Guds Kristna Kyrkor[235]

Ursprunget för Jul och Påsk [235]

(Edition 1.0 19980117-19980117)

Kristna har blivit ledda till att acceptera att jul och påsken är grundläggande delar av den kristna traditionen. Faktum är att de inte alls är kristna och båda har sina rötter i mysteriekulterna, Saturnalia, dyrkan av Modergudinnans system och dyrkan av Solguden. De är i direkt strid med Guds lagar och Hans system.

Christian Churches of GodPO Box 369, WODEN ACT 2606, AUSTRALIA

E-mail: secretary@ccg.org

(Copyright 1998 Wade Cox)

(Tr. A. Binder 2003)

Detta manuskript får kopieras och spridas fritt förutsatt att det kopieras i sin helhet utan ändringar eller utelämnande. Förläggarens namn och adress, samt upphovsrättinnehavaren måste inkluderas. Inga avgifter skall läggas på mottagare av distribuerade kopior. Kortare citat får inkluderas i texter såsom kritiska artiklar och recensioner utan att upphovsrätten bryts.

Detta manuskript finns tillgängligt i original och översättning på Internet på webadress:http://www.logon.org och http://www.ccg.org

Page 2 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

Ursprunget för Jul och Påsk [235]

Modern så kallad kristendom firar två huvudsakliga festivaler i Jul och Påsk. Den ena sker i december och den andra i mars april. Bibeln firar inga religiösa högtider i december. Högtiden i mars-april som Bibeln befallde skulle följas kallades för Herrens Påsk (Passover på engelska, övers. anm.), den infaller i mars-april men kallas inte Easter (den hedniska påsken, övers. anm.) och infaller inte så som bestäms av

beräkningarna för den hedniska påsken. Än mer väsentligt, det finns andra högtider som befalls av Bibeln som inte heller hålls. Inte ens Sabbaten som befalls av det fjärde budet hålls utan solens dag hålls i dess ställe. Hur skedde detta? Hur uppstod allt? Är det bibliskt och är det kristet? Svaren återfinns i historien och svaren är fascinerande.

Jul

SaturnaliaDet fanns en högtid som firades i december i Rom. Det är nödvändigt för varje förståelse av vad som händer vid jul. Den högtiden benämndes Saturnalia. Det var festivalen för Saturnus till vilken invånarna i Latium, latinarna, tillskrev jordbruket och konsten, nödvändig ett civiliserat liv (Smith’s Dictionary of Greek and Roman Antiquities, 2:a utg., London 1851, sid. 1009). Den inföll vid slutet av december och sågs av befolkningen som en tid för absolut vila och glädje. Under dess varaktighet så stängde rättsalarna. Ingen allmän handel kunde genomföras. Skolorna höll lov. Att inleda ett krig var inte fromt och att straffa en brottsling medförde förorening (ibid.). Slavar var befriade från hårda sysslor och tillåtna att bära pileus eller frihetsmärket. De gavs rätten till fritt tal och betjänades på en speciell bankett av deras mästare vilkas kläder de bar (ibid.). Människor av all rang hängav sig själva till firandet och gladdes med presenter utbytta mellan vänner. Enkla vaxljus gavs av de fattiga till deras herrskap. Mängder av folk trängdes på gatorna och Smith säger att många av vanorna och sederna bar en slående likhet med de kring jul och de italienska karnevalerna (ibid.).

Öppet spel och vadslagning var översett av myndigheterna vilket senare även kortspel var,

till och med av de mer rigida i senare tider vid

julaftonen. Hela befolkningen kastade bort togan och bar endast den mindre formella rocken kallad synthesis och gick omkring med en pileus på sina huvuden. Smiths Dictionary äger att denna vana bär likheter med de dominoer, spetsiga hattar och andra förklädnader som bars vid senare tiders julfestivaler med maskerader och mimföreställningar. Cerei eller vaxljus användes troligen så som moccoli används på karnevalens sista natt. Vår tradition med juleljus härstammar troligen från denna tradition.

Slutligen, till nöje i den privata sfären, så förekom framröstandet av en ’fånkung’ som omedelbart känns igen i ceremonin kring trettondagsafton (ibid.). Vi kommer att stöta på detta igen senare.

Sir James George Frazer, säger i sin klassiska studie av magi och religion (The Golden Bough, McMillan, 1976. (I svensk översättning, Den Gyllen Grenen, Natur och Kultur Stockholm, 1994 (4 utg. (citat här av översättaren från den engelska texten hos Frazer och inte enligt den svenska översättningen, sidhänvisningar i denna text till det engelska originalet. övers. anm.)), att denna ’fånkung’ var en anspelning tillbaka på de idylliska tiderna av Saturnus styre och det tillfälliga frigivandet av slavar vid den här tiden gick tillbaka till dessa Saturnus tider då alla var fria och saker och ting var rättvisa

Title Page 3

(ibid., ix, sid. 308 ff). Romerska soldater stationerade vid Donau under styret av Maximianus och Diocletianus upptecknas (av Franz Cumont) att ha valt en ung och vacker man av dem genom lottdragning trettio dagar före festivalen. De klädde honom i kungliga attiraljer till att likna Saturnus. Han tog sig runt offentligt omgiven av ett följe av soldater och hängav sig åt sina lustar oavsett hur låga och skamliga de än var. Vid slutet av de trettio dagarna skar han själv sin strupe på altaret till den gud han personifierade. Under år 303 föll lotten på den kristna soldaten Dasius, men han vägrade att spela rollen som den hedniske guden och att befläcka sina sista dagar med depravering. Han vägrade att ge efter för hotelser från hans befälhavande officer Bassus och halshöggs följaktligen av soldaten Johannes vid Durostorum fredagen 20 november år 303 som var månens tjugofjärde dag vid den tjugofjärde timmen (Frazer, ibid.).

Denna historiska händelse har bekräftats, efter dess publicering av Franz Cumont, av upptäckten i kryptan i Katedralen i Ancona av en vit marmorsarkofag med en inskription karaktäristisk för Justinianus tid med en inskription på grekiska som i översättning lyder:

Här vilar den helige martyren Dasius, hämtad från Durostorum.

Sarkofagen hade hämtats dit från kyrkan i St Pellegrino år 1848 där den vilade under högaltaret och upptecknats finnas där år 1650 (Frazer, sid. 310).

Frazer säger att detta kastar ett nytt ljus över naturen av Herren av Saturnalia, den antike Herren för Misshälligt styre som regerade över vinterfesterna i Rom (ibid., sid. 311).

Här ser vi utsträckningen av traditionerna och inslagen av mänskliga offer sträckte sig över festivalerna i både december och vid vintersolståndet.

Dasius, den kristne, led martyrskap hellre än deltog i dessa festligheter. Eftersom Saturnus var en antik nationalgud i Latium, så förlorar

sig instiftandet av Saturnalia i en avlägsen forntid (ibid.).

Det finns tre traditioner förknippade med den.1. Det tillskrivs Janus som vid sin välgörares

plötsliga försvinnande från människornas värld, reste ett altare för honom som gudom på forumet och påbjöd årliga offer.

2. Enligt Varro är det tillskrivet Pelasagis vandringar vid deras första bosättningar i Italien. Herkules sägs sedan, efter sin återkomst från Spanien ha tagit bort dyrkandet och utövandet av de mänskliga offren; och

3. Den tredje traditionen tillskriver Saturnalia till Herkules efterföljare som upprättade den efter hans återvändande till Grekland.

I båda de senare ser vi en gemensam nämnare. Praktiserandet av denna jordbruksfestival har således speciella element gemensamma med vårfestivalen Easter (hedniska påsken, övers. anm.) som vi kommer att se senare. Inslaget av mänskliga offer som är gemensamma för alla traditionerna kan även spåras till dyrkandet av Moloch som Månguden Sin samt även till Ishtar (se uppsatsen Den Gyllene Kalven (Nr. 222)). Denna offeraspekt förekom även i dyrkandet av guden Attis (se nedan).

Uppförandet av tempel i historisk tid är upptecknad, så som till exempel under Tatius styre, Tarquinius superbus, till konsultjänsten för A Sempronius eller M Minucius (497 f. Kr.) eller i det om T Larcius föregående år. Det verkar som om ceremonierna vid vissa tillfällen negligerades eller förstördes och därefter återupprättades och utökades (ibid.).

Saturnalia inföll ursprungligen på 14 Kalend Januari. När den julianska kalendern infördes förskjöts den till 16 Kalend januari vilket skapade förvirring bland de mer okunniga och Augustus påbjöd att tre hela dagar (nämligen 17, 18 och 19 december) skulle vara helgade i all kommande tid (ibid.). Någon okänd myndighetsperson lade till en fjärde dag och

Page 4 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

Caligula lade till en femte dag kallad Juvenalis. Denna föll i obruk och återinfördes senare av kejsare Claudius.

I strikt mening avsattes endast en dag till religiöst firande under republikens dagar, dock varade firandet över en mycket längre tidsperiod. Historiskt talar Livius om den första dagen av Saturnalia (Liv. xxx, 36). Cicero skriver om den andra och tredje dagen (ad Att., v 20; xv 32). Från Novius (Attelanae) användes termen sju dagar av Saturnalia och denna fras användes även av Memmius (Macrobius, i, 10) och Martialus (xiv, 72; jfr. Smith, ibid.). Martialus talar också om de fem dagarna som skapades av Caligula och Claudius.

Dessa fem dagarna hade en kalendarisk betydelse också.

1. Smith säger att i verkligheten var tre festivaler involverade i firandet över denna tidsperiod. Den riktiga saturnalia inleddes den 17 december (16 Kalend december).

2. Detta följdes av Opalia (14 Kalend Januari eller 19 december) vilken historiskt sammanföll med Saturnalia. Dessa två tillsammans varade i fem dagar. Denna högtid firades i till ära för Opis som påstods vara Saturnus maka. Ursprungligen firades de på samma dag och således är temat om Modergudinnan och älskaren tydligt i högtidens ursprung. Vi kommer att möta detta tema genomgående. Opis efterföljare visade sin vördnad sittande och berörande jorden för vilken hon var gudinna (Smith, ibid., art. Opalia, sid. 835).

3. Den sjätte och den sjunde dagen upptogs av Sigillaria vilka omnämndes för de små keramiksaker som fanns till försäljning vid tiden som leksaker som skulle ges till barn.

Således sträckte sig tiden från 17 december fram till 23 december under den julianska kalendern då presenter gavs till barnen.

Vi skall nu närmare undersöka teologin bakom

dessa festivaler. Gemensamheten i traditionerna för festivalerna är alltför tydlig för att bortses.

Den Himmelska Jungfrun som ModergudinnaFrazer noterar att:

Dyrkan av Gudarnas Stora Moder och hennes älskare eller son var väldigt populär under det romerska riket (v, sid. 298 ff),

Av inskriptionen vet vi att de två [som Moder och älskare eller Moder och son] erhöll gudomlig ära inte bara i Italien, utan i alla provinser – speciellt i Afrika, Spanien, Portugal, Frankrike, Tyskland och Bulgarien (ibid.). Deras dyrkan överlevde upprättandet av kristendomen av Konstantin.

Således är inte symboliken av den Himmelska Jungfrun och det nyfödda barnet som paraderas på årlig bas av kristet ursprung. Vi kommer att se mer av detta senare.

Frazer noterar att Symmachus skriver om den Stora Moderns högtid. Under Augustinus dagar så paraderade fortfarande hennes kvinnliga präster gatorna och torgen i Kartago, och likt medeltidens tiggarmunkar bad om allmosor av de förbipasserande (ibid., jfr. S Dill Roman Society in the Last Century of the Western Empire, London, 1899, sid. 16; och Augustinus City of God, vii, 26).

Grekerna å andra sidan förkastade de mer barbariska riterna till förmån för de liknande men mer stillsamma riterna i dyrkan av Adonis (ibid.).

Frazer säger att samma delar som chockade och avskräckte grekerna var vad som attraherade romarna och barbarerna i väst (ibid., sid. 298-299).

De extatiska orgierna som misstogs för gudomligt inflytande, skadandet av kroppen och tesen om en pånyttfödelse och förlösning av synden genom blodsspillan, har samtligt sitt ursprung i barbari (ibid.).

Frazer menar att deras sanna karaktär ofta

Title Page 5

maskerades under till anständighet under en slöja av liknelser och filosofisk tolkning, vilket drog de mer kultiverade till ting som kanske annars skulle ha fyllt dem med skräck och avsky. Modern pingströrelse drar sin påverkan och inspiration från föreställningarna bakom dessa religiösa festivaler.

Religionen om den Stora Modern var endast en av en mångfald av liknande orientaliska trosriktningar som spreds över det romerska imperiet och trängde sig på européerna. Enligt Frazer så undergrävde detta gradvis hela den grundläggande väven i den antika civilisationen.

Hela grekiska och romerska samhället var grundat på konceptet om underordnande för individen under staten och ens hela liv var hängivet samhällets fortlevnad. Om någon drog sig undan från gudomliga offer så föreföll det aldrig någon att de skulle handla av annat än av själviska, onda och fega avsikter. Österländsk religion lärde ut i motsats till denna doktrin.

Den framhävdade föreningen mellan "Själen" och Gud och dess eviga frälsning som de enda syften med existensen och i jämförelse var framgången och till och med existensen av staten helt obetydliga.

Den ofrånkomliga följden av denna själviska och odödliga doktrin var att dra individen mer och mer ifrån den offentliga tjänsten och fokusera i individen ett förakt för det rådande livet.

Det felaktiga användandet av dessa mysteriedoktriner eller österländska religioner och deras tillämpning i gnosticism, när de placerades i den bibliska berättelsen om Guds Stad som ett andligt edikt, skulle komma att få katastrofala följder för samhällets ordning. Effekten skulle komma att lätta på banden för familjen och staten och till att upplösa statens politiska omfattning. Samhället började återfalla till sina individuella delar och därigenom till barbari. Civilisation är endast

möjlig genom aktivt samarbete av individerna och underordnandet av individens intressen under det hos en gemensam nytta (ibid., sid. 301).

Folk vägrade försvara sina länder och till och med att försäkra fortlevnaden av deras egen art i asketiskt celibat (ibid., se även uppsatserna Vegetarianism och Bibeln [183] samt även Vin i Bibeln [188]).

Frazer menar att denna besatthet varade i tusen år. Han anser att det endast förändrades vid slutet av medeltiden i och med återinförandet av den romerska lagen, av den aristoteliska filosofin och av den antika konsten och litteraturen till vettigare och mer manlig syn på världen. Faktum är att om den sanna bibliska modellen skulle införas så skulle inga sådana problem ha existerat. Problemet uppstod ur orientaliska mysterier som i kombination med det gnostiska systemet är mer förhärskande idag. Frazer menar att vågen av denna österländska invasion hade vänt till slut och var på väg att ebba ut. Han hade fel i detta hänseende trots att han också erkänner att dåligt styre och ett ruinerande ekonomiskt system är två större orsaker vilka slår ned civilisationer så som de gjorde med det turkiska Ottomanska riket under hans dagar.

Vi skall se på effekterna av religionen om den Stora Modern och Mithrassystemet och dess anpassning under gnostisk påverkan på kristendom för att se att det fortfarande finns där, lika starkt som någonsin i mer sofistikerade former. Ändå är mycket av dess traditionella fällor desamma.MithrasEn av de gudar som tävlade om dyrkan i väst var den persiska gudomen Mithra.

Den otroliga populariteten hos denna kult skall inte underskattas. Monument dedicerade till detta system finns spridda över hela det romerska riket och över hela Europa (en karta över monumentens utbredning återfinns i David Ulansey The Origins of the Mithraic Mysteries, Oxford, New York, 1989, sid. 5).

Page 6 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

Detta var en hemlig kult vilkens mysterier aldrig skrevs ned och därför är lite känt exakt om deras ritualer förutom vad vi kan sluta oss till från dess helgedomar och platser för dyrkan. Vi känner dock till att de hade två former av dyrkan. Den privata och hemlig formen var Mithraism. Den offentliga formen var dock Elagabalism och vi känner till mer av dess system av detta. Båda var baserade på Soldyrkan.

Mycket av dess religion liknade religionen om Gudarnas Moder och också det som senare skulle komma att uppfattas som kristendom (jfr. Frazer, ibid., sid. 302).

Likheten slog även de kristna lärde själva och det förklarades för dem som djävulens verk, genom att djävulen förfalskat en version av den sanna läran (ibid.). Tertullian förklarade hur fastorna för Isis och Cybele liknade kristendomens fastor (De jejunio 16).

Justinus Martyren förklarar hur döden, återuppståndelsen och uppstigandet av Dionysius, Perseus jungfrufödsel, och Bellerophons uppstigande på Pegasus var parodier på sant kristna historier skrivna av demoner i förväg, ända till historien om Kristus ridande på en åsna som fanns i Psaltaren som en profetia (jfr. Apol., i, 54).

Konflikten mellan mithraismen och kristendomen var så stor för en tid att utgången hängde och vägde. Faktum är att resultatet avgjordes genom upptagandet av deras traditioner och vanor och att ge dessa kristna namn. Den enskilt viktigaste reliken för denna hedniska synkretism är den om julen vilken Frazer säger att Kyrkan verkar ha lånat direkt från sin hedniska rival (sid. 303).

Armen blev hängivna till Mithras och det är uppenbart från uppteckningar rörande dasius att Saturnalia hölls i samverkan med dyrkan av Mithras. Således föregick Saturnalia helt enkelt festivalen och högtiden för vintersolståndet och blev en del av det.

Julen och den Himmelska JungfrunI den julianska kalendern ansågs 25 december som vintersolståndet (Frazer, ibid., sid. 303; jfr. Plinius Natural History, xviii, sid. 221). Det ansågs som solens födelse eftersom solens dagar började bli längre och längre och dess kraft tilltog efter den vändpunkten för året.

Födelseritualen, menar Frazer, så som den firades i Syrien och Egypten var otrolig. Firarna drog sig tillbaka in i speciella helgedomar från vilka de vid midnatt upplät ett högt skrik: Jungfrun har framfött! Ljuset blir starkare! (ibid., jfr. Cosmas Hierosolymitanus, se fotn. 3 till sid. 303).

Egyptierna representerade till och med den nyfödda Solen genom en avbild av en nyfödd som, på hans födelsedag (vintersolståndet), de bringade fram och uppvisade för sina dyrkare (ibid., jfr., Macrobius Saturnalia, i, 18, 10).

Frazer säger:Utan tvekan var Jungfrun, som befruktades och födde en son den tjugofemte december, ursprungligen den stora orientaliska gudinnan som semiterna kallade för den Himmelska Jungfrun eller enbart den Himmelska Gudinnan; i semitiska områden var hon en form av Astarte (ibid., anm. Franz Cumont s.v. Caelestis i Pauly-Wissowa’s Real-Encyclopädie der classischen Altertumswissenschaft, v, 1, 1247, sqq).

Detta är ursprunget om doktrinen om den eviga oskulden hos Jesu Kristi moder. Den har ingen grund i Bibeln eller i fakta. Kristi moder hette inte Maria (Mary i engelskan i Coxs original, övers. anm.) och Bibeln är klar och tydlig över att hon födde andra barn. Vi återkommer till denna myt senare.

