Institutionen för historiska studier

Ingvarståget och dess monument En studie av en runstensgrupp med förslag till ny gruppering

Vetenskaplig uppsats 15 hp Fördjupningskurs i arkeologi Vt 2010 Författare: Carl L Thunberg Handledare: Anders Gustafsson

2

3

Abstract Thunberg, C. L. 2010. Ingvarståget och dess monument: En studie av en runstensgrupp med förslag till ny gruppering. (The Ingvar Expedition and its Monuments: A study of a group of runestones with a suggestion for a new grouping system.) Fördjupningskurs i arkeologi: Kandidatuppsats (Bachelor thesis). Vt 2010, Göteborgs universitet. The main material used in this study consists of the group of runestones that concern the Ingvar expedition, whereas the purpose of the study has been to define the runestones of the so called Ingvar runestones. This runestone group concerns what is likely to have been the last great Swedish Viking expedition, which most likely started during the late 1030:s and ended in 1041, when Ingvar the Widefarer (or Ingvar the Far-Travelled) was diseased during it together with most of his warriors. This is a very important runestone group to define, since it is the oldest Swedish domestic source that in a relatively detailed manner describes a very important event for Swedish society. This is also Swedens, and the worlds, largest connected runestone group, which, beside the very important information on the Ingvar expedition itself, also, in a greater perspective, has a considerable potential to answer questions concerning for example social, ritual and religious aspects of the later Viking age society, as well as it possesses a unique possibility for statistic and contextual analysis. The clearest possible definitions are therefore of great importance. This paper focus its investigation and discussion on the Ingvar stones in order to find out what the criterias are for an Ingvar runestone. The criterias of this investigation has been based on the following: 1. The contents of the text inscription. That means a text-contextual analyze where the presence of certain important words, like the the keyword Ingvar, have a very important significance in the interpretation. A relevant text-context is also of major importance. 2. The contents of the ornaments. That means that the ornamentation will be typologically investigated in order to establish, in first hand, a correct chronology, but also, secondly, to weigh against the text-contextual analyze through comparative ornamental studies. 3. A contextual analyze from a social view based on aspects of the runestones spreading/context. This part of the method is only used directly in the analysis when there is relevant use for it, even though it has a role indirectly from the point of view of the importance of the spreading of all the “certain”” Ingvar stones. It has been pointed out that the established grouping according to these runestones - into the two classes “certain” and “uncertain” Ingvar stones - seem to be irrelevant in some important parts, whereby, for example, some of the “certain” Ingvar stones seem to suffer from a too radical interpretation, mainly from a linguistic point of wiew. There‘s also problems concerning the “uncertain“ Ingvar stones, whereby the main problem is that they form a much too irregular group where almost certain Ingvar stones are placed together with highly uncertain stones of more outlying peripheral interest. This study has therefore tried to establish which of the Ingvar stones that can be considered as certain, and also to establish a relevant grading of the uncertain Ingvar stones into three suggested subgroups. A new group system concerning this group of runestones has thereby been forwarded and presented (see 3.3). The cathegories in this new grouping suggestion are the following: 1. Certain Ingvar runestones 2. Probable Ingvar runestones 3. Possible Ingvar runestones 4. Other runestones of special interest to the Ingvar runestones With a determination that my grouping is a relevant suggestion, I thereby not assert that this would be the final analysis of this group. I do, however, assert that the suggestion, and the result in general, is scientifically valid and applicable to a degree that can’t be neglected. Not least in the capacity of founding material for an interesting continuing discussion. Carl L Thunberg. Department of Historical Studies, University of Gothenburg, Box 200, SE-405 30 Gothenburg. Mail: c.l.thunberg@gmail.com Keywords: Late Iron Age, Viking Age, Runestones, Runic inscriptions, Ornamental typology, the Ingvar expedition, the Ingvar runestones, Ingvar the Widefarer (or Ingvar the Far-Travelled), Serkland, Sweden, Medelpad, Södermanland, Uppland, Västmanland, Östergötland.

4

Innehållsförteckning 1. Inledning................................................................................................................................5 1.1. ”...gåvo örnen...”..............................................................................................................5 1.2. Syfte och frågeställningar................................................................................................6 1.3. Material, avgränsningar och källkritik.............................................................................8 1.4. Metod...............................................................................................................................9 1.5. Teori...............................................................................................................................10 2. Forskningsbakgrund...........................................................................................................13 2.1. Forskningshistorik..........................................................................................................13 2.2. Forskningsläge...............................................................................................................15 3. Avhandling med analys och diskussion.............................................................................19 3.1. Undersökning av s k säkra Ingvarsstenar.................................................................21 3.1.1. Södermanland......................................................................................................21 3.1.2. Uppland...............................................................................................................33 3.1.3. Västmanland........................................................................................................40 3.1.4. Östergötland........................................................................................................41 3.2. Undersökning av s k osäkra Ingvarsstenar...............................................................42 3.2.1. Medelpad..............................................................................................................42 3.2.2. Södermanland.......................................................................................................43 3.2.3. Uppland................................................................................................................45 3.2.4. Västmanland.........................................................................................................48 3.2.5. Östergötland.........................................................................................................49 3.3. Utvärdering med nytt grupperingsförslag.................................................................52 4. Sammanfattning..................................................................................................................54 4.1. Inledning med redovisning av syfte och källmaterial....................................................54 4.2. Resultat...........................................................................................................................54 Referenser………………………............................................................................................81 Bilaga 1: Översiktskarta avseende rumslig utbredning av undersökningens säkra Ingvarsstenar.............................................................................................................56 Bilaga 2: Studiens undersökta runstenar i bild.........................................................................57 Grupp 1: Säkra Ingvarsstenar....................................................................................58 Grupp 2: Troliga Ingvarsstenar..................................................................................70 Grupp 3: Möjliga Ingvarsstenar.................................................................................73 Grupp 4: Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen...........................75 Försättsbladets bild föreställer den numera förkomna runstenen U 439 (Steninge, Husby-Ärlinghundra sn). Efter träsnitt av Johannes Bureus, nr 37 i Monumenta Sveo-Gothica Hactenus Exculpta (1624).

5

1. Inledning

1.1. ”...gåvo örnen...” Citatet ovan är en kenning (en symbolisk-metaforisk liknelse som är vanlig i den fornnordiska litteraturen), vilken ingår i de tre versparen (i fornyrdislag) ”De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen, dogo söderut i Särkland“ som avslutar den välkända inskriptionen på den kanske mest kända runstenen i den s k Ingvarsgruppen; Gripsholmsstenen (Sö 179). Vanligen ser man dock denna text utskriven med ordföljden ”...gåvo örnen föda...”, vilket egentligen kan sägas vara en förvanskning. I Elias Wesséns formella översättning (SÖR:154) har han (i förenklande läsförståelsesyfte) inlagt en parantes enligt följande: ”...gåvo örnen (mat)...”. Han ger alltså en förklaring till kenningens betydelse på det sättet, med det enkla och lite mer vardagliga ordet ”mat”. Vartefter har senare ordföljden med det mera poetiskt klingande ordet ”föda” kommit att etableras, utan parantes, vilket ju ger ett intryck av, förespeglar, att detta skulle vara utskrivet i inskriften. Detta är ett exempel (möjligen bagatellartat i det här fallet) på hur tolkningar av runinskrifter stundom ”utvecklas” och närmast lever sitt eget liv. Betydelsen av kenningen är naturligtvis, hursomhelst, sådan att den innebär gåvo örnen mat/föda, vilket i sin tur innebär att besegra fiender i strid och lämna dem på slagfältet. Vad som stör mig något, och länge tyckts mig märkligt, är att det inte skulle räcka med att stanna vid Wesséns klara översättning, utan att istället inplacera ett nytt - ”passande” - poesiklingande ord i den poetiska textberättelse som de facto föreligger i runinskriften. En klart onödig gradvis förskjutning/förvanskning av det faktiska textinnehållet. Det är även ett exempel (dock ett smärre sådant) på förhållanden som har föranlett denna studie. Ingvarståget, som brukar anses ha varit det sista större svenska vikingatåget, finns i olika hög grad dokumenterat på ett större antal runstenar från Södermanland, Uppland, Västmanland och Östergötland (samt möjligen en från Medelpad). Forskningen brukar, mer eller mindre bestämt, tala om 26 st ”säkra” Ingvarsstenar (25 st innan nyfyndet U Fv1992;157 - min anm), och runt halvdussinet ”osäkra” (se t ex SÖR:LVI; Jansson 1984:68; Larsson 1986:98-112, 1990a:106 ff, 1990b:15, 154). Utifrån sammanvägda källor brukar forskningen anta att detta vikingatåg i österled påbörjades under den andra halvan av 1030-talet och fick ett abrupt slut något år in på 1040-talet, varvid året 1041 brukar anges som ledarens, Ingvar den vittfarnes, dödsår (se t ex SÖR:LVIff, ÖGR:147f, Wessén 1960:30ff; Svärdström 1970:309; Jansson 1984:68ff; Larsson 1990a:106ff). Tåget slutade således på ett katastrofalt sätt, och den anmärkningsvärt stora mängden runstenar som omtalar händelsen vittnar om att den var ovanligt omtalad och att sorgen i Mellansverige närmast tycks ha antagit en nationalsorgsliknande karaktär. Även förhållandevis stora tilldragelser tycks annars ofta ha berörts på endast relativt enstaka runstenar. Det är t ex väl dokumenterat att mellansvenska män deltagit i stora och omfattande Englandsvikingaflottor under hövdingar/kungar som Skoglar-Toste, Torkel den höge och Knut den store från slutet av 900-talet och fram till Knut den stores slutgiltiga erövring av England 1018. Men antalet återfunna runstenar avseende detta uppvisar inte på något sätt samma intensitet, kontinuitet och sammanhangssamband som Ingvarsstenarna. Ifråga om de sistnämnda har det alltså rests omkring två dussin runstenar som berättar om detta enda vikingatåg och dess tragiska öde. Ett tydligt tecken på att man i de berörda regionerna upplevde detta som en mycket stor katastrof. Gripsholmsstenen, som är rest över Ingvars broder Harald, delger händelseförloppet på ett förhållandevis mycket ingående vis genom det avsnitt som diskuteras ovan. Bara därigenom vet vi följande om Ingvarståget:

6

1. Dess syfte var vinna rikedomar. 2. Det gick först österut, dvs den ”vanliga” österledsrutten inöver Gårdarike/Ryssland. 3. Där har man givit örnen mat, dvs, enligt vikingarnas begreppsvärld, varit inblandade i krig och vunnit segrar. 4. Efter detta har man seglat vidare, söderut, mot Särkland, och där mött döden. De övriga runstenarna i Ingvarsgruppen bekräftar på olika vis denna berättelse. Särkland anses oftast vara liktydigt med de regioner som ligger runt och emellan Kaspiska- och Svarta havet, men flera olika tolkningsförslag föreligger inom forskningen avseende detta (se t ex SÖR:155f; Montelius 1914:111f; Larsson 1983:95-103; Jansson 1984:68). Det stora flertalet av Ingvarsstenarna har återfunnits i regionerna kring Mälaren, och i synnerhet i trakterna kring Strängnäs, Eskilstuna och Mariefred. Det är också rimligt att anta att Ingvar själv stammade från en sätesgård inom detta område, varvid Strängnästrakten möjligen brukar anses som den troligaste platsen för detta (se t ex SÖR:LVI, 244; Larsson 1990a:108, 2002:97-132). Att Ingvar den vittfarne var av stormannasläkt, eller åtminstone själv storman, bevisar sig närmast självt genom enkel logisk slutledning. Dels vore det närmast otänkbart att någon utanför den sfären skulle ha kunnat utses till hövding för en så pass omfattande vikingaflotta, men framförallt innebär detta hövdingaskap i sig att Ingvar hänföres till stormännens skara. Sveriges kung vid tiden för Ingvarstågets avfärd var Anund Jakob. Man kan säkert diskutera huruvida denne kung hade kontroll över något som kan beskrivas som ett ”Sverige” i vår nutida mening, men att han var den mäktigaste potentaten inom den mellansvenska enklav som främst berördes av Ingvarståget bör kunna anses accepterat. Detta, och den omständighet att rekryteringen till Ingvarståget, tolkad utifrån runstenarnas utbredningsområde, har varit så pass omfattande, leder till att man möjligen kan dra slutsatsen att detta bör ha varit godkänt, auktoriserat, av kungen i Uppsala (se t ex Larsson 1986:107ff, 1990a:109f, 1990b:36f). Enligt min uppfattning framstår det som ytterligt osannolikt att en ledungsflotta av denna magnitud skulle kunna ta form utan ett godkännande från centralt håll så sent som i slutet av 1030-talet, och än mindre utan ett informationsutbyte. I den isländska Yngvars saga viðförla (kap 1) framgår att Ingvar den vittfarne skulle ha varit Erik Segersälls dottersons son. Sagan är nedtecknad alltför långt i efterhand för att man ska kunna kalla dess uppgifter tillräckligt tillförlitliga. Dock finns flera andra, av sagalitteraturen oavhängiga, indicier som påvisar att Ingvar var nära släkt med kungafamiljen även om det inte går att fastställa exakt på vilket sätt (se t ex SÖR:244; Braun 1910:99-118; von Friesen 1910:199-209; Svärdström 1970:305ff; Larsson 1990a:114, 2002:133-142 och i dessa anförd litteratur). Man bör väl också hålla i minne att den isländska sagalitteraturen visserligen ofta besitter en rad påvisbara sakfel, men även att de vid analogier med annat källmaterial - som i fallet med t ex Ingvarsgruppen - ofta kan påvisas bygga på en ursprunglig kärna av sanning, vilken således då springer ur en genuin muntlig tradition. Vad föreliggande studie anbelangar, så ska den främst studera Ingvarsstenarnas innehåll i text och ornamentik för att undersöka huruvida den, i mitt tycke, på alltför lösa fundament vilande uppdelningen i ”säkra” och ”osäkra” Ingvarsstenar möjligen kan arbetas om till en mera strikt, konsekvent och relevant gruppering genom analys av det samlade materialet. 1.2. Syfte och frågeställningar Syftet med denna undersökning är i första hand att definiera de runstenar som ingår i Ingvarsgruppen. Med detta menas att definiera de minsta gemensamma nämnare som borde vara närvarande för att man på säkrast möjliga grunder ska kunna hävda att en runsten ska

7

kunna anses tillhöra denna artefaktgrupp, och i vilken grad så kan hävdas. Med detta menas också att undersökningen kommer att utreda vad dessa runstenar rent faktiskt meddelar endast utifrån sig själva. En i grunden ganska saklig, källkritisk och analytisk undersökning således. Man har tidigare, mer eller mindre formellt, delat in Ingvarsgruppen i de två undergrupperna ”säkra” och ”osäkra” (eller ”tveksamma”) Ingvarsstenar (se t ex Larsson 1990a:106-114, 1990b:121-154), vilket har lett till att det allt oftare talas om säkra respektive osäkra Ingvarsstenar. Enligt min uppfattning tycks ett antal problem och brister föreligga avseende en rad omständigheter rörande denna gruppering. Bland annat tycks några av de ”säkra” Ingvarsstenarna kunna ifrågasättas som varande säkra. Samtidigt finns det avseende de ”osäkra” möjligen anledning att ifrågasätta huruvida dessa borde klumpas ihop i denna enda röriga kategori, med tanke på dessas mycket varierande egenskaper, där vissa stenar synes vara mycket troliga Ingvarsstenar, medan andra endast synes perifert intressanta. Dessutom finns det möjligen skäl som talar för att stenar som inte räknas in egentligen borde göra så. Kategoriseringen avseende Ingvarsgruppen borde därför göras strängare och mera tydlig, vilket exempelvis skulle kunna göras genom att utöka dessa undergrupper och därigenom ett lämpligt antal kategorier. Denna undersökning kommer därför att lägga fram ett förslag på en ny grupperingsmodell avseende Ingvarsgruppen, vilken kommer att utgöras av ett mera relevant antal kategorier än vad som nu är fallet med endast dessa två stycken – enligt mitt synsätt - otillräckliga. Undersökningens grundläggande frågeställning, som ska bidraga till att problematisera och belysa dessa ovan presenterade problembilder, är: Vilka runstenar kan betraktas som säkra Ingvarsstenar? Innebörden av frågeställningen är underliggande frågor som: Vad är en Ingvarssten? Vad gör en runsten till en Ingvarssten? Man kan naturligtvis också ifrågasätta om man kan vara ”säker” på något överhuvudtaget osv, men en sådan filosofisk fördjupning ska inte göras i det här fallet. Denna undersökning ska, genom analys av runstenars innehåll i text och ornament, under iakttagelse av uppställda kriterier och definitioner (se dessa under kap 3), i förekommande fall med socialkontextuell analys inkluderad, dels försöka fastställa vilka runstenar som kan betraktas som säkra Ingvarsstenar, dels försöka göra en relevant gradering av de som studien bedömer som osäkra. Att få detta ovanstående tydligare definierat än vad som hittills varit fallet är en viktig utredning. Dels eftersom Ingvarsstenarna är en av de tidigaste källorna vi har till en enskild svensk (mellansvensk) händelse, och avseende vikingatåg från svensk kontext den i särklass mest omfattande primära källan, men också dels eftersom forskningen underlättas genom tydligast möjliga definitioner. I grunden handlar således undersökningens frågeställning om att förhoppningsvis vara behjälplig i uppgiften att belysa ett större problem. Ingvarsgruppen är en oerhört viktig källa, eftersom det är den äldsta inhemska källa som på ett, förhållandevis, mera säkert och nyanserat sätt beskriver en för det mellansvenska samhället viktig händelse. Den utgör därmed en unik möjlighet till förståelse för det mellansvenska samhället och dess föreställningsvärld under den yngre vikingatiden/yngre järnåldern. Som sammanhängande runstensgrupp kan den på en och samma gång erbjuda ett innehåll av redogörelser för personer knutna till en specifik händelse, viktiga namnuppgifter, religiösa budskap samt ornamentik, samtidigt som det är monument över döda och har en tydlig regional spridning, samt har en betydande inneboende potential att delge oss svar om sociala, rituella och religiösa aspekter avseende det vikingatida samhället vid mitten av 1000-talet utöver den mycket viktiga information som kan erhållas om själva Ingvarståget. Ingvarsgruppen ger genom sin omfattning också en unik möjlighet till statistiska och kontextuella analyser. Den är även existentialistiskt intressant med sina sammanhängande

8

monument, vilka ju i grunden ger uttryck för dödsritualer och människors relation till döden. Av dessa anledningar är det av stor vikt att ta fram en mera noggrann kategorisering av de ingående runstenarna i denna grupp än den, enligt min mening, ganska godtyckliga indelning i ”säkra” och ”osäkra” Ingvarsstenar som hittills har varit den rådande. Detta för att framtida forskning inte ska behöva sväva i tvivelsmål avseende de enskilda stenarnas respektive källvärde, vilket naturligen hittills måste anses ha varit fallet, bl a eftersom spannet mellan den säkraste och den osäkraste ”säkra” Ingvarsstenen är alldeles för stort, vilket också gäller avseende den säkraste kontra den osäkraste ”osäkra” Ingvarsstenen. Det sammantagna syftet för undersökningen är därmed att upprätta en bättre definitionsgrund för stenarna i Ingvarsgruppen, och samtidigt göra en utredning av dess innehåll. Vad gäller uppsatsens disposition, så framgår denna såpass klart av innehållsförteckningen att ytterligare redogörelse för detta synes något onödigt utrymmeskrävande. 1.3. Material och avgränsningar Utgångspunkten för denna undersökning är de runstenar som ingår i Ingvarsgruppen och som av forskningen plägar kallas ”säkra” Ingvarsstenar. Till detta kommer ett antal runstenar, som antingen kallas eller kan kallas ”osäkra” Ingvarsstenar, vilka ska undersökas för ett eventuellt inkluderande i Ingvarsgruppen inom ramarna för det klassificeringssystem som undersökningen kommer att presentera. För tillgång till materialet har jag främst anlitat Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Sveriges Runinskrifter (1900-) (SR), band 2, 3, 7, 8, 9 och 13, och Uppsala universitets samnordiska runtextdatabas (SRT). Till detta kommer också ett antal fältstudier, samt en del annan (av RAÄ) accepterad litteratur; t ex tidskriften Fornvännen (Fv). Det sistnämnda beror dels på att Sveriges Runinskrifter ännu ej är fullbordat (efter över 120 års arbete), dels på att en del nyfynd gjorts i vissa regioner efter att aktuell landskapsdel av Runverket har avslutats. I första hand har då publicering i Fv (där nyfynd formellt publiceras) använts, eller publikationer som på annat sätt kan anses relevanta utifrån RAÄ:s riktlinjer. Undersökningens avgränsning avseende dess frågeställning kommer att begränsas typologiskt till, främst, kronologiska aspekter och ornamentik. Således kommer t ex inte sådana runstenarnas aspekter som de rituella, de religiösa, de konstnärliga eller de rent språkliga att analyseras utifrån dessa sina egenskaper i undersökningen, utan utifrån sina roller som gemensamma ingående element inom ramarna för Ingvarsstenarna. Sådana språkliga aspekter kommer dock naturligtvis att belysas avseende diskussion av tolkningsproblematik (och analys av denna) vilka på ett avgörande sätt är utslagsgivande för bedömningen av runstenarna såsom Ingvarsstenar (se t ex 3.1:U 837; 3.1:Ög 155; 3.2:Vs 1). I sådana fall redovisas det runologiska forskningsläget, vilket jag således kommer att försöka göra en bedömning av. Vad som menas med detta är, att jag kommer inte att tolka runor. Däremot kommer jag att diskutera och bedöma tolkningar av runor i vissa tveksamma fall av inskrifter, dvs värdeaspekterna av meddelandeinnehållet. Avseende källkritiska aspekter, med eventuella följder för resultatet, så kan man aldrig utesluta brister i en empiriskt präglad undersökning. Aspekter som representativitet, feltolkningar av runtext och felaktiga typologiska bedömningar/slutsatser är sådant som måste tagas i beaktande och noga övervägas så grundligt som möjligt. Ett problem med många runstenar är att vi inte vet deras ursprungsplats. Avseende Ingvarsgruppen har vi en bättre bild, eftersom deras gemensamma sammantagna spridning, med större sannolikhet än i normalfallet, torde ge en mera representativ bild av deras ursprungsgruppering.

