gråbalans – i praktik och teori18810/fulltext01.pdfgrÅbalans i praktik och teori abstract 1...

Department of Science and Technology Institutionen för teknik och naturvetenskapLinköping University Linköpings UniversitetSE-601 74 Norrköping, Sweden 601 74 Norrköping

ExamensarbeteLITH-ITN-MT-EX--03/028--SE

Gråbalans – i praktik och teori

Anders Andersson

2003-06-03

LITH-ITN-MT-EX--03/028--SE


Examensarbete utfört i Medieteknikvid Linköpings Tekniska Högskola, Campus Norrköping

Anders Andersson

Handledare: Olle Haeggström, Björn KruseExaminator: Björn Kruse

Norrköping den 3 juni 2003

RapporttypReport category

Licentiatavhandling x Examensarbete C-uppsats x D-uppsats Övrig rapport

_ ________________

SpråkLanguage

x Svenska/Swedish Engelska/English

_ ________________

TitelTitle


FörfattareAuthor

Anders Andersson

SammanfattningAbstract

SyfteDetta examensarbete gjordes för att försöka underlätta och förbättra arbetet med gråbalansstyrning vid dagstidningstryck.Punkter som ingår:- Hur väl går det att mäta med densitometer på gråbalansfälten, och vad kan påverka dess mätvärden?- Går det att hitta några riktlinjer för hur mätvärden, som erhålls från densitometern, skall förhålla sig till varandra?- Hur små kan gråbalansfälten vara och ändå vara tillförlitliga att arbeta med visuellt?- Hur förhåller sig konventionellt raster till stokastiskt raster?

ResultatVad gäller val av gråbalanston kan rekommenderas att använda någon av de fyra mellantoner, som ingick i undersökningen. Den allra ljusastetonen i testerna är väldigt svår att läsa av visuellt, och vid mätning med densitometer är den inte tillräckligt känslig för variationer ifulltonsdensiteterna och punktareorna. Den allra mörkaste tonen är den som är enklast att läsa av visuellt i små fält, men vid mätning ger denväldigt spridda och oregelbundna mätvärden.Vid mätning med densitometer är konventionellt raster stabilare än stokastiskt raster. Stokastiskt raster ger lite högre mätvärden, än vad detkonventionella rastret gör, då båda metoderna har samma rastertonvärden för de ingående tryckfärgerna. Vid visuell bedömning harrastermetoderna olika fördelar. För konventionellt raster är det lättare att identifiera små densitetsavvikelser, medan stokastiskt raster är lättare attavläsa på väldigt små fält, då avvikelsen på fulltonsdensiteten ligger på +/-0,1 D.Placeringen på sidan spelar en stor roll när det gäller mätning med densitometer. Det allra viktigaste är att inte placera gråbalkarna så att de trycksbakom varandra på varsin sida av pappret. Detta påverkar mätningsresultatet relativt mycket. Även val av placering i tryckriktningen påverkarmätningar. Det gick att se klara tendenser på förändring i punktarean, genom att den ökade längs tryckriktningen. Denna förändring i punktareanpåverkade mätvärdet.Vid mätning med densitometer på ett CMY-fält, tryckt med konventionellt raster, ska C och M ge samma värde, medan Y skall ligga ungefär 0,01mätenhet högre. För att K-fältet ska vara så likt CMY-fältet som möjligt, bör dess K-värde ligga 0,02 mätenheter över värdet för C i CMY-fältet.Det inbördes förhållandet mellan C-, M- och Y-värdena i CMY-fälten är vid stokastiskt raster svårare att bestämma. De ligger dock nära varandrai de flesta toner. Som referensmätvärde för C kan sägas att det bör ligga något under tonvärdet för cyan, vid konventionellt raster. När stokastisktraster används bör detta värde ligga något över tonvärdet för cyan.

ISBN_____________________________________________________ISRN LITH-ITN-MT-EX--03/028--SE

_________________________________________________________________Serietitel och serienummer ISSNTitle of series, numbering ___________________________________

NyckelordKeyword

Gråbalans, gråbalansstyrning, gråbalk, gråkil, gråbalansfält, densitet, densitometer, dagstidning, konventionellt raster, stokastiskt raster

DatumDate

2003-06-03

URL för elektronisk version

http://www.ep.liu.se/exjobb/itn/2003/mt/028

Avdelning, InstitutionDivision, Department

Institutionen för teknik och naturvetenskap

Department of Science and Technology

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORIABSTRACT

1

Abstract

AimThe aim of this Master’s thesis was to simplify and improve the workwith gray balance in the newspaper industry.

Items to examine:

• What precision is to be expected when measuring gray bars with adensitometer, and what can affect the measuring values?

• Is it possible to find guidelines for the relationship between thevalues given from the densitometer?

• What is the minimum size of a gray bar that is still reliable forvisual judgement?

• Are there differences between conventional halftoning and sto-chastic halftoning?

MethodAll the results and conclusions in the thesis are based on measure-ments on newspaper test printings with a densitometer and a spectro-photometer. The test printings were done at Norrköpings Tidningar. Inthe test printings there are six different shades of gray bars, whichwere halftoned both conventionally and stochastically. The differentshades were compared within each of the halftoning methods and alsobetween the two methods.

ResultsWorking with gray balance is dependent on the tone of the gray bar,the halftoning method and at what position the gray bars are placed.

When to choose the tone of the gray bar it is recommended to use oneof the four midtones in the thesis. The brightest tone in the test print-ings was very hard to work with visually. When measuring with den-sitometer, it was not sensitive enough to measure density variationsand variations in the dot area. The darkest tone in the thesis was theeasiest to examine visually, but when examined with a densitometerthe measured values were very irregular. Therefor it was hard to setany reliable guidelines for measuring those gray bars. The measuringvalues among the four midtones were much more stable. The darkesttwo midtones were easier to work with visually on small gray barsthan the other two were.

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORIABSTRACT

2

When measuring with a densitometer conventional halftoning pro-vides more stable values than stochastic halftoning. The deviations areincreased when using stochastic halftoning, both in frequency andsize. The different inks are, when using conventional halftoning,printed in certain angels. Those angles creates a pattern that makes theinks overlap similarly in most gray bars. The random placing of thedots in stochastic halftoning makes the inks overlap more in somegray bars and less in others. The gray bars that contains a largeamount of overlapping dots are getting lower measuring values be-cause of the trapping effect that is larger in those fields. When the inkshave the same tonal value in both halftoning methods stochastic half-toning provides larger measuring values than conventional halftoning.These increased values are the result of the larger dot area that comesfrom the dot gain, which is larger in stochastic halftoning. Whenworking with gray bars visually the halftoning methods have differentadvantages. The use of conventional halftoning makes it easier to findsmall density deviations, while stochastic halftoning is easier to workwith when the gray bars are very small.

Where the gray bars are placed makes a difference when measuringwith a densitometer. Most important is not to place the gray bars be-hind each other when they are printed at both sides of the paper. Thisaffects the measuring values a lot, specially the value for C in theCMY-field. Where the gray bars are placed in the printing directionalso makes a difference. A common occurrence is that the density isdecreasing in the printing direction. This never happened in these testprintings. Instead, what was found here was that the dot area was in-creasing in the printing direction. These changes affected the measur-ing values. The affect is larger on the individual inks than on CMY-fields. That is because of the trapping effect, that also increases.

Other things that were found during the examinations were that, whenmeasuring with a densitometer on conventional halftoned gray bars,the measuring values for C and M are supposed to be the same andthat the value for Y approximately should be 0.01 measuring unitsabove. To get the CMY-field and K-field similar to each other thevalue for K in the K-field should be 0.02 measuring units larger thanthe value for C in the C-field. This goes for stochastic halftoning aswell. It is hard to set any guidelines for the relationship between themeasuring values for C, M and Y in the CMY-field. The values areclose to each other in most of the tonal values, but with varying order.A reference measuring value for C shall in conventional halftoning bejust below the tonal value for C. When using stochastic halftoning thereference measuring value should be just above the tonal value for C.

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORISAMMANFATTNING

3

Sammanfattning

SyfteDetta examensarbete gjordes för att försöka underlätta och förbättraarbetet med gråbalansstyrning vid dagstidningstryck.

Punkter som ingår:

• Hur väl går det att mäta med densitometer på gråbalansfälten, ochvad kan påverka dess mätvärden?

• Går det att hitta några riktlinjer för hur mätvärden, som erhållsfrån densitometern, skall förhålla sig till varandra?

• Hur små kan gråbalansfälten vara och ändå vara tillförlitliga attarbeta med visuellt?

• Hur förhåller sig konventionellt raster till stokastiskt raster?

MetodDe resultat som tagits fram, och de slutsatser som dragits, baseras påmätningar med densitometer och fotospektrometer på provtryck. Des-sa provtryck togs fram på Norrköpings Tidningar. De består av sexolika grader av gråbalansblandningar och rastrerades med två olikarastreringsmetoder, konventionellt och stokastiskt. Jämförelser gjordesmellan de olika tonerna, inom respektive raster, och mellan de tvårastermetoderna.

ResultatTryckarnas arbete med gråbalansstyrning beror av gråbalanston, rast-reringsmetod och placering på sidan.

Vad gäller val av gråbalanston kan rekommenderas att använda någonav de fyra mellantoner, som ingick i undersökningen. Den allra lju-saste tonen i testerna är väldigt svår att läsa av visuellt, och vid mät-ning med densitometer är den inte tillräckligt känslig för variationer ifulltonsdensiteterna och punktareorna, vilket visserligen gör den rela-tivt enkel att hålla stabil i mätvärdena. Den allra mörkaste tonen ärden som är enklast att läsa av visuellt i små fält, men vid mätning gerden väldigt spridda och oregelbundna mätvärden. Detta gjorde att detvid undersökningarna var svårt att kunna dra några tillförlitliga slut-satser angående mätning på dessa. För de fyra mellantonerna var mät-värdena mycket stabilare och de följde varandra väl i utveckling. Detvå mörkaste av dessa var visserligen enklare att läsa av visuellt påsmå fält, men de två ljusare är å andra sidan mer diskreta i sin ton.

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORISAMMANFATTNING

4

Vid mätning med densitometer är konventionellt raster överlag stabi-lare än stokastiskt raster. Avvikelser vid mätning på stokastiskt rastersker både oftare och med större grad. För konventionellt raster skaparrastervinklarna ett genomgående mönster, som gör att de ingåendetryckfärgernas överlappningar blir likartade för de flesta gråbalans-fälten. Det stokastiska rastrets slumpmässiga placering av rasterpunk-ter gör att vissa fält har mer överlapp än vad andra har. De gråbalans-fält som har mycket överlapp får då lägre mätvärden, på grund av attde påverkas mer av trappning, än vad de fält med lite överlapp gör.Stokastiskt raster ger överlag lite högre mätvärden, än vad det kon-ventionella rastret gör, då båda metoderna har samma rastertonvärdenför de ingående tryckfärgerna. Det beror på den större punktarean somuppstår på grund av att stokastiskt raster har större punktförstoring änkonventionellt raster. Vid visuell bedömning har rastermetoderna oli-ka fördelar. För konventionellt raster är det lättare att identifiera smådensitetsavvikelser, medan stokastiskt raster är lättare att avläsa påväldigt små fält, då avvikelsen på fulltonsdensiteten ligger på ±0,1 D.

Placeringen på sidan spelar en stor roll när det gäller mätning meddensitometer. Det allra viktigaste är att inte placera gråbalkarna så attde trycks bakom varandra på varsin sida av pappret. Detta påverkarmätningsresultatet relativt mycket. Främst värdet för C, i CMY-fältet.Även val av placering i tryckriktningen påverkar mätningar. Rent all-mänt sägs det att densiteten är högre i början av en sida, och tryckrikt-ning, än i slutet. Det var ingenting som detta arbetes provtryckningardrabbades av. Däremot gick det att se klara tendenser på förändring ipunktarean, genom att den ökade längs tryckriktningen. Denna föränd-ring i punktarean påverkade mätvärdet. Det påverkar dock tryck avenskilda färger lite mer än tryck av CMY-fält. Detta beroende på atttrappningseffekten också ökar, och på så sätt kompenserar för detta tillviss del.

Ytterligare saker som går att utläsa ur ovanstående undersökningar äratt vid mätning med densitometer på ett CMY-fält, tryckt med kon-ventionellt raster, ska C och M ge samma värde, medan Y skall liggaungefär 0,01 mätenhet högre. Detta mätt med densitometerns funktionför mätning av densitet. För att K-fältet ska vara så likt CMY-fältetsom möjligt, bör dess K-värde ligga 0,02 mätenheter över värdet för Ci CMY-fältet. Detta gäller även för stokastiskt raster. Det inbördesförhållandet mellan C-, M- och Y-värdena i CMY-fälten är vid sto-kastiskt raster svårare att bestämma. De ligger dock nära varandra i deflesta toner, men ordningen varierar. Som referensmätvärde för C kansägas att det bör ligga något under tonvärdet för cyan, vid konventio-nellt raster. När stokastiskt raster används bör detta värde ligga någotöver tonvärdet för cyan.

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORIINNEHÅLL

5

Innehåll

1. Inledning ___________________________________7

2. Gråbalans ___________________________________82.1. Allmänt__________________________________________________________________ 8

2.2. Gråbalkarnas utformning __________________________________________________ 8

2.3. Gråbalkarnas placering ____________________________________________________ 9

2.4. Hantering _______________________________________________________________ 10

3. Uppgiftsdel _________________________________123.1. Mätvärdesförändringar i tiden _____________________________________________ 13

1. 3.1.1. Syfte ___________________________________________________________13 2. 3.1.2. Metod __________________________________________________________13 3. 3.1.3. Mätresultat ______________________________________________________14 4. 3.1.4. Summering och slutsats ____________________________________________16

3.2. Undersökning av enskilda färger____________________________________________ 17 5. 3.2.1. Syfte ___________________________________________________________17 6. 3.2.2. Metod __________________________________________________________17 7. 3.2.3. Resultat _________________________________________________________18 8. 3.2.4. Förändringar längs tryckriktningen ___________________________________21 9. 3.2.5. Summering och slutsats ____________________________________________23

3.3. Mätvärden framräknade teoretiskt__________________________________________ 24 10. 3.3.1. Syfte ___________________________________________________________24 11. 3.3.2. Metod __________________________________________________________24 12. 3.3.3. Mätresultat ______________________________________________________24 13. 3.3.4. Summering och slutsats ____________________________________________26

3.4. Riktlinjer för mätvärden __________________________________________________ 27 14. 3.4.1. Syfte ___________________________________________________________27 15. 3.4.2. Metod __________________________________________________________27 16. 3.4.3. Mätresultat ______________________________________________________28 17. 3.4.4. Summering och slutsats ____________________________________________29

3.5. Jämförelse mellan Lab-värden _____________________________________________ 30 18. 3.5.1. Syfte ___________________________________________________________30 19. 3.5.2. Metod __________________________________________________________30 20. 3.5.3. Resultat _________________________________________________________31 21. 3.5.4. Slutsats _________________________________________________________31

3.6. Påverkan av dubbelsidigt tryck _____________________________________________ 32 22. 3.6.1. Syfte ___________________________________________________________32 23. 3.6.2. Metod __________________________________________________________32 24. 3.6.3. Mätresultat ______________________________________________________32 25. 3.6.4. Summering och slutsats ____________________________________________35