Legenden om de tre kungarna25 december var en antik högtid för soldyrkande och de tre kungarna som förknippas med det verkar inte vara besläktat med de vise männen från östern i den bibliska berättelsen utan till en möjligtvis äldre tradition besläktade med de så kallade tolv dagarna av julen. Följden av tolv dagar associeras med de tre kungarna i Frankrike,

Title Page 7

Spanien, Belgien, Tyskland och Österrike. Deras namn är Caspar, Melchior och Balthasar. I Tyskland och Österrike är det känt som de Tre Kungarnas dag (Dreikonigstag) och i Frankrike som Kungarnas festival (Fête des Rois). Kungarna går runt i vissa områden representerade av utklädda människor som sjunger och ber om gåvor i hushållen. Det anges ha en kristen grund men det finns ingen grund i Bibeln för antagandet att det skulle vara tre personer (annat än de tre sorternas gåvor) eller att de var kungar. De upptecknas vara magi eller vise män. Detta verkar ha en annan grund (jfr. Frazer, ix, sid. 329). Från vanorna i France-Comte samt även Vosgesbergen, antas Melchior ha varit en svart kung och ansiktena på de pojkar som spelar honom svärtas (ibid., sid. 330). Dessa tre åkallas för helande med ritualer som innehåller tre naglar placerade i jorden. Detta har en smak av det treeniga systemet av kelterna i Frankrike långt innan det kristna systemet.

I Tjeckiska och Tyska Böhmen finns ritualer med desinficering genom ångning, rökelse och kryddor som används på den tolfte dagen. Initialerna C.M.B (Caspar, Melchior och Balthasar) tillsammans med tre kors skrivs på dörrar efter rökningen för att skydda gentemot ond påverkan och infektionssjukdomar. De åkallades under orden ’be för oss nu och vid timmen för vår död’. Misstyrets Herre och BönkungenÄven i denna tradition ser vi Herren för Misshagligt styre stiga upp bland traditionerna. Den fullständiga utsträckningen av tid för detta var från Allhelgonaafton (31 oktober, aftonen före Alla Helgons dag) fram till Kyndelsmäss (2 februari). I allmänhet var den dock begränsad till julens tolv dagar, kallade de tolv nätterna. Misstyrets Herre valdes ur Monarkens Hov i England vid varje av dess kontor i landet. Denna Misstyrets Herre valdes också vid Merton College Oxford som Bönkungen (jfr. Frazer, ix, sid. 332).

Dårarnas festivalI Frankrike var motsvarigheterna till

Misstyrets Herre maskerade som ’fån’präster, biskopar, ärkebiskopar, påvar och abbotar. Denna dag kändes som Dårarnas Festival och hölls antingen på juldagen, St Stefans dag (26 december), nyårsdagen eller trettondagen beroende på plats.

Vid dessa tillfällen förekom parodier av de mest högtidliga ritualer hos kyrkan där präster bar masker och ibland kvinnokläder och dansade in i kören och sjöng obscena hymner; lekmän förklädda till munkar rörde sig bland prästerskapet och altaret ändrades till ett utskänkningsställe där diakonerna och underdiakonerna åt korv och blodpudding och spelade tärning och kort under näsan på de firande. Rökelsekaren var fyllda med bitar av gamla skor som fyllde kyrkan med en dålig stank.

I vissa områden i Frankrike, till exempel i Autun, leddes en åsna in i kyrkan där en parodi på mässan hölls över den. En regelrätt latinsk liturgi sades över den och den firande prästen uppgav en åsnas gnäggande (Frazer, sid. 334-335).

I Beauvais den 14 januari red en ung kvinna med ett barn i sina armar på ryggen av en åsna enligt påståenden i imiterande av flykten in i Egypten. Hon leddes i triumf från katedralen till St Stefanskyrkan där hon och åsnan placerades på den vänstra sidan av altaret. En lång mässa uttalades bestående av bitar lånade hämningslöst från många gudstjänster genom året. Sångarna släckte sin törst i omgångar, vilket även församlingen gjorde och åsnan utfordrades med mat och vatten. Efteråt leddes åsnan från utsidan av altaren till insidan och hela församlingen, prästerskapet och lekmännen dansade kring den och gnäggade likt åsnor. Efter vesper fortskred en stor procession till en teater mitt emot kyrkan där de såg fräcka farser.

Allt detta liknar ritualerna i Nordafrika av de kvinnligt utklädda prästerna i systemet kring Modergudinnan och Saturnalia. Frazer säger att det inte finns något direkt bevis för att den

Page 8 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

ena härrör ur den andra, men Saturnalia, med sina tillåtna utsvävningar och handlingar som karaktäriserade det och det tillfälliga styret av en ’fånkung’ gör att det verkar vara så (ix, sid. 339). Dessa traditioner hölls fram till artonhundratalet då det Viktorianska England och Napoleons Frankrike i följden efter revolutionen avskaffade dem i viss mån. De ersattes som vi skall få se med andra former av samma felaktigheter. Mycket av den moderna dårskapen härrör från USA och dess kommersialism.

Tolva dagar av jul, kakor, böner och pengarBönkungen är också förknippad med Dårarnas Festival i Frankrike och det finns en mer uråldrig betydelse i den. Dårarnas Festival pågår fram till den Tolfte Dagen av Jul (trettondagen i Sverige eftersom man här inte inleder julfirandet på julens första dag, juldagen, utan dagen innan, övers. anm.) (Den Tolfte Natten är natten den 6 januari). Aftonen, som är den 5 januari och således markerar trettondagsfirandet den 6 januari slutet på de två perioder av förkristna festligheter som är förknippade med Saturnalia och Soldyrkansystemet som inleds med vintersolståndet den 25 december och fortsätter fram till den 5 januari.

I vissa områden har kungen en drottning till hustru vilka båda har en jordbruksbetydelse och som även verkar vara relaterade med riterna för Saturnalia. Kungen och drottningen utväljs genom lottdragning den Tolfte Natten (Trettondagen, den 6 januari) eller på aftonen till den högtiden den 5 januari. Detta var vanligt i Frankrike, Belgien, Tyskland och England. Det hålls fortfarande i vissa delar av Frankrike. Hovet erkände vanan och varje familj valde sin egen kung. På aftonen före festivalen bakades en stor tårta eller kaka med en böna i. Den delades i portionsbitar – en för varje medlem i familjen, en för Gud; en för den Himmelska Jungfrun och ibland en för de fattiga. Den person som fick biten med bönan utropades till Bönkung (Frazer, ix, dis. 313). Ibland placerades en andra böna i kakan för

väljandet av drottningen. I Blankenheim nära Neuerburg, i Eiffel bakades en svart och en vit böna in i kakan – den svarta för kungen och den vita för drottningen. I France-Comte brukade de lägga så många vita bondbönor i en hatt som det var personer närvarande. Två färgade bönor inkluderades och allt drogs slumpmässigt av ett barn. De som fick de färgade bönorna blev kung och drottning.

I England var det vanligt att lägga en böna i hatten för kungen och en ärta för drottningen. Dock blev endast kungen vald genom lottdragning i vissa områden och han valde sedan sin drottning själv. Ibland var ett mynt ersättning för bönan i kakan. Denna tradition följdes i södra Tyskland så tidigt som vid den första halvan av femtonhundratalet. Detta anses dock av Frazer att vara en variant på den tidigare bönan. Det visar tillräckligt klart att traditionen att placera mynt i julpuddingen härstammar från denna vana från gamla tider (i Sverige skall jämföras med mandel eller kanelstång i julgröten till exempel, övers. anm.).

I Frankrike placerades det unga barnet under ett bord. Det tilltalades som Phoebe eller Tebe och det svarade på Latin Domine. Bitarna av kakan delades ut enligt barnets direktiv. Etymologin har blivit tillskrivet till Apollos orakel av vissa forskare. Frazer tror att det kan vara härrört helt enkelt från ordet för böna (Lat. faba, Fr. fève).

Varje gång kungen eller drottningen drack så skrek sällskapet att kungen eller drottningen drack också gjorde de alla likadant. Var och en som misslyckades att göra det fick sina ansikten svärtade av korkar eller sot eller bottensats från vin. I vissa delar av Ardennerna var vanan att sätta stora pappershorn i håret och sätta stora glasögon på deras näsor. Dessa bars till festivalens slut. Detta är troligen ursprunget till Dummerkåpan.

Detta firas fortfarande i norra Frankrike där en miniatyrfigur av porslin ersätter bönan och denna dras av ett barn. Om den dras av en

Title Page 9

pojke så väljer han sin drottning; om den dras av en flicka så väljer hon sin kung. Dessa kungar och drottningar placerar vita kors på takbrädorna till husen för att skydda mot elaka vättar och väsen, häxor och otyg. Det fanns dock en mer allvarlig betydelse för vissa i ämbeten. I Lorraine sades höjden på hampan kunna bestämmas av höjden på kungen och drottningen. Om kungen var den längre så skulle den hanhampan bli högre än honhampan och vice versa. I Vosgesbergen på gränsen till France-Comte, utövades dans på taken för att få hampan att växa hög.

I många områden togs bönorna som användes i kakorna för att bli välsignade av prästerskapet och spådom användes på trettondagen för att bestämma den månad under året som priset på vete skulle bli som bäst.

Traditionen att tända eldar genomförs fortfarande i vissa områden och, vid tiden som Frazer skrev, så genomfördes det fortfarande i Montagne du Doubs på trettondagsafton (ix, sid. 316). Detta framgick vara för att försäkra fruktbarheten hos grödan. Det verkar finnas ett klart, om än avlägset, släktskap med de hedniska julfirandet (Yule, övers. anm.)

Medan eldarna brann dansade folket kring dem och sjöng Gott år kom tillbaka, Bröd och vin kom tillbaka!

De unga i Pontarlier bar facklor över de sådda markerna skrikandes couaille, couaille, blanconnie; vilkets innebörd har gått förlorat i svunna tider.

I Bocage i Normandie, på samma dag, är det fruktträden som eldas. Dessa skimrande ljus och eldar finns överallt när bönderna firar Ceremonierna över Mullvadarna och Åkersorkarna (Taupes et Mulots). Byar tävlar i storlek på eldarna och skogar och häckar kammas igenom efter material för eldarna. Fälten genomsöks i jakt på mullvadar och åkersorkar och således, tror de, skall de försäkra att skörden blir större till hösten.

Eldarna på trettondagsafton hade man också i Ardennerna. Det är bra att här se vanorna när det gäller högtiderna för gudinnan Hekates i i Rom och Europa i allmänhet och fälten och de kors som fanns involverat i det (jfr. uppsatsen Korset: dess ursprung och betydelse [039]).

Liknande traditioner med eldar som tänds finns i Storbritannien i Gloucester och i Hertfordshire med tolv eldar vid slutet av tolv odlingsområden (Gloucester) som skapas för att skydda mot mögel och svampangrepp i vetet. Det finns en trettonde större brasa som tänds i båda fallen – i det senare på en kulle (Frazer, ix, sid. 318).

Traditionen om att tända tolv brasor av halm ich dricka skål i cider eller öl kallas för Wassailing och är väldigt gammal. Oxen skålas även i denna underliga ritual i vissa områden med en kaka placerad på hornen till ledaroxen och kastas sedan genom kittling av oxen.

Förklaringen till traditionen att tända eldar och speciellt denna största återfinns i undersökning om vanan inte bara i Storbritannien och Frankrike, utan även i Makedonien. Den större elden är för att bränna häxorna och allt det onda som stryker över fälten under natten. De kallas av makedonierna för karkantzari eller skatzanzari. De besegras genom bindandet av ett halmrep. De återfår sin mänskliga skepnad under dagen. Över julens tolv dagar måste de besegras genom en hård ansträngning. Vissa platser börjar på julafton och på andra så fortsätter det, eller sker på trettondagen.

På julafton bränner vissa människor karkantzari genom brännandet av järnekskvastar som kastas ut på gatorna vid tidig skymning. Här har vi återigen referenser till druidernas Yule-festivaler. De senare ekkvastarna var lämningar av den tidigare vedbränningen.

På Irland satte de upp kornkärvar. Detta gjordes i Roscommon där de höll trettondagen vilket är den gamla juldagen som är större än

Page 10 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

juldagen själv (Frazer, ix, sid. 321).

De satte upp tretton ljus i kärven, tolv mindre och ett större i mitten och tillskrev dem till apostlarna vid den sista måltiden; men detta sker vid jul och inte vid påsken. Tretton ljus döpta efter varje familjemedlem (eller släktingar för att komma upp i rätt antal) placeras i högar av kodynga och bränns för att bestämma livslängden för varje person (ix, sid. 322).

Ursprunget för ljusenAnvändandet av ljus går tillbaka till den antika Aryanska religionen, som använde dem vid julceremonien (Yule) för att jaga bort gudarna för åskan och stormen (Frazer, x, sid. 264 (not 4) samt även sid. 265). De tändes och bands till den heliga eken (ibid., ii, 327).

I vissa områden (Ruthenien och i Europa i allmänhet) användes de av tjuvar och rånare för att framkalla sömn hos deras offer (Frazer, i, sid. 148-149) och i detta fall tillverkades de av mänsklig talg (ibid., i, sid. 236). Delar av den mänskliga anatomin användes även som ljus eller mänskliga ben som var fyllda med talg gjort av fettet från hängda människor (ibid., sid. 149). Ibland tillverkades ljus från fingrar från nyfödda barn, eller, vilket de föredrog, ofödda barn. Så sent som vid sextonhundratalet i Europa brukade rånare mörda gravida kvinnor för att kunna ta ut sådana ljus från den mördades livmoder (ibid.).

Ljus brändes för att jaga bort häxor. De inträdde i kristendomen genom den katolska eller ortodoxa kyrkan (jfr. Frazer, ibid., i, sid. 13).

Den antika aryanska traditionen fortsatte bland germanerna som tändande av eldar som stora brasor vid Easter (den hedniska påsken, övers. anm.) och utskickandet av pinnar för att tända eldar vid varje hem för att jaga bort gudarna för åska och storm. Vanan introducerades i katolicismen som påskljuset. Detta stora och ensamma ljus tändes vid den hedniska påsken

på lördagskvällen före påsksöndagen och därefter tändes alla kyrkans ljus på det. Detta fortsatte under året fram till nästa påsk då ett ensamt påskljus tändes igen.

Vanan att tända jus verkar ske kvällen före solens dag som en del av det gamla systemet för soldyrkan.

I Templet brändes rökelse. Ljus tändes inte annat än som Menorah.

Denna tradition att bränna ljus liknade den som fanns i Saturnalia. Vi vet från Baruks bok 6:19 ff att vanan att tända ljus inför avgudabilder som överdragits med ädla metaller var en babylonisk sed. Seden att tända många ljus inträdde troligen till judendomen från den babyloniska ordningen. Vi kommer att behandla detta mer i detalj senare i delen om Easter (påsken, övers. anm.).

Menorah var sjuarmad och befalld av Gud för Templet. I Salomos Tempel fanns det tio bord med sju ljus som symboliserade Elohims Råd av vilket Sanhedrin var en kopia. De nio grenarna ges en mystisk symbolik. Det finns ingen biblisk auktoritet för dem.

VäderVädret för de tolv dagarna för jul sas avgöra vädret för det kommande året. Det baseras på vad som verkar vara en form av antik zodiakisk uppdelning av de tolv dagarna till fyra kvadranter om tre dagar per kvadrant.

Detta gjordes på de brittiska öarna och det utsträcktes genom Tyskland och Österrike in i västra Europa. Av vädret för var och en av de tolv dagarna var det möjligt att förutsäga vädret för det var och en av de kommande månaderna under året. Det ansågs vara fullt riktigt och gällde även för trettondagen (den tolfte dagen, övers. anm.) själv då vädret för varje tima skulle förutspå vädret för motsvarande månad. Dagarna var således ett system för spådom för det kommande året i dess jordbruksmässiga aspekter.

Title Page 11

I Schwabien (Schwäbischen, övers. anm.), kallades dagarna för de tolv lottdagarna. Mer exakt spådom bestämdes genom att göra tolv cirklar som indelades i fyra kvadranter. Varje kvadrant representerade en kvarts månad. Dessa ritades på papper och hängdes upp över dörren. Allt eftersom varje av de tolv dagarna passerade från jul till trettondagen så skuggades vädret för varje kvarts dag och vädret för varje kvarts månad bestämdes. I Schweiz, Tyskland och Österrike genomfördes detta med viss variation. På julen, nyårsdagen eller på en anna av de tolv dagarna så delades en lök i två delar och skalades i tolv skikt som var och en ströddes med en nypa salt. Av fukten som fanns kvar i dem nästa morgon ansågs det som möjligt att bestämma vädret för nästa års kommande månader.

Detta var inte slutet till de germanska stammarna eller teutonerna – det återfanns även i Frankrike bland kelterna i Bretagne och i Skottland. I Bocage i Normandie, spåddes temperaturen för året genom temperaturen för de tolv dagarna. Detta ansågs mer riktigt än förutsägelserna i Double-Liégois. I Cornouaille, Bretagne, bestämdes dagarna från julen till trettondagen – varande de sista sex dagarna i december och de första sex för januari. I andra delar av Bretagne och i Skottland bestämdes de tolv dagarna från den 1 januari. De kändes i Bretagne som gour-deziou eller manliga dagar. Det sägs korrekt betyda de extra dagarna eller tilläggsdagarna. Detta koncept tar oss tillbaka till ett annat koncept om kalendern och de fem extra dagarna för året.

Skottarna bestämmer genom sin almanacka, från den sista dagen i december eller den första dagen av januari (beroende på plats) vädret för det kommande året av det för de tolv dagarna för julen. Således bestäms januaris väder för vädret den 31 december och så vidare som en ofelbar regel.

Kelterna i Skottland som annorstädes i Frankrike är av delad uppfattning om början av dagarna antingen vid jul på 1 januari eller den

31 december. Frazer anser detta som en viktig indikator på ursprunget för tron (ibid., ix, sid. 24).

Detta koncept är mycket gammalt och återfinns hos aryanerna från den vediska tiden i Indien. Detta föregår Kristus med många århundraden.Även de verkar ha gett dagar under midvintern en särskild helig karaktär då de tre Ribhu eller årstidernas andar vilade från sitt arbete i solgudens hem och dessa tolv dagar kallade de ‘en bild eller en kopia av året’ (Frazer, ix, sid. 324-325).

Frazer följer A Weber i denna förklaring till de gemensamma synerna mellan öst och väst (jfr. fotn. 3 till ix, sid. 325).

Systemet var således ett antikt system från Aryanerna som invaderade och erövrade Indien från stäppen med användandet av järnålderssaker och tämjda hästar omkring år 1000 f. Kr.

Deras släktingar tog samma högtid västerut in till Europa. Dessa rörelser är del av spridandet av mysterierna för det gamla babylonska systemet som fanns sin väg till de nomadiska shamanerna. Denna religion var animism.

Antika kalendersystemUppdelningen av de tolv dagarna kom från den gamla aryanska kalendern som var uppdelad enligt månens faser och inte solens. De olika Indo-ariska språken har namn för månaderna som namnen för månen. Månaderna alternerar mellan tjugonio och trettio dagar varannan månad. Dessa dagar blir vid femtionio gånger sex tillfällen kortare än det verkliga solåret av närmast tolv dagar (elva och en kvarts dag).

Detta verkar ha varit en interkalation för att justera månåret efter solåret vilket var en förvridning av det riktiga interkalationssystemet som antogs av hebreerna och assyro-babylonerna och grekerna och romarna. Det verkar således ha varit en förvridning av soldyrkan från de

Page 12 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

tidigaste dagarna av rörelser för stammarna i Mellersta Östern. De keltiska hittiterna, som var de första att flytta in till Europa, tog systemet med sig och dess implementation förstörde följande kolonisation från de assyriska omflyttningarna och rörelserna för den Parthiska och Gotiska horden.

