2

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

REDAKTIONEN Alkärrsgatan 9 B, 00100 Helsingfors

CHEFREDAKTÖR Fanny Malmberg, 050 563 4790, chefred@stbl.fi

REDAKTIONS SEKRETERAREEmma Nippala, 050 501 7331, red@stbl.fi

AD/GRAFISK FORMGIVARE Johanna Bruun, grafiker@stbl.fi

PÄRMILLUSTRATION Fanny Malmberg

ANNONSFÖRSÄLJNING Mats Lindström, 040 529 7970, annons@stbl.fi

ANNONSMATERIAL annons@stbl.fi Annonser bör bokas senast tio dagar före utgivningsdatum.

KANSLI, ADRESSÄNDRINGAR, PRENUMERATIONER 045-8759759, kansli@stbl.fi

UTGIVARE Svenska Studerandes Intresseförening (SSI) r.f. Alkärrsgatan 9 B, 00100 Helsing fors

GENERALSEKRETERARE Kasper Sundström, 045 875 97 59, kansli@stbl.fi

ORDFÖRANDE Rasmus Tunis, ordforande@stbl.fi

STYRELSE Rasmus Tunis (AUS/TF/VN), vice ordförande Jani Räisänen (ASK), Ellen Avellan (HUS), Benjamin Ellenberg (NN), Lauri Huitula (AUS), Mats Ittonen (HUS), Jimmy Nylund (TF), Pauliina Perkonoja (ÅN), Sara Sandström (ÖFN), Erik Stara (VN), Jonas Tallberg (Novium). styrelsen@stbl.fi

TRYCKERI KSF Medias tryckeri, Vanda

UTGIVNING Studentbladet utkommer fem gånger under vår teminen 2016. Tidningen sänds till medlemmarna i SHS, ASK och Novium samt de svenskspråkiga medlemmarna i HUS och AUS. En prenumeration kostar 20 euro för övriga studerande, 40 euro för icke-studerande.

UPPLAGA 8 000 (Två Abi-nummer á 10 000). Redaktionen ansvarar inte för icke-beställt material. Studentbladet är redaktionellt obunden SSI och representerar inte nödvändigtvis dess medlemskorporationers officiella ståndpunkter.

NORDENS ÄLDSTA STUDENTTIDNING

ÅRGÅNG 105

Medarbetare 2/2016

Robert Eklund är en statsvetarlär-junge vid Helsingfors universitet, som har för många halvlästa böcker i hyllan. Utforskar Amerika just nu. Gillar kartor och mangon.

Tom Saxman studerar filmmanus på Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur i Helsingfors. Förutom manus skriver han även ibland självgoda kolumner för Studentbladet om hur alla har fel och borde veta bät-tre. Detta har han lyckligtvis inte gjort i

Ida Enegren studerar fotografi vid Lah-den muotoiluinstituutti men är uppvuxen i Tölby, Korsholm. Utöver studierna gör hon frilandsuppdrag som fotograf och jobbar med egna och gemensamma konstprojekt.

3

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Om du tycker om att köra bil, tycker du säkert det är tråkigt om det kommer helt förarlösa bilar på marknaden. För tillfället söker Google samarbetspartners bland Volkswagen, Ford och Toyota för att 2020 kunna lansera förarlösa bilar, medan Mecedes-Benz och Volvo håller på med egna koncept. Elbilbolaget Tesla har deklarerat att de är bara två år ifrån att kunna lansera autonoma elbilar.

Förarlösa bilar sägs med tiden bli mycket säkrare än de som körs av människor eftersom människor tenderar göra misstag. Så här skulle Teslas autonoma bilar fungera: Tanken är att alla förarlösa bilar skulle kopplas till ett centralnätverk via vilket bilarna skulle successivt lära sig att köra bättre. Det som en bil skulle lära sig skulle förmedlas till ALLA Teslas bilar via centralnätverket. Människan (s kunskap) skulle bli totalt sekundär.

Men kan det visa sig vara ett (mänskligt) misstag att utveckla en artificiell intelligens som är så överlägsen att vi människor inte mera har någon kontroll?

Det är kanske lite bakvänt men Teslas VD, Elon Musk, har gått ut med att berätta om hur rädd han trots allt är för artificiell intelligens. I The Guardian likställer Musk utvecklandet av A.I. med att kalla på djävulen och förutspår att mänsklighetens största hot är artificiell intelligens (27.10.2014).

Den brittiska tidningen Observer konstaterar (19.8.2015) att teknologi och robotisering redan nu har stor betydelse för krigsföring. Övervakning och snabba attacker på specifika mål sköts av obemannade drönare, små robotar används för att desarmera bomber. I USA satsas det på att utveckla autonoma och självmedvetna robotar för att minska behovet av människosoldater som riskerar sina liv.

Musk är inte ensam om sin rädsla. Bill Gates och Stephen Hawking delar oron över hur mäktig artificiell intelligens kan bli, och Hawking påminner om att människans utveckling bromsas av långsam evolution - vi skulle aldrig kunna tävla med A.I. när det en gång har nått en viss nivå (Observer 19.8.2015). Det artificiella skulle bli det överlägsna.

Teslas autonoma bilar skulle använda så kallat “djupt lärande”, ett slags maskinellt lärande som använder algoritmer som lär datorer att tänka mer som människor och känna igen tal och bilder. I skuggan av detta har Musk donerat 10 miljoner dollar till organisationen The Future of Life för forskning som behandlar dämpandet av riskerna med artificiell intelligens. Det är detta djuplärande som kan bli farligt, speciellt i kombination med krigsföring.

Det kan inte hjälpas, tankarna flyter ständigt till Sci-fi världens cyborger som vill ta över världen. I Terminator utgörs domedagen -judgment day- av den dagen då den artificella intelligensen, Skynet, blir självmedveten och startar ett kärnvapenkrig mot [mänskligheten] i bl.a. Ryssland och USA. 3 miljarder människor dör. I filmerna förutspås domedagen inträffa olika datum bl.a. 1997, 2003, -4 och -5, och slutligen 2017.

Det sista årtalet sammanfaller med Teslas autonoma bilar, det var i december 2015 som Musk gav tvåårs löftet. Filmreferensen är ju lustig, men leendet svalnar när man kollar på Googleägda Boston Dynamics Youtube-video där humanoid roboten Atlas springer omkring i skogen. För tillfället övar de saker som “balans" dels på ojämn mark och dels genom att med en ishockeyklubba knuffa roboten. Jag skulle tänka efter väldigt noga innan jag knuf-fade omkring på Atlas...

LE

DA

R

E L E D A R E LE

DA

RE

LEDARE

Fanny Malmberg, chefredaktör

4

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

3 Ledare

5 Dejourerande docenter

8 Efter Obama: ett kakofoniskt kalas och ett presidentval

10 Cyberattacken känner inga gränser

16 Galleri: Game over–start over?

22 Jobben som automatiseras bort

28 Svettigt att jobba som forskare

30 Virtuell verklighet – den åttonde konstformen

34 Shift – branschöverskridande businessfestival 36 Film: Deadpool - en R-rated Jesus

36 Sista ordet

5

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

En slaskig fredag i mitten av februari är restaurang Rytmi i Hagnäs i Helsingfors full-packad. Många sitter med sina laptops och arbetar ensamma eller i grupp, medan andra njuter av eftermiddagen över ett stop. Nära fönstret som vätter mot Broholmsgatan sitter en grupp och lyssnar intresserat på två unga män. Det är docenterna Vihma och Tervonen som dejourerar.

Till vardags skapar och förmedlar Antto Vihma och Miika Tervonen ny information enligt akademias no-granna ramar, men den här fredagen har de tagit paus från sin forskning för att under hela dagen och hela kvällen ge utlåtanden över alla de frågor som män-niskorna som dyker upp på Rytmi vill få svar på. “Hur ser lördagens lottorad ut?”, “Rose och Jack träffades på Titanics däck, eller?” Och “får man gifta sig?” utgör bara en bråkdel av samtalsämnena.

Vihma är forskare i internationell politik. Han forskar bland annat i energipolitik och dess roll i internatio-nella relationer. Inför och under klimatförhandlingarna i Paris figurerade han ibland som expert i medier.

Tervonen är forskare på CENS Centret för nordiska studier vid Helsingfors universitet och beskriver sig som en akademisk mångsysslare. Han kombinerar socialvetenskapliga och historiska infallsvinklar i sin forskning om migration, etniska relationer, minoriteter och nationalism.

Varför två docenter vill ge utlåtanden om lottorader och huruvida det är okej att gifta sig kanske förundrar en del, men orsaken är enkel; för att fira. Tervonen och Vihma har varit vänner sedan länge och

–Vi fick våra docenturer tidsmässigt nära varandra och vi ville fira det genom det här, säger Tervonen.

Evenemanget fick trots sin lätt skämtsamma framto-ning också en kritisk och allvarsam sida. Docenterna menar i sin evenemangsbeskrivning på Facebook att de helst av allt diskuterar de uttalanden om docenter som under den senaste tiden hörts i offentligheten.

Evenemanget blev genom en enda mening aktuellt ur ett samhälleigt perspektiv och omedelbart väldigt populärt med ett par hundra anmälda och tusen intresserade på Facebook.–Folk verkar ha läst in lite väl mycket politik i det här, gissar Tervonen.

Men missnöjda över intresset verkar docenterna inte vara. Det är tydligt att frågan om vad som händer med attityden till bildning i Finland känns viktig.

–Vi blir ju inte personligen sårade av kommentarer om docenter. Vi säger nog till sen när det gör ont, säger Vihma.

Ur ett samhälleligt perspektiv är till exempel statsmi-nisterns uttalande om “all världens docenter” högst problematisk.

–Det är en sak att politiker vill genomföra reformer trots experter varnar för att den här typen av politik kan ha negativa konsekvenser, men att politikerna sedan väljer att ignorera varningarna. Sen är det en helt annan sak om man både ignorerar experterna och misskrediterar dem med “all världens docenter”, säger Tervonen.

Vad är din uppgift som docent?– Min uppgift är att skapa ny, vetenskaplig kunskap och förmedla den kunskapen till forskarsamhället, myndigheter och medier, säger Vihma. Tervonen po-ängterar också skapandet av ny vetenskaplig kunskap.

– Det finns blinda punkter som vetenskapen inte ännu belyst. I vår historieskrivning syns t.ex. inte minori-tetsgrupper, trots att det alltid funnits minoriteter i Finland. Det är en sak som jag genom min forskning velat belysa, säger Tervonen.

DEJOURE-RANDE DOCENTER

A K T U

EL

LT

AK

TU

ELLT AKTU

EL

LT

AK

TU

E L L T

Text: Emma Nippala

STBL TAR STEGET IN

I FRAMTIDEN

I enlighet med verksamhetsplanen för 2016 har Svenska studerandes intres-seförening anlitat kommunikations- och digitaliseringsbyrån Morgan Digital för att utreda möjligheter till digitalisering av Studentbladet. SSI:s styrelse har job-bat intensivt med att hitta rätt konsult för uppdraget, valet föll på Morgan Digital efter intervjuer med fem olika möjliga utredare.

Det som för tillfället är klart är att Stbl står inför en förnyelse, där utökade digitala lösningar kommer att vara en del. Morgan Digitals uppgift blir att reda ut vilka distributionsalternativ det finns, hurdant utseende en möjlig digiver-sion av STBL kunde ha och vilken roll den tryckta tidningen kommer att ha i framtiden.

Beslut om framtiden fattas sannolikt före höstterminen.

