upplysningen nr 3-4 2009

Intervju: Fredrik Lindström

nummer03/042009

Kardemumma bjuder på

bulle till boKen

Möt värsta bästa daisy

BIBLIOTEKEN Och BESÖKARNA

Ett magasin från länsbibliotEk uppsala

bli vän Med ditt bibliotek KnivstabiblioteKets vänner berättar!

Mer forskning åt folketbesök på scIence café

en succé!

Unga skrivare 2009

2 upplysningen | 3-4 2009 | BiBlioteket & Besökarna

BiBlioteket låg en halvtrappa upp, åtta blankslitna trappsteg och så dörren till vänster. En långsmal, mörk hall ledde in till ett stort och ljust rum, från golv till tak tapetserat med tjocka böcker. Det här var vuxenrummet, och det var också här Kerstin hade sitt stora skrivbord.

när vi kom dit var det oftast torsdag förmiddag och dags för veckans sagostund. Kerstin reste sig från bakom skrivbordet och tillsammans gick vi in i ett mindre rum. Det var barnrummet, böcker för de yngsta i drickabackar på golvet, böcker för lite äldre barn i hyllor längs med väggarna. Ibland fick vi välja böcker, ibland valde Kerstin, och hon läste så att vi alla satt häpna, förundrade, med snoriga näsor och gapande munnar. Att det fanns sådana historier! Och att det fanns så många!

en gång hände det att mamma var tvungen att ut-rätta något ärende och jag fick stanna hos Kerstin efter sagostunden. Tyst satt jag med min bok, på stolen bredvid hennes, och tittade andäktigt på när hon arbetade. Eller arbetade, jag tror aldrig att det föll mig in att det var ett arbete, att Kerstin fak-tiskt hade betalt för det hon gjorde, på samma sätt som mamma hade betalt för att sitta i telefonväx-eln på fabriken, eller pappa för att köra lastbil till Kiruna. Jag tänkte bara på hur lycklig hon måste vara som kunde så många historier och som fick vara där i biblioteket varje dag.

Se där, min förSta Bild av biblioteket, som mycket liten besökare någon gång i skarven mellan sjut-tio- och åttiotal. I det här numret möter vi ett ax-plock av dem som besöker biblioteken i vårt län, och också några av alla dem som varje dag arbetar för att nya biblioteksbesökare ska känna sig lika välkomna som jag en gång gjorde i det där lilla fi-lialbiblioteket i Piteå.

LIsA eRIKssOn, BIBLIOTeKsKOnsuLenT OcH

ReDAKTÖR FÖR uPPLYsnInGen

ledaremedarbetare

bästa bok: Den ameri-kanska flickan av monika Fagerholm. läser annars väldigt mycket deckare och rekommenderar lau-rie e Kings böcker om san Fransisco-baserade snuten Kate martinelli.

läser just nu: Glit-

terscenen av monika Fager-holm. den är efterlängtad!

dröMMer oM: Femtitals-hus och lyxigt badskum.

juLIe ROccO

FotograF

ÖnsKAR sIG Av TOmTen: jag

har nästan slutat önska mig saker.

ser till att köpa (nödvändiga)

saker själv istället. men lite fler

kameragrejer är alltid bra. Fast jag

är rätt nöjd med tillvaron just nu

tomten, tackar som frågar!

mARIA TÖRnFeLDT

länsbiblioteKarie

ÖnsKAR sIG Av TOmTen: lü-

becker marzipan, en bra bok och

en spårlina.

OsKAR THuLIn

behandlingsassistent och

studerande

ÖnsKAR sIG Av TOmTen: en fin

pepparkvarn.

AnsvARIG uTGIvARe: MarIa törnfeldt

ReDAKTÖR: lIsa erIksson

ReDAKTIOnsRåD: lousIa HataMIan, kerstIn Hed-

lund, solveIg HedenströM ocH kerstIn jonsson

GRAFIsK FORm: Schlook-a-ling joHan olsson

vILL Du sKRIvA I uPPLYsnInGen, eLLeR HAR Du

IDéeR På sAKeR vI BORDe sKRIvA Om?

sKRIv TILL [email protected]

OmsLAGsBILD: julIe rocco

bibliotekbecause fIrst IMpressIon lasts

3upplysningen | 3-4 2009 | BiBlioteket & Besökarna

innehållsFörtecKning upplysningen 3/4 2009

alltid i upplysningen

På GånG I LäneT ...................................4LäTT & LAGOm ....................................... 6 GAmLA sKRIvARe ..................................8

RecensIOneR ......................................19KRÖnIKA ................................................30unGA sKRIvARe ...................................31

värsta bästa daisy

beHöver ditt bibliotek en vän?

12

16

21

Lisa Eriksson fick följa med Unga skrivare 2009 och är imponerad av vad hon såg

Medarbetare på Uppsala stadsbiblioteks talboks-avdelning berättar om ett prisbelönt arbete

Knivstabibliotekets vänner berättar om ett bibliotek som behövde en vän

unga skrivare 2009


på gång I länet

– BiBlioteket Ska vara öppet när männis-kor är lediga och kan utnyttja det, säger bibliotekschef Agneta Månsson. Fem timmar förlängd öppettid är i linje med målen i den politiskt tagna biblioteks-planen. Att ha öppet till klockan 20.00 ytterligare en kväll i veckan är en an-passning till alla som pendlar. Det ska vara möjligt att komma hem, äta middag och sedan gå till biblioteket.

Och besökarna är positiva till de nya

tiderna. På förmiddagarna kommer tid-ningsläsarna, liksom förskolorna, vid lunch de som pendlar in till kommunen. På eftermiddagarna sitter många på bibli-oteket och arbetar och på kvällen kommer de som bor i kommunen och vill stanna länge. Tiderna har också valts för att vara lätta att komma ihåg. En mjuk start, långa öppettider mitt i veckan och kortare mot veckans slut. - Min bild av tiderna är att de liknar en fisk, skrattar Agneta.

ingeMar eHlin på filM!

i Syfte att dokumentera och sprida Inge-mar Ehlins gedigna kunskaper om bib-lioteksbyggnader och deras historia har två av hans föredrag på Uppsala stadsbib-liotek filmatiserats. Länsbibliotek Upp-sala erbjuder dessa i en uppsättning av

2 dvd-filmer: Biblioteksbyggnader – ve-tenskapliga och folkliga samt Folkbiblio-teket som rum. Beställning av filmerna går via Länsbibliotek Uppsala. Föredra-gen går även att ladda hem från Youtube (Ingemar Ehlin och biblioteksbyggnader är bra sökord att använda).

ingemar ehlin var bibliotekarie mellan 1970 och 2000, och är redaktör och med-författare till Uppsala bygger på åttiota-let (1992) och Uppsalas arkitektur och arkitekternas Uppsala(2002). Ingemar har tilldelats Bengt Hjelmqvists pris för ”insatser inom områdena bibliotekspla-nering och biblioteksarkitektur”.

Föredragen bjuder på en presenta-tion av biblioteksbyggnader från det gamla biblioteket i Alexandria och vi-dare genom historien fram till moderna biblioteksbyggnader i Sverige. Ingemar berättar om hur arkitekten bakom bygg-

naderna tänkt inför byggandet och hur tiden påverkar inredning och utsmyck-ningar. Han visar också hur fasad, väg-gar och tak, broar och trappor samspelar med böcker och besökare.

några exempel på biblioteksbyggnader som Ingemar berättar om är British Li-brary, Bibliotheque de France, Biblioteca Vaticana, Bernadottebiblioteket, Kungli-ga biblioteket, Stockholms universitets-bibliotek, Umeå universitetsbibliotek, Carolina Rediviva, stadsbiblioteken i Uppsala, Linköping, Kalmar, Stockholm, Malmö, Växjö m fl.

Mera öppet på biblioteket i knivsta

För produktionen står Johann gustavsson

Den 1 september utökade Knivsta bibliotek sina öp-pettider. De nya tiderna är måndag och fredag 12 – 17, tisdag, onsdag och torsdag 10 – 20, lördag 10 – 14.

thomas Brylla – författare,

kritiker, bibliotekarie och

förläggare – avled den 22

november efter en längre

tids sjukdom. thomas

arbetade sedan många år på

Uppsala stadsbibliotek.

Till minne


på gång I länet

läSkonSter Satte den 22-23 oktober punkt, eller rättare sagt ett komma för projektet i en form. Två år har projektet pågått, pengar från Kulturrådet finns för ett tredje år men då tar arbetet en något an-nan form. Sammanlagt 75 personer med stor beläsenhet och annan tyst kunskap om att arbeta med barn har träffats tio gånger för fortbildning och erfarenhets-utbyte.

Resultatet har utvärderats av Eva Bergstedt, frilansjournalist i Linköping. Vi saxar ur hennes utvärdering:

”Alla älskar Läskonster”. Som utvär-derare är det, lite tillspetsat, den spon-tana uppfattningen jag fått när jag träf-fat deltagare och ansvariga för projektet, liksom vid intervjuerna och även genom enkätsvaren. Det har varit ett omfattan-de projekt under två år med många delta-gare och åtta län som samarbetat.

Kan det vara så att man ”älskar” det projekt man själv deltar i? Finns det risk

för att det egna deltagandet gör att man till varje pris på ett okritiskt sätt vill att projektet ska vara lyckat, för att på så sätt bekräfta sig själv och sin professionella roll? Jag ställde frågan vid intervjuerna och det var många som tyckte den var intressant och därmed hade tänkt ige-nom sina svar. Men svaren visar på en självkritisk hållning med en väl avvägd distans till projektet. Deltagarna tycker i regel att de haft en öppen och positiv at-tityd, och även en sund skepsis till delar av projektet. Efter varje internat har de fått lämna synpunkter och åsikterna har varit både positiva och negativa.”

En av ingångarna när vi startade pro-jektet var en entusiasmerande reseberät-telse från en studieresa till Berlin och LesArt. Där hämtade vi idén om ”Littera-turhus”. LesArt hade fått loss pengar för verksamheten i samband med murens fall då det fanns ett politiskt intresse för att få ihop Berlins alla stadsdelar. Med

lite inspiration och draghjälp från ett projekt tänkte vi oss att många av våra bibliotek skulle kunna fungera som Bar-nens Litteraturhus.

Här i Uppsala län satte vi igång med ”bygget” i början av september då ett tret-tiotal bibliotekarier, kulturpedagoger och kultursekreterare träffades ute på Wiks slott i något som vi kallade Mötes-plats för Läskonster. Temat var berättan-de. Under ett dygn ägnade vi oss åt sång, workshops kring berättande och experi-menterande med idéer från LesArt. Det gav en hel del uppslag som prövas nu un-der hösten och den 15 december blir det en återträff i Skattkammaren på Barn-biblioteket i Uppsala. Det ska bli spän-nande att se hur Läskonster lever vidare och hur litteraturhusidén tar form under projektets tredje år.

solveig Hedenström

läskonster sätter koMMa

glada Läskonster-deltagare från Uppsala län Läskonsterfinal med tack-sång


lätt & lagoM

” Kanske har det med hans arbetarklassbakgrund att

göra, tror Peter Englund. Under uppväxten i ett icke-

akademiskt hem i Boden fick han lära sig att man ska göra rätt för

sig. För honom var biblioteket och skolan inkörsportarna till lit-

teraturen. Därför värnar han minst lika mycket om de icke-mediala

bibliotekarie- och svensklärarpriserna som om Nobelpriset.