Vi känner numera till mycket mer om kalendersystemt i bruk i Europa och midvinetrsolståndet i dess användning i Europa och storbritannien. Cirklarna skapades för att bestämma midvintersolståndet exakt på midvinterdagen. De tolv dagarna var skiljda från de fem dagarna och de verkar ha varit tillagda olika, till eller i kombination, i olika områden.

Det verkar som att de fem extra dagarna för året som gjorde de 365 dagarna, över de 360 dagarna som ansågs vara det normala året, är en väldigt uråldrig tro och ett system för interkalendarisk utövning, som människor, från mayaindianerna från Yucatan till Egypten och dess pyramider, ansåg meningslösa för religiösa och civila syften och inte gjorde någonting på dessa dagar.

Detta kan även utgöra en viss grund för utövandet. Texten i pyramiderna nämner uttryckligen de fem dagarna som är över året som bestod av tolv månader om trettio dagar (ibid., sid. 340). Aztekerna och det amerikanska systemet har däremot arton månader om tjugo dagar och följde således inte något månårssystem. De fem dagarna ansågs på grund av dess matematiska betydelse och värde i uppdelningen av kalendern att vara meningslösa och föremål för inget arbete och en allmän leda för samhället. Detta hade ingen relation till det hebreiska profetiska året om tolv trettiodagars månader vilka symboliserar en idealisering av den verkliga rörelsen hos den sanna interkalendariska nittonårscykeln. Denna religiösa symbolik och struktur finns beskriven i Bibeln.

Följden av fem dagar var förhöll sig till kalendern i bruk hos system sol följde eller

dyrkade solen. De tolv dagarna var en justering av månåret till solåret vilket man kan förvänta sig finna i det äldre Mån-Sol-Morgonstjärnesystemen vilka var vanliga vid tiden för utvandringen (Exodus (se uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]).

Solguden25 december förknippades även med Mithras, eftersom han var solguden.

Den katolske liturgisten Mario Righetti (tillsammans med Duchesne samt även Cullman) ansåg att:

Efter freden för Kyrkan i Rom, befanns det passande (sic), för att skapa en acceptans för tron hos de hedniska massorna att instifta den 25 december som högtiden för den tillfälliga födelsen av Kristus, för att avleda dem från den hedniska festen, firad på samma dag i ära till den "Oövervinnliga Solen" Mithras, erövraren över mörkret (fotn. 74, II, sid. 67 citat även i Bacchiocchi, From Sabbath to Sunday, Pontifical Gregorian University Press, Rom, 1977, sid. 260).

Således var Mithras guden för festivalen och högtiden för vintersolståndet den 25 december, vilken omedelbart följde vidare från Saturnalia. Med denna gudom ser vi söndagsdyrkan träda fram i Rom.

Dedikationerna till Mithra var som Soli invicto Mithrae eller den oövervinnerlige solen – Den oövervunne eller icke erövrade solen som Frazer kallar det (sid. 304). Det refererades även till honom som Sol Invictus Elagabal i den offentliga formen av religionen.

Termen Fader var en rang som innehölls av prästerna till Mithra. Termen är förbjuden för kristna (Matt. 23:9). Den trädde in i kristendomen genom mysteriekulturen.

Vad som verkligen skedde var att den de ursprungliga kalenderna för det romerska systemet inledde veckan på lördag och var i bruk under de första åren av Augustus tid (år 27 f. Kr. till år 14 e. Kr.) som följer av upptäckten av kalendern i Nola (jfr. A Degrassi, fotn. 26, sid. 104; jfr. Bacchiocchi, ibid., sid. 244). Denna struktur verkar vara

Title Page 13

besläktad med Mithrassystemet (som vi känner från den epikureanska Celcus (c:a. år 140-180 e. Kr.) där solen innehade den högsta platsen på stegen för uppstigande genom de sju portarna för den mithraiska stegen från Saturnus till Solen. Detta är klassisk shamanism och utövas av animistisk religion över hela världen. I Origenus Contra Celsum, 6, 21-22 ser vi att Celsus räknar upp planeterna i omvänd ordning som möjliggör för Solen att inta den betydelsefulla sjunde positionen.

Vi ser senare detta system utveckla som den åttonde dagens symbolik i det romerska systemet för veckans början på Satrunus dag eller lördag (Saturday på engelska, övers. anm.) och slutande vid Solens dag eller söndag vilken alltid var en vilodag. Den planetariska veckan var heller inte i den accepterade ordningen för planeterna och människorna kunde inte förklara skillnaden (jfr. Plutarch Complete Works, III, sid. 230; jfr. Bacchiocchi, ibid., sid. 246).

Skillnaden kan även ses genom jämförande med ziggurat i det babyloniska systemet och de sju nivåerna för att där uppstiga till månguden (jfr. uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]).

Uttalandet av Tertullian (Ad Nationes, 1, 13, ANF, III, sid. 123), försöker bestrida anklagelserna om söndagsdyrkan. Tertullian erkänner att, vid den tiden, kristna hade inlett att be böner mot östern och gjort söndagen till en dag av högtidligheter. Han förlägger genast ansvaret för söndagsdyrkan framför sabbaten hos de soldyrkande kulterna där han säger att de valde dagen som de föredrog före den föregående dagen i veckan (här Sabbaten eller lördagen) (jfr. Bacchiocchi, sid. 248–249). Dock dyrkade de både vid den tiden på den dagen så väl som på den kristna Sabbaten.

Böner till Solen i ÖsterUppenbarligen uppstod beendet av böner mot öster som böner mot Jerusalem som Irenaeus omtalar som ebioniternas seder (Adv. Her., 1,26, ANF, I, sid. 352). Vid tiden för Klemens av Alexandria och Origenes ser vid en

orientering mot ljusets källa som skingrar nattens mörker trots att Klemens fortfarande nämner de antika templen (Stromateis, 7, 7, 43, GCS, 3, 32; jfr. Bacchiocchi, sid. 255).

Bacchiocchi slår fast att förknippandet av den kristna söndagen och den hedniska vördnaden för solens dag inte är tydlig före Eusebius tid (c:a. år 260-340 e. Kr.). Trots att tidigare skriftställare förknippade honom med det sanna ljuset och rättvisans sol, så gjordes inga avsiktliga försök före Eusebius att rättfärdiga söndagsdyrkan genom medel av symbologin hos solens dag (ibid., sid. 261).

Denna process inträdde i kristendomen genom medel hos den tidigare decemberfestivalen vilken ursprungligen härrörde från dyrkan av Saturnus och Opis i Saturnalia, och dess förknippande med den Himmelska Jungfrun eller Modergudinnan och hennes nyfödda barn.Evangelierna säger ingenting angående dagen för Kristi födelse och de tidiga kyrkan firade den inte.

Vanan att fira Kristi födelse inleddes i Egypten som en utveckling av Modergudinnekulten där, och de kristna där firade denna dag den 6 januari.

Vid det fjärde århundradet så hade den blivit allmänt upprättad i Östern (Frazer, v, sid. 304). Den västra kyrkan hade aldrig erkänt den 6 januari som det sanna datumet och i sinom tid blev deras beslut accepterat av den östra kyrkan. Vid Antioka blev denna förändring inte introducerad förrän omkring år 375 e. Kr. (Frazer, ibid.).

Ursprunget till seden är klart upptecknat av de syrianska kristna som vi ser av Frazer även citerande Credner och Momsen samt även Usener (v, sid. 304-305).

Orsaken att kyrkofäderna flyttade firandet från den sjätte januari till den tjugofemte december var denna. Det var en sed hos hedningarna att på densamma tjugofemte december fira solens födelsedag, vid vilken de tände ljus som ett tecken för festligheterna. I dessa hyllningar och firanden deltog även de kristna. Följaktligen, när de lärde i kyrkan, förnimmade att de kristna hade en

Page 14 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

förkärlek för denna högtid, rådslog de och beslutade att den sanna Födelsen skulle bli helgad på den dagen och att trettondagsfirandet på den 6 januari. Följdriktigt i linje med denna vana så behölls seden att tända ljus fram till den sjätte.

Således ledde Saturnalia fram till vintersolståndet då presenter gavs till barnen från 23 december eller numera på julafton den 24 december enligt den gregorianska kalendern. Riterna runt vintersolståndet togs sedan över från den ursprungliga Saturnalia men perioden förlängdes därefter från tre till sju dagar till vilka lades till de tolv dagarna.

Då vi räknar fem dagar från 25 december kommer vi till 31 december från vilken kelterna och germanerna börjar räkna. Tilläggandet av St Stefanos dag (eller Boxing Day i engelskspråkiga länder) bringar femdagarsperioden från den 27 december fram till den 1 Januari.

Det hedniska ursprunget för julen är även tydligt hos Augustinus då han kräver sina bröder att inte fira denna helgade dag likt de hedniska för solen, utan för Honom som gjorde solen (Augustine Serm., cxc, 1; i Migne Patriologia Latina, xxxviii, 1007). Leo kallad den Store förkastade likaså den moraliskt förkastliga föreställningen att julen var helgad på grund av solens födelse och inte på grund av Kristi födelse (Frazer, ibid.; jfr. Leo the Great Serm., xxii (al xxi) 6 och Migne, liv, 198).

Dock var det vid det laget en hopplös sak. Hela systemet var endemiskt med kristendomen och kulten av Modergudinnan var innesluten.

Frazer säger:Så det verkar som om den kristna kyrkan valde att fira födelsedagen av dess Grundare på den tjugofemte december för att kunna överföra hedningarnas hängivenhet från solen till honom som kallades Rättfärdighetens Sol (sid. 305).

Det framfördes en teori av en viss Mgr Duchesne att 25 december växte fram ur konformiteten med vårdagjämningen den 25 mars och att detta var dagen då Kristus

dödades samt även den dag då hans moder befruktades. Detta gräver ett ännu djupare hål eftersom den 25 mars verkligen ursprungligen antogs i Afrika och på andra håll som dagen för korsfästelsen. Dock var det på en söndag det enda året som 14 Nisan kunde ha infallit den 25 mars. Det är således destruktivt mot den teorin.

Dessutom är den 25 mars förknippad med festivalen för guden Attis som Frazer noterar i sin fotnot till sidan 305. Vi skall undersöka detta i sektionen nedan. Geten och BjörnenPå de tolv dagarna ser vi även mimare som spelar rollen som geten och björnen.

I de skotska högländerna och i St Kilda ända fram till den andra halvan av 1700-talet skulle åtminstone en koherde svepa sig i ett skinn på nyårsafton. De unga mötte honom och med käppar slog de skinnet som en trumma och gick från hus till hus där den som hade skinnet på sig sprang runt tre gånger runt deiseil, det vill säga det håll som solen roterar (medsols, övers. anm.). Han förföljdes av folkmassan som skrek på gaeliska vad som kan översättas med:

Låt oss höja vrålet högre och högre och låt oss slå skinnet (Frazer, viii, p. 323).

De gick från hus till hus åter repeterade verser. När de steg in så kallade de ned välsignelser över huset och dess boskap, stenar och timmer, dess välstånd och hälsa. En del av skinnet tändes sedan på och räcktes fram till näsorna på alla personer och husdjur för att skydda dess invånare mot sjukdom och olycka under det kommande året.

Den sista dagen på året kallas Hogmanay.

Var och en i sällskapet trädde i gengäld in, efter att rimmen uttalats och Rann Calluin eller julrimmet hade repeterats, och fick förfriskningar. Det vanligaste ting som brändes i stället för remsan av skinn var en Casein-uchd gjord av en bröstbit av ett får (eller hjort eller get) som virades runt spetsen av en

Title Page 15

shintyklubba (shinty är ett hockeyliknande spel med klubbor, övers. anm). Denna besjöngs i elden och fördes tre gånger runt i familjen och till allas näsor. Inga drycker intogs förrän ceremonien hade avslutats. Syftet var att skydda hushållet mot häxkraft och sjukdomar.

På Isle of Man, användes en fågelfjäder (viii, sid. 324).

Vanan verkar vara besläktad med en äldre vana som inkluderade mänskliga offer. Frazer noterar att Khond slaktade ett mänskligt offer som en gudomlighet och tog honom från us till hus och alla tog en relik av hans heliga kropp (jfr. i, sid. 246 ff). Kohuden ersatte utan tvekan detta offer. Nattvarden ersatte gudens kropp och blod.

Medan dessa seder kanske inte har haft samband med jordbruk, så har den liknande seden om Plogmåndag verkligen det och processionerna som vi ser i Europa med människor klädda som djur identifieras troligen med sädanden. De kan ha samband med Gilyakprocessionen för björnen och indianprocessioner för ormen (ibid.).

Ofta i dessa processioner (som under den sista dagen vid karnevalen i Böhmen) var en man lindades i ärtstrå och halmrep (Frazer, ibid.). Detta går tillbaka i wiccamannen (trollkarl, hednisk magiker, övers. anm.) i det antika Britannien.

Dessa jordbrukshögtider förknippades både med midvintersolståndet och vårdagjämningen – båda firande återkomsten av tillväxt och värme och liv som solens kraft och naturens sommar.

Den böhmiska mannen går under namnet förfastetid eller karnevalsbjörnen (Fastnachtsbär)(läs carne=kött, val=farväl, det vill säga karneval=fasta, övers. anm.).

Efter att han har dansat vid varje hus med flickorna och möerna och husmor själv så drar sig alla tilbaka till ölstugan:

För vid förfastetiden, och speciellt vid fettisdagen så måste alla dansa om linet, grönsakerna och säden skall frodas (Frazer, viii, sid. 326).

Halmstråna från björnen läggs i redena hos hönor och gäss. Björnen representerar fruktbarhetens ande. Syftet med dansandet är att göra både djur och gröda fruktbar i alla hänseenden.

I delar av Böhmen kallas denna person kallas denna person inte för en björn utan för en vete-get.

I det preussiska Litauen viras en man på trettondagen in i ärtstrån för att representera björnen och en annan i vetestrå för att representera geten.

I Marburg i Steiermark (Österrike, övers. anm.), uppträder män som både en varg och en björn (Frazer, ibid.).

Manne som slog det sista slaget vid tröskandet kallas för vargen. Han behåller namnet Varg fram till jul då han lindas i ett getskinn och leds från hus till hus som en ärtklädd björn, bunden vid änden av ett rep. Hans dräkt som en get utmärker honom och verkar förknippas med symbolerna för geten och björnen i denna uråldriga ritual för majsanden.

I Skandinavien förekommer sädesanden som en get i allmänhet (ibid.). I Sverige, ledd omkring med horn på hans huvud, symboliserar han julgeten. I delar av Sverige så låtsas man slakta geten, som därefter återvänder till livet (ibid., sid. 327). De två männen som slaktar honom sjunger verser som handlar om de olika mantlar av olika färg, röda, blå, vita och gula, som de lägger på honom.

Efter kvällsmaten på julkvällen dansar människor "ängeldansen" för att försäkra sig om en god skörd. Julhalm, antingen av vete eller råg, binds till att likna en get (julbock, övers. anm.) och kastas bland dansarna med skriket fånga julgeten. I Dalarna kallas den julbaggen. I Danmark och Sverige är det

Page 16 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

vanligt att baka kakor av fint mjöl i form av getter, bockar och vildsvin (Frazer, ibid., sid. 328). De görs ofta av den sista delen av den sista skörden och behålls fram till tiden för sådd då den delvis blandas med sådden och delvis äts av folket och de plöjande oxarna i hopp om att försäkra en god skörd. Likheterna med sederna från de brittiska öarna till Europeiska fastlandet och Skandinavien och Österlandet fastställer bortom tvivel den uråldriga traditionen av blidkandet av sädesanden och de uråldriga gudarna. Förekomsten av en bagge eller ett svin är också uråldrig och vida spridd.

Stråbjörnen bevittnades i Wittlesy Cambridgeshire, där den genomfördes som det hade gjorts i århundraden vid dagen efter Plogmåndagen, av Professor Moore Smith från Sheffield University i januari 1909 (se brev av den 13 Januari 1909; jfr. Frazer, viii, sid. 329).Plogmåndagen är den första måndagen i januari efter trettondagen. Det är bortom alla diskussioner att vi har att göra med uråldriga jordbrukshögtider vilka är inriktade på att blidka de gamla jordbruksgudarna i följd till midvinterhögtiden som löper från Saturnalia till solståndets höjdpunkt och därefter vidare till de tolv dagarna av den så kallade julen (här Christmas i Coxs text, läs Christ=Kristus, mas=mässa, alltså mässa för Kristi födelse, det svenska jul, härrör etymologiskt direkt från det hedniska Yule, övers. anm.) till plogfestivalen om Plogmåndagen och Fettisdagen.

De verkar i antiken ha varit förknippat med mänskliga offer – kanske i var och en av de tre aspekterna eller kanske som enskilda högtider.Plogmåndagen i England var vanligtvis förknippad med een samling av mänskliga plogtjurar, av vilka en var förklädd som en gammal kärring som kallades Bessy. De gick runt och hoppade och dansade på det värsta sätt antagligen för att förmå säden att växa så högt som de hoppade. Detta var liknande seden med stråbjörnar och julgetter på kontinenten och på andra platser i Storbritannien.

Samma seder återfinns i Thrakien och

Bulgarien på samma dag, alltså måndagen i den sista veckan av karnevalen. En dansare (Kuker) är en man klädd i getskinn. En annan dansare (Kukerica), förklädd i underkläder som den gamla kvinnan eller baba, har "hennes" ansikte svärtat.

Björnar representeras av hundar lindade i björnskinn. Ett låtsashov eller en rätt är uppförd av en kung och en domare och andra ämbetsmän. Spelandet av Kuker och Kukerica är vilt och lustfyllt.Mot kvällen okas två människor till en plog och Kuker plogar några fåror och sår lite säd. Därefter tar han av sin förklädnad och belönas för sin ansträngning.

Folket tror att den personen som spelar Kuker begår en dödlig synd och prästerna gör också tröstlösa försök att få bort dessa seder. Kuker i Losengradområdet har en kaka med pengar i som delas ut bland de närvarande. Om en jordbrukare får myntet så kommer skörden bli god; om en herde får det så kommer hjorden att frodas. Kuker plogar även symboliskt marken och vaggar fram och tillbaka för att imitera den svajande säden. Mannen med myntet binds och dras i fötterna över marken för att påskynda fruktbarheten för marken. Denna lottdragning liknar den för offren i Saturnalia som vi såg ovan.

I Bulgarien själv har festivalen den Gamla Kvinnan eller Modern som den ledande rollen, och den spelas av en man i kvinnokläder. Kuker och Kukerica är underordnade till den "Gamla Kvinnan ". De bär fantastiska masker med människoansikten med djurhorn eller fågelhuvuden och skinn med en gördel av limebark. På deras rygg finns en puckel gjord av lump och trasor. Denna festival i Bulgarien sker på den sista måndagen av karnevalen, som kallas Ostmåndagen. Den är inte desto mindre förenad med Plogfestivalen.

Samma ritual som förknippas i västra Europa om att gå runt husen och välsignelsen som överförs av den "gamla kvinnan " angående fruktbarheten i byn är det främsta i sinnet hos

Title Page 17

dem alla. Plöstliga anfall av maskerade människor från någon annan by ses som ett hot och ett bortdragande av fruktbarheten i byn. Sådana anfall försvarar man sig emot.Likheten mellan den Gamla Kvinnan med svärtat ansikte och det svarta ansiktet hos Demeter och de två hjälpredorna Pluto och Persefone ligger troligen bakom ursprungen till seden med de tre kungarna, med den svarta Melkior representerande Demeter.

