Slottsgränd 6SE-753 09 UPPSALA

sverigeporto betalt

port payé

oktober

2011katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Näthatet och yttrandefriheten

Är den katolska enheten hotad?

Turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten

Hedningarnas förgård

Siri Abrahamson

Min väg till katolicismen

Fredrik Heiding

Kyrkan mitt i politiken i Guatemala

Bengt Almstedt

Att vara katolik är att vara kosmopolit

Johan Stenström

Ingemar Leckius – från nihilist till mystiker

Erik Åkerlund

Nyaristoteliska strömningar i analytisk filosofi

Georg Evers

Pakistan och de religiösa minoriteterna

6/2011w

ww

.signum.se

Notarietjänst vid Officialatet på Katolska biskopsämbetet

Katolska biskopsämbetet utlyser en heltidstjänst som notarie vid Officialatet (Kyrkodomstolen). Officialatet handhar olika kyrkorättsliga ärenden, framför allt prövningar av äktenskaps giltighet inom Katolska kyrkan.

Som notarie blir dina huvudsakliga arbetsuppgifter att handlägga och utreda kyrkorättsliga mål och ärenden samt att skriva förslag till domar och beslut. Arbetet förutsätter att du har god förmåga att strukturera och analysera ett omfattande utredningsmaterial samt att du kan tillägna dig grundläggande kunskaper i kyrkorätt. Vi ser därför gärna att du har en akademisk utbildning inom t. ex. humaniora eller samhällsvetenskap.

Arbetet som notarie innefattar att ta emot telefonsamtal och besök där människor berättar om svåra livserfarenheter. Det är därför viktigt att du har stor personlig mognad samt förmåga till omdömesfullt inkännande och ett vänligt och korrekt bemötande. Arbetet sker under tystnadsplikt varför god förmåga till diskretion också är viktig. Enligt kyrkolagen skall notarien vara katolik, i kyrkans fulla gemenskap och trogen kyrkans läroämbete (CIC Can. 149 §1 och Can. 483).

Du som söker tjänsten bör vara en noggrann person som har god organisationsförmåga och stort ansvarskännande. Det är viktigt att du kan uttrycka dig väl både i tal och i skrift. Kunskaper i andra språk, framför allt arabiska, är meriterande. Vi förutsätter att du har datorvana.

Stor vikt läggs vid personlig lämplighet för arbetet.

Tjänsten är en tillsvidareanställning på heltid, med sex månaders provanställning. Tjänsten ska helst tillträdas under hösten, men andra överenskommelser är möjliga. Officialatet ligger i samma lokaler som Katolska biskopsämbetet på Götgatan i Stockholm.

För upplysningar om tjänsten är du välkommen att höra av dig på tel. 08-462 66 20.

Ansökan med meritförteckning skickas till: Officialatet, Katolska biskopsämbetet, Box 4114, 102 62 Stockholm, senast den 14 november 2011.

Redaktion

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding

Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg,

Astrid Söderbergh Widding.

Redaktionskommitté

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs,

Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Stig Olsson, Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare

Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay,

Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg,

Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Adress

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Telefon, redaktion 018-580 07 15

Telefon, expedition 018-580 07 10

Fax 018-580 07 20

E-post: adm@signum.se

Hemsida: www.signum.se

Prenumeration 2011

Helår (8 nummer)

inom Sverige 340:– studerande 215:–

övriga Norden 380:– övriga Europa 410:–

utom Europa 460:–

Lösnummer 45:–

Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046

Ljudtidning 340:– v.g. kontakta:

Iris InterMedia AB,

122 80 Enskede, tel 08-39 90 00

Tidskriften Signum startades 1975 som

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av

Newmaninstitutet, ett katolskt institut

för teologi, filosofi och kultur med säte i

Uppsala, upprättat av jesuiterna i Sverige och

medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Tryckt hos Litografia alfaprint

issn 0347-0423

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

© SignumSlottsgränd 6, 753 09 Uppsalaissn 0347-0423

Innehåll Signum nr 6/2011 årgång 37

Nästa nummer av signum utkommer

den 18 november 2011

Ledare

1 astrid söderbergh widdingNäthatet och yttrandefriheten–Finns det en medelväg mellan censur och en mediekultur där allt är tillåtet?

Aktuellt

3 dominik terstriepÄr den katolska enheten hotad?–Två kyrkliga upprop till uppbrott.

6 klaus misgeldOm vanans makt – turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten– Om Sv. kyrkan som svenskarnas kyrka.

8 alberto bobbioHedningarnas förgård – ett samtal med kardinal Gianfranco Ravasi–Religionsdialogen bör kompletteras.

Tidsbild

10 siri abrahamsonMin väg till katolicismen

Guatemala

13 fredrik heidingKyrkan mitt i politiken i Guatemala – intervju med biskop Álvaro Ramazzini

Religion och samhälle

18 bengt almstedtAtt vara katolik är att vara kosmopolit

Litteratur

24 johan stenströmIngemar Leckius – från nihilist till mystiker

Teologi

28 hermann j. pottmeyerTeologernas memorandum – en hjälp till fruktbar dialog?

32 eberhard schockenhoffKyrkan som försoningens gemenskap–Om frånskildas och omgiftas möjlighet att få del av sakramenten.

Filosofi

37 erik åkerlundDygd, ändamål och beroende – nyaristoteliska strömningar i analytisk filosofi

Dokumentation

43 benedictus xviDet lyhörda sinnet – reflektioner om lagstiftningens fundament

Analyser och rapporter

47 georg eversPakistan och de religiösa minoriteterna

Bokrevy

54 johannes thorellSamarbete i evolutionen–Martin Nowak och Roger Highfield: SuperCooperators.

56 sten hidalNär Gud talade engelska–Adam Nicolson: When God Spoke English. The Making of the King James Bible.

57 ulf jonssonUppdaterad religionsfilosofi–Catharina Stenqvist, Eberhard Herrmann (red.): Religionsfilosofisk introduktion – existens och samhälle.

59 glenn hægerstamDe empiriska vetenskaperna vacklar–Hans Liljenström och Alf Linderman (red.): Bortom tro och vetande.

62 sten hidalIslam på gott och ont–Johannes Salminen: Islams två ansikten. Essäer.

63 stig olssonVälfärdssamhällets utförslöpa–Tony Judt: Illa far landet.

65 elisabeth stenborgTillit i dödens närhet–Malina Stahre: Det är som det är.

66 fredrik heidingVad har Franciskus egentligen sagt?–Franciskus av Assisi: Skrifter.

67 erik sidenvallÄntligen en Newmanbiografi på svenska–Brian Martin: John Henry Newman.

69 elisabeth stenborgKonsten att överleva–Ruta Sepetys: Strimmor av hopp.

70 florence vilénMagnifikt om mosaiker–Joachim Poeschke: Mosaiken in Italien 300–1300.

71 informationer72 medverkande i detta nummer

Signum 6/2011 1

Ledare

Redan i början av år 2011 fastslogs i flera inslag i medierna att näthat var ordet för dagen. Sedan flera blogg are

funnit sig föranledda att lägga ner verksam-heten, som en följd av anonyma påhopp i kommentarfälten, har en debatt blossat upp, där det personliga ansvaret för det sag-da och skrivna ofta ställts mot ett absolut krav på yttrandefrihet.

Ett drygt halvår senare, i spåren av ter-rordåden i Norge, har debatten fått ett annat allvar. Gärningsmannen tillhörde inte bara de aktiva på antimuslimska hatsidor på in-ternet, utan han omsatte samtidigt också sitt hat i dödlig praktik.

Det visar att det vore naivt att förfäkta – som inte sällan tidigare gjorts – att näthat enkom bedrivs bakom skrivbordet, i full-komlig avskildhet från verkligheten därute, och därmed utgör yttrandefrihetens förvis-so obehagliga, men också tämligen oförarg-liga baksida. Nu skrev medieforskararna Sigurd Allern och Ester Pollack en debatt-artikel i Svenska Dagbladet där de beskrev kommentarfälten som en blick ner i ett av-loppsrör, och argumenterade för ett förbud mot anonyma inlägg. Ett antal stora tidning-ar stängde också i spåren av diskussioner-na åtminstone tillfälligt ner sina kommen-tarfunktioner, just därför att de blivit fora för rasism och intolerans. Andra åter – som Expressens Per Wirtén – har hävdat att en

så drastisk lösning är en återvändsgränd. I stället har man efterlyst införandet av en redaktionell granskning av kommentarer-na – i likhet med den som görs på tidning-ars insändarsidor – med hänsyn till rådan-de spelregler i offentligheten. Debatten lär fortsätta.

Men koMMentarfälten är inte det enda pro-blemet i fråga om näthat. Helt nyligen för-medlades i ett Rapport-inslag resultatet av en undersökning som visar att var femte yngre person, 18–34 år, utsatts för hot el-ler kränkning via sociala medier. Tidigare i höstas rapporterade SVT också om det starkt ökande antalet rasistiska hemsidor.

