gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp1064932/fulltext01.pdf · 2017. 1. 13. ·...
TRANSCRIPT
-
Juridiska institutionen Höstterminen 2016
Examensarbete i civilrätt, särskilt sakrätt 30 högskolepoäng
Gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp - Kan leasegivaren få separationsrätt trots att leasetagaren tillåtits förfoga över leasingobjektet? Författare: Beatrice Håkanson Handledare: Professor Laila Zackariasson
-
2
-
3
Innehållsförteckning 1 Inledning ................................................................................................... 5 1.1 Utblick ......................................................................................................................................... 5 1.2 Bakgrund ................................................................................................................................... 6 1.3 Syfte och frågeställning ......................................................................................................... 8 1.4 Avgränsning .............................................................................................................................. 8 1.5 Metod och material ................................................................................................................. 9 1.6 Disposition ............................................................................................................................. 10 1.7 Begrepp ................................................................................................................................... 10
2 Leasing .................................................................................................... 11 2.1 Olika typer av leasing ......................................................................................................... 11 2.2 Allmänt om det finansiella leasingavtalet ................................................................... 12 2.3 Tillämpliga lagar vid leasing ............................................................................................ 13 2.4 Avbetalningsköplagen ........................................................................................................ 14 2.4.1 Inledning ............................................................................................................................................ 14 2.4.2 Avbetalningsköplagens tillämpningsområde ..................................................................... 14 2.4.3 Vad får det för konsekvenser för avtalet att det rättsligt klassificeras som avbetalningsköp? ....................................................................................................................................... 16
3 Sakrätten och skillnaden mellan leasing och avbetalningsköp .......... 17 3.1 Något kort om köp med återtagandeförbehåll .......................................................... 17 3.2 Sakrättsliga utgångspunkter vid leasing ...................................................................... 18 3.3 Förarbeten och doktrin ...................................................................................................... 19 3.4 Om gränsdragningen i rättspraxis ................................................................................. 22 3.4.1 Inledning ............................................................................................................................................ 22 3.4.2 NJA 1963 s. 129 ............................................................................................................................... 22 3.4.3 NJA 1976 s. 134 ............................................................................................................................... 23 3.4.4 RH 1986:153 ..................................................................................................................................... 23 3.4.5 NJA 1985 s. 365 ............................................................................................................................... 24 3.4.6 MD 1991:31 ....................................................................................................................................... 24 3.4.7 NJA 2009 s. 79 .................................................................................................................................. 25 3.4.7.1 Omständigheter ....................................................................................................................................... 25 3.4.7.2 Om Håstads tillägg till NJA 2009 s. 79 ........................................................................................... 26
3.5 Sammanfattande åsikter om rättspraxis ..................................................................... 28
4 Kommission och konsignation .............................................................. 30 4.1 Allmänt om kommission .................................................................................................... 30 4.2 Om att handla för annans räkning .................................................................................. 31 4.3 Kommission i rättspraxis .................................................................................................. 33 4.3.1 NJA 1940 s. 312 ............................................................................................................................... 33 4.3.2 NJA 2012 s. 419 ............................................................................................................................... 34
4.4 Allmänt om konsignation .................................................................................................. 35 4.5 Konsignation enligt utredningen SOU 1988:63 ......................................................... 36 4.6 Jämförelse mellan konsignation och kommission .................................................... 38
5 Ytterligare kriterier för att dra gränsen mellan leasing och avbetalningsköp ......................................................................................... 40 5.1 Inledning ................................................................................................................................. 40 5.2 Möjligheten att jämföra förfogandemedgivande vid leasing med konsignation ........................................................................................................................................................... 41 5.3 Vilka gränsdragningskriterier skulle kunna användas vid leasing? .................. 45
-
4
6 Avslutning ............................................................................................... 49 6.1 Sammanfattande kommentarer ...................................................................................... 49 6.2 De lege ferenda ..................................................................................................................... 51
Källförteckning .......................................................................................... 54
-
5
1 Inledning
1.1 Utblick Året är 2014 och det familjeägda taxibolaget Taxen AB är i behov av att köpa in nya
bilar till sin verksamhet. VD för bolaget är Nils Svensson som precis tagit över rörelsen
från den nyligen pensionerade pappan Hans. Till Nils stora förtret ser företagets finanser
inte så lovande ut som han hade hoppats på. Taxibilarna som för närvarande används i
bolaget är inte vad de en gång varit och Nils bestämmer sig därför för att storsatsa på
rörelsen och investera i nya bilar. ”Med sprillans nya bilar kommer hela stan vilja åka
taxi med Taxen AB” säger han till pappa Hans. Nils tar kontakt med finansiären Kalles
leasing AB. Kalles leasing AB erbjuder sig att köpa tio nya bilar hos en biltillverkare
som Nils bestämmer och sedan leasea dessa till Taxen AB. Nils slår till på erbjudandet
på en gång. Parterna kommer överens om hur lång leasingperioden ska vara och hur stor
leasingavgift Taxen AB ska betala varje månad. Kort därefter får Taxen AB bilarna
levererade till sig och börjar använda dessa i sin verksamhet.
Dessvärre har den nya samåkningsverksamheten Uber börjat växa i Sverige och det har
minskat efterfrågan på taxiresor markant. När konkurrenten Taxi-Anders erbjuder sig att
köpa en av Taxen AB:s bilar, blir detta svårt att motstå för Nils. Nils kontaktar därför
Kalles leasing AB som ger sitt godkännande till att Nils säljer bilen till Taxi-Anders.
”Så länge vi får betalt för bilarna när du sålt dem så är det upp till dig vad du gör med
dem” menade Kalle, VD för Kalles leasing AB.
Ytterligare ett par månader senare går Taxen AB:s verksamhet sämre än någonsin.
Eftersom Kalle tidigare medgav att Taxen AB sålde en bil, tänker därför Nils att han nu
kan sälja ytterligare tre bilar till Taxi-Anders för att minska utgifterna i bolaget. Strax
efter det att bilarna sålts går Taxen AB i konkurs. Kalles leasing AB gör nu anspråk på
att få separationsrätt till de resterande sex bilarna. Konkursboet vägrar dock att medge
detta, med hänvisning till att avtalet mellan Taxen AB och Kalles leasing AB egentligen
är ett avbetalningsköp.
-
6
1.2 Bakgrund Leasing har under senare år blivit en allt oftare använd avtalsform. Den vanligaste typen
av varor som leasas är maskiner, fordon, datorer eller liknande utrustning.1 Leasing
förekommer främst i två huvudformer: finansiell leasing och operationell leasing. Båda
leasingformerna avser hyra av ett objekt under en viss, ofta förutbestämd, tid. Den
främsta skillnaden mellan operationell och finansiell leasing är vilken av parterna som
står för kostnader avseende service, underhåll och försäkring samt om det finns ett
finansieringsmoment där en utomstående finansiär köper varan och sluter ett avtal med
leasetagaren.2
Exemplet med Taxen AB synliggör att det kan uppstå ett flertal sakrättsliga frågor kring
leasingavtal. Det finns nämligen ingen lagstiftning inom svensk rätt idag som direkt
reglerar vad som gäller vid leasing. Vid en obeståndssituation som den ovan
presenterade aktualiseras frågan om leasegivaren (Kalles leasing AB) ska ha
separationsrätt till fordonen som fanns i leasetagarens (Taxen AB) besittning vid
konkursutbrottet. Vidare kan fråga uppkomma om avtalet egentligen ska anses vara ett
avbetalningsköp och vad det i så fall har för betydelse för
leasegivarens/avbetalningssäljarens separationsrätt. Klassificeras avtalet som leasing,
har leasegivaren generellt separationsrätt till leasingobjektet.3 Anses avtalet vara ett
avbetalningsköp har säljaren också som huvudregel separationsrätt till varan. I doktrin
har det nämligen hävdats att separationsrätten till leasingobjektet, bör vara intakt trots
att ett leasingavtal sakrättsligt klassificeras som ett avbetalningsköp för att leasegivaren
(säljaren) i praktiken alltid förbehåller sig rätt att häva avtalet. Vidare har det ansetts att
ett återtagandeförbehåll kan tolkas in i ett sådant avtal med tanke på dess rättsliga
karaktär, även i de fall det inte stadgats uttryckligen.4 I det ovan nämnda exemplet kan
det dock hävdas att leasetagaren Taxen AB hade en rätt att sälja leasingobjekten,
taxibilarna, vidare till tredje man. I detta fall är det inte lika säkert att leasegivarens
/säljarens separationsrätt består.
1 SOU 1994:120 s. 94. 2 Prop. 2002/03:139 s. 217. 3 Möller, Civilrätten vid finansiell leasing, s. 118. 4 Möller, s. 118 och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 150 ff.
-
7
I ett uppmärksammat rättsfall, NJA 2009 s. 79, närmade sig Högsta domstolen (HD)
denna fråga. Fallet gällde ett bolag som sålde fordon (Konkursbolaget) och som hade ett
leasingavtal bland annat gällande ett antal demonstrationsfordon med ett bolag som
bedrev finansieringsverksamhet (Finansbolaget). Fråga uppkom om ifall Finansbolagets
separationsrätt hade gått förlorad på grund av att Finansbolaget medgivit
Konkursbolaget en rätt att förfoga över fordonen innan dessa till fullo var betalda. HD
hade inte möjlighet att pröva om avtalet i själva verket var att se som ett
avbetalningsköp eftersom detta inte åberopats av parterna. Däremot kom HD fram till
att leasegivarens separationsrätt inte gick förlorad för att leasetagaren hade en rätt att
vidareförsälja leasingobjektet på kredit. Frågan är hur denna situation hade hanterats om
HD hade haft möjlighet att pröva huruvida det verkligen var ett leasingavtal som låg för
handen.