Festival för Befana i Rom vid natten innan trettondagen är klart och tydligt besläktad med denna festival för Demeter och termen Befana är uppenbarligen en förvrängning av Epiphany (det engelska namnet på trettondagen som, högtid som hålls till minne av de tre vise männens besök hos den nyfödda Jesus Kristus, övers. anm.). Hon är helt klart en gammal häxa och oljuden vid denna festival är klart förknippad med den antika och uråldriga seden att frigöra området från ond påverkan (se även nedan). Samma ceremonier som fanns i Befana på trettondagsafton var eller är också följda i Toskanska Romagna och på andra platser i Italien (Frazer, ix, sid. 167).

Frazer ser riktigt referenser i den Bulgariska Gamla Kvinnan och det Thrakiska systemet till sädes Modergudinnan demeter som i form och likhet av en gammal kvinna bringade välsignelser till Celeus, kung av Eleusis, hus, och återupprättade den förlorade fruktbarheten till de osådda Eleusiska fälten. Kuker och Kukerica, de manliga och kvinnliga mimarna representerade Pluto och Persefone. Dessa ritualer finns fortfarande från öst till väst och representerar de äldsta av religiösa festivaler och högtider (Frazer, viii, sid. 334-335).

Vi är således direkt i mitten av de Eleusiska Mysteriekulterna och länkade med samma mysteriekulter från antik tid från Apollokulten i det tidiga Europa och för Dionysius och för jordbrukssymboler i kulten för dyrkan av solguden. De tjurslaktande kulterna är således inblandade och vi ser från tiden för dedikationen av tjurar som offrades av grekerna i Magnesia efter dess dedikation i

början av såningen att vi har en gemensam föreställning för festivalen. Zeus är Demeters partner och den slutgiltiga produkten är slaktandet av tjur till Zeus i motsvarigheten till månaden maj.

Julved, järnek och murgröna, och mistelSommar- och vintersolståmdet sågs som de stora vändpunkterna för året. Eldar tändes vid båda solstånden. Midsommareldarna tändes i det fria och de unga hoppade över eldarna. Denna sed återfinns hos kelterna på Irland, britannien och i Gaul men även bland nordafrikanerna i Marrocko och Atlasbergen. Deras seder är mycket äldre än den Islam som de också erkänner.

Seden att tända eldar skedde i äldre tider bland hedningarna på första maj och vid Alla helgons dag (1 november). Den asymmetriska naturen hos dessa högtider med den för solstånden skall noteras. Högtiden Walpurgis (Valborg på svenska, övers. anm.) på den sista dagen i april som föregick den första maj är högtiden för att bränna häxor. Denna typ av högtider är också förknippad med de tolv dagarna mellan jul 25 december och Trettondagen 6 January.

Eldar av tallkåda tänds dessa nätter för att hålla häxorna borta. Eldarna är i allmänhet större på trettondagsdagens kväll. I Silesia, brände folk eldar av tallkåda mellan jul och nyår för att driva bort häxor från bondgårdarna. Detta var den "riktiga tiden för utdrivning av mörkrets krafter ". På julafton och nyårsafton skjuts skott över fälten och människorna virar halm kring fruktträden för att hindra de onda krafterna från att göra dem skada. I Biggar i Lancashire, Storbritannien så är nyårsnatten den traditionella tiden för dessa eldar som tänts sen urminnes tider.

År 1644, brändes nio häxor av kött och blod i Leith Links i Skottland (Frazer, ix, sid. 165).Eldar tänds på hösten men är inte lika betydelsefulla. Högtiden för Jungfruns födelse den 8 september hörde traditionellt ihop med

Page 18 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

oljud och våldsamheter som förknippades med Befana i Rom och som traditionellt innehöll mord och avrättningar. Prof. Housman noterade att när han bevittnade högtiden på Capri år 1897, så mördades några fler än de vanliga åtta till tio stycken (Frazer, x, sid. 221).Eldar tänds även traditionellt vid midvintersolståndet den 25 december. Skillnaden mellan eldarna vid midsommar och midvinter är att midvintereldarna tänds inomhus och utgör en del av ritualen för åkallan av solguden till hans ställning och plats som överhöghet i himlen. Så midvintereldarna utvecklade en mer sluten eller familjär typ av atmosfär.

Det är möjligtvis av betydelse att på Shetlandsöarna, så började julfirandet (Yule eller Christmas) sju dagar innan jul och slutade vid Antinmas, alltså den tjugofjärde dagen efter jul.

Människorna på Shetlandsöarna kallade detta firande för Yule. Sju dagar före jul släpps alverna, som kallas Trows av invånarna på Shetland, fria från sina hem i jorden och vistas över mark om de så vill. Detta är troligen ursprunget för alvsymboliken om och med Santa Claus (jultomten, övers. anm.). Det verkar vara besläktat med misstyret hos de sju dagarna i Saturnalia som ledde fram till 25 december.

De viktigaste ritualerna i Yule var sanerandet vilket var tvunget att utföras riktigt för att kunna ha att göra med gråfolket som alverna kallades.

De moderna myterna som kommer från USA om grå utomjordingar är inget annat än en återkomst av alverna vid Yule.

På den sista dagen för helgen, den tjugofjärde dagen efter jul, som kallas up-helly-a, eller Uphalliday på Shetland, alla dörrarna öppnades och en hel del pantomimisk jagande skedde för att bli av med de elaka alverna.

Folk läste fromt Bibeln och viftade sturvulet med järn "för det är välkänt att alver inte klarar av åsynen av järn." Spädbarnen vaktades försiktigt och renades av lärda visa kvinnor. Utan tvekan har vi här tecknet för det onda ögat inblandat som en antik sed (jfr. även uppsatsen Korset: Dess Ursprung och Betydelse [039]).

När dagen grydde efter den tjugofjärde natten så försvann Trow eller Gråfolket och julen (Yule) hade tagit slut.

Seden att förbanna onda krafter och häxor under en natt satt åtsidan för detta syfte under perioden för vintersolståndet och högtiderna kan spåras från Rom och Kalabrien i söder likväl som så långt norrut som Shetlandsöarna. Det sträcker sig även från Irland till stäpperna (Östeuropa till Centralasien, övers. anm.) och ned till Afrika.

VedträetVi vet att germanerna brände jul- (Yule) vedträet som var en antik sed redan vid 1000-talet. År 1184 upptecknar prosten i Ahlen i Münsterland seden att ta ett träd för att tända högtidselden vid Herrens födelse (Frazer, x, sid. 247). Detta återfanns i Britannien i antika tider och var lik den hos teutonerna att tydligen kelterna. John Brand citeras av Frazer som sägande att Yule-blocket är en motsvarighet till midsommareldarna som hålls inomhus på grund av det kalla vädret vid vintersolståndet (ibid., not 2). Detta var ingenting annat än den felaktiga tillskrivningen till 25 december för solståndet vilken sattes åt sidan för dyrkandet av solen (Frazer, x, sid. 246). Tändandet av trädelden var för att hjälpa solen att åter tände sin falnande lampa, och hela systemet med eldar och ljus vid födelsen inför den Himmelska Jungfrun är den uråldriga dyrkan av Modergudinnan och hennes nyfödda barn Solen. Lamporna hjälper till att tända den himmelska elden för Solen och detta är den grundläggande föreställningen bakom flammorna och deras användning inom Zoroastrianismen.

Title Page 19

Julvedträet hölls även bland europeiska grupper och lades på elden för att jaga bort åska och stormarnas inverkan. Så förhållandet är tydligt mellan de gamla gudarna hos teutonerna för åska och blixt och väder och julvedträet vid solståndet.

MistelMisteln var helgad i druidernas religion. Druiderna som kom via Egypten som magi togs upp av Milesianerna i Spanien från bland Gadelianerna före Scoto-Milesianerna för till Irland. Därifrån spred de sig in till Britannien och Europa (MacGeohagen The History of Ireland, Sadlier, NY, sid. 42; jfr. Frazer, ii, sid. 358, 362; xi, sid. 76 ff, 301).

Plinius (Natural History, xvi, sid. 249-251) härleder ordet Druid från det grekiska ordet för ek som är drus. Det är dock samma eller liknande i keltiskan, där det är daur. Druiderna är således ekens präster. Deras kult är alltså uråldrig och förknippad med ekdungarna. Andra forskare föredrar att härleda namnet från roten till ordet som betyder kunskap eller visdom – alltså var de trollkarlar eller magiker. Detta kommer också från titeln Magi som de innehade (jfr. Frazer, xi, sid. 76-77, not. 1 till sid. 76).

Den druidiska kalendercykeln var om trettio år och det verkar finnas ett släktskap i deras dyrkan med den hos Boetianerna som, likt de, dyrkade eller åkallade eken och således, bägge två, hade en aryansk koppling. Boetiska cykeln, i högtiden för den store Daedala, var en om sextio år och inte trettio. Detta kan ha tillhöroghet till den aryanska seden som följs bland indierna om den sextioåriga cykeln som baseras på den stjärnbaserade cykeln för Jupiter.

Misteln skärs med en guldskära på den första eller sjätte dagen av månaden (Frazer, xi, sid. 77-78). Den förknippas med fruktbarhet och hölls för att få boskapen och kvinnorna att bli få en avkomma. Den ansågs ha fallit från himlen och kallades för allhelande (Frazer, xi, sid. 77-79, 82). Två vita oxar offrades vid

skärandet på den sjätte dagen i detta syfte. Prästen var klädd i en vit dräkt. Det skars på den första dagen av månaden av italikerna och på den sjätte dagen av druiderna. Denna skillnad förklaras troligen genom inledningen hos den månkalendariska månade hos de båda systemen. Ingen av dem skar misteln med ett järnföremål. Den var inte tillåten att röra vid marken och fångades därför upp i vitt tyg. Italikerna trodde att misteln som växte på ek hade liknande egenskaper om vi accepterar Plinius och således fanns det likhet i tron hos båda systemen. Vi är alltså tillbaka till fruktbarhetssystemet hos Saturnalia och helandet hos mysterierna och Apollo, men i en antik form gemensam med aryanerna före år 1000 f. Kr.

Detta system var så urgammalt att det var gemensamt till och med med det hos ainufolket i Japan, som också höll det heligt. De använder dock misteln skuren från sälg, eftersom det trädet är heligt för dem. De är överens med både druiderna (i dess kurerande egenskaper) och italikerna (angående kvinnans fruktbarhet för barnafödsel) i deras tro (Frazer, xi, sid. 79).Denna tro sträcker sig ända till infödingarna på Mabuig Island i Torres Sund (ibid.). Den gemensamma tron återfinns även i Afrika bland Walosfolket i Senegambia (ibid.).

Dyrkan av misteln som en helare för allt återfinns bland de schweiziska bönderna och bland svenskarna (ibid., sid. 82). Den nordiska guden Balder sas ha dödats med en mistel och Frazer ger en utförlig redogörelse för detta ämne i sitt verk.

Misteln användes som medicin mot epilespi i allmänhet och och detta av höga medicinska myndigheter i Storbritannien och Holland så sent som på 1700-talet (ibid., sid. 83, notera Ray i UK år 1700, Boerhaave i Holland år 1720 och hans elev Van Swieten år 1745).

Misteln anses skydda mot blixt och eld och därför förknippas den även med Yulesystemet (Frazer, xi, sid. 85).

Page 20 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

Den användes vanligen vid midsommareldarna och vid denna tiden så förknippades den med guden Balders död. Detta verkar ha inkluderat verkliga människooffer vid denna tid i Danmark, Norge och Sverige (Frazer, xi, sid. 87). Seden att kasta offret som valts genom lottdragning in i Beltane-elden samt även den Gröna vargen av midsommareldarna förknippas med detta system för dyrkansom trädandar eller vegetationens gudar (ibid., sid. 88).

Dyrkan av misteln förknippas direkt med kulten kring dyrkan av eken och var vanligt bland alla aryaner. Kelterna i Mindre Asien dyrkade vid dungen som kallades Drynemetum vilket är rent keltiskt och betyder Ekens Tempel. Dessa är dungar vilka även innehöll en fallos som det talas emot i Bibeln.

Bland slaverna var eken en helig symbol för den store guden Perun och eken rankas bland de heliga träden bland germanerna. Den vördades av dem i antiken och vissa av dessa utövanden och attityder har överlevt till idag (Frazer, ibid., sid. 89).

Eken var även helig för italikerna och bilden av Jupiter på Capitoleum var ursprungligen inget annat än ett naturligt ekträd. Vid Dodona, dyrkades även Zeus som närvarande i en ek. Frazer drar slutsatsen att aryanerna, inklusive kelterna, germanerna och litauerna, höll gemensamt eken som helig före deras skingring och detta gemensamma land måste ha varit fullt av ek. Misteln är bara dess symbol, som om himlen skänkte en aspekt av helande, skydd och fruktbarhet.

Tändandet av heliga eldar, vare sig bland kelterna, germanerna eller slaverna, är alltid genom användning av ek, gnidande två pinnar mot varandra eller gnidande av ek på en grå granitsten (inte röd). Samma typer av seder återfinns från germanerna till det skotska högländerna i tändandet av nödeld (jfr. Frazer, xi, sid. 91).

Frazer säger att den eviga elden för Vesta i Rom underhölls med ekved. Ekved brändes även i de eviga eldarna framför den heliga eken i Romove i Litauen. Stora bitar av ek bränns även från midvintersolståndet fram till årets slut och ersätts av ett nytt ved och askan blandas med utsädet för fruktbarhet.

Den gemensamma länken i alla dessa historier är brännandet av eldar och skärandet av mistel. De antika aryanerna trodde, som vi kan sluta oss till från myten om Balder, att eken var guden och mistelns förening med den garanterade långt liv. Det mänskliga offret på midsommarelden försäkrade grödans liv. Användningen av mistel och julvedträet vid midvintersolståndet såg också till gudens offer som representerades av människan som intog hans plats , samt återkomsten av systemet med solen. Detta är den underliggande symboliken i jultraditionen (jfr. Frazer, xi, sid. 93).Medan misteln stod kunde varken guden eller ersättaren bli skadad. Skärandet av misteln var både signalen och orsaken till hans död.

Järnek och murgrönaJärnek och murgröna påstås representera manligt och kvinnligt. Murgröna klänger och slingrar sig – och antas representera det kvinnliga. Järnek är prickly och upprättstående – vilket antas representera det manliga.

I Surrey i England, används ett järneksträdträd för att föra ett barn igenom en klyka för att hela utslag medan det vanligen handlar om en ask på andra platser (Frazer, xi, sid. 169, not 2).

Järneken var helig för Fratres Arvales eller Bröderna av de Plöjda Fälten. Detta var en romansk skola av tolv präster som utörde offentliga religiösa riter i jordbrukssyfte. De bar kransar av säd. Deras offer gjordes i gudinnan Dias dunge ungefär åtta kilometer ned längs Tibern från Rom. Dungen innehöll lager och järnek. Den var så helig att straffoffer gavs varje gång ett träd eller till och med en gren från ett träd föll till marken. Detta var självklart mer troligt att det skedde i

Title Page 21

samband med snön och stormarnas ankomst vid midvintersolståndet. Därför konceptet också om järnek och den vita julen. Mer uttryckliga offer var tvunget att göras då ett av träden slogs av blixten. De grävdes då upp med roten, hackades upp och brändes och andra träd planterades i dess ställe. Vid den romerska festivalen för Parilia vilken var för flockarnas och hjordarnas välmåga, så bad bönderna om förlåtelse om de inträdde i en helig lund, satt under ett heligt träd, eller högg ned grenar från heliga träd för att utfodra fåren (jfr. Frazer, ii, sid. 123).

Plinius säger att skogarna tidigare var templen för gudomarna och att även under hans tid så dedicerade bönderna ett högt träd till en gud med ritauler från äldre tider (Plinius Natural History, xii, sid. 3).

Murgröna är symbolen för mysteriekulter. Den tuggas av de som går på den backanalska festerna. Den förknippas med guden Dionysius, eller Bacchus. Murgröna användes av grekerna som en av de två eldpinnarna. Den fasta pinnen tillverkades ofta av en parasitisk eller slingrande växt som vanligen var murgröna. Den rörliga pinnen tillverkades vanligen av lager. Ek användes också vid tillverkning av denna pinne.

De gamla Indierna använde en parasit (det klättrande fikonet) som pinne för eldtillverkning genom användning av parasiten som det manliga begreppet. Grekerna verkade ha vänt på detta koncept. Murgönan ansågs som kvinnlig och lagern som manlig. Ändå är på grekiskan ordet för murgröna ett maskulint ord och murgrönan förknippades i antkien med den manliga guden Dionysius. Ordet för lager är i femininum och identifieras med en nymf. Således kan vi sluta oss till att grekerna liksom indierna såg koncepten på lika sätt i uråldrig tid, men förändrade kanske dem genom medlen (Frazer, ii, sid. 251-252).

I antiken var murgröna förbjuden att röra eller nämna (Frazer, iii, sid. 13 ff.). Murgröna var även helig för guden Attis och därför kommer

vi sedan även till tallen som också var helig för den guden (jfr. Frazer, v, sid. 278 samt se uppstasen Korset: Dess Ursprung och Betydelse [039]).

Murgröna var även helig för guden Osirus (Frazer, vi, sid. 112) samt även för drömmar (ibid., x, sid. 242). Således ser vi en gemensamhet mellan systemet för en treenig gud och mysteriekulterna i allmänhet som naturligt knyter samman till systemet med solståndet och soldyrkan. Så järneken och murgrönan är symboler även för eken och andra dungar och träd som är dedicerade till gudomarna som fördöms så mycket av Bibeln.

JulgranenDe dekorerade tallarna härstammar direkt från mysteriekulterna och dyrkan av guden Attis. Han anses ha varit en man som blev till ett träd och är därför förkroppsligandet av den urgamla trädanden som vi möter i det antika Indien eller i Indusmytologin från så tidigt som Harappa och Mohenjo Daro. Han är klart och tydligt en fruktbarhetsgud för säden och bär en frygisk kappa likt Mithras (från statyn i Lateran; Frazer, v, sid. 279).

Intagandet av tallen klädd med violer och ullband är som att ta in Majträdet eller Sommarträdet i modern folklig sed. Personen som var lagd till trädet var en avbild som representerade guden Attis. Detta behölls traditionellt sett till det kommande året, då den brändes (Firmicus Maternus De errore profanarum religionum; jfr. Frazer, v, sid. 277 och not 2).

Det ursprungliga syftet med denna sed var att hålla vegetationens ande intakt genom det kommande året. Frygierna dyrkade tallen över alla andra och det är från detta område som vi härrör mysterierna och Mithrassystemet. Den är troligen helig för kulterna för att den är grön året om till och med så genom perioden kring vintersolståndet i ett stort område, medan andra träd är nakna. Kom ihåg att tallkåda brändes vid vintersolståndets högtider. Ursprunget är förlorat i antiken för det

Page 22 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

Assyrisk-Babyloniska systemet.

Likheten med guden Attis ändrades till solsymbolen som ett kärl på toppen och sedan till änglar och andra typer av dekorationer. Dekorationerna känns lätt igen som solen, månen och stjärnorna för det treeniga systemet från babylon med Sin, Ishtar och Shamash eller Isis, Osirus och Horus i det egyptiska (se uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]).

