"VANFÖRET"

i H~)rnösand

•

1931-1975

REFERENSEXEMPLAR

RAPPORT nr 21980

•

ISSN 0349-2206

Förlag: Länsmuseet-Murberget, Härnösand

Layout: Staffan Westeriund

Tryckeri: Centraltryckeriet, Härnösand 1980

"VANFÖRET"i Härnösand

1931-1975

Innehåll:

Förord (Tommy puktörne)

om intervjuerna (Staffan Westeriund)

Marta Lundström, Skellefteå

Lars Levi Johansson, Oksajärvi

Erik Morin, Kalix

Gottfrid Näsholm, Själevad

Elsa Lundström,Karungi

Vailet Nygren, Arvidsjaur

Hugo Hägg l und, Multrå

3

6

7

9

11

13

14

17

19

•

1

2

· ~1.,

Vanföreanstalten 1975

...Vanföret

"Vonfcsret" kollos en stor gul kasern­byggnad på nedre Brtinnon i Hörnösand,ursprungligen uppförÖ som etoblisse­ment för Hemsö kustartillerikår 1922- ett förband som emellertid aldrigblev uppsatt och kunde to kasernen ianspråk. Byggnaden hor fortfarandeett fritt och dominerande läge i enxrödgård och dess monumentala fasa­der påkallar uppmärksamhet.

"Vanföret" ör dock inte bara en völ­könd byggnad för hörnösondsborna."Vanföret i Hörnösand" ör också ettbegrepp för tiotusentals människori hela Norrland.

De kom med höst, med buss, med båtoch tåg. Mön och kvinnor söndervärktamed knotiga leder, utslitna av tungtarbete, skadade i olyckor, born ochungdomar födda med fYSiska handikappeller drabbade av barnförlamningeller andra sjukdomar.

"Vanförets" historia speglar mbngalivsöden i de norrländska skogs­länen. Här blondas sociala och eko­nomiska aspekter med rent medicinskasamtidigt som historien skildrarsamhällets syn på de rörelsehindrade.

Norrlonds vanföreanstolt i Härnösandinröttades 1931 av Föreningen för bi­stånd åt vanföra i Norrland och Da­larna, bildad 1915. Vanföreonstaltenhette anläggningen from till 1967 dåVösternorrlands len s landsting över­tog verksamheten och gjorde "Vanfö­ret" till ortopedisk klinik vid Här­nösands sjukhus.

I enlighet med riksdagsbeslut 1955lades verksamheten ned den 26 sep­tember 1975. Den ortopediska kli­niken flyttades över till Sunds­valis nya sjukhus.

Därmed avslutades en betydelsefullvårdepok - "Vanföret" står återtomt men planeras att under de nör­maste åren byggas om till landsar­kiv. Dpn tomma militörkasernen sombl~v Norrlands vanföreanstalt skasnart bli landsarkiv för hela Norr­land utom Jämtlands lön.

Den sociala uppgiften

Vanföreanstalten vor dock långt mer änen ortopedisk klinik. Den hade både enmedicinsk och en social uppgift. Defyra vanföreanstalter som fanns i Sve­rige (förutom i Härnösand, Norrbacka­institutet i Solna, Änggårdens yrkes­skolor i Göteborg, Sköldenborgsinsti­tutet i Helsingborg) hade förutom enortopedisk sjukavdelning och bandage­verkstad öven en yrkesskola, dör pa­tienterna yrkesutbildades med hönsyntill deras handikapp. Vanföreanstal­terna vor med andra ord föregångaretill dogens omskolning vid AMS ochtill landstingets arbetsvårdsverk­samhet.

•Dpt vor föreningar som stod för verk-samheten och anslag till driften fickföreningarna genom donationer, avkasb­ning från verkstäderna och bidrag frånstaten.

Vid Vanföreanstalten i Hörnösond fannssjukavdelning med 100 bäddar, opera­tion, bandageverkstad, skolhem, små-och folkskola för undervisning av van­föra barn, elevhem, yrkesskola med ut­bildning i sömnad, snickeri, skomakeri,tapetseri, måleri, foto m m. Det fannsen aftonskola för utbildning i teore­tiska ämnen, eget ortopediskt skoma­keri, protestillverkning, en kompletttandlökarmottagning och en stor träd­gård där trädgårdsmästaren såg tillatt "Vanföret" vor självförsörjandemed grönsaker, potatis och rotfrukter.

3

-- ~, f., nn- n ldl II"

h '11III I II ' l'

~ I .. ~I 'I !I IIFl .. il il

Vanföreanstalten

Yrkesutbildningen

I årsberättelsen för 1937 kon manläsa att under året har det vidVanföreanstalten undervisats iskrädderi, skomakeri, möbelsnicke­ri, tapetseri, målning, sömnad,handarbete, vävning och husligtarbete eller - som det står - "ut­bildning till hembiträden". Utan­för anstalten fick dessutom eleverutbildning till bIo fotografer,bagare, snickare, charkuterister,expediter. Arhetstillgången varmycket god i samtliga yrken ochsålunda hade man 1937 en omsätt­ning för verkstäderna på hela85.806 kronor. Det kanske vor dengoda omsättningen som gjorde atteleverna fick delo på 4.919 kro­nor i flitpengar.

Den sociala kuratorn skriver att"det synes, som om den vanföresintressen blivit mer kända och be­aktade i Norrland, samt hans ar­betskraft mer värderad. Det ärockså glädjande att se hur arbets­förmedlingen mer och mer söker ar­betskraft ur vårt klientel ••. "

Trots detta tycks det finnas svå­righeter: "Det vore önskligt attelever kunde placeras ut i flerayrken än vad nu är fallet, menvisar detta sig svårt, emedan dethär i Norrland är ont om platseri småindustrien och hos dugligayrkesidkore."

4

Skolan och skolhemmet

Vårterminen 1937 började den 11 januarioch slutade den 28 maj. Elevantalet vardå i klasserna 5-6: 22 st, i klasserna3-4: 9 ·st och i småskolan 11 st.