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORIINNEHÅLL

6

3.7. Utformning för visuell bedömning___________________________________________ 35 26. 3.7.1. Syfte ___________________________________________________________35 27. 3.7.2. Metod __________________________________________________________35 28. 3.7.3. Resultat _________________________________________________________35 29. 3.7.4. Slutsats _________________________________________________________37

4. Avslutning _________________________________38

5. Referenser__________________________________395.1. Tryckt material __________________________________________________________ 39

5.2. Internet_________________________________________________________________ 39

6. Appendix___________________________________406.1. Färg och färgupplevelse ___________________________________________________ 40

6.2. CIELAB ________________________________________________________________ 43

6.3. Färgreproduktion ________________________________________________________ 44 30. 6.3.1. Additiv reproduktion ______________________________________________44 31. 6.3.2. Subtraktiv reproduktion ____________________________________________45 32. 6.3.3. Rasterreproduktion ________________________________________________46

6.4. Rastrering ______________________________________________________________ 47 33. 6.4.1. AM- och FM-rastrering ____________________________________________47 34. 6.4.2. Rasterpunkternas form _____________________________________________48 35. 6.4.3. Rastreringsmetoder ________________________________________________48 36. 6.4.4. Rasterreproduktion av färg __________________________________________50

6.5. Beräkning av erhållen färg_________________________________________________ 50 37. 6.5.1. Demichel-koefficienterna ___________________________________________51 38. 6.5.2. Neugebauer-ekvationerna ___________________________________________51

6.6. Litografisk offsettryckning_________________________________________________ 52

6.7. Punktförstoring __________________________________________________________ 53 39. 6.7.1. Mekanisk punktförstoring___________________________________________53 40. 6.7.2. Optisk punktförstoring _____________________________________________54 41. 6.7.3. Kompensering av punktförstoring ____________________________________54

6.8. Metamerism och rätt ljusförhållande ________________________________________ 55

6.9. Densitet_________________________________________________________________ 55 42. 6.9.1. Densitometer_____________________________________________________56 43. 6.9.2. Polarisationsfilter _________________________________________________57

6.10. Trappning ______________________________________________________________ 57

6.11. Teknisk data ____________________________________________________________ 59 44. 6.11.1. Densitometer_____________________________________________________59 45. 6.11.2. Fotospektrometer _________________________________________________59

6.12. Mätresultat från mätomgång 1 _____________________________________________ 60 46. 6.12.1. Översikt för respektive gråbalk ______________________________________60

6.13. Mätresultat från mätomgång 2 _____________________________________________ 63 47. 6.13.1. Översikt för respektive gråbalk ______________________________________63

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORI1. INLEDNING

7

1. Inledning

I takt med att Internet breder ut sig som ett lättillgängligtmedium, med stora möjligheter både vad gäller uppdate-ring och grafisk utformning, ställs allt högre krav på dags-tidningsindustrin. Fortfarande är innehållet och den enklahanterbarheten två viktiga delar hos en dagstidning, menför att göra den tilltalande för läsaren, och intressant förannonsörer, är det viktigt att den håller hög kvalitet ävenrent tryckmässigt. Detta möjliggörs i och med att teknikenhela tiden utvecklas, så att exempelvis mer kompliceradeoch beräkningstunga rastreringsmetoder kan användas påett snabbt och enkelt sätt.

Vad som är tryckkvalitet uppfattas olika hos olika betrak-tare, men bland några grundläggande tryckkvalitetsfakto-rer kan nämnas skärpa och frihet från mönster, färgskiftoch tonförändringar. Ytterligare några viktiga områden ärgod kontrast, så bra tonåtergivning som möjligt och brettfärgomfång. De sistnämnda parametrarna påverkas avförmågan att ställa in rätt färgbalans och färgmängd undertryckprocessen.

Då dagstidningstryckning sker i hög hastighet och på ettmedium som inte håller högsta kvalitet anpassas arbets-metoden för färgstyrning till detta. Många dagstidnings-tryckerier använder sig idag av någonting som kallas grå-balansstyrning. Arbetet som ligger till grund för den härrapporten har gått ut på att undersöka hur tillförlitlig me-toden är, om den används på ett korrekt sätt och om detgår att hitta några riktlinjer för att göra arbetet med gråba-lans enklare och effektivare. Slutsatserna baseras på re-sultat nådda genom mätningar och undersökningar gjordapå provtryck framtagna på Norrköpings Tidningar.

Rapporten är uppbyggd av olika delar. Första delen gårallmänt igenom gråbalans och gråbalansstyrning. Det somtas upp där är bland annat arbetsgång, hantering och ut-formning. Sedan kommer uppgiftsdelen. Där redogörs detgrundläggande för varje undersöknings syfte, metod, re-sultat och slutsats. Sist i rapporten ligger Appendix somövergripande går igenom teoretiska delar, som till exempelfärgreproduktion, rastreringsmetoder, tryckteknik ochpunktförstoring. De som saknar grundläggande kunskaperinom tryckteknik och färgåtergivning rekommenderas attläsa den delen först.

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORI2. GRÅBALANS

8

2. Gråbalans

2.1. AllmäntGråbalansstyrning är en metod som används vid dags-tidningstryckning för att det ska vara lättare att ställa inrätt färgmängd för de ingående tryckfärgerna. Metoden gårut på att trycka ett fält med cyan, magenta och gult, därvarje ingående färg har ett speciellt tonvärde. Alldelesintill detta CMY-fält trycks ett fält med en speciellt utvaldton för svart. Dessa båda fält ska med, korrekta tonvärdenoch rätt färgmängd, upplevas som två likadana gråtoner.(Fig. 1)

Fördelar med den här metoden jämfört med att tryckafulltonsfält för de olika tryckfärgerna, och sedan mäta meddensitometer, är:

• Då kanterna på en dagstidning inte beskärs ligger allatestfält synliga för läsaren. Är då testfälten tryckta iolika fulltonsfärger kan de upplevas som störande förläsaren. Gråbalansfälten, eller gråbalkarna, blir betyd-ligt ljusare med en neutralt grå ton, och inte alls likaiögonfallande.

• Det är mycket enklare och snabbare att visuellt upp-täcka förändringar och felaktigheter i färgsättningen,då det ganska snart blir en färgskiftning i CMY-fältet.

2.2. Gråbalkarnas utformningFormen på gråbalkarna kan variera. Vanligast är att CMY-och K-fälten är kvadratiska. Det förekommer också att dekan ha någon typ av halvelliptisk form, att de ligger somtvå längsgående linjer eller att de är två kortare linjer, somplaceras växelvis bredvid varandra. (Fig. 2)

Eftersom gråbalkarna inte ska vara så iögonfallande förläsaren ges ofta fälten en relativt ljus ton. För att få CMY-fältet att se grått ut trycks de tre färgerna i vissa procent-satser. Hur dessa procentsatser ska fördelas finns det änmängd olika förslag och småvariationer på, och i ett försökatt få tryckerierna att jobba efter samma linje har bransch-organisationen Tidningsutgivarna (TU) gått ut med följan-de rekommendationer [4]:

Fig. 1. Exempel på fält vid grå-balansstyrning. Det vänstra fältetär en blandning av cyan, magentaoch gult. De högra består av en-bart svart.

Fig. 2. Några vanliga utformningarpå gråbalansfält.


9

C (%) M (%) Y (%)1 20 14 142 30 22 223 40 30 304 50 40 40

Av dessa är 30 22 22 den vanligaste kombinationen.

Anledningen till att färgerna har olika procentfördelning äratt de inte är perfekta färgfilter. Cyan släpper exempelvisigenom såväl magenta, som gult. Skulle de tryckas medsamma ton skulle slutresultatet bli en brunaktig färg.

När det gäller svartreferensfältet får den tonen anpassasefter CMY-fältets ton och efter den fulltonsdensitet somanvänds för respektive färg. Det vanligaste är att använda1.1 D för K och 0.9 D för C, M och Y. Med sådana val avfulltonsdensiteter, och med ovanstående rekommenderadeCMY-blandningar, får det svarta fältet rastertoner somligger omkring:

K (%)1 222 323 424 52

Här får det provas fram vilken procentsats som är bäst fördet egna systemet. Det finns exempelvis tidningar som villha lite högre densitet för svart. Om de använder sig av 1.2D, måste procentsatsen för svart ligga lite lägre för att gesamma grad av ljushet som CMY-fältet.

2.3. Gråbalkarnas placeringGråbalansfälten ska finnas på alla sidor som trycks medfler färger än svart. De ska placeras tvärs pappersbanansriktning och i varje färgspalt. Det vanligaste, vid tabloid-format, är att de placeras mitt på sidan, så att de göms ivecket av tidningen (Fig. 3. a). Vid broadsheetformat lig-ger de oftast utmed nedre kanten, även om upptill också ärvanligt förekommande (Fig. 3. b).

Naturligtvis måste placeringen på sidan vara sådan att deligger inom tryckytan.

Pappersbanans riktning

Pappersbanans riktning

a)

b)Fig. 3. Vanlig placering av gråbalkar.a) Tabloidformat.b) Broadsheetformat.

Tabell 1. Av TU rekommendera-de gråbalansblandningar.

Tabell 2. Exempel pårasterton för svart.


10

2.4. HanteringSyftet med gråbalansstyrning är alltså att det med ögat skagå fort att göra någorlunda korrekta justeringar i färg-mängden. Dock måste kommas ihåg att alla ögon uppleverfärg olika, samt att fälten bara talar om hur färgerna liggeri förhållande till varandra, inte vilken ljushet de har. Där-för bör även mätningar ske med jämna mellanrum. Dessamätningar sker oftast med densitometer, vars erhållnamätvärden jämförs med ett referensvärde för varje färg.Viktigt att tänka på här är att tryckfärgerna, som ovannämnt, inte är perfekta färgfilter. Justering av en färg kanalltså påverka de andra färgernas värden. Vid justering avCMY-fältet ska därför alltid C ställas in först, eftersom detäven påverkar M och Y. Efter det ska M ställas in, då ävenden justeringen påverkar Y, och så till sist sker inställ-ningen av Y.

Då gråbalkar ofta mäts med densitometer är det vanligt attfältens storlek är anpassade för att detta ska gå enkelt. Vis-sa föredrar dock att ha mindre fält eller smalare liner. Idessa fall mäts och justeras densiteten i exempelvis svartarubriker, för att få rätt ton på svartreferensfältet. Sedanjusteras CMY-fältet visuellt, för att först få en grå ton ochsedan korrekt ljushetsgrad.

TU har i en rapport om gråbalans föreslagit en viss arbets-ordning vid gråbalansstyrning [7]:

1. Ställ in register och passning i trycket.2. Ställ in gråbalansen visuellt i CMY-fältet till neutralt

grå. Prioritera gråbalans före absolut rätt densitet.3. Använd densitometer för att ställa in korrekt densitet i

svartreferensfältet.4. Med bibehållen gråbalans i CMY-fältet justera gråto-

nen till samma nivå som svartreferensfältet.

Detta låter kanske ganska enkelt. Dock beror gråbalansenav ganska många faktorer, vilka kan ge förändringar ochvariationer i gråbalkarna:

• kvalitet och färg på pappret• färgens tjocklek och flytförmåga• färgsekvens och trappning• punktförstoring• balans mellan punktstorlekarna av de olika färgerna• densiteten för 100% färg• nyansfel och gråhet i tryckfärgerna• tryckpressen• människors olika färgseende


11

Några andra viktiga saker att tänka på vid arbete med grå-balansstyrning är att [7]:

• densitometern måste kalibreras dagligen• allt arbete måste ske under rätt belysning (se 6.8)• gråbalansfältens procentvärde ska vara korrekt ända

fram till och med plåtkopieringen• tryckordningen skall vara C, M, Y och K• tryckdensitetsspecifikationens område måste ligga

inom densitetsvariationen som pressen klarar• alltid avläsa på samma ställe, så densitetsvariationer

undviks• använda sig av Europaskalans färgnyanser

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORI3. UPPGIFTSDEL

12

3. Uppgiftsdel

Denna del baseras på resultat som nåtts genom mätningaroch undersökningar gjorda på provtryck tryckta på dags-tidningspapper. Dessa provtryck trycktes på NorrköpingsTidningar och de innehåller gråbalansfält i olika utform-ning.

Sex olika gråbalanstoner har hela tiden använts och jäm-förts:

C M Y K1 20 14 14 222 28 20 20 303 30 22 22 324 40 30 30 425 50 40 40 526 75 63 73 71

Tonerna 1, 3, 4 och 5 är de som TU rekommenderar (se2.2), ton 2 är Norrköpings Tidningars eget val av ton ochton 6 är en så kallad ¾-ton.

Både konventionellt raster och stokastiskt raster har an-vänts (se 6.4). Dessa raster har undersökts och jämförtsinbördes mellan de olika tonerna, samt gentemot varandra.Det konventionella rastret har en linjetäthet på 85 lpi (se6.4.1.1) och det stokastiska rastret är av en typ som kallassublima-raster.

Vid de mätningar och undersökningar som gjorts har tvåtyper av mätutrustningar använts. Till största delen harmätningar gjorts med en vanlig densitometer (se 6.11.1),men till att ta fram Lab-värden har en fotospektrometeranvänts (se 6.11.2).

För visuella bedömningar har ett betraktningsskåp medrekommenderat ljus använts. (se 6.8)

Tabell 3. Värden för de gråbalansfält somanvändes i kommande undersökningar.


13

3.1. Mätvärdesförändringar i tiden3.1.1. Syfte

Första undersökningen gick ut på att se hur väl polarisa-tionsfiltren i densitometern fungerar. Anledningen tilldetta är att de flesta tryck inte ses av läsaren direkt vidtryckning, utan först efter att tag. Om då densitometernspolarisationsfilter inte kompenserar skillnaden mellan våtfärg och torr färg till fullo, och om de olika färgerna agerarolika vid torkning, finns det risk för att tryckresultatet efteren tid avviker lite från hur det såg ut då tryckarna bedöm-de resultatet. Dessutom var det, för fortsatta mätningar ochundersökningar, viktigt att veta om mätresultatet påverkasav vid vilken tidpunkt mätningen sker.

3.1.2. Metod

Den här undersökningen gjordes under två helt skilda för-hållanden. Det som skiljer de båda mätomgångarna åt ärpapperskvalitet, rastreringsmetod, tonvärdena på de ingå-ende färgerna och tid mellan mätningarna. Det som ärgemensamt för mätomgångarna är att båda bestod av tvåmätningar var. Den första mätningen vid trycktillfället ochden andra mätningen en bit fram i tiden. Mätningarnaskedde på fem stycken gråbalkar i en rad efterföljandetidningar. Resultaten av de två mätningarna i respektivemätomgång jämfördes och en differens räknades fram, föratt slutsats skulle kunna dras.

3.1.2.1. Mätomgång 1

Första mätomgången skedde på gråbalkar som trycktes påbestruket VAC-papper, vilket är en typ av papper som ärbåde tjockare och vitare än vanligt dagstidningspapper.Rastret som användes var vanligt konventionellt rastermed en linjetäthet på 110 lpi och intervallet mellan mät-ning 1 och mätning 2 var en vecka. Tonvärdena var 28%(C), 17% (M) och 18% (Y).


Här var tiden mellan mätning 1 och mätning 2 en månad.Pappret i det här fallet var vanligt dagstidningspapper,rastret som användes var ett kommersiellt stokastiskt ras-ter som heter sublima-raster och procentsatserna låg på28% (C), 20% (M) och 20 (Y).