Att födas är att födas in i en evig identitetskris. Under livets gång, men framför allt vid valet av utbildning, biter Finlandsaktuella Bob Hunds budskap en i baken. Att välja bland den uppsjö av utbildningar en abiturient erbjuds är inte lätt. Ett glädjens budskap till alla läsare som är abiturienter är att ens identitetskris inte nödvändigtvis går över med åren.

En utbildning formar i någon mån ens yrkesidentitet, och det gör den genom yrkesinriktande studier. Som lantmätar-studerande på Aalto-universitetet har jag erbjudits några riktigt identitetsskapande tillfällen. Jag har tampats med paragrafer, smakat på jord, och känt mig som en riktig spe-cialist. Många kurser är dock mer allmänbildande, och blir allt mer allmänbildande i takt med att Aalto-universitetet som så många andra finländska lärosäten förnyar sina ut-bildningar för att bättre motsvara dagens allt mer flexibla arbetsmarknad.Ens yrkesidentitet formas också genom kontakten med ens studiekamrater. Mina studiekamrater har många gånger hjälpt mig i paragrafdjungeln, men de har också vi-sat mig att livet har mer än paragrafer att erbjuda, och att jag inte är ensam i min eviga identitetskris. Aktivitet inom studerandeföreningar ger också praktiska färdigheter inom områden man aldrig trodde sig behöva, men som kan visa sig nyttiga vid senare tillfällen, eller som ger mig möjlighet att bygga upp en mer mångfacetterad identitet.

Men yrkesidentiteten formas framför allt genom att utöva sitt yrke. Som praktikant vid Lantmäteriverket har jag vand-rat längs den österbottniska landsvägen tillsammans med andra lantmätare och träffat de markägare jag ska tjäna. Genom att gång på gång presentera mig som lantmätare blir jag mer och mer bekväm med min roll, trots att jag ef-ter studenten också kunnat bli sociolog, modersmålslärare eller utrikeskorrespondent.

Praktiken har också visat mig att jag är långt ifrån färdigut-bildad. Högst antagligen kommer jag att få grepp om mitt yrke lagom till dagen då det blir dags att avsluta min kar-riär eller byta yrkesroll. En mer yrkesinriktande utbildning skulle antagligen försnabba utvecklingen av min kompe-tens. Å andra sidan ger en mer allmänbildande utbildning verktyg att söka flera sorts arbeten och specialisera sig i ett senare skede av utbildningen. Till syvende och sist kommer ju inte alla studerande hitta ett arbete som mot-svarar den den utbildning man fått eller den bild man har av sitt kommande gagn.

Den tidning som du nu har framför dig utges av Svenska Studerandes Intresseförening, som i grund och botten är en samling studerande som varken har en färdigt utstakad framtid eller så mycket fackkunskap gällande redaktionellt arbete. Trots detta har vi lyckats välja en utbildning, funnit oss i den roll valet i sig givit oss, och också lyckats ge ut en tidning. Som du kan läsa i en notis i på denna sida kommer vi under våren också att utreda Studentbladets framtida form. Jakten på identitet fortsätter. R

asm

us T

unis

Skr

iben

ten

är S

SI:s

sty

rels

eord

föra

nde

STUDERANDE, LÄS KVALITETS-TIDNINGAR FÖRMÅNLIGT!

*

*

* GÄL

LER

PRIN

TPRO

DU

KTER

7

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Sosiaalisesta mediasta on tullut unohdettujen sovellusten hau-tausmaa. Ennen some oli yhtä kuin kuvallinen profiili ja mahdol-lisuus kommentointiin. Nyt villeimmissä tulevaisuuden haaveissa siintää jo käyttäjien välinen telepatia.Vieläkö muistat IRC-gallerian, tuon suomalaisteinien vapaa-aikaa 2000-luvulla verottaneen tirkistelykolon? Galleriassa käyttäjät pystyivät luomaan itselleen kuvallisen profiilin ja kommentoi-maan muiden käyttäjien lataamaa sisältöä. Käytännössä sinne mentiin katselemaan oman koulun hauskannäköisten tyttöjen kuvia, ehkä jopa kommentoimaan niitä, jos uskallusta riitti. Kuka niille nyt olisi koulussakaan kehdannut mitään puhua.

Entä sitten Myspace, joka oli vielä 2007 maailman suurin sosiaa-lisen verkostoitumisen sivusto kävijämäärissä mitattuna? Erityi-sesti musiikin ja videon levittämiseen profiloitunut Myspace oli IRC-gallerian tavoin somen edelläkävijä aikana, jolloin sosiaali-sen median käsite ei edes ollut yleisessä käytössä.

Näitä kahta kulttiasemaan noussutta sivustoa yhdistää muukin kuin asema sosiaalisen median edelläkävijänä: molemmat ovat yhä olemassa, eikä kukaan ole kuullut niistä elonpihaustakaan vuosiin.

Tällainen kohtalo on arkipäivää useimmille somesovelluksille. Alan kilpailu on kiihtynyt niin julmaksi, että uusia sovelluksia tulee ja menee jatkuvasti. Osalle tämänhetkisistä markkinajätei-stäkin on jo monttu kaivettuna unohdettujen somesovellusten hautausmaalle.

Twitterin käyttäjämäärien kasvu on hiipunut, ja aiemmin täyteen ahdetussa rahasammiossa alkaa vähitellen kaikua. Syötteestä puskeva sanasaaste risuaitoineen on visuaalisesti auttamat-toman kömpelöä sekamelskaa, joka sysää levollisenkin mielen ADHD:n partaalle.

Videotoiston suhteen Twitterille on käymässä samoin kuin Noki-alle älypuhelinmarkkinoilla – kerran annettua etumatkaa on vai-kea kuroa kiinni. Pahimmista kilpailijoista Facebook ja Snapchat keräävät päivittäin useita miljardeja videokatseluita, kun taas Twitterin käyttäjät saivat vasta loppuvuodesta mahdollisuuden ladata videokuvaa mobiililaitteiden lisäksi myös pöytäkoneen työpöydältä.

San Franciscon pääkonttorissa toki tiedostetaan Twitterin alta-vastaajan asema videotoistossa. Se oli varmasti osasyy kovassa nosteessa olevan Periscopen ostoon.

Periscopen ja Snapchatin suosiota on perusteltu niiden ”aitou-della” verrattuna esimerkiksi Facebookin tai Instagramin laskel-

moituihin päivityksiin. Taustalla on halu tirkistellä hetken aikaa toisen ihmisen yksityiselämää ikään kuin suodattamattomana, autenttisena ja Periscopen tapauksessa jopa reaaliaikaisena esi-tyksenä. Sinänsä tirkistelyhalu ei ole kadonnut mihinkään IRC-gallerian kulta-ajoista. Se on vain muuttanut muotoaan matkan varrella. Facebookin asema markkinaykkösenä on kuitenkin pysynyt sam-ana jo vuodesta 2008 lähtien. Näin siitäkin huolimatta, että Fa-cebook yrittää toistuvasti opettaa käyttäjilleen itsensä häpeä-misen taitoja nostamalla muistutuksina esiin vuosien takaisia bilekuvia ja aamuöiden eksistentialismikriiseissä profiiliin raapu-steltuja mietelauseita.

Näitä Ukko Ylihumalalle osoitettuja uhrilahjojahan ei kuulu pois-taa, vaikka helpotuksen saisi nopeasti parilla napinpainalluksel-la. Tehty mikä tehty, seuraukset on kärsittävä.

Facebookin luonutta Mark Zuckerbergia ei voi syyttää ainakaan mielikuvituksen puutteesta. Zuckerberg uskoo tämänhetki-sen pääasiassa kuvilla ja videoilla tapahtuvan someviestinnän korvautuvan tulevaisuudessa ajatusten ja tuntemusten reaaliai-kaisella välittymisellä, siis eräänlaisella telepatialla.

Kaksikymmentä vuotta sitten tällainen teoria olisi lukeutunut juuri ruutuihin palanneen X-filesin paranormaaleihin ilmiöihin. Nyt teoria kuulostaa pikemmin pelottavalta kuin sekopäisen epäto-dennäköiseltä. Kuinka moni ihmissuhde lopulta kestäisi täysin avoimen ajatustenvaihdon keskustelijoiden, tai tässä tapaukses-sa ajattelijoiden, välillä? On tavallaan lohduttavaa, ettei telepatiaan tarvittavaa teknolo-giaa ole vielä olemassa. Toisaalta telepatiaan perustuva sovellus lopettaisi keskustelun siitä, esiintyvätkö ihmiset aidosti omana itsenään somessa. Iloisten minttuvihersmoothiepäivitysten varjoon liian usein jäävät likaiset hampurilaisateriat pääsisivät ainakin paremmin oikeuksiinsa Zuckerbergin vision toteutuessa.    Tällaiset spekuloinnit ovat aika kaukana siitä somen karvalak-kimallista, jota esimerkiksi IRC-galleria aikanaan edusti. Galle-riasta ei pidä kuitenkaan puhua menneessä aikamuodossa, sillä sivusto pyristelee yhä hengissä muutosten keskellä.Se on varmaan toiminnassa vielä seuraavankin sukupolven so-mesovellusten rinnalla.  Siinä vaiheessa telepatia on todennäköisesti jo vanha ja väsynyt läppä. Paitsi jos sen avulla saa selville, mitä niiden hauskannäkö-isten galtsutyttöjen päässä oikein liikkuu.

Teksti: Esa Kostet

Kolumnen har tidigare publicerats i Turun Ylioppilaslehti 1/2016

TIRKISTELYSTÄ TELEPATIAAN

GÄ

ST

KO

L U M N G Ä

ST

KO

LU

M

N GÄST

8

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Medan Chuck Hagel, USA:s före detta försvarsminister och långvarig republikansk senator från Nebraska, satt mickad i en fåtölj på en tankesmedja i Washington D.C och gav sin för-sta offentliga vy om sina år i administrationen, fem kvarter från Vita huset, klev President Obama upp till talarstolen i en smockfull idrottssal i Omaha, Nebraska, Hagels hemstad.

Hagel talade om hur låst politiken blivit i Washington, inte bara inne i presidentens hov, utan också de viktigaste minis-terierna där det enligt honom finns ”imperier inuti imperi-erna” som fungerar med sin egen logik. Och om hur beslut i kongressen uteblivit, eftersom väljarnas vrede skulle döda karriärer för många som bakom låsta dörrar skulle vara be-redda att kompromissa.

Hagels pessimistiska syn understryker faktumet att den inflammatoriska politiken vuxit och lobbyisternas makt för-stärkts. Men oavsett vem blir vald till nästa president, är det svårt att se hur dessa kommer att minimeras.

Carissa Bunge, från Illinois, en ung lobbyist för en stor ve-tenskaplig förening, tror att folk sätter för mycket vikt på vem som blir vald till president eftersom även presidentens makt är begränsad. Klart är, säger hon, att politiken kommer att ändras, men systemet återstår.

-Folk tänker utifrån sina egna distrikt, ur sin egen stats syn-vinkel, vilket tyvärr leder till att många saker som är viktiga för landet i det stora hela, faller för döva öron, säger hon.

Det hon anser är problematiskt är att folk sätter mer fäste vid presidentvalen än mellanvalen för kongressen, de s.k. midterms, som hålls vartannat år för kongressen.

EFTER OBAMA: ett kakofoniskt kalas och ett presidentval

Kampen om den amerikanska idėn går hård – vad berättar presidentvalet om amerikansk demokrati?

Text: Robert Eklund

Foto

: Don

ald

trum

p: M

icha

el V

adon

/ Flik

r, H

illar

y C

linto

n:

Gag

e Sk

idm

ore/

Flik

r, Be

rnie

San

ders

: Mic

hael

Vad

on/F

likr

9

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Det är kongressen som trots allt har den största makten, även om presidenten har det mäktigaste ämbetet. Att unga inte bryr sig om midterms generellt, leder till att kongressen oftast blir republikanskt dominerad, då de gamla troget går till valloka-lerna, oavsett frustrationsnivån.

