nationellt godkända idrottsutbildningar...nationellt godkända idrottsutbildningar 5 förord...

Stefan Lund och Maria LiljeholmFoU-rapport 2012:4

Nationellt godkända idrottsutbildningar

– certifi ering och talangidentifi kation

Nationellt godkända idrottsutbildningar

– certifiering och talangidentifikation

Stefan Lund, LinnéuniversitetetMaria Liljeholm, Umeå universitet

Ladda hem rapporterna i pdf-format från www.rf.se/dokumentbank En komplett FoU-lista finns på www.rf.se.

Författare: Stefan Lund, Linnéuniversitetet och Maria Liljeholm, Umeå universitet Formgivning: Catharina Grahn, ProduGrafia Foto omslag: Bildbyrån

ISBN: 978-91-87385-02-5

3

Innehåll

Förord .....................................................................................................................................................................................5

Sammanfattning .........................................................................................................................................................6

Inledning ..............................................................................................................................................................................8Studiens kunskapsintressen .......................................................................................................................8Syfte .............................................................................................................................................................................. 10GY-11 i korthet .................................................................................................................................................. 11Metod ......................................................................................................................................................................... 12Studiens genomförande ............................................................................................................................. 14

Certifierings processen ........................................................................................................................................ 15Nationellt likvärdig idrottsutbildning ........................................................................................ 18Certifieringsmodeller .................................................................................................................................. 24Avslutande reflektion ................................................................................................................................... 27

Talang identifikation............................................................................................................................................. 29Klassifikationsscheman ............................................................................................................................ 29Idrottsspecifik talang .................................................................................................................................... 30Personlighet som talang .......................................................................................................................... 33Praktiskt förnuft ............................................................................................................................................... 35Narrativ om de lyckade talangerna .............................................................................................. 37Avslutande reflektion ................................................................................................................................... 39

Analytiska nedslag ................................................................................................................................................ 41Talangidentifikationsmodellen ......................................................................................................... 42

Litteratur ......................................................................................................................................................................... 44

N at i o N e l lt g o d k ä N d a i d r o t t s u t b i l d N i N g a r

5

Förord

Sverige är en av världens främsta idrottsnationer. Trots den lilla befolknings-mängden, klimatet och det avlånga landet har svensk idrott ständigt interna-tionella framgångar. Den svenska modellen, där samhälle och idrottsrörelse, gemensamt tar ett socialt och ekonomiskt ansvar för de aktivas elitidrotts-satsning och gymnasiestudier har sannolikt haft en stor betydelse.

Det handlar också om en filosofi där civil utbildning och elitsatsning går hand i hand. När en idrottare avslutar sin elitkarriär ska en utbildning fin-nas i botten som kan leda fram till ett arbete och ett fungerande socialt liv.

Sveriges riksdag har beslutat att ”Grundtanken i den svenska modellen är att elitidrottarna ska kunna gå vidare i ett normalt liv i samhället när de-ras idrottskarriärer är över. Det är därför ett nationellt intresse att unga elitidrottssatsande ungdomar ges möjligheter att kombinera utbildning och idrott under gymnasieåren” (Prop. 1998/99:107P).

Idag utbildas en elitidrottare i kombination med utveckling och träning av idrottsliga färdigheter. Utbildningen har blivit ett centralt inslag och inrät-tandet av skolämnet specialidrott har varit ett unikt och betydelsefullt inslag i idrottsrörelsens samverkan med det svenska skolsystemet.

I grunden handlar det om att ge alla lika förutsättningar att kunna satsa på och nå sin fulla potential som idrottare och människor. Kombinationen elit-idrott och utbildning ska ge möjligheter för varje idrottare att bli ¨vinnare i det långa loppet¨.

Men vad händer när ämnet specialidrott inte längre kan studeras på lokal nivå? När en ny gymnasiereform inrättar en helt ny modell, de Nationellt godkända Idrottsutbildningarna (NIU)? Varför blir en del elever första-handsmottagna och får inackorderingsstöd, men andra inte? Blir NIU ett kompletterande eller rent av konkurrerande system till det klassiska Riksi-drottsgymnasiesystemet (RIG)?

Huvudförfattare är Stefan Lund vid Linnéuniversitetet och Maria Liljeholm vid Umeå universitet är medförfattare. Stefan och Maria har haft en hög ambition och med forskarnas kritiska glasögon problematiserat implemen-teringen av de nationellt godkända idrottsgymnasierna i den nya gymnasie-reformen.

Rapporten ger förståelse, utvecklar ny kunskap och skapar förutsättningar för konstruktiva förslag för att utveckla och förbättra den svenska idrotts-modellen avseende kombinationen elitidrott och utbildning i den svenska gymnasieskolan.

Riksidrottsförbundet Peter Mattsson Kent Lindahl Verksamhetschef Avdelningschef Elitidrottsavdelningen Elitidrott och utbildning


6

Sammanfattning

Den här FoU-rapporten handlar om nationellt godkända idrottsgymnasier vilka startade hösten 2011. Syftet med FoU-projektet är att beskriva de na-tionellt godkända idrottsutbildningarnas certifierings- och talangidentifika-tionsprocess inom ramen för utbildningsreformen GY-11.

Följande frågor besvaras:

• Vilka positiva och negativa aspekter med implementeringen av NIU (Na-tionellt godkända IdrottsUtbildningar) framhålls av specialidrottsför-bunden?

• Vilka certifieringsmodeller använder sig specialförbunden av i samband med att de väljer ut NIU-gymnasierna?

• På vilka grunder väljer gymnasieskolor och specialidrottsförbund ut de elever som ska antas till NIU?

Rapporten baseras på 26 intervjuer med RF-tjänstemän, SF-representanter och specialidrottslärare som arbetar i gymnasieskolan. Totalt ingår 12 olika SF-idrotter; fotboll, ishockey, innebandy, gymnastik, ridsport, handboll, golf, friidrott, tennis, simning, basketboll och bandy.

Resultaten visar att specialidrottsförbunden generellt är nöjda med refor-men. Tydligheten inom den idrottsgymnasiala utbildningen har ökat, special-idrottsförbunden ges en ökad möjlighet att styra och därmed utveckla sina idrotter i önskvärd riktning och skolorna ges rätt att välja ut elever mot bak-grund av deras tidigare idrottsprestationer. Sammantaget menar samtliga SF att kvaliteten på den idrottsgymnasiala utbildningen har höjts.

Betydligt mindre nöjda är specialidrottsförbunden med implementeringen av reformen. Framförallt är det den nationella likvärdigheten som förbun-den ifrågasätter, nämligen: att gymnasieskolorna ger olika antal poäng i specialidrott, att SF ställer olika certifieringskrav, att gymnasieskolorna or-ganiserar specialidrottskurserna på olika sätt, att dimensioneringen av elev-platser varit otydlig, att kommuner hindrar elever från att börja vid ett NIU, och att de ekonomiska bidragen är olika från kommun till kommun.

I certifieringen av NIU har två olika modeller använts. För det första argu-menterar SF för att elever ska kunna träna i en elitförening på kvällstid. I elitföreningsmodellen är alltså idrottsföreningen är i centrum för urvalet av skolor. För det andra används elitmiljömodellen som handlar om att skapa en kvalificerad miljö där elitidrott kan utövas. I denna modell är det gymna-sieskolan som är i centrum för dimensionering och urval av skolor.

Resultaten visar slutligen att specialidrottslärarna är väldigt medvetna om den komplexitet som talangidentifikationen innebär. I uttagningen av elever an-vänder sig specialidrottslärarna av klassifikationsscheman (t ex ungdomarnas


7

tidigare idrottsprestationer, kroppsliga förutsättningar, attityd och vilja att träna) och praktiskt förnuft (specialidrottslärarnas tidigare erfarenheter av att ha sett och valt ut idrottstalanger). Uttagningen av elever sker sålunda i relationen mellan objektiva/mätbara resultat och specialidrottslärarnas indi-viduella erfarenheter av vad som krävs för att utvecklas till elitidrottare.


8

Inledning

Under hösten 2011 introducerades en ny elitidrottsutbildning i den svenska gymnasieskolan. De Nationellt godkända IdrottsUtbildningarna (NIU) cer-tifieras av specialidrottsförbunden och drivs genom nationella ämnesplaner i specialidrott. En förändring i skollagen möjliggör för specialidrottsförbun-den och huvudmännen att välja ut de bäst lämpade eleverna på grundval av deras idrottsliga meriter. NIU får alltså inte bedrivas av vilken huvudman som helst och den är inte öppen för alla elever. Det är bara de gymnasiesko-lor som uppfyller specialidrottsförbundens certifieringskriterier och de mest lämpade eleverna, de med potential att bli elitidrottare, som kan antas till NIU. Elevselektionen bottnar i ungdomarnas tidigare idrottsprestationer, in-tervjuer och fysiska tester vilket antas skapa homogena idrottsklasser och en effektivare utbildning (Prop. 2008/09: 199). I samband med införandet av NIU och dess orientering mot elitidrott, kommer certifierings- och talangi-dentifikationsprocesserna att få särskild betydelse.

Den här FoU-rapporten handlar om dessa processer; hur certifierings- och talangidentifikationsprocesserna i tolv olika idrotter har hanterats inom ra-men för NIU. Rapportens resultat baseras huvudsakligen på intervjuer med specialidrottsförbundsrepresentanter och undervisande idrottsinstruktörer.

Studiens kunskapsintressen

De förändringar som följer med den nya gymnasiereformen, GY-11, kom-mer på ett genomgripande sätt att förändra elevers generella möjligheter att få undervisning i ämnet specialidrott. Cirka 75 procent av Sveriges kommu-ner hade 2010 någon form av gymnasial idrottsutbildning där specialidrott var huvudämne. Eftersom det finns flera kommunala samverkansområden är procentsatsen dessutom i underkant. Uppskattningsvis kunde 9 av 10 elever 2010 söka till en idrottsutbildning inom sin hemkommun eller kom-munala samverkansområde (Lund 2010). I reformtexterna som föranleder reformen beskrivs den tidigare idrottsutbildningen vara alltför omfattande, differentierad och ensidigt relaterad mot att tillmötesgå elevers intressen (Prop. 2008/09: 199). I regeringens direktiv ges en bild om att gymnasieut-bildningens kvalitet har försämrats och att detta till viss del är kopplat till gymnasieskolornas möjligheter att utforma lokala kurser, inriktningar och specialutformade program (Dir. 2007:8). Lokalt utformade idrottsutbild-ningar utgör en betydande av denna problembeskrivning. I GY-11 påpekas vidare att skolorna använder idrott som ett sätt att locka till sig elever som saknar personliga och sociala kvalitéer för att utvecklas till elitidrottare. Detta vill regering och riksdag göra något åt. Den gymnasiala idrottsutbild-ningen ska regleras, kvalitetssäkras och göras mer likvärdig:


9

Skillnaden mot idag är att även dessa utbildningar bör vara fö-remål för nationell kvalitetskontroll, något som många remiss-instanser välkomnar. Dessutom bör alla utbildningar tillstyrkas av specialidrottsförbunden och vara av tydlig elitidrottskarak-tär – det får inte endast vara fråga om nationella program med mer idrott än vanligt i syfte att tillgodose enskilda elevers öns-kemål (Prop. 2008/09: 199).

De sedan lång tid etablerade RiksIdrottsGymnasierna (RIG) tillsammans med NIU utgör basen för reformens intentioner om att skapa en tydligare och kvalitativt bättre elitidrottsutbildning inom gymnasieskolan. Det är inom dessa båda utbildningsprogram som ämnet specialidrott fortsättnings-vis kan genomföras. Lokala idrottsutbildningar kommer även fortsättnings-vis att vara tillgängliga för de idrottsintresserade ungdomar som så önskar. Dessa elever kan läsa fördjupningskurser i ämnet Idrott och hälsa specialise-ring. Kurserna läses inom ramen för elevernas individuella val vilket omfat-tar 200 gymnasiepoäng. Det ska framhållas att dessa ämnesplaner inte är inriktade mot prestationsbaserad idrott. Rapportens inledande kunskapsin-tresse handlar om SF och gymnasieskolors erfarenheter av att implementera NIU i sin reguljära verksamhet. Vilka positiva och negativa aspekter med implementeringen av NIU framhålls av specialidrottsförbunden?

Mot bakgrund av ovanstående beskrivning av GY-11 blir det upp till re-spektive specialidrottsförbund att på ett eller annat sätt organisera och di-mensionera NIU-utbildningen. Rapportens andra kunskapsintresse handlar om hur specialidrottsförbunden har organiserat sin certifieringsprocess. Vil-ka certifieringsmodeller använder sig specialförbunden av i samband med att de väljer ut NIU?

Identifikationen av de bästa och mest lämpade ungdomarna är ytterligare en central aspekt av NIU. Selektion på grundval av idrottsliga prestationer har sedan länge praktiserats inom RIG och flera SF använder sina tidigare erfa-renheter inom ramen för NIU. En viktig skillnad mellan det tidigare idrotts-utbildningssystemet (RIG – regionala idrottsgymnasier – lokala idrottsgym-nasier) och NIU är att skolämnet specialidrott inte får läsas av alla elever. Elever på de lokala idrottsgymnasierna läser ämnet Idrott och hälsa. Idrotts-rörelsen kan därför inte på samma sätt förlita sig på att ungdomar genom sina skilda utbildningsval hittar individuella vägar till idrottslig utveckling. När vägen mot elitidrott så att säga smalnar av kommer detta att ställa hög-re krav på att gymnasieskolorna och/eller specialidrottsförbunden klarar av att välja ut de bäst lämpade talangerna.

Tidigare forskning har pekar på de svårigheter som finns med att identifiera talanger i dessa åldrar. Bilden är inte entydig och det kan finnas stora skill-nader mellan olika idrotter men mycket talar för att begreppet Relative Age Effect (RAE) i hög grad påverkar talangidentifikationen. Tomas Peterson (2011) har visat att uttagningar till elitläger i fotboll baseras på ungdomars fysiska mognad. Ungdomar födda under de sex första månaderna av året är


10

starkt överrepresenterade i såväl distriktslag som pojk- och flicklandslags-samlingar. Ungefär hälften av dessa identifierade talanger når elitnivå. De andra 50 procenten, de som aldrig har blivit utvalda men som ändå har etablerats sig som elitfotbollsspelare, har tagit vägen via föreningssystemet. För denna kategori är sambandet det omvända. Majoriteten är födda under andra halvan av året (Peterson 2011).

