- Att skriva uppsats - en liten vägledning

“The Archaeologists” av De Chirico

Uppsats (II) i arkeologi Stockholms universitet

VT-13 Sune Student

Handledare: Fredrik Fahlander

2

ATT SKRIVA UPPSATS: några regler och råd Många tycker att det är roligt att skriva uppsats - man får ganska fritt välja ämne, och ta upp något man själv vill veta mer om. Ofta får man inblick i ett fält som man har nytta av i framtida arbeten. Friheten gäller dock inom vissa begränsningar: - Det skall vara ett arkeologiskt relaterat ämne (ej renodlad historia, etnologi

etc), dvs. vara förankrat i studier av det materiella eller de teorier/metoder som används till sådana studier.

- Det måste finnas vetenskaplig arkeologisk litteratur i ämnet du väljer. Populärvetenskap används enbart som komplettering/kontrastering.

- Ditt arbete ska innehålla en analys av det valda ämnesområdet. - Uppsatsen måste innehålla en korrekt och systematiskt upplagd referens- och

notapparat Val av ämne: vad vill du helst arbeta med? Hur kan du arbeta? - När du får idéer, skriv ned dessa - skapa redan nu ett eget dokument för

uppsatsen, eller använd ett separat skrivblock. - Börja med en gång att söka litteratur om ditt valda ämne, gärna i

institutionsbiblioteket, SUB, Libris eller i Vitalis. - Arbeta mycket med att formulera frågeställning: vad är det du vill veta? - Börja läsa tidigt, vänta inte på böcker som inte är direkt åtkomliga - Börja skriv tidigt/parallellt med läsning, det ger ofta en genväg till vilken

litteratur du egentligen behöver och strukturerar ditt tänkande. - Skriv ut referenser korrekt från början! Detta underlättar arbetet mycket. - Läs en bok om det att skriva vetenskapliga uppsatser. Det finns flera bra. Ett

ex. är: Widerberg, Karin 1995. Att skriva vetenskapliga uppsatser., Medarbetare: Sven-Erik Torhell, Lund: Studentlitteratur.

- Om du får problem att skriva eller vill ha hjälp med språk, formulering och hur du kan organisera din text, kan du kontakta Språkverkstan på SU. De har både kurser och individuell handledning.

Innehåll och disposition av uppsatsen Uppsatsen skall, med normalt typsnitt och radavstånd, vara på 10 sidor. Texten skall skrivas i 12p med normalt typsnitt (Times/Palatino/Garamond) med enkelt radavstånd och 3 cm marginaler runt om. Högermarginalen skall vara jämn. I dessa tio sidor inkluderas omslag, försättsblad, innehållsförteckning, abstract, litteraturlista, bilder, tabeller och diagram. Försättsbladet skall innehålla uppgifter om titel, författare, handledare, kurs, termin och universitet. Mycket få avhandlingar och uppsatser läses från början till slut. Därför är det praktiskt om de har en gemensam uppbyggnad, så att läsaren vet var man kan hitta viss information. Den tradition vi följer kallas den nordiska logisk-historiska modellen. Den skall innehålla följande:

3

- Försättsblad/omslag: Här anges förutom uppsatsens titel författarnas namn,

handledare, institution, termin etc. - Innehållsförteckning: Rubriker med sidhänvisning - Ett kort abstrakt/summering av uppsatsens ämne och slutsatser - Inledning: Här redogörs bl a för uppsatsens syfte, problemställning, allmän

metod, materialbeskrivning samt källkritik. - Avhandlingsdel: Här redogörs mer ingående för bl a tidigare forskning kring

ämnet, beskrivning av materialet, t ex form och utbredning etc. - Diskussion/Analys: Bearbetning, tolkning och dina egna synpunkter/analys

av det valda problemfältet. - Sammanfattning/slutsats: kort sammanfattning av uppsatsens innehåll samt