Det Ber nie Sanders, demokraternas motvikt till partifavori-ten Hillary Clinton, bland annat understryker i sina argument är att landet behöver en kampanjfinansieringsreform. Det är en av rötterna till mycket som är fel i dagens politik. År 2010 gick högsta domstolsfallet Citizens United mot den federala valkommissionen igenom, vilket betytt att valen blivit mera tävling, och mera pengar rör sig fritt som styr valens utgång. I representanthuset, den lägre kammaren i kongressen, hålls val vart annat år för alla. För en politiker som vill bli återvald, och åstadkomma det hen vill, betyder det att hen måste ha ett ma-skineri på plats för att behålla sin väljarbas. Detta maskineri är sällan ”en mormor med en stor plånbok och ett stort hjärta”.

Vad gäller presidentvalen är priset även högre, eftersom vid valet av en president, så kommer det en hel skara icke-valda politrucker in i administrationen och som i det stora hela är presidentens egna landsstyrka med presidentens, och givetvis egna, öronmärkta intressen. Hur skulle ett Trump president-skap se ut? Hittils har han offentligt armbågat alla som varit av olik åsikt.

I Omaha, närmare 2000 km från Washington, som från Hel-singfors till Budapest, talade Obama inför universitetsstude-rande om hur landet måste bli av med sin polariserade politik för att komma vidare. Folk jublade.

Paradoxen är att alla förstår det, men en stor del av väljarna vill inte ha det just nu. Jeb Bushs börda är dels hans etablis-semangstämpel och dels hans haltande uppträdande, John Ka-sich vill komma överens med alla, Clinton ses som en lömsk kappvändare trots att hon kanske har mest erfarenhet av alla, och Marco Rubio, en kandidat att hålla ögonen på, ses som oerfaren.

- Just nu representerar de moderata status quon som man vill bli av med. Därför har Trump, Cruz och Sanders blivit de stora namnen i galluparna, säger Connor Myers, en ameri-kansk magistersstuderande från Oregon.

Myers, som lyckats få ett bra stipendium till landets topp-skola Johns Hopkins, har en karriär som väntar i utrikesmi-nisteriet den dagen han blir klar. Så funkar stipendiet. Men i nuläget verkar den politik som därifrån i framtiden ska föras, som ett frågetecken i fall de politiska anti-etablissemanget slår rot på Pennsylvania Avenue, addressen för Vita huset och ut-rikesministeriet.

- Det folk kommer att märka är att dessa extrema kan-didater inte är regnmakare. De kommer att göra läget värre, och då kommer folk att hoppas att ”etablissemanget”, med alla sina brister, skulle vara tillbaka.

För studerande handlar detta val också om utbildning. För tillfället bygger det amerikanska utbildningssystemet på No Child Left Behind Act. Detta betyder att testning av standar-den på studeranden är centraliserad och för att skolor ska få finansiering måste de uppnå vissa kriterier, annars får de inte finansiering. Detta leder till att vissa aktiviteter som skolor

bygger sitt namn på, som sport, inte får den tyngd som be-hövs och då faller dessa program ur skolornas agenda. En bi-produkt är att sämre elever skickas till samma skolor, vilket leder till en klyfta, som ofta betyder att vita och mörka hamnar i större grad i olika skolor, och att offentliga skolinrättningar, med utebliven finansiering, inte når samma mål. Därför anser många att staterna själva borde ansvara hur de fördelar pengar på sin utbildning. Detta är åter en diskussion som polariserar och får folk att mista förtroendet på politiker, då utbildning är det första steget att nå den amerikanska drömmen.

Dagen innan Obamas färd till Nebraska, den stat som har minst arbetslösa för tillfället, stod han vid talarstolen på Capi-tol Hill och levererade det årliga talet till nationen, State of the Union, där presidenten framför sin administrations viktigaste initiativ för det kommande året. Årets tal var Obamas sista.

I salen där han stod hade han framför sig den mest ineffek-tiva kongressen som USA sett på decennier, en skara på 500 lagstiftare, representanter för hela landet. Bakom sig hade han sin pointman, vice president Joe Biden och representanthusets nya talman, samt före detta rival i presidentvalet fyra år sen, Paul Ryan. Ryan hade blivit vald till representanthusets tal-man efter att den föregående talmannen, John Boehner avgått i höstas. I praktiken blev han avsatt av stans nya sheriffer – den högljudda stammen inom partiet som med väljarnas stöd, gi-vits nya säten i landets mest ikoniska byggnadskomplex.

Tea Party –rörelsens största talesman i presidentvalet är Ted Cruz, en kubansk-amerikansk senator, som blivit en av de kändaste namnen i Capitol Hill, kanske dels för att många ogil-lar honom: bland amerikanska politiker i D.C. är han bland de sista i rang vad gäller samarbete med det andra partiet, som är vitalt för att få lagar igenom. Han är en ideologisk konservativ vad gäller bl.a. ekonomi, religion, äktenskap, abort, vapenrätt och immigration. En stor del av amerikaner i dag är mittenväl-jare, rätt socialliberala, men främst ensaksväljare.

I framtiden kommer USA:s demografi, att se mycket an-norlunda ut än i dag; folk med latinamerikanska och asiatiska rötter kommer att utgöra majoriteten av Amerika om 20 år. Det republikanska partieliten visste, efter två förluster mot Obama, var att de måste finna en väg att nå dessa blivande ma-joritetsröster för att vinna. Kolla på debattklimatet och du ser att så inte är fallet. Den olovliga immigrationen genom Mexico har vuxit, men svaret är knappast att deportera 11 miljoner människor, och verbala attacker mot muslimer, kineser, etc gör det knappast mer troligt för dem att rösta på republika-nerna, oavsett sakskillnader. Efter all den hetska retorik som detta val hittils varit, kommer det att vara ytterst intressant att se hur någon av dessa kandidater som paradoxalt nog också talar om att ”återförena landet” kommer att lyckas i det. USA:s politiska revolution verkar få vänta i alla fall fyra år till. Valtal är valtal.

När du läser detta har ”Super Tuesday”, första tisdagen i mars, ägt rum, det vill säga dagen då över tio delstater från Alabama till Alaska, från Virginia till Wyoming väljer sin kan-didat. I praktiken borde valet då vara över för partiernas kan-didatnominering, i verkligheten så sker det först formellt på partikongresserna i juni/juli. Och under tiden kan vi undra, vart Obamas liturgi om hopp och förändring försvann.

EFTER OBAMA: ett kakofoniskt kalas och ett presidentval

10

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Text: Fanny Malmberg Bild: Malware museum

AN

AL

YS

A

NALYS AN

ALY

S

CYBER-ATTACKEN KÄNNER

INGA GRÄNSER

Den 23 december 2015 blev det mörkt i Ukraina. En stor region i landet drabbades av ett elavbrott som varade i sex timmar och lämnade 80 000 personer utan el. Avbrottet orsakades av ett cyberinbrott i elanläggningars styrningssystem, som möjliggjorde ett virusprogram att störa eltillförseln. Det är den första cyberattacken som på nationell nivå drabbar infrastrukturen, i värsta fall är det inte det sista.

11

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

inland är en mjuk måltavla. Så säger Erkka Koivunen som är cybersäkerhetsrådgivare på företaget F-Secure i Yles morgon TV den 16 februari 2016. ”I Finland är vi otroligt beroende av olika databaser och en större cyberattack skulle därför drabba oss hårt.” Koivunen drar en parallell till elavbrottet i Ukraina - i och med en så omfattande cyberattack, som påverkade den fysiska verkligheten, har nationell säkerhet fått nya dimensio-ner. Under den senaste tiden har detta blivit tydligare.

Den 10 februari tog kommunikationsminister Anne Berner emot en utredning gjord av arbetsgruppen för en nationell informationssäkerhetsstrategi. Visionen i strategin är att göra Finland världsetta på tillförlitlighet i digital affärsverksam-het. Några dagar senare publicerade inrikesministeriet (16.2.2016) en kartläggning över de största riskerna mot den nationella säkerheten. Riskbedömningen om-fattar tjugoen händelsescenarier som är möjliga i Finland. Av dem bedöms sex stycken vara sådana som påverkar hela samhället. Konsekvenserna av en sådan händelse är så omfattande att de kan störa samhällets vitala funktioner eller den kritiska infrastrukturen. Som exempel på sådana risker nämns allvarliga stör-ningar i energitillförseln samt risker i cyberomgivningen, det vill säga datanätet.

Jarno Limnéll, professor i cybersäkerhet vid Aalto-universitetet, arrangerar en föreläsningsserie vid Aalto om cybersäkerhet. Föreläsningarna, som pågår under våren, är öppna för alla som vill lära sig mer om ämnet.

–När vi talar om cybersäkerhet brukar folk ha två utgångspunkter: för det första att det är en väldigt teknologisk sak, och dessa kan skötas genom bra eller dålig teknologi, för det andra finns det en viss negativitet förknippad med hur man talar om cybersäkerhet. Man talar ofta om cybersäkerhet enbart som olika skrämmande hot. Det skulle vara viktgigt att också minns att säkerhet är en positiv sak, en möjlighet, säger Limnéll.

På många sätt har nätuppkoppling underlättat det vardagliga livet, men sam-tidigt verkar vi vara rätt omedvetna om hur omfattande dels nätuppkoppling idag är och dels om hur mycket information vi alldeles frivilligt delar. Många tjänster är gratis, men vi betalar för dem med information om oss själva. Limnéll ser cybersäkerhet som en integrerad del av våra vardagliga liv, och likaså som en integrerad del av utrikes- och säkerhetspolitiken.–Vi måste vara medvetna om att den digitala världen; datorer, datasystem, nätverk, mjukvara - de har sakta men säkert trängt in i princip alla delar av vårt samhälle, i handeln, i folks vardag. Då känns det helt naturligt att även den digitala världens säkerhet måste vara en integrerad del av alla finländares säker-het. Jag tror att saker som är förknippade med privatlivet kommer att lyftas fram betydligt mer under de kommande åren i den samhälleliga debatten. Och jag tror att folk också mer börjar fundera på de här sakerna, säger Limnéll.

F

12

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Limnéll är övertygad om att cybersäkerhetens betydelse kommer att växa i framtiden eftersom digitaliseringen och teknologise-ringen tränger in allt djupare i våra samhällsstrukturer. Säker-hetssystemen utvecklas inte av samma producenter som skapar produkterna vi använder, och därför kan de vara bristfälliga eller obefintliga.

–Teknologins utveckling är extremt snabb just nu, på olika ve-tenskapsområden, snabbare än någonsin i människans historia. Nya innovationer föds hela tiden. Det kan vara frågan om gardi-ner, kylskåp, smartnappar för babyn, eller vad som helst. Tyvärr hamnar säkerheten i efterkälken, därför kan vilka som helst nya innovationer utgöra hot. Till exempel använder allt fler finländare hälsoarmband, som samlar in otroliga mängder information; var och hur mycket du rör dig, hur mycket du sover. Vissa mäter till och med sinnestillstånd och sexuell aktivitet. Tänker vi som kon-sumenter på vart all den här informationer till slut hamnar? Vem använder den? Och om jag inte längre vill använda mitt hälso-armband, får jag då min egen information tillbaka?

På makronivå ser Limnéll att vi måste skydda Finlands säkerhet lika mycket i cyberrymden som vigör till lands, havs och i luften. Den digitala världen gör det möjligt att påverka information på helt nya sätt. Informationen är en allt mer betydande strategisk konkurrensfördel för dagens samhällen och företag. Om finska företag eller staten förlorar väsentlig information, vilka konse-kvenser får det för hela samhället?