9

En källkritisk aspekt som i detta sammanhang bör framhållas är dock att ett okänt antal Ingvarsstenar eventuellt saknas, ej återfunnits, varför dessa då skulle kunna ändra den rumsliga balansen. Den föreliggande rumsliga tendensen torde dock kunna anses som så stark, att sådana felmarginaler endast torde kunna förväntas vara förhållandevis små. Undersökningen kommer, vidare, att vinnlägga sig om att presentera den högsta möjliga grad av objektivitet, ifråga om empiriska fakta, som går att frambringa ur materialet, och ska i högsta möjliga utsträckning låta artefakterna tala för sig själva i kombination med källkritisk analys. 1.4. Metod Metoden kommer delvis att vara flerdelad, varvid den kan sägas vara dels en typologisk, dels en kontextuell, samt dels en skriftinnehållsmässig studie av en runstensgrupp (med tonvikt på det sistnämnda). I grunden blir undersökningen empirisk, komparativ och kvantitativ med analys, med viss kontextuell tolkning som ingående element (se nedan, samt 1.5). I syfte att utreda Ingvarsstenarna ornamentala innehåll kommer det typologiska system som etablerats genom Ann-Sofie Gräslund (1991, 1992, 2002, 2006) att användas. Valet är gjort utifrån undersökningens behov av främst två aspekter; i första hand behovet av kronologisk bedömning och i andra hand behovet av att göra inbördes ornamentala jämförelser inom Ingvarsgruppen. Gräslunds system är därmed fullödigt som typologiskt verktyg för min föreliggande undersökning. Stilgrupperna i systemet är Fp (ca 1010- ca 1050; rundjurshuvud i fågelperspektiv), Pr 1 (ca 1010 - ca 1050; inom ramarna för äldre Ringerikestil), Pr 2 (ca 1020 - ca 1050; inom ramarna för yngre Ringerikestil), Pr 3 (ca 1050 - ca 1080; inom ramarna för äldre Urnestil), Pr 4 (ca 1060 - ca 1100; inom ramarna för mellersta Urnestil) samt Pr 5 (ca 1080 - ca 1130; inom ramarna för sen Urnestil). Till detta kommer även stilgruppen Rak (ca 980 – ca 1015; frånvaro av rundjurshuvuden, samt raka avslutningar å runbanden). Dessa sammantagna stilgrupper omfattar den tidsperiod (ca 980 - ca 1130) då den övervägande delen av det sammantagna svenska runstensmaterialet utfördes. Det typologiskt grundläggande med Pr-stilgrupperna är att rundjurshuvudena där är utfört i profil på olika sätt. Dessa profilstilar har sedan, efter stilmässigt utförande, sorterats upp i fem olika kronologiska grupper. En rad andra iakttagelser avseende ornamentiken tages därutöver i beaktande (ibid). Det typologiskt grundläggande avseende stilgrupperna Fp och Rak har redan framgått ovan, men tilläggas bör att en del äldre runstenar (t ex Rökstenen) inräknas i den sistnämnda gruppen. Senare har också en ytterligare stilgrupp, korsbandsstenar, plägat läggas till det Gräslundska systemet. Denna stilgrupp är dock inte aktuell i min föreliggande studie. Som ytterligare typologiskt referensmaterial har jag även haft Bertil Almgren (1955), Hans Christiansson (1959), Claiborne Thompson (1975), Anders Carlsson (1983) och Lennart Karlsson (1983) till förfogande. Detta till del pga att Gräslund på olika sätt, t ex genom jämförelser, har använt sig av dessa när hon har byggt sitt typologiska system. Nämnas ifråga om detta kan exempelvis att den s k kurvaturmetoden som framtagits av Bertil Almgren (se t ex 1955) senare har använts avseende runstensornamentik av Hans Christiansson (1959), vilken, vidare, med hjälp av nämnda metod har identifierat en sydskandinavisk och en mellanskandinavisk stil (varvid t ex Gräslunds Fp korresponderar mot Christianssons sydskandinaviska stil). Christianssons stilar, i sin tur, knyter i hög grad an till, i det första fallet, Mammen- och Ringerikestilarna samt, i det andra, till Urnestilen. Gräslund har avseende relevant stilforskning även stämt av sina analyser genom att utvärdera och inväga resultat av stilforskare som Anders Carlsson (t ex 1983) och Lennart Karlsson (t ex 1983). Vad gäller Claiborne Thompson, så gör hon olika relevanta jämförelser till den av honom introducerade varianten av runstensornamentikstypologi, vilken hon dock har kraftiga

10

invändningar emot och anser vara summarisk (Gräslund 1991:114). Till viss hjälp för min studie avseende betraktelser av fornnordiska namn och runsvenska ord har Lena Petersson (1989, 2004) varit. Detsamma gäller Henrik Williams (1996) avseende studier av runstenars kristna innehåll. Som nämnts ovan (1.2) ska denna studie inte närmare analysera runstenarnas rituella, religiösa eller konstnärliga aspekter på annat plan än som rent faktiskt förekommande inslag etc. Emellertid kan vissa av dessa aspekter komma in i diskussionen såsom även varande sociala aspekter avseende den innehållsmässiga belysningen. Vad gäller inskrifternas innehåll har jag avseende translitteration av runinskrifter liksom transkribering till runsvenska använt mig av SRT (2008). För översättningarna till nusvenska har jag använt mig av SR:s tolkningar, förutom i de fall runstenarna inte finns upptagna däri. För sådana har jag, som nämnts och förklarats ovan (1.2), använt mig av litteratur accepterad av RAÄ. För jämförelser diskuteras i förekommande fall även en del alternativa tolkningar. Min analys av skriftinnehållet kommer att fokusera på innebörden av varje enskild runinskrift inom ramarna för premisserna i min undersökning. Det rent språkliga överlämnar jag således med stort förtroende till språkvetenskapen. Undersökningen ska alltså inte tolka runorna i inskrifterna, utan ska analysera och värdera informationen som finns i texten (se även 1.3 om detta), samt även något belysa relevanta sociala kontextuella aspekter, t ex genom att försöka analysera vilken relevans runtexternas innehåll bör kunna anses ha haft för sin samtid. Avseende det sistnämnda är utgångspunkten ett antagande om att i texterna före-kommande namn och tilldragelser bör ha varit allmänt kända i den region där varje respektive runsten stått rest, vilket ju bl a också f ö medför att Ingvar den vittfarne varit känd på samtliga dessa platser och endast behövt presenteras som Ingvar för att människorna ska veta vem det rör sig om (se vidare 1.5, samt definitioner/förklaringar under kap 3.). Runstenarnas inskrifter kommer, vidare, att tolkas utifrån formerna translittererad runtext, transkribering till run/fornsvenska, samt översättningar till nusvenska. Detta är nödvändigt, eftersom en tolkning av t ex endast det sistnämnda innebär att viktiga element i tolkningen annars kan osynliggöras, emedan man genom belysning av de båda förstnämnda kan erhålla information om t ex intolkningar av ”troligt” textinnehåll i bortfallna partier av runinskrifter (se vidare förklaring under 3.1.1). 1.5. Teori Min föreliggande studies teoretiska perspektiv utgår på ett plan ifrån vad man skulle kunna kalla en källkritisk studie med historisk-arkeologisk prägel, eller möjligen ett källkritiskt historisk-arkeologiskt perspektiv. Detta faller sig ganska naturligt, eftersom ett sådant perspektiv kan anses möjligt och rimligt avseende Ingvarsgruppen. Historisk arkeologi är annars vanligast inom discipliner som antikvetenskaplig arkeologi, eftersom där förekommer inskrifter/skriftkällor i helt annan omfattning än i exempelvis skandinavisk arkeologi. Det historisk-arkeologiska fältet uppfattas ofta som problematiskt. Anders Gustafsson (2001) har diskuterat detta som ett av de typiska exemplen avseende exkluderade perspektivförankringar. Han belyser dess relativa frånvaro i de stora arkeologihistoriska översiktsverken (av författare som Bruce G. Trigger och Glyn Daniels), där den arkeologiska historieskrivningen i princip tycks kretsa kring den mer utpräglat förhistoriska arkeologin, emedan historiska arkeologier synes mer eller mindre obeaktade (Gustafsson 2001:147f). Anders Andrén belyser (1997) att bilden av de historiska arkeologierna är paradoxal och motsättningsfylld. Därvid menar han att närvaron av skriftkällor på ett plan anses som en stor fördel utifrån det faktum att den arkeologiska vetenskapen har ett behov av analogier i syfte att översätta den materiella kulturen till text, men på ett annat plan kan textmaterial anses som

11

en belastning enär det, potentiellt sett, kan verka hämmande och utrymmeskrävande avseende arkeologiska tolkningar och analyser. Härvid belyser han också den kritiska hållning gentemot det historisk-arkeologiska perspektivet som går ut på att förekommande skriftkällor har lett till viss teorilöshet inom många historiska arkeologier genom att skrift då, avseende förhistorien, skulle kunna anses besitta liknande värde som teorier. Denna paradox anser Andrén, på ett tillspetsat sätt, har sin kärna i att de som inte har tillgång till text har en önskan om att ha denna tillgång, och att de som har denna tillgång helst vill undvika den. Detta leder då till ett dilemma där det väger mellan behovet av analogier kontra ett hämmat tolkningsutrymme (Andrén 1997:13f). Andrén framhåller att ett synsätt som innebär att man betraktar ting och text som delvis olika diskurser leder till att den grundläggande skillnaden upprätthålles emellan dessa, och att problemen inte försvinner genom att upphäva motsättningarna. Med detta menar han, att om man bokstavligen hävdar att ting och text är identiska, eller att de är lika värda som semiotiska tecken, så gör inte detta att problemen upphör att existera, utan endast att de maskeras. Andrén betonar det historisk-arkeologiska perspektivet i dess egenskap av särskild metod, men ser det som något mer än något rent tekniskt enär de historiska perspektiven möjliggör en möjlighet att uppfatta förändringar inom själva metoden, vilket då innebär det kritiska medvetandet om dess föränderlighet i sin praktiska natur (ibid:14). Vad gäller begreppet “historisk arkeologi”, anser han det lite problematiskt i sig, eftersom det används i två olika avseenden. Dels specifikt inom arkeologi som rör modern tid efter år 1500, dels för arkeologi avseende samtliga textbärande samhällen. Han ser dock inget alternativ, eftersom en term som t ex “text-hjälpt arkeologi” får för stark arkeologisk prägel (med tanke på att det är en ömsesidig “hjälpsituation” mellan text och material). En term som “textuell arkeologi” anser han vara ett bra begrepp, men ser ett problem i att det begreppsmässigt ligger alltför nära den arkeologi som ser materiell kultur som ett slags text, dvs kontextuell arkeologi (ibid:16f). Detta leder oss raskt in på nästa spörsmål, eftersom denna studie i vissa delar utgår även från kontextuellt teoretiskt tänkande genom sin analys av tänkvärda sociala kontextuella aspekter. I praktiken innebär detta att försöka analysera vilken relevans runtexternas innehåll bör kunna anses ha haft för sin samtid, varvid en utgångspunkt har varit ett antagande om att i runinskrifterna förekommande personnamn, platser och tilldragelser bör ha varit allmänt känt inom den närregion där varje respektive runsten stått rest. Detta resonemang leder bl a till den viktiga slutsatsen att Ingvar den vittfarne varit känd avseende samtliga dessa regioner och platser och endast behövt presenteras som Ingvar för att människorna ska veta vem det rör sig om, oavsett om detta varit i olika delar av Södermanland, Uppland, Västmanland eller Östergötland (samt kanske även i Medelpad). Just detta i inskrifterna förekommande nyckelordet ”Ingvar” (en för stenresarna uppenbarligen släktmässigt utomstående person som nämnes som referens i samband med minnestexter över en död släkting) är möjligen vad som främst sätter Ingvarsstenarna i sådan relation till varandra att en sådan kontextuell mening torde kunna utläsas. Ian Hodder (1986) menar att ting som sådana är stumma, men att arkeologi inte ska vara ett studium av isolerade föremål. Han menar därvid (s. 123) att “Objects in their ’text’ may not be totally mute if we can read the language.” och poängterar (s. 77) vikten av att försöka “...getting at the inside of events, at the intentions and thoughts of subjektive actors.”, liksom (s. 79) att det är först när vi försöker förstå tankarna hos de forntida människorna som vi i egentlig mening “can begin to do archaeology”. Föreliggande studie kännetecknas, vidare, främst av induktiv metodologi, dvs ett rättfärdigande av kunskap nedifrån och upp, i det här fallet en ganska långtgående empirisk undersökning. Således en erfarenhetsbaserad studie. Den är i huvudsak även kvantitativ och analytisk. Vissa deduktiva inslag, ett rättfärdigande av kunskap uppifrån och ned, förekommer dock, eftersom logik, inte minst i slutledningssyfte, är ett givet element på olika plan i

12

analytiska processer. Aristoteles, har sagt: ”Man skall lättast övertyga människorna om man argumenterar logiskt och stöder sig därvid på fakta.” Säkra erfarenhetsdata och logisk stringens är vad han avkräver den vetenskapliga framställningen. Han säger också (i Metafysiken, bok IV) : ”Den säkraste av alla principer är den som det är omöjligt att missta sig om”. I samma verk säger han: ”Samma bestämning kan inte samtidigt och i samma avseende både tillkomma och inte tillkomma en sak ... Denna princip är alltså den säkraste av alla, ty den uppfyller den uppställda definitionens krav.” Den gamle grekens ord i dessa citat torde i princip ha relevans som vägvisare i vilken vetenskaplig undersökning som helst.

13

2. Forskningsbakgrund Runstensforskning inklusive Ingvarsstenarna har en lång tradition inom svensk fornforskning, vilket gör att även en kortfattad bakgrundsöversikt, dvs en hyfsat detaljerad översikt, bör kräva viss tribut i form av utrymme, samtidigt som detta även - förhoppningsvis - ytterligare tydliggör och motiverar min egen undersökning. Därför denna något utdragna bakgrundsdel. 2.1. Forskningshistorik Den store pionjären i svensk runstensforskning var Johannes Bureus. Hans arbeten äger alltjämt relevans, främst pga hans avbildningar av runstenar som nu har gått förlorade. Hans strävan var att avbilda samtliga svenska runinskrifter, och sammanlagt avbildade han inte mindre än runt 600 runstenar. Under större delen av livet arbetade han i syfte att åstadkomma det definitiva runverket, men han hann aldrig att fullborda ett sådant (se t ex Schück 1931:323ff). Av hans utgivna verk kan t ex nämnas Runokenslones lerespon (1599) och, den för skolbruk avsedda, Runa ABC-boken (1611), samt den viktiga träsnittssamlingen Monumenta Sveo-Gothica Hactenus Exculpta (1624), vilken förutom avbildningar också meddelar viktiga uppgifter om fyndplatser etc. Detta verk innehåller f ö den enda avbildningen av Ingvarsstenen U 439. Viktiga är också hans stora mängd handskrifter (texter och teckningar), vilka i ansenlig mängd finns bevarade på KB (t ex F a 6; F a 10; F f 6 m fl). Bureus och hans medhjälpare, varav en av de främsta var Johannes Rhezelius (se t ex Monumenta Uplandica [senast utgiven 1915-17]), studerade runt en fjärdedel av Sveriges, samt omkring hälften av Upplands, nu kända runstenar och runinskrifter, och hela Bureus omfattande arbete kännetecknas av stor observationsförmåga och noggrannhet. Den danske antikvarien Ole Worm skrev flera mycket viktiga avhandlingar om runstenar och runskrift, varvid t ex kan nämnas Fasti Danica (1626) och, framförallt, Monumenta Danica (1643), med för sin tid (se t ex Hansen 1902) viktiga forskningsresultat : Det udførligste og vigtigste Runeværk, Danmark havde at ovise, indtil i vore Dage G Stephens’ store Pragtværk saae Lyset, og trods sien Unøjagtigheder og Misforstaaleser endnu den Dag et for Runologen til Jevnføelse uundværligt Kildeskrift. (Hansen 1902:478ff)

Bureus och Worm var den tidiga runforskningens giganter. Stora konkurrenter, men även varandras inspiration. Bl a ska Worms ha inspirerat Bureus att lägga grunden till Sveriges kulturmiljövård på ett mera organiserat vis. Bureus hävdade också i polemik med Worms att runskriften uppkommit i Sverige (senare forskning pekar dock på att den uppstod i Danmark - min anm). Johan Hadorph, d 1693, utförde en mycket viktig samling träsnitt över runstenar/inskrifter vilka senare utgjorde grunden för det, den tidigare runstensforskningens, standardverk som har titeln Bautil (1750), utgivet av forskaren Johan Göransson. Detta verk innehåller avbildningar av 1173 runstenar. Även i detta fall ligger en stor del av betydelsen i att många nu förlorade runstenar finns avbildade häri. Hadorphs målsättning var att fullfölja Bureus strävan, och att publicera alla svenska runinskrifter i ett verk som gick under arbetsnamnet Monumenta Runica Sueo-Gothica, men detta han aldrig uppfyllas innan hans död 1693, varvid uppgiften kom att tas över av Johan Peringskiöld, f Peringer (se t ex Svärdström 1936:39f, 1970:309; Wessén 1952:193ff; Larsson 1990a:8, 2000:23ff). Hadorph var också den som tog initiativet till den för runstensforskningen så värdefulla handskriftssamlingen Ransakningar om antikvitererna 1667-84 (F l 9) (med insamlade rapporter över Sveriges fornlämningar; i hög grad insända av kyrkoherdar runt om i landet), och han var även den drivande kraften bakom den första versionen av Fornminneslagen; Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter (1666).

14

Mycket viktig var också ovan nämnde Johan Peringskiöld. 28 år gammal började han följa Hadorph i fält för att avteckna Sveriges runstenar, ett arbete som kom att bli till Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sueo-Gothica (F h; KB, hs), samt senare nämnda Bautil. Peringskiölds ambition var att omfatta Sveriges samtliga fornlämningar, något som visade sig vara en för stor uppgift. Han färdigställde dock delar av verket innan sin död 1720, och dessa handskrifter är av stor betydelse för forskningen eftersom de meddelar mycket viktiga uppgifter avseende fornminnen, topografi mm. Detta är av hög relevans med tanke på de förändringar av landskapet som skett sedan dess, och som förstört stora mängder fornlämningar. Såväl Bautil som Monumenta är av ytterlig vikt för runstensforskningen i kraft av att de innehåller tillförlitliga avbildningar av senare förlorade runstenar, inte minst avseende Ingvarsgruppen. Att dessa avbildningarna är överensstämmande vet vi eftersom så är fallet avseende runstenar som inte gått förlorade i jämförelse med detta material. Vissa exempel på sämre avbildningar finns dock. Vad gäller utlandsfararstenar, så riktades på ett tidigt stadium särskilt intresse mot dessa, även om tolkningarna före 1700-talet, under den s k ”rudbeckianska” historietraditionen, ofta var felaktiga. Vad gäller t ex Ingvarsstenarna, så ansåg man (t ex Peringskiöld) att dessa berättade om den vendeltida kungen Yngvar (se t ex Snorre Sturlassons Ynglingasagan [t ex 1919-26] och Tjodolfs Ynglingatal [t ex 1912-15]). Olof Celsius d.ä., död 1756, utförde en betydligt mer relevant datering av runstensmaterialet än vad som tidigare hade förelegat (se t ex Svenska runstenar [F m 60]), som ledde till att forskningen under 1700-talet kom till insikt om att majoriteten av alla runstenar rests under kristnandeprocessen på 1000-talet. Nils Brocman (1762) påvisar detta förhållande för bl a utlandsfararstenarna. Detta gäller inte minst Ingvarsstenarna, för vilka han uppbringar den datering som i princip ännu gäller genom analogin med den isländska Yngvars saga viðförla, vilken han översatte och utgav. Det kan vara viktigt att nämna, att vad som inte tydligt brukar framgå när denna svenska översättning av sagan (utifrån ett arnamagnæanskt isländskt manuskript av Brocmans tidigare arbetsgivare Jakob Langebek) omtalas, är att själva sagan endast upptar en mindre del (s 1-48) av denna Brocmans viktiga bok, emedan den betydligt större delen (s 49-280) av boken utgöres av en avhandlingsdel avseende runstenars ålder, typer, språk etc. I denna ingår ett särskilt kapitel om Ingvarsstenarna; ”Runstenar till Åminnelse av Ingwars Österländska Färd” (s. 90-105). Sagan meddelar året 1041 som Ingvars dödsår, ett årtal som dessutom bekräftas i de isländska Annales Islandum regii, Lagmansannalerna samt Flatöboken (se t ex SÖR:LVIff; Larsson 1990b:21). Fornforskaren, riksantikvarien, professor Johan Liljegrens Run-Lära (1832) kom att utgöra fundamentet för runologisk vetenskap för 1800-talet, och hans Run-Urkunder (1833) (baserad på Bautil samt uppdaterande undersökningar) upptog alla samtidens kända runinskrifter (ca 3000 st.). Nämnas i sammanhanget bör även Richard Dybeck, vars idoga arbeten avseende runforskning innefattar bl a Svenska Run-Urkunder (del 1 1855, del 2 1859) och publikationenen av tidskriften Runa (1842-1850, 1865-1876), samt viktiga upptäckter av runstenar. En betydande andel av de 101 upptagna runstenarna i Svenska Run-Urkunder är nyfynd, som t ex den viktiga Yttergärdestenen (U 344). Dybeck genomförde betydande fältarbeten med inventeringar och avbildningar av fornlämningar, varvid runstenar ägnades särskilt stort utrymme i undersökningarna, men ytterst viktigt är också att han i detalj redovisar andra fornlämningar och deras samband med runstenar och den topografiska miljön (se bl a Larsson 1990a:8, 137-167).

15

2.2. Forskningsläge En betydande del av den moderna forskningen avseende runstenar utgöres av Sveriges Runinskrifter (SR) (1900-). Detta började utgivas år 1900 av Vitterhetsakademien, och är ännu inte fullständigat till alla delar. Färdigställda landskap hittills är Öland, Östergötland, Södermanland, Småland, Västergötland, Uppland, Gotland, Västmanland, Närke, Värmland och Gästrikland, varvid för varje respektive landskap nya inventeringar och avbildningar har utförts, samtidigt som texterna upptager såväl nya som äldre undersökningar. Runstenarna numreras därvid med landskapsförkortning och nummer (t ex U 200 för runsten nr 200 i Uppland). Numera försvunna stenar är upptagna enligt tillförlitliga äldre iakttagelser och avbildningar. Vad gäller sådana nyfynd som gjorts efter en färdigställd landskapsdel, så publiceras dessa i Fornvännen samtidigt som de också insättes i RAÄ:s Runverkets kortregister. Dessa betecknas med tillägget Fv och årtal för fyndet - t ex U Fv1992;157 (vilket således betyder Uppländskt nyfynd nr 157, upptaget i Fornvännen årgång 1992). Enda undantaget från dessa regler, mig veterligen, gäller Medelpads runstenar, för vilka det har blivit kutym att använda den numrering som finns i Algot Hellboms sammanställning (1979) för Sundsvalls museum. De forskare som hittills har arbetat som huvudförfattare av SR är Sven Söderberg, Erik Brate, Elias Wessén, Ragnar Kinander, Hugo Jungner, Elisabeth Svärdström, Sven B.F. Jansson, Helmer Gustavson och Thorgunn Snædal. Vad gäller “säkra” Ingvarsstenar, så återfinnes dessa i banden avseende Södermanland, Uppland, Västmanland och Östergötland. Det bör också nämnas att runstenar/inskrifter i Skåne, Halland och Blekinge räknas som danska, och de i Bohuslän som norska. Bland översiktsarbeten kan exempelvis nämnas Erik Brate, Sveriges runinskrifter (1922); Otto von Friesen, Runorna i Sverige (1928); Sven B.F. Jansson, Runinskrifter i Sverige (1963 [1984/tredje upplagan]). De delar av SR som specifikt belyser Ingvarsgruppen diskuteras ingående i kap 3, men kortfattat kan här omnämnas att de forskare som i SR belyst dessa runstenar är Elias Wessén och Erik Brate (Södermanland), Elias Wessén och Sven B. F. Jansson (Uppland), Sven B. F. Jansson (Västmanland), samt Erik Brate (Östergötland). Många viktiga fristående arbeten har gjorts avseende Ingvarsstenarna och andra utlandsfararstenar. Feodor Braun diskuterade i en halvt klassisk central artikel i Fv 5 (1910) Ingvars person och eventuella kungliga släktskapsförhållanden utifrån runstenar och skriftkällor, varvid hans slutsats (ytterst kortfattat uttryckt) leder till att Ingvar och hans bröder (med utgångspunkt i U 513 [Rimbo k:a] och U 540 [Husby-Lyhundra k:a]) var kungen Emund gamles söner (Braun 1910:99-118). I samma årgång av Fv (1910) replikerade Otto von Friesen detta, och pekade där på brister (runstenskronologiska o a) och förtjänster i Brauns text, varvid hans slutsats blir att Ingvar ej var kung Emunds son, men tillägger att Brauns analys tycks korrekt avseende att de nämnda runstenarna med viss sannolikhet tycks röra Ingvar och hans bröder, samt att dessa stenar, av namnmässiga o a skäl i viss utsträckning ändå stärker Ingvarssagans uppgifter om Ingvars härstamning från Erik Segersäll (von Friesen 1910:199-209). von Friesen har även utfört viktiga analogiska föregångsarbeten med att utvärdera utlandsfararstenar i förhållande till europeiska skriftkällor. Detta anses vanligen ha medfört betydliga förbättringar för en mera relevant förståelse av dessa stenars kronologiska aspekter (von Friesen 1909:57-85, 1911:105-125), och även ett arbete rörande Upplands runstenar (1913) framlägger viktiga resultat avseende historisk kontext samt relativ och absolut kronologi. Oscar Montelius (1914) gör en genomgång av österledsstenarna, varvid han belyser att de östliga svenska landskapen Södermanland och Uppland besitter den absoluta merparten av dessa, även om de också förekommer i Västsverige. Han anser antalet österledsstenar märkvärdigt stort, men utgår ändå ifrån att antalet runstenar är mycket litet i förhållande till

16

det antal män som drog iväg österut. Sigurd Curman (1938), reflekterar även över runstenar och Ingvarsstenarna (s. 8-18) (i en artikel över svenska fornlämningar och dess vård) där han beklagar att den fullständiga vetenskapliga publikationen ännu saknas, samt diskuterar problemen med vården av stenarna och problemen med att på ett riktigt sätt rekonstruera sönderfallna runstenar. Han framhåller också Ingvarsstenarnas höga värde i kraft av deras enastående antal. Sven B. F. Jansson (1946) diskuterar utifrån ett nyfynd, Tillingestenen (U 785), inskrifter innehållande namnet Särkland. Detta namn är signifikativt för Ingvarsstenarna, och Jansson framför att det finns goda skäl att noga överväga om detta nyfynd kan fogas till dessa, efter främst bedömning av ristningens ålder och läge. Begreppet Särkland belyses även av Ture Johnsson Arne (1947), som menar att detta möjligen, troligen, innebär de muslimska regionerna runt Kaspiska havet och nedan den del av Volga som passerar ovan detta hav. Elias Wessén (1952) belyser att en stor del av Ingvarsstenarna har samma slags ornamentik, och (1960) för han en kronologisk diskussion över Danagäldstenarna och Ingvarsstenarna, där han avseende de sistnämnda framför deras förhållandevis ålderdomliga karaktär i analogi med dateringen enligt de isländska saga- och annalkällorna. Elisabeth Svärdström (1970) gör viktiga iakttagelser avseende ett nyfunnet runstensfragment i Vaksala kyrka, som måste anses tillhöra den ofullständiga U 960 i samma kyrka. Hon diskuterar därvid inskriften utifrån främst namnen Håkon och Erik, varvid hon ser klara samband med U 513 (Rimbo k:a) och U 540 (Husby-Sjuhundra k:a), där de ingår i brödrakretsen Anund, Erik, Håkon, Ingvar och Ragnar, vilka namn utan minsta tvivel påvisar en stormannasläkt, och troligen med kunglig anknytning. Namnen har nämligen vid denna tid mycket hög social status; särskilt Erik (= “ensam härskare”), och stenarna har också ofta förekommit i diskussionen kring Ingvar den vittfarne som ev gällande även honom i ett tidigare skede än Ingvarståget. Svärdström anser också att det finns all anledning att jämföra nyfyndet till U 960 med Ingvarsstenen U 1143 (Tierps k:a) på ornamentala grunder, samt utifrån nyttjandet av det sällsynta uttrycket “Gud drotten”. U 1143 är den enda kända runristningen av runristaren Tore, och Svärdström anser sig tämligen säker på att även U 960 är utförd av dennes hand. Detta är mycket intressant ur perspektiv av Ingvarsstenar, eftersom Svärdströms resonemang sammanknyter de i sammanhanget högintressanta U 513 och U 540 med Ingvarsstenen U 1143 genom U 960. Ann-Sofie Gräslund (1991) belyser bl a den för Ingvarsstenarna relativt typiska ornamentiken med ett rundjur i form av en ovanifrån sedd orm, och frågar sig varför denna är så signifikativ för dessa. Hon meddelar att sex av åtta uppländska “säkra” Ingvarsstenar har denna ornamentik, liksom nio av femton “säkra” södermanländska och den enda “säkra” västmanländska. Hennes funderingar kretsar kring huruvida de berörda stenarna kan tillskrivas samma ristare, eller om det blev till kutym att nyttja detta motivperspektiv ifråga om Ingvarsstenar, eller om man skulle kunna betrakta detta som ett slags fälttecken, eller om det kan ses som en rent kronologisk aspekt. Dock bör det tilläggas, vilket Gräslund också gör, att runristningar med detta ovanifrån sedda ormhuvud förekommer på en stor mängd runristningar utöver många av Ingvarsstenarna (bl a finns denna ornamentik på nära 40 runristningar i Uppland). Hon diskuterar också U 636 som eventuell Ingvarssten utifrån dessa ornamentala ståndpunkter, samt diskuterar de två exempel (U 802, Sö 173) som finns på det ovanifrån sedda ormhuvudet i kombination med ett profilsett huvud. Thorgunn Snaedal (1992) belyser det senaste nyfyndet av en Ingvarssten (U Fv1992;157). Därvid innehåller Snaedals text först en ingående redogörelse för omständigheterna kring vart och hur fyndet gjordes, hennes egen initiala undersökning av runstenen (som var delad i två fragment), samt den följande arkeologiska undersökningen.