Främlingsfientlighet eller rasism utgör även enligt Brottsförebyggande rådets rap-port för 2010 den största kategorin bland polisanmälningar inom hatbrottskategorin – den näst största är hatbrott med homofo-biska motiv.

Finns det då ingen medelväg mellan å ena sidan censur och å den andra en mediekul-tur där vad som helst är tillåtet, som inte säl-lan går över gränsen till laglöst land?

Frågorna är knappast nya, även om den explosionsartade medieutvecklingen un-der senare år tenderar att ställa dem på sin spets. Det nu femtioårsjubilerande Andra Vatikankonciliet kunde knappast ha förut-sett vad som komma skulle härvidlag. Men i flera av dess dokument, som Inter mirifica,

Näthatet och yttrandefriheten– Finns det då ingen medelväg mellan å ena sidan censur och å den andra en mediekultur där vad som helst är tillåtet, som inte sällan går över gränsen till laglöst land?

2 Signum 6/2011

Ledare

om social kommunikation, eller Gaudium et spes, om kyrkan i den moderna världen, betonas ändå vissa grundläggande värden och principer som märkligt nog ibland tycks ha glömts bort i debatterna i den samtida of-fentligheten. Dit hör förstås rätten till ytt-randefrihet – men samtidigt också kravet på urskillningsförmåga och omdöme hos indi-viden som brukar den. Dit hör också en lika oavvislig som ovillkorlig respekt för med-människan – inte minst då för oliktänkan-de – och en betoning av vars och ens indivi-duella ansvar i och för samhällslivet i stort.

i katolska saMManhang – det är värt att på-peka – är detta inte bara vackra fraser, utan en nödvändig realitet att beakta i vardagen. En världsvid kyrka rymmer många vitt skil-da uppfattningar och tankar, och det finns en ständigt pågående debatt mellan olik-tänkande, där just kravet på respekt fram-står som helt avgörande, även om det i prak-tiken kanske inte alltid efterlevs.

Det förtjänar att sägas på nytt: envar är delaktig i ansvaret för både samtalsklimat och tonläge i all den kommunikation som utspelas i offentligheten. Friheten är viktig – men den kräver omsorg. Var och en mås-te kunna ta ansvar för sina egna ord, och vara medveten om att de har konsekvenser.

Annars riskerar friheten att undergräva sig själv. Lika viktigt som det är att inte tabu-belägga kontroversiella diskussionsämnen är det helt centralt att hålla ett respektfullt samtalsklimat levande som främjar det öpp-na, demokratiska samhället. För att ett så-dant samhälle i praktiken skall kunna fun-gera krävs framför allt ömsesidig respekt för den helt grundläggande principen om alla människors lika värde. Frågan är hur en så-dan hållning kan främjas med den nya tek-niken.

internet och sociala medier har skapat nya och oanade möjligheter till ett demokratiskt samtal, vars positiva följder varit uppenba-ra inte minst i diktaturstater. Där kan ano-nymiteten fungera som skydd för den en-skilde, och så ge en livsviktig, annars omöj-lig öppning mot omvärlden. Att bruket av sociala medier kan spela en avgörande roll i samhällslivet visar inte minst utveckling-en i Mellanöstern. Men det påminner också om att livet på nätet inte bara är en virtuell värld, avskuren från den verkliga. Att det krävs en etisk reflektion över människans handlande i verkligheten tas av de flesta för givet. Uppenbart är att denna etiska reflek-tion behöver utvecklas också på it-teknolo-gins område.

astriD söDerbergh wiDDing

Den 21 oktober öppnar Signums nya hemsida

www.signum.se

Signum 6/2011 3

Aktuellt

I Tyskland och Österrike har två olika re-forminitiativ lanserats inom den katols-ka kyrkan, som båda har väckt stor upp-

märksamhet. I protestantismens fosterland publicerade i början av 2011 ett stort antal teologer, som sedan dess fått stöd av andra europeiska kolleger, ett så kallat memoran-dum, där de uttrycker sin oro över situatio-nen inom kyrkan och kräver reformer som sedan länge har efterlysts av många med-lemmar (jfr Signum 2 och 3/2011).

Teologuppropet har lett till en dialogpro-cess mellan de tyska biskoparna och lek-männen. Det första dialogmötet i Mannheim i somras ägde rum i en gynnsam atmosfär. Nu hänger allt på hur dialogprocessen fort-skrider och om den leder till konkreta resul-tat. Alois Glück, ordförande i den tyska lek-mannaorganisationen Zentralkommitee der deutschen Katholiken, har redan varnat för en ”följdlöshetens kultur”.

Om påvens besök i Tyskland den 22–25 september befrämjade den inledda proces-sen är ännu en öppen fråga. Påven höll vis-serligen ett tal inför förbundsdagen i Berlin som fick uppskattande kommentarer i pres-sen; mässorna speglade hundratusentals människors trosglädje i en kyrka som ofta framstår som splittrad; påven besökte refor-mationens hjärta Wittenberg och han träf-fade offer för pedofilövergrepp. Dock sakna-des konkreta uttalanden och gester som gick till exempel omgifta frånskilda till mötes. Påven bemötte inte tydligt och klart några

av de frågor som tas upp i memorandumet.

Radikalisering i ÖsterrikeI Österrike har man gått ett steg längre. Det tyska memorandumet är ett slags resolution (se närmare i artikeln av Hermann J. Pott-meyer i detta nummer av Signum). Men i grannlandet Österrike låter man inte sina krav stanna på papperet. Präster inom det år 2006 grundade Pfarrerinitiative (kyrko-herdeinitiativet), som i dag stöds av mer än 300 präster och själasörjare, publicerade i juni i år ett Aufruf zum Ungehorsam (upprop till olydnad). Där uppmuntras till olydnad i det konkreta pastorala arbetet, närmare bestämt olydnad mot vissa kyrkliga regler och normer. Undertecknarna motiverar sitt upprop med att kyrkoledningen har vägrat genomföra viktiga reformer och att bisko-parna förhållit sig passiva inför de sedan länge överhängande problemen. Kyrkoher-darna åberopar sitt samvete och känner sig tvungna att agera på egen hand – det vill säga utan att invänta beslut från kyrkoled-ningen. Genom att åberopa sitt samvete ut-trycker de alltså att de tvingas handla som de gör, att de inte ser något annat alternativ. I framtiden kommer undertecknarna att: (1) i varje mässa be för en reformering av kyr-kan; (2) inte vägra att ge kommunionen till någon troende av god vilja, särskilt till om-gifta frånskilda men också till medlemmar av andra kristna samfund och i förekom-mande fall sådana som lämnat kyrkan; (3)

Är den katolska enheten hotad? – Två kyrkliga upprop till uppbrott på kontinenten.

4 Signum 6/2011

Aktuellt

försöka undvika att fira mässan flera gång-er på sön- och helgdagar, avstå från att an-lita utomstående präster och hellre ha en or-dets gudstjänst än ”liturgiska gästspel”; (4) betrakta en ordets gudstjänst med kommu-nionutdelning som ”prästlös eukaristi” för att kunna uppfylla söndagsplikten; (5) ig-norera predikoförbudet för kompetenta lek-män; (6) verka för att varje församling får en egen föreståndare, man eller kvinna, gift eller ogift, avlönad eller volontär, dock inte genom sammanslagning av församlingar, samt (7) ta varje tillfälle i akt att offentligt förespråka att kvinnor och gifta ska få till-träde till prästämbetet. Utöver de här punk-terna förklarar de sig solidariska med gifta präster som inte längre får utöva sitt ämbe-te och med präster som lever i ett förhållan-de och ändå fortsätter att utöva sin präst-tjänst.

så långt fakta. Det som skiljer det öster-rikiska uppropet från de tyska teologernas är att missnöjet med det som i Tyskland och Österrike kallas Reformstau (reformstagna-tion) nu har nått ”operativ nivå”, alltså till präster som arbetar ute i de enskilda för-samlingarna och som inte längre nöjer sig med att uttrycka önskemål utan nu går från ord till handling. Det är en ny giv: att inte längre vänta på svar från högre ort utan att agera på egen hand. Präster som är bundna av lydnadslöfte till sina biskopar förklarar sig beredda att handla i strid mot biskopar-na. I de båda tyskspråkiga länderna existe-rar (i Österrike nu explicit uttalat) en faktisk splittring när det gäller lära, pastoral och liv mellan kyrkoledningen och en stor del av kyrkfolket. Är allt detta en spegling av den splittring som sedan länge råder mellan hie-rarkin och de ”vanliga” troende, som fortfa-rande tillhör kyrkan men som själva väljer att bestämma vad de ska tro eller göra? El-ler vittnar den nämnda splittringen om den pluralism som alltid har rått inom den all-omfattande kyrkan?