Vid vårterminens slut lämnade åtta barnskolan, fem med avgångsbetyg från folk­skolans sjätte klass, en slutade i femteklass enl § 48 i folkskolestadgan, enför att fortsätta sin skolgång hemma ochen på Qrund av bristande begåvning.

Vid höstterminens början den 1 septemberinskrevs nio nya elever, varav en sluta­de efter tre veckor på grund av oförmågaatt tillgodogöra sig undervisningen. E~

elev avled den 10 september.

Arsberättelsen:

"Under jullovet stannade 11 barn kvar iskolhemmet. Nöjen av olika slag ha före­kommit såsom utfärder i släde och bil,biobesök, hemmets traditionella storajulfest, skidtävling med prisutdelningo s v. En avdelning pojkscouter har be­sökt skolhemmet och utförde ett roandeprogram, vilket livligt uppskattades avbarnen. Il

Många bevis på allmänhetens intresse komanstalten till del under året i form avgåvor, musikunderhållning, biobiljetter,tidningar m m. För allt detta framförföreståndarinnan ett vördsamt tack iörsberättelsen.

•

En angelögenhet f~r hela Norrland

Att Vanf~reonstalten i H~rn~sand verk­ligen vor en angelögenhet för helaNorrland framg6r tydligt av förteck­ningen ~ver f~reningens ledamöter.Blond de stöndiga ledam~terna åter­finns en möngd norrlandskommuner somAlan". (X). Arbrå (X), Bodum (Y),Doroteo (AC), Föllinge (Z), Gölli­vore (BD), Molå (AC), Ockelbo (X).Rådeå (BD), 5v"rd'j" (W), 5011erö (W),och Torp (Y).

Enstaka patienter kunde öven kommafr6n s~dra Sverige:

T~\IJ .l"lude a.l~let patle.lu, elntT oc.. slr.ol"U'II "I'VufJrualllJlu 1 H.lIr8Öua' n'tt' Jr 1917 tJndde pi

'e oJlIr..a Uaea.

I L l n Palkntn E"~ SlloJbua

Ith'killl.:(' ... ......... .... ......... , - -4;.,\ 1t'1,,'r~... ................... ..... ~.. 17 ,J" 11111:llllh ...................... , ...". 16' 1 •Kopparl,('rf{1 ........................ I - -l~orrboltens ............. ,............. ,.. ,. ,~loc·kholms ........................... I - -Stockholms stad .................. I - -IYlsterboltens ........................ '"

,.I II

Vulernorrl.Dd•....... " .. ,......... ... ., 17

S....mm. l 1.806 '30 I ro

Dokumentation och utstöllning

I samband med nedlöggningen av van­föreanstalten 1975 tag sjuksköterskanvid anstalten, Monia Gönczi och foto­graf Hons Marklund initiativ till endokumentation av verksamheten. D~

började att ta till vara utrustningoch inventarier, som riskerade attkastas på soptippen. Hans Marklundfotograferade ingående salar ochverkstöder, samt började söka eftergamla bilder från anstalten. På såsött skopades ett föremåls- ochbildarkiv om "Vanf~ret".

En völ genomarbetad utställningsid~

presenterades kulturnämnden i Härnö­sand, som stöllde sig positiv tillutställningsprojektet. Av olika an­ledningar fullföljdes aldrig pro­jektet utan förblev en utställ­ningsid~.

1979 uppmörksammades lönsmuseet påatt det fanns synopsis till en ut­stöllning om "Vonf~ret'~ lönsmuseetåtog sig produktionsansvaret ochutökade projektet till att ävenomfatta en dokumentation av f dpatienters ach anställdas håg­komster från tiden i Härnösand.Under 1979-80 har Staffan Wester­lund varit anstölld f~r genomför­ande av utstöllningsprojektet delsför att genom resor från Sundsvalltill Kiruna uppsöka och intervjuamänniskor med minnen från tiden på"Vanföret". Ett urval av dennasamtidsdokumentation presenteras idenna från utställningen fristå­ende rapport.

De bandade intervjuerna såvöl sombild- och föremålsarkivet hartillförts länsmuseets samlingar.

Den stora utställningen om "Van­föret" som hade premiär på Hörnö­sands konsthall, under sommaren1980, kommer i en mindre versionatt visas som vandringsutstöll·ning. Dörmed har "VanföretU, somvar en angelägenhet för helaNorrland, inte försvunnit spår­löst ur tiden.

Tommy Puktörne

•

5

Intervjuerna

Under vintern 1979 - 80 har jag, StaffanWesterIund, gjort ett 40-tal intervjuermed personer som på något sätt haft medVanföreanatalten i Härnösand att göra. Idetta häfte presenteras sammandrag avsju av dessa 40. Dessa sju hade i förstahand kommit till Vanföret för att få gåpå någon av de utbildningar som erbjöds.Det var ju denna verksamhet som heltskilde Vanföret från dagens ortopediskakliniker, därför får den en särställningäven här.

Detta häfte gör inga anspråk på att varaallomfattande, men kan kanske ändå ge enbild av hur livet på Vanföret gestaltadesig.

•Somliga kom att tillbringa hela sin tidpå anstalten, för en del blev vistelsenhelt kort. För dom flesta, som gicknågon utbildning, innebar det att vis­telsen blev 2 - 3 år. Detta var givetvisen väldig omställning för många medanandra tycktes anpassa sig bra. Det be­stående intryck jag fått av intervju­arbetet är nämligen att det fanns domsom trivdes, dom som otrivdes och domsom fann sig i förhållandena.

Vanföret präglades ju av dåtidens sättatt hålla ordning och reda inom dylikainstitutioner. Detta innebar en sträng,auktoritär, nästan militärisk ordningmed permiaaionsansökningar, utegångs­tider och en mycket begränsad integri­tet o s v.

Men för eleverna som kom dit var det ofta enöppning mot omvärlden. De nvanföran hade oftaen mycket isolerad tillvaro ute i bygdernamed få möjligheter att ens gå i vanlig folk­skola på den tiden.

