71

Urbanisering och tätortsutveckling i Sverigeav Hans Ylander

När människan började lämna jägarstadiet och bli fast bosattjordbrukare, uppstod förutsättningar för de första fastare stats-och stadsbildningarna. Detta skedde först i Mesopotamien iEufrat-Tigrisdalen omkring 3 500 f.Kr. och några århundradensenare i Nildalen (Thebes och Memphis). Behovet av organisa-tion och samarbete i skötseln av flodernas konstbevattninganses ha krävt en stramare statsmakt samtidigt som denspannmålsodling som flodregleringarna syftade till och resulte-rade i gav ett överskott tillräckligt att föda även en icke jordbru-kande befolkning av hantverkare, handelsmän, präster, krigareoch – överst i hierarkin – härskarfamiljerna med deras hov.Dessa ”stadsbildande” yrkesgrupper är ungefär desamma somunder historiens lopp ända fram mot vår egen tid har befolkatvåra städer (även om särskilt adel och prästerskap också harbebott landsbygden).

Även i Indusdalen har rester av mycket tidiga städer påträf-fats. Annars var det under klassisk grekisk tid och framför allt

under det långvariga och vidsträckta romarrikets tid som denförsta stora statsbildningsvågen svepte fram över medelhavs-världen och långt upp i Mellaneuropa. Många av dessa ca 2 000-åriga städer är än i dag blomstrande städer och är i sina centraladelar ännu präglade av romarnas rätvinkliga gatunät.

Romarna som imperiebyggare och militärer var styrda avtanken på ordning och reda. Särskilt de nygrundade romerskafästningsstäderna, ”castra”, hade en strikt schackbrädesplanmed två korsande huvudgator som skär varandra i centrum därtorget, ”forum”, låg. Det rätlinjiga gatunätet har inte bara präglatde centrala delarna av de städer som fortfarande finns kvar frånromersk tid, utan har fått sin största betydelse genom att detåterupplivades som ideal under 1600-talet och sedan med vissavariationer har styrt stadsplaneringen i västerlandet ända framtill 1900-talets första år.

2 Stadstyper och stadsplanering i historiskt perspektiv

1 Inledning

Den översikt av stadsutvecklingen i Sverige som här ges, görinte anspråk på att vara fullständig. Ämnet är alltför omfattande.Men några nedslag skall göras på intressanta drag och någrautvecklingslinjer skall följas.

Många definitioner har under årens lopp föreslagits på städeroch på urbanisering och många olika synsätt kan anläggas påämnet alltefter skiftande intresseinriktning och referensramarhos olika författare och läsare. Någon ser mest till ekonomin ochbetonar stadens vikt för handel och köpenskap. Så gjorde vårakungar och härskare från stormaktstiden och framåt. Andra serstaden mer som en yttre fysisk gestaltning av byggnader, markoch gatumönster från olika epoker som tillsammans utgördagens stad. Andra åter är mer intresserade av att följa befolk-ningsutvecklingen som den kan avläsas i tillgänglig befolknings-statistik.

Alla dessa infallsvinklar är viktiga och av stort intresse. Detär väsentligt att se stads- och tätortsutvecklingen i landet som

både en befolkningsbeskrivning och som en bebyggelse- ochmarkanvändningsredovisning helt enkelt därför att städer ochtätorter består av människor och hus, eller med mer tekniskatermer, individer och fastigheter. Till detta skulle också kunnafogas företag för att täcka in de verksamheter som bedrivs istäder. Den som inte nöjer sig med detta kanske också villtillfoga sådana urbana verksamheter som undervisning och vårdsamt kulturella och religiösa aktiviteter. Städernas framväxt itidig europeisk medeltid grundades inte bara på utvecklingen avhandel och sjöfart utan hade också feodala inslag av borg ochslott till stadsbornas fysiska skydd samt kyrkor och katedralerför själarnas frälsning som dominerande inslag i stadsbilden.

Det kan finnas skäl även för ett sådant mer omfattandestadsbegrepp, samtidigt som man inser behovet av begränsning.Här får vi nöja oss med att något belysa stadsplaner, mark- ochbefolkningsutvecklingen. Hit hör också frågan hur städer ochtätorter skiljer sig från den rena landsbygden.

72

1600-talets rätvinkliga stadsplan för Gävle förverkligades ej. Först lantmätarens Jonas Brodin förslag till stadens ”reglering” efterbranden 1776 gav den expansiva sjöfartsstaden en dräkt att växa i. Krigsarkivet, Stockholm.

Den medeltida stadens karaktär och gatunät får här exemplifieras med N Tessin den äldres ”uppmätningskarta” över Gävle från 1640-talet. Avsikten med denna karta var att den skulle utgöra grund för ett nytt reglerat stadsplaneförslag. Krigsarkivet, Stockholm

73

2.1 Medeltiden

Under mellanperioden, de mörka århundradena 500–1000 e.Kr.förföll stadskulturen i de flesta länderna i Europa för att lång-samt växa till liv igen med handelns uppsving i de italienska ochvästeuropeiska städerna på 1000-talet och 1100-talet och uppnåen första blomstring under 1200-talet och under senmedeltidenmanifesterad främst i de mäktiga kyrkobyggnaderna.

Med en viss förenkling kan sägas att medeltidens gatunät och”stadsplaner” i Europa anslöt till den lokala topografin ochföljde dess nivåkurvor med krökta gator. I Sverige ser vi detta äni dag i t.ex. Sigtuna, Visby och Gamla stan i Stockholm. Tilldetta mönster bidrog kanske att medeltidsstäderna i Europaoftast var centrerade kring en borg och kyrka samt många gångeromgivna av en ringmur. Dessa förhållanden har här beskrivitsrätt ingående helt enkelt därför att även den medeltida stadspla-nen med sina böjda gator fick en renässans i de stadsdelar sombyggdes i början av 1900-talet och alltså i hög grad har präglatdelar av våra nuvarande stadsmiljöer, och då särskilt de s.k.trädgårdsstäderna.

Den kände franske arkitekten och stadsplaneraren le Corbusierhar litet tillspetsat och partiskt beskrivit skillnaden mellan de tvågrundläggande stadstyperna, den planerade och den spontantframväxande staden så här: städer planerade av människor(romarna) och städer skapade av åsnor (de spontant framväxta).Romarna, som var rationella, kom med linjal och vinkelhakeoch ritade ut sina befästa läger och städer. Medeltidens byar ochstäder växte oftast organiskt fram längs de åsnestigar sombreddats något till vägar och successivt kantats av bebyggelsetills stadsplanemönstret var etablerat. Då hör det också till sakenatt åsnan och andra dragdjur väljer att följa nivåkurvorna fram-för den räta linjen om denna löper genom kuperad terräng.

I anslutning till denna beskrivning kan med en viss generali-sering sägas att våra svenska medeltidsstäder har en någotoregelbunden stadsplan, medan våra många nygrundade (ge-nom kungligt beslut) städer under stormaktstiden och även destäder som tillkom under 1800-talets liberalare klimat hade rakagator och rätvinkliga kvarter. Poängen med detta är nu att bådamönstren i stor utsträckning finns kvar i dag trots alla brändersom har hemsökt de svenska trästäderna under gångna århund-raden.

Det kan alltså hävdas att skillnaden mellan planerade städeroch ”spontana” städer i Sverige främst var en skillnad mellankungagrundade städer och andra mer naturligt framväxta. Degenom kungabeslut grundade städerna var i rätt stor utsträck-ning fästningsstäder eller var uttryck för strategisk och ekono-misk planering. Befästnings- och försvarsanläggningar frångångna sekel präglar än i dag också de centrala delarna av mångasvenska städer som Göteborg, Landskrona och Kalmar. Långtifrån alla städer som grundats på kungligt beslut har överlevt

som städer till våra dagar. Det kan ha berott på att de ej utgjortcentrum i ett naturligt omland.

2.2 Medeltidsstäderna och 1600-talsstäderna

Av de svenska ”städer” som finns i dag (formellt städer bara till1971) är ett femtiotal medeltida, enligt Eli Heckscher, 1923:

Ursprungliga svenska städer

Arboga SkänningeEksjö SkövdeEnköping StockholmEskilstuna SträngnäsFalköping SöderköpingGävle SödertäljeHedemora TrosaHjo UlricehamnJönköping UppsalaKalmar VadstenaKöping VimmerbyLidköping VästervikLinköping VästeråsNorrköping VäxjöNyköping ÖregrundSigtuna ÖsthammarSkara

Ursprungliga dansk-norska städer

Falkenberg MarstrandFalsterbo SimrishamnHalmstad SkanörHelsingborg SölvesborgKungahälla (= Kungälv) UddevallaKungsbacka VarbergLaholm VisbyLandskrona YstadLund ÄngelholmMalmö

Den lilla grupp städer som anlagts under Gustav Vasas söners tidär med angivet år för grundläggningen följande:

Gustav Vasas söners städer

Hudiksvall 1582Mariestad 1583Karlstad 1584Härnösand 1585Mariefred 1605Filipstad 1611

74

Heckscher visar i sin framställning att medeltidsstäderna hadegoda ekonomiska utvecklingsmöjligheter liksom även de städersom grundats under Gustav Vasas söners tid, medan GustavAdolfs och Kristinas städer många gånger var konstlade anlägg-ningar med svag eller stagnerande befolkningsutveckling, ivarje fall fram till 1800-talets stora industrialiserings- ochurbaniseringsvåg, då många av dem på nytt växte till.

