gravfälten vid hjortekrog 1958-1962

en av de största utmaningarna som en mu-seiantikvarie kan ta sig an måste vara a� försöka bearbeta, tolka och avrapportera

en arkeologisk undersökning som någon annan har genomfört. Har då undersökningen dessutom slutförts för närmare e� halvt sekel sedan kan uppgi�en nästan te sig som e� omöjligt uppdrag, åtminstone om det bevarade materialet är minst sagt ski�ande. Hösten 2011 arbetade jag med just e� sådant projekt, a� bearbeta och avrapportera en rad arkeologiska undersökningar som Kalmar läns museums antikvarie K G Petersson genom-förde åren 1958-1963, undersökningar som av olika anledningar inte kom a� bearbetas i en sam-tida rapport. Föremål för undersökningarna var det unika fornlämningsområdet vid Hjortekrog i Törnsfall socken, ca 8 km nordväst om Västervik. Här undersöktes fyra gravfält, RAÄ 131, 142, 143 och 146, samt e� gravröse som anlagts ovanpå en hällristning, RAÄ 144:1-2. Totalt omfa�ade under-sökningarna e� fyrtiotal gravar från brons- och järnålder. Anledningen till a� rapporten nu änt-ligen blir av är delvis a� forskarsamhället under lång tid e�erfrågat en sammanställning av resul-taten, men också a� flera av de fynd som påträffa-des i samband med undersökningarna fortfarande förvaras i rapportmagasinet på Statens Historiska Museum (SHM) i väntan fyndfördelning.

Istället för a� sammanfa�a resultaten från samt-liga undersökningar, så som de presenteras i rap-

porten1, tar föreliggande artikel si� främsta fokus på e� av de undersökta gravfälten, RAÄ 146. Sy�et med artikeln är inte bara a� ly�a fram e� av flera intressanta gravfält i en betydelsefull gravmiljö i Tjust, utan även a� visa svårigheten med a� ta sig an e� material som tidigare har behandlats och tolkats av tre skilda generationers arkeologer, för a� sedan sammanställa och publicera det närmare e� halvt sekel e�er undersökningarnas slut2.

Tre undersökningar – två arkeologerTrots a� underlaget för forskning kring både bronsålder och äldre järnålder i Tjust vid en första anblick kan tyckas obegränsat, är det hi�ills i för-hållande till omfa�ningen både få platser som un-dersökts och lite som publicerats i ämnet3. Främst har forskningen fokuserat på de många och spe-ciella gravfälten, men flera artiklar och rapporter har också publicerats om de många hällristningar och hällbilder som finns i området4.

Gravfältsområdet ligger i Törnsfall socken som är en av Tjustbygdens fornlämningsrikaste med sina drygt 600 registrerade fornlämningar5. Fram-förallt domineras fornlämningsmiljön av olika typer av gravfält och gravar från brons- och järn-ålder, men här finns även e� stort antal hällrist-ningar och hällbilder registrerade6. Topografin i området kring gravfältet karaktäriseras av den breda grusås som löper i nordvästlig–sydostlig riktning genom området och som under förhis-

Gravfälten vid Hjortekrog 1958–1962

– ULRIKA SÖDERSTRÖM –

70 Västerviks historia • ARKEOLOGI

torisk tid utgjorde en del av det omgivande skär-gårds- och kustlandskapet.

I likhet med fornlämningarna RAÄ 131, 142, 143 samt 144:1-2, kom gravfältet 146 a� hotas av den grus- och sandtäkt som under 1950-talet utvidga-des i allt större skala, bland annat på grund av ar-betet med järnvägen och utbyggnaden av vägnätet som då pågick i närheten. Redan under 1930-ta-let påbörjade fil dr. Harald Hansson, sedermera Stahle, undersökningar av det aktuella gravfältet, men endast e� fåtal av gravarna kom då a� un-dersökas och dokumenteras7. Flera av de senare undersökningarna, vilka genomfördes under pe-rioden 1958-1963, kom till stånd först sedan Hans-son själv, då boende i Västervik, uppmärksammat Riksantikvarieämbetet och Kalmar läns museum på a� fornlämningarna skadats i samband med grustäkterna. Totalt kom e� tjugotal gravar och e� röse som anlagts på en hällristning a� beröras av exploateringarna. De flesta av fornlämningarna undersöktes då helt och togs bort i enlighet med det förordnande som utfärdades av Riksantikva-rieämbetet.

Det för artikeln aktuella gravfältet har alltså un-

dersökts vid tre olika tillfällen under ledning av två olika arkeologer. År 1932 genomförde Hansson den första arkeologiska undersökningen på grav-fältet, då av 3 fyrsidiga, 3 båtformiga och 2 runda stensä�ningar. I samband med avrapporteringen av undersökningarna upprä�ades en gravkarta över fornlämningsområdet vid Hjortekrog, vilka då räknades till e� tre�iotal gravar. De undersökta gravarna beskrevs och tolkades i artikeln Några nya bronsåldersgravar som publicerades i Fornvän-nen 19368.