– Det är verkligen ur hjärtat känt, för jag är skapad på sådana plat-

ser och av sådana människor. Det är en underprisbegåvad grupp,

svensklärare och bibliotekarier, de skulle behöva fler priser.

unt 2009-10-08

knyckt: ett spännande boktIps tjuvlyssnat

Hemma hos oss har 2-åriga dottern en ny favoritbok – Vems mormor heter den. Den är skriven av Stina Wirsén och handlar om känslor. Denna underbara bok tilltalar även mig som mamma. I Vems mormor får man bekanta sig med Nallen som har en mormor som hon älskar väldigt mycket. Mormor är rolig

och bra på att leka. Nallen har även en kusin, men det vill hon inte ha. Hon tycker att kusinen är dum och ful, eftersom hon konkurrerar med Nallen om mormor. Kusinen har dessutom missuppfattat en sak. Hon tror att mormor heter farmor. Boken slutar dock lyckligt med att Nallen tycker om både sin kusin och sin mormor. Fin bok om svartsjuka och mormor/farmor-problematiken för små barn.

THeRese ÖsTRÖm

GYmnAsIeBIBLIOTeKARIe HåBO

Barnavdelningen på ett bibliotek någon-stans i länet. En tvååring, vi kan kalla henne Anna, bekantar sig med en pappa som vi kan kalla Kjell. Kjell har med sig sin dotter Moa som är drygt ett år gam-mal. Följande samtal utspelar sig:

anna: Vad heter du då?kjell: Jag heter Kjell.anna: Vad heter hon då? (pekar på Moa)kjell: Hon heter Moa.anna (till Moa): Vad heter du då?anna (får inget svar och försöker igen): Vad heter du då? Du? Moa? Vad heter du?Moa svarar fortfarande inte.anna: (till pappan Kjell): Du, vad är det för fel på henne?

30,3%98%av svenskarna har besökt ett bibliotek någon gång. Runt 53

procent av svenskarna, det vill säga 4,9 miljoner personer, besöker ett bibliotek varje år.

uppger att de läser skönlitteratur varje vecka; 20,5 procent av männen och 39,9 procent av kvinnorna.

veMs MorMor av stina Wirsén

årets KulturtidsKriFt

många fler boktips hittar du på håbo

biblioteks inspirerande barbablogg:

www.barbabloggen.blogspot.com

en inställd spelning är också en spel-ning, lär Ulf Lundell en gång ha sagt. en inställd intervju kan också bli en arti-kel, läs till exempel Hanna Olssons arti-kel om Bruno k öijer

i senaste numret av litteraturtidskriften ponton (för övrigt utsedd till årets kultur-tidskrift 2009). kolla in www.ponton.nu.


lätt & lagoM

” Man skulle behöva en bibliotekarie i hjärnan för att sor-tera alla intryck och kunna plocka fram dem vid behov.

bo ingvar Kollberg är inte längre kulturchef men fortsätter att leverera one-liners. här

rapporterar han från bokmässan i Frankfurt.

s K ä m s B O K e n

skämsbok (s.) – en bok som man skäms över att tycka om. Bildat i analogi med ordet skämslåt, se ordförklaring nedan. skämslåt (s.) – en låt som man skäms över att tycka om. gjordes populärt i svts videokväll med Luuk. exempel på användning: – vilken är din skämslåt? – michael Boltons How Can We Be Lovers så klart.

28%blir direkt avtända om deras sängpart-ner läser fel slags böcker

57 % av svenskarna har en skämsbok, 11 % äger endast bra böcker och 32 % skäms aldrig över litteratur. Allt detta enligt en undersök-ning på bokhora.se

tävla på vår webb www.lul.se/lb och vinn finfina priser! vinnarna presenteras i nästa nummer av upplysningen.

jultävlingen startar den 1 december.

skäMsbokstrivia:

vilken är din skäMsbok?LInA mALm

enköpings bibliotek

När jag var ung bestämde jag mig för att läsa

alla böcker jag kom över av Agatha Christie vilket slutade med att jag klämt 72 stycken (vilket inte är alla) och då även en hel del av hennes fullständigt ointressanta böcker; de lite sämre deckarna, lite kyska kärleksromaner och någon halvreli-giös novellsamling. Jag kan idag inte fatta att jag ville detta men då tyckte jag det var en lysande idé.

sOLveIG

HeDensTRÖm

länsbibliotek uppsala

Jag skäms inte för en enda - bokhyl-lan speglar ju bara

mina olika epoker i livet.Är det något jag skäms för är det

alla böcker som finns i hyllan men som ännu inte blivit lästa och som kanske inte heller kommer att bli lästa.

vilken bok borde kungen få i julklapp? vilken titel vill du sätta i Händerna på anna anka?

jul

tävling!


gaMla skrIvare: Oskar tHULin

Länsbiblioteket ordnar redan, tillsammans med Wiks folkhögskola, Unga skrivare. nu frågar vi oss var de gamla skrivarna håller hus, och är ganska säkra på att mer än en av dem finns bland bibliotekens medarbetare och besökare. vi är nyfikna på vilka ni är, och vad ni skri-ver om! Hör av dig om du vill vara med här, eller tipsa oss om någon som borde vara med!

gaMla skrivare

Oskar tycker om att fundera. Han lyssnar gärna på Eldkvarn och kan sin Bruno K. Öijer. På sommaren tycker han om att vandra i fjällen och fiska. På biblioteket lånar han poesi och då och då en kursbok.

Det där inre lugnet

Som får allt utanför att verka

oväsentligt

kom till mig

fick mig att skratta åt världen

tittade mig i ögonen

och tyckte att ingenting spelar

någon roll

jonglerade med mina rädslor

i luften ett tag

såg dom fara omkring

som

förvirrade insekter i lampsken

jag lät dom flyga där

lämnade dom ensamma

så ensamma

OsKAR THuLIn

Fotograf: Pär Ångman


gå på kafé

redan när uppSala stadsbibliotek slog upp sina portar fanns planer på att öppna ett kafé i anslutning till biblioteket. Och nu har planerna blivit verklighet, i ljusa, luftiga och varsamt renoverade lokaler. Besökaren har att välja på inte mindre än fem olika rum att fika i, alla med olika, tidstypiskt valda tapeter, vackra kakel-ugnar och bevarande snickerier. Möble-manget är vitt, och borden står inte allt-för tätt. Här vågar man definitivt stämma träff för en fika och prata hemlisar!

BeSökaren mötS av en inbjudande glas-disk med både sött och salt att välja mel-lan. Gammeldags småkakor, mäktiga

tårtor och de omåttligt populära bullar-na frestar den som är sugen på något sött, och för den som vill äta mat finns Trillers goda smörgåsar och pajer. Tunt bröd med mycket fyllning är det som gäller, ingen baguette eller ciabatta så långt ögat når. Den som vill kan också köpa med sig ett nybakat bröd hem.

– Alla som kommer hit säger att det är så bra att det äntligen kommit ett kafé hit, säger Lovisa Triller bakom disken. Det hade vi hört innan också, men att det skulle bli så här populärt kunde vi inte föreställa oss. Både bibliotekspersonalen och besökarna är så himla positiva!

– Ja, alla säger att det är efterlängtat,

inflikar kollegan Linda Larsson. Och se-dan vi fick 8 av 10 i betyg när UNT recen-serade oss så har det kommit ännu mer folk hit.

– Mmm, jag trodde att det skulle bli rätt lugnt här, i alla fall vissa dagar, sä-ger Lovisa. Att vi skulle få sitta och läsa böcker för att vi inte hade så många kun-der, kanske. Men så har det verkligen inte blivit.

De konstaterar att de flesta kategorier av besökare verkar ha hittat till Karde-mumma. På morgnar och förmiddagar kommer många äldre besökare, mitt på dagen och på tidig eftermiddag är små-barnsföräldrar och deras bebisar ofta

äntligen!uppsala stadsbiblioteK har Fått sitt eFterlängtade KaFé

I mysiga lokaler med utsikt mot Svartbäcksgatans myller öppnade i augusti Kafé Kardemumma. Äntligen, sa både personal och besökare, som länge efterfrågat möjligheten att kombinera biblioteksbesöket med en fika.

text och foto: Lisa eriksson

ta en bulle till! Och en till! Linda Larsson och Lovisa triller trivs bakom disken på kafé kardemumma.

två av sju sorters kakor!


gå på kafé

sedda gäster – många mammagrupper tycks ha hittat sitt nya favoritfik. På kväl-larna kommer ungdomar hit och fikar och pluggar.

– Många kommenterar lokalerna, be-rättar Linda. Kakelugnarna och tapeter-na får mycket beröm. Många äldre säger också att det är så roligt att äntligen få se hur det ser ut i den här delen av bibliote-ket.

Vilka läckerheter kommer folk helst till Kardemumma för, undrar jag, och Lovisa och Linda svarar efter lite fun-derande att det nog är räkmackorna och bullarna som är allra mest populära.

– Smörgåsarna är vår specialitet, sä-ger Lovisa. Det var det vi ville satsa på, att ha riktigt fina mackor. Och de allra flesta besökarna gillar mackorna, men det händer att någon frågar om vi inte har några baguetter...

pappaledige roger holt och ettårige sonen Elis mumsar kanelbulle och myser. Ro-ger berättar att de gjort två tidigare för-sök att besöka kaféet, men att det då varit fullsatt och köer.

– Det är fint här! Det passar så bra med kakelugnarna och de gamla tape-terna, det skapar ro. Jag är intresserad av gamla byggnader och renovering, och här har de verkligen lyckats skapa en bra atmosfär, ljust och luftigt och skönt. Det är bra att det finns plats att ta med barn-vagnen in, och det känns som att barn är välkomna här! För mig är det också ett stort plus att kunna fika ekologiskt och rättvisemärkt.

Ettårige Elis säger än så länge inte så mycket, men visar med hela kroppen att han ger högsta betyg till kaféets bullar.

Tobias Ludvigsson är Sollentunabo och före detta Uppsala-student. Han har

bokat in ett arbetsmöte på Kardemum-ma, och uppskattar både miljön och fi-kat.

– Jag saknade verkligen ett kafé här på biblioteket medan jag pluggade här, det kändes konstigt att ett så stort biblio-tek inte hade kafé. Nu går jag gärna hit när jag har möten i Uppsala, det är en mycket inspirerande miljö! Och väldigt gott fika.

förutom möjligheten att kombinera bib-lioteksbesöket med en fika ger Kafé Kar-demumma tillfälle att utveckla bibliote-kets verksamhet.

Redan nu kan den som vill fika med en forskare på nystartade Science Café (läs mer på nästa sida). Fler spännande aktiviteter som kombinerar biblioteks-besök, böcker och fika är på gång under nästa år.

Och en till! roger Holt fikar på kafé kardemumma tillsammans med sonen elis, ett år.

sex av sju sorters kakor!


gå på kafé

kriSter Berättar att konceptet Science Café redan finns på många håll ute i Europa och att det startats av en ideell förening, VA (Vetenskap & allmänhet). Tanken är att det ska vara just ett sam-talscafé, med en anspråkslös och icke-formell inramning: ingen föreläsning eller power point-presentation.