Stormaktstidens stadsgrundningar i nuvarande Sverige

Göteborg 1619 Falun 1641Alingsås 1619 Kristinehamn 1642Söderhamn 1620 Vänersborg 1642Luleå 1621 Säter 1642Piteå 1621 Nora 1643Umeå (1588) 1622 Lindesberg 1643Norrtälje 1622 Askersund 1643Borås 1622 Åmål 1646Sala 1624 Vaxholm 1652Sundsvall 1624 Gränna 1652Avesta 1641

Till dessa många 1600-talsstäder kan läggas fyra ”kolonisa-tionsstäder” anlagda i tidigare dansk-norska landskap, nämli-gen:

Kristianstad 1622Karlshamn 1664Strömstad 1572Karlskrona 1680

Bilden av stormaktstidens urbanisering bör kompletteras meden redovisning av de s.k. lydköpingarna. Dessa ”utom stadbelägna handelsplatser, där vissa städers borgare skulle få idkahandel hela året, ej blott vid marknadstider” hade, för attbekämpa de s.k. landsköpen, skapats vid sidan av de privilegie-rade städerna som ett slags annex till dessa. (Det rör sig här omett annat köpingsbegrepp än det som senare gällde fram till1971, då även det slopades tillsammans med stadsbegreppet.)De flesta av dessa tidiga köpingar har haft en mycket svagbefolkningsutveckling fram till vår egen tid. Pataholm ochKristianopel har inte ens överlevt som tätorter.

Lydköpingar

Mönsterås 1620Gamleby 1620Oskarshamn 1660-talet (stad 1856)Figeholm 1600-taletValdemarsvik 1660-taletPataholm 1600-taletPåskallavik 1600-taletKristianopel 1687Ronneby 1714

Med undantag för den sista kungagrundade staden Skellefteå1845 blev övriga 1800-talsstäder i Sverige ”spontant” framväxta,utan att staten tillhandahöll någon mark och i ett annat politisktklimat än under stormaktstiden. Till denna förändring bidrogäven kommunreformen 1862 och den fullständiga näringsfriheten1864. Detta för oss över till nästa avsnitt.

1700-talets enda stadsgrundning, Östersund 1786, hör egent-ligen också hit till gruppen kolonisationsstäder trots sin senatillkomst. Att 1600-talet vid sidan av det sena 1800-talet och vårteget sekel är den stora urbaniseringsepoken är redan genom deovanstående uppställningarna ganska tydligt. Det är i sin tur enspegling av stormaktstidens kraftutveckling.

Inget försök skall här göras att redovisa befolkningsutveck-lingen i alla dessa nya och äldre städer före den officiellabefolkningsstatistikens genombrott. Det får här räcka med attange antalet stadsbildningar som en indikation på i varje fallcentralmaktens ambitioner. Man får dock inte heller glömma attalla dessa städer, utom Stockholm, var mycket små befolknings-mässigt och ytmässigt efter våra dagars måttstock. Stockholmhade vid 1700-talets utgång 75 500 invånare, Göteborg 12 800

Tabell 1 Befolkning efter stånd och sysselsättning 1751

Stånd, sysselsättning Män Kvinnor Barn un-der 15 år

Ridderskap och adel 2 640 3 878 2 690Prästerskap och skolstat 4 557 4 465 5 820Andra ståndspersoner 9 937 12 971 9 036Ståndens betjäning 15 911 21 122 2 736Handlande och handels- betjäning 3 639 3 416 3 410Fabrikörer och arbetare 3 500 5 143 2 126Stadshantverkare 13 486 6 805 1 850Ringare borgerskap, in- hysesfolk 9 168 13 412Publika staters betjänte 4 970 4 772 27 028Sjöfolk i städerna 2 676 2 508Statshantverkare etc. barn 2 009 4 762Borgerskapets och betjäntes tjänstefolk 3 729 11 479 2 631Bönder 186 517 149 073Torpare 36 615 32 491Inhyseshjon på landet 30 341 65 926Bruks- och bergverksfolk 10 408 9 930Lanthantverkare 9 621 7 861 537 102Strandsittare och sjöfolk på landet 2 022 1 490Soldater och f.d. soldater 43 224 35 045Menige allmogens barn och tjänstefolk 148 543 170 676Fattiga och sjuka: fångar 8 359 31 389Diverse 750 222

Summa 552 622 598 836 594 429

75

helt kortfattat noterats perioder med stadstillväxt och stagna-tion. Med stadstyper har då avsetts stadens yttre karaktär avplanmässig eller mer spontant framväxt fysisk gestaltning.

Med en annan innebörd i begreppet stadstyper skulle detockså vara möjligt att beskriva städer efter deras funktion såsomhuvudstad, administrationsstad, hamnstad, fästningsstad, indu-stristad osv. Sådana indelningar har också gjorts, både avhistoriska städer och av de nuvarande. Även om denna typ avklassificering inte redovisas här, kan det vara bra att ha också ensådan karakteristik i minnet när 1800-talets och 1900-taletsomfattande urbanisering skall beskrivas, inte minst därför attdenna också omfattar en mängd småsamhällen med iblandmycket ensidiga funktioner som exempelvis fiskelägen, bond-byar, brukssamhällen, stationssamhällen, ensidiga industriorter

och Karlskrona ca 10 200.Sammanställningen i tabell 1 ur ”Historisk statistik för Sverige,

del 1” av befolkningens sysselsättning och sociala fördelningför riket vid mitten av 1700-talet ger ett visst grepp omstadsbefolkningens sammansättning om man lyfter ut den storalantbefolkningen. Till detta kan också påpekas att även stadsbornabedrev visst lantbruk vid sidan av stadsnäringarna.

2.3 1800-talets och 1900-talets stadstyper ochstadsplanering

I föregående framställning har belysts hur stadstyper och stads-planer har växlat under olika epoker, och parallellt med detta har

Den svenska trästaden med tvåvåningsbebyggelse och kullerstensgator är en karakteristisk miljö för de mindre städer som undgåttförödande bränder. Bilden är från Västervik mot slutet av 1800-talet, men speglar egentligen den förindustriella 1800-talsstaden.Arkitekturmuseet, Stockholm.

76

och förorter till större städer.Under denna epok blir det också möjligt att statistiskt be-

skriva stads- och tätortsutvecklingen och att klassificera orternaefter näringskaraktär med ledning av befolkningsstatistiken. Viåterkommer längre fram till dessa frågor. Här skall bara visasutdrag ur en tabell från ”Historisk statistik för Sverige, Del 1”som redovisar hela befolkningen efter näringsgren 1870–1950och är uppdelad på landsbygd och städer. Det mest frapperandeär den påfallande kontinuiteten i fördelningen av stadsbefolk-ningens och därmed stadsnäringarnas sammansättning underdenna långa period, Sveriges industrialiseringsperiod. Detta ärytterligare en illustration till att industrin i Sverige i ringautsträckning var stadsbildande och till stor del växte framutanför städerna. Endast handel och samfärdsel visar en svag

tillväxt under perioden1700-talets stadstillväxt och stadsplanering har tidigare be-

skrivits kortfattat, ty den var i Sverige obetydlig. Detsamma kansägas om första hälften av 1800-talet. Av de drygt 100 städernai Sverige och Finland år 1800 hade ungefär hälften mindre än1 000 invånare. Stadsbefolkningen omfattade knappt 10 pro-cent av totalbefolkningen 1800–1850. Föregående epok hadegivit Stockholm och andra större städer en rätvinklig rutnätsplanatt växa i. Det räckte ganska länge innan dessa var utfyllda av nybebyggelse som mot slutet av århundradet i allt större utsträck-ning bestod av stenhus som ersättning för de trähus som i såmånga städer hade eldhärjats.

Det sena 1800-talets bidrag till stadsplaneringen var, förutomden starka stadstillväxten, begränsat till införandet av träd-

Västerås var ännu på 1890-talet en småstad med drygt 8 000 invånare. Arkitekturmuseet, Stockholm.

77

Tabell 2 Stadsbefolkningen efter näringsgren 1870—1950

Relativ fördelningJordbruk Industri Handel Offentliga Summamed binä- och hant- och sam- tjänster m mringar verk färdsel

1870 5,2 51,7 25,7 17,3 1001880 4,6 51,7 28,4 15,3 1001890 4,7 53,4 28,1 13,8 1001900 3,7 54,7 29,2 12,4 1001910 3,6 53,0 31,1 12,3 1001920 3,8 51,3 32,4 12,5 1001930 3,6 48,6 34,9 12,9 10019401 3,6 48,9 33,1 14,4 10019402 3,4 48,3 33,3 15,0 1001945 3,5 49,4 31,6 15,5 100

1950 3,5 49,2 32,0 15,3 100

1) Uppgifterna för år 1940 omräknade i enlighet med yrkesschemat förår 1930.2) Uppgifterna ansluter sig till det nya fr.o.m. år 1940 användayrkesschemat.

planterade esplanader och boulevarder efter franskt mönster. IStockholm utformades då Karlavägen, Valhallavägen,Karlbergsvägen och Ringvägen som delvis framstår av AlbertLindhagens plan från 1866.