För dessa betydde Vanföret kamrater, utbild­ning och möjlighet till försörjning. För desom var J.indxigare rrvanf'öra tl och kanske varitute i förvärvslivet innebar anataltlivet endirekt isolering med svårigheter att anpassasig till det auktoritära systemet.

Medicinskt så utfördes på Vanföret mångasvära operationer med ofta gott resultatmen också med tragedier som följd. Utveck­lingen gick ständigt framåt och Vanföretlåg väl framme vad det gäller den ortoped­iska kirurgin. Läkarskickligheten blev vidakänd och det hände att svårare fall remit­terades från dom andra tre Vanf'öreanstalt­erna (Stockholm, Göteborg, Hälsingborg)till Fl'ärnösand.

Till sist: Ordet llvanförll ter sig för nu­tida människor som ett dramatiskt ochnästan groteskt ord, men för de "vanföra"själva var det inte alls på det viset, påden tiden. Det fanns inget annat ord ochanvandes av de nvanföralt själva, utanvärderingar. Att införa ordet lIhandikappad"är nog ett fåfängt försök att förändra för­domar med just bara ord. Vanförets existensi Härnösand var nog det som egentligen togkål på de fördomar som fanns.

6

Trots dessa regler och förordningar såpräglades livet där aven familjär anda,vilket nog berodde på att dom flestastannade under en längre tid och hannlära känna varandra. Lekar, fester ochutflykter som anordnades stärkte givet­vis banden och många flickor och pojkarfann varandxa även om umgänge på anstalteninte var tillåtet.

Fastän det fanns en stabil hierarki, medhusmor överst, så fanns ju kontakter, omän formella, hela vägen uppifrån och ner.Det var inga vattentäta skott mellan skik­ten vilket, troligen, hade sin orsak iVanförets strävan att vara självförsörjande.Detta innebar att man var beroende av var­andra, hög som låg. Jämför med dagensstorsjukhus.

Anstaltens strävan om självförsörjning betyddesamtidigt att huset delvis blev en "värld försign och till synes isolerad från omvärlden.

Marta Lundström, SkellefteåGick på Vanföreanstaltens folkskola1934 - 41

Första gången jag åkte ner till Härnö­sand, poppa följde mig, minns jag attjag tyckte att det vor så hemskt. Jagbora grinade och grinade.

Vi åkte jörnvög och jag tror att vibytte fyra gånger från Skellefteå.

Och sen nör vi kom from 0'0 attskiljas från poppa. Jag gröt när jagsåg efter honom då han gick uppförbocken, dör på Vanföret. Det ör jualltid svårt att skiljas från föräld­rarna. Men sen så grinade jog inte påhela terminen eller längtade hem.

I Skellefteå fanns ju ingen möjlighetatt gå i en vanlig skola, fost vibodde rätt nöra. Dels vor ju intelokaliteterna bro och man hade juingen rullstol så då skulle dom völha skjutsat en på spark och i förstakloss vor mon ju så liten att domhade völ fått anvönda en barnvagn. Marta Lundström

Barnteater

" \{

-.-

lIt

7

·

,

I

Lastbilen klar för avgång

Dessutom, tror jag, att det var merfördomar på den tiden så jag tycktenog att skolan i Härnösand vor braändå. Jag tror att jag hade blivitmycket lämnad om jag hade gått iSkellefteå. Jag fick ju utvecklas broändå. Vi spelade ju teater. Inte trorjag att jag hade fått det om jag stan­nat kvar. Vi spelade på julfester ochibland på avslutningarna före sommare~

ibland mitt i terminen. Då bjöd vi inläkarna och personalen. Vi tog öveninträde.

(>"U

Närmast: Marta Lundström8

Och nog tyckte jag att personalen varsnäll, efter den tidens mått. Det vorju något helt annat än i dag. Mon saju aldrig du eller så, utan det vor ju"fröken" och "tant". Det var ju merauktoritärt, det var det ju. Men detvar inget konstigt med det då.

Efter skolan, på fritiden, hade vi entimmes läxlösning och sen lekte vi ochhade oss. På kvällen då vi skulle varatysta, då var vi uppe och busade.Jag minns att jag fick en litenlampa som gick på batteri och närmon inte fick ho tänt då var detju extra spännande att ha dentänd.

Men vi somnade nog ganska tidigti alla fall om man tänker efterdagens löge.

En gång i månaden fick vi gå påbio och då fick vi välja varannangång. Flickorna ena gången ochpojkarna andra gången o s v.Flickorna ville se söta och gul­liga filmer och pojkarna skulleha Tarzon, men vi flickor var jumed ändå. Vi forslades på enöppen lastbil till och från bio·­grafen. Den vor ombyggd och hadehänkor på flaket som vi satt på,vinter som sommar.

Jag gick ju på Vonföret underkriget och nog hade vi dåligt ommot, det måste jag säga. Tänkbara att aldrig få ett endastepålägg på en smörgås. Och dennavälling, denna salta välling,varenda morgon! Att man levde!Till lunch var det sen ganskasvag mot och blev det någon gångköttbullar så åt man ju så manhöll på att spricka. Sen påkvällen åt vi gröt. Det är klartatt inte var det speciellt baraför oss att det var magert menman kommer ihåg att mon varhungrig.

Fast, ändå, när jag slutade såtyckte jag att det var hemsktatt slöppa olla kamrater. Jaghade ju inga kompisar i Skellef­teå så då hade jag det völdigtsvårt, men nu ör det ju bro.

Fortfarande håller jag kontaktmed några, bl o Inga-Britt. Honsitter längst titl höger på detdör gamla skolkortet.

*

Hugo Häggiund, MultråBodde på Vanföret 1931-33. Prakti­serade hos Olssons fotokompani ochhos Lasse Bergström sr, under dennaperiod.

Jag hade haft tbc i ett knä nör jogvor omkring 18 år och blev då gipsadi 1~ år vilket gjorde knäet stelt.Det var det som gjorde att jag skullefå komma till Hörnösand och läro migett yrke av något slag.

