MPI Rapportkategorier

Rapporter avsedda för spridning utanför MPI utges i följande kategorier:

MPI Reports innehåller vetenskapligt originalarbete av allmänt intresse avsett för internationell spridning.

MPI A-rapporter innehåller huvudsakligen för krigsmakten avsedd och tillrättalagd redovisning av ett, som regel, avslutat arbete. Sammanfattning, bild- och figurtexter förekommer också på engelska. Rapporterna utges som öppen (A-) eller hemlig (AH-) rapport.

MPI B-rapporter innehåller huvudsakligen för mindre grupp inom krigsmakten eller särskilt vetenskapligt forum tillrättalagd redovisning.Rapporten kan också vara en del- eller lägesredovisning inom pågående projekt. Sammanfattning, bild- och figurtexter förekommer också på engelska.

Rapporten utges som öppen (B-) eller hemlig (BH-) rapport.

SUMMARY

Netz, B. Lysergic acid diethylamide (LSD-25) and suggestibility. Part I: Analysis of

earlier literature. MPI B-rapport nr 16, dec 1968 (in Swedish).

A review of the earlier literature on relationships of hallucinogenic drugs to

suggestibility has been undertaken. The concepts of primary and secondary

suggestibility are presented, as well as a history of the use of drugs in enhancing

hypnosis and suggestibility. Various examples of suggestibility influences on

hallucinogenic drug experiences are given. At this point, the heightened suggestibility

under LSD is stressed, as well as the influence of factors such as personality,

expectations, attitudes ("set") and environmental conditions ("setting") upon the in-

dividual's reactions to LSD. Resultant effects of hallucinogenic drugs on hypnotic

susceptibility and primary suggestibility are described. It is concluded that the affective

and ideational contents of the LSD reaction can be directed and modified by extra-drug

variables. Therefore, "set" and "setting" are of utmost importance in predicting and

interpreting the outcome of LSD intoxication in connection with research and

psychotherapy in general, and psychochemical warfare in particular. 88 references.

I

II

REFERAT

Netz, B. Lysergsyre dietylamid (LSD-25) och suggestibilitet. Del I: Analys av

tidigare litteratur. MPI B-rapport nr 16, dec 1968.

Rapporten innehåller en översikt och analys av tidigare litteratur över relationer mellan

hallucinogener och suggestibilitet. Begreppen primär och sekundär suggestibilitet

diskuteras, liksom effekter av olika droger på hypnotiserbarhet och suggestibilitet.

Härefter ges exempel på effekter av diverse suggestionsfaktorer på LSD-reaktioner.

Härvid omnämnes den förhöjda suggestibiliteten und er LSD-påverkan, betydelsen av

personlighetsfaktorer, förväntningar, tillfälliga stämningslägen, attityder ("set") och yttre

betingelser ("setting") för individens reaktion på denna. Effekter av hallucinogener på

hypnotiserbarhet och primär suggestibilitet redovisas. Sammanfattningsvis framhålles,

att såväl emotionella som kognitiva LSD-reaktioner kan påverkas och styras i hög grad

av icke farmakologiskt betingade faktorer ("extra-drug variables"). Faktorer som "set"

och "setting" måste mao noga beaktas i samband med en bedömning och utvärdering av

resultaten av LSD-påverkan vid grundforskning och psykoterapi i allmänhet och psyko-

kemisk krigföring i synnerhet. 88 referenser.

III

FÖRORD

Denna rapport utgör inledning och allmän bakgrund till två följande rapporter,

vari kommer att redovisas resultaten från experimentella undersökningar över

interaktionen mellan LSD-25 och hypnotisk suggestibilitet (MPI B-rapport nr 17,

dec 1968 och MPI B-rapport nr 19, dec 1 968).

Rapporten ingår för MPI del i institutets forskningsprojekt nr E 012: "Studier av

beteenden förorsakade av psykokemiska stridsmedel." Författaren till rapporten,

bitr militärpsykologen Björn Netz har ingått i den arbetsgrupp bestående av

laborator Anders Sundwall, FOA 1 och docent Sten Mårtens, Rålambshovs

sjukhus, Stockholm, som varit knutna till detta forskningsprojekt.

Rapporten har granskats av militäröverpsykologen Jan Agrell, MPI och tf

professor Carl-Otto Jonsson, Psykologiska institutionen, Stockholms Universitet.

INNEHÅLL

s id

Allmän bakgrund ............................ …………………………………………... 1

Inledning .................................................................................................... 1Primär och sekundär suggestibilitet .............................................. . .......... 3Tidigare litteratur över effekter av olika droger på

suggestibilitet och hypnotiserbarhet ................................................. 6Sammanfattning ................................................................................ 8

Hallucinogener och suggestibilitet ........ ..................…………………………... 9Effekter av suggestibilitet på drogupplevelser ........................................... 9Exempel på sekundär hypersuggestibilitet................................................. 11

Sammanfattning. .............................……………………………....... 16Effekter av hallucinogener på primär suggestibilitet/

hypnotiserbarhet ..........................……………………….. ........ …….17Sammanfattning ......................................................................... ....... 21

Slutsatser och allmän sammanfattning………………………………………... 21Referenser.............................................................................................................. 26

IV

ALLMÄN BAKGRUND

Inledning

"The psychochemicale will be the most difficult of all weaponry to control and supervise if disarmament ever comes. Meanwhile they should be recognized for what they are - agents of war with, not without, death."

Sidney Cohen ("The Beyond Within. The LSD story." New York; Atheneum, 1965).

Sedan slutet av 1950-talet har kemiska stridsmedel ägnats ett förnyat och alltmer

påtagligt intresse. Sålunda har ämnen med extremt hög toxicitet eller för övrigt

skadliga biverkningar blivit föremål för mycket målmedvetet inriktade

undersökningar vid stormakternas militära forskningsinstitutioner. Till de kemiska

stridsmedlen hänföres dels dödande stridsgaser (tex nervgaser), dels s k

prestationsnedsättande ämnen. De senare, vilka inom NATO går under beteckningen

"incapacitating agents", kännetecknas av att de icke avses ha dödande verkan, men

att de (även i mycket små doser) nedsätter den angripnes fysiska och psykiska

prestations- och stridsförmåga (FOA, 1964).

Bland de prestationsnedsättande C-stridsmedlen är det framförallt de psykokemiska, som

tilldragit sig intresse och speciellt har då deras stora verkan samt flexibilitet i verkansgrad

framhållits. Till skillnad från den starkt negativa inställningen gentemot bruket av dödande

stridsgaser, anser man sålunda ofta på militärt håll, att användandet av psykokemiska

stridsmedel skulle medföra en mer human krigföring (Lieberman, 1962). Genom att dessa

substanser endast verkar mot levande organismer, vilka blott tillfälligtvis försätts ur stridbart

skick, förmodas de militära vinsterna bli avsevärda. Generellt har man tänkt sig två olika sätt

att applicera psykokemiska stridsmedel: dels en spridning i stor skala - främst i form av

aerosoler - till stridande trupp eller till civilbefolkningen i städer och större samhäl-

1

len, dels en individuell administrering till någon eller några få militära och/eller civila

befattningshavare på nyckelposter. Dessutom tillkommer möjligheten att utnyttja dessa

ämnen i samband med "hjärntvätt" eller vid förhör med speciella fångar (Cohen, 1965).

Den höga effektiviteten, den "humana karaktären" hos vissa av medlen samt de

jämförelsevis låga kostnaderna medför, att sannolikheten för att C-stridsmedel insätts

mot militära mål och i taktiska sammanhang synes vara lika stor som eller större än att

taktiska kärnvapen insätts (FOA, 1964).

De psykokemiska substanserna hänföres i medicinska termer till gruppen "hallucinogener"

(alt "psykotomimetika", "psykedelika"), vari ingår sådan psykofarmaka som LSD-25,

meskalin, psilocybin, Sernyl, atropinliknande substanser m fl (Netz, 1967). Under de

senaste 20 åren har hallucinogener använts främst inom biokemisk, neurofysiologisk,

psykiatrisk och psykologisk grundforskning såsom unika medel att studera mekanismerna

bakom såväl abnorma som normala psykiska processer. Sedan mitten av 1950-talet har de

dessutom använts som hjälpmedel för att intensifiera och underlätta psykoterapeutisk

behandling av olika neuroser, alkoholism m m. I synnerhet vad gäller LSD har en mängd

forskningsdata och erfarenheter ackumulerats, främst i Nordamerika men även i Europa.

Även om litteraturen över psykiska effekter av hallucinogener ofta varit motsägande, torde

de flesta författare vara ense om att LSD och liknande hallucinogener ger upphov till

markanta förändringar i bl a verklighetsuppfattning, tids- och rumsupplevelse,

varseblivning, känslor och affekter, intellektuella funktioner, kroppsupplevelser samt jag-

medvetande. En annan mycket viktig aspekt är, att de djupgående modifikationerna i mental

aktivitet allmänt synes beledsagas av en förhöjd mottaglighet för olika inryckt. Under det

LSD-förändrade medvetandetillståndet förefaller individen sålunda vara mer känslig för och

påverkbar av såväl inre som yttre stimuli, vilka antar en starkt ökad "valens" och betydelse i

medvetandet. Det LSD-inducerade tillståndet kan mao sägas bl a karakteriseras av en

förhöjd suggestibilitet. Denna aspekt på LSD-på-verkan har dock i allmänhet inte

uppmärksammats förrän under 1960-talet, åtminstone inte explicit. Enligt författarens åsikt

torde

2

därför en närmare analys av tidigare litteratur rörande sambandet hallucinogener -

suggestibilitet vara av värde för att optimera en bedömning och utvärdering av

resultatet av hallucinogen-påverkan vid grundforskning och psykoterapi i allmän het

och psykokemisk krigföring i synnerhet. 1 )

Föreliggande rapport avser därför främst att ge en översikt och analys av tidigare

vetenskaplig litteratur över effekter av LSD-25 och liknande hallucinogener på

suggestibilitet. Dessutom utgör den en allmän bakgrund till två egna experimentella

undersökningar över interaktionen mellan LSD och hypnotisk suggestibilitet

(=hypnotiserbarhet). Den första av dessa undersökningar utgör Del II av föreliggande

rapport (Netz & Engstam, 1968), medan den andra ingår som del i ett experiment, som

främst behandlar effekter av LSD på intellektuella funktioner (Netz, Mårtens ft Sundwall,

1968).