–Som allvarligare hotbilder talar vi nog allt oftare, tyvärr, om den så kallade kinetiska cybern, alltså hur man genom aktivitet i den digitala världen, i värsta fall, kan skapa effekter i den fysiska världen. Sådana effekter som till och med kan orsaka människors död. Om man tar elavbrottet i Ukraina under julen som exempel. Där var ett virus som hittats i tre elanläggningars styrningssys-tem, en delorsak till elavbrottet. Alltså i praktiken kunde man genom viruset framkalla ett elavbrott i den fysiska världen.

13

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

ANONYM I DET EVIGA INFORMATIONSFLÖDET

Jag vet inte vad Rasmus Eskola på riktigt vet, men han har lovat att förklara vad hacking riktigt handlar om. Han märker min iver och är snabb med att poängtera att begreppet är gammalt och egentligen rätt odramatiskt - beroende på användning.

Det är lite svårt med ordet hacking. Förr betydde det bara någon som är bra på dataprogrammering. Idag kan det också handla om att bryta datasäkerhet, så det finns alltså två användningar av ordet, spe-cificerar Eskola.

Dessutom ska man skilja mellan de som bryter datasäkerheten för att förbättra den, så som företag som sysslar med virusskydd, och de som tränger sig in i datasystem för att läcka ut information eller över-ta datasystemet, alltså kriminell verksamhet. Eskola berättar att de som är på den lagliga sidan kallas för white hats medan de kriminella kallas black hats.

Men företag som sysslar med virusskydd, t.ex. F-Secure, rör sig egentligen i gränslandet mellan lagligt och olagligt. De testar data-säkerhet dels genom att bryta sig in i andras system, och dels genom att köra virusprogram på sina egna datasystem och skriva virusskydd utgående från det.

Under min research har jag insett att alla smartenheter (aktivi-tetsmätare, smarta klockor, telefoner, bilar med nät) kan hackas, så länge de på något sätt är uppkopplade. Också vetskapen om att dessa apparater samlar in otroligt mycket information utan att vi riktigt vet vart infon i slutändan hamnar känns väldigt oroande.

På telefonen är det i regel bättre eftersom programmen frågar om de får använda t.ex. platsinfo. På en dator däremot finns all info tillgäng-lig, och även om det frågas om lov brukar man inte läsa igenom texten utan bara godkänner, kommenterar Eskola.

Eskola påminner om att smartenheter i princip också är datorer och de kan också köra virusprogram.

STUDENTBLADET TRÄFFAR RASMUS ESKOLA SOM FÖR FJÄRDE ÅRET STUDERAR DATATEKNIK VID AALTO-UNIVERSITETETS HÖGSKOLA FÖR TEKNIKVETENSKAPER. VI HAR STÄMT TRÄFF I OTNÄS, SOM KÄNNS LIKA STORT OCH FRÄMMANDE OCH INVECKLAT ATT HITTA FRAM I SOM I CYBERRYMDEN. FÅR KÄNSLAN AV ATT DE SOM VET, DE VET.

Text & Foto: Fanny Malmberg

14

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Det finns appar som vill ha rätt mycket information trots att det är irrelevant för själva appens funktion. Till exempel finns det en ficklampsapp som vill komma åt platsinformation och foton. Det här är nog jätteskumt och det lönar sig att undvika sådana appar.

Men vad händer om någon hackar min telefon? En black hat kan köra ett program på din smarttelefon som samlar upp all info och skickar det vidare till en egen server. Sedan kan hackern sälja informationen vidare. Det är någon som gynnas av att samla infon, antingen genom att sälja vidare, eller gör det bara för att [hen] kan, menar Eskola.

DET GÅR ATT VARA ANONYM

Det verkar nästan omöjligt att hindra spridning av ens egen information, men det finns ändå sätt att hållas anonym på nätet.

Tor är ett nätverk av datorer som upprätthålls av frivilliga personer och organisationer. Datorerna i tor-nätverket kallas för tor-noder, som krypetrar och skickar vidare all internet trafik om du är ansluten. Den sista noden i nätverket, exit-noden, skickar sedan ut dig i det vanliga internet, men du hålls anonym, förklarar Eskola.

Tor erbjuder i princip liknande tjänst som en proxy server, men möjliggör dessutom anonym användning av Internet. Medan de enskilda datorerna, tor noderna, nog har egna ip-adresser är informationen (internettrafiken) krypterad, vil-ket innebär att den hålls hemlig.

Tor är helt vanligt, det är bara att ladda ner programmet och trycka på start.

Eskola förkalarar att det som noderna gör är att de kastar ut en lite var som helst på internet, man kan t.ex. hamna på spanska Google.

Det största misstaget man kan göra är att logga in på Face-book via tor, för då kan man på andra sidan (vanliga internet) se vem du är genom din profil.

Tor är idealt för en black hat hacker som vill hållas anonym. Rent konkret går hacking ut på att hitta ett fel (bug) i ett da-tasystem och använda det som inkörsport. Om en hacker kommer in i ett datasystem kan hen köra en egen kod, och skapa en så kallad back door, en port genom vilken tillgäng-ligheten till datasystemet upprätthålls. Det ligger dock ett väldigt omfattande arbete bakom en hacking-kupp. Tänker man på stora hacking skandaler som drabbar t.ex. företag, krävs det mängder av research och bakgrundsinfo för att till slut hitta den svaga punkten som möjliggör att komma in i datasystemet.

Liksom allt annat på nätet är också hacking på sätt och vis socialt; hackers hjälper andra hackers.

Det finns sidor på nätet som har listat alla möjliga fel i olika datasystem som kan utnyttjas, berättar Eskola, och nämner att surfa med en gammal webbläsare till en skum sida kan leda till virus.

Windows XP är ett exempel. Från och med april 2014 har Microsoft slutat med support för XP, vilket betyder att möj-liga fel inte korrigeras genom uppdateringar och istället är en risk för användaren.

De som upprätthåller tor är dock inte ute efter att under-stöda eller möjliggöra kriminell verksamhet. Tor skapades för att på ett tryggt sätt möjliggöra bl.a. whistle blowing - att avslöja företag eller chefer som på ett sätt eller annat gör fel, eller ett informationsutbyte i länder med censur. Allt hand-lar i grunden om yttrandefrihet och Eskola räknar upp skolor, universitet och bibliotek som exempel på organisationer som upprätthåller tornätverket.

ORKA BRY DIG, SKAFFA VIRUSSKYDD

Virus kan fungera på olika sätt: dels kan det stjäla informa-tion, dels kan ett virus kryptera en hel dators innehåll och hackern kan kräva pengar för att dekryptera det (om man kan lita på det). Ett virus kan också stjäla bankkoder, så kall-lade keyloggers. Ett sätt att undvika ett informationsläckage är att kryptera känslig information på sin dator. Kryptering innebär att man använder algoritmer för att göra innehållet oläsligt och oförståeligt och det krävs en nyckel (kod) för att lösa upp krypteringen, dekryptera.

Den största risken med cybersäkerhet på individnivå är den vanliga attityden att man bara inte orkar bry sig så mycket. Man orkar inte läsa licensavtal, eller kolla vilken information man delar till programmen man använder. Eskola lyfter fram att vi också tenderar vara slarviga med lösenord, exempelvis med att ha samma lösenord till många ställen eller för enkla lösen.

Det verkar som att konsumentupplysningen borde bli bätt-re. Vi kanske nu hör till en generation i ett brytningsskede som håller på att bli mer medvetna om alla risker med cyber-världen, samtidigt som den sprider sig och blir allt mer när-varande i vårt vardagliga liv.

Vi avslutar intervjun. Jag kommenterar undrande att det måste vara en intressant rekryteringsprocess för att komma in på företag som F-Secure som utvecklar virusskydd, efter-som de rätt tydligt behöver folk med hacker-talang. Betyder det då inte att det finns en massa hackers “där ute”?

– Jo antagligen är det så, ler Eskola

15

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

16

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

START OVER?

GAME OVER

G A L L ER

I GA

LLERI GALL

ER

I G

AL -

Grafiker och jounalist Johanna Bruun och fotograf Ida Enegren fattar ingenting om tv-spel. Vi vet inte ens om de kallas så längre. Vi ska göra ett reportage om den nyöppnade arcade-spelhallen "Sugoi" i Malm i Helsingfors. Vi förväntar oss blinkande ljus, massor med färger, folk och action. Vi hittar ett industriom-råde i en nedgången förort. Vi hittar containrar med odentifierbara kasserade föremål och en kal lagerrlo-kal i ett skjul mitt i ingenstans. Vi hittar en blek och gänglig man som sitter vid ett platsbord och sorterar reservdelar i minigrippåsar. Mannen, 30-årga Markus Autio har sagt upp sig från sitt jobb för att ge dröm-men om en egen spelhall en chans.

Foto

: Ida

Ene

gren

Tex

t: Jo

hann

a Br

uun

18

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

19

20

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

21

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

22

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Text: Emma Strömberg Foto: Amanda Grönroos

ENLIGT EN STUDIE VID OXFORDS UNIVERSITET KAN 47 PROCENT AV JOBBEN I USA VARA ERSATTA AV ROBOTAR OCH DATORER INOM 20 ÅR. I FINLAND HAR NÄRINGSLIVETS FORSKNINGSINSTITUT ETLA LAGT FRAM PROGNOSEN ATT VART TREDJE JOBB KAN FÖRSVINNA I FINLAND UNDER DE NÄRMASTE TJUGO ÅREN.

23

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Foto

: Nas

a ar

chiv

e

24

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Inom tillverkningsindustrin har den här utvecklingen redan gått långt, t.ex. den finländska skogsindustrin hör till den mest automatiserade i världen. Den senaste utvecklingen är att maskiner och datorer börjar ersätta människor också inom servicebranschen. Resebyråernas tjänster och banktjänster har redan flyttats nästan helt till nätet, och nu börjar den här utvecklingen komma in på helt nya samhällsområden. Auto-matkassor finns redan i många butiker och det talas på fullt allvar om förarlösa bildar, bussar och långtradare.Nationalekonomen Christer Lindholm ser med oro på den här utveck-lingen.

– Hittills har det alltid funnits någon expanderande sektor som kun-nat snappa upp arbetskraft från sektorer som krymper. När jordbruket automatiserades kunde folk flytta över till industrin. När industrin automatiserades mer och mer samlade den växande servicebranschen upp folk. Men nu när maskiner börjar ersätta människor också i servi-cebranschen kan det resultera i en mycket stor permanent ökning av arbetslösheten.

Lindholm ser inte att automatiseringen skulle ha någon potential att skapa arbete i stor skala, eftersom de enda nya jobb som den här utvecklingen möjligen medför är vissa avancerade expertjobb. Inte hel-ler tillverkningen av robotar kommer att förse folk med jobb eftersom robotarna kommer att tillverkas av andra robotar.

Enligt Lindholm kan man ändå ta forskningens tidsram på tjugo år, med en nypa salt.

–Framtidsprognoser i fråga om automatisering brukar utgå från tek-nologins utveckling; hur snabbt teknologin utvecklas till den nivån att den rent praktiskt kunde ersätta mänskligt arbete. Men hur snabbt detta verkligen sker beror också på hur mottagliga folk är för att till exempel börja använda automatkassor eller ha en robot som betjänar dem vid bardiskenForskningarna utgår ofta från att ny teknologi alltid kommer att ersätta gammal teknologi, men så behöver det inte vara, eftersom vi har en marknadsekonomi och då är det i sista hand konsumenterna som avgör hur snabbt utvecklingen kommer att gå.

