KERSTIN E. WALLIN

Valfrid Palmgren - kvinnlig visionär på KB

Man måste känna ursprunget för att för att förstå nutiden. KB:s nya roll, som bl. a. innebär ett närmande till folkbiblioteken, betyder att en cirkel sluts. 1912 års biblioteksreform lade grunden till de svenska folkbibliotekens utveckling och definierade därmed indirekt även KB:s roll. En kvinnas in­satser var av avgörande betydelse. Det handlar om Valfrid Palmgren, KB:s första kvinnliga "bibliotekarie", 1905-1911, och den som bl. a. gjorde ut­redningen bakom biblioteksreformen. Vem var denna kvinna? Hur vågade och orkade hon, och varför? Hur kunde hon få sådan betydelse och vilka var hennes medagerande? Ombedd av Margareta Törngren, för festskriften till Folke Sandgren, har jag sökt svaren på dessa och andra närliggande frågor.

Valfrid Palmgren föddes år 1877 i Stockholm. Fadern var K. E. Palmgren, mannen bakom "Praktiska arbetsskolan för barn och ungdom" i Stockholm, öppnad 1876 och 1891 omdöpt till "Palmgrenska samskolan". Det var den första samskolan i Europa och byggde på Palmgrens egna pedagogiska ideal, med rötter i ett småländskt prästhem med 11 barn. Mot den traditionella skolundervisningens betoning av läsandet ställdes slöjdens, eller "allt han­dens arbetes", moraliska inflytande på barnen (V. Palmgren, 1955). Ingen skillnad gjordes mellan könen - ens i gymnastikundervisningen - och bar­nen hade stor frihet i val av ämnen. Stor vikt fästes vid inlärning av moderna språk på latinets bekostnad. Genom samundervisningen skulle pojkar och flickor "så uppfostras, att de redan i uppväxtåren lärde känna varandra under allvarligt, krävande arbete. Så som naturen ämnat män och kvinnor att leva livet i gemenskap" (V. Palmgren 1926). Bland K. E. Palmgrens medarbetare fanns P. A. Siljeström (1815-92), en av rikets mest kvalificerade skolman. Skolan väckte befogad uppmärksamhet och fick ta emot otaliga besök, till och med från Amerika, Kina och Japan. Särskilda slöjdseminarier lockade många elever från Danmark, Finland och Norge.

Efter studentexamen i december 1895 fortsatte Valfrid Palmgren studi­erna vid Uppsala universitet. Samtidigt arbetade hon som lärare i moderna språk, historia, geografi och matematik på faderns skola. Studierna inklu­derade bl.a. en termin (hösten 1900) vid Christ Church College i Oxford,

326 KERSTIN E. WALLIN

England, och flera resor även till Frankrike och Tyskland. Är 1905 dispute­rade hon på en avhandling om en fransk renässansförfattare. I och med detta hade hon skaffat sig den högsta utbildning man kunde få. Skulle hon fort­sätta som lärare?

I minnesanteckningar (1959) har hon berättat att hon, på grund av fa­derns vacklande hälsa, redan 1903 frågat sig det. Hon ville inte vara kvar på skolan när han dragit sig tillbaka, eller arbeta på någon annan skola med andra pedagogiska ideal. Biblioteksvärlden framstod som ett alternativ och det undersökte hon våren 1903 i ett samtal med KB:s överbibliotekarie, Carl Snoilsky. "Han tog emot mig tämligen reserverat, han verkade trött och gammal", skriver hon i minnesanteckningarna (1959). De kom överens att låta planerna vila till dess hon disputerat. Redan innan dess tog hon emel­lertid ny kontakt med KB.

BIBLIOTEKSKARRIÄREN

Snoilsky efterträddes 1903 av E. W. Dahlgren, som hade gått den långa vägen (han blev ordinarie amanuens på KB redan 1878). Under honom gick KB in i ett dynamiskt skede. Dahlgren var öppen för den nya tidens möjlighe­ter och klart positiv till anställning av kvinnor. Detta är värt att notera, ef­tersom inställningen på andra håll i samhället fortfarande var mycket kon­servativ. Chefen för universitetsbiblioteket i Lund hade t.ex. uttryckligen förklarat, att han för sin del inte kunde tänka sig att anställa en kvinna (Hjelmqvist, 1949).