I åtskilliga andra medelstora svenska städer byggs vid dennatid en slags esplanad från den då nyanlagda järnvägsstationenoch in till stadens centrum. Ett annat märkesår i stadsplane-sammanhang är 1874 då vi får vår första gemensammabyggnadsstadga för rikets städer. Hittills hade flertalet städerhaft lokala byggnadsordningar. Byggnadsstadgan gav viss stadgaåt byggandet vad avser brandskydd och hygieniska anord-ningar, som tidigare på många håll varit urusla med en storöverdödlighet som följd. Brandrisken har tidigare omnämntsoch kan här illustreras med uppgiften om att 125 mer omfattandebränder härjade städerna mellan år 1700 och 1809.

Annars var 1800-talet som den fria liberalismens period denkanske minst reglerade bebyggelseepoken med spekulations-byggen, tomtjobberi och kåkstäder, särskilt strax utanför stads-gränsen, som ett uttryck för en sida av tidsandan, om man ser till

Denna flygbild över dagens Ystad visar tydligt på kontinuiteten i stadsplaneringen: medeltidsstaden i centrum, rutnätsplanen i österoch de ytkrävande kommunikationsanläggningarna i hamnområdet. LMV.

78

backig och kuperad terräng. De monumentala paradgatorna var,i varje fall tillfälligt, ett passerat stadium.

Den flitigaste planförfattaren i den nya tidens anda varstadsarkitekten i Stockholm, P O Hallman, som signerade ettstort antal stadsplaner både för huvudstadens förorter och förandra städer och orter.

Järnvägsnätets utbyggnad hade bl.a. möjliggjort att nya för-orter kunde växa fram utanför de tidigare stadsbildningarna ochpå billigare tomtmark. Efter sekelskiftet ersattes hästspår-vagnarna med sin begränsade kapacitet av de nya elektriskaspårvagnslinjerna i många städer, vilket ytterligare bidrog tillstadsbebyggelsens utspridning ut över tidigare landsbygds-områden. 1904 års riksdag hade beslutat inrätta en egnahems-lånefond tillgänglig för mindre bemedlade att skapa egna hempå egen grund. Detta i förening med stora kommunala markinköputanför stadsbebyggelsen möjliggjorde tillkomsten av vidsträckta

medaljens baksida. Som en slags motström mot de osundaindustristädernas bostadsmiljöer växte idén om Garden-cities,trädgårdsstäder, fram i England mot århundradets slut. De mestkända svenska exemplen på sådana villastäder är Djursholm ochSaltsjöbaden, sedan dessa omkring 1890 fått spårvägsförbindelsemed huvudstaden. En motsvarande förortsbebyggelse tillkomkring Göteborg och i mindre omfattning runt de medelstorastäderna i landet.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är att de trädgårds-städer som växte fram kring sekelskiftet och decennierna när-mast därefter i sitt stadsplaneideal och gatunät innebar ett brottgentemot en över 300-årig tradition av rätlinjighet och ”regula-ritet” som varit riktlinje för stadsplanerandet ända sedan renäs-sansen. Efter europeiska förebilder som Ebenezer Howard iEngland och Camillo Sitte i Österrike anknöt man åter tillmedeltidens krökta gator och pittoreska småskalighet, gärna i

Stadsdelen Hjorthagen i Stockholm får med sina smalhus från 1935–38 representera funktionalismens radikala nya stadsplaneideal.Arkitekturmuseet, Stockholm

79

nya småstugeområden utanför tullarna.Något måste också sägas om funktionalismens miljöbildande

inflytande, vilket sträckte sig från stadsplanering över arkitek-turen och till möbler och inredning. Efter utländska förebilder(t.ex. le Corbusier) slog stilen igenom i Sverige på Stockholms-utställningen 1930. En tanke i denna riktning var att funktionenger formen, och man övergav all ornamentik och historiskastilar som präglat 1800-talsstäderna. En annan tanke var att fulltut acceptera de industriella produktionsprocesserna och prefa-bricerade material i byggandet.

Rent konkret utformades nu de kubformerade, vita villor,radhus och institutionsbyggnader som återfinns i våra städersamt något senare, kring mitten av 1930-talet fram till krigsåren,de nya smalhusen, lamellhusen, där strävan också var att gemaximalt tillträde för sol och ljus in i lägenheterna (tuberkulo-sen var ännu ej övervunnen). Detta av hygieniska motiv styrdastadsplaneideal var ett markant traditionsbrott mot den tidigareslutna kvartersformen med mörka bakgårdar som så längepräglat våra städer. Det är alldeles tydligt att den nya stadsbe-byggelse som tillkom från sekelskiftet och en bra bit in på 1900-talet på olika sätt vände sig mot den slutna stenstaden och desshygieniska brister. Det gäller i tur och ordning sekelskiftetsvillastäder, egnahemsrörelsen och funktionalismens öppna stads-planering med bevarad natur mellan huskropparna.

Krigsårens byggande var av förståeliga skäl starkt begränsat.De knappa resurserna måste användas till beredskap ochhävdande av neutraliteten. Men hela efterkrigstiden utgör återen kraftfull urbaniseringsperiod, som också skall belysas iföljande avsnitt.

Bebyggelsemässigt inrymmer denna tid nya hustyper sompunkthus och andra storskaliga hyreshuskomplex i olika utfö-rande, särskilt i de större städernas nybyggda förorter. Dessa s.k.sovstäder som i rask takt uppfördes särskilt under perioden1965–1975 har fått utstå en hel del kritik som delvis torftiga ochensidiga boendemiljöer.

En motsvarande kritik har också riktats mot den ofta hård-hänta rivningen av äldre stadskärnor och uppförandet i dessa avstora varuhus och parkeringshus, ganska likartade från stad tillstad. Under senare år har man blivit mer varsam och inställd påatt bevara och restaurera äldre bebyggelsemiljöer. Vidare har1960-talets stordriftstänkande lämnat plats för en annan skala ibebyggelsen. I denna anda har också andelen småhus ökat inybebyggelsen under 1970-talet.

2.4 Kommunikationerna och stadstillväxten

Industrialiseringen och järnvägsbyggandet under senare hälftenav 1800-talet gav upphov till nya städer och tätorter. Därtill komatt järnvägarna möjliggjorde en ny tillväxt för de större städerna

i form av förortsbildningar, ofta belägna en bit från den ur-sprungliga staden.

Nästa skede kunde kallas spårvagnsepoken, ungefär 1910–1950 (närmast föregången av hästspårvagnarna). De nyanlagdaförortslinjerna i de större städerna får under denna period,genom sin större turtäthet och större antal stationer, till följd attden ursprungliga staden bebyggelsemässigt knyts samman mednågot äldre, och längre ut belägna förortsbildningar. Resultatetblir då både ett mer utbrett och kompakt stadsområde än denstjärnformade stadsbygd som järnvägarna hade bidragit till.

Denna utveckling mot ett stadslandskap fullbordas underföljande period 1950–1990 genom bilismens fullständiga ge-nombrott. Bilismens konsekvenser för stadsmiljön är på gottoch ont. Till de bebyggelsemässiga effekterna kommer demiljömässiga i form av buller, avgaser och trafikolyckor.

För att minska olägenheterna med den alltmer omfattandestadsbilismen har man i de nya bostadsområdena eftersträvattrafikseparering och i citydistrikten delvis infört bilfria gång-gator i anslutning till stora parkeringshus. Ett annat sätt attavlasta stadskärnorna har i de flesta städer varit att byggakringfartsleder för genomgångstrafiken. I Stockholm har ut-byggnaden av de många tunnelbanelinjerna också syftat till attavlasta city från bilism.

Trots alla ansträngningar som gjorts, är trafik- ochavgasproblemen ej lösta, och de utgör ännu en belastning påstadsmiljön. De begränsningar av stadsbilismen som nu disku-terats i tre decennier, har ej lett till någon slutgiltig lösning bl.a.därför att antalet bilar hela tiden har ökat.

Under 1990-talet skönjer man en renässans för spårbundentrafik i storstadsregionerna. Det gäller både en återkomst avtraditionella spårvagnar i den centrala staden och planer på attförbinda närbelägna städer med snabbspårvagnar i expansivastadsregioner. Impulserna till detta nytänkande har – som såmånga gånger tidigare – kommit utifrån Europa, vars stads-regioner är betydligt större och tätare än vad vi är vana vid. Mednågon fördröjning når idéerna till vårt land, där de hittillstydligast har formulerats i tanken på Mälarstaden som en formav ”polycentrisk” stadsregion.