Det österrikiska uppropet har dessutom en personlig bakgrund. En av initiativtagar-

na, den – som dagspressen betecknar ho-nom – ”karismatiske” kyrkoherden Helmut Schüller, var under åren 1995–1999 ärkebis-kopens av Wien, kardinal Schönborns, ge-neralvikarie. Men ärkebiskopen avsatte ho-nom på grund av djupgående meningsskilj-aktigheter. Det lär dessutom ha skett på ett mycket stillöst sätt. Ärkebiskopen lade un-der natten helt enkelt ett avskedsbrev fram-för generalvikariens lägenhetsdörr. Utöver kritiken mot uteblivna reformer tycks det alltså också handla om ett personligt mel-lanhavande två kyrkomän emellan.

Det är inte otänkbart att denna person-liga konflikt har bidragit till protestens till-komst och form, men det förklarar inte den genklang och sympati som upproret har väckt i Österrike och förmodligen också i grannlandet Tyskland. En sak visar de båda initiativen klart och tydligt: att till och med stora delar av kyrkans inre krets är smitta-de av ett djupt missnöje med kyrkoledning-en, som de tycker har stelnat: lekmän som engagerar sig i församlingarna, kyrkoher-dar som mestadels varit lojala och skött sitt ”jobb”, teologer som försökt hålla gudstan-ken levande inom universitetsvärlden. Och alla dessa missnöjda, som ingår i det kyrk-liga livets kärngrupper, säger att de drivs av sin oro för den situation som råder inom kyr-kan. De vill inte skada kyrkan utan lider av den situation som hon befinner sig i.

De bägge initiativen visar ett missnöje med i synnerhet en inomkyrklig klyfta som man inte längre kan blunda för. På alltför många områden avviker kyrkans officiella lära och normer inte bara från gängse levnadsmöns-ter (vilket i och för sig inte behöver vara fel) utan också från de flesta katolikers vardags-liv. Ofta har den här klyftan bemötts på sam-ma sätt som kyrkan alltid har gjort: genom att göra undantag på det pastorala eller kon-kreta planet. Denna romersk-katolska dis-pensmentalitet som ofta har kritiserats är i och för sig klok och har något djupt mänsk-ligt över sig, ja, den behövs verkligen efter-som regler och normer är skapade för de fles-

Signum 6/2011 5

Aktuellt

ta fall men inte för varje enskilt fall. Men om nu undantagen håller på att bli regel? Det är inte bara bland de ”vanliga” troende som man blundar för många delar av exempel-vis kyrkans sexualmoral och gällande prax-is för omgifta frånskilda, utan också kyrko-herdarna måste försöka förhålla sig till dis-krepansen mellan de kyrkliga normerna och församlingsbornas liv och nöd. De hamnar ofta liksom biskoparna mellan stolarna och slits mellan olika solidariteter: kyrkans lära och liv förkroppsligad i biskopen och påven å ena sidan och församlingens och stiftets verklighet å den andra. I Öster rikes fall har många kyrkoherdar nu tagit ställning på ett sätt som stöds av de flesta ”vanliga” troen-de, om än inte av alla.

Just detta ställningstagande, liksom det tyska teologinitiativet, fördjupar inte bara klyftan mellan kyrkoherdarna och den hög-re hierarkin utan också klyftan mellan teo-logerna, prästerna och de troende. Nu mås-te även teologerna, prästerna och de troen-de ta ställning – för eller emot. Man ska väl inte dramatisera situationen i onödan, men det som är på gång förefaller vara en sorts kulturkamp; inte mellan stat och kyrka som i 1870-talets Tyskland utan inom kyrkan. Och varje sida deklarerar var för sig: ”Vi är kyrka”, det vill säga vi företräder det som är katolskt och i överensstämmelse med Jesu budskap.

Splittring eller förnyelse?Hur ska man hantera en sådan kris? Hur be-vara de troendes enhet, som var så avgö-rande för Jesus? På alla plan finns tecken på en framväxande splittring som inte längre kan ”regleras” med disciplinära åtgärder. De gamla ”vapnen” är trubbiga, åtminsto-ne vad gäller de ”vanliga” troende. Men inte heller de österrikiska prästerna tycks vara särskilt oroliga inför eventuella sanktioner uppifrån. De är säkert också medvetna om

att en biskop inte gärna riskerar att tiotusen-tals människor lämnar kyrkan – ett scena-rio som inte är osannolikt om man misslyc-kas med att nå fram till en lösning.

Problemet för kardinal Schönborn torde vara att han i grund och botten instämmer med den problemdiagnos som ligger bakom kyrkoherdarnas initiativ. Han anar kanske att rörelsen är så stark just därför att den ger uttryck för ett utbrett missnöje med berätti-gade frågor, som sedan länge väntar på en lösning. I intervjuer har han redan talat om reformer, men han skiljer på nödvändiga re-former och ”andra”. Om det breda stödet är ett tecken på att människor längtar efter en kyrka utan skenhelighet, dubbelspel eller patologiskt förnekande av uppenbara pro-blem kan han enbart välkomna denna läng-tan. Hårda disciplinära åtgärder vore i det läget olämpliga. De skulle göra honom till en försvarare av det som inte går att försva-ra. Rörelsens företrädare måste dock akta sig för att försätta ärkebiskopen i en ohåll-bar situation, som berövar honom allt hand-lingsutrymme.

kanske är Det tyska försöket en lämplig väg: en ärlig och bred dialogprocess som förenar de motsatta parterna i ett samtal. Det samtalet bör vara präglat av (1) öppen-het, det vill säga man måste kunna få tala om allt som inte ifrågasätter grundläggande trossanningar, (2) målmedvetenhet, det vill säga samtalen måste leda någon vart och får inte rinna ut i sanden. En hårdare kon-frontation gagnar ingendera parten. Båda har mycket att förlora. Om man är obevek-lig löper man risken att splittringen de facto blir en splittring också de iure. Påven Bene-dictus XVI vädjade under sitt besök i Tysk-land om de troendes enhet med Rom. En så-dan enhet behöver ett lyssnande hjärta – på båda sidorna.

DoMinik terstriep

6 Signum 6/2011

Aktuellt

Året är 2014, i början av oktober. Riks-mötet öppnas med sedan några år-tionden sedvanlig reducerad pom-

pa. Innan de nyvalda ledamöterna samlas i riksdagshuset bevistar det stora flertalet – även detta som brukligt – en gudstjänst, denna gång i den katolska Eugeniakyrkan vid Kungsträdsgården, fem minuters gång-avstånd från kammaren. Gudstjänstförrät-taren är Anders Arborelius, biskop för Stock-holms katolska stift. Kungafamiljen har pla-cerats på plyschklädda stolar framför bänk-raderna, vars första rad intas av regering och talman liksom av ledare för olika kyrkor och religiösa sammanslutningar. Inför av-slutningen meddelas att nästa ’riksmötes-öppningsgudstjänst’ skall äga rum i syna-gogan, även den belägen nära Kungsträd-gården, och den nästföljande i moskén på Söder. Sedan blir det Citykyrkans tur. Och så vidare. Även förbundet ”Humanisterna” har antytt visst intresse.

En saga? En dålig profetia? Eller ett rimligt krav? Svenska kyrkan – själva namnet kan ge anledning till undran om vilka identite-ter som skall uttryckas genom denna sam-mansättning av adjektiv och substantiv – är väl ändå inte längre statskyrka, inte längre ”svensk nationalkyrka”, så som riksdagen som är nationens representant? Eller?

fraMtiDsperspektivet ovan lär väl ännu ganska länge förbli en önskedröm. Det tycks vara självklart att riksmötet föregås av att le-

damöterna samlas i en lokal tillhörande just Svenska kyrkan och att gudstjänsten utfor-mas primärt i det samfundets tradition. Att inslag från andra trosriktningar fortfarande kan uppfattas som olämpliga och provoce-rande bekräftades av uttalanden från flera riksdagsledamöter så sent som i samband med riksmötets öppnande i september i år. Lika självklart verkar det vara att statsche-fen med familj infinner sig vid gudstjäns-ten. Enligt grundlagens successionsord-ning (§ 4) tvingas ju Sveriges monark, makt-lös, omstridd, men ändå en viktig nationell symbol, ”alltid” att tillhöra denna kyrka. Samma krav gäller ”arvprinsar och arvprin-sessor”. Kan detta uppfattas på annat sätt än att det finns en kvardröjande föreställning om identitet mellan ”svenskhet” och detta ”svenska” trossamfund?

Intrycket förstärks av innehållet i Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591), i kraft se-dan den 1 januari 2000. Där har ju av svens-ka folkets representanter vissa grundläg-gande förhållanden lagts fast, nämligen att ”Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund” (§ 1) och ”en öppen folkkyrka” med ”en demokratisk organisation” (§ 2).