dina resultat (skall i princip svara på det syfte du angett i inledningen). - Litteratur och källförteckning: anförd litteratur enligt bifogade anvisningar. Beroende på ämnesval kan dispositionen se ganska olika ut. Mallen ovan behöver inte följas slaviskt. Ofta kan man lägga samman avhandlingsdelen med diskussion/analys där man reflekterar över problemställningen allteftersom och avslutar med en sammanfattning. Titel Titeln bör på samma gång vara informativ och väcka uppmärksamhet. Den bör innehålla nyckelord som relaterar till innehållet och som gör den sökbar i olika typer av databaser. Samtidigt ger en spännande eller rolig titel fler läsare. Ibland kan en konflikt uppstå mellan dessa motstridiga krav. Det kan lösas genom en friare huvudtitel och en mera ämnesbunden undertitel. Det bör dock alltid finnas en koppling mellan titel och innehåll. Förord Förord kan vara trevliga och är det enda i uppsatsen som får vara av helt personlig karaktär. För det mesta används förordet för att tacka människor som på olika sätt bidragit till arbetet. OBS! Tacka med urskillning! Bara de som direkt varit involverade bör vara med! I en kort arkeologi II uppsats är det dock sällan påkallat med förord eftersom utrymmet är begränsat. Innehållsförteckning Det är viktigt att det finns en tydlig koppling mellan innehållet i det enskilda kapitlet och rubriken. Genom att titta på innehållsförteckningen ska man kunna få en uppfattning om vad uppsatsen handlar om. Det är också viktigt att de olika kapitelnivåerna skiljs åt med olika typsnitt eller stilar, att detta genomförs konsek-vent och att typsnitten och stilarna är desamma i förteckningen som i texten. Man bör undvika att ha för många kapitelnivåer. Förutom huvudtiteln bör man begränsa sig till tre nivåer.

4

Exempel: 1. Kapitelrubrik

Styckerubrik Underrubrik

Eftersom uppsatser normalt inte är så omfattande i antal sidor kan man dock i många fall klara sig med en typ av styckerubrik.

Inledning Här ges en bakgrund till ämnesval och till de aspekter som framför allt lockade till det. Tänk i termer av en ingress till en tidningsartikel. I presentationen av ämne och syfte bör det framgå varför just ditt ämne är relevant och intressant. Berätta gärna om varför du valde just detta ämne. Ta hänsyn till följande frågor: • Framgår det klart vilket problemet är?

• Motiveras problemet? Varför studeras det? För vem, när, var och varför är det ett problem? Är det ett ’pseudoproblem’?

• Är problemet ”besvarbart”? Är det möjligt att föra en diskussion kring det och räcker materialet till?

Delar av ovanstående frågor kan besvaras också i kapitlet om syfte och problem-ställning. Motiveringarna kan se ut på flera olika sätt, ibland kombinerade med varandra. Exempel på sådana motiveringar är

• kvantitativa – eftersom detta forskningsområde varit utforskat i mycket begränsad omfattning är varje ny insats av värde

• teoretiska – den valda teoretiska utgångspunkten har stora fördelar då den ger ett nytt perspektiv på ett gammalt forskningsområde

• metodologiska – nya eller alternativa metoder som inte tidigare prövats på ett material eller frågeställning.

• emancipatoriska – att lyfta fram grupper eller frågor som varit marginal-iserade i tidigare forskning.

Delen om forskningshistoria användes förr till att presentera allt som tidigare skrivits om ämnet. I dagens informationsflöde är det ett helt omöjligt projekt. Tänk istället på följande:

• Vilka är/har varit forskningsfältets stora frågor?

• Finns det nyckelverk och forskare som fått stor genomslagskraft inom området?

• Vilka forskningsinriktningar finns inom fältet?

• Är ditt problem relaterat till tidigare forskning inom området?

5

Syftet kan beskrivas som uppsatsens övergripande mål. Ett väl valt syfte gör ofta att resten av uppsatsens disposition i det närmaste ger sig självt och är ofta grunden till ett intressant arbete. I syftet problematiserar man sitt ämne och begränsar frågeställningen; vad är det du vill undersöka och i vilken omfattning? Försök att göra din problemformulering så tydlig som möjligt, ett vagt eller otydligt formulerat syfte ger ofta en likaså vag och otydlig text. Ett väl valt syfte leder även till olika mer konkreta frågor (2-3st är lagom) som man försöker besvara i uppsatsen. Dessa kan ibland mer eller mindre direkt motsvara var sitt stycke i avhandlingsdelen av uppsatsen.

Även metod, teori, material och källkritik är nära förknippade med varandra och passar bra att ha med i inledningskapitlet. Det är viktigt att ha en kritisk inställning till såväl material som metod och redovisa både styrkor och svagheter. Man bör ha i åtanke att det inte finns några givna metoder och att källorna ständigt omdefinieras, bland annat beroende på vilka frågor som ställs. I dessa kapitel kan man också avgränsa materialet. Några exempel på metoder:

• komparativ: jämförelser där förekomst eller antal av vissa kriterier står i

centrum för bearbetningen. T ex jämförelse i antal artefakter mellan olika regioner.