Primär och sekundär suggestibilitet

I den tidigare litteraturen över relationer mellan psykofarmaka och suggestibilitet återfinns

många undersökningar, där man studerat effekter av olika droger på suggestibilitet och

hypnotiserbarhet. Även det motsatta förhållandet har studerats, d v s effekter av olika

tillstånd av initial suggestibilitet på efterföljande drogpåverkan. Resultaten vid dessa

undersökningar har dock ofta varit motsägelsefulla. Detta har berott antingen på att man inte

gjort en klar åtskillnad mellan olika slag av suggestibilitet, eller på att man ej lyckats klargöra

huruvida drogerna orsakat en förändrad suggestibilitet eller om initiala suggestioner influerat

den förväntade karaktären på drogupplevelser och drogbeteende. Innan den tidigare

litteraturen på detta område refereras, är det därför nödvändigt att allmänt beröra vad som

avses med olika typer av suggestibilitet.

1 ) Sedan rapporter om ett misstänkt samband mellan LSD och kromosom- och fosterskador publicerats under 1967, har praktiskt taget all forskning och terapi med LSD på människor upphört. Detta innebär självfallet inte att risken för en användning av hallucinogener såsom psykokemiska stridsmedel minskat.

3

Suggestibilitet är ett begrepp inom psykologin, som har definierats och studerats på en

mängd olika sätt med därav följande motsägande teorier och resultat. Från att först endast

ha varit intimt förbundet med hypnos och hypnoidala tillstånd, har

suggestibilitetsbegreppet vidgats till att omfatta en mängd fenomen. Den första

betydelsefulla undersökningen inom detta område utfördas av Eysenck & Furneaux

(1945). Vid faktoranalys av resultaten från suggestibilitetstestningar framkom två

ortogonala faktorer, vilka tillfredsställande förklarade alla korrelationer. Eysenck kallade

de två suggestibilitetstyperna primär och sekundär suggestibilitet. Denna grundläggande

distinktion har senare verifierats ay Stukat (1958) och Moore (1961) vid liknande

faktoranalyser. Dessa studier har sökt belysa det faktum, att det inte längre är plausibelt

att betrakta suggestibilitet som ett enhetligt drag eller karakteristikum hos den mänskliga

personligheten. Vid ett drogexperiment kan sålunda den typ av suggestibilitet som

involverar en individs reaktioner på den sociala och interpersonella miljön, hans behov av

konformitet, egna och andra förväntningar etc, vara av ett helt annat slag än den

suggestibilitetstyp, som påstås modifieras av något preparat.

Primär suggestibilitet definieras operationellt såsom "the execution of motor movements or the

experience of certain cognitive or perceptual changes by the subject consequent upon the

repeated suggestion on the part of the experimenter that such movement or experience will

take place, without conscious participation on the subject´s part" (Eysenck & Furneaux,

1945)1 Dylika fenomen har i litteraturen beskrivits som exempel på "ideomotorisk" och

"ideosensorisk" aktivitet och de utgör prototyper för hypnotiskt beteende. Presentationen av

primär- eller ideo-test är mycket lik den teknik som används för att inducera hypnos; dessutom

används sådana test som mått på graden av hypnotiserbarhet, d v s mottaglighet för

primär-test under hypnospåverkan. Som framgår överensstämmer primär suggestibilitet till

stora delar med hypnotiserbarhet. Man har också erhållit höga korrela-

1 Exempel på test avsedda att mäta primär suggestibilitet är Body sway, Armlevitation, Chevreuls pendel m fl (se närmare Stukat, 1958). Vid dessa test ges suggestionerna personligt med en monoton och repetitiv röst.

4

1)

tioner mellan mått på dessa båda variabler, där det förra upp-mätes i normalt, vaket

tillstånd och det senare efter en konventionell hypnosinduktion, d v s under hypnos.

Operationellt sett är de bägge måtten i övrigt identiska.

Som framgår av ovanstående definition synes den primära suggesti-

biliteten i hög grad vara beroende av yttre betingelser (objek-

tiva stimuli). I motsats härtill är det karakteritiska för den

sekundära suggestibiliteten enligt Eysenck ”…the experience on

the part of the subject of a sensation or perception consequent upon the indirect or

implied suggestion by the experimenter that

such an experience will take place in absence of any objective ba-

sis for the sensation or perception". 1 Denna suggestibilitets-typ är ej nämnvärt

korrelerad med hypnotiserbarhetsgraden.

Stukats definition av den sekundära suggestibiliteten är något annorlunda. Han

karakteriserar den som "...the propensity of a person's cognitive and perceptual processes to

be influenced by the subjective factors operating upon the individual at any given moment".

De mest betydelsefulla subjektiva faktorerna är 1) "need for conformity" samt 2) förväntan

("set or expectation"). Dessa faktorer fungerar som "funktionella determinanter". I och med

att Stukats definition inkluderar faktorer av både förväntnings- och behovskaraktär, utgör

den en ganska vittomfattande kategori, till vilken man kan hänföra en mångfald av

socialpsykologer studerade fenomen såsom "Persuasibility" (Janis et al, 1959),"In-

fluencibility" (Schachter, 1959), "Social Desirability" (Wirgins, 1959), "Acquiescence"

(Bass, 1958)o s v.

Mycket talar också för att den av Stukat isolerade faktorn "sekundär suggestibilitet" inte i

sig själv nödvändigtvis avspeglar en sammanhängande, enhetlig realitet. Sålunda framkom

vid Moore's (1961) faktoranalys inget underlag för en sekundär dimension, som kunde

inrymma alla ovanstående fenomen. Icke desto mindre fyller begreppet ett användbart

heuristiskt syfte då att det klart markerar distinktionen och den bristande korrelationen

mellan olika specifika

Exempel på test på sekundär suggestibilitet är Progressiva vikter. Ledande frågor, Lukttest o d (Stukat, 1958).

5

exempel på social och interpersonell påverkan å ena sidan och exempel på primär

suggestibilitet å den andra.

Tyvärr har man i den tidigare litteraturen över psykofarmaka och suggestibilitet i

allmänhet ej uppmärksammat distinktionen mellan olika suggestibilitetstyper, åtminstone

inte explicit. Om emellertid ovanstående definitioner accepteras ha åtminstone ett

deskriptivt värde, är det uppenbarligen suggestibilitet av sekundär typ, som ligger bakom

en persons mottaglighet för olika krav och förväntningskarakteristika vid en drog-

situation. Sålunda föreligger vissa undersökningar (Duke, 1962: Frankenhaueser et al,

1963; Trouton, 1957), som tyder på att sekundär suggestibilitet, men inte primär

suggestibilitet, korrelerar signifikant med graden av subjektiv påverkan efter admini-

strering av en inaktiv substans (placebo reaktivitet). När e-mellertid termen

"suggestibilitet" diskuteras såsom en beroende variabel, vilken förändrats medelst

droger, åsyftas sannolikt i de flesta fallen primär suggestibilitet, i synnerhet när hypnos

har nämnts i sammanhanget.

Tidigare litteratur över effekter av olika droger på suggestibilitet

och hypnotiserbarhet

Före en genomgång av den speciella litteraturen rörande relationer mellan hallucinogener

och suggestibilitet kan det vara värdefullt att beakta erfarenheter från liknande

undersökningar, där man applicerat en mängd olika psykofarmaka av konventionellt slag i

syfte att åstadkomma en förhöjd suggestibilitet/hypnotiserbarhet.

Ett av de tidigaste försöken i linje härmed utfördes av Starkey ( 1 9 1 7 ) , som gav en lätt

eter-inhalation till patienter, vilka pre-medicinerats med natriumbromid. Han fann, att

denna teknik i hög grad underlättade induktionen av ett hypnotiskt tillstånd, under vilket

patienterna var mer mottagliga för suggestionsterapi. Andra författare fann dock denna

metod ge alltför osäkra och varierande resultat, varför man prövade andra substanser

såsom koffein (Wilson, 1 9 2 7 ) , barbiturater (Schilder & Kauder, 1 9 2 7 ) och lustgast

(Eysenck & Rees, 1945).

6

År 1932 påstod sig Horsley genom intravenös injektion av ett kortverkande barbiturat

(evipan) kunna framkalla ett tillstånd, som var omöjligt att skilja från verbalt inducerad

hypnos (Horsley, 1943). Vid senare experiment med andra barbiturater (bl a nembutal)

reviderade han emellertid radikalt det tidigare likhetstecknet mellan drog-hypnos och verbal

hypnos. Uppenbarligen upptäckte han, att hypnosfenomen inte kan erhållas i ett drog-indu-

cerat tillstånd med mindre än att man i själva verket inducerar hypnos, d v s upprättar och

vidmakthåller (verbal) kontakt med försökspersonen. Om mao hypnos förekommer i

samband med sedativa preparat eller andra psykofarmaka, är den "lagrad" ovanpå det drog-

inducerade tillståndet och har framkallats genom den specifika in-teraktionen mellan

experimentator och försöksobjekt.

Detta betraktelsesätt överensstämmer med Weitzenhoffers bestämda åsikt att "Drugs create

neither hypnosis nor suggestibility" (Weitzenhoffer, 1953). Horsley (1951) drog nu i stället

slutsatsen att det mest utpräglade kännetecknet för narkotisk hypnos utgjordes av den

snabbhet med vilket ett visst hypnosdjup kunde uppnås. Han ansåg sålunda att droger

eliminerade nödvändigheten av tidskrävande instruktioner om hur man blir hypnotiserad.