17

Den som i senaste tid kanske mest förknippats med forskning avseende Ingvarsgruppen är Mats G. Larsson (t ex 1983, 1986, 1990a, 1990b, 1992, 2002). I sin första centrala artikel (1983) diskuterar han Ingvarstågets rutt utifrån tidigare forskning, Ingvarsstenarna, samt skriftkällor (som bl a den isländska sagan och den georgiska krönikan Kharthlis Chovreba), och finner därmed stöd för att framlägga en hypotetisk rekonstruktion av resrutten. I en viktig artikel (1986) belyser han Ingvarsstenarna i förhållande till andra fornlämningar, samt förhållandet till samtida bebyggelseenheter och befolkning, samt till de sannolika centralorterna. En viktig aspekt i undersökningen rör runstenarnas spridning. Han söker svar på dels vilken samhällsgrupp stenarna representerar och om berörda ägoenheter avviker från en normalbild genom sitt fornlämningsbestånd; dels hur Ingvarstågets organisation var beskaffad och om samband kan spåras med det tidigmedeltida ledungsväsendet; samt dels om anknytning kan härledas mellan Ingvarsstenarna och en politisk/historisk situation. Larsson konstaterar därvid i artikeln bl a statistiskt samband med skeppssättningar, storhögar och sannolika centralorter. Han gör också ett försök att beräkna tågets deltagarantal, varvid han bl a konstaterar att Södermanland är den enda region med tillräckligt stort runstensunderlag för sådana beräkningar. Hans slutsats baserad på stenarnas spridning blir att Ingvarståget i stort sett måste kunna anses som ett organiserat ledungståg med inslag av privata intressen. Larssons avhandling (1990a), behandlar, som titeln antyder, inte endast Ingvarsgruppen, utan samtliga slag av utlandsfararastenar (med geografisk avgränsning till Mellansverige, i förstone Uppland, Västmanland, Närke och Södermanland). Han koncentrerar sig därvid bl a på kronologi, runstensresandets syfte och spridningsbild, sociala aspekter, färdernas organisation och runstenarnas samband med övriga fornlämningar och fynd. Larssons syfte med sin avhandling är att nå ”fördjupad kunskap om utlandsfärderna från Mellansverige under 1000-talet genom kvantitativa studier av runstenarna och deras anknytning till övrigt historiskt material” (s 7). Han menar därvid främst fasta fornlämningar och historiska källor. Detta syfte genomförs också mycket konsekvent, och hans resultat framhåller bl a att fornlämningsbilden indikerar att utlandsfärder under 1000-talet gjordes av människor som bebodde bebyggelseenheter som av ålder besatt hög social rang, samt att dessa människor möjligen tillhörde släkter med traditioner av utlandsfärder inklusive aggressiva sådana. Specifikt avseende Ingvarståget anser han att detta i grunden bör ha varit organiserat av sveakungen, men framhåller att det inte finns någonting i materialet som bevisar någon form av rättslig bindning till denne. I en populär framställning (1990b) har Larsson gjort en intressant rekonstruktion av Ingvarståget och dess aspekter, utifrån främst runstenarna, den isländska sagan, Nestorskrönikan och den georgiska krönikan. Rekonstruktionen är mycket intressant och spännande, men lider av att den i stora stycken sammanbindes av kanske väl vågade spekulationer. Den underbygges dock av mycket fina studier och utredningar av t ex vikingatida skepp, förutsättningar för tåget och, framförallt, förstklassiga geografiska samt detaljerade regionalhistoriska studier. I en intressant artikel (2002) belyser Larsson runstenarna vid Strängnäs domkyrka, och diskuterar de tre därvarande fragment (Sö 277, Sö 279 och Sö 281) som i högre eller lägre grad kan knytas till Ingvarsgruppen. Det är Sö 279 som står i fokus här. Denna sten nämner bl a ”Emunds söner” och ”Särkland”. Larssons egentliga syfte med denna artikel är emellertid att genom bl a typologiska, runologiska och språkliga argument kunna åstadkomma att U 513 och U 540 avföres ur diskussionen kring Ingvarsstenarna, samtidigt som han vill införa en sten, Sö 329, vilken nämner namnet Emund (aimuntr). Detta (högättade/kungliga) namn är mycket ovanligt på runstenar, och finns i övrigt endast på Gs 11. Vad gäller U 513 och U 540, så nämner dessa en brödraskara med stormannanamn, vilka har brukat anses vara Ingvar och hans bröder (se t ex SR). Larsson har kanske också det skälet att vilja avfärda dessa ur

18

diskussionen att de inte passar in i hans genealogiska hypoteser som menar att Ingvar den vittfarne möjligen var sveakungen Emund gamles son (se t ex 2000:133-142). Marit Åhlén (2006), som arbetar med ännu ej färdigställda Medelpads runinskrifter (SR), meddelar sina hittillsvarande resultat av en nytolkning av runstenen M4, vilken alltmer har börjat anses kunna vara en Ingvarssten. M4 är ett runstensfragment i ganska dåligt skick (med mycket grund inskrift svårt belagd av organiskt material) som tidigare har varit ytterligt svårtolkad. 1999 blev stenen rengjord av konservator med modern teknik, varvid allt organiskt material avlägsnades. För första gången kunde den sedan undersökas i bästa möjliga skick. Dessutom med högteknisk hjälp av olika slags avancerad belysning, som t ex släpljus, varvid den grunda inskriften framträdde betydligt tydligare. Förutvarande tolkningar kunde därmed revideras, och Marit Åhlén menar det vara är fullt troligt att detta är en Ingvarssten (Åhlén 2006:283ff, se även 3.2.1). Sist i detta kapitel vill jag nämna en intressant studie av R Löfvendahl, H Gustavson och B A Lundberg (2001). Syftet är att påvisa runstenar som användbara indikatorer på miljöförändringar och nedbrytning av stenmaterial. Då ett stort antal runstenar är dokumenterade sedan 1600-talet utgör dessa ett precist daterbart stenmaterial, och kan därmed utgöra grund för en dylik studie. Den tanke som emellertid främst uppstår för egen del blir huruvida det överhuvudtaget i längden kan anses rimligt att våra oskattbara runstenar står utomhus och bryts ned.

19

3. Avhandling med analys och diskussion Avseende runstenar finns ett antal olika aspekter som på olika sätt kan belysas och tolkas. Dessa är t ex: 1. Runinskriftens innehåll 2. Runinskriftens utförande 3. Ornamentens innehåll 4. Ornamentens utförande 5. Tidsmässiga aspekter 6. Rumslig kontext 7. Utredning av sociala aspekter (utifrån t ex punkt 1 och 6) 8. Analogier med andra eventuella skriftliga källor Föreliggande undersökning kommer att fokusera på ovanstående punkter 1, 3, 4, 5, 6 och i någon mån 7. Detta eftersom jag har gjort bedömningen att dessa aspekter är de som bäst belyser undersökningens syfte och frågeställningar. Punkt 8 har inte närmare beaktats (utom i ett ofrånkomligt fall; Sö 279). Detta har flera anledningar. T ex skulle en sådan belysning föra alltför långt iväg från undersökningens syfte och avgränsning. Denna bedömning är gjord utifrån mina förkunskaper om de skriftkällor som skulle kunna komma ifråga (se ovan, samt även t ex Larsson 1990a, 1990b). Ett ytterligare motiv är, att en sådan belysning också skulle avkräva en metod som bygger på sådana långtgående hypotetiska resonemang att de skulle avvika och kontrastera alltför mycket mot det konkreta resultat som denna undersökning vill åstadkomma. Kapitel 3 utgör den huvudsakliga undersökningen, den vilken också förväntas kunna leda fram till ett nytt grupperingsförslag. Som komplement kommer även Ingvarsstenarnas rumslighet att något undersökas och diskuteras, vilket ju naturligen blir en diskussion av mera teoretisk natur. Dock ska inga mycket långtgående hypotetiska resonemang föras kring dessa tingens tillstånd, utan meningen är att göra en saklig genomgång av Ingvarsgruppens rumsliga utbredning för att något söka se ett antal sannolika sociala orsakssammanhang av relevans i dessa avseenden (se punkt 3 nedan). Detta har ansetts såväl nödvändigt som intressant, eftersom dessa kontextuella aspekter i högsta grad är berättande faktorer som springer direkt ur Ingvarsstenarna. Som intressant extra komplement kommer runstenarnas ev närhet till andra fornlämningar att redovisas under Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse. Denna redovisning sker för helhetsbildens skull, och just därför att det är intressanta arkeologiska omständigheter ur flera perspektiv. Dessa omständigheter kommer dock inte att påverka min föreliggande undersöknings bedömning av stenarna, utan ska endast ses som kompletterande uppgifter. Sådan redovisning sker, vidare, endast i de fall detta har upplevts relevant, dvs för stenar som förmodligen befinner sig på sin ursprungsplats, eller kan antas befinna sig i relevant närhet till denna. Således redovisas ej ev närliggande fornlämningar avseende stenar som återfunnits inmurade i kyrkor o dyl, även om dessa också möjligen kan antas befinna sig inte allt för långt från sin ursprungsplats. Anledningen till detta är att det ändå skulle krävas en fornlämningsredovisning av ett alltför stort ”närområde” i olika väderstreck osv. För att även något kommentera även punkten 2 ovan, så har denna inte ansetts så pass relevant för denna undersökning att den skulle vara nödvändig att taga i större beaktande, men kan komma att något kommenteras i sådana eventuella fall där tidigare forskning belyser något anmärkningsvärt. Avgörande förutsättningar/definitioner för undersökningen som är grundläggande för dess genomförande, och därför viktiga att förtydliga (eller ytterligare förtydliga), är:

20

1. Min grunddefinition på vad som är en säker Ingvarssten är: a). Att nyckelordet Ingvar ska finnas med i inskriften och vara kopplat till relevant text- kontextuellt innehåll. Bra exempel på det sistnämnda är t ex att någon ”dött österut med Ingvar” eller varit ”faren med Ingvar och dött i Särkland”. b). Men även något svagare text-kontextuellt innehåll kan räcka för att bedöma en sten som säker, om det utifrån en enklare social-kontextuell analys framstår som klart vad det rör sig om. Ett bra exempel på ett sådant scenario är t ex ”han dog med Ingvar”. c). Om ovanstående förhållanden råder, men nyckelordet, namnet Ingvar (Ikuari, Inkuari), är skadat, så görs bedömningen från fall till fall. Om en vital del av namnet, t ex ”I...ri”, ”Iku...” eller ”...ari”, klart kan konstateras bevarad så kan det vara klart tillräckligt tillsammans med ingående relevanta text-kontextuella faktorer (ev också kopplat till social-kontextuell analys) för att göra bedömningen att det kan anses uteslutet att det skulle kunna röra sig om någon annan än “Ikuari” när det på en runsten i den undersökta regionen vid berörd tidpunkt talas om t ex “blev död österut m... ...var” i en runinristning (se även punkt 3 nedan). d). Däremot kan det aldrig vara tal om att bedöma en runsten som en säker Ingvarssten utifall text-kontextuellt innehåll eller namnet Ingvar helt saknas, även om stilmässiga och (t ex SR:s) språkliga analyser tyder på att så skulle vara. Bedömningen därvidlag är att runstenstypologi, med kronologiska och ornamentala jämförelser, liksom språkvetenskapliga bedömningar i t ex SR, på olika sätt kan förstärka eller försvaga bedömningarna, men kan i det här fallet (dvs att avgöra vad som är en säker Ingvarssten) inte ensamt bära upp ett avgörande. 2. Ingvarstågets datering på olika plan inom forskningen har sin grund i främst två omständigheter: Dels runstensornamentala, dels att Ingvar den vittfarne kan anses ha ett bekräftat dödsår; 1041 (se t ex SÖR:LVII, LXXIII; Jansson 1984:68ff; Larsson 1990a:106ff, 1990b:20ff; Gräslund 1991:115, 1992:197f). Den relativa enigheten avseende daterings-utgångspunkt för Ingvarståget är en uppfattning som jag ansluter mig till. Forskningen tycks förhållandevis ense om att detta kan anses som en i sammanhanget ovanligt tillförlitlig fornnordisk källuppgift, eftersom det finns bekräftat i olika isländska annaler som Annales regii, Lagmansannalerna samt Flatöboken. Avseende detta dödsår 1041 så skiljer sig f ö inte heller uppgiften i Yngvars saga viðförla från det övriga isländska materialet: En þá er Yngvarr andaðist, var liðit frá burð Jesú Kristí MXL ok einn vetr. Þá var hann hálfþrítugr, er hann dó. Þat var ellefu vetrum eftir fall Óláfs konungs ins helga Haraldssonar. (kap 8) 3. Min förklaringsmodell, eller hypotes om man så vill, kring varför - och när - namnet ”Ingvar” i en runinskrift kan anses som liktydigt med att det måste handla om just Ingvarståget är följande: Det är text-kontextuella faktorer som avgör detta, t ex att någon ”for med Ingvar”, ”var österut med Ingvar” etc. En mycket viktig underliggande aspekt i analysen är också, att sådana som reser en sten över en närstående i fall efter fall även hänvisar till denne ”utomstående” person Ingvar i minnestexten. Detta är en återkommande faktor i hela den ganska omfattande region där stenarna finns. Detta måste innebära att denne Ingvar var den allmänt kände gestalten, och således inte (i fall efter fall) någon resande Ingvar vilken som helst.

21

3.1. Undersökning av s k säkra Ingvarsstenar 3.1.1. Södermanland Södermanland besitter femton s k ”säkra” Ingvarsstenar; Sö 9, Sö 96, Sö 105, Sö 107, Sö 108, Sö 131, Sö 173, Sö 179, Sö 254, Sö 277, Sö 279, Sö 281, Sö 287, Sö 320 och Sö 335. För att rätt kunna tillgodogöra sig runinskrifternas innehåll nedan kan det vara viktigt att beakta att ord inom parenteser i translitterationer av runinskrift och transkriberingar till runsvenska innebär intolkade ord/ordelar av bortfallen eller tveksam inskriftsdel. I översättningar till nusvenska (SR) förekommer f ö inte detta lika konsekvent, vilket kräver denna nämnda förkunskap. ”Prickade” (...) delar av texten innebär otolkade bortfallna/tveksamma delar av inskriften. Parantes innebär således att språkforskare (SRT; SR) har försökt att tolka bortfallen/tveksam text, medan ”prickar” (SRT; SR) innebär att man har avstått från tolkning av bortfallen/tveksam text. Om en hel inskrift står inom klammerparantes, så innebär detta att runstenen är förkommen. För övrigt eventuellt behov av orientering avseende runinskrift, translitteration, transkribering och översättning; se t ex Jansson (1984); Elmevik & Peterson (1989); Petersson (1994); SR (1900-); samt Raä (1). Sö 9. Lifsinge, Dillnäs sn, Daga hd. Runinskriftens innehåll: Translitteration av runinskriften (SRT) (referensen gäller samtliga följande): barkuiþr × auk × þu : helka × raistu × stain × þansi : at * ulf : sun * sint * han × entaþis + miþ : ikuari + kuþ + hialbi + salu ulfs ×

Transkribering till runsvenska (SRT) (referensen gäller samtliga följande): Bergviðr/Barkviðr ok þau Hælga ræistu stæin þannsi at Ulf, sun sinn. Hann ændaðis með Ingvari. Guð hialpi salu Ulfs. Översättning till nusvenska (SR) (referensen gäller samtliga följande om annat ej anges): Bergvid, han och Helga, reste denna sten efter Ulv, sin son. Han avled med Ingvar. Gud hjälpe Ulvs själ. Min tolkning av textinnehållet (gäller sedan samtliga följande): Texten är väl bevarad och berättar att Bergvid och Helga har rest stenen efter sin son Ulv, vilken avlidit under Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Texten avslutas med en kristen bön. Ornamentikens innehåll: En yttre bandad runslinga löper i två rundjur, ormar, upptill på stenen sammanföätade i varandras stjärtdelar. En fristående obandad runrad går mellan ormarnas huvuden nedtill på stenen. Ett större, detaljrikt ornerat, malteserliknande kristet kors befinner sig centralt i ristningen, varifrån en kortare obandad runrad utgår emellan vardera av de fyra korsarmarna. Stilgruppen är Fp. Kontext: Tidigast kända fyndplats är Herrmanshagen mellan Nybble och Lifsinge Återfanns där 1857 av A V Stiernstedt. Rest 1899 vid fyndplatsen genom Erik Brate (SÖR:5). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett rikt textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse.

22

Övrig diskussion eller omständigheter av särkilt intresse: I näromgivning finns ett flertal forngravar (SÖR:6). Fornlämningar av yngre JÅ finns dock ej registrerade inom Lifsinge (Larsson 1990a:147f). Sö 96. Jäders kyrka, Östra Rekarne hd. Runinskriftens innehåll: ... ... -(t)ain : þansi : at : begli : faþur : sii :: buanta :: sifuR :: han : uaR : fa... ... ... ... [s]tæin þannsi at Bægli, faður sinn, boanda SæfuR. Hann vaR fa[rinn](?) ... ____ denna sten efter Bägler, sin fader, make till Säva. Han var faren (med Ingvar). Stenen är ett fragment. Vad texten i sak meddelar är följande: Stenen är rest av någon efter sin fader Bägler, vars hustrus namn är Säva. Bägler omtalas som faren. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Bandad runslinga utförd på minst två ormlika rundjur. Endast ett av rundjuren (en orm) har synligt huvud. Den i fragmentet synliga kompositionen ger inget intryck av ytterligare ornament. Stilgruppen är Fp. Kontext: Runstenens tidigaste kända fyndplats är i Jäders kyrkas sakristiedörr, vilket finns angivet redan av Peringskiöld (F h 6). Urtagen 1863 och rest på kykogården mot tornets vägg (SÖR:69). Bedömning: Denna undersöknings källkritiska kriterier kan ej klassificera denna runsten som en säker Ingvarssten. Bevisande text saknas fullständigt. Texten innehåller här varken det nyckelord eller de text-kontextuella faktorer som uppställts som kriterier för en säker Ingvarssten. Fp avseende ornamentet är en indikator i sammanhanget, dock långtifrån en säker grund. De språkliga argument som anförs av Brate (SÖR:69) bör dock ej negligeras, varför stenen bör inlemmas i gruppen övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Brate meddelar (ibid) bl a att man - med jämförelser till Sö 105 och Sö 107 - kan utgå ifrån att slutet av den sista avbrutna satsen säkerligen har avslutats med “med Ingvar”, eftersom början av samma sats överensstämmer med dessa runstenars sista sats. Resonemanget är intressant, på språkvetenskapliga grunder, men håller dock inte för att kunna kalla runstenen för en säker Ingvarssten. Sö 105. Högstena, Kjula sn, Öster Rekarne hd. Runinskriftens innehåll: : hulmuiþr : -þi-(s)... ...(R) ...ur--(r)- su[n] han : uaR : fa-in : m(i)- : ikuari ×+ Holmviðr ... ... [Þ]or[bæ]r[n](?) sun [sinn]. Hann vaR fa[r]inn me[ð] Ingvari. Holmvid (reste denna sten efter) Torbärn (?), (sin) son. Han var faren med Ingvar. Texten är relativt illa bortvittrad, men lämnar i textens andra sats ett meddelande om en man som deltagit i Ingvarståget. I övrigt nämns i början av textens första skadade sats en Holmvid, och i slutet ordet son. Samtliga nämnda namn är fornnordiska.

23

Ornamentikens innehåll: Övre halvan av runinskriften är illa åtgången. I ristningens topp finns ett kristet kors av malteserliknande typ och en bandad runslinga är utförd (under detta) i ett rundjur, en orm. Huvudet på denna är ganska bortvittrad, men kan ses nere i höger hörn av ristningen, utlöpande ur den knut som där är bildad. Stilgruppen är Fp. Kontext: Äldsta kända fyndplats är Högstena backe vid åsen söder om Heby, och är känd sedan Peringskiöld (F h 6; SÖR:76). Tillhör Blacksta ägor (Larsson 1990a:148). Bedömning: Säker Ingvarssten. Textinnehållet talar för sig självt, och ornamentiken ger ytterligare bekräftelse. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Det finns inga gravfält av yngre järnålder på Blacksta ägor, men enheten kan förr ha hört samman med gravfälten Raä 11, 12 och 39, Kungshållet, Kjula ås. Raä 11 besitter ett antal fornlämningar av äldre järnålder; runt 80 gravar, med några större högar (upp till 20 m i diameter), samt två st treuddar. Inom detta gravfält finns f ö också Sö 106. Raä 12 och Raä 39 besitter tillsammans 29 fornlämningar. Ett antal av gravarna vid Kjula har troligen förstörts. Det finns också anledning att tro att Kjulagravfältet tidigare har besuttit skeppssättningar (se Larsson 1990a:149, samt där anförda angivelser av källor och litteratur). Sö 107. Balsta, Klosters sn, Öster Rekarne hd. Runinskriftens innehåll: : rulifR : raisti : stein : þnsi : at : faþur : sin : skarf : ha[n] uaR : farin : miþ : ikuari : HroðlæifR ræisti stæin þennsi/þannsi at faður sinn Skarf. Hann vaR farinn með Ingvari. Rollev reste denna sten efter sin fader Skarv. Han var faren med Ingvar. Texten är väl bevarad, och meddelar att en man vid namn Rollev har rest monumentet efter sin fader Skarv, vilken varit en av deltagarna i Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: En längre bandad runslinga är utförd i ett ormlikt rundjur. En kortare obandad runrad ligger till vänster innanför rundjuret. Upptill, inom den längre runslingan, finns ett kristet kors av malteserliknande typ som ligger ovanpå en mindre ring, vilken syns mellan korsarmarna. Stilgruppen bedöms vara Pr 1 (man kan även möjligen hävda att det är fråga om en stilmässig blandform, eller att stilen helt enkelt är ganska primitiv och tidsmässigt opåverkad). Kontext: Tidigast kända fyndplats är enligt Brockman “I Baalsta Täppa” (B 746), och står nu 117 steg till väst om Greby bro, Karpbäcken (troligen i så måtto på sin ursprungliga plats) (SÖR:79). Tillhör Balsta ägor (Larsson 1990a:149). Bedömning: Säker Ingvarssten. Textinnehållet talar för sig självt. Ornamentiken är ett litet kronologiskt frågetecken, men utgör (pga det säkra textinnehållet) inget problem, utan får hänföras till faktorer som stilmässiga överlappningar och tidsmässiga övergångsfenomen (Gräslund 1992:178, 194). Det kan inte nog betonas att de ornamentala kronologiska utvärderingarna innebär en relativ kronologi.