• poststrukturalistisk/diskursanalytisk: Man utgår från mönster i material och/eller handlingar vilka kan diskuteras som effekter av strukturella ‘regler’ och ‘uteslutningar’ snarare än resultat av enskilda personers syften och intentioner.

• kontextuell: fyndsammanhanget står i centrum för analysen. Detta kan ske på i princip två olika sätt; relationer mellan olika objekt i samma kontext eller relationer mellan samma objekt i olika kontext

• hermeneutisk: man går från helhet till delar och till helhet igen. Att studera ett avgränsat problem inom neolitikum ger dig nya infallsvinklar på neolitikum som helhet vilket är tänkt att utöka din förståelse för ditt givna problemområde.

Varje fråga eller problemområde täcks inte upp av ovanstående metoder. Det är dock viktigt att inse att varje analys alltid inbegriper teori och metod. Resultatet brukar bli bättre om man har koll på dessa och dess fördelar och begränsningar Analys/diskussion Det är svårt att generalisera om detta kapitel eftersom varje material kan bearbetas på så många olika sätt. Det är ofta i dessa kapitel som det kritiska resonemanget förs. Vanligtvis kan man göra på två sätt: Antingen redogör man för olika författares åsikter i en fråga och avslutar med ett stycke där man tar ställning till dessa. Den andra metoden följer frågeställningen löpande och diskuterar direkt i texten de olika författarnas påståenden och slutsatser. Vilken metod man väljer beror ofta på uppsatsens ämne och egna preferenser. Det kan dock tilläggas att den senare metoden ofta ger en bättre text. Analysen bör mynna ut i någon form av resultatredovisning eller sammanfattning. Det är här intressant att försöka redovisa både det som ”stämmer” och det som ”avviker”. Skulle man mot förmodan få ett resultat som stämmer till 100% kan man snarare misstänka att något antagligen är fel...

6

Sammanfattning/Slutdiskussion Beskriv dina resultat och värdera dem. Vad är centralt i uppsatsen? Vad är nytt? Vad är bekräftelse på äldre teorier? Hur ska dina resultat positioneras i förhållande till tidigare forskning? Vad är konsekvenserna av dina resultat och funderingar? Har man varit mycket utförlig i Analys/Diskussion och kritiskt diskuterat tolkningen av data och/eller olika författares tolkningar kan man i detta stycke hålla texten kort och bara upprepa tidigare dragna slutsatser. En viktig sak att tänka på är att motivera tydligt varför du anser en författares slutsatser är bättre än en annans eller varför du anser att det förhåller sig på ett visst vis! Om man vill, eller om dispositionen kräver det, kan man kort sammanfatta de viktigaste delarna av uppsatsen och eventuellt antyda lämpliga ansatser för vidare studier i ämnet. Beroende på hur din frågeställning ser ut kan detta stycka kallas antingen sammanfattning, slutdiskussion eller slutsats. Inget nytt skall tillkomma i detta stycke, det handlar endast om att sammanfatta det som tidigare diskuterats i uppsatsen. Litteraturlista Referenssystemet har olika funktioner, bl a:

• att skilja egna tankar från andras

• Att låta läsaren kunna följa med i vem som säger vad och när denne uttryckte det.

• göra det möjligt för läsaren att kontrollera din användning av källorna och så att säga gå i dina fotspår

Referens- och notapparat: Harvardsystemet Arkeologiska uppsatser och andra vetenskapliga publikationer använder Harvardsystemet för referenser. Det är bara ett av många möjliga system. Hänvisningen är integrerad i texten i en parentes och hänvisar till litteraturlistan där den fullständiga referensen finns. Fördelen är att det är enkelt att se var varje uppgift kommer ifrån, men nackdelen är att parenteserna kan störa läsningen.