I Magnus Ferrys och Eva Olofssons (2009) studie visar sig ett strukturellt mönster som har med RAE att göra. Sju av tio elever vid RIG är födda under årets första sex månader. Det finns alltså mycket som tyder på att det finns ett samband mellan ungdomars ålder, fysiska och psykiska mognad och hur gymnasieskolor väljer ut elever. Internationell forskning visar att det speci-ellt inom olika typer av idrottsutbildningar finns diskriminerande krafter som definierar vilka ungdomar som är dugliga och vilka som inte är det:

Skolornas fokus på dem som är dugliga, eller mer lämpade för att delta skapar en situation där många ungdomar diskrimi-neras på grundval av deras fysiska prestationer snarare än på deras villighet att delta i idrott.” (Wellard 2006, författarens översättning).

Ur ett forskningsperspektiv kan vi med andra ord inte utesluta att de elever som tidigare valt att läsa specialidrott på ett lokalt idrottsgymnasium (de som i reformen bedöms sakna de rätta förutsättningarna för elitidrottande) i själva verket utgör en viktig plattform för elitidrottslig talangutveckling. Den förespråkade NIU-modellen för talangutveckling, där samliga ungdo-mar ska ta liknande vägar mot ett gemensamt mål kan vara problematiskt, vilket även Riksidrottsförbundet påpekar i sitt remissvar till Skolverket:

”Prestationsinriktad specialidrott måste kunna erbjudas även på lokal nivå. Det förslag som nu föreligger om Idrott och hälsa – specialisering, slår bort möjligheterna för acceptabla lokala alternativ för ett mycket högt antal prestationsinriktade ungdomar” (Riksidrottsförbundet 2010, s. 4).

I sin studie kring olika specialidrottsförbunds talangutveckling menar Per Göran Fahlström (2011) att det kan vara viktigare att möta den idrotts-aktive individen och ge honom eller henne tid och alternativa vägar för att uppnå sin potentiella nivå, än att som regeringspropositionen kring NIU förespråkar – finna den som har talang. Rapportens tredje kunskapsintresse handlar om hur gymnasieskolor och specialidrottsförbund väljer ut sina NIU elever. På vilka grunder väljer gymnasieskolor och specialidrottsför-bund ut de elever som ska antas till NIU?

Syfte

Syftet med FoU-projektet är att beskriva de nationellt godkända idrottsut-bildningarnas certifierings- och talangidentifikationsprocess inom ramen för utbildningsreformen GY-11.


11

Följande frågor preciserar FoU-rapportens kunskapsintressen:

• Vilka positiva och negativa aspekter med implementeringen av NIU fram-hålls av specialidrottsförbunden?

• Vilka certifieringsmodeller använder sig specialförbunden av i samband med att de väljer ut NIU-gymnasierna?

• På vilka grunder väljer gymnasieskolor och specialidrottsförbund ut de elever som ska antas till NIU?

Rapportens struktur

I nästkommande avsnitt ska jag kort redogöra för huvudlinjerna i GY-11 och de utbildningspolitiska intentioner som ligger bakom införandet av NIU. Därefter redovisas mina tankar om metod och vilka empiriska ma-terial som rapportens analyser utgår från. Det första resultatkapitlet kallas Certifieringsprocessen. Här kommer jag att besvara rapportens två första forskningsfrågor, vilka deklarerades i syftet. Det andra resultatkapitlet heter Talangidentifikationsprocessen, där jag beskriver och analyserar hur gym-nasieskolorna och SF väljer ut elever till NIU. I kapitlet Analytiska nedslag sammanfattas rapportens huvudpoänger samtidigt som jag diskuterar det fortsatta arbetet med NIU.

GY-11 i korthet

I propositionen Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan (Prop. 2008/09: 199) vill regeringen göra gällande att nuvarande gymnasieutbild-ning inbjuder eleverna till att välja hobbykurser, till exempel idrott, istället för att fördjupa sig i väsentligheter som språk, matematik eller naturveten-skapliga ämnen. Likaså är man kritisk till utvecklingen av specialutformade program (exempelvis idrottsprogram). Ökningen av specialutformade pro-gram är oroande, menar regeringen, eftersom den nationella likvärdigheten inte kan garanteras:

Enligt regeringens mening är det av stor betydelse att gymna-sieskolan utformas så att utbildningsutbudet är kvalitetssäkrat, överblickbart och att elevernas rätt till likvärdig utbildning till-godoses (Prop. 2008/09: 199).

Skolors möjlighet att utforma lokala kurser i specialidrott och specialutfor-made idrottsprogram utgår i den nya gymnasieskolan. Eleverna kommer fortsättningsvis att kunna välja mellan tolv yrkesprogram och sex högskole-förberedande program. Det är inom dessa program som NIU ska bedrivas. Respektive SF beslutar om vilka krav som gymnasieskolorna ska uppfylla för att kunna certifieras. Flera SF startade på eget initiativ med certifiering av lokala idrottsgymnasier under mitten av 2000-talet. En tolkning av re-formen är alltså att NIU kan förstås som ett utfall av det arbete som påbör-jades av aktiva SF (Lund 2010). Specialidrottsförbunden beslutar även om dimensionering av antalet skolor och elevplatser. I ett nästa steg godkänns


12

de certifierade gymnasieskolorna av Skolverket. Utbildningsformen ska kunna sökas av alla elever (nationellt frisök) och ha en tydlig elitinriktning. Däremot menar majoriteten av SF att NIU i första hand ska arbeta med att utveckla elever inom ett regionalt upptagningsområde. I praktiken riktar sig alltså NIU mot en regional elit. I den nya gymnasieförordningen framgår detta syfte väldigt tydligt: ”Den sökande som anses ha bäst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen ska ges företräde vid urval till utbildning-en” (SFS 2010:235). Denna förändring i skollagstiftningen ger alltså NIU-gymnasierna rätt att anta elever på deras idrottsliga meriter. Även här kan vi förklara den förändrade skollagstiftningen med hjälp av tidigare utvecklad praxis. I en enkätundersökning (Lund 2010) visade det sig att cirka ¾ delar av gymnasieskolorna redan innan införandet av NIU använde sig av fysiska tester och intervjuer i samband med att de antog elever till sina certifierade idrottsgymnasier.

NIU har i grunden en omfattning på 400 poäng (individuellt val och pro-gramfördjupningskurser) och ska kunna kombineras med yrkesprogram och högskoleförberedande program. I den tidigare gymnasieskolan hade ge-nerellt elitidrottsutbildningar en betydligt större omfattning (ca 500 till 700 gymnasiepoäng). Detta är svårt att förena med en av regeringens huvudin-tentioner om att elever i högre utsträckning än tidigare ska nå utbildnings-målen inom sitt gymnasieprograms obligatoriska kurser. De idrottsutbild-ningar som kräver mer tid än vad som ryms inom ordinarie programstruktur kan använda möjligheten till utökat program (Prop. 2008/09: 199). Vid behov kan gymnasieskolor och specialidrottsförbund välja att eleverna ska läsa utökat program. Däremot måste beslut fattas i varje enskilt fall. Det är rektor som beslutar om en elev ska ges möjlighet att läsa utökat program. Inom exempelvis de riksrekryterande skidutbildningarna praktiseras redan i dag den fyraåriga lösningen.

Vidare har Skolverket skrivit ämnesplaner och kunskapskrav som reglerar undervisningen i specialidrott. De sju kurserna i specialidrott omfattar to-talt 700 poäng och består av följande delkurser: Idrottsspecialisering 1–3, Tränings- och tävlingslära 1–3 samt Idrottsledarskap. Inom ramen för de 400 poäng som förordas i propositionstexten läses Idrottsspecialisering 1–2 samt Tränings- och tävlingslära 1–2.

Metod

Reformeringen av gymnasieskolan GY-11 innebär att den gymnasiala idrottsutbildningen kommer att få nya och förändrade former. Totalt har 367 nationellt godkända gymnasieutbildningar certifierats. Beroende på hur man räknar kommer ca 40 idrotter att etablera denna typ av elitidrottsut-bildning. Lagbollidrotterna dominerar och utgör 56% av det totala utbudet.


13

Urval

All forskning handlar på ett eller annat sätt om att förklara vilka urvals-principer som använts. Forskningsfrågorna måste förstås i förhållande till de aktörer som studerats och valet av respondenter ska uppfattas som re-levanta i detta hänseende. I denna rapport har jag utgått från tre tabeller som rangordnar idrotter sinsemellan; de största NIU idrotterna, de största gymnasieidrotterna före GY-11 och de största barn och ungdomsidrotterna i Sverige. Min utgångspunkt är att de numerärt största idrotterna också har mest erfarenhet av att driva gymnasieutbildning, vilket gör att de också kommer att ha bäst förutsättningar för att uttala sig om NIU och de certifie-rings- och talangidentifikationsprocesser som där har tagit form.

Tabell 1. de största Niu idrotterna 2011(antal och procent)

Antal Procent

Fotboll 71 19

Handboll 40 11

ishockey 33 9

innebandy 24 7

skidor* 21 6

basket 19 5

Friidrott 19 5

golf 18 5

simning 13 4

bandy 11 3

*= längdskidor (12) alpint (6), backhoppning (2), Freeskiing (1)

Tabell 2. de 10 största gymnasieidrotterna läsåret 2009/2010 (antal och procent)

Antal Procent

Fotboll 157 54

ishockey 119 41

innebandy 90 31

ridning 88 30

Handboll 79 27

golf 66 23

Friidrott 51 18

tennis 41 14

simning 38 13

basket 36 12

källa: lund (2010)


14

Tabell 3. de tio största ungdomsidrotterna i sverige (antal och procent)

Antal* Procent

Fotboll 173 37

innebandy 73 16

ridning 49 10

golf 39 8

ishockey 36 8

Handboll 32 7

gymnastik 19 4

basketboll 18 4

simning 16 3

tennis 15 3

* Personer i 1 000-tal. källa riksidrottsförbundet 2008

När vi lägger samman dessa tabeller finner vi att 13 idrotter är represente-rade. Dessa är: fotboll. ishockey, innebandy, gymnastik, ridsport, handboll, golf, friidrott, tennis, simning, basketboll, bandy och skidor. I studien har jag valt att inte ta med skidor. Det finns två anledningar till detta beslut. För det första består skidor av i sig olika idrotter som innebär att denna kategori egentligen inte skulle finnas med i någon av tabellerna. För det andra har vi inte lyckats arrangera intervjutillfällen med SF representant och instruktör inom denna idrott. Totalt ingår alltså tolv idrotter i rapporten.

Studiens genomförande

För att få en bild av pågående reformprocess har jag vid två tillfällen in-tervjuat en nyckelperson på RF. Under forskningsprocessen har jag dess-utom fört informella samtal med denna nyckelperson. Intervjuerna och de informella samtalen har tjänat som ett informativt stöd i de tolkningar och analyser som jag gjort av reformens genomförande (se Lund 2012). Jag har vidare genomfört telefonintervjuer med huvudansvariga SF-representanter inom de tolv idrotterna. Intervjuerna handlade framförallt om certifierings-processen och de krav som ställs på gymnasieskolorna, dimensionering av antalet NIU, positiva och negativa aspekter med NIU, samt på vilket sätt som talangidentifikationen av elever hanterats. Slutligen har intervjuer med tolv idrottsinstruktörer genomförts. Tio av dessa intervjuer har genomförts på gymnasieskolor som har samma huvudman. Dessa intervjuer har fram-förallt handlat om talangidentifikationsprocessen och de sätt på vilket NIU-gymnasierna arbetar med talangutveckling1. Intervjuerna har kombinerats med läsning av specialidrottsförbundens utbildningsplaner, certifieringskri-terier och de kunskapskrav, vilka sammantaget reglerar NIU-verksamheten.

1 Maria Liljeholm vid Umeå universitet har genomfört tio intervjuer med idrottsinstruktö-rer som undervisar under samma huvudman. Liljeholm kommer att skriva en magister-uppsats på detta material som handlar om talangidentifikation och talangutveckling. I denna FoU-rapport kommer jag uteslutande att behandla talangidentifikationsprocessen.


15

Certifierings processen

I tidigare avsnitt har jag redogjort för den certifieringsprocess som flera av specialidrottsförbunden inledde redan innan NIU-reformen. För dessa SF var stora delar av certifieringsarbetet redan genomfört innan NIU landsat-tes. Certifieringskriterier och utbildningsplaner hade upparbetats och gym-nasieskolor som redan var inne i systemet kunde utan några stora åthävor organiseras som nationellt godkända gymnasieutbildningar. Samtidigt an-sökte flera skolor som tidigare inte varit certifierade om tillstånd för att star-ta NIU. Svenska ishockeyförbundet menar att gymnasieskolor valt att inte certifiera sig på grund av de krav som ställts: ”Det kunde vara bekvämt att inte vara certifierad eftersom man då kunde göra som man ville. Skolorna ville inte leva upp till de krav som vi ställde, men i samband med NIU så var de ju tvungna” (Ishockey). Reformen satte alltså press på gymnasieskolor som valt att inte svara upp mot de certifieringskrav som specialidrottsför-bunden ställt. För att ha möjlighet att bedriva undervisning i specialidrott fick de anpassa sig till ställda certifieringskriterier. Samtidigt vittnar SF re-presentanterna om ett stort intresse från gymnasieskolornas sida. Inom an-dra SF var NIU-reformen starten på ett intensivt reformarbete. Trots den ökade arbetsbörda som detta innebar är även dessa förbund positiva till NIU. De menar att de nu har fått chansen att utveckla sin elitidrottsmodell där NIU är en viktig pusselbit. Specialidrottsförbundens arbete i dessa fall tenderar dock att ske här och nu. Ett av förbunden menar att de ännu inte har tagit kontroll över NIU-verksamhetens utveckling. De har bland annat inte formaliserat vilka urvalskriterier som ska gälla för gymnasieskolorna.