Jag bodde hos en bror uppe i Multråoch tog dörmed "Strömkarlen" ner tillHärnösand. Det fanns två passagerar­båtar till på Angermanölven på dentiden. "Adalen" hette den ena, denandra såldes till Indolsälven, jagminns inte namnet.

Jag minns att jag sen på Vanföretskreven uppsats om min ankomst tillHörnösand: "Jog kom inkognito, såvarken landshövdingen eller biskopenhade öron att hölsa mig välkommentill deras stolta läns- och stift­stad. Jag tog taxi upp till Vanföre­anstalten och", det vor ju rullstens­gator i Härnl:isond på den tiden, "trotsbilens intensiva hoppande mot rull­stensgatorna behl:ill jag mig vid fullsansll.

När jag kom fram till huset blev jagfaktiskt lite fundersam om att manskulle bli utlämnad och inte homycket att avgöra om sig själv. Mendet stora frågetecknet var ju vilkenutbildning mon skulle ge sig på.

Hugo Häggiund berättar ..

Tills vidare så blpv jag installeradpå skomakeriet. Jag minns en skoma­kare som hade hyrt hemma hos oss,dör jag växte upp, han so att "komalltid ihåg att det är skillnad påen vanlig mönniska och en skomakare".Han menade att det var ingen mänsk­lig tillvara.

-'

Elevskomakeriet9

Jag minns en g8ng då jag städadeupp i Olsson~ kolkällare, det hadenog aldrig stjdats där, då fickjag ett apelsin. Men mon kände sigändå inte utnyttjad, mon hade juenergi och ville göra rött för sig.

Jag gjorde en massa jobb, ramadein, grejade med skyltmaterial. Mendet var aldrig fråga om någon er­sättning, det vor nog någon upp­görelse som gjordes mellan Vanföre­anstalten och respektive företog.

Nå, efter 14 dagar då ringde före­st8ndorinnan, fröken Hammarskjöld,till Tobaksmonopolet, om jag skullef8 löra upp mig. M~n det var omöj­ligt. Dom skulle ju ho perfektamönniskor på statliga företag påden tiden. Så hon ringde runt ochjag fick komma som elev hos Olssonsfotomagasin som låg där Tempo nuligger. Där vor jag väl ett par årsen.

•

Jag fick smak på det där med attläsa så jag vor på nöstan ollaföreläsningar, ute på stan, somjag kunde ~påra upp. Jag hadeocks8 hand om bokutl8ningen påVanföret.

*

Efter praktiken på dogen vor detstudier i aftonskolan på Vanföret.Vi läste svenska, matte, bokföringoch textning. Det gick delvis utpå att få kunskaper att starta enegen rörelse.

Det var ju det absoluta allvaretatt skaffa sig en utbildning ochett jobb. Det fanns ju ingetannat sött att existera på råden tiden. Och nog var det sv8rtibland med den väldiga omställ­ning som dom som kom uppifrånNorr- och Västerbotten måste houpplevt. Men så vitt jag vet sågick det nog bra för störstaflertalet.

Jag hade mat och husrum plus två krper månad i s k "flitpenar" på Van­föret och om mon inte rökte ellerså då gick det väl att klara sig.Dom dör "flitpengarna" ökade sensuccessivt till 12 kr per månadfjärde året. Flickorna hade bara1:75 per månad första året.

Själv så sökte jag jobb bia uppei Umeå, det vor på våren 1933. Mensommaren började regnigt så dåfick jag ett brev från Umeå som 50

att dom räknade med en d81ig foto­sommar och kunde inte anställanågon extra. Men då vor det någonkamrat som hade slängt en tidningpå golvet som jag läste lite för­strött i och fick se en annons.Dör stod: "Butikslokal lömpligtill foto- eller pappershandel iBillsto, Timrå". Jag klippte urannonsen, gick till fröken Hammar­skjöld och hon var faktiskt med pånoterna. Hon skrev ett völdigtfint bre~ med rekommendation, tillpensionsstyrelsen. Dom ställde sigpositiva till hjölp att starta dör.Jag tror att jag fick en tusenlap~

Det räckte ju inte så långt menjag hade mycket tomma oskar i hyl­lorna i affären för att liksomskyla bort att lagret vor tunt.Jag startade alltså 1934 i börjanpå moj och höll på i 40 år. Detgick uppåt vartenda år. Vi horräknats som ett av dom stabilasteföretagen här.

....'~:' ...­..•: "

Tyra Hammarskjöld10

Lars Levi Johansson, OksajärviPatient som barn 1940 - 45.Elevskomakeriet 1954 - 57. Ortopedsko­makeriet 1958 - 15. Ortopedtekniska avdel­ningen, Sundsvalis sjukhus 1975 -.

Det berättas hemifrån att min mor, medanhon var havande, ramlade en gäng då hon varpå väg hem från fiskafänge på Rauvaajärvi.Hon hade en tung fiakkant på ryggen ochslog sig illa. Detta trodde man var orsaktill att jag sedan fick ett ben som ut­vecklades sämre och blev försvagat. Närjag började på att lära mig gå så ramladejag och bröt benet. Det var vid två äraålder. DA fick dom bära mig på bår tillgrannbyn, ca 12 lan, där jag BeD fick skjutstill Junosuando. Sjuksköterskan Ebba Björn­ström där. ordnade så att jag med buss ochtAg kom till Vanföret i Härnösand. Därblev jag gipsad och det var nog ganskaklart att jag hade fått en släng avengelska sjukan, vilket gjorde ena benetså svag. Jag kom i alla fall hem efterdrygt 2 månader men det bar sig intebättre än att jag ramlade igen och fickåka ner till Härnösand i augusti, åretdärpå. Då började också problemen, benetville inte läka och efter fyra och etthalvt års operationer, omgipsningar m ID

så var dom tvugna att amputera benet. Detvar till julen 1945. Tant Sylvia hämtadehem mej och när jag kom hem så kunde jaginte prata med mina föräldrar. Jag hadevarit borta så länge att jag glömt allfinska och mina föräldrar kunde ingensvenska, så dom fick hämta folk ifrångrannbyn så vi kunde förstå varandra. Dåvar jag sju år.