14

3.1.3. Mätresultat


Förändringen mellan mätning 1 och mätning 2 på CMY-fälten låg mellan en minskning på 0.03 mätenheter och enökning på 0.03 mätenheter för alla av de fyra mätvärdensom densitometern ger (C, M, Y och K). Det allra vanli-gaste händelseförloppet för varje enskild färg var en vär-deminskning med 0.01 mätenheter, tätt följt av ingen vär-deförändring alls.

När det gäller C-, M- och Y-värdena i CMY-fälten följdede ofta varandra i händelseförloppet och för det mestaskiljde sig inte värdeförändringen på mer än 0.01 mäten-heter. Det vill säga, om exempelvis C minskade med 0.02mätenheter, minskade M och Y med 0.01 mätenheter var-dera. Endast vid några få undantag var det så att en färgfick värdeminskning och en annan en ökning av mätvär-det.

K-värdet, som gavs från CMY-fälten, förändrades för detmesta med halva värdet av summan för värdeförändring-arna hos C och M. Om exempelvis C och M hade en vär-deminskning på 0.01 mätenheter vardera, eller om Cminskade med 0.02 mätenheter och M var oförändrad, fickK en värdeminskning på 0.01 mätenheter. Det förekomdock undantag åt båda håll i detta fall. Y verkade inte på-verka K-värdet speciellt mycket, men även här förekomundantag.

Mätning med densitometer på en yta tryckt med endastsvart ger också mätvärden för C, M, Y och K. Händelse-förloppet när det gäller K-fälten såg ut ungefär som detgjorde för CMY-fälten. Där det märktes en liten skillnadvar att de undantag där förändringen av en färgs mätvärdevar positiv och en annan färgs värdeförändring var negativförekom mer sällan.

För att se en genomsnittlig förändring av mätvärdena be-räknades medelvärde och median för alla mätvärdesför-ändringar:


15

Mätning 1 Mätning 2 FörändringC (CMY) Median 0,25 0,24 -0,01

Medelvärde 0,2749 0,2668 -0,0081M (CMY) Median 0,24 0,24 -0,01

Medelvärde 0,2575 0,2517 -0,0057Y (CMY) Median 0,26 0,27 0

Medelvärde 0,2755 0,2735 -0,0021K (CMY) Median 0,26 0,26 -0,01

Medelvärde 0,2845 0,2789 -0,0056C (K) Median 0,27 0,27 -0,01

Medelvärde 0,2741 0,2683 -0,0058M (K) Median 0,26 0,25 -0,01

Medelvärde 0,257 0,2515 -0,0056Y (K) Median 0,26 0,26 -0,01

Medelvärde 0,2653 0,2609 -0,0044K (K) Median 0,25 0,25 -0,01

Medelvärde 0,2547 0,2495 -0,0052

(För mer detaljerade mätvärden se 6.12)

De mätningar och beräkningar som gjordes visar att detsker en liten värdeminskning för alla färger. Den är dockväldigt liten. Omkring 0.005 mätenheter i de flesta fall.


I mätomgång 2 låg förändringarna mellan mätning 1 ochmätning 2 på CMY-fälten inom intervallet –0.05 – 0.03mätenheter. Det vanligaste var att värdet var oförändrat,men även en ökning med 0.01 mätenheter och en minsk-ning med 0.01 mätenheter var vanligt förekommande.

Även här följde C-, M- och Y-värdena i CMY-fälten var-andra väl i händelseförloppet. Det var endast vid några fåundantag som värdeförändringarna för de tre färgerna intelåg inom 0.01 mätenheters skillnad. Inte vid något tillfälleförekom det att någon färg fick en värdeökning och enannan värdeminskning.

K-värdena från CMY-fälten förhöll sig till C-, M- och Y-värdena på samma sätt som vid mätomgång 1. Det föränd-rades med ungefär halva summan av C:s och M:s värde-förändringar, och Y påverkade inte värdet något speciellt.

Tabell 4. Sammanställning för mätvärdesförändringar frånmätomgång 1.


16

När det gäller värdena från K-fälten i den här mätomgång-en såg händelseförlopp och förhållande, mellan de olikafärgerna, ut precis som det gjorde för denna mätomgångsCMY-fält.

Även här togs medelvärden och medianer fram:

Mätning 1 Mätning 2 FörändringC (CMY) Median 0,12 0,13 0

Medelvärde 0,1303 0,1294 -0,0009M (CMY) Median 0,12 0,12 0

Medelvärde 0,1323 0,1326 0,0003Y (CMY) Median 0,1 0,1 0

Medelvärde 0,1114 0,1102 -0,0012K (CMY) Median 0,14 0,14 0

Medelvärde 0,1495 0,1497 0,0002C (K) Median 0,15 0,14 -0,01

Medelvärde 0,1611 0,1546 -0,0065M (K) Median 0,16 0,15 -0,01

Medelvärde 0,1755 0,1685 -0,0071Y (K) Median 0,17 0,16 -0,01

Medelvärde 0,186 0,1802 -0,0059K (K) Median 0,16 0,15 0

Medelvärde 0,1705 0,1663 -0,0042

(För mer detaljerade mätvärden se 6.13)

Intressant är att även om spridningsområdet för föränd-ringar i CMY-fälten var större i den här mätomgången,jämfört med förra, ligger genomsnittsvärdena väldigt näranoll.

För K-fälten ser det ut ungefär som i mätomgång 1. Allafärger har en liten värdeminskning, som ligger omkring0.005 mätenheter.

3.1.4. Summering och slutsats

Vid jämförelse av dessa två mätomgångar går det att hittanågra små olikheter. Detta främst i CMY-fälten. Mätom-gång 1 var lite stabilare när det gäller variationer för re-spektive färg, medan färgernas värdeförändringar följdevarandra lite bättre i mätomgång 2. Dessutom hade mät-omgång 2 lägre medelvärden för mätvärdesförändringarna.Vad dessa skillnader beror på kan antingen vara de olikatyperna av papper, de skilda rastreringsmetoderna ellerkanske bara att de trycktes vid två olika tillfällen. För attkomma till klarhet i detta krävs fler och annorlunda under-

Tabell 5. Sammanställning för mätvärdesförändringar frånmätomgång 2.


17

sökningar och jämförelser. Däremot kan sägas att de ge-nomsnittliga skillnaderna mellan de båda mätomgångarna,och de genomsnittliga skillnaderna mellan mätning 1 ochmätning 2 i respektive omgång, är så små att de inte kanupptäckas med ögat och att de hamnar inom ramen fördensitometerns noggrannhet. Alltså påverkas inte tryckre-sultatets färgbalans något nämnvärt av att det förlöper enviss tid mellan tryckning och betraktande. Därmed är mät-resultat som fås en viss tid efter tryckningen tillförlitliga.

3.2. Undersökning av enskilda färger3.2.1. Syfte

Innan fortsatta mätningar och undersökningar på gråba-lansfält skedde, gjordes en undersökning av de enskildafärgerna. Detta för att se om det gick att hitta något slagssamband mellan fulltonsdensitet, mätvärde på rastrerad ytaoch punktarea på densamma. Dessutom kunde det varaintressant att se hur mätvärdet som fås från en rastrerad ytaförhåller sig till ytans tonvärde, samt se skillnader ochlikheter mellan konventionellt raster och stokastiskt raster.

3.2.2. Metod

Mätningarna gjordes på alla fyra färger, i alla sex toner.De skedde i tryckriktningen på en tabloidsida (265 mm).Alla mätningar för C, M och Y gjordes i samma färgspalt(46,5 mm) på en rad efterföljande sidor. Svart mättes i enannan färgspalt, men i övrigt på samma sätt som de övrigafärgerna. Detta gjordes för både konventionellt och sto-kastiskt raster.

Först mättes densiteten i alla fulltonsfält för respektivefärg. Från detta beräknades ett genomsnittsvärde, vilketanvändes som fulltonsreferens vid mätning av punktareapå de rastrerade ytorna. Medelvärdet som räknades framoch användes för C, M och Y var faktiskt samma för allatre färger, 0.89 D. För svart blev medelvärdet 1.11 D.

Efter det användes densitometerns funktion för att mätadensitet till att mäta på de rastrerade ytorna. Detta mätvär-de, och punktarean som hade mätts fram, jämfördes sedanmed densiteten i kring- och närliggande fulltonsfält. Alladessa ”block” av värden, som gavs av respektive färgs allatoner, jämfördes för att slutsats skulle kunna dras.


18

3.2.3. Resultat

3.2.3.1. Cyan

För cyan låg fulltonsdensiteterna mellan 84 D och 92 D.Genomsnittet låg, som tidigare nämnt, på 89 D. Samman-ställning av mätvärden ser ut på följande sätt:

Konventionellt20% 28% 30% 40% 50% 75%

Mätvärde Median 0,21 0,27 0,31 0,43 0,54 0,74Medelvärde 0,209 0,275 0,308 0,428 0,543 0,741Intervall 0,19-0,22 0,25-0,29 0,29-0,33 0,41-0,45 0,53-0,56 0,73-0,76

Punktarea Median 0,44 0,54 0,58 0,72 0,82 0,94Medelvärde 0,432 0,538 0,577 0,718 0,816 0,938Intervall 0,40-0,46 0,50-0,56 0,56-0,61 0,70-0,74 0,80-0,83 0,93-0,95

Stokastiskt20% 28% 30% 40% 50% 75%



Som synes i tabellen för konventionellt raster erhåller delägre procentsatserna ett mätvärde som ligger alldeles inärheten av det tonvärde som trycks. Detta gäller även denmörkaste tonen. Vid 40- och 50-procentstonerna fås etthögre värde, än den ton som tryckts. Detta måste vara eneffekt av att punktförstoringen är som störst vid dessa to-ner.

Stokastiskt raster ger som tidigare nämnts en större punkt-förstoring än vad det konventionella rastret gör. Detta blirsynligt vid en granskning av tabellen för det stokastiskarastret. Mätvärdena ligger tydligt högre här för nästan allaprocentsatser. Det är bara den allra mörkaste tonen somger likvärdiga mätvärden.

Det konventionella rastret verkar ge lite stabilare mätvär-den, än vad det stokastiska rastret gör, då intervallet mel-lan lägst och högst uppmätt värde är mindre för alla sextoner.

Tabell 6. Jämförelse mellan en rastrerad ytas tonvärde, mätvärde och punktarea.Detta för cyan med konventionellt raster.

Tabell 7. Jämförelse mellan en rastrerad ytas tonvärde, mätvärde och punktarea.Detta för cyan med stokastiskt raster.


19

3.2.3.2. Magenta

Fulltonsdensiteterna för magenta låg mellan 82 D och 94D, och genomsnittet låg på 89 D. Följande sammanställ-ning gavs från magenta:

Konventionellt14% 20% 22% 30% 40% 63%



Stokastiskt14% 20% 22% 30% 40% 63%



För det konventionella rastret följer mätvärden och ton-värden varandra för alla procentsatser, och för det stokas-tiska rastret ligger alla mätvärden lite högre än för detkonventionella. Dock inte lika mycket högre som det gjor-de för cyan. Inte ens vid de tillfällen cyan och magenta harsamma procentsats.

När det gäller stabiliteten på mätvärdena ser det ut påsamma sätt som för cyan. Konventionellt raster verkar intege lika spridda mätvärden som stokastiskt raster gör.

3.2.3.3. Gult

För gult blev det ganska varierande fulltonsdensiteter. Delåg mellan 77 D och 100 D. Genomsnittsdensiteten räkna-des dock även här fram till 89 D. Sammanställt ser dessamätningar ut enligt följande:

Tabell 8. Jämförelse mellan en rastrerad ytas tonvärde, mätvärde och punktarea.Detta för magenta med konventionellt raster.

Tabell 9. Jämförelse mellan en rastrerad ytas tonvärde, mätvärde och punktarea.Detta för magenta med stokastiskt raster.


20

Konventionellt14% 20% 22% 30% 40% 63%



Stokastiskt14% 20% 22% 30% 40% 63%



För konventionellt raster ser det ut precis som det gjordeför magenta. Procentsatserna och mätvärdena följer var-andra ganska väl för alla toner.

Med det stokastiska rastret ligger mätvärdena generellt litehögre för gult än för magenta. För övrigt håller mätvärde-na för gult ungefär samma utveckling som mätvärdena förmagenta gjorde.

3.2.3.4. Svart

De svarta fulltonsdensiteterna låg mellan 1.02 D och 1.14D. Genomsnittsdensiteten var 1.11 D och sammanställ-ningen för dessa mätningar blev:

Konventionellt22% 30% 32% 42% 52% 71%



Tabell 10. Jämförelse mellan en rastrerad ytas tonvärde, mätvärde och punktarea.Detta för gult med konventionellt raster.

Tabell 11. Jämförelse mellan en rastrerad ytas tonvärde, mätvärde och punktarea.Detta för gult med stokastiskt raster.

Tabell 12. Jämförelse mellan en rastrerad ytas tonvärde, mätvärde och punktarea.Detta för svart med konventionellt raster.


21

Stokastiskt22% 30% 32% 42% 52% 71%



De mätvärden som mellantonerna gav för konventionelltraster följer de procentvärden som användes. För den lju-saste tonen ligger mätvärdet något under tonens procent-värdet och för de mörkaste tonerna är mätvärdet större äntonvärdet.

För stokastiskt raster ligger mätvärde och procentvärde förden ljusaste tonen nära varandra. Vartefter tonvärdet blirhögre ökar mätvärdet allt mer och de går därför ifrån var-andra.

Även för svart är mätvärdenas spridningsintervall stabilareoch mindre för konventionellt raster, än för stokastiskt.

3.2.4. Förändringar längs tryckriktningen

En intressant upptäckt som gjordes under mätningarna påC-, M- och Y-fälten var att det mätvärde en rastrerad ytafår påverkas mer av punktarean, än av densiteten. Det varexempelvis inte alltid en förändring på 0.05 D, åt någothåll, i fulltonsdensiteten gav någon förändring av mätvär-det, medan en förändring på 2% av punktarean, i de allraflesta fall, gav utslag för förändring av motsvarande mät-värde. Detta åtminstone när densiteten ligger på rekom-menderad nivå. (se 6.9)

Vid mätning i en färgspalt på en sida kunde fulltonsdensi-teten variera med ungefär ±0.05 D. Detta skedde var somhelst längs tryckriktningen. Det spelade ingen roll om detvar i början eller i slutet, variationen var densamma över-allt. Däremot påverkades mätningarna av de rastreradeytornas mätvärden och punktareor av var på pappret mät-ningen utfördes.

I den mörkaste tonen för respektive färg och för båda ra-streringsmetoderna var det svårt att utläsa någonting. Un-dantagen var ganska många där, så nedanstående värdenför den tonen är bara ungefärliga. Följande tabeller visarhur det genomsnittligt såg ut för varje färg och varje ton:

Tabell 13. Jämförelse mellan en rastrerad ytas tonvärde, mätvärde och punktarea.Detta för svart med stokastiskt raster.