Trots detta är automatiseringen en utveckling att räkna med och Lind-holm menar att det kommer att krävas en anpassning till ett samhälle där arbete i större utsträckning blir en bristvara.

Det är en utveckling som politikerna borde ta i beaktande i sysselsätt-ningspolitiken. Lindholm tar upp två centrala punkter. För det första måste socialskyddssystemet ses över. Nu utgår bidragssystemet från att normen är heltidsarbete och stadigvarande anställning, och att man kan få stöd om man tillfälligt faller utanför arbetsmarknaden. Men om vi i framtiden hamnar i en situation där arbete i ännu större utsträck-ning än idag inte räcker åt alla; ska det då fortfarande fungera så att man måste bevisa att man aktivt söker jobb för att vara berättigad till bidrag, och spendera en massa tid på att söka arbete som inte finns? För det andra är Lindholm kritisk till den nuvarande regeringens arbetspo-litik som går ut på att öka den individuella arbetsinsatsen.

–Man ska börja arbeta i tidigare ålder och pensionera sig senare, och däremellan ska vi också jobba längre dagar med färre semesterdagar och vara sjukfrånvarande så lite som möjligt, konstaterar Lindholm.

Han menar att kortare arbetsdagar kommer att bli aktuellt i framtiden, även oberoende den teknologiska utvecklingen.

– Vi har fastnat i en situation med förhållandevis hög arbetslöshet. Det är en allmän trend på de flesta håll i västvärlden, att för varje kon-junkturcykel stannar arbetslösheten på en lite högre nivå.

Sambandet mellan tillväxt och sysselsättning har också blivit sva-

”INTE HELLER

TILLVERKNINGEN AV

ROBOTAR KOMMER

ATT FÖRSE FOLK

MED JOBB EFTERSOM

ROBOTARNA KOMMER

ATT TILLVERKAS AV

ANDRA ROBOTAR.”

Nationalekonomen Christer Lindholm säger att teknologins implementerande beror på hur mottagliga folk är för förändring.

25

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

gare. Det innebär att det inte nödvändigtvis skapas så många nya jobb när ekonomin börjar växa igen. I USA har man en tid talat om “jobbless growth”, tillväxt utan jobb.

– Många faktorer samverkar: automatisering är förstås en, men också att företagen idag försöker uppnå så hög effektivitet som möjligt genom att minimera sin arbetskraft.

Värdigt liv - också utan arbete

Mari Lindman har doktorerat i filosofi med en avhandling om arbe-te vid Åbo Akademi. Hon lyfter fram att automatiseringen utmanar hela vår syn på arbete och dess plats i samhället. Utgångspunkten idag är att alla måste ha jobb, men om det blir så, att en mycket stor del av befolkningen i framtiden saknar ett lönearbete, måste samhället enligt henne omstruktureras. Bara faktumet att köpkraf-ten minskar drastiskt om allt fler är utan jobb, har stora följder för hela ekonomin.

– Det här är en praktisk fråga om hur vi ska organisera samhället. Men vi behöver också föra en diskussion om arbetets plats i våra liv. Våra liv är väldigt långt centrerade kring att varje dag gå till ett arbete. Därför skulle det vara viktigt att tala om hur man kan skapa meningsfull sysselsättning också utanför ramen för lönearbete. Som det är nu lamslår arbetslöshet människor. Eftersom arbete har en så central roll i hur vi organiserar våra liv kan det, i alla fall i början, bli svårt för folk att hitta alternativa sätt att organisera sin vardag, då lönearbete plockas bort ur ekvationen, säger Lindman.

Lindman tycker att det är svårt att fundera på vad det innebär att sysselsätta sig och hitta på saker att göra utanför den politiska diskussionen, där allt kretsar kring lönearbete.

– Den enda gången jag har hört en sådan diskussion är i samband med diskussioner om hur asylsökande ska kunna ha något vettigt att göra i väntan på asylbesluten.

Lindman betonar att, om prognoserna för hur maskiner kommer

att erätta den människliga arbetskraften ens delvis stämmer, så måste man ta itu med den existentiella frågan om arbetets plats i våra liv.

– Vi måste utmana tanken om att ett värdigt liv är ett liv där man arbetar och komma bort från uppfattningen om att folks identitet är starkt förknippat med deras arbete (eller avsaknad av dito). Den här mera existentiella dimensionen borde tas i beaktande parallellt med den praktiska frågan om hur man ska försörja sig.

Frågan om försörjning har en given plats i diskussionen om auto-matiseringens följder. Hur ska folk försörja sig om lönearbete inte kan garanteras alla, eller ens de flesta? Basinkomst -att alla skulle få en viss summa i månaden utan motprestation, är nu på tapeten. Ett experiment med basinkomst på några orter i Finland är en av regeringens spetsprojekt. En aspekt som har lyfts fram i diskussio-nen om basinkomst är just frågan om att ervjuda en grundtrygghet då arbetsplatserna minskar.

Men om man talar om en statligt garanterad grundtrygghet måste man också tala om hur staten ska betala för detta och då kommer frågor om beskattning in. När företag ersätter människor med maskiner flyttas pengar från löner till vinster för företaget. Kapitalinkomster beskattas i genomsnitt lägre än löner.

- Att kapitalinkomsternas andel av den totala nationalinkomsten ökar och löneinkomsterna minskar i motsvarande grad är en trend som har pågått redan en längre tid i Finland och många andra håll i världen. Automatiseringen kommer helt klart att förstärka den trenden, säger Christer Lindholm.

På 30-50-talet fanns det en framtidstro på att teknologins utveckling skulle frigöra så mycket tid att vi skulle kunna arbeta kortare dagar. Men så gick det inte och en hake är att folk måste klara av sin försörjning på ett eller annat sätt. Automatiseringen i sig ökar inte folks försörjningsmöjligheter (tvärtom) och frågan blir igen: hur ska samhället, och penningflödet, struktureras så att försörjning till alla kan garanteras trots färre jobb?

Filosofen Mari Lindman vill att vi diskuterar arbetets plats i våra liv.

26

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

FO

RS

KNING& A

RB

ET

E &

FO R S K N I N

G≠

2016

1948

Text: Daniel Nyman

27

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Det här är en text om mitt slutarbete, om skogsbruk. Om

hur skogsbruket i Finland i mitten av 1900-talet inte såg ut

som idag, om vad de ville förbjuda med blädningsappellen

år 1948 och om vad som återigen tilläts år 2014.

Mitt slutarbete grundar sig på en teorigranskning och

mätningar av två demonstrationsytor som jag skapat

på naturresurscentralens forskningsområde i Bromarv i

Raseborg. På ytorna har jag undersökt drivningens effekter

på beståndet.

År 1948 gav en grupp skogsfackmän ett utlåtande. De

gjorde en appell med budskapet att de finländska skogs-

ägarna sköter sina skogar fel. De ansåg att den sorts

skogsbruk där värdefulla stammar av stockdimension

plockas ut ur skogen med jämna eller ojämna mellanrum

och där virkeslagret i skogen byggs upp av naturligt upp-

komna plantor som får växa under en skärm av stammar i

olika åldrar, var fel. Felet var att om endast de bästa och

mest värdefulla stammarna plockas ut, så blir skogens

virkesreserv av sämre och sämre kvalitet och skogen blir

genetiskt svagare. Den form av skogsbruk kallas bl.a.

för dimensionsblädning, vilken endast är en av många

blädningsformer. På 50-talet förbjöds i praktiken all form

av blädning, även de former som tar hänsyn till skogens

välmående och en ny era av kalhyggen, planteringar och

maskinell skogsskötsel började.

Orsaken till att skogarnas goda virkesreserv blädades så

flitigt var inte böndernas och skogsfackmännens vilja att

förstöra de finska skogarna utan mera Finlands växande

industris krav på råvara och det faktum att vi hade enorma

krigsskadestånd. Även den ekonomiska krisen på 1930-ta-

let förklarar behovet att ta ut mycket virke ur skogarna.

Därför återfinns en liknande trend i till exempel Sverige

och Norge. Vad innebar då blädningsappellen för de Fin-

ska skogarna? Fram till år 2014 hade det avverkats mer än

dubbelt den mängd virke som fanns i skogen år 1951, och

trots det fanns det 50 procent mera virke kvar i skogen

år 2014 än vid utgångsläget. Det här beror dels på att det

dikats runt fem miljoner hektar torvmarker i Finland sedan

50-talet men även på att det skogsbruk vi har bedrivit

med kalhyggen, plantering och skötselåtgärder är väldigt

produktivt, beräknat i virkeskubik.

Men vem är det som tjänar på det hela?

I beräkningar som gjorts så har det visats att det skogs-

bruk som för hundra år sedan hette blädningskogsbruk

och idag heter kalhyggesfritt eller olikåldrat skogsbruk

själva verket kan vara mer ekonomiskt lönsamt på rätta

platser. Så hur går det ihop? Vi får mera virke kubikmäs-

sigt med den ena skötselåtgärden men mer ekonomisk

lönsamhet med den andra? Det hela handlar om priser

och bundet kapital. Industrin har traditionellt behövt mas-

saved för att försörja sina pappersfabriker, skogsägaren

säljer då virke som inte vuxit till värdefull stockdimension

för en billigare peng till industrin, med löfte från skogsex-

perterna att det virke som når stockdimension är av bra

kvalitet och skogen mår bra. I det kalhyggesfria skogsbru-

ket är andelen stock som avverkas större och skogägaren

får i princip en större medelstam och bättre pris per stam,

och dessutom är investeringskostnaderna låga och hen

binder inte heller kapital i skogen för så lång tid, på så vis

kan en höja räntekravet på ens avkastning.

Men trots att en stor del av skogsägarna år 2011 i en

nationell undersökning ansåg att de skulle övergå till

kalhyggesfritt skogsbruk om lagen ändrades så har det

inte ännu blivit så. I samma undersökning ansåg över 60

procent av skogbrukare att de väljer åtgärder enligt vad

en skogsfackman föreslår. Och min uppfattning är att i

dagens läge är det inte många som föreslår kalhyggesfritt

skogsbruk. För att ge ett sådant förslag behövs kunnande

och tillit. Och hur får vi kunnande om vi inte prövar oss

fram? De finska skogarna växer så det knakar och situatio-

nen är inte som år 1948, våga pröva, det finns en möjlighet

att det blir väldigt bra!

28

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Jag är gästforskare vid University of Sydney från februari till maj – det är därför jag sitter här med min flat white och inte i Umeå, där jag annars bor och verkar. Jobbet som doktorand i litteraturvetenskap och genusvetenskap vid Umeå Universitet är stressigt på många sätt. Jag känner mig ofta korkad och inkompetent, som att någon snart kommer att peka på mig och säga ”Hon är en idiot! Varför har vi inte märkt det innan! Släng ut henne ur akademin fort som fan!”. Jag känner också ständigt att jag borde läsa mera och tänka bättre. I stället för att kolla på dumma serier på Netflix borde jag läsa Marx. I stället för att umgås med vänner borde jag läsa Freud. Eller Hegel. Eller Kant. Och så vidare. Den känslan av otillräcklighet lämnar en aldrig. Å andra sidan: jag sitter i solen på ett café i Sydney och mitt pro-gram i dag är att läsa en bra bok skriven av en smart människa. Så det väger ju upp nackdelarna.

Min plan var inte att bli akademiker. Men jag var liksom inte särskilt bra på nåt annat heller. Och jag älskade böcker, att läsa dem, att hålla dem, att gå i bibliotekens korridorer och snusa på dem.