Under våren 1958 meddelades Riksantikvarie-ämbetet om a� gravfältet 146 hade skadats i sam-band med utvidgning av den täktverksamhet som Kalmar Vägförvaltning enligt e� långvarigt kon-trakt hade tillstånd till a� bedriva i området. Tre grustag hade tagits upp, varav e� mycket djupt, utan a� Riksantikvarieämbetet underrä�ats om a� fornlämningar fanns och påverkades i området. E�ersom grustagen helt kom a� kringskära några av gravarna beslutade Riksantikvarieämbetet a� det var lämpligast ur antikvarisk synpunkt a� de undersöktes och bor�ogs. Fornlämningarna, som undersöktes under överinseende av antikvarie

Figur 1. Karta över området kring Hjortekrog i Törnsfall socken. Här �nns många registrerade fornlämningar, främst i form av gravar av vilka �era har undersökts. Kartöverlägg upprättat av Ulrika Söderström, Kalmar läns museum, 2012.

Ulrika Söderström 71

K G Petersson sommaren 1958, bestod av 2 rösen och 4 stensä�ningar inom samma del av gravfältet där Hansson undersökt gravar 26 år tidigare. Dess-utom påträffades två nya gravar i samband med undersökningen, varför den gravkarta som Hans-son upprä�at ritades om och komple�erades.

När sedan en andra utvidgning av grustäktens östra sida blev aktuell gavs Vägförvaltningen till-stånd av Riksantikvarieämbetet a� ta bort forn-lämningarna med nummer 18–24 inom gravfältet, under förutsä�ning a� y�erligare en arkeologisk undersökning genomfördes. Undersökningstiden omfa�ade e� par veckor i juli och augusti 1962. Totalt undersöktes då 8 gravar; 4 runda stensä�-ningar, 1 skeppssä�ningsliknande anläggning, 1 eventuell rektangulär stensä�ning samt 2 sten-packningar.

Fyra sidor av samma kartaEn av de absolut största utmaningarna med rap-portarbetet var a� gå igenom och reda ut den be-varade dokumentationen från undersökningarna.

I flera fall tycks själva originaldokumentationen tillsammans med beskrivningar av gravarna i form av plan- och profilritningar ha förkommit och fanns inte till hands a� använda som underlag i rapportarbetet. De�a gällde framför allt gravfäl-tet RAÄ 146, där en stor mängd av de handlingar som rörde undersökningen år 1958 saknas. Inte heller finns det en god källa till information i de fåtalet svartvita fotografier som är bevarade i ar-kivet. Samma sak gäller originaldokumentationen och många av de foton som togs i samband med undersökningen år 1962. Likaså saknas de flesta plan- och profilritningarna. Bland handlingarna finns däremot flera sidor handskrivna anteckning-ar i dagboksform, förfa�ade av de arkeologer som var ansvariga för fältundersökningen år 1962, Siv Augustsson och Ebba-Stina Carlsson9. Förhopp-ningen blev då a� det bland dessa anteckningar skulle finnas uppgi�er om gravarna och hur undersökningen genomförts, som sedan skulle kunna användas till rapporten. Så var tyvärr inte fallet. I anteckningarna finns istället förhållande-vis knapphändig information om vilka som var anställda för grovarbete på gravfältet och kortfat-tade beskrivningar av vilka uppgi�er man ägnat sig åt varje dag, vilket på si� sä� gav en intressant inblick i hur arkeologin såg ut på 1960-talet.

Det originalmaterial som till sist gav bäst infor-mation var kartorna. Flera kartor över gravfälten och de omgivande grustagen har ritats upp. Ha-rald Hansson [Stahle] upprä�ade e�er sina under-sökningar åren 1932 och 1936 e� kartmaterial som i sin tur publicerades i Fornvännen 193610. I den första kartan numrerades gravarna inom det aktu-ella gravfältet RAÄ 146 från 1-12 (se figur 2). När sedan Petersson undersökte de intilliggande gra-varna RAÄ 142, 143 och gjorde de första undersök-ningarna på RAÄ 146 korrigerades och komple�e-rades Hanssons karta. Med utgångspunkt i denna fick gravarna nya nummer, från 1–30. Gravarna längst norrut på området började på nummer 1 och sedan fortsa�e numreringen söderut för a� avslutas med nummer 30 längst i sydost. I denna karta fick gravarna på gravfältet RAÄ 146 siffrorna 17-30. Dock upprä�ades även en mindre karta som endast visade gravarna som undersöktes år 1958. Dessa fick nummer som liknande Hanssons, 1-8, även om det då hade tillkommit två gravar som nyupptäckts i samband med utgrävningen (se fi-gur 3.). Därmed kom Hanssons karta och nummer inte a� stämma helt och fullt med den som Peters-son upprä�at.

I brist på originalhandlingar som rörde utgräv-ningsarbetet av det aktuella gravfältet blev istället Dag Widholms avhandling, Rösen, ristningar och

Figur 2. Harald Hanssons karta från undersökningarna åren 1932 och 1936. Ur Fornvännen 1936.


Figur 3. K G Peterssons karta över gravfältet RAÄ 146 från år 1958.


riter från 1998 en värdefull källa till information11. I boken presenteras de flesta av Hjortekrogunder-sökningarna med både resultat och tolkningar av gravfältens sammansä�ning och gravarnas fynd. Informationen om gravarna kommer från det fåta-let handlingar och fotografier som i vissa fall fun-nits a� tillgå i arkiven. I fallet med RAÄ 146, där sådan information saknas, bygger istället uppgif-terna i Widholms avhandling på muntlig informa-tion från K G Petersson själv12.