Efter en enda drogindu-cerad hypnossession ansåg han posthypnotiska suggestioner i fortsätt-

ningen vara tillräckliga för en snabb och effektiv hypnosinduktion medelst enbart verbala

metoder.

I en undersökning från 1 9 2 9 rapporterade Baernstein, att scopolamin ökade vaken-

suggestibilitet mätt med "body sway"-testet. Detta inträffade endast bland individer, som

befanns vara suggestibla redan initialt. Resistenta försökspersoner förblev resistenta. Även

om detta experiment har kritiserats hårt därför att statisk ataxi inte kontrollerades i samband

med drogadministreringen, avslöjades dock ett grundläggande faktum, som verifierats i

praktiskt taget alla senare undersökningar av hypnotiska fenomen (jfr Eysenck & Rees,

1945): oavsett preparat eller teknik, så sker en mycket liten förändring av suggestibilitet

bland oemottagliga och resistenta individer. Om inte åtminstone ett minimum av

suggestibilitet eller hyp-notisk potentialitet föreligger, finns det ingenting att bygga en

ökning på.

7

Andra medel, som påståtts ha medfört en förhöjd hypnotiserbarhet och suggestibilitet,

inkluderar hyperventilation (Cohen & Cobb, 1939), scopokloralos (Brotteaux, 1936),

pentymal (Ravitz, 1951), koldioxid (Sargant & Slater, 1963) samt på senare tid även

tranquillizers, särskilt fentiazin-derivat (Alexander, 1957; West, 1956, Simko, 1963).

Å andra sidan har ett fåtal droger haft liten eller ingen inverkan alls. Sålunda fann Hull

(1933), att alkohol inte medförde någon signifikant effekt på "body-sway"-suggestioner.

Vidare har Halpern & Merlis (1961) rapporterat, att meprobamat inte har någon positiv

verkan vare sig på hypnosinduktion eller hypnosdjup, åtminstone inte hos psykotiska

patienter. De fann emellertid, att imipramin (ett antidepressivt medel) var värdefullt

såtillvida att det stimulerade "ideational activities" samt förstärkte överföringsreaktionen

men att det inte hade några direkta effekter på hypnoti-serbarheten som sådan.

Sammanfattning

Hittills är det främst vid kliniska försök, som man studera in-teraktionen mellan diverse

droger och hypnotiserbarhet/suggesti-bilitet. Företrädesvis har man tidigare applicerat

sömn- och nerv-lugnande medel tillhörande barbituratgruppen (s k hypnotika) med avsikt

att skapa ett tillstånd av narkotisk halvsömn, där patienten är starkt muskulärt avslappad,

något omtöcknad och hämningslös samt psykiskt avspänd, vilka faktorer synes befrämja

en ökad suggestibilitet. Resultaten härvidlag visar att barbiturika underlättar

hypnotiserbarheten, förutsatt att individen initialt besitter en viss suggestibilitet. Dessutom

får dosen ej vara för kraf-gig, enär patienten då blir alltför dåsig och okoncentrerad för att

kunna samarbeta över huvud taget. För att undvika denna negativa effekt, har man på

senare år begagnat sig av ångestdämpande men ej sömninducerande tranquillizers, vilka -

till skillnad från barbiturika - icke angriper främst hjärnans bark utan dess lägre centra. De

flesta författare har betonat, att droger i sig själva inte skapar något hypnotiskt tillstånd,

utan att detta måste "lagras" ovanpå det drog-inducerade tillståndet med hjälp av vanliga

verbala medel.

8

HALLUCINOGENER OCH SUGGESTIBILITET Effekter av suggestibilitet på drogupplevelser

Under 1940- och 1950-talen inriktades forskningen främst på hallucinogenernas förmåga att

framkalla kortvariga och kontrolllerbara experimentella psykoser hos normala personer -

s k modellpsykoser (Cholden, 1956). Fr o m senare hälften av 1950-ta-let kom emellertid

den psykotomimetiska - psykoshärmande - aspekten att betraktas som otillräcklig för att täcka

de viktigaste effekterna. I stället inriktade man sig på de positiva psykoterapeutiska effekter,

som LSD och andra hallucinogener i allt större utsträckning syntes äga, bl a vid behandling av

alkoholism och andra neurotiska störningar. Orsaken till denna omsvängning låg främst i att

man börjat uppmärksamma betydelsen av sådana faktorer, som ej direkt har att göra med

hallucinogenernas rent farmakologiska verkan. Förutom av dosens storlek har LSD-

upplevelsen således visat sig i hög grad styras av ett flertal icke farmakologiskt betingade

faktorer. Under 1960-talet har dylika s k "extra-drug" variabler kommit att refereras till under

termer som "set" och "setting". Begreppet "set" innefattar faktorer som försöksper-

sonens/patientens karakteristiska personlighetsdrag, attityder och livserfarenheter,

förhandskännedom om olika LSD-symtom, suggestionseffekter o d, med "setting" innefattar

de yttre miljöbetingelserna för själva LSD-sessionen, liksom försöksledarens/terapeutens per-

sonlighetstyp och förhållningssätt. Sålunda anför t e Mogar (1965): "It has become apparent

that adverse psychological or behavioral effects are not drug-specific. More generally, the

nature, intensity, and content of the experience are the result of complex transactions between

the subject's past history and personality, the set and expectancies of both the subject and

administrator, and the physical and psychological setting in which the experience takes place

... In the search for relatively invariant or 'drug-specific' reactions, much of the research until

recently has failed to assess, control, or systematically vary relevant non-drug variables." Till

in-varianta och LSD-specifika reaktioner hänför Unger (1963) främst a) perceptuella

förändringar, b) depersonalisationsupplevelser, c) o-grumlat medvetandetillstånd samt d) det

retrospektiva intakta minnesintrycket av upplevelsen. Däremot synes emotionella och

kognitiva

9

("ideational") reaktioner i stor utsträckning styras av "extra-drug" variabler, eftersom man

kunnat iaktta en systematisk variation mellan olika undersökningar härvidlag. Enligt

Unger: "That the positive or negative character of the experience can be systematically

directed, overriding even personality factors, seems now to have been fairly conclusively

demonstrated .... In content, as in affect, subjects apparently respond to the implicit or

explicit suggestion or expectation of the therapist or experimenter." LSD och liknande

hallucinogener intar således en viss särställning inom farmakologien, i och med att själva

preparaten spelar en relativt underordnad roll för innehållet i reaktionerna i förhållande till

faktorer som "set" och "setting".

Särskilt i Nordamerika har man under det senaste decenniet framhävt betydelsen av den starkt

förhöjda suggestibiliteten och därmed av "extra-drug" faktorer. Sålunda har man t e

introducerat en s k psykedelisk behandlingsteknik, med vilken man söker underlätta

personlighetsförändringar direkt genom en form av suggestionsterapi» I syfte att kontrollera

och styra LSD-upplevelsen inleds den psyke-deliska terapin med en förberedelseperiod, varvid

terapeuten etablerar en stark, positiv förväntan ("set") om förändring och tillfrisknande. Under

själva LSD-sessionen styr sedan terapeuten patientens upplevelser med hjälp av både direkta

och indirekta suggestioner ("set ting"). Sålunda har t e dämpad belysning, expressiv musik,

familjepor-trätt o dyl visats vara av värde för att intensifiera patientens reaktioner (Abramson,

1967).

Även om de flesta författare är ense om att LSD-tillståndet bl a känne-tecknas av en förhöjd

suggestibilitet, har man oftast inte preciserat vilken typ härav som åsyftas. När termen

"suggestibilitet" används i samband med "extra-drug"- och personlighetsspecifika variabler

såsom positiva och negativa attityder, förväntningar, "setting" etc torde dock denna i de flesta

fall kunna ersättas med den mer precisa beteckningen "sekundär suggestibilitet". I det följande

ges exempel från den tidigare litteraturen, som vittnar om att individer under hallucinogen-

påverkan verkligen är hypersuggestibla.

10

Exempel på sekundär hypersuggestibilitet

Redan i mitten av 1950-talet observerade Rinkel et al (1955) betydelsen av

situationella faktorer i samband med LSD-påver-kan. De framhöll att "...the

activities of the observer and of those interacting with the subject influence the

reaction." Även Agnew & Hoffer (1955) noterade "... marked shifts in mood when

the subject's milieu was unwittingly changed." Wikler (1956) påpekade att "...the

drug effect depends on the subject´s history, the dose and the situational and

motivational conditions; in the present state of knowledge we must accept the

principle of multifactoral determinism". Abramson (1956) deklarerade frankt att

"The response of the subject... will depend markedly upon the attitude of the

therapist ... In particular, if the therapist is not anxious about the use of the drug,

anxiety in the patient will be much decreased." Sandison (1960) observerade, att

förekomst av ångest till stor del tycktes bero på "...what the patient is told

beforehand as well as rumors and myths current among patients and staff, or even

in press, about hallucinogenic drugs." Hyde (1960) rapporterade att "impersonal,

hostile and investigative attitudes" hos försöksledarna framkallade fientliga och

paranoida reaktioner.

Slater et al. (1957) har påvisat vissa skillnader i LSD-responser beroende på om LSD

administrerats individuellt eller i smågrupper. Under den sistnämnda betingelsen

företedde försökspersonerna bl a en större upprymdhet. Även Leary, Litwin &

Metzner (1963) har visat, att gruppens storlek har betydelse för drog-reaktioner: stora

grupper (mer än åtta fpp) tenderade att medföra flera negativa respon-ser, medan i

mindre grupper (färre än sex fpp) reaktionerna var mer positiva samt atmosfären mer

gynnsam och stödjande.

Sidney Cohen var bland de första att utnyttja termen suggestibilitet för att beskriva

LSD-tillståndet: "One aspect of the LSD syndrome which is hardly mentioned in the

literature is the subject´s sharply heightened suggestibility when under the influence

of the drug. What each person experiences during exposure to an hallucinogen will

depend as much upon the interpersonal transactions on verbal and non-

11

verbal levels as upon his own personality structure ... The patient can be directed

into an examination of his problems or he can be guided into a transcendent state.

