Johannes Hedberggymnasiets skoltidning

Väggen - bollplanket för Dina idéer

SKOLTIDNING NR 2 – 2011 April 2011

Miljö special

Marcus Tell -

Månadens profil

Ny följetongsnovell

Dikter

Naturens underverk

En solnedgång som färgar himlen rosa. En blomster-

äng i sensommarsolen. Rapsfält som breder ut sig

som guld över landskapet. Majestätiska ekar. Pampi-

ga berg som sträcker sig mot himlen. Ett vinter-

landskap som glittrar likt tusen diamanter. Ja, just

det; diamanter, smaragder, rubiner, opaler, bergskri-

staller, bärnsten. Tusen röda rosor. En sjö full av

näckrosor. Ett djupblått hav som långsamt vaggar

dig till ro medan nordanvinden får pil-trädets grenar

att dansa i takt till vågornas brus och solen får vatt-

net att glittra. Delfiner som hoppar fritt i vattnet…

Har ni tänkt på att det mesta som man associerar

med orden ”vackert, stillsamt, fridfullt, harmoniskt,

underbart, ljuvligt, pampigt och fantastiskt” ofta är

saker som naturen har skapat. Vem skulle ställa sig

framför Helsingborgs nya polishus och utropa:

”Vilket majestätiskt, vackert underverk! Jag blir så

häpen, men samtidigt lugn av att beskåda denna ska-

pelse. Jag vill slå mig ner här på den asfalterade mar-

ken och fortsätta att se på hur all den ljuvliga betong-

en bara blir mer och mer svart av bilarnas stinkande

avgaser och hur de opersonliga, livlösa fönstren

fångar upp solens sken och se hur hela huset skym-

mer och slänger sin skugga över Kavalleristen…”

Min poäng är: det som är vackrast är för det mes-

ta ett helt naturligt underverk och finns i den natur vi

har omkring oss, dvs den lilla orörda natur som fort-

farande finns kvar.

Detta nummer är ett speciellt Miljönummer, där vi

hoppas att du, kära läsare, ska få en annan (och för-

hoppningsvis bättre) syn på vår planet jorden, natu-

ren runt omkring oss och hoten den står mot. Jag

hoppas även innerligt att du kan vara beredd att

räcka ut din hand till omvärlden och vara med för att

bevara jorden till de kommande generationerna, så

att de också kan få njuta av alla dessa naturens un-

derverk som nämndes i början. Så bläddra nu bland

bladen, ha respekt för träden som fälldes för att just

du skulle kunna få läsa Väggen, öppna upp ditt sinne

och läs. LÄS!!!

Louise Rehnström

Innehåll Innehåll 2

Dikt 3

Månadens profil 4

Dikt 6

Novell: Glittrande blå ögon 7

Tips från Hälsobankscoachen 10

Klotterplanket 11

Regnskogen 1 12

Filmrecension 13

Novell: De överlevande 14

Regnskogen 2 16

Tävling 18

Redaktion

Chefredaktör

Louise Rehnström 15:3B

Novellförfattare

Hanna Bengtsson 17:1A

Journalist

Kajsa Ottmar 17: 1A

Recensent

C 17:1B

skoltidningjhg@hotmail.com Spam och virus göre sig icke besvär

Beröm, klagomål och artiklar äro välkomna

Dikt: Havets Poet

Havets vilda lek Påminner mig om en poet Som jag aldrig lärde känna Men ändå känns hans verk som hemma För när jag korsar en vall Uti sagornas hall Känns det som om livet leker Bland gässens poeter Och de skriver en dikt På havsbottens skikt I den lena sanden Med virvel handen Men den försvinner direkt Till vågornas skräck Ja, illa kvickt Försvinner havets dikt För när strömmen tar sin gång Blir dikten blott en sång Som ekar dag och natt I havets djupa skratt

Av: Louise Rehnström

Vill du veta hur miljövänlig du egentligen är? Har du mod att se och kanske komma till en insikt? Gå in på denna länk och gör WWF:s test hur stora ekologiska fotavtryck du lämnar efter dig och hur många planeter vi skulle behöva om alla levde som du. Får du flera planeter: Tuff shit, vi har bara en… http://skola.klimatsmartcommunity.net/

Hallå!!!

I detta nummer är det dags för Marcus Tell, den

folkkäre historie- och religionsprofilen som har tagit

begreppet analys till en helt ny nivå, att få bli inter-

vjuad av vår egen Hanna Bengtsson.

Månadens profil – Marcus Tell

Hur var du själv när du gick i gymnasiet?

Jag var mig ganska lik. Jag gillade ju histo-

ria och religion och sådant. Jag fikade

mycket och pluggade lite. Var det något

ämne jag inte gillade så struntade jag i det.

Men jag var duktig på fjäsk så lärarna gilla-

de mig. Lite besserwisser var jag nog…men

överlag var jag mig ganska lik. Jag har kan-

ske blivit lite mer ödmjuk med åren. Man

har lagt ungdomens odödlighet bakom sig

och insett att man är människa.

Vad hade du för drömmar om framtiden när

du var tonåring?