Det finns inga SF som har certifierat samtliga sökande skolor. Av de gymna-sieskolor som sökt NIU-certifiering fick, beroende på idrott, ungefär hälften till två tredjedelar behörighet. Många gymnasieskolor har alltså sorterats bort i specialidrottsförbundens certifieringsprocesser. I de flesta fall handlar nekandena från SFs sida om att skolorna inte lyckats uppfylla de certifie-ringskriterier som ställs, att verksamheten inte kommer att kunna bedrivas i en elitmiljö samt att det finns andra gymnasieskolor i närområdet som be-döms ha bättre förutsättningar för att bedriva NIU. De certifierade skolorna genomför ofta NIU-utbildningen inom ett högskoleförberedande program och på en kommunal gymnasieskola. Speciellt hos de mindre kommersiali-serade idrotterna framhålls NIU som en betydelsefull del av elitidrottssyste-met. Ungdomarna ges möjlighet att träna och tävla i elitidrottsliga miljöer.

Elevernas intresse att söka NIU-plats varierar mellan idrotterna. Inom vissa idrotter kan det gå drygt två elever per NIU-plats, medan andra inte kan starta upp samtliga certifierade gymnasieskolor på grund av för lågt sök-tryck. Här visar sig också regionala skillnader, där samma idrott kan ha många sökande i ett distrikt men väldigt få i andra. Generellt tycks det inom dessa förbund vara så att gymnasieskolorna har svårt att locka till sig flickor.


16

En del skolor har haft svårt att få till sig elever (…) i vårt förbund har vi mål att det ska vara 50/50 mellan pojkar och flickor. Sen när vi fick in från skolorna så såg vi att det var en övervikt pojkar som antogs. Då utgick vi från att det var sko-lornas fel, men när vi pratade med skolorna så visade det sig att andelen pojkar som sökte var större och att det inte fanns tillräckligt med tjejer som sökte (Basket).

Basketförbundets tolkning av detta är att flickorna lägger större vikt vid sina studier. Valet av program blir viktigare än att ansöka om en NIU-plats. Även den tilltagande skolvalsproblematiken tycks påverka flickors valhand-lingar. Inom basketförbundet har man erfarenheter av att flickor inte vill gå på de gymnasieskolor där NIU-verksamheten bedrivs. Att flickors skol vals-processer kan få detta utfall visar sig även i tidigare utbildningsforskning (Lund 2008). Gymnasievalet handlar inte bara om planerade utbildnings- eller yrkeskarriärer, utan också i hög grad om att välja en skola med bra rykte och där elever får möjlighet att hamna i ett socialt sammanhang där ”de flesta andra eleverna är som jag”.

Samtliga SF är positiva till införandet av NIU. Framförallt handlar detta om tre saker. För det första innebar förändringen i skollagen möjlighet att anta elever på idrottsliga meriter. För det andra kan förbunden ta ett större helhetsgrepp om den gymnasiala idrottsutbildningen. De har i och med NIU dels fått mandat att organisera verksamheten och dels fått insyn i skolornas verksamheter. Och för det tredje kan de tolv förbunden ta en fördjupad kon-troll över den idrottsliga utvecklingen. Så här uttrycker sig representanter från friidrotts- och innebandyförbundet:

Det är en bra reform för oss. Vi har haft så många lokala vari-anter där vi inte har haft en minsta insyn i vad som händer och sker. Även skolorna tycker att det fungerar väl, eleverna får gå och träna sin idrott utan att betala någonting. Nu har jag 13 NIU i friidrott. Jag åker runt och besöker alla, jag träffar skol-folk och tränare (Friidrott).

(…)

Med det här nya alternativet är det lättare att övervaka och stödja från förbundets sida så tror jag att det är därför bättre än Lokala IdrottsGymnasier (LIG) som ibland kvalitetsmässigt blev ganska dåliga. Vi har haft lokala alternativ som mer var fritidsaktivitet där alla fick vara med. Det fyller väl sin funktion, men ur ett elitperspektiv fyller det ingen funktion (Innebandy).

I intervjuerna framhåller SF-representanterna att många gymnasieskolor ti-digare använde idrottsutbildning för att locka till sig elever. Idrott blev till marknadsföring genom att skolor använde idrottens positivt symboliska vär-de för att profilera sig. Ett flertal av dessa lokala idrottsgymnasier beskrivs ha haft en undermålig kvalité, speciellt ur ett elitidrottsligt perspektiv. Som jag


17

tidigare påpekat menar samtidigt förbundsrepresentanterna att många gym-nasieskolor även fortsättningsvis använder kursplanerna i Idrott och Hälsa specialisering för att bedriva lokala idrottsvarianter. Det som uppfattas som en positiv aspekt av GY-11 är att det finns en tydlig skillnad mellan NIU och lokala idrottsgymnasier, vad gäller omfattning, syfte och kursplanernas innehåll.

Alla intervjuade SF använder sig av de gemensamma certifieringskriterier som tagits fram av RF. Samtliga har även arbetat fram idrottsspecifika kri-terier. Ofta är dessa varianter av de punkter som redovisas nedan. Det kan handla om att träningar ska arrangeras på förmiddagar, en specifik utbild-ningsnivå på huvudinstruktören, följa specialidrottens utbildningsplaner etc. I grova drag ska en NIU-certifierad gymnasieskola uppfylla följande kriterier:

• samarbeta med berörda SF

• anordna så att träning kan bedrivas i ändamålsenliga faciliteter under hela året

• ordna boende till elever som inte kan dagpendla

• erbjuda ett brett utbud av program och att idrottsutbildningen ska anpas-sas till ordinarie gymnasieprogram

• erbjuda minst 400 poäng specialidrott och tre lärarledda träningar per vecka under skoltid

• följa SFs studieplaner i specialidrott

• ge elever möjlighet att träna i en elitinriktad verksamhet efter skoltid

• att huvudansvarig instruktör ska vara minst halvtidsanställd och ha er-forderlig utbildning beslutad av respektive SF

• erbjuda fortbildning till samtliga av skolan anlitade instruktörer

• huvudinstruktören ska delta vid gemensamma sammankomster arran-gerade av SF

• eleverna med bäst förutsättningar att uppnå målen ska ges företräde till utbildningen

• gymnasieskolorna ska kunna erbjuda kontakter med specialister i idrotts-medicin, idrottsfysiologi, idrottspsykologi och idrottsnutrition

• genomföra årliga utvärderingar (Riksidrottsförbundet 2010b).

Skolorna behöver sålunda möta en viss standard som ska garantera utbild-ningens kvalité. NIU handlar om att bedriva utbildning i elitidrottsliga mil-jöer och de kriterier som SF ställer på skolorna ska vara en garanti för att så sker. Här finns dock ett stort tolkningsutrymme vilket påtalas av flera SF. I nästa avsnitt ska jag diskutera hur SF och gymnasieskolor har tolkat de ge-nerella riktlinjerna på lite olika sätt, vilket inneburit en kvalitativ variation av utbildningens utformning. Med andra ord blir den likvärdiga elitidrotts-utbildningen svår att uppnå.


18

Nationellt likvärdig idrottsutbildning

En viktig aspekt av GY-11 handlade om att skapa en ökad nationell lik-värdighet. Samtliga förbund menar att det nya systemet är tydligare och ger eleverna vägledning om vad de kan förväntas få ut av sin utbildnings-tid. Samtidigt finns det flera röster som menar att det inte skett så stora förändringar vad gäller antalet skolor som ger idrottsutbildning. De flesta gymnasieskolor tycks fortsätta med lokala idrottsgymnasier. Detta innebär att volymen på den totala mängden idrottsgymnasialutbildning, bland de studerade specialidrottsförbunden, tycks vara ungefär densamma som ti-digare. Däremot har det blivit tydligare vad de olika alternativen innebär. Lokala idrottsutbildningar kan enbart erbjuda 200 poäng idrott och hälsa specialisering. Det vill säga halva utbildningstiden i jämförelse med NIU-gymnasierna. Vissa förbund uttrycker också att det skapats en konkurrens-situation mellan NIU och RIG. Utbildningarna kämpar om samma elever men har olika krav på vad respektive utbildning ska leda fram till. Riks-idrotts för bundet har skrivit fram riktlinjer kring den kvalitativa skillnaden mellan RIG och NIU. De menar att RIG ska utveckla elever till internatio-nell elit och NIU skapa förutsättningar för ungdomarna att nå nationell elit inom sin idrott:

Från RIGens sida så ser det de verkligen som 19 konkurrenter. Även om RIG ska vara mer spetsad mot internationell elit så blir det ju lättare för elever att stanna på hemorten om det finns NIU. Det handlar också om att RF har spetsat kraven på RIG mot internationell elit. För att kunna göra det måste de säkerställa att verkligen de bästa kommer, så det har blivit lite moment 22 för RIGen. Får man inte de bästa talangerna så är det svårt att uppfylla kraven. (…) Det i Luleå där är ju elitverk-samheten så utbredd så de kan använda det som en fördel. Men i Husqvarna finns ingen elit så de måste rekrytera från små klubbar (Basket).

Inom framförallt lagbollsporterna framhålls att elitföreningarnas makt över idrottstalangerna har stärkts genom NIU. Föreningarna har fått goda möj-ligheter att utveckla konkurrenskraftiga alternativ och därmed behålla de elever som tidigare övervägde att söka RIG. Därigenom menar exempel-vis Basketförbundet att RIG blir en arena för ungdomar som kommer från mindre och breddorienterade föreningar, vilket gör att rekryteringen av de bästa idrottseleverna är svår att hantera. Om det finns likvärdiga utbild-ningsalternativ i hemmiljön så väljer eleverna att stanna. Majoriteten av SF-representanterna menar dock att NIU är ett komplement till RIG. De båda utbildningsformerna ger sammantaget fler ungdomar goda möjligheter att bedriva elitidrott och studier. Inom idrotter som ishockey och fotboll har man valt att enbart organisera sin gymnasiala utbildningsverksamhet inom ramen för NIU. På detta sätt ställs samma krav på all idrottsgymnasial utbildning. Andra idrotter exempelvis ridning och simning tar inte in fler elever till sina RIG. Istället väljer man att helt satsa på NIU-modellen.


19

Begränsningar med den likvärdiga utbildningen

Ett stort antal SF lyfter fram olika aspekter som minskar NIUs nationella likvärdighet. Generellt har man upplevt samarbetet med Skolverket som rö-rigt och otydligt. Med en tydligare process och fastställda riktlinjer hade reformen kunnat närma sig målen om nationell likvärdighet. I intervjuma-terialet finns berättelser om att Skolverket godkänt NIU utan att dessa hade granskats av SF. I förekommande fall gick SF in och meddelade gymna-sieskolorna att de inte kommer att finnas med på listan över certifierade utbildningar. Samtliga skolor drog då tillbaka sina tillstånd eftersom de inte hade den legitimitet som krävs och heller inget stöd från SF. Inom Svenska fotbollsförbundet fanns även oklarheter kring ansvarsfördelningen mellan fotbollförbundet och Skolverket:

Hade vi vetat det vi vet idag hade det inte sett ut som det gör. Till exempel att det skulle vara ett brett programutbud som ett certifieringskriterium. Där utgick vi från att det var Skolver-ket som ville ha det som ett sätt att säkra den utbildningsmäs-siga kvalitén. När vi certifierade skolorna tog vi hänsyn till de idrottsliga kraven och litade på att Skolverket skulle bedöma det utbildningsmässiga. Men det visade sig att det godkändes allt och ingenting. Det finns skolor som blivit godkända som bara har ett program. Om vi hade vetat att det skulle gå till så här hade vi inte godkänt de skolorna, det kan jag säga. Det ligger ju i idrottens intresse att eleverna har mycket att välja på (Fotboll).

Utöver det som inledningsvis diskuterats framhålls följande sex områden som problematiska i förhållande till utbildningens likvärdighet: att gym-nasieskolorna ger olika antal poäng i specialidrott, att SF ställer olika cer-tifieringskrav, att gymnasieskolorna organiserar specialidrottskurserna på olika sätt, att dimensioneringen av elevplatser varit otydlig, att kommuner hindrar elever från att börja vid ett NIU, och att de ekonomiska bidragen är olika från kommun till kommun.

De flesta förbund menar att 400 poäng i specialidrott är tillräckligt för att tillgodose de idrottsliga utvecklingsbehov som ska ställas på en NIU-elev. Däremot finns det beskrivningar av gymnasieskolor med höga ambitioner och som vill öka antalet poäng. Det finns också SF som i sina certifierings-kriterier påpekar att NIU ska organiseras inom ramen 500 poäng. Sam-mantaget innebär detta att eleverna måste läsa utökat program. Det är rek-tor som avgör ifall en elev kan läsa utökat program. För att läsa utökat program måste eleverna ha visat att de klarar av sin ordinarie utbildning. Detta innebär i nästa steg att alla elever inte kan garanteras möjligheten att genomföra kurser i specialidrott som överstiger 400 gymnasiepoäng. Flera specialidrottsförbundsrepresentanter menar att utbildningens olika omfatt-ning är ett problem för likvärdigheten:


20

Olika SF har olika antal poäng och kriterier som ska gälla. Vi har skolor som varierar mellan 400 och 600 p vilket inte är trovärdigt för samma utbildning (…) Vissa SF har varit väldigt generösa och certifierat nästan alla som har sökt medan andra har varit enormt restriktiva och stängt ute sådant som kan ses som aktuell elitverksamhet. (Fotboll).

(…)

Om vi tar det hela vägen tillbaka så handlar det om dimensio-neringen och behovet av elevplatser, där RF inte har haft tyd-liga riktlinjer utifrån antal tävlande i åldersgruppen. Det har blivit godtyckligt från idrott till idrott vilket gör att trovärdig-heten har blivit naggad i kanten (Golf).