För a� göra det hela lite mer komplext valde Widholm a� rita upp y�erligare en ny gravkarta över gravfältet, även denna gång med nya siffror; nu delvis hämtade från Hanssons karta, delvis från Peterssons karta (se figur 4). Sannolikheten var tanken a� slå samman kartorna och därmed förenkla redovisningen och sedermera tolkningen av de påträffade lämningarna. Tyvärr inbjuder den nya kartan till mer förvirring än förenkling, dels e�ersom denna inte är den enda som refere-ras till i avhandlingens diskussioner. Istället görs hänvisningar till samtliga kartor, ibland även med korsreferenser. Utan Peterssons ursprungliga, om än korrigerade, karta för ögonen är det närmast omöjligt a� följa med i såväl de anteckningar som gjorts i samband med undersökningarna som i Widholms resonemang och hänvisningar till spe-cifika gravar.

E� exempel på de�a är just redogörelsen för gravarna från 1958 års undersökning. Som ut-gångspunkt använder Widholm Peterssons min-dre karta, i vilken gravarna är numrerade från 1-8 (se figur 3). I beskrivningen av grav nr 6 nämner Widholm a� grav nr 6 inte finns upptagen på gravkartan då anläggningen inte var synlig före gravfältets avtorvning. Anledningen till de�a var a� ”den täcktes till viss del av röset med nr 28 på gravkartan”. Ti�ar man då på Peterssons karta hi�ar man snart grav nr 6, men problem uppstår när man försöker förstå vilken av de andra gra-varna som överlagrade den. Den gravkarta som Widholm refererar till är nämligen inte Peterssons mindre gravkarta, vilket man kan tro när grav nr 6 kallas just för nr 6, utan här hänvisar han till 1958 års korrigerade större karta utifrån Hanssons ori-ginal. Denna är dock inte publicerad i Widholms avhandling utan finns fram till dags dato endast i Kalmar läns museums arkiv. Utan denna blir det alltså svårt a� förstå vilka gravar som egentligen avses och hur de förhåller sig till varandra.

Även med tillgång till samtliga kartor blir de oli-ka generationernas korrigerande av varandras do-kumentationer en snårig historia a� förstå sig på och tolka. Till sist insåg jag a� det enda sä�et a� reda ut förhållandet mellan kartorna och beskriv-

ningarna var a� tejpa upp Hanssons/Peterssons originalkarta från 1958 på väggen och hela tiden ha denna som utgångspunkt för det arbete som väntade mig. Till sist lyckades jag förhållandevis bra med min uppgi�.

En annan nödvändig förutsä�ning för a� arbetet skulle lyckas var tillgången till samtliga fyndlistor och en oumbärlig hjälp från Jessica Hedenskog vid Statens historiska museum (SHM), som utifrån de uppgi�er som jag kunde ge om fynden lyckades identifiera samtliga fyndposter och ställa dem till förfogande för fotografering och dokumentation i samband med rapportarbetet. Samtliga fynd från undersökningarna vid Hjortekrog förvaras idag i SHM:s rapportmagasin.

Bland keramikskärvor och musselskalDe undersökta gravfälten utgör än idag de största undersökta bronsålderskomplexen i nordöstra Småland och resultaten från grävningarna kom-mer under lång tid a� kunna användas som en spännande och innehållsrik referens till andra bronsålders- och järnåldersmaterial.

Alla de undersökta gravfälten har fynd från hela yngre bronsålder med e� mindre antal nedslag i äldre järnålder. Här sticker framförallt fynden från

Figur 4. Den av Widholm upprättade kartan från år 1998.


gravfälten RAÄ 142 och 143 ut med sina daterbara fynd från bl.a. folkvandringstid, ca 375–550 e.Kr. (se figur 5). Röset med den dolda hällristningen, RAÄ 144:1-2, har en mycket spännande och kom-plex sammansä�ning vars motsvarighet i Sverige kanske främst står a� finna i Kiviks- eller Saga-holmsgraven13. Dock finns y�erligare exempel i Tjust, och faktiskt i samma socken, på gravar som anlagts vid och delvis på ristningar14. Hällristning-en under gravröset vi Hjortekrog med sina 20 fi-gurer, varav 18 skepp, har behandlats ingående av Widholm och ges därför inte någon vidly�ig pre-sentation här15. Däremot förtjänar fyndmaterialet en kort genomgång.

Ett röse på en hällristning – RAÄ 144Röset hade två kantkedjor, varav den inre hade en mer oregelbunden form än den y�re. Widholm, som har tolkat konstruktionen, menar a� de�a kan tyda på a� rösets centrala del har anlagts un-der två etapper, där den y�re representerar en sista och senare anläggningsetapp16. Innanför den inre kantkedjan fanns en mi�sten som var place-rad över en del av hällen som hade tydliga brand-skador i form av flagning och sot. Strax väst om mi�stenen påträffades rösets centralgrav som be-stod en kista anlagd av klumpstenar och täckt av en stenhäll. Kistan innehöll brända ben, en pince� av brons och e� bronsfragment med antydan till egg på ena sidan. Det sistnämnda fyndet upptas som en såg i fyndlistan från 196417. Pince�en som låg i gravgömman har daterats till period IV, ca 1100–900 f Kr18 (se figur 6).

E� av de mer anmärkningsvärda fynden var en stor, delvis sönderfallen kruka som också bar spår av a� ha utsa�s för eld (se figur 7-8). Utsidan var på sina håll svärtad och på insidan fanns en svart, sotig beläggning av förkolnat material. Var-ken några brända ben eller andra fynd påträffades inuti krukan.