80

3 Stad – land och tätort – glesbygd, administrativa och statistiska begrepp

3.1 Den officiella befolkningsstatistiken under 1800-och 1900-talet

Den som vill studera urbaniseringsprocessen i Sverige under desenaste 200 åren får i den officiella befolkningsstatistiken engod översikt. Från 1800 och framöver kan man följa befolknings-utvecklingen fördelad på landsbygd och städer under 5-årsperioder och från 1856 de årliga förändringarna för hela riket.Det går också att följa de enskilda städernas befolkning under10-årsperioder från år 1800 fram till 1970 då det administrativastadsbegreppet upphörde och ersattes av ett enhetligt kommun-begrepp, lika för stad och landsbygd.

Även om alla städer i landet (utom Stockholm med sina75 000 invånare år 1800) var små, så svarade det juridiskastadsbegreppet under den förindustriella tiden rätt väl mot denverkliga stadsbygdens utbredning, ty även stadsområdet var iregel begränsat till en liten yta och avskärmat mot landet av etttullstaket. Där fanns alltså en ganska bra överensstämmelsemellan det statistiska redovisningsområdet och den faktiskastadsbebyggelsens utbredning.

Men mot slutet av 1800-talet tillkom med industrialiseringenoch järnvägsbyggandet en stor mängd mindre industri- ochstationssamhällen som ej var i juridisk bemärkelse städer, ochsom därför i befolkningsstatistiken räknades till landsbygd, dåde låg i landskommuner. Dessutom fick många städer under1900-talets lopp genom inkorporeringar stora landsbygds-områden, som också kunde innefatta mindre samhällsbildningarutanför den egentliga staden.

Allt detta gjorde att den traditionella redovisningen av be-folkningen fördelad på städer och landsbygd från början av1900-talet ej längre speglade hela fördelningen i det fortskri-dande urbaniseringsförloppet. Det ledde då till krav på en merverklighetsanpassad indelning som kunde fånga upp de månganya småsamhällena som växte upp, och som i de med tidenmycket vida stadskommunerna kunde skilja ut stadskroppenfrån kommunens glesbygdsdel.

Detta förfarande kom att ske efter två linjer. Det första somskedde beträffande småorterna utanför städerna var att man ifolkräkningarna från 1870 redovisade köpingarna. Dessa kundeutgöra en egen kommun och tillämpade de s.k. stadsstadgornasom byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan, brandstadgan ochordningsstadgan.

Köpingarnas befolkningsutveckling under 100 år från 1870var relativt sett ännu kraftigare än städernas. Från 1900 redovi-sade man i statistiken även municipalsamhällena, vilkas livs-längd dock var kortvarigare. De började upplösas och därmed

minska i antal redan på 1940-talet. Städer, köpingar ochmunicipalsamhällen kallas ”administrativa tätorter”.

Den andra linjen som man i den officiella statistiken följdefrån år 1900 för att fånga upp den del av urbaniseringen som komtill stånd i de många nya småorterna, var att redovisa även detätorter som ej utgjorde egna administrativa områden.

3.2 Tätortsbegreppet

3.2.1 Tätortsredovsiningen 1900–1950

Redan i förberedelserna till 1890 års folkräkning hade sStatistiskacentralbyrån begärt en markering i de husförhörslängder somskulle sändas in till verket av ”Köpingslikt område” för sådanplats på landsbygden som hade en mera sammanträngd befolk-ning om minst 100 personer ”och som enligt regel harboningshusen liggande utefter en eller flera gator, varigenomplatsen oftast erhåller utseende av en köping eller mindre stadsåsom fallet är med vissa förstäder, järnvägsstationer, fiskeläger,lastageplatser, fabriks- eller bruksområden, större byalag, o.dyl.”som det är formulerat i Statistisk tidskrift nr 2, 1903. Dessauppgifter blev dock så ofullständiga att de ej kunde publiceras.

Även de uppgifter som – förutom de för administrativatätorterna – insamlades för ”köpingsliknande samhällen” år1900 och för ”tätbebyggda samhällen på landsbygden” år 1910hade en del brister i fullständighet och enhetlighet. Först från1920 får vi en bättre redovisning av de befolkningsagglomera-tioner i landskommuner som hade minst 200 invånare (år 1920minst 250 invånare) och med mindre än 40 procent jordbruks-befolkning. Denna definition behöll man till och med 1945 årsfolkräkning.

Det var vid denna tid fram till 1950 pastorsämbetena somsvarade för uppdelning på tätort – glesbygd. Som hjälp i arbetetfick man från SCB förteckningar över vilka fastigheter som vidnärmast föregående folkräkning hade räknats till tätort. Trotsdetta och trots ibland täta kontakter med SCB i tveksammaavgränsningsfall, blev tolkningen av tätortsbegreppet av natur-liga skäl olikartad i olika delar av landet.

En god beskrivning av problematiken (inför vilken en sentidatätortsavgränsare bara kan nicka instämmande) lämnas i 1945års folkräkningspublikation, del I, sidan 32f.

”I fråga om tätorterna kunna folkmängdsuppgifter givet-vis ej bli så exakta som i fråga om kommuner, församlingaroch andra officiella områden. Först och främst finnas mångaplatser, om vilka olika meningar kunde råda, huruvida de är

81

vara svårt att avgöra, huruvida ett område, som visserligentill vissa delar är tätbebyggt, men där andra mellanliggandedelar äro glesare bebyggda, skall anses vara en enda tätorteller rätteligen bör räknas som flera smärre dylika.”

Många av de små tätorterna i Dalarna har ännu kvar så mycket av agrar karaktär i bebyggelse och markanvändning att de närmastframstår som en blandform mellan tätort och mer utpräglad landsbygd. LMV.

att anse som tätbebyggda i den grad, att de böra räknas somtätorter. Vidare må framhållas, att den tätare bebyggelsenofta successivt övergår i glesare sådan, varigenom avgräns-ningen i viss mån blir godtycklig. I andra fall åter kan det

82

Tabell 3 Folkmängden den 31 dec 1800–1855 med fördelning på landsbygd och städer

År Landsbygd Städer Hela riket Städernasfolkmängd

Män Kvinnor Summa Män Kvinnor Summa Män Kvinnor Summa i % av rikets

1800 1 015 652 1 102 172 2 117 824 104 966 124 513 229 479 1 120 618 1 226 685 2 347 303 9,81805 1 050 955 1 138 104 2 189 059 107 269 125 711 232 980 1 158 224 1 263 815 2 422 039 9,61810 1 038 943 1 132 930 2 171 873 102 484 121 994 224 478 1 141 427 1 254 924 2 396 351 9,41815 1 065 449 1 158 320 2 223 769 111 518 129 779 241 297 1 176 967 1 288 099 2 465 066 9,8

1820 1 121 759 1 209 039 2 330 798 117 716 136 176 253 892 1 239 475 1 345 215 2 584 690 9,81825 1 206 803 1 292 045 2 498 848 126 167 146 237 272 404 1 332 970 1 438 282 2 771 252 9,81830 1 261 114 1 346 010 2 607 124 129 807 151 151 280 958 1 390 921 1 497 161 2 888 082 9,71835 1 326 598 1 408 365 2 734 963 134 979 155 497 290 476 1 461 577 1 563 862 3 025 439 9,6

1840 1 376 802 1 458 402 2 835 204 139 627 164 056 303 683 1 516 429 1 622 458 3 138 887 9,71845 1 455 034 1 537 334 2 992 368 148 886 175 282 324 168 1 603 920 1 712 616 3 316 536 9,81850 1 524 924 1 606 091 3 131 015 162 324 189 202 351 526 1 687 248 1 795 293 3 482 541 10,11855 1 589 959 1 671 513 3 261 472 175 155 204 384 379 539 1 765 114 1 875 897 3 641 011 10,4

Tabell 4 Administrativ indelning 1866–1967

År Kommuner Munici-Städer Köpingar Egentliga Summa palsam-

lands- hällenkommuner

1866 89 .. .. .. ..1871 90 7 .. .. ..1876 90 .. .. .. 11881 90 12 .. .. 41886 92 .. .. .. 23

1891 92 14 .. .. 631896 92 15 2384 2491 831901 92 20 2384 2496 1121906 93 21 2384 2498 1421911 97 32 2377 2506 156

1916 101 34 2375 2510 1771921 110 35 2371 2516 1891926 112 38 2373 2523 2001931 113 45 2373 2531 2071936 116 46 2363 2525 223

1941 117 53 2353 2523 2351946 125 64 2323 2512 2351951 133 84 2281 2498 202

1952 133 88 816 1037 1831956 133 93 811 1037 1381961 133 96 800 1029 471966 133 95 767 995 141967 132 93 675 900 5

Ett modernare tätortsbegrepp genomfördes 1950 då ävenstäder, köpingar och municipalsamhällen uppdelades på tätortoch glesbygd. Detta hade blivit nödvändigt då städerna viddenna tid ofta inkorporerat vidsträckta landsbygdsområden.Som tätorter räknades nu – oberoende av näringskaraktär ochadministrativa gränser – orter med minst 200 invånare och medi allmänhet högst 200 meter mellan bostadshusen. För förstagången prövades nu också i tre län (Kalmar län, Västmanlandslän och Norrbottens län) metoden att avgränsa orterna på kartoroch flygfoton samt att låta en enda person utföra detta arbete påett enhetligt sätt.