Innehållet i dessa bestämmelser bäddar dessutom för andra problem. Man kan ju undra om inte § 1 kan hamna i konflikt med § 2, när nämligen den ”öppna folkkyrkans” av 11,9 procent (2009) av dess medlemmar demokratiskt valda, och till övervägande del partipolitiskt sammansatta, ledning be-

Om vanans makt – turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten– Fortfarande är steget från ”Svenska kyrkan” till ”svenskarnas kyrka” uppenbarligen ganska kort på många håll.

Signum 6/2011 7

Aktuellt

slutar sig för att bestämma vad ”evangelisk-lutherskt” innebär. Första delen av § 1 hand-lar ju till sist om teologi, om trosövertygelse, § 2:s andra del däremot om konstitutionell organisation. Jokern i leken är ordet ”folk-kyrka”, ty en folkkyrka kan ju i princip vara vad som helst, en ”trivialisering”, som Ma-ciej Zaremba skrev, när det begav sig, i en artikelserie i Dagens Nyheter. Trons innehåll har i princip blivit föremål för majoritetsbe-slut, först riksdagens, sedan kyrkomötets – beslut alltså tagna av ledamöter som inte ens behöver bry sig om innebörden av por-talparagrafen.

Det går ju inte att bortse från att det ligger något problematiskt i att det är en världslig församling, riksdagen, vars ledamöter kan tillhöra alla religiösa – eller icke-religiösa – riktningar mellan himmel och jord, som har beslutat, och åter kan besluta, om vad en kyrka skall vara eller icke vara. Och det är lätt att förstå att många av denna kyrkas präster har yttrat sitt missnöje över dessa förhållanden.

för Den katolska kyrkans del har Andra Vatikankonciliet lagt fast att man har läm-nat statskyrkotänkandet bakom sig, och att man önskar att kyrkan och samhällets po-litiska organ skall vara självständiga och oberoende av varandra (1965; Gaudium et spes nr 76). Men ordningen med politiskt le-galiserad maktutövning över religiösa sam-funds interna angelägenheter förekommer förvisso fortfarande på olika håll i världen. Kanske tänker man främst på muslimska länder, men även i länder i den kristna kul-tursfären dröjer sådant ännu kvar, exem-pelvis i Grekland och Storbritannien. Men i stort har utvecklingen, åtminstone i vår del av världen, gått i en annan riktning.

Ett tydligt åtskiljande av trossamfund och stat innebär inte nödvändigtvis att kyr-kor eller statsledningar därigenom bespa-ras ömsesidiga konflikter. Ideal och intres-sen kan vara nog så skiljaktiga. Kyrkorna ser ofta anledning att kritisera statlig myn-dighetsutövning, vilket även Svenska kyr-

kan har gjort exempelvis när det gäller flyk-tingfrågor. Och givetvis kan staten ha syn-punkter på viss kyrklig maktutövning och på brister i kyrkliga organisationers sociala uppförande (vi kan tänka på underlåtenhe-ter att anmäla övergrepp mot minderåriga). Men att fatta beslut om en kyrkas inre liv och tro är en annan historia!

Stötande i denna ordning är dock inte bara att det är politiker som har fattat be-slut över en kyrka, utan att de ens behövde tillhöra den eller dela dess tro. Stötande är också att denna ordning implicerar en fort-satt identifikation mellan denna kyrka och svenska folket. Det är bara för denna kyrka riksdagsledamöterna har tillåtit sig att stifta lagar som inte bara handlar om skatteupp-börd, byggnadskonstruktioner och liknan-de yttre förhållanden, utan även om trosin-nehåll, inre liv och organisation.

MeD tanke på denna fortgående smygiden-tifiering är det bara konsekvent att de kung-liga deltar i kyrkomötets liksom i riksdagens öppnande (§ 6, ”Kyrkomötet är Svenska kyr-kans högsta beslutande organ.”). Lika na-turligt är det då, att statsöverhuvudets re-dan utsedda efterföljares, kronprinsessans, bröllop blir en nationell manifestation inom just Svenska kyrkans ram. Och det tycks också vara självklart, att man på dokument som vuxna svenskar får under årets första månader, nämligen den ”preliminära skat-teuträkningen till inkomstdeklarationen”, skiljer mellan medlemmar i ”Svenska kyr-kan” och dem i ”annat trossamfund”. Inte ens Skatteverket har en bra förklaring till denna rätt onödiga uppdelning, som föga övertygande sägs ha med begravningsav-giften att göra, och denna inkomstkälla vill ”Svenska kyrkan” behålla kontrollen över i de flesta kommunerna. Inkomstkällan är ju rätt säker eftersom de flestas framtid ligger på kyrkogården.

Om ”Svenska kyrkan” kunde befria sig från en del gammal barlast, skulle det ock-så bli ännu tydligare att den bara är en del av Sveriges religiösa landskap, troligen i ak-

8 Signum 6/2011

Aktuellt

”

tivitet räknat en betydligt mindre del än vad andelen byggnader och registrerade med-lemmar kan ge sken av. Men fortfarande är steget från ”Svenska kyrkan” till ”svenskar-nas kyrka” uppenbarligen ganska kort på

många håll, inte minst i medierna. Det är ingen naturlag att det måste förbli så. Ej hel-ler att riksmötets öppningsgudstjänst hålls i just denna kyrkas regi.

klaus MisgelD

Dialogen med andra religioner bör kompletteras med dialogen med dem som ser religionen som något främ-

mande. Jag anser att kyrkan borde öppna något slag av en ’hedningarnas förgård’.”

Denna inbjudan av Benedictus XVI ledde till skapandet av en ny enhet inom Vatika-nens kulturråd under ledning av kardinal Gianfranco Ravasi, känd bibelforskare och författare till en rad böcker med stor sprid-ning i Italien.

Begreppet ”hedningarnas förgård” är hämtat från det judiska templet där det fanns en förgård dit inte bara judarna hade tillträde utan alla oavsett religiös inrikt-ning, språk eller kultur. En plats för möten och mångfald.

Efter ett upptaktsmöte vid universitetet i Bologna i februari ägde det första stora mö-tet i dialogen mellan icke-troende och tro-ende rum i Paris i mars 2011 under medver-kan av bland andra den fransk-bulgariska författaren, filosofen och psykoanalytikern Julia Kristeva. Hon bejakade dialogen men ifrågasatte ”hedningarnas förgård” som metafor och talade i stället om en dialog mellan troende och en sekulariserad huma-nism. Ravasi konstaterade efter Parismötet

att det kulturella andliga klimatet har för-ändrats i Frankrike; i dag finns en öppenhet från icke-troende, inte bara till dialog med troende utan till en gemensam fördjupad re-flektion över centrala livsfrågor. Situationen är annorlunda i Italien tillade han.

Kommande möten är planerade att äga rum bland annat i Québec, i Chicago och i Stockholm. Teman för mötena kommer att skifta. I Québec och Chicago kommer beto-ningen att ligga på den teknologiska utveck-lingen och på naturvetenskap.

Här följer en intervju med kardinal Ravasi om syftet med dialogen. Intervjuare är Al-berto Bobbio, chefredaktör för den italiens-ka katolska veckotidningen Famiglia Cristi-ana där intervjun var införd 7 februari 2011.

Vad är denna förgård?

Den är platsen för ett möte, men också en metafor. Troende och icke troende bebor samma jord och finns i samma universitets-aulor. Men det finns en risk att båda isole-rar sig inom en sakral eller sekulär inhäg-nad samt, i bästa fall, inte bryr sig om var-andra, eller också strider vilket är det van-liga. Därför behöver vi finna en gemensam

Hedningarnas förgård – ett samtal med kardinal Gianfranco Ravasiav alberto bobbio

– Religionsdialogen bör kompletteras med dialogen med dem som är främmande för religion.

Signum 6/2011 9

Aktuellt

plats, bryta ner de murar som skiljer oss åt kulturellt och känslomässigt. Vi vill försöka med detta.

Vill ni omvända ateisterna?

Absolut inte. Det finns ingen förväntan på omvändelse, inte heller på att någon ska ändra sina vägval. Vi vill bara föreslå en dialog som undviker tomrummet, stereoty-perna, banaliteten. Rösterna i dialogen kan komma från helt motsatta håll, men man bör försöka skapa en kulturdebatt med stör-re harmoni och med högre kvalitet.

Ni har tidigare erfarenhet av detta från Milano. Var det ni som kom med förslaget till påven?

Nej. Påven kommer från den tyska kulturen där teologin betraktas som vetenskap i alla avseenden. I Tyskland har denna förgård all-tid varit öppen. Han har dock sett att språket mellan icke troende och katoliker är begrän-sat till egna referenser, särskilt i Europa.

Era personliga erfarenheter av dialogen?

I Milano har vi erfarenhet av de icke troen-des förgård. Hälften av mina vänner är icke troende. Jag fortsätter samtalen med dem också här i Rom i Kulturrådet, till exempel med Giulio Giorello1 och Umberto Eco.

Varför har kyrkan svårigheter med dialogen, även efter konciliet?