22

KonventionelltMätvärde Punktarea (%)

% Början Slutet Början SlutetC 20 0,20 0,22 41 44

28 0,26 0,29 52 5630 0,30 0,32 57 6040 0,42 0,45 71 7450 0,53 0,55 81 8375 0,73 0,74 93 94

M 14 0,14 0,16 31 3420 0,19 0,21 40 4322 0,20 0,23 43 4630 0,29 0,31 55 5740 0,39 0,43 68 7263 0,62 0,65 86 89

Y 14 0,14 0,16 30 3320 0,18 0,20 38 4022 0,19 0,23 40 4730 0,27 0,32 52 5840 0,37 0,43 65 7063 0,59 0,67 84 89

StokastisktMätvärde Punktarea (%)

% Början Slutet Början SlutetC 20 0,24 0,27 48 52

28 0,30 0,35 57 6030 0,33 0,37 61 6540 0,44 0,48 72 7750 0,51 0,55 80 8375 0,73 0,78 92 95

M 14 0,15 0,17 35 3820 0,20 0,23 43 4822 0,22 0,26 45 5130 0,30 0,35 58 6440 0,42 0,47 71 7663 0,66 0,71 89 93

Y 14 0,16 0,18 35 3820 0,22 0,24 44 4722 0,23 0,29 45 5530 0,31 0,39 57 6740 0,44 0,50 72 7863 0,67 0,74 89 93

Tabell 14. Förändring av mätvärde och punktarea,hos konventionellt raster, längs tryckriktningen.

Tabell 15. Förändring av mätvärde och punktarea,hos stokastiskt raster, längs tryckriktningen.


23

För svart gick det inte att utläsa någonting alls. Det vanli-gaste fenomenet var att mätvärdet var samma både i bör-jan och i slutet av tryckriktningen. I mitten var värdenaibland högre och ibland lägre. Detsamma gäller värdenaför punktareorna.

De gånger det förekom undantag bland de mer lättavlästafärgerna och tonerna, var det för det mesta så att en densi-tetsavvikelse medförde en förändring i punktarean, vilket isin tur medförde en förändring av mätvärdet.

Stokastiskt raster ger för de flesta toner större skillnad avde uppmätta punktareorna i början och i slutet, vilket göratt det blir större skillnad även när det gäller mätvärdena.


Gult och magenta låg hela tiden ganska lika när det gällermätvärden i både konventionellt raster och stokastisktraster. Cyan skiljer sig lite åt från dessa två och även svartskiljer sig från övriga färger. Trots detta går det att dravissa slutsatser.

För konventionellt raster ligger de flesta mätvärden om-kring den procentsats som använts vid tonbestämning. Förcyan ökade mätvärdet lite extra i mellantonerna. Dettaberor på att punktförstoringen är som störst i just det ton-området. Anledningen till att svart fortsätter att öka ändauppe vid en ton på 70%, och att magenta och gult inte på-verkas av punktförstoringen vid mellantonerna på sammasätt som cyan gör, går dock ej att förklara med hjälp avdessa mätningar.

Stokastiskt raster har överlag en högre punktarea. Dettamedför att det även blir högre mätvärden. Vid ett tillfälleför cyan gör punktförstoringen vid konventionellt raster attpunktarean blir lika stor för båda rastermetoderna. De fårdå också lika stora mätvärden. Alltså spelar punktareanväldigt stor roll när det gäller mätning på rastrerade ytor.Detta blir extra synligt när förändringar i tryckriktningengranskas. Fulltonsdensiteten är jämnt varierande längshela sträckan, men punktarean, och därmed mätvärdet,påverkas av var i tryckriktningen den rastrerade ytantrycks. Mätningarna som ligger till grund för ovanståendetabeller visar att förändringar i punktarean påverkar mät-värdet betydligt mer, än vad enbart förändring i fulltons-densiteten gör.


24

3.3. Mätvärden framräknade teoretiskt3.3.1. Syfte

Tryckfärger är inga ideala färgfilter, därför släpper exem-pelvis cyan igenom även magenta och gult. Detta ger ut-slag i densitometern, när mätning sker på en yta trycktmed enbart cyan. Alltså påverkar färgerna varandra vidmätning på en CMY-yta. Denna undersökning gjordes föratt se hur de teoretiskt framräknade mätvärdena förhållersig till de uppmätta.

3.3.2. Metod

Varje test bestod av mätningar på fyra intilliggande fält.Ett CMY-fält och ett fält var för de enskilda färgerna, medsamma tonvärde som de ingående färgerna i CMY-fältethade. Vid varje mätning noterades alla fyra mätvärdensom densitometern gav. Dessa fyra mätvärden adderadesseparat mellan C-, M- och Y-fälten. De fyra summornasom gavs jämfördes sedan med CMY-fältets fyra värden.Det kunde se ut enligt följande:

DensitometerutslagC M Y K

Fält C 0,35 0,12 0,03 0,20M 0,00 0,26 0,15 0,20Y 0,00 0,01 0,27 0,00Summa 0,35 0,39 0,45 0,40

CMY 0,38 0,38 0,41 0,42

Detta gjordes i en mängd mätningar för alla sex olika grå-balanskombinationer.

3.3.3. Mätresultat

För att enkelt åskådliggöra förhållandet mellan de teore-tiskt framräknade mätvärdena och de uppmätta värdenaberäknades skillnaden mellan dem (Fig. 4). Nedanståendetabeller visar denna skillnad, där ett negativt värde sägeratt det framräknade värdet var mindre än det uppmätta ochett positivt värde talar om att det var större:

Framräknat värde – uppmättvärde:C: 0,35 - 0,38 = -0,03M: 0,38 - 0,38 = 0,00Y: 0,45 - 0,41 = 0,04K: 0,40 - 0,42 = -0,02

Tabell 16. Exempel på addition mellan upp-mätta värden för enskilda färger, samt jämfö-relse med uppmätt värde från en CMY-yta.

Fig. 4. Exempel på beräkning avskillnad mellan framräknade vär-den och uppmätta värden.


25

KonventionelltC M Y K

20% 14% 14% 22%Min -0,03 -0,03 -0,02 -0,03Max 0,00 0,01 0,02 0,02

28% 20% 20% 30%Min -0,04 -0,03 -0,01 -0,03Max 0,00 0,01 0,03 0,00

30% 22% 22% 32%Min -0,03 -0,03 -0,01 -0,03Max 0,00 0,01 0,03 0,00

40% 30% 30% 42%Min -0,05 -0,02 0,01 -0,03Max -0,01 0,01 0,07 0,00

50% 40% 40% 52%Min -0,07 0,01 0,06 -0,04Max -0,02 0,05 0,13 0,02

75% 63% 63% 71%Min -0,10 0,05 0,18 -0,02Max -0,01 0,11 0,27 0,03

StokastisktC M Y K

20% 14% 14% 22%Min -0,03 -0,03 -0,03 -0,03Max 0,00 0,00 0,02 0,00

28% 20% 20% 30%Min -0,04 -0,03 -0,01 -0,03Max 0,00 0,02 0,05 0,02

30% 22% 22% 32%Min -0,04 -0,03 0,00 -0,04Max 0,00 0,02 0,06 0,01

40% 30% 30% 42%Min -0,05 -0,01 0,04 -0,03Max 0,00 0,04 0,09 0,02

50% 40% 40% 52%Min -0,07 0,01 0,09 -0,03Max -0,01 0,08 0,17 0,02

75% 63% 63% 71%Min -0,09 0,07 0,23 -0,02Max -0,02 0,14 0,35 0,04

Tabell 17. Skillnader mellan framräknade värdenoch uppmätta värden, för konventionellt raster.

Tabell 18. Skillnader mellan framräknade värdenoch uppmätta värden, för stokastiskt raster.


26

Medelvärden och medianer togs inte fram här, då de inteär av något större intresse. Det viktigaste är att se hur vär-dena förhåller sig till varandra och hur stor spridning detär.

Med konventionellt raster är den framräknade skillnadenrelativt lika för de tre ljusaste tonerna. Vid mellantonernabörjar det synas förändringar, först för gult och cyan, se-dan för magenta. Hos den 75-procentiga tonen har skillna-den växt ganska kraftigt. Helst hos gult.

Vid mätning på det stokastiska rastret syns dessa föränd-ringar tidigare för både gult och magenta. Dessa två färgerfår dessutom större skillnader här, än hos det konventio-nella rastret. Cyan beter sig relativt lika för de båda ras-termetoderna.


Det mesta som går att utläsa ur ovanstående tabeller kanförklaras genom trappning. De olika rastermetoderna ochde olika tonerna påverkar punktarean, som i sin tur påver-kar trappningen.

Cyan har samma händelseförlopp för både konventionelltoch stokastiskt raster, trots att de har olika punktarea församma tongrad. Det beror på att tryckning av cyan i bådeC-fältet och CMY-fältet sker under samma förutsättningar.Denna tryckning sker på torrt papper.

När magenta trycks i M-fältet sker det även där på torrtpapper och det händer ingenting speciellt. När det däremottrycks i CMY-fältet trycks vissa delar på torrt papper ochvissa delar på fuktig cyanfärg. De delar av magentan somtrycks på cyanfärgen drabbas av trappningen. I de ljusaretonerna är det inte så stora delar som trycks på varandra,så där blir inte skillnaden så stor mellan framräknade mät-värden och uppmätta sådana. Ju mörkare ton som trycks,desto större punktarea blir det för både cyan och magenta.Detta medför att det blir mycket större del som trycks påvarandra, och trappningseffekten blir större. Eftersom sto-kastiskt raster ger större punktarea än konventionellt ras-ter, ger det också större skillnader mellan framräknat ochuppmätt mätvärde.

Tryckning av den gula färgen i CMY-fältet påverkas änmer av trappning, då det även trycks på fuktig magenta.


27

Trappningen ligger dock på den nivån att cyan påverkarmätvärdena för magenta och gult ungefär lika mycket föralla grader av toner. Detsamma gäller magentas påverkanav det gula mätvärdet. Dessutom gör trappningen att defyra mätvärden som fås från en CMY-yta ligger ganskalika. För de mörkare graderna ökar dock Y- och K-värdenalite extra.

En sak som dock inte kan förklaras utifrån detta är att vär-dena för cyan blir högre vid mätning än vid framräkning.

3.4. Riktlinjer för mätvärden3.4.1. Syfte

Vid mätning med densitometer på gråbalansfält är detmånga som använder sig av principen att perfekt gråbalansi CMY-fältet uppnås då C, M och Y ger samma mätvärde.Dessutom strävar många efter att få dessa mätvärden likamed det tonvärde C har. För att CMY-fältet sedan ska fåsamma grad av ljushet som K-fältet eftersträvas att C-, M-och Y-värdena i CMY-fältet och K-värdet i K-fältet skavara samma.

Det finns även de som förespråkar att mätning med den-sitometer ska gå till på ett lite annorlunda sätt. Först skaden rastrerade ytan tryckt med bara svart mätas. De värdenoch inbördes förhållanden som där fås för C, M och Yskall användas som riktlinjer för att ställa in C-, M- och Y-värdena i CMY-fältet. Om mätvärdena i K-fältet blir 0.29(C), 0.30 (M) och 0.32 (Y) ska mätvärdena för C, M och Yi CMY-fältet ges samma värden.

Syftet med denna undersökning var att se hur tillförlitligadessa båda principer är och därmed försöka se om någonär mer rätt än den andra. Det tittades också på om detskiljer sig mellan konventionellt och stokastiskt raster, ochom det går att sätta några riktlinjer.

3.4.2. Metod

Mätningar utfördes på intilliggande fulltonsfält för C, Moch Y. När alla tre färgers densiteter låg inom 0.90 ±0.4 Dmättes ett intilliggande CMY-fält. Utifrån en rad sådanamätningar för alla sex gråbalanstoner togs ett genom-snittsvärde fram, för respektive färg i alla sex blandningar.

Tyvärr gick det inte att hitta någon färgspalt där alla fyrafärger låg inom ett tillräckligt litet avvikelseområde, närdet gäller fulltonsdensiteten. Därför mättes de svarta ra-strerade fälten i en annan färgspalt. Eftersom det då inte är


28

exakt identiska förutsättningar mellan tryckningarna avCMY-fälten och K-fälten, går det inte att jämföra mätvär-dena mellan dessa fält. Därför togs bara det inbördes för-hållandet fram för C, M och Y i K-fältet.

3.4.3. Mätresultat

Följande genomsnittsvärden togs fram från CMY-fälten:

KonventionelltCMY (%) C M Y20 14 14 0,19 0,19 0,2028 20 20 0,27 0,27 0,2830 22 22 0,29 0,30 0,3140 30 30 0,40 0,40 0,4150 40 40 0,52 0,53 0,5575 63 63 0,75 0,71 0,73

StokastisktCMY (%) C M Y20 14 14 0,21 0,22 0,2128 20 20 0,29 0,29 0,2830 22 22 0,30 0,31 0,3140 30 30 0,41 0,41 0,4150 40 40 0,48 0,52 0,5375 63 63 0,72 0,70 0,71

För konventionellt raster ligger mätvärdet för C, hos defyra ljusaste tonerna, alldeles i närheten av det procent-värde cyanfärgen har. Mätvärdet är dock något lägre. Detgår också se att mätvärdena för C och M följer varandraganska väl i dessa toner, och att mätvärdet för Y ligger0.01 mätenheter över de andra två. Det femte gråbalans-fältet har ungefär samma inbördes förhållande. Här hardock skillnaderna mellan färgernas mätvärden ökat något.För den mörkaste tonen avviker förhållandet jämfört medde ljusare fälten.

Även för stokastiskt raster ligger mätvärdet för C, hos defyra ljusaste tonerna, i närheten av använt tonvärde förcyan. I det här fallet ligger det dock något högre. Ävenmätvärdet för M ligger lite högre här, än med det konven-tionella rastret. Y-värdet ligger dock ganska lika, vilketmedför att den inbördes ordningen inte ser exakt lika ut förde två rastermetoderna. För de två mörkaste tonerna är den

Tabell 19. Riktlinjer för mätning med densitometerpå en CMY-yta med konventionellt raster

Tabell 20. Riktlinjer för mätning med densitometerpå en CMY-yta med stokastiskt raster


29

inbördes ordningen, mellan de tre mätvärdena, ungefärdensamma för de två rastermetoderna. Dock ligger värde-na generellt lite lägre hos stokastiskt raster.

Hur de tre mätvärdena förhåller sig till varandra då mät-ning sker på en rastrerad K-yta går att se i nedanståendetabeller. Det mätvärde som gavs för C har hela tiden an-vänts som referens. Därför anges dess värde som 0.00.Värdena för M och Y talar om hur de ligger i förhållandetill C. Följande förhållande togs fram:

KonventionelltK (%) C M Y

22 0,00 -0,01 0,0030 0,00 0,00 0,0132 0,00 -0,01 0,0042 0,00 0,00 0,0252 0,00 0,00 0,0271 0,00 0,02 0,05

StokastisktK (%) C M Y

22 0,00 0,01 0,0130 0,00 0,01 0,0132 0,00 0,01 0,0242 0,00 0,02 0,0352 0,00 0,03 0,0571 0,00 0,05 0,10

Vid jämförelse av K-fältens inbördes förhållanden av mät-värdena för C, M och Y, och CMY-fältens inbördes för-hållanden för samma mätvärden, går det att se att det före-kommer små variationer bland de fem ljusaste tonerna.Detta gäller för båda rastreringsmetoderna. Däremot gårdet att se en klar avvikelse för mätvärdenas förhållandendå de mörkaste fälten jämförs med varandra.


Vid användandet av någon av de ljusaste gråbalanstonernaspelar det inte någon större roll vilken princip som tilläm-pas. Varken att ställa de tre värdena för C, M och Y tillexakt samma, eller utgå från de värden som fås från K-fältet för C, M och Y, ger exakt samma värden och inbör-

Tabell 21. Förhållande mellan mätvärdenför C, M och Y vid mätning på svart ytarastrerad med konventionellt raster.