De förbundsrepresentanter som ställer sig kritiska och förespråkar att fram-tagna standards ska följas, menar att de skillnader som finns mellan olika SF och mellan gymnasieskolor vad gäller antal poäng och vilka krav på certifiering som ställs, urholkar den nationella likvärdigheten. Eftersom ele-verna kan läsa olika antal poäng inom samma idrott, får specialidrottsför-bunden svårigheter med att veta vad en NIU-elev kan förväntas få med sig för kompetenser. Vad gäller skillnader i certifieringskriterier mellan de olika förbunden, står definitionen av en elitidrottslig miljö samt elevers tidigare idrottsprestationer i centrum. Det vill säga, en kritik om att vissa idrotter inte har elevunderlag för det antal NIU som certifierats. Den grundläggande tanken om homogena idrottsklasser undergrävs.

Ifall vi jämför de redan redovisade tabellerna 1 och 2 så visar det sig att dimensioneringsfrågan har hanterats på olika sätt. I nedanstående tabell gör jag en jämförelse mellan det totala antalet idrottsgymnasier 2010 med antalet NIU gymnasier 2011. Vissa uppgifter som inte finns med i nämnda tabeller är hämtade från respektive SF.

Tabell 4. Jämförelse av andelen certifierade Niu i jämförelse med totala andelen idrottsgymnasier 2010.

Antal idrottsgymnasier 2010

Antal NIU 2011 Andel certifierade i procent

gymnastik 13 9 69

basket 36 19 53

Handboll 79 40 52

Fotboll 157 71 45

bandy 28 11 39

Friidrott 51 19 37

simning 38 13 34

ishockey 119 33 28

innebandy 90 24 27

golf 66 18 27

tennis 41 9 22

ridning 88 6 8


21

Det finns lite olika förklaringar kring varför dessa skillnader har uppstått. Jag ska här ge en tolkning kring varför spridningen är så stor mellan ytter-ligheterna i tabellen. Ifall vi startar i slutet av tabellen så fanns det 2010 ett RIG och en mängd lokala ridningsutbildningar. I jämförelse med de andra specialidrottsförbunden betyder den höga siffran lokala idrottsgymnasier 2010 något delvis annat inom ridningen. Inom en stor mängd Naturbruks-gymnasier fanns inslag av specialidrott, utan egentligt fokus på elevers pre-stationsinriktning. Snarare var specialidrottskurserna ett inslag i naturbruk-programmets yrkesinriktning (Lund 2010). Jag menar att detta sannolikt är den viktigaste förklaringen till att så relativt få NIU har certifierats. För elever på lokala ridgymnasier handlade specialidrott ofta om en förstärkt yrkesutbildning. Det ska också tilläggas att sju gymnasieskolor certifiera-des, men bara sex startade 2011. Anledningen till att den sjunde skolan inte påbörjade sin utbildning var lågt söktryck. Den andra ytterligheten, Gymnastikförbundet har i princip certifierat de skolor som har sökt. För det första kan detta förklaras av att Gymnastikförbundet startade sin certi-fieringsprocess väldigt sent. Innebörden av detta är utebliven kontroll över sitt idrottsliga behov och vilka certifieringskriterier som ska råda. För det andra kan utfallet förstås genom gymnastikens stora breddverksamhet med många aktiva gymnaster men förhållandevis få tävlingsorienterade utöva-re. I den tidigare gymnasieutbildningen kunde skolor starta lokala utbild-ningar oberoende av specialidrottsförbundens goda minne. Vi skulle kunna se det som att marknadsstyrningslogiken (elevers val och skolpeng) starkt påverkat utvecklingen av lokala idrottsgymnasier inom gymnastiken. De 13 lokala gymnastikutbildningarna 2010 täckte sannolikt mer än väl behovet av elitidrottande gymnaster.

Inom Handbollförbundet förklaras det höga antalet NIU av att Skolverket dröjde med sitt beslut om att införa Idrott och hälsa specialisering 200 po-äng som ett lokalt alternativ. Ifall detta beslut skulle ha tagits tidigare me-nar den representant som jag intervjuat att långt färre certifieringar skulle ha genomförts. ”Vi skulle ha varit striktare och ställt högre krav på att eleverna skulle få vara i en elitmiljö även under kvällstid” (Handboll). I både Basketbollförbundet och Gymnastikförbundet påpekas att vissa sko-lor har haft svårt att fylla sina tilldelade NIU-platser. De tre mest frikostiga specialidrottsförbunden menar att utvärderingar och uppföljning av NIU-verksamheten kan komma att påverka framtida certifierings- och dimensio-neringsarbete men färre NIU som följd.

Ett tredje område som kritiseras handlar om att gymnasieskolorna själva kan välja att sätta samman de sju alternativa kurserna i specialidrott på lite olika sätt:

Skolorna har valt lite olika upplägg på vilka kurser som ska ges. De mixar de här 400 p och det är också något som vi har med oss i utvärderingen om det är bra eller inte. Det blir ju inte exakt i hela landet om en skola tar idrottsspecialisering 1, 2


22

och 3 och en annan bara 1 och 2. (…) Det är något som jag har upptäckt nu. Det blir inte riktigt likvärdigt (Ridsport).

Specialidrottskurserna organiseras på olika sätt under utbildningens ge-nomförande, vilket innebär att förbunden inte har någon kontroll på vilka kunskaper som eleverna får med sig.

I nedanstående citat beskrivs ytterligare ett problemområde med att upp-rätthålla reformens intention om en nationell standard. I det här fallet hand-lar det om elevplatser och NIUs ekonomiska förutsättningar:

Sen den här delen som handlar om ersättning för att kunna bedriva utbildning på tänkt nivå. NIU-pengen som är en typ av överenskommelse med Sveriges kommuner och landsting samt RF och delvis Skolverket, men som inte är beslutande utan bara en överenskommelse vilket gör att vissa kommuner hanterar detta godtyckligt. Samma utbildning har olika resurser bero-ende på var i landet man är. Det är sådana här bas saker (Golf).

I citatet ovan påtalas det förhandlingsutrymme som finns med NIU-pengen. Det finns en generell riktlinje som säger att kommunerna ska ersätta NIU-eleverna med ett halvt RIG-belopp, det vill säga ca 15 000 kronor. Kom-munerna kan därför själva välja om de vill betala ut ersättning för NIU-elever. Inom Tennisförbundet menar den representant som jag intervjuat att det framförallt är friskolorna som drabbas av detta. Ett exempel ges på att kommunen inte betalar ut någon ersättning och att friskolan därför inte heller betalar ut ersättning till de anlitande föreningarna. Tennisförbundets representant menar vidare att detta inte är något större problem för de stora lagidrotterna då elitföreningarna använder sina egna tränare och är nöjda med att kunna behålla sina talangfulla spelare.

Även andra ekonomsiska aspekter framhålls vara ett hot mot likvärdighe-ten. Det finns ett flertal exempel i olika idrotter där elever inte erhållit inack-orderingstillägg. Innebörden av detta är att föräldrar eller föreningar måste bekosta elevernas dubbla boenden. Förbundsrepresentanterna påtalar pro-blemet med att elever som antas till NIU inte får likvärdiga villkor inom samma utbildning. Det finns heller inga garantier om att de antagna ungdo-marna kan börja på utbildningen. Exempelvis vill innebandyförbundet att en NIU-plats ska vara lika med en utbildningsplats och att kommuner inte ska ha möjlighet att förhindra antagna elever att börja på NIU:

…ungefär hälften som vi vill ha in på NIU kan hindras från sin hemkommun eftersom de har Samhällsvetenskapligt program med ekonomisk inriktning. Det ska jag säga det är det som kan haverera det här systemet. Kommunerna håller tillbaka elever, många gör det och andra gör det inte men många säger bara blankt nej. Det där måste regeringen ta på sig. Det där måste omedelbart åtgärdas (Innebandy).


23

Det ekonomiska stödet till NIU tillsammans med inackorderingstillägg och förstahandsmottagning av elever beskrivs som de största problemen med reformen. Om elever söker till program som också finns i den egna hem-kommunen kan de förhindras att börja på NIU. Eftersom gymnasieskolorna i och med GY-11 inte kan erbjuda specialutformade program finns heller inga vägar att kringgå detta problem. NIU är inget program utan enbart en del av programfördjupningen och elevernas individuella val.

Ämnesplaner

Samtliga SF lyfter på ett eller annat sätt fram ämnesplanerna i specialidrott som ett bekymmer inom NIU. Problematiken har uppfattats på lite olika sätt beroende på vilka ambitioner som respektive SF har haft med organi-seringen av NIU. De förbund som planerat för en utbildning som omfattar 500 poäng menar att Skolverkets inledande förslag om ordningen på kurser inte motsvarade ambitionen om att utveckla ungdomar till elitidrottare: ”I det första förslaget var man tvungen att läsa ledarskap som första kurs mel-lan 400 och 500 poäng” (Innebandy). Senare ändrades detta och SF tillsam-mans med gymnasieskolorna fick möjlighet att använda Idrottsspecialise-ring 3 i samband med att eleverna läser utökat program.

Ett annat fortfarande olöst bekymmer rör innehåll och progression i de sju ämnesplanerna. Vissa SF menar att Skolverket lagt möda och omsorg i att beskriva teoretiska kunskapsmål inom elitidrottsligt utövande. Betydligt mindre kraft har vigts för att koppla samma dessa mål med kroppsliga fär-digheter. Skrivningarna kring ämnets syfte präglas av en betoning på teore-tisk och dokumenterad kunskap.

Ämnesplanerna handlar alltså till stor del om att utveckla elevernas kunska-per om elitidrott. Innebörden, ifall dessa ämnesplaner följs, är att elever vid NIU har goda möjligheter att utveckla sin reflektiva och organisatoriska för-måga om elitidrott. Däremot är specialidrottsförbunden generellt missnöjda med skrivningarna kring hur elevernas fysiska prestationer ska utvecklas och den progression som förväntas ske genom utövande och färdighetsträ-ning. Påfallande lite är formulerat kring NIU-elevernas utveckling i idrott:

Först går man ut med att det ska vara elitidrott och sen gör man ämnesplaner som är något helt annat (Simning).

(…)

För det första står det samma sak i de fyra kurserna. Det är samma saker. Det stämmer ju inte överens med verkligheten och hur man utvecklar unga idrottare. Vi hoppas ju finna rät-sida på det där, men det är Skolverket som har bollen och jag hörde senast att det inte var aktuellt att göra omskrivning. Men jag hoppas att det görs. För som det är nu så är det ju alldeles för låg kvalité för att nå det mål som utbildningen säger sig sträva mot. Man kan ju inte ha målet att nå nationell elit om


24

man inte får ha ett utbildningsinnehåll som matchar det (Fot-boll).

Flera SF är också igång med att skriva utbildningsplaner och kunskapskrav för ämnesplanerna i specialidrott. I dessa utvecklingsarbeten tycks stor vikt läggas vid den egna idrottens behov. Framförallt handlar det då om att for-mulera hur eleverna ska utvecklas i sina idrottsliga färdigheter. Röster från Skolverket menar också att det finns ett frirum och att ämnesplaner och kunskapskrav är tolkningsbara. De ska kunna anpassas till den specifika idrottens behov.

Vid en första anblick kan detta förstås som gott nog. Det kan ju vara rim-ligt att idrotterna själva ges möjlighet att utveckla NIU-innehåll. Samtidigt är min tolkning av detta förfarande att Skolverkets ämnesplaner och kun-skapskrav är juridiska dokument som ska garantera elevernas rättigheter till likvärdig kunskap och utbildning. Det glapp som finns mellan ämnesplaner-nas syn på hur elitidrottslig kunskap utvecklas och specialidrottsförbundens elitidrottsliga ambitioner kring färdigheter ställer lärare och idrottsinstruk-törer inför ett ohållbart dilemma. Framförallt förlorar eleverna sina möjlig-heter att erbjudas likvärdig utbildning:

Skulle du ha ett nationellt prov under vårterminen så skulle det se helt olika ut beroende på var eleverna har läst någonstans. Jag tycker att det borde finnas ett nationellt prov, så borde man oberoende av idrott ha lärt sig samma saker (Golf).

Certifieringsmodeller

I samband med att specialidrottsförbunden certifierar skolorna används två olika modeller. Den första har jag valt att kalla elitföreningsmodellen och den andra elitmiljömodellen. Utgångspunkterna för att organisera certifie-ringsprocessen för sökande NIUn är helt olika i dessa båda modeller.

Elitföreningsmodellen

Inom elitföreningsmodellen är det den medverkande elitföreningen som står i centrum. Antalet intresserade elitföreningar styr också i hög grad dimen-sioneringen av antalet skolor som certifieras. I de idrotter som praktiserar denna modell är alltså den medverkande föreningen helt avgörande för om en gymnasieskola certifieras eller inte. Kriteriet är att föreningens ska ha ett representationslag som tävlar på elitnivå. Det är också föreningen som väl-jer ut vilka skolor som den kan och vill samarbeta med. Utgångspunkten är att eleverna ska ges möjlighet att tävla och träna på en elitnivå även under kvällstid:

Vi har ju vår verksamhet väldigt hårt knuten till föreningar vil-ket andra inte har. För jag menar om du inte har någonstans att spela hockey så kan du inte gå på hockeygymnasium, det faller ju på sin egen orimlighet. Har du en klubb som föredrar skola


25

A framför skola B så har vi gått på det. Vi har också bundit upp det till orter med en stark hockeykultur. Det går inte med skolor som vill samarbeta med en div. 3 klubb då blir det all-deles för låg kvalitet på kvällsverksamheten och på matchning. Vi har ju knutit upp det här på att det måste finnas represen-tationslag på vissa höga nivåer så att det kan bli bra kvalité på skola och på kvällsverksamheten så att eleverna kan se vad som krävs för att delta i elitverksamhet (Ishockey).