Från 1960 genomfördes för hela landet den nya principen attavgränsa alla tätorter på storskaligt kartmaterial. Arbetet utför-des av en för detta ändamål anställd geograf och genomfördes inära samverkan med hela lantmäteriorganisationen, både cen-tralt och med överlantmäterimyndigheterna i alla 24 län. Vidarefastställdes en utförligare och för de nordiska länderna gemen-sam tätortsdefinition. Vid de följande folk- och bostadsräk-ningarna 1965, 1970, 1975 och 1980 har i stort sett sammakartavgränsningsförfarande genomförts och samma tätorts-definition tillämpats. Avsikten med detta har varit att åstad-komma jämförbarhet både i rummet och i tiden.

Från denna tid, 1960 års folkräkning, blir det också möjligt att– med utnyttjande av tätortskartorna – mäta och redovisa tätorts-arealer och studera markanvändningen i tätorterna och i derasnärmaste omgivning.

83

Tabell 5 Folkmängd inom administrativa tätorter och övrig folkmängd 1860–1965

År Folkmängd Relativ fördelning, %

Städer Köpingar Munici- Samtliga Egentlig Städer Köpingar Egentligpalsam- adm. lands- och mu- lands-hällen tätorter bygd nicipal- bygd

samhällen

1860 434 519 .. .. 434 519 3 425 209 11,3 .. 88,71870 539 649 7 143 .. 550 567 3 617 958 12,9 0,3 86,81880 690 431 12 850 .. 705 812 3 859 856 15,1 0,3 84,61890 899 698 13 968 .. 916 119 3 868 862 18,8 0,3 80,9

1900 1 103 951 25 190 161 078 1 290 219 3 846 222 21,5 3,6 74,91910 1 367 600 78 309 213 878 1 659 787 3 862 616 24,8 5,3 69,91920 1 744 813 68 609 229 930 2 043 352 3 861 137 29,6 5,1 65,41930 2 005 494 96 596 259 205 2 361 295 3 780 896 32,7 5,8 61,61935 2 153 095 101 225 281 845 2 536 165 3 714 341 34,4 6,1 59,41940 2 388 317 124 617 318 034 2 830 968 3 540 464 37,5 6,9 55,61945 2 822 487 194 625 304 105 3 321 217 3 352 532 42,3 7,5 50,21950 3 342 603 403 798 217 692 3 964 093 3 077 736 47,5 8,8 43,7

1955 3 604 320 455 424 158 716 4 218 460 3 071 652 49,4 8,4 42,11960 3 861 520 523 339 68 001 4 452 860 3 042 269 51,5 7,9 40,61965 4 175 683 601 201 18 894 4 795 778 2 970 203 53,8 8,0 38,3

Tabell 6 Folkmängden inom tät- och glesbebyggelse 1900-1965

År Tätbebyggelse Glesbebyggelse Befolkning

Städer Köpingar Lands- Summa Städer Köpingar Lands- Summa inom tät-kommuner kommuner bebyggelse

i % av helabefolkningen

1900 1 103 951 25 190 319 706 1 448 847 .. .. 3 687 594 3 687 594 28,21910 1 367 600 78 309 433 379 1 879 288 .. .. 3 643 115 3 643 115 34,0

1920 1 744 813 68 609 858 130 2 671 552 .. .. 3 232 937 3 232 937 45,21930 2 005 494 96 596 875 600 2 977 690 .. .. 3 164 501 3 164 501 48,51935 2 153 095 101 225 955 871 3 210 191 .. .. 3 040 315 3 040 315 51,41940 2 388 317 124 617 1 068 382 3 581 316 .. .. 2 790 116 2 790 116 56,21945 2 822 487 194 625 1 053 065 4 070 177 .. .. 2 603 572 2 603 572 61,0

1950 3 225 255 325 478 1 107 796 4 658 529 117 348 78 320 2 187 632 2 383 300 66,21960 3 750 345 443 273 1 258 323 5 451 941 111 175 80 066 1 851 947 2 043 188 72,71965 4 059 191 510 048 1 442 256 6 011 495 116 492 91 153 1 546 841 1 754 486 77,4

3.2.2 Definition av tätort från 1960

En gemensam nordisk tätortsdefinition fastställdes vid det nor-diska chefsstatistikermötet 1960. Definitionen på tätorter(tätbebyggt område) som tillämpats sedan 1960 har följandelydelse:

”Som tätbebyggt område räknas alla hussamlingarmed minst 200 invånare, såvida avståndet mellan husennormalt icke överstiger 200 meter. Avståndet kan docktillåtas överstiga 200 meter, när det gäller hussamlingarinom en större orts influensområde. Å andra sidan börmaximigränsen mellan husen sättas lägre än 200 meter,där bebyggelsens karaktär så påkallar, nämligen då i små

84

tätorter ingen tydlig tätortskärna (centrum, city) framträ-der och i de fall, då gränsen mellan tätort och landsbygdär diffus, med andra ord då bebyggelsen i tätorten ickeframstår som avsevärt tätare än inom övriga närliggandebebyggda områden.

Vid avgränsningen av tätbebyggda områden medräk-nas också obebodda hus, inräknat hus som uteslutandeanvändes som arbetsplats. Som hus tillhörande tätortsbe-byggelse betraktas dock ej jordbrukets ekonomibyggna-der, såvida dessa är fritt liggande i förhållande tillhuvudegendomen. Frågan huruvida sommarbebyggelseskall inräknas eller ej hänskjutes till de enskilda ländernasavgörande. Anstalter o.d., som är belägna utanförtätbebyggt område räknas som tätort såvida anstaltensbofasta personal med familjer osv., men utan patienter,utgör minst 200 personer.

Även om avståndet mellan husen överstiger 200 meter,skall det icke betraktas som avbrott i bebyggelsen, när detmellan husen belägna området utnyttjas till allmännyttigaändamål såsom vägar, parkeringsplatser, parker, idrotts-platser och kyrkogårdar; detsamma gäller sådana obe-byggda områden som lagerplatser, järnvägslinjer ochkajer.

Uppdelningen i tätbebyggda och glesbebyggda områ-den företages oberoende av den administrativa indel-ningen. Hussamlingar som utgör en direkt fortsättning avett tätbebyggt område i en grannkommun, inräknas så-lunda i detta område vid tätortsredovisningen.”

3.2.3 Tillämpningen av tätortsdefinitionen 1960–1990

Tätortsdefinitionen medger i den praktiska tillämpningen vissavariationer i fråga om godtagbart avstånd mellan husen medhänsyn till bebyggelsens olika karaktär i olika delar av riket ochmellan tätorter av olika storlek. Dessa variationer i husavstånd(i praktiken ett täthetsmått) har möjliggjort att växlande lokalaoch topografiska förhållanden har kunnat beaktas i bedömning-arna av vad som skall anses vara tätortsområde.

Även vissa önskemål från lokala myndigheter har i tvek-samma fall beaktats och påverkat avgränsningsarbetet. Målsätt-ningen har dock varit att använda tätortsdefinitionen som enstomme och att tillämpa den med en kombination av fasthet ochflexibilitet, så att bedömningar av vad som skall räknas till tätorthar kunnat göras på ett likartat sätt på likartade fall över helalandet.

Denna strävan mot enhetlighet och jämförbarhet över tidenhar grundats på ett i princip enhetligt kartmaterial och påenhetligt avgränsningsarbete.

Arbetet har vid folk- och bostadsräkningarna 1960–1980utförts i nära samarbete med överlantmätarmyndigheterna och

med bistånd även från en del andra länsmyndigheter. Av särskiltvärde för arbetet har lantmäteriets ajourförda kartmaterial varit.

Vid 1990 års tätortsavgränsning genomfördes ett ganskaradikalt teknikbyte från manuell avgränsning på kartor till endatorstödd avgränsning på bildskärm. Detta innebär bl.a. att ettarbete som efter 1960 års omläggning till kartavgränsning hadegenomförts som en uppdatering av dessa vid landets 24länslantmäterikontor, nu kunde centraliseras till ett rum på SCB,där rikets samtliga drygt 1 800 tätorter avgränsades.

För detta ändamål hade ett nytt Geografiskt Informationssys-tem (GIS) tagits fram av en arbetsgrupp. Den nya datorstöddatekniken bygger på fastighetskoordinater och på nya ritprogrami färg. Men det är viktigt att påpeka att det knyter an till detidigare tätortsgränserna från 1980, som också fanns lagradedigitalt, och att dessa gränser bara utvidgades vid nybyggen ienlighet med den gällande tätortsdefinitionen. Här finns alltsåen kontinuitet.