Jag började studera litteraturvetenskap vid Åbo Akademi 2005 efter att ha jobbat ett år med skolpolitik. Under mina studier var jag utomlands i två omgångar, först sju månader i Sydafrika, där jag läste litteraturvetenskap, sedan ett år i Nederländerna, där jag läste genusvetenskap. Sedan fick jag ett vikariat på Åbo Un-derrättelser och jobbade där av och an under studietiden, ofta nästan ett halvår i taget. Min examen drog ut på tiden, jag blev

Text: Jenny Wikström

Rap

port

frå

n ar

bets

livet

2/2

016

NÄR JAG SKRIVER DET HÄR SITTER

JAG PÅ ETT CAFÉ I SYDNEY. UNDER

MINA TRE DAGAR HÄR HAR JAG

LÄRT MIG ATT OM JAG VILL HA DEN

SORTENS KAFFE SOM JAG TYCKER

OM SKA JAG BESTÄLLA EN FLAT

WHITE. JAG HAR OCKSÅ LÄRT MIG

ATT DET ÄR EXTREMT SVÅRT ATT

KLÄ SIG SÅ ATT EN SER UT SOM

EN HÅRT ARBETANDE AKADEMI-

KER NÄR DET ÄR OTROLIGT VARMT.

HUR EN ÄN GÖR ÄR EN TÄCKT AV

EN TUNN, FÖRNEDRANDE HINNA

AV OPROFESSIONELL, ICKE-AKADE-

MISK SVETT.

(I SYDNEY)

Forskare

29

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

inte klar med min gradu förrän 2013. Men det var absolut värt det att jobba så mycket – innan examen hann jag dessutom med ett år som kulturproducent på Finlands kulturinstitut i Oslo. Att jobba är ju faktiskt roligt.Dock inte lika kul som att studera; jag sökte nästan genast in till en forskarutbildning. I ett år efter examen jobbade jag som litteratur- och teaterrecensent på ÅU samtidigt som jag gjorde tre-fyra pass i veckan på radionyheterna i Helsingfors för att få pengarna att räcka till. Det var bara ett infall som gjorde att jag sökte en doktorandtjänst vid Umeå Universitet – den dök upp i mitt flöde på sociala medier och jag tänkte att "what the hell, en kan väl alltid söka."

Intervjun till doktorandtjänsten var en blodig pina. Svenska doktorander är i de flesta fall anställda av universiteten, det vill säga staten. Det betyder att de utlysta tjänsterna ofta har massor av sökande som ska mätas mot varandra, precis som vilken annan anställningsprocess som helst. Jag blev följaktligen kallad till intervju.

Eftersom jag inte hade råd att åka till Umeå bara för en timmes-lång intervju skedde den via Skype. Gissa om Skype fungerade. Helt rätt: absolut inte. Jag kunde se mina intervjuare men de kunde inte se mig. De såg bara en utomordentligt fånig pro-filbild där jag, om jag minns rätt, är mitt i uppåtfyllan på Flow Festival 2009. Jättelyckat. Med på intervjun satt en doktorand, något år äldre än mig. Han var en riktig jävel. Han grillade mig med ohyggligt svåra, rentav sadistiska frågor om litteratur och

filosofi. Gissa om jag kunde svara på dem. Icke sa Nicke. Jag vek ner datorskärmen efter intervjun med känslan att ha fram-stått som en sann idiot, en kretin, en dilettant.

Chockbeskedet: jag fick jobbet! Hux flux sade jag upp mig och flyttade jag till Umeå – en stad jag aldrig ens besökt – och började skriva avhandling med sikte på akademiskt lyxliv och evig berömmelse.

Eller så inte. En blir inte rik på att forska, så mycket är säkert. Däremot blir en osäker och drabbas av tvivel. Två år in i proces-sen vet jag fortfarande inte vad jag skriver avhandling om. När folk frågar mig blir jag pinsam och bortgjord. I stället för att svara med en lite halvsann, på förhand formulerad mening (”Jag undersöker relationen mellan X och Y i författarna A, B och C:s litteratur”) svarar jag ärligt (”Nej! Inte den frågan! Jag fattar inte ett skit av vad jag håller på med! Jag är en idiot!”). Den som ställt frågan en gång frågar inte igen, det kan jag lova.

Men visst är det samtidigt otroligt stimulerande och roligt att doktorera: jag får tänka, skriva och läsa varje dag. Och jag får lön för det- Det är nästan för bra för att vara sant. Glädjen jag känner inför det privilegiet kompenserar för att jag så ofta känner mig som en intellektuell klåpare med oprofessionella svettfläckar.

Text: Tom Saxman

-DEN

 ÅTT

ON

DE

KON

STF

OR

MEN

“Syn

es E

lisch

ka m

ed O

culu

s D

K2 (ö

gone

n sä

ljs s

kilt)

31

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Virtuell verklighet, “Virtual Reality” på engelska och som förkortat kallas “VR”, är som namnet säger en virtuellt ska-pad värld som användaren blir en del av. Världen kan vara datoranimerad eller skapad utav riktiga fotografier eller film. VR, som idag är mest känd för sin koppling till film- och tv-spelindustrin, används mycket även av människor inom forskning, medicin, design och utbildning. Förutom möjligheten att skapa fantasivärldar för underhållning, har man även skapat verklighetstrogna flygsimulationer för pi-loter, 3D-modeller av människoorgan och guidade turer på riktiga muséer som vem som helst kan komma åt online. 360-graders VR anses nuförtiden vara en ny konstform och ett nytt konstmedium - ett som knappt tagit sig ur vaggan.

Virtuell verklighet har redan funnits i årtionden, men ak-tualiteten ligger i VR-glasögonens kommersiella lansering. Av dessa är Oculus Rift kanske de kändaste och hittills mest framgångsrika VR-glasögonen, som nu i mars kommer att kunna ses på butikshyllorna. Oculus anspråkslösa början, från skaparen Palmer Luckeys föräldrars garage, via crowd-funding-sidan Kickstarter, till att Facebook köpte bolaget för 2,5 miljarder dollar, fungerar som ett bevis på det stora intresset för glasögonen och gigantbolagens tro på dem som produkt.

Oculus och liknande glasögon fungerar alla på liknande sätt: glasögonen kopplas till ett 3D animerat utrymme, till exempel en spelvärld; eller en bild- eller filmglob som ska-pats med ett 360-graders kamerasystem. Oculus utnyttjar ögonens avstånd från varandra med att projicera två olika bilder på skärmar för varsitt öga. Detta skapar en illusion av djup i bilden, som kallas för stereoskopi och som redan länge utnyttjats i många former av underhållning (till exem-pel 3D-glasögon).

Skärmarna spelar upp ett större antal bilder med en hö-gre hastighet än vad vanliga filmer gör, som i kombination med en bredare bild och de två plastlinser man ser genom, gör att skärmarna inte mera känns som små skärmar. Ocu-lus har också ett gyroskop som följer glasögonens rörelse i verkligheten. Detta synkroniseras så att skärmarnas bild

Text: Tom Saxman Foto: Otto Metsämäki

32

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

följer glasögonens riktning. Om du tittar uppåt med glasögonen på, följer bilden med dig så att ditt “vir-tuella jag” också ser åt samma riktning. Ser du ner, följer bilden med dig ner. Med kontroll över blickens riktning känns det som om du verkligen befinner dig i den virtuella världen. I kombination med glasögo-nen rekommenderas hörlurar som spelar tredimen-sionellt stereoljud. Voilà! Immersion!

Immersion är ett ord som ofta förknippas med vir-tuell verklighet i spel, eller engagemang i film. Ordet hänvisar till känslan du får då din koppling till me-diet är så starkt att du glömmer att du spelar tv-spel eller ser på film. Virtuella verklighetsglasögon, som begränsar alla dina sinnen, så att du endast ser och hör den vistas i en virtuell värld. Det skapas en mäk-tig känsla, en verklighetsförvirring.

Synes Elischka är doktorand och forskare vid Aalto-universitetes högskola för konst, design och arki-tektur. Han undersöker hur filmer påverkar männis-kohjärnan och jobbar för tillfället på en VR-film för Oculus Rift.

– Den första virtuella verklighet jag skapade var en videoinstallation som utnyttjade ett helt rum. Ocu-lus blev en del av mitt liv för ett år sedan, då filmpro-jektet började.

Ego Cure, filmen i fråga, är en kortfilm vars upp-gift är att undersöka hur mediet kan användas för att skapa berättelser. Filmen, som handlar om samtids-dans, filmas med ett 360 graders kamerasystem och använder sig av olika bildstorlekar och format.

– Jag vill experimentera med hur man kan använda interaktivitet för att skapa berättelser. Hur åskåda-ren kan delta i filmen, på ett sätt som gör att hen inte ska bli för medveten om att hen ser på film. Immer-sionen får inte brytas.

Förutom detta vill Elischka ta reda på vilka olika typers konstnärer som behövs för att skapa en virtu-ell verklighet.

– Jag vill att filmmakare, videokonstnärer, spelde-signers och programmerare kommer samman för att skapa nya världar. Virtuell verklighet är punkten där alla konstformer möts.

Det kanske största problemet med Oculus Rift är dess höga pris på 700 euro. Många vänner av VR an-ser att priset ännu inte är värt det, då mängden spel och filmer som glasögonen fungerar i samarbete

med, ännu är så liten. För de som är ivriga och nyfik-na på VR, som inte vill lägga närapå tusen euro på att testa, har Google kanske svaret: Google Cardboard.

Google Cardboard kostar nio euro och kan ge näs-tan vem som helst möjligheten att pröva på virtuell verklighet. Glasögonen är nämligen endast en kar-tongkonstruktion som man placerar sin smarttele-fon i och håller framför ögonen. Smarttelefonerna, med färdigt inbyggda gyroskop tillåter användaren att se på bl.a. 360 graders Youtube-filmer och prova på andra interaktiva världar, som googles egna Card-board applikation kan erbjuda.

Däremot är cardboards bildkvalitet och reaktions-tid självklart inte lika bra som på Oculus, men kar-tongmojängen fungerar bra för människor som vill bekanta sig med konceptet.

Ett stort problem som Oculus och andra VR-glas-ögon ännu lider av är rörelsesjuka. Snabba huvudrö-relser och bilder som följer efter med några millise-kunders eftersläpning är ännu tillräckligt förvirrande för ögonen för att orsaka känslor av illamående som påminner om åksjuka.

Förutom detta är Elischka också orolig för VR-in-dustrin överlag:

– Det finns en arrogans och inskränkthet mellan VR-bolagen idag som skadar mediet. Alla vill vara de första som revolutionerar konst och underhållning, men teknologin och användandet av VR kunde ut-veckla snabbare om man delade med sig av sina upp-täckter. Inte för att förhindra rivalitet mellan bola-gen, utan för att skapa en enhetlig konstform.

– Blir virtuell verklighet en väldigt nischad grej, som endast tekniknördar bryr sig om eller blir VR-teknik den kommersiella succé som finansiärerna verkar hoppas på? Ifall det blir en succé, kommer den då att bli någonting mer än bara biografers-, spelkonsoltillverkares och tv-försäljares sätt att höja priset på produkten de säljer (se 3D-glasögon)? En av världens första filmteoretiker Ricciotto Canudo kallade filmkonst i början av 1900-talet för “Den Sjunde Konstformen” (där de andra var arkitektur, skulptur, bildkonst, musik, poesi och teater) och virtuell verklighet har definitivt möjlighet att bli den åttonde konstformen.

– Vi behöver samarbete och diversitet i skapandet. Tillsammans kan vi uppnå VRs stora potential!”, sä-ger Elischka.