– Forskaren håller själv i en kort in-ledning, max tio minuter. Om vi till ex-empel har en arkeolog på besök kanske han eller hon vill skicka runt ett spän-nande föremål också, men sedan är det samtalet som står i fokus.

Krister kan själv agera moderator om det behövs, eller elda på med en extra fråga om samtalet skulle stanna av, men annars är tanken att besökarnas funde-ringar ska styra samtalets inriktning.

Science Café dyker upp tre kvällar under hösten och fyra under våren. Pro-grammet är redan spikat, och där åter-finns forskare från vitt skilda discipliner som praktisk filosofi, astrofysik och bio-genetik. Krister försäkrar att han ser lika mycket fram emot alla programpunkter-na, och han är påtagligt nöjd med de in-ledande kvällarna. Först ut, i september, var teologen Lina Sjöberg och i oktober

var det dags för Åsa M Larsson, arkeolog.– Vi har mött stort intresse hos de

forskare vi kontaktat, berättar Krister. Det finns inte många tillfällen för fors-kare och allmänhet att mötas på det här avspända sättet, och överlag är avståndet mellan universitetet och resten av sam-hället stort här i Uppsala. Det är viktigt för allmänheten att få möta forskare i levande livet, se att både forskare och forskning kan se ut på så många olika sätt. Men jag tror också att forskarna uppskattar möjligheten till avspänt sam-tal med allmänheten.

lina SjöBerg uppSkattar initiativet:– Jag tycker att Science Café-formen

var väldigt sympatisk. God och öppen stämning. Det blir chosefritt och till-gängligt när man möts på ett stadbib-liotek och därtill ett kafé jämfört med en föreläsningssal. Som föreläsare i olika sammanhang kan jag konstatera att formen avgör vilken stämning det blir och vilka frågor som ställs. Det kändes som att folk vågade ställa frågor som de förmodligen inte skulle ha ställt om det hela skett i universitetets regi. Jättebra!

Hon håller det för självklart att det

ligger i forskarens intresse och skyldig-het att kommunicera sin kunskap:

– Jag är av den åsikten att kunskap som inte går att kommunicera inte kan kallas kunskap. Hur kan det vara kun-skap om ingen vet om det? Naturligtvis kräver vetenskap ett preciserat och för utomstående krångligt språk, men när väl forskningen är gjord menar jag att det är varje forskares plikt att också söka kommunicera med allmänheten. Sci-ence Café är en form för detta och därför mycket viktig.

kriSter Betonar att det inte bara är de ”showigaste” forskarna som är intres-santa för Science Café, men att formen självklart förutsätter en forskare som är intresserad av att samtala om sin forsk-ning och förmår ”ta ned” den till en för åhörarna lagom nivå.

– Jag är verkligen glad för att vi kun-nat genomföra detta. Och så önskar jag att vi ska räkna innehållet, inte antalet besökare. Samtalscaféet som form fung-erar inte med fler än 30 besökare. Min vision är att Science Café ska vara de små gesternas men det stora innehållets kväll!

de sMå gesternas Men det stora inneHållets kväll

Sugen på att fika med en forskare? Från och med september 2009 finns möjligheten att göra just detta, när Kafé Kardemumma den sista onsdagen i varje månad förvandlas till Science Café. Jag har träffat Krister Gustavsson, bibliotekarie och initiativtagare till en ny mötesplats mellan forskare och allmänhet.



unga skrIvare

det är en måndag i augusti, försiktig för-middagssol över Wiks slott. Nyss har jag kommit med bussen från stan, och till-sammans med Anna-Lena Åberg, skriv-lärare på Wik, tar jag emot de sexton ungdomar som utgör 2009 års upplaga av Unga skrivare. Nycklar delas ut, rumskamrater letas och hittas, riktningar pekas ut, och sexton ungdomar sneglar under lugg på oss och varandra – det är förvän-tan men också en hel del nervosi-tet i luften.

Anna-Lena Åberg leder lik-som tidigare år Unga skrivare, detta år tillsammans med förfat-taren Katarina Kieri. Eftersom Katarina ansluter först på tisdagen är det Anna-Lena som har hand om det inledande skrivpasset på måndag eftermiddag. Deltagarna får berätta vilka de är, och lite om varför de valt att söka till Unga skrivare.

Efter några inledande skrivövningar

är det dags att lära känna varandra bättre med hjälp av dramaövningar. Här läm-nar jag gruppen, men innan jag går byter jag några ord med de ungdomar som rå-kar sitta närmast mig. ”Jag har fasat för det här dramapasset sedan jag fick pro-

grammet för veckan” säger en tjej, men tillägger i nästa andetag att hon ändå bestämt sig för att delta. När jag träffar henne vid middagen senare på kvällen är hon påtagligt nöjd – övningarna har varit roliga, och ingen behövde göra mer än vad som kändes bra.

Under tisdagen och onsdagen turas

Anna-Lena och Katarina om att leda större och mindre skrivövningar. De fles-ta övningarna avslutas med att de som vill läser upp sina texter. Läskigt, tycker många först, men när Anna-Lena betonar att det är lika okej att inte läsa upp, vill de

flesta ändå pröva. Många texter är personliga, och både tårar och skratt får plats i rummet. För mig som sitter lite vid sidan av är det fascinerande att se hur snabbt gruppen ”sätter sig”, hur ungdo-marna känner sig trygga tillsammans, hur väl de

tar hand om varandra och varandras ord. Anna-Lena och Katarina ger enkla och handfasta råd om hur man kan prata om texter, om vilket slags respons som leder vidare. Diskussionerna dröjer längst vid texternas styrkor, vid formuleringar som bär och lyfter.

Både Anna-Lena Åberg och Katarina

”att koMMa Hit är det bästa jag gjort i Hela Mitt liv!”text och foto: Lisa eriksson

Det är bara fyra dagar, men fyra dagar som gör skillnad. Jag får vara med när sjutton ungdomar från länet ägnar fyra dagar åt ett ohämmat frossande i ord, ord, ord. Fina ord, fula ord, ord som kliar och ord som smeker. Efteråt är inget sig riktigt likt.

Diskussionerna dröjer längst vid texternas styr-kor, vid formuleringar som bär och lyfter.”


unga skrIvare

Kieri har stor erfarenhet av att jobba med ungdomar och skrivande. Jag är nyfiken på hur de ser på mötesplatser som Unga skrivare.

– Det är väl viktigt på samma sätt som idrottshallar är viktiga för dem som vill syssla med sport, säger Katarina. Det handlar om att uppmärksamma intres-sen hos unga människor och tillmötesgå behov.

Anna-Lena Åberg håller med och til-lägger:

–Det är något annat än skolans svenskundervisning. Att förhålla sig ska-pande och öppen inför språket, utan reg-ler och framför allt utan att bli bedömd, utan istället sedd och pratad om.

Jag undrar var de tror att Unga skri-vare kan betyda för deltagarna.

– De får ingå i en skrivande gemen-

skap; känna att skrivandet är viktigt för fler än för bara dem själva, säger Anna-Le-na. För många är det nog första gången.

– Det kan nog betyda många saker. De får träffa andra som är intresserade av samma sak och möta olika sätt att skri-va på. Att överhuvudtaget få tillbringa kreativ tid ihop med andra människor är både välgörande och utvecklande, säger Katarina. Dessutom ger det mig ett till-

”att koMMa Hit är det bästa jag gjort i Hela Mitt liv!”

glada unga skrivare samlade utanför Wiks slott.


unga skrIvare

fälle att själv få fundera på vad skrivande och läsande kan handla om. Och att få ta del av texter och liv som flödar i rummet – det är stort.

– Det är roligt och man lär sig något om sig själv, om sitt skrivande och om andras skrivande, fyller Anna-Lena i.

– Jag är övertygad om att man måste bli läst av andra och läsa andra för att få syn på sitt eget skrivande och därmed

kunna utveckla det, säger Katarina. Och jag kan inte tänka mig en bättre och tryggare miljö för det än under en vecka tillsammans med andra människor som modigt delar med sig av både sina egna försök och sin respons. Den respekt som finns i det rummet är unik.

SiSta kvällen Ska vi ha uppläsning, Kata-rina och jag är också med. Alla som vill

läsa upp något har fått skriva sitt namn på en lista under dagen, och några namn tillkommer när vi träffas. Några vill bara lyssna, och det är precis lika okej. Tex-terna är så olika, och rösterna också, och vi som lyssnar kastas mellan glädje och sorg, mellan ilska och upprymdhet. Efter ett par timmar har alla som anmält sig läst något. Några tappra fortsätter medan de flesta av oss rundar av kvällen med te och mackor och mera samtal om skri-vande, om skolan, om livet. Katarina ger lite skrivråd över kvällstéet, innan det är dags att sova.

Vi avslutar efter lunch på torsdagen, med utvärdering, både muntlig och skriftlig. För sista gången samlas vi i det klassrum där vi först möttes för fyra da-gar sedan. Vi ska prata om veckan, hur den har varit, vad vi tar med oss hem. Den goda, trygga stämningen går nästan att ta på. Det blir tyst en sekund, först, och sedan pratar alla i munnen på var-andra: om nervositeten den första dagen, om hur det kändes att läsa sin egen text högt, om stoltheten över att våga dela med sig av sina texter, om tolerans och acceptans och en känsla av att höra till. Efter ungefär en timmes samtal avslutar vi med gruppbild vid slottet.

På bussen på väg hem ringer en tjejs avslutande ord i mina öron: ”Att komma hit var det bästa jag gjort i hela mitt liv.”

Wiks slott bjuder på en inspirerande miljö. några passade på att bada mellan skrivpassen.

Den respekt som finns i det rummet är unik

”


unga skrIvare

jag har alltid tänkt att jag vill bli författare, sedan jag var jätteliten, fem år kanske. Jag hänger mycket i skolbiblioteket, och Magnus, biblioteka-rien på min skola, vet att jag skriver mycket. Det var han som först tipsade mig om Unga skrivare. Sedan var det lärare också som peppade mig att söka kursen. Så då gjorde jag det, och jag kom in.

Till Wik kom hon utan några speciella förvänt-ningar, säger hon. Mest av allt såg hon fram mot att träffa andra ungdomar med samma intresse som hon själv, för precis som många andra saknar hon fysiska mötesplatser där hon kan träffa andra skrivande ungdomar.

Det finns ju forum på nätet, i och för sig men det är inte samma sak som att träffas i verkliga livet. Om man till exempel vill spela fotboll eller gitarr så finns det massor med ställen där man kan lära sig det men så är det inte om man skriver. Man får försöka hitta någon som vill läsa.

Hon berättar att hon redan innan Unga skri-vare ansträngt sig för att hitta läsare, och därför tyckte hon inte att det var jobbigt att visa sina tex-ter för de andra kursdeltagarna eller läsa texterna högt. Men det var ändå något nytt och annorlunda att skriva och läsa texter i grupp.