De�a är väldigt spännande. Keramikkärl som påträffas i bronsåldersgravar i Skandinavien är i

de flesta fall avsedda a� vara en behållare för de brända benen vid en begravning. I det här fallet avviker alltså keramikfyndet på flera sä� från den vanliga fyndbilden i bronsåldersrösen. Främst är det den extrema tjockleken och storleken på kru-kan, där bo�endiametern är ca 28 cm och kärlets väggar som tjockast 2 cm. Sedan är det spåren av eld och den sotiga, organiska beläggningen på in-sidan av kärlet. Till de�a kommer sedan avsakna-den av brända ben eller andra föremål inuti den. Det finns alltså inga tydliga belägg för a� krukan skall ha använts som gravurna.

Redan i samband med utgrävningen 1962 tyck-te man a� anläggningen och dess innehåll avvek från hur bronsåldersgravar vanligen brukar se ut. De dolda hällristningarna och det stora keramik-kärlet, som förmodligen innehållit mat, ansågs snarare peka på a� röset skulle vara e� kultiskt fenomen. Widholm framhåller i sin tur a� gravens rituella kontext är mer komplex än så, e�ersom den innehåller flera komponenter, vilka alla mås-te tas i beaktande när anläggningen ska tolkas19. Bortse� från gravgömmans fynd och det stora ke-ramikkärlet påträffades även en svallad sten med spår av bearbetning, en pilspets i järn med tånge samt en förhållandevis stor mängd keramik i en magrare typ av gods än det stora kärlet (se figur 9). E� annat anmärkningsvärt fynd var de musselskal som påträffades strax nordost om mi�stenen (se fi-gur 10). Således skall keramikkrukan ses i relation till både hällristningen och de övriga föremålen, liksom till själva rösets uppbyggnad, om vi ska kunna närma oss en förståelse för anläggningen.

Även om hällristningsröset på många sä� avvi-ker från den traditionella bilden av hur en brons-åldersgrav i form av e� röse skall se ut är det just de�a, a� man måste se till detaljerna och deras inbördes relation till varandra för a� närma sig förståelsen av helheten, som gör den så lik andra gravfält, exemeplvis RAÄ 146.

Ett gravfält, tre undersökningar – RAÄ 146Gravfältet RAÄ 146 har minst lika många kom-plexa komponenter som det ovan nämnda häll-ristningsröset, även om dessa utifrån se� kan te sig något enklare. Här handlar det främst om de många och varierande gravformerna och deras relation till varandra inom gravfältet snarare än innehållet i dem.

Hanssons undersökningar 1932Vid den första undersökningen som Harald Hans-son genomförde år 1932 berördes 3 fyrsidiga, 3 båtformiga och 2 runda stensä�ningar. Av dessa låg flertalet söder om de gravar som undersöktes

Figur 5. En folkvandringstida �bula i brons från Hjortekrog-gravfältet. Foto: Ulrika Söderström, Kalmar läns museum 2011.


1958. På Hanssons karta anges de som gravarna 7-9 samt 10-12 (se figur 2). Gravarna 7-9 utgjordes enligt Hansson av 3 fyr-sidiga stensä�ningar uppbyggda av klumpstenar och sedan fyllda med mindre stenar och jord20. Må�en var ca 2–3 x 4 x 5 m. Två av stensä�ningar-na innehöll endast en handfull brända ben medan den tredje, nr 9, innehöll keramik som hade strö�s över en 4 x 1,4 m stor yta inne i stensä�ningen. I de�a lager låg en rakkniv av brons som med hjälp av form och dekor med säkerhet kan dateras till period V-VI, det vill säga ca 900–500 f.Kr21 (se figur 11). De övriga gravarna innehöll inga daterbara fynd.

De tre andra gravarna, nr 11-13, utgjordes av 1 rund stensä�ning och 2 skeppsformade stensä�-ningar. Den runda stensä�ningen, nr 12, hade en diameter om ca 3,5 m och enligt Hansson e� litet centralröse innehållande brända ben och keramik

från minst två olika kärl. Keramikskärvorna visar på två olika typer av gods; e� grövre med skrovlig yta och e� finare, glä�at gods. En av mynningsbi-tarna av det senare godset pekar på a� de�a till-hört e� mindre kärl, möjligen en skål, som kanske har använts som lock till det större kärlet av det grövre godset22.

Hansson undersökte sedan två av anläggning-arna inom den del av gravfältet som senare också undersöktes av Petersson 1958. Den ena, nr 3 på Peterssons lilla karta, var en rund stensä�ning i storleken ca 2,5–3 m i diameter. I denna fanns en gravgömma i form av en liten fyrsidig hällkista med taksten. I kistan hade en bikoniskt formad urna med rengjorda, brända ben placerats23. Den andra graven, nr 5 på Peterssons lilla karta, var en skeppsformad stensä�ning som var samman-byggd i relingen med kantkedjan till det stora rö-set nr 2 i söder. Denna innehöll enligt Hansson, i

Figur 6-11. Fynd från gravröset RAÄ 114. Foto: Ulrika Söder-ström, Kalmar läns museum 2011.6) Pincett av brons. 7) Det stora keramikkärlet. 8) Musselskal. 9) En del av kärlets buk. 10) Pilspets i järn.Figur 11. Rakkniv av brons från grav nr 9. Foto: Statens histo-riska museum.

6

7

8

10

11

9


likhet med de andra skeppsformade stensä�ning-arna, spridda rengjorda, brända ben men inga övriga fynd24. Enligt Widholm undersöktes även resterna av denna grav på ny� av Petersson 1958, men inga nya fynd skall då ha påträffats25.