Tabell 22. Förhållande mellan mätvärdenför C, M och Y vid mätning på svart ytarastrerad med stokastiskt raster.


30

des förhållanden som CMY-fälten i denna undersökninggav. Däremot är skillnaderna och avvikelserna så små attde är acceptabla för båda metoderna. Dessutom skullesäkert samma tester på en ny provtryckning ge små avvi-kelser från ovanstående mätvärden. Däremot tyder dessamätningar på att för konventionellt raster ligger det upp-mätta C-värdet något under tonvärdet för C, och för sto-kastiskt raster något över detsamma. Vad som också kanutläsas är att vid konventionell rastrering ska Y-värdetligga strax över M-värdet.

För de mörkare tonerna är det ingen av metoderna somstämmer riktigt och det är svårt att ge några riktlinjer ut-ifrån detta.

För att kunna fastställa exaktare riktlinjer bör varje trycke-ri, under så exakta och liknande förhållanden som möjligt,provtrycka vid några tillfällen.

3.5. Jämförelse mellan Lab-värden3.5.1. Syfte

Lab-värden är, som tidigare nämnts, ett bra mått på hurfärgskillnader upptäcks. En enhets förändring åt något hålli färgrymden ger, en för ögat, synbar färgförändring (se6.2). För att få fram hur de uppmätta värdena från CMY-fältet och K-värdet i K-fältet ska förhålla sig till varandra,för att uppfattas lika, togs därför dess Lab-värden fram ochjämfördes med varandra.

3.5.2. Metod

Till detta användes, förutom densitometer, även en foto-spektrometer. I den uppmättes Lab-värden, samt värdensom motsvarar de mätvärden som fås från en densitometervid mätning på rastrerad yta.

Då fotospektrometern tog fram mätvärden och Lab-värdenunder samma mätning stämmer dessa mätresultat i förhål-lande till varandra, men eftersom mätning med fotospekt-rometern och mätning med densitometern var två olikamätningar gick det inte att mäta på exakt samma position ifälten. Det kunde göra att mätvärdenas förhållande mellanC, M och Y inte alltid var exakt lika för de båda mätmeto-derna. Därför granskades och jämfördes värdena från detvå mätmetoderna först, och när fält med likvärdiga mätre-sultat från båda metoderna hittades, jämfördes CMY-fältens Lab-värden med K-fältens.


31

De CMY-fält som användes var de fält som hade mätvär-den som var så lika som ovanstående undersöknings mät-värden som möjligt. (se 3.4.3)

3.5.3. Resultat

Ovanstående mätningar gav ungefär likvärdiga utslag förbåda rastreringsmetoderna. Då metoderna jämfördes medvarandra, för CMY-fält med likartade mätvärden, låg dockL nästan en enhet högre för konventionellt raster. Det be-tyder att konventionellt raster uppfattas som något ljusare.

Då Lab-värdena i ett konventionellt rastrerat CMY-fältjämfördes med Lab-värdena i ett motsvarande K-fält gickdet att se hur de förhöll sig till varandra, både kulörmäs-sigt och ljushetsmässigt.

Värdet a, som beskriver hur rött/grönt ett fält är, var sta-digt för CMY-fältet, oavsett tongraden av gråbalansfälten.Det låg på ett par enheters minusvärde, vilket betyder ensvag grön ton. För det svarta fältet låg a-värdet nära nollför alla tonvärden. Däremot vandrade värdet från negativtför de ljusaste tonerna till positivt för de mörkaste. Skill-naden mellan de lägsta värdena och de största värdena varungefär en enhet.

Värdet b låg för den ljusaste tonen på ungefär 5 i CMY-fältet och strax över 5 i K-fältet. I K-fältet var detta värdestadigt, oavsett tonvärde, men i CMY-fältet sänktes detsuccessivt ner till 2 i det mörkaste gråbalansfältet. Alltsågår det att uppfatta lite gult i båda fälten, vilket dock avtarnågot i CMY-fälten, då tonen ökar.

Om K-värdet, som fås fram genom mätning med densito-meter i K-fältet, försöker sättas så lika CMY-fältets C-värde som möjligt, får K-fältet någon enhets högre L-värde än vad CMY-fältet har. För att L-värdet ska varalika för båda fälten måste K-värdet i K-fältet ligga ungefär0.02 mätenheter högre.

Lab-värdena vid stokastiskt raster har samma utvecklings-kurva som de har för konventionellt raster. Både förCMY-fälten och K-fälten.

3.5.4. Slutsats

CMY-fälten och K-fälten har små kulörskillnader när detgäller upplevelsen av grönt och gult. Detta är svårt att på-verka, då CMY-fältets gråhet skapas på det sättet det gör.Det som däremot går att påverka är mörkhetsgraden. Där-för bör K-värdet, som fås genom mätning med densito-


32

meter i K-fältet, sättas till cirka 0.02 mätenheter högre ändet densitometermätvärde som fås för C i CMY-fältet.

3.6. Påverkan av dubbelsidigt tryck3.6.1. Syfte

Vanligt är att gråbalkarna placeras i mitten av varje färg-spalt. När de återfinns på båda sidorna av pappret trycksde då mitt för varandra. Denna undersökning gjordes föratt ta reda på om, och hur mycket, mätning med densito-meter på dessa gråbalkar påverkas.

3.6.2. Metod

Undersökningen gick till så att mätningar gjordes påCMY-fält och K-fält för alla sex gråbalansvariationer.Dessa fält var uppdelade i tre delar, en del med otrycktbaksida, en del med ett CMY-fält på baksidan och en delmed ett K-fält på baksidan. Fälten på baksidan var avsamma gråbalanston som fältet på framsidan.

Ett genomsnittligt värde togs fram för skillnaden mellandessa fält tryckta på tom baksida, och tryck med C, M ochY, respektive K, på baksidan.

3.6.3. Mätresultat

Eftersom det är vanligast att tryckarna använder sig avmätvärdena för C, M och Y i CMY-fältet, och mätvärdetför K i K-fältet, togs mätvärdesökningar för dessa värdenfram:


33

KonventionelltMätvärdesökningar

C M Y K20 14 14 CMY på K 0,03 0,02 0,02 -

CMY påCMY

0,03 0,02 0,02 -

K på K - - - 0,02K på CMY - - - 0,02

28 20 20 CMY på K 0,05 0,04 0,03 -CMY påCMY

0,04 0,04 0,03 -

K på K - - - 0,02K på CMY - - - 0,02

30 22 22 CMY på K 0,05 0,03 0,02 -CMY påCMY

0,04 0,03 0,02 -

K på K - - - 0,02K på CMY - - - 0,02

40 30 30 CMY på K 0,04 0,02 0,02 -CMY påCMY

0,04 0,03 0,03 -

K på K - - - 0,03K på CMY - - - 0,03

50 40 40 CMY på K 0,05 0,03 0,02 -CMY påCMY

0,03 0,04 0,03 -

K på K - - - 0,03K på CMY - - - 0,04

75 63 63 CMY på K 0,08 0,07 0,03 -CMY påCMY

0,07 0,06 0,05 -

K på K - - - 0,05K på CMY - - - 0,06

Tabell 23. Mätvärdesförändringar för konventionelltraster vid dubbelsidigt tryck.


34

StokastisktMätvärdesökningar

C M Y K20 14 14 CMY på K 0,05 0,03 0,03 -

CMY påCMY

0,03 0,02 0,02 -

K på K - - - 0,02K på CMY - - - 0,02

28 20 20 CMY på K 0,05 0,04 0,03 -CMY påCMY

0,05 0,03 0,03 -

K på K - - - 0,02K på CMY - - - 0,02

30 22 22 CMY på K 0,06 0,02 0,01 -CMY påCMY

0,03 0,02 0,01 -

K på K - - - 0,03K på CMY - - - 0,03

40 30 30 CMY på K 0,05 0,02 0,01 -CMY påCMY

0,03 0,03 0,02 -

K på K - - - 0,03K på CMY - - - 0,04

50 40 40 CMY på K 0,07 0,03 0,02 -CMY påCMY

0,04 0,04 0,03 -

K på K - - - 0,03K på CMY - - - 0,05

75 63 63 CMY på K 0,10 0,06 0,05 -CMY påCMY

0,07 0,06 0,05 -

K på K - - - 0,04K på CMY - - - 0,05

För både konventionellt raster och stokastiskt raster ökarC-värdet mest. Hos det konventionella rastret finns ensvag antydan att C-värdet påverkas mest av svart tryck påbaksidan. Hos det stokastiska står det ganska klart att så ärfallet. För båda rastreringsmetoderna sker klart störst ök-ning vid den mörkaste gråbalansblandningen. C-värdetsökning är överlag större för stokastiskt raster.

M- och Y-värdena följer varandra ganska bra. Dessutomsyns ingen större skillnad mellan de båda rastreringsmeto-derna. Även här sker klart störst ökning vid den mörkastegråbalansblandningen.

Tabell 24. Mätvärdesförändringar för stokastisktraster vid dubbelsidigt tryck.


35

För K-värdet verkar det heller inte spela någon roll vilkenmetod för rastrering som används. Här sker endast enmindre ökning vid den mörkaste tonen.


Det står ganska klart att gråbalkar som trycks på varsinsida av pappret påverkar varandra vid mätning med den-sitometer. Eftersom C-, M-, Y- och K-värdena påverkasolika mycket, är det inte bara mörkheten som blir drabbad,utan även balansen mellan färgerna, som ställer in gråto-nen. Skillnaden är så pass stor att den blir synlig för ögat.Främst vid mellantonerna och de mörkaste tonerna, samtmed stokastiskt raster.

3.7. Utformning för visuell bedömning3.7.1. Syfte

Eftersom ett syfte med gråbalansfält är att det visuellt skavara ganska lätt att se densitetsförändringar i tryckfärger-na, gjordes ett test för att se hur det påverkas av gråbalkar-nas storlek. Dessutom undersöktes hur tonen på gråbalans-fälten påverkar svårighetsgraden för visuell bedömning.

3.7.2. Metod

Alla sex gråbalansblandningar trycktes i olika storlekaroch utformning. Vid tryckningen förändrades fulltonsden-siteterna för C, M och K med ±0.10 D från rekommende-rat värde. Valet av just dessa tre färger beror av att det ärde som påverkar gråbalansen mest. De olika varianternaav gråbalkar granskades sedan i ett betraktningsskåp medrekommenderad typ av ljus. (se 6.8)

3.7.3. Resultat

Viktigt att tänka på här är att när det gäller uppfattning avfärg fungerar alla ögon olika, och människor kan ha olikauppfattning om vad som är lätt eller svårt att se skillnadpå.

Utformningen spelade en viss roll när det gällde att se av-vikelser i densiteten. Vid små storlekar var exempelvis tvåkvadratiska fält, ett för C, M och Y och ett för K, som lågbredvid varandra, lite svårare att avläsa än två rektangulä-ra fält, då kvadratens sida var lika liten som rektangelnskortaste sida.


36

Det var ungefär lika lätt att se avvikelser uppåt i densite-ten, som det var att se de avvikelser som gick ner. Det vardock svårt att se vad det var som inte stämde. Om enCMY-yta exempelvis hade en rosalila ton kunde det an-tingen bero på att det var för mycket magenta, eller att detvar för lite cyan. Givetvis blir en yta med för mycket ma-genta lite mörkare än en med för lite cyan, vilket syns omde sätts bredvid varandra, men utan någon referensyta attjämföra med var det väldigt svårt att bestämma. Avvikelsei enbart det svarta var dock lättare att bedöma, då detsvarta fältet antingen blir för mörkt eller för ljust, jämförtmed CMY-fältet.

När det gäller de två olika rastermetoderna var det, på sto-ra fält, lika lätt att upptäcka avvikelser i densiteten. Förstokastiskt raster kunde det vid mindre densitetsavvikelserdock vara svårare att se vad exakt vad det var för fel. Fär-gerna flöt ihop och bildade en odefinierbar nyans. Vidkonventionellt raster blev den efterföljande förändringen ipunktstorlek mer markerande. Det som låg till det stokas-tiska rastrets fördel var att det med det var lättare att upp-täcka densitetsavvikelser i väldigt små fält, tack vare detrelativt homogena färgfält som bildades. Dock även härmed problemet att det kunde vara svårt att definiera vaddet var för fel.

Bland de olika tonerna av gråbalansblandningarna var detstor skillnad på hur lätt det var att se densitetsförändringar.För den allra ljusaste tonen var det väldigt svårt att se av-vikelser i densiteten, även vid stora sådana. Detta blevsedan lättare ju mörkare tonen var, och för den mörkastetonen gick det att avläsa densitetsförändringar i väldigtsmå fält.

Storleksmässigt var det skillnad beroende på vilken grå-balanston och rastermetod som användes. För den ljusastetonen var det, som ovan nämnt, svårt att se och tolka avvi-kelser i densiteten överlag. För de två nästkommande to-nerna gick det, med både konventionellt och stokastisktraster, bra att avläsa densitetsavvikelser på ±0.1 D i fältsom var 3,2x3,2 mm stora. Med stokastiskt raster gick detäven bra på rektangulära linjer med kortaste sidan på 2,6mm. För de tre mörkaste gråbalanstoner krävdes det fort-farande att sidorna var 3,2 mm då kvadratiska fält avlästesmed konventionellt raster. Vid linjer gick det bra ner till2,6 mm bredd för kortaste sidan. För stokastiskt raster gickdet bra på kvadratiska fält som var 2,6x2,6 mm stora. Förlinjer gick det att gå ner till en bredd på 1,2 mm.


37

3.7.4. Slutsats

Det är alltså lättare att avläsa densitetsavvikelser ju mörka-re tonen är. Då så små fält som möjligt önskas, är det ock-så lättare att se skillnader i densiteten om det går att an-vända sig av någon form av linjer istället för kvadrater.Avvikelser på ±0.1 D går lättare att avläsa med stokastisktraster, än med konventionellt raster, då fälten är riktigtsmå. Däremot är det med stokastiskt raster svårare att sevad det är för typ av avvikelse, då den är mindre än ±0.1D. Detta oavsett storlek på fältet.

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORI4. AVSLUTNING

38

4. Avslutning

Detta arbete har syftat till att försöka hitta riktlinjer somkan underlätta och förbättra arbete med gråbalansstyrning.För att täcka in så mycket som möjligt användes en storspridning av gråbalanstoner, två rastreringsmetoder ochflera olika undersökningsområden. Detta resulterade i enväldigt stor mängd mätningar, vilket i sin tur bidrog till attdet inte blev någon absolut spetsundersökning för varjeområde. Detta, tillsammans med att ingen tryckning ärhundraprocentigt stabil och exakt lik någon annan tryck-ning, gör att de redovisade resultaten inte kan uppfattassom facit, utan som en vägledning. Alltså finns förhopp-ning om att de slutsatser som tagits fram i arbetet kan varatill hjälp för dagstidningstryckerierna att hitta så rätt sommöjligt under sina specifika förhållanden.