He can be encouraged to occupy himself with external sensory or internal

contemplative. Finally, his mood might be modulated toward hyperphoria or to a

painful dysphoria." (Cohen, 1959). Även Hattman (1960) syftade uppenbarligen på

betydelsen av sekundär suggestibilitet när han rapporterade följande: "The patient

under LSD, from a therapeutic point of view, is quite definitely hyper-suggestible.

In our group for instance, which consist of two Freudians and two Jungians, the

latter, will get the transcendental experience in the patient much faster than the

former. The two Freudians, on the other hand, will evoke the patient´s childhood

memories much more quickly than the two Jungians in the group. These results are

due to different orientations and different kinds of suggestion on the part of the

therapists."

Harman (1963) har hävdat att "...there can be no doubt that suggestibility, in one

sense, plays a major role in influencing the nature of the experience provided by

the psychedelic agents." Likaledes framhåller Leary (1964): "A psychological

interpretation of the psychedelic effect which fits the set-setting hypothesis is the

extreme suggestibility which characterizes the experience. The heightened

vulnerability to internal or external stimuli - which lead some to paranoia and

others to cosmic ecstasy - points to the critical importance of expectation and

environmental pressure. Set and setting determine the direction in which

suggestibility is pushed." Sålunda har bl a Donald Jackson betonat att

"............according to the structuring of "the situation, a psychotic - like

(psychotomimetic), a psychotherapeutic (in the sense of facilitating

psychotherapy), or a transcendental (psychedelic or mind-manifesting) reaction

may evolve." (Savage, Jackson & Terrill, 1962).

Barrios (1965) har formulerat en teori, enligt vilken hallucinogenernas terapeutiska

effektivitet förmodas ha sin grund i det hyper-suggestibla tillstånd de framkallar.

Barrios framhåller också, att terapeutens egen övertygelse om metodens

förträfflighet suggerar patienten att förvänta sig ett tillfrisknande. Enligt denna

tankegång skulle vad som helst som ökar suggestibiliteten, t e hallucinogener,

bidra till terapieffekten.

12

Elkes (1963) har påpekat att droger såsom LSD och liknande "dysleptika"

(hallucinogener) har gemensamt att de kan framkalla markanta förändringar i

självmedvetande, perception, kommunikation m m "... which are exquisitely

dependent on the situational and social setting in which they are given."

Beträffande förekomsten av hallucinationer har Klee (1960) gjort följande

kommentar: "One other kind of suggestibility which we see in some subjects with

LSD has to do with hallucinations. Some subjects will report spontaneously that

they hallucinate anything that is spoken of around them. We have had this occur a

number of times where the subject would report this spontaneously, and then we

would sit down and suggest things to him to hallucinate and he would do so." I

detta sammanhang förtjänar följande citat av Cohen att uppmärksammas: "In an

early study using LSD we deliberately altered our attitude toward our subjects.

When we were friendly, they saw beautiful patterns in warm reds and yellows and

felt quite euforic. When my co-worker and I went over to a corner and whispered,

many of them became suspicious, the colors they saw turned pasty green or dark

purple, even our faces became threatening and diabolical." (Alpert, Cohen &

Schiller, 1966). Även Savage (1952) har rapporterat att han kunnat suggerera

hallucinationer. Som ett exempel citerar han en hörselhallucination (en särskild

melodi), vilken framkallades genom en direkt suggestion av försöksledaren. Smith

(1959) har i samband med en diskussion av den akuta sensitiviteten under

hallucinogen-påverkan anfört följande: "This enhanced sensitivity to the feeling of

others is accompanied by increased suggestibility and the subject in the drugged

state can be readily induced to believe, for example, that one hand seems bigger

than another."

Krippner (1965) har påpekat, att de psykosliknande reaktioner som tidigare

beskrivits "...occurred within the context of a laboratory situation surrounded by

white-coated physicians who were looking for evidence that an analogous

situation to schizophrenia was being produced." Även Leary, Litwin &

Metzner(1963) menar, att den konventionella sjukhusmiljön med dess läkarrockar

och andra statussymboler starkt bidragit till psykotomimetiska reaktioner, fr a pa-

ranoida vanföreställningar. Dessutom framhåller de det betydelseful-la faktum-,

att försöksledarna tidigare ej tillhandahållit någon me-

13

ningsfull referensram, som kunnat hjälpa individen att bearbeta och strukturera de

nya upplevelserna. I stället för att distribuera hallucinogener under dylika

ogynnsamma omständigheter förmodade Leary et al, att reaktionerna skulle bli över-

vägande transcendentala ("consciousness-expanding"), om man gav preparaten i en

okonventionell men samtidigt stödjande, estetisk omgivning - ofta hemmiljö (Leary,

Litwin & Metzner, 1963). I en strävan att tillhandahålla en psykedelisk referensram

lät Leary et al sina försökspersoner (intellektuella och konstnärer) förbereda sig bl a

med hjälp av en manual, vars principer grundar sig på "The Tibetan Book of the

Dead" (Leary, Metzner & Alpert, 1964). Den psykedeliska teknik som antytts ovan

anges ha medfört, att frekvensen psykotomimetiska reaktioner nedbringades högst

avsevärt. I stället beskrevs ofta den droginducerade upplevelsen med termer såsom

"religiös", "mystisk", "visionär", "kosmisk", "transcendental" o d. Leary (1965)

anger följande procentsatser i en sammanfattning baserad på fem olika

undersökningar (Ditman, Haymon & Whittlesey, 1962; McGlothlin, 1962; Savage et

al., 1963; Pahnke, 1963; Leary, Litwin & Metzner, 1963) omfattande 559

försökspersoner: "If the setting is supportive but not spiritual, between 40 to 75

percent of psychedelic subjects will report intense and life-changing religious

experiences; if the set and setting are supporting and spiritual then from 40 to 90

percent of the experiences will be revelatory and mystico-religious."

Eftersom man tidigare framhävt olikheten mellan psykotomimetiska LSD-reaktioner

och egentliga psykostillstånd bör man dock starkt betona den psykosförebyggande

effekten av att försökspersonerna varit medvetna om LSD-ingiften och härmed

förberedda på dess resultat. Självfallet blir utfallet helt annorlunda i det fall indi-

viden inte har någon rationell förklaring till varför han upplever sig själv och

omvärlden såsom förändrad. Sålunda har de schizofreniliknande tillstånd som ibland

rapporterats i samband med illegalt missbruk av hallucinogener i vissa fall gäller

personer, som ovetande fått LSD. Detsamma gäller ett par fall av självmord (Cohen,

1968). även användningen av LSD såsom ett psykokemiskt stridsmedel bygger i

princip på sistnämnda premisser. Cohen (1965) beskriver de potentiella effekterna av

en blixtattack gentemot civilbefolkningen i en stad enligt följande:

14

1

"The devastating effects of LSD on people unaware that a chemical is the cause of their mental distortions is enormous and hardly calculable. Those exposed to very minute amounts might be able to fight off the symptoms or attribute their discomfort and that of their neighbors to a new kind of virus. The mildly and moderately intoxicated will be a particular hazard. They will ge about felling somewhat indisposed, but unaware that their judgment, motor skills and performance are impaired. Should some unexposed person attempt to point out their incompetence, they will be prone to lose emotional control and behave aggressively. When larger amount of LSD are absorbed, many persons will be convinced that they are losing their minds and will become panic-stricken. The effects of the sudden appearance of large numbers of dazed, terrified people in the streets, in vehicled and in workshops can hardly be predicted. Suicides, perhaps homocides, will occur. The accident rate will soar. Even if the air and rail-traffic controllers alone were affected, collisions and secondary fires would be widespread. The traffic and communications-net breakdown will compound the disaster. Those untouched by the drug will suffer along with the temporarily insane... The prevailing notion that the populace will fall into a pleasant dream state is untenable. When a large dose of LSD is combined with serious stress, a psychotic reaction will result"

Cohen (1965) refererar även till en film med amerikansk frivillig försökstrupp, som

ovetande blivit utsatt för LSD (troligtvis i moderata doser) 1. Dessa soldater var helt

omedvetna om sitt abnorma tillstånd. De kunde inte lyda enkla order eller utföra ordinära

uppgifter på ett acceptabelt sätt. Några av dem brast ut i hejdlösa skratt- och fnitteranfall.

Hela situationen påminde om en burlesk fars, som enligt Cohen skulle kunnat kallas "The

Day the Soldiers Couldn't Stop Laughing". Det torde emellertid vara orealistiskt att förvänta

sig liknande euforiska reaktioner under verkliga stridsförhållanden, eftersom "set" och

"setting" då kommer att kännetecknas av en påtaglig stress, dödshot etc.

Även om de flesta nutida forskare förefaller vara ense om betydelsen av "extra-drug"

variabler, föreligger hittills bara en undersökning, där man sökt att systematiskt kontrollera

och variera den sekundära formen av suggestibilitet. Levis & Mahlman (1964) presenterade

en lista med typiska symtom pm meskalinpåverkan för en utvald grupp försökspersoner

(fpp). Häften var fraserade i positiv riktning medan den andra hälften formulerats i rakt

motsatt riktning till de typiska meskalinupplevelserna. De båda hälfterna av suggererade

symtom utbalanserades på två undergrupper inom vardera av

Truppen hade dock några veckor i förväg informerats om att de skulle exponeras för en hallucinogen substans (Cohen, 1968).