Finlandssvenska medier har lajvat Sex and the City hela vårvintern och grottat ner sig i relationer. Sam-tidigt har Svenska Yle har utsett psykologen Tony Dunderfelt till sin egen Carrie Bradshaw. I likhet med originalet verkar teorierna som läggs fram inte direkt grunda sig på forskning, utan mer på magkänsla och "I couldn't help but wonder".

Det som den gode Dunderfelt undrar över är "den stora evolution" som ägt rum under de senaste åren, då "kvinnorna" (ja, de är ett kollektiv med gemensam vilja) plötsligt kräver mer av sina män än tidigare, bland annat att han ska kunna prata om känslor. Först krävde de att han skulle vara jämställd och lyssnande, men när mannen anpassade sig till detta krav – gick från grottman till mju-kis – räckte det inte, utan nu vill "kvinnorna" att mannen ska ha en ryggrad och komma med egna åsikter. Det här, menar Dunder-felt, har gjort männen förvirrade och frustrerade.

Enligt Dunderfelts historiesyn levde alltså Mannen och Kvinnan (ja, i denna bild finns bara två kön) relativt okomplicerat – om än ojämställt – tillsammans genom millennierna innan kvinnorna bör-jade ställa krav. Dunderfelt ifrågasätter inte kvinnornas frigörelse i sig, men säger att moderna kvinnor i dag lätt hamnar in i negativa spiraler, där de bara klagar på sina män. Lösningen, menar han, är att kvinnor ska öva sig i positivt tänkande, medan männen i en konfliktsituation – istället för att storma ut eller vika sig för kvinnans åsikter – helt enkelt ska skratta och säga: "ska vi ta en glass?"

Modellen som tutas ut påstår alltså att det här med att bemöta sin partner som individ skulle vara något nytt – trots att litte-raturhistorien är en enda lång existentiell dialog om just de här sakerna. Modellen målar också upp heterosexuella relationer som en maktkamp på lika grunder – där kvinnorna bara råkar vara mer negativt inställda – istället för att ta i beaktande att missnöjet troligen grundar sig på en ojämlik fördelning av allt från hemar-bete och inkomst till ansvar för familjens relationer.

Att som man säga "ska vi ta en glass?", istället för att ta sin part-ners behov och känslor på allvar, är alltså ungefär lika finkäns-ligt som det påstådda Marie Antoinette-citatet: "låt folket äta bakelser".

Till och med när Dunderfelt kommer med helt vettiga råd om att parterna i en relation ska diskutera med varandra är det fort-satt enligt strikt könskodade mönster. Kvinnor framställs som nyckfulla väsen som måste sluta gnälla. Männen är förvirrade tölpar som måste våga ha en åsikt. Ingenstans finns tanke om att de här könsrollerna – förutom att vara förminskande för bägge parter – kanske inte är lösningen, utan snarare roten till många av relationsproblemen.

Det största problemet är ändå inte Dunderfelt i sig, utan det okriti-serade utrymmet han får. Och orsaken till att Yle lyfter fram honom är troligen att kommentarsfältet ropar "hallelujah".

Måhända beror det på en längtan efter trygghet, att folk gladeligen tillskriver en psykologs "fiilis-gissningar" om stereotypa könsroller auktoritet. Att leva i en frustrerande heterorelation känns kanske mindre hopplöst om man kan skylla kommunikationsproblemen på en essentiell skillnad, istället för att öppna upp för den svindlande tanken att vi aldrig kan förstå en annan människa helt och hållet. Och att vi just därför inte har något att vinna på att mystifiera relationer mer än nödvändigt.

Det är lätt att bli frustrerad, kritisk och krävande i nära relationer, oberoende av kön, men lösningen kan inte vara könsstandardisera-de och kränkande skenmanövers. Istället behöver vi bygga upp en trygghet i att vi vill varandra väl, där vi nyfiket kan utforska möjliga lösningar när det uppstår problem.

Inte som kön, utan som människor. Det är det som är en relation.

Text: Ylva Perera

HITTAR PÅ MISOGYNATEORIER OM KVINNORS

KÄNSLOLIV

PUBLIC SERVICEANLITAR MIG SOM RELATIONSEXPERT

Foto

: Jan

ne N

ikka

nen

Mem

e: J

ohan

na B

ruun

34

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Erika Halonen, kreativ ledare, hade jobbat på Boost Turku, ett studerandenät-verk för start ups, i ett par år, då hon 2015 bestämde sig för att säga upp sig och fick möjlighet at arbeta på ett koncept som i maj tar formen av The Shift. The Shift är ett businessevenemang där flera olika branscher och aktörer på olika nivåer möts. Fokus ligger på hur teknologi förändrar hälso-, utbildnings-, och energibranscherna.

Halonen som själv har en mångsidig bakgrund med studier i både cirkuskonst vid Åbo Konstakademi samt marknadsföring och organisation och ledning vid Åbo Akademi, vet att det är i branschöverskridandet som nya idéer föds.

–Jag tog ut min kandidat[-examen] förra året, och har nog inga planer på att fortsätta studera. Skolan är en bra teoretisk grund, men det blev tydligare vad jag har nytta av och vilka egenskaper som behövs då jag började jobba, säger Halonen som upplever att studierna vid ÅA inte kändes så up-to-date i förhål-lande till hur arbetslivet ser ut idag.

Halonen reagerade under studierna på att alla gästföreläsare var från enorma bolag, som t.ex. Unilever, medan de flesta jobb i verkligheten finns i små organisationer med en personalstyrka på kring 10 personer. På The Shift är det meningen att både små och stora aktörer möts och får ett värdefullt utbyte av idéer som kanske kan leda till något stort i framtiden.

Kommer The Shift att bli Åbos version av SLUSH?

–Ja och nej. Ja på det viset att det är för start ups, företag och investerare, så vi har samma målgrupp. Men nej för att vi har ett smalare fokus. Slush har 15 000 deltagare, vi kommer att ha 1500.

branschöverskridande businessfestival

THE SHIFT:Text: Fanny Malmberg Foto: privat´

K U L TU

R K

UL

T

UR KULTU

R K

UL

TU

R

35

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Att hålla evenemanget litet är viktigt för arrangörerna. Att skapa nätverk är mera än ett hastigt utbyte av visitkort. Kontakterna är något som deltagarna ska få med sig i bagaget från evenemanget. Programutbudet är väldigt inriktat på just detta.

–Förutom nyckeltalare, ordnas det paneler, rundabordetdiskussio-ner med max 10 deltagare, och workshops. Det ordnas också "one on one"-diskussionstilfällen och det kommer att vara möjligt att skapa personprofiler på vår hemsida och den vägen hitta intres-santa personer man vill träffa, berättar Halonen.

BUSINESSBRANSCHEN MÅSTE FÖRÄNDRAS MED VÄRLDEN

Namnet The Shift kommer från det engelska ordet "shift" som betyder förändring, vilket också är evenemangets huvudtema. Ha-lonen konstaterar att hela världen och samhället just nu genomgår stora förändringar - det handlar om energiförsörjning och klimat-förändringar som är en delorsak till flyktingkrisen. Ingen enskild bransch kommer att kunna lösa utmaningarna och enligt Halonen är det dags för olika branscher att börja samarbeta. De tre bran-scherna som representeras på The Shift; hälsa, lärande och energi, menar Halonen är de viktigaste för att samhället ska fungera. Evenemangets fokus ligger på hur man kan utveckla teknologiska lösningar inom de olika branscherna.

Teknologi genomsyrar vår vardag och våra jobb, den finns överallt och måste engagera alla, det är inte längre bara experter som sysslar med den.

Hur ser man teknologi inom hälsobranschen? Hurdana inno-vationer kan det vara frågan om?

– I framtiden kommer vård bestå av en allt större andel preventiv hälsovård. Det här möjliggörs av mängder av oika teknologiska framsteg som till exempel utvecklingen av "Internet of Things". Internet of Things syftar på olika prylar som är direkt uppkoplade mot internet och via olika typer av sensorer samlar information om kroppens funktioner. I och med dessa kan sjukdomar upptäckas tidigare än idag.

–Gällande lärande handlar det om att demokratisering. Det hand-lar om hur vi använder internet idag. Inloggningar till nätet via mobiler har överstigit inloggningar via datorer. Fler personer har telefon än rent dricksvatten.

Eftersom så många -även i fattiga länder, har tillgång till mobiler kan det revolutionera hur kunskap sprids. Halonen nämner att det bästa sättet att motverka fattigdom är att utbilda kvinnor. Om en kvinna inte av olika orsaker kan lämna sitt hem, behöver det inte längre betyda att hon inte kan utbilda sig, tack vare mobiler och appar.

Hur har det varit att utveckla konceptet kring The Shift?

–Jättejättekul. Det har varit förvånansvärt lätt att få med företag som partners, och vi har trettio personer som jobbar på frivillig basis. Det är inte ens så att vi behövt leta efter medarbetare, de

har sökt upp projektet.

Hur ser framtiden ut för The Shift? Ska det utvecklas och bli större?

–Det ska bli ett årligt evenemang, men vi kommer att hålla det litet, eftersom konceptet förutsätter det.

I programmet kommer det att finnas mycket konst och kultur också. Enligt Halonen ökar konst växelverkan mellan människor och det kan erbjuda överraskningsmoment och isbrytare. Halonen nämner att det utlovas bland annat performanser och akrobati.

–Konst får provocera och ifrågasätta och det ger nya synvinklar. Vi kommer att ha en mim-föreställning om beroende, och så har vi den italienska konstnären Alessio De Marchi som nedmonterar gamla datorer och gör insektskulpturer av dem. Han berättar också om de skadliga ämnen som datorer innehåller som inte borde komma tillbaka till naturen.

Varför är det viktigt att blanda in också konsten i helhe-ten?

–Om du skapar en relation som baserar sig på en gemensam upp-levelse får relationen en starkare grund. Minnena väcker starkare känslor,

Hur är det om man är studerande, är intresserad av att kanske grunda ett start up men inte riktigt har ett klart koncept ännu, kan man ändå delta i The Shift?

–Vi kommer att behöva många frivilliga medarbetare både innan, under och efter evenemanget. Om man jobbar ena dagen får man gratis inträde den andra, tipsar Halonen.

–Så kommer vi att släppa studerandebiljetter för 35 euro, men det finns bara 100 stycken av dem så de kommer nog att ta slut väldigt fort.

36

STU

DEN

TB

LAD

ET

2/20

16

Marvels minst politiskt korrekta superhjälte får sin första långfilm, men lyckas inte fatta om det är magväskor eller mänsklighet som gäller.

Det är premiär för "Deadpool" i Åbo och hela 90-talet sitter i publiken. Eller åtminstone den vemodiga, neonpottfrisyrdyrkande, jag-har-små-dia-manter-i-örat-för-att-jag-är-en-tuff-kille-delen av årtiondet. Alla neonpot-tor i rummet hånler åt "Oops I did it again" som pulserar ur högtalarna. Debuterande regissören Tim Miller kunde inte ha bett om en bättre publik.

Millers "Deadpool" tar oss till lönnmördaren Wilson W. Wades (Ryan Reynolds) misslyckade vardag. Wade får en cancerdiagnos och tror att räddningen finns hos britten Frances (Ed Skein). Tyvärr visar sig Frances vara ond och Wade blir Deadpool - ett odödligt russinansikte med mordiska tendenser. Övertygad om att han nu är för ful för att åter-vända till sin älskade Vanessa (Morena Baccarin), beslutar Deadpool sig för att gå på en blodig jakt efter sin skapare.