3.3 Efterkrigstidens två stora kommunindelnings-reformer

Förhållandet mellan den kommunala indelningen och tätorternasom statistiska redovisningsområden har beskrivits i detta kapi-tel. Man kan av framställningen sluta sig till att kommun, stadoch köping var en ganska god indelningsgrund för den fortskri-dande urbaniseringen under 1800-talet och början av 1900-talet.Men under vårt eget århundrade har med tiden sådana föränd-ringar skett att den nyare indelningen i tätort – glesbygd bättresvarar mot den verkliga fördelningen av rikets bebyggelse ochbefolkning enligt motsatsparet stad – land.

Även när det gäller den kommunala indelningen har storaförändringar skett, särskilt efter 1951. Under nästan 100 år avkraftfull urbanisering hade då den gamla kommunindelningenfrån 1862 varit rådande. Denna indelning i sin tur byggde på degamla kyrksocknarna, omfattande ca 2 500 kommuner. Genomde befolkningsomflyttningar som industrialisering och urbani-sering medverkat till, hade denna huvudsakligen agrara indel-ning blivit otidsenlig.

Många kommuner var, särskilt i jordbrukslandskapen, mycketsmå och hade ett befolkningsunderlag som ej kunde bära upp enegen kommunalförvaltning. 1952 års kommunindelningsreformhade en inriktning på 3 000 invånare som normalstorlek och2 000 som minimistorlek. Antalet kommuner minskade dågenom sammanslagningar till 1 037, varav 133 var städer och 88köpingar.

Dessa nya ”storkommuner” som de kallades, var dock ejtillräckligt stora för att fungera som grund för den nya skolanoch annan kommunal service. Redan efter tio år, 1962, var tidenmogen för en ny kommunindelning. Som riktlinje för denna

85

gare och byggde på vetenskaplig grund, nämligen den s.k.centralortsteorin. Denna innebär bl.a. att varje någorlunda stortätort, eller centralort, ingår i ett samspel med den omgivandelandsbygden och andra mindre tätorter. Detta samspel med

angavs ett befolkningsunderlag på minst 8 000 invånare och denskulle vara helt genomförd senast 1974. Därigenom minskadeåter kommunernas antal, nu från 1 037 till ca 275.

1962 års indelningsreform var mer konsekvent än den tidi-

De mindre tätorterna har ofta en stark särprägel i funktion och bebyggelsebild. Det bohusländska fiskeläget är tätbebyggt ochsmåskaligt, med närhet till bodar och bryggor. Grebbestad med 1 150 inv är numera främst handelsort och semesterparadis. LMV.

86

Tabell 7 De tio största städerna 1800, 1850 och 1900 samt de tio största tätorterna 1950 och 19901800 1850 1900 1950 1990

Stockholm 75 500 Stockholm 93 100 Stockholm 300 600 Stockholm 814 900 Stockholm 1 040000Göteborg 12 800 Göteborg 26 100 Göteborg 136 600 Göteborg 366 000 Göteborg 465 500Karlskrona 10 200 Norrköping 16 900 Malmö 60 900 Malmö 185 000 Malmö 223 700Norrköping 9 100 Karlskrona 14 100 Norrköping 41 000 Norrköping 79 600 Uppsala 109 500Gävle 5 400 Malmö 13 100 Gävle 29 500 Helsingborg 64 700 Västerås 98 200Uppsala 5 100 Gävle 9 300 Helsingborg 24 700 Örebro 63 500 Örebro 85 900Falun 4 800 Uppsala 7 000 Karlskrona 24 000 Västerås 56 800 Norrköping 82 600Uddevalla 4 100 Lund 6 700 Jönköping 23 100 Uppsala 56 100 Linköping 82 400Malmö 4 000 Kalmar 6 600 Uppsala 22 900 Linköping 53 200 Helsingborg 81 600Landskrona 3 800 Jönköping 6 000 Örebro 22 000 Borås 52 500 Jönköping 76 300

4 Det sena 1900-talets urbanisering

4.1 Tre decennier med olika utvecklingstendenser

Här skall vi följa stadsbyggandet och tätortsutvecklingen 1960–1990, en period som rymmer både det expansiva s.k. miljon-programmets decennium, då 1 miljon nya lägenheter byggdes isnabb takt samt den därefter långsamt avtagande stadstillväxten.Perioden kännetecknas också av en förskjutning från storaflerfamiljshus i nya förortsområden utanför stadskärnorna tillen inriktning under 1970-talet mer på enfamiljsbostäder i formav villor, radhus och kedjehus.

Under 1980-talet kan man spåra en återgång till den traditio-nella stenstaden som ideal och ett byggande som i stor utsträck-ning innebär en förtätning av befintliga städer. Byggnadsstilen

under detta s.k. postmodernistiska skede präglas av en intimareskala och mer omväxlande stadsmiljöer där både detaljer ochstadsplan kan låna drag från äldre arkitektur. Allt detta sker meden reaktion mot 1960-talets monotona betongförorter som fåttutstå så mycket kritik.

4.2 Antal tätorter och tätortsbefolkningens storlek

Antalet tätorter har under perioden varit förvånansvärt konstant,omkring 1 800 med en liten ökning fram emot år 1990. Däremothar antalet orter i storleksklassen 1 000 – 10 000 invånare ökatstadigt under denna period. Detsamma gäller invånarantalet i

omgivningen manifesterar sig i form av arbetskraftspendlingsamt kommersiella, kulturella och administrativa kontaktermellan tätorten och dess omland.

Principen för 1962 års kommunindelningsreform var nu attsöka nå överensstämmelse mellan centralorternas spontana(eller naturliga) omland och den administrativa indelningen.Uppbyggnaden av de nya s.k. kommunblocken genomfördesmed denna inriktning. Men principen var ej tillämpbar på allatätorter, helt enkelt för att dessa är av så olika storlek. Såledesfaller storstäderna delvis utanför systemet (även om de inbegripsi den nya indelningen). Deras naturliga omland sträcker sig juöver stora delar av landet och i vissa avseenden över hela riket.Ett annat problem är att centralorternas spontana omland ej ärkonstant över tiden, utan ändrar sig efter befolkningsomflytt-ningar och efter nya kommunikationsförhållanden.

Redan innan denna kommunindelningsreform var helt ge-nomförd beslöt riksdagen att från 1971 införa också ett enhetligtkommunbegrepp. Det innebar att den historiska indelningen istäder, köpingar och landskommuner upphörde att gälla somjuridiskt och administrativt begrepp. I det allmänna språkbruketlever dock ordet stad vidare, tämligen oberört av denna pappers-reform, liksom staden som fysisk gestaltning är lika påtaglig idag som före år 1971. Emellertid består en svensk ”normalkom-mun” nu av en centralort (ofta en f.d. stad), av glesbygd och aven rad mindre tätorter utplacerade i sin lantliga omgivning.

Dessa senast genomförda administrativa förändringar har,liksom den tidigare, fått vissa konsekvenser för tätortsredo-visningen och för behovet av denna. Eftersom ingen statistiköver städer och köpingar förekommer efter 1970 och eftersomkommunerna har blivit färre och större efter 1962 års indel-ningsreform, har det blivit tätortsredovisningen som ensamspeglar den fortsatta urbaniseringen i riket.

87

Tabell 8 Antal tätorter efter folkmängdsstorlek 1960, 1970, 1980 och 1990

Folkmängds- Antal tätorter Fördelning i procentstorlek 1960 1970 1980 1990 1960 1970 1980 1990

200 — 499 883 756 690 696 48,7 42,6 37,9 37,8500 — 999 398 405 421 421 21,9 22,8 23,1 22,8

1 000 — 1 999 226 233 272 272 12,5 13,1 14,9 14,82 000 — 4 999 161 208 226 228 8,9 11,7 12,4 12,45 000 — 9 999 70 66 101 116 3,9 3,7 5,5 6,3

10 000 — 19 999 37 58 61 55 2,0 3,3 3,4 3,020 000 — 49 999 26 32 31 36 1,4 1,8 1,7 2,050 000 — 99 999 10 14 14 15 0,6 0,8 0,8 0,8

Över 100 000 3 3 4 4 0,2 0,2 0,2 0,2Summa 1 814 1 775 1 820 1 843 100,0 100,0 100,0 100,0

Tabell 9 Antal tätorter och tätortsfolkmängd, länsvis 1970, 1980 och 1990

Län Antal tätorter Tätortsfolkmängd Folkökning Tätortsfolkmängd1970 1980 1990 1970 1980 1990 i procent i procent av