Peterssons undersökning 1958Undersökningen år 1958 omfa�ade de sex reste-rande gravanläggningarna i den del av gravfältet som Hansson tidigare berört. Gravkomplexet var mycket koncentrerat på en förhållandevis liten yta. Även här låg många av anläggningarna dikt an varandra och, i likhet med gravarna 1-8, delade några av gravarna kantkedja eller konstruktions-element. Den största anläggningen, röset nr 2 på kartan, hade även här en central roll i komposi-tionen.

Under sina 10 m i diameter och si� 1,5 m höga y�re av sten, dolde röset dubbla inre kantkedjor och flera intressanta fynd. I centrum påträffades e� brandlager med brända ben samt e� säreget miniatyrkärl i bränd lera, dekorerat med finger-nypsavtryck vid mynningen (se figur 12). Kärlet är knappa 4 cm högt, ca 3,5 cm i diameter vid mynningen och avsmalnande mot bo�en med en diameter om ca 2,3 cm. Inga brända ben eller an-dra föremål hade placerats i det lilla kärlet. Från det omgivande brandlagret kunde endast e� bränt benfragment tas tillvara, resterande var för sköra för a� samla in.

Innanför den inre kantkedjan påträffades y�er-ligare rester av två keramikkärl. Med sannolikhet har dessa, e� större och e� mindre, varit placerade antingen ovanpå varandra eller inuti varandra. Resterna av det större kärlet, ca 460 skärvor, sam-lades in och e�er sammanpassning kunde det be-skrivas som e� oornerat, rabbat och förhållande-vis dåligt bränt kärl (se figur 13). Från det mindre kärlet kunde 35 skärvor samlas in från e� oornerat kärl i bikonisk form. Tillsammans med kärlen på-träffades brända ben och e� slaggstycke26.

I den norra delen av röset, under en av den y�re kantkedjans stenar, påträffades ännu en gravgöm-ma innehållande krukskärvor och brända ben. Totalt insamlades 110 odekorerade skärvor, varav några kantbitar som tillhört e� tunt lerkärl med rundad överkant.

Dateringen av röset är inte helt fastlagd men de sammanpassade bitarna från det större, rabbade kärlet har motsvarigheter från bland annat Skåne och Fosie IV-undersökningarna, där kärl av denna typ kan hänföras till yngre bronsålderns period IV-V, ca 1100–600 f.Kr.27

Inom ytan fanns y�erligare e� röse, nr 8 på kar-tan. De�a var betydligt mindre, knappt 0,5 m högt

och ca 5 m i diameter. Här fanns endast en kant-kedja med svagt rektangulär form. I likhet med rö-set nr 2 fanns e� brandlager i rösets centrum, inne-hållande kolbitar och brända ben. Längs med den nordöstra kanten påträffades e� stort antal kera-mikskärvor utspridda på bo�engruset, förmodli-gen tillhörande tre olika kärl. E� par av skärvorna antyder a� e� av kärlen varit skålformat (se även anläggning 4 nedan). Längre ut mot den nordös-tra kanten påträffades en koncentration av brända ben med 14 små bitar hartstätning samt e� litet spjälkat keramikfragment från e� kärl i gråbrunt gods.

Tre av anläggningarna i kompositionen utgjor-des av runda stensä�ningar; grav nr 3 (grävd av Hansson), nr 6 och nr 7. Grav nr 6 var inte synlig innan gravfältet hade avtorvats och rensats, utan doldes till viss del av röset som presenterats ovan. Anläggningen hade en diameter av ca 3–3,5 m. I anläggningens mi� påträffades en möjlig grav-gömma med brända ben, e� ornerat fragment av rörben (ej typbestämt), kolbitar samt en stor mängd keramik, både bitar och fragment. Kerami-ken har tillhört minst två olika kärl. De bitar som kunde passas samman visar a� det ena kärlet hade raka väggar med rabbad utsida, medan det andra kärlet hade en mer bikonisk form och var orabbat. Y�erligare skärvor antyder dock a� det förmodli-gen har funnits fler kärl i graven.

Figur 12. Miniatyrkärl från grav nr 2. Foto: Statens historiska museum.


Grav 7 hade en något större diameter än nr 6, ca 4 m. Även här påträffades en gravgömma i sten-sä�ningens centrum, i form av en grop med e� fåtal krukskärvor och brända ben. Widholm skri-ver a� keramiken sannolikt kommer från en skål av konventionell bronsålderstyp, en sådan som även keramiken från röset nr 8 skulle kunna vara, men utvecklar inte diskussionen om typen vidare.

Söder om gropen fanns y�erligare en koncentra-tion av rengjorda brända ben men inga y�erligare fynd påträffades i anläggningen.

Bland de mer intressanta gravarna i gruppen in-tar nr 4 en särskild plats. Anläggningen tolkades först av Hansson som en skeppsformad stensä�-ning, men vid undersökningen 1958 konstaterades a� graven var närmast rektangulär med må�en ca 3,5 x 2 m. I stensä�ningens fyllning påträffades en rund knacksten i kvartsitisk bergart. Stenen bar spår av slipning.

I mi�en av anläggningen fanns en central grav-gömma i form av en grop innehållande e� brand-lager med kol och brända ben samt e� helt kera-mikkärl liksom delar av minst e� y�erligare kärl och stora mängder småskärvor. När man sortera-de keramikskärvorna kunde det fastställas a� det rörde sig om sammanlagt tre kärl, alla med sanno-likhet skålar av yngre bronsålderstyp (se figur 14).