Murgröna var även helig för Attis och hans eunuckpräster var tatuerade med symbolen av murgröneblad (Frazer, v, sid. 278).

Pinjenötter användes för att producera vin som användes i de orgiastiska riterna för Kybele vilka i praktiken var motsvarigheter till de dionysiska orgierna och Strabo jämförde dem (Strabo, x, 3. 12 ff).

Vid festivalen i Thesmophoria, kastades de bland grisar och andra företrädare eller symboler för fruktbarhet i Demeters heliga valv, i syfte att öka fruktbarheten för marken och kvinnorna (Frazer, v, sid. 278). Således har vi kommit tillbaka till festivalerna för Demeter och aspekterna som har behållits och vilka är förknippade med julen i Europa i allmänhet som vi redan har sett.

Trettondagen (Epiphany på engelska, högtid till åminne av de tre vise männens besök hos det nyfödda jesusbarnet övers. anm.)

Termen Epiphany betyder manifestation som uppträdandet av någon gudomlig eller övernaturlig varelse. Detta tillskrevs till Antiochus IV Epiphanes, kung av Syria (år 175-164 f. Kr.).

Det var även känt som: dies luminum (dag av ljus); som de tre kungarnas dag eller den tolfte dagen (trettondagen i Sverige, övers. anm.). Allt detta har vi behandlat ovan. Sederna som förknippas med den härrör samtliga från de antika källorna som vi ser i texten och har inte mycket att göra med tron.

Namnet lever vidare i den stora festivalen och högtiden Befana i Rom (jfr. Catholic Encyclopedia, art., Epiphany, Robert Appleton, NY, 1909, Vol. V, sid. 504). CE säger:

Det är svårt att säga hur nära seden som då följdes av köpande av keramikfigurer, i kombination med visslor och representerandet av viss typ av romerskt liv är förknippat med den ganska lika seden och modet under december vid Saturnalia (ibid.). Men det är knappast svårt att identifiera detta. Sederna var desamma och termen tillskrivs till manifestationen av befana som gudinnan som vi ser ovan. Försöken att sätta referensen i Hippolytus på Sakramentet av Dopet är felaktigt eftersom han använder termen theophaneia och inte epiphania (ibid.).

Den första hållbara referensen finns i Klemens (Stromateis, I, xxi, sid. 45). CE citerar denna text som följer och går sedan vidare med att säga:

‘Det finns även de som på ett mer än besynnerligt sätt tillskriver till vår Frälsares Födelse, inte bara året utan även dagen, vilken de säger skulle vara den 25 Pachon (20 May) i det tjugoåttonde året av Augustus regering. Men efterföljarna till Basilides firar dagen för hans Dop också, och spenderar den föregående aftonen i läsande. Och de säger att det var på den 15 av månaden Tybi under det femtonde året av Tiberius Caesar. Och vissa säger att det hölls den 11 samma månad.’ Numera är 15 och 11 Tybi 6 och 10 januari.

Både den romersk katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan försökte skapa stöd för denna gnostikernas sed under Basilides (Predikade i Rom under mitten av det andra århundradet) att fira Kristi födelse likaväl som dop, men det finns inga riktiga bevis för denna slutsats. Bevisen för festivalerna själva indikerar att seden var den antika fruktbarhetsfestivalen och välsignandet för skörden. Av detta steg seden fram om välsignande av vattnet och seden att kasta krucixix i havet för att göra haven produktiva för fiskarna. Allt baseras i antik hedendom och fanns inte närvarande i kristendomen fram till det fjärde århundradet. Detta tillägg gjordes långt efter Origenes skrifter undeer det tredje århundradet eftersom han inte nämner Epiphany i hans uppräkning av festivalerna och högtider. Den första referensen till denna som en högtid för kyrkan

Title Page 23

är år 361 e. Kr. (jfr. CE, sid. 505).

Från Sankt Nicholas till Santa Claus, jultomtenSankt Claus, jultomten, är en ganska sen uppfinning och kommer till oss som en produkt av amerikansk kommersialism. Den härstammar huvudsakligen från germansk, tysk och holländsk folktro. Den har sitt ursprung i entiteten som kallas för Sankt Nicholas.

Mannen som vanligtvis känns igen som Sankt Nicholas är Nicholas av Myra i Lycien. Han dog den 6 december år 345 e. Kr. eller år 352 e. Kr. (Catholic Encyclopedia, Vol. XI, sid. 63). Han är populär både inom den grekiska och den latinska kyrkan men det är nästan ingenting känt om honom, förutom att han var biskop av Myra under det fjärde århundradet (ibid., sid. 64). Han föddes i Parara i Lycien i Mindre Asien. I sin ungdom så genomförde han en pilgrimsvandring till Egypten och Palestina. Vid sin återkomst så gjordes han till biskop av Myra och fängslades under förföljelsen av Diocletianus. Han frisläpptes vid Konstantins uppstigande på tronen. Katolikerna påstår att han var närvarande vid kyrkomötet i Nicea men hans namn förekommer inte på någon av de uppteckningar som finns i deras eget medgivande (ibid.).

År 1087 så stal italienska handelsmän hans kropp i Myra och tog den till Bari. Hans kult i Italien härstammar från detta tillfälle. Det verkar som om detta skulle ha orsakats av en kult över honom som utvecklats i Europa. De många mirakel som tillskrivs honom har växt från en lång tradition, men, som vi kommer att se, så har mycket av det hedniska rötter som skulle ha haft mycket lite att göra med den egentliga människan.Hans kult i den grekiska kyrkan är gammal och speciellt framträdande i den ryska kyrkan trots att de kom till långt efter honom (c:a. år 1000 e. Kr.). Kejsaren Justinianus I byggde en kyrka till hans ära i Konstantinopel och hans namn förekommer i liturgin som är tillskriven till Johannes Chrysostomus (ibid.).

Hans kult i Europa startade från Otto Iis tid, vems hustru Theofania var grekisk. Biskop Reginald av Eichstadt (d. År 991 e. Kr.) skrev en verstext betitlad Vita S. Nicholai. Han är, eller var hedrad som skyddshelgon i Grekland, Ryssland, kungarikena Neapel, Sicilien, Lorraine, biskopssätet i Liege och många städer i Italien, Tyskland, Österrike och belgien, Campen i Nederländerna, Korfu i Grekland, Frieburg i Schweiz och Moskva i Ryssland (ibid.). Han var skyddshelgon för fiskare, handelsmän, bankirer och barn.

Hans reliker finns fortfarande behållna i kyrkan S. Nicola i Bari. En oljig substans, känd som Manna di S. Nicola, sägs utsöndras från hans reliker. Den ses värdefull för medicinska syften. Hans förhållande till festivalerna och högtiderna den 5/6 december undersöks nedan.En legend förknippad med honom relaterar till skapandet av tre gyllene bollar, var och gjord från hans lön för ett år och som rullades in genom fönstret hos en behövande familj av fått många barn över en tid. Den första bollen påstås ha landet i en strumpa (därför julstrumpor). Detta gjorde det möjligt för mottagaren att gifta bort sina döttrar. Hans påstås ha blivit sedd vid det sista tillfället. Det råder inga tvivel om ursprunget för de tre gyllene bollarna för pantlånarna och symbolen för hans skydd för handelsmännen. Dessa historier kommer vi att se har släktskap med andra myter.

Traditionerna som förknippas med hans generositet skapade seden bland de normandiska franska nunnorna att ge till de fattiga på Sankt Nicolaus dag eller afton och denna kom att kalas för Boxing Day (låd dag, dag för presentgivande i företrädesvis anglosaxiska och engelsktalande länder, övers. anm.) på grund av allmoselådorna i kyrkorna. Dett blev traditionen bakom Boxing Day den 26 december. I Tyskland ges även Kristusgåvor till de fattiga och de årliga paraderna tog an meningen för den Himmelska Modern i mysterierna.

Page 24 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

Vanan för barnen att spara hela året för den årliga grisen vid julen i Holland ledde till införandet av spargrisen.

Sammanblandningen av även de falska romerska klädnaderna som prästerskapet bar vid dårarnas festival och talet om Odens vilda färd och skägen för Magi (de tre vise männen, övers. anm.) med alverna i Yulefestivalerna såg en gradvis utveckling.

Nicholas av Myra var ett helgon i den romersk katolska kyrkan fram till år 1969 då han led samma öde som många andra myter.

Sinterklaas – föregångaren till Jultomten (Santa Claus)Sinterklaas, eller Sankt Nicolas, är en typisk holländsk folksed, som firas i Nederländerna och delvis i Belgien.

Firandet av Sinterklaas sker alltid på kvällen, efter solnedgången den 5 december i Nederländerna och den 6 december i Belgien.

I firandet på kvällen och natten så samlas barnen kring skorstenen och sjunger sånger till Sinterklaas:"Heerlijk avondje is gekomen. Kom maar binnen met je knecht"."Den trevliga (eller Herrelika) aftonen har kommit. Kom in med din tjänare ".

Hans tjänare, Svarte Petter, är svart. Han porträtteras alltid som neger med tjocka läppar och öronringar och klädd i lustiga kläder. Detta härstammar troligen från Demeter/Melchior nexus och förknippas senare med gott och ont som förkroppsligas i legenden om Woden och Nöwi.

Sinterklaas själv är en biskop med mitra och en bok med de goda gärningarna och synderna. Han har en herdes stav och rider på en vit häst över hustaken. Svarte Petter lyssnar vid skorstenarna för att avgöra om barnen sjunger rätt sånger och ger de rätta gåvorna till hästen i form av hö och morötter.

Barnens presenter förs in genom skorstenen.Sinterklaas är en synkretisk produkt av den gamla germanska och teutoniska religionen. De germanska rötterna kan förklaras som följer:Guden Woden (även känd som Oden), som fortfarande koms ihåg genom användandet av namnet onsdag, var den viktigaste guden för de gamla germanska stammarna (inte den lilla grupp av människor som vi känner till som tyskar idag). Woden, som är en historisk figur, gjordes till personifiering av en mångfald av tidigare gudar – gudarna för vind och krig, dödsguden, fruktbarhetsguden, visdomens gud, och solguden. Vi skall finna honom i mytologiska legender "ridande genom luften på sin trogna vita häst, klädd i en fladdrande mantel." Vidare är han beskriven som en figur med ett långt vitt skägg, och med en stor hatt på sitt huvud. På grund av att han ansågs vara visdomens gud så hade han en bok i sin hand skriven med runskrift och han bar ett stort spjut.

I dessa historier så var han åtföljd av jätten Nöwi, som hade en svart countenance för att han var nattens fader. Han var enligt legenden mycket kunnig i att skapa rim och poem. Han bar i sin hand som ett tecken på fruktbarhet en kvast med grenar.

Ur dessa aspekter – den vita hästen, den vida kappan, den stora hatten, boken, spjutet och den svarte Nöwi, med en kvast grenar, och poemen eller de poetiska traditionerna – har vi så många paralleller med våra dagars Sinterklaas och Zwarte Piet (Svarte Petter eller Peter) att det går bortom enbart sammanträffande. Vi ser här även parallellerna med Demeter och de tre vise kungarna av vilka en även var den svarte Melchior.

Om vi nu lägger till detta de traditionella vanorna så kommer vi att fullända bilden. De gamla germanska stammarna eller teutonerna lämnade alltid efter skörden en kärva på marken för Wodens vita häst. Barnen gav, under tiden för Sinterklaas, hö i sina skor vid skorstenen (strumpor vid skorstenen vid julen)

Title Page 25

för hans häst.

Vi ser här samma traditioner som återfinns bland kelterna som gällde brännande av tolv eldar och en trettonde större eld av halm. Vi ser även svarta ansikten från systemet om Modergudinnan. Vi kan dra slutsatsen om ett mycket äldre ursprung än det som tillskrivs till Woden. Denna del av de tidiga fruktbarhetskulterna är besläktade med Apollo som solguden och mästare för mysteriereligionerna bland Donaustaterna och in bland de hyperboreanska kelterna. Han drogs över skyn i en vagn och ofta var denna avbildad som dragen inte bara av hästar utan även av gäss och svanar. Likheten för dessa högtider fanns med de gamla ceremonierna för Saturnalia som var traditionella före julen (den kristna julen, christmas, se tidigare anm., övers. anm). I Nederländerna ser vi en mycket tidigare tid än vad som nu är normal. Det var kanske trettio dagar före vintersolståndet som vi såg i Saturnaliaexemplen ovan. Vi ser samma tradition men undantagen så att de trettio dagarna för Misstyrets Herre som guden Saturnus och Apollo relaterar till Epiphany (trettondagen, övers. anm.) snarare än slutet på Saturnalia.

Dagens traditioner i Nederländerna är att ge brev med choklad och mandelkakor. Sambandet med de gamla runorna är uppenbart. Den germanska Wotanhögtiden var en blandning om offer och fruktbarhetsfestivaler under och omkring midvinterfestivalen. Män och kvinnor bland de germanska stammarna bad i dessa tidiga tider efter en partner. Presenterna från Sinterklaas var även i form av älskare gjorda av speculatius eller andra kakor. Även närvarande var djur i form av sockermöss och grisar för att ersätta de riktiga djuren i offer.

Sinterklaas är även skyddshelgon för staden Amsterdam och sjömännen som seglar från hennes hamnar.

Sinterklaas klädnader är romersk katolsk. Det är inte underligt att reformationen, under

femtonhundratalet, försökte få bort dessa seder. Det var inte helt lyckat i Nederländerna. Sinterklaas kom till liv igen efter en frånvaro på några århundraden (eller efter att ha varit dold, ’underjordisk’) i det protestantiska Nederländerna under den första halvan av nittonhundratalet. Sinterklaas försvann i England och Tyskland och blev underjordiska rörelser. Många seder flyttades helt enkelt till 25 december och fulländades med julgranen och Santa Claus (i Sverige kallad jultomten, övers. anm.). Acceptansen för Sinterklaas ’återfödelse’ i det protestantiska Nederländerna gick snabbare och var tidigare än accepterandet av julgranen. Idag har kommersialismen slagits för att få Santa Claus accepterad i Nederländerna, eftersom många var emot denna förklädnad och förfalskning av Sinterklaas, även om hans återfödelse i Nederländerna skedde på grund av vad som hade skett i USA.

Santa Claus i USANär emmigranterna reste till de Förenta staterna som tog de med sig Yuletraditionerna från Europa och speciellt tre element som kom att skapa myten om Santa Claus.

Holländarna bidrog med myten om Sinterklaas som anpassades från sin ursprungliga plats. Pere Noel (Franskans namn på jultomten, fader jul, övers. anm.) traditionen med röda klädnader kom också som bidrag från Europa. Tyskarna tog med sig traditionen med Kristi gåvor och kallade dem Christkindl eller traditionen om Barnet Kristus. Namnet Kris Kringle utvecklades från denna term. Washington Irving diskuterade i Knickerbocker Tales (’äppelknyckar’historier (läs äppelknyckarbyxor, korta byxor ihopsnörda under knäet, övers. anm.) (c:a. 1820) alven Santa Claus som ger vid strumporna precis som St Nicholas.

Clement Clark Moore införde en hel del nya element i sitt poem A Visit from Saint Nicholas (Ett besök från St Nikolaus, jultomten, övers. anm.) som omdöptes till ’Twas the Night Before Christmas (Det var

Page 26 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

natten för jul, övers. anm.). Haan införde sådana element som den åttonde renen som innehöll den traditionella framställan som vi ser angående åska (dunder, övers. anm.) och blixt som gudarna från Yuletraditionen i form av Donner (Donder) och Blitzen.

Santa Claus var fortfarande en alv från Yuletraditionen fram till det amerikanska inbördeskriget då Thomas Nast från Harpers Weekly fick i uppdrag att teckna en serie omSanta Claus. Han fortsatte med detta efter inbördeskriget och förlaget McLaughlin Brothers Printing Company experimenterade med färgen på Santa Claus läder och bestämde sig för rött.

Den slutliga förändringen kom år 1931. När den skandinaviske Haddon Sundblom inhyrdes av Coca Cola till att måla Santa Claus. Vid sin modells död så tecknade han Santa Claus efter sitt eget ansikte. Detta fortsatte i tjugofem år.

År 1941 så skrevs sången Rudolf med Röda Mulen. Den spelades in på skiva av cowboysångaren Gene Autry.

Coca Colamodellen och färgerna och de amerikanska myter som omgav figuren är nu slutprodukten av åtminstone tretusen år av hednisk avggudadyrkan inlindad och paketerad i krass kommersialism som först utgick från handelsmännen i den romerska Saturnalia och som kom att fulländas i USA.Det finns ingenting kristet kring den så kallade Christmas (julen, övers. anm.) och den är i själva verket så djupt rotad i falsk religiös vidskepelse så att den är ett direkt brott mot den bibliska lagen. Ingen kristen kan följa den och fortsätta att vara kristen. Påsken (traditionen om den hedniska påsken, Easter, övers. anm.)

Frazer noterar, och riktigt så, att om det var fallet rörande julen att hedningarna hade antagit och synkretiserat hela systemet och gett det kristna namn, så finns det ingen anledning att anta att samma sorts motiv:

Kan ha lett de kyrkliga myndigheterna till att införliva påskhögtiden för deras Herres död och återuppståndelse med döden och uppståndelsen för en annan asiatisk gud som inföll vid samma årstid (v, sid. 306).

Frazer går vidare med att konstatera att:Nu bär de påskriter som följs i Grekland, Sicilien och södra Italien i vissa avseenden en slående likhet med riterna kring Adonis och jag har föreslagit att kyrkan kan ha, medvetet, anpassat högtiden till dess hedniska föregångare i syfte att vinna själar till Kristus (ibid.).

Adonis är den syrianska motsvarigheten till Adonai eller Herre.

Frazer anser att denna anpassning troligen ägde rum enbart i den grekisktalande världen snarare än i den latinska, eftersom dyrkan av Adonis verkar ha gjort en försvinnande intryck i väst och med säkerhet inte utgjorde någon del av den officiella romerska religionen. Han säger:

Platsen som den kan ha tagit i de vulgäras tycke intogs redan av den liknande men mer barbariska dyrkan av Attis och den Stora Modern (ibid.).

Döden och uppståndelsen av guden Attis firades officiellt i Rom på den 24 och 25 mars, den senare ansågs vara vårdagjämningen och därför den mest passande dagen för förnyelsen av en växtlighetens gud som hade varit död eller sovande genom vintern. Enligt en gammal och vida spridd tradition så firades 25 mars som Kristi död utan hänseende till månens faser. Denna tradition följdes i Frygien, Cappadocia, Gaul och, vad det verkar, även i Rom självt (jfr. Frazer, v, sid. 306). Tertullian bejakar att Kristus blev korsfäst den 25 mars år 29 e. Kr. (Adv. Jud., 8, Vol. ii, sid. 719, samt även av Hippolytus och Augustinus; jfr. Frazer, v, fotn. 5 till sid. 306).

Detta är en absolut omöjlighet historiskt och astronomiskt, och ändå verkar uppfattningen ha kommit att bli djupt rotad i traditionen (jfr. Frazer, v, sid. 307 och uppsatsen Tidpunkten för Korsfästelsen och Uppståndelsen [159]).

Det verkar således som att dessa första traditioner har något samband med med

Title Page 27

Attiskulten. På liknande sätt så var tallen eller pinjen helgad för guden Attis och det är ingen slump att alla gamla reliker från korset är av dessa träslag (jfr. uppsatsen Korset: Dess Ursprung och betydelse [039]).

