nufinns existensmöjligheter för betydligtmindre nationalstater.

Den filosofiska invändningen utifrån enuniversalistisk idealism imponerar knap-past. I valet av utgångspunkt för en mora-lisk modell bör man välja en universellempirism, inte ett populärt tankeexperi-ment. ”Universell nationalism” tycks varaen empiriskt väl kvalificerad kandidat. Härfinns en etnisk identitet som en förstär-kande kraft till en instrumentell organisa-tion, staten, som kan prestera resultat försina medborgare.

5.2 Två modeller

Jag ser det som rimligt att jämföra två sty-relsemodeller. Den ena är en national-statsmodell som bygger på en liberal de-mokrati. Termer som ”folkvilja” och ”fol-kets intresse” kan låta som totalitär meta-fysik, men här menas något relativt kon-kret. En öppen debatt leder till en folkopi-nion i olika frågor. Den politiska positio-neringen i val leder ofta till att partiernalägger sig nära den politiske medianvälja-ren som blir något av en idealtyp för folk-viljan. I många frågor saknas en sådanpreciserad vilja, utan politikern innehar enexpertroll, liknande den hos en advokateller en läkare, och i den förtroendeposi-tionen åligger att verka i uppdragsgivarensintresse. Poängen med termerna ovan äratt inte bara se de valda representanternasom makthavare med ett öppet mandat,utan med en stark koppling till sina upp-dragsgivare; det finns en skyldighet att föl-

460

ja folkviljan och det finns ett professio-nellt uppdrag att agera i folkets intresse.

Både nationellt och inom EU finns ten-denser till vad som ofta kallas en konsoci-ationell modell i vilken nationen och folk-viljan skall snarare tolkas och tämjas änföljas av politikerna. En kulturellt splittradväljarkår skall genom sina representantersarbete åtnjuta en konstruktiv politik ochdet är knappast troligt att de olika folk-grupperna har en uppfattning om det ge-mensamma bästa, utan de ger sina repre-sentanter ett mycket öppet mandat. Politi-ken är snarast en process att jämka sam-man olika gruppers skilda preferenser änatt realisera en folkvilja och majoritets-uppfattningen ges en mindre vikt och oli-ka minoriteters särintressen tillskrivs enstörre roll. Demos i singularis har ersattsav fragmentaliserade grupper.

Lincolns vision av ”styrelse av folket,genom folket och för folket” (i den klas-siska formuleringen: vox populi vox dei) kanutformas med olika vikt vid de tre ingåen-de komponenterna. Nationalstaten har,genom en distinkt syn på demos, en klarbild av ”för folket” dvs folkets intressen.Där råder också en populistisk demokrati-syn, folkviljan uttrycker sig ”genom fol-ket”. Det multikulturella perspektivet serett mer splittrat folk och att representan-terna i beslutsorganen speglar dessa olik-heter tillmäts stor vikt; de skall vara ”avfolket” också i bemärkelsen av respektivesubgrupp av folket. Folket ses som hete-rogent, men subgrupperna som högst ho-mogena, varför den sociologiska grupp-tillhörigheten ”av” ses som den viktigasteav de tre komponenterna i den konsocia-tionella modellen. I en klassisk demokra-tisk syn tillmäts däremot inte det socialaursprunget någon större betydelse. Enaristokrat kan företräda ett lägre stånds in-tresse och en persons proletära bakgrundär en svag garanti för att personen inte blir

influerad av intressen knutna till hans nyasociala roll.

Den multikulturella synen leder till enkraftig gruppaccentuering. Om homosex-uella gläds över en utnämning av en ho-mosexuell person till en hög positionfinns naturligtvis också grupper som irri-terar sig på att den utvalde inte istället bleven frikyrklig eller handikappad person.Möjligheterna för denna särgruppsentusi-asm ökar om det finns en stor majoritets-grupp som är förnöjsam med att repre-senteras i underkant och märkligt entusi-astisk till ökad representation för i stortsett varje annan grupp. Ledare för respek-tive grupp bedöms främst efter sin förmå-ga att representera särintresset och detgynnar snarare särintressets extremisterän centrister. En rimlig gissning är att närbeslut kompromissas fram så är det interepresentantens personliga intressen ellerspeciella profilfrågor som utsätts för efter-gifter utan de frågor som kan rubricerassom gemensamma intressen. Det förefal-ler mig troligt att multikulturella modellerkan fungera bättre i odemokratiska stater.I de Osmanska och Habsburgska rikenakunde olika gruppers representanter fåtillträde med sina önskemål och en regentoch hans stab fastställde sedan statens po-litik; representanternas partsinlagor varkomponenter i informationsprocessen,inte avgörande i beslutsprocessen. För endemokratisk stat finns stora risker försplittring mellan grupper samt för en dis-tansering till den elit som beslutar. Ut-trycket eliternas kartell är inte bara appli-cerbar på predemokratiska multikulturellastater utan också på EU.