Om man kommer fram till att avtalet är ett leasingavtal, kan alltså utifrån NJA 2009 s.
79 konstateras att leasegivaren med stor sannolikhet tillerkänns separationsrätt i
leasetagarens konkurs. Anses avtalet däremot egentligen vara ett avbetalningsköp,
spelar det troligtvis inte någon roll att avtalet innehållit ett förfogandeförbud om det
varit underförstått mellan parterna att köparen fått förfoga över varan. 5
Återtagandeförbehållet anses i sådant fall sakrättsligt ogiltigt och separationsrätten för
säljaren går därför förlorad.6
Av det ovan sagda kan konstateras följande. Det är avgörande för leasegivarens
separationsrätt att leasingavtalet anses vara just ett leasingavtal och inte ett
avbetalningsköp. Frågan kvarstår dock vilka kriterier som ska avgöra om ett avtal anses
vara ett leasingavtal istället för ett avbetalningsköp.
5 Jfr här NJA 1932 s. 654. Fallet gällde frågan om straffrättsligt ansvar få köparen förbrukat den köpta varan innan full betalning erlagts. HD kom fram till att det funnits en underförstådd rätt för köparen att förfoga över varorna och talan avvisades. 6 Jfr rättsfallen NJA 1932 s. 292, NJA 1932 s. 103, NJA 1959 s. 590, NJA 1960 s. 221 och NJA 1974 s. 660.
-
8
1.3 Syfte och frågeställning I NJA 2009 s. 79 aktualiserades ett avtalsupplägg där leasegivaren hyr ut varor med
förfoganderätt för leasetagaren. Med förfoganderätt avses här en rätt för leasetagaren att
sälja objektet vidare. Min avsikt är att undersöka leasegivarens möjlighet att få
separationsrätt i leasetagarens konkurs. Syftet med min uppsats är därför att få närmare
förståelse för var gränsen mellan ett leasingavtal, som innefattar en förfoganderätt, och
avbetalningsköp går. Detta kommer att göras genom att undersöka om vägledning vid
gränsdragningen kan hämtas från avtalsformen konsignation och hur gränsen mellan
konsignation och köp görs. Till sist ska jag diskutera hur leasing bör behandlas de lege
ferenda.
Detta leder mig fram till följande frågeställningar,
- Hur ska gränsdragningen mellan leasing och köp göras om leasetagaren har en
förfoganderätt över leasingobjektet?
- Skulle gränsdragningskriterier från skillnaden mellan konsignation och köp
kunna användas vid bedömningen om ett avtal är leasing eller avbetalningsköp?
Vilka kriterier kan i så fall användas?
1.4 Avgränsning Uppsatsen kommer att avgränsas på ett antal sätt. Till att börja med avser den endast att
behandla leasing av lös sak. Fast egendom kommer därför helt att utlämnas. Vidare
kommer framställningen främst att ta sikte på näringsidkarförhållanden. I vissa frågor
kommer konsumentlagstiftning såsom konsumentkreditlagen (2010:1846) kortfattat att
beröras därför att denna är nära sammankopplad med lagen (1978:599) om
avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. (avbetalningsköplagen). Uppsatsen
kommer enbart att behandla svensk rätt.
Som ovan nämnts kommer jag i uppsatsen enbart att utreda leasegivarens separationsrätt
i leasetagarens konkurs; den omvända situationen kommer inte att behandlas.
Finansiärers möjlighet att få separationsrätt vid leverantörs konkurs kommer inte heller
att beröras.
-
9
1.5 Metod och material Uppsatsen är avsedd att skrivas med rättsdogmatisk metod. Definitionen av denna
metod är omdiskuterad.7 Min avsikt är att analysera befintliga lagar, förarbeten, praxis
och doktrin för att utreda var gränsen mellan leasing och avbetalningsköp går. Det kan
konstateras att metoden försvåras av att det råder en materialbrist på leasingens
rättsområde.
Svensk rätt innehåller generellt få sakrättsliga lagregler. Ingen lag reglerar direkt hur
leasing ska behandlas sakrättsligt. Av den anledningen kommer lagregler endast
användas i begränsad omfattning för att besvara min frågeställning. Leasing som
avtalsform är även relativt lite omdiskuterad i litteraturen, vilket gör att omfattningen av
antal källor i doktrin blir begränsad. Till sist finns det inte heller något rättsfall som
direkt rör frågan om gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp. Detta gör att
jag kommer att försöka utläsa tendenser i praxis, snarare än att dra slutsatser från
enskilda rättsfall. Vidare kommer jag att använda mig av rättsfall från hovrätter och
Marknadsdomstolen (MD) som komplement till de fåtal fall som prövats av HD.
Prejudikatvärdet i hovrättsfall är givetvis begränsat. Rättskällevärdet hos de fall från
exempelvis MD som tagits upp kan generellt ifrågasättas i och med att i stort sett inget
rättsfall direkt hanterar frågan om den sakrättsliga gränsdragningen mellan leasing och
avbetalningsköp.
På grund av den materialbrist som finns, kommer jag att vända blicken mot närliggande
rättsområden. Jag kommer därför att pröva om en jämförelse kan göras mellan leasing
och konsignation. Dessvärre är även konsignation ett rättsområde med betydlig
materialbrist, om möjligt ännu värre än leasing. Detta resulterar i att jag även kommer
att göra en jämförelse till kommission, som både regleras utförligt i lag, förarbeten,
praxis och doktrin.
7 Kleineman, Juridisk metodlära, s. 24 ff.
-
10
1.6 Disposition
Till att börja med kommer jag att i avsnitt två gå igenom leasing som avtalsform och
vilka lagar som kan bli tillämpliga på leasingavtal. I denna del behandlas även
avbetalningsköplagen och konsekvenser av att ett leasingavtal anses vara ett
avbetalningsköp. I avsnitt tre behandlas gränsdragningen mellan leasing och
avbetalningsköp utifrån förarbeten, doktrin och rättspraxis. Eftersom rättsläget gällande
när ett avtal ska anses vara leasing eller avbetalningsköp är väldigt oklart, övergår jag
därefter i avsnitt fyra till att behandla de omständigheter som används för att sakrättsligt
dra gränsen mellan konsignations- eller kommissionsavtal och köp. Då rättsläget inte är
helt klart gällande konsignation heller, utreder jag om en analogi kan göras från
kommissionsrättsliga gränsdragningskriterier. Därefter undersöker jag i avsnitt fem om
det går att använda de gränsdragningskriterier som används vid gränsdragningen mellan
konsignation och köp vid bedömningen om ett avtal är ett leasingavtal eller
avbetalningsköp. Efter detta går jag igenom mina slutsatser och för en diskussion om
vad som bör gälla de lege ferenda i avsnitt sex.
1.7 Begrepp I uppsatsen använder jag mig av uttrycken leasegivare och leasetagare för att benämna
parterna i ett leasingavtal. Leasegivaren är den part som hyr ut en vara och leasetagaren
är den som hyr varan. Vidare används uttrycken konsignant och konsignatarie för att
benämna parterna vid konsignation. Här avses med konsignant den som deponerar vara
hos annan (konsignatarien). Vid kommission används benämningen kommittent och
kommissionär för att benämna parterna. Till sist bör förtydligas att när uttrycket
kommission används i uppsatsen, avses försäljningskommission och inte
inköpskommission.
-
11
2 Leasing
2.1 Olika typer av leasing Det finns många olika typer av leasing. I följande framställning kommer jag inte att
koncentrera mig på någon särskild typ, utan behandla leasing i allmänhet. I vissa fall
kommer framställningen att underlättas av att exemplifiera särskilda leasingformer och
då kommer detta främst göras med finansiell och operationell leasing. Till att börja med
berörs kortfattat några typer av leasing, men framställningen kommer inte att vara
uttömmande.
Skillnaden mellan direkt och indirekt leasing avser ifall upplåtelsen sker från
leverantören direkt till leasetagaren eller om den sker via en tredje part, ofta en
finansiär.8 Vidare talar man ibland om leverantörsorienterad respektive kundorienterad
leasing, beroende på om det är leverantören eller leasetagaren som är initiativtagare till
upplåtelsen av leasingobjektet.9 Sale and lease-back är ett upplägg då den blivande
leasetagaren säljer objektet till en kreditgivare som leasar ut objektet tillbaka till
leasetagaren. Avtalet innehåller ofta en rätt för leasetagaren att vid slutet av
hyresperioden köpa tillbaka objektet.10
Finansiell leasing är en leasingform som ligger nära köpet. Syftet är vanligen att
leasetagaren i slutet av leasingperioden ska köpa leasingobjektet. Trots att
avtalsupplägget är ett alternativ till köp, ges leasetagaren oftast inte någon rätt att köpa
leasingobjektet från början. Det beror på att parterna vill undvika att
avbetalningsköplagen blir tillämplig. Upplägget är generellt sådant att en finansiär
köper leasingobjektet och därefter hyr ut det till leasetagaren. Ett alternativ till detta är
att det företag som levererar varan först själv ingår ett leasingavtal med leasetagaren för
att senare överlåta alternativt pantsätta avtalet, och dess rättigheter, eller varan till ett
finansieringsföretag. Avtalet är därmed oavsett upplägg ett sätt att finansiera en
investering för leasetagaren och avtalet går generellt inte heller att säga upp under den
första basperioden. Detta innebär också att leasetagaren som huvudregel ansvarar för
8 Millqvist, Finansiell leasing, s. 32 f. 9 Möller, s. 21. 10 Millqvist, s. 33.
-
12
kostnader som kan uppkomma för leasingobjektet, såsom exempelvis underhåll,
försäkring eller reparationer.11
Operationell leasing innebär tvärtom att uthyraren oftast svarar för kostnader som
uppkommer för leasingobjektet. Leasegivaren kan därmed sägas ha ansvaret för
leasingobjektet trots att detta är uthyrt.12 Hyrestiden är oftast kortare än vid finansiell
leasing.13
2.2 Allmänt om det finansiella leasingavtalet Leasingavtal kan utformas på flera olika sätt, beroende på parterna och deras behov. För
att exemplifiera hur ett leasingavtal kan se ut, kommer jag nedan att redogöra för hur ett
finansiellt leasingavtal vanligtvis är utformat.