15

två experimentgrupper (placebo resp meskalin) och jämfördes med två ytterligare

undergrupper, vilka ej fick någon sugge-stionslista före placebo resp meskalin. Samtidigt

som man fann många typiska, signifikanta differenser mellan placebo-och

meskalingrupperna, noterades endast ett symtom som avspeglade en signifikant influens

från "pre-drug" listan med suggestioner. Meskalin-experimentgruppen tenderade att god-

taga symtomet "depression" om det förestavats, även om detta är tvärtemot den vanliga

drogupplevelsen och trots att det förkastades av kontrollgruppen, som fått meskalin utan

någon "pre-drug"lista. Det extremt låga antalet fpp i varje undergrupp berövar emellertid

resultaten dess allmängiltighet. Sannolikt skulle i en större och mer genombearbetad

studie andra skillnader komma fram, vilka mer tydligt skulle kunna demonstrera styrkan

och effekten av en systematisk och planerad "pre-drug" styrning på försökspersonernas

upplevelser och responser.

Sammanfattning

Även om experimentella undersökningar rörande effekter av "extra-drug" variabler -

särskilt av typen sekundär suggestibilitet - hittills varit ytterst fåtaliga, torde det av ovan

givna exempel klart framgå, att det inte längre råder någon tvekan om dessa variablers

mycket stora betydelse för prediktion och tolkning av utgången av LSD-påverkan. Att

såväl emotionella som kognitiva reaktioner kan påverkas och styras av icke farma-

kologiskt betingade faktorer ("set" och "setting") framgår sålunda indirekt av det faktum,

att en och samma kemiska substans använts som forskningsinstrument inom så vitt skilda

områden som parapsykologi, schizofreniforskning, kreativitet, psykokemisk krigföring,

religionsforskning, "hjärntvätt", psykoterapi, drömforskning, terminal cancer, filosofi etc

(Netz, 1967). Det hallucinogens medvetandetillståndet är mao ett i hög grad suggesti-belt

tillstånd, förvisso i termens sekundära betydelse, och sannolikt även i den primära

betydelsen. Den sistnämnda möjligheten kommer att studeras härnäst.

16

Effekter av hallucinogener på primär suggestibili-

tet/hypnotiserbarhet

Den tidigare litteraturen över effekter av olika hallucinogener på

hypnotiserbarhet och/eller primär suggestibilitet har till övervägande del bestått

av teoretiska spekulationer jämte anekdotiska och "single-case" observationer

(Sargant & Slater, 1963; Lanter, Weil & Roth, 1962; Cohen, 1959; Heath, 1958;

Da-vies & Davies, 1995). Under 1960-talet har dock relationer mellan LSD och

hypnos gjorts till föremål för närmare studier, främst i klinisk-psykiatriska

sammanhang.

Vid en konferens över "The Use of LSD in Psychotherapy" (Abramson, 1 960)

rapporterade bl a T.T.Peck, att han till LSD-påverkade individer, vilka tidigare visat

sig vara icke-hypnotiserbara, gett positiva, ångestdämpande suggestioner om att de i

fortsättningen skulle kunna gå i hypnos. Trots att man ej försatte fpp i hypnos under

LSD-sessionen, blev senare mellan 88 och 92 procent av dessa individer

hypnotiserbara med enbart konventionella, verbala metoder. En annan

paneldeltagare, L•J•West, instämde i att vaken-suggestioner under LSD-påverkan

har en avsevärt förlängd effekt; dock ansåg han själva hypnosinduktionen omöjlig

att genomföra under LSD. Detta senare uttalande byggde på erfarenheter av sex

hypnosobjekt med vilka West haft svårigheter att bibehålla kontakt och verbal

kommunikation under LSD-påverkan. CD. Klee presenterade en något mer detalje-

rad beskrivning av flera opublicerade försök, där olika suggestibili-tetstest hade

administrerats under LSD. Eftersom även Klee trodde att hypnos var en omöjlighet

under LSD-påverkan - enär individer, som fått LSD i doser om 50 mikrogram (eller

mer) har svårt att kunna sova - gavs alla test såsom vaken-suggestioner. Sålunda

gjordes försök att påverka estetiska bedömningar, relativa linjelängder etc; vidare

gavs indirekta suggestioner om specifika symtom; det auto-kinetiska testet

presenterade även, liksom "Body-sway"-testet och direkta suggestioner om

hallucinationer. Enligt tidigare definitioner torde samtliga dessa prov med undantag

för de två sistnämnda räknas såsom test på sekundär suggestibilitet. Klee gjorde

emellertid ingen åtskillnad mellan de båda huvudtyperna av suggestibilitet, vilket

förmodligen bidrog till att utvärderingen av resultaten försvårades. Klee fann

sålunda starkt varierande effekter vid samtliga test: vissa individer företedde en

negativ suggestibilitet vid vissa prov, medan andra uppvisade en

hypersuggestibilitet.

17

Även om samtliga paneldeltagare var överens om att LSD ger upphov till en

förhöjd suggestibilitet, var man allmänt av den uppfattningen, att det är

omöjligt att framkalla och vidmakthålla hypnos under LSD-påverkan. Ett

liknande negativt samband hade tidigare rapporterats av Hoch (1956), som

fann att hypnos var av mycket litet värde såsom antidot till LSD. I kontrast

till dessa slutsater står emellertid några färskare undersökningar, där man

påvisat en positiv interak-tion mellan LSD och hypnos.

Sålunda har Fogel & Hoffer (962 a) rapporterat, att man medelst post-

hypnotiska suggestioner kunnat avbryta både subjektiva och beteendemässiga

effekter av LSD hos en kvinna, som två timmar tidigare fått 100 mikrogram

LSD. Sedan kunde man (fortfarande under samma LSD-session) åter försätta

henne i hypnos. Hon fick nu suggestioner om att uppleva de vanliga LSD-

effekterna i det posthypnotiska tillståndet, vilket hon också gjorde. Man

kunde på detta sätt avbryta och återframkalla LSD-påverkan upp till tre

gånger under en och samma LSD-session. Försöket upprepades tre veckor

senare, fast denna gång utan LSD. Härvid kunde man på enbart hypnotisk

väg återframkalla LSD-påverkan; kvinnan uppgav sålunda att hennes

upplevelse "..was very much like the previous LSD-25 experience, but not as

vivid." Senare har Solursh & Rae (1966) beskrivit ytterligare ett fall, där

man kunnat avbryta och reproducera en LSD-upplevelse med hjälp av hypnos

och posthypnotiska suggestioner. I detta sammanhang kan nämnas, att

hypnos med framgång använts i ett par liknande experiment för att modifiera

de subjektiva effekterna av morfin (Ludwig & Lyle, 1964) och etylalkohol

(Platonov & Matskevich, 1931).

Psykiatrikerna Jerome Levine och Arnold M Ludwig har utarbetat en

terapimetod, där man kombinerar hypnos med LSD-påverkan. Även om man inte

utfört några direkta mätningar av primär suggestibilitet under LSD— och

hypnospåverkan, har deras studier visat, att de två tillstånden faktiskt kan

existera sida vid sida och att de kan ingripa i och påverka varandra i vissa

viktiga hänseenden. Den s k hypnodeliska terapimetoden (Levine & Ludwig,

1966; Ludwig & Levine, 1967) utarbetades vid Lexingtonsjukhuset, sedan

18

bl a Isbell givit incitamentet till LSD-behandling av narkomaner. För att maximera de

psykoterapeutiska effekterna härvidlag införde Levine & Ludwig hypnos som ett medel att

modifiera LSD-upplevelsen och strukturera den för terapeutiska ändamål. Denna speciella

applikation av hypnotism hade f ö föreslagits redan 1953 av Aldous Huxley (Fogel &

Hoffer, 1962 b; Huxley, 1961).

Vid den hypnodeliska behandlingstekniken ges LSD oralt i doser om 2 mikrogram/kg

kroppsvikt (ca 125 - 200 mikrogram LSD to-talt), varefter man efter några få minuter

genomför en hypnos-induktion ("high eye fixation") under ca 45 minuter, d v s fram till

dess LSD-effekterna börjar inträda. Levine & Ludwig (1966) framhåller: "Thus, the

hypnosis and LSD effects are brought together in a very smooth and natural sequence.

Technically, this seemed to be a much more efficient way of producing the 'hypno-delic

state' than by first allowing the LSD state to develop and then trying to superimpose a

hypnotic trance." När sedan patienten både är hypnotiserad och under LSD-påverkan,

fortsätter terapeuten med en intensiv psykoterapi av traditionell psykoanalytisk art. Hela

sessionen pågår ca 2½ till 3 timmar. Vid slutet ges patienten bl a posthypnotiska

suggestioner om att komma ihåg allt som inträffat under sessionen. Erfarenheterna från en

pilotstudie med 12 narkomanipatienter summerades med att "...hypnosis could be readily

used to control, modify and direct the LSD experience." (Levine, Ludwig & Lyle, 1963).

I en senare kontrollerad undersökning med 70 narkomaner befanns den hynodeliska

terapiformen signifikant överlägsen LSD, hypnos och psykoterapi separat eller i möjliga

kombinationer (Ludwig & Levine, 1965). Dessutom framkallades en signifikant större

"alteration in consciousness" under den hypnodeliska terapisessionen jämfört med någon

av de övriga metoderna (Levine & Ludwig, 1965). Författarna framhåller slutligen: "The

hypnodelic technique makes explicit and full use of the power of suggestion in directing

and guiding the patient's thoughts and behavior. This is in contrast to most other forms of

psychotherapy where suggestion seems to play a large role but its use is often disguised or

implicit. Not only is suggestion used to control and structure the patient's productions

while under the hypnodelic state, but posthypnotic

19

suggestions are utilized to encourage the patient to continue working on hie

problems and to behave constructively in the future." (Ludwig & Levine,

1967).

De undersökningar, som redovisats ovan har gemensamt att man ej genomfört

några formella mätningar vare sig av primär suggestibilitet eller

hypnotiserbarhet före och under LSD-påverkan. När vår egen undersökning

(Netz & Engstam, 1968) planerades (under hösten 1964), hade sålunda ännu

ingen rent experimentell studie över effekter av LSD på primär suggesti-

bilitet/hypnotiserbarhet publicerats. Detta förhållande bidrog starkt till att vi

valde att studera dylika effekter snarare än effekter på sekundär suggestibilitet.