Jag ville bli veterinär så jag sökte in på NV

men jag insåg att eftersom jag hatar matte

och fysik och sådant så skulle jag aldrig kla-

rat det i tre år. Jag funderade på Johannes

Hedberg sedan men det var en tjejskoja så

det gick inte. I stället blev det samhällseko-

nomi. Men någonstans mellan alla formler,

diagram och konjunkturer insåg jag att det

viktiga kanske inte var att hålla på med nå-

got som ger en mycket pengar utan i stället

något som man tycker om. Så då gick jag

tillbaka till mina gamla intressen med histo-

ria och religion, blev inspirerad av mina

egna lärare och bestämde mig själv för att

bli lärare.

Ångrar du dig ibland?

Nej, inte att jag inte blev ekonom. Ett mer

oinspirerande jobb får man leta efter. Jag

tycker det är så hemskt att man omsätter

människor till nollor och ettor. Men ibland

kan jag stanna upp och undra hur mitt liv

hade sett ut om jag hade blivit veterinär.

Men nej, jag ångrar ingenting.

Vad är det bästa med ditt jobb?

Att se er elever lägga ihop pusselbitarna,

förstå sammanhang och utvecklas. När ni

gör framsteg gör jag framsteg.

Om du inte hade varit lärare vad hade du

gjort i så fall?

Jag hade kanske jobbat med något typ av

bild och form. Eller kanske jobbat på ett mu-

séum. Jag hade i alla fall fortfarande jobbat

med något jag är intresserad av och inte bara

för pengarnas skull.

Vad gör du helst på fritiden?

När jag väl har någon fritid så läser jag, trä-

ningscyklar, försöker spendera så mycket tid

som möjligt med min sambo och mina vän-

ner. Jag är även intresserad av inredning och

form och design så det läser jag en del om.

På både gott och ont så är det jag jobbar

med även mina intressen.

Har du en dold talang?

Jag är väldigt duktig på att rita. Det är ju en

sådan grej man måste ha lite talang för. Jag

är även ganska duktig på att laga mat.

Vad är du riktigt dålig på?

All form utav sport, säger Marcus utan att

tveka det minsta. Och att hålla ordning på

saker och ting. Ekonomi är jag också riktigt

dålig på. Ganska kul med tanke på att jag

skulle bli ekonom. Men jag antar att det har

med ointresse att göra…

Vilken historisk person skulle du helst av allt

vilja vara?

Oj… säger Marcus och funderar länge. Na-

poleon kanske…fast nej. Eller John Lennon.

Men han blev ju mördad i och för sig, så det

kanske inte var så bra. Eller Einstein. Ja,

Einstein. För att få se vad han såg.

– hur miljövänlig är Marcus egentligen?

1. Kör du bil?

Nej, jag cyklar eller går 1 poäng

1. Sopsorterar du?

Ja, fast inte frivilligt. Jag blir tvingad till det av min sambo. 1 poäng

1. Tänker du på att handla ekologiskt och

närproducerat när du handlar mat?

Ibland. Vissa varor typ gurka och tomat och sådant brukar

jag köpa ekologiskt. Och potatis brukar jag försöka köpa

närproducerat. 0,5 poäng.

1. Pantar du burkar och flaskor?

Nej… Helt ärligt så orkar jag inte. 0 poäng.

1. Använder du lågenergilampor?

Nej, jag gillar inte ljuset i dem. 0 poäng.

1. Har du gamla miljöbovar till vitvaror eller har du lite

nyare mer miljövänliga?

De är nya men inte så nya att de skulle leva upp till den

miljövänliga standard som finns ute på marknaden nu.

De är inga jättestora miljöbovar men inte helt perfekta heller. 0,5 poäng.

Resultat: 3/6 poäng.

Nja... Inte helt okej. Marcus får nog ta och skärpa till sig lite på miljöfronten.

Miljötest

Tror det eller ej men alla sagor har ett slut

hjärtat är som en dörr där folk går in o ut.

Jag känner sakta pulsen börjar försvinna

mina kinder är ämnat där tårar ska rinna.

Efter regn ska tydligen solen dyka upp

det spelar ingen roll allting känns så abrupt.

Mörka moln sprider sig över min själ

vad saker o ting kan förändras under gräl.

Jag vill förlåta men jag hindras av mitt ego

jag ser mig själv som ett värdelöst lego.

Dysfunktionell o helt obrukbar

hindrar mig själv av den rädsla som jag har.

Livet leker är ett klassiskt citat

men det är sällan det blir action, och bara

prat.

När jag tänker på allt vill jag bara försvinna

men ska inte ge upp utan kämpa för att vin-

na.

Jag babblar på som allt vore perfekt

så som jag låter verkar allt korrekt.

Bildkälla: http://svt.se/2.128441/1.2172106/hur_bildas_dimma

Men vi alla skapar lögner för vårt eget bästa

men att kunna vara sig själv slår det mesta.

Men jag är tacksam för allt livet har gett

och jag är där för dig oavsett.

Rebecca Florey

Oklarheten Av: Rebecca Florey

- Aj! utropade Jessica när en tjock bok föll ner

från det översta hyllplanet i bokhyllan hon höll

på att städa och landade på hennes lilltå. När hon

med en suck böjde sig ner för att plocka upp den

igen insåg hon att det inte alls var någon bok. Det

var ett fotoalbum. Och att döma av det stora

dammoln det orsakat när det föll ner hade ingen

tittat i det på väldigt länge. Hon glömde genast

smärtan i lilltån när hon fick syn på texten uppe i

pärmens högra hörn. Jessica Linder 2008. Tio år

sen. Då var hon 15 år gammal. Det kändes som

en evighet sen, fast ändå inte. Så mycket hade

hänt fast så mycket ändå var detsamma som för-

ut.