Finansiella leasingavtal är för det mesta standardiserade och gäller till att börja med
under en grundperiod, vanligtvis mellan två och sju år, för att sedermera förlängas med
ett år i taget. Hur lång den första grundperioden blir avgörs av hur lång leasingobjektets
ekonomiska livslängd beräknas vara. Leasetagaren har i regel inte rätt att säga upp
avtalet under grundperioden.14 Leasegivaren har vanligtvis rätt att när som helst avsluta
avtalsförbindelsen om leasetagaren inte erlägger betalning, hamnar på obestånd,
missköter leasingobjektet eller på annat sätt bryter mot avtalsvillkoren. Leasegivaren
har i regel enligt avtalet rätt att utkräva skadestånd för de skador som uppstått.15 Enligt
avtalet åligger det vanligtvis leasetagaren att betala försäkringen för leasingobjektet.
Vidare har som regel leasegivaren rätt att få åtkomst till leasingobjektet för besiktning.16
Risken för att skada uppstår på leasingobjektet övergår generellt från leasegivaren till
leasetagaren i och med att avtalet börjar löpa. Oberoende av vad skadan orsakas av, är
leasetagaren fortfarande bunden av avtalsvillkoren. Leasetagaren har även en
underhållningsskyldighet av leasingobjektet.17
11 Prop. 1977/78:142 s. 41 ff. 12 Prop. 1977/78:142 s. 41 ff. 13 Prop. 2002/03:139 s. 217. 14 Millqvist, s. 47. 15 Millqvist, s. 47 ff. 16 Millqvist, s. 47 ff. 17 SOU 1994:120 s. 70 ff.
-
13
Vid finansiell leasing kan leasetagaren endast åberopa fel i varan i den utsträckning som
leasingbolaget i sin tur kan göra gällande fel mot tillverkaren. Även sänkning av
leasingavgift sker med hänsyn till om leasingbolaget kan få prisavdrag hos tillverkaren.
Leasingbolaget ger i regel aldrig någon garanti för leasingobjektet.18
Till sist är leasetagaren generellt förbjuden att förfoga över objektet genom att infoga
det i annan egendom, ändra det eller sälja det vidare.19
2.3 Tillämpliga lagar vid leasing Den svenska rätten innehåller inte någon lagstiftning som är direkt tillämplig på leasing.
Någon sakrättslig lagstiftning som reglerar nyttjanderätt av lös egendom finns inte
heller.20
I förarbetena till 1977 års konsumentkreditlag föreslog kommittén att lagen skulle
kompletteras med en separat uthyrningslag för att skydda konsumenter mot orimliga
avtalsvillkor vid uthyrning av varor. Kommittén menade att hyrestagaren inte hade ett
särskilt gott sakrättsligt skydd gentemot uthyrarens borgenärer eller mot att uthyraren
sålde varan vidare. Man menade också att det fanns en risk för att uthyrning av varor
skulle öka och kreditköpen minska i och med att de nya konsumentreglerna på
kreditköpsområdet infördes och att hyresområdet ännu var oreglerat. 21 Någon
uthyrningslag blev det dock inte, främst för att lagstiftaren inte ville att
uthyrningsverksamhet skulle försvåras genom lagstiftning.22
Civilrättsliga lagar som kan bli tillämpliga på leasingavtal är exempelvis avtalslagen
(1915:218), däribland bestämmelsen om jämkning av avtalsvillkor i 36 § avtalslagen
och lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Följande framställning
avser dock sakrätt, så dessa kommer inte att beröras närmare. Vidare kan lagen om
bank- och finansieringsrörelse aktualiseras vid finansiell leasing, men eftersom denna
18 Millqvist, s. 47 ff. 19 Millqvist, s. 47 ff. 20 Möller, s. 47. 21 Prop. 1976/77:123 s. 59 ff. 22 Prop. 1976/77:123 s. 80 och 142.
-
14
lag främst riktar sig till kreditgivares verksamhet, kommer den inte närmare behandlas i
denna uppsats. För att få vägledning vid gränsdragningen mellan leasing och
avbetalningsköp kommer avbetalningsköpslagen behandlas i nästa avsnitt trots att denna
främst är en obligationsrättslig reglering.
2.4 Avbetalningsköplagen 2.4.1 Inledning Leasing som avtalsform ligger nära avbetalningsköpet. I kommande framställning ska
jag utreda vilka konsekvenser det får om ett leasingavtal anses vara ett avbetalningsköp.
Denna del avser bara den obligationsrättsliga påverkan det har på avtalet att detta
klassificeras som avbetalningsköp. Avbetalningsköplagen innehåller nämligen
tvingande lagstiftning som är avsedd att skydda avbetalningsköparen från för stränga
avtalsvillkor, exempelvis då hen inte kan betala för varan.23
I avbetalningsköplagen stadgas att avtalets beteckning inte ska avgöra hur det rättsligt
klassificeras. Det faktum att avtalet av parterna har benämnts som ett leasingavtal är
alltså inte avgörande för om det kommer att anses vara det vid en rättslig prövning, se 1
§ 3 st. avbetalningsköpslagen. Detta innebär att om ett avtal, som av parterna betecknats
som leasing, av domstol anses vara ett avbetalningsköp, kommer parternas avtalsvillkor
ge vika på de punkter där avbetalningsköplagen stadgar något annat. Är det i själva
verket ett köp blir även köplagen (1990:931) tillämplig för det fall att avtalet och
avbetalningsköplagen saknar reglering.24
2.4.2 Avbetalningsköplagens tillämpningsområde I förarbetena anges att avbetalningsköpslagen är avsedd att tillämpas på fysiska föremål.
Lagen är däremot inte tillämplig på byggnader, fast egendom, rättigheter eller
värdepapper.25
23 Prop. 1977/78:142 s. 1. 24 Millqvist, s. 84. 25 Prop. 1977/78:142 s. 83.
-
15
Vidare är avbetalningsköplagen avsedd att komplettera konsumentkreditlagen genom att
den är tillämplig på köp mellan näringsidkare. Lagen är även tillämplig då en
privatperson säljer egendom till en näringsidkare och i fall där både köparen och
säljaren är privatpersoner.26
Som avbetalningsköp räknas enligt 1 § 2 st. köp av ett sådant fysiskt föremål där
1. betalning ska erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan varan har lämnats ut
av köparen, och
2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan om köparen inte
fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderätt).
Hur stora och hur många posterna med betalningar är har enligt förarbetena ingen
betydelse för om ett avbetalningsköp anses föreligga. Däremot finns ett krav på att
betalningsposterna ska vara minst två och att åtminstone en av dessa betalningar ska
göras efter det att köparen fått varan i sin besittning.27
Kravet på förbehåll om att säljaren kan återta varan som stadgas i punkten 2 utvecklas
också i förarbetena. Förbehållet ska vara avtalsrättsligt giltigt. Det spelar ingen roll om
förbehållet gjorts före eller efter det att köparen fått varan i sin besittning.28 Detta är en
skillnad mot återtagandeförbehållets sakrättsliga giltighet, då det krävs att förbehållet
gjorts innan varan utlämnats till köparen. Förbehållets sakrättsliga giltighet har
utvecklats i praxis och doktrin.29
Om ett avtal anses falla under avbetalningsköpslagen, blir ett antal lagbestämmelser
tillämpliga som kan påverka parterna. Dessa ska behandlas i nästa avsnitt.
26 Prop. 1977/78:142 s. 10 ff. och 1§ 1 st. avbetalningsköplagen. 27 Prop. 1977/78:142 s. 83 f. 28 Prop. 1977/78:142 s. 83 f. 29 Prop. 1977/78:142 s. 83 f., Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, s. 628, Annina Persson, Förbehållsklausuler, en studie om en säkerhetsrätts nuvarande och framtida ställning, s. 448, NJA 1932 s. 292 och NJA 1932 s. 654.
-
16
2.4.3 Vad får det för konsekvenser för avtalet att det rättsligt klassificeras som avbetalningsköp? Avbetalningsköplagen innehåller tvingande regler till köparens förmån, jfr 3 §.
Enligt 4 § 1 st. avbetalningsköplagen har köparen en ovillkorlig rätt att erlägga
betalning för sin skuld i förtid. I och med att köparen betalar av skulden kan säljaren
inte återta varan enligt 7 §.30
I 4 § 2 st. avbetalningsköplagen stadgas när köparen har en skyldighet att betala av
skulden i förtid. Skyldigheten att betala varan i förtid gäller endast om säljaren tidigare
förbehållit sig detta. Vidare måste köparen antingen vara så pass sen med betalningen
att ett så kallat kvalificerat dröjsmål (jfr 4 § 2 st. 1 p.) föreligger, eller ha äventyrat
säljarens säkerhet i varan genom att ha brutit mot avtalet. Dessutom anges i förarbetena
att en förutsättning för att säljaren ska kunna åberopa någon av dessa två grunder till att
utkräva förtidsbetalning är att de också har angetts i säljarens förbehåll.31
Att avbetalningsköplagen blir tillämplig innebär också att säljaren i princip är förbjuden
att göra ett så kallat avräkningsförbehåll, 6 § 1 st. Ett avräkningsförbehåll innebär att, då
köparen har fler än en skuld till säljaren, säljaren förbehåller sig rätt att välja vilken av
de olika skulderna som ska avräknas på vid betalning.32 Ett undantag från förbudet
stadgas dock i 6 § 2 st. gällande åtgärder på varan, exempelvis reparationer. Till sådana
fordringar som kan avräknas enligt 6 § 1 st. tillhör även fordringar för exempelvis
rättegångskostnader eller dröjsmålsränta som är hänförliga till avbetalningsköpet. I
likhet med vid förtidsbetalningar enligt 4 § avbetalningsköplagen kan inte säljaren
avräkna sådana kostnader som är hänförliga till varan om inte säljaren först gjort ett
avräkningsförbehåll (med undantag för dröjsmålsränta).33
För att en återtaganderätt beträffande varan ska infalla krävs att ungefär samma
förutsättningar som vid krav på förtidsbetalning enligt 4 § är uppfyllda, jfr 7 §
avbetalningsköplagen. För det fall att säljaren återtar varan, ska avräkning enligt 9 § 1
30 Prop. 1977/78:142 s. 87. 31 Prop. 1977/78:142 s. 87 ff. 32 Hellner, Ramberg, Speciell avtalsrätt I Köprätt, s. 329 f. 33 Prop. 1977/78:142 s. 90 f.