Valfrid Palmgren ansökte - fortfarande som fil. lic. - om anställning som e. o. amanuens i februari 1905 och blev godkänd för provtjänstgöring i sep­tember samma år. I november antogs hon som e. o.

KB var vid denna tid ingen stor arbetsplats: förutom överbibliotekarien fanns där två bibliotekarier, fem ordinarie amanuenser och fyra e.o. amanuenser. Därtill kom arvodesanställda, volontärer samt servicepersonal. Enligt instruktionerna från 1877 skulle e.o. amanuenser "biträda de sär­skilda afdelningarnas ordnande och katalogisering äfvensom vid utlåning och öfriga arbeten" (§ 6). För Valfrid Palmgren - eller VP, som hon kallades på KB och fortsättningsvis kallas här - betydde det låneexpeditionen och svenska tryckavdelningen. Hon trivdes mycket bra. I minnesanteckninga­rna beskriver hon några av kollegorna. Låneexpeditionens chef, Dr. Beijer, "var ytterst vänlig och hjälpsam"; den svenska avdelningens chef, Ludvig Linder, var "ett original, ytterst oformell i alla avseenden, okonventionell, likgiltig för hur han klädde sig och tog ut sig, flitig som en myra, lite disträ, men hjärtans god". Handskriftsavdelningens chef, Dr. K. H. Karlsson, var "alltid artig och förekommande, men han varken önskade eller sökte eller fick kontakt med någon av oss andra, med undantag av dr. Robert Geete". Karlsson och Geete var, skriver VP, "våra två 'lärda' på K.B.". Dr. Geete var dock "lite mer tillgänglig". Bibliotekarien Haverman beskrivs som "stilla,

VALFRID PALMGREN - KVINNLIG VISIONÄR PÅ KB 327

tystlåten, försynt", med "godhetens humor, som lyste upp hela hans väsen". Förste bibliotekarien Bernhardt Lundstedt var "alltid vid gott humör, all­tid språksam, en man med många järn i elden". Under världsutställningen i Bryssel 1910 var han Sveriges förste delegerade. Den andre var VP, som även representerat svenska regeringen vid folkbildningsmötet i Dortmund 1909 och Lundstedt var, skriver VP, "obeskrivligt stolt över att Sverige hade en kvinna som delegerad".

1906 förhörde sig VP om möjligheterna till befordran på samma villkor som männen. Frågan ställde hon till överbibliotekarien, som den 3 decem­ber 1906 lämnade ett entydigt positivt yttrande: "Vore det nu fråga om att fröken Palmgren genom beviljandet af dispens kunde förklaras berättigad att söka ordinarie anställning, skulle jag anse mig ha full anledning att för henne tillstyrka en sådan dispens". Eftersom grundlagen inte tillät dispens, avslutade Dahlgren med att säga att "det vore önskvärdt att en ändring af det lagstadgande, som förhindrar kvinnas antagande i ordinarie statstjänst, kunde åstadkommas". Vid årsskiftet 1909/10 förordnades VP att upprätt­hålla en andre bibliotekariebefattning, när ordinarie innehavare blev för­ste. Frågan om det lagliga i åtgärden blev aldrig utredd, eftersom hon sam­tidigt fick utredningsuppdraget från ecklesiastikdepartementet och därmed tjänstledigt, men den kunde ha blivit en svår nöt för Dahlgren.

VP, KB OCH FOLKBIBLIOTEKEN

VPs intresse för folkbiblioteken väcktes 1906, enligt vad hon själv berättat, av en händelse som gjorde ett oförglömligt intryck på henne. En ung man kom till KB för att låna några nya svenska översättningar av engelska soci­alpolitiska arbeten. Hon "tvingades, med tungt hjärta", skriver hon, med­dela att de inte var tillgängliga för allmänheten. Istället hänvisade hon till ett folk- eller arbetarbibliotek. Mannen svarade då att sådana bibliotek "inte var avsedda för folk som ville studera och lära sig något" och uppmanade henne att gå och se själv om hon inte trodde honom (Palmgren 1954,1959). Hon följde förslaget och började studera vad hon kunde komma över om det folkliga biblioteksarbetet, bl. a. i folkskoleinspektörernas rapporter till ecklesiastikdepartementet. Det hon fann pekade på behovet av ytterligare kunskaper.