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORI5. REFERENSER

39

5. Referenser

5.1. Tryckt material[1] Gustavson, S (1997): Dot gain in colour halftones, ISBN: 91-7871-981-X[2] Johansson, K, Lundberg, P och Ryberg, R (2001): Grafisk kokbok 2.0: Guiden till grafiskproduktion, Fälth & Hässler, Värnamo, ISBN: 91-7843-161-1[3] Kipphan, H (2001): Handbook of Print Media: technologies and production methods,Springer-Verlag Berlin Heidelberg New York, ISBN: 3-540-67326-1[4] Färgpressen: Konsten att göra rätt: Färgguide för dagspress, Tidningsutgivarna

5.2. Internet[5] Understanding the Importance of Grey Balancehttp://www.theprintdirectory.co.uk/tp1/TecnicalTopicsDetails.asp?ID=62 (acc. september2002)

[6] The Importance of Gray Balancehttp://www.naa.org/technews/tn980506/p27gray.htm (acc. september 2002)

[7] Gråbalansstyrd tryckninghttp://www.tu.se/uploaded/document/2002/8/23/Grabalans.pdf (acc. september 2002)

[8] How Does a Densitometer Work?http://www.theprintdirectory.co.uk/tp1/TecnicalTopicsDetails.asp?ID=65 (acc. september2002)

GRÅBALANS I PRAKTIK OCH TEORI6. APPENDIX

40

6. Appendix

6.1. Färg och färgupplevelseFärg existerar egentligen inte. Det är en sinnesförnimmel-se som uppstår i hjärnan efter det att ögat träffats av ljus,elektromagnetisk strålning.

Synligt ljus ligger inom våglängdsområdet 380-780 nm.Det upplevs som en regnbåge med alla dess färger. Korta-re våglängder än 380 nm kallas för ultraviolett ljus ochvåglängder längre än 780 nm ger det som kallas infraröttljus.

Synligt ljus beskrivs som intensitetsfördelningen I(λ), därvarje λ anger I för just den våglängden, och det är justintensitetsfördelningen som av ögat uppfattas som färg.Olika intensitetsfördelningar ger olika färgupplevelser(färgtoner):

• En enda våglängd ger klar och mättad färg.• Blandning av olika våglängder med samma intensitet

ger vitt ljus. Det vill säga standardiserat ljus som tillexempel D50.

• Låg intensitet ger mörka färger.• Hög intensitet ger ljusa färger.• Vitt ljus med olika grader av intensitet ger olika grader

av grått.

Ljus detekteras i ögat av ljuskänsliga receptorer på näthin-nan. Det finns två olika typer av receptorer. Dessa kallastappar och stavar, och det är tapparna som står för färg-upplevelser. De är koncentrerade till ögats centrala del,gula fläcken, och finns i tre varianter, L-, M- och S-tappar.

L-tapparna är mest känsliga för långa våglängder (rött),M-tapparna reagerar i huvudsak vid medellånga vågläng-der (grönt) och de tappar som detekterar korta våglängder(blått) är S-tapparna. (Fig.5) Färgseendet är som mestkänsligt vid 555 nm. Det är dock viktig att ha i åtanke attalla ögon fungerar olika, även de med ”normalt” färgsee n-de.

Fig. 5. De tre olika tapparnaskänslighetsfunktioner.


41

Två intensitetsfördelningar som ger samma respons i såvälS-, M- som L-tapparna uppfattas som samma färg, ävenom våglängdsfördelningarna är olika. Detta fenomen kal-las metamerism. (se 6.8)

Det sätt ögat ser ljus på kan förenklat beskrivas som enmultiplikation mellan den infallande ljusintensiteten ochtapparnas tre olika känslighetsfunktioner, våglängd förvåglängd. Detta följs sedan av en summering av alla våg-längder:

∫=λ

λλλ dLELtot )()(

∫=λ

λλλ dMEM tot )()(

∫=λ

λλλ dSES tot )()(

E(λ) symboliserar antingen ljuskällan, eller reflektionen:

)()()( λλλ IRE =

Där R(λ) är objektets reflektionsfunktion.

Det är dessa tre tal som beskriver färg i hjärnan, och de treekvationerna skulle kunna vara användbara till att uttryckajust färg, om konernas exakta känslighetsfunktioner varkända. De har dock, genom experiment och tester, kunnatersättas med tre andra väldefinierade känslighetsfunktio-ner, r(λ), g(λ) och b(λ). (Fig. 6)

Bilden visar att det förkommer negativa värden. Det bety-der att de valda grundfärgerna inte kan reproducera allafärger. Genom linjär transformation försvinner dock pro-blemet med negativa värden (Fig.7):

=

−

−

−

)()()(

99,001,0001,081,018,020,031,049,0

)(

)(

)(

λλλ

λ

λ

λ

b

g

r

z

y

x

Från dessa funktioner kan någonting som kallas tristimu-lusvärden räknas fram:

Fig. 6. Känslighetsfunktionernar(λ), g(λ) och b(λ).

r(λ)g(λ)b(λ)

Fig. 7. Känslighetsfunktionernax(λ), y(λ) och z(λ).

x(λ)y(λ)

z(λ)


42

∫=λ

λλλλ dxIRkX )()()(

∫=λ

λλλλ dyIRkY )()()(

∫=λ

λλλλ dzIRkZ )()()(

∫=

λ

λλλ )()()(

100

dyIk

Färg mäts genom att mäta upp X, Y och Z. Antingen di-rekt med färgfilter, som har samma karaktäristik somkänslighetskurvorna x, y och z, eller genom att mäta denspektrala intensitetsfördelningen med en fotospektrometeroch sedan beräkna X, Y och Z.

X, Y och Z är normaliserade så att en fullständigt vit ytaalltid ger Y = 100. Detta är dock inte det bästa sätt att be-skriva färg. Färg beskrivs lättast av ljushet, kulör ochmättnad, vilka saknar enkel motsvarighet i X, Y och Z.Dessa koordinater kan därför omformas till enklare mäte-tal. Ett bra sätt är att använda Y som ett mått på ljushetenoch sedan skapa talen x och y från X, Y och Z:

ZYXX

x++

=

ZYXY

y++

=

Detta är grunden till färgrymden CIExyY. Om Y hållskonstant går det att illustrera detta i ett tvådimensionelltxy-kromaticitetsdiagram. (Fig. 8)

Diagrammet visar alla tänkbara färgupplevelser, och desskrökta kontur med siffror anger var olika rena våglängderplaceras i xy-koordinater. Blandningar av två olika våg-längder hamnar längs räta linjer mellan de ingående våg-längderna, och blandningar av flera olika våglängderkommer att finnas innanför den månghörning som bildasdå de olika ingående våglängderna används som hörn-punkter.

Mitt i diagrammet ligger vitpunkten, även om Y ökar ellerminskar (diagrammet blir ljusare respektive mörkare).Färger på motsatta sidor om vitpunkten kallas komple-mentfärger.

Fig. 8. Tvådimensionellt xy-kromaticitets-diagram.


43

Ett kromaticitetsdiagram är bland annat användbart förvisualisering av olika mediers färgomfång vid färgrepro-duktion (Fig. 9). Som synes är det relativt stor skillnad påen datorskärms färgomfång jämfört med det antal färgersom går att få vid tryck. På en datormonitor av bra kvalitetgår det att visa 16,7 miljoner färger, av vilka ögat kan upp-fatta ca 8 miljoner, och vid tryck går det att reproducera 5000 färger. [ 5 ] [ 6 ]

6.2. CIELABGenom XYZ-värdena går det att få färgrymden CIELAB:

≤

⋅

>

−

⋅

=

008856,0,3,903

008856,0,16116

*

3/1

nn

nn

YY

YY

YY

YY

L

−

⋅=

nn YY

fXX

fa 500*

−

⋅=

nn ZZ

fYY

fb 200*

≤+

>=

008856,0,11616

787,7

008856,0,)(

3/1

xx

xxxf

Xn, Yn och Zn är vitreferensens XYZ-värden.

Dessa formler är inte fysikaliskt motiverade, utan detta ärbara ett bra sätt att få en perceptionellt homogen färgrymd,som har flera fördelar när det gäller att beskriva färger(Fig. 10):

• Vitpunkten ligger på L*-axeln, eftersom X = Y = Z geratt a* = 0 och b* = 0.

• Axlarna för a*, respektive b*, motsvarar perceptuelltenkla egenskaper. Ett högt värde ger för a* en rödaktigfärg och för b* en gulaktig. Negativt värde för a*upplevs som grönaktigt medan ett negativt värde förb* anger att det rör sig om en blåaktig färg.

• Formlerna är valda så att en enhets avstånd åt vilkethåll som helst i L*a*b*-rymden motsvarar, för ögat,minsta uppfattningsbara färgskillnad.

Ljushet

Röd

a*

Grön

Gul

Blå

b*

Fig. 10. CIELab-rymden.

Fig. 9. Färgomfång för olikareproduktionssätt.

L*


44

Färgskillnaden beräknas på följande sätt:

( ) ( ) ( )212

212

212 bbaaLLE −+−+−=∆

CIELAB används med fördel i samband med subtraktivfärgreproduktion.

6.3. FärgreproduktionDe tre grundläggande sätten att reproducera färg är:

• Additiv färgreproduktion• Subtraktiv färgreproduktion• Rasterreproduktion

Dessa metoder försöker inte återge den ursprungligaspektrala intensitetsfördelningen, utan utnyttjar det faktumatt ögat och hjärnan ser färg med tre känslighetsfunktio-ner. För att få rätt färgintryck räcker det alltså med att fär-gen som återges ger samma respons i hjärnan, som origi-nalfärgen ger.

Vid färgreproduktion brukar tre eller fyra primärfärgeranvändas och vid olika blandningar av dessa går det attåterge de flesta synliga färger.

6.3.1. Additiv reproduktion

Additiv färgreproduktion används bland annat av bild-skärmar (Fig. 11) och vid ljussättning av teaterscener.Metoden kallas additiv för att ljus av primärfärgerna rött(R), grönt (G) och blått (B) adderas till svart i olika kom-binationer, och av olika grad (Fig. 12):

)()()()( λλλλ BGR IbIgIrI ⋅+⋅+⋅=

1,,0 ≤≤ bgr

I(λ) är den intensitetsfördelning som når ögat.IR(λ), IG(λ) och IB(λ) är primärfärgernas intensitetsfördel-ningar.r, g och b beskriver primärfärgernas grad av styrka.

Då två av r, g och b är lika med noll och en är lika med ett,erhålls de mättade färgerna:Fig. 12. Additiv färgåtergivning.

Fig. 11. Kraftig förstoring avbildskärm.

R

Y

GCB

M


45

(0 0 0) = svart(1 0 0) = röd(0 1 0) = grön(0 0 1) = blå(0 1 1) = cyan(1 0 1) = magenta(1 1 0) = gul(1 1 1) = vit

Det går att omvandla den slutliga intensitetsfördelningentill XYZ-koordinater, vilket ger en koppling mellan färg-angivelsen med talen r, g och b, och färgupplevelsen mätt iX, Y och Z. Det enklaste sättet att göra detta är att först tafram XYZ-koordinaterna för R, G och B, och sedan be-räkna blandningen av dem:

BGR

BGR

BGR

ZbZgZrZ

bgrYbYgYrY

XbXgXrX

⋅+⋅+⋅=≤≤⋅+⋅+⋅=

⋅+⋅+⋅=1,,0

6.3.2. Subtraktiv reproduktion

Subtraktiv reproduktion utgår från vitt, där sedan olikavåglängdsområden dras ifrån för att få önskad färg. Pri-märfärger i detta fall är cyan (C), magenta (M) och gult(Y). Dessa färger är komplementfärger till R, G och B,vilka kan erhållas genom att blanda C, M och Y två ochtvå. En mycket enkelt beskrivning för hur subtraktiv färg-reproduktion fungerar är att genom att lägga till önskadmängd av C, M och Y till vitt, subtraheras motsvarandemängd R, G och B från en RGB-blandning (Fig. 13):

W + Y + C = GRGB – B – R = G

W + M + C = BRGB – G – R = B

W + M + Y = RRGB – G – B = R

W + Y = YRGB – B = RG = Y

W + M = MRGB – G = RB = M

W + C = CRGB – R = GB = C

W + Y + M + C = KRGB – B – G – R = 0 = K

W = vittK = svart

Fig. 13. Subtraktiv färgåtergivning.

B R

M

YGC


46

Det som egentligen sker är att vissa våglängder i det in-fallande ljuset absorberas av ett färgfilter (primärfärgerna).Denna filtrering kan ske på två sätt. Det första är det sättsom exempelvis diabilder fungerar på. Det kallas trans-mission (Fig. 14), och fungerar så att en ljuskälla belyserfärgfiltret från ett håll, och de passerande våglängdernareproducerar färgen på motsatta sidan. Det andra sättet ärreflektion, och bland annat färgfoton och målarfärg funge-rar enligt den principen (Fig. 15). Ljus belyser en yta, vis-sa våglängder absorberas och de övriga reflekteras tillba-ka.

Följande ekvationer beskriver subtraktiv färgblandningoch det är filterfunktionen som bestämmer vilka vågläng-der som ska absorberas och vilka som får passera färgfilt-ret obehindrat:

)()()(

)()()(

0

0

λλλλλλ

RII

TII

⋅=⋅=

I(λ) är den intensitetsfördelning som når ögat.I0(λ) är den vita ljuskällans ursprungliga intensitetsfördel-ning.T(λ) är filterfunktionen vid transmission.R(λ) är filterfunktionen vid reflektion.

Ska flera primärfärger blandas erhålls blandfärgens filter-funktion genom enkel multiplikation av de ingående fär-gernas filterfunktioner. Vid reflektion ser det till exempelut på följande sätt, då cyan och magenta blandas:

)()()( λλλ MCCM RRR ⋅=

6.3.3. Rasterreproduktion

Rasterreproduktion är den mest komplicerade metoden avde tre, och ger upphov till ett mellanting mellan additivoch subtraktiv reproduktion. Den används då utenheten ärbegränsad till att bara kunna placera färg eller ej i enpunkt, inte bestämma dess tjocklek. Det gäller de flestatryckmetoder och digitala skrivare. Detta går att läsa omlängre fram. (Se 6.4.4)

I0(λ)

T(λ)

I0(λ)⋅T(λ)

Fig. 14. Transmission av ljus.

I0(λ)

R(λ)I0(λ)⋅R(λ)

Fig. 15. Reflektion av ljus.


47

6.4. RastreringEtt svartvitt fotografi består inte bara av svart och vitt,utan även av en mängd mellanliggande gråtoner. Ska dettafotografi reproduceras via tryck måste rastrering tillämpas.

Tryckning är binär, tvåvärd, vilket innebär att det bara gåratt återge antingen svart eller vitt, inga gråtoner. Det gårtrots detta återge någonting som uppfattas som gråskala,genom att använda areamodulation. Det innebär att dendel av pappret som ska vara täckt av färg trycks med småprickar, rasterpunkter. Vid ljusa toner trycks endast enliten del av pappersytan och mörka toner återges genomatt en stor del av ytan blir täckt med färg. Genom att varie-ra yttäckningsgraden går det alltså att få en varierandegråskala.

Detta är möjligt tack vare att ögat har dålig upplösnings-förmåga och uppfattar ett tonmedelvärde. Denna gråtons-upplevelse är en kombination av betraktarens avstånd ochbildelementets storlek.

Rastertonen anges i procent, där 0% betyder att pappret ärotryckt, och 100% anger att färgen är heltäckande. Ras-tertonvärdet tilldelas i bildhanteringsprogrammet, menrastret i sig skapas i någonting som kallas för RIP, vilkenär den dator som omvandlar ingående bildrepresentationtill en pixeluppbyggd bild. Den kan sedan avbildas på entryckplåt, för att då kunna återges i tryck.

6.4.1. AM- och FM-rastrering

Rastrering kan delas in i två huvudgrupper, amplitudmo-dulerad (AM) och frekvensmodulerad (FM).