-
17
st. avbetalningsköplagen göras mellan köparen och säljaren. När en sådan avräkning
sker tillgodoräknas köparen det värde som varan kan säljas för vid tidpunkten för
återtagandet, 9 § 2 st. Till säljarens fordran räknas den del av krediten som är obetald
(vilken räknas ut enligt 5 §) samt om säljaren haft vissa kostnader för reparationer,
dröjsmålsränta och liknande, jfr 9 § 3-5 st.34
3 Sakrätten och skillnaden mellan leasing
och avbetalningsköp
3.1 Något kort om köp med återtagandeförbehåll I fall där en vara säljs till en köpare på kredit och säljaren uppställer ett
återtagandeförbehåll krävs att ett par kriterier är uppfyllda för att detta ska vara
sakrättsligt giltigt. För det första ska parterna ha stadgat förbehållet innan varan övergår
i köparens besittning.35 Återtagandeförbehållet förlorar också sin sakrättsliga verkan om
köparen rättsligt förfogar över varan genom att exempelvis sälja, 36 infoga 37 eller
förbruka den.38 Till sist förlorar återtagandeförbehållet även sin sakrättsliga verkan om
köparen fått en av säljaren medgiven rätt att på något sätt förfoga över varan. Ett
typexempel på ett sådant förfogande är att köparen får ett medgivande att sälja varan
vidare.39
Förlorar återtagandeförbehållet sin sakrättsliga verkan, innebär det att varan inte är
skyddad mot utmätning hos köparen och att säljaren inte heller har separationsrätt till
den i köparens konkurs.40
34 I 11-17 §§ avbetalningsköpslagen regleras också möjligheterna för säljaren att söka handräckning och 18-19 §§ behandlar verkställighet. 35 Helander, s. 628. 36 Ramberg, Malmström, Malmströms civilrätt, s. 139. 37 Jfr 2:1 och 2:2 JB. 38 Millqvist, Sakrättens grunder, s. 108 jfr även NJA 2007 s. 501. 39 Jfr rättsfallen NJA 1932 s. 292, NJA 1932 s. 103, NJA 1959 s. 590, NJA 1960 s. 221 och NJA 1974 s. 660. 40 Rodhe, Handbok i sakrätt, s. 356.
-
18
Det kan konstateras att om ett leasingavtal anses vara ett avbetalningsköp, får det ett
flertal konsekvenser för leasingavtalet. Avbetalningsköplagens tvingande regler blir
tillämpliga och dessa kommer åsidosätta de avtalsvillkor som inte är förenliga med
lagens bestämmelser. Vidare riskerar ett återtagandeförbehåll att bli sakrättsligt ogiltigt
ifall köparen fått förfoga över varan genom att sälja denna vidare. Detta medför att
säljarens separationsrätt skulle gå förlorad om köparen går i konkurs. Den avgörande
frågan är därför hur gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp ska göras.
Denna gränsdragning behandlas i kommande framställning.
3.2 Sakrättsliga utgångspunkter vid leasing I Sverige finns det ingen särskild hyresreglering vad gäller lös egendom. 41 Den
sakrättsliga utgångspunkten är däremot att leasegivaren har separationsrätt vid
utmätning hos leasetagares eller om denne går i konkurs. Detsamma gäller vid ackord
eller utmätning. Vissa omständigheter kan dock medföra att separationsrätten går
förlorad.42 Exempel på detta är egendomen infogas i fast egendom på sådant sätt att den
övergår till att rättsligt bli fastighetstillbehör eller byggnadstillbehör enligt 2 kap 1- 2 §§
jordabalken (1970:994). Även sammanfogande med vissa andra typer av lös egendom
har ansetts medföra att separationsrätten går förlorad.43
Utgångspunkten vid ett finansiellt leasingupplägg är att det ska ge leasegivaren en
kreditsäkerhet i objektet. Leasegivarens äganderätt övergår nämligen aldrig till
leasetagaren, vilket gör att leasingobjektet inte heller exempelvis kan utmätas för
leasetagarens skulder.44 Detta framgår av bland annat utsökningsbalken (UB) och
konkurslagen (KL). Enligt 4 kap 17 § UB anges att lös egendom som tillhör gäldenären
kan utmätas för hens skulder eller om gäldenären enligt 18 § samma kapitel kan anses
vara ägare. Enligt 4 kap 18 § UB stadgas att gäldenären är ägare till den lösa
egendomen som hen besitter såvida det inte framgår att egendomen ägs av någon annan.
I konkurslagen framgår också enligt 3 kap 3 § att egendom som tillhör gäldenären och
som kan utmätas ska ingå i konkursboet.
41 Möller, s. 47. 42 Möller, s. 118. 43 Håstad, s. 47 f. 44 Millqvist, s. 246 ff.
-
19
Med utgångspunkten att transaktionen anses vara en nyttjanderätt och inte ett köp, har
leasegivaren alltså separationsrätt till leasingobjektet. Separationsrätten är dessutom
oberoende av hur många eller stora belopp som leasetagaren tidigare erlagt i
leasingavgift. Anses däremot transaktionen vara ett avbetalningsköp har säljaren
separationsrätt till det belopp som enligt avbetalningsköplagen kvarstår efter
avräkningar från de redan inbetalade betalningarna. Säljaren har då rätt att ta varan i
anspråk för att tillgodose detta belopp.45 En slutsats är alltså att den ovillkorliga
äganderätt som en leasegivare har inskränks om avtalet anses vara ett köp enligt
avbetalningsköplagen.46
Vidare är det en utgångspunkt för separationsrätten att det är ett individualiserat
leasingobjekt enligt specialitetsprincipen.47
För det fall leasegivaren inte har tillåtit att leasetagaren säljer leasingobjektet vidare och
denne gör det ändå, binder detta inte leasegivaren såvida inte det kan bevisas att tredje
man förvärvade objektet i exstinktiv god tro.48
3.3 Förarbeten och doktrin Håstad menar i sitt tillägg till NJA 2009 s. 79 att den tvingande bestämmelsen i 1 § 3 st.
avbetalningsköpslagen ska tillämpas inte bara gällande lagens återtaganderegler utan
även för frågan om separationsrätt.
I avbetalningsköplagens förarbeten diskuteras skillnaden mellan avbetalningsköp och
nyttjanderätt enligt lagens 1 § 3 st. Parternas avsikt är det som enligt förarbetena ska
vara vägledande för att avgöra hur avtalet rättsligt ska klassificeras. Fokus ska alltså
ligga på om parterna hade för avsikt att äganderätten skulle övergå till köparen
(nyttjanderättshavaren).49
45 Millqvist, s. 259 ff. 46 Millqvist, s. 84 f. 47 Millqvist, s. 261 f. och Hessler, s. 154 ff. 48 Millqvist, s. 247 f. 49 Prop. 1977/78:142 s. 84.
-
20
I tidigare förarbeten till den äldre konsumentkreditlagen diskuterades också
gränsdragningen mellan nyttjanderätt och avbetalningsköp. Här nämns innebörden av
att avtalet innehåller en köpoptionsklausul. Å ena sidan menar man att det kan göra att
upplägget egentligen ska anses vara ett maskerat avbetalningsköp. Samtidigt framhävs
också möjligheten att parterna inte vill bestämma om äganderätten ska övergå i slutet av
avtalsperioden eller inte vid den tidpunkt då de ingår avtalet. I dessa fall bör avtalet
enligt förarbetena anses vara ett nyttjanderättsavtal fram till dess att köpoptionen
utnyttjas. I övrigt överlämnar lagstiftaren till domstolarna att avgöra var gränsen mellan
avbetalningsköp och nyttjanderätt går.50
Även Millqvist diskuterar förhållandet mellan avbetalningsköp och leasing. Han
konstaterar att en likhet är att båda innefattar ett givande av kredit för att möjliggöra att
köparen/ leasetagaren kan anskaffa en viss vara. Båda transaktionstyperna innebär också
att säljaren/leasegivaren får säkerhet i varan genom att de förbehåller sig äganderätt och
en möjlighet att återta varan. Millqvist menar vidare att man således skulle kunna
ifrågasätta varför inte de två avtalstyperna kan regleras på samma sätt.51 Så är dock inte
fallet. I förarbeten till avbetalningsköplagen och konsumentkreditlagen är man tydlig
med att dessa lagar som utgångspunkt inte ska tillämpas på leasing, såvida inte
leasingparternas avsikt är att äganderätten vid slutet av avtalsperioden ska övergå.52
Frågan är alltså hur långt regeln i 1 § 3 st. avbetalningsköplagen sträcker sig.
