AMELIA 20 ÅR! 35AMELIA 20 ÅR! 34

TILLSAMMANS

Äntligen ensamma!Vi orkar inte umgås hur mycket som helst. Ger vi det bästa av oss själva till facebook blir vi ofokuserade och sura IRL.

Journalisten Tove Meyer upptäcker att sociala medier faktiskt gör henne till en sämre medmänniska.

AV TOVE MEYER FOTO: JAKOB DAHLSTRÖM

På kvällarna ligger vi med var­sin Iphone i handen och scrollar instagramflödet, lajkar en mus­

tig höstgryta eller nybadad bebis, och när vi lägger från oss mobilen är vi så trötta att vi inte orkar läsa i den där boken som legat på nattduksbordet i f lera månader och än mindre ta på varandra. Vad är det egentli­gen för saker i livet som sociala medier tar ifrån oss?

Jag och min sambo sitter halvt utslagna i soffan efter middagen en kväll med varsin mobil i handen. Jag vet inte vad det är jag är ute efter, ändå går jag in på facebook för sjuttioelfte gången idag. Nästan maniskt scrollar jag f lödet och hinner egentligen inte läsa folks statusuppdateringar ordent­ligt, ögonen bara sveper vidare till nästa.

Plötsligt rycker Johan till i soffan, mobi­len f lyger och han säger uppspelt: “Såg du?! Hon ställde sig upp!” Jag tittar upp men ögonblicket är borta. På golvet sitter vår lilla dotter ner igen och leker. Hon ler mot mig, sedan kryper hon iväg.

Senare på kvällen lyser ljuset från skär­marna upp våra ansikten där vi ligger i sängen. Det känns hela tiden som om det är något jag glömt att kolla. Någon jag har glömt att svara.

”Godnatt”, säger Johan, drar på sig ögon­bindeln, vänder sig om och somnar i en ut­andning.

”Skulle vi inte ligga ikväll?” tänker jag. Jag skriver en kommentar på ostbrickan som Anna åt ikväll och lajkar Anders nya personbästa på Kungsholmen runt, sedan släcker jag lampan.

Tove Meyer har djupdykt i forskning om sociala medier.

Ger du din sociala energi till facebook?

Tove MeyerÅlder: 31.Bor: Solna, Stockholm.Gör: Journalist.Familj: Sambo Johan och dotter Majken, 1.

AMELIA 20 ÅR! 37AMELIA 20 ÅR! 36

Det finns studier som visar att vi blir mer asociala i verkligheten om vi använ­der mobilen och sociala medier för mycket. Hjärnforskaren och författaren Katarina Gospic berättar om ett experi­ment där man låtit en grupp människor prata i mobilen medan en annan grupp fick surfa på nyhetssidor. Efteråt frågade man båda grupperna om de ville ställa upp på en aktivitet som skulle ge pengar till en god sak. De personer som hade pratat i mobil var mindre benägna att ställa upp för andra.

– Man kan förklara det som att vi har en social aptit. Har vi redan fått vår in-teraktion och bekräftelse av folk i till ex-empel sociala medier så behöver vi den inte i samma utsträckning i verklighe-ten. Vi kan jämföra det med middagen, har du redan ätit en gång så är du ju mätt, säger Katarina.

Bekräftelsen på nätet kan göra att vi blir mindre ödmjuka mot folk i verklig­heten. Kan det vara så att ju f ler lajks vi får desto större blir egot? För det är ju

just den där be­kräftelsen som är som en drog. Kanske ger tio lajks lika mycket som säg en kram från min sambo i verkligheten?

Det som gör att vi gång på gång

vill kolla om det hänt något på sociala medier kallas för intermittent belöning – den kommer med jämna mellanrum. Jag kanske inte har fått ett facebook­meddelande just nu, men om tio minu­ter kan jag ha fått det och då måste jag ju in och kolla!

Hur påverkar det egentligen vårt sätt att umgås om vi hela tiden kollar telefo-nen istället för att till exempel lyssna på vad den man umgås med har att säga?