1980-1990 länets folkmängd1970 1980 1990

Stockholms 71 77 81 1 424 519 1 467 332 1 569 423 7,0 96,5 96,1 95,6Uppsala 47 46 46 171 806 196 823 215 621 9,6 79,1 80,9 80,2Södermanlands 52 54 60 208 632 211 365 211 937 0,3 84,0 83,7 82,9Östergötlands 78 87 88 312 098 329 751 337 822 2,4 81,7 83,9 83,8Jönköpings 80 84 84 237 334 247 823 253 988 2,5 79,2 81,7 82,4Kronobergs 54 52 52 115 110 126 658 132 661 4,7 69,1 73,0 74,6Kalmar 90 87 88 173 989 182 169 182 997 0,5 72,2 75,3 75,9Gotlands 13 13 13 27 818 29 832 31 546 5,7 51,7 53,9 55,2Blekinge 41 44 45 116 245 121 385 117 263 -3,4 75,7 78,9 77,9Kristianstads 103 97 106 187 838 209 745 223 437 6,5 71,1 74,9 77,2Malmöhus 120 135 135 626 429 663 897 701 090 5,6 87,1 89,3 90,0Hallands 60 80 89 131 510 165 187 192 465 16,5 65,8 71,6 75,6Göteborgs o Bohus 79 84 94 645 735 631 518 657 086 4,0 90,3 88,7 88,8Älvsborgs 105 117 121 303 202 327 939 339 005 3,4 75,4 77,1 76,8Skaraborgs 79 84 80 170 804 191 256 199 617 4,4 66,1 70,9 72,1Värmlands 71 69 70 198 156 208 753 208 737 0,0 69,7 73,4 73,7Örebro 74 68 68 227 657 228 679 224 401 -1,9 82,6 83,3 82,3Västmanlands 43 43 43 227 993 227 919 223 943 -1,7 87,1 87,7 86,6Kopparbergs 122 112 107 221 744 231 114 226 553 -2,0 80,0 80,5 78,4Gävleborgs 87 83 83 229 310 233 067 226 191 -3,0 78,1 79,2 78,2Västernorrlands 82 80 74 196 965 204 497 197 779 -3,3 73,6 76,2 75,7Jämtlands 54 51 52 73 053 85 608 87 396 2,1 55,6 63,4 64,4Västerbottens 67 69 68 153 096 173 142 186 942 8,0 65,6 71,0 74,2Norrbottens 103 104 96 193 994 218 032 214 715 -1,5 76,0 81,6 81,4

Hela riket 1 775 1 820 1 843 6 575 037 6 913 491 7 162 615 3,6 81,4 83,1 83,4

dessa tätorter, där man bl.a. återfinner en stor del av de nyaförorterna utanför större städer.

Om de medelstora orterna expanderat så har i stället de storastäderna stagnerat under 1970- och 1980-talet. De tio största

städerna, som alla växte ut ganska kraftigt under 1960-talet, harsedan dess stagnerat eller gått tillbaka i befolkning. Barauniversitetsstäderna Uppsala och Linköping har ökat sin befolk-ning påtagligt sedan 1970. Men man bör då komma ihåg att

88

dessa befolkningsuppgifter hänför sig till respektive tätortsom-råde, dvs. den sammanhängande stadsbygden oavsett all admi-nistrativ indelning. Det innebär också att storstadstillväxten iviss utsträckning äger rum i de kringliggande förorterna i denmån dessa utgör självständiga tätorter. Kring Stockholm harexempelvis Täby ökat med 9 000 invånare, Sollentuna med5 000 invånare och Vallentuna med 4 000 invånare, och kringGöteborg har sju helt nya tätorter växt fram under 1980-talet.

Den över hundraåriga omflyttningen från landsbygd tilltätorter når sitt mognadsstadium kring 1980 med drygt 83procent av befolkningen i tätorter. Denna andel avser då dentotala tätortsbefolkningen inklusive de minsta orterna. Om manistället är mer restriktiv i tolkningen av vad som kan anses varaurban bebyggelse och därvid utesluter orter under 10 000 invå-nare återstår ca 100 tätorter av stadskaraktär. Även om dessaformellt ej är städer, kan de gärna kallas städer i sådana härsammanhang. Dessa städer har redan 1970 som grupp nåttmättnadsstadiet i sin befolkningsutveckling, och har sedan dessej ökat sin andel av rikets totalbefolkning.

De tätorter som ökat mest den senaste 10-årsperioden är ettantal förorter mellan Stockholm och Uppsala, medan de somrelativt minskat mest är våra traditionella industristäder.

4.3 Tätortsarealer

Från början har man bara tillgång till städernas landareal inomde administrativa gränserna. Denna yta omfattade år 1880 totaltca 1 200 km2 och den fördubblades fram till år 1930 med 2 440km2. Men bara mellan år 1945 och 1952 ökade stadskommunernasareal från 4 400 till 21 500 km2. Av denna ökning faller 13 200km2 på den 1948 nybildade Kiruna stad. Från denna tid är dessauppgifter knappast längre meningsfulla, eftersom de omfattarbåde stadsområden och landsbygd.

Från 1960 finns alla tätorter – både städer och mindresamhällen – avgränsade på storskaliga kartor och kan då areal-beräknas och redovisas på ett jämförbart sätt. Vid denna tidfanns det många som oroade sig över att stora arealer av vårabästa jordar för all framtid skulle gå förlorade inför den kraftigaurbaniseringsvågen. Men SCBs arealstatistik visade att, trots eneller annan pessimistisk prognos från 1960-talet, så ökadetätortsarealerna ganska måttligt från 0,8 procent av riketslandareal 1960 till 1,2 procent år 1990. Under perioden 1980–1990 blev ökningen bara drygt 200 km2 att jämföra med 800 km2

under 1970-talet.

Tätorternas landareal i km2 och i procent av rikets landareal

1960 1970 1980 1990

3 536 4 023 4 822 5 0470,80% 0,98% 1,17% 1,23%

I en särskild undersökning från 1982 har en landsomfattandekartografisk inventering genomförts av hur mycket av tätorts-utbyggnaden som skedde på jordbruksmark och på annan markmellan 1975 och 1980. Det visade sig att 10 400 ha av tätorts-tillväxten försiggick på jordbruksmark. Denna andel av tätorts-utbyggnaden var för riket i genomsnitt 24 procent, medanresterande utbyggnad skedde på annan mark.

I en uppföljning av denna undersökning för följande period1980–1985 hade utbyggnaden på jordbruksmark för hela riketminskat till 3 500 ha. Det anses därför ej länge vara något stortproblem.

I en likartad inventering från 1985 har SCB redovisat hurmycket ”allmänt tillgänglig mark” som finns för friluftsliv ochrekreation i omedelbar anslutning till de större tätorterna (ellerstäderna). Naturresurslagen knyter här an till den traditionellaallemansrätten och av särskilt intresse är då att värna om dentätortsnära marken som en för medborgarna värdefull resurs.

I undersökningen, som beställdes av Naturvårdsverket, an-vänds tätortsavgränsningarna i kombination med den ekono-miska kartan för att beräkna och redovisa denna mark kring 110”städer” med över 10 000 invånare.

Som man kanske kunde vänta växlar tillgången på allmänttillgänglig mark rätt mycket efter olika landskapstyper. Somexempel kan nämnas att Umeå hade 315 ha per 1 000 invånare,Uppsala hade 100 ha per 1 000 invånare och Lund bara 11 ha per1 000 invånare, allt beräknat inom 5 km från tätortsgränsen.

4.4 Stadslandskap och urbana regioner

Gränsen mellan stad och land var tidigare skarp. Där stadenslutade, började landsbygden. Främst genom bilismens utveck-ling och de allt längre resor mellan bostad och arbete som nu ärmöjliga, har städernas inflytande trängt långt ut i den omgivandeglesbygden. Man talar nu om glesbygdens urbanisering, vilketinnebär både att människor kan bo på landet men arbeta i staden,och att en del urbana verksamheter flyttar ut på landet.

Ett sätt att beskriva dessa mer vidsträckta stadslandskap, äratt kartera pendlingsregioner efter olika mått på inpendling tillstäderna. En annan mätare på stadsinflytande är den alldelestydliga ökningen av glesbygdsbefolkningen kring våra störrestäder. Både ekonomiska och miljömässiga motiv kan liggabakom dessa tendenser. Den Gröna Vågen på 1970-talet varkanske ett mer radikalt avståndstagande från stadens ochstadslivets miljöproblem än 1980-talets mer stillsamma utflytt-ning till attraktiva lantliga omgivningar, gärna med sjö- ellerhavsutsikt eller kanske intill en nyanlagd golfbana.

I praktiken genomförs i stor utsträckning denna urbaniseringav glesbygden kring våra städer i form av en successiv perma-nentning av fritidshusområden. Dessa numera ganska tätbe-

89

byggda områden består ofta av en blandning av permanenthusoch fritidshus, där permanentningen ökar närmare stadskärnorna.När andelen helårsboende överstiger hälften, avgränsas dessaområden som tätorter. Ett stort antal nya sådana tätorter har

framträtt under senare tid ur fritidshusområden, särskilt kringvåra större städer och utefter Västkusten från mellersta Bohus-län ner mot Skåne. Även om sådana bebyggelseområden ännuej klassats som tätorter, utgör de en slags halvt urbana regioner,

Storskaligheten i det moderna stadslandskapet med dess mycket ytkrävande kommunikationsanläggningar framstår här med E-4ansdragning genom Upplands-Väsby. I mitten av bilden får den tidigare exploaterade grusåsen en ny användning som delvis döljer såreni naturen. LMV.

90

särskilt under sommarhalvåret. Någon genuin glesbygd är det ivarje fall ej fråga om.