24

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Kan möjligen kopplas ihop med Sö 108, Sö 109 och Sö 110, varvid dessa tillsammans kan ha utgjort ett samlat monument, ev vid en ursprunglig bro vid bäcken. I sådana fall bör samtliga fyra stenar kunna ha anknytning till Tuna (Eskilstuna) som endast ligger någon km därifrån. Inga gravfält av yngre järnålder finns registrerade inom Eskilstuna, men en silverskatt (SHM 619) har återfunnits på en åker utanför den gamla stadsdelen, vilken innehöll 435 silvermynt av olika slag (mest Olof Skötkonungs-, Ethelreds- och tyska mynt). Ytterligare ett myntfynd (dock oregistrerat i SHM:s kortregister) har återfunnits i södra Eskilstuna, Thuleparken, innehållande 414 mynt (mest tyska och engelska). Bägge dessa har konstaterats nedgrävda under 1000-talet. Vid arkeologisk undersökning vid det gamla klostret i Eskilstuna har äldre rester av vad som kan ha varit en träkyrka hittats, och dessutom har denna plats uttolkats som sannolikt varande en äldre stormannagård (se Larsson 1990a:149 samt där anförda angivelser av källor och litteratur). Sö 108. Gredby, Klosters sn, Öster Rekarne hd. (Nu i Eskilstuna). Runinskriftens innehåll: kunulfR : raisti : stein : þansi : at : ulf : faþur : sin : han : uaR i : faru : miþ : ikuari : GunnulfR ræisti stæin þannsi at Ulf, faður sinn. Hann vaR i faru með Ingvari. Gunnulv reste denna sten efter Ulv, sin fader. Han var på färd med Ingvar. Texten är väl bevarad, och meddelar att en man vid namn Gunnulv har rest monumentet efter sin fader Ulv, vilken varit en av deltagarna i Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga löper runt stenens kanter utförd i ett rundjur, en orm, vilken är sammanflätad nedtill. Ett stort centralt malteserliknande kristet kors, med korsarmarna utgående från en ring, finns placerat centralt i ristningen. Stilgruppen är Fp. Kontext: Har ursprungligen återfunnits i närheten av Sö 107 (se ovan), med vilken den också har liknande inskrift (SÖR:80). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt, och ornamentiken ger ytterligare bekräftelse. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Genom Peringskiöld (F h 6) vet man att runstenen tydligen, efter urtagning från kyrkporten, har varit rest invid Sö 107, men blivit flyttad 1896 (till kyrkogården) i samband med järnvägsbygge (SÖR 80). Se f ö diskussionen under Sö 107. Sö 131. Lundby, Lids sn, Rönö hd. Runinskriftens innehåll: : sbiuti : halftan : þaiR : raisþu : stain : þansi : eftiR : skarþa : bruþur sin : fur : austr : hiþan : miþ : ikuari : o sirklanti : likR : sunR iuintaR Spiuti, Halfdan, þæiR ræisþu stæin þannsi æftiR Skarða, broður sinn. For austr heðan með Ingvari, a Særklandi liggR sunR ØyvindaR. Spjute, Halvdan, de reste denna sten efter Skarde, sin broder. For österut hädan med Ingvar, i Särkland ligger

25

sonen till Övind Texten är väl bevarad, och meddelar att två män - bröderna Spjute och Halvdan - har rest monumentet efter sin broder Skarde. Han, vars faders namn är Övind, har varit en av deltagarna i Ingvarståget och har avlidit i Särkland. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor ringlar sig upp och ned, bildande 5 rader i bredd, upptagande hela inristningens yta sånär som på ett mindre kristet kors av malteserliknande typ (med korsarmarna utgående från en korsformig figur) upptill, inom den övre böjen av den yttre runslingan. Rundjur saknas. Stilgruppen bedöms vara Rak. Kontext: Står ca 500 steg söder om Stora Lundby i en backe, 12 steg sydväst om vägen till Ånsta. Står i närhet av den plats där Richard Dybeck fann den 1855 (SÖR:98). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken behöver egentligen knappast kommenteras, men nämnas kan att utsmyckning, i utrymmeshänseende, ev har fått ge vika för ett förhållandevis rikt textmeddelande. Det ganska dimunitiva korset talar f ö möjligen också för detta. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Dybeck (1855:48f) meddelar att stenen, när han fann den, befann sig invid en skeppssättning och en större gravhög (150 alnar i omkrets). Dessa är numera försvunna. Runstenen finns i närhet av ett gravfält (Raä 67), vilken består av 15 fornlämningar. I närheten (inom Stora Lundby) finns även gravfältet Raä 68 med 5 fornlämningar och Raä 64 med 23 fornlämningar. Endast ca 10 av fornlämningarna avseende Raä 64 tillhör dock yngre järnålder, varvid fornlämningarna i den större, västra, delen troligen inte yngre järnålder. Ett antal gravar tillhörande Raä 64 har f ö också tagits bort. Nämnvärda gravfynd (SHM 8640 och 2544) bestod av svärdsfäste, stigbygel, hästsko, stridsyxa, lerkärl och pärlor (Larsson 1990a:149f). Sö 173. Tystberga, Tystberga sn, Rönö hd Runinskriftens innehåll: §A mus:kia : a(u)[k :] (m)an(i) : litu : rasa : ku[(m)(l) : þausi : at : b]ruþur * (s)in : hr(u)þkaiR * auk : faþur sin hulm:stain * §B * han hafþi * ystarla u(m) : uaRit * lenki : tuu : a:ustarla : meþ : inkuari §A Myskia ok Manni/Mani letu ræisa kumbl þausi at broður sinn HroðgæiR ok faður sinn Holmstæin. §B Hann hafði vestarla um vaRit længi, dou austarla með Ingvari. Mus-Gea och Manne läto resa detta minnesmärke efter sin broder Rodger och sin fader Holmsten. Han hade västerut varit länge, dogo österut med Ingvar. Texten är delvis skadad, men är ändå välbevarad avseende de vitala partier som gäller bl a Ingvarståget. Texten meddelar att två syskon - systern Mus-Gea (se t ex SÖR:9 [Sö 13] för detta något svårbedömda namn, som antages vara kvinnligt) och brodern Manne - har rest monumentet efter sin fader Holmsten. Det meddelas att denne hade lång tidigare erfarenhet av västerledsfärder/vistelser, men att han dog, såsom deltagare i Ingvarståget, i österled. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Den bandade runinskriften är utförd i två stilgruppsmässigt olika rundjur, ett större (ormlikt) och ett mindre (orm), samt en separat smärre fristående rad innanför det mindre. Rundjuren är intressanta, eftersom två olika perspektivstilar här möts

26

inom ramarna för samma inristning. Detta förekommer endast avseende två stycken Ingvarstenar (se t ex Gräslund 1991-1992:119). Den andra är f ö U 802 (se nedan). Det mindre (ormen) är utförd i stilgrupp Fp. Det större rundjuret bedöms tillhöra stilgrupp Pr 3. Detta torde kunna hävdas trots att linjen mellan öra och nosspets är konkav (det signifikativa för Pr3 är annars att denna ska vara konvex), dock stilmässigt inom stilgruppens ramverk. Ett obetydligt stilgruppsavsteg avseende öronen kan måhända också hävdas, men det avgörande elementet här torde ändå vara nosflikens s-formiga linje. Det större rundjuret är även fästad vid hals och svans i ett koppel. Runstenens inristning bedöms vara en blandform av Fp och Pr3. Kontext: Står på en åker längs vägen från Tystberga till Ekensholm och Älghammar (SÖR:134). Befinner sig i närhet till äldsta kända fyndplats, vilken enligt Ransakningarna (F 1 9) var “I Tystberga by...uti een haga”. Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett rikt textinnehåll som talar för sig självt. Den extra intressanta ornamentiken, med inslag från två olika stilgrupper avseende rundjur, ger ytterligare bekräftelse och stark kronologisk tyngd åt bedömningen. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Inskriftens andra del är en halvstrof i fornyrdislag (se även Sö 179). Sö 179. Gripsholm, Kärnbo sn, Selebo hd. Runinskriftens innehåll: × tula : lit : raisa : stain : þinsa| |at : sun : sin : haralt : bruþur : inkuars : þaiR furu : trikila : fiari : at : kuli : auk : a:ustarla| |ar:ni : kafu : tuu : sunar:la : a sirk:lan:ti Tola let ræisa stæin þennsa at sun sinn Harald, broður Ingvars. ÞæiR foru drængila fiarri at gulli ok austarla ærni gafu, dou sunnarla a Særklandi. Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen (mat), dogo söderut i Särkland. Texten är väl bevarad, och meddelar att en kvinna, Tola, har rest monumentet över sin son Harald, tillika Ingvar den vittfarnes broder. Ingvarstågets syfte meddelas ha varit att vinna rikedomar. Rutten meddelas ha styrt österut, där man segrande har varit inblandade i strider (att giva örnen föda är en mycket typisk vikingatida liknelse för seger i strid). Meddelandet berättar också att man efter dessa händelser i österled har styrt färden söderut, varpå man har mött döden i Särkland. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga är utförd i ett rundjur, en orm. Detta utgör sammantaget hela runinristningen sånär som på några enskilda (obandade) runor upptill till höger innanför den yttre delen av ormens runslinga. Stilgruppen är Fp. Kontext: J G Liljegren (1832:106f) upptäckte stenen i ett torngolv på Gripsholms slott 1827. SÖR anger detta som tidigast kända fyndplats (s. 153). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett rikt textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning, dock utan att detta vore nödvändigt. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Den andra delen av inskriften

27

är utförd i metrisk form, varvid den består av tre verspar i den förkristna versformen fornyrdislag (SÖR:156; se även Sö 173). Frands Herschend (2001) har menat att Ingvarståget är ett gott exempel på en situation han kallar “döden i utlandet”. Denna situation, varvid förutsättningar för begravning har saknats för de efterlevande, har, menar han, gjort en poetisk framställning i runskriften såväl naturlig som viktig. Han för också en intressant diskussion där han menar att det i allt högre grad kan ha känts angeläget att i poetiska former försöka framhäva vikingatågens storslagna natur i o m att man alltmer inser att denna era är på väg mot sitt slut (Herschend 2001:28). Ett par forskare har antagit att stenen från början kan ha stått vid Finsta backe utanför västra Mariefred (Dybeck 1855:22f; Larsson 1986:110, 1990a:151). Att kvinnan Tola har rest stenen efter sin son Harald, Ingvars broder, men inte explicit över Ingvar själv kan tolkas på flera vis. Ett synsätt är att Ingvar och Harald varit halvbröder, varvid Tola endast var mor till Harald. Ett annat är att ett Ingvars eget monument numera är försvunnet. Hursomhelst bör Haralds fader ha varit död vid resandet av denna sten, eftersom modern reser den ensam (SÖR:155) (se även Sö 279). Sö 254. Vansta, Ösmo sn, Sotholms hd. Runinskriftens innehåll: * suan : auk stain : raistu * stain : at * tos(t)a : faþur : sin : is uarþ : tauþr * i liþi : ikuars : au(k) at * þo(r)stain : auk kt : aystain : alhiltar * s-- Svæinn ok Stæinn ræistu stæin at Tosta, faður sinn, es varð dauðr i liði Ingvars, ok at Þorstæin ok at Øystæin, AlfhildaR s[un]. Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som blev död i Ingvars följe, och efter Torsten och efter Östen, Alvhilds son. Texten är väl bevarad, och meddelar att bröderna Sven och Sten har rest monumentet över sin fader Toste som avlidit såsom deltagare i Ingvarståget. Runstenen är dessutom rest över en Torsten och en Östen, varav den senares mors namn är Alvhild. Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga är utförd i ett rundjur, en orm. Ett markant kristet kors av malteserliknande typ, med ett ytterligare (enklare) kors inom sig, finns centralt upptill inom den övre delen av ormslingan. Stilgruppen är Fp. Kontext: Tidigast kända fyndplats är en äng vid södra kanten av numera urtappade sjön Öster Styran, där stenen återfanns 1903 och där den fungerat som bro över ett sumpigt ställe. Står nu i parken vid Vansta (SÖR:221). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Möjligen kan även textens Torsten och Östen vara bröder till stenresarna Sven och Sten, och i sådana fall skulle Östen, som särskilt anges som Alvhilds son, vara en halvbroder (SÖR:222). I viss närhet finns gravfälten Raä 222 och 223 med sammantaget 161 fornlämningar, varav ca 120 av yngre järnålderstyp (Larsson 1990a:152).

28

Sö 277. Strängnäs, Domkyrkan. Runinskriftens innehåll: u--r : auk : inki:burk : (l)itu : ra... ... ...- : ...a at * uerþr * iki : inkuars : ma... ... ... ok Ingiborg letu ræ[isa] ... ... ... <at> verðr ængi Ingvars ma[nna] ... ... och Ingeborg läto resa .... blir icke någon av Ingvars män ... Stenen är ett fragment, med mycket skadad inskrift. Vad texten i sak meddelar är följande: Stenen är rest av en kvinna vid namn Ingeborg. Detta kvinnonamn var f ö ett namn som hade hög status på den sociala skalan under vikingatiden/yngre järnålder. Någonting som rör Ingvar kan konstateras ha ingått i meddelandet. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Fragmentet visar en bandad runslinga i ett ormliknande rundjur. Rundjuret är fästat vid halsen i ett koppel. I höger hörn upptill finns resterna av ännu ett rundjur. Stilgruppen bedöms vara Pr2. Kontext: Runstensfragmentet finns på sin tidigast kända fyndplats, inmurad i stenfoten på den västra gaveln av Domkyrkans yttre vägg (F l 5; F l 5:2; F l 5:5; SÖR:240). Bedömning: En svårbedömd runsten. Texten innehåller nyckelordet Ingvar, men ingenting avseende nödvändiga text-kontextuella faktorer. Dock - det som talar för att man kan betrakta stenen som en Ingvarssten är: 1. Det socialt högtstående namnet Ingeborg tillsammans med det dito namnet, tillika nyckelordet, Ingvar. 2. Fragmentets regionala befintlighet tillsammans med nyckelordet Ingvar. 3. Kronologiska aspekter utifrån ornamentiken tillsammans med nyckelordet Ingvar. Och, enligt min åsikt, framförallt: 4. Formuleringen “blir icke någon av Ingvars”. Motiveringen till detta är, att det torde vara mycket märkligt att tänka sig att någon (med aristokratiskt namn dessutom) skulle ha rest en mycket stor runsten över någon annan Ingvar i denna, för Ingvar den vittfarne så symptomatiska huvudregion under just denna period. En sådan tillfällighet ter sig, i social- kontextuellt hänseende, mycket osannolikt (om än ej omöjligt). Bristen på nödvändiga text-kontextuella faktorer är dock ett definitivt hinder för att kunna bedöma stenen som säker. Ovan uppräknade argument leder dock fram till att min bedömning måste bli att detta runstensfragment bör betraktas som en trolig Ingvarssten. Larssons mycket rimliga tolkning avseende slutet på inskriften; ”blir ingen Ingvars like (make)” skänker ytterligare relevans åt en sådan bedömning (Larsson 2000:97-103). Denna tolkning är visserligen inte gjord för att stärka stenen såsom Ingvarssten, som sådan godtager han den som säker (vilket jag anser felaktigt) utifrån runologisk tolkning, utan främst för att stärka indicier avseende omständigheter som stöder hans diskussion avseende Ingvars kungliga släktförhållanden (t ex 2000:133-142). Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: En lång rad varierande tolkningsförslag har genom åren framlagts för denna skadade inskrift (se t ex SÖR:240f och där anförd litteratur, samt Larsson 2000:97-103, 2002:87-95).

29

Sö 279. Strängnäs, vid Domkyrkan. Runinskriftens innehåll: ai... ... ...(u)a : --(a)- ... ...uni ÷ aimunt... ... sunarla : a : se(r)kl... Æi... ... [hagg]va [st]æ[in] ... [s]yni Æimund[aR] ... sunnarla a Særkl[andi]. E .... hugga stenen ... Emunds söner .... söderut i Särkland. Stenen är ett fragment, med mycket skadad inskrift. Vem eller vilka stenen är rest över framgår inte. Texten berör på något vis en Emunds söner. Texten berättar också om något som rör ”söderut i Särkland”. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Fragmentet visar en runslinga i ett ormliknande rundjur. Den från början (synbarligen) mycket stora runstenen tycks i ornamentet ursprungligen ha innehållit minst två (bandade) runslingor. Stilgruppen bedöms vara Pr2. Kontext: Peringskiöld (F l 5:2; F h 6) meddelar att stenen återfunnits “i jorden wijdh Strengnäs Gymnasii Trappa”. Står nu rest vid Domkyrkan (SÖR:243). Bedömning: En svårbedömd runsten. Texten innehåller inte nyckelordet Ingvar, men däremot de vitala text-kontextuella faktorerna “söderut i Särkland“. Det som talar för att man skulle kunna betrakta fragmentet som en Ingvarssten är: 1. Fragmentets regionala befintlighet tillsammans med det text-kontextuellt viktiga innehållet “söderut i Särkland”. Denna mycket fjärran destination finns endast omnämnd på denna och en annan runsten (U 785) utan att namnet Ingvar samtidigt nämnes. 2. Detta viktiga ovanstående textkontextuella kan även sammanvägas med den isländska sagans uppgifter, som meddelar att Ingvar den vittfarnes fader hette Emund och var dotterson till Erik Segersäll. (Även om denna betraktelse ligger något utanför denna undersöknings ramverk, blir en sådan i just detta undantagsfall relevant att poängtera). 3. Kronologiska aspekter utifrån ornamentiken tillsammans med de viktiga text-kontextuella faktorerna “söderut i Särkland”. Det måste ses som mycket osannolikt att detta runstensfragment skulle kunna avse något annat än Ingvarståget. Men eftersom detta inte kan påvisas säkert, så kan heller inte fragmentet bedömas som en säker Ingvarssten. De begrundade betraktelserna leder till fram till bedömningen att detta bör betraktas som en möjlig Ingvarssten. Det som avgör gradskillnaden (möjlig istället för trolig) gentemot Sö 277 ligger i att den sistnämnda besitter nyckelordet Ingvar (kopplat till övriga argument), vilket har ansetts som starkare. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Denna runsten har av tradition inräknats till Ingvarsgruppen av forskningen En anledning är att Särkland annars inte förekommer på andra runstenar, med ett undantag (U 785), vilken f ö även den i hög grad kan diskuteras som tänkbar Ingvarssten (se t ex Larsson 1990b:149). En annan anledning är att inskriften talar om Emunds söner i samband med söderut i Särkland (vilket korresponderar till såväl resonemangen kring Sö 179 som det den isländska sagan meddelar om namnet på Ingvar den vittfarnes fader). En tredje anledning är att inskriftens slut är identisk med Sö 179 (se t ex SÖR:243f; Jansson 1984:70f).

30

Sö 281. Strängnäs, Domkyrkan. Runinskriftens innehåll: ...(a)lui : lit * kira : kubl : ifti... ... burþur : ulfs * þiR * a(u)... ... (m)iþ * ikuari : o : sirk*la(t)... ...vi let gærva kumbl æfti[R] ... broður Ulfs. ÞæiR au[str]/au[starla] ... með Ingvari a Særkland[i]. .... lät göra minnesmärket efter .... Ulvs broder. De ... österut ... med Ingvar i Särkland. Stenen är ett fragment, med mycket skadad inskrift. Vad texten i sak meddelar är följande: Någon har låtit utföra monumentet efter några, av vilka någon har en broder vid namn Ulv. Dessa har varit deltagare i Ingvarståget såväl i österled som avseende Särkland (vilket vi vet betraktades som söderut från positionen ”österut” sett). Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Fragmentet visar en bandad runslinga i ett ormliknande rundjur. Stilgruppen bedöms vara Pr2. Kontext: Upptäcktes 1863 i sydvästra hörnet av Domkyrkan, där den låg som tröskelsten i dörren mellan den s k bondkyrkan och dennas sakristia. Fragmentet är sedan 1874 infogad i ytterväggen av Domkyrkans västra gavel (SÖR:246). Bedömning: Säker Ingvarssten, med textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: De förkomna delarna av runstenen tycks inte ha varit mycket stora, betraktat utifrån den återstående inskriften (SÖR:247). Sö 287. Hunhammar (nu Norsborg), Botkyrka sn, Svartlösa hd. Runinskriftens innehåll: [× antuitR : reisti : stin : iftiR : huka : bruþur sin eR : uar : tauþe(r) : miþ : ink... ...k : iftir : þurkils bruþur : kuþan biarlaukr : irfi : lit : reisa : iftir : biaþr : sin] Andvettr ræisti stæin æftiR Huga, broður sinn, eR vaR dauðr með Ing[vari, o]k æftiR Þorgils, broður goðan. Biarnlaugr ærfi(?) let ræisa æftiR faður(?) sinn. Andvett reste stenen efter Huge, sin broder, som blev död med Ingvar, och efter Torgils, [sin] gode broder. Björnlög, arvingen(?), lät resa [stenen] efter sin fader(?). Runstenen är förkommen, men texten är bevarad efter äldre avbildning (B 686) och meddelar att en man, Andvett, har rest monumentet över sin broder Huge, vilken har “blev död med Ingvar”. Dessutom gäller monumentet även en annan broder till Andvett, vid namn Torgils. En man vid namn Björnlög har också del i monumentets resande. Denne (möjligen arvingen) har varit med och rest runstenen i åminnelse av (troligen) sin fader. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Ornamentiken visar en bandad runslinga i ett ormliknande rundjur som, med smärre avvikelser ifråga om huvudet, torde kunna anses tillhöra stilgrupp Pr3. Upptill, över rundjuret - och inneslutande ett kristet kors - finns ännu en runslinga i bandad bågform, och en mindre runslinga, även denna i bandad bågform, finns nedtill inom den yttre runslinga som rundjuret där bildar, och ovan detta finns ett andra kristet kors. Rundjuret är

31

fästad vid hals och svans i ett koppel. Det övre korset är ett detaljrikt kristet kors av malteserliknande typ med korsarmarna utgående från en ring, samt med ett ingående kors av andreasliknande typ, vilket har avrundade korsarmar. Det nedre korset är av samma slag som det övre, dock något sparsammare utsmyckat i detaljerna; varvid t ex ringen saknas och det andreasliknande korset är mindre. Stilgruppen bedöms vara Pr3. Kontext: Runstenen är numera försvunnen. Genom Peringskiöld (F h 6) finns uppgiften att den stod upprätt i en hage mellan “Hunhammar och Bårg”. Hunhammar (Hunhamra) ingick fr o m ca 1790 i egendomen Borg, vilken vid ungefär samma tid namnändrades till Norsborg (SÖR:258). Bedömning: Svårbedömd, dock bedömd som säker Ingvarssten. Texten innehåller meddelandet “blev död med Ingvar“. Dock finns inga egentliga uppgifter om Ingvarståget. Men uppgiften att någon dött “med Ingvar”, denne ständigt återkommande av alla i Södermanland tydligen självklare gestalt, bedöms ändå som text-kontextuellt säkert gällande Ingvarståget utifrån en social-kontextuell analys. Namnet “Ingvar” är även skadat i inskriften, varvid dess återstående del är “Ink...”. Ingående relevanta text-kontextuella faktorer tillsammans med social-kontextuell analys kan dock anses utesluta att det skulle röra sig om någon annan än “Inkuari” när det på en runsten i denna region vid denna tidpunkt talas om “blev död med Ing...” i en runinristning. Ornamentiken ger, främst ur kronologisk synpunkt, stöd åt bedömningen. En intressant aspekt är att monumentet är ett “samlingsmonument” för ett flertal personer som dött vid olika tidpunkter, vilket iordningställts av två olika personer; Andvett och Björnlög. Den ene av Andvetts bröder har dött med Ingvar, den andre vid annat tillfälle, samt Björnlögs fader (troligen) kanhända av ålder. Den ornamentala stilgruppen Pr3 innebär i hög grad att stenen är förhållandevis sen såsom Ingvarssten betraktad, vilket ju passar in i det perspektivet att det är fråga om ett uppsamlande monument (dvs ett som upptager flera vid olika tillfällen avlidna, och därmed troligen har ett senare resdatum än i ett normalfall). Som sent rest Ingvarssten är det också än troligare att detaljerad information om Ingvarstågets resrutt kan ha ansetts närmast onödig - detta vet alla i regionen mycket väl vid detta laget, varvid det gott och väl räcker att nämna att en man “blev död med Ingvar” för att sammanhanget ska vara glasklart. Även det “ekonomiska” tänkandet med att få in så mycket information om så många avlidna personer som möjligt på ett uppsamlande monument talar f ö för ett avkortat meddelande. Motiveringen för att bedöma denna sten som säker: Det sammanvägda omdömet - utifrån meddelandets karaktär, ornamentik och social-kontextuella faktorer - blir att runstenen bör betraktas som säker, även om det möjligen också skulle kunna kännas relevant att gruppera den som trolig. Det är i hög grad den social-kontextuella analysen som fäller avgörandet att kategorisera den som säker. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Samtidigt med Peringskiölds besiktning av runstenen blev den även avbildad av Petrus Törnevall (F h 6; B 686). Sö 320. Stäringe, Årdala sn, Villåttinge hd. Runinskriftens innehåll: : kaiRuatr : auk : anutr : auk : utamr : rita : stain : at : byrst(a)in * bruþur : sin : saR uaR : austr * miþ ikuari : trik : snialan : sun : lifayaR × GæiRhvatr ok Anundr ok OtamR [letu] retta stæin at Byrstæin, broður sinn, saR vaR austr með Ingvari, dræng sniallan, sun LiføyaR.