Jag skulle ju börja skolan då och fickdärmed åka till Arbetsstugan i Juno-suando eftersom ingen skola fanns hemma.Snart lärde jag mig finska också så attjag kunde prata med mor och far. Så gickjag igenom mina år i folkskolan med spriddaresor till Vanföret för observation och ut­provning av proteser.

När jag var 16 år kom jag ner till Härnö­sand för att skaffa mig en utbildning påVanföret. Jag blev tilldelad elevskomake­riet • Det var inte fråga. om att välja utandet var bara att tacka och ta emot. Intevar jag väl så värst glad, jag tyckte interiktigt att det var något yrke att stå efter.

Men man var väl lite blyg och kunde inte sägaifrån så jag började där i alla fall. Jaglärde mig till reparatioDSskomakare vilketinnebar att jag inte tillverkade nya skorutan lagade gamla. Jag gick där i två åroch när jag var färdig så behövde dom folk

!..evi 1954

på ortopedskomakeriet så då började jagdär Bom lärling. I dag är det ju något heltannat med skomakeriutbildningen. Först skaman ju ha en massa teoretisk utbildning"minst gymnasiet. Och så ska man ju ha brabetyg för att komma in. Numera heter detskotekniker, men jobbet är detsamma. Omjag skulle söka jobbet jag har idag skullejag måsta omskola mej ordentligt. Jag harju bara folkskola och knappt det. Nå, därblev jag kvar ända fram tills Vanföretlades ner 1975, då hade jag redan Ilyttattill Sundsvall ty jag flyttades ju senöver til] Ortopediska kliniken i Sundsvall.Här jobbar jag fortfarande, så man kansäga att jag vuxit upp på Vanföret i Härnö­sand.

•

Levi 197511

Skomakarbänken

vanförets gamla maskin användsän idag på Sundsvalls lasarett,

Levi 1980

Nog var livet där många gånger instängtoch konservativt men ändå ingenting motArbetsstugan i Junosuando. Där var dethårt, som i det militära fast vi baravar barn. Även om man spydde av matenfick man äta upp. Vanföret i Härnösandbetydde ju att man fick kamrater, en ut­bildning och en någorlunda tryggad fram­tid. Och fastän det var mycket regler såkunde dom vara mycket snälla. Vi lärdeju känna varandra under en lång tid,vilket betydde mycket för samarbete ochatmosfären.

*

12Protestillverkning 1980

Erik Morin, KalixPatient och kortvarig elevpå tapetserarverkstaden

När jag föddes. i Holmträsk utanför Kalix, såansåg dom att bröstkorgen tryckte på inälvorna.Och på den tiden, i början av 30-talet, begrepdom sig inte på bättre än vad som var då. SådA ansåg dom att dom måste ta ut höfterna påmej. Och det var ju Vanföret direkt. Sen varjag dit många gånger. Jag tror att det blivittolv gånger. Dom kunde inte göra allt samtidigt.Dom tog ett ben i sänder. Jag blev opererad iljumsken och i höfterna. Mellan varven var jaghemma ett bra tag !seA bar det av igen tillHärnösand, med buas och tåg, för att operera.Båda bena är tagit ur led, dom hänger bara pånågra trådar.

Erik. MorinI dag är det ju helt annat. Jag var till Bodennyss och där sa dom: "Herre Gud, i dagens lägeskulle vi inte ha gjort på det där viset" ..

Jag hade ju varit helt frisk. Så jag har blivitsjuk helt enkelt på det att jag har varit påVanföret. Men det är ju ingenting att göra,det får man finna sig i.

Det starkaste minne jag har därifrån, det varen gång dom skulle ha mig in på operation.Innan så låg vi ju en massa folk på sjuksaloch resonerade om allt möjligt. Det var jumycket sjukprat och det satte ju rotation imej. Jag var ju så hemskt nervös. Och detvärsta var ju att man skulle sövas med eter.Men om man sa att man hade ont i magen dåskulle man slippa sövas.

Så skjuter dom in mig i operationssalen ochdär ligger en annan människa på operations­bordet. Dpt rann bara blod och där kastadedom köttbitar i en hink. Det var rena slak­teriet. Dpt glömmer jag aldrig, jag varbara tio år.

Jag sa att jag måste gå på toaletten. Närjag kom dit så låste jag in mig. Vilket livdet blev. Dom skulle ju ha ut mig och in påoperation. Dom levde om bakom dörren ochförsökte muta mej med allt möjligt. Sen blevdet strängare saker, att dom skulle slå indörren. Och jag tänkte att inte kan det välbli något sådant så jag gav med mej till slut.Jag hamnade på operationsbordet direkt, såband dom fast armar och ben, sen var det baraatt börja räkna och så var man borta.

Så enkelt var det när man blir sövd.

Därefter var det ju frågan om att jag skullefå någon utbildning. Här hemma i Kalix sadom att "det skulle gå så bra att ordna".Urmakare nere i Härnösand, allt skulle bliså bra. Men dom ljög, dom ville bara bli

Operation på Vanföret

av med mig.

•NäJ.< jag kom ner till Vanföret eller "Haltan"Bom vi kallade det, så var det andra förslagom TV-teknikerutbildning, men det hade jagju inte alls någon lust med. Sen hamnade j~

på tapetserarutbildning. Där var jag kanskei två veckor, jag stod inte ut med dammet.Nej, där trivdes jag icke. "Ja, men du kanväl försöka", sa dom. Men jag kände miglurad. Det blev ju inte som jag var lovad.Jag sa: "Nej, här blir inte jag, jag åkerhem". Jag for hem.

Gubbarna här i Kalix blev ju förbarmade, domsa: "Vi får bara betala och betala". "Jo",sa jag, "så länge ni lj1J8E!r så får ni betala".