Tydligt avspeglas också glesbygdens urbanisering i detförhållandet att av den ökning av glesbygdsbefolkningen på

21 000 personer som nu för första gången på 100 år noterasunder 1980-talet, faller över hälften eller 12 000 personer påStockholms län.

Funktionalismens rationalistiska stadsplanetänkande återkommer i större skala under den väldiga stadstillväxten som går undernamnet ”Miljonprogrammet”, då en miljon nya bostäder byggdes 1965–1975 med teknik och stordrift som ledstjärnor. Hallonbergen,Sundbyberg. LMV.

91

Tabell 10 De största tätorterna 1990 rangordnade efter folkmängdsstorlek samt folkökning 1980-1990Tätort Folkmängd 1 Folkökning 1980-90 Ordningsnummer

1990 1980 1970 Antal Procent 1990 1980 1970Stockholm 1 040 907 989 424 1 035 557 51 483 5,2 1 1 1Göteborg 465 474 464 831 505 428 643 0,1 2 2 2Malmö 223 663 226 960 264 588 -3 297 -1,5 3 3 3Uppsala 109 497 102 102 97 364 7 395 7,2 4 4 5Västerås 98 233 97 507 99 343 726 0,7 5 5 4Örebro 85 858 84 830 90 385 1 028 1,2 6 6 7Norrköping 82 639 84 016 91 034 -1 377 -1,6 7 7 6Linköping 82 451 79 742 77 063 2 709 3,4 8 8 10Helsingborg 81 615 77 291 82 008 4 324 5,6 9 9 8Jönköping 76 275 76 027 80 693 248 0,3 10 10 9Gävle 67 301 66 986 65 326 315 0,5 11 11 13Lund 62 909 55 555 52 782 7 354 13,2 12 15 16Umeå 60 305 52 719 47 692 7 586 14,4 13 16 19Eskilstuna 59 815 62 367 68 596 -2 552 -4,1 14 13 12Borås 59 709 63 271 73 759 -3 562 -5,6 15 12 11Södertälje 58 097 58 711 57 494 -614 1,0 16 14 14Täby 54 645 45 405 39 698 9 240 20,4 17 20 21Karlstad 52 933 51 867 52 044 1 066 2,1 18 17 17Sundsvall 50 378 51 282 53 599 -904 -1,8 19 18 15Halmstad 48 880 48 798 49 725 82 0,2 20 19 18Sollentuna 47 835 42 726 37 286 5 109 12,0 21 22 24Växjö 46 735 42 632 39 586 4 103 9,6 22 23 22Östersund 42 855 40 324 36 256 2 531 6,3 23 25 27Luleå 42 727 42 914 36 743 -187 -0,4 24 21 26Trollhättan 40 178 41 369 41 016 -1 191 -2,9 25 24 20Borlänge 39 147 40 163 38 087 -1 016 -2,5 26 26 23Falun 34 615 32 612 28 988 2 003 6,1 27 28 37Upplands-Väsby 34 563 30 362 17 603 4 201 13,8 28 33 59Kristianstad 31 314 30 593 30 779 721 2,4 29 31 32Karlskoga 31 106 34 329 36 963 -3 223 -9,4 30 27 25Skellefteå 31 051 29 892 27 456 1 159 3,9 31 35 40Örnsköldsvik 31 041 30 947 29 642 94 0,3 32 30 35Tumba 30 879 29 422 27 308 1 457 5,0 33 39 41Kalmar 30 817 29 819 34 918 998 3,3 34 36 29Skövde 30 542 29 669 29 040 873 2,9 35 38 36Lidingö 30 115 30 419 29 799 -304 -1,0 36 32 34Karlskrona 30 091 32 223 33 873 -2 132 -6,6 37 29 30Uddevalla 29 788 30 319 35 459 -531 -1,8 38 34 28Motala 29 629 29 729 28 942 -100 -0,3 39 37 38Landskrona 26 595 27 145 30 110 -550 -2,0 40 42 33Nyköping 26 384 28 046 30 943 -1 662 -5,9 41 40 31Sandviken 25 360 27 903 28 410 -2 543 -9,1 42 41 39Åkersberga 23 556 20 357 11 875 3 199 15,7 43 48 91Trelleborg 22 853 22 221 24 096 632 2,8 44 44 42Vallentuna 22 745 18 435 10 533 4 310 23,4 45 60 100Varberg 22 728 19 668 17 768 3 060 15,6 46 54 58Lidköping 22 008 21 484 21 987 524 2,4 47 46 45Katrineholm 21 664 21 876 22 616 -212 -1,0 48 45 44Västervik 21 504 21 462 20 168 42 0,2 49 47 48Alingsås 21 297 19 283 18 761 2 014 10,4 50 56 55Vänersborg 21 014 19 852 19 465 1 162 5,9 51 50 51Visby 20 986 19 835 19 245 1 151 5,8 52 51 53Märsta 20 714 18 827 16 786 1 887 10,0 53 58 63Kiruna 20 466 24 446 23 279 -3 980 -16,3 54 43 43Boden 20 205 19 726 19 646 479 2,4 55 53 501 År 1980 och 1970 inkluderas andra tätorter som fram till år 1990 vuxit samman med tätorten.

92

Centrala Göteborg med Vallgraven i förgrunden som bestående minne av 1600-talets försvarsanläggningar, hamnen i bakgrundenoch längst bort mot havet Älvsborgsbron. LMV.

Ytterligare ett sätt att belysa skillnaden mellan den spriddabebyggelsen, den genuina glesbebyggelsen, och den agglo-mererade mer storstadspräglade bosättningen framstår i eninventering som nyligen gjorts vid SCB. Vi har där genomfört

en landsomfattande avgränsning av ”småorter” eller med andraord orter som är mindre än tätorter och har 50–199 invånare. Dethar där visat sig att dessa orter blir ungefär lika många för landettotalt som tätorterna, men att de är dubbelt så många i storstads-

93

mer eller mindre nyskapade småhusgrupper på någon eller ettpar mils avstånd från större städer, gärna i kust- eller sjöläge.Allt detta vittnar om en önskan att bo ”på landet”, men medstaden inom räckhåll. Ett begrepp som bättre än småorter fångarin denna heterogena grupp mellan stad och land är ”Bebyggelse-koncentrationer på landsbygden”. De kompletterar därmed bil-den av den svenska urbaniseringen i dess senaste fas.

länen. Vid inventeringen har samma datorstödda teknik använtssom vid tätortsavgränsningen, och kriterierna har varit en kom-bination av täthet och befolkningstal.

Resultatet av karteringen har blivit en ganska blandad sam-ling av bosättning som permanentade fritidshusområden,kyrkbyar, små fiskelägen och före detta tätorter i form av småindustriorter och stationssamhällen. Men de flesta tycks vara

Litteraturförteckning

Hans Ahlmann m fl red, ”SVERIGE LAND OCH FOLK,” I–III. Stockholm 1966.Lennart Améen, ”Stadsbebyggelse och domänstruktur.” Lund 1954.Eva Eriksson, ”Den moderna stadens födelse.” Svensk arkitektur 1890–1920. Stockholm 1990.Tomas Falk, ”Urban Sweden.” Stockholm 1976.Eli Heckscher, ”Den ekonomiska innebörden av 1500- och 1600-talets svenska stadsgrundningar.” Historisk tidskrift 1923,

s 309–350.”Historisk statistik för Sverige,” del 1, Befolkning. Andra uppl. 1969. SCB.Ingemar Johansson, ”Stor-Stockholms bebyggelsehistoria.” Markpolitik, planering och byggande under sju sekler. Värnamo 1987.Gregor Paulsson red, ”SVENSK STAD,” I–III. Stockholm 1950.”Sju uppsatser i svensk arkitekturhistoria.” ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS. ARS SUETICA 2. Uppsala 1970.Janos Szegö, ”ATLAS till folk- och bostadsräkningen.” Stockholm 1984.Hans Ylander, ”Ett par kartografiska metoder i statistikproduktionen vilka bygger på SCBs tätortsavgränsningar.” Statistisk

tidskrift 1983:4.

Folkräkningen den 1 november 1960, del II. SOS. SCB.Folk- och bostadsräkningen den 1 november 1965, del II. SOS. SCB.Folk- och bostadsräkningen 1970, del 2. SOS. SCB.Folk- och bostadsräkningen 1975, del 3:2. SOS. SCB.Folk- och bostadsräkningen 1980, del 2:3. SOS. SCB.

Statistiska meddelanden. ”Tätorter 1990.” SOS. SCB.Statistiska meddelanden. ”Tätortsexpansion på jordbruksmark 1975–1980”. SOS. SCB.Statistiska meddelanden. ”Allmänt tillgänglig mark kring tätorter med mer än 10 000 invånare”. SOS. SCB.Statistiska meddelanden. ”Markanvändningen i tätorter 1990 och förändringar 1980–1990.” SOS.SCB.

Atlas över rikets indelningar i län, kommuner, församlingar och tätorter. Andra utgåvan. SCB 1992.

94