Som ett försök att svara på frågan menar Millqvist att 1 § 3 st. avbetalningsköplagen
främst bör bli aktuell då parterna försöker kringgå lagens tvingande reglering genom att
benämna avtalet leasing. Att ett leasingavtal rent ekonomiskt liknar ett avbetalningsköp
till upplägget spelar enligt Millqvist en mindre roll, om det kan visas att parterna inte,
vid avtals ingående, menat att äganderätten vid hyresperiodens slut ska övergå till
leasetagaren.
Tolkas 1 § 3 st. avbetalningsköplagen på ovan nämnt sätt, att parternas avsikt ska vara
vägledande, blir dess tillämpningsområde relativt litet. Det ska också tilläggas att
prövningen av vad parterna avsett gällande äganderätten vid avtalets slut försvåras av
50 Prop. 1976/77:123 s. 158 f. 51 Millqvist, s. 81. 52 SOU 1977:24 s. 79.
-
21
att detta är svårt att bevisa. 53 Lagrådet framhävde i förarbetena till
konsumentkreditlagen att ett leasingavtal där avtalstiden är lika lång som
leasingobjektets ekonomiska livstid och där avgifterna för leasingen sammantaget
täcker leasingobjektets värde inte kommer falla in under lagen om avsikten inte är att en
äganderättsövergång också kommer ske. Detta gäller trots att upplägget rent objektivt
påminner mycket om ett kreditköp. Inte ens i det fall då det också finns en köpoption i
avtalet kommer avtalet att falla in under lagen, såvida inte parterna på förhand har
bestämt att leasetagaren ska köpa objektet vid avtalstidens slut.54
Både Möller och Millqvist är överens om att bedömningen kan påverkas av avtalets
ekonomiska syfte.55 Detta var nämligen en omständighet av betydelse för bedömningen
enligt förarbetena till den äldre avbetalningsköplagen. Hur höga hyrorna var kunde
enligt dessa förarbeten indikera att nyttjanderättstagaren inte enbart betalade för
nyttjandet utan även för själva objektet. Vidare kunde även hänsyn tas till om avtalet
inte reglerade under hur lång tid nyttjandet skulle löpa utan istället hur många
hyresavgifter som skulle erläggas. 56 Dessa uttalanden kan dock inte tillmätas en
avgörande betydelse idag med hänsyn till att kreditköp under 1910-talet, då den äldre
avbetalningsköplagen tillkom, ofta ikläddes avtal som benämndes hyra, trots att det var
uppenbart att äganderätten skulle övergå.57
Möller menar att till förtäckta köp bör räknas avtal där äganderätten automatiskt övergår
i och med avtalsperiodens slut och avtal där leasetagaren efter hyresperiodens slut kan
köpa leasingobjektet för en liten och endast symbolisk summa. Samma sak bör enligt
Möller gälla då avtalet innehåller en köpoption men då det är underförstått mellan
parterna att leasetagaren har en skyldighet att köpa objektet.58
Det kan alltså konstateras att det troligtvis inte är många leasingavtal som kommer
anses falla under avbetalningsköplagen enligt 1 § 3 st. Leasingavtal som objektivt liknar
avbetalningsköp kan inte anses vara sådana om man inte kan påvisa en partsavsikt där
53 Millqvist, s. 86 f. 54 Prop. 1976/77:123 s. 347 f. 55 Millqvist, s. 88 f. och Möller s. 53 ff. 56 NJA II 1915 s. 306 f. 57 Millqvist, s. 88. 58 Möller s. 54 ff.
-
22
äganderätten ska övergå. Frågan är om det är möjligt att formulera tydligare kriterier
för gränsdragningen mellan avbetalningsköp och leasing utifrån praxis.
3.4 Om gränsdragningen i rättspraxis
3.4.1 Inledning Det finns inget rättsfall som tydliggör konkreta gränsdragningskriterier mellan
avbetalningsköp och leasing. Det är som ovan nämnts avgörande för leasegivarens
separationsrätt att avtalet anses vara leasing och inte köp. I följande avsnitt ska jag gå
igenom de fall som berört gränsen mellan hyra och köp på något sätt, för att undersöka
om någon vägledning i gränsdragningsfrågan finns att få.
3.4.2 NJA 1963 s. 129 Fallet gällde ett bolag som till en början sålt en maskin till ett annat bolag, för att sedan
hyra ut maskinen istället. I det förstnämnda bolaget, som senare gick i konkurs, fanns en
förlagsinteckning i bolagets industriella rörelse. Den bank som hade
förlagsinteckningen hävdade att maskinen och hyrorna som inkommit skulle ingå i
deras förmånsrätt och detta bestreds av konkursboet.
HD konstaterade inledningsvis att äganderätten till maskinen inte övergått från
konkursbolaget till hyrestagaren. Vidare kommenterade HD att hyrestagaren hade
optionsrätt. Avtalet var upplagt så att hyrorna tillsammans med det belopp som
hyrestagaren skulle få erlägga för att köpa maskinen vid hyresperiodens slut var
sammantaget samma summa som bolaget hade fått erlägga om de skulle köpt maskinen
direkt istället för att hyra den. I och med att optionsrätten inte utnyttjats så ansågs
maskinen trots avtalet fortfarande omfattas av förlagsinteckningen.
Olyckligtvis behövde inte HD i detta fall besvara frågan på var gränsen mellan hyra och
köp går, fokus i prövningen låg istället på om maskinen skulle ingå i förlagsegendomen.
Ändå är fallet lite intressant för frågan. Hade HD ansett att avtalet utgjort ett kreditköp
hade maskinen inte ingått i den intecknade egendomen. Sett utifrån att HD ansåg ett
leasingavtal föreligga kan deras resonemang analyseras som följer. Avtalet innehöll en
-
23
köpoption och hyrorna utgjorde tillsammans ett lika stort belopp som priset på varan om
denna istället hade köpts. Inga av dessa omständigheter föranledde att HD ställde sig
frågan ifall avtalet istället bör ha varit ett köp och därmed inte ingått i
förlagsegendomen. Med hänsyn till detta kan med viss osäkerhet utläsas att varken en
köpoption eller det faktum att hyrorna sammanslaget blir lika mycket som priset för
varan kan medföra att ett avtal sakrättsligt anses vara ett avbetalningsköp.
3.4.3 NJA 1976 s. 134 Fallet gällde frågan om en tv var möjlig att utmäta hos en gäldenär. Både gäldenären
och ett bolag som utgav sig ha hyrt ut tv:n till gäldenären hävdade att utmätning inte var
möjlig med hänsyn till att de hade upprättat ett nyttjanderättsavtal mellan sig.
Riksskatteverket, som var utmätningsborgenär, hävdade att avtalet övergått från
hyresavtal till köp. HD avgjorde fallet på grunden att staten inte hade lyckats bevisa att
parternas hyresavtal i själva verket utgjort ett avbetalningsköp. Detta synliggör den
problematik som finns kring bevisningen av vad parterna egentligen avsett.
3.4.4 RH 1986:153 Fallet är visserligen ett hovrättsavgörande, men med tanke på bristen av tydliggörande
fall har det ändå relevans. I fallet hade till att börja med ett finansbolag sålt en maskin
på avbetalning till ett bolag som senare försattes i konkurs. Ägaren till detta bolag avsåg
att bedriva liknande verksamhet i en ny enskild firma, och parterna upprättade därför ett
leasingavtal istället. Då tvist senare uppkom mellan parterna, hade domstolen att pröva
om avbetalningsköplagens regler var tillämpliga.
Hovrätten kom fram till att avbetalningsköplagens regler inte var tillämpliga. Detta
motiverades med att den leasingavgift som bolaget hade att betala ansågs vara en skälig
ersättning för att få nyttja maskinen. Vidare hänvisades till de skäl som tingsrätten
angett, vilka var följande. I avtalet mellan parterna angavs att finansbolagets äganderätt
skulle bestå och att objektet skulle återställas efter hyresperiodens slut. Parterna hade
vidare uppgett att de inte hade diskuterat vad som skulle hända med objektet då.
Tingsrätten menade att det faktum att leasetagaren vanligtvis förvärvar leasingobjektet i
slutet av leasingperioden inte är en omständighet som ensam kan medföra att ett
-
24
avbetalningsköp anses föreligga. Detta konstaterande går i linje med tidigare
förarbetsuttalanden, där man menar att det faktum att parterna lämnar öppet ifall
äganderätten ska övergå till leasetagaren i slutet av leasingperioden inte resulterar i att
avbetalningsköp föreligger.
3.4.5 NJA 1985 s. 365 Detta är ett av ett flertal fall som rört gränsdragningen mellan leasing och
avbetalningsköp men där HD inte har behövt ta ställning i frågan om var gränsen går.
1985 års silofall är ett välkänt rättsfall inom sakrätten. Fallet gällde en siloanläggning på
en jordbruksfastighet. Frågan var om det bolag som levererat siloanläggningen till
fastigheten hade separationsrätt till denna. Bolaget gjorde gällande att parterna hade
upprättat ett leasingavtal sinsemellan som skulle löpa på fem år, till dess att silon till
fullo betalats. Här hade en intressant gränsdragning kunnat uppstå. Istället blev frågan
för HD att avgöra om silon ansågs utgöra fastighetstillbehör enligt jordabalken 2 § 1 st.
I och med att silon ansågs vara sådant fastighetstillbehör, följde enligt HD av 2 kap 4 §
jordabalken att silon blir till fast egendom, trots leasingavtalet, i och med att den tillförts
fastigheten av fastighetsägaren. Detta innebar att leverantören till silon nekades
separationsrätt till densamma. HD tog alltså aldrig ställning till frågan om leasingavtalet
hade ansetts sakrättsligt giltigt.