Nyfikenheten tog överhanden och hon glömde

genast alla tankar på att städa. I stället för att stäl-

la tillbaka fotoalbumet i den mörka, lite slitna

bokhyllan släppte hon dammtrasan på golvet och

gick för att sätta sig i den slitna skinnsoffan, som

utgjorde en vägg mellan tv-hörnan och matplat-

sen i allrummet i deras lilla trea. Med ljuset silan-

de in genom persiennerna, som var fördragna

framför de stora fönstren som skydd mot den

starka förmiddagssolen, sjönk hon tillbaka mot

kuddarna och öppnade fotoalbumet. Leende an-

sikten av hennes vänner från nionde klass tittade

upp på henne från fotoalbumet blanka vita sidor.

I takt med att hon vände blad blev leendet i hen-

nes eget ansikte allt bredare. Det hade varit härli-

ga tider. Sista året av högstadiet och alla var fulla

av förväntan inför vad som skulle hända nästa år.

Hon hade nått bilderna från vårterminen i nian.

Där var hon och hennes vänner på en filt i parken

den första riktiga vårdagen. Det hade fortfarande

varit svinkallt men de hade varit fast beslutna att

fira att våren äntligen var här. Hon flinade för sig

själv och vände blad ännu en gång. Speciellt en

bild på nästa uppslag fångade hennes uppmärk-

samhet. En tjej med flerfärgat hår skrattade mot

henne med havet glittrande bakom sig. I handen

höll hon en take-away-kaffemugg. Det var ingen

tvekan om vem tjejen var. Tess.

Hon gick med långsamma steg mot stan. Hon var

ivrig att komma fram men samtidigt hade hon

aldrig varit nervösare. Hon hade aldrig träffat

den här tjejen förut men hon kände att det var

något speciellt med henne. Det var kanske löjligt.

Det var väl bara socialt inkompetenta nollor som

träffade varandra på nätet? Och vadå "träffade

varandra"? Det lät som att de redan var tillsam-

mans. Redan tillsammans. Vem hade sagt något

om att bli tillsammans här? Någonsin? Men det

var just det. Ingen av dem hade pratat med var-

andra på ett flörtigt sätt någon gång eller ens

visat minsta intresse på det sättet när de pratat

via datorn. Ändå kände Jessica att hon nu var på

väg till en dejt. Inte för att möta en ny kompis. En

dejt.

Jessica kände att hjärtat slog ett dubbelslag när

hon såg flickan som stod lutad mot den ännu kal-

la tegelväggen vid H&M:s ingång. Solen reflek-

terades i hennes Ipod när hon bytte låt och gläns-

te i hennes svarta och rosa hår. Människorna

runt omkring henne verkade plötsligt tråkiga och

gråa jämfört med hennes färgstarka kläder, och

utstrålning. Många av de gråa hade förmodligen

bara ett ögonblick tidigare tittat på henne och

avfärdat henne med tanken "emo". Men Jessica

kunde inte göra det. Hon tvingade tillbaka nervo-

siteten, tog ett djupt andetag och gick fram till

henne. Tess tittade upp när hon närmade sig och

stängde av Ipoden.

- Hej, där är du ju, sa Tess och log så att hennes

smilgropar avslöjades.

- Här är jag, sa Jessica och skrattade till, lite

nervöst men lättat.

Samtalet flöt på bättre än vad Jessica hade trott.

Inte ett spår av alla dessa pinsamma tystnader

som verkade vara mer regel än undantag vid för-

sta dejten. För det var så det kändes. Som en för-

sta dejt.

- Har du kysst en tjej någon gång? frågade plöts-

ligt Tess och såg henne rakt i ögonen med sina

egna glittrande blåa.

Solen blixtrade till i piercingen i hennes läpp och

Jessica var tvungen att vända bort blicken.

- Ja. Ja, det har jag. En gång... på en fest, ljög

Jessica besvärat.

Hon hade aldrig kysst en tjej. Hon var inte alls så

galen som Tess verkade vara. Men det gjorde

henne inget. Hon var bara inte beredd att låta

Tess få reda på det ännu.

.

Glittrande blåa ögon Del 1 Av: Hanna Bengtsson

Det blev tyst för första gången den här eftermid-

dagen. Men det var inte besvärad tystnad. Det

var ganska skönt att sitta tysta en stund. Jessica

tittade ut över vattnet från uteserveringen i ham-

nen där de satt. Vinden lekte i vattnet och sol-

strålarna gjorde det alldeles glittrande. Vattnet

slog emot båtarna som låg förtöjda bara några

meter framför de med små kluckande, hemtrevli-

ga ljud. Det såg så inbjudande ut. Om det ännu

inte varit så kallt i vattnet hade man kunnat

bada. Hon vände huvudet mot Tess som betrakta-

de henne. Deras blickar möttes och de log mot

varandra

Jessica kröp upp i sängen i sitt rum samma kväll.

I handen höll hon boken hon lånat av Tess. Hon

sjönk tillbaka mot de miljontals kuddarna hon

bullat upp bakom sig och öppnade den. På första

sidan stod Tess namn med lila bläck. Jessica log

och förde boken mot näsan. Den luktade bok in-

såg hon besviket. Inte minsta lilla doft av Tess.