VP vände sig till ecklesiastikdepartementet med ansökan om stöd för en resa till Amerikas Förenta stater, för att studera biblioteksvetenskap med särskild hänsyn till seminarie-, skol- och folkbibliotek. I ansökan, daterad 1 maj 1907, framhåller VP biblioteksväsendets betydelse för folkbildningen i Sverige. Den framväxande floran av skol- och folkbibliotek var därför gläd­jande, men behäftad med två betydande brister: "vår efterblifvenhet hvad själfva bibliotekstekniken beträffar, och det förhållandet, att våra bibliotek, med undantag af de vetenskapliga, icke äga för sin verksamhet särskildt ut­bildade bibliotekarier". Det land där utveckling kommit längst var, fortsät-

328 KERSTIN E. WALLIN

ter hon, Amerikas Förenta stater: "Betydelsen af folk- och lärljungebibliotek af alla slag och för alla åldrar anses där ej kunna skattas nog högt". VP menade sig ha nödvändiga kunskaper och erfarenheter och - inte minst viktigt - ekonomiska förutsättningar för att göra studien: "Dessutom är jag, af intresse för att något göres i denna för vår folkupplysning så viktiga fråga, benägen att åtaga mig en betydande ekonomisk uppoffring, hvilket är oafvisligt för den, som vill företaga en studieresa af ifrågavarande art. Men då staten måste hafva intresse af, att de anslag, den utdelar till vårt biblio­teksväsen, må blifva så [otydl.] bringande som möjligt, torde man hafva rätt att hoppas på understöd från staten till en sådan resa". Konseljakten den 4 juni 1907 (nr 17) innehåller även överbibliotekariens mycket positiva ytt­rande i fråga om såväl resmål, som syfte och VP:s kompetens. Hela det sökta beloppet, 1 800 kr, beviljades. Folkbildningsförbundet tillsköt 300 kr, för en studie av förhållandet mellan central- och filialbibliotek.

Resan gjordes hösten 1907. Under fyra månader besökte hon åtta del­stater och hundratalet stora och små bibliotek samt biblioteksskolor. Hon deltog också som gäst i två årsmöten för bibliotekarier. Under vistelsen i Washington bjöds hon in till Vita huset för ett möte med president Roose-velt.

VP blev utomordentligt entusiastisk över det hon såg och hörde i Ame­rika. "Den amerikanska library spirit grep mitt hjärta", skrev hon många år senare (1954 och 1959). Hon startade omedelbart en intensiv verksamhet för att främja en liknande utveckling i Sverige. I en artikel i Folkbiblioteks­bladets första nummer år 1908, citerar hon med instämmande en ameri­kansk biblioteksman, som vid ett biblioteksmöte i London hävdat att han, i en valsituation, "utan tvekan skulle behålla biblioteket och låta skolan gå".

Den officiella reserapporten (Bibliotek och folkuppfostran. Anteckningar från en studieresa i Amerikas förenta stater) trycktes upp i 3 000 exemplar och över­sattes till flera språk. En populärversion gavs ut i Heimdals serie av små­skrifter (nr 5). I båda ägnade VP avsevärt utrymme åt bibliotekarierna, som ofta var kvinnor, åt deras utbildning och arbetsvillkor. Avsaknaden av bibliotekarieutbildning i Sverige föranledde VP att ta initiativ till en första kurs. Den hölls på KB, där E. W. Dahlgren ställde upp med både lokal och bokbestånd. En andra kurs hölls på uppdrag av överstyrelsen för rikets läroverk och ägnades åt biblioteksteknik. Läraren och författaren Gurli Linder berättade om den i Folkbiblioteksbladet: "Den som varit i tillfälle att höra doktor Palmgrens briljant framförda berättelse om vad hon på biblioteksområdet sett och hört i Amerika gripes ovillkorligen av hennes vissa övertygelse att även hos oss av samma anda inspirerade åtgärder både kunna och komma att genomföras. ... Med alla medel bör den ej alltför sällsynta villfarelsen skingras, att nästan vem som helst kan sköta ett biblio­tek "(1908:3, s. 98-100). Senare hölls ytterligare kurser, bl.a. för personer som ville arbeta på de allmänna biblioteken.