Vi måste erkänna att även kyrkan har bi-dragit till att upprätta murar, eller åtmins-tone staket, för åtskiljande. Jag tror att man gjort det i avsikt att skydda och försvara sig själv.

Men även icke troende har satt upp sina staket.

Ja. Teologin har aldrig betraktats som ett starkt tänkande, som filosofi eller natur-

vetenskap. Den katolska kulturen har setts som vag och osammanhängande vad avser metodik och tankemönster i jämförelse med den sekulära kulturen.

Är verkligen alla icke troende intellektuella uttalat antiklerikala?

Nej, det är en missuppfattning som kom-mer från det jag kallar en nationellt präglat folklig ateism. Den finns i rörelser och hos personer som framträder med intellektuel-la anspråk i olika tv-debatter. Där haglar ör-filarna vilket gläder fundamentalisterna på ömse sidor.

Kan naturvetenskap och teologi mötas?

Jag brukar säga att naturvetenskap och teo-logi inte är i grundläggande konflikt med varandra, men de är inte jämförbara, de går fram på olika spår, möjligen parallella, ty de använder olika metoder. Somliga anser att spåren aldrig kommer att mötas, andra me-nar att det är meningslöst att gå vidare. Jag anser att ett utbyte är möjligt mellan dem.

Även om kyrkan hävdar värden som inte är förhandlingsbara och anklagas för att påbjuda slutna etiska visioner?

Tron måste alltid kunna förklara sig, den måste befria sig från varje form av förstel-ning, den måste ha en klar kunskap om de-battens vetenskapliga nivå, särskilt när det gäller känsliga frågor inom bioetiken. Man får aldrig låtsas ha kunskap och sedan före-skriva ett eget etiskt system. På samma sätt bör vetenskapen agera genom att acceptera den transcendenta horisonten.

Och den som inte tror?

Hon måste respekteras. Men en sann ateist är aldrig nedlåtande, sarkastisk eller skym-far det heliga. En sant troende tar inte sin tillflykt till en okritisk fromhet.

10 Signum 6/2011

Aktuellt

Not1. I sitt inledningsanförande

vid upptaktsmötet vid uni-versitet i Bologna sade uni-versitets rektor Ivano Dio-nigi, bland annat följande: ”Om Alma Mater är platsen

där fria kvinnor och män studerar och där generatio-ner av unga människor får utbildning, då har också stu-diet av den religiösa sfären inte bara rätten att finnas

här utan äger fullt medbor-garskap inom våra murar.”

Giulio Giorello är filosof och matematiker, f. n. professor i vetenskapsfilosofi vid Uni-versità degli Studi i Milano.

Tidsbild

Finns inte en risk att man på denna förgård avstår från sin identitet för att leva i fred?

Invändningen är vanlig och allvarlig. För att få till stånd en sann dialog måste man ute-sluta extrema och integristiska hållningar. Likaså måste man undvika ideologisk syn-kretism som leder till ett minimum som ge-mensam ståndpunkt. Ingen är betjänt av det.

Man kan upptäcka samklang också mellan bidrag som står långt från varandra och som förblir där. Det viktiga är att stimulera ett sö-kande kring frågor om Gud, som också till sist kan förbli okänd och främmande, men där ingen har rätt att ifrågasätta vikten av att ställa frågorna.

inleD. och översättning: örjan ekMan

En kall grå vinterdag – efter en frisk och helt normal graviditet – dör vårt andra barn, en dotter, under födseln.

Trots 20 minuters återupplivningsförsök i förlossningsrummet på Londons mest mo-derna sjukhus, kom hon aldrig att dra an-dan utanför min kropp. Läkaren som kom-mer fram till min sjukhussäng har tårar i ögonen. ”I am so sorry. Vi kunde inte räd-da henne.” Min man och jag klamrar oss fast vid varandra i total chock. Detta var helt oförutsägbart. Någon frågar om vi vill att en präst ska välsigna barnet och som i en dimma svarar vi ja. Sjukhusets katolska präst dyker upp en stund senare. Förvirrat

undrar jag för mig själv om jag bett om just en katolsk präst. Varken min man eller jag är katoliker, även om min mor är det. Prästen tar fel både på vår dotters och min makes namn, men hans enkla bön är vacker och ro-givande. Han lämnar oss med ett radband. Den natten och många nätter därefter sover jag med det runt halsen.

Sjukhuset ordnar begravningen. Vi kan välja mellan en anglikansk, katolsk eller icke-religiös ceremoni. Jag frågar min man, engelsman och agnostiker, om vi kan ha en katolsk begravning och han säger ja utan att tveka.

Ett dödfött barns existens innebär förvå-

Min väg till katolicismenav siri abrahaMson

Signum 6/2011 11

Tidsbild

nansvärt många formaliteter. Det svåras-te som krävdes av oss var att registrera lil-la Els peths död på vår närmaste folkbokfö-ringsmyndighet. Vi sitter i väntrummet om-givna av föräldrar med nyfödda barn. När vi äntligen är färdiga går vi på en kylig prome-nad genom en förfallen viktoriansk kyrko-gård. I närheten ligger en katolsk kyrka. Vi går in, tänder ett ljus och ber en bön för vår dotter. Jag inbillar mig att den fladdrande lå-gan är Elspeth. Ritualen blir snabbt en vana. Under våra timslånga sorgtyngda irrfärder runt London tycks vi alltid passera katolska kyrkor. Vi går in, tänder ett ljus, ber en bön. Ibland sitter vi bara i varsin kyrkbänk och gråter.

en MånaD efter Elspeths död, ytterligare en kall och grå vinterdag, är det dags för hen-nes begravning i ett krematoriekapell i nor-ra London. Bara ett fåtal familjemedlemmar och vänner närvarar. Allas smärta är påtag-lig. När Elspeths kista dyker upp, i en bil för-dröjd av Londons rusningstraffik, är den så liten att vi drar efter andan. Min man Justin och jag hade fasat för denna stund. Att åter-igen befinna oss i närheten av vår dotters kalla kropp fyller oss med bottenlös sorg. Ingen förälder vill eller förväntar sig att be-höva begrava sitt barn. Min man bär in kis-tan i kapellet. Vår tvååriga dotter Elsa och jag står längst fram och ser honom komma in. Hans ansikte är förvridet och kroppen skakar av snyftningar. Förutom ”Fader vår” kan vi inga av de böner som prästen ber, men gudstjänsten är vacker och mer tröste-rik än vi hade vågat hoppas på. När vi går ut ur kapellet tittar solen fram bakom molnen, för första gången på flera veckor.

Sorgen kommer i vågor. Vissa dagar är ut-härdliga och vi känner tacksamhet. Tack-samhet över att vi har varandra, och tack-samhet över vår ljuvliga tvååriga dotter, som är alltför liten för att förstå vad vi ge-nomlider, men som skänker oss ömhet och värme när våra själar känns som mest frus-na. Men ofta kommer sorgen och välter om-kull oss och drar ner oss i förtvivlans djupa,

mörka avgrund. Vi har inga svar. Dels där-för att läkarna inte kan hitta en förklaring till varför vår till synes fullt friska baby dött, dels därför att det inte går att förlika sig med sitt barns död. Vi har ingen religiös grund, inget fundament som kan hjälpa oss med våra tankar och känslor.

Min Man Döptes i den anglikanska kyrkan men växte upp i ett icke-troende hem. När vi träffades, kallade han sig för en agnostisk före detta ateist. Min mamma är katolik och min pappa protestant. Jag döptes i den pro-testantiska kyrkan men uppfostrades i den katolska läran av min mor. Vid femton års ålder ville jag konvertera till katolicismen men ledsnade efter ett tag på att varje vecka gå på kurs med en präst och människor som var tre gånger så gamla som jag. Jag fullfölj-de aldrig min konversion, och de följande tjugo åren förblev jag en protestant med en högst oregelbunden dragning till katolska kyrkor och gudstjänster.

Med våra intensiva jobb och fullspäcka-de London-liv skänkte min pojkvän och jag föga tankar åt religion. När vi gifte oss an-såg vi båda att allt annat än en borgerlig vig-sel vore hyckleri. Med en advokat som vig-selförättare gifte vi oss vid Ales stenar på den undersköna österlenska kusten. När vår förs ta dotter Elsa föddes pratade vi lite löst om att döpa henne men kom oss aldrig för att ordna dopet.

Så dog Elspeth. Och plötsligt verkade det som om Gud sträckte ut sin hand till oss. Vår babys välsignelse på sjukhuset; tända ljus och böner i katolska kyrkor runt om Lon-don; den rogivande begravningen. Det kän-des som om katolicismen valde oss, snarare än vi den. Eller kanske hade våra vägar all-tid lett hit. Det var jag som först nämnde or-det konversion och blev inte det minsta för-vånad när min man sade att han hade gått i samma tankar.

vi haDe passerat vår närmaste katolska kyr-ka, St John the Evangelist i Islington, otaliga gånger eftersom den ligger på vägen till El-

12 Signum 6/2011

Tidsbild

sas förskola. Första gången vi gick in där var två veckor efter Elspeths död. Det var mitt i veckan och kyrkan var ekande tom. I vest-ibulen en anslagstavla som dignade av af-fischer och handskrivna smålappar. Själva kyrkan var sval, fridfull och inbjudande. Vi tände ett ljus, bad en bön för Elspeth och be-gav oss hemåt.