Detta är Frazers åsikt och även den för Duchesne att datumet för Kristi död och uppståndelse vanemässigt refererades till som den fiktiva dagen 25 mars för att harmonisera till den äldre festivalen för vårdagjämningen. Detta verkar ha liknat en äldre tro att det var på just den dagen som världen hade skapats (Frazer, ibid., sid. 307).

Uppståndelsen för Attis som i sig kombinerade karaktärerna hos den gudomlige Fadern och den gudomlige Sonen firades officiellt i Rom på samma dag.

Således är det inte bara en synkretism av doktrinerna om uppståndelsen som vi har att göra med, utan vi ser även ursprunget för doktrinerna om modalism där en gud har attribut av eller skilda spekter som form av den ena men i åtskillnad och från vilken föreställningen om treenigheten formades.

Det finns även ett mer nyligt kätteri i konceptet om att "Jesus är den ende sanne Gud" som träder in i den protestantiska kvasi-gnostiska teologin.Detta ersättande fenomen där en hednisk festival ersätts av en med kristna namn kan ses med ett antal hedniska festivaler. I linje med toelogin om Modergudinnan och den Himmelska Jungfrun så trängdes Dianafestivalen ut till förmån för för festivalen för Jungfruns Antagande i augusti. Liknande förändringar var den hedniska festivalen Parilia i april som ersattes med högtiden för St Göran (St George i engelskspråkiga länder, övers. anm.).

Midsommarens vattenfestival i juni ersattes med högtiden för St Johnnes Döparen. Var och en har förbindelse med den typologi som de ersatte. Alla helgons dag i november är den antikt hedniska De Dödas högtid. Kristi

födelse ersatte den för solen. Påsken är helt enkelst högtiden för den frygiske guden Attis vid vårdagjämningen. Det skall även hållas i minne att Frygien och dess invånare var källan för Mithrassystemet och mysteriekulterna i allmänhet (se även uppstasen Nicolaitanerna [202]).

Mithras introducerades i Rom av pirater som fångats av Pompejus cirka år 63 f. Kr. Själva platsen som firade Kristi död vid vårdagjämningen var samma plats som var ursprung för dyrkan av guden Attis, eller där den slagit sina djupaste rötter, nämligen Frygien, Gaul och uppenbarligen rom självt. Frazer säger att det är svårt att se detta sammanträffande som en slump (v, sid. 309).

En annan karaktäristik som är ett sammanträffande med uppståndelsen är att datumet även tillskrivs till den 27 mars, två dagar senare och det är här som den förkortade perioden om korsfästelse på fredag och uppståndelse på söndagen förekommer. Frazer noterar att den liknande förkjutningen av kristna till hedniska firanden förekommer i högtiderna för St Göran och Jungfruns Antagande (v, sid. 309).

Det är kanske en talande sak i synkretismen när vi ser att traditionerna för Lactantius och det verkar som om den kristna kyrkan i Gaul placerade Kristi död den 23 och uppståndelsen på den 25 helt i enlighet med Attishögtiden. Detta är omöjligt för varje år av den hebreiska kalendern som Kristus möjligen kunde ha blivit korsfäst och är direkt relaterat till dyrkan av Attis (jfr. Frazer, ibid.).

Vid det fjärde århundradet klagade dyrkarna av Attis bittert att de kristna hade gjort en imitation av deras teologi eller uppståndelsen av Attis och de kristna påstod att Attis uppståndelse var en djävulsk förfalskning av kristi uppståndelse.

Dock känner vi till från historia och lingvistik att det ursprungliga datumet för uppståndelsen baserades på Herrens påsk vilken baserades på

Page 28 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

månkalendern och inträffade den 14 och 15 Nisan och gick vidare till Ulloffret på söndagen. Således kunde Herrens påsk infalla på en av två dagar i veckan med olika avstånd till söndagens Ulloffer som markerade Messias uppstigande och inte hans uppståndelse som inträffade föregående afton. Påsken (den hedniska, Easter på engelska, övers. anm.), å andra sidan, var sluten till en korsfästelse på fredagen och en uppståndelse på söndagen i direkt strid med Skriften. Ursprungligen var den på de fastställda datumen i Attiskulten. Ordet Easter insattes i den engelska KJV översättningen av Bibeln för att ersätta ordet för Herrens påsk för att ytterligare förklä frågan.

Ljus vid årstidernas förändringar och påskenVi såg ovan att ljus kom in i systemet för dyrkan från den gamlla aryanska religionen. Det härstammade från en gemensam central föregångare och tillsynes förknippades med det assyro-babylonska systemet som föregick inträdet av aryanerna i Indien omkring år 1000 f. Kr. Detta kunde ses så tidigt som de tidigaste tiderna för assyrerna under det andra eller till och med under det tredje årtusendet före vår tideräkning. Den antika aryanska seden fortsatte bland germanerna med tänandet av bål vid påsken och utskickandet av tända facklor till varje hem för att sätta igång eldar för att jaga bort gudarna för åska och stormar. Denna tradition återfanns fortfarande över hela Tyskland enligt Frazer då han skrev. Skillnaderna bland de protestantiska och de katolska samhällena var att protestantiska ungdomar skötte eldarna, medan de vuxna männen skötte dem hos katolikerna. Festivalerna var direkt förknippade med de antika fruktbarhetsriterna. Kyrkan fördes senare in som företrädare för processionen vilken fördes runt i enlighet med solens gång. Eldarna tänds på påskbergen. Traditionen introducerades till katolicismen som påskljuset. Detta enda stora ljus tändes under påsken på lördagen som föregick påsksöndagen och sedan tändes alla kyrkans ljus på det. Detta fortsatte under året fram till

nästa påsk då ett ensamt påskljus tändes igen. Bålen fortsatte att eldas i de katolska länderna och eldarna som brändes på påskaftonen hade ofta en träfigur som kallades för Judas bränd tillsammans med dem och som ofta blandades med askan av helgade palmgrenar som blandades med sådden vid såningstid. Även där detta offer har tagits bort så kallas eldarna själva för Judasbränning (Frazer, x, sid. 121). Frazer noterar att i Bayern användes det nyss tända påskljuset till att tända lyktor och de unga männen rusade till bålet för att tända det. Den som först kom fram belönades av husmödrarna med röda ägg den kommande dagen, alltså på påsksöndagen, vid kyrkans port. Brännandet av Judas åtföljdes av stort firande (ibid., x, sid. 122).

På samma dag i Abruzzi, så samlades det heliga vattnet från kyrkan som skydd mot häxor och deras ondska. Vaxet från ljusen placerades på hatten och var sedan ett skydd mot åska och blixtar under stormarna. I Kalabrien och på andra platser i Italien är sederna angående vattnet liknande. Liknande tro återfinns bland germaner och tyskar i Böhmen (se även sektionen Epiphany).

R Chambers (The Book of Days, London and Edinburgh, 1886, I, sid. 421) antecknar att alla eldar i Rom tändes på direkt från den heliga elden som tändes i Rom i St Petruskyrkan på påsklördagen (jfr. Frazer, x, sid. 125).

Vanan att tända ljus verkar ske på aftonen före solens dag som en del av det gamla soldyrkande systemet. Ljus utgör en del av gamla magiska riter och var gemensam med de ockulta systemen och bland de animistiska systemen som härstammade från assyro-babylonierna. Seden att tända ljus har en blandad symbolik. Ljusen i Templet var specifika och begränsade för speciella syften som var relaterade till de sju ljusen som Guds sju andar i den ensamma ljusstaken Menorah och de sjuttio ljusen för Värden i Salomos Tempel. Detta tolkades senare av ockultister som refererande till de sju himlarrna och de sju planeterna. Uppstigandet genom de sju

Title Page 29

nivåerna i den animistiska shamanismen inträdde senare i judendomen genom Merkabah Mysticismen.

Ljuset själv hålls som en symbol för individualiserat ljus och följaktligen för livet hos en individ i motsats till det kosmiska och universella livet (se Cirlot Dictionary of Symbols, Dorset, 1991, sid. 38). Detta är en distinktion bland de ockulta och inte hos kristendomen.

Seden att tända flera ljus inför hedniska altare och senare i kristendomen baseras på premisser nedärvda i den gudlösa och hädiska doktrinen om den Odödliga Själen och försök att isolera helighet i individen genom handling av de andliga krafterna som är inblandade genom lugnande av den vördade entiteten. Ju fler entiteter desto fler ljus behövs. Dessa ljus står som symboler för det panteistiska tänkandet i doktrinen om Själen. Sederna i judendomen grundas på ett tänkande som arbetar på en lägre fysisk nivå, härstammande från den babyloniska fångenskapen och mysticismen som trängde in i judendomen från den tiden.

I kabbalistisk judendom så inträder man genom Kavanahs port (eller koncentration) genom meditation som baseras på ljuset. Symbolerna är således att man uppstiger i sinnet genom meditation från ett ljus till ett högre sådant. Två av ljusen kallas Bahir (skinande) och Zohar (strålande) vilket alluderar på två av de viktigaste kabbalistiska klassiska verken (Kaplan Meditation and Kabbalah, Weiser, 1982, sid. 118). Dessa ljussken överensstämmer med Sefirot. Dessa system förstod av Rabbi Moshe de Leon (1238-1305) i hans Shekel ha Kodesh från år 1292 e. Kr.

Detta system av uppstigande är shamanism till det sjunde stora ljuset hos Ain Sof. Dessa är: Tov (God) Nogah (Glöd) Kavod (Ära) Bahir (Skinande) Zohar (Strålande) Chaim (Liv) och det oändliga och sjunde är Ain Sof (Kronan). Deras motsvarigheter i Sefirot är Chesed (Kärlek) Geveruah (Styrka) Tiferet (Skönhet)

Netzach (Seger) Hod (Prakt) Yesod (Grund) (Kaplan, ibid., sid. 119).

Det antika Zohar talar om olika färger med hänseende till eld och detta kan vara härrört från Mazdeanska system. Färgerna för de sju nivåerna i dyrkan av Sin som mångud identifierades med Ziggurat i Babylon (se uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]).

Hela detta system är ren mysticism och användandet av ljus i deras varierande former är knutet direkt till magisk och mystisk tradtion förutom då de tänds i Guds tempel som Menorah. Deras användning vid Hanukkah och Purim undersöks nedan.

Herrens påsk eller den hedniska påskenMetoden för beräkning av solens dag vid vårdagjämningen var liknande beräkningen av Ulloffret i Tredje Mosebok 23, men den var inte riktigt likadan. Det är därför det finns en liten skillnad mellan Herrens påsk och det hedniska påsksystemet.

Universal Oxford Dictionary ger följande metod för bestämmandet av påsksöndagen eller påskdagen vilket är den sanna dagen för solen som påsk.

Den följs på den första söndagen efter den kalendariska fullmånen, alltså den fjortonde dagen i månkalenderns månad – som infaller på eller närmast efter den 21 mars. Används i vanligt tal för veckan som inleder påsksöndagen (Easter Sunday på engelska, övers. anm.) (1964 print, sid. 579).

Detta är regeln för att bestämma Easter eller Ishtarhögtiden och inte en regel för den bibliska Herrens påsk.

Invändningen blir väldigt tydligt förevisad i historien om den Quarto-decimanska dispyten som inträffade under tiden från Anicetus ämbete till den för Victor (eller Victorinus), biskopar i Rom från mitten till slutet av det andra århundradet (c:a. 154-190 e. Kr.).

Page 30 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

Således, av den Quarto-decimanska dispyten så känner vi till att detta falska och felaktiga system för datering utgår från Rom under det andra århundradet och att det bestreds av de inom kyrkan som undervisades av apostlarna, så som Polykarpen som opponerade sig emot Anicetus och hans elev Polykratos som opponerade sig emot Victorinus.

De senare skrifterna av Sokrates Scholasticus (c:a. 439 e. Kr.) introducerade felet i historien och är inkorrekt på ett antal grunder, av vilka många upptecknades av de som sammanställde skrifterna om de Nicenska och postnicenska Kyrkofäderna (jfr. NPNF Andra serien, Vol. 2, introduktion till texten).

Sokrates upptecknar att Quarto-decimanerna höll månadens fjortonde dag och bortsåg ifrån Sabbaten (ibid., Ch. XXII, sid. 130). Han skriver att det var Victorinus, biskop i Rom, som exkommunicerade dem och censurerades för detta av Irenaeus (ibid.). Han försöker, vid detta senare tillfälle, introducera en vädjan till Petrus och Paulus i stöd för den romerska seden om påsk (easter) och den Quarto-decimanska seden med Johannes (ibid., sid. 131). Han påstår att ingendera parten kan framställa några bevis som styrker deras olika åsikter. Dock känner vi helt korrekt till, genom Polykarpus och Polykratus, vilka var direkt lärda av Johannes, skrifter, att Quarto-decimanerna vädjade till Johannes. Inga vädjanden framställdes till Petrus eller Paulus till stöd för den hedniska påsken på ett seriöst sätt. Det är mer därtill helt absurt att föreslå att de tolv apostlarna skulle vara av delad uppfattning om hur man skulle beräkna Herrens Påsk.

Sokrates är klar över en sak och det är att kyrkan och Quarto-decimanerna inte höll datumen för Herrens Påsk i enlighet med de moderna judiska beräkningarna (eftersom tiden då han skrev, c:a. år 437 e. Kr. var efter införandet av Hillelkalendern år 358). Han ansåg dem ha fel i nästan allting (ibid., sid. 131).

I denna sed så ändrade de sig inte till de moderna judarna, som har fel i nästan allting, utan de antog de från antiken och enligt Josephus i vad han har skrivit i den tredje boken av hans judiska historia,

alltså Antiquities of the Jews, III, 10 vilken här citeras helt:

I månaden Xanthicus, som kallas Nisan av oss, och som är årets början, på den fjortonde dagen av månaden, medan solen är i vädurens tecken, för under den månaden var vi befriade från slaveriet under egypterna, han har även utnämnt att vi skall offra varje år det offer som, medan vi tågade ut ur Egypten, de befallde oss att offra, som kallas Herrens Påsk.

Vädurens tecken avslutas den 19-20 april och således kunde inte Herrens Påsk infalla under denna tidsperiod. Den 14 kunde inte infalla före vårdagjämningen och således har vi här de urgamla parametrarna för Herrens Påsk. Här ser vi att den tidiga kyrkan inte följde den senare judiska traditionen under Hillel. De flesta av Sokrates citat bortser ifrån denna viktiga och mest betydelsefulla bit av bevis.

Förberedelsedagen den 14 Nisan sågs således i antiken som inledningen av Herrens Påsk och det datumet kunde infalla på vårdagjämningen men 15 Nisan som var den första Heliga Dagen och kvällen då Herrens Påsk åts kunde inte infalla på vårdagjämningen. Den antika seden är grunden för regeln numera, men efter förskingringen så följer judarna bara den 15 Nisan och inte båda dagarna så som de gjorde tidigare i enlighet med Femte Mosebok 16:5-7.

Vi ser även från Sokrates här att Kyrkomötet i Nicaea inte fastställde tidpunkten för påsk så som Audiani hävdade (se NPNF, ibid., sid. 131 och fotn. 14 till sid. 131). Det bestämdes enlit de gamla traditionerna och detta känner vi till eftersom det bestämdes enligt dyrkan av guden Adonis och guden Attis i överensstämmelse med Ishtar eller Venus och systemet med soldyrkan. Det löste konflikten i de hedniska systemen mellan Attis och Adonis. Nicaea antog helt enkelt den hedniska påsken som den officiella festivalen genom att använda de hedniska traditionerna men harmoniserade dem.

Title Page 31

De fastställde eller bestämde inte festivalen eller högtiden. Judarna upprättade en helt felaktig och falsk kalender år 358 e. Kr., inte långt efter Nicaea så som vi ser här av Sokrates. Denna händelse är mycket närmare hans tid och därför mer korrekt antecknad. Alltså var den kristna Herrens Påsk närmast helt eliminerad av hednisk tro, som upprättade påsken, eller en falsk kalender från den rabbinska judendomen som flyttade datumen för Herrens Påsk i Nisan i förhållande till månen. Kyrkomötet i Nicaea utfärdade dekret att bestämmandet av av påsksöndagen som söndagen som följde fullmånen gjorde det praktiskt taget omöjligt (men inte riktigt helt) för påsksöndagen att infalla på samma söndag som Ulloffret på söndagen i Herrens Påsk om den skulle infalla på den 15 Nisan. Alltså är det närmast omöjligt att få påsken och Herrens Påsk att sammanfalla korrekt vid tillfällen. Detta påstås ha skett på grund av en vilja att distansera de kristna från judarna men det är i realitetenen bestämning av systemet för en falsk gud för att placera en sann hgötid fel och göra den i överensstämmelse med panteistisk dyrkan.

Betydelsen hos den hedniska påskenSjälva språket när det gäller engelskan själv är mest talande. Herrens Påsk kallades Pash i den tidiga kyrkans skrifter Termen Easter kommer från den gamla anglosaxiska formen.

Universal Oxford Dictionary anger betydelsen av easter som kommande från den gamla engelskans éastre eller den feminina pluralformen éastron. Den säger:

Baeda härrör ordet från Eostre (Northumb. sp. av Éastre), en gudinna vilkens festival och högtid firades vid vårdagjämningen (ibid.).

Ordboken fortsätter sedan till att förbise denna härledning och går sedan vidare till att förknippa den med en kristen högtid efter att ha identifierat dess tidigaste användning med gudinnans kult.

Vårdagjämningen är tiden då dagarna börjar bli längre än nätternas längd (härav dagjämning) och tillväxten börjar ta fart. Alltså

symboliken för fruktbarhet.

Från detta associerar vi med symboler som kaniner, harar och ägg et. Haren var en symbol för fruktbarhet i det antika systemet i Babylon och detta återfinns i arkeologiska fyndigheter. Harar och kaniner används i antik homeopatisk magi från Afrika till Amerika (Frazer, i, sid. 154-155). De användes även i ceremonier för att stoppa regn (i, sid. 295).

Inte bara kristendomen antog äggsymbolen i sin ritual. Rabbinsk judendom antog också traditionen av att inkludera ett ägg på Sederbordet vid Herrens Påsk, och förvärldsligade påskmåltiden på en årlig och rituell bas. Tillsammans med deras antagande av Hillelkalendern så håller de praktiskt taget inte Herrens Påsk själva och förhindrar var och en som vill försöka följa deras system från att göra så genom det falska kalendersystem som de har antagit.Ishtar eller AstarteEaster (fem. pl. Eastron) är i verkligheten namnet på Ishtar vilket är ett annat namn för Astarte. Som Ashtaroth, som är den hebreiska pluralformen som beskriver olika lokala manifestationer av Astarte (5 Mos. 1:4; grekiska Ashtoreth), var hon den kanaaneiska fruktbarhetsgudinnan Athtarath, uttalat som det verkar Ashtarath eller Ashtereth.

Från detta härledde grekerna Astarte och hebreerna behöll konsonanterna i skrift från den hedniska gudens namn i den bibliska texten, men ersatte vokalerna med vokalerna för ordet bosheth eller skam. Ashtarath eller Ishtar blev Easter i anglosaxiskan före dess ankomst till Britannien.