I dag sitter jag Bom pensionär och trivs meddet. Nu får jag hålla på och författa o~h

skriva. Jag är med i Kalix författarföreningoch har full t att göra. Man får använda hjär­nan i stället och det trivs jag med.

* 13

Gottfrid NäshoIm, SjälevadNu bosatt i Timra.Gick på Vanförets tapetserarut­bildning 1931 - 35.

Det vor ju fråga om att jag skullelöro mig något nör jag gått utskolan. Då hörde man efter genompensionsstyre!sen om att bliskickad neT till Vanföreanstalteni Stockholm. D~t vor 1930, innananstolten i Härnösand blivit klor.Dessutom skulle jog opereras imina höfter som varit ur led sedanfödseln. Efter operationen var detju fråga om yrkesutbildning och dåföreslog fröken Håyer, som varföreståndarinna på Vonföret iStockholm" att jag skulle blitapetserare. Det var alltså påvintern 1930 och nör jag kom hemdörifrån på våren så skulle juHörnösandsanstalten starta sinyrkesskola till hösten, då blevdet så att jag började dör istället. Hela Norrland var juunder Stockholm innan Hörnösandkom till. Och inte visste jag vaden tapetserare gjorde, det var noginte många sam visste det på den

tiden. En gå~g tr~ffade jag minf d lörore från Sj~levad och honfrågade vad jag gjorde och jag soatt jag lörde till tapetserare."Jaså, du sko bli målare" sa han.Han vor folkskollärare hon.

Den 4 augusti 1931 började jagyrkesskolan på Vonföret i Härnö­sand.

Jag fann mig nog ganska bro, jaghade inte varit ute i förvörvs­livet tidigare. Jag var bara 16år, ett tog den yngsta på yrkes­skolan. Vi hade en mycket duktiglärare, Oskar Brandtberg. Detfick jag erfara senare nör jagkom ut till min första plats.Jag tyckte att det dom gjorde därbara var fusk. Vi fick ju lärooss allt mycket noggrant. Vi hadehade ju ingen tidspress på oss.Det ör klart att mon kon gå endel genvägar utan att det in­verkar på kvalit~n alltförmycket. Och det blir ju det ide~ allmänna, man får gå en delgenvögar. Det göl Ide ju att fåfram så mycket som möjligt mednågot så nör kvolit~.

........ -._--:;:

•

14Tapetseriet 1937

Jag fick till och med sänkt lön,första tiden, från 60 till 50 örei timmen, för att det gick försakta. Men det dröjde inte sålänge innan jag också kunde snopå.

Sen var jag på fortsättnings­kurser på Hantverksinstitutet iStockholm och dom som var läraredär, dom var nog mera som någraspringpojkar jämfört med lärarnai Härnösand. Här kunde dom verk­ligen sin sak.

Boendet var ju också ganskaspeciellt på Vanföret. Det vardisciplin förstås, ungefär som påregementena på den tiden. Manfick ju stiga upp och bädda sinsäng snyggt på morgonen, tvättasig och gå på bestämda tider nertill matsalen, bestämda tidertill arbetet, inte vara ute efterkl 21.30 o s v. Om någon var uteolovligt så blev han inkalladtill fröken Hammarskjöld och därnerskälld, men i fina ordalagvar det nog. Några större konse­kvenser blev det nog inte. Detvar ju så sträng disciplin över­allt att det kunde inte hända såmycket.

Förutom fröken Hammarskjöld hadevi snickarmästare Westeriund somingav väl så stor respekt. Honbodde på samma avdelning sompojkarna och kunde komma in närsom helst på kvällarna och rytaoch vara arg alldeles väldigt,men det gick ju över.

Efter utbildningstiden hor jagvarit tillbaka och vikarieratsom yrkeslärare på Vanföret, såsent som 1967, -68 och -70. Ochjag tyckte att det var rent be­drövligt. Det vor ju väldigtlite yrkesarbete, inte ens halvatiden mot vad jag fick. Det vorbåde det ena och det andra somjag inte tycker angick en bli­vande tapetserare. En massaovidkommande teori som mankunde ho läst på fritiden om manvar intresserad. Det viktiga ärju att bli en bra yrkesman,tycker jag i allo fall.

Gottfrid Näsholm

Manliga elevhemmet

"Pojkarnas afton" 15

......_.-

ehanda

,

•

•

,._---

--

(FLA~K o Tt N

--

...... ..

•

Vanförets A

Vanförets egen tidning Westerlund

D~t vor ju också såna här kamrat­tröffar som gjorde att man åkteoch hälsade på i Hörn5sand. Jagtycks minnas att det var i sam­band med midsommar varje år. Detvar tröff med gamla elever ochäven dom som slutat efter oss. Vidansade, lekte och åkte på ut­flykter. Personalen vor med rättså mycket och det hela skopade enfin gemenskap. Eftersom åren gickså blev det förstås förre ochförre, från åren då jag gick, somåkte på dom dör kamrattröffarnaså sista gången jag vor dör vordet boro nyo ansikten.

Jag minns en sång vi brukadesjungo. Dpn vor lite ironisk:

Kamratträff

l'Jog var ung, jag vor gladNör jag reste åstadJag blott drömde om flickor och vinså till Hörnösand jag komFick se Westerlund i formSå började vårt slaveri."

16

*

Elsa Lundström, Karunginu bosatt i Boden.Gick aömnadsutbildning 1931 - 33

Kl 05.30 steg jag upp på morgonen, jag be­hövde ingen väckarklocka. Jag var oftastförst uppe. DA tvättade jag mig, vädrade ochbäddade sängen. Sen så städade vi luckan.Jag bodde på lucka 4. Fröken Nystedt kom senoch kontrollerade städningen. Det var intevärt att försöka fuska.

07.45 var det morgonbön och sedan var detdags rör frukost men först efter att pOj­karna ätit. Vi fick ju lmappt prata medvarandra, flickorna och pojkarna.