En söndag några veckor efter begravning-en föreslog min man att vi skulle gå på en mässa, vår första gemensamma någonsin. Nervöst tog vi plats i den nästan fullsatta kyrkan, oroliga över att bli utpekade som bluffmakare. Självklart blev det inte så. Vi hade ingen aning om vad man förväntades säga eller vid vilken tidpunkt, när det var dags att stå eller knäböja – ändå kände vi oss omedelbart välkomna. Vi möttes av idel leenden från bänkarna runtomkring och den jamaicanske prästen Father Howard var både varm och karismatisk. Vi förblev sittande när alla andra gick fram för att ta emot nattvarden, men vi visste att vi ville komma tillbaka.

hela soMMaren fortsatte vi att gå till sön-dagsmässan i St John the Evangelist. Varje vecka tände vi ett ljus och bad en bön för lil-la Elspeth. Sorgen över hennes död fortsat-te att komma och gå som ebb och flod och vi blev allt mer beroende av veckotimmen i kyrkan. Vi påmindes om att vi inte borde frukta döden, att vi måste förlåta oss själva, förlåta våra medmänniskor och under alla omständigheter visa kärlek. När min själ fylldes av bitterhet så trängde alltid en bön eller ett stycke ur Bibeln in i mitt hjärta, gav mig tröst och förde mig till ljusare tankar.

Hösten kom. Jag blev gravid och var över-lycklig vid tanken på en ny baby och samti-digt livrädd för att förlora ännu ett barn. Att gå till söndagsmässan hade blivit en vana. Min man och jag kände fortfarande att vi skulle vilja ta del av nattvarden. Vi visste utan tvekan att vi ville bli katoliker. Vi an-mälde oss till Rite of Christian Initiation of Adults, en process som innebär att vuxna gradvis introduceras till den katolska läran.

Under nästan ett år skulle vi gå en kurs i ka-tolsk troslära anordnad av vår kyrka. Förra året genomgick nästan tusen människor i London denna troslärokurs och blev katoli-ker. I hela Sverige, läste jag, är det omkring hundra personer om året som blir upptag-na i den katolska kyrkan. Vi var 20 personer som dök upp den första kurskvällen i vår för-samling. De flesta var i trettioårsåldern, som min man och jag, den yngsta var 25 och den äldsta 65. Tre handledare var våra lärare och vägledare. Allteftersom veckorna gick blev vi en sammansvetsad grupp. Vi skrattade mycket och kom att stå varandra nära.

Under hösten och vintern deltog vi i de ce-remonier som utgör en del av det som den katolska kyrkan i den engelskspråkiga värl-den kallar för Rite of Election and Call to Con-tinuing Conversion of Candidates. På våren fastade min man och jag för första gången i våra liv. Vi läste, bad och gav bland an-nat upp tv-tittandet. Fastetiden samman-föll med min tredje graviditetstrimester och blev en fridfull och andlig tid. Utan tv som distraktion på kvällarna och med våra tan-kar fokuserade på vår gudstro hade vi några av våra bästa och djupaste samtal någonsin. När påsken närmade sig och det var dags för oss att upptas i den katolska kyrkan var vi lika uppspelta som före vårt bröllop eller vårt första barns födsel.

På påsknatten, i en kyrka enbart upplyst av stearinljus, steg vi fram till altaret i säll-skap med 17 av våra kurskamrater, samt våra katolska gudföräldrar. Vi avlade vår kristna trosbekännelse. När Father Howard sade or-den och utförde ritualerna som innebar att vi nu var katoliker hade de flesta av oss tårar i ögonen. Sedan fick vi för första gången del-ta i församlingens nattvardsfirande.

påsknattsMässan höll på till sent. Min man och jag promenerade hem genom den ovanligt varma aprilnatten. Vi kände oss gladare och mer fridfulla än på länge, kan-ske någonsin. Helt säkert mer än sedan El-speth dog 15 månader tidigare.

Någon frågade mig om vi hade haft sor-

Signum 6/2011 13

Tidsbild

geterapi. Det har vi inte, frånsett en timme som erbjöds av sjukhuset. Men den vänd-ning som våra liv tagit sedan den där kalla januaridagen för 18 månader sedan har va-rit en ovärderlig hjälp och ett oerhört stöd.

Jag önskar att jag hade funnit min gudstro utan min dotters död. Ingenting kan få hen-

ne tillbaka eller till fullo läka våra brustna hjärtan. Att bli en del av den katolska kyr-kan är ju heller inget kosmiskt tröstpris. Men inom loppet av två månader blev jag katolik och födde en frisk, välskapt liten pojke.

Båda händelserna känns som lyckliga på-nyttfödslar.

Den 17 september fick Signum tillfäl-le att intervjua den katolske bisko-pen Álvaro Ramazzini från Guate-

mala, i samband med dennes besök i Stock-holm den 15–17 september. Under sitt besök i Stockholm deltog biskop Ramazzini i ett öp-pet seminarium om mänskliga rättigheter i Guatemala, som anordnades på Ersta Dia-koni & Konferens. Ramazzini hade inbjudits av Kristna Fredsrörelsen som arbetar för att stödja människorättsförsvarare i bland an-nat Guatemala och södra Mexiko.

Biskop Ramazzini disputerade i kyrkorätt vid Gregoriana-universitetet i Rom år 1981. Därefter var han rektor för ett prästsemina-rium i Guatemala City och under en tid kyr-koherde i en av huvudstadens församlingar. Sedan 1989 är han biskop i stiftet San Mar-cos som ligger i norra Guatemala. Han är

också ordförande för biståndsorganisatio-nen Caritas i Guatemala. Biskop Ramazzi-ni spelade en avgörande roll i det fredsavtal som slöts år 1996 och som innebar slutet på det 36 år långa inbördeskriget i landet. För denna insats tilldelades han den 2 oktober Pacem in terris-priset vid St. Ambrose Uni-versity i Davenport, Iowa, USA.

Av de 800 000 invånarna i stiftet San Marcos tillhör 40 procent urbefolkningen, mayaättlingar i folkgrupperna nam och si-pakapanse. Majoriteten av befolkningen är under 23 år. Utbildningsnivån är låg, man räknar med 50 procents analfabetism bland männen, medan siffran är ännu högre bland kvinnorna. Regionen är underutvecklad ekonomiskt sett och är ett av Guatemalas fattigaste områden. Omkring 60 procent av landets drygt 14 miljoner invånare lever i

Kyrkan mitt i politiken i Guatemala– intervju med biskop Álvaro Ramazzini

av freDrik heiDing

I fattigdomens Guatemala blir samhällsengagemanget en nödvändighet för de kristna, särskilt när bland andra svenska pensionsfonder investerar i företag som förvärrar de fattigas situation.

Guatemala

14 Signum 6/2011

Guatemala

fattigdom, 40 procent i extrem fattigdom. På senare tid har utländska företag (i vilka

EU-länder äger andelar) etablerat sig inom mineral- och energisektorn i norra Guate-mala, vilket har lett till konflikter. Den ka-tolska kyrkan kräver att EU i större utsträck-ning ska beakta mänskliga rättigheter när investeringar görs i det centralamerikanska landet. EU bör verka för att både urbefolk-ningens rättigheter skyddas och att inter-nationella arbetsrättskonventioner iakttas. Det underströk biskop Ramazzini, den 14 september, vid en presskonferens i Bryssel före besöket i Stockholm.

Ni har studerat i Rom vid Gregoriana-universitetet som Jesuitorden driver. Har ni kontakt med jesuiter i Centralamerika? Är de verksamma i Guatemala?

Ja visst, jesuiterna är mycket aktiva i Guate-mala och i Centralamerika i övrigt. Jag har god kontakt med Carlos Cobarrús vid Uni-versidad Rafael Landívar, Guatemala City. Jag känner också Juan Hernández Pico och Jon Sobrino vid universitetet UCA i San Sal-vador. Gregoriana-universitetet har jag haft tillfälle att besöka några gånger efter studie-tiden. En av mina lärare var den framlidne kyrkorättsprofessorn kardinal Navarette.

Vad ger dig andlig tröst i din roll som biskop? Vad ger dig hopp? Var är Gud särskilt närvarande?

Det som ger mig tröst är, för det första, det vittnesbörd som lekfolket i stiftet San Mar-cos ger. De är mycket engagerade, deras tjänst i och för kyrkan är förebildlig, särskilt med tanke på att de inte får någon lön alls för sin insats.