VALFRID PALMGREN - KVINNLIG VISIONÄR PÅ KB 329

Sommaren 1908 besökte VP Tyskland på uppdrag av Fredrika-Bremer-Förbundet, för studier av de kvinnliga bibliotekariernas situation. Erfaren­heterna presenterades i en artikel i Folkbiblioteksbladet som var mycket kri-tisk(1908:4, s. 138-147). Utbildningen gavs vid två privata skolor och hand­lade om allt utom bibliotekskunskap. Ingen fick t.ex. lära sig "att med in­tresse och takt umgås med allmänheten", vilket för VP borde vara bland de viktigare ämnena. Hon reagerade särskilt kraftigt på arbetets inriktning. Biblioteken liknade ämbetsverk vilka som helst; låneexpeditionerna såg ut som "biljettluckorna vid våra järnvägsstationer". Barnen, som VP särskilt månade om, var utestängda.

DET POLITISKA ARBETET

1909 lade apotekare Enell, Allmänna Valmansförbundet (AV, konservativt) en motion i Stockholms stadsfullmäktige med förslag om utredning av möjligheterna att skapa ett centralbibliotek. Motionen var inspirerad av VP:s rapport (Hjelmqvist 1949) och kommenterades i Folkbiblioteksbladet i form av intervjuer med bl. a. Dahlgren och VP. Den förre tvivlade på att de många olika biblioteksstyrelser som fanns, skulle vilja underkasta sig en central myndighet och menade att man, inte minst av kostnadsskäl, kanske måste söka andra lösningar. För KB:s sida vore ordnandet av folkbiblioteksrörelsen dock "i allra högsta grad önskvärt, ty hittills har Kungl. biblioteket faktiskt, ehuru oegentligt, fått tjänstgöra även som folkbibliotek" (1909:4, s. 137). Dahlgren var orolig för hur det skulle gå för forskare och vetenskapsmän i framtiden, om inget gjordes. VP såg inte kostnadsfrågan som något större problem; en sammanslagning av alla de anslag som staten redan gav till olika folkbildningsändamål, skulle nära nog räcka.

När motionen behandlades av fullmäktige satt VP själv i församlingen, nyvald på en AV-lista. VP:s jungfrutal innehöll en skarpt kritisk genomgång av förhållandena i Stockholm. Folkbiblioteken jämfördes med "litterära folk­kök, andlig källarlukt" svävade över dem och deras prägel av välgörenhets­inrättningar bidrog till att befästa, i stället för att minska, klasskillnaderna. Principerna bakom verksamheten vilade, sade hon, "på 1850-talets stånd­punkt". Vilken rätt hade förmögna, s. k. bildade män att avgöra vad de min­dre lyckligt lottade skulle läsa? (Palmgren, 1954). Den av motionären före­slagna kommittén tillsattes och lade 1912 fram förslag om ett central- och flera filialbibliotek. VP ingick i kommittén, men hade lämnat fullmäktige innan förslaget kom upp för beslut. Det avslogs och tillgängliga medel användes för en vårdanstalt för kräftsjuka.

BIBLIOTEKSUTREDNINGEN

Hösten 1909 fick VP ecklesiastikministerns uppdrag att utreda "bok­samlingar i Sverige, hvilka vore afsedda för folkbildning, samt att afgifva

330 KERSTIN E. WALLIN

förslag angående de åtgärder som från det allmännas sida borde vidtagas för främjande av folkbiblioteksrörelsen". Betänkandet lades fram i septem­ber 1911. VP föreslog i korthet att statsbidrag skulle kunna utgå till skolbib­liotek och kommunala allmänna bibliotek samt riksomfattande föreningar med minst 20 000 medlemmar, för biblioteksverksamhet inom föreningarnas studiecirklar. För rådgivning och uppföljning, bibliotekarie­utbildning, undervisning m. m. skulle en biblioteksbyrå med fyra konsulenter skapas inom ecklesiastikdepartementet.