– Man skriver på ett annat sätt när man är så trygg i en grupp. Alla bidrog med något, de vågade visa sig själva, och visa att det de skriver betyder något för dem. Det är man inte van från skolan. Jag tror inte att jag skulle våga visa mina texter så öppet i skolan.

johanna tycker att hon tog mycket med sig hem från Wik. Textfragment som hon fortsatt att skri-va på, övningar som hon själv provat hemma, och inte minst textrespons från Katarina på ett längre skrivprojekt. Men mest av allt minns hon stäm-ningen i gruppen, och hon berättar att deltagarna nu ska börja träffas igen för att läsa och diskutera varandras texter.

– Det var en bra upplevelse för mig. Dels för själ-va skrivarkursen, för att det var så roligt att vara där på Wik, dels för att kursen fick mig att inse att jag kan göra något av mitt skrivande. – Jag vis-ste inte innan att det finns utbildningar att gå om man vill bli författare, precis som för andra yrken.

joHannas första skrivar-kurs – Men inte den sista!

En gråkall dag i november fikar jag med Johanna Nyman, en av 2009 års Unga skrivare. Över en kopp the berättar hon för mig hur det kom sig att hon sökte till skrivarkursen, och vad den kommit att betyda för henne.


På sidan 31 kan du läsa en text Johanna skrivit.


daIsy

ungefär en månad har gått sedan Bok & Bibliotek och den högtidliga prisutdelningen där Upp-sala stadsbiblioteks talboksavdelning tilldelades TPB:s tillgänglighetspris. Cecilia Stiernstedt, Lena Andersson och Eva Hellström samtalar om vad priset betyder.

– Det är förstås en stor ära, säger Cecilia. Jag tror att en stor anledning till att vi uppmärksam-mandes för att vi aktivt försökt att nå alla kate-gorier av besökare, också de som vi tidigare haft svårt att nå. Inte minst gäller detta barnen. Barn och unga med lässvårigheter är en prioriterad ka-

tegori för vårt arbete, det är viktigt att nå ut bland dem. Överlag satsar vi aktivt på upp-sökande verksamhet.

De har arbetat ak-tivt med just frågan om tillgänglighet för barn och unga, och där är ytterligare förbätt-ringar att vänta. De äldre låntagarna är lät-tare att nå, och Cecilia beskriver det som att de nu nästan ”kommer av sig själva”.

En annan anled-ning till att avdelning-ens arbete är fram-gångsrikt står kanske att finna i att talboks-beståndet finns inte-grerat i det övriga be-ståndet. På så sätt blir

talböckerna synliga för alla besökare.– I och med att vi har integrerat talböckerna

likställs de med de tryckta böckerna, säger Cecilia Stiernstedt. Det är verkligen något vi strävar efter! På så sätt når vi också nya kategorier, som till ex-empel unga med dyslexsi. Förr kunde det kanske upplevas som skämmigt att gå in i ett särskilt rum för att låna böcker.

talBokSavdelningen har ockSå ett väl utvecklat samarbete med olika organisationer och fören-ingar, och man arbetar mycket med studiebesök.

värsta bästa daisy

I samband med Bok & Bibliotek i Göteborg uppmärksammades Upp-sala stadsbiblioteks arbete med DAISY. Jag möter tre engagerade medarbetare och får veta mer om hur verksamheten är uppbyggd.


glada och prisbelönta medarbetare på Uppsala talboksavdelning: Lena andersson, Cecilia stiernstedt och eva Hellström.


daIsy

– Ofta kommer speciallärare och ungdomar och besöker oss tillsammans, och en gång om året ord-nar vi träffar med speciallärare där vi informerar om nyheter. Vid sådana träffar har vi också möjlig-het att få synpunkter som ytterligare kan förbättra samarbetet. Vi samarbetar också med SRF, FMLS och Syncentralen. Syncentralen ordnar regelbun-det rehabdagar för sina nyinskrivna, och då besö-ker de oss och får veta vad vi kan erbjuda.

Talbokslåntagarna och de som jobbar med tal-böcker har under de senaste åren haft draghjälp av den snabba tekniska utvecklingen.

– Vi är inte rädda för ny teknik, för vi märker hur mycket vi har att vinna på att hänga med i det som kommer, säger Lena Andersson.

Det har till exempel blivit lättare att hitta en spelare som motsvarar användarens behov. Många äldre föredrar en större, stationär modell, medan unga kanske hellre vill ha en liten bärbar. Jag får titta på de nya, små spelarna, som inte är mycket större än en tablettask (se bild). Cecilia konstaterar att det ka göra dem attraktivare för unga låntagare – det blir coolare att lyssna när spelaren ser trendig ut.

överlag är ju talBokSlåntagarna i teknisk fram-kant. Det är nog inte många som tänker på det, men tekniken ger talbokslåntagarna en klar för-del framför de ”vanliga” låntagarna. När en bok blir mycket omtalad, till exempel när August-priset eller Nobelpriset delas ut, behöver talboks-låntagarna aldrig stå i kö – alla kan ju lyssna på boken samtidigt.

Merparten av de böcker som lånas ut på tal-boksavdelningen skickas direkt hem till lånta-garna. Många låntagare har de enbart eller nästan

enbart kontakt med via telefon. Bland dem finns många äldre och ensamma, och det kan bli en god och nära relation, en liten pratstund på ett annat sätt än med de låntagare som är mer självgående.

nyaste versionen av en bärbar daisY-spelare ryms också i den minsta av jeansfickor!

tpb:s tillgängligHetspris, Motiveringen:

Biblioteket har målmedvetet satsat på att synliggöra och lyfta fram daisY-läsarnas behov – både de ungas och de äldres. tillsammans med persona-lens vilja till utveckling och samarbete skapar detta ett daisY-bibliotek med stark närvaro i nuet och blicken mot framtiden.

de gamla inläsningarna av lokallitteratur från Uppsala län har digitaliserats genom Uppsala

stadsbiblioteks och Länsbibliotek Uppsalas försorg. titlarna finns nu för nedladdning


daIsy

vi Börjar med ryktet om DAISYS födelse. Det visar sig till dels vara sant; idén till det som kom att bli DAISY föddes mycket riktigt på ett tåg, men inte just på Uppsa-la-pendeln:

– Visst vore det kärt för gamla Upp-sala att ta den äran, men vid den tiden, i november 1992, bodde jag inte här i stan. Det stämmer dock att jag befann mig på ett tåg, på väg från Hallsberg till Väster-ås. Jag skulle just börja en ny anställning, där jag för att uttrycka det enkelt skulle kläcka nya idéer, gärna inriktat på det då nya området multimedia.

– Så satt jag där och slöfunderade på tåget. Det är nog så de flesta idéer kom-mer till, att man sitter och funderar lite öppet, med huvudet fullt av lösa trådar, diverse faktakunskaper och drömmar. Plötsligt kan insikten slå till, och så var det för mig. Jag minns att jag fokuserade tankarna kring temat ”vad kan vara det mest nyttiga och roliga man kan göra med lite modern teknik för datorer och ljud...”. Allt stämde plötsligt och jag såg framför mig att det var just talböcker man skulle kunna göra något vettigt för.

larS Berättar att han som musiker och låtskrivare redan hade ett stort intresse för datorer och deras möjliga roll i mu-sikskapande. Han hade därför bra koll på tidens tekniska utvecklingstrender och tyckte sig kunna se ungefär vartåt utvecklingen gick. Sådant som ljudkort, CD-ROM och lagring av ljud i kompri-merad form var vid den här tiden något ganska nytt, men kunskapen om att det

hela fanns var något Lars hade i huvudet. Han hade sin bärbara dator med sig den här dagen på tåget, och när tåget nådde sin slutstation hade ett dokument tagit form, där grunddragen till det som kom att bli DAISY fanns med.

– Faktiskt även namnet. Jag hade job-bat ett par år hos Handikappinstitutet och visste att varje projekt som ska lyck-as bör ha ett fyndigt namn. Jag noterade ”Digital Audio Information System” och konstaterade nöjt att det skulle kunna bli nåt i stil med Digitalt Audiobaserat Infor-mationssystem på svenska. Bra, jag gillar saker på svenska. DAI, således, eller DA-ISS. Inte dåligt, men inte heller lysande. När jag klev av tåget i Västerås slog det mig att det finns ett Y också, i system. Ja, så då var ju DAISY liksom givet. Gissa om jag kände mig nöjd! Det låter kanske kon-stigt, men jag kände redan då att det här var en idé som skulle bli något bra.

redan i feBruari 1993 började DAISY ta fastare form, och Lars hittade snabbt per-soner att samarbeta med, och möjliga fi-nansiärer. Han nämner Janne Lindholm, företaget Labyrinten Data AB samt TPB (i synnerhet Kjell Hansson, som vid den här tiden skissade på möjliga framtida projekt för talböcker – idén om DAISY kom som på beställning!). Och sedan har utvecklingen gått i en rasande fart.

TPB övergick helt till DAISY-produk-tion år 2000, och många har gjort det-samma på andra håll i världen. Idag är DAISY etablerad på ”alla våra bebodda kontinenter”, som Lars uttrycker det.

Han ser några faktorer som bidragit till den snabba etableringen: En är att DAISY bygger på standardteknik och numera även standardiserade ljudformat (i för-sta hand mp3), vilket gjort att man kun-nat dra nytta av det senaste årtiondets snabba tekniska utveckling och prisras på det området. DAISY passar helt en-kelt perfekt in i IT-samhället! En annan framgångsfaktor är att DAISY inte är låst till något visst lagringsmedium, och en tredje att DAISY redan från starten gjor-des till en öppen, fritt tillgänglig stan-dard.

och framtiden då, för DAISYS ”pappa”? Fler innovationer på gång? Ja gärna, enligt Lars Sönnebo, som klurar på fler goda idéer inom IT och tillgänglighet, och på sikt är sugen på att på något sätt utveckla sitt intresse för miljöteknik. Vi återkommer!

daisy föddes på ett tåg

Ett envist rykte gör gällande att DAISY först såg dagens ljus på ett pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm. UPPLYSNINGEN kontaktar Lars Sönnebo, mannen bakom DAISY, för att ta reda på om ryktet talar sant.

lars sönnebo

ålder: 46 årfaMilj: sambo,

dotter, hund och kattbor: Berthågayrke: Beskriver sig själv som humanteknologintressen: musik (spelar och komponerar själv), natur, mat, vin och goda diskussioner.dröMMer oM: att göra fler innovationer!

text och fotot: Lisa eriksson


recensIon: rUm För möten

BiBlioteket Som möteSplatS är ett begrepp som används så ofta att vi sällan stannar upp och re-flekterar över vad det egentligen betyder. Som alla honnörsord omges det av goda föresatser, positiva associationer och är i sak helt oantastligt. Men vad be-tyder det? Hur konkretiserar vi det? På vilket sätt är biblioteket en mötesplats? Maria Törnfeldt har läst en bok som ger spän-nande svar.