Efter det jobbade vi till lunch, kl 12.45,den pA..gick en timme. Vi arbetade sedan iett sträck fram till 16.45 då det bjödspå kaffe och en bulle. Varje dag utomonsdag hade vi aftonskola med svenska,räkning, mönsterritning och födoämneslära.

Först kl 19.00 var arbetsdagen slut och dåfick vi gröt men jag åt sällan utav den,jag tror att jag gick ner 20 kg under dendär tiden.

En dag i veckan, på onsdagar, hade viskolkök. Visst var det många gångerarbetsaamt men man var ung och tyckteändå att det, oftast, var roligt.

,.

Anna-Lisa WikströmElsa Lundström

Sömnadsavdelninqen17

Kvinnliga elevhemmet

Jag minns att vi flickor hade manligasjukavdelningen under oss i huset. Dåhittad~ vi flickor på att vi skrev brevsom vi skickade ner till karlarna undeross. Det där upptäckte emellertid frökenHammarskjöld när hon gick ute på gatan.Hon räknade ut att det var på 4:an.'3

PA sömnadsavd.18

lucka, för hon kom direkt till oss ochundrade vad vi gjorde för något, varförvi stod och hängde ut genom fönstret."Jag ropade på en kattll, sa en flickaoskyldigt. Inte vet jag om hon troddepå det, vi fick i alla fall inget port­förbud. Nog var det löjligt att inteens en sån oskyldig lek fiCK förekomma.

Det var i alla fall en av oss som fickkontakt med en karl och som verkade haungdomlig röst, genom fönstret. De be­stämde, utan att ha sett varandra, attträffas nere i källaren. Båda skulleha en blomma i knapphålet. Men hon gickner utan blomma, hon ville först se hurhan sAg ut. Så gick hon igenom manligaavdelningen och upptäckte blomman. Densatt pl en äJdre karl. Hon sa aldrigvem hon var.

Jag åkte sällan hem, det var ju så långt ochman hade ju inte råd. Skrev gjorde man juförstås, men även det blev sällan p g a attdet kostade för ~cket.

Ett år stannade jag hela Aret och underloven fick jag hjälpa till i köket. Då åtman med personalen vilket gjorde det helamera familjärt. På julen gjorde vi prydnads­saker, pyntade och stod L Juldagen väcktesvi med varm glögg och en orgel droga genomVanröret som fylldes med musik. Sedan åktevi till julottan. Jag satt på sparken medfamnen full av psalmböcker och så fortsparken stötte emot något grus så blev dettvärstopp och böckerna flög kors och tvärs.Det var bara glada miner.

Ibland, för att få ihop lite fickpengar,sydde vi på fritiden. Jag minns att vien gång fick i uppdrag av museet på Mur­~rget att sy, efter gamla mönster, kors­stygn på fätöljöverdrag. Vi fick åtta kronorper överdrag.

Efter att jag hade slutat så kontaktade dommig från Vanföret och jag fick komma ditoch sy barnkläder. Det var pl beställningfrån stan och det behövdes fler som sydde.Då hade jag eget rum, telefon och betalt.Det var skillnad mot då man gick som elev.

Även hemma sydde jag, fast det har varitsvårt att få rimlig betalning. En gångsydde jag åt en kvinna som bodde fem kmhemifrån. Dom var jätterika, hade 20 kor,2 drängar och 2 pigor. Jag åkte dessa femkm flera eånr,er fram och tillbaka för attta mått och prova, ändå fick jag bara2:50 för hela jobbet. Men jag har fortsattatt sy hela tiden. Trots att jag nu intehar någon ATP har jag klarat mig. Nu harjag köpt mig en ny symaskin för 2.000 kr.

*

•

Vailet Nygren, Arvidsjaurnu bosatt i Skellefteå.Gick folkskola på Vanföre t 1952-1960

Jag kommer ihåg nör vi satt i vänt­rummet på Vanföret och väntade påatt få komma in. Det vor vansinnigtmycket folk och många som var lång­väga. Allo hade smörgåspaket som domprasslade med, det fanns ju ingen­stans att fika. Sjölv vor man jubara sex år och tyckte att det varjöttespönnonde att få öta smörgåsarur paket. Och så vor jag ju nervösför att jag skulle in till doktorn,hon vor ju som en överfigur för endå mon vor så dör liten.

Nör vi sen vor inne hos doktorn såtyckte han att jag skulle börja påskolan. Mamma, som vor med, tyckteatt jag nog vor för liten. Mendoktorn stod på sig och sa att jagverkade så försigkommen så detskulle nog gå bra. Det var bara attgå ner till skolhemmet och lämnaflickan so han till mamma. Terminenhade redan pågått en månad så detblev bara att happo in direkt.

Jag minns att jag tyckte alltihopvor hemskt då vi åkte med toxinrunt huset och kom till den s k"hönstrappan" och såg kölIar­fönstrena med galler för. Jagbörjade grina. "Mamma, mamma, jagvill inte vara i f~ngelse", skrekjag. När vi kom in så tyckte jagatt olla stirrade på mig och alltverkade så mörkt och dystert.Möblerna vor alla betsade i nånmörkbrun förg som vor nästan svart.Sofforna vor klädda i mörkt skinnså det vor ingenting som lyste upp.Ett stort svart piano stod dörockså, bakom olla mörka bord i sam­lingssalen.

Jag försökte, i det längsta, att fåfölja med mamma hem. Men hon för­sökte trösta mig och lovade liggamed mej så skulle jag nog somna.Sen väcktes jag aven annan flickasom so: "Du, din mamma hor faritifrån dej". Jo, då var ju dennatten förstörd, så det började juinget vidare. Men så småningomlossnade det mer och mer. Då man komi kontakt med kompisarna blev mon julite modigare.