Förslaget om stöd för föreningar orsakade de starkaste reaktionerna hos remissinstanserna. I Danmark och Norge hade föreningar undantagits från statligt stöd, vilket VP var kritisk till. Hon betonade att nykterhets-, arbe­tare- och andra föreningar, som hade de flesta biblioteken i landet, startat - och skulle fortsätta - verksamheten oavsett statsbidrag. Att utesluta dem skulle omintetgöra skulle den eftersträvade kraftsamlingen och kvalitets­höjningen. Den bästa formen för stöd till enskild biblioteksverksamhet var obetingat stödet för "den från folket själft utgångna biblioteksrörelsen" (s. 170-171). När förslaget presenterades uppfylldes kraven (som också före­skrev betydande egen insats) bara av några få föreningar. VP tvivlade emel­lertid inte på att övriga skulle "omorganisera och centralisera sin biblioteks­verksamhet i den riktning som ofvan antyds, om de därigenom kunna på­räkna dels god ekonomisk hjälp af staten, dels stöd, ledning och den kon­troll, som alla biblioteksintresserade i vårt land synas vara eniga om att anse önskvärd" (s. 177).

Axel Hirsch, Folkbildningsbladet, hälsade betänkandet med livlig tillfreds­ställelse. "Det bådar helt enkelt en ny tid för biblioteksrörelsen i vårt land" (1911:4, s. 138). Riksdagsbeslutet 1912 följde i allt väsentligt förslaget och Hirsch fick rätt. Det system som infördes kom att bestå till mitten av 1960-talet. På sommaren 1912 bildades "Arbetarnas riksförbund för biblioteks-och föreläsningsverksamhet", senare omdöpt till ABF. VP hade gjort en riktig bedömning av föreningarnas intresse. Med IOGT och ABF var grunden lagd för det som ibland brukar beskrivas som den svenska "studiecirkel­demokratin". Kanske det blivit ett ABF även utan VP och biblioteksreformen, men hade det blivit en "studiecirkeldemokrati"?

DISKUSSION

VP gifte sig våren 1911 och flyttade till Köpenhamn. Under de ca. sex år som gått sedan hon började på KB, hade hon, förutom arbetet där, stude­rat folkbiblioteken, rest ensam i Amerika och Tyskland, skrivit rapporter och artiklar, hållit föredrag, startat bibliotekarieutbildning, lagt grunden till Skandinaviens första barn- och ungdomsbibliotek, suttit i Stockholms stads­fullmäktige, varit aktiv i Fredrika-Bremer-Förbundet och suttit i styrelsen för Föreningens för kvinnors politiska rösträtt (FKPR). Som ensamutredare hade hon gjort "grundliga, samvetsgranna studier" för biblioteksutred-

VALFRID PALMGREN - KVINNLIG VISIONÄR PÅ KB 331

ningen (Hirsch, 1911). Varför gjorde hon allt detta och hur var det möj-ligt?

Den första frågan har hon besvarat med berättelsen om den unge man­nen, som inte fick låna de böcker han behövde. Förklaringen förefaller ändå väl enkel. Nog måste mer än en person ha fått samma besked? Kanske var den unge mannen droppen, som fick bägaren att rinna över. VP:s uppväxt­miljö och skolgång präglades av en mycket radikal pedagogik som alltid stimulerade kunskapssökande. Hon förde den själv vidare som lärare (1896-1906). Det måste ha varit mycket upprörande för henne att avvisa den som aktivt sökte kunskap - särskilt som kunskapen fanns till hands.

Dåtidens Sverige har beskrivits som ett land under konstruktion (Ödman, 1995). Efter 1905 måste både landet, grupper och individer utveckla en ny identitet. Kraven på demokrati växte sig allt starkare, även bland kvinnor. Folkbildnings- och biblioteksfrågorna började få starkt genomslag efter sekelskiftet (se t. ex. Tynell 1931 och Torstensson 1996) genom bl. a. dans­ken A. S. Steenbergs tal vid folkbildningsmötet i Stockholm 1901. Tiden var "rätt". Som högutbildad medlem av överklassen hade VP kontakter med inflytelserika och resursstarka personer, vilket hon använde för att förverk­liga sina idéer (t. ex. barn- och ungdomsbiblioteket). En kartläggning av hennes sociala nätverk, med början i Palmgrenska skolans elevmatriklar, skulle kunna ge intressanta data i denna del. Kanske skulle vi då också få svar på frågor som förbryllar; t.ex. varför hon blev AV-ledamot i fullmäk­tige, före flera "högerkvinnor" med ett längre engagemang (se Nicklasson, 1997) och varför hon ställde upp för ett förbund, vars stadgar uttryckligen utestängde kvinnor?