ett förSök att reda ut begreppet ”biblioteket som mötesplats” och kontrollera dess substans har Regionbibliotek Halland gjort i skriften Rum för möten – en litteraturstudie om biblio-tekets roll som mötesplats. Det är Eiler Jansson som står för studien och författandet. Resul-tatet är en intressant och tanke-väckande genomgång av forsk-ning på området. Läsaren får ta del av en redogörelse för många olika aspekter på begreppet mö-tesplats. Eiler Jansson konstate-rar att få nordiska forskare har belyst det. Ett undantag är dock Ragnar Audunson, Svanhild Aabø med kollegor som bedri-ver forskningsprojektet PLACE vid högskolan i Oslo. PLACE står för Public Library – Arenas for Citizenship.

en av de intreSSantaSte kopp-lingarna när det gäller begrep-pet mötesplats och bibliotek görs i just PLACE-projektet. Forskarna talar om arenor för lågintensiva respektive högin-tensiva möten. Exempel på de senare är jobbet, föreningen, skolan, fotbollsarenan. Där sker förväntade möten. Torg, järnvägsstationer, promenad-stråk utgör däremot exempel på lågintensiva mötesarenor, där oförväntade och förutsättnings-lösa möten sker. Bibliotek är till största delen arenor för lågin-tensiva möten menar forskarna. De säger också att allteftersom vårt samhälle blir mer mångfal-digt och heterogent så behöver vi fler arenor för lågintensiva möten där vi möter människor som är olika oss själva, som inte hör till våra nära nätverk och sammanhang. De menar att så-dana platser kan bygga tillit i ett samhälle där vi inte längre mö-ter ett tvärsnitt av befolkningen på kyrkbacken.

eiler janSSon BeSkriver också faktorer som hjälper bibliote-ket att vara en mötesplats. Han nämner placering, atmosfär, tillgänglighet och storlek. Han listar fördelar och nackdelar med bibliotek som mötesplat-

ser. Författaren betraktar nack-delarna som utmaningar för biblioteken. Exempel kan vara koder och krav på uppträdande, uppfattningen att det finns en ”tystnadsregel”, stillhet som kan uppfattas som tråkighet och olika gruppers behov som kolliderar.

rum för möten är en intressant skrift som jag varmt rekom-menderar till läsning därför att den tar begreppet mötesplats på allvar. Studien innehåller intel-ligenta reflektioner som kan hjälpa läsaren att tänka ett varv till och undvika de förenkling-ar som ett frestande honnörsord innebär. Läs den gärna tillsam-mans i personalgruppen. Re-flektera tillsammans och prata om vad begreppet mötesplats betyder på just ditt bibliotek. Är man sedan modig och tar de konsekvenser ett mera medvetet förhållningssätt till begreppet ”mötesplats” kan föra med sig så tror jag att detta kan utveckla biblioteket till en mötesplats i en djup och äkta bemärkelse.

Länsbiblioteket har givit alla bibliotekschefer i länet ett exemplar av Rum för möten. Beställ fler exemplar hos Regi-onbibliotek Halland på http://tinyurl.com/rumformoten

sa du Mötesplats, sa du? text: maria Törnfeldt foto: Lisa eriksson

maria törnfeldt läser en god bok som proble-matiserar begreppet mötesplats.


recensIon: tHe rUnning man

”tony, du är nog den enda jag känner som blir glad av en dystopi!”, sa en lärare till mig efter att jag prisat en elevs försök att skriva en egen dystopi . Dystopin var ett resultat av ett projekt jag jobbat med i en klass och där eleverna avslutade sin del av projektet med att skapa en egen dystopisk be-rättelse på några sidor. Tack vare det där projektet återupptäckte jag den genre som jag en gång slu-kade böcker i; dystopisk Science-Fiction. Dysto-pier är i och för sig inte tänkta att man ska bli glad av, tvärtom. Men dystopin är ofta fantastisk lit-teratur och ger upphov till många tankar och re-flektioner om vår egen tid. Jag vet, för jag har läst nästan alla; från Charlotte Gilmans Herland till Suzanne Collins Hungerspelen. Här följer ett tips på en av de bästa. En riktig höjdare från 80-talet:

The Running Man / Den flyende mannen – Ste-phen King (finns också under pseudonym; Ric-hard Bachmann) (1982)

året är 2025 och Amerika, och världen, har krasch-at ekonomiskt och människors frustrationer tar sig uttryck i våld på gatorna. Staten har fått ta i med hårdhandskarna och Amerika har blivit en totalitär polisstat. Mitt i detta kaos ryms också personliga tragedier. En av dessa tragedier är Bens Richards helvete. Ben är arbetslös och hans dotter, Cathy, är döende i en mycket svår sjukdom. Hon går att rädda, men operationen kostar så mycket pengar att Ben aldrig nånsin kommer att kunna betala. Han ser en chans att skaffa pengar till ope-rationen, men det innebär också en nästan säker död för honom själv. Ett av de stora TV-bolagen, Games Network, kör varje kväll olika dokusåpor i form av tävlingar. Den populäraste tävlingen är The Running Man. Tävlingen går ut på att en man förklaras som fiende till staten och ges 30 dagar att överleva en jakt som leds av professionella prisjä-

gare. Vinner han får han en miljard dollar, förlorar han blir det träfack på en bortglömd kyrkogård! Han får fly vart han vill i hela världen, men måste varje dag skicka ett videoband till TV-bolaget för att ge jägarna en chans att spåra honom. Jakten startar och Ben hamnar direkt i knipa, men lyck-as fly undan ett bakhåll där prisjägarna nästan får tag på honom. Han stöter på ett gäng som lyckats hålla sig gömda för staten och polisen. Gängleda-ren berättar för Ben att allt är en bluff och att inte bara ekonomin utan också miljön är förstörd och att Games Network bara är en propagandamaskin för staten för att passivisera folk. Ben beslutar sig för att använda videobanden han postar varje dag till att berätta sanningen. Games Network censu-rerar dock hans videoband och redigerar dom för att få folk att tro att Ben är en galning som är ute efter att störta staten. Nu är alla ute efter Ben, pris-jägare, polisen, vanligt folk... alla!

the running man är en otäck vision över en möjlig framtid. Vi har redan upplevt ett par rejäla finan-siella kriser och dokusåporna på TV blir allt gröv-re i sin jakt på tittare. The Running Man är inte bara en dystopisk skildring över en nära framtid, utan också en beskrivning av en desperat männis-kas kamp för överlevnad och kärlek till sin familj. Romanen är också en bitter vision över ett fullän-dat klassamhälle där skillnaden mellan fattig och rik är avgrundsdjup! Det är en av Stephen Kings allra bästa och tätaste romaner och historien hål-ler ihop ända till det fantastiskt bittra slutet.

Det finns en filmatisering av The Running Man. För den som vill se Arnold Schwarzenegger springa omkring i en kycklinggul trikå och bräka på österrikisk engelska i usla actionscener kan det kanske vara något. Alla andra ombedes undvika filmen och läsa den fantastiska romanen istället!

dystopi soM Håller – tony Melander läser den flyende Mannentext:Tony melander

foto: Lisa eriksson

tony melander, bibliotekarie grafiskt utbildningscenter aB


knIvstabIblIotekets vänner

text: Fred Fritzson

”nu BlåSer Snåla vindar. Dags att bilda Knivstabibliotekets Vänner.” Det var rubriken i en kallelse till ett öppet möte i Knivstabiblioteket i slutet av mars 1993.Under föregående höst och under våren levde man under hotet av att biblioteket skulle kunna läggas ned. Knivsta var då en del av Uppsala och bibliotekslagen sä-ger bara att det skall finnas ett bibliotek i en kommun.

Mötet hade föregåtts av några arbets-möten med biblioteksberoende personer i köket hos författaren Eva Adolfsson som då bodde i Knivsta. Hon är för övrigt aktu-ell med en ny roman som nominerats till Augustpriset. Vid mötet beslöts att bilda Knivstabibliotekets vänner. Syftet med vänföreningen var att på olika sätt verka som stöd och värn för vårt bibliotek. Om bibliotekens betydelse talade Knivstapo-eten och litteraturvetaren Reidar Ekner ”Biblioteken är det viktigaste vi har näst oss själva. De är mänsklighetens minne. Genom biblioteken och böckerna kan vi förmedla kunskaper till varandra genom århundraden.”

Vänföreningen förde upp biblioteks-frågan till diskussion och gav argument till politikerna inför beslutsfattande. Ho-tet undanröjdes och verksamheten fick tills vidare fortsätta i de dåvarande lo-kalerna. Utöver själva stödjandet skulle föreningen anordna aktiviteter, främst med Knivstaanknytning. Vad kunde väl vara bättre än att börja med än inristar-nas skrift. Man fick under sakkunnig ledning av professor Henrik Williams en vandring mellan några av de många intressanta runstenar som finns inom Knivsta kommun. Professor Williams har återkommit för nya runliga strövtåg.

Vi har under åren haft förmånen att ha många insocknes förmågor som delat med sig av sitt vetande. Knivstaoriente-rade träffar har vi i regel torsdagskvällar. Minst en gång per termin har vi förfat-tarbesök i samarbete med Knivsta biblio-tek.

Molnen tornade emellertid upp sig igen. Det fanns planer på att flytta bib-lioteket ännu längre från centrum. Skrivelser och uppvaktningar från vän-föreningen medverkade dock troligen till att planerna inte sattes i verket. Bib-lioteksvännerna ”agerade så starkt och klokt som vi fann möjligt” som det stod i verksamhetsberättelsen. Till allmän tillfredsställelse blev lösningen att bibli-oteket fick nya lokaler mitt i byn. Inflytt-ning skedde 1998 i betydligt större och bättre lokaler och med Café Thunman som granne. Biblioteket gick till final i tävlingen Årets bibliotek.

Långt framskridna planer finns nu att flytta biblioteket till ett nytt kommun-hus som skall byggas. Vi hoppas natur-ligtvis att biblioteket blir lika trivsamt som tidigare. Men såväl bibliotekschef som personal följer väl med och det är

minst lika viktiga som bra lokaler. Vi är mycket nöjda med den service vi får som vänner såväl som låntagare.

År 2008 var det alltså dags för 10-år-sjubileum för Knivsta bibliotek i nya lokaler och 15 år för Knivstabibliotekets vänner. Detta firades förstås.

En av våra tidigare ordförande Jan Edholm sammanställde en förnämlig historik av Knivstabibliotekets vänners (KBV) aktiviteter under de första 15 åren. Under dessa år har vi genomfört 146 oli-ka aktiviteter! Antalet besökare varierar förstås. Vi brukar med sant lillebrors-komplex säga att det behövs 140 perso-ner i Uppsala för att det skall motsvara 10 i Knivsta. Vårt kvällsrekord är 70 be-sökande vid ett föredrag om Noors slott av Knivstaarkitekten Henrik Sandevärn. Vid en författarlördag kom närmare 100 personer för att lyssna till Theodor Kal-lifatides.