3.4.6 MD 1991:31 Fallet avsåg tillämpningen av den äldre konsumentkreditlagen.
Konsumentombudsmannen förde talan mot ett bolag som gjort reklam för hyra av en
vara där kunden senare gavs möjlighet att förvärva varan. Erbjudandet innebar att
konsumenten kunde hyra varan under tre år för att sedan köpa den för en väldigt liten
summa. Detta nyttjandeavtal innehållande en optionsklausul ansågs dock inte vara ett
förtäckt kreditköp enligt MD (jfr 3 § 2 st. dåvarande konsumentkreditlag). MD
hänvisade till lagrådets uttalande i förarbetena till dåvarande konsumentkreditlag,59 där
lagrådet uttalat att lagen inte är tillämplig på hyresavtal med köpoption, trots att dessa i
realiteten motsvarar ett kreditköp. Ett liknande fall med samma utgång prövades i
samband med detta, MD 1991:32. Dessa marknadsrättsliga mål är av begränsat värde
59 Prop. 1976/77:123 s. 348.
-
25
för frågan i denna uppsats i och med att de inte gäller den sakrättsliga gränsdragningen
mellan leasing och avbetalningsköp. Frågan gällde dock om avtalet skulle falla in under
3 § 2 st. i dåvarande konsumentkreditlag, som är nästintill identisk med dagens 1 § 3 st.
avbetalningsköplagen. Vad domstolen valde att ta hänsyn till vid frågan om lagen skulle
tillämpas är därför av intresse för gränsdragningsfrågan. Håstad anser nämligen som
ovant nämnts i tillägget till NJA 2009 s. 79, vilket behandlas i nästa avsnitt, att 1 § 3 st.
avbetalningsköplagen ska användas även för frågan om leasegivarens separationsrätt.
3.4.7 NJA 2009 s. 79
3.4.7.1 Omständigheter
Fallet gällde ett bolag (Konkursbolaget) som bedrev en återförsäljarverksamhet av
fordon. Konkursbolaget hade finansierats av ett annat bolag (Finansbolaget) med
lagerfordon och demonstrationsfordon. Konkursbolaget försattes i konkurs och frågan
uppkom om konkursboet eller Finansbolaget hade bättre rätt till dessa fordon.
Mellan Konkursbolaget och Finansbolaget hade fyllts i blanketter med beteckningen
”beställning/kreditansökan”, där en ruta kryssats i för hand med lydelsen
”Demovagnsupplägg med allmänna villkor för leasing”. Formuläret var även signerat av
ställföreträdaren för Konkursbolaget. På blanketten fanns också ett äganderättsförbehåll
och ett förbud för Konkursbolaget att vidareöverlåta fordonen.
HD konstaterar inledningsvis att hyra av lösöre ger ett sakrättsligt skydd för uthyraren i
förhållande till hyrestagarens borgenärer. Det följer också enligt HD av hyresavtalets
rättsliga natur att äganderätten aldrig upphör att tillhöra uthyraren och därför behöver
parterna inte heller uppställa ett förfogandeförbud över den uthyrda egendomen.
Om säljaren vid ett kreditköp ger köparen ett förfogandemedgivande, går enligt praxis
också separationsrätten förlorad och ett eventuellt återtagandeförbehåll blir ogiltigt. På
frågan om ifall ett sådant förfogandemedgivande skulle medföra att uthyrarens
separationsrätt även vid leasingavtal gick förlorad, svarar HD nekande.
-
26
Trots att man skulle kunna argumentera för att leasegivaren inte längre borde få
sakrättsligt skydd för sin äganderätt gentemot leasetagarens borgenärer då denne
medgivit att leasetagaren får förfoga över leasingobjektet, ansåg HD att så inte skulle
vara fallet. HD hänvisar här till 53 § i 1914 års kommissionslag, vilket motsvaras av
den nuvarande 23 § 1 st. kommissionslagen (2009:865). Denna princip var enligt HD
inte bara tillämplig på kommissionsförhållande utan även på panthavare med
förfoganderätt. Principen skulle enligt domstolen gälla även vid leasing. Leasegivaren
hade alltså fortsatt separationsrätt till objektet trots att leasetagaren fått
förfogandemedgivande.
Till sist påpekade HD att principen endast gäller vid leasing och inte kreditköp.
Konkursboet hade dock inte åberopat att avtalet kunde ses som ett kreditköp vilket
hindrade HD från att pröva den frågan. Utgången hade därför kunnat bli en annan om
HD haft att pröva ifall avtalet egentligen var ett kreditköp.
3.4.7.2 Om Håstads tillägg till NJA 2009 s. 79
Håstad konstaterade inledningsvis som ovan nämnts att regeln i 1 § 3 st.
avbetalningsköplagen inte bara innebar att lagens tvingande regler blev tillämpliga utan
att den också skulle användas för frågan om leasegivarens/säljarens separationsrätt.
Gällande själva gränsdragningen konstaterade Håstad följande. För det första var det
inte tillräckligt att parterna räknade med att leasetagaren skulle köpa varan vid
hyresperiodens slut för att avtalet skulle anses vara ett köp. Det som istället krävdes för
att avtalet skulle ses som ett avbetalningsköp var enligt Håstad det som Möller60 menar,
det vill säga att leasetagaren enbart genom att betala leasingavgifterna blev ägare av
leasingobjektet eller att leasetagaren endast behövde betala en ”symbolisk” summa vid
slutet av perioden. Detsamma ansåg Håstad också borde gälla ifall leasetagaren hade en
skyldighet att betala ett restvärdesbelopp eller ersatte leasegivaren för det fall att denne
inte lyckades sälja vidare leasingobjektet efter hyresperiodens slut.
I det aktuella fallet menade Håstad att det av avtalsvillkoren framgick att det slutliga
pris som konkursbolaget skulle få betala efter hyresperiodens slut minskade i
60 Möller, s. 53 ff. se särskilt sammanfattningen på s. 56.
-
27
förhållande till den leasingavgift som bolaget erlade. Vidare hade konkursbolaget en
skyldighet att vid en viss utsatt tidpunkt köpa leasingobjekten för ett fast pris, vilket
innebar att leasetagaren stod risken för hur marknaden hade utvecklats sedan
leasingavtalet ingicks. Av dessa avtalsvillkor följde enligt Håstad att ett
avbetalningsköp förelåg.
Håstad berör också frågan om förfogandemedgivande i sitt tillägg. Han menar att om
återtagandeförbehållet innehåller ett förfogandeförbud, bör den som påstår att
förfogandemedgivande funnits ha bevisbördan för detta. I vissa fall kan det dock
föreligga en presumtion för att ett förfogandemedgivande getts, exempelvis beroende på
hur god likviditet återförsäljaren har. Håstad kom i fallet fram till att ett
förfogandemedgivande fick anses ha getts till konkursbolaget, bland annat med hänsyn
till att finansbolaget måste känt till att fordonen såldes vidare av leasetagaren innan dess
att beloppet var till fullo betalt. Finansbolaget reagerade dock inte på detta under lång
tid, vilket resulterade i att förfogandemedgivande ansågs ha givits.
Möller anser att separationsrätten till leasingobjektet, i likhet med vad som gäller vid
kreditköp innehållande återtagandeförbehåll, går förlorad då leasegivaren ger
medgivande till att leasetagaren får förfoga över varan.61 Frågan är dock om inte
rättsläget har förändrats i och med 2009 års fall. HD konstaterar uttryckligen att
leasegivarens separationsrätt i leasetagaren konkurs, som vid kommission, inte går
förlorad för att leasetagaren getts ett förfogandemedgivande. HD drar alltså i fallet en
klar gräns mellan avbetalningsköpet och leasing. Det kan tolkas som att HD menar att
leasing i sakrättslig bemärkelse ska hanteras som kommission snarare än köp. Detta
återkommer jag till i avsnitt fem.
Det kan konstateras att fallet och dess tillägg inte bara är intressant för
gränsdragningsfrågan mellan leasing och avbetalningsköp, utan också för att HD
konstaterade att leasetagarens separationsrätt inte gick förlorad trots att leasegivaren
fick sälja leasingobjektet vidare på kredit.
61 Möller, s. 118.
-
28
3.5 Sammanfattande åsikter om rättspraxis Det är svårt att dra några konkreta slutsatser av hur gränsdragningen ska göras i och
med att frågan aldrig har ställts på sin spets. Möjligtvis kan vissa tendenser urskiljas,
och dessa ska behandlas nedan.
Till att börja med kan det konstateras att domstolarna generellt verkar ovilliga att
omklassificera avtal från leasing till avbetalningsköp. NJA 1963 s. 129 är ett exempel
på ett fall där ett flertal omständigheter pekade på att avtalet egentligen inte var ett
leasingavtal, men där HD inte berörde frågan. Enligt min mening bör det faktum att
parterna i 1963 års fall först hade avtalat om ett avbetalningsköp och därefter ingått ett
leasingavtal istället vara en omständighet som talar för att avtalet är ett förtäckt
avbetalningsköp. Detta diskuterar dock HD aldrig, vilket också kan bero på att det inte
åberopades av parterna eftersom detta inte heller var huvudfrågan i fallet.
I fallet MD 1991:31, som var ett konsumentfall, avstod domstolen också från att
tillämpa konsumentkreditlagen. Detta gjordes trots att konsumenten erbjudits att köpa
varan vid slutet av hyresperioden för en så pass liten summa att det enligt min mening
framstod som osannolikt att kunden skulle välja att inte köpa varan. Trots det menade
dock domstolen att konsumentkreditlagen inte var tillämplig och att avtalet var att anse
som hyra. Domstolen verkar här ha tagit fasta på lagrådets uttalande om att
avbetalningsköplagen inte är tillämplig på hyresavtal som objektivt framstår som
kreditköp, exempelvis då dessa har en köpoption. Med tanke på att bestämmelsen i den
dåvarande konsumentkreditlagen var nästintill identisk med 1 § 3 st.
avbetalningsköplagen och att konsumentkreditlagen är en skyddslagstiftning, talar
mycket för att en liknande tillämpning skulle göras av 1 § 3 st. avbetalningsköplagen.