Samtidigt med vårt experiment (se del II) genomfördes dock -utan vår vetskap - en

närbesläktad undersökning vid Stanford University, varvid man studerade effekter

av LSD, meskalin resp psilocybin på primär suggestibilitet (Sjoberg, 1965; Sjoberg

& Hollister, 1965). De tre hallucinogenerna jämte en kombination av dessa

administrerades separat i doser motsvarande 1.5 mikrogram LSD/kg kroppsvikt (ca

110 mikrogram LSD totalt). Primär suggestibilitet mättes både före och 2 timmar

efter administrering av varje preparat med hjälp av en standardiserad hypnotiserbar-

hetsskala, "17-item Stanford Suggestibility Scale" (Weitzenhoffer & Sjoberg,

1961). Det bör observeras, att fpp (24 manliga studenter) ej hypnotiserades i

samband med dessa testningar. För utvärdering av beteendeobservationer jämte

subjektiva rapporter beträffande graden av trance-liknande eller hypnos-liknande

upplevelser i samband med suggestibilitetstestningarna användes en "Trance In-

dicator Score". Man fann, att LSD, meskalin samt kombinationen av de tre drogerna

framkallade en signifikant ökning av primär suggestibilitet. Ökningen befanns vara

av samma storleksordning som efter en konventionell hypnosinduktion utan droger;

denna senare hypnoti-serbarhettestning genomfördes en månad efter avslutade

drogförsök. Under psilocybin noterades ingen ökning av primär suggestibilitet,

vilket resultat utesluter möjligheten av att de LSD- och meskalin-inducerade

förändringarna i suggestibilitet skulle vara baserade på förväntningseffekter,

experimentell bias o d. Trance-fenomen ökade också påtagligt under alla drogförsök,

dock i mindre utsträckning

20

under psilocybin. Dessa resultat skulle kunna tolkas som att LSD och meskalin

ger upphov till ett hypnosliknande tillstånd, i vilket individen är ovanligt

mottaglig för suggestioner (Hilgard, 1 965, sid 145). Sjoberg & Rollister

(1965) framhåller även: "The present study did not investigate the induction of

hypnosis under psychotomimetic drugs, although this would be a logical next

step. Instead, we have shown similarities between primary suggestibility under

those drugs and during hypnosis. Such points of convergence imply a similar

mode of action opera-ring within both types of experimental interventions."

Redan här kan omnämnas, att resultaten vid våra egna experiment (Netz &

Engstam, 1968; Netz, Mårtens & Sundwall 1968), överensstämmer väl med

Sjoberg´s. Dessutom utgör våra försök ett (kompletterande) "logical next step", i

och med att vi valt att studera primär suggestibilitet under LSD- och hypnos-

påverkan simultant. Vi har m a o studerat effekter av LSD på hypnotiserbarhet i

stället för på primär suggestibilitet.

Sammanfattning

Tidigare har det rått en påtaglig tvekan och ovisshet huruvida det är möjligt att

inducera och vidmakthålla hypnos per se i LSD-till-ståndet, samt även huruvida

drogen i sig själv framkallar ett om hypnos påminnande trance-tillstånd.

Beträffande den första frågeställningen har man dock under 1960-talet påvisat, att

hypnos kan bibringas simultant med LSD-påverkan. Dessutom har man visat att den

primära formen av suggestibilitet ökar signifikant under LSD. Den senare

frågeställningen - huruvida LSD och liknande hallucinogener i själva verket

framkallar ett trance-tillstånd liknande hypnos - är f n mindre klart utredd. Denna

fråga kommer att göras till föremål för en närmare analys i del II av föreliggande

rapport (Netz & Engstam, 1968).

SLUTSATSER OCH ALLMÄN SAMMANFATTNING

Tidigare har en mängd olika psykofarmaka använts i syfte att åstadkomma

förändringar i suggestibilitet (i termens bredaste betydelse). Bland dylika medel

återfinns eter, lustgas, barbiturater, scopolamin

21

alkohol, fentiazin-derivat, mebrobamat, Imipramin och koldioxid-inhalation. Till

stor del har de frågetecken och oklarheter som omgett tidigare rapporter berott på,

att man antingen bortsett från att skilja mellan olika typer av suggestibilitet, eller

på att man inte uppmärksammat sambandets riktning, nämligen huruvida resp

drog förändrat suggestibiliteten eller om suggestionsfaktorer influerat den

förväntade drogeffekten. Samma kritik kan riktas mot litteraturen över relationer

mellan hallucinogener och suggestibilitet. Även om de flesta författare betonat att

LSD-till-ståndet kännetecknas av en förhöjd suggestibilitet, har man oftast inte

preciserat om man härmed avsett den primära eller sekundära formen av

suggestibilitet.

Vad beträffar primär suggestibilitet har man dock under 1960-talet visat, att LSD

eller meskalin i sig själv framkallar ungefär samma ökning i suggestibilitet som

en efterföljande konventionell hyp-nosinduktion utan hallucinogener. Det har

även framkommit, att primär suggestibilitet under hypnos, dvs hypnotiserbarhet,

ökar signifikant i samband med LSD-påverkan. Dessa båda experimentella fynd

talar (1) för att vaken-suggestioner under LSD har en avsevärt förhöjd effekt,

samt (2) för att denna effekt ökar ytterligare ifyll hypnos induceras simultant med

LSD-påverkan. Denna senare effekt har även utnyttjats i kliniska sammanhang,

där man introducerat hypnos som ett medel att modifiera LSD-upplevelsen och

strukturera den för terapeutiska ändamål. Man har sålunda visat, att det verkligen

går att framkalla och vidmakthålla hypnos under LSD-påverkan - trots tidigare

spekulationer om motsatsen. Andra författare har rapporterat, att man kunnat

avbryta och reproducera en LSD-upplevelse med hjälp av hypnos och

posthypnotiska suggestioner. Sammanfattningsvis kan sägas, att LSD-25

framkallar en ökning av såväl primär suggestibilitet som hypnotiserbarhet, samt

att hypnos kan kombineras med LSD-påverkan, varvid de bägge tillstånden

ingriper i och påverkar varandra.

Vad gäller effekter av olika tillstånd av sekundär suggestibilitet på karaktären av

en framkallad LSD-upplevelse, visar en genomgång av litteraturen en klar tendens

härvidlag. Sålunda framhåller numera de flesta författare, att såväl emotionella

som kognitiva reaktioner kan påverkas och styras i hög grad av icke farmakolo-

giskt betingade faktorer (s k "extra-drug" variabler) såsom per-

22.22

sonlighetstyp, tillfälliga stämningslägen, förhandsinformation om typiska

drogeffekter, suggestions- och förväntningseffekter ("set") samt av yttre

miljöbetingelser och relationer till försöksledarna ("setting"). Även om det

länge varit känt, att "extra-drug" variabler och sekundär suggestibilitet spelar

en betydelsefull roll vid drogpåverkan i allmänhet och psykofarmakoterapi i

synnerhet, förefaller gruppen hallucinogener vara särskilt mottaglig för dylika

suggestionseffekter (Ludwig & Levine, 1966). Trots att de LSD-specifika

effekterna i sig själva är mycket starka, har sålunda faktorer som "set" och

"setting" visat sig ha en ovanligt stor betydelse för innehållet i reaktionerna.

Något tillspetsat skulle detta förhållande kunna uttryckas enligt följande:

Administrera en "psykotomimetisk" substans för att illustrera en modellpsykos,

och följden blir en psykotisk reaktion, där aspekter på den yttre omgivningen antar

en förhöjd, dysforisk och hotfull karaktär. Erbjud en "psykedelisk" substans med

utsikt om en mystisk upplevelse, och individen kommer att bli extatisk

översvallande och träda in i ett transcendentalt tillstånd, där omgivningen och även

jaget blir helt ovidkommande. Ge LSD för psykoterapeutiska ändamål, och

uppmärksamheten kommer att riktas inåt, varvid övriga psykiska förändringar kan

komma att betraktas som symboliseringar av det konfliktfyllda material, som står

under granskning och bearbetning.

Av ovanstående formuleringar framgår implicit, att det LSD-induce-rade

medvetandetillståndet är ett i hög grad suggestibelt tillstånd (i termens sekundära

betydelse). Sålunda framhåller t e Masters & Houston (1966) som ett faktum, att en

"psykos" knappast någonsin uppkommer hos en något så när frisk LSD-påverkad

person, som inte har förväntningar härpå och som inte utsatts för stressfaktorer som

leder till en psykotomimetisk reaktion. Det är enligt dem inte LSD i sig själv, utan

en illa genomförd LSD-session, som med få undantag utlöser en icke avsedd

"psykotisk" episod hos en normal individ. Aaronson (1966) har påpekat, att de

mystiko-reli-giösa psilocybin-upplevelser som Leary's försökspersoner erfarit efter

att bl a ha förberett sig med hjälp av "The Tibetan book of the Dead", delvis beror

på att denna manual (Leary, Metzner Alpert, 1964) är "...mer föreskrivande än

beskrivande". Unger (1963) och Barrios (1965) har i en översikt över psykedeliska

psykoterapiför-

23.23

sök noterat i vilken stor utsträckning olika terapeuter kunna styra LSD-

upplevelsen med hjälp av både direkta och indirekta suggestioner. Mogar

(1965) har påpekat, att tidigare experimentella undersökningar av sådana

funktioner som minne, koncentrationsförmåga, tankeförlopp, psykomotorik,

perception etc ofta lett till motsägelsefulla resultat, vilket till stor del berott

på att man bortsett från att kontrollera relevanta "extra-drug" variabler.

De slutsatser som kan dras av föreliggande litteraturöversikt är, att icke

farmakologiskt betingade faktorer såsom "set" och "setting" spelar en

ytterligt betydelsefull roll för en adekvat prediktion och tolkning av

resultaten vid LSD-påverkan i samband med grundforskning och

psykoterapi.