Förutom det förträffliga samarbe-tet med Knivsta bibliotek så har vi haft många samarbetspartners som Gredelby-kyrkan, Knivsta Hembygdsgille, Knivsta musiksällskap, Internationella kvinno-föreningen, olika studieförbund m.fl.

nu blåser snåla vindar

föredrag i urval- vad innebär eg för oss i knivsta? Terry Carlbom, Internationella PEN- Leder bistånd till utveckling? Margareta Ringström, Direktor Lutherhjälpen- vår skuldtyngda nation. Thomas Franzén, Riksgäldsdirektör- Husmors filmer Eva Block, Arkivet för ljud och bild- Bibeln på nytt sätt Per Block, Bibelkommissionen- det hotade kulturarvet i irak Pat Marino, Medelhavmuséet- ett av sveriges två parlament Michael Teilus , Sametinget- skalderna kring valloxen Germund Michanek, Författare- naturvård i knivsta Ulf Svenson, Naturhistoriska riksmuséet - knivstas musikprofil emil sjögren Carl-Göran Ekerwald, Författare


arMenIen

armenien var ett Sedan länge diskuterat resmål bland oss som arbetar på bibliote-ket i Uppsala eftersom Lousia Hatamian, vår kollega sedan många år, är av arme-niskt ursprung. Genom henne har vi blivit mycket nyfikna på detta för oss så okända land, och dess spännande kultur och historia. Nu blev resan äntligen av, delvis tack vare ett generöst bidrag från Svensk Biblioteksförening. En vecka i ok-tober tillbringade vi i det vackra bergiga landet. Gruppen utgjordes av Karin Eng-ström, Gunilla Fällman, Maud Hallin och Christina Karlsson, alla verksamma på Uppsala stadsbibliotek samt Kerstin Jonsson och Lousia Hatamian (reseleda-

re och guide), verksamma på Länsbiblio-tek Uppsala.

Vi bodde billigt i en vanlig lägenhet, centralt belägen i huvudstaden Jerevan, i ett ganska typiskt något bedagat höghus, byggt under den sovjetiska tiden (Ar-menien var en sovjetisk republik under åren 1922-1990).

i BiBliotek och Boklådor

Vi besökte tre statliga bibliotek, flera bokhandlar och många andra kulturin-stitutioner. På Nationalbiblioteket (The National Library of Armenia) www.nla.am fick vi en genomgång av bibliotekssi-tuationen i landet av överbibliotekarien

och tillika ordföranden i den armeniska biblioteksföreningen. På Barnbiblioteket berättade personalen om hur de arbetar läsfrämjande i samarbete med andra institutioner som Barnteatern, Docktea-tern och Konsthallen. På handskrifts-biblioteket, Matenadaran, såg vi mycket vackra medeltida handskrifter och insåg vilken betydelse den armeniska histo-rien och språket har i det armeniska fol-kets starka känsla för sin egen kultur.

kyrkor, kloSter och kök

Vi gjorde dagsutflykter till olika delar av landet (Armenien är till ytan ungefär lika stort som Småland). Landets natur är

arMenien tur ocH returtext och foto: Kerstin jonsson

Biblioteksbesök och kultur av många slag stod på programmet när en grupp medarbetare från Uppsala stadsbibliotek och Länsbibliotek Uppsala åkte på en länge emotsedd resa till Armeniens huvudstad Jerevan.


arMenIen

hisnande vacker med mycket karga berg, men också grönskande dalar och bergs-sluttningar som nu var iklädda strålande höstfärger. Vi besökte flera medeltida kyr-kor och kloster, ofta strategiskt belägna på höjder, stabilt byggda som fästningar. Armenien är känt som de många kyrkor-nas och klostrens land, med intressant arkitektur som haft betydelse för kyrko-byggen i andra delar av världen.

Vi åt god mat på restauranger och blev också hembjudna till gästfria vänner och släktingar till Lousia. Det armeniska köket räknas som ett av de främsta i värl-den med mycket grillat och innehåller en stor variation av grönsaker, kryddor, frukter och bär.

nya inköpSkanaler

Inför resan fick vi kännedom om att Internationella biblioteket har brist på böcker och medier på armeniska. Vi har nu etablerat kontakt med både bibliotek och bokhandlar vilket betyder att bib-liotekssverige kan se framtiden an med tillförsikt inte bara när det gäller försörj-ningen av böcker på armeniska utan även på ryska, både barn– och vuxenlitteratur.

minneSmärke över folkmordet

Tsisernakaberd Memorial är ett min-nesmärke över de ca 1,5 miljon armenier som dog i det folkmord som ägde rum i det osmanska Turkiet 1915. Minnesmär-ket byggdes 1967 och 1995, 80 år efter massakern, tillkom en museibyggnad. Där finns skakande foton tagna av tyska krigsfotografer (tyskarna var turkarnas allierade under första världskriget). Där hittar man också detaljerad information om antalet offer från varje region i västra Armenien och exempel på publikationer och dokument från västvärlden angå-ende folkmordet. I anslutning till spiran finns en krypta där den eviga elden brin-ner. Frekventa besök från hela världen gör att minnesplatsen ofta är smyckad med vackra blommor och kransar. Mu-séet och minnesmärket förenas av en 100

m lång mur, där man ser inskriptioner med namnen på de städer och byar som offren kom ifrån.

kulturvecka

Andra veckan i oktober är en allmän kulturvecka i Armenien. Översättarnas dag, scenkonstnärernas dag, biblioteka-riernas och lärarnas dag infaller samma vecka, och vi hade många aktiviteter att välja bland. Den internationella scenkonstfestivalen pågick, med före-ställningar av fria teatergrupper från Nederländerna, USA, Ryssland, Iran, Ka-zakhstan, Italien och Georgien. Vi såg en intressant bergmaninspirerad föreställ-ning, ”Man – kvinna” med en ung iransk teatergrupp. På Operan lyssnade vi på en fantastisk konsert med den välrenom-merade Armeniska Filharmoniska Or-kestern och två världsstjärnor, en tenor från Italien och en armenisk sopran från Berlin. Vi beundrade också en föreställ-ning med Den Nationella ensemblen för sång och dans med mäktig körsång till ackompanjemang av traditionella arme-niska instrument med skickliga dansare iförda fantasifulla och vackra dräkter. Till Armenien kommer vi gärna tillbaka!

arMenienrepubliken armenien ligger i gräns-landet mellan sydvästra asien och östra europa och gränsar i norr till georgien, i öster till azerbajdzjan och i söder till iran och turkiet.

Befolkning ca 3 miljoner invånare i armenien och lika många armenier i diasporan utspridda i nästan alla världsdelar.

språk armeniska, ett indoeuropeiskt språk med eget alfabet.

Huvudstad Jerevan ca 1 miljon invånare.


I korta drag, vad går samarbetet ut på, och när startar det?

– Länsbiblioteken i Uppsala län och Gävleborgs län kommer att samar-beta över länsgränserna med början 1 januari 2010. Vi lägger upp det som ett projekt på två år. Samarbetet innebär att de båda arbetsgrupperna ska fungera som en grupp och en organisation fast vi sitter på två olika ställen; i Uppsala och i Gävle.

Varför väljer ni att starta ett samar-bete just nu?

– Förvaltningsledningen för Läns-bibliotek Gävleborg sökte samarbete med oss när de stod utan chef för sitt länsbibliotek. Dåvarande länsbibliote-karien Lina Forsebrant slutade sin tjänst i somras för att flytta norrut. Man såg möjligheten att pröva hur ett samarbete över länsgränserna skulle kunna te sig. På landstingsnivå diskuteras ju frågan om eventuell regionförstoring mycket just nu och vårt samarbete är ett sätt att praktiskt pröva hur det kan fungera att samarbeta över ett större område istället för att utreda frågan. Gävleborg tog mod till sig och friade och Uppsala tackade efter moget övervägande ja!

Mer konkret, hur kommer samarbe-tet att gå till?

– Länsbibliotekets personal ska jobba i båda länen, men de kommer inte att byta arbetsort. Jag kommer att vara chef för den gemensamma organisationen ”Länsbibliotek Gävleborg-Uppsala”. Min bas blir Uppsala; jag kommer alltså inte att vara halvtid på respektive ställe. Däremot kommer jag förstås att resa en hel del i Gävleborg. Vi kommer att jobba vidare med de åtaganden länsbiblioteken

redan har i sina län. Men redan från bör-jan ska vi göra helt gemensam verksam-het på vissa områden. Ett sådant exempel är tillgänglighetsområdet. Där bygger vi vidare och följer upp tidigare insatser, men planerar också att arbeta gemen-samt med att utveckla nya områden.

Vilka utmaningar innebär samar-betet?

– Utmaningarna är många. De stora avstånden är en. Det är långt från Håbo kommun i söder till Nordanstig och Ljusdal i norr. Vi uppsalingar som är vana vid ett litet och kompakt län med täta kommunikationer får nog tänka till lite extra. Det kommer att bli viktigt att hitta vettiga sätt att jobba så att inte alltför mycket tid tillbringas med att resa. Att hitta arbetssätt för länsbibliote-ket som passar 18 olika kommuner med olika behov är en annan viktig utma-ning. I det ingår också att förhålla sig på ett konstruktivt sätt till olika vanor och traditioner i de båda länen när det gäller samarbetet mellan kommunerna och länsbiblioteket. En tredje utmaning är att inte slukas upp av vår egen process med organisationsförändringen och läg-ga för mycket kraft på den i förhållande till vårt arbete gentemot kommunerna.

Vilka fördelar innebär samarbetet?– De stora fördelarna är att vi delar

på resurser och kompetens. Vi får en större volym att spela med. Ambitionen är att vi ska kunna utveckla oss mot att arbeta mer strategiskt med de utveck-

”

äktenskap

länsbibliotek gävleborg friade, ocH uppsala sa ja

Nu är det klart att Länsbibliotek Uppsala inleder ett samarbete med Länsbibliotek Gävleborg, med start i januari 2010. Varför, hur och vad kommer det att innebära för biblioteken och bibliotekspersonalen i Uppsala län? Jag träffar Maria Törnfeldt för att reda ut begreppen.

text: Lisa eriksson foto: Ingegerd Olsson

Genom att slå ihop våra resurser blir vi mer flexibla och kan speciali-sera oss mer.


äktenskap

lingsfrågor som är viktiga för kom-munbiblioteken och min övertygelse är att vi får större möjligheter att göra det när vi samarbetar på det här viset. Vi delar på den kompetens som finns på de båda länsbiblioteken. Det kommer att ge större dynamik i arbetsgruppen och öka möjligheterna för konsulenter att samarbeta. Syftet är att det ska ge högre kvalitet i den verksamhet vi erbjuder biblioteken. En annan sak som jag hop-pas på är att ökad samverkan mellan länen ska underlätta för kommunerna att hitta samarbetspartner och nya kon-stellationer i det större området.

Vad kommer samarbetet att innebära för medarbetarna ute på biblioteken?

– De kommer att precis som tidigare att ha kontakt med ”sitt” länsbibliotek. Vi kommer att ha samma e-postadresser och samma telefonnummer som tidigare. Men de kommer också att ha tillgång

till den kompetens som finns på ”det andra” länsbiblioteket. När vi ordnar studiedagar kommer de att kunna välja att åka till flera platser. Fast det kommer nog att ta lite tid innan man känner på biblioteksgolvet att ”det andra” länsbib-liotekets personal också är till för mitt bibliotek. På bibliotekschefsnivån kom-mer samarbetet att märkas mer påtagligt redan från början. Det handlar ju om att skapa relationer och bra kommunika-tionsvägar mellan biblioteksledningarna och länsbiblioteket utifrån den nya situationen. Under de här två åren som samarbetsprojektet pågår tror jag att vi kommer att hitta nya vägar att jobba som vi inte riktigt kan se idag. Vi får pröva oss fram. ”Learning by doing” är parollen.