NIUs utbildningsinnehåll baseras på elitföreningarnas reguljära verksam-het. De specialidrottsförbund som resonerar på detta sätt menar att NIU för det första ska ses som en del av elitföreningarnas talangutvecklingsverksam-het och för det andra att NIU är en del av en helhetssatsning på elitidrott där även matchning och träning under kvällstid har stor kvalitativ betydelse. I samband med att gymnasieskolorna valdes ut kom denna certifieringsmo-dell att förenkla processen kring vilka som skulle bli NIUn och vilka som inte skulle bli det:

… att det ska gå att kombinera elitidrott och studier, sen att man skulle ha nära samarbete med en elitförening. Där föll många skolor bort för att man inte hade samarbete med en elitklubb eller att man var på en ort där det inte finns någon elitverksamhet och då får ju de eleverna inte möjlighet att träna i en elitverksamhet på kvällstid. Där föll nog de flesta skolorna bort (Basketboll).

Som denna genomgång har visat är det elitföreningarna som tilldelas mak-ten över samverkan med gymnasieskolorna. Specialidrottsförbundens tolk-ningar av elitmässiga förhållanden är i detta sammanhang liktydigt med att föreningen befinner sig på en viss nivå. Med andra ord är: ”…det ju storklubbarna som styr” (Simning) och då inte bara inom de kommersia-liserade lagidrotterna. Även individuella idrotter utgår från denna certifie-ringsmodell när de väljer ut NIUn. En intressant problematisering av denna certifieringsmodell är att ekonomi och idrottslig status sammanfaller med frågor om kompetens och inkompetens (Alexander 2006). Det tas för givet att elitföreningar har bättre möjligheter än andra att utveckla unga idrot-tare. Samtidigt blir det också svårt för mindre föreningar som saknar ekono-miska resurser och status, att göra sina röster hörda. Deras kommunikation uppmärksammas överhuvudtaget inte av dessa SF utan kan avfärdas med argument om att de inte kan erbjuda goda träningsmiljöer på kvällstid.

Elitmiljömodellen

Den andra certifieringsmodellen, Elitmiljömodellen, handlar om att skapa ett kvalificerat utbildningssammanhang där elitidrott kan utövas. I denna modell är gymnasieskolan i centrum för de bedömningar som görs av spe-cialidrottsförbunden. Här vägs även regionala kriterier in. I vissa regioner finns inga elitföreningar och de SF som använder denna modell knyter an till NIUs övergripande syfte att fånga upp och utveckla talanger på regional


26

nivå. Certifieringskriterierna ska på detta sätt garantera att gymnasiesko-lorna uppfyller de krav på elitidrottsliga miljöer som ställs på utbildningen. Nedan beskriver tre lagidrotter hur de resonerat kring sin modell för certi-fiering:

Det som vi vet är att föreningar åker ur serier (Fotboll)

(…)

Vi bygger ett system gentemot skolorna. När vi valt mellan två skolor så har vi prioriterat de som har programbredd, anställda instruktörer och instruktörernas utbildningsnivå. Vi lät skolans förmåga att göra ämnet specialidrott till något bra än att det finns ett avtal med en elitklubb (Innebandy)

(…)

Vi har precis samma förutsättningar som vilket pojklag som helst i hela Sverige. Det är bara fråga om att få rätt tränare och rätt verksamhet, så kan vi bli svenska mästare här, men det kan vi inte sen på senior, för det kommer in andra saker med eko-nomi och så vidare. Men på ungdomshandboll kan vi bli precis lika bra som Göteborg. Det finns ingen skillnad (Handboll).

Specialidrottsförbunden gör ofta matematiska beräkningar om hur tillväx-ten/behovet av elitidrottare ser ut samt hur många idrottande ungdomar som det finns inom varje region. SF tar regional hänsyn, där vissa regioner får fler NIU eftersom det finns många licensierade tävlande där. Det som diskuteras inom SF är huruvida detta är en bra modell. Framtida utvär-deringar får visa om det är bättre att organisera samma antal elevplatser på färre NIU. Inom elitmiljömodellen finns ett utrymme för att certifiera gymnasieskolor med lite olika kvalitet. Skälet till detta är att SF vill ha en regional spridning på sina NIU, att det inte går att förutsäga var framtida talanger kommer att växta upp samt att man vill låta ungdomar bo kvar i hemmiljön. Förbunden har genom sitt arbete med RIG insett att det finns stora risker med att låta elever flytta till en ny ort långt ifrån sina föräldrar och med nya träningskamrater och tränare (Jonsson 2000).

Jag har tidigare skrivit om hur certifiering av NIU skulle kunna se ut ifall vi utgick från en normativ utgångspunkt som handlar om rättvisa (Lund 2010). För att lösa upp och förhålla sig till de risker som diskuterats ovan kan Rawls (1999) distinktioner kring rättvisa vara användbara. Ur ett Rawlskt perspektiv bör certifieringssystemet vara öppet för alla gymnasie-skolor och det ska bygga på principer som alla kan acceptera (Rawls 1999). Certifieringen och dimensioneringen av NIU bör byggas på principer som gör det möjligt för alla att uppnå dem. I hög grad är det just detta som har skett inom vissa SF. De skolor som uppnår certifieringskriterierna har fått möjlighet att starta NIU. Däremot menar dessa förbund att elevunderlaget kan bli bristfälligt i denna modell. Detta innebär att de kvalitativa skill-


27

naderna mellan olika idrottsgymnasiala utbildningar även fortsättningsvis kommer att bli otydliga. Därigenom riskerar specialidrottsförbunden att återvända till den problematik som föranledde reformen.

Avslutande reflektion

Sammantaget vill jag påstå att det finns en stark tilltro bland SF-represen-tanterna om att de upprättade certifieringskriterierna ska öka den gymna-siala idrottsutbildningens kvalité. Kvalitet och nationell likvärdighet är nyc-kel begreppen inom denna symboliska struktur. Den symboliska strukturen formas inom ramen för binära begreppspar, exempelvis: öppna – slutna, tro-värdiga – otillförlitliga, rationella – irrationella. Jag kallar det för en symbo-lisk struktur eftersom det i första hand handlar om en grundläggande tilltro att ökad central kontroll och generella utbildningsplaner kommer att höja idrottsutbildningens kvalitet. Det är en symbolisk struktur eftersom ingen av de intervjuade respondenterna säkert kan veta att certifieringsmodellerna verkligen får den effekt som avses, att utveckla fler elitidrottare till natio-nell eller internationell elit. Genom att införa nationell standard för samt-liga NIUn och därtill få möjlighet att anta de bäst lämpade eleverna menar specialidrottsförbunden att reformen är en viktig del i deras elit idrotts liga utveckling. I hög grad handlar detta om att elitidrottslig utveckling äger rum när vi separerar den idrottsgymnasiala utbildningens breddinriktade inslag (lokala idrottsgymnasier) från de elitinriktade NIU- och RIG-verksamheter-na. Detta är en generell tendens i de flesta anglosaxiska länder (Houlihan, 2000).

Vi skulle kunna säga att den önskvärda idrottsutbildningen tar form genom en tydlig reglering av exempelvis utbildningsplaner, nationell standard för certifiering och att enbart elever som under sina inledande femton levnads-år har visat kapacitet och resultat för att nå nationell elit inom sin idrott (Lund 2012). Inom ramen för NIU avkrävs gymnasieskolorna en etablerad relation till specialidrottsförbund och elitidrottsföreningar eller miljöer av elitidrottslig karaktär. De certifierade NIUna har därmed framställts som trovärdiga (utbildningen möter en viss generell standard och är kvalitets-säkrad), öppna (gymnasieskolorna möter en viss standard som ska vara lika för alla och därmed möjlig att utvärdera, utveckla och förbättra).

Symboliska strukturer innehåller alltid en negativ motpol som de önskvärda förändringarna ställs emot. Den oönskade idrottsutbildningen (här exemp li-fie rad av vissa lokala idrottsgymnasier), beskrivs som slutna (special idrotts-för bunden har ingen kontroll över vad som sker på skolnivån och kan därför inte kontrollera och styra den idrottsliga utvecklingen i önskvärd riktning), och otillförlitliga (skolorna beskrivs anordna lokala idrottsutbild-ningar med ett övergripande syfte om att locka till sig fler elever och saknar koppling till specialidrottsförbundens elitidrottsliga målsättningar).

I samband med att SF certifierar gymnasieskolorna höjs också deras sym-boliska värde inom idrottens och utbildningens områden. Idrottsligt blir


28

NIUna en viktig faktor i den respektive SF totala elitidrottsmodell. Vid ett NIU kan det långsiktigt byggas elitidrottsliga miljöer som delgetts förtro-ende om att kunna bidra till elitidrottslig utveckling. Även skolans position på den lokala utbildningsmarknaden ökar genom certifieringen. I hög grad beror detta på det stora samhälleliga intresse som finns för elitidrott. Det går alltså inte att förbise att certifieringen till NIU är en viktig statusmarkör som skolorna kan använda inom båda det idrottsliga och utbildningsmäs-siga området. Samtidigt menar jag att de grunder som certifieringen vilar på kan problematiseras. Införandet av en central standard, nationella utbild-ningsplaner, ämnesplaner och kunskapskrav innebär samtidigt ökade krav på kontroll och utvärderingsinsatser. Som en konsekvens minskar gymnasie-skolornas och instruktörernas autonomi. Minskad autonomin hos huvud-mannen innebär också att de demokratiska processerna naggas i kanten. I princip beslutar några få om vilka riktlinjer som ska gälla för det stora flertalet (Bourdieu 1998).

Vad som här diskuteras är styrningen av NIU. I det tidigare idrottsgym-nasiesystemet fick gymnasieskolor och instruktörer möjlighet att påverka utbildningarnas innehållsfrågor. Decentraliseringsprocesserna under slutet av 1990-talet medgav ett ökat tolkningsutrymme för idrottsinstruktörerna. Kursplanerna i specialidrott kom därmed i huvudsak att bli lokalt infär-gade. Det är också detta som gymnasiereformen vill förändra. Utbildningen ska vara nationellt likvärdig, och lösningen på detta är att minska gym-nasieskolornas och instruktörernas tolkningsutrymme. De har att följa de centrala direktiv som skrivs fram i certifieringskriterier, utbildningsplaner, ämnesplaner och kunskapskrav. Det är tydligt att detta syftar till att minska dessa aktörers professionella autonomi. Samtidigt menar flera SF att ämnes-planerna och kunskapskraven i specialidrott är alltför oprecisa och dessut-om felaktigt utformade. De möter inte kraven som ställs på en elitidrottslig utbildning. Risken är att gymnasieskolor och instruktörer då gör sina egna tolkningar oberoende av styrdokumentens målbeskrivningar. De finns alltså en grundläggande problematik mellan centralisering och standards kontra professionell autonomi och hur implementeringen av dessa centrala direktiv kan omsättas.

I nästa kapitel ska jag diskutera hur instruktörer och SF arbetar med ta-langidentifikationen av de elever som ska antas till NIU. Utgångspunkten är att de ungdomar som har de bästa förutsättningarna att tillgodogöra sig ut-bildningen ska antas (SFS 2010:235). I jämförelse med tidigare idrottsgym-nasiesystem är det i förhållande till utbildningsmålen, rationella ele verna som man letar efter. De som presterat goda resultat i sin idrott och som därmed antas ha de rätta förutsättningarna för att nå NIUs grundläggande målsättningar. Med andra ord de elever som bedöms ha potential att utveck-las till elitidrottare.


29

Talang identifikation

Specialidrottsförbunden har tillsammans med skolorna utvecklat en relativt omfattande talangidentifikationsprocess. Vissa SF ansvarar helt för vilka elever som ska antas till NIU, andra har lämnat över talangidentifikatio-nen till gymnasieskolorna och/eller distriktsförbunden. Det är framförallt de individuella idrotterna som upprättat ett nationellt system (rankinglistor), men även vissa lagidrotter organiserar sin antagningsverksamhet på SF-ni-vå. Generellt används tre olika metoder för att identifiera de ungdomar som kan komma ifråga för NIU. Det vill säga de som bedöms ha förutsättningar för att nå nationell elitnivå i sin idrott. För det första har ungdomarnas tidigare prestationer stor inverkan på antagningsprocessen. För det andra genomför gymnasieskolorna fysiska tester på sina blivande elever. Och för det tredje intervjuas eleverna.

I det här kapitlet kommer jag att redogöra för hur talangidentifikationspro-cessen tar form inom ramen för NIU. I kapitlet diskuteras hur talangidenti-fikationen relateras till bedömningen av ungdomarnas fysiska, tekniska och personliga kvalitéer. Jag kallar detta för klassifikationsscheman. Därefter analyseras hur den samlade erfarenheten av att identifiera de sökande ung-domarnas talang och utvecklingspotential inom NIU. Jag kommer att kalla detta för praktiskt förnuft.

Klassifikationsscheman

I samband med att lagidrottsinstruktörerna vid NIU iscensätter sina ta-langidentifikationsprocesser är det i första hand två olika typer av klassifi-kationsscheman som de beskriver, nämligen idrottsspecifik talang och per-sonlighet. Dessa klassifikationsscheman hjälper instruktörerna med att dels systematisera urvalsprocessen och dels att legitimera sina val av NIU-elever.

För det första handlar det om idrottsspecifik talang: fysiska indikatorer (snabbhet, spänst, kondition, kroppsliga förutsättningar, träningsbak-grund), teknik (utförande av centrala moment inom den specifika idrotten) och inom bollsporterna spelförståelse (ett öga för spelet, läsa spelet).

För det andra handlar det om personlighet som talang: attityd (viljan att träna och lära sig nya saker, att älska sin idrott och att tävla), karaktär (kämpaglöd och beslutsamhet i situationer pressade tävlingssituationer) och social förmåga (förmåga att anpassa sig till NIU-verksamheten).