Av det bevarade materialet a� döma har skålarna varit av samma typ, vilka sedan möjligen placerats ovanpå varandra när de sa�s ner. Därmed har skå-larna använts som både benbehållare och lock.

Y�erligare en rektangulär stensä�ning, nr 1 på Peterssons karta, fanns på platsen. Denna var något större än nr 4 med sina 4,75 x 2,25 m. An-läggningen hade en tydlig kantkedja med större hörnstenar. I mi�en av anläggningen fanns en kista av klumpstenar. Inga fynd hi�ades i kistan men brända ben fanns utspridda i stensä�ningens fyllning. I det nordöstra hörnet av anläggningen påträffades bladet till en rakkniv av brons, som av formen a� döma bör kunna dateras till yngre bronsålder29 (se figur 15).

Peterssons undersökning 1962Vid undersökningen år 1962 berördes återigen RAÄ 146, men nu de å�a gravar som låg längre västerut på gravfältet. Samtliga gravar totalun-dersöktes och togs bort. Även här rörde det sig om en kompakt grupp anläggningar som i viss mån delade kantkedjor. På Peterssons korrige-rade karta från 1958 har anläggningarna num-mer 17-24 och utgörs av 4 runda stensä�ningar, 1 närmast skeppssä�ningsliknande stensä�ning, 1 närmast rektangulär stensä�ning samt 2 sten-packningar. I likhet med 1958 års undersökning saknas mycket av dokumentationsmaterialet och de dagsboksanteckningar som Siv Augustsson och Ebba-Stina Carlsson förde under arbetets gång är mycket kortfa�ade och innehåller inga detaljerade beskrivningar av varken gravarna och fynden30. Med anledning av de�a har även den följande sammanställningen av gravarnas uppbyggnad och karaktär till stor del hämtats från Widholms avhandling31. Uppgi�er om fynden är däremot hämtade från originalmaterialet.

Figur 13. Keramikkärvor från grav nr 2. Foto: Ulrika Söderström, Kalmar läns museum 2011.

Figur 14. Skål från grav nr 4. Foto: Ulrika Söderström, Kalmar läns museum 2011.


Av de många gravanläggningarna var det förhål-landevis få som var fynd- och informationsrika och här särskiljer sig främst de runda stensä�ning-arna i materialet. Grav nr 17 var den största av an-läggningarna med sina 5 m i diameter men låg inte inom själva koncentrationen av gravar utan strax nordväst därom (se figur 4). I uppgi�erna finns inget som berä�ar om hur stensä�ningen var upp-byggd eller var gravgömman påträffades. Fynden bestod av rikliga mängder odekorerad keramik av grovt gods med slät yta samt brända ben. Dock fanns varken mynnings- eller bo�enbitar beva-rade, varför det är svårt a� avgöra om skärvorna härstammar från flera liknande kärl eller e� enda. De�a medför även svårigheter när det gäller da-teringen.

Y�erligare två fyndrika runda stensä�ningar undersöktes på ytan. Grav nr 23 var minst med sina 2 m i diameter och även här bestod fynden av brända ben samt keramik av e� förhållande-vis grovt gods. Bland bitarna fanns både de med skrovlig yta och de med slät yta. Enligt Widholm går det inte a� fastslå en säker datering, men kär-lets något bikoniska form antyder yngre bronsål-der32. Grav nr 24 var den fyndrikaste av de runda stensä�ningarna. I fyndförteckningen finns upp-gi�er om fyra olika fyndposter med brända ben, keramik, kol och hartstätningar. Bland keramiken finns få skärvor som sticker ut bortse� från den i post 24a:2, där keramiken är av e� grovt, gul-brunt gods med slät yta och en av bitarna har ris-tade vertikala linjer (se figur 16). De resterande delarna är svåra a� sammanpassa och kärlformen är därför inte heller lä�bestämd. Widholm har tol-kat skärvan med de ristade linjerna som en del av en mycket bred bandformig hank, som möjligen skulle kunna tillhöra en skål eller en kanna från yngre bronsålder33.

Den sista runda stensä�ningen var grav nr 20, ca 3 m diameter stor. Anläggningen beskrivs dock inte närmare och inga fyndposter finns upptagna i fyndlistan från 196434, vilket gör den anonym i förhållande till övriga gravar.

Resterande anläggningar var mer svårtolkade än de runda stensä�ningarna. Grav nr 18 och 19

utgjordes av två stenpackningar vars typ och ka-raktär inte kunde bestämmas. Från båda gravarna finns tre fyndposter upptagna. Grav 18 innehöll e� lerkärl som enligt uppgi� i fyndlistan upptogs ”i klump”35. Här påträffades även brända ben och fragmenterad keramik. Bland skärvorna fanns en del bo�enbitar och några delar av kärlets skuld-ra, men en bestämning av kärltyp kan inte göras. Grav nr 19 innehöll keramik, brända ben och två små fragment av en hartstätning.

Grav nr 21 upptas i materialet som en oval sten-sä�ning, ca 4 x 2,5 m. Inuti påträffades en grav-gömma med e� tjugotal keramikfragment av e� grovt, svart gods med skrovlig yta samt brända ben. Tre av keramikdelarna har tolkats som tillhö-rande e� dubbelkoniskt kärl36.