Vad hoppas du att samarbetet ska leda till i ett längre perspektiv?

– Att ett gemensamt länsbibliotek ska bli en starkare aktör för biblioteksut-

veckling, inte bara inom våra båda län, utan även på det nationella planet och i en eventuell framtida storregion. Just nu händer det mycket på det biblioteks-politiska området nationellt. Vi står inför en förändring av statens stöd till folkbiblioteken i och med att Kungliga biblioteket får till uppdrag att vara en samordnare för biblioteksutveckling för alla bibliotekstyper. Den portföljmo-dell som föreslås i kulturpropositionen kommer att förändra sättet att fördela pengar till regional kulturverksamhet. Jag hoppas också att länsbiblioteket ska öka sina möjligheter att bli det stöd för utveckling som biblioteken behöver för framtiden. Genom att slå ihop våra resurser blir vi mer flexibla och kan specialisera oss mer. Möjligheterna att ta in specialkompetens vid behov och stödja bibliotekens utvecklingsarbete blir större när man samarbetar om resurserna.

Personalen på Länsbiblioteken i Uppsala och gävleborg inleder ett spännande samarbete. Här träffas de två arbetsgrupperna på Uppsala stadsbibliotek.


kära bokHylla

jag har många Böcker. För tre år sedan flyttade jag ihop med ännu fler böcker. Från början bodde vi i ett studentrum, han och jag, så de flesta böckerna fick vackert ligga nedpackade i lådor. Lite senare flyttade vi till en andrahandslägenhet, och några av böckerna packades upp. Men det var ändå inte förrän vi landade där vi nu bor som merparten av vårt bokbestånd hamnade i hyllorna. Som snart visade sig vara för få, varför fler hyllor successivt införskaffats.

Detta gradvisa ökande av antalet hyllmeter innebär att vi aldrig börjat från början med att ställa upp böckerna i hyllorna. Det har liksom aldrig blivit tid för att plocka ur alla böcker och fundera över var de bäst borde stå. Istället gör jag små hyllor i hyllorna. Jag samlar Maria Lang-böckerna på ett ställe, tänker att poesi borde ha en egen hylla, försöker ställa kokböckerna till-sammans. Men framför allt smygsorterar jag efter bokryggarnas färg. När ingen ser smyger jag runt och flyttar böcker, funderar över nyanser. Borde Extremt högt och otroligt nära stå bredvid Ninas resa istället? Och så kan Fördjupade studier i kata-stroffysik ta ett steg till vänster. Kanske. Jag kan sitta i soffan och reta mig på att en bok står fel, men att jag inte vet var den borde stå. Illusionis-ten, till exempel, har en svårplacerad blå färg. Och böcker med flerfärgade ryggar kan innebära svåra utmaningar.

Jag vill nog inte riktigt tillstå det, men san-ningen är, att jag allra helst skulle vilja gå lös på hela vårt bokbestånd och sortera upp det efter

färg. Jag kan se det framför mig, en vindlande regnbågsorm genom hyllorna i lägenheten. Men det känns inte riktigt seriöst, detta att vilja sor-tera efter färg, jag antar att det är därför jag smy-ger med det. Desto roligare då, att läsa ALBUM ( litteraturtidskrift signerad tjejerna bakom sajten bokhora.se) och märka att jag inte alls är ensam. I en alldeles lagom vetenskaplig undersökning bland bokhora.se:s läsare svarar 7 % att de sorte-rar sin bokhylla efter färgen på bokens rygg. Och Johanna Ögren skriver om hur hon själv sorterat in sina uppskattningsvis 1400 titlar efter färg, fotograferat (det anslående!) resultatet och lagt ut det på sajten. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kan man verkligen vara intresserad av litteratur och ändå sortera sina böcker efter färg? Signalerar det enbart ett ytligt intresse för inredning?

jag pratar med några slumpvis utvalda biblio-teksbesökare om hyllsortering, och får blandade reaktioner. ”Man måste ha något slags system, annars blir det bara ett virrvarr” säger en ung tjej ”Men sortera efter färg, nja, det låter inte riktigt som min grej. Hur ska man då hitta bland sina böcker?”. Intressant är ändå att alla jag pratar med har funderat över frågan om det optimala sättet att sortera böcker. Flera studenter påpekar att de inte har tillräckligt med utrymme för att kunna sortera som de helst skulle vilja. En äldre herre sä-ger att han hade mera ordning förr, att de nyaste böckerna blir liggande i högar. En student i lit-teraturvetenskap låter gärna vissa böcker synas

så här kanske?

eller så här?

Hur vill du ha det?

visa Mig din bokHylla ocH jag ska säga dig veM du är

Biblioteken funderar över det. Bokhandlarna funderar över det. Jag funderar över det, och säkert du med. Hur ska böckerna egentligen stå i hyllorna för att det ska bli bäst och finast och roligast och lättast att hitta? Ska alla böcker stå framme eller är det bättre att lägga några i en låda under sängen (alternativt i ett magasin)? Och kan man till och med vara så drastisk så man gör sig av med böcker?



tre tycker tIll

AnnA HjeRne

uppsala

Ja, det är lätt att hitta. Och jättebra med al-ternativa indelningar,

som här på barnavdelningen. Jakob gillar fordon & maskiner-avdelningen mest just nu!

Hemma står mina böcker i bokstavsordning efter författare. Jakobs böcker ligger i en annan ordning – de vi läser oftast står närmast till!

KeRsTIn FRIDBORG

gottsunda

Oftast är det lätt att hitta det man söker, om inte boken är utlånad förstås. Jag tycker mest om snälla böcker nuförtiden, så jag gillar det här nya sättet att

klistra hjärtan på bokryggarna, på så sätt har jag hittat flera nya författare.

Hemma står reselitteraturen för sig och fackböckerna för sig. Skönlitteraturen ställer jag i bokstavsordning.

mATTIAs

BRATTGåRD

OcH mARKO

nYYssÖLä

uppsala

Marko: Man lär sig med tiden. Man måste lära sig ”sitt” bibliotek. Mattias: Det är tur att det finns system i alla fall. Alternativa sätt att kategorisera skapar väl nya problem, antar jag? Marko: Jag har poesi på ett ställe – inbundet för sig och pocket för sig. Och så fackböcker för sig, religion och filosofi för sig.Mattias: Jag lägger dem där de får plats. Har alldeles för lite bokhyllor så det blir att lägga dem i högar än så länge.

är det lätt att hitta i bib-lioteket? hur sorterar du själv din bokhylla?

bäst och lanserar termen ”representationshylla”, men förnekar att han skulle ha några skämsböck-er. Hans kompis och kursare har däremot lämnat sina skämsböcker hemma hos mamma.

Hur är det då, hur hittar biblioteksbesökarna i bibliotekets hyllor? Jag börjar min frågestund i barnbiblioteket på Uppsala stadsbibliotek, där för-äldrar och barn är rörande överens om hur fantas-tiskt bra det är med barnvänliga kategorier som ”spöken & monster”, ”fordon & maskiner” och ”prinsessor & prinsar”.

– Barnböcker är så tunna, och många har ingen baksidestext, så man kan bläddra sig fördärvad utan att hitta något om de bara står i bokstavsord-ning, säger Cecilia Sandberg, mamma till treårige Axel. Nu kan man gå på en kategori som man vet att ens barn gillar och så upptäcker man författare på det sättet istället. Och så är det roligt att barnen själva vet var de ska leta böcker de gillar. Axel är just nu väldigt inne på spöken och monster...

en trappa upp, på stadsbibliotekets vuxenavdel-ning pratar jag med Kerstin Fridborg som också uppskattar lite nya grepp.

– Jag tycker om de här symbolerna bakpå bok-ryggarna. Numer vill jag mest läsa ”snälla” böcker, jag tycker om att läsa om kärlek och vill att det ska sluta lyckligt. Så jag letar efter röda hjärtan, jag. Och om jag inte hittar det jag söker så frågar jag om hjälp. Oftast lånar jag i Gottsunda där jag bor, och de hjälper mig att beställa böcker. Det upp-skattar jag.

Jag pratar med ganska många besökare den här dagen. De har det gemensamt att de tycker att det går bra att hitta i biblioteket, och att man får bra hjälp om man inte hittar. De har också det gemen-samt att de har någon form av system för sina egna bokhyllor därhemma. Men ingen enda av dem ser igenkännande ut när jag talar om att ordna böck-erna efter färgen på bokryggarna. Så tills vidare fortsätter jag med mitt smygande i bokhyllorna här hemma. När ingen ser flyttar jag en bok till, långsamt på väg mot den där perfekta regnbågs-ormen.


surfa säkert

varje onSdag eftermiddag kan du som är nyfiken på det här med blogg och mejl komma till Uppsala stadsbibliotek och lära dig mer. Det kostar inget, och du behöver inte anmäla dig i förväg.

Under våren 2009 tog Anna Rydén initiativet till veckovis återkommande träffar för besökare som vill bättra på sina kunskaper om mejl och blogg. I höstas fick träffarna draghjälp av en arti-kel i UNT, och allt fler nyfikna blivande bloggare hittar nu till Infotorget på onsdagar mellan 15 och 16. De flesta besökarna är äldre men inte alla.

– Vi har haft besökare från 30 år till en bra bit över 80. Det är lätt att tänka att alla unga redan kan allt om internet, men så är det förstås inte. Vissa som kommer hit har dator hemma och re-dan ett hum om det där med internet, för andra är det här första mötet med nätet. Jag ser detta som en demokratifråga, för samtidigt som alltfler rör sig obehindrat på nätet så ökar klyftan till dem som inte alls känner sig hemma där.

Varje onsdag strax innan tre samlas delta-garna vid det så kallade Infotorget på Uppsala stadsbibliotek. Anna Rydén har till varje tillfälle reserverat några datorer, och hjälper sedan delta-garna i tur och ordning. Anna menar att just den

anspråkslösa formen är en viktig del i upplägget, det ska som hon uttrycker det, vara låg tröskel för att komma till träffarna.

– Om vi började ta upp anmälningar och ta betalt skulle det bli något helt annat. Nu är det okej att bara komma förbi här en gång och stäl-la några frågor, men det är lika okej att komma varje onsdag.

när jag hälSar på en onSdag i november träffar jag bland andra Kerstin Björkman, 80 år och flitig bib-lioteksbesökare sedan många år.

– Man kan nästan säga att jag bor här, säger hon förtjust. Jag kom hit första gången 1964. Jag lånar gärna böcker, helst ny skönlitteratur, och så gillar jag att gå på föredrag i Ekman-salen. Och idag är jag här för att jag vill lära mig skicka e-post.

Främsta skälet till detta är att det är ett sätt att lättare hålla kontakten med barnbarnen.

– Det är inte lätt att lära sig datorer när man är så gammal som jag, men det är bra när det är så här. Man kan fråga ofta, och komma hit igen om man glömmer hur man ska göra.

Hon visar mig sitt nyöppnade e-post-konto, och berättar stolt att hon nu skickat sitt första mejl.