– Unga idag tränas inte i att umgås med varandra på riktigt, och det leder till att de inte lär sig hur man interage­rar i det sociala spelet. Jag kan ju inte bete mig hursomhelst i verkligheten,< och om jag hamnar i en konflikt så måste jag hantera den öga mot öga, det går liksom inte bara att blocka en per­son och logga ur för att bli av med den.

Förr var tunnelbanan en plats där jag

satt och drömde mig bort en stund, kan­ske spanade jag till och med in någon snygging längre bort i vagnen. Idag sit­ter alla med gamnackar med nerböjda huvuden över sina skärmar, och det finns ingen som möter någons blick. Facedown­generationen kallas det, en­ligt Katarina Gospic.

Stunderna där jag bara pausar och tit-tar ut genom fönstret eller njuter av fal-lande röda höstlöv är allt mer sällsynta, och min hand rotar maniskt i väskan ef-ter telefonen vid varje tillfälle som ges. Kanske har Anna lagt ut någon ny bild från yogaresan på Mallis som jag mis-sat? Medan jag kollar råkar jag kliva på fel rulltrappa och jag hinner precis av-värja ett riktigt pinsamt fall.

Den del av hjärnan som är smartast och som har förmågan att tänka strate­giskt och planera är pannloben. Den be­höver pauser emellanåt. Om vi under

varenda litet andrum under dagen hål­ler på med telefonen så får pannloben aldrig vila och blir trött.

– En uttröttad pannlob gör vårt bete-ende mer impulsivt. Det kan leda till att du inte orkar planera middagen och kö-per en godispåse istället. Du kanske inte har tålamod med dina barn, eller så or-kar du helt enkelt inte umgås med dina vänner, säger Katarina Gospic.

I pauserna mellan tankar finns tid för ref lektion och hjärnan får vila. Men fyl­ler vi hela tiden på med nya intryck går hjärnan ständigt på högvarv. Jag har märkt att jag kan missa nuet genom att vara för fokuserad på vilket filter jag ska använda på min nästa instagrambild. Även vårt sätt att umgås förändras. Den vanliga interaktionen mellan människor där någon får berätta och den andra lyssnar försvinner. Att lyssna och ställa frågor är ju grundläggande för det soci­

l Tina Nilsson, 31, kände en kväll att hennes liv i sociala medier hade tagit över tillvaron och hon var tvungen att gå ur. Hon och hennes sambo fick sitt första barn i vintras, och under våren åkte de på sin första efterlängtade se-mester tillsammans som familj.

– Redan innan vi åkte funderade jag på vilka bilder jag skulle lägga ut på nä-tet. När vi låg på stranden och det var molnigt inväntade jag solen för att jag skulle lyckas fånga den där underbara bilden på hela familjen. Jag försummade vår se-mester genom att inte vara närvarande.

Tina är en väldigt social person med stort nätverk. Genom sociala medier höll hon kontakten med vänner och bekanta.

– Jag fick notiser om allt som hände på sociala medier. Kollade jag inte di-rekt kände jag att jag missade något.

De få gånger hon väl träffade nära vänner som hon verkligen ville umgås med var hon inte närvarande i mötet.

– Jag hade svårt att lyssna. När jag gick därifrån kunde jag ibland fundera på vad vi hade pratat om.

En fika där, en promenad där, fast i tankarna var hon någon annanstans.

– Det som var droppen var nog att jag kände hur mycket tid mina sociala medierkontakter tog från min son. Jag satt med telefonen istället för umgås med honom. Ibland kunde jag till och med bli sur på honom när jag försökte

ta en fin bild och han inte ville sitta still. Det är ju sjukt.

För ett halvår sedan lämnade Tina sociala medier. Hennes kille ha-kade på.

– Det har blivit gan-ska tyst ... och det har hänt att jag mis-sat att få festinbjudningar. Men jag har börjat skriva på min deckarroman igen! Det orkade jag aldrig förr. Och jag kän-ner mig mer närvarande när jag träffar folk idag. Jag är en bättre lyssnare för mina vänner och alla ytliga kontakter i periferin har skalats av. Det är jätte-skönt. l

l Även i det första mötet med sitt barn på förlossningen har mobilen bli-vit självklar på väldigt kort tid. Aurora-barnmorskan Britt Gustavsson på Karolinska sjukhuset i Stockholm be-rättar om förlossningar där partnern är så upptagen med att uppdatera so-ciala medier att hen glömmer att stöt-ta den födande kvinnan.