Som en konsekvens av ovanstående följer självfallet, att faktorer som "set" och

"setting" måste noga beaktas även i samband med en bedömning och utvärdering

av effekter och verkansgrad av psykokemiska stridsmedel. Eftersom något

erfarenhetsmässigt underlag för en dylik bedömning saknas, har hittillsvarande

beskrivningar av symtombild och verkansgrad måst extra— poleras utifrån

tillgängliga data och litteraturuppgifter över effekter av hallucinogener. Enligt

författarens åsikt har härvid två avgörande skiljaktigheter i "set" och "setting"

ofta inte uppmärksammats i tillräcklig utsträckning. För det första bygger

tillgängliga rapporter över subjektiva och beteendemässiga verkningar av LSD

och liknande hallucinogener på att medverkande försökspersoner och patienter

varit fullt medvetna om att de intagit något preparat. De har mao varit förberedda

på samt kun-hat härleda orsakerna till de uppkomna drogeffekterna. För det

andra måste tidigare undersökningar med hallucinogener ses mot bakgrunden av

att de genomförts under fredsmässigt betryggande förhållanden. Vid en potentiell

applikation av hallucinogener såsom psykokemiska stridsmedel kommer

självfallet dessa både premisser och betingelser inte längre vara aktuella. Enbart

det förhållande, att såväl stridande trupp som civilbefolkning inte är medvetna

om att de exponerats för någon psykokemisk substans, torde medföra att

reaktionerna till övervägande del blir ångestladda-de och traumatiska. Med tanke

på att reaktionerna dessutom kommer att utvecklas i en atmosfär och omgivning

("set" och "setting")

24.24

präglad av förvirring, skräck och dödshot, torde sannolikheten för att några

euforiska eller i övrigt "psykedeliska" upplevelser ska inträffa vara ytterligt

liten. Detta gäller i synnerhet individer, som utsatts för en normal dos eller

mer. Men även bland måttligt påverkade personer kommer troligen flertalet

inte uppleva någon känsla av välbefinnande -trots att detta beskrivits som en

möjlig reaktion - eftersom i deras hypersuggestibla tillstånd den omgivande

miljön kommer att få ett dominerande inflytande.

Sammanfattningsvis kan följande anföras. Det torde stå fullt klart, att

psykokemiska stridsmedel kan ge upphov till mass-skadesituationer med

panikslagna hallucinerande soldater irrande omkring på stridsfältet, hindrande

den egna sidans stridsuppgifter och utövande en demoraliserande inverkan såväl

på lätt skadade som på opåverkade kamrater. Likaledes kommer en effektiv

spridning av LSD och liknande substanser i aerosol-form över städer osv att leda

till förödande resultat: stora delar av civilbefolkningen kommer att förete

psykotiska reaktioner, gripas av ångest och panik etc, vilket sekundärt torde leda

till ett flertal kroppsskador, självmord och andra dödsolyckor. Mot denna

bakgrund utgör uppfattningen att psykokemiska stridsmedel såsom LSD och

atropinliknande substanser skulle medföra en "human krigföring" en inadekvat

och orealistisk värdering, som troligen har sin grund i att man bedömt effekterna

av dessa substanser utifrån den generella "set" och "setting", som råder under

fredsmässiga förhållanden. Författarens grundsyn på hallucinogenernas speciella

roll som psykokemiska stridsmedel delas däremot bl a av den amerikanske

psykiatern och LSD-experten Sidney Cohen, vilken framhåller: "In LSD we have

not yet discovered a compassionate, nonlethal way to wage war... It is evident

that the so-called incapacitating agents are neither nonlethal nor humane. The

idea of war seems no more attractive with the mental disruption of LSD than

with the ulceration of skin and lung caused by mustard gas." (Cohen, 1965).

25.25

REFERENSER

Aaronson, B.S. - (1966) - LSD: Experimental findings. - Symposium on

LSD; The Fall meetings of the New Jersey Psychological Association, East

Orange, New Jersey, 1966.

Abramson, H.A. - (1966) - Some observations on normal volunteers and patients. I L,

Cholden (Ed.) - Lysergic Acid Diethylamide and Mescaline in Experimental

Psychiatry. New York: Grune & Stratton, 1956, p. 51-54.

Abramson, H.A. (Ed.) - (1960) - The Use of LSD in Psychotherapy: Transactions of a

Conference. New York: Josiah Macy, Jr. Foundation, 1960, 304 p.

Abramson, H.A. (Ed.) - (1967) - The Use of LSD in Psychotherapy and Alcoholism.

New York; Bobbs-Merrill. 1967, 697 p.

Agnew, N. & Hoffer, A. - (1955) - Nicotinic acid modified lysergic acid diethylamide

psychoses. J. Ment. Sci., 1955, 101, 12-27.

Alexander, L. - (1957) - Differential effects of the new "psychotropic" drugs. Ann.

N.Y. Acad. Sci., 1957, 67, 758-765.

Alpert, R., Cohen, S. & Schiller, L. - (1966) - LSD. New York: The New American

Library, 1966, p. 30.

Baernstein, L.N. - (1929) - An experimental study of the effect on waking suggestibility

of small doses of scopolamine hydrobromide. Master´s Thesis, Univer. of

Wisconsin, 1929.

Barrios, A.A. - (1965) - An explanation of the behavioral and therapeutic effects of the

hallucinogens. Int. J, Neuropsychiat., 1965, 1, 574-592.

Bass, B.M. - (1956) - Development and evaluation of a scale for measuring social

acquiescence. J. Abnorm. Soc Psychol., 1956, 53, 296-299.

26.26

Brotteaux, P. - (1936) - Hypnotisme et Scopochloralose. Paris Vilgot Press, 1936.

Cholden, L. (Ed.) - (1956) - Proceedings of the Round Table on Lysergic Acid

Diethylamide and Mescaline in Experimental Psychiatry. New York; Grune

& Stratton, 1956.

Cohen, M.E. & Cobb, S. - (1939) - The use of hypnosis in the study of acid-base

balance of the blood in a patient with hysterical hyperventilation. Res.

Publ. Ass. Nerv. Ment. Dis., 1939, 19, 318-332.

Cohen, S. - (1959) - The therapeutic potential of LSD-25. I R. M. Feather-stone & A.

Simon (Eds.) - A Pharmacological Approach to the Study of the Mind.

Springfield, 111.; Thomas, 1959.

Cohen, S. - (1965) - The Beyond Within. - The LSD Story. New York; Atheneum,

1965, p. 233-234.

Cohen, S. - (1968) - Chief of Psychosomatic Medicine, Veterans Administra-tion

Hospital, Los Angeles. Personal communication, Nov., 1968.

Davies, M.E.B. & Davies, T.S, - (1955) - Lysergic acid in mental deficiency, Lancet,

1955, 269, 1090.

Ditman, K.S., Haymon, M. & Whittlesey, J.R.B. - (1962) - Nature and frequency of

claims following LSD. J. Nerv. Ment. Dis., 1962, 134, 346-352.

Duke, J.D. - (1962) - A study of relationships between primary suggestibility,

secondary suggestibility, and placebo reactivity. Ph.D. Dissertation,

Univer. of North Carolina, 1962.

Elkes, J. - (1963) - The dysleptics: Note on a no man´s land. Comprehend. Psychiat.,

1963, 4, 195-198.

Eysenck, H.J. & Furneaux, W. D. - (1945) - Primary and secondary sugges-tibility. An

experimental and statistical study. J. Exp. Psychol., 1945, 35, 485-503.

2�27.

Eysenck, H.J. & Rees, W. L. - (1945) - States of heightened suggestibility: Narcosis,

J. Ment. Sci., 1945, 9l, 301-310.

FOA (Försvarets forskningsanstalt) - (1964) - FOA orienterar om BC-stridsmedel.

OM, nr 2, december, 1964.

Fogel, S. & Hoffer, A. - (1962 a) - The use of hypnosis to interrupt and reproduce

an LSD-25 experience. J. Clin. Exp. Psychopath., 1962, 23, 11-16,

Fogel, S. & Hoffer, A. - (1962 b) - Perceptual changes induced by hypnotic suggestion

for the posthypnotic state: I. General account of the effect on personality.

J. Clin, Exp. Psychopath., 1962, 23, 24-35.

Frankenhaeuser, M., Järpe, G., Svan, H. & Wransjö, B.: - (1963) -

Psycho-physiological reactions to two different placebo treatments. Scand.

J. Psychol., 1963, 4, 245-250.

Halpern, S. & Merlis, S. - (1961) - Hypnosis and psychotropic agents:

Their interaction in mental patients. I E, Rothlin (Ed. )- Neuro-

Psychopharmacology, Vol IL Amsterdam; Elsevier, 1961, p. 258-262.

Harman, W. W. - (1963) - The issue of the consciousness expanding drugs. Main

Currents in Modern Thought, 1963, 20, 5-14.

Hartman, M.A. - (1960) - Group interchange. IH.A. Abramson (Ed.) -The Use of LSD

in Psychotherapy, New York; Josiah Macy, Jr. Foundation, 1960, p. 115,

Heath, E.S. - (1958) - Some neglected aspects of research in hypnosis. Brit. J.

Med. Hypn., 1958, 10, 13-16,

Hilgard, E. R. - (1965) - Hypnotic Susceptibility, New York; Harcourt, Brace &

World, 1965, p. 145.

Hoch, P. H. - (1956) - Studies in routes of administration and counteracting drugs. I L.

Cholden (Ed.)-Lysergic Acid Diethylamide and Mescaline in Experimental

Psychiatry. New York; Grune & Stratton, 1956, p. 8.

28.28

Horsley, J.S. - (1943) - Narco-analysis. New York; Oxford Univer. Press. 1943.

Horsley, J.S. - (1951) - Narcotic hypnosis. Brit. J. Med. Hypn., 1951, 2, 2-7.