När du hänvisar till en hel bok ska du göra så här (Fahlander 2001). Detta är dock bara godkänt i undantagsfall, referera alltid till specifik sida/or. Om du dessutom citerar ur den, skall citatet stå för sig självt som eget stycke om det är längre än 5 rader. Då skall man också lämna sidhänvisning (Fahlander 2001:17). Om texten du refererar till sträcker sig över flera sidor i sin ursprungskontext skriver du (Carlsson 2001:17f), vilket betyder sid. 17 och följande sida. Vid hänvisning till en speciell diskussion i en bok som sträcker sig över mer än två sidor får man lägga till ett extra f (Carlsson 2001:17ff), som täcker upp till 5 sidor. Är diskussionen ännu längre skriver man helt enkelt ut sidintervallet i siffror (Cornell 2001:17-25). Har samma författare skrivit två olika böcker med samma tryckår, särskiljs dessa både i hänvisning och litteraturlista (Fahlander 2001a; Fahlander 2001b). Två författare till samma bok skrivs (Cornell & Fahlander 2002), men är de fler förkortar man (Cornell et al. 2002). Då skrivs samtliga författarnamn ut i litteraturlistan istället. Hänvisningar till flera olika verk skrivs i kronologisk ordning och särskiljs av ett komma eller semikolon (Cornell & Fahlander 2000; Fahlander 2001).

7

Det är ofta svårläst att lämna hänvisning efter varje mening. Om du diskuterar flera olika författare i ett och samma stycke kan du skriva ut det i löptexten och sedan lämna hänvisning i slutet av stycket: ”Carlsson menar si, medan Fahlander snarare anser att det är så. De har dock ett gemensamt metodologiskt syfte, vilket skiljer dem från Hodders hermeneutiska inriktning (Hodder 1996; Fahlander 1999; Carlsson 2000)”. Läsaren kan inte missta sig på vilken hänvisning som gäller vad i texten, eftersom författarna har olika efternamn. Observera att hänvisningen görs i kronologisk ordning och inte efter den ordning i vilken författarna nämns. Du kan också fläta in namnet i texten och ha enbart år och sida i parentesen. Många hävdar att du i så fall fokuserar tydligare på författarens idéer och tankar. Ex: Fahlander (2001:34) anser att… Citat Direkta citat kan skrivas på olika sätt. Antingen väver man in dem i texten (om de är korta) eller kan man skilja ut dem från den övriga texten (oftast längre citat). Ex: I en inflytelserik text i tidskriften Antiquity definierar Clarke vad arkeologi är med orden: "Archaeology is what archaeologists do" (1973:6). Längre citat passar bättre i denna form:

Gudarna uppenbarade från början inte allt för oss, men under tidens gång kan vi genom vårt sökande lära oss att känna tingen bättre. Men vad den absoluta sanningen beträffar, känner ingen den. Ej heller skall den bli känd; varken den om gudarna eller den om tingen. Ty även om jag av en tillfällighet skulle säga denna sanning, skulle jag själv inte veta det: ty allt är en enda väv; vävd av gissningar (Xenofanes).

Observera att man inte använder citattecken för denna typ av inskjutna citat och att det kan vara lämpligt att använda ett mindre typsnitt för att det skall framgå att det är ett citat. Bilder, figurer, tabeller Tänk på att även figurer, tabeller och kartor ska ha hänvisningar, såvida du inte tillverkat dem själv. Om du modifierat eller ändrat lite på exempelvis en karta som någon annan publicerat skall detta framgå genom ordet ”efter” i hänvisningen.

Fig. 1. Ett arkeolog-kit för blivande arkeologer (Svensson 1999:45).

8

Referenslistan Referenserna placeras längst bak i dokumentet. Här skall det finnas tillräcklig information om alla dina skriftliga källor för att din läsare enkelt skall kunna hitta till de dokument du har använt i ditt arbete. I texthänvisningen finns inget som avslöjar vilken typ av dokument du refererar till. Litteraturlistan skall byggas upp i alfabetisk ordning (använd gärna sorteringsfunktionen i Word-programmet på datorn) på följande sätt. Förr skrev man ofta ut hela förnamnet, men de allra flesta tidskrifter idag skriver endast ut begynnelsebokstaven. För att göra källförteckning så lättläst som möjligt skall du ha några punkters mellanrum mellan varje paragraf eller hängande indrag mellan referenserna. Förr angavs tryckorten eftersom det var bästa sättet att få fatt i en bok. Numera skriver man istället förlagsorten eftersom det är på förlagen man kan komma åt en specifik bok. Nästa steg i vår alltmer globaliserade värld kommer sannolikt att resultera i att man endast anger förlagets namn, men tillsvidare är det vanligast att man skriver ut förlagsort: förlag. Referenser till olika typer av texter skiljer sig något åt, se mallen nedan, men de (böcker antologier, artiklar) slås samman i bokstavsordning. Om du vill kan du skilja ut t ex internetreferenser och/eller muntliga källor till egna underrubriker.