Vid Ras Shamra, i form av Anat, så spelar hon den framträdande rollen under förmörkelsen av solguden Baal i roll som växligheten gudom (Interpreter’s Dictionary of the Bible, Vol. 1, sid. 254). Hon är mindre tydlig i Palestina som Ashtaroth än som Astarte som antar rollen som Anat där. Vad vi ser är samma roll spelad av denna gudinna under olika namn, vilket verkar visa på någon lokal eller annan form av

Page 32 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

betydelse. Detta verkar vara samma sak som distinktionen mellan Artemis och Diana. De årstidsmässiga ritualerna i fruktbarhetskulten för Baal och Astarte noteras i det tidiga Israel (Domarboken 2:13; 10:6; jfr. Interp. Dict., ibid.). Samuel befallde Israel i Mizpah vid väljandet av Saul att ta bort Baalim och Ashtaroth, vilket indikerar på att de var förknippade och i plural (1 Sam. 7:4). Israel gjorde inte detta och bekännde sin avfällighet från tron efter nederlaget ev Filisteerna (1 Sam. 12:10). I Första Samuelsboken 31:10, ser vi hennes kult i Beth-shan som inte var ockuperat av Israel, bli förstörd vid tiden för David. Alltså var hennes kult allmän i detta område. Hon kallades för Hornens Ashtaroth (Ashteroth-karnaim). Denna stad var Rephaims stad och den låg inom Ogs, kung av Bashan, territorie (5 Mos. 1:4; 3:10; Josh. 12:4). Cherdorlaomer genomförde en räd mot Rephaim där (1 Mos. 14:5). Det befolkades senare av Machir (Josh. 13:12,31) och blev till en Israelitisk fristad (1 Krön. 6:71; jfr. Josh. 21:27). Detta är representativt för gudinnan Astarte framställd som den behornade gudinnan och representerad på samma sätt som Hathor kogudinnan i Egypten. Detta är representationen av Ishtar med månguden Sin vems uppåtvända horn identifieras i månskäran vid horisonten med Venus som morgonstjärnan (jfr. uppsatsen Den Gyllene Kalven [222]). Detta system var således antikt och var centralt för Rephaim och de religiösa systemen i Egypten och Mindre Asien i allmänhet men centrerat kring det assyrobabylonska systemet.Formen av ordet Ashteroth (a. soneka) är även ett vanligt substantiv som betyder flockens unga eller avelsstam gällande produktiviteten hos får (jfr. 5 Mos. 7:13; 28:4,18,51). Den antika etymologin för termen föreslår sambandet med djuruppfödning eller fruktbarhetssystemet och kan även vara varför stjärntecknet för månaden vid vårdagjämningen var döpt till Aries eller Väduren av de i antiken.

Astarte, eller Easter i hennes varierande former, är Modergudinnan som nämnts ovan och associerades med sonen-älskare som

Herren, vilket är betydelsen av Baal, Adonis etc. Som den Himmelska Jungfrun eller Modergudinnans figur var hon inblandad i, som vi ser, symboliken kring den gyllene kalven som ledde Israel vilse i Sinai under Moses (jfr. ibid.). I denna treenighet om Stjärnan, Solen och Månen ser vi henne som gudinna av sensuell kärlek som aftonstjärnan (härav även Venus) och krigsgudinnan var en morgonstjärna. Denna roll tillskrevs till Afrodite. Denna titel är direkt relaterad åt Satan enligt Jesaja 14 och Hesekel 28. Hon är relaterad till månguden Sin varifrån vi fått vårt begrepp av ordet (Sin är vid sidan av namnet på månguden även engelskans ord för synd, övers. anm.) och är i förening med solen som den tredje medlemmen i treenigheten. Högtiderna är knutna till denna symbolik.

Ashtorethkulten beskyddades av Salomo (1 Kung. 11:5). Hennes kultplats, som upprättades på Förfallets Berg på Olivberget, på andra sidan Sion förstördes under Josias reformation. I båda fallen så är denna kult knuten till fenicierna och speciellt till sidonierna. Alltså var Sins tjursystem och Minotaurens offrande på Kreta också direkt länkat till dyrkandet av ammoniternas gud Milcom och Chemosh för moabiterna. De verkar vara förknippade med henne i formen Athtar, den astrala Venus, av vilken Ashtoreth är den kvinnliga formen. Hon är hustru till och allierad med baal i konflikten med Havet-Floden i Ras Shamratexten samt i texter från den nittonde dynastin i Egypten, hon var bruden som gjordes anspråk på av det tyrraniska havet. Hon förknippades med Baal som Givare av Liv eller Död i sagan om kung Keret i Ras Shamratexterna. Här åkallar kungen en förbannelse i namn av Athtarath-Baals-namn. Namnet är således associerat med Baal och har både manliga och kvinnliga aspekter som hustru och givare av fruktbarhet. Vid Ras Shamra, så övertogs hennes plats av Anath, syster till Baal, men från de bibliska och feniciska inskriptionerna så var hon den mest framträdande gudomen i antiken (Interp. Dict., ibid., art. Ashtoreth, sid. 255-256; jfr. uppsatsen Den gyllene kalven [222]).

Title Page 33

Egypterna under den ptolemaiska dynastin i Edfu avbildade Ashtoreth som en lejonhövdad gudinna. Detta är igen en association till den lejonhövdade Aeon och mysterierna. Som Quodshu eller helighet, hållandes en papyrusplanta och en orm, så står hon mellan den egyptiska fruktbarhetsguden Min och Resheph den semitiska guden för förstörelse och död. Hennes hår bär i på det stiliserade sättet av hornen för kogudinnan Hathor. Bronsfiguriner från Gezer avbildar en naken figur med horn som anses vara Ashteroths. Hennes kultsystem frodades i Beth-shan från det femtonde till det trettonde århundradet före vår tideräkning och under det andra århundradet f. Kr. fanns det ett kultcenter i Delos för Astarte av Palestina (ibid., sid. 256). Fruktbarhetssymbolerna som återfunnits är av gudinnan med den behornade huvudbonaden och bysterna visades ofta hållande en lotusblomma och en orm. Där Modergudinan avbildas så är det Ashera och hon har en duva mot sitt bröst. Hon är även förknippad med den feniciska guden för helande, Eshmun, av en ickedaterad inskription från Kartago. Rollen är endemisk för kulten rakt igenom och återfinns hos kelterna och druiderna vilka var exponerade mot Havsherrarna sedan väldigt gammalt. Ett namn förknippat med henne i den assyriska formen Ishtar är Ishtar-miti-uballit eller Ishtar gör de döda levande (ibid.). Altså är temat för uppståndelsen som förknippas med henne vid påsken som Easter.

Himlens DrottningProfeten Hesekel fördömer kbinnorna i Israel för att ha gråtit för Tammuz (Hes. 8:14). Denna syrianska gudom sörjdes som den döende guden i ett avgudadyrkande Israel.

Tammuz associerades med Himlens Drottning som även var den Himmelska Jungfrun så som vi har sett. Kakor bakades till henne och profeten Jeremias fördömde denna sed helt och hållet (Jer. 7:18; 44:19).

Himlens Drottning var, som vi ser, en antik orientalisk gudinna. Hon förknippades med

skörden också och den sista skörden och säden dedicerades ofta till henne och kallades för Drottningen (Frazer, ii, sid. 146; vii, sid. 153).

Drottningen var i Aten gift med guden Dionysius (ii, sid. 136 ff; vii, sid. 30 ff). Det verkar som om fullbordandet av den gudomliga föreningen så väl som de älskande framställdes i ceremonin. Det är inte känt om gudens roll spelades av en man eller av en bild. Attisk lag krävde att Drottningen spelades av en kvinnlig borgare som inte hade varit med någon annan man än sin make (Frazer, ii, sid. 136). Hon assisterades av fjorton heliga kvinnor, en för vart och ett av Dionysius altare. Denna dionysiska ceremoni i mysteriekulterna utfördes på den 12 av månaden Anasterion (eller vid februari). De fjorton var svurna till renhet och fromhet av Drottningen vid den gamla helgedomen för Dionysius i Träsken vilken endast öppnades på den dagen under året. Hennes bröllop verkar ha ägt rum senare och enligt Aristoteles (Constitution of Athens, iii, sid. 5) vid kungens gamla residens på den nordöstra sidan av Akropolis känt som bodskapsstallarna. Det var inte desto mindre del av denna antika fruktbarhetsfestival av vinrankorna och fruktträden som kändes för vilka Dionysius var gud (Bacchus för romarna) (jfr. Frazer, ii, sid. 136-137 och not 1).

Drottningen blev hustru till gudarna men kvarstod som frujtbarhetsgudinna och Modergudinna. I denna roll var sädesaxens Drottning dragen i procession vid slutet av skörden.

Drottningen i Egypten var också fru till Ammon (vanligen benämnd Amun i svenska översättningar, men här återgiven med det namn som Cox använder i sin text, övers. anm.) (ii, sid. 131 ff; v, sid. 72) och personifierade således gudinnan i person. Detta degenererade senare då den gudomliga hustrun var en ung och vacker flicka av god familj som levde i de lösaste sexuella relationer fram till hon nådde puberteten och sörjdes då och gavs till äktenskap (Strabo, xvii, I, 46, sid. 816).

Page 34 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

Grekerna kallade dessa för Pallader efter deras jungfrugudinna Pallas.

Denna prostitution verkar i antik tid ha varit förknippad med dyrkan av Ishtar och verkligen så spenderade de flesta av Easters eller Ishtars hängivna följeslagerskor åtmminstone någon tid som tempelprostituerade som unga flickor i kultcentren i Mindre Asien. Vid Korinth var prostitution allmän och praktiskt taget alla i staden var vid något tillfälle inblandade i det.

Profetissorna för Apollo hade även denna roll som hustru. Så länge som guden stannade i Patara, hans vinterorakel och hem, så stängdes hans profetissor in med honom varje natt.Som Artemis, den mångbröstade fruktbarhetsgudinnan i Efesus, hade gudinnan makar som kallades essener eller kungsbin och vilka verkade leva i totalt celibat för en bestämd period då de var helt hängivna gudinnan. Uppteckningarna och inskriptionerna i Efesus visar att vissa var gifta.

Hon hade en dunge av fruktträd runt sitt tempel (Frazer, i, sid. 7). Hon var således förknippad med Demeter som var kallad för fruktbäraren (vii, sid. 63). På detta sätt identifierades hon även med Diana som var beskyddare av fruktträd så som hon själv var (i, sid. 15 ff). Denna Modergudinna identifierades av Frazer med Skogens Konung och hans skogsgudinna Diana vid Nemi. Detta verkar fullständigt rimligt och skulle förklara varför folkmassorna vid Efesus, i Apostlagärningarna, refererade till gudinnan som Diana från Efesus. Denna aspekt har överförts till kulten över Jungfrun och fruktträden välsignas vid dagen för Jungfruns Antagande (Frazer, i, sid. 14 ff). Jungfrukulten i kristendomen är ingenting annat än kulten för Ishtar, Astarte, Diana eller Artemis i antik hedendom i en ny förklädnad och ibland i samma kläder.

Förhållandet med mysterierna i Egypten bär vidare Osiriskulten vilkens dyrkare var förbjudna att skada fruktträden (Frazer, vi, sid.

111). Dionysius var också gud för fruktträden (vii, sid. 3 ff). Vi ser ett sammanlänkat förhållande här som visar att dessa egentligen inte är skilda gudar, utan olika aspekter av samma system av dyrkan med variationer på ett tema.

Dessa essener i Efesus förväntades att inte ha sex med dödliga kvinnor så som fruarna till Bel och Ammon, från tidig tid förväntades att inte ha sex med dödliga män. Det verkar finnas en logik i den celibatiska hängivenheten till Himlens Drottning som Modergudinnan. Det är därför som prästerna som var hängivna till henne levde i celibat eller var eunucker Denna sed trädde in i kristendomen från de hedniska kulterna och gnosticismen i sin anpassning av mysteriekulterna (se uppsatsen Vegetarianism och Bibeln (Nr. 183)). Kvinnorna i Ishtarkulten i Mindre Asien levde inte i celibat utan var promiskuösa. Det är troligt att Plinius kallade Zadoks Söner i Qumran för essener på grund av det faktum att vissa i deras orden var asketer som levde i celibat. De använde själva ingen sådan titel och tillskrivningen av präster för en hednisk gud skulle ha varit extremt förolämpande.

Som Majdrottning var gudinnan representant för växtlighetens ande (ii, sid. 79,84) både i Frankrike (ii, sid. 87) och i England (ii, sid. 87 ff).

Det verkar vara en gemensam syn att Modern även var gudinna för sädes och den sista delen av skörden dedicerades ofta till henne i symbolik och en speciellt kaka bakades av denna sista skörd och gavs åt henne. Symboliken löper igenom hela Europa i varierande former och har samma symbolik som identifieras med denna skördens Drottning (jfr. Frazer, vii, sid. 149-151).

En kaka som offergåva bakas av ny säd eller ris på hösten (Frazer, viii, sid. 120). Rågskörden är vid påsk eller Herrens Påsk. Bland hinduerna gavs offer vid skördens början antingen vid nymåne eller fullmåne. Rågen skördades på våren och riset på hösten.

Title Page 35

Från de nya kornen gjordes en offerkaka som sattes fram på tolv fat som helgats åt gudarna Indra och Agni. En gryngröt eller kokade korn offrade till mångfalden av gudar, Visve Devah, och en kaka på ett fat gavs till himlen och jorden (ibid.). Detta liknar uppteckningarna om givandet av kakor till Himlens Drottning som nämns av Jeremia och verkar ha varit gemensam i uråldrig tid för alla aryaner. Offren i hindusystemet var av den första skörden och betalningen för prästerna var de förstfödda i boskapen och således ser vi det antika systemet om de förstfödda bland aryanerna träda in i hinduismen. Skördegudinnan är Gauri, Sivas hustru. Riskakor eller pannkakor gavs till en plantformad bild av Gauri. På den tredje dagen kastas den i en flod eller en vattentank. En handfull jord eller stenar tas hem från den platsen och kastas runt i huset och trädgårdarna, och träden för att försäkra fruktbarhet. Detta är samma effekt som seden att sopa kyrkorna i Italien på den tredje dagen av påskfirandet och visar på den gemensamma antika traditionen som är mycket äldre än kristendomen. Kakorna har blivit till heta kors som brinner i kristendomen.

Samma traditioner finner vi bland Chinfolket i övre Burma som ett offrande av den första skörden och de förstfödda till gudinnan Pok Klai.

Denna Modergudinna inträdde i buddhismen och östern som gudinnan Kuan-yin som blev Avalokitesvara i Mahayanasystemet.

Hon trädde in i kristendomen som den Himmelska Jungfrun som kallades Maria. Hon gjordes till moder för Jesus Kristus och benämndes hädiskt för Guds Moder.

Den Svarta MadonnaVi kan se nu att figuren för Modergudinnan trädde in i kristendomen som Jungfru Maria. Hon benämnes Madonnan.

Vi kan se att hennes aspekt som gudinna för växtlighetens ande blev emfaserad i

tilläggandet av ett svart ansikte på gudinnan i hennes roll som Demeter eller fruktbarhetens vårgudinna i hennes aspekt som Artemis eller Diana.

I kristendomen verkar denna aspekt vara känd som den Svarta madonnan.

Det fanns ingen kult för Jungfru Mariam eller Maria under århundradena för den tidiga kyrkan. ERE säger när den behandlar Mariakulten:

Inget nämnande av Marias namn, inga referenser till henne, förekommer i artiklarna för Nattvarden i Nya Testamentet; ej heller i den liturgiska tacksägelsen i Sankt Klemens av Roms första epistel; inte heller i Didache; eller hos Justinus Martyren eller i Tertullians beskrivningar om nattvardsgudstjänsten. Det enda ställe då en åkallan av Sankta Maria skulle kunna komma in är i minnesgudstjänst för Martyrerna eller minnesgudstjänst för de Avlidna; och om detta är allt som St Cyprianus har att säga:‘Ecklesiastikal disciplin lär, som de trofasta känner till, att vid det tillfälle som martyrer nämns vid namn vid Guds altare, då bes det där inte för dem, utan för andra som åminns ges böner (Epp. i, [Opera, Oxford, 1682, sid. 81]).Det finns inga direkta bevis att bland ‘martyrerna’, Jungfrun ens var så mycket som nämnd (ERE, Vol. 8, sid. 475-476).

Införandet av Mariolatri skedde någon tid senare från införandet av de österländska riterna. Efter att kyrkan hade antagits av det romerska imperiet så antogs de hedniska sederna och heresi togs upp av kyrkan och sederna finns noterade av Epiphanius:

som heresi (Her, lxxix) att ‘särskilda kvinnor i Thrakien, Scythien och Arabien’ följde vanan att beundra jungfrun som en gudinna och offra till henne en särskild sorts kaka [kollurida tina] därför kallade han dem ‘Collyridianer’. Deras sed (jfr. Jer. 44:19) och den underliggande uppfattningen var tveklöst reliker från hedendom som alltid var hemtam och van vid kvinnliga gudomar.

Dessa kakor gjordes för Himlens Drottning vid hennes festival, festivalen för Ishtar eller Easter eller Astarte, sedan tiden långt före den babyloniska fångenskapen.

Epiphanius var fast besluten att Maria [eller Mariam] inte skulle dyrkas. I St Markus liturgi

Page 36 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

(Alexandrian), Maria var ursprungligen inkluderad i bönen att Gud skulle ge vila till de heliga döda (ERE, ibid., sid. 478). Maria eller Mariam ansågs vara helt död och ibland dem som väntade på uppståndelse.

Trinitarer, och speciellt Cappadocianer, upphöjde Maria i respons till invändningarna från de icke-trinitarer som senare kom att kallas Arianer (jfr. ERE, ibid., sid. 476). De upphöjde Kristus till Gud och upphöjde sedan ’Maria’ till Guds Moder, och därför Modergudinnan och gudarnas moder. Dessa föreställningar var rent hedniska och infördes inte förrän mot slutet av det fjärde århundradet. W R Ramsey menar att:

Så tidigt som vid det femte århundradet så var vördandet Jungfru Maria i Efesus ett senare utbrott, i döpt form, av den gamla anatoliska dyrkan av Jungfrumodern (Pauline and Other Studies, sid. 126; jfr. ERE, ibid., sid. 477, not 1).

Jungfru Maria var ingen annan än Artemis eller Diana från Efesus som Paulus så modigt och starkt opponerade isg emot (Apg. 19:24-35).

Genom den medeltida perioden fram till nära kyrkomötet i Trent år 1563, så ser vi att Maria hade blivit upphöjd i liturgin och blivit nämnd som:

Den heligaste, fläckfri, välsignad, Vår Fru, Guds Moder och tankens följd, vilket fortfarande visar att det är hon som bes för, avbryts av en hyllning ‘Hyllad är du full av nåd … för att du frambringade världens frälsare.’ (ERE, ibid., sid. 478).

Det råder ingen tvekan om att Mariam, eller Maria, Kristi moder, ursprungligen ansågs som död och bads för och inte till och att detta urholkades och nöttes ned av kulten för Modergudinnan, vilkens plats hon tog.

Modergudinnan gavs ett svart ansikte som Demeter, fruktbarhetsgudinna, i decemberriterna och som den Svarta Madonnan var hon således relaterad till fruktbarhet och mysteriekulterna. Hennes kult, i varje form, är hednisk och en förolämpning på kristendomen.

Kyrkomötet i Trent försökte reducera avgudadyrkan som var förknippad med Maria och göra en skillnad i koncepten av dyrkan som gällde Gud, Jesus, Maria och helgonen.