För det andra är det glädjande med ung-domsarbetet i församlingarna. Ungdomar-na bemödar sig verkligen om att vara Kris-ti lärjungar. De har också fått internationell erfarenhet, exempelvis genom att besöka gemenskapen i Taizé i Frankrike. Det ger stor tröst att se att ungdomarna engagerar

sig. Ytterligare en glädjande sak är alla de präster och systrar som visar att kyrkan är levande. Till sist, på den sociala fronten är det trösterikt med de ”sociala ledarna” som mognar rent politiskt och tar ett ansvar för att försvara böndernas rättigheter, som rör arbetet vid godsägarnas jordbruk.

Kan ni säga något om den aktuella situationen i Guatemala?

Guatemala har förvisso en rad fortfarande olösta problem som är historiskt betinga-de. Men globaliseringen och dess effekter, i synnerhet de ekonomiska, förstärker dessa kroniska problem som fanns där redan från början. Jag syftar främst på problemet med fattigdomen. Den märks i dessa tider på den ökande migrationen till USA och Kanada. På senare tid är det inte bara männen som utvandrar, antalet kvinnor som gör det sti-ger också. Migrationen får i och för sig den positiva konsekvensen att de som utvandrar skickar tillbaka pengar till sina anhöriga. Det rör sig totalt om miljoner US-dollar och bedömare räknar med att detta är den näst största inkomstkällan i Guatemalas ekono-mi. Det gör att många familjer i Guatemala kan försörja sig.

De flesta som migrerar är ungdomar, vilket hänger samman med arbetslösheten i Guate-mala. Staten har inte drivit någon politik som skapar arbetstillfällen. De fåtal arbetstillfäl-len som finns kräver högt kvalificerad arbets-kraft, men satsningar på utbildning har ute-blivit. Vi saknar en utbildningspolitik som gynnar ungdomarna, och detta har varit ett problem under en längre tid. Vissa politiker talar om vikten av att Guatemala blir konkur-renskraftigt, men hur ska landet kunna bli det om man inte satsar på utbildning?

Den positiva sidan av utvandringen är att den unga generationen får utbildning, om än inte i Guatemala. En nackdel med mig-rationen är dock att familjerna splittras. Många barn i Guatemala växer upp utan kontakt med sina fäder som flyttat till USA. FN har tagit initiativ till återförening av fa-

Signum 6/2011 15

Guatemala

miljer, men varken USA, Kanada eller Mexi-ko har skrivit under och ratificerat överens-kommelser om visum för nära släktingar till den så kallade temporära arbetskraften. Dessa länder har inte skrivit under eftersom de betraktar migrationen som ett problem, i motsats till oss i den katolska kyrkan som ser möjligheter och fördelar med migration.

Kan ni berätta mer om dessa möjligheter och fördelar?

Utbildningsmöjligheter, som sagt, flera ur min egen släkt som utvandrade till USA för 42 år sedan har fått sin utbildning där. Mina kusiner har vuxit upp där och har fått bättre förutsättningar än de hade haft i Guatema-la. En annan rikedom är det andliga utby-tet. En betydande del av katolikerna i USA är spansktalande. I stiftet Wilmington i del-staten Delaware, exempelvis, har vi många som härstammar från stiftet San Marcos och som engagerar sig i pastoralt arbete. Myc ket engagerade lekmän undervisar, besöker sju-ka med mera. För det tredje har guatemala-nerna ett gott rykte på arbetsmarknaden, de och andra migranter sköter arbetsuppgifter som nordamerikanerna inte längre vill utfö-ra. Det rör sig om arbete i trädgårdar, restau-ranger, tyngre arbete och så vidare.

Jag har alltså hittills talat om globalise-ringen och migrationen. Ett annat kroniskt problem är jordbruken i Guatemala. Arbets-villkoren för dem som arbetar på gods och bondgårdar är i regel omänskliga. Jag in-sisterar ofta på något som påven Johannes Paulus II berörde i sin encyklika om arbe-tet, Laborem exercens. Han talar där om ar-bete som en mänsklig aktivitet, vilket inne-bär att arbetstagarens värdighet ska respek-teras. Arbetsinsatsen är inte bara en fråga om funktion och produktionsförmåga. Men de som arbetar exempelvis på kaffeodling-arna i stiftet San Marcos har omänskliga ar-betsförhållanden. Arbetet betraktas endast i termer av produktionsförmåga och löner-na är mycket låga, motsvarar endast 6 US-dollar per dag. Till detta kommer att den ny-

liberala politiken inte reglerar förhållandet mellan priser och löner. Guatemala har hög inflation, men lönerna stiger inte i samma takt. Ett exempel är de skyhöga priserna på medicin. Staten ger här inga subventioner. Priserna på medicin i Guatemala är till och med högre än vad de är i Europa, trots att lö-nerna är avsevärt lägre i Guatemala.

En sak som jag dock ser som en positiv utveckling i Guatemala är att landsortsbe-folkningen blir alltmer medveten om sina rättigheter. Landsortsbefolkningen, som huvudsakligen består av urbefolkningen (indígenas), är numera välorganiserad och i högre grad medveten om sina rättigheter till naturresurserna. De försvarar sina rät-tigheter till vatten och jordegendom. Det tar sig bland annat uttryck i att man protesterar mot utländska hydroelektriska företag. Ur-befolkningen är inte principiellt emot dessa företag, men man frågar sig hur den lokala befolkningen gagnas av industrin. Staten kontrollerar och äger energiproduktionen. Med stöd i lagstiftningen säljer staten jord-egendom till utländska företag, exempel-vis till det spanska företaget Union Fenosa (som har sålts till ett engelskt bolag). De ut-ländska företagen sätter i sin tur priserna för energin och hushållen upplever dem som höga, och det väcker protester. Det är alltså inte de hydroelektriska företagens närvaro i sig som man opponerar sig emot utan den oreglerade prissättningen.

I en intervju med er från år 2009 som visas på YouTube, sade ni att man borde bilda en brett sammansatt rådgivningsgrupp – i vilken företag, urbefolkningens representanter, kommunalpolitiker, miljöexperter med flera skulle ingå – för att få fram en bra och ekologiskt hållbar näringsverksamhet. Har det blivit något av det?

Vi har främjat rådslag i samhällena (las comunidades). Från statens sida initiera-des dessutom ett samtalsforum (sistema na-cional de diálogo), men tyvärr blev det bara

16 Signum 6/2011

Guatemala

tomma ord vad staten beträffar. Inga kon-kreta beslut fattades för att skydda lokalbe-folkningens rättigheter. Politiken går i stäl-let helt och hållet ut på att locka utländska investerare och ge dem gynnsamma förut-sättningar. Enligt lagen behöver de utländs-ka företagen inte betala skatt de första sju åren. När det gäller mineraler, behöver bo-lagen endast betala sex procent i skatt. Här ligger rötterna till konflikten; företagen har stora intäkter medan samhällena (las comu-nidades) i princip inte får behålla något.

I flera länder i Europa, däribland Sverige, menar många att religion, även kristendomen, är en privatsak som inte ska blanda sig i vare sig politik, ekonomi eller samhället i stort. Denna ståndpunkt kom till uttryck nyligen vid riksdagens öppnande och gudstjänsten i Storkyrkan i Stockholm. Vissa politiska partier opponerade sig mot att det fanns både judiska och muslimska inslag i den svenskkyrkliga gudstjänsten. Det uppfattades som en olämplig politisk manifestation. När jag jämför denna privatreligiösa attityd med det intryck jag får av ert sätt att agera som biskop märker jag en stor skillnad. Ni diskuterar och är involverad i politiska och ekonomiska frågeställningar. Hur ser ni på förhållandet mellan religion och samhälle?

De ställde faktiskt samma fråga i går, un-der ett samtal i Maria Magdalena kyrka här i Stockholm. I mitt liv som biskop är fram-för allt två texter i Nya testamentet viktiga. De ligger bakom min övertygelse att jag som kristen och biskop inte kan göra något an-nat än att involvera mig i politiken. Vissa likställer politik med partipolitik, och som biskop kan jag självfallet inte blanda mig i partipolitik. Men jag syftar här på något bre-dare, politik förstått som ett sökande efter det gemensamma bästa.

Det ena avsnittet är från Matteusevange-liet, kapitel 25:31–46. Den texten är myc ket utmanande för mig. När Jesus säger: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta”, då und-

rar vi: ”när såg vi dig hungrig”. Jesus svarar: ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Låt mig tala om situationen i Guatemala. I Guatemala är hela 59 procent av barnen mel-lan ett och nio år kroniskt undernärda. Uni-cef har visat att undernärda barn har dåliga förutsättningar för inlärning. Jag föreställer mig att Gud vill att barnen ska få växa upp under hälsosamma förhållanden och ut-vecklas som personer.