Själva boendet vor ju också ganska

Vanföreanstalten

speciellt. Det som räknades tillhöramej vor ju sängen som jag låg i. Ien liten blågrå byrå med två lådorhade jag underkläder i den undrelådan och i den övre fick jag homina privata saker. Hade du någonliten prydnadsask så fick du ho denpå bordet. Övriga kläder hade jag iett plåtskåp som stod ute i korri­doren mitt emot tvättställena.Första dagarna hade jag ju bara denkJ.önning som jag kom i. Den hade jagtills mamma hunnit skicka ner minaandra klöder. Samtidigt skickade honen fin docka, jag tyckte att jagaldrig i hela mitt liv haft en såfin docka. Det vor en sån dör tyg­docka med pappersansikte, gjort av

Skolhemmet19

någon sorts pappersmassa. Skor,klönning och mössa hade den med. Jagsprang och bor henne jämt, men jagfick ju. inte ho henne vid matbordetdå vi skulle äta. Föreståndarinnantyckte dessutom att dockan var ju såfin så inte skulle jag väl springaoch böra henne så mycket, i ställetskulle jag låta henne sitta på bor­det. Jag minns att jag blev så led­sen över det där, dockan vor ju detkäraste jag hade.

På alla kläder som man ägde skulleen nummerlapp sys på så dom intesklllle blondas ihop i tvötten, jaghade nr 20. Det var en liten fyr­kantig lapp med röda siffror. Och såfart man fick något nytt plaggskulle siffran sys på av personalen.Dom lagade även allo ens kläder närdet gick sönder några. Det låg ävenpå personalen att ordna med nya klä­der ifall man behövde. Då fick manfölja med till Modigs varuhus ochprova. Mon hade då en rekvisitionmed sig. Dpt var jättespännande bådeatt få något nytt plogg och att kom­ma ut på ston.

Fickpengar fick vi ju ibland h~m­

ifrån. Dom sattes då genast in på en"bankbok", en liten blå skrivbok,som föreståndarinnan hade. Och vifick ta ut varje lördag ur boken.En krona eller 50 öre vor väl detvanligaste att man tog ut och om detvar något extra kunde mon to ut 1:50.

20

Vailets docka

Teckning gjord av Vailet

Det gick en sån där tidningsgubbe påVanföreanstalten som kom ner tilloss en gång i veckan. Då blev detrusning. Ibland sparade man kanskeen lO-öring så att man nästa gångkunde köpa en hel serietidning.Någon gång hände det at t jag var utanpengar på boken och då kunde före­ståndarinnan skjuta till lite så attjag också skulle få handla. Så fickjag väl betala tillbaka sen nör jagfick hemifrån. Hon tyckte ju som såatt det skulle inte vara någon skill­nad när mon var utan. Och nog fannsdet såna som hade mer på sina böckerän andra, men oavsett vad du hade påboken fick du inte ta ut mer, likaför allo, liksom.

På skolan tyckte jag att det varjätteroligt, men jag hade ett pro­blem, jag skrev med vänster hand.Det där tyckte inte fröken om, utanjag borde ju skriva med höger. Ochhur jag än försökte så gick det ju

•

o •

,&zu t: i', ._.• ~ L

••4a.4.;f"4.k 4 4.&tl J ~olItr4-A..4 ""4 ~ t~.41,_•• lta.1r--. "4:. ....".~i M:..~:6·...J( ..6 ....,; lIIr~L .... a \

1S 11 &1·15-\.... "'.4

210& ~ A··J.

•

Barnteater

-u.,... , ! I '11 -..... . l' 'j ,.

~ .....h4.1IU1 iJf4 "~~.~A: o , .'~~'~ \HD "II,,:~ ee- [,~~ , o

.'lO ~ 0 ..,1.,4.81.(,~" I.o ,,"' ,

-- • R:~ \Hn-"o lA" • I. " -

I....r ..-'""'~ DI ,.,. "I~~"''''''· e . nr{o _ .. AlA.·

- o -'. T '.~~) H

JQn";l6~. " - ., I )-r' Y fl g -'.-~

'-fr>c- .... '4 .." m" "" .;elit Ho ,,' "il .. .. " ,• .. ~17 J'1P1 " " _"#6

Men sen s6 gick jag i olla fall irealskolan på Norrbockoinstitutet iStockholm för l~sc det ville jag ochså vor jag nog ganska less p6 Härnö­sand. Fast någon riktig examen blevdet aldrig eftersom jag r6kade ut fören olycka i Stockholm och var sjukett långt tag. Så jag fick aldrig gåupp i förhöret. Ett slutbetyg fickjag i alla fall.

•

n~stan inte att lösa, jag kämpadeoch kämpade. Då hade vi ju vanligtbläck och en st61penno, så det blevju plumpar och allt möjligt. Jagbora kunde inte. När fröken vänderyggen till så skrev jag med vöns­ter och jag såg ju att det blevsnyggare.

Så kom skolinspektören och gickrunt. Fröken visade, "och den hörkon inte skriva med höger hond"."Jamen kan hon inte det, låt honskriva med vänster istöilet",svarade hon då. Och jag blev jujättelycklig. Men jag tror attfröken fick agg i sidan till mejbara för det. Men jag tyckte attskolarbetet var det roligaste. Nörvi kom upp i femte kloss fick vibörja ho läxlösning med dom som gickförsta och andra. Då könde mon sigju som en vuxen, som en lärare. "Komoch hjälp mej" och "kan du inte kom­ma till mej ocks6" kunde det 16ta,och man kände sig ju mycket bet y­~elsefull. Och löraryrket hade julänge hägrat för mej, så nör vi komupp i sjunde kloss vor det ju talom vad vi sk~lle göra nör vi slutat.Jag so att det jag helst skulle viljabli det vor smbskollärare. "Jamen,det kon du väl inte", sa dom andra,"du skriver ju med vänster hand. Tänkom du lör barnen att skriva medvänster hand". Jag minns hur besvikenjag blev och jag tänkte att d6 gerjag väl upp det. Fbr jag inte bli detjag vill då struntar jag i allt.

vailets betyq21

Ortopedverkstadens monter vid Härnösandsutställningen 1935

Pris: 15 Kr.

PostadressBox 2007871 02 HÄRNÖSAND

TelefonLänsmuseet 0611/11230

Postgiro7 05 35-6