Fast det kunde hon kanske inte veta i och för sig.

Hon hade bara träffat henne en gång. Och hur

mycket doft brukar det fastna i böcker egentli-

gen....Vad löjlig hon var. Men ändå kunde hon

inte förmå sig att sluta lukta i boken. Den luktade

faktisk väldigt gott för att vara bok.

Deras fötter trampade fram under tystnad på

grusvägen vid ån. Dess smutsiga bruna vatten

strömmade fram bredvid dem och då och då sim-

made en and eller två förbi. Solen sken igenom

lövverket ovanför dem och kastade skärvor av

ljus på grusgången som annars var så skyddad

av skuggan från träden. På avstånd hördes lju-

den från tågstationen. Tåg som ankom och tåg

som avgick. Jessica sneglade på Tess hand som

svängde vid hennes sida precis intill hennes egen

hand. Allt som krävdes var en liten rörelse. En

liten men ändå en så stor rörelse. Nej, hon våga-

de inte. Hon visste inte ens vad Tess tyckte om

henne. Hon kanske inte alls tänkte på henne på

det sättet. Förmodligen inte.

- Ska vi skrämma slag på gubben där borta? sa

Tess och tittade på henne med ett lite retsamt le-

ende.

Jessica tittade upp och fick syn på en gubbe som

var på väg åt deras håll. Han bar en svart rock

och på huvudet hade han en svart hatt. Var det

inte lite väl varmt för det i maj? Hennes tankar

avbröts plötsligt av Tess hand i sin egen. Hennes

hjärta hoppade till och hennes första instinkt var

att rycka bort handen igen, men hon hejdade sig i

sista sekunden. Hon sneglade på Tess och log ett

blygt leende när deras blickar möttes. Gubben,

som Jessica alldeles glömt bort, var nu rakt

framför dem. Han tittade från Jessica, till Tess,

till deras sammanflätade fingrar med ett chockat

uttryck i ansiktet. Hans ansiktsuttryck skiftade

snabbt från chock till avsmak när han passerade

dem. Jessica kunde nästan höra hans tankar om

dagens ungdomar.

- Vilken idiot, mumlade Jessica och kastade en

road blick på Tess varpå de båda brast i skratt.

Ljuden från tågstationen blev allt starkare ju

närmare de kom. Jessica kunde höra en mamma

ropa på sitt barn och ett annat barn skrika. Hon

ville inte att de skulle komma fram. Hon ville ald-

rig släppa Tess hand. Den kändes varm mot hen-

nes egna iskalla fingrar. Det kändes bra att på

något sätt hänga ihop med Tess och att se de lite

äldre människornas förundrade blickar.

Tess släppte hennes hand för att lägga ner biljet-

ten i sin väska och satte sig sedan ner på marken

på perrongen mellan de enda två spåren det

fanns.

- Tåget är försenat, sa Jessica, pekade upp på

skylten ovanför spår ett där orden NY TID blin-

kade hysterisk i neongrönt och slog sig ner bred-

vid Tess på marken.

Bildkälla: http://beatrice.sportsblogg.se/33063/Mina-blaa-ogon/

- Du? Du skulle inte vilja läsa en sak som jag

har skrivit och säga vad du tycker? Ärligt.

Jag behöver någon som är ärlig, sa Tess och

såg, lite blygt, Jessica i ögonen.

- Visst, gärna, svarade Jessica och kunde inte

dölja glädjen i rösten.

Hon lutade sig mot räcket bakom sig, skugga-

de ögonen med handen och började läsa på

de nerklottrade papperna i hennes hand. Tess

hade verkligen ingen ordning på sin berättel-

se. Det var pilar och överstrukna ord över-

allt. Så långt ifrån Jessicas eget välorganise-

rade och ordentliga sätt att skriva. Hon gilla-

de att de var så olika varandra. Så olika men

ändå så lika.

Hon läste noga från papperet. Ville inte mis-

sa ett ord av det som Tess skrivit. Det var

verkligen bra skrivet, så levande, men hon

kunde inte riktigt koncentrera sig när Tess

satt intill henne och förväntansfullt och lite

nervöst väntade på hennes åsikt. Hon avbröts

i sin läsning och sina tankar av det lite su-

sande ljudet från ett inkommande tåg, tittade

upp och insåg besviket att det var Tess tåg.

- Det där är mitt tåg, sa Tess och reste sig

upp.

Jessica nickade och gav tillbaka de fullklott-

rade papperna till Tess.

- Väldigt bra skrivet. Verkligen....

Hon avbröts tvärt när en ström av människor,

som just klivit av tåget, trängde sig förbi hen-

ne i sin iver att komma ifrån stationen. Per-

rongen började långsamt tömmas på folk när

en efter en klev på tåget. Tess lutade sig fram

och kramade om henne.

- Vi får ses snart igen...började Jessica men

avbröts av Tess varma viskning i hennes öra:

- Jag hoppas du vet att jag gillar dig.

För en sekund stannade Jessicas hjärta. Det

var i alla fall så det kändes. För en sekund

stod hon alldeles stilla innan glädjen bubbla-

de upp inom henne och hennes ansikte sprack

upp i ett soligt leende. Tess drog sig undan ur

omfamningen och tittade henne i ögonen med

en lugn blick.