Den sista graven, nr 22, en stensä�ning som var närmast rektangulär till formen med må�en 3 x 2 m. Inuti påträffades mycket små fragment av kera-mik av obestämbar karaktär samt brända ben.

Att pussla för framtidenSå här avslutningsvis kan det konstateras a� det inte är en enkel uppgi� a� sammanställa och av-rapportera e� arkeologiskt material där själva undersökningarna slutförts för närmare e� halvt sekel sedan. Inte heller blir uppgi�en enklare om det originalmaterial som bearbetats och tolkats av mer än en generations arkeologer saknas när det är dags a� ta sig an det.

Gravfältet RAÄ 146 har undersökts vid tre tids-mässigt skilda tillfällen, av Hansson 1932 och av Petersson 1958 och 1962. Informationen från gräv-ningarna har sedan bearbetats och tolkats vid åt-minstone tre tillfällen av tre generationers arkeolo-ger; Hansson 1936, Petersson 1962 samt Widholm 1998. De långa intervallerna mellan perioderna när materialet har använts och bearbetats har ty-

Figur 15. Rakkniv av brons funnen i grav nr 1. Foto: Ulrika Sö-derström, Kalmar läns museum 2011.

Figur 16. Keramikskärva med ristade linjer från grav nr 24. Foto: Ulrika Söderström, Kalmar läns museum 2011.


värr inneburit a� originalhandlingar förkommit, kartor har omarbetats och för a� underlä�a för den enskilde forskarens arbete och materialet har sedermera tolkats på det sä� som tiden föreskrev. Allt de�a innebar en utmaning a� handskas med i det arbete som låg framför mig.

Hanssons tolkning av gravfältet RAÄ 146 och de å�a gravar han undersökte var a� själva komposi-tionen på gravfältet, det vill säga kombinationen av de olika gravformerna inom e� och samma gravfält, inte var särskilt anmärkningsvärd. Det som han snarare såg som ny� och spännande var dateringen av två av gravtyperna, nämligen den fyrsidiga stensä�ningen och skeppssä�ningen. Han menade a� e�ersom det stora röset (nr 2) tangeras av den runda stensä�ningen och dessut-om har lånat en kantsten som stävsten åt skeppet (nr 5) så är det ”tämligen säkert, a� hela gravgruppen är samtidig och hör till yngre bronsålder”37.

Precis som Hansson framhåller Widholm möjlig-heten a� flera av de undersökta gravfälten i områ-det har konstruerats just under yngre bronsålder, en bild som fyndmaterialet från några av gravarna också stärker38. Från RAÄ 146 är dessa fynd främst rakkniven från grav nr 1 och de grunda keramik-kärlen med slät utsida och öra från grav nr 4. Men trots a� flera av fynden pekar på yngre bronsålder saknar många anläggningar, och då främst de från Peterssons sista etapp, grund för säker datering. I området finns flera liknande anläggningar med fynd från järnålder, vilket gör a� inslaget av äldre järnålder inte kan uteslutas även i diskussionen kring RAÄ 146.

Gravfältets komposition med e� stort, centralt röse flankerat av flera mindre gravar, rektangu-lära, runda och skeppsformade, är ingen ovanlig syn i den här delen av länet och förekommer även på andra platser i landet, exempelvis på Gotland39. Widholms vidhåller a� Hanssons tolkning, a� dessa typer av gravfält hör hemma i yngre brons-ålder, bör vara riktig, men kronologiskt tycks den här typen av gravfält i flera fall fortsä�a in i äldre järnålder40. Likväl som den kronologiska aspekten är intressant för tolkningen av den här typen av gravfält framstår även frågan huruvida det finns olika former av symboliska u�ryck bakom de oli-ka gravformerna som betydelsefull. Variationsri-kedomen i gravarnas former, förekomsten av e� miniatyrkärl placerat i centrum av det stora röset RAÄ 146 nr 2 och det stora keramikkärlet med det förmodade matoffret från RAÄ 144:1-2 kan ses som e� tecken på a� det y�re symbolspråket var minst lika betydelsefullt som det inre under den period som gravfältet var i bruk. Som jag ser det är det kanske just där man ska börja om man vill

närma sig en djupare förståelse för gravfälten vid Hjortekrog och liknande gravmiljöer på andra håll i Tjust.De undersökta gravfälten utgör i min mening en viktig pusselbit till förståelsen av brons- och järnål-derns varierande gravskick och den värld av ritua-ler och kosmologiska föreställningar som bronsål-dern i Skandinavien uppvisar. Arbetet som jag nu genomfört kommer a� publiceras i en rapport som förhoppningsvis kommer till god användning som utgångspunkt för den framtida forskningen kring brons- och järnålderns gravlandskap i Tjust.

Självklart har mängder av både nya och gamla frågor väckts till liv i samband med rapportarbe-tet. Delar av gravfälten och undersökningarna har behandlats ingående av bl.a. Widholm men vissa frågor väntar fortfarande på sina svar. Vilka var det som begravdes just här; var det vuxna eller barn, eller kanske rent av både och? Varför valde man a� konstruera gravfälten vid Hjortekrog på det sä� man gjorde och vad hade fynd som t.ex. musselskalen i hällristningsröset för betydelse? Hur förhåller sig gravfältet RAÄ 146 till andra lik-nande gravmiljöer och inte minst, till de boplatser som än så länge i stort se� är okända? Några av frågorna får vi kanske aldrig svar på.