Hull, C.L. - (1933) - Hypnosis and Suggestibility: An Experimental Approach. New

York: Appleton-Century-Crofts, 1933.

Huxley, A. - (1961) - Freeing the mind. Conference, 1961, 2, 2-6.

Hyde, R. W. - (1960) - Psychological and social determinants of drug action. I.G.J.

Sarwer-Foner (Ed.)-The Dynamics of Psychiatric Drug Therapy.

Springfield, I11.; Thomas, 1960, p. 297-315.

Janis, I. L., Hovland, C.I., Field, P.B., Linton, H., Graham, E.,

Cohen,_A.R., Rife, D., Abelson, R.P., Lesser, G.S. & King, B. T.: - (1959) -

Personality and Persuasibility. New Haven; Yale University Press, 1959.

Klee, G.D. - (1960) - Group interchange. I H.A.Abramson (Ed.) - The Use of LSD in

Psychotherapy. New York; Josiah Macy, Jr. Foundation, 1960, p. 132.

Krippner, S. - (1965) - Consciousness-expansion and the extensional world.

Etc., 1965, 22, 463-474.

Lanter, R., Weil, J. & Roth, M. - (1962) - Note apropos of the diagnostic and therapeutic

use of hallucinogenic drugs (mescaline, LSD-25). Ann. Medicopsychol.,

1962, 120, 244-253.

Leary, T., Litwin, G. H. & Metzner, R. - (1963) - Reactions to psilocybin administered

in a supportive environment. J. Nerv. Ment. Dis., 1963, 137, 561-573.

Leary, T. - (1964) - Introduction. I D. Solomon (Ed.) - LSD - The Consciousness-

Expanding Drug. New York; Putnam´s, 1964, p. 13.

Leary, T., Metzner, R. & Alpert, R. - (1964) - The Psychedelic Experience. A Manual

Based on the Tibetan Book of the Dead. New York; University Books, 1964.

29.29

Leary, T. - (1965) - The Religious Experience: Its production and interpretation. I G.M.

Weil, R. Metzner & T. Leary (Eds.) - The Psychedelic Reader. New York;

University Books, 1965, p. 195.

Levine, J., Ludwig, A.M. & Lyle, W, H., Jr. - (1963) - The controlled psychedelic

state. Amer. J. Clin. Hypn., 1963, 6, 163-164.

Levine, J. & Ludwig, A.M. - (1965) - Alterations in consciousness produced by

combinations of LSD, hypnosis and psychotherapy.

Psychopharmacologia, 1965, 7, 123-137.

Levine, J. & Ludwig, A.M. - (1966) - The hypnodelic treatment technique. Int. J. Clin.

Exp. Hypn., 1966, 14, 207-215.

Levis, D.J. & Mahlman, B. - (1964) - Suggestion and mescaline sulfate. J.

Neuropsychiat., 1964, 5, 197-200.

Lieberman, E.J. - (1962) - Psychochemicals as weapons. Bull. of Atomic Scientists,

January, 1962.

Ludwig, A.M. & Lyle, W. H., Jr. - (1964) - The experimental production of narcotic

drug effects and withdrawal symptoms through hypnosis. Int. J. Clin. Exp.

Hypn., 1964, 12, 1-17.

Ludwig, A.M. & Levine, J. - (1965) - A controlled comparison of five brief

treatment techniques employing LSD, hypnosis, and psychotherapy.

Amer. J. Psychotherap., 1965, 19, 417-435.

Ludwig, A.M. & Levine, J. - (1966) - The clinical effects of psychedelic agents.

Clin. Med., 1966, 73, 21-24.

Ludwig, A.M. & Levine, J. - (1967) - Hypnodelic therapy. Current Psychiatric

Therapies, 1967, 7, 130-141.

Masters, R.E.L. & Houston, J. - (1966) - The Varieties of Psychedelic Experience.

New York; Holt, Rinehart & Winston, 1966.

McGlothlin, W. H. - (1962) - Long-lasting effects of LSD on certain attitudes in

normals: An experimental proposal. Rand Corporation, Santa Monica;

Calif., 1962.

30.30

Mogar, R.E. - (1965) - Current status and future trends in psychedelic (LSD)

research. J. Humanstic Psychol., 1965, 5, 147-166.

Moore, R.K. - (1961) - Susceptibility to hypnosis and susceptibility to social

influence. Ph. D. Dissertation. Stanford University, 1961.

Netz, B. - (1967) - Psykokemiska substanser; Effekter, implikationer och

applikationer. En introducerande översikt över hallucinogener -

psykotomimetika - psykedelika. MPI-rapport nr 58, 1967.

Netz, B. & Engstam, P-O. - (1968) - Lysergsyre dietylamid (LSD-25) och

suggestibilitet. Del II: Effekter av en tröskeldos LSD-25 på

hypnotiserbarhet. MPI B-rapport nr 17, 1968.

Netz, B., Mårtens, S.& Sundwall, A-(1968) - Lysergsyre dietylamid (LSD-25) och

intellektuella funktioner. Del II: Effekter av en låg dos LSD-25 på

intellektuella funktioner, hypnotisk suggestibilitet och sympato-

adrenomedullär aktivitet. En pilotstudie. MPI B-rapport nr 19, 1968,.

Pahnke, W.N. - (1963) - Drugs and Mysticism: An Analysis of the Relationship

between Psychedelic Drugs and the Mystical Consciousness.

Ph. D. Dissertation, Harvard University, 1963.

Platonov, K.J. & Matskevich, A.M. - (1931) - Hypnosis, and the nervous system under

the influence of alchohol. Tr. Ukr. Pskhonev. Inst., 1931, 15, 93-106.

(Genom N. Kleitman: Psychol. Abstr., 1933, 7, 184.)

Ravitz, L.J. - (1951) - Standing potential correlates of hypnosis and narcosis. Arch.

Neurol. Psychiat., 1951, 65, 413-435.

Rinkel, M., Hyde, R. W., Solomon, H.C. & Hoagland, H._: - (1955) -

Experimental psychiatry II. Clinical and physio-chemical observations in

experimental psychosis. Amer. J. Psychiat., 1955, 111, 881-895.

Sandison, R.A. - (1960) - Group interchange. I H.A. Abramson (Ed.) -

The Use of LSD in Psychotherapy, New York; Josiah Macy, Jr.

Foundation, 1960, p. 91.

31.31

Sargant, W. & Slater, E. - (1963) - An Introduction to Physical Methods of Treatment

in Psychiatry. Baltimore; Williams & Williams, 1963.

Savage, C. - (1952) - Lysergic acid diethylamide (LSD-25): A clinical-psychological

study. Amer. J. Psychiat., 1952, 108, 896-900.

Savage, C., Jackson, D. & Terrill, J. - (1962) - LSD, transcendence, and the new

beginning. J. Nerv. Ment. Dis., 1962, 135, 425-439.

Savage, C., Harman, W. W., Fadiman, J. & Savage, E. -(1963) - A

follow-up note on the psychedelic experience. - Paper delivered at a

meeting of the American Psychiatric Association, St. Louis, Mo., 1963.

Schachter, S. - (1959) - The Psychology of Affiliation. Stanford, California; Stanford

University Press, 1959.

Schilder, P. & Kauder, O. - (1927) - Hypnosis. Nerv. Ment. Dis. Monogr. Ser., 1927,

46.

Simko, A. - (1963) - Suggestion and hypnosis therapy potentiated with Itridal.

Med. Welt., 1963, 32, 1606-1609.

Sjoberg, B. M., Jr. - (1965) - The effects of lysergic acid diethylamide

(LSD-25), mescaline, psilocybin and a combination of three drugs on

primary suggestibility. Ph.D. Dissertation, Stanford University, 1965.

Sjoberg, B. M., Jr. & Hollister, L.E. - (1965) - The effects of psychotomimetic drugs

on primary suggestibility. Psychopharmacologia, 1965, 8, 251-262.

Slater, P.E., Morimoto, K. & Hyde, R. W. - (1957) - The effect of group administration

upon symptom formation under LSD. J. Nerv. Ment. Dis., 1957, 1 2 5 , 312-

315.

Smith, C.M. - (1959) - Some reflections on the possible therapeutic effects of the

hallucinogens. Quart. J. Stud. Alcohol, 1959, 20, 292-301.

32.32

Solursh, L. P. & Rae, J. M. - (1966) - LSD, suggestion and hypnosis. Int. J,

Neuropsychiat., 1966, 2, 60-64.

Starkey, F.R. - (1917) - Ether hypnosis in psychotherapy. Med. Rec. 1917, 9l, 631.

Stukát, K. G. - (1958) - Suggestibility: A Factorial and Experimental Analysis.

Stockholm; Almquist & Wiksell, 1958.

Trouton, D. - (1957) - Placebos and their psychological effects. J. Ment. Sci., 1957,

103, 344-353.

Unger, S.M. - (1963) - Mescaline, LSD, psilocybin, and personality change. A review.

Psychiatry, 1963, 26, 111-125.

Weitzenhoffer, A.M. - (1953) - Hypnotism: An Objective Study in Suggestibility. New

York; John Wiley, 1953.

Weitzenhoffer, A.M. & Sjoberg, B. M., Jr. - (1961) - Suggestibility with and without

"induction of hypnosis". J. Nerv. Ment. Dis., 1961, 132, 204-220.

West, L, J. - (1956) - Round Table Meeting on Current Practices in

Hypnosis. 112th Ann. Meeting Amer. Psychiat. Ass., Chicago, 111., 1956.

Wiggins, J.S. - (1959) - Interrelationships among MMPI measures of

dissimulation under standard and social desirability instructions. J. Consult.

Psychol., 1959, 23, 419-427.

Wikler, A. - (1956) - The uses of drugs in psychiatric research. Amer. J.

Psychiat., 1956, 112, 961-969.

Wilson, S.R. - (1927) - The physiological basis of hypnosis and suggestion. Proc, R.

Soc. Med., Sect. Anesth., 1926-27, 20, 15-21.

33.33