Dahlgrens - och övriga tjänstemäns på KB - positiva attityd till kvinnor spelade utan tvivel stor roll för hennes framgång. Stödet var dock knappast oegennyttigt. Kvinnliga anställda kostade mindre och KB hade fram till 1909 knappa resurser. Viktigare var kanske det ändå ökade trycket på KB från allmänhetens sida. VPs första artikel i Folkbiblioteksbladet, om biblioteken i Amerika, inleds med en diskussion av förhållandena i Sverige: "Då det flera gånger här i Stockholm, senast i våras på Pedagogiska sällskapet, framställts ett skarpt klander mot framför allt Kungl. Biblioteket i Stockholm, för att detta icke utför sådant arbete som de amerikanska biblioteken, och då så­dant klander tydligen visar obekantskap med såväl Kungl. Bibliotekets uppgift i samhället som med de amerikanska bibliotekens, skall jag be att med några ord få påvisa i vad mån deras uppgifter skiljer sig från varan­dra". Hon påpekar också att om KB ägnade sig åt "flitig utlåning, såsom fallet är och bör vara i ett populärt bibliotek, skulle snart, fruktar jag, dess historiska uppgift vara tillintetgjord" (1908:1, s. 6). Detta var en bedöm­ning som överbibliotekarien till fullo delade. VP:s vision av folkbildning genom goda folkbibliotek, öppna för alla, passade väl ihop med Dahlgrens visioner för KB.

332 KERSTIN E. WALLIN

VP:s uppträdande "i rätt tid" minskar på intet sätt värdet av hennes in­satser. En avgörande del var helt hennes egen. "Överhuvud hade hon i gan­ska ovanlig grad samma förmåga att entusiasmera andra som att själv en­tusiasmeras", skriver Tynell (1931, s. 119). Hon bidrog därmed själv i hög grad till att göra tiden till "rätt tid".

KÄLLOR:

Ecklesiastikdepartementets arkiv, Konseljakt 4 juni 1907, nr 17, Riksarkivet, Valfrid Palmgrens ansökan om resebidrag, meritförteckning samt utlåtande från överbibliotekarien.

Hjelmqvist, F, 1949, Pionjärer I. Valfrid Munch-Petersen, i Biblioteksbladet, s208-212.

KBs ämbetsarkiv: protokoll, utlåtanden över remisser m.m. 1905-11 Kungl. Bibliotekets handlingar, Årsberättelser för åren 1905-11 Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 179 till Riksdagen angående understöd­

jande af folkbiblioteksväsendet, gifven Stockholms slott den 12 april 1912. Linder, G., 1908, Den första europeiska lärokursen i biblioteksteknik för

läroverksbibliotekarier, i Folkbiblioteksbladet 1908:03, s. 98-100. Nicklasson, S, 1997, Kvinnors väg till fullvärdigt medborgarskap, Stockholm

1997. Palmgren, V, 1908, Om Tysklands kvinnliga bibliotekarier, i Folkbiblio­

teksbladet 1908:4 s.138-147. - , 1909, Biblioteket - en ljushärd, Heimdals småskrifter nr 5 - , 1909, Biblioteket och folkuppfostran, Stockholm 1909 - , 1910, Om Folkuppfostran, Stockholm 1910 - , 1911, Förslag angående de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för

främjande af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige - , 1926, K.E. Palmgren och hans skola, i SvD 14 oktober 1926 - , 1954, Det var en gång - ett stycke bibliotekshistoria nedskrivet efter

anmodan, i Biblioteket och vi, s. 5-20. - , 1955, Karl Edvard Palmgren och hans skola, föredrag i den danska

statsradiofonien, Härnösand. - , 1959, Sveriges första kvinnliga biblioteksamanuens, särtryck ur Biblis

1959/1960, s. 157-178. Torstensson, M, 1996, Att analysera genombrottet för de moderna folkbiblio­

teksidéerna, Exemplet Sverige och några jämförelser med USA, licentiat­avhandling, Göteborgs universitet.

Tynell, Knut, 1931, Folkbiblioteken i Sverige, Stockholm Ödman, P-J 1995, Kontrasternas spel I och II, Stockholm 1995