Följderna av kyrkomötet nöttes senare bort av efterföljande påvar ända fram till våra dagar.

Hanukkah and PurimEn av judarnas högtider som reflekterar den persiska och grekiska påverkan är Hanukkah. Den har ingen som helst religiös betydelse och arbetet upphör inte. Det är en högtid vid den 25 av den nionde månaden som kallas Chislev (eller Kislev) vilken ungefär motsvarar december.

Vi känner till från Baruch 6:19 ff att babylonierna tände ljus inför sina avgudar och detta nämndes ganska kritiskt i Baruch. Grekerna hade även övertagit detta system som vi ser i referenserna ovan. Från tiden för det Seleucidiska kungariket och dess inflytande över Judah så var helleniseringen av Palestina oundviklig.

Dess politiska betydelse ansågs marginell över Jerusalem enligt Hayyim Schauss i hans verk (The Jewish Festivals: History and Observance, Chanukkoh, Schocken Books, sid. 211). Man behöver bara se till det faktum att en dunge för en grekisk gud fanns i Betlehem (se nedan) för att se hur naivt detta uttalande var. Han medger på sidan 212 att helleniseringen som process var av politisk och ekonomisk betydelse. Styrespartiet i Jerusalem under Syrianskt styre var det hellenistiska Aristokratiska partiet. Konflikterna under detta styre nådde sin höjdpunkt under Antiochus Epihanes. Översteprästen var den helleniserade juden från det aristokratiska prosyrianska partiet, Jason (ändrat från Joshua). Han uppförde ett gymnasium (här grekisk sportanläggning, övers. anm.) i Jerusalem och introducerade grekiska sporter. Judar antog grekiska namn och kultur (jfr. Schauss, sid. 213). När det syrisk-egyptiska kriget utbröt avsattes den konservativa Jason av den mer

Title Page 37

radikala progrekisk-syrianska Menelaus (Menachem). Ett rykte att Antiochus hade blivit slagen på slagfältet stärkte Jason nog för att gå in i Jerusalem med 1000 män och attackera Menelaus. Antiochus kom till Jerusalem och inledde en slakt på alla förespråkare för det egyptiska partiet. Han plundrade Templet och flyttade skatten och alla guld och silververktyg. Menelaus lämnades kvar i styre. Ett år senare marcherade Antiochus återigen mot Egypten men beordrades att dra sig tillbaka av den romerska senaten och tvingades lyda (jfr. Schauss, sid. 214). Antiochus tvingades då till att konsolidera riket gentemot de romerska och egyptiska makterna. För att kunna göra detta så framtvingade han dyrkandet av grekiska gudar. Judarna gick inte med på detta och han tvingades sända in en armé till Palestina för att tvinga fram medgörlighet och lydnad. Templet förändrades till ett grekiskt tempel. Dödsstraff infördes för följande av den judiska tron.

Ett nytt strikt nationalistiskt parti steg fram under Judah Maccabee och hans bröder i den Hasmoneanska familjen.

Den 25 Kislev så återdedicerade de Templets altare och instiftade en årlig åttadagars högtid som inleddes den dagen. De tvingade ett återkallande av de antijudiska lagarna hos syrianerna och började uppresa ett oberoende judiskt kungarike i Palestina. Detta kungarike varade mindre än hundra år innan det slukades av romarna.

Schauss gör ett talande konstaterande på sidan 216. Han säger:

I århundraden sedan den babyloniska fångenskapen så fanns den en liten och svag församling i det lilla landet Judah … Det var endast genom revolt och seger över hasmoneanerna som den latenta styrkan i folket steg, och de olika trenderna i judiskt andligt liv uppnådde distinkta former. Judarna växte enormt i antal och kraft under denna period.

Hanukkah påstås fira minnet av segern över hasmoneanerna. Vad vi ser är en period av total religiös synkretism med stöd av ett parti hos det judiska folket. Seden att tända vaxljus

över en åttadagarsperiod som inleddes tidigt i december och som varade i åtta dagar sammanfaller med Saturnalia eller festivalerna för Demeter och Modergudinnan i Egypten, som vi ser ovan. Det är indikativt för anpassningen av främmande seder för att fira minnet av segern för ett judiskt aristokratiskt parti och ålägga sig själv legitimiteten av den föregående aristokratin i folkets ögon. Denna sed har ingen biblisk sanktion. Haggai 2:10-19 talar om 24 Kislev som perioden för Tempelåterupprättelse. Det felaktiga datumet finns inblandat för användandet av denna profetia (se även uppsatsen Guds Orakel [184]).

En indikation på att samma tänkande finns inblandat i de judiska högtiderna är not 305 av Schauss (på sid. 310) till texten angående Purim och seden att äta bönor, där han säger:

Den primitva källan för denna sed måste sökas efter i den primitvia karaltären hos Purik som en årstidshögtid. För, precis som slående och maskerader var även grönsaker i folktron amuletter och skydd mot andarna. Av denna orsak äts även bönor vid bröllop.

Notera här den slående utklädda deltagaren vid bönornas ätande.Det finns ven, numera dock enbart bland de orientaliska judarna, av brännandet av Haman vid Purim.

På samma sätt så bränns Judas bland katolikerna i Europa. Samma aspekt av slående och utklädnad är gemensam för alla.

Schauss säger (på sid. 270), i relation till Purim och konsumerandet av Kreplech och Hamantaschen.

Ordet Kreplech kommer uppenbart från från tyskan och likt många andra former av Purimfirande, togs över från ’fettisdagen’ från de kristna och gjordes till en del av Purim. Från Purim, måste det antas, fördes ätandet av Kreplech över till dagen före Yom Kippur och till Hashano Rabboh.

Han föreslår den lustiga förklaringen har getts att de äts på dagarna då slående utförs – därför dagen före Yom Kippur då män piskade sig själva; Hoshano Rabboh då säljträden slås; och

Page 38 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

Purim då Haman slås (sid. 270).

Seden i antik tid var att bränna ljus vid Hanukkah. Haman brändes vid Purim på galgar. Detta är ursprunget för de kristnas invändningar till seden på grund av att den identifierade med Kristus. När detta hade gjorts så tändes ljus för Hamans söner.

Vi ser här konceptet med ljus som den enskilde själen hos individen och brännadet av ljus för att skapa ljus.

Denna sed kan bara vara assyro –babylonisk i sitt ursprung och av en hednisk animistisk härrörelse. Det har dött ut med brännandet, men den var förknippad med det. Ljusen tänds för att lugna andarna hos tio demoner.

Schauss visar att de teatrala aspekterna hos sederna i högtiden började vid Chanukkoh (eller Hanukkah) men car huvudsakligen vid Purim i ghettot.

Han säger om Purimmaskeraden:Det antas vanligen att Purimmaskeraaden har sitt ursprung bland judarna i Italien genom inflytande från den kristna karnevalen och att det spreds från Italien till judar i andra länder. Det är mer logiskt att anta dock, att maskeraden hörde till Purim redan från början tillsammans med skapandet av oljud. Både oljudet och maskeraden var ursprungligen skydd mot onda andar, mot vilka det var nödvändigt att skydda sig vid årstidsförändringarna. Det vore sannare att säga Purimmaskeraden och den kristna karnevalen har samma hedniska ursprung med årets årstider och vårens ankomst och de båda tog senare an en ny betydelse (sid. 268).

Han noterar seden bland talmudiska akademiker tills nyligen av väljandet av en Purim-rabbi (sid. 269). Denna sed har utvecklats från seden att välja Purim-kungen som var besläktat med väljandet av Bönkungen eller Dårkungen i Europa (se ovan).

Dessa klart och erkänt hedniska seder förknippade med högtiderna som inte befallts att följas visar att vi har att göra med antika primitiva högtider från fruktbarhetskulterna som trädde in i judendomen från samma källa

som de trädde in i det romerska och ortodoxa trossystemen, nämlligen från assyro.babylonierna och därefter grekerna och egyptierna. De ledde till den judiska påsken på samma sätt som de andra systemen ledde fram till påsken.

Traditionerna för judendomen är förvridna som, och verkligen av samma hedniska ursprung som, de huvudsakliga kristna sekterna. Den Stora Babylon styr hela världen.

Dyrkan av Adonis vid påskKvarlämningarna av kulten för dyrkan av Adonis återfinns än i denna dag på Sicilien och i Kalabrien. På Sicilien besås fortfarande Adonis trädgårdar på våren så väl som på sommaren, av vilket Frazer menar att såväl Sicilien som Syrien firande den gamla vårdagjämningsfestivalen för en död och uppstånden gud. Frazer säger:

Vid påskens ankomst sår de sicilianska kvinnorna vete, linser och canary seed i krukor som de håller i mörker och vatten i två dagar. Plantorna skjuter snart upp; stjälkarna binds samman med röda band och krukorna som innehåller dem placeras på gravarna, med bilder av den döde Kristus som görs i katolska och grekiska kyrkor på långfredagen, precis som Adonis trädgårdar placerades på den döde Adonis grav. Seden är inte uteslutande begränsad till Sicilien utan följs även i Kalabrien och möjligtvis på andra ställen (Frazer, ibid., v, sid. 253-254).

Trädgårdarna besås fortfarande i Kroatien och binds ofta med de nationella färgerna.

Frazer drar uppmärksamheten till den vitt spridda naturen för denna kult i kristen förklädnad. Den grekiska kyrkan införlivade festivalen i processionen om Kristi död kring grekiska städer från hus till hus, sörjande hans död.

Frazer anser att kyrkan skickligt har ändrat högtiden för den döde guden Adonis till påskhögtiden i den så kallade kristenheten. Den döde och uppståndne Adonis blev den döde och uppståndne Kristus. Avbilderna av grekiska konstnärer av den sörjande gudinnan med den döende älskaren Adonis i sina ärmar

Title Page 39

liknar och verkar ha varit modellen för Pieta i den kristna konsten av Jungfrun med hennes döde sons kropp i sitt knä (ibid., sid. 256-257). Det mest firade exemplet av detta är en av Michelangelo i St Petruskatedralen i Rom.

Jeromus omtalar för oss Adonislunden belägen i Betlehem. Där Jesus grät, sörjdes den syrianska guden och Venus älskare (ibid., sid. 257). Bethlehem betyder brödets hus och således kom dyrkan av Adonis, sädens gud, att bli förknippad med Betlehem snarare än livets bröd som var Messias. Detta var i sig själv troligen avsett att assimilera tron på den syrianska guden Adonis och hans älskarinna Ishtar eller Astarte, romarnas Venus.

Kristenhetens första säte utanför Palestina var Antiocha och det innehades av aposteln Petrus som biskop. Det var här som Adoniskulten var omfamnad och där döden och uppståndelsen för uden firades årligen med stor vördnad.

När kejsaren Julianus trädde in i staden, vilket var vid tiden för firandet av guden Adonis död och uppståndelse, så hälsades han med stora hyllningar, som var så stora att han förbryllades av dem då de grät. Frälsningens Stjärna har stigit över dem i Öst (Ammianus Marcellinus, xxii, 9. 14; jfr. Frazer, v, not 2 till sid. 258).

Regnskapande vid PåskFör att försäkra skördarnas tillväxt var det nödvändigt att ha regn som föll vid vårdagjämningen för att få igång våren. För at göra det så hölls olika regnskapande ceremonier i antik tid genom att utsätta gudarna för olika former av umbäranden. I Italien användes palmsöndagen, dagen för solguden vid påskhögtiden till att hänga helgade palmgrenar på träd. Kyrkorna sopades och dammet spreds över trädgårdarna (se även ovan). Speciellt helgade ljus tändes även för att försäkra regn. Statyn av St Francisco av Paola är tillskriven med att årligen framkalla regn då han bärs varje vår genom marknadsträdgårdarna.

Under den stora torkan år 1893, är det upptecknat att efter ungefär sex månader av torka så kunde inte Italienarna få helgonen att frambringa regn genom ljus, klockor, eldar, fyrverkerier och speciella mässor och aftonböner. De förbannade helgonen efter att de hade slagit sig själva med metallpiskor utan framgång. I Palermo slängde de St Josefs staty själv i trädgården för att han skulle se hur saker och ting låg till, med tanken att lämna honom där tills regnet föll. Andra statyer vändes mot väggen som dumma barn. Statyn av Angelo i Licata led än värre eftersom den kläddes av och lämnades naken. Statyn blev utskälld, slagen i järn och hotad med dränkning eller hängning. De uppretade människorna skrek mot honom Regn eller repet (Frazer, i, sid. 300).

Denna historia, hur farsartad den än är, utfördes med dödligt allvar för ungefär hundra år sedan i ett civiliserat så kallat kristet land med vetskap och godkännande från den katolska kyrkan. Handlingen visar på förbindelsen i sinnet hos bönderna med det gamla jordbrukssamhället och de så kallade statyerna av helgonen har helt enkelt ersatt de gamla gudarna för skörden Adonis, Attis, Astarte, och Zeus som gud för regn osv. Dessa seder baserades på samma föreställningar och koncept som återfinns i det antika Kina och på andra platser i Öst. År 1710 på ön Tsong-ming i Nankingprovinsen stängde vicekungen, efter att ha försökt lugna gudomen, sitt tempel och satte lås på dörrarna efter att ha förbannat gudomen. Regnet föll strax därefter och gudomen återupprättades. I april 1888 bad mandarinerna i Kanton till guden Lung-wong att stoppa det ständiga fallandet av regn. Han hörsammade de inte och därför låste de in honom i fem dagar och regnet upphörde mycket riktigt. Han återbördades då till frihet (Frazer, i, pp. 298-299). Föreställningarna är således desamma och föregår kristendomen med tusen år. De kom dock att bli absorberade i den och var fortfarande vid liv in i detta århundrade (läs 1900-talet, eftersom denna text är skriven år 1998, övers. anm.)

Page 40 Ursprunget för Jul och Påsk [235]

Faktiskt existerar dessa föreställningar fortfarande inom de legender och vidskepliga sinnena hos bönder genom okunnighet och ett manipulativt prästerskap.

MorgonstjärnanAdoniskulten involverade den gudomliga älskarinnan till Adonis vilkens antika namn var Astarte och som var identifierad med planeten Venus. Således var stjärnan symbol både för guden och hans älskarinna.

Det är också bibliskt sett symbolen för Satan och därför är visionerna om Jungfrun relaterade till Morgonstjärnan och kan endast vara av demonisk betydelse. Anklagaren utger sig för att vara en ljusets ängel.

Astarte, Adonis gudomliga älskarinna, identifierades med Venus av babylonierna vilkas astronomer gjorde noggranna iakttagelser av hennes förändring från Morgon- till Aftonstjärna, och drog omen av hennes framträdande och försvinnande (Frazer, v, sid. 258). Det är förnuftigt således att anta att Adonishögtiden var satt att inledas med framträdandet av Morgon- eller Aftonstjärnan. Så som stjärnan som folket i Antioka firade sågs i öster, och om det verkligen var Venus så kan det bara ha varit som Morgonstjärnan. Av detta kan vi dra slutsatsen att termen Easter även relaterar till ordet för öster (east på engelska, övers. anm.) och relaterar till denna hedniska gudinna för gryningen.

Frazer anser att högtiden för Astarte vid det antika templet i Aphaca i Syrien var förlagd i tid att starta med en meteors fallande från himlen vilken på en speciell dag var fastställd att falla från toppen av berget Libanon ned i Adonis flod (v, sid. 259). Detta verkar lite för passande och det kan vara så att den morgonstjärna som han tillskriver till Antioka och annorstädes är denna samma meteor som representerar stjärnan för gudinnan som faller från himlen i sin älskares armar. (ibid.). Placerandet av templet i Aphaca i relation till berget Libanon och floden Adonis skulle därför ge en precis lokalisering av templet i

relation till uppstigandet av morgonstjärnan på solens första dag efter vårdagjämningen varje år. Ganska precis triangulering skulle lokalisera detta tempel med an ganska bra grad av korrekthet i denna hypotes.

Frazers försök att lokalisera denna stjärna som stjärnan över Betlehem och de vise männen kan inte ens möjligen vara korrekt.

Länken med guden Adonis och Astarte är däremot absolut. Förenandet av dessa högtider med Adonis och även med Attis som den döde och uppståndne guden för vilken tallen var helig så som vi ser hos Attis är fullständig (Frazer, v, sid. 306). Symbolen av den döde mannen som hänger på trädet och absorberas av det och därefter återuppstår är basen för att alla relikerna av korset är av tall eller pinjeträd. Påsksystemet med allt sitt tändande av nya eldar och brasor är helt ickebibliskt och antikristet.

Kristendomen kompromissade med sina rivaler för att kunna uppta en fortfarande farlig fiende. Med Frazers ord, såg det sluga prästerskapet att:

Om kristendomen skulle erövra världen så kunde den endast göra så genom att lätta upp de alldeles för rigida principerna hos dess Grundare, genom att bredda den smala port som leder till frälsning.

Han ställer upp det talande, men felaktiga, argumentet att kristendomen var lik buddhismen, då båda i grunden var etiska reformer som endast kunde genomföras av ett litet antal lärjungar vilka var tvingade att avsäga sig sina familjer och ställningar. För att trosriktningarna skulle bli accepterade var de tvungna att bli grundläggande reformerade för att tilltala fördomarna och begären och vidskepligheten hos de vulgära och folkliga. Detta skedde både inom judendomen och kristendomen. EpilogPå detta sätt undergrävdes tron på Messias av världsliga sekulariserade präster som förlade tron till religionerna av det antika Rom och de soldyrkande mysteriekulterna. Denna trons

Title Page 41

förvridning startade med de grundläggande högtiderna som ersatte Bibelns högtider med de för soldyrkarna.

De introducerade jul och påsk och därefter söndagsdyrkande som ersatte det fjärde budet rörande Sabbaten. De uppfann myten om den eviga oskulden för en kvinna de kallade Maria (snarare än Mariam), för att dölja det faktum att de hade mördat hennes söner och deras efterlevande, bröder och brorsöner tilll Världens Messias, Guds Son, som kom och lärde dem sanningen och frälste dem från sig själva (se uppsatsen Jungfru Mariam och Jesus Kristus Familj (Nr. 232)). Julsymboliken innehåller denna Jungfru som frambringar ett barn från en grotta, år efter år, precis som den eviga solen kommer fram i sin linda vid solståndet.

Symboliken som överförs av de sanna Guds högtider som finns i Bibeln är medvetet fördunklad så att ingen växt i tron och i kunskapen om den ende sanne Gud är möjlig.

De okunniga lär sina barn lögner i den missriktade tron att det på något sätt skulle göra dem lyckliga. Samhället reducerar sina människor till avgudadyrkare på grund av kommersialism och girighet och följer vanor som är stöpta ut hedendom och falsk religiös utövning. Att hålla jul och påsk är en direkt inblandning i soldyrkande och mysteriekulterna och ett direkt brott av det första och fjärde budorden bland andra. Kristus kallade dem hycklare och citerade Gud talande genom profeten Jesaja (Jes. 29:13):

Herren sade: Detta folk nalkades mig med ord, deras läppar ärade mig, men deras hjärtan var långt ifrån mig, deras gudsfruktan var inlärda människobud. (Matt. 15:8-9; Mark. 7:6-7).

Gud har gett Hans lagar genom Hans tjänare profeterna. Snart kommer Messias att återkomma för att stärka dessa lagar och det systemet.

Där annat icke anges är bibelöversättningar från år 2000 svenska översättning