32

Gervat och Anund och Otam läto resa stenen efter Byrsten, sin broder, som var österut med Ingvar, en rask yngling, son av Livö. Texten är väl bevarad, och meddelar att tre bröder, Gervat, Anund och Otam, har rest monumentet över sin broder Byrsten, vilken varit en av deltagarna i Ingvarståget. Han omnämnes ha varit en rask ung man. Faderns namn, Livö, meddelas också. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Utförd enligt samma typiska mönster som Sö 179, med en bandad runslinga som är utförd i ett rundjur, en ringlande orm. En ytterligare längre obandad inre runslinga ligger till vänster längs med den vänstra delen av ormrunslingan. Stilgruppen är Fp. Kontext: År 1882 (tillsammans med Sö 319) befintlig i en backe kallad Stallberget (där av namnet att döma en gång förmodligen ett stall har funnits). Troligen där återfunnen på sin ursprungliga plats av Peringskiöld (F h 6); “wid Stallet näst in til Siön Bågen”. Flyttad 1882 till nuvarande plats (SÖR:300). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Sjön där stenen upptäcktes heter numera Uren. Den omtalade backen ligger vid en bäck, på vars andra sida finns gravfältet Raä 50 (30 fornlämningar med bl a högar på upp till 14 meters diameter). I sydlig närhet finns även gravfältet Raä 51 (4 fornlämningar och möjligen flera förstörda sådana genom grustäkt). På något avstånd finns också Raä 48 (28 fornlämningar av tydlig äldre järnåldersprägel). Ytterligare intressanta fornlämningar finns i omgivningarna (se Larsson 1990a:153). Sö 335. Ärja ödekyrka, Åkers sn, Åkers hd. Runinskriftens innehåll Sö 335: u ulf=ui : raisti : stain þana| |at bruþur sin : u:snikin saR furs : a:ust:arla : maþ : i:ikn:u:ari : ksibari hulmstains ... UlfR(?) ræisti stæin þenna at broður sinn Osnikin, saR fors austarla með Ingvari, skipari Holmstæins. Ulv(?) reste denna sten efter sin broder Osniken, som omkom österut med Ingvar, (han var) Holmstens skeppskamrat. Texten är väl bevarad, och meddelar att en man vid namn Ulv (möjligen något annat liknande) har rest monumentet över sin broder Osniken, vilken omkommit såsom en av av deltagarna i Ingvarståget. En av hans skeppskamrater - Holmsten - omnämnes också. Resaren har tydligen velat betona att dessa båda var skeppskamrater. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga är utförd i ett rundjur, en orm, som bildar en (något oregelbunden) oval ram med ett markant kristet kors upptill inom sig. Korset är av malteserliknande typ, dock med konvexa kortsidor å korsarmarna, och med tre rundlar på var och en av dessa. Korsarmarna utgår från en bas som utgöres av en oval ring. Stilgruppen är Fp. Kontext: Påträffades 1919 under utgrävning av Ärja kyrkoruin, där den låg som tröskelsten

33

vid vapenhuset ingång på södra sidan. Står numera vid kyrkoruinen (SÖR:320). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Inskriften betraktas till vissa delar som förhållandevis svårtydd. Bl a besitter den märkliga oregelbundenheter avseende ordskillnadstecken, varvid sådana stundom saknas där de borde ha varit samtidigt som de finns i överflöd på andra, mer irrelevanta, ställen i texten (SÖR:320f).

3.1.2. Uppland Uppland besitter åtta s k ”säkra” Ingvarsstenar; U 439, U 644, U654, U 661, U 778, U 837, U 1143 och U Fv1992;157. U 439. Steninge, Husby-Ärlinghundra sn. Runinskriftens innehåll: [harlaif × auk × þurkarþr × litu × raisa × stain × þina at × sabi faþur sin × is| |sturþi × austr × skibi × maþ ikuari a/a| |askalat-/skalat-] Hærlæif ok Þorgærðr/Þorgarðr letu ræisa stæin þenna at Sæbiorn, faður sinn. Es styrði austr skipi með Ingvari a Æistaland(?)/Særkland[i](?). Härlev och Torgärd läto resa denna sten efter Säbjörn (?), sin fader. Han styrde skepp österut med Ingvar till Estland (?). Runstenen är förkommen, men finns dokumenterad enligt avbildning av Bureus (1624:nr 37; F a 10:1 nr 37). Texten meddelar att två systrar, Härlev och Torgärd, har rest monumentet över sin fader Säbjörn. Denne styrde ett av skeppen under Ingvarståget. Styrman innebär f ö detsamma som skeppshövding (se t ex Jansson 1984:72). Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Två bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur, ormar, som bildar en ram av ett utseende som kan liknas vid ett monogram byggande på bokstaven B. Ormarna är fästade parallellt i koppel upptill i sina svansdelar, och nedtill i sina huvuddelar. I mitten, något nedtill, finns ett markant kristet kors av malteserliknande typ, från vilket ett gehäng nedhänger och är fastklämt mellan ormarna i det nedre kopplet. Stilgruppen är Fp. Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning. Kontext: Den primäruppgift som finns nämner stenens plats i Steninge utan vidare angivelser (UR2:232). Detta genom Bureus (1624) anteckningar av den 8 maj 1595 (även F a 6 nr 52, F a 10:1 nr 37). Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Det avslutande ordet i SR:s översättning, Estland, är omdiskuterat (se t ex UR2:233f). Som synes ovan av RAÄ:s runtranslitterering och transkribering till runsvenska, har man uppställt tolkningsutrymme för såväl Estland som Särkland. Askalat kan tolkas som Estland, Skalat som Särkland. Runstenen

34

endast är känd från äldre avbildningar, och möjligen kan någon form av felläsning ej uteslutas (UR2:232ff). Man kan även diskutera huruvida det vikingatida namnet för Estland helt enkelt syftar på “österlanden” eller “österled” i allmänhet, där detta diffusa begrepp vartefter har kommit att beteckna detta “första” land i denna riktning. Gravfältet Raä 68 (20 fornlämningar) finns i Steninges näromgivning (Larsson 1990a:140). U 644. Ekilla bro, Yttergrans sn. Runinskriftens innehåll: an(u)(i)(t)r : auk * kiti : auk * kar : auk * blisi * auk * tiarfr * þir * raistu * stain þina * aftiR * kunlaif * foþur : sin han : fil * austr : miþ : ikuari kuþ heabi ontini Andvettr ok <kiti> ok Karr ok Blesi ok DiarfR þæiR ræistu stæin þenna æftiR Gunnlæif, faður sinn. Hann fell austr með Ingvari. Guð hialpi andinni. Andvett och kiti och Kår och Bläse och Djärv de reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han föll österut med Ingvar. Gud hjälpe anden. Texten är väl bevarad, och meddelar att de fem bröderna Andvett, kiti, Kår, Bläse och Djärv har rest monumentet över sin fader Gunnlev, vilken omkommit såsom en av av deltagarna i Ingvarståget. Samtliga nämnda namn synes vara fornnordiska, dock är namnet “kiti” särmarkerat pga att detta namn ej förekommer i inskriftmaterialet utöver denna runsten och på U 654 (vilken är rest av samma brödraskara). En kristen bön avslutar textinnehållet. Ornamentikens innehåll: Två bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur, ormar, som bildar en något oregelbundet rund ram, med den ena ormens huvud från vänster upptill i kl 12 lagd över den andres ihopringlade svans, och vice versa från höger nedtill i kl 6. I mitten av denna inramning finns ett enkelt kristet kors med raka korsarmar, och ett likadant finns i mitten strax ovanför ormarna. Korsarmarna är överlappande lagda på ett sådant vis att en svastika bildas i korsens mitt i båda fallen. Korsen är även förhållandevis små, men inte direkt diskreta. Stilgruppen är Fp. Kontext: Ransakningarna (F 1 9) är först att omnämna denna runsten, vilken nu befinner sig ca 50 m NNO om torpet Ekalund, ca 35 m SSV från gamla Ekilla bro och ca 90 m SV om landsvägsbron (UR3:93). Träsnittet i Peringskiölds hs Monumenta nämner “Än en steen liggandes under broon” (F h; B 334). Därmed kan man anse den befinna sig i omedelbar närhet till sin ursprungliga fyndplats. Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt sekundärt intresse: De fem bröderna har rest två imponerande monument över sin fader (det andra är U 654, 3 km bort). Båda monumenten står vid viktiga vägförbindelsepunkter, troligen de bästa som funnits i regionen. Inskrifterna är närmast identiska. Texterna är smått skadade i vissa smärre delar, men kompletterar varandra på ett mycket bra vis (UR3:95). I näromgivningarna finns gravfält Raä 107, Raä 109, Raä 110 (tillsammans 21 fornlämningar) och Raä 46 (7 fornlämningar vid förstagångsinventering, nu dock endast en stensättning kvarstående) (Larsson 1990a:142f).

35

U 654. Varpsund, Vi ägor, Övergrans sn. Runinskriftens innehåll: + a--itr : auk * ka(r) auk : kiti : auk : -[l]isi : auk * tiarfr : ris[t]u : stain : þena : aftir : kunlaif : foþur sin is u[a]s nus(t)(r) * m[i](þ) ikuari : tribin kuþ : hialbi : o(t) þaira al-ikr| |raistik * runar is kuni + ual * knari stura A[ndv]ettr ok Karr ok <kiti> ok [B]lesi ok DiarfR ræistu stæin þenna æftiR Gunnlæif, faður sinn. Es vas austr með Ingvari drepinn. Guð hialpi and þæiRa. Al[r]ikR(?) ræist-ek runaR. Es kunni val knærri styra. Andvett och kiti och Kår och Bläse och Djärv reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe deras ande. Jag Alrik ristade runorna. ___ Han kunde väl styra skeppet. Texten är väl bevarad, och även denna runsten (liksom föregående U 644) meddelar att de fem bröderna Andvett, kiti, Kår, Bläse och Djärv har rest monumentet över sin fader Gunnlev, vilken omkommit såsom en av av deltagarna i Ingvarståget. En kristen bön återfinnes även här. Denna dock syftande även på Ingvar/Ingvarstågets övriga deltagare, till skillnad mot på U 644, där den endast syftar på Gunnlev. I inskriften framkommer denna gång också namnet på den som har utfört inskriften, Alrik, samt dessutom att Gunnlev varit styrman, dvs skeppshövding. Samtliga nämnda namn synes vara fornnordiska (för namnet “kiti”; se ovan under U 644). Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur, ormar, som bildar en smal, relativt oval ram med såväl yttre som inre runslingor, varvid den ena ormens huvud från höger upptill i kl 12 bildar ett kryss över den andres ihopringlade svans, och vice versa från vänster nedtill i kl 6. I mitten av denna inramning finns ett enkelt kristet kors med raka korsarmar, vilka är överlappande lagda på ett sådant vis att en svastika bildas i korsets mitt. Korset är även förhållandevis litet, men inte direkt diskret. Nämnda del av ristningen befinner sig på övre halvan av denna runsten. Nedtill på denna högresta runsten, mot botten av den nedre halvan av stenen, finns en ytterligare runslinga (bandad). Avståndet till denna är markant. Stilgruppen är Fp. Kontext: Runstenen finns på grusåsen 100 m SV om Varpsundsbron, och står utan större tvivel på sin ursprungliga fyndplats (UR3:112f). Stenen är också därvidlag tidigt känd (Bureus: 1599). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Se under U 644. U 661. Råby, Håtuna sn. Runinskriftens innehåll: kairui × auk × kula × ristu × stain þina × aftir × onunt × foþur sia is uas × austr × tauþr × miþ × ikuari × kuþ × hialbi ot × onutar GæiRvi ok Gulla ræistu stæin þenna æftiR Anund, faður sinn. Es vas austr dauðr með Ingvari. Guð hialpi and AnundaR. Gerri och Gulla reste denna sten efter Anund, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe Anunds ande.

36

Texten är väl bevarad, och meddelar att två systrar vid namn Gerri och Gulla har rest monumentet över sin fader Anund, vilken blivit dräpt såsom en av av deltagarna i Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Texten avslutas med en kristen bön för Anunds själ. Ornamentikens innehåll: Två bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur, ormar, som bildar en ram av ett utseende som kan liknas vid ett monogram byggande på bokstaven B, den ene med huvudet invikt nedtill till vänster (ca kl 7), den andre på samma vis upptill till höger (ca kl 1). Ormarna är parallellt fästade upptill och nedtill i koppel. I mitten, något nedtill, finns ett markant kristet kors av lätt malteserliknande typ. Den nedre korsarmen är vidfäst i det nedre kopplet. Under korset finns ett ringornament, med fyra utgående ovaler (vilka bildar en formation liknande ett andreaskors). Stilgruppen är Fp. Kontext: Runstenen befinner sig i Långbackens nordöstra sluttning, innanför skogskanten, ca 500 m VSV om klockstapeln vid Håtuna kyrka. Där har den alltid stått enligt vad som är känt, varvid den står på sin tidigast kända plats (UR3:128). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: I omgivningen kring runstenen finns gravfälten Raä 67 och Raä 68 (sammantaget 180 fornlämningar inkl en treudd med ca 10 meters sida). Något östligt ligger även gravfälten Raä 44 och Raä 102 (sammantaget runt 17 fornlämningar) (Larsson 1990a:143). U 778. Svinnegarns kyrka. Runinskriftens innehåll: þialfi × auk × hulmnlauk × litu × raisa × staina þisa × ala × at baka × sun sin × is ati × ain × sir × skib × auk × austr × stu[rþi ×] i × ikuars × liþ × kuþ hialbi × ot × baka × ask(i)l × raist Þialfi ok Holmlaug letu ræisa stæina þessa alla at Banka/Bagga, sun sinn. Es atti æinn seR skip ok austr styrði i Ingvars lið. Guð hialpi and Banka/Bagga. Æskell ræist. Tjälve och Holmlög läto resa alla dessa stenar efter Banke (eller: Bagge), sin son. Han ägde ensam sitt skepp och styrde österut i Ingvars här. Gud hjälpe Bankes (Bagges) ande. Äskil ristade. Texten är väl bevarad, och meddelar att föräldrarna Tjälve (fadern) och Holmlög (modern) har rest monumentet över sin son Banke (Bagge), vilken varit en av deltagarna i Ingvarståget. Det framgår också att han var skeppsägare och styrman (skeppshövding). Därpå följer en kristen bön för Bankes (Bagges) själ. Texten avslutas med en upplysning om att Äskil har utfört runristningen. Samtliga nämnda människonamn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur, ormar, som bildar en oval ram med såväl yttre som inre runslingor, varvid den ena ormens huvud från vänster upptill i kl 12 bildar ett kryss över den andres ihopringlade svans, och vice versa från höger nedtill i kl 6. I mitten av denna inramning finns ett markant kristet kors av malteserliknande typ. Korsarmarna utgår från en ring med fyra utgående ovaler (vilka bildar en formation liknande ett andreaskors). Ringens mitt är rektangulär, med en smärre rundel i varje hörn. Från den nedre korsarmen utgår ett don som möjligen kan ses som ett koppel. Detta anlöper ormarnas hals- resp bakdel. Stilgruppen är Fp.

37

Kontext: Runstenen befinner sig vid sin tidigast kända fyndplats. Enligt äldre uppgifter (F 1 9) står det klart att stenen utgjorde tröskelsten vid kyrkans stora ingång på 1600-talet. Vart den ursprungligen stått rest finns således ingen uppgift om (UR3:357). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Inskriftens intressanta upplysning att föräldraparet “läto resa alla dessa stenar” osv, pekar på att U 778 varit en del av ett större gruppmonument. Detta framkallar frågan vart de övriga nämnda stenarna blivit av (för några sådana har inte återfunnits). Dybeck omtalar att det ska ha funnits ett antal bautastenar i Husby by intill kyrkan (Dybeck: Reseberättelse 1862 [ATA], refererad i UR3:361). Dessa är dock numera försvunna. Enligt Dybeck ska dessa ha varit mellan två och tre alnar långa. Han nämner även att Svinnegarnsstenens storlek (2.35 x 1.33 m) talar emot att denna torde ha fraktats särskilt långt (ibid). I nära omgivning finns f ö gravfälten Raä 1 och Raä 3 (sammantaget 20 gravar) samt Raä 2 (hög med 35 meters diameter) (Larsson 1990a:145). U 837. Alsta, Nysätra sn. Runinskriftens innehåll: ... ...k × hulmk... ... ...(r)s + liþ × kuþ × hialb(i) ... ... [o]k Holmg[æiRR](?) ... [Ingva]rs(?) lið. Guð hialpi ... ... Och Holmger ... Ingvars här. Gud hjälpe ... Stenen är ett fragment (kluvet i två delar) av en större runsten. Texten nämner: en Holmg(er?), Någons här (”...rs lið”), samt avslutas med en del av en kristen bön. Samtliga nämnda människonamn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Fragmentet visar en mindre del av två bandade runslingors undre delar. Kontext: Fragmentet, två delar, återfanns 1945 på en åker 150 m ÖNÖ om Alsta gård. Den ursprungliga stenen tycks ha varit ovanligt praktfull, varvid de bevarade delarna har utgjort dess nedre del. De två delarna är ihopsatta, och står nu uppställda 40 m SSV om ursprungsplatsen (UR3:465). Bedömning: Svårbedömd. Källkritik måste emellertid leda till att jag inte kan klassificera den som en säker Ingvarssten. Den bevarade delen av texten har alltför stora brister, dels överlag, dels vad gäller nyckelordet Ingvar. Avseende framförallt det ev ingående namnet Ingvar, så finns alltför lite av detta bevarat för att det skulle kunna anses rimligt intolkat på ett tillräckligt relevant vis. Ornamentikens innehåll är dessutom ytterligt magert (se ovan). Med dessa båda element borträknade skulle därmed det enda text-kontextuella innehållet, ordet lið (“här”) utgöra inskriftens enda vitala tolkningsdel. Men detta enda ord kan inte ensamt bära upp en positiv bedömning som skulle innebära klassificering av runstenen som “säker”. Till detta är ordet dessutom alltför samtidsallmänt i det här fallet. Det resonemang som anförs av Jansson i UR (se nedan) bör dock beaktas, vilket kan tillåta att klassificera stenen bland övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: S. B. F. Jansson menar

38

(UR3:465), på inskriftsutrymmesmässiga och sannolika grunder, att det är troligt att delen “... r)s + liþ” (”...rs lið”) kan fyllas ut till “ [× i × ikua]rs + liþ ×” ([i Ingva]rs lið). SR:s tolkning (ibid) har, som synes ovan, därför detta som sin formella tolkning, och även SRT har denna tolkning i sin till runsvenska transkriberade version (dock med klammerparantes kring den ”saknade” delen av namnet Ingvar). Jag menar, att ett ”s” tillsammans med ett föregående tveksamt ”r”, bildar en alltför vag och hypotetisk intolkning för att man ska kunna kalla denna runsten för en säker Ingvarssten (hur intressant den än är). Vad beträffar ett text-kontextuellt element, så är nämnda magra namnrest kopplat till ordet ”här” (lið), och även om detta ord är förhållandevis otypiskt för Ingvarsstenar, så återfinner man det dock i samma form på U 778. Det är sålunda endast ett ”s” med ett föregående tveksamt ”r” kopplat till det enda ordet lið som ligger till grund för att kalla denna Ingvarssten ”säker”. Jag menar att i det här fallet finns helt enkelt inte tillräckligt mycket text bevarad för att med källkritiskt samvete kunna klassificera denna sten som säker. I synnerhet med tanke på att runstensfragmentet dessutom besitter ett mycket knappt och intetsägande ornamentalt innehåll. Inga gravfält från yngre järnålder har kunnat konstateras i omgivningen (Larsson 1990a:145). U 1143. Tierps kyrka. Runinskriftens innehåll: [klintr auk blikr × ristu stin × þinsi * iftiR kunu(i)þ] × faþur × sin + han [× foR bort miþ (i)kuari + kuþ trutin hialbi ont ...](r)[a *] kristin[a þuriR + t]r(o)(n)[i × ri]s[ti +] Klintr(?) ok BlæikR ræistu stæin þennsi æftiR Gunnvið, faður sinn. Hann for bort með Ingvari. Guð drottinn hialpi and [ald]ra kristinna. ÞoriR Trani risti.

Klint och Blek reste denna sten efter Gunnvid, sin fader. Han for bort med Ingvar. Gud drotten hjälpe alla kristnas ande. Tore runorna (?) ristade. Texten är väl bevarad utifrån äldre avbildningar (se diskussion nedan), och meddelar att bröderna Klint och Blek har rest monumentet över sin fader Gunnvid, vilken varit en av deltagarna i Ingvarståget. Därpå följer en kristen bön för alla kristnas ande. Texten avslutas med en upplysning om att Tore har utfört runristningen. Samtliga nämnda människonamn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor är utförda i två parallella ormliknande rundjur, som bildar två närmast ovala cirklar. Man kan även likna formationen vid ett monogramliknande C (med det ena C:t spegelvänt). Ormarnas halsar är fästade nedtill i ristningen vid ett koppel, och upptill på samma vis vid svansarna. Centralt i ristningens mitt finns ett enkelt, rakt, ganska diskret kristet kors precis emellan ormarnas nosar respektive stjärtendar. De förstnämnda av dessa är bundna vid korsets nedre korsarm, och de sistnämnda på samma vis vid korsets övre korsarm. Ännu ett kors av samma typ finns också ovanför det övre kopplet. En mindre runrad (obandad) finns också fristående till höger om den högra korsarmen på det nedre korset, centralt inom den högra ormen. Stilgruppen bedöms vara Pr 3. Kontext: Många äldre uppgifter, bl a av Bureus (t ex F a 10 nr 53; se även bilaga 2) och Olof Celsius d ä (F m 60), finns på att stenen återfunnits vid kyrkan. Där är den nu rest på kyrkogården precis innanför den norra bogårdsmuren (UR4:554). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare, ehuru ej nödvändig, bekräftelse åt denna bedömning.

39

Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Stenen i sig är extremt illa medfaren idag med närmast utraderad inristning, med undantag för dess översta del. Dock finns bra överensstämmande avbildningar av såväl Bureus (F f 6, F a 10 2; se även bilaga 2), Peringskiöld (t ex B 655; se även bilaga 2) och Rhezelius (F 1 I; se även bilaga 2). Texten kan därmed anses mycket väl bevarad. U Fv1992;157. Husby-Ärlinghundra s:n, Arlanda, Måby ägor. Runinskriftens innehåll: × kunar : auk biurn : auk × þurkrimr × ra-... ...tain : þina * at þurst... × bruþur sin : is uas austr : tauþr * m... ...ari × auk × karþ... ...u þisi Gunnarr ok Biorn ok ÞorgrimR ræ[istu s]tæin þenna at Þorst[æin] broður sinn, es vas austr dauðr m[eð Ingv]ari, ok gærð[u br]o þessi. Översättning till nusvenska (Fv [Snaedal 1992:157]): Gunnar och Björn och Torgrim reste denna sten efter Torsten, sin broder. Han blev död österut med Ingvar. Och gjorde denna bro(?). Texten är relativt väl bevarad, och meddelar att bröderna Gunnar, Björn och Torgrim har rest monumentet över sin broder Torsten, som avlidit såsom en av deltagarna i Ingvarståget. Därpå följer upplysningen att man har anlagt en bro. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur, ormar, som bildar vad som kan liknas vid två mot varandra stående B (det högra spegelvänt), således monogramlikt. Ormarnas halsar är bundna nedtill i ristningen vid ett koppel, och upptill på samma vis vid bakdelarna. Centralt i ristningens mitt finns ett stort markant kristet kors av malteserliknande typ, vilket genom överlappning i sin mitt bildar en svastika. Stilgruppen är Fp. Kontext: Runstenen återfanns våren 1990 av vägarbetaren, grävmaskinisten, Hans Karlsson, vid ett vägbygge vid Arlanda flygplats, omkring en km NO om E 4-avfarten till Arlanda flygplats. Den står nu rest i särskilt berett utrymme i den nya inrikeshallen Arlanda 2, varvid den befinner sig i närhet av sin ursprungliga fyndplats (Snaedal 1992:156ff). Det råder inga större tvivel om att den upptäcktes vid sin ursprungliga resningsplats. Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning. Se dock diskussion nedan. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Svårbedömd, dock bedömd som säker Ingvarssten. Texten innehåller meddelandet “blev död österut m... ...var“. Text-kontextuellt är detta tillräckligt, men namnet “Ingvar” är skadat i inskriften, varvid dess återstående del är “...var” (...ari). Situationen avseende namnet är liknande den för Sö 287, vars inskrift också saknar halva Ingvars namn. Där dock den första halvan. På samma sätt som avseende Sö 287 gör även i detta fallet ingående relevanta text-kontextuella faktorer tillsammans med social-kontextuell analys att det kan anses utesluta att det skulle röra sig om någon annan än “Ikuari” när det på en runsten i denna region vid denna tidpunkt talas om “blev död österut m... ...var” i en runinristning. Ornamentiken ger, främst ur kronologisk synpunkt, stöd åt bedömningen. Den ornamentala stilgruppen Fp innebär också att stenen besitter den bland Ingvarsstenar överlägset mest karakteristiska ormornamentiken. Detta i sig är dock långt ifrån en avgörande faktor vid bedömningen, men det ger ändå visst stöd.

40

Motiveringen för att bedöma denna sten som säker: Det sammanvägda omdömet - utifrån meddelandets karaktär, ornamentik och social-kontextuella faktorer - blir (med viss tvekan som sagt), att runstenen bör betraktas som säker, även om det möjligen också skulle kunna kännas relevant att gruppera den som trolig. Det är i hög grad det text-kontextuella innehållet tillsammans med en social-kontextuell analys som fäller avgörandet att kategorisera den som säker. Efter den initiala fyndplatsundersökningen (Thorgunn Snaedal, RAÄ) av runstenen vidtog en bred arkeologisk undersökning (Lena Drenzel, Sigtuna museum) av fyndplatsen, varvid två mindre ytterligare fragment av stenen kunde säkras. Av många intressanta aspekter kan t ex nämnas att detta är den östligaste av alla hittills återfunna Ingvarsstenar, samt den enda som omtalar ett brobygge. Den arkeologiska utgrävningen blottlade rester av en gammal väg, och det sankområde kunde definieras som kan ha föranlett det på stenen omtalade brobygget (Snaedal 1992:156ff).