6.4.1.1. AM-raster

AM-rastrering kallas även för konventionell rastrering,och innebär att rasterpunkternas storlek varieras, medanfrekvensen hålls konstant. Ju större punkt, desto mörkareyta. (Fig. 16. a)

Rastertätheten, antalet rasterceller per längdenhet, mäts ilpi (lines per inch) och påverkar hur bra detaljåtergivning-en skall vara. Exempelvis blir en bild tryckt med 150 lpimer kontinuerlig än en bild tryckt med 85 lpi. Högre ras-tertäthet kräver dock bättre papper och tryckprocess, änvad lägre rastertäthet gör.

a) b)Fig. 16. a) AM-rastrets samladerasterpunkter.b) FM-rastrets utspridda raster-punkter.

a) b)

Fig. 18. a) Samlade rasterpunkterav olika grader.b) Sprängda rasterpunkter avolika grader.

Fig. 17. a) Exempel på AM-rastrerad bild.b) Exempel på FM-rastrerad bild.

a) b)


48

En rasterpunkt kan vara konstruerad på två sätt. Det går attlåta den vara uppbyggd av närbelägna bildpunkter, samladrasterpunkt (Fig. 18. a och Fig. 19. a), vilken ger sammagrundläggande visuella intryck i alla gråtoner. Det gåräven att försöka sprida ut de svarta bildpunkterna såmycket som möjligt, för att försöka dölja rastermönstret.Den konstruktionen kallas sprängd rasterpunkt. (Fig. 18. boch Fig. 19. b)

6.4.1.2. FM-raster

I FM-rastrering är det frekvensen som förändras, ochstorleken på punkterna hålls konstant (Fig. 16. b). Vidökat antal punkter erhålls en mörkare gråton, vilken blirljusare då punkternas antal minskas. Denna metod kallasäven stokastisk (slumpmässig) rastrering.

En punkt i FM-raster motsvarar en enprocentig punkt iAM-raster med en rastertäthet på 150 lpi. Den är ca 15mikrometer i diameter. En sådan punkt är osynlig förblotta ögat. FM-raster är mycket bättre än AM-raster på attåterge små detaljer och skarpa konturer (Fig. 17). Detställer dock högre krav på tryckprocessen och ger dessut-om större punktförstoring (se 6.7).

6.4.2. Rasterpunkternas form

De rasterpunkter som används mest är runda, kvadratiskaoch elliptiska. De har olika för- och nackdelar och användstill olika typer av bilder. Deras olika egenskaper består tillstor del av att rasterpunkterna möts vid olika procentsatservid AM-raster. Det kan då uppstå en kritisk tonövergång.

Runda punkter möts vid en ton på ca 70 procent. De är braatt använda vid ljusa bilder och mindre bra till bilder meddetaljerade skuggpartier.

Vid kvadratisk form möts punkternas hörn vid en ton på50 procent. Kvadratiska rasterpunkter fungerar bra på bil-der med många detaljer och hög kontrast.

Elliptiska punkter möts vid två olika tonvärden. Först vidca 40 procent och sedan vid ca 60 procent. Denna formpassar bra till bilder som innehåller flera olika typer avobjekt. Kan dock skapa ett oönskat mönster. ([2] sid. 147)

6.4.3. Rastreringsmetoder

Det finns en rad olika rastreringsmetoder, med olika för-och nackdelar vad gäller enkelhet och detaljåtergivning.Här följer förklaringar till de vanligaste.

a) b)Fig. 19. a) Exempel med samladrasterpunkt.b) Exempel med sprängd raster-punkt.

Fig. 20. Tabellrastrering.


49

6.4.3.1. Tabellrastrering

Tabellrastrering fungerar så att originalbilden delas in i ettantal lika stora kvadratiska rasterceller (Fig. 20). I varjerastercell beräknas sedan medelvärdet för grånivån. Dettamedelvärde säger med vilken rasterpunkt, från ett”rasteralfabet”, originalrastercellen skall ersättas. Rastera l-fabetet består av successivt växande punkter.Denna metod behåller den genomsnittliga grånivån i bil-den, men förlorar information om detaljer. För att kom-pensera för detta måste utbilden ha mycket högre upplös-ning än originalbilden.

6.4.3.2. Tröskelrastrering

En metod som behåller detaljer, såsom tunna linjer ochskarpa kanter, bättre än tabellrastrering är tröskelrastrering(Fig. 21). Istället för en fast uppsättning rasterpunkter an-vänds en så kallad tröskelmatris. Värdet för originalbil-dens bildpunkter jämförs sedan en och en med värdet förmotsvarande punkt i tröskelmatrisen. Då bildpunktensvärde är mindre än tröskelvärdet sätts utbildens värde till 0(otryckt yta), annars till 1 (svart yta). Tröskelmatrisen jäm-förs med alla rasterceller över hela originalbilden.

Nackdelen med tröskelrastrering, om den jämförs medtabellrastrering, är att grånivån inte alltid blir exakt. Detövervägs dock av dess detaljåtergivning.

Båda ovanstående metoder kan använda såväl samlad, somsprängd, rasterpunkt.

6.4.3.3. Rastrering med felspridning

Rastrering med felspridning, som även kallas ”error diff u-sion” efter dess engelska namn, ger ett bra resultat medfina detaljer (Fig. 22). Metoden är stokastisk till sin naturoch fungerar så att originalbilden trösklas punktvis mot enförutbestämd tröskel, som ligger någonstans mellan svartoch vitt. Den tar sedan fram storleken av det fel som görsdå representationen sätts till antingen vitt eller svart. Dettafel sprids till intilliggande, otrösklade, pixlar med hjälp avfelspridningskoefficienter (felfilter).

Rastrering med felspridning kan ge ett brusigt intryck.Dock är ögat ganska överseende med detta. Metoden ärdock mer beräkningstung än tabell- och tröskelrastrering,men med dagens utveckling på datorer är det inte längrenågot större bekymmer.

Fig. 21. Tröskelrastrering.

Fig. 22. Rastrering medfelspridning.


50

6.4.4. Rasterreproduktion av färg

Som ovan nämnts används rasterreproduktion av färg dåreproduktionsmetoden är begränsad, som i exempelvisskrivare, kopieringsapparater och vid tryck. Precis som vidrastrering vid tryckning med enbart svart byggs en rastre-rad färgbild upp av en mängd punkter, som vid AM-rasterhar olika storlek och vid FM-raster har olika spridning.Detta sätt att reproducera färg baseras på reflektion av ljussom filtreras, och det går till exempel att använda de treprimärfärgerna cyan (C), magenta (M) och gul (Y), somfärgfilter.

För att förbättra bild- och tryckkvaliteten tillsätts ofta svartfärg. Det är det som i vardagligt tal kallas fyrfärgstryck.Det ger finare svarta och grå partier i bilder. Det ger dess-utom ett tunnare lager färg, vilket medför att det torkarsnabbare och smetning reduceras. Det blir även betydligtbilligare, då svart färg är billigare än kulörta färger.

De fyra färgerna rastreras separat och trycks ovanpå var-andra i olika rastervinklar, och beroende på hur stor del avytan som täcks av respektive färg fås olika färgnyanser.

Rastervinklarna väljs ofta så att den färg som ögat uppfat-tar mest (svart) placeras i den vinkeln som ögat uppfattarsom minst störande (45°), och den färg som ger minst in-tryck (gul) får den vinkel som vanligtvis är den meststörande (0°) ([2] sid. 146). Cyan och magenta trycks se-dan med vinklarna 15° respektive 75°. (Fig. 23)

De fasta rastervinklarna ger ett litet rosettmönster (Fig.24). Det är dock inte speciellt störande, men för att få brabilkvalitet kräver färgbilder högre upplösning än svartvitabilder.

Det är viktigt att använda sig av rätt rastervinklar. Vid valav felaktiga vinklar kan någonting som kallas moiré före-komma. Det är ett oönskat och störande mönster som upp-står i bilden.

6.5. Beräkning av erhållen färgVid beräkning av vilken färg som erhålls vid rasterrepro-duktion av färg, är det viktigt att veta de ingående primär-färgernas tonvärden. Det är dessutom viktigt att vetaXYZ-värdena för alla färgkombinationer som kan uppstå.Dessa mäts först fram, med exempelvis en fotospektro-meter. Sedan beräknas hur stor ytandel varje färgkombi-nation har med hjälp av Demichel-koefficienterna och

Fig. 23. De fyra tryckfärgernasrastervinklar. Svart trycks i 45°,cyan i 15°, magenta i 75° och gulti 0°.

Fig. 24. Rosettmönster utanoch med centrumpunkt.


51

slutligen beräknas den erhållna färgen med Neugebauer-ekvationerna.

6.5.1. Demichel-koefficienterna

Rastervinklarna som används vid AM-rastrering är utpro-vade för att ge en slumpmässig överlapp mellan de olikadelfärgerna. Punkterna har alltså lika stor chans att place-ras på varandra som bredvid varandra. Detta gäller ävenvid FM-rastrering.

Det som då används för att beräkna ytandelarna, Demi-chel-koefficienterna, av de erhållna färgerna är de kändaprocentsatserna för respektive primärfärg. Med tre styckenprimärfärger kan åtta olika färger uppstå:

vit: Aw=(1-ac)(1-am)(1-ay)cyan: Ac=ac(1-am)(1-ay)magenta: Am=(1-ac)am(1-ay)gul: Ay=(1-ac)(1-am)ay

röd: Amy=(1-ac)amay

grön: Acy=ac(1-am)ay

blå: Acm=acam(1-ay)svart: Acmy=acamay

ai=färgens kända procentsats (i=c, m, y)

Då även svart används vid tryckning erhålls 16 olika färg-kombinationer, varav 9 stycken är svarta.

6.5.2. Neugebauer-ekvationerna

Då de olika färgkombinationernas ytandelarna är framräk-nade, samt att deras XYZ-koordinaterna är uppmätta medexempelvis fotospektrometer, återstår bara att räkna framden genomsnittliga färg som alla dessa färgkombinationerbildar. Det vill säga den färg som ögat kommer upplevaytan som blivit tryckt. Detta görs med Neugebauer-ekvationerna och det som fås fram är X-, Y- och Z-värdenför den upplevda färgen:

X=AwXw+AcXc+AmXm+AyXy+AmyXmy+AcyXcy+AcmXcm+AcmyXcmy

Y=AwYw+AcYc+AmYm+AyYy+AmyYmy+AcyYcy+AcmYcm+AcmyYcmy

Z=AwZw+AcZc+AmZm+AyZy+AmyZmy+AcyZcy+AcmZcm+AcmyZcmy

Det går även att beräkna den slutgiltiga färgen i exempel-vis RGB-värden. Då är det R-, G- och B-värden för varjemöjlig färgkombination som ska mätas och sättas in i Ne-ugebauer-ekvationerna.


52

6.6. Litografisk offsettryckningNär det gäller tryckning finns det flera olika sorterstryckmetoder, och flera typer av tryckpressar. Blandtryckmetoder kan nämnas högtryck, djuptryck ochplantryck (Fig. 25), och bland tryckpressar finns till ex-empel digelpress, cylinderpress och rotationspress. (Fig.26)

Vid dagstidningstryck används vanligtvis något som kallaslitografisk offsettryckning (Fig. 27), och det kan kortastbeskrivas att det är indirekt plantryck i rotationspress.Tryckförfarandet ser ut enligt följande:

• Tryckplåten som används är en tunn och slät alumini-umplåt, vilken fästes runt tryckcylindern. Innan dengör det har en vattenavstötande beläggning appliceratspå valda delar av plåten yta.

• När sedan tryckningen startar fuktas plåten av ett fukt-verk. Vattnet lägger sig endast i de delar som inte harbehandlats med den vattenavstötande beläggningen.

• Efter det går plåten förbi ett färgverk, som färgar inplåten. Färgen fäster bara på de icke fuktade områdenaav plåten.

• Sedan passeras offsetcylindern, som är beklädd med engummiduk. I detta moment avsätts färgen från tryck-cylindern till offsetcylindern.

• Vid ytterligare rotation passerar så gummidukens färgpappersbanan, och tryckning sker.

Offsettryckpressar kan ha olika utseende och egenskaper,beroende på önskat tryckresultat. Till exempel kan tryck-och offsetcylindrar placeras på båda sidorna av pappers-banan, så att det trycks på båda sidorna samtidigt. Fleracylindersystem kan dessutom placeras efter varandra, vil-ket används vid flerfärgstryck.

Fördelar med litografiskt offsettryck är bland annat att detgår fort, tryckplåten blir rättvänd i stället för spegelvändoch gummiduken gör att det går att trycka på lite ojämnaytor med ganska gott resultat.

Nackdelarna ligger i användandet av vatten. Färgvalsen targärna upp vatten från tryckplåten, vilket försämrar färgensegenskaper. Dessutom suger pappret åt sig vatten, och detgör att pappret vidgar sig och att det blir svårare med re-gisterhållningen.

Infärgningsrulle

PapperTryckplåt

Tryckplåt

Papper

Papper

Mottryckcylinder

Tryckcylinder

Fig. 26. a) Digelpress.b) Cylinderpress.c) Rotationspress.

c)

b)

a)

b)

c)Fig. 25. a) Högtryck.b) Djuptryck.c) Plantryck.

a)


53

På senare år har det kommit så kallad ”vattenfri” offset.Den har dock inte blivit så vanlig ännu. Visserligen kandet uppstå problem, med exempelvis kylningen, då intevatten används. Fördelarna väger dock tyngre än nackde-larna.

6.7. PunktförstoringVid tryckning av rastrerade bilder förekommer någontingsom kallas punktförstoring. Det är när rasterpunkterna, iolika moment vid reproduktionen, blir större än vad de varfrån början. Hur mycket större beror på de olika enheternasom ingår i tryckprocessen. I vilket fall som helst påverkarpunktförstoring en bild så att den blir mörkare än original-bilden.

Punktförstoring kan delas upp i två olika typer, mekaniskoch optisk. Den totala punktförstoringen är sedan en addi-tion av dessa båda:

optmektot aaa ∆+∆=∆

Där

originaltrycktmek aaa −=∆

och

trycktuppmättoptisktopt aaa −=∆

Den optiskt effektiva arean kan då beskrivas som:

totoriginaltot aaa ∆+=

6.7.1. Mekanisk punktförstoring

Mekanisk punktförstoring innebär att den runda och finarasterpunkten får en ojämn kant och större yta, och uppstårförst och främst i tryckmomentet (Fig. 28). I offsettryck-ning pressas färgen i rasterpunkterna ut vid två tillfällen.Först när färgen överförs från tryckplåten till gummidukenpå offsetcylindern och sedan när färgen trycks på pappret.Saker som påverkar punktförstoringen är:

Mottryckcylinder

Papper

Tryckcylinder

Offsetcylinder

FärgverkFuktverk

Fig. 27. Litografisk offsettryckning.

Fig. 28. Mekanisk punktförsto-ring. Vänstra punkten visar öns-kad form och storlek och den hög-ra punkten visar vad som erhållsefter tryckning.