Mi� kommande arbete kring Hjortekrogsgrav-fälten tar sin utgångspunkt i några av de frågor som jag har ställt i denna artikel. Forskningsmedel för bl.a. dateringar av benmaterialet från gravarna liksom en djupare analys av keramiken ska för-hoppningsvis leda till a� vi kommer y�erligare en liten bit närmare några av de svar som än så länge ligger där ute och väntar på a� upptäckas.


Referenser

Tryckta källorBjörhem, N & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Bebyggelsen under

brons- och järnålder. Malmö.Bradley, R & Widholm, D. 2007. Bronze Age Cosmology

in the South-West Baltic, a Framework for research. D. Widholm (ed): Stone ships – the Sea and the Heavenly journey. Kalmar Studies in archaeology, vol III. Kalmar.

Broström, S-G., Goldhahn, J. & Ihrestam, K. 2010. Hällristningar i Tjust. Almviksnäs västra i Törnsfalls socken. Botarkrapport 2009-11. (Raä dnr: 326-3642-2010).

Goldhahn, J. 1999. Sagaholm – hällristningar och gravritual. Umeå.

Goldhahn, J. 2005. Kosmologiska mantlar – strödda tankar kring hällbildsforskningens primitiva arv och epistemologi jämte bronsålderns kosmologi. In Situ 2003:9-42.

Goldhahn, J., Broström, S-G., Ihrestam, K., Sevara, C. & Wikell, R. 2011. Törnsfall 107 – hällbilder vid ett röse och ett röse med hällbilder. Kalmar studies in archaeology VIII. Kalmar.

Hansson, H. 1933. Den forntida bebyggelsen. Västerviks historia, del 1: Förhistorisk tid. Västervik.

Hansson, H. 1936. Några nya bronsåldersgravar. Fornvännen 1936, häfte 6.

Larsson. T.B. 1994. Skeppet under bronsåldern. R. Jensen (red): Odlingslandskap och fångstmark. En vänbok till Klas-Göran Selinge. Stockholm.

Magnusson, G. 1989. Småland. S. Jansson, E:B Lundberg & U. Bertilsson (red): Hällristningar och hällmålningar i Sverige. Helsingborg.

Sarsnäs, P. 1994. Hermanstorp under bronsåldern. Kalmar läns museum rapport 1994:6. Kalmar.

Stahle, H. 1970. Särpräglad bronsålder i Tjust och Misterhult. Tjustbygden. Västervik.

Thålin, H. 1948. Stranda härds fornminnen. Stranda Härads Hembygdsförenings årsskrift, bilaga 1947-48. S tockholm.

Thålin, H. 1955. Fornlämningarna i Misterhult. Misterhults socken – den är vår hembygd. Linköping. Widholm, D. 1998. Rösen, ristningar och riter. Lund.

Otryckta källorAugustsson, S & Carlsson, E-S. 1962. Dagboksanteckningar

från gravfältsundersökningar på Raä 144:1 och 146:1. Kalmar läns museums topogra�ska arkiv.

Ekelund, G. 1960. Tjustbygdens forntid. Otryckt licentiatavhandling. Stockholm.

Petersson, K-G. Brev till Riksantikvarieämbetet angående fynd från undersökning av Raä 146:1, grav 1-8, 1958. 25 februari 1960. Kalmar läns museums topogra�ska arkiv.

Petersson, K-G. 1964a. Fyndlista från Raä 146:1, grav 17-24. F528/62. Kalmar läns museums topogra�ska arkiv.

Petersson, K.G. 1964b. Fyndlista från Raä 144:1. F864/64. Kalmar läns museums topogra�ska arkiv.

Noter 1 Se Söderström in print 2012. 2 För övriga redovisningar av gravfältet se Hansson 1936,

Petersson 1958, Augustsson & Carlsson 1962 samt Widholm 1998.

3 Se Hansson 1933, Thålin 1955, Ekelund 1960, Stahle 1970, Widholm 1998, Bradley & Widholm 2007.

4 Se t.ex. Magnusson 1989, Widholm 1998, Broström, Goldhahn, & Ihrestam 2010.

5 Enligt fornminnesregistret FMIS januari 2012. 6 Se t.ex. Broström, Goldhahn, & Ihrestam 2010. 7 Hansson 1936. 8 Hansson 1936:328ff. 9 Augustsson & Carlsson 1962.10 Hansson 1936.11 Widholm 1998.12 Widholm 1998:64ff.13 Se t ex Goldhahn 1999, 2005.14 Se vidare Goldhahn i denna publikation samt i Goldhahn

et al 2011.15 Widholm 1998:71f.16 Widholm 1998:71.17 Petersson 1964a; F864/64.18 Magnusson 1989:79; Widholm a.a.19 Widholm 1998:77.20 Hansson 1936.21 Se Larsson 1994:97.22 Hansson 1936:337 f; Widholm 1998:64.23 Hansson 1936:334.24 Hansson 1936:333-334.25 Widholm 1998:66.26 Petersson 1960: Fynd SHM 26523.27 Björhem & Säfvestad 1993:41ff.28 Widholm 1998:68.29 Widholm 1998:64.30 Augustsson & Carlsson 1962.31 Widholm 1998:68f.32 Widholm 1998:68.33 Widholm a.a.34 Petersson 1964.35 Petersson 1964.36 Widholm 1998:68.37 Hansson 1936:340.38 Widholm 1998:68.39 Söderström 2008.40 Widholm 1998:70.

gravfälten vid hjortekrog 1958-1962

Documents