Grundmallen för monografier är: Efternamn, Förnamn År. Boktitel, Ort: Förlag. I löptext: (Bhabha 1994:234) I källförteckning: Bhabha, H. K. 1994. The Location of Culture, London: Routledge. Artiklar i antologier: Efternamn, Förnamn År.Titel på artikel, Boktitel, Redaktörer, sidomfång, Ort: Förlag. I löptext: (Berggren 2000:41) I källförteckning: Berggren, K. 2000. The knowledge-able agent? On the paradoxes of power, Philosophy and Archaeological Practice. Perspectives for the 21st Century, C. Holtorf & H. Karlsson (Red), s. 39-46. Göteborg: Bricoleur Press. Tidskriftsartiklar: Efternamn, Förnamn År. Titel på artikel, Titel på tidskrift, sidomfång. I löptext: (Binford 1982:9) I källförteckning: Binford, L. 1982. The archaeology of place, Journal of Anthropological Archaeology Vol 1, No 1, pp5-31. Alternativt: Binford, L. 1982. The archaeology of place, Journal of Anthropological Archaeology, 1(1): 5-31. Muntliga källor: Till muntliga källor hör intervjuer, telefonsamtal, e-post, brev och föreläsningar. Däremot räknas diskussionsgrupper till tryckta elektroniska källor. Du skall alltid ha tillstånd från personen i fråga innan du refererar till en muntlig källa. Ex: Johansson (muntl.) menar att ...

9

Ett exempel på en Referenslista: Litteratur: Castells, M. 2000. End of millenium. Vol. 2 av the Information age: economy, society and culture. 2. uppl. Oxford: Blackwell. Chappel, V., Hensley, R. & Simmons-O`Neill, E. 1995. Beyond information retrieval: transforming research assignments into genuine inquiry. Journal of teaching writing, Vol. 13: 209-224. Francis, S. (red) 1971. Libraries in the USSR. London: Bingley. Lindberg, L. 1912a. Kyrkan och ungdomen. Stockholm: Bonnier. Lindberg, L. 1912b. Nisse. Stockholm: Bonnier.

Elektroniska källor: Ekelund, Å. 1999. Folk på nätet. [Elektronisk] Veckans affärer , 28 juni. Tillgänglig: Affärsdata. [1999-08-25]. Linux hemsida (senast uppdaterad 2001-05-14). Linux Documentation Project LDP. [Elektronisk] Tillgänglig: <http://www.linux.org/docs/ldp/index.html>. [2001-08-05] Dagstidningar och media: Levander, M. 1999. Arbetsmarknad. Stress ger fler uppsägningar. Dagens nyheter 21 juli. Tillgänglig: PressText, [1999-07-23]. Striptease 1999. Debatt om åldringsvården. Stockholm: SVT2 (27 augusti,) [video]

Muntliga källor: Hans Johansson VD Volvo, telefonsamtal den 11 februari 1999. Tänk på att internetreferenser (http://www.linux.org/docs/ldp/index.html) inte hör hemma i löptexten. Använd en kort titel på hemsidan, t ex: (Linux hemsida), om sådan inte finns kan du hitta på en själv. I källförteckningen inleder du med denna förkortning tillsammans med övriga data.

Ta för vana att skriva ner dina referenser i sin helhet med en gång. Då slipper du ägna tid på slutet åt att leta upp dina källor för att komplettera dina uppgifter. Bilder går t ex lätt att finna på googles bildsök eller i SHM’s bilddatabas, men glöm inte att notera referensen till den sida du plockat dem från.

Detaljerad information om Harvardsystemet och dess olika dialekter finns att få på Borås Högskolas hemsida: <http://www.hb.se/blr/harvard/har.asp>. Här finner du varianter och exempel på de flesta tänkbara fall av referenser. Om något skiljer sig från de exempel vi tagit upp här gäller detta kompendiums rekommendationer i första hand. I princip gäller 100% noggrannhet vid formalia. Det är lätt att det uppstår slarvfel under arbetets gång. Därför bör du avslutningsvis gå igenom och kontrollera så att dina hänvisningar verkligen är korrekta. Förtroendet för dig som forskare naggas i kanten om exempelvis sidhänvisningarna inte stämmer.