3.1.3. Västmanland Västmanland besitter en s k ”säker” Ingvarssten; Vs 19. Vs 19. Berga, Skultuna sn. Nu vid Skultuna bruk. Runinskriftens innehåll: khu[nal-](r) * [(l)it ... stain * þinsa ef]tir * horm * stob sen * trek| |ku-...n * auk * uas * farin * (o)(s)-r * miþ * ikuari * hiolbi k[-þ * salu h...ns *] Gunnal[d]r let [ræisa] stæin þennsa æftiR Orm, stiup sinn, dræng go[ða]n, ok vas farinn aus[t]r með Ingvari. Hialpi G[u]ð salu h[a]ns. Gunnald lät resa denna sten efter Orm, sin styvson, en god ung man, och han hade farit österut med Ingvar. Hjälpe Gud hans själ. Texten är väl bevarad och berättar att Gunnald rest stenen efter sin styvson Orm, vilken bekräftas ha deltagit i Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Texten avslutas med en kristen bön. Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga är utförd på ett rundjur, en orm. Ormen är nedtill fästad vid ett koppel i såväl huvuddel som svansdel, samt därvid även betydligt invikt innanför resten av kroppen, bildande en inre runslinga på var sida. Inom ormens övre båge finns även en inre (obandad) runrad. Stilgruppen är Fp. Kontext: Äldsta utförliga redogörelse kommer från Dybeck, som konstaterar att stenen fanns i Berga vid hans besök (VSR:58). Äldre uppgifter pekar också på att stenens ursprungliga fyndplats är troligen Berga. Såväl Ransakningarna (F 1 9) som Peringskiöld (F h 4) har i det avseendet i knappa ordalag nämnt en runsten bör ha varit denna. Runstenen har sedan troligen flyttats till Skultuna bruk någon gång mellan 1868 och 1871 (VSR:57ff). Bedömning: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Ornamentiken ger ytterligare bekräftelse åt denna bedömning. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Står tillsammans med Vs 18, och inom näromgivningarna finns Raä 20 (med två högar, den största av 14 meters diameter. Gravfynd SHM 474 (sköldbuckla, spjutspets, yxa, oval spännbuckla, ringspänne m m) kan ev ha tagits från en numera försvunnen hög (Larsson 1990a:145f). Dybeck talar (VSR:58f och

41

där anförd litteratur) kanske om denna när han nämner att Berga är bekant “för de märkliga fynd af fornsaker från sednare hednatiden, hvilka för många år sedan uppgrofvos ur en der varande ättehög” samt att “runstenen varit rest ungefär sex famnar vestligt från samme hög...”

3.1.4. Östergötland Östergötland besitter två s k ”säkra” Ingvarsstenar; Ög 145 och Ög 155. Ög 145. Dagsberg, kyrkogårdsmuren, Lösings hd. Runinskriftens innehåll: ... ...ur : sin : eR : furs : ... hilfnai : (a)(u)str ... [fað]ur/[broð]ur sinn, eR fors ... hælfningi(?) austr. ... (efter N. N.), sin fader, som omkom i Ingvars trupp österut. Stenen är ett fragment. Den bevarade delen av textinnehållet meddelar någon omkommit (kanhända österut). Ornamentikens innehåll: Rester av två bandade runslingor finns, liksom av ett kristet kors. Kontext: Fragmentet sitter inmurat på Dagsbergs södra kyrkogårdsmurs utsida, och så finns den omtalad redan av Peringskiöld (ÖGR:136; B 859). Bedömning: Svårbedömd. Undersökningens källkritiska kriterier måste emellertid leda till att jag inte kan klassificera den som varken en säker eller en trolig Ingvarssten. De språkliga och stilistiska argument som anförs i ÖGR bör dock beaktas, varför jag klassificerar den som övrig runsten av särskilt intresse för Ingvarsgruppen. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Brate meddelar i ÖG bl a att man utifrån Ög 155 kan fullständiga den viktiga felande länken innan ordet hilfnai till i : ikuars :. Det sista ordet är skadat och består endast av runorna för bokstäverna str. Ordet har tolkats till ”österut”. Detta kan endast bedömas som antaganden, hur kvalificerade de än må vara. Vad texten i sak meddelar är följande: Någon har omkommit i en trupp. Ög 155. “Sylten”, Bjällbrunna ägor, Styrstads sn, Lösings hd. Runinskriftens innehåll: þurfriþ × risti × eftiR × askut × auk × kauta sunu × sina × stin × þasi × han × kuti × etaþis × i × ikuars × hilfniki × Þorfriðr/Þorfreðr ræisti æftiR Asgaut ok Gauta, sunu sina, stæin þannsi. Hann Gauti ændaðis i Ingvars hælfningi. Torfrid reste efter Asgöt och Göte, sina söner, denna sten. Göte avled i Ingvars härskara. Texten är väl bevarad och berättar att Torfrid rest stenen efter sina söner Asgöt och Göte, varav den sistnämnde avlidit under Ingvarståget. Samtliga nämnda namn är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: Två större bandade runslingor, en yttre och en inre, samt en mindre bandad runslinga innerst. Den inre större runslingan mynnar ut i den yttre genom en

42

knut på höger sida nedtill, och de bägge större runslingorna bildar en båge på ett portalliknande sätt upptill, inom vilken ett kristet kors av malteserliknande typ finns centralt upptill inom den inre större runslingan. Rundjur saknas. Stilgruppen bedöms vara (alt ha starka drag av) Rak. Kontext: Peringskiöld (F h 7) omtalar denna runsten som befinnande sig “uthi en hage wid Syltan”, och avbildningen i Bautil (1750) visar stenen i upprest tillstånd (B 857). Brocman (1762:98) meddelar att han hade funnit den med en kant under jorden (och med jord i ristningen), och så meddelar även Brate (ÖGR) att han fann runstenen vid östra gränsen av åkerfältet som tillhör Trumslagartorpet på Bjällbrunna ägor. Stenen blev 1896 rest vid bergbacken vid nämnda torp, varvid den befinner sig i snar närhet till sin ursprungliga fyndplats (ÖGR:146f). Sammanfattande omdöme: Säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Allmänningen Sylten ligger i en omgivning som till betydande del ligger under 5-metersnivån, och har under vikingatiden till del legat under vatten. Möjligen går det att anknyta stenen till bebyggelsenheten Fröberga. Denna ligger hursomhelst i stenens närhet (ca en km SO om denna), och besitter gravfälten Raä 40, Raä 41 och Raä 43 (sammantaget 25 fornlämningar) (Larsson 1990a:155).

3.2. Undersökning av s k osäkra Ingvarsstenar 3.2.1. Medelpad Medelpad besitter en runsten som av forskningen diskuterats i sammanhang av ”osäkra” Ingvarsstenar; M 4. Stenens numrering är f ö ej baserad på de vanliga grunderna (dvs SR; Fv; Raä Runverket), utan på ett häfte av rektorn och folklivsforskaren Algot Hellbom (se f ö 1979:3, 7, 10, 23f), utförd för Sundsvalls museum i spåren av den långa väntan på en officiell del i SR:s utgivning (Snaedal:muntl uppg. 2010-03-17). M 4. ”Lilla Attmars-stenen”, Attmars kyrka, Attmars sn. Runinskriftens innehåll: §P ...uki raisti st... ... f(u)r austr * miR i(i)...ri (i)aisinsiltaikan-... ...i * stain þin §Q ...uki raisti st... ... f(u)r austra miR i(i)...ri (i)aisinsiltaikan-... ...[na]þ(u) stain þin[a] §P [T]oki/[Full]ugi/[Ill]ugi ræisti st[æin] ... for austr meðr Ing[va]ri(?) ... ... stæin þenna. §Q [T]oki/[Full]ugi/[Ill]ugi ræisti st[æin] ... for austr meðr Ing[va]ri(?) ... [mar]kaðu(?) stæin þenna. Runstenen står under nytolkning, och översättning till nusvenska har ännu ej framlagts (Snaedal:muntl uppg 2010-03-17). Dock bör påpekas att Marit Åhlén (2006:286), som arbetar med kommande Medelpads runinskrifter (SR), menar att stycket ”for austr meðr Ingvari” är en fullt relevant tolkning efter denna stens rengöring och nytolkning (se nedan). Ornamentikens innehåll: Fragmentet visar resterna av (möjligen två till tre) bandade runslingor, samt ca hälften av att kristet kors av malteserliknande typ.

43

Kontext: Runstensfragmentet påträffades 1810 av bonden Sven Grafström på en nyodling i Attmarby, väster om nuvarande prästgård. Stenen, som var i mycket dåligt skick, gick i bitar vid omhändertagandet, varvid tyvärr endast den största delen tillvaratogs. Efter detta blev fragmentet lagt som trappsten, men tillvatogs av Sidenbladh 1868, och placerades först vid Landsvägen, senare vid kyrkan bredvid M 5 (Hellbom 1979:24). Bedömning: De flesta tecken, i samband med den nytolkning av stenen som pågår, tyder på att detta är en säker Ingvarssten, med ett textinnehåll som talar för sig självt (SRT; Åhlén 2006:283ff). Eftersom runstenen dock inte är fullständigt formellt nytolkad ännu (Snaedal:muntl uppg 2010-03-17), varvid t ex ej någon översättning till nusvenska ännu framlagts, samt att frågetecken fortfarande är utsatt av SRT efter namnet Ingvar, “Ing[va]ri(?)”, (dock ej i Åhlén 2006:286f), så är det ännu ej rimligt att klassificera denna runsten som säker. Den kan dock redan nu, på mycket starka grunder, grupperas som en trolig Ingvarssten, och det mesta pekar väl på att den så småningom kommer att kunna anses som en säker sådan. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Detta fragment har tidigare kännetecknats av att dess inskrift varit mycket svårtolkad pga sitt dåliga skick, med grunda och otydliga runor. Läsningarna av texten har tidigare därför varit mycket otillfredsställande, samtidigt som landskapet Medelpad ej ännu behandlats och utgivits av SR. 1999 blev dock denna runsten fullständigt rengjord av en stenkonservator med moderna metoder, varvid ristningsytan blev befriad från allt organiskt material. Därpå undersöktes och dokumenterades stenen för att sedan uppmålas. Detta var första gången den kunde undersökas ordentligt rengjord, varvid den till del mycket grunda inristningen nu trädde fram tydligare, vilket ledde till att de tidigare otillfredsställande tolkningarna kunde revideras. Till sin hjälp hade man även olika typer av avancerad belysning. Med sådan teknik blir det bl a möjligt att t ex upptäcka väldigt vittrade och nednötta detaljer i en inristning, exempelvis runors bistavar, som annars vore närmast utraderade för ett mänskligt öga i normal belysning (Åhlen 2006:283f). En hel del övriga fornlämningar finns i Attmarby, bl a M 5, samt hela tolv högar; Attmar 5:1, 7:1, 8:1, 8:2, 8:3, 9:1, 9:2, 15:1, 15:2, 102:1, 102:2 och 103:1, två stensättningar; Attmar 10:1 och 15:3, samt en äldre förmodad boplats; Attmar 188:1. Samtliga nämnda fornlämningar (utom M 4 och M 5) är visserligen daterade BÅ/JÅ, men det är intressant att konstatera den starka kontinuerliga närvaron av mänsklig verksamhet i omgivningen. Enligt traditionen ska det också ha funnits vikingagårdar i Attmarby (Hellbom 1979:24). En intressant omständighet är också att Sundsvallstrakten var en viktig vikingatida knutpunkt eftersom en viktig handelsväg gick via denna mot Trondheim; således långt ifrån osannolikt som boplats för en deltagare i Ingvarståget (Åhlén 2006:287).

3.2.2. Södermanland Södermanland besitter två runstenar runsten som av forskningen diskuterats i sammanhang av ”osäkra” Ingvarsstenar; Sö 278 och Sö 360. Sö 278. Strängnäs, Domkyrkan. Runinskriftens innehåll: k(u)nbiurn lit raisa : st... ... ...þ[an a]imuntiR : Gunnbiorn let ræisa st[æin] ... ... ÆimundaR(?).

44

Gunnbjörn lät resa stenen .... Stenen är ett fragment. Vad texten i sak meddelar är följande: Stenen är rest av en Gunnbjörn. Sista satsen av inskriften är ej formellt uttolkad (se bedömning samt diskussion nedan). Det fornnordiska namnet Gunnbjörn förekommer f ö på en annan sörmländsk runsten, liksom på flera uppländska och en gotländsk, samt nyttjades även under medeltiden i Sverige, Norge och Island (SÖR:242). Ornamentikens innehåll: Bandade runslingor är utförda på ett till två ormlika rundjur, fästa i koppel. Endast ett rundjurshuvud är synligt. På fragmentet i nuvarande skick syns inte heller detta rundjurets huvud. Det kan dock, till stor del, ses enligt äldre avbildning (B 702). Stilgruppen bedöms vara Pr 3 (möjligen i blandform med Pr 2). Kontext: Sedan äldsta kända uppgift (Peringskiöld:F l 5:5) sitter stenen inmurad i sten foten av Domkyrkans södra yttervägg. Texten är numera till viss del skymd av en åskledarkabel som är fäst i stenen. Bedömning: Fragmentets textinnehåll är magert, texten innehåller inte nyckelordet Ingvar, samt ingenting avseende nödvändiga text-kontextuella faktorer. Slutet av inskriften har ej säkert kunnat tolkas, men är ändå av intresse eftersom det möjligen innehåller namnet Emund kopplat till ordet “son”, vilket i sådana fall är mycket intressant utifrån stenens rumsliga (därmed också dess sociala) kontext kopplat till övriga uppgifter som i högre eller lägre grad utpekar en storman vid namn Emund som Ingvar den vittfarnes fader (se 3.1:277, 279, samt diskussion nedan). Om dylika hypotetiska resonemang skulle stämma, så är Sö 278 i sådana fall en av tre runstenar som nämner Ingvar den vittfarne samtidigt som hans faders namn nämns (tillsammans med Sö 277 och Sö 279). Ornamentiken besitter inga kronologiska frågetecken avseende Ingvarsstenar, men skulle möjligen (på ett ganska obetydligt vis) göra Sö 278 till en av de senare i Ingvarsgruppen. Fragmentet är definitivt mycket intressant, och bör placeras i gruppen Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Inskriftens otolkade avslutning, ”þ[an a]imuntiR”, har diskuterats möjligen kunna tolkas som ”son till Emund”, vilket, om denne Emund kan anses vara densamme som i Yngvars saga Vidforla (och se även 3.1:Sö 277, Sö 279), skulle innebära att denna sten omtalar såväl Ingvar den vittfarne som hans fader Emund (SÖR 242; Larsson 2000:97-103). Sö 360. Bjuddby, Blacksta sn, Oppunda hd. Runinskriftens innehåll: : þurstin : reisti : stin : þisi : iffir : bruuR : sin þurbn *: sun : ru-ts : farit : uas i : far-nki : Þorstæinn ræisti stæin þannsi æftiR broður sinn Þorbiorn, sun Ruts(?). Farinn vas i <far-nki>. Torsten reste denna sten efter sin broder Torbjörn, son av Rut(?). Han hade farit ... Texten är välbevarad och meddelar inledningsvis att Torsten har rest runstenen över sin broder Torbjörn, vars moders namn är Rut. Av textens slut har endast säkert kunna tolkats att Torbjörn “hade farit”. Dock utgör den avslutande delen av texten, vilken innehåller en svårtolkad allitterationslik runföljd efter meddelandet “hade farit”, en textinnehållskälla värd att beakta (se diskussion nedan). De båda manliga namnen är fornnordiska, emedan det

45

kvinnliga namnet möjligen kan anses bibliskt. Ornamentikens innehåll: Två bandade runslingor, en inre och en yttre, är utförda i en portalliknande båge med ett markant, dominerande, kristet kors inom sig i mitten. Korset är rikt utfört, korsarmarna utåtsvängda från basen sett, och avslutade med utåtsvängda spetsar. Korsets mitt besitter även ett ringformat ornament, med utgående, i ändarna krökta, smala formationer, som tillsammans utgör ett Andreaskorsliknande element emellan de större korsarmarna. Rundjur saknas. Stilgruppen bedöms vara Rak. Kontext: Ursprunglig fyndplats är Bjuddby ägor; åkern SV om Vadsbro prästgård, väster om landsvägen, mellan denna och järnvägen, där stenen återfanns 1910-12 (upphittaren ej säker på årtalet) av en nämndeman Larsson (enl dennes utsago 1928). Stenen var i två stycken, men komplett, och restes i ihopsatt skick vid nämnda landsväg (dock något norrut och vid motsatt sida) efter Erik Brates inventering 1923 (SÖR:350f). Bedömning: Den i o f sig välbevarade textens svårtolkade avslutning är av intresse avseende Ingvarsgruppen. Wessén menar (SÖR:352) att det ganska amatörmässiga, “klumpiga“ och “bristfälliga“ av denna inristning kan leda till en uppfattning av att Torbjörn har avlidit såsom deltagare i Ingvarståget. Jag uppfattar i det här fallet Wesséns anföranden som ytterst relevanta iakttagelser, vilka sammantaget i mycket hög grad trovärdiggör - närmast påvisar - Torbjörn såsom “faren med Ingvar”, dvs en avliden deltagare under Ingvarståget. Det, trots allt, hypotetiska resonemanget kan emellertid inte riktigt leda till att klassificera stenen som säker. Jag vill definitivt dock placera den som trolig Ingvarssten (se vidare diskussion nedan). Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Wessén anser det troligt att denna runstens avslutning är ett olyckat meddelande i så måtto att ristarens oskicklighet har tillåtit honom att lyckas med den reguljära, “vanliga, delen av minnesinskriften, men att han skulle ha misslyckats med den delen som rör den, generellt sett, mera ovanliga delen (dvs Ingvarståget). Wessén hävdar att den märkliga textdelen “farit : uas i : farinki” mycket väl kan tolkas som en misslyckad del av inristningen (möjligen ett försök till en förkortning) av vad som egentligen borde ha varit “farin : uas : i : faru : miþ : inkuari” (ibid). Att den berörda sista satsen tycks vara en allitteration förstärker ovanstående antaganden ytterligare, liksom textjämförelser med t ex Sö 107; “han uar : farin : miþ : ikuari” och Sö 108; “han : uar i : faru : miþ : ikuari” (ibid). Andra konstaterade fornlämningar i Bjuddby är Sö 54, Sö 55, gravfältet Raä 3(ca 30 gravar av yngre järnålderstyp), gravfälten Raä 32 och 34 (sammantaget 13 fornlämningar inkl en treudd med ca 12 meters sida) (Larsson 1990a:148, 154).

3.2.3. Uppland Uppland besitter tre runstenar som av forskningen diskuterats i sammanhang av ”osäkra” Ingvarsstenar; U 513, U 540 och U 785. U513. Rimbo kyrka. Runinskriftens innehåll: * anuntr * auk * airikr * auk * hakun * auk * inkuar * rais-- ... (þ)(i)(n)-(a) * (i)(f)(t)ir * raknar * bruþur sin * kuþ * hialbi ant * hans

46

Anundr ok ÆirikR ok Hakon ok Ingvarr ræis[tu stæin] þenn[s]a æftiR Ragnar, broður sinn. Guð hialpi and hans. Anund och Erik och Håkon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande.

Texten är i sina väsentliga delar välbevarad och meddelar att Anund, Erik, Håkon och Ingvar har rest runstenen efter sin bror Ragnar. Samtliga namn är fornnordiska, och (i högre eller lägre grad) tillhöriga det högsta samtida sociala skiktet. Texten avslutas med en kristen bön. Ornamentikens innehåll: En ensam bandad runslinga i ett ormliknande rundjur fyller ut runstenens sidor och bildar en långsmal båge i form av en yttre runslinga, samt, genom det nedtill inom bågens nere kanter invikta huvudet och svansen, ett par kortare inre runslingor. Centralt upptill inom runslingan finns ett kristet kors av malteserliknande typ. Korset är markant, dock ej av ansenlig storlek. Korsets ligger över en oregelbunden fyrhörning, vars rundade hörn ligger emellan korsarmarna. Stilgruppen bedöms vara Pr 2. Kontext: Runstenen är inmurad i Rimbo kyrkas östra gavel en dryg halvmeter från markhöjd, fullt synlig i sin helhet (UR2:368f). Den är också tidigt omvittnad på detta vis, t ex av Bureus (F a 6) ”Vti Rimbo kyrkvägg”, ”på Östergaflen”, samt på Peringskiölds träsnittsavbildning med orden ”Rimbo kyrkgafvel” (F h 3; B 243). Bedömning: Denna runsten är rest av en högättad brödraskara, fyra bröder inklusive en Ingvar, över en avliden femte broder. Sammantaget innebär detta i korthet att det inte kan röra sig om Ingvarståget, i varje fall inte utifrån utgångspunkten att den i texten nämnde Ingvar skulle vara ”den vittfarne”, eftersom denne avled under nämnda vikingatåg. Dock skulle stenen ändå kunna ha samband med Ingvar den vittfarne, utifrån utgångspunkten att han och hans eventuella bröder kan ha rest denna sten i ett tidigare skede över en broder. Det som talar för detta är de ovanliga (högättade) namnen (se te x Svärdström 1970:305ff). Det kan knappast vara rimligt att anta att så många högättade namn har kunnat förekomma inom en och samma brödraskara alltför långt utanför den sveakungliga släkten. I synnerhet namnet Erik var i princip exklusivt ett namn för den kungliga släkten i samtiden, men även de andra är av markant högättat slag (se vidare diskussion nedan och där anförd litteratur). Av främst dessa anledningar, samt av typologisk-kronologiska skäl, är det mycket möjligt att den på stenen nämnde Ingvar mycket väl skulle kunna vara Ingvar den vittfarne. Därför klassificerar jag denna runsten som en övrig runsten av intresse för Ingvarsgruppen. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Se Forskningsläge: Braun; von Friesen; Svärdström; Larsson, samt där anförd litteratur. U 540. Husby-Lyhundra kyrka. Runinskriftens innehåll: airikr ' auk hokun ' auk inkuar aukk rahn[ilt]r ' þou/þouh h--.../--... ... ...-R ' -na hon uarþ [tau]þ(r) [a] kriklati ' kuþ hialbi hons| |salu| |uk| |kuþs muþi(R) ÆirikR ok Hakon ok Ingvarr ok Ragnhildr þau/þaun ... ... ... ... Hann varð dauðr a Grikklandi. Guð hialpi hans salu ok Guðs moðiR. Erik och Håkon och Ingvar och Ragnhild, de ... Han blev död i Grekland. Gud och Guds moder hjälpe hans själ.

47

Texten är skadad, men meddelar inledningsvis namnen Erik, Håkon och Ingvar (dvs samma brödraskara som på den föregående U 513 med undantag av Anund), samt en Ragnhild. Därefter är texten skadad i inskriftens mellanparti. Slutdelen av texten meddelar sedan att en man har dött i Grekland (”kriklati”; dvs Konstantinopel), och avslutas med en kristen bön för hans själ. Samtliga namn är fornnordiska, och (i högre eller lägre grad) tillhöriga det högsta samtida sociala skiktet. Ornamentikens innehåll: Stycken saknas avseende stenens kanter nedtill, upptill och höger sida, men på vänster sida är stenens ytterkant helt bevarad. Dock saknas inte delar av inristningen på ett sådant sätt att man inte får en relativt klar bild av ornamentiken. Denna utgöres av ett, i flera cirkelformiga figurer, ringlande ormlikt rundjur innehållande stenens runslinga. Utöver rundjuret finns ytterligare ornament i form av slingor (troligen extraormar, men huvuden kan ej ses) som i ringlar är invecklade i rundjurets ringlar. Intrycket är tämligen graciöst, och ligger i närhet av klassisk urnestil. Stilgruppen bedöms vara Pr 4. Kontext: Runstenen är omtalad redan hos Bureus, varvid han själv inventerade den 1638, då den låg “I Husby Skädry Våknhus dör” (F a 6:147), men numera sitter den fäst med järnkrampor på kyrkans vägg i dess norra del (UR2:422). Bedömning: Denna sten är uppenbarligen, med intill visshet gränsande sannolikhet, rest av samma brödraskara som på den föregående U 513 med undantag av Anund, vilket torde innebära att denne är död, vilket i sin tur för tankarna till att det kan vara denne som denna sten är rest över. Se även diskussion ovan (U 513). En skillnad i det här fallet är att ornamentiken tillhör en senare stilgrupp, Pr 4, medan U 513 är utförd i Pr 2. Enligt den kronologiska stilgruppsindelning som Gräslund (1990-1991, 1992) har upprättat (och som denna undersökning utgår ifrån i det fallet [se t ex bilaga 1]), så ligger Pr 2 (tillsammans med Fp f ö) ungefär inom tidsintervallet fram till 1000-talets mitt (ca 1010 till ca 1050), medan Pr 4 på samma sätt ungefärligen hör hemma i tidsintervallet från ca 1060/1070 till ca 1100. Om man bokstavligen då tar fasta på denna kronologiska indelning, så medför detta att brodern Ingvar icke kan vara ”den vittfarne”, eftersom han dog 1041 av allt att döma. Dock: Gräslund betonar med eftertryck att hennes system innebär en relativ kronologi, och att man inte ska föreställa sig att grupperna tar vid efter varandra i strikt bestämbara sekvenser. Emedan hon däremot anser själva ordningsföljden av stilgrupperna klart belagd, så menar hon att man måste räkna med kraftiga kronologiska överlappningar, samt även blandformer, mellan de olika stilgrupperna. Hennes system anger således en allmän tendens vad gäller den mer precisa kronologin (Gräslund 1992:194f). Med detta i åtanke finns det ingen anledning att inte klassificera in U 540 (liksom U 513) bland övriga runstenar av intresse för Ingvarsgruppen. Den är varken på tok för tidig eller på tok för sen för en sådan bedömning. Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Larsson (2002:87-95) tycks inte ha tagit fasta på dessa Gräslunds starka reservationer när han vill avföra U 513 och U 540 från diskussionen avseende Ingvarsgruppen av just kronologiska skäl (utifrån U 540:s ornamentik). Det är ju också så, att om den Ingvar som nämns på dessa runstenar skulle vara “den vittfarne”, så spricker ju vissa av Larssons genealogiska teorier avseende Ingvar den vittfarne (se t ex 2000:133-142). Se f ö även hänvisning under diskussion under U 513.