Miller & c:o gör sitt yttersta för att visa att det finns rum för en annor-lunda hjälte i Marvelverset. Marvel har lyckats skapa en egen filmgenre där varje Captain Hulk: Iron Wolverine är den andra lik. Alla superhjältar till och med klär sig i samma datoranimerade trikåer. Men, säger Miller, till skillnad från alla andra Marvelknuttar är Deadpool medveten om att han är med i en film. Allt är med andra ord bäddat för lite nya tag.

Faktiskt inte. Allt är bäddat för reumatiska gamla tag. Dags att dra på de datoranimerade trikåerna, låtsasfilosofera om vad en hjälte verkligen är och "make way for the EX-PLO-SIONS". Miller är trots allt trogen seriefiguren Deadpools ursprung, nämligen 90-talet. En av serieindu-strins konstigaste författare, Grant Morrisson, har sagt att 90-talets amerikanska superhjälte riktar sig till den tråkigaste medelmåttigheten i universum: Generation X. Mord var häftigare än moral, och alla kände mitt i allt för att klä sig enbart i bälten och remmar med små fickor. Allt som räknades var "the look", ytan.

Det är denna ytlighet Millers "Deadpool" kämpar allra mest med. Å ena sidan är filmen ett enda ka-boom av Michael Bay:ska proportio-ner, å andra sidan vill den få Deadpool att framstå som en kärlekskrank hundvalp. Varje gång Reynolds skjuter någon måste han genast hjälpa någon annan, eller som han själv uttrycker det: "I'm a bad guy who kills worse guys".

Ibland funkar Reynolds mjuka Deadpool. På något konstigt vänster framstår han som den mest ideala av alla Marvelhjältar eftersom

han behandlar alla lika, oberoende av hudfärg, fysiska åkommor eller traumatiska barndomsupplevelser. I Reynolds händer blir Deadpool en R-rated Jesus.

Problemet är att Deadpool också är en sociopatisk mördare. Deadpools Loony Toons:iga datoranimerade blodbad har inget djupare budskap, ingen etisk dimension. Det är ingen kommentar till krig, misär, el-ler människosjälens ambivalens. Allt pang pang är helt enkelt platt underhållning. Resultatet är att den kärleksfulla Deadpool blir tom, och killer-Deadpool blir...fel.

Det här är ett rätt vanligt fenomen i 2000-talets actionfilmer. Miller åberopar en naiv dyrkan av fucking-awesome-action som han sist och slutligen inte vågar satsa på. På samma sätt som som Expendablesfil-merna misslyckades, för att de var medvetna om faktumet att det vita patriarkatet inte längre regerar helt oproblematiskt i världen, rämnar Deadpool också under sin kontext. Millers "Deadpool" existerar helt enkelt i en Marvelgenre där hjältar aldrig är synonyma med psykfall med magväskor.

Lyckligtvis finns också superhjälten vi förtjänar med i filmen. Generation Twitter kan trots allt inte representeras av en odödlig vit man med acne, det är redan gjort. Generation Twitters förkämpe borde vara en liten, självupptagen tonåring. Miller fattar det och ger oss Negasonic Teenage Warhead (Brianna Hildebrand).

Miller och Hildebrand förvandlar Negasonic bla bla (en tråkig skapelse av Grant Morrison) till en karaktär som äger sina brister. Till skillnad från Deadpool är NTW totalt ointresserad av hur cool eller älskvärd hon verkar. Hon har fullt upp med att sprida skit på sin Twittchatt och explodera om vart annat. Mer sånt, Miller. Mer sånt.

Text: Adrian Perera

INFORegi: Tim MillerManus: Rhett Reese, Paul Wernick.I rollerna: Ryan Reynolds, Morena Baccarin, Ed Skrein, Brianna Hildebrand, m.fl.Speltid: 1 h 48 min.Premiär: 12.2.2016.

En eftermiddag när jag satt i metron och i sedvanlig ordning slöläste mitt twitterflöde kom jag över en text där en bloggare beskrev hur hon bläddrat igenom damtidningar från 70-talet. Sjuttiotalstidningarna hade till skillnad från många blaskor i dag mycket sakinnehåll, men rådgiv-ningsspalten där läsarna fick svar på sina frågor var rakt på sak och förskönade ingenting. “Mummon suusta” lär spalten ha hetat. Mormor säger sanningen, var väl tanken.

Mormors svar på läsarfrågorna var som utlovat rakt på sak, men jag tvivlade på huruvida det hon sa faktiskt var sant. Svaren reflekterade en ganska ful och svartvit verklighet. I samma stund som jag utvär-derade sanningshalten i mormors svar slog det mig hur det i sam-hällsdebatten finns en tendens att anse att den fulaste versionen av verkligheten också är den sannaste. Varför stämplas versioner som tar i beaktade hur mångfacetterad verkligheten kan vara som lögnaktiga versioner, vars syfte är att tysta ner “kritikerna”?

Ett tag efter att jag börjat utveckla mitt resonemang för den här texten publicerade Svenska Yle en kolumn av filosofen och kolum-nisten Mari Lindman, som vi händelsevis intervjuar i det här numret av Studentbladet. Lindman skriver att hon är trött på det hon kallar “sanningspratet”; att man i skydd av hävdad ärlighet kan slänga ur sig precis vad som helst för “vem kan liksom ifrågasätta lite hederlig rakt-på-sak-ärlighet?”

Mari Lindman la i sin kolumn ord på mycket av det jag gått omkring med i huvudet. Hon skriver att det här tankesättet, att det värsta vi kan säga om något är det sannaste vi kan säga om det, är cynismens logik. “Gräver man lite i cynismen tycks den handla om att undanröja besvikelser genom att verka ha kontroll”, skriver hon. Enligt Lindman både fjärmar en sådan här livsinställning oss från verkligheten och förändrar den aktivt.

En mer utbredd cynism har färgat av sig på politiken och det som tidigare ansetts vara djup pessimism betraktas numera som realism. Det är lätt för makthavare att utnyttja och genom sin retorik piska upp de här sinnesstämningarna; om det värsta är sant är det lätt att rättfär-diga hård nedskärningspolitik och existensen av en sinnesstämning och sanning stryper debatten. Makthavare håller väljare på sin sida och sig själva vid makten. När cynismen genomsyrar så mångas samhällssyn försvagas grunden för demokratin. Enögdhet är i sig inte ett problem för demokratin, per definition åtminstone, men eftersom politiskt delta-gande uppfattas som onödigt eller i värsta fall otänkbart för desillu-sionerade medborgare kan vi tala om ett hot mot demokratin. Politiskt deltagande går hand i hand med välfärden. Under recessioner sjunker valdeltagandet och högutbildade, välmående stadsbor är de aktivaste väljarna.

När man läser kommentarsfält eller stöter på en sanningssägare i vardagen är det lätt att bli matt. Mycket av det många kläcker ur sig är förstås fullständigt lögnaktiga idiotpåståenden och många vill aktivt sprida hat för att nå sina politiska mål. Men ändå handlar det inte om att alla dessa sanningssägare skulle ha ont uppsåt och medvetet ljuga.

För de människor som häver ur sig halvsanning är det i allra högsta grad verkligt och sant (åtminstone i den här stunden). Att cynismens logik vinner mark är ett symptom på den bredare samhälleliga föränd-ringen som lämnat industriarbetare utan jobb och matat högerextrema och -populistiska rörelser i Europa och Nordamerika. Cynism och rasism är förstås vitt skilda saker, men roten till starkare rasistiska ten-denser och hur vanlig den cyniska samhällssynen är, är en och samma. Logiken är också densamma. Det värsta du kan säga om invandring är det sannaste.

Från att tidigare ha varit reserverat för harmlösa mormödrar i rådgiv-ningsspalter har sanningssägande i offentlighet nu blivit något som alla kan delta i, tonen har skärpts och "ärlighet" används som ett vapen. Cynism och pessimism är förstås två skilda saker, men det är på nåt plan rätt belysande att valvinnaren, sedermera statsminister Juha Si-pilä inom en kvart under valvakan förra våren skämtade att “pessimisti ei pety”, pessimister blir inte besvikna. Sipilä & co:s politik signalerar starkt att pessimism lönar sig. Det är vansinnigt ironiskt att samma tankesätt som berättigar regeringens politik också matar det.

SISTA OR

DE

T S

I ST A O R D

ET

"ÄRLIGHET" SOM RETORISK SLAGTRÄ

Emm

a Nippala, redaktionssekretare

Ted Forsström

Kaj Korkea-aho

WASA TEATERS BILJETTKASSASandögatan 7, 06-3209330

öppen må-lö kl 12-14.30 & 15-17BILJETTER OCKSÅ VIA LUCKAN

OCH STUDIOTICKETWWW.WASATEATER.FI

URPREMIÄR: 12.11.2016 Stora Scenen

Foto: Eva Lingon

Don’t dream it. Be it.www.ha.ax/restonom

öka Dina chanser till en stuDieplats!Högskolan på Åland är inte med i den gemensamma ansökan. Skickar din ansökan direkt till oss. www.ha.ax/ansokan

ansökan15 mars

- 15 april

Studentbladet

@Studentbladet

stbl.fi

studentbladet

Tag kontakt info@akan.fi; tfn 0400 570 467 www.akan.fi

Utbildningar 2016-2017

DJURFör dej som vill veta mer om sällskapsdjur och

husdjur. Satsa på att få grundläggande kunska-per och färdigheter inom

ämnesområdet!

HUNDKONSULTUtbildningen för dej som vill fördjupa dej i

kunskap om hundar. Träning med hund är ett centralt ämne.

SERIESKOLANFör dej som vill teckna serier och utveckla

din förmåga att uttrycka rörelser, känslor och stämningar genom tecknande.

SVENSKA FÖR INVANDRARE I OCH II

Är du invandrare i Finland och vill lära dej svenska? Hos oss kan du studera svenska på

heltid under två år.

INTERNATIONELLA STUDIERFör dej som vill fördjupa dina kunskaper omsamhälle, samhällsförändringar och medier.

STUDERA PEDAGOGIK PÅ SVENSKAI HELSINGFORS!

-PEDAGOGIK (ALLMÄN- OCH VUXENPEDAGOGIK)-KLASSLÄRARE-BARNTRÄDGÅRDSLÄRARE

ANSÖK 16.3-6.4helsinki.fi/pedagogik/utbildningar

Utbildning Ab

Bli reseledare, massör eller personal trainerpå Solvalla eller Norrvalla

Ansökan till massörslinjen, sista anmälningsdag 24.4.2016

YourDREAM YourSUCCESS

www.folkhalsan.� /idrott | www.folkhalsan.� /pt

STAYCURIOUS

Ser du fram emot en karriär som ett eftertraktat proffs? Hos oss avlägger du en högskoleexamen inom ekonomi,

teknik, media, kultur, idrott, social- och hälsovård i en internationell miljö.

Besök staycurious.arcada.fi för att läsa om studielivet som väntar på vårt gröna campus i Arabiastranden!

Ansök 16.3.–6.4.2016arcada.fi

Student – här erbjuds prisvärt boende!Den ordinarie ansökningstiden till Svenska Studenters Bostadsstiftelses bostäder på Rautalampivägen 5 i Helsingfors pågår under mars månad. Bostäderna kan sökas av alla studerande och forskande medlemmar i de svenska nationerna vid Helsingfors universitet (NN, VN, ÅN och ÖFN).Hyresnivå: för närvarande enkelrum i delad bostad 261–312 €/mån, par- eller familjebostad 403 €/mån (inkl. el, vatten, bredband, tillgång till tvättstuga och bastu) Ansökningstid: 1–31.3.2016 (poststämpel) Instruktioner och blanketter: www.ssbs.fi Kontakt: ombudsman Kasper N. Sundström (tfn 045‑236 45 54, e‑post ombudsman@ssbs.fi)