54

• färgfilmens tjocklek• tryckets hårdhet• balans mellan färg och fukt• färgegenskaper• tryckhastighet• papprets ytråhet och uppsugningsförmåga• friktion• temperatur• gummidukens hårdhet• hyssning, dubblering och smetning

Rasterpunkternas storlek påverkas även vid tryckplåts-framställning med film. Användandet av negativ film bi-drar till punktförstoring vid plåtexponeringen och positivfilm ger punktförminskning. ([2] sid. 220)

6.7.2. Optisk punktförstoring

Optisk punktförstoring är någonting som uppstår vid be-traktning av en tryckt bild. Den uppkommer på grund avatt ljus inte enbart reflekteras på pappersytan, utan äveninifrån pappret. Om ljus som är riktat mot en tryckt bildgår in i pappret på en otryckt yta kan det byta riktning fle-ra gånger i pappersämnet (Fig. 29). Om ljuset reflekterastillbaka genom en otryckt del av pappersytan sker det obe-hindrat. Om ljuset däremot försöker lämna pappret via entryckt yta blir det försvagat och punktförstoring uppstår.

Det går kort och gott att säga att optisk punktförstoring ärden tryckta punktens skugga (Fig.30), vilken gör bildenmörkare. ([1] sid. 32)

6.7.3. Kompensering av punktförstoring

För att ge tryckta bilder korrekt utseende vid reproduktionmåste trycket kompenseras för punktförstoringens inver-kan. Det görs genom att originalbilden, med känd storlekpå bildpunkterna, återges under samma förhållanden somden slutgiltiga reproduktionen kommer att ske. Dentryckta bildens storlek på bildpunkterna mäts och jämförsmed originalbildens storlek på respektive bildpunkter. Detgår då att se hur mycket tonvärdena i originalbilden måsteminskas, för att sedan ge en så korrekt reproducerad bildsom möjligt. För att lättare illustrera punktförstoring gårdet att fram en punktförstoringskurva (Fig. 31). Det går dåatt se att tonåtergivningen vid reproduktionen är olinjär,vilket betyder att det blir olika mycket punktförstoring förolika tonvärden. Det går på punktförstoringskurvan ävenatt se vilket tonvärde som skall anges för respektive ton,för att rätt kompensation ska kunna göras.

100%

76%

0%

27%

50% 100%

50%

In

Ut

Fig. 31. Punktförstoringskurvanvisar att tonåtergivningen ärolinjär. Vill exempelvis en 50-procentig ton fås i den återgivnabilden skall en 27-procentig tonanges i originalbilden.

Fig. 29. Ljusets olika vägar iett tryckmedium.

Fig. 30. Optisk punktförstoring.


55

Viktigt att komma ihåg är att så fort återgivningsmetodenförändras, eller något av de ingående ämnena byts ut,måste ny kompensation göras.

Nämnas bör också att punktförstoring inte enbart är ennackdel. Den ökar faktiskt färgomfånget och antalet åter-givningsbara gråskaletoner, då det skapas fler storlekar pårasterpunkterna, än de som stegvis skapas vid rastreringen.

6.8. Metamerism och rätt ljusförhållandeVilket har nämnts tidigare kan två skilda ljus med olikavåglängdsfördelningar uppfattas som samma färg. Dettakallas metamerism (se 6.1). Under ett ljusförhållande kantvå färger uppfattas som identiska och med ett annat ljuskan de skilja sig kraftigt åt. Därför är det viktigt att hakorrekt ljusförhållanden när bilder skall betraktas ochanalyseras visuellt ([4] sid. 40 och [7]):

• Färgtemperatur: 5000 K• Ra-index (Kulöråtergivningsindex): större än 90• Ljusstyrka för genomsiktsljus: Luminans 1400 ± 300

candela/m2

• Ljusstyrka för överljus: Illuminans 2000 ± 500 lux• Förhållandet mellan det svagaste ljuset och det star-

kaste ljuset får inte överstiga 75%

Finns det inte tillgång eller ekonomi till diverse mätutrust-ning kan någonting som kallas GATF/RHEM Light Indi-cator vara ett alternativ för att kontrollera att ljuset är kor-rekt (Fig. 32). Det är ett tryckt färgfält med homogen ku-lör då ljuset är riktigt. Det ger dessutom en indikation omvilken typ av felaktigt ljus det rör sig om, då standardise-rad belysning inte används.

6.9. DensitetEn reproducerad bilds resultat är beroende av den trycktafärgens densitet, vilket är ett mått på färgens förmåga attabsorbera ljus. Ju mer ljus som absorberas av en färg destohögre blir dess densitet, vilket leder till ett mörkare resul-tat. Densiteten beskriver på så sätt färgens mörkhet, ochden påverkas av:

• färgens tjocklek• färgpigmentets koncentration• balans mellan färg och fukt• tryckets hårdhet

Fig. 32. GATF/RHEM LightIndicator.


56

Det är viktigt att försöka hålla så korrekt och jämn densitetsom möjligt på hela tryckytan, annars uppstår färg- ochtonskiftningar. För hög densitet leder till ickekompenseradpunktförstoring, dålig kontrast och onödigt stor färgåt-gång. Det kan ibland även resultera i torkningsproblemoch smetning. Vid för låg densitet blir färgerna matta ochbleka.

Vad som är korrekt densitet är olika, främst beroende påvilken typ av papper som används vid tryckningen. Fördetta finns det diverse riktlinjer och ISO-normer. Viddagstidningstryck finns exempelvis följande rekommen-dationer ([4] sid. 44):

Cyan: 0,90 ( ± 0,10) DMagenta: 0,90 ( ± 0,10) DGul: 0,90 ( ± 0,10) DSvart: 1,10 ( ± 0,10) D

För högkvalitativt papper ligger rekommenderade densi-tetsvärden på ungefär det dubbla.

Dessutom bör varje tryckeri testa sig fram till vad som ärdet bästa för sin egen utrustning.

Vid flerfärgstryck kan det vara svårt att få en bra densi-tetsbalans mellan de ingående färgerna, eftersom de juste-ras individuellt. När färger trycks på varandra är det ävensvårt att både mäta och visuellt bedöma dess densitet. I defall det är möjligt används någonting som kallas för mät-strip, vilket är en rad färgfält som trycks vid kanten påpappret. En sådan mätstripp är väldigt användbar till attmäta och kontrollera olika kvalitetsparametrar. Däriblanddensiteten.

6.9.1. Densitometer

För mätning av bland annat densitet används densitometer.Det är ett bra komplement till den visuella bedömningen.När ögat ser ton- och densitetsvariationer kan densitome-tern ge ett numeriskt värde, vilket kan fungera som rikt-linje vid justering.

Det finns två typer av densitometrar. Den ena är transmis-sionsdensitometer och den mäter hur mycket ljus som pas-serar genom film. Den andra kallas reflektionsdensitome-ter och är den som används vid tryckning. Den mäter hurmycket av det ingående ljuset som reflekteras tillbaka frånen tryckt yta. Det är reflektionsdensitometern som kom-mer att beskrivas nedan.


57

Densitometern skickar vitt ljus genom en lins, som fokuse-rar ljuset på den tryckta ytan. Ljuset går även genom ettfärgfilter som är komplementfärgen till den färg som mäts.På grund av den tryckta färgens tjocklek och pigmentkon-centration absorberas en del av det ingående ljuset. Restenreflekteras tillbaka i en vinkel på 45°, där det går genomen lins och blir fokuserat i en mottagare (Fig. 33). Denreflektans som tas emot upplevs, tack vare färgfiltret, somnågon grad av svart och jämförs med en referensreflektans(Fig. 34). Logaritmen av deras förhållande tas sedan framenligt följande:

−=

010log

RR

D

R = reflektans i det mätta områdetR0 = referensreflektans, ofta otryckt pappersyta

Resultatet visas i densitometerns display.

Dock är det inte bara densitet som kan mätas med densi-tometer. Även punktförstoring, trappning och färgnyansfelgår att få fram med hjälp av en sådan.

6.9.2. Polarisationsfilter

Vid mätning av densitet är det viktigt att komma ihåg attvåt färg och torr färg ger olika utslag i densitometern. Färghar högre densitet när den är våt, än när den har torkat.Detta kan åtgärdas genom att ljuset i densitometern fårpassera två tvärställda polariseringsfilter. Det resulterar islutändan i att våt färg mäts på samma sätt som torr.

6.10. TrappningNågonting annat som påverkar slutresultatet av en trycktbild är det som kallas trappning. Det uppkommer när flerafärger trycks på varandra utan att hinna torka, vilket ärnormalt vid offsettryckning. Färg fäster betydligt bättre påtorrt papper än på fuktig färg, vilket leder till att lagret avden färg som trycks på en annan färg blir tunnare än tänkt,och då får lägre densitet (Fig. 35). Detta påverkar denslutliga färgupplevelsen. (Fig. 36)

Trappning kan dock mätas och beräknas enligt följandeformler ([2] sid. 223 och [3] sid. 104-105):

Fig. 33. Enkel beskrivningav en densitometer.

Fig. 34. Komplementfärgsfiltretgör att det reflekterade ljuset tol-kas som någon grad av svart.

Fig. 35. Trappning sker på grund avatt färg inte fäster riktigt bra på icketorkad färg.


58

• Tryck med två färger på varandra:

%100[%]2

1212 ⋅

−= +

DDD

FA

D1+2 = densiteten för de båda färgerna tryckta på varandraD1 = densiteten för den färg som trycktes förstD2 = densiteten för den färg som trycktes sist(All densitet mäts med den andra färgens filter i densito-metern.)

• Tryck med tre färger på varandra:

%100[%]3

213213 ⋅

−= +++

DDD

FA

D1+2+3 = densiteten för de tre färgerna tryckta på varandraD1+2 = densiteten för de två första färgerna tryckta på var-

andraD3 = densiteten för den tredje tryckta färgen(All densitet mäts med den tredje färgens filter i densito-metern.)

Fig. 36. Trappning bidrar tillnyansfel.


59

6.11. Teknisk data6.11.1. Densitometer

Gretag D19C

Ljuskälla: Glödlampa på ca 3000 KMätgeometri: 0° / 45°Densitetsstandard: DIN 16536Mätområde: 0.00 – 2.20 DNoggrannhet: ± 0.01 D (densitet) ± 1% (punktarea)Mätyta: ∅ 3.6 mmPolarisationsfilter: 2 stycken linjära

6.11.2. Fotospektrometer

Gretag Macbeth, SpectroScan

Belysning: D65Betraktningsvinkel: 10°Densitetsstandard: DINVitpunkt: Absolut vittFilter: UV


60

6.12. Mätresultat från mätomgång 16.12.1. Översikt för respektive gråbalk

Gråbalk 1Mätning 1 Mätning 2 Förändring

C (CMY) Median 0,22 0,21 -0,01Medelvärde 0,2200 0,2105 -0,0096Intervall 0,20-0,25 0,19-0,24 -0,03-0,00

M (CMY) Median 0,22 0,21 -0,01Medelvärde 0,2182 0,2109 -0,0073Intervall 0,19-0,25 0,17-0,25 -0,02-0,00

Y (CMY) Median 0,24 0,24 0,00Medelvärde 0,2418 0,2391 -0,0027Intervall 0,21-0,31 0,20-0,31 -0,01-0,01

K (CMY) Median 0,23 0,23 -0,01Medelvärde 0,2350 0,2291 -0,0059Intervall 0,22-0,27 0,20-0,27 -0,02-0,01

C (GRÅTON) Median 0,24 0,23 -0,01Medelvärde 0,2459 0,2355 -0,0105Intervall 0,22-0,29 0,20-0,27 -0,02-0,00

M (GRÅTON) Median 0,23 0,22 -0,01Medelvärde 0,2273 0,2181 -0,0091Intervall 0,19-0,27 0,18-0,25 -0,02-0,00

Y (GRÅTON) Median 0,23 0,23 -0,01Medelvärde 0,2355 0,2273 -0,0082Intervall 0,20-0,28 0,19-0,27 -0,02-0,00

K (GRÅTON) Median 0,22 0,21 -0,01Medelvärde 0,2232 0,2145 -0,0086Intervall 0,19-0,26 0,18-0,25 -0,02-0,01


61












M (CMY) Median 0,23 0,23 0,00Medelvärde 0,2246 0,2205 -0,0041Intervall 0,18-0,25 0,16-0,25 -0,03-0,01


K (CMY) Median 0,25 0,25 0,00Medelvärde 0,2509 0,2455 -0,0055Intervall 0,20-0,28 0,18-0,28 -0,03-0,01

C (GRÅTON) Median 0,28 0,27 0,00Medelvärde 0,2741 0,2727 -0,0014Intervall 0,22-0,31 0,21-0,31 -0,02-0,02

M (GRÅTON) Median 0,26 0,26 0,00Medelvärde 0,2564 0,2555 -0,0009Intervall 0,20-0,28 0,20-0,29 -0,02-0,02

Y (GRÅTON) Median 0,26 0,27 0,00Medelvärde 0,2623 0,2632 0,0009Intervall 0,21-0,29 0,20-0,30 -0,01-0,02

K (GRÅTON) Median 0,26 0,25 0,00Medelvärde 0,2550 0,2532 -0,0018Intervall 0,20-0,29 0,20-0,29 -0,02-0,02


62











C (CMY) Median 0,22 0,22 0,00Medelvärde 0,2196 0,2191 -0,0005Intervall 0,19-0,24 0,18-0,24 -0,03-0,01

M (CMY) Median 0,24 0,24 0,00Medelvärde 0,2327 0,2314 -0,0014Intervall 0,20-0,27 0,19-0,27 -0,02-0,01

Y (CMY) Median 0,26 0,27 0,00Medelvärde 0,2664 0,2705 0,0041Intervall 0,24-0,30 0,24-0,30 -0,01-0,03

K (CMY) Median 0,25 0,25 0,00Medelvärde 0,2482 0,2473 -0,0009Intervall 0,22-0,28 0,20-0,28 -0,02-0,02


M (GRÅTON) Median 0,27 0,26 0,00Medelvärde 0,2691 0,2664 -0,0027Intervall 0,23-0,32 0,23-0,31 -0,02-0,01

Y (GRÅTON) Median 0,28 0,27 0,00Medelvärde 0,2773 0,2764 -0,0009Intervall 0,24-0,33 0,24-0,32 -0,03-0,02



63

6.13. Mätresultat från mätomgång 26.13.1. Översikt för respektive gråbalk


C (CMY) Median 0,11 0,11 0,01Medelvärde 0,1085 0,1138 0,0054Intervall 0,09-0,45 0,09-0,16 -0,01-0,02

M (CMY) Median 0,13 0,14 0,00Medelvärde 0,1323 0,1362 0,0038Intervall 0,11-0,16 0,12-0,17 -0,01-0,02

Y (CMY) Median 0,10 0,10 0,00Medelvärde 0,1000 0,1046 0,0046Intervall 0,08-0,12 0,09-0,12 0,00-0,02

K (CMY) Median 0,14 0,14 0,00Medelvärde 0,1431 0,1454 0,0023Intervall 0,12-0,18 0,12-0,19 -0,01-0,01






64








Y (GRÅTON) Median 0,15 0,15 0,00Medelvärde 0,1469 0,1469 0,0000Intervall 0,13-0,16 0,13-0,17 -0,01-0,02

K (GRÅTON) Median 0,14 0,14 0,00Medelvärde 0,1369 0,1380 0,0008Intervall 0,13-0,15 0,12-0,16 -0,02-0,02











65





K (CMY) Median 0,12 0,13 0,01Medelvärde 0,1208 0,1262 0,0054Intervall 0,1013 0,1014 -0,02-0,03








Y (CMY) Median 0,10 0,09 -0,01Medelvärde 0,0992 0,0877 -0,0115Intervall 0,09-0,12 0,07-0,11 -0,05-0,02






gråbalans – i praktik och teori18810/fulltext01.pdfgrÅbalans i praktik och teori abstract 1...

Documents