Med klassifikationsscheman avses här kategoriseringar av instruktörernas visuella synintryck och deras bedömningar av ungdomarnas sociala, fysiska och idrottstekniska kompetenser. Identifikationen byggs alltså i hög grad av vad instruktörerna ”ser” hos de ungdomar som sökt till NIU. ”Vi gör enkla test, men framförallt så tittar jag på dem” (Handboll). Dessa scheman möj-


30

liggör för instruktörerna att se skillnad på vad som är bra och vad som är dåligt, mellan vad som är rätt och vad som är fel, mellan vad som är fram-stående och vad som är allmänt (Bourdieu, 1998, s. 8). Det är här också vik-tigt att påpeka att klassifikationsschemana inte är individuella kriterier som de intervjuade instruktörerna tagit fram på egen hand. Snarast ska dessa scheman förstås som konkreta uttryck för instruktörernas samlade erfaren-heter av att arbeta med talangidentifikation inom sin specifika idrott. Dessa erfarenheter är i sin tur relaterade till tid och rum, det vill säga den repertoar av symboliska strukturer som över tid producerat vissa definitioner av vad som krävs för att bli elitidrottare.

Bedömningen av spelarnas personlighet och idrottsspecifika talang definie-rar inte bara spelarens samtida prestationer utan också deras möjligheter att lära, träna och utvecklas (Christensen 2009). Klassifikationsschemana erkänner så att säga de spelare som är kapabla att införliva vissa beteen-den och de speltekniska krav som elitidrottande kräver. Talangidentifikatio-nen handlar om att ”se” och avgöra vilka av de sökande eleverna som har möjlighet att utveckla det elitidrottshabitus som idrotten i fråga efterfrågar. Idrottshabitus speglar elevernas handlande och sätt att orientera sig i för-hållande till sitt idrottande. Idrottshabitus är frukten av elevernas sociala uppväxtvillkor, idrottsliga erfarenheter och dess praktiska utfall i termer av att tänka, värdera och handla (Lund & Olofsson 2009).

Det är redan här viktigt att påpeka att talangidentifikationen långt ifrån är en objektiv och rationell process. Det finns ingen intervjuperson som i detalj kan beskriva vad som är en ”äkta” talang eller vilka egenskaper som krävs hos de unga utövarna. Klassifikationsschemana bör snarast förstås som en del av den specifika idrottens kulturella överenskommelser. De är ett uttryck för den samlade erfarenhet som specialidrottsförbunden och verksamma NIU-instruktörer besitter.

Idrottsspecifik talang

Den idrottsspecifika talangen är starkt kopplad till mätbara kriterier genom vilka instruktörer och förbund försöker definiera talang. Ett framträdande kriterium här handlar om ungdomarnas tidigare prestationer inom sin spe-cialidrott. Det finns vissa skillnader mellan olika idrotter men generellt tar alla upp elevernas tidigare erfarenheter av att ha tävlat på en bestämd nivå:

Att man ska vara svensk ungdomsmästarkvalad för att man ska få börja på NIU (Simning).

(…)

Sverige-lista kallas det. Man kan se topp-20 i varje årskull och varje gren och då får man ju då en ranking mot varandra. En Sverige etta går ju då före en Sverige tvåa etc. (Friidrott).

(…)


31

Jag skulle nog säga att du behöver ha varit uppmärksammad i någon form av distriktslagssamling (Fotboll).

Ungdomarnas tidigare idrottsprestationer styr i hög grad den inledande gall-ringen bland de sökande. De ovanstående citaten visar på olika idrottsspe-cifika grundkrav som ställs på utövarna. Här finns dock vissa variationer mellan olika idrotter. Exempelvis golf, friidrott och simning har upparbe-tade rankingsystem som gör att urvalet av NIU-elever i väldigt hög grad styrs av dessa system. För lagidrotternas del är grundkraven relaterade till tidigare talangidentifikationsprocesser. Med andra ord flyter talangidentifi-kationsprocessen till NIU samman med exempelvis distriktslagssamlingar och nationellt arrangerade flick- och pojklandslagsuttagningar.

En idrott som sticker ut från det generella mönstret är ridsport. Här sägs inte tidigare prestationer och resultat på tävling ha någon stor betydelse. Däremot är ridteknik och förmågan att ta till sig instruktioner något som Ridsportförbundet och instruktörer fokuserar på:

De fick ju väldigt lite instruktion för det var ju meningen att de skulle visa vad de gjorde under dagen men i den instruktion de fick tittade man också på hur tog man till sig den, vad hände om man sa prova göra det här eller prova göra det här, inte så mycket på resultatet egentligen – det är väl klart att det har betydelse – men tar du till det som någon säger till dig. (…) Det är väl därför man försöker med när man säger om du provar att göra så här, vad händer då, ser man då att nu svarar hela ekipaget då förstår man att det finns en dörr att öppna upp liksom (Ridsport).

Ett annat viktigt urvalskriterium inom ridsporten är ekipagets (ryttare och häst) möjlighet att utvecklas till nationell elit. Ridsporten är den enda av de studerade idrotterna som söker efter talang i samspelet mellan olika kom-ponenter. Både på SF- och coachnivån ges exempel på när intresserade och ridtekniskt skickliga ryttare har nekats en NIU-plats på grund av hästens bristande förmåga. Bedömningen utgår från ekipagets möjligheter att ut-vecklas under tiden på NIU.

Fysisk status

Inom ramen för den idrottsspecifika talangen nämns även ett annat mätbart kriterium, nämligen elevernas fysiska status. Förbunden och instruktörerna menar att genomförandet av fysiska tester förhindrar att enskilda instruktö-rers subjektiva bedömningar av elever blir dominerande i urvalsprocessen. Detta gäller framförallt inom de individuella idrotterna ”…det är allt från accelerations- till konditionstest” (Friidrott), men förekommer också inom lagidrotterna. Vanligtvis handlar det då om att mäta ungdomarnas kondi-tion:


32

Fysiken, vi kör ju beep test med dem, det är ganska enkelt, inte världens roligaste test men det är ändå någonstans ganska enkelt. Innebandyn är ju väldigt aerob på det sättet så det blir ganska tydligt. Där har ju innebandyn också centrala direktiv och centrala måttstockar att är man en U19 spelare då ska man vara på den här nivån (Innebandy).

Specialidrottsförbunden och instruktörerna talar vidare om att ha en special-idrotts ligt anpassad fysik. Det finns sålunda väsentliga skillnader mellan de olika idrotterna i förhållande till vilken fysisk status som de blivande NIU-eleverna bedöms vara i behov av för att tillgodogöra sig utbildningen. Vissa instruktörer påtalar vikten av att ha en stark kropp. Den tränade och starka kroppen är viktig för att kunna utföra de moment som elitidrotten kräver, men även för att tåla den belastning som den ofta ökande träningsmängden vid NIU innebär. I en idrott som basket diskuteras även elevernas längd som en del av talangidentifikationsprocessen:

Hur kroppsbyggnaden är. Hur långt spelaren har kommit i sin fysiska utveckling, om han är klar fysiskt så att säga eller om det finns utrymme för att växa. Vi tittar ju på föräldrarna ock-så, om spelaren har väldigt långa föräldrar (Basket).

Vi kan alltså konstatera att olika idrotter tycks kräva olika kroppar för att den unge talangen ska kunna utvecklas till en elitspelare. Flera förbund har också skrivit fram kriterier för hur den idrottsliga utvecklingen ska ta form. Det idrottsspecifika klassifikationsschemat har därmed delvis definierats på förbundsnivån:

Vi utgår ifrån förbundets spelarutvecklingsplan, där vi ser att en spelare bör behärska de här sakerna, vara så här bra. De här sakerna bör spelaren behärska (Innebandy).

(…)

Det är ju tränarna som ska jobba med dem och sen finns det ju kravprofiler man följer inom varje disciplin. Är man vid den här åldern, då ska man ligga på den här nivån och man ska ligga på den här träningsmängden och man ska klara av de här övningarna. Det bottnar ju i en kravprofil som tagits fram av Svenska Gymnastikförbundet (Gymnastik).

Precis som citaten antyder använder flera skolor och förbund sig av SF-specifika kriterier som eleverna ska ha uppnått eller förväntas uppnå under utbildningstiden. De upprättade utbildningsplanerna pekar ut vad spelarna ska klara av vid en viss ålder/nivå och/eller att de ska ha deltagit i förbun-dens utbildningar. Instruktörerna använder sig ibland av observationspro-tokoll som är formulerade av landslagskaptener på högre nivåer inom deras idrott. Dessa protokoll innehåller en rad egenskaper som spelarna ska be-sitta. Egenskaperna är också graderade, det vill säga pekar på i vilken grad


33

som en spelare uppfyller en specifik egenskap eller inte. De kompetenser som spelarna ska behärska är också inom vissa förbund föremål för mate-matiska beräkningar som numrerar och sorterar de sökande ungdomarna sinsemellan.

I: Om ni står där med två som är väldigt likvärdiga men det handlar om en plats på slutet?

Om de hamnar på exakt samma poäng? Då har vi haft diskus-sioner. (…) Många gånger så är det inte så tajt och vi kan erbju-da båda plats i sådana fall. Vi kommer att få ta in 60 under en 3-årsperiod så vi kan korrigera. Jag tror inte att vi kommer att bli halshuggna om vi skulle ta in 61 eller 59 så att. Nej vi har inte hamnat riktigt i någon supertuff sits ändå, inte mellan två elever, man brukar kunna särskilja på något sätt (Innebandy).

Ingen av de intervjuade instruktörerna menar att de i praktiken har ställts inför ett val mellan två spelare där bara en av dem kan antas till NIU. Vissa idrotter har inte tillräckligt antal sökande, andra har helt enkelt inte tillräck-ligt många sökande som når upp till de krav som ställs på tidigare tävlings-erfarenheter. När frågan omformuleras hypotetiskt menar många att de i så fall skulle utgå från utövarnas personlighet. Framförallt deras attityd och inställning till sin idrott sin träning och deras vilja att utvecklas. Om detta ska jag skriva i nästa avsnitt.

Personlighet som talang

Klassifikationssystemets andra aspekt handlar om ungdomarnas personlig-het. Deras vilja att träna, tävla, kämpa och kunna anpassa sig till rådande NIU-miljö är viktiga egenskaper för att på sikt kunna utveckla talang. In-struktörerna försöker på lite olika sätt skaffa sig information om de sökan-de eleverna. De observerar beteenden på matcher och tävlingar, ringer till tränare och tar referensuppgifter, och de bjuder in ungdomarna till skolan för att intervjua och låta dem träna. De mest centrala kvalitéer som in-struktörerna letar efter är: spelarnas karaktär och deras sociala potential att anpassa sig till NIU-verksamheten.

Karaktär

Instruktörerna menar att ungdomarnas inställning till sitt idrottande är be-tydelsefullt för talangidentifikationsprocessen. De menar att det ska märkas att ungdomarna vill utvecklas och att de är verkligen vill satsa tre år på NIU för att bli bättre. ”Att de vill satsa! Att de älskar gymnastik! Att det här är det de vill ha kombinerat med sina studier” (Gymnastik). Viljan att träna tycks alltså vara avgörande för huruvida en ung idrottare kan defi-nieras som utvecklingsbar eller inte. En handbollscoach menar att det har skett en förändring över tid. Där det tidigare var vanligt att talanger endast definierades utifrån sin idrottsspecifika teknik och fysik, men att detta har förändrats till att även inkludera ungdomars attityd. Med andra ord deras


34

förmåga att visa att de är villiga att öka sin träningsmängd, men också visa insikt i vad det innebär att satsa på att bli elitidrottar. Så här säger en annan coach om vad man letar efter för karaktär hos idrottarna: ”De här killarna som vill, som vill lära sig, som vill träna, som vill liksom… Det tycker vi är prio ett” (Bandy). Eleverna ska alltså ha en inre drivkraft som visar att de har beslutat sig för att genomföra och underkasta sig den träning som krävs för att bli elitidrottare. Instruktörerna menar även att ungdomar som visar att de själva tar ansvar för sin egen utveckling är en annan aspekt av den elitidrottslig personlighet. De förväntas reflektera över sitt idrottande och hur de ska kunna utvecklas.

Det är dock inte enbart idrottarnas karaktär i termer om att kunna förstå och underkasta sig den nödvändiga mängden träning som är avgörande, även en positiv inställning till tävlande är viktigt:

Jag måste tycka om att tävla, åtminstone så måste jag kittlas av det men sedan behöver jag inte vara fullärd när jag ska in på NIU men det är en sådan sak som vi skulle kunna jobba med. Den står inte direkt i kursplanen men den är rätt viktig. Jag tror den är jävligt viktig rent ärligt, som vi ibland glömmer bort (Fotboll).

Viljan att vinna och viljan att prestera under tävling ses som en central del av en elitidrottslig personlighet. Detta handlar i hög grad om att visa men-tal styrka, ha fokus på sin idrott och kunna hantera med- och motgångar i tävlingssituationer.

Social potential

Talangidentifikationsprocessen handlar slutligen om att hitta de ungdomar som ska passa in i sammanhanget. Ungdomarna ska ha en kommunikativ och social förmåga som gör att de kan ta steget in i ett nytt sammanhang. De ska kunna smälta in och anpassa sig till miljön eller den förening som skolan samarbetar med:

Har vi tre elever, som det väger mellan och en gör fantastiska tester, en verkar väldigt seriös och en har redan presterat väl-digt väl på banan. Ja, det är en omröstning på magkänslan. Vem vi tror kommer att funka bäst på gymnasiet. Är de så pass lika, så kommer vi att ta den vi tror passar bäst i skolan, den vi tror passar bäst i miljön och den vi tror att det funkar bäst för.

(…)

Är de på samma position, kan nå ungefär lika långt, då tar vi hellre den som vi inte kommer att ha några problem med, som kommer att vara självgående och som bidrar med något till de andra.


35

Denna aspekt av talangidentifikationen tycks vara avgörande i de avslu-tande besluten för vilka elever som ska antas till utbildningen. När det står och väger mellan elever som uppfyller de krav som klassifikationsschemana ställer upp, kommer även deras sociala potential att bedömas.

Praktiskt förnuft

Instruktörerna utgår i hög grad från sin intuition och erfarenhet när de be-dömer talang. De ser något som de av erfarenhet intuitivt känner kan vara en talang som har potential att utvecklas vid NIU. Instruktörerna menar att de litar till sin magkänsla. Med andra ord använder de sig av sitt praktiska förnuft. Det praktiska förnuftet styr i hög grad de bedömningar som görs inom ramen för det klassifikationsschema som jag redovisat tidigare. In-struktörernas erfarenhet blir så att säga en kompass som vägleder dem när de gör bedömningar av klassifikationsschemats olika kriterier.