Det är knappast långsiktigt möjligt attskapa en demokrati på endast ett osynligtoch outtalat gemensamt intresse, det be-höver också finnas ett reellt sådant. Härtror jag att nationalstaten är stark; kopp-lingen mellan individ och nation är inte

461

!

ÖV

ER

SIK

TER O

CH

MED

DELA

ND

EN

fiktiv, utan fortfarande i hög grad reell,inte minst ekonomiskt. Men detta gemen-samma intresse hotas om det blir osynligt,outtalat och motarbetat. Mångkulturalis-men är en utmanare som behandlas medokritisk välvilja och detta har fått negativaintellektuella och praktiska effekter. Detförfaller oklokt att försvaga nationalstats-modellen och idyllisera en icke konsistentkombination av gränslös inkludering samtfavorisering av olika subnationella och ex-terna grupper. En ny alternativ demokrati,med sämre koppling till folkets intresseoch folkviljan, tycks mig inte leda till endemokratisk utveckling utan erinrar merom det nu hädangångna alternativet”folkdemokrati” – folket och demokratibehålls som värdeord men betydelsenkorrumperas. Det kan ifrågasättas om detär den liberala demokratiska nationalsta-ten som är otidsenlig; det kanske är diag-nosen av nationalstaten som syndig ochsjuk som behöver omprövas?

Referenser

Alesina, Alberto & La Ferrara, Eliana. 2005.“Ethnic diversity and economic perfor-mance”, Journal of Economic Literature, 43 (3), s762- 800.

Anderson, Benedict. 1983/1993. Imagined Com-munities: Reflexsion on the Origion and Spread ofNationalism. Daidalos, Göteborg.

Arnstberg, K.O. 2006. Svenska Tabun. Carlssons,Stockholm.

Beiner, Ronald. 2003. Liberalism, Nationalism, Citi-zenship. UBC Press, Vancouver.

Berggren, Erik. 2006. ”Folklighet, främlingshotoch mikrostatskupper” i Hedetoft m fl. (Red).Invandrare och integration i Sverige & Danmark.Centrum för Danmarksstudier, Lunds univer-sitet.

Billing, Michael. 1995. Banal Nationalism. Sage,London.

Bohman, James. 2007. Democracy across borders.From demos to dêmoi. MIT Press, Cambridge,Mass.

Brittan, Samuel. 2005. Against the Flow. AtlanticBooks, London.

Brock, Gillian. 1999. “The New Nationalism”,Monism, Vol 82, Issue 3

Connor, W. 1994. Ethnonationalism: The Quest forUnderstanding. Princeton University Press, Prin-ceton.

Couture, Jocelyne. 1999, “Cosmopolitan demo-cracy and liberal nationalism”, Monism, Vol 82,Issue 3.

Dworkin, Ronald. 1981. “What is equality? Partone + part two” Philosophy and Public Affairs, Vol10 nr 3, s 185-246 and nr 4, s 283-345.

The Economist. 2009. “We are all Belgians now”,November 28, p 39.

Gellner, Ernest. 1983. Nations and Nationalism.Blackwell, Oxford.

Giddens, Anthony. 1990. The Consequences ofModernity. Polity Press, Cambridge.

Habermas, Jürgen. 1984. The Theory of Communica-tive Action. Polity Press, Cambridge.

Hamilton, William D. 1964. “The genetical evo-lution of social behaviour”, Journal of TheoreticalBiology, 7, s 1-52.

Hardt, Michael & Negri, Antonio. 2007. Multitu-den Krig och demokrati i imperiets tidsålder. Tanke-kraft, Hägersten.

Herder, J. G. 1774/1967. Auch eine Philosophie derGeschichte zur Bildung der Menscheit. Surkamp,Frankfurt a M.

Hettne, B, Sörlin, S. & Östergård, U. 2006. Den glo-bala nationalismen. SNS förlag, Stockholm.