- Det kändes lite fegt att säga det på sms sen,

sa hon med blixtrande blå ögon och ett halvt

retsamt, halvt flörtigt leende.

Med det vände hon på klacken och klev på

tåget som skulle ta henne hemåt. Jessica stod

kvar på perrongen i fem minuter och såg tå-

get rulla iväg mot den starka vårsolen.

- Jag hoppas du vet att jag känner samma sak

för dig, sa hon tyst efter det försvinnande tå-

get.

Hanna Bengtsson

Support Syd Sveriges Ledande

Servicepartner

Sponsrar Väggen till färgtryck

Support Syd erbjuder samtliga tjänster inom städ- och internservice.

Support Syd är ett av Sveriges snabbast växande företag enligt Tillväxtlistan.

Den underbara utomhusträningen

Nu när våren smyger sig på, när solens

strålar når våra ansikten och fåglarna bör-

jat kvittra..är det ett perfekt tillfälle att

lämna gymmets instängda lokaler och bör-

ja träna utomhus!

När de flesta hör ordet utomhusträning, tän-

ker de bara: ”Ska jag välja jogging eller gå en

promenad?” Tänker du så, så kan jag säga till

dig redan nu att släppa det otroligt trista tan-

kesättet. Möjligheterna utomhus är oändliga,

och så mycket plats det finns sen.

Det absolut lättaste du kan göra, som inte så

många tänker på, är att ta med träningsred-

skapen ut. Då menar jag givetvis inte att ni

ska dra ut hela roddmaskinen eller släpa ut

bänkpressen! Ta med några fria vikter om du

har tillgång till det, pilatesbollen eller yoga-

mattan. Vad är en bättre start på dagen än att

möta soluppgången i gräset på yogamattan?

Även sådana aktiviteter som gammal hederlig

gympa fungerar utmärkt utomhus.

Gruppträning är även detta enklare utomhus.

Jag kan informera er om att Friskis&Svettis

anordnar gemensamma joggingturer på olika

nivåer och även stavgång i skogen. Man kan

också anmäla sig till att exempelvis paddla

kanot. Det kommer nya aktiviteter hela tiden

så det är bara att hålla utkik på deras hemsi-

da.

Vad er beträffar som redan går på någon

sport, så som fotboll etc., så börjar utomhus-

säsongerna nu. Eftersom jag själv spelat just

fotboll så vet jag vilken extra kick man får

när utomhussäsongen är på ingång, man slip-

per grusplanerna och de trånga idrottshallar-

na. Kämpa på till er! För er som inte är med-

lemmar i några föreningar så finns det ju ing-

enting som hindrar er från att dra ihop ett

gäng och gå ut och spela någonting. Det kan

vara vad som helst. Varför inte tennis, basket

eller något så enkelt som att hoppa hopprep?

Seize the day Emelie 15:3a

Moder jord tipsar om 7 små enkla saker som du kan göra för henne: 1. Skriv ut dubbelsidigt skolarbete.

2. Släck lampor efter dig när du går ut ur rummet.

3. Återvinn allt som du kan återvinna och (till skillnad från Marcus) panta dina läskflaskor.

4. Ät inte kött från Sydamerika, det bidrar mer till regnskogsskövling än träindustrin.

5. Åk kollektivt eller cykla till skolan.

6. Tänk på dina konsumeringsvaror. Är de hållbara? Använd kläder &

skor tills de blir slitna och köp inte nya varje säsong bara för du kan.

7. Och sist men inte minst: Snälla ge miljön en tanke och gör det du kan.

Var inte lat– det är inte värt det...

Ingen människa kan göra allt, men alla kan

göra lite...

”Historian är slutsumman av alla de ting

som kunde ha undvikits.”

- Konrad Adnenauer

"Experts say this global warming is serious, and they are predicting now that by the year 2050, we will be out of party ice." --David Letterman

Klotterplanket ”Det ända vi har att frukta är människan…” - Carl Gustav Jung

"According to a new UN report, the global warming outlook is much worse than originally predicted. Which is pretty bad when they originally predicted it would destroy the planet. —Jay Leno

Har du skämt eller någonting du vill dela med dig

av? Vill du skriva en insändare att ha med i skol-

tidningen? Maila till Skoltidningjhg@hotmail.com

och märk mailet med ”Klotterplanket”.

Vi har en fantastisk planet! Allt liv och hela

kretsloppen är fascinerande och naturens under-

verk väcker vår förundran. Så varför förstör vi

sakta men säker vår jord, som vi är menade att

leva i harmoni med. Man biter inte i handen som

föder en, för då kan den låt sluta att ge en mat...

Insändare

Jag har bara en liten undring. Visst, det är jätte-

bra att vi har möjlighet att sopsortera lite sopor

på skolan: papper, hushållsavfall och burkar.

Men hallå? Varför finns det inte även sortering

för plast, då många tar med sig sallad på lunchen

och äter i skolan, i PLASTFÖRPACKNINGAR.

Om jag vore i skolans ledning skulle jag se över

detta, och det på direkten!