Det praktiska förnuftet är inte ett resultat av logiskt tänkande eller explicit kunskap. Praktiskt förnuft utgår från instruktörernas praktiska intuition och de förkroppsligade erfarenheter som de har tillägnat sig genom sitt le-gitima och privilegierade deltagande i tidigare talangidentifikationsproces-ser (Bourdieu, 1998, s. 25). Med andra ord har instruktörerna förvärvat sina kunskaper genom sin idrottsspecifika position (att just de ska välja ut eleverna till NIU) och deras erfarenheter att välja och skilja ut de bästa från de mediokra eleverna. Instruktörernas praktiska förnuft informeras av den explicita kunskap de erhållit genom sina klassifikationsscheman (se ovan), men är framför allt baserad på praktisk erfarenhet och en inkorporerad känsla för att veta vad hur de ska handla och vad som är rätt och fel (Chris-tensen 2009).

Det praktiska förnuftet är relaterat till det som kommit att kallas för tyst kunskap (Polanyi, 1966), som innebär att kunskapen är kopplad till en per-sons intuitiva förmåga att känna av vad som är ett riktigt sätt att handla i en given situation. Den tysta kunskapen ställs ofta mot explicit och kommuni-cerad kunskap. Erfarenheten av att välja ut talangfulla spelare kan i första hand förstås som en intuitiv kunskap som sällan förmedlas och dokumente-ras av de instruktörer som intervjuats. Talangidentifikation ”… går inte att skriva ner”, eftersom instruktörerna menar att de lärt sig genom att se och läsa av idrottens grundläggande elitidrottsliga principer:

Vi har inga dokument, utan det handlar om erfarenhet hos oss instruktörer, alltså den gruppen. Det som man har varit med om tidigare. Sen gör de en helhetsbedömning av den här spela-ren. För det finns ju de som är smala och som inte har kommit in i puberteten och har bra bollkänsla, som man ändå kän-ner att de ändå kommer att var dåliga hela tiden. Det kommer inte att hända något. Men om spelaren har god spelförståelse… (Basket)


36

(…)

Sen säger man att man inte kan se sånt, men det vore ju jäd-ra märkligt om man håller på hela sitt liv och varenda jäkla kväll är nere och tittar, att man inte har någon fallenhet för det (Handboll).

Det praktiska förnuftet är starkt kopplat till sätt att se talang. Att se ungdo-marnas idrottsspecifika talang och personlighet blir därmed till ett sätt att veta. Ett sätt att verifiera känslan av att detta är rätt val. Instruktörerna gör en subjektiv bedömning när de säger att de ser en talang. Detta sker även inom den idrott i studien som gått längst när det handlar om att försöka hitta mätbara och explicita kriterier för talangidentifikationsprocessen.

Inom friidrott har det arbetats fram olika idrottsspecifika klassifikationer, exempelvis nationella rankinglistor på ungdomarnas idrottsprestationer, tester som går att mäta och som därmed också möjliggör en rangordning mellan de blivande NIU-eleverna. Den intervjuade coachen beskriver en flicka som låg långt bak i de nationella rankinglistorna men som på ett visst fysiskt testmoment presterade bättre än den nationella eliten i sjukamp:

Vi hade en tjej förra året, som vi tog in på NIU, som de andra tränarna…Jag var ju inte chef då….som de andra tränarna inte trodde på, men som jag såg någonting i och som hade ett fint rörelsemönster. Hon är Sveriges snabbaste 16-åring idag, på ett år (…) Jag såg t ex den här tjejen, som var 18:e i Sverige. Hon gjorde de explosiva testerna bättre än vad 7-kampslands-laget gör. Alltså hon var på landslagsnivå på många av testerna, vilket andra inte var i närheten av. Då ser man ju direkt att det här behöver hon träna på och då kommer hon att prestera (Friidrott).

Detta exempel, hämtat från friidrotten, visar på ett intressant sätt hur klas-sifikationsscheman och praktiskt förnuft hänger samman. Unga idrottares tidigare mediokra prestationer på tävlingar kan kompenseras av andra idrottsspecifikt relevanta kompetenser. Det är i sammanvägningen mellan klassifikationsschemats olika komponenter som det praktiska förnuftet styr instruktörernas värderingar av vilka som kan komma att utvecklas i sam-band med att de får tillfälle att vistas i den elitidrottsliga miljö som NIU-tillvaron innebär.

Det praktiska förnuftet är som sagt format av tidigare erfarenheter. Dessa är internt relaterade till bilder och beskrivningar av vad det innebär att vara idrottare på elitnivå:

Om vi övergår till fotboll så tror jag att som nummer ett be-höver du vara, åtminstone får jag det intrycket när jag tittar på elitfotbollen idag, alltså fotbollen som spelas i Europa eller Champions League eller EM. Jag ser bara atleter. Jag ser inte


37

lite lätt överviktiga eller orörliga utan jag ser de som tar ner fot-bollen i huvudhöjd och sådana saker och den har någonstans vuxit. Jag har inte alltid tyckt så här men det har någonstans vuxit fram hos mig så jag ser inga långsamma spelare vilket är en faktor som också spelar in. De fysiska aspekterna för mig de är de jag kan ta på och jag tror också att det är viktigt för oss att vi börjar kommunicera om detta (Fotboll).

Däremot är ingen av instruktörerna helt säkra på att de som väljs ut kom-mer att bli elitidrottare: ”Vi kan bara döma utifrån vad vi ser idag och det är ju de som uppfyller de här bitarna idag” (Ridsport). Bedömningen är län-kad till instruktörernas erfarenheter om att tidigare ha identifierat talanger (Christensen 2009). Den praktiska erfarenheten av att tidigare har ”sett” en talang och som instruktörerna erfarenhetsmässigt och i backspegeln vet kom att utvecklas till en senior elitidrottare utvecklas efterhand till narrativ. Ett narrativ blir därmed till en objektivt uppfattad referensram inom vilken urvalsprocesserna tar form. Detta är något som jag kommer att utveckla i nästa stycke.

Narrativ om de lyckade talangerna

Det är endast ett fåtal personer som är ålagda att identifiera talanger till NIU. Detta innebär att det aldrig enbart kan vara fråga om att identifi-kationsprocessen uteslutande baseras på explicit kunskap, där man över-för sina synpunkter (verbalt eller skriftligt) och tvingas att förklara dem för andra. Generellt kan jag se att såväl instruktörer som SF gör väldigt mycket för att öka transparensen i talangidentifikationsprocessen. De vill öka den explicita kunskapens betydelse. Samtidigt finns det talangidenti-fikationsteam ute på skolorna som inte alls har några nedskrivna kriterier för hur talang ska identifieras. En rimlig tolkning av detta är att en alltför explicit och transparent kunskap om talangidentifikationsprocessen skulle utmana specialidrottens ortodoxi, det som ska skyddas och som de flesta instruktörer i liknande sociala positioner tror på. Detta gör att talangiden-tifikationssystemen reproduceras och aspekter som exemplvis RAE kan få en så stark dominans i vissa idrotter (Peterson 2011). Detta sker alltså trots att de instruktörer som tar ut talangerna är väl medvetna om hur ålder och mognad samspelar med hur talang definieras. Samverkan mellan klassifi-cerande scheman, praktiskt förnuft och smak innebär att definitionen av talang delvis tar from via berättelser om tidigare visuella erfarenheter av de goda exemplens utfall. De goda exemplen är narrativ som beskriver hur instruktörerna tidigare har lyckats identifiera talanger. Den här handbolls-coachen ger en berättelse som dels visar på förmågan att se talang och dels på förmågan att se ungdomar som kan utvecklas till elitidrottare:

Då hade jag en kille, som hette X. Han kom, var lite seg, var väldigt lång, var två meter lång, var lite Bambi på hal is så där, första året så där, platsa i laget, men inte mer. Andra året… bra i A-laget. Tredje året – mycket bra. Jag ringer då till mina


38

kollegor då i Svenska Handbollförbundet och pratar med för-bundskaptenen. ’Jag har en kille här nu, han har inte kommit med på tåget fram till nu, men han är den som har gått det hål-let istället. Och han kommer ju att spela i elitserien om ett år, sa jag till dem. Men jag har haft kvar han i division två. Han har fått spela jättemycket, han har fått bra träning och han har utvecklats till någonting bra. ’Ah, jag tar med och testar han sa Tobbe Klingvall. Träffade honom sen, och han sa ’ja, du hade rätt! Han är med nu’. Så efter den här divisionen 2 i handboll, med vårt ”dåliga” gymnasium här va, så går han rakt in i U-landslaget, blev bofast i U-landslaget, Drott värvade han, spe-lar i elitserien idag.

Berättelsen ovan är också ett exempel på hur de aktörer som har en fram-skjuten plats inom en idrott (den intervjuade har tidigare varit flicklands-lagskapten) kan utnyttja sitt sociala kapital för att uppmärksamma nyck-elaktörer inom idrottens talangorganisation på att de har ”sett” en talang med utvecklingspotential. Vi skulle kunna se det som att instruktörerna utgår från självupplevda händelser med positiva utfall – från talang till eliti-drottare – som används som narrativ i deras fortsatta arbete med talangi-dentifikation.

I: Men om jag tolkar dig rätt, så finns det inte nedskrivna krite-rier för att …De här testvärdena ska du ha. Den här rankingen ska du ha eller det här vill vi ha ut av intervjun.

Fri: Nej, inget sånt. Vi har inga såna här….Så här ser den per-fekta eleven ut. Den har de här värdena. Den säger det här, utan vi har en bild av hur eleverna ser ut idag och vilka som funkar väldigt bra och utifrån det så försöker vi hitta likasin-nade (Friidrott).

Instruktörernas narrativ används i talangidentifikationsprocesserna till NIU genom en självkonfirmerande process där tidigare erfarenheter av att ha sett en talang samspelar med deras samtida identifikationsprocess. Instruk-törernas berättelser blir till symboliska strukturer som sorterar de sökande ungdomarna i förhållande till de exempel där talangidentifikationen har gett ett positivt utfall.

I dessa narrativ målas inte bara bilder av positiva identifikationer fram, även instruktörernas erfarenheter av ”riktig” elitverksamhet finns med som en navigationspunkt. Vi skulle kunna sammanfatta det såhär: Det är liknande egenskaper och kompetenser som dagens seniorelit besitter som vi ska leta efter i vårt sökande efter talang. Det är då även elitidrottsstjärnornas karak-tär som utgör vår måttstock:

Jag har ju haft förmånen med att jobba med de bästa spelarna i världen. Då förstår man ju varför de har kommit dit, när de kan sitta på sängkanten på morgonen och det är tjugofyra


39

grader istället för nitton grader varmt ute och ’fan vad ska jag ha för strängning idag? Ska jag ha’ alltså den där, liksom de här små detaljerna, då sitter man ju bara med ett småleende och tänker ’tro fan att han har blivit världsstjärna! Som funderar på varenda träning, som efter vi har tränat i två timmar säger ’är du nöjd?’ ’nej ge mig hundra forehand till därifrån den positio-nen’ det tro fasen att de blir världsstjärnor (Tennis).

Det är alltså idrottarens vilja och reflektionsförmåga om att hela tiden bli bättre som är i fokus för talangidentifikationsprocessen. Det räcker inte med att ha fallenhet för en idrott. Den unge talangen måste också ha en grund-murad vilja att leva för sin idrott, vilket ger förutsättningar för att utveck-las till elitutövare. Än en gång visar det sig hur klassifikationsscheman och praktiskt förnuft hänger samman. Erfarenheten av att ha sett vilka egenska-per som skapar elitidrottsligt utveckling blir till narrativ som strukturerar instruktörernas klassifikationsscheman och de förmågor som ungdomarna visar inom ramen för dessa.

Avslutande reflektion

Vad vi har kunnat utläsa från resultatpresentationen är att identifikations-processen tar form i relationen mellan klassifikationsscheman och instruk-törers praktiska förnuft. Olika idrotter lägger dock olika stark betoning på den ena eller andra sidan av relationen. Vissa SF försöker så långt möjligt att låta klassifikationsschemana fälla avgörandet för vilka elever som ska antas till NIU. Dessa förbund betonar ungdomarnas tidigare idrottspres-tationer samt genomför tester kring deras fysik, idrottstekniska kunnande och sociala kompetens. Andra låter instruktörernas praktiska erfarenheter bli vägledande för identifikationsprocessen. Generellt kan vi se att ju mer komplex eller mångfasetterad en idrott är, exempelvis fotboll där det finns en mängd olika sammanfallande fysiska och mentala faktorer som påverkar definitionen av talang (Christensen 2009), desto mer kommer talangidenti-fikationen att sammanlänkas med instruktörernas praktiska förnuft. I den andra änden av har vi exemplet friidrott, där klassifikationsschemana utgör det dominerande underlaget för vilka som ska antas till NIU eller inte. Min analys visar alltså att klassifikationsscheman och praktiskt förnuft samva-rierar på olika sätt avgjort vilken idrott det handlar om.