– Det skickade jag till New York. Jag har ett barnbarn som bor där, och jobbar i ett stall.

vid datorn mitt emot Kerstin sitter Sixten Johans-son, som för tredje gången hittat till onsdagsträf-farna. Han läste om dem i UNT och nappade, ef-tersom han var sugen på att lära sig blogga. Han berättar att han har dator hemma, och att han kanske använder den i snitt två timmar i veckan.

– Jag skickar lite e-post och läser på olika hem-sidor. Så jag kan väl en del ändå, men det blir lätt att jag kör fast.

– Nog tycker man att dom kunde göra en del saker enklare. Ibland är det ju så krångligt så man vill ge upp. Men då är det bra att gå hit, här kan man träna extra och ställa frågor. Och hon förkla-rar bra, Anna.

nu kan kerstin Mejla till neW york!

Det är inte lätt att lära sig datorer när man är så gammal som jag, men det är bra när det är så här. Man kan fråga ofta, och komma hit igen om man glömmer hur man ska göra


anna rydén och sixten Jo-hansson i glatt samspråk.

”


Intervju: Carin CarLssOn

Vilken är statusen för webbsamarbetet?God! Och på uppgång! Det går stadigt

framåt, men det har inte gått riktigt så fort som vi tänkt. Det har varit vissa förseningar med själva avtalet. Det tog helt enkelt väldigt lång tid när alla kom-muner ska skriva under alla papper!

Vad händer just nu, mer konkret?Vi har startat en designarbetsgrupp

tillsammans med Underhuset, som ska hjälpa oss att utarbeta en optimal design och informationsstruktur. Det är ju en hel del som ska rymmas inom den nya webben, och det finns många övervä-ganden att göra innan vi är framme vid mål. I gruppen ingår förutom mig och Ann (Wallén, red:s anm.), Mimi Forss-blad från Uppsala stadsbibliotek, Nina Halden Rönnlund från Håbo, Susanna Segerholm från Östhammar och Lousia Hatamian från Länsbibliotek Uppsala.

Hur långt har ni kommit i arbetet med innehållet på nya webben?

Vi har startat fem arbetsgrupper som ska jobba med olika delar av innehållet. Det är en grupp för lokalhistoria, en för

författare, bibliotek och läsning, en för barn, en för personal och evenemang och en för den sociala webben. Den 3 november hade vi en kick-off, och grup-perna har nu inlett sitt arbete, så där kommer vi snart att se resultat.

Något mer som är aktuellt just nu?Vi har ju utlyst en namntävling, och

ett namn är på gång. Men det ska upp i Rådslaget, och inget är klart än, så det får vi återkomma om!

Kommer personalen ute på länets bibliotek att märka av arbetet med nya webben något under våren?

Vi hoppas att kunna erbjuda någon form av fortbildning för alla som ska skriva texter till nya webben. Jag tycker det är en viktig del i detta, att alla ska få bra verktyg för att kunna bidra till web-ben när den tiden kommer.

Och när kommer den tiden?Som det ser ut nu kommer vi att

kunna testa miljöerna under senare delen av våren och så har vi som mål att lansera nya webben i augusti.

uppdatering pågår – läget För länsgemensamma webbentext och foto: Lisa eriksson

Carin Carlsson berättar

Arbetet med den länsgemensamma webben är i full gång och projektledarna har hunnit bli lite varma i sina kostymer. UPPLYSNINGEN sprang på Carin Carlsson och passade på att ta reda på vad som är på gång just nu.


”

krönIka: katarina kieri

jag var nog tretton. Biblioteket var en filial i Luleå, inrymd i en högstadieskola. Hon som job-bade där hette S. Vilken yrkes-titel hon hade vet jag inte, trots att jag lånade många, många böcker hos henne under flera år. Det där med titlar var inte så viktigt då, inte på människor.

Just den här kvällen kom jag dit ensam. Det hände inte ofta, men det hände. Biblioteket var vid den här tiden ett av de få offentliga rum som det var möj-ligt att gå till ensam. Klädaf-färer var uteslutet, fik eller bio fanns inte ens på kartan. Men biblioteket, det var som ett … ja, vardagsrum, något bättre ord kommer jag inte på.

Man gick in genom den enda ytterdörr som var öppen på kvällstid, traskade genom en korridor och där låg bib-lioteket. Rakt fram, innanför den vidöppna dörren fanns lånedisken och bakom den satt S. Jag styrde som vanligt stegen lite till höger om disken, mot ungdomsböckerna, mot Hans-Eric Hellberg, Kerstin Thorvall, Sven Wernström, Gunnel Beckman och de andra förtrogna. Plötsligt, innan jag ens hunnit halvvägs, stod S

framför mig. Hon var ganska liten och aningen rund, hon var mycket vänlig och stoppade nu min framfart. ”Katarina”, sa hon, ”jag tror att det är dags för dig att gå åt det där hållet.” Så tog hon varsamt om mina axlar och vred mig fyrtiofem grader åt höger, mot de där hyllorna som jag naturligtvis visste fanns där, men som jag inte ens tänkt på som möjliga för mig att hitta något i.

S inte bara vred mig ditåt, hon följde mig ända fram, gick med mig längs hyllorna, la sitt runda pekfinger mot hakan, tittade ömsom på mig, öm-som på bokryggarna och så småningom drog hon med ett bestämt ryck ut ett verk. ”Den här”, sa hon, ”den här tror jag skulle passa dig.”

Jag vet inte riktigt när jag insåg det, i alla fall inte den kvällen, men så småningom förstod jag att S förstås, medan hon hade lånat ut alla de där hundratals böckerna till mig under årens lopp, hade skapat sig en bild av min läsning och därmed också av vem jag var och skulle kunna bli. Hon hade förstås sett hur min läsning vuxit och blivit mer avance-

rad, hon hade sett vartåt mina intressen lutade, hon hade sett det brådmogna och allt detta hade hon suttit där bakom disken och förvaltat på det mest förtroendefulla sätt.

Claire Etcherelli hette författaren, ”Elise eller det verkliga livet”, hette boken och i ärlighetens namn minns jag inte mycket av själva läsningen, av själva berättelsen. Men jag minns det som en högtidsstund när S varsamt la boken i mina händer. Och jag minns att jag efteråt låg på sängen i mitt rum och kände mig en smula utvald.

Jag har läst på. Jag vet att boken handlar om en ung fransyska som flyttar till Paris, börjar jobba på fabrik, blir förälskad i en algerisk man, blir varse rasismen och den franska ockupationspolitiken. Och det förefaller i efterhand helt rim-ligt att hon valde just den.

Man kan säga att S genom den där fyrtiofemgradersvrid-ningen vidgade min värld, såväl den inre som den yttre. Man kan säga att det är lite det bibliotek kan göra. En klyscha kanske, men också klyschor kan vara sanna.

Det där med titlar var inte så viktigt då, inte på människor

katarina kieri är författare

en vridning soM vidgade världen

text: Katarina Kieri

unga skrivarevarje sommar håller Länsbibliotek Uppsala tillsammans med Wiks folkhögskola i kursen Unga skrivare, som riktar sig till gymnasister i länet (läs mer i artikeln på sid 26-27). i varje nummer av Upplysningen kommer du att få möta texter av någon eller några av de ungdomar som deltagit i Unga skrivare under de senaste somrarna.

Förr var jag ganska ledsam och jobbig. Det var

ett år sedan, och nu är jag ett år äldre. Nu är

jag faktiskt ganska trevlig, ja, till och med

rolig. Det hela började med en sån där kine-

sisk nickedocka. Ni vet, en sån där liten figur

vars huvud sitter löst, så när man rör vid det

nickar den. Just den dockan detta började med

var mycket lik mig själv. Självklart hade den en

liten mun och stora kinesögon, men det långa,

bruna håret i en snodd på ryggen och... Något

obeskrivligt med själva ansiktet fick mig att

tänka på mig själv. Jag kan till och med minnas

vad det var för veckodag - det var en tisdag.

En som vanligt jobbig tisdag, eller nej, till

och med jobbigare än vanligt, eftersom jag hade

feber, utslag och ont i halsen. Mässlingen, sa

mamma. Men just denna tisdag kom också min far

hem från sin affärsresa. På denna resa hade han

mellanlandat i just Kina för att senare ta sig

till Japan, där själva affärerna skulle äga rum.

Jag minns hur han kom in genom dörren,

bärandes på sin stora, bruna rullväska. Mina

syskon skuttade genast fram för att ta emot sina

presenter medan jag låg kvar i sängen. Jag kunde

höra hur de stojade och skrattade ute i hallen

och jag var avundsjuk. Det brann i mig, det kän-

des som om stora åskmoln släppte sina blixtar i

mitt bröst och huvud. Kanske var det bara sjuk-

domen som gjorde det värre, vad vet jag. Dock

kom pappa snart in i rummet med en flaska i ena

handen och en liten låda inslagen med färgglatt

papper. Orange och gult om jag inte missminner

mig.

- Sätt dig upp nu gumman så ska vi fördriva

den onda sjukdomen.

Jag minns att jag bara ville gråta, för det

var mer än sjukdom som härjade i min kropp och

fick mig att må dåligt. Det var ensamhet. Min

tillvaro förorenades av tråkigheter som mobbare

och dåliga lärare. Fult hår hade jag också, men

det hör inte hit. Det som hör hit är att pappa

bad mig att öppna presenten. Jag känner mig dum

när jag säger att det var då som mitt liv för-

ändrades, men det var precis vad det gjorde. Då

jag tog upp dockan som liknade mig, höll henne i

handen och petade på hennes huvud insåg jag var

felet låg. Det låg hos mig. Jag menar, felet var

absolut inte det som mina plågoandar i skolan

påstod - att jag var ful, äcklig och att ingen

någonsin skulle vilja kyssa mig. Nej, felet var

det att jag aldrig sa nej. Jag bara böjde på

huvudet, nickade och tog emot, liksom. Aldrig sa

jag ifrån.

Från den stunden blev inget sig likt. Jag

låg en dryg vecka - sex dagar för att vara exakt

- i min säng och funderade på hur jag skulle

komma ur min olycka. Nickedockan fick hedersplat-

sen på mitt skrivbord där jag alltid kunde se

henne. Samtidigt som hon fick mig att känna skam

över hur feg jag varit var det som om hon gav

mig nog med kraft att faktiskt veckan därpå, gå

till skolan och, så att säga, sätta ned foten.

Och jag växte, blev en kontrast av mig

själv, så som Bambi växer upp från ett kid som

inte kan stå på isen till en stolt bock och sko-

gens konung. Någon kung blev jag inte, men kan-

ske en prinsessa. Det är ju självklart att jag

inte är den mest populära tjejen i skolan, men

det har jag ingen lust att bli heller. Men jag

har mina vänner och jag är för en gångs skull

glad, lyckligare än jag någonsin varit. Tänk vad

en liten enkel billig nickedocka kan göra.

joHanna nyMan, 18 årJohanna har älskat att skriva sedan hon lärde sig den konsten. hon gör det för att hon helt enkelt har så mycket inom sig som vill komma ut och bli berättat. Vanligen är det historier om andra världar, men hon gillar även att skriva om vardagliga saker

godjul ocH gott nytt år önskar

U pplysningen

upplysningen nr 3-4 2009

Documents