10

Några tips på vägen till en extra bra uppsats Frågan om vad som gör en uppsats ’bättre’ än en annan är inte lätt att klart redogöra för, men några tips om hur man lyckas bra med sin uppsats kan kanske vara på sin plats som avrundning. Bedömningen av en uppsats är en sammansatt process där många olika faktorer ingår. En central förutsättning för ett högt betyg är att uppsatsen lämnats in i tid. Det svåraste att redogöra för (men kanske inte att bedöma) är sättet författaren i stort 'relaterar sig till arkeologisk information'. Det liknar det svävande svar man förr kunde få vid en icke godkänd uppkörning för körkort: 'Du ligger fel i trafiken...’ Inom denna luddiga dimension återfinns aspekter som bl a hur författaren förhåller dig till litteraturen och de författare som anförs, sättet att diskutera dessa, samt grad av översiktligt, kreativt och självständigt tänkande kring frågeställningen (att lägga ihop 2+2) mm. En annan aspekt kan faktiskt ligga i val av ämne: Vissa ämnen eller problemområden tenderar att sällan bli bra texter. Varför det är på det viset finns det nog många svar på. Kanske är det så att vissa frågeställningar inte uppmuntrar till ’det lilla extra av självständig kritisk reflexion’ som ofta utmärker en bra uppsats (och som vi arkeologer brukar värdera högt av någon anledning). En annan aspekt kan vara att de förutsatta postulaten som finns i frågeställning kanske snarare borde ifrågasättas eller omdefinieras för att komma vidare i frågan. Att t ex vilja utreda vilka ’mossfolket’ var under järnåldern stupar på just det faktum att det inte fanns något enhetligt mossfolk som social eller etnisk kategori. Ett annat exempel kan vara att skriva om fornminnen i sin hembygd. En socken eller region är moderna ekonomiska och politiska indelningar vilken inte alltid har någon relevans för tidigare aktiviteter. Även val av och typ av litteratur spelar en viss roll för uppsatsens kvaliteter: en uppsats som bara bygger på Burenhult eller andra översiktsverk blir sällan bra. Ett bra tips är därför att gräva lite djupare i litteraturen och plocka fram centrala artiklar ur antologier eller tidskrifter där man oftast finner mer detaljerade resonemang. En vanlig och direkt metod att finna relevant litteratur är även vad som ibland kallas ’referensrally’, d v s att man följer hänvisningar från en bok till en tidigare och via den får nya alltmer specifika referenser vidare. Man kan antingen notera referenser i texten till vissa extra intressanta stycken eller helt enkelt skumma igenom litteraturförteckningen efter ’lovande’ titlar. En bra start är att finna en ny bok i ämnet man skriver om och med den får man med sig de senaste årens texter via litteraturlistan.

11

Tips för bearbetning av skrift (vetenskaplig text)

Titel och abstract (inledande sammandrag)

Är rapportens titel "rätt"? Kan sammandraget förstås utan att man läser hela rapporten? Innehåller sammandraget tillräckligt många nyckelord?

Rubriker

Har texten tillräckligt många rubriker? Är rubrikerna informativa? Är rubriker av olika rang utformade enligt standard?

Bilder och tabeller

Har du kommit ihåg tabellrubriker och texter till bilder/figurer? Ar rubriker och texter korta och koncisa? Konkretiserar bilderna, dvs, fyller de en uppgift? Är bilderna snyggt inplacerade? Finns kommentarer i löpande text?

Terminologi

Är terminologin enligt praxis inom området? Är terminologin konsekvent? Förekommer fackjargong, t. ex. lab-slang? Förekommer kvasitermer eller onödiga främmande ord?

Beteckningar, storheter, enheter

Används samma system genom hela texten? Definieras alla beteckningar som läsaren eventuellt inte känner till? Används decimalkomma och punkt i siffersammanställningar enligt praxis?

Förteckningar, hänvisningar

Stämmer rubriker med innehållsförteckning? Stämmer hänvisningar i texten med bilder och dylikt? Stämmer litteraturhänvisningar med litteraturlista? Behövs särskilda förteckningar över t. ex. tabeller, figurer, termer, förkortningar?

Från: Checklista för bearbetning av skrift (vetenskaplig text). Från Strömquist, Siv 1994. Konsten att tala och skriva, Malmö: Gleerups.