Hobsbawm, E. & Ranger, T. 1983. The Invention ofTradition. Cambridge University Press, Cam-bridge.

Horowitz, D. L. 1991. A Democratic South Africa.University of California Press, Berkely.

Kymlicka, Will. 2002. Contemporary Political Philo-sophy, Oxford University Press, Oxford.

Kymlicka, W. & Banting, K. (eds) 2006. Multicul-ture and the welfare state – recognition and redistributionin contemporary democracies. Oxford UniversityPress, Oxford.

Lasch, Christoffer. 1995. The Revolt of the Elites –and the betrayal of democracy. Norton, New York.

462

Lijphart, A. 1977. Democracy in Plural Societies. YaleUniversity Press, New Haven.

Locke, John. 1690/1967. Two Treatises of Govern-ment. Cambridge University Press, Cambridge.

MacIntyre, Alisdair. 1994. “A partiel response tomy critics” in Horton, J and Mendus, S (Eds),After MacIntyre: Critical Perspectives on the Work ofAlistair MacIntyre. Polity, Cambridge.

Martens, P. & Holmberg, S. (2005). ”Brottslighetbland personer födda i Sverige och utom-lands.” Brottsförebyggande rådet, 2005:17.

Mill, John Stuart. 1861/1991. Consideratons onRepresentative Government. Prometheus Books,New York.

Miller, David. 1995. On Nationality. ClarendonPress, Oxford.

Mosse, George. 1980. Masses and Man. Nationalistand Fascist Perceptions of Reality. Howard Fertig.New York.

Muller, Jerry. 2008. “Us and Them, The enduringpower of ethnic nationalism”, Foreign Affairs,March/April.

Nozick, Robert. 1974. Anarchy, State and Utopia.Basic Books, New York.

Olson, Mancur. 2000. Power and Prosperity. BasicBooks, New York.

Patterson, O. 1977. Ethnic Chauvinism: The Reactio-nary Impulse. Stein and Day, New York.

Platon. 370 f Kr/1969. Staten. Wahlström ochWidstrand, Stockholm.

Rawls, John. 1971. A Theory of Justice. Oxford Uni-versity Press, Oxford.

Rawls, John. 1999. “The Idea of an OverlappingConsensus” in Collected Papers

Renan, Ernest. 1882/2010. ”Vad är en nation?”,Fronesis nr 34.

Riksdag och departement, 2009 , nr 20, s 16.Roth, Hans Ingvar. 2009. Vetenskapsrådets kvar-

talsseminarium om Multikultur, 16 dec.

Rydgren, Jens & Widfeldt, Anders. 2004. Från LePen till Pim Fortyn- populism och parlamentariskhögerextremism i dagens Europa. Liber, Malmö.

Salter, Frank 2007. On Genetic Interests: Family,Ethnicity, and Humanity in an Age of Mass Migra-tion. Transaction Publishers, New Brunswick.

Schlesinger Jr., A. M. 1992. The Disuniting of Ame-rica: Reflections on a Multicultural Society. Norton,New York.

Shaw, R. and Wong, Y. 1989. Genetic Seeds of War-fare: Evolution, Nationalism and Patriotism. UnwinHyman, Boston.

Smith, Anthony. 2003. Chosen People: Sacred Sourcesof National Identities. Oxford University Press,Oxford.

Sverigebilder 2.0. 2007. Nämnden för Sverige-främjandet, www.sweden government.se

Tamir, Yael. 1993. National liberalism. PrincetonUniversity Press, Princeton, NJ..

Taylor, Charles. 1992. The Ethics of Authenticity.Harvard University Press. Cambridge, MA.

Tilly, Charles. 1985. “War making and statemaking as organized crime”, in, Bringing the stateback in. Evans, P. et al. (Eds), Cambridge Uni-versity Press, Cambridge.

Torbiörn, Kjell. 2003. Destination Europe. Man-chester University Press, London.

Tullberg, Jan & Tullberg, Birgitta. 1997. “Separa-tion or Unity? A Model for Solving EthnicConflicts”, Politics and the Life Sciences, Vol. 16,No. 2, pp. 237-248.

van den Berghe, Pierre. 1987. The Ethnic Phenome-non. Praeger, New York.

Walzer, Michel. 2007. Thinking political; essays in poli-tical theory. Yale University Press

Zaremba, Maciej. 2009. ”Vilse i mångfalden”,Dagens Nyheter, 5 mars.