48

U 785. Tillinge kyrka. Runinskriftens innehåll: uifas-- ... : risa : s(t)in : þ(t)ino : ub : at : k-þmunt : bruþur : sin : han : uarþ : tuþr : a : srklant- kuþ halbi : ant : ans Vifas[tr] [let] ræisa stæin þenna upp at G[u]ðmund, broður sinn. Hann varð dauðr a Særkland[i]. Guð hialpi and hans. Vifast (lät) resa upp denna sten efter Gudmund, sin broder. Han blev död i Särkland. Gud hjälpe hans ande. Texten är ganska väl bevarad, och meddelar att en Vifast har rest runstenen efter sin broder Gudmund, vilken har avlidit i Särkland. Namnen är fornnordiska. Texten avslutas med en kristen bön för Gudmunds själ. Ornamentikens innehåll: En bandad runslinga i ett ormliknande rundjur bildar en oval yttre runrad. En lång del av rundjurets bakre kropp utgör också en inre runslinga (från nedan uppstigande och centralt placerad). Stilgruppen bedöms vara Pr 1. Kontext: Runstenen är uppställd mellan portarna invid kyrkans västra mur. Monumentet är känt från Tillinge kyrka utifrån ett flertal äldre källor, t ex genom Helgonius och Hadorphs träsnittsavbildning (F h 4; B 248; se även bilaga 2) där anteckningen “Tillinge körkegafel” finns. Stenen låg förr som hörnsten under det nordvästra hörnet av kyrkan, men grävdes ut 1941, främst eftersom man ansåg det sannolikt att en betydande del av inskriften doldes. Utgrävningen var f ö förhållandevis problematisk, eftersom det visade sig att runstenen sköt in i muren bakom sockelstenen för ingången (UR3:368). Bedömning: Runstenen är rest efter någon som avlidit i Särkland. Denna runsten, och Sö 279, är de enda utöver säkra Ingvarsstenar som nämner det fjärran Särkland i sin text. Runstenen kan knappast kallas säker, eftersom nyckelelement för detta saknas. Slutsats: U 785 torde kunna klassificeras som antingen trolig eller möjlig Ingvarssten. Det säkraste, och det mest rimliga rent sakligt, torde vara att klassificera U 785 som en möjlig Ingvarssten (se även diskussion nedan, samt under Vg 1). Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Vad som talar för att detta är en Ingvarssten är det faktum att det vore mer än märkligt att detta fjärran Särkland skulle nämnas som dödsort i en runtext från 1000-talet på någon runsten utanför Ingvarsstenarna. Det går dock ej att utesluta. Vi vet att vikingarna i tidigare skeden, innan 1000-talet, idkade mycket handel i dessa regioner. Dessutom är ornamentiken utförd i stilgrupp Pr 1, vilket - om denna sten är en Ingvarssten - skulle innebära att den kronologiskt ligger i den tidigaste stilgrupp som skulle kunna vara rimlig att godtaga för en sådan.

3.2.4. Västmanland Västmanland besitter en runsten som av forskningen diskuterats i sammanhang av ”osäkra” Ingvarsstenar; Vs 1.

Vs 1 (Vs 2). Stora Rytterns kyrkoruin, Rytterns sn. Runinskriftens innehåll: + kuþlefR + seti : stff : auk : sena : þasi : uftiR slakua : sun : sia : etaþr : austr * i * karusm *

49

GuðlæifR satti staf ok stæina þasi æftiR Slagva, sun sinn, ændaðr austr i Garðum(?)/Chorezm(?). Gudlev satte stav och dessa stenar efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdariket(?). Texten är väl bevarad och meddelar att Gudlev har rest en stav och ett antal stenar över sin son Slagve, vilken har dött i antingen Gårdarike eller Chorezm. Det sista ordet i inristningen anses svårtolkat, men om det är Chorezm som avses, så skulle runstenen med viss sannolikhet kunna anses tillhörig Ingvarsgruppen (se diskussion nedan). Ornamentikens innehåll: Innehåller två dominerande bandade runslingor, varav en inre runslinga i ett ormliknande rundjur, i två nedre koppel som tillsammans med en yttre bandad runslinga bildar en nedtill öppen båge och utgör huvuddelen av inristningen. Till detta kommer, nedtill till vänster, en kort obandad runrad med sex runor utanför den yttre runraden. Stilgruppen bedöms vara Pr 3. Runstenen anses också höra samman med den endast ornerade, korsristade, stenen Vs 2, utgörande ett monument av två parstenar. Denna besitter ett rikt ornerat kristet kors, sinnrikt sammanflätat genom en ring (och i övrigt utstyrt med ett antal mer eller mindre invecklade detaljer i sina från basen utsvängda korsarmar). Kontext: Står på ödekyrkogården tillsammans med Vs 2, vilken besitter korsornament (se ovan) utan inskrift, men anses vara del av samma monument och åsyftad i Vs 1:s inskrift genom formuleringen “dessa stenar”. Båda stenarna återfanns 1938 genom kyrkoruinens restauration. Vs 1 låg med ristningsytan uppåt, som kombinerad golvsten och grundsten till dörrposterna i den igenmurade västportalen, medan Vs 2 hittades vid schaktning av koret till höger om den östligaste valvpelaren, intill ruinens nordliga vägg (VSR:6). Bedömning: Skulle möjligen kunna höra till Ingvarsgruppen om det är Chorezm som åsyftas i textens sista ord, varför jag klassificerar denna sten som en övrig runsten av intresse för Ingvarsgruppen (se vidare i diskussionen nedan). Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: S. B. F Jansson (VSR:8) menar dock att tolkningen “Gårdarike” är den troligaste, och belyser att den egendomliga runföljden som ger “karusm” torde vara en felristning, inte minst eftersom flera stavfel finns i texten. Alltså är det troligt att det egentligen ska stå “karþum” (Garðum). Formuleringen ”austr i Garðum” syftar på Gårdarike, och känt från ett flertal inskrifter. Dock håller Jansson öppet för att det faktiskt kan handla om Chorezm, ett urgammalt kulturland vid Aralsjöns södra sida. Framförallt i ett tidigare skede av vikingatiden var detta land ett utgångsläge för vikingarnas handel avseende Centralasien, men vid tiden för denna runstens resande, runt 1000-talets mitt, var den rollen av allt att döma utspelad sedan länge (VSR:9). Utifrån ett dylikt scenario uppstår således det rimliga i att runstenen, om ordet ifråga kan tolkas som ”Chorezm”, möjligen kan ha något med Ingvarståget att göra, eftersom detta för sin tid så unikt långväga vikingatåg rörde sig i, eller i relativ närhet till, dessa regioner.

3.2.5. Östergötland Östergötland besitter en runsten som av forskningen diskuterats i sammanhang av ”osäkra” Ingvarsstenar; Ög 30.

Ög 30. Skjorstad, Tåby sn, Björkekinds hd. Runinskriftens innehåll:

50

: siksten : let : rasti : stain : þe(n)... : eftiR : ikuar : sun : sin : han : uarþ : austr : tauþr : Sigstæinn let ræisa stæin þenn[a] æftiR Ingvar, sun sinn. Hann varð austr dauðr. Sixten lät resa denna sten efter Ingvar, sin son. Han blev död österut. Texten är väl bevarad och meddelar att en Sixten lät resa runstenen efter sin son Ingvar, vilken har avlidit österut. Båda de nämnda namnen är fornnordiska. Ornamentikens innehåll: En ensam bandad runslinga i ett rundjur, en orm, fyller ut runstenens sidor och bildar en långsmal båge, vari upptill finns ett kristet kors. Korset sitter centralt, strax innanför ormens båge, och är markant, dock ej av ansenlig storlek. Korsets mitt består av två cirklar som bildar en ring, och de lätt oregelbundet utförda korsarmarna är formerade som ett andreaskors. Ett smärre V-format gehäng är vidfäst de båda nedre korsarmarna. Stilgruppen är Fp med inslag av Pr 1 - Pr 2 (upprullad svans med förtjockning och ett tumliknande utskott). Kontext: Står nu rest väster om en bergvägg, något öster om Skjortstads gård, vid vägen från Tåby till Grönhög, i Furingstads sn. Runstenen har förr (tillsammans med Ög 29) vid många tillfällen upptäckts vid vägröjningar vid Grönhögs vad, och i VHAA finns sådana uppgifter från 1623, 1723 och 1728 (ÖGR:27). Bedömning: Ög 30 innebär problematik för forskning kring Ingvarsgruppens runstenar. Å ena sidan uppfyller den de kriterier som rimligen kan ställas på fastställandet av en Ingvarsten, å andra sidan raserar textinnehållet i sådana fall viktiga pusselbitar avseende vissa av de runstenar som av tradition räknas till Ingvarsgruppen. Ibland tycks stenen ignoreras, stundom har den diskuterats. Stenen kvalificerar sig i princip på text-kontextuella grunder som säker Ingvarssten (“Ingvar“, “död österut”), samtidigt som den starkt måste ifrågasättas på social-kontextuella grunder (att Sixten skulle ha varit namnet på Ingvar den vittfarnes fader, samt att Östergötland skulle ha varit dessas hemtrakter). I det här fallet prioterar jag inte den text-kontextuella faktorn framför de socialkontextuella faktorerna, utan vill placera denna runsten i gruppen övriga runstenar av intresse för Ingvarsgruppen (Se vidare motivation i diskussionen nedan). Övrig diskussion eller omständigheter av särskilt intresse: Denna sten syns alltmer sällan i diskussionen kring osäkra Ingvarsstenar, och det är väl egentligen inte att undra på. Det finns många goda skäl att vilja bortse från denna. Men det finns också goda anledningar att inte göra det. En genomgång av problematiska fakta och omständigheter ger följande utfall av påverkande element i min bedömning av runstenen: 1. Stenen uppfyller i mycket hög grad de grundkriterier som rimligen kan ställas på en Ingvarssten avseende nyckelord och text-kontext (“Ingvar“ resp “död österut”). 2. En viss Sixten har rest stenen efter sin son Ingvar. Detta skulle då innebära att Ingvar den vittfarnes far var från Östergötland och hette Sixten (istället för den ofta antagna Emund), vilket ju helt skulle kullkasta mångas teorier (se t ex Larsson 1990a, 1990b, 2000, 2002). 3. Det kan tyckas märkligt att denne store 1000-talsgestalt (Mellansveriges av sin egen samtid absolut mest omskrivne vikingahövding), Ingvar den vittfarne, av sin fader endast skulle få en så pass ringa runsten rest efter sig. Detta är ett argument mot att denna sten skulle gälla Ingvar den vittfarne. Det är dock inte ett helt och hållet

51

övertygande argument. Många stormän från denna tid har ingen sten alls rest efter sig, och många som har det har ganska enkla stenar som är varken mer eller mindre glamorösa än denna. Dessutom är Ög 30 mycket vacker, och smakfullt ornerad, om än ej överdådig. 4. Visst kan denna sten gälla någon annan Ingvar - men - det går inte att utesluta att den faktiskt gäller Ingvar den vittfarne. Detta gör att den inte bör negligeras. 5. Jag själv ansluter i hög grad till uppfattningen att de flesta indicier tyder på att Ingvar den vittfarne var från Södermanland, Strängnästrakten, och att mycket också tyder på att hans fader hette Emund (Se 3.1). Min slutsats på basis av det sammantagna ovanstående blir att denna sten sannolikt ej rör Ingvar den vittfarne, men att stenen sannerligen ej heller ska ignoreras. Den bör upptagas bland övriga runstenar av intresse för Ingvarsgruppen.

52

3.3. Utvärdering med nytt grupperingsförslag Man har tidigare, mer eller mindre formellt, delat in Ingvarsgruppen i de två undergrupperna ”säkra” och ”osäkra” Ingvarsstenar. Vid en initial granskning av de stenar som ingår i dessa undergrupper tycks ett antal problem och brister föreligga avseende en rad omständigheter. Bland annat borde några av de ”säkra” Ingvarsstenarna ifrågasättas som varande säkra, samtidigt som det bland de ”osäkra” möjligen finns anledning att ifrågasätta huruvida en och annan sten överhuvudtaget borde figurera. Dessutom finns det skäl som talar för att stenar som inte räknas in egentligen borde göra så. Avgränsningen avseende Ingvarsgruppen har därför ansetts behövas göras strängare och mera tydlig, vilket exempelvis skulle kunna göras genom att utöka dessa undergrupper genom att tillföra lämpligt antal kategorier. Syftet med detta är att framställa en mer källkritisk gruppering än den som tidigare har förelegat. Dock gör jag därmed inga som helst anspråk på att min gruppering skulle vara den definitiva. De kategorier som har ansetts relevanta är definierade enligt följande: Säkra Ingvarsstenar är sådana som enligt undersökningens uppställda kriterier kan anses som säkerställda Ingvarsstenar. Troliga Ingvarsstenar är sådana som på ett motsvarande sätt som ovan besitter indicier som påvisar att dessa runstenar med stor sannolikhet troligen kan vara Ingvarsstenar, utan att de ändå kan anses säkerställda. Möjliga Ingvarsstenar är sådana som i lägre grad än föregående kan uppvisa egenskaper som påvisar att dessa runstenar med stor sannolikhet kan vara Ingvarsstenar, men som ändå i sitt innehåll uppvisar element som gör att de inte kan uteslutas som högst möjliga sådana. Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen är sådana som måste kunna anses som högst intressanta i diskussionen kring denna runstensgrupp. Detta kan vara av helt olika skäl. Med utgångspunkt från vad som har hittills anförts ovan lämnas härmed följande förslag till ny gruppering avseende Ingvarsgruppen, avsett att ersätta den något oprecisa uppdelningen i ”säkra” och ”osäkra” Ingvarsstenar som tidigare varit rådande: Grupp 1. Säkra Ingvarsstenar (21 st) Sö 9. Lifsinge, Dillnäs sn, Daga hd. Sö 105. Högstena, Kjula sn, Öster Rekarne hd. Sö 107. Balsta, Klosters sn, Öster Rekarne hd. Sö 108. Gredby, Klosters sn, Öster Rekarne hd. (Nu i Eskilstuna). Sö 131. Lundby, Lids sn, Rönö hd. Sö 173. Tystberga, Tystberga sn, Rönö hd Sö 179. Gripsholm, Kärnbo sn, Selebo hd. Sö 254. Vansta, Ösmo sn, Sotholms hd. Sö 281. Strängnäs, Domkyrkan. Sö 287. Hunhammar (nu Norsborg), Botkyrka sn, Svartlösa hd. Sö 320. Stäringe, Årdala sn, Villåttinge hd. Sö 335. Ärja ödekyrka, Åkers sn, Åkers hd. U 439. Steninge, Husby-Ärlinghundra sn. U 644. Ekilla bro, Yttergrans sn. U 654. Varpsund, Vi ägor, Övergrans sn. U 661. Råby, Håtuna sn. U 778. Svinnegarns kyrka.

53

U 1143. Tierps kyrka. U Fv1992;157. Husby-Ärlinghundra s:n, Arlanda, Måby ägor. Vs 19. Berga, Skultuna sn. Nu vid Skultuna bruk. Ög 155. “Sylten”, Bjällbrunna ägor, Styrstads sn, Lösings hd. Grupp 2. Troliga Ingvarsstenar (3 st) M 4. ”Lilla Attmars-stenen”, Attmars kyrka, Attmars sn. Sö 277. Strängnäs, Domkyrkan. Sö 360. Bjuddby, Blacksta sn, Oppunda hd. Grupp 3. Möjliga Ingvarsstenar (2 st) Sö 279. Strängnäs, vid Domkyrkan. U 785. Tillinge kyrka. Grupp 4. Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen (8 st) Sö 96. Jäders kyrka, Östra Rekarne hd. Sö 278. Strängnäs, Domkyrkan. U513. Rimbo kyrka. U 540. Husby-Lyhundra kyrka. U 837. Alsta, Nysätra sn. Vs 1. Stora Rytterns kyrkoruin, Rytterns sn. Ög 30. Skjorstad, Tåby sn, Björkekinds hd. Ög 145. Dagsberg, kyrkogårdsmuren, Lösings hd.

54

4. Sammanfattning 4.1. Inledning med redovisning av syfte och källmaterial Syftet med denna uppsats har främst varit att definiera de runstenar som kan sägas tillhöra den s k Ingvarsgruppen, med vilket menas definiering av de minsta gemensamma nämnare som bör vara närvarande för att man på säkrast möjliga grunder ska kunna hävda en runsten tillhörig denna artefaktgrupp, och i vilken grad så kan hävdas. Inom ramarna för undersökningen har därvid fokus och prioritering legat på vad runstenarna rent faktiskt meddelar. Tidigare forskning har plägat dela in Ingvarsgruppen i de två undergrupperna ”säkra” och ”osäkra” (eller ”tveksamma”) Ingvarsstenar. Om detta ska ses som en formell kategorisering eller något som fallit sig naturligt i diskussionen har jag lämnat obeaktat, men faktum kvarstår att förfarandet har lett till att det allt oftare har talats om säkra respektive osäkra Ingvarsstenar inom såväl forskning som i mer allmän kunskapsdiskussion, populärvetenskap etc.. Detta är i grunden problematiskt, eftersom flera grundläggande problem och brister kan konstateras avseende ett flertal aspekter vad gäller denna gruppering. T ex har en del av de s k ”säkra” Ingvarsstenarna med största fog ifrågasatts i denna undersökning, samtidigt som de s k ”osäkra” har ansetts utgöra en synnerligen ickehomogen kategori med det i tanke att de besitter såpass varierande egenskaper. Vissa av dessa ”osäkra” Ingvarsstenar har därvidlag framstått som mycket troliga Ingvarsstenar, medan andra uppenbarligen endast har kunnat anses som perifert intressanta. Föreliggande undersökning har genom analys av runstenars innehåll i text och ornament, samt under iakttagelse av uppställda kriterier och definitioner, i förekommande fall med socialkontextuell analys inkluderad, dels försökt fastställa vilka runstenar som kan betraktas som säkra Ingvarsstenar, dels försöka göra en relevant gradering av de som studien bedömer som osäkra. Det sammantagna syftet för undersökningen har därmed varit att upprätta en bättre definitionsgrund för stenarna i Ingvarsgruppen, och samtidigt göra en utredning av dess innehåll. Vad gäller materialet för undersökningen, så har detta bestått av de runstenar som ingår i Ingvarsgruppen och som av forskningen plägar kallas ”säkra” Ingvarsstenar. Till detta har kommit ett antal runstenar, som antingen kallas eller kan kallas ”osäkra” Ingvarsstenar. För tillgången till undersökningsmaterialet har jag i förstone anlitat KVHAA:s Sveriges Runinskrifter (SR) (1900-), band 2, 3, 7, 8, 9 och 13, samt Uppsala universitets samnordiska runtextdatabas (SRT). Till detta kommer ett antal fältstudier, samt i någon mån en del annan (av RAÄ) accepterad litteratur; t ex tidskriften Fornvännen (Fv). 4.2. Resultat Den grundläggande frågeställning som har utgjort ramverket för föreliggande studie och undersökning har varit: Vilka runstenar kan betraktas som säkra Ingvarsstenar? Genom analys av runstenarnas innehåll i text och ornament, under iakttagelse av uppställda kriterier och definitioner, i förekommande fall med socialkontextuell analys inkluderad, har undersökningen därvidlag dels försökt att fastställa vilka runstenar som kan betraktas som säkra Ingvarsstenar, dels försökt göra en relevant gradering av de som bedömts som osäkra. En övergripande utgångspunkt har varit att kategoriseringen avseende Ingvarsgruppen borde göras strängare och mera tydlig avseende såväl de ”säkra” som de ”osäkra” Ingvarsstenarna. Vad gäller de sistnämnda har detta genomförts genom att tillföra ett lämpligt antal kategorier av undergrupper. Innehållet av denna undersöknings resultat består av en källkritisk analys av Ingvarsgruppen, vilken har strävat efter att frambringa en tydligare, säkrare och mera rättvisande bild av dessa

55

runstenars faktiska innehåll. Att få detta tydligare definierat än vad som hittills varit fallet är en viktig utredning, eftersom Ingvarsgruppen är den äldsta inhemska källa som på ett, förhållandevis, säkert och nyanserat sätt beskriver en för det mellansvenska samhället viktig händelse. I sin egenskap av sammanhängande runstensgrupp har den en betydande potential att delge oss svar om bl a sociala, rituella och religiösa aspekter avseende det vikingatida samhället vid mitten av 1000-talet utöver den i sig viktiga information om själva Ingvarståget. Ingvarsgruppen ger genom sin omfattning också en unik möjlighet till statistiska och rumsliga analyser. Runstensgruppen utgör därmed en unik möjlighet till förståelse för det mellansvenska samhället och dess föreställningsvärld under den yngre vikingatiden/yngre järnåldern. I grunden handlar undersökningen därför också om att vara behjälplig i uppgiften att belysa en större problematik, eftersom forskningen underlättas genom tydligast möjliga definitioner. Ett förslag på en ny grupperingsmodell avseende Ingvarsgruppen har framtagits och presenterats (se 3.3). Denna utgöres av ett, enligt min bedömning, mera relevant antal kategorier än vad som tidigare varit fallet med endast de två, i mitt tycke, otillräckliga kategorierna ”säkra” och ”osäkra” (eller ”tveksamma”) Ingvarsstenar. Kategorierna enligt föreliggande grupperingsmodell har bestått av: 1. Säkra Ingvarsstenar. 2. Troliga Ingvarsstenar. 3. Möjliga Ingvarsstenar. 4. Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen. Med en förhoppning om att detta är ett relevant förslag, gör jag mig därmed ändå inga föreställningar om att detta skulle vara en slutgiltig grupperingsanalys av Ingvarsgruppens runstenar. Däremot anser jag att förslaget, och resultatet i övrigt, är giltigt och tillämpningsbart i sådan grad att det ej kan negligeras. Inte minst i egenskap av underlag för en intressant fortsatt diskussion. Det sammantagna resultatet av undersökningen är därmed att en bättre definitionsgrund har upprättats för stenarna i Ingvarsgruppen, samtidigt som en relevant utredning av dess innehåll har utförts.

56

Bilaga 1. Översiktskarta Rumslig utbredning av undersökningens 21 säkra Ingvarsstenar

Karta av förf. Landskapsgränser är nutida i orienterande syfte.

57

Bilaga 2. Studiens undersökta runstenar i bild Att visa undersökningens samtliga undersökta runstenar i bild - med möjlighet att studera inskrifter och ornament såsom de framstår i inristningarna - har ansetts nödvändigt för den vetenskapliga framställningen. Nämnas bör anledningen till att, i förekommande fall, visa äldre avbildningar; teckningar, kopparstick, träsnitt etc. Dessa visar att de äldre avbildningarna vanligen är mycket pålitliga (även om det skall sägas att de stundom också kan ha en del brister). Att visa denna aspekt är viktig, inte minst för trovärdigheten avseende äldre avbildningar av stenar som numera är förkomna (dvs Sö 287 och U 439 avseende Ingvarsstenarna). I ett fall, U 1143, har flera äldre avbildningar visats. Detta för att det ansetts viktigt att belysa att det ofta finns ett ganska brett jämförelsematerial att utvärdera. U 1143 har också ansetts vara ett bra val för denna något utvidgade avbildningsbetraktelse, eftersom denna runsten numera är mycket förvittrad med en relativt nedsliten inristning som följd. För användning av bildmaterial av andra än författaren hänvisas till gällande lagstiftning avseende vetenskapliga framställningar.

58

Grupp 1. Säkra Ingvarsstenar enligt föregående studie Sö 9. Lifsinge, Dillnäs sn, Daga hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

Sö 105. Högstena, Kjula sn, Öster Rekarne hd.

Båda efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

59

Sö 107. Balsta, Klosters sn, Öster Rekarne hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell, Efter träsnitt av Johan Hadorph (B 746). (SÖR).

Sö 108. Gredby, Klosters sn, Öster Rekarne hd. (Nu i Eskilstuna).

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR). Efter träsnitt av Johan Hadorph (B 751)

60

Sö 131. Lundby, Lids sn, Rönö hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

Sö 173. Tystberga, Tystberga sn, Rönö hd

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR). Efter träsnitt av Johan Hadorph och Johan Peringskiöld (B 818).