Det kan alltså konstateras att trots att leasingavtalet innehåller en för leasetagaren
fördelaktig köpoption, talar mycket för att det inte är tillräckligt för att avtalet ska anses
vara ett köp.
Vad domstolarnas ovilja att omklassificera avtalet beror på går bara att spekulera i. Det
kan möjligtvis bero på att det finns så få gränsdragningskriterier att utgå ifrån, samtidigt
som det nästintill kan upplevas som om domstolarna i vissa fall undviker att bedöma
frågan.
-
29
Det kan konstateras att i viss utsträckning blir det självfallet en fråga om bevisning.
NJA 1976 s. 134 tillför inget till frågan om hur gränsdragningen ska göras, men fallet
synliggör svårigheten i att bevisa huruvida parternas avtal egentligen utgjort ett
avbetalningsköp. Det kan också göra att domstolen blir mindre benägen att pröva
frågan.
I RH 1986:153 ansåg hovrätten att en skälig leasingavgift talade för att det inte var ett
avbetalningsköp. Det tingsrätten hade anfört låg också till grund för utgången och där
hade man tagit hänsyn till avtalets innehåll. Den omständigheten att parterna inte
bestämt om leasetagaren ska förvärva objektet efter hyrestidens slut talade också för att
avtalet ska anses vara ett leasingavtal. Detta stämmer också väl överens med
uttalandena från förarbetena.62
I sammanhanget bör också nämnas Håstads tillägg till NJA 2009 s. 79. Fallet i sig
behandlade inte gränsdragningsfrågan, men tillägget är ändå av visst intresse. Håstad
menade som ovan nämnts att om HD hade fått pröva frågan om avtalet var leasing eller
avbetalningsköp så hade svaret blivit det senare. De omständigheter som han lägger vikt
vid i bedömningen var att det fanns ett tydligt samband mellan leasingavgifterna och det
slutliga belopp som leasetagaren skulle köpa objektet för, samt förekomsten av en
skyldighet för leasetagaren att förvärva leasingobjektet till förutbestämt pris vilket
resulterade i att denne bar marknadsrisken för objektet.
Frågan är vilken vikt Håstads uttalande ska tillmätas. Å ena sidan så kan det konstateras
att hans uttalande är från ett nyligen publicerat fall, vilket talar för att det är relevant i
sammanhanget, å andra sidan är det enbart ett tillägg och han kan inte anses
representera HD som helhet. Vidare anser jag att hans inställning till i vilka fall ett avtal
bör omklassificeras är relativt generös jämfört med de tendenser som kan utläsas från
tidigare praxis. Sammantaget så bör Håstads uttalande om vilken utgång 2009 års fall
borde fått, enligt min mening, inte ges alltför stor betydelse.
62 Prop. 1976/77:123 s. 158 f.
-
30
Det kan sammanfattningsvis konstateras att rättsläget är allt annat än klart och att det är
svårt att urskilja klara gränsdragningskriterier utifrån praxis, förarbeten och doktrin.
Detta innebär att jag i min fortsatta framställning ska undersöka om det är möjligt att
använda gränsdragningskriterier från närliggande rättsområden. Till att börja med
kommer jag att gå igenom kommission och konsignation med fokus på hur
gränsdragningen görs mellan dessa två avtalsformer och köp. Därefter kommer jag att
undersöka om det är möjligt att jämföra dessa avtalsformer med leasing och i så fall
vilka gränsdragningskriterier som är möjliga att använda även vid leasing.
4 Kommission och konsignation
4.1 Allmänt om kommission I 23 § kommissionslagen stadgas att kommittenten är ägare till varor som finns i
kommissionärens besittning ända tills tredje man övertar äganderätten genom köp av
varorna eller till dess att kommissionären självinträder som köpare. Bestämmelsen
lagstadgar således kommittentens separationsrätt i kommissionärens konkurs, förutsatt
att äganderätten till varorna ännu inte övergått till tredje man. En förutsättning för att
kommittenten får separationsrätt är dock att avtalet sakrättsligt anses vara ett
kommissionsavtal. Om kommissionären säljer en individualiserad vara till tredje man,
har tredje man separationsrätt i kommissionärens konkurs från och med den tidpunkten
då parterna upprättar ett avtal, 24 § kommissionslagen. Är däremot varorna inte
individualiserade, har kommittenten separationsrätt till varorna fram till den tidpunkt då
dessa har traderats från kommissionären till tredje man, såvida kommittenten inte redan
fått betalning för varorna. Generellt kan det även sägas vara så att kommittentens
separationsrätt går förlorad då kommissionären självinträder i avtalet, men ett flertal
omständigheter kan få betydelse och dessa kommer jag inte behandla närmare i denna
framställning. Det kan dock konstateras att kommittenten har separationsrätt till varorna
i kommissionärens besittning fram till dess att denne självinträder.63
63 Prop. 2008/09:88 s. 127 f.
-
31
I 23 § 3 st. kommissionslagen stadgas vidare att kommissionärens fordran på tredje man
för betalningen tillkommer kommittenten och kan alltså inte tas i anspråk av
kommissionärens borgenärer.
Som redogjorts för ovan, finns det många fördelar med att sälja varor i kommission för
en huvudman. Separationsrätten är långtgående och skyddad i lag. Det är emellertid inte
alla avtal som sakrättsligt anses vara kommissionsavtal, trots att de benämnts så av
parterna. I den fortsätta framställningen kommer jag att närmare gå in på vilka
omständigheter som måste föreligga för att ett avtal sakrättsligt ska anses vara ett
kommissionsavtal.
4.2 Om att handla för annans räkning I förarbetena till nya kommissionslagen anges att de utgångspunkter för bedömningen
om kommission ska anses föreligga rent sakrättsligt som angavs i SOU 1988:63 ska
gälla.64 Dessa ska behandlas nedan.
Separationsrätt enligt 23 § kommissionslagen kan bara beviljas om kommissionären
verkligen haft i uppdrag att handla för kommittentens räkning. Var gränsen går mellan
att sälja varor för annans räkning och att sälja varor för egen räkning är inte alltid helt
tydlig. Generellt kan sägas att kommissionärens returrätt har ansetts vara central i
förarbeten och praxis.65
Schmidt diskuterar den sakrättsliga gränsen mellan försäljningskommission och köp i
sin avhandling Om ägareförbehåll och avbetalningsköp. För att försäljningskommission
ska föreligga menar Schmidt att det krävs att kommissionären har en skyldighet att hålla
både varor och influtna betalningar avskilda från sina egna medel, samt redovisa de
varor kommissionären säljer vidare. Schmidt betonar särskilt vikten av att
kommissionären inte ska behöva betala kommittenten för varor som kommissionären
inte lyckas sälja till tredje man. Vidare menar Schmidt att kommissionären utöver detta
även ska ha en rätt att returnera de varor som hen inte lyckas sälja, vilket benämns
returrätt. Till sist menar Schmidt att kommittenten med jämna mellanrum bör
64 Prop. 2008/09:88 s. 54 ff. 65 SOU 1988:63 s. 50 f. jfr NJA 1940 s. 312 och NJA 2012 s. 419.
-
32
kontrollera att kommissionären faktiskt håller kommissionsvarorna avskilda och även
redovisar för sålda varor.66 Dessa förutsättningar tas även upp i SOU 1988:63. I
utredningen hävdas dock att omständigheter som att kommissionären ska hålla medel
avskilda och redovisa för sålda varor främst är att anse som bevisfakta snarare än
rättsfakta för frågan om avtalsförhållandet sakrättsligt ska klassificeras som
kommission. Detsamma gäller det faktum att kommittenten regelbundet kontrollerar att
kommissionären verkligen gör detta.67
Det första kriteriet som tas upp som avgörande för att ett kommissionsförhållande ska
föreligga är som ovan nämnts returrätten. Här åsyftas inte bara rätten att skicka tillbaka
varor, utan också vem som bär risken för att varorna inte säljs. Returrätten ansågs inte
av utredningen som en omständighet som ensam kan göra att ett
kommissionsförhållande ska anses föreligga. Att returrätten på något sätt är villkorad
talar emot kommission. Exempel på detta är om returnering av varor innebär att
kommissionären måste erlägga en straffavgift. Även fall då returrätten enbart framstår
som en formalitet, exempelvis då det är underförstått mellan parterna att den inte
kommer utnyttjas, kan inte kommission anse föreligga såvida inte andra förutsättningar
talar för kommission.68
För det fall returrätten är kombinerad med en reell returrisk, menar utredningen att
mycket talar för att kommission föreligger. Är risken för att kommissionären returnerar
varar stor, menar man att kommittenten i och med detta också kommer att ha ett intresse
för försäljningens resultat.69 I utredningen menas att avgörande för om någon säljer
varor för annans räkning nämligen måste vara att huvudmannen har ett faktiskt intresse
av hur många varor som säljs till tredje man och till vilket pris, ett resultatintresse. Hur
stor påverkan resultatintresset har för frågan om ett avtalsförhållande ska anses vara
kommission är dock oklart enligt utredningen.70
Till sist menar utredningen att ett flertal andra faktorer kan påverka om kommission
föreligger eller inte. Exempel på sådana är vem som bär kostnader för finansiering,
66 Schmidt, Om ägareförbehåll och avbetalningsköp s. 206 ff. 67 SOU 1988:63 s. 50 f. 68 SOU 1988:63 s. 52 ff. 69 SOU 1988:63 s. 52 ff. 70 SOU 1988:63 s. 54.
-
33
lager och försäkring av varorna. Huruvida kommittenten har en möjlighet att begära att
få tillbaka varorna från kommissionären kan också påverka bedömningen.71
I 6 § kommissionslagen stadgas en vårdplikt av varorna för kommissionären. Varorna
ska, precis som brukar vara fallet vid konsignation, hållas avskilda om de inte är
individualiserade.