Vår tolkning är vidare att utformningen av klassifikationsschemat och det praktiska förnuftet finns inlagrade i specialidrottsliga kulturer. Dessa är bundna till tid och rum samt formas kring bilderna av elitidrott och vad som därmed krävs för att bli elitidrottare. Det finns därmed en förväntan på vilka idrottsliga och personliga kvalitéer som de sökande ungdomarna ska visa upp. Bilderna av samtidens elitidrott befinner sig därför hela ti-den närvarande i talangidentifikationsprocessen. Vi skulle vidare kunna se dessa klassifikationsscheman och instruktörernas praktiska förnuft som ett kollektivt och därmed kulturell förankrad praktik, vilken efter kollektiva överenskommelser ger anvisningar om vem som ska väljas ut. Inom varje


40

idrott kan vi alltså se att det har utvecklats olika typer av talangidentifika-tionspraktiker där explicit och underförstådd kunskap vägleder processerna (Wenger 1998). Talangidentifikationsprocessen bygger på vad som uttrycks i klassifikationsschemana och vad som intuitivt vägleder instruktörernas magkänsla. Identifikationen handlar om relationen om vad som går att kon-statera och vad som är underförstått. Det är när den explicita och erfaren-hetsbaserade kunskapen om en ung idrottare pekar i samma riktning som en identifikationsprocess framstår som rimlig och legitim (Bourdieu 1998). Det är mot denna bakgrund som de önskade eleverna kan skiljas från de oönskade. Den utvecklingsbara talangen kan särskiljas från medelmåttan. I nedanstående citat uttrycker en coach inom ridsporten detta på ett tydligt sätt:

Ja jag tror ju att det här med magkänsla är något man ofta använder. Vi försökte koppla ihop intervjuerna med andra kri-terier. Då sa någon; – Ja men min magkänsla säger! Då sa jag att ta nu fram, kom igen tänk efter. (…) När hon tänkte efter så har hon faktiskt fakta och erfarenhet, då när man tänker efter och börjar rabbla det så; – Ja just ja! Och då hade hon fakta på det (Ridsport).

Den tysta och praktiska erfarenheten vägleder instruktörerna i talangiden-tifikationsprocessen. Det finns dock som vi har sett en generell strävan efter att koppla samman erfarenhet med explicit kunskap om eleverna. Det som i citatet uttrycks som fakta. Vår poäng är att dessa fakta är kulturellt infär-gade. De beskriver vad som i en viss tid och i ett visst sammanhang uppfat-tas som nödvändiga egenskaper för att kunna utvecklas som elitidrottare. När instruktörerna ser ungdomar som visar upp de idrottsliga och sociala kvalitéer specialidrotten i fråga efterfrågar (objektiv fakta), kvalitéer som instruktörerna av erfarenhet vet är betydelsefulla kan beslut fattas kring vilka elever som ska antas och därmed ges möjlighet att utvecklas till elit-idrott are vid ett NIU.


41

Analytiska nedslag

Min bedömning är att NIU generellt har uppfattats som positivt bland SF-representanter och instruktörer ute på gymnasieskolorna. Utbildningen fyl-ler en idrottslig funktion och tydligheten i det idrottsgymnasiala systemet har ökat. Elever och föräldrar kan därigenom också avkräva att en viss utbildningsnivå upprätthålls av gymnasieskolorna.

Introduktionen av NIU skedde förhållandevis snabbt och detta har medfört att vissa skavanker i systemet har uppkommit. För det första handlar det om att NIU bör bli likställt med en utbildningsplats, vilket skulle innebära att kommuner inte kan stoppa elever från att börja sin utbildning. För det andra menar många av de intervjuade personerna att gymnasieskolorna ska garanteras ersättning för varje elev som antas. Ofta är studiegrupperna små och det är svårt att basera genomförandet av specialidrottskurserna inom ramen för det befintliga skolpengssystemet. Kvaliteten blir lidande. Onekli-gen skulle politiska beslut om NIU-platser och en garanterad resursförstärk-ning leda till ökad trovärdighet inom systemet. Inom vissa idrotter ser man heller inte syftet med att skapa kvalitativa skillnader mellan NIU och RIG. En tydligare och nationellt likvärdig organisation av NIU skulle gynna dessa SF samtidigt som det knappast skulle förändra möjligheterna inom andra idrotter som även fortsättningsvis satsar på en RIG-modell.

I regeringspropositionen och skollagen finns inga begränsningar vad gäller dimensioneringen av NIU. Detta innebär att specialidrottsförbunden skulle kunna göra andra bedömningar kring sin certifiering av skolor. I de två certifieringsmodellerna, elitföreningsmodellen och elitmiljömodellen, finns redan ett embryo för hur en sådan organisation kan se ut. Jag menar att det sammantaget är viktigt att behålla språkliga och kvalitativa skillnader mel-lan olika typer av idrottsutbildning. Dessutom bör inte skolorna ges möj-lighet att återigen använda idrott som ett konkurrensmedel. Jag menar att SF även fortsättningsvis ska certifiera samtliga skolor men att skillnaden mellan utbildningsalternativen definieras i förhållande till elitföreningarnas större möjligheter att arrangera elitidrottsliga tränings- och tävlingsmiljöer under kvällar och helger. Låt oss för enkelheten benämna denna utbildning för NIU-elit. Den andra elitmiljömodellen som har gymnasieskolan som utgångspunkt skulle på motsvarande sätt benämnas som NIU-talang. Ett sådant förfinat certifieringssystem skulle också kunna innebära att kommu-nikationen mellan olika SF ökar. De kan därigenom dra nytta av varandras redan genomförda arbete med att utforma dessa två certifieringsmodeller. En sådan organisation av NIU skulle skapa förutsättningar för idrottslig utveckling som också hanterar den kunskap som vi har om talangidentifika-tion och talangutveckling.

Även ämnesplanerna lyfts fram som ett hinder för att nå målen med NIU. Frågan som representanterna ställer sig är hur dessa kursmål skall kunna


42

hjälpa den aktive att nå den nationella eller internationella toppnivå som tydligt skrivits fram som ett grundläggande syfte med både RIG och NIU. Naturligtvis kan det vara berikande för en elitidrottskarriär om viss del av innehållet i ämnet Specialidrott riktas mot att utveckla elevernas generella idrottskunskaper. Med hjälp av en sådan begreppsapparat kan de förstå elitidrottens roll och samhälleliga betydelse samt diskutera träningsupplägg och tävlande tillsammans med tränaren och övriga aktiva. SF representanter och instruktörer menar dock att ämnesplanerna i sin nuvarande form i allt-för stor utsträckning riktar sig mot uppfyllandet av teoretiska kunskapsmål och elevernas reflektion av sitt idrottande.

Tillsammans med Carl-Axel Hageskog har jag tidigare skrivit en artikel som behandlar ämnesplanerna i Specialidrott. I den artikeln argumenterade vi för att större möda borde ha lagts på att formulera ämnesmål som har med elevernas utveckling av praktiska färdigheter att göra. I vårt grann-land Norge har policyproducenterna kommit till denna insikt. Framförallt finns i de norska ämnesplanerna en tydlig relation mellan kursens teoretiska och färdighetsrelaterade delar. Där den teoretiska förståelsen är kopplad elevernas kroppsliga utveckling i sin specialidrott. Det är framförallt dessa mål som vi saknar i Skolverkets ämnesbeskrivningar. Eleverna färdighetsut-veckling måste också den skrivas fram i progressionstermer. Under sina år i gymnasieskolan behöver idrottseleverna tränas i idrottsligt och kroppsligt handlande. De måste förevisas, prövas och tränas i sin idrott. Jag menar att denna studie förstärker min och Hageskogs analyser av ämnesplanerna i Specialidrott. Mycket pekar också på att SF och gymnasieskolor tar saken i egna händer. Inom olika idrotter pågår idag ett arbete med att anpassa ämnesplanerna efter specialidrottens behov. Detta kommer att omkullkasta reformens grundläggande intentioner om en nationellt likvärdig utbildning och öka den innehållsliga differentieringen. Tillsammans med majoriteten av mina intervjupersoner menar jag att det är hög tid att erkänna elitidrot-tandets faktiska villkor, nämligen en praktik som präglas av både teoretiska och kroppsliga färdigheter.

Talangidentifikationsmodellen

I denna rapport har jag med hjälp av specialidrottsförbundsrepresentanter och instruktörer som undervisar i specialidrott kunnat utveckla en modell som jag menar ökar förståelsen för NIUs talangidentifikationsprocess. I ned-anstående figur har jag hämtat teoretisk inspiration från: (i) Mette Krogh Christensen (2009) som studerat elitfotbollstränares sätt att identifiera unga spelare i ett Bourdieuperspektiv. Framförallt har Christensens forskning om talangidentifikation uppmärksammat mig på hur klassifikationsscheman och praktiskt förnuft hänger samman (ii) Lisa McCormik (2011) genom hennes studier av klassisk musik och för det sätt på vilket hon visar hur do-mares bedömningar är relaterade till visuella och audiella referensramar av berömda musiktolkningar. När idrottsinstruktörerna intervjuar elever och genomför fysiska tester så handlar det även här om bilder av elitidrottslig


43

performance. Idrottsinstruktörernas elitidrottsliga referensramar, i termer av vad som krävs av en elitidrottare, vägleder deras urvalsprocesser. (iii) Etienne Wenger (1998) för att hon förstärker insikten om att talangiden-tifikation är en social konstruktion. Instruktörerna konstruerar den ideala talangen som en elev med vissa bestämda kvalitéer och en personlig karak-tär som är mottaglig för utveckling och lärande inom NIU-organisationen. I tabell 5 sammanfattas talangidentifikationsprocessen inom NIU på en prin-cipiell nivå:

Figur 1. talangidentifikationens sociala praktik

De tre nivåerna i figuren representerar olika synkrona delar som alla på olika sätt är relaterade till varandra och påverkar talangidentifikationen. Med synkron avses här att det inte finns någon över eller underordning mellan de olika boxarna i figuren. Mitt enda syfte är att ge en visuell bild av talangidentifikationens praktik. Wenger (1998) menar att sociala prakti-ker rymmer såväl explicita som underförstådda aspekter av interaktion och lärande. Utan tvekan är NIU en högt specialiserad praktik som syftar till att identifiera och utveckla unga idrottare mot att tillhöra en nationell elit. I generella termer sker elevurvalet mot bakgrund av NIU-elevernas tidigare idrottsprestationer och deras bedömda utvecklingspotential. De instruktö-rer och SF-representanter som ska genomföra dessa selektionsprocesser har ofta en lång och unik erfarenhet. Erfarenheter som långtifrån alltid har tagit explicita former. Vissa SF har inlett ett arbete med att utveckla sina klas-sifikationsscheman och göra identifikationsprocessen mer objektiv och for-mell. NIU har i vissa förbund drivit fram explicita kriterier som gymnasie-skolorna ska följa. Ett gemensamt språk och klassifikationsscheman skapar utan tvekan en ökad kollektiv medvetenhet och därmed även potentiella utvecklingsmöjligheter. Precis som jag påpekat tidigare så är instruktörer och SF representanter väl medvetna om RAE och att talangidentifikatio-nen många gånger handlar om fysisk och mental mognad. Jag menar att utvecklade klassifikationsscheman, och därmed även mer explicit beskrivna narrativ om unga idrottares elitidrottsliga utveckling, över tid kan nyansera den svåra konsten att identifiera idrottstalanger.

ELITIdRoTTENS SoCIALA PRAKTIK

Narrativ

klassifikationsscheman – praktiskt förnuft


44

Litteratur

Alexander, Jeffrey (2006). The Civil Sphere. Oxford: Oxford University Press.

Bourdieu, Pierre (1998). Practical reason. Cambridge: Polity.

Christensen, Mette Krogh (2009). An Eye for Talent: Talent Identification and Practical Sense of Top-level Soccer Coaches. Sociology of Sport Journal, 26, 365–382

Dir. 2007:8. Kommittédirektiv: en reformerad gymnasieskola. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Fahlström, Per-Göran. (2011). Att finna och att utveckla talang: en studie om specialidrottsförbundens talangverksamhet. FoU-rapport 2011:2, Stockholm: Riksidrottsförbundet.

Ferry, Magnus & Olofsson, Eva (2009). Ämnet specialidrott i gymnasieskolan: en utvärdering av ämnet läsåret 2008/09. FoU-rapport 2009:5. Stockholm: Riksidrottsförbundet

Houlihan, B. (2000). Sporting excellence, schools and sports development: the politics of crowded policy spaces, European Physical Education Review, 2, 171–193.

Jonsson, Rolf (2000). Knoppen eller kroppen – en ESO-rapport om idrottsgymnasierna. Ds 2000:21. Stockholm: Finansdepartementet.

Lund, Stefan. (2008) Choice paths in the Swedish upper secondary education: a critical discourse analysis of recent reforms, Journal of Education Policy, 6, 633–648.

Lund, Stefan., Olofsson, Eva. (2009). Vem är idrottseleven? : Idrottsprofilerad utbildning och selektion. SVEBI årsbok. 125-150.

Lund, Stefan. (2010) Idrottsutbildning och utbildningsreformer: en kartläggningsstudie av Sveriges gymnasiala idrottsutbildning. FoU-rapport 2010:2, Stockholm: Riksidrottsförrbundet

Lund, Stefan (2012). Regulation and deregulation in education policy: new reforms and school sport in Swedish upper secondary education. Sport, Education and Society, http://dx.doi.org/10.1080/13573322.2012.664127.

McCormik, Lisa (2011). Producing sound judgments: inside the adjudication process. (kapitel i bokmanus presenterat vid Centrum för kultursociologis årliga konferens, Linnéuniversitetet).

Peterson Tomas (2011). Talangutveckling eller talangavveckling? SISU Idrottsböcker.

Polanyi, Michael (1966). The Tacit Dimension. London: Routledge & Kegan Paul Ltd.

Prop. 2008/2009:199. Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Rawls, John (1999). A theory of justice. Harvard: Harvard University press.

Riksidrottsförbundet (2008). Idrotten i siffror. <http://www.Riksidrottsförbundet.se/ImageVault/Images/id_2480/ImageVaultHandler.aspx> (2010-05-21).

Riksidrottsförbundet (2010). Remissvar på Skolverkets förslag till nya ämnesplaner samt ämnen och kurser i inriktningar och programfördjupningar.

Riksidrottsförbundet (2010b). SF:s certifieringskrav för nationellt godkänd idrottsutbildning.

SFS 2010:235 Svensk författningssamling: förordning om ändring i gymnasieförordningen 1992:394. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Wenger, Etienne (1998). Communities of practice: learning, meaning and identity. New York: Cambridge University Press.

Idrottens Hus, 114 73 Stockholm | 08-699 60 00

[email protected] | www.rf.se/forskningochfakta

nationellt godkända idrottsutbildningar...nationellt godkända idrottsutbildningar 5 förord...

Documents