– För att födandet ska bli så rofullt som möjligt ska man undvika stress-moment, men jag märker ofta att fo-kus försvinner från kvinnan, och det kan göra förlossningen mer otrygg.

På förlossningen i Växjö har man gått så långt att man har förbjudit te-lefoner, och det första mammorna frå-gar där är när de får använda mobilen igen. Britt Gustavsson säger att man självklart ska få berätta för omvärlden att man har fått barn men att tiden har förkortats något enormt. Hon menar

att de första dagarna är en bubbla till för att man ska knyta an till sitt barn och en ständigt närvarande inloggad Iphone sticker hål på den bubblan.

– På ett sätt missar man den första tiden med sitt barn, som är så viktig.

Britt har nyligen träffat flera mammor som funderar på separation efter upple-velsen på för-lossningen.

– De har va-rit så besvikna på sina partner som suttit med sin telefon under för-lossningen istället för att stötta och vara närvarande. l

– Ju fler lajks desto större blir egot?

forts

Tina loggade ut för gott

På BB är smartphonen förbjuden

”Tankarna var alltid någon annanstans”

Det gryr en facebook-skepsis…Allt fler funderar över vad sociala medier egentligen gör med oss och väljer att ta ett steg bort från lajkhetsen.

”Jag vet att jag är djupt nere i skiten, men måste jag gå ur helt?”

ala mänskliga samspelet. I sociala me­dier ligger fokus på att allt ska gå snabbt och man ska fatta sig så kort det går. Men vi människor har ju även ett behov av att saker och ting ska få gå långsamt och ta tid. I kontrast till de 140 tecken som twitter låter oss leva med.

Men troligtvis är det med sociala me­dier som med alla andra tekniska fram­steg genom åren. Till slut vävs beteen­det in i vår vardag och tills nästa innovation tar över, och vi skrattar åt ut­tryck som retweeta och statusuppdate­ring. (För vad hände till exempel med det så populära pokandet?)

Ulf Dalquist är forskningsansvarig på Statens medieråd och han säger att man alltid förfasats över unga människors kultur­ och teknikvanor.

– När jag var ung satt tonårstjejer och pratade i telefon med sina kompisar i timmar medan föräldrarna skrek att de skulle lägga på luren. Skillnaden med sociala medier är att det inte bara är nå-got som ungdomar ägnar sig åt.

Om man jämför sociala medier med andra fenomen som skapat debatt ge-nom åren, som rock n’ roll på 50-talet eller videovåldet på 80-talet, är sociala medier inte chockerande på samma sätt.

Sociala mediers dragningskraft är ju inte som på film, den spännande berät­telsen, utan det är ju andra människor. Ulf Dalquist menar att det är oerhört lockande att ständigt kunna umgås med sina vänner och ovänner.

– Någon sa det så bra: “Om det är ett beroende så är det är ett beroende av våra vänner.”

Det är svårt att veta om jag skulle göra något meningsfullt med tiden som blev över om jag valde att logga ut of­tare. Eller kanske är det just det som skulle få mig att må bättre, att göra det där ingenting oftare. Jag har varit med i en bokklubb i fem år men bara läst ut hälften av böckerna. Boken känns job­big och svår när jag redan är dödstrött. Jag väljer hellre de vackra sepiabilderna på instagram. Men jag vill ju läsa, jag vill ju yoga, jag vill ju lära mig italiens­ka. Och så kom den där automatiska tanken igen: ”Det skulle ju passa så bra i bilden av mig på sociala medier.”

Jag vet att jag är djupt nere i skiten men jag behöver ju inte vara så drastisk som att gå ur helt. Kanske ska jag bara börja med att lägga undan telefonen och möta människors blickar igen, bara för att se vad som händer. l

En lajk är alltid välkommen.

TILLSAMMANS