För att få en tydligare bild av hur ovan nämnda kriterier ska tillämpas, kommer jag i
nästa avsnitt behandla två viktiga kommissionsrättsliga fall.
4.3 Kommission i rättspraxis
4.3.1 NJA 1940 s. 312 Ett klassiskt gammalt rättsfall om kommission är det så kallade ”kolafallet”. En person
(A) mottog ett parti godiskolor från en tillverkare (B) för att sedan sälja dem vidare
enligt vad parterna benämnde som ett kommissionsavtal. Avtalet stadgade att A skulle
hålla influtna betalningar avskilda från sina egna medel. A förbrukade senare de pengar
han fått in från försäljningen och B yrkade på att han skulle dömas för förskingring.
HD konstaterade att A, oberoende av om han lyckades sälja kolorna vidare eller inte,
enligt avtalet var skyldig att erlägga betalning för kolorna till B dagen efter leveransen.
Med hänsyn till det spelade det enligt HD ingen roll vad parterna benämnt avtalet eller
om A var förpliktigad att hålla betalningarna avskilda. Avtalet var ändå att se som ett
köp i fast räkning. Här kan alltså konstateras att tillverkaren B inte hade något
resultatintresse i och med att betalningen av godiset skulle ske oavsett om det såldes
eller inte. I fallet fanns inte heller någon returrätt.
I fallet var HD tydlig med att ett avtal inte kan anses vara kommission enbart av den
anledningen att parterna benämnde det som kommission. Vidare var returrätten den
omständighet som tillmättes störst betydelse. Att kolorna skulle hållas avskilda spelade i
sammanhanget mindre roll.
71 SOU 1988:63 s. 54 ff.
-
34
4.3.2 NJA 2012 s. 419 Fallet handlar om en återförsäljare, ”Bilgallerian”, som sålde Citroënbilar. Bilgallerian
hade ett kommissionsavtal med Citroën. Strax innan Bilgallerian försattes i konkurs
hämtade Citroën ut ett antal bilar som bolaget tidigare hade levererat. Konkursboet
menade att Citroën inte hade separationsrätt till bilarna med hänvisning till att avtalet
mellan parterna inte var kommission utan egentligen ett kreditköp.
HD hänvisade till de omständigheter som togs upp i SOU 1988:63 och betonade även
att hänsyn ska tas till hela avtalssituationen.
Till att börja med konstaterades att avtalet mellan parterna gav Bilgallerian en returrätt
avseende de levererade bilarna. Om retur skedde, skulle Bilgallerian bära kostnader för
frakten, försäkring och en särskild hanteringskostnad. Bilgallerian returnerade aldrig
några bilar, men däremot omdirigerades bilar genom en databas som Citroën
tillhandahöll. Det konstaterades även att Citroën hade en aktiv roll i att dirigera sina
bilar mellan olika återförsäljare. Härmed ansåg HD att det till största del var Citroën
som bar risken för att bilarna inte skulle säljas.
HD menade att Citroën hade ett intresse av hur många bilar som såldes av Bilgallerian.
Citroën anpassade sitt pris efter försäljningsstatistik och betalade också för
marknadsföringen av bilarna. Däremot var HD noga med att påpeka att detta
försäljningsintresse ensamt inte kunde resultera i att avtalet ansågs vara kommission
eftersom liknande intresse kunde finnas vid köp också.
Vidare konstaterades att Bilgallerian inte någon gång hade självinträtt som köpare
gällande bilarna. Citroën begränsade genom avtalsvillkoren starkt möjligheten för
självinträde. Det menade HD pekade på att Bilgallerian som återförsäljare hade en
väldigt liten förfogandemöjlighet över de levererade bilarna. Bilgallerian hade enbart
möjlighet att förfoga över bilarna genom att sälja dem vidare och då med en skyldighet
att redovisa för dem. Via Citroën gavs vid försäljning Bilgallerian en kod som gjorde
det möjligt att föra överföra bilen i bilregistret. Ovan sagda talade enligt HD för att
Bilgallerian agerat som kommissionär.
-
35
I fallet var det tydligt vilka omständigheter som enligt HD borde tillmätas betydelse.
Returrätten var en sådan omständighet som var central för gränsdragningsfrågan.
Däremot verkade HD tycka att det var tillräckligt att bilarna omdirigerades istället för
returnerades. Även omfattningen av hur många bilar som hade omdirigerats noterades
av HD. Omdirigeringen tydde på att risken för att försäljningen inte blev av bars av
Citroën, vilket då var ytterligare en omständighet som talade för kommission. Citroën
hade även en relativt omfattande kontroll över Bilgallerians möjlighet att sälja bilarna
vidare. HD var också tydlig med att försäljningsintresset inte ensamt talade för att
kommission förelåg, min tolkning är att detta endast bör användas som bevisfakta vid
bedömningen. Sammanfattningsvis kan utifrån rättsfallet utläsas att returrätten och
returrisken var avgörande omständigheter vid bedömningen. Utöver dessa var möjligen
kommittentens möjlighet att kontrollera i vilken omfattning kommissionären förfogade
över varorna även en viktig omständighet. Resultatintresset får enligt min tolkning
anses vara bevisfakta.
4.4 Allmänt om konsignation Konsignation är, precis som leasing, en avtalsform som befinner sig i en sakrättslig
gråzon. Konsignationsavtalen kan givetvis variera i sina avtalsvillkor, men generellt är
avtalet uppbyggt som följer. En konsignant, som ofta är en leverantör, överlämnar varor
till en konsignatarie som förvarar dessa. Upplägget innebär att varorna hyrs ut till
konsignatarien (ofta en detaljist) men med en rätt för denne att vid behov förvärva eller
på annat sätt förfoga över varorna på kredit.72 Konsignatarien kan alltså sägas ha en
optionsrätt till de deponerade varorna.73
Konsignation skiljer sig från kommission på det sättet att om konsignatarien säljer varan
vidare görs det för konsignatariens egen räkning. Vidare skiljer sig konsignation från
köp med återtagandeförbehåll genom att överlåtelsen till konsignatarien sker först vid
den tidpunkt då konsignatarien bestämmer sig för att sälja varan vidare.74 I nästa avsnitt
72 Håstad, s. 193. 73 SOU 1988:63 s. 95. 74 SOU 1988:63 s. 95.
-
36
ska jag redogöra för och diskutera kring hur utredningen Kommission och dylikt ansåg
att konsignation ska behandlas sakrättsligt.
4.5 Konsignation enligt utredningen SOU 1988:63
I SOU 1988:63 behandlas hur långtgående separationsrätten bör vara vid konsignation.
Här framhävs till en början att konsignationsavtalet kan innehålla olika villkor som
också kan medföra att avtalet behandlas olika sakrättsligt. Utredningen menar att det
ofta kan vara så att konsignatarien inte bara har en rätt att få vidareförsälja varan utan
även en rätt att på andra sätt förfoga över denna, exempelvis genom infoga den i annan
egendom, konsumera eller på annat sätt bearbeta den. Detta påverkar enligt utredningen
inte konsignationsavtalet sakrättsligt.75
Vidare innebär ett konsignationsavtal vanligtvis att konsignatarien har en plikt att hålla
varorna avskilda från egna varor. Konsignatarien har generellt en plikt att betala för
varorna i takt med att hen säljer dem till tredje man. Normalt har också konsignatarien
både en rätt att returnera varor och en plikt att göra detsamma (returrätt och returplikt).76
Hur långtgående är då separationsrätten vid konsignation? Enligt utredningen medför
vissa typer av konsignation garanterat separationsrätt för konsignanten i konsignatariens
konkurs. I de fall då konsignatarien måste få tillåtelse från konsignanten innan hen
säljer varan, har konsignanten separationsrätt till de varor som finns hos konsignatarien
så länge dessa inte sålts vidare. Samma sak gäller då konsignatarien har en skyldighet
att betala konsignanten för varorna innan hen senare förfogar över dessa. Sakrättsligt
har alltså konsignanten separationsrätt till varorna eller vad som återstår av dem i dessa
två fall.77 Enligt min mening är det rimligt att tillerkänna konsignanten separationsrätt
då denne ställer krav på konsignatarien att inhämta en godkännande från konsignanten
alternativt betala varan innan den försäljs. Detta talar nämligen för att konsignanten
avser behålla varorna inom sin intressesfär och framförallt att konsignatarien inte får en
helt obegränsad förfoganderätt, det gör också att avtalet får mer av en
75 SOU 1988:63 s. 95 f. 76 SOU 1988:63 s. 95 f. 77 SOU 1988:63 s. 95 f.
-
37
nyttjanderättskaraktär. Vidare innebär det att konsignanten inte gått med på att ta någon
kreditrisk vilket också talar för att denne bör tillerkännas separationsrätt.
Svårare att bedöma är de fall då konsignatarien har konsignantens tillåtelse att ta ut de
deponerade varorna på kredit och exempelvis sälja dessa vidare. Enligt utredningen bör
separationsrätten bedömas från fall till fall beroende på omständigheterna. Frågan blir
om man antingen ska se konsignationsavtalet som ett avtal med nyttjanderättskaraktär
eller om reglerna för köp ska tillämpas.78 Den som har hyrt ut eller av annan anledning
deponerat varor hos annan har separationsrätt till dessa varor i hyrestagarens respektive
depositariens konkurs.79 Har dock en säljare överlåtit en vara som kommit i köparens
besittning och köparen dessutom fått en rätt att sälja varan vidare, förfaller ett eventuellt
återtagandeförbehåll och separationsrätten går därmed också förlorad.80
Utredningen tar upp returrisk som en omständighet som kan tala för att konsignantens
separationsrätt ska fortsätta vara intakt. Om denna returrisk är beaktansvärd menar man
att varorna fortfarande