//upprörd elev

Amazonas regnskog. Ett namn som knyts

samman med mystik, äventyrsfilmer och

gamla civilisationer. De mäktiga träden reser

sig högt mot himlen och trädkronorna kastar

en skugga över den fuktiga marken där exo-

tiska blommor växer. I träden klättrar apor

och skogens musik är så rogivande att den

till och med har spelats in på CD. Men

många tänker inte på att regnskogen ställs

inför ett stort hot idag, ett hot som kan bli

dess undergång; Vi människor…

Marken är ödslig och tyst. Allt som hörs är

vingslagen från en gam. Sprickorna i den uttor-

kade jorden växer sig större och större och ske-

lett från döda djur blir långsamt begravda av

den sand som sveper runt i den lilla vind som

blåser i hettan. Året är 2111 och regnskogen är

sedan länge helt borta. Marken som Amazonas

träd skyddade ifrån solen har blivit en öde torr

plats och en av de rikaste biologiska mångfal-

derna i världen är nu ett minne blott. Misstaget

insågs när det redan var för sent och botemedlen

från skogen var försvunna. Jordens klimat har

ändrats sedan en av stöttepelarna bröts och lät det

tunga taket, som den hade hållit uppe, ramla in.

Den gamla sortens skog som en gång i tiden

sträckte sig runt hela ekvatorn och fyllde den

Sydamerikanska kontinenten, Centralafrika och

Sydostasien är borta och kommer aldrig igen…

Detta är mardrömsscenariot, det som vi ej få låta

hända. Det är ett faktum att Amazonas idag sköv-

las våldsamt och stora arealer, större än hela

Storbritannien, har redan huggits eller bränts ner,

bara sedan slutet av 1990- talet. Men det måste

inte bli som jag beskrev framtiden om hundra år.

Människan är utrustad med en sak som gör oss

väldigt speciella, nämligen färdigheten att kunna

hjälpas åt, lösa problem och anpassa oss till nya

vanor, och så måste vi även göra denna gång.

För det största hot vi ställs inför är att vara inka-

pabla att hjälpas åt och inte kan ta hand om den

jord som vi är helt beroende av för att ens kunna

fortsätta att leva.

Ett uttryck som är vida känt är ”Moder jord”, och

jag tycker det passar så bra eftersom vår jord är

som allas vår moder som ger oss liv, föder oss,

kan ha temperament som en orkan ibland, men

som alltid förlåter oss och som vi har att tacka för

allt vi äger. Man brukar ju behandla sina mödrar

med respekt, hysa kärlek och omtanke till dem

och ta hand om dem på ålderns höst. Därför tyck-

er jag att det är mycket underligt att fler inte har

respekt för planeten vi lever på och all natur som

den består av. ”Biter man handen som föder en är

det lätt att den dras undan från en och födan lika-

så”. Vi människor kan göra vad vi vill mot natu-

ren, precis vad vi vill och inte bry oss ett dugg

om det, men vi alla måste ha i åtanke att allting

får konsekvenser och kommer att slå tillbaka mot

oss själva en vacker dag, eller kanske inte så

vacker förresten, för förmodligen mer som jag

beskrev det tidigare; Hur vacker är en öde, död,

sandöken med brända sprickor som ärrar jorden

och påminner om all skada vi gjort...

Hur vill du ha det? Ge denna tanke en minut och

fundera på vad du vill att nästa generation ska

tänka om oss? Har du något mellan öronen och

förstår allvaret, läs på sidan 16 lite tips på hur du

själv faktiskt kan göra skillnad.

Regnskogen 1

Erin Brokovich är en ar-

betslös ensamstående mam-

ma till tre barn. Efter en

olycka som hennes advokat

inte lyckas vinna skadestånd

till henne efter, lyckas hon

få ett jobb på hans advokat-

byrå. På hennes nya jobb

börjar hon undersöka ett ke-

miföretag, och märker att

människor i trakten runt fö-

retaget har kroniska sjukdo-

mar. Erin blev mycket in-

blandad, och blev personlig

vän med många av de famil-

jen som hade blivit påverka-

de av det förgiftade grund-

vattnet. Hon var tuff, och

vägrade att ge upp samtidigt

som hon försökte ta hand

om sina barn.

Denna film berör dig verk-

ligen, framförallt när man

ser hur mycket Erin gör för

att hjälpa de människor som

har blivit förgiftade av

grundvattnet. Hon ger upp

sin tid med sina barn, sin

familj, för att hjälpa en

grupp människor som hon

egentligen inte behöver

hjälpa. Erin har egentligen

ingen utbildning inom juri-

dik, men startar ändå ett

civilrättsligt mål mot detta

stora kemiföretag.

Julia Robert gör en fan-

tastisk film och spelar hu-

vudrollen som Erin Broco-

vich jättebra. Filmen visar

även hur giftiga de ämnen

som finns i fabriker kan

vara för människor, djur

och natur. I detta fallet led-

de det till cancer hos både

barn och vuxna.

Jag ger den fem stjärnor!

Recensent C

Erin Brokovich - A true story

Svik inte våra släktingar!

”Splash!” Tara kände hur vatten sköljde

över hennes huvud och hur hon vaknade till

liv. Vinden blåste en kylig bris över det

iskalla vattnet. Synen var fortfarande sud-

dig, så Tara kunde inte se, men blev panik-

slagen av att få lite vatten på huvudet. Hon

började slå armarna omkring sig okontrol-

lerat och grät hysteriskt. Hon ville inte höra

den lugnande rösten som försökte få kon-

takt med henne eller inse vad som hänt.