61

Sö 179. Gripsholm, Kärnbo sn, Selebo hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

Sö 254. Vansta, Ösmo sn, Sotholms hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

62

Sö 281. Strängnäs, Domkyrkan.

Foto förf.

Sö 287. Hunhammar (nu Norsborg), Botkyrka sn, Svartlösa hd.

Efter träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 686).

63

Sö 320. Stäringe, Årdala sn, Villåttinge hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR). Efter träsnitt av Johan Peringskiöld (B 746)

Sö 335. Ärja ödekyrka, Åkers sn, Åkers hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

64

U 439. Steninge, Husby-Ärlinghundra sn.

Efter träsnitt av Johannes Bureus (1624; F a 10:1 nr 37; F f 6:149).

U 644. Ekilla bro, Yttergrans sn.

Efter foto av Iwar Andersson (UR3). Efter träsnitt av Johan Leitz & Johan Hadorph (t ex B 334).

65

U 654. Varpsund, Vi ägor, Övergrans sn.

Efter foto av Iwar Andersson Efter träsnitt avJohan Leitz (UR3). & Johan Hadorph (B 746). U 661. Råby, Håtuna sn.

Efter foto av Iwar Andersson (UR3). Efter träsnitt av Johan Leitz & Johan Hadorph (B 305).

66

U 778. Svinnegarns kyrka.

Efter foto av Nils Lagergren (UR3). Efter träsnitt av Johan Leitz & Johan Hadorph (B 634).

67

U 1143. Tierps kyrka.

Efter foto av Iwar Andersson (UR4). Efter träsnitt av Johan Hadorph & Petrus Helgonius (B 655).

Efter kopparstick av Johannes Bureus Efter teckning av Johannes Bureus Efter teckning av Johannes (F f 6). (F a 10:2). Rheselius (F 1 I; Rhezelius1915-17). .

68

U Fv1992;157. Husby-Ärlinghundra s:n, Arlanda, Måby ägor.

Foto förf.

Vs 19. Berga, Skultuna sn. Nu vid Skultuna bruk.

Efter foto av Nils Lagergren Efter teckning av Richard Dybeck Efter teckning av Herman Hofberg (VSR). (VSR). (VSR).

69

Ög 155. “Sylten”, Bjällbrunna ägor, Styrstads sn, Lösings hd.

Efter foto av Erik Brate (ÖGR). Efter träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 857).

70

Grupp 2. Troliga Ingvarsstenar enligt föregående studie M 4. ”Lilla Attmars-stenen”, Attmars kyrka, Attmars sn.

Foto förf.

71

Sö 277. Strängnäs, Domkyrkan.

Foto förf.

Efter träsnitt av Johan Hadorph och Johan Peringskiöld (B 704).

72

Sö 360. Bjuddby, Blacksta sn, Oppunda hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

73

Grupp 3. Möjliga Ingvarsstenar enligt föregående studie Sö 279. Strängnäs, vid Domkyrkan.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

Efter träsnitt av Johan Hadorph och Johan Peringskiöld (B 701).

74

U 785. Tillinge kyrka.

Efter foto av Nils Lagergren (UR3). Efter träsnitt av Petrus Helgonius (Träsnittets egentliga och Johan Hadorph (F h; B 248). lägesperspektiv). Här i lägesförändring för jämförelse.

75

Grupp 4. Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen Sö 96. Jäders kyrka, Östra Rekarne hd.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).

Sö 278. Strängnäs, Domkyrkan.

Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR). Efter träsnitt ( utifrån teckning) av Christian Ehrenhoff (B 702).

76

U513. Rimbo kyrka.

Efter foto av Harald Faith-Ell Efter träsnitt av Petrus Helgonius och Johan Hadorph (B 243). (UR2).

U 540. Husby-Lyhundra kyrka.

Efter foto av E Mattsson (UR2). Efter kopparstick av Johannes Bureus (KB:F f 6, nr 220).

77

U 837. Alsta, Nysätra sn.

Efter foto av Nils Lagergren (UR3).

78

Vs 1 (Vs 2). Stora Rytterns kyrkoruin, Rytterns sn.

Vs 1 efter foto av Marianne Gustafsson (VSR).

Vs 2 efter foto av Nils Lagergren (VSR).

79

Ög 30. Skjorstad, Tåby sn, Björkekinds hd.

Efter teckning av Erik Brate (ÖGR).

80

Ög 145. Dagsberg, kyrkogårdsmuren, Lösings hd.

Efter foto av Erik Brate (ÖGR).

Efter träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 859).

81

Referenser Förkortningar ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. B = Bautil (Se Göranson under tryckta källor och litteratur). BÅ = Bronsålder F a 6 = Bureus, Johannes. Collectanea runica. Avskrifter av runstenar. Samt: Appendix med div. annotationer (lösa blad). (Se även otryckta källor). F a 10:1 och 2 = Bureus, Johannes. Monumenta veterum gothorum in patria. (Se även otryckta källor). F f 6 = Bureus, Johannes. Runstenar i kopparstick och träsnitt. (Se även otryckta källor). F h = Peringskiöld, Johan. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo- Gothorum. (Se även otryckta källor). F h 3 = Peringskiöld, Johan. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo- Gothorum, vol 3; Attundaland. (Se även otryckta källor). F h 4 = Peringskiöld, Johan. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo- Gothorum, vol 4; Fjädrundaland, Västmanland och Dalarna. (Se även otryckta källor). F h 6 = Peringskiöld, Johan. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo- Gothorum, vol 6; Södermanland, Närke, Värmland (Se även otryckta källor). F h 7 = Peringskiöld, Johan. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo- Gothorum, vol 7; Östergötland. (Se även otryckta källor). F l 1 = Bureus, Laurentius. Avritningar av kyrkor, runstenar, gravstenar m m. (Se även otryckta källor). F l 5 = Peringskiöld, Johan. Monumenta Sudermannica. (Se även otryckta källor). F l 5:2 = Peringskiöld, Johan. Monumenter och Elogier efter våra förfäder uti hennes Majt:s Riksänkedrottningens livgeding och Gripsholms län (1684). Besedda och avtagna av Johan Peringer. (Se även otryckta källor). F l 5:5 = Peringskiöld, Johan. Södermanlands antikviteter och runestenar (1686). Besiktigade och avtagna av J. Peringer. (Se även otryckta källor). F l 9 = Ransakningar om antikvitererna 1667-84. (Se även otryckta källor). F m 60 = Celsius, Olof d ä Svenska runstenar. (Se även otryckta källor). Fp = Stilgruppen fågelperspektiv i Ann-Sofie Gräslunds typologiska system. Fv = Fornvännen Gs (+ nr) = Gästriklands runinskrifter i nummerordning. hd = Härad hs = Handskrift JÅ = Järnålder KB = Kungliga Biblioteket KVHAA = Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien M (+ nr) = Medelpads runinskrifter i nummerordning. Pr 1, Pr 2, Pr 3, Pr 4, Pr 5 = Stilgrupper i Ann-Sofie Gräslunds typologiska system. RAÄ = Rikantikvarieämbetet Rak = Stilgrupp för runristningar. Raä (+ nr) = Objekt i fornlämningsregistret, RAÄ. SHM = Statens historiska museer (kortregistret). Stockholm. SR = Sveriges Runinskrifter (1900-). KVHAA, Stockholm. SRT = Samnordisk Runtextdatabas. (http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm.). Uppsala universitet. sn = Socken Sö (+ nr) = Södermanlands runinskrifter i nummerordning. SÖR = Sveriges Runinskrifter, Bd 3; Södermanlands runinskrifter, H. 1-4. 1924-36. Granskade och tolkade av Brate, E. och Wessén, E. H. KVHAA, Uppsala. (Se även tryckta källor och litteratur). U (+ nr) = Upplands runinskrifter i nummerordning. UR2 = Sveriges Runinskrifter, Bd 7; Upplands runinskrifter, D. 2. H. 1-3. 1943-46. Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson, S. B. F. KVHAA, Uppsala. (Se även tryckta källor och litteratur). UR3 = Sveriges Runinskrifter, Bd 8; Upplands runinskrifter, D. 3. H. 1-3. 1949-51. Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson, S. B. F. KVHAA, Uppsala. (Se även tryckta källor och litteratur).

82

UR4 = Sveriges Runinskrifter, Bd 9; Upplands runinskrifter, D. 4. H. 1-3. 1953-58. Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson, S. B. F. KVHAA, Uppsala. (Se även tryckta källor och litteratur). Vs (+ nr) = Västmanlands runinskrifter i nummerordning. VSR = Sveriges Runinskrifter, Bd 13; Västmanlands runinskrifter. 1953-58. Granskade och tolkade av Jansson, S. B. F. KVHAA, Uppsala. (Se även tryckta källor och litteratur). Ög (+ nr) = Östergötlands runinskrifter i nummerordning. ÖGR = Sveriges Runinskrifter, Bd 2; Östergötlands runinskrifter, H. 1-3. 1911-18. Granskade och tolkade av Brate, E. KVHAA, Uppsala. (Se även tryckta källor och litteratur). Runristningar M 4, Sö 9, Sö 96, Sö 105, Sö 107, Sö 108, Sö 131, Sö 173, Sö 179, Sö 254, Sö 277, Sö 278, Sö 279, Sö 281, Sö 287, Sö 320, Sö 335, Sö 360, U 439, U 513, U 540, U 644, U 654, U 661, U 778, U 785, U 837, U 1143, U Fv1992;157, Vs 1 (inkl Vs 2), Vs 19, Ög 30, Ög 145, Ög 155. Otryckta källor Bureus, Johannes. F a 6. Collectanea runica. Avskrifter av runstenar. Samt ett Appendix med div. annotationer (lösa blad). KB, hs. Stockholm. (En intressant muntlig uppgift genom Jan-Eric Ericson [2010-03-23] på KB:s hs- avdelning kan också meddela iakttagelsen att det på ett gammalt katalogblad även står antecknat: ”…tyckas vara de första av Burei samlingar, och åtskilligt däribland ännu för honom otydeligt, vilket han vidare ville studera på. De första avskrifterna äro tagna anno 1594.”). Bureus, Johannes. F a 10:2. Monumenta veterum gothorum in patria. KB, hs. Stockholm. Bureus, Johannes. F f 6. Runstenar i kopparstick och träsnitt. KB, hs. Stockholm. Bureus, Laurentius. F l 1. Avritningar av kyrkor, runstenar, gravstenar m m. KB, hs. Stockholm. Celsius, Olof d ä. F m 60. Svenska runstenar. KB, hs. Stockholm. Peringskiöld, Johan. F h. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo- Gothorum. KB, hs. Stockholm. [Fh 1-10 är volymer innehållande 17 ”böcker”. Dessutom tillkommer en registerdel. Indelningen kan ha med förberedelse av tryckning av detta monumentalverk att göra, en tryckning som aldrig kom till stånd (se även kap 4).] Peringskiöld, Johan. F h 3. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo- Gothorum, vol 3; Attundaland. KB, hs. Stockholm. Peringskiöld, Johan. F h 4. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo- Gothorum, vol 4; Fjädrundaland, Västmanland och Dalarna. KB, hs. Stockholm. Peringskiöld, Johan. F h 6. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo- Gothorum, vol 6; Södermanland, Närke, Värmland. KB, hs. Stockholm. Peringskiöld, Johan. F h 7. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo- Gothorum, vol 7; Östergötland. KB, hs. Stockholm.

83

Peringskiöld, Johan. F l 5. Monumenta Sudermannica. KB, hs. Stockholm. Peringskiöld, Johan. F l 5:2. Monumenter och Elogier efter våra förfäder uti hennes Majt:s Riksänkedrottningens livgeding och Gripsholms län (1684). Besedda och avtagna av Johan Peringer. KB, hs. Stockholm. Peringskiöld, Johan. F l 5:5. Södermanlands antikviteter och runestenar (1686). Besiktigade och avtagna av J. Peringer. KB, hs. Stockholm. Ransakningar om antikvitererna 1667-84. F l 9 (Rapportinsamling på Johan Hadorphs initiativ - min anm). KB, hs. Stockholm. Muntliga källor Ericson, Jan-Eric. Bibliotekarie KB, handskriftsavdelningen. 2010-03-23. Snaedal, Thorgunn, 1 antikvarie RAÄ. 2010-03-17. Offentliga handlingar Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter. 1666. Se t ex RAÄ:s hemsida. Tryckta källor och litteratur Almgren, Bertil. 1955. Bronsnycklar och djurornamentik. Uppsala. Andrén, Anders. 1997. Mellan ting och text. En introduktion till de historiska arkeologierna. Bruno Östlings bokförlag Symposium AB, Stockholm. Aristoteles. Metafysiken. Bok IV. Grekland. Arne, Ture Johnsson. 1947. ’’Austr i Karusm’ och Särklandsnamnet’. Fornvännen 42, ss 290- 305. Stockholm. Brate, Erik. 1911-18. Sveriges Runinskrifter, Bd 2; Östergötlands runinskrifter, H. 1-3. 1911- 18. Granskade och tolkade av Brate, E. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Uppsala. (Se ÖGR under förkortningar). Brate, Erik. 1922. Sveriges runinskrifter. Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm. Brate, Erik & Wessén, Elias H. 1924-36. Sveriges Runinskrifter, Bd 3; Södermanlands runinskrifter, H. 1-4. 1924-36. Granskade och tolkade av Brate, E. och Wessén, E. H. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Uppsala. (Se SÖR under förkortningar). Braun, Feodor. 1910. ‘Hvem var Yngvarr enn viðforli? Ett bidrag till Sveriges historia under XI århundradets första hälft’, Fornvännen 5, ss 99-118. Stockholm.

84

Brocman, Nils R. 1762. Sagan om Ingwar Widtfarne och hans son Swen, från gamla isländskan öfwersatt, och undersökning om wåre runstenars ålder, i anledning af samma saga, samt företal om sagans trovärdighet; hwaruti de förr hos oss utgifna sagors wärde tillika stadfästes. Altsammans, til nordiska historiens och språkets förbättring, utgifwet af Nils Reinhold Brocman. Lars Salvius, Stockholm. Brocman, Nils. 1762. ’Runstenar till Åminnelse av Ingwars Österländska Färd’. I: Nils Brocman: Sagan om Ingwar Widtfarne etc (se ovan), ss 90-105. Lars Salvius, Stockholm. Bureus, Johannes. 1599. Runokenslones lerespon. Runtavla. Stockholm. Bureus, Johannes. 1611. Runa ABC Boken. Cutterwitz, Stockholm. Bureus, Johannes. 1624. Monumenta Sveo-Gothica hactenus exculpta eller 48 runstenar i träsnitt. Uppsala. Carlsson, Anders. 1983. Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. Text och katalog. Stockholm Studies in Archaeology, 5. Stockholm. Christiansson, Hans. 1959. Sydskandinavisk stil. Studier i ornamentiken på de senvikingatida runstenarna. Uppsala. Curman, Sigurd. 1938. ’Hur vår historia räddas’, Fornvännen 33, ss 1-48. Stockholm. Dybeck, Richard. 1855. Svenska Run-Urkunder, Första Samlingen. Tryckte hos Joh. Beckman, Stockholm. Dybeck, Richard. 1859. Svenska Run-Urkunder, Andra Samlingen. Tryckte hos Joh. Beckman, Stockholm. Elmevik, Lennart & Peterson, Lena. 1989. ’De vikingatida runinskrifternas kronologi’. I: Lennart Elmevik, Lena Peterson, Svante Lagman & Henrik Williams (red.), Projektet de vikingatida runinskrifternas kronologi - En presentation och några forskningsresultat, s 7 - 11. Runrön. Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 1, Uppsala. von Friesen, Otto. 1909. ’Historiska runinskrifter I-II’, Fornvännen 4, ss 57-85. Stockholm. von Friesen, Otto. 1910. ’Hvem var Yngvarr enn viðforli?’, Fornvännen 5, ss 199-209. Stockholm. von Friesen, Otto. 1911. ’Historiska runinskrifter III-IV’, Fornvännen 6, ss 105-125. Stockholm. von Friesen, Otto. 1913. Upplands runstenar. En allmänfattlig öfversikt. Almqvist & Wiksell, Uppsala. von Friesen, Otto. 1928/Tredje omarbetade och utvidgade upplagan. Runorna i Sverige: en kortfattad översikt. Föreningen Urds skrifter 4, Uppsala.

85

Gräslund, Ann-Sofie. 1990-91. ’Runstenar - om ornamentik och datering I’, Tor 23, ss 113- 140. Uppsala. Gräslund, Ann-Sofie. 1992. ’Runstenar - om ornamentik och datering II’, Tor 24, ss 177-201. Uppsala. Gräslund, Anne-Sofie, 2002. ’De senvikingatida runstenarna i Jönköpings län: deras ornamentik och datering’. I: Jan Agertz & Linnea Varenius (red), Om runstenar i Jönköpings län, ss 139-154. Jönköpings läns museum, Jönköping. Gräslund, Anne-Sofie. 2006. ’Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds’. I: Gillian Fellows-Jensen, Marie Stoklund, Michael Lerche Nielsen & Bente Legarth Holmberg (red.), Runes and their secrets studies in runology, ss 117 - 140. Museum Tusculanum Press, University of Copenhagen, Danmark. Gustafsson, Anders. 2001. Arkeologihistoria som historia och som arkeologi. Studier i arkeologins egenhistorier. Institutionen för Arkeologi, Göteborgs universitet, Göteborg. Göranson, Johan (red). 1750. Bautil, det är: alle Svea ok Götha rikens runstenar, upreste ifrån verldenes år 2000 til Christi år 1000; för detta, efter glorvördigast i åminnelse konung Gustaf Adolfs ok konung Karl XI:tes befallning afritade ok til största delen : uti former inskurne; men nu, efter vår allernådigaste konung Fridrich I:stas befallning ok riksens högloflige ständers begäran, med några anmärkningar utgifne af Johan Göransson. Stockholm, tryckt hos Lars Salvius, 1750. (Se B under förkortningar). Hansen, Peter. 1902/Andra utgåvan. Illustreret dansk litteraturhistorie, bd 1. Det Nordiske Forlag Bogforlaget Ernst Bojesen, Köpenhamn. Hellbom, Algot. 1979. Medelpads runstenar. Sundsvalls museum, Sundsvall. Herschend, Frands. 2001. ’Pegas på tusentalet - attityder till runstensdiktning’, Fornvännen 96, ss 23-33. Stockholm. Hodder, Ian. 1986. Reading the Past. Current approaches to interpretation in archaeology. Cambridge University Press. Cambridge. U. K. Jansson, Sven B. F. 1946. ’Några okända uppländska runinskrifter’, Fornvännen 41, ss 257- 280. Stockholm. Jansson, Sven B. F. 1953-58. Sveriges Runinskrifter, Bd 13; Västmanlands runinskrifter. 1953-58. Granskade och tolkade av Jansson, S. B. F. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Uppsala. (Se VSR under förkortningar). Jansson, Sven B. F. 1984/Tredje upplagan (Första upplagan 1963). Runinskrifter i Sverige. Stockholm. Karlsson, Lennart. 1983. Nordisk form. Om djurornamentik. Statens historiska museum. Studies 3. Stockholm.

86

Larsson, Mats G. 1983. ’Vart for Ingvar den vittfarne?’, Fornvännen 78, ss 95-104. Stockholm. Larsson, Mats G. 1986. ’Ingvarstågets arkeologiska bakgrund’, Fornvännen 81, ss 98-113. Stockholm. Larsson, Mats G. 1990a. Runstenar och utlandsfärder: Aspekter på det senvikingatida samhället med utgångspunkt i de fasta fornlämningarna. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o, Lund. Larsson, Mats G. 1990b. Ett ödesdigert vikingatåg. Bokförlaget Atlantis, Stockholm. Larsson, Mats G. 1992. ’Utlandsfarare och runstenskronologi - replik till Per H. Ramqvist’, Fornvännen 87, ss 43-45. Stockholm. Larsson, Mats G. 2000. Sveahövdingens budskap. Bokförlaget Atlantis, Stockholm. Larsson, Mats G. 2002. ’Runstenarna vid Strängnäs domkyrka, Ingvar den vittfarne och en sörmländsk storgård’, Fornvännen 97, ss 87-96. Stockholm. Liljegren, Johan. 1832. Run-Lära. Tryct hos P. A. Norstedt & Söner, Stockholm. Liljegren, Johan. 1833. Run-Urkunder utgifne af Joh. G. Liljegren. Aftryck för Run- Forskningens Vänner. Tryckte hos P. A. Norstedt & Söner, Stockholm. Löfvendahl, Runo, Gustavson, Helmer, Lundberg, Bengt A. 2001. Runstensvittring under de senaste 400 åren. Riksantikvarieämbetets förlag, Stockholm. Montelius, Oscar. 1914. ’Svenska runstenar om färder österut. Ett bidrag till vikingatidens historia’, Fornvännen 9, ss 81-124. Stockholm. Peterson, Lena. 1989 (tredje, reviderade upplagan/2006). Svenskt Runordsregister. Runrön, Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 2, Uppsala. Peterson, Lena. 1994. ’Scandinavian Runic-text Data Base: a Presentation’. I: Björn Ambrosiani & Helen Clarke (red.), Developments Around the Baltic and the North Sea in the Viking Age, ss [305]-[309]. Birka Studies 3, The Twelfth Viking Age Congress, Stockholm. Peterson, Lena. 2004. Lexikon över urnordiska personnamn. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, Uppsala. Rhezelius, Johannes. 1915-17. Monumenta Uplandica. Reseanteckningar från åren 1635, 1636, 1638 (Bilaga till Upplands fornminnesförenings tidskrift, Bd 7) utg. af C. M. Stenbock och O. Lundberg, Uppsala. Schück, Henrik. 1931. ’Lars Bure eller Verelius?’, Fornvännen 26, ss 321-329. Stockholm.

87

Snaedal, Thorgunn. 1992. ‘Uppland, Husby-Ärlinghundra socken, Arlanda (Måby ägor)’. I: Helmer Gustavson, Thorgunn Snaedal & Marit Åhlén (red), ’Runfynd 1989 och 1990’, s 156-158, Fornvännen 87, ss 153-174. Stockholm. Sturlasson, Snorre. 1919-26. Konungasagor, 3 vol. Övers av Emil Olson. Gleerups förlag, Lund. Sveriges Runinskrifter (1900-). KVHAA, Uppsala. (Se även SR, SÖR, UR2-4, VSR & ÖGR under förkortningar). Svärdström, Elisabeth. 1936. Johannes Bureus arbeten om svenska runinskrifter. KVHAA, Stockholm. Svärdström, Elisabeth. 1970. ’Runfynd 1969’, Fornvännen 65, ss 301-313. Stockholm. Thompson, Claiborne. 1975. Studies in Upplandic runography. London-Austin. Wessén, Elias & Jansson, Sven B. F. 1943-46. Sveriges Runinskrifter, Bd 7; Upplands runinskrifter, D. 2. H. 1-3. 1943-46. Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson, S. B. F. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Uppsala. (Se UR2 under förkortningar). Wessén, Elias & Jansson, Sven B. F. 1949-51. Sveriges Runinskrifter, Bd 8; Upplands runinskrifter, D. 3. H. 1-3. 1949-51. Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson, S. B. F. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Uppsala. (Se UR3 under förkortningar). Wessén, Elias. 1952. ’Det svenska runverket. Ett 350-årsminne’, Fornvännen 47, ss 193-210. Stockholm. Wessén, Elias & Jansson, Sven B. F. 1953-58. Sveriges Runinskrifter, Bd 9; Upplands runinskrifter, D. 4. H. 1-3. 1953-58. Granskade och tolkade av Wessén, E och Jansson, S. B. F. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Uppsala. (Se UR4 under förkortningar). Wessén, Elias. 1960. Historiska runinskrifter. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar, filologisk-filosofiska serien, 6. Stockholm. Williams, Henrik. 1996. ’Vad säger runstenarna om Sveriges kristnande?’ I: Bertil Nilsson (red), Kristnandet i Sverige - Gamla källor och nya perspektiv, ss 45-84. Projektet Sveriges kristnande, Publikationer, 5. Uppsala. Worm, Ole. 1626. Fasti Danica etc. Salomon Sartorius, kgl. og Universitetsbogtrykker, Köpenhamn. Worm, Ole. 1643. Monumenta Danica etc. Salomon Sartorius, kgl. og Universitetsbogtrykker, Köpenhamn.

88

Åhlén, Marit. 2006. ’En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka’. I: Lena Peterson, Svante Strandberg & Henrik & Williams (red), Namn och runor: Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006, s 283-288. Namn och samhälle 17, Uppsala. Internet Yngvars saga viðförla. Heimasíða Netútgáfunnar. Netútgáfan - september 1997. http://www.snerpa.is/net/forn/yngvar.htm (2010-04-01). Tjodolf av Hvin. Ynglingatal. http://www.heimskringla.no/wiki/Ynglingatal_(B1) (2010-04- 01). (Ur: Jónsson, Finnur. 1912-1915. Den norsk-islandske skjaldedigtning; A: Tekst efter håndskrifterne, 2 vol. B: Rettet tekst, 2 vol. Gyldendal, Köpenhamn.) RAÄ: 1.raa.se/cms/extern/kulturarv/arkeologi_och_fornlamningar/att_lasa_runor_och_runinskrifter. html (2010-05-18). 2.raa.se/cocoon/fornsok/search.html (2010-05-18). Programvara Rundata 2.5 & Samnordisk runtextdatabas 2008. 2008. Uppsala universitet. (Se SRT under förkortningar).