Till sist tog någon ett hårt grepp om hennes

händer och höll henne stilla.

”Se så, lugna dig. Du har överlevt…” Tara

andades häftigt och försökte att sätta sig

upp. Hela marken började då gunga och

panikkänslan kom tillbaka. Vinden började

blåsa upp ännu mer och bet in under de

dyngsura kläderna. En röst till hördes, dovt

gråtande. Tara torkade sina tårar med han-

den och öppnade helt sina ögon. Hon kunde

knappt tro på vad hon såg.

Förödelsen var enorm. Det hon såg ut över

hade för några timmar sedan varit hennes

hem och verkade nu se ut mer som ett sjun-

ket Atlantis.

”Det är ingen vacker syn…” sa mannen

sorgligt, som tidigare lugnat ner henne.

Tara vred huvudet och såg bakom sig på

den lilla träflotte hon tydligen befann sig

på. Där satt en annan tjej, ungefär i hennes

egen ålder, och såg helt paralyserad ut. Hon

såg åter ut igen över massorna med bråte

som flöt i vattnet.

”Jag heter Tomasu.” sa den äldre mannen.

”Detta är min dotter Nozomi. Vet du var

din familj befinner sig?” Tara såg tomt ut i

luften. Nej, hon visste inte alls var hennes

familj befann sig. Normalt sett hade hon

kunnat att peka ut deras hus, men nu var

det omöjligt att avgöra var det hade legat.

Det tog flera timmar innan de tre blev räd-

dade från den instabila flotten av en fiske-

båt. Ombord på båten fanns fler människor,

skadade och chockade. Tara såg hoppfullt

efter någon hon kände, men alla ansikten

var främmande och lyste av förtvivlan. En

lite skara hade lyckats tända eld i en gam-

mal kastrull som gav lite värme. Tara satte

sig ner på en hög med rep och hade fortfa-

rande inte fattat vad som verkligen hade

hänt.

Hon hade gått där helt som vanligt och

plötsligt verkade hela jorden gjort uppror

mot henne. Marken skakade av ilska. Hon

hade tappat balansen och fallit ner, sedan

fanns det inget mer i minnet att leta efter.

Allt var bara mörka luckor. Hon hade inte

varit vid medvetande när vågen kom och

undrade hur hon hade överlevt? Hur hade

Tomasu och Nozomi kunnat rädda henne

med flotten? Varför hade världen hon kän-

de till blivit helt raserad utan att hon hade

kunnat stoppa det?

Så här var hon nu på en båt full av överle-

vande. Men var det ett privilegium? Eller

hade det bara varit lättare om vågen hade

fört ut även henne till havs? För med

”överlevande” menas också kvarlämnade,

kvarlämnade på en okänd och skräckinja-

gande plats.

Plötsligt började folk ropa och Tara kände

något varmt komma mot henne. En grå rök

omfamnade henne och slöt sig runt båten.

Människor hostade och Tara vände sig om

för att se var all rök kom ifrån. Då, till råga

på allt, upptäckte hon att kastrullen med eld

hade tippat över och elden nu började spri-

da sig på båten. De som inte hade tappat

handlingsförmågan försökte släcka elden,

men förgäves, då en bensindunk hade läckt

och gett elden nytt liv.

De överlevande

Tara backade långsamt bakåt, längre och

längre från det skräckinjagande odjuret som

reste sig i lågor mot henne. Till sist stod hon

med ryggen mot relingen och såg elden kom-

ma närmare och närmare. Hela båten var

snart i lågor och smärtsamma skrik steg till-

sammans med röken upp mot skyn. Då slöt

någon upp vid hennes sida. Tara såg att det

var den unga tjejen som varit med på samma

flotte, Tomasus dotter, Nozomi. Hon såg

skräcken i hennes ögon, när hon tyst sa:

”Vad ska vi göra?” Tara visste en sista utväg,

en utväg hon helst inte ville möta igen, men

som i alla fall höjde chansen till överlevnad

något mer än den brinnande båten som snart

bara skulle bli aska på havsytan. Tara såg på

Nozomi och vidare ut över vattnet.

”Det kanske kan finns fler flottar bland allt

bråte…” sa hon. Nozomi såg rädd ut.

”Vi kommer inte att överleva!”

”Kanske…” sa Tara. ”Men står vi kvar här

brinner vi snart och även om jag fryser otro-

ligt, vill jag inte sluta mitt liv med att ge upp

mitt i lågorna...” Två djupa sorgliga suckar

hördes innan de två unga tjejerna hårt tog

varandras händer och de kände för allra sista

gången vattnet skölja över deras huvuden.

Av: Louise Rehnström

Tillägnat alla de som föll offer för naturkatastroferna i Japan

Amazonas regnskog, alltså. ”Vad kan jag

göra för att göra skillnad?”, tänker du för-

hoppningsvis, vare sig du är beredd att

göra något litet eller stort, det viktiga är att

du är beredd att göra något alls. Men först

ska man ha rätt att veta varför skogen

skövlas.

Människor har alltid utnyttjat regnskogens re-

surser, men så länge man gick in i skogen, högg

ner ett träd med en yxa och gick ut igen, skedde

det inte så mycket skada. Problemet är att idag

kör man in med bulldozers och grävmaskiner

och bokstavligt talat plöjer ner skog med sådan

kraft och effektivitet att enorma arealer kan bli

fällda på bara en enda dag.

Hugger man inte ner skogen, bränner man istäl-

let ner den eftersom trädens aska innehåller när-

ingsämnen och när askan blandas ut med jorden

kan man odla där. Problemet med detta är ju

bara att marken Amazonas växer på är rent ut

sagt urdålig. Träden och växterna har ett eget

speciellt näringssystem och den fuktiga luften

återfuktar marken så att saker kan växa där i

trädens skugga. Men när träden försvinner, för-

svinner också markens solskydd och jorden,

som i sig egentligen inte innehåller de mineraler

och näringsämnen som behövs för växter, blir

helt uttorkad av solen. Efter 1-2 år är marken

helt obrukbar, eftersom alla näringsämnen från

askan då tagit slut, och när marken blivit lika

torr som en öken drar odlarna bara vidare och

bränner ner ny skog.

Längre och längre in kommer skövlarna i sko-

gen och mer och mer mark huggs ner, inte bara

för odling eller trädindustri. Den största ensam-

ma orsaken till skövlingen är faktiskt läder- och

köttindustrin som omfattar 70% av skövlingen

och de ca 73.400.000 nötkreatur som betar på

före detta regnskogsmark i Sydamerika.

Skövlingen i Amazonas står för ca 20% av hela

världens koldioxidutsläpp och enligt WWF

kommer halva skogen att ha försvunnit år 2030,

om ingenting görs åt saken. Den andra hälften

kommer troligtvis att falla bort ännu fortare, då

de skövlade arealerna per år bara har ökat sedan

skövlingsindustrin började på riktigt i mitten av

1900-talet, och kommer att öka ytterligare om

skövlingen tillåts fortsätta.

Louise Rehnström

Regnskogen 2

Här följer några punkter på saker man kan tänka på att göra eller undvika för skogens skull:

Do:

1. Bry dig, det är alltid första steget och även det allra viktigaste.

2. Handla smart. Har du tänkt på var Adidas får sitt läder ifrån eller varför det är så billigt med

vissa möbler från till exempel Ikea? Ekologiskt och närproducerat är alltid bra.

3. Öppna upp andras ögon genom att göra din familj och vänner medvetna om vad som pågår.

4. Engagera dig, hjälp någon organisation som jobbar för förändring i miljöfrågan.

5. Återvinn papper och var sparsam med det du har.

6. Älska ordet ”hållbart” och fundera på hur hållbar din egen livsstil egentligen är.

7. Är du politiskt engagerad. Ställ krav på handlande i miljöfrågan.

Don’t do:

KÖP INTE KÖTT FRÅN SYDAMERIKA!!!

Vi har bra kött här i Sverige.

Skratta inte åt situationen, i så fall är du väldigt

omogen.

Skaffa dig inte en inredning i mahogny (exklusivt

regnskogsträd). Björk är väl också fint?

Åk inte till Sydamerika i syfte för att tjäna pengar

på att bli skogsskövlare…

Dagens utvecklade och teknologiska samhälle är fantastiskt på många sätt och en miljömedvetenhet

måste inte på något sätt gå emot människans utveckling. Vi behöver bara alla tillsammans ta reda på

hur vi kan leva så bra som möjligt utan att sätta för stora negativa avtryck på vår planet. Vi kan inte gå

tillbaka och leva som grottmänniskor, men en insikt om vad vi faktiskt gör är aldrig fel och kan leda

hela jordens befolkning i rätt rikting. Vi har trots allt bara en enda planet, så det finns ingen andra

chans...

1. Två kalla drinktillbehör

2. Matsmältningsorgan i fångenskap

3. Mjölktillhandahållerskan

Och nu fyra stycken svenska städer för att höja ribban lite:

1. Nationell huvudbonad

2. Brädön

3. Järnholm

4. Hårdrocksfäste

Den med flest rätt vinner två biobiljetter!

Lycka till!

Då är det åter dags för en ”Gissa Staden”-tävling.

Reglerna är desamma som förra gången. Kom på

det rätta namnet för städerna och maila oss med

namn och klass, senast den 6 maj. Må bästa

JHG:are vinna!

Tävlingen sponsras av :

Kundpartner bidrar,

genom utbildning och

konsultation, till att före-

tag och organisationer får

full effekt av sina totala

resurser och förmågor.

Johannes Hedberggymnasiets skoltidning

Väggen - bollplanket för Dina idéer

Nästa nummer av Väggen är det sista för läsåret

2010/11.

Vill Du höja Din röst och säga vad Du har tyckt om

det senaste året på skolan eller vill säga någonting

speciellt innan Du tar farväl av Sköna Hedberg och tar

studenten?

I nästa nummer publicerar vi alla de insändare vi får,

så tveka inte att skicka in en rad eller två för att belysa

något ämne eller bara ge Dina vänner en egen person-

lig Sommarhälsning inför det långa & efterlängtade

lovet. Maila in Din insändare före den 8 maj till:

Skoltidningjhg@hotmail.com

Den mest intressanta och påhittiga

artikeln vinner Väggens eget

Sommmar kit!

Vi ses igen i maj

Se fram emot det!!

Hjälp oss! Lägg tillbaka tidningen i tidningsstället när Du

har läst klart, så kan någon annan också få njuta av den!