I nästa steg frågar jag mig: Varför är de kroniskt undernärda? Anledningen är en-kel: eftersom de saknar näringsrik mat. Det får mig att ställa en annan fråga: Varför har de inte tillräckligt med mat? Svaret är att för-äldrarna saknar arbete eller är lågavlöna-de, att priserna är höga och så vidare. Men i grunden handlar det om att det borde fin-nas en politik (aktiviteter som söker det ge-mensamma bästa) som prioriterar de under-närda barnen.

En av de första sakerna man borde göra är att göra något av de hundratals hektar jord vi har att bruka. Jorden används nu fram-för allt för export av bananer, inte för själv-hushållning och näring till barnen. Jag för-knippar alltså kronisk undernäring bland barnen med frågan om jordbruket. Men här finns det ett problem; godsägarna hävdar att jordegendomen är deras, även om tilldel-ningen kan ifrågasättas. Det hela går tillba-ka till 1800-talet då diktatorn Justo Rufino Barrios tog jordegendomen från urbefolk-ningen och distribuerade den till sina vän-ner. Här fanns också rasistiska värderingar, att urbefolkningen ansågs höra till en lägre ras.

Rätten till privategendom är i princip ab-solut, det är tabu att tala om privategendo-mens nytta för det gemensamma bästa. Men en av grundprinciperna i den katolska kyr-kans sociallära är att jordbrukets resurser ska tillfalla alla, och om jag inte uppmärk-sammar de undernärda barnen, då följer jag inte evangeliets budskap. Jag vill verkli-gen inte att Jesus Kristus, i slutet av mitt liv, ska konfrontera mig med frågan: vad har du

Signum 6/2011 17

Guatemala

egentligen gjort för dem som hungrar? Det kommer då inte att vara tillräckligt om jag endast gjort punktinsatser utan en insats för att påverka de ekonomiska strukturer som ligger bakom problemen är nödvändig.

Den andra texten som inspirerar mig ur Nya testamentet är Luk 4:16–30, där Jesus kommer till synagogan i Nasaret och citerar profeten Jesaja: ”att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren”. Vi har tolkat det som att en jordreform borde genomföras, men vi blir då stämplade för att vara kommunister eller marxister.

I stiftet San Marcos i Guatemala, liksom i delstaten Chiapas i Mexiko, finns en stor del av urbefolkningen, olika folkgrupper från den anrika maya-kulturen. Finns det i dag någon utarbetad teologi som utgår från urbefolkningens kultur och situation, det som på sina håll kallas teología indígena eller teología india? På 1970- och 1980-talen samt till viss del även i dag bidrog befrielseteologin med just ett kontextuellt perspektiv. Finns det teologiska strömningar som anpassat sig till urbefolkningen i ditt stift?

När jag tillträdde som biskop år 1989 initie-rade vi pastoralt arbete med och för urbe-folkningen. Ett led i detta var att prästerna fick lära sig det inhemska språket. Dessut-om komponerades hymner på lokalsprå-ken. Vidare studerades och beskrevs urbe-folkningens religiösa traditioner och riter, framför allt ceremonier i samband med föd-seln och vördnaden för livet. En annan åt-gärd var att vi var måna om en god kontakt med de religiösa ledargestalterna i de lokala samhällena.

Vid den här tiden började jag också för-djupa mig i det som kallas indiansk teologi (teología india). Några år senare ändrade vi policy och började tala om pastoralt arbete för de olika kulturerna (las culturas), för att på det viset ta hänsyn till olikheterna. Men

det fungerade inte. Resultatet blev att urbe-folkningens kultur hamnade i skymundan. Sedan två år tillbaka har vi återupptagit fo-kus på urbefolkningens kultur. Vi har en delegat i vårt stift som ingår i Guatemalas bis kopskonferens. Inom denna biskopskon-ferens finns en särskild kommisionen för pastoralt arbete för urbefolkningen. Detta ämne berördes för övrigt vid den latiname-rikanska biskopskonferensens möte i Apa-recida, Brasilien år 2007. En dialog pågår se-dan dess mellan Troskongregationen i Vati-kanen och den latinamerikanska biskops-konferensen angående urbefolkningen. Vi har följt upp detta perspektiv och förstärker urbefolkningens ställning.

Existerar denna teologi muntligt och i informella kretsar eller har den också formulerats i skrift?

Den guatemalanska biskopskonferensens kommission för pastoralt arbete för urbe-folkningen har författat några dokument. Annars kan jag hänvisa texter som Clodo-miro Siller i Mexiko har skrivit och till det arbete som ett centrum för urbefolkning-en, Cenami (Centro nacional de ayuda a las misiones indígenas) utför i Mexiko. Deras hemsida är www.cenami.org (översättning till engelska finns på denna hemsida, min anmärkning).

Till sist, vill ni lägga till något? Något ni vill förmedla till Signums läsare?

Rent allmänt ser jag gärna att Sverige fort-sättningsvis är uppmärksamt på det som händer i Guatemala. Sverige bidrog till att skapa fred i vårt land, men vissa problem kvarstår. En särskild vädjan riktar jag till katolikerna i Sverige, att de försöker påver-ka Sveriges regering när det gäller pensions-sparande. Pensionsfonderna äger andelar i företag i Guatemala, vars verksamhet har negativ effekt på den fattiga befolkningen.

24 Signum 6/2011

Religion och samhälle

www.teol.uu.se/Forskning/aktuella forskningsprojekt/Religon_och_halsa/

2011-09-05.

10 Se till exempel Andreas Jo-hansson Heinö i hans hög-intressanta avhandling, Hur mycket mångfald tål de-mokratin? Demokratiska di-lemman i ett mångkulturellt Sverige. Gleerups 2009.

11 Robert Putnam, ”E Pluri-bus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century. The 2006 Jo-han Skytte Prize Lecture” i Scandinavian Political Stu-dies, vol. 30, 2007, s. 137–174.

12 Lena Andersson på Dagens Nyheter är inte känd för att

dela den katolska kyrkans världsbild. I detta fall tycks hon dock göra det när hon förordar en kosmopolitisk identitet i stället för en na-tionell identitet som bygger på ett ”vi och dom”- tänkan-de. ”Ingens främling”, Da-gens Nyheter 2011-08-13.

Litteratur

Denna vår gick Birgitta Trotzig ur ti-den. Morgonen efter hennes begrav-ning dog Ingemar Leckius. De var

nästan jämnåriga, den ena född 1929, den andre året dessförinnan. Båda växte upp i Kristianstad. De debuterade samma år, 1951. Såväl Trotzig som Leckius var starkt frans-korienterade. Bägge konverterade till kato-licismen. Familjerna bodde i Lund och en lång rad somrar tillbringade de tillsammans på Öland. De var nära vänner.

Överensstämmelserna kan te sig ganska allmänna. Men de som kände båda kan vitt-na om att förbindelserna dem emellan var både djupa och vittförgrenade. Därför var det ingen tillfällighet att Birgitta Trotzig skrev förordet till Ingemar Leckius dikter i urval, Det branta spåret (1977). För att finna en formulering som skulle kunna karakteri-sera Leckius hela diktning utgick hon från en rad i dikten ”Spårljus”:

”Den poetiska skapelsen följer det största motståndets lag.”

Här förenas sentensens kärvhet och pa-radoxens lekfullhet. I en enda övergripande mening karakteriseras Leckius hela diktar-gärning. Med tiden hade det blivit allt gle-sare mellan dikterna. Och flödet skulle fort-sättningsvis bli än mer begränsat. Kvalitets-driften och självkritiken formade ett förtätat lyriskt livsverk. Detta visste Trotzig.

Ingemar Gustafson, som han hette då, debuterade 1951 med samlingen Andra ri-ter. Han förde in något alldeles nytt i svensk lyrik: ett absurdistiskt, humoristiskt idiom som stod i samklang med ett fåtal företrä-desvis franska diktare, Henri Michaux och Max Jacob. Många av dikterna har en episk karaktär. En kort historia berättas och här inträffar det oväntade. Man kan tala om en drömspelsteknik med oförmodade och ändå till synes naturliga förvandlingar. Diktaren

Ingemar Leckius – från nihilist till mystikerav johan stenströM

Signum 6/2011 25

Litteratur

säger sig vilja utforska ”den vilda humorns kontinent”. Det är en svart humor, ett kon-denserat, groteskt uttryck för leda och ång-est med grimasen och kaprisen som sköld: ”Hela mitt liv bodde och levde jag i en kokos-nöt. / Det var trångt och mörkt. I synnerhet på morgonen när jag skulle raka mig.”

Diktsamlingen väckte undran hos flera kritiker. Men en av dem som förstod den då 23-årige debutanten var Artur Lundkvist: ”Ingen tvekan: Ingemar Gustafson behärs-kar stilen. Han slår sina volter med fullän-dad oberördhet.” ”Hans grimas rymmer en klar protest, hans skratt vill vräka omkull, splittra, atomisera.”

Något år före debuten hade Ingemar Gus-tafson kommit till Lund. Han studerade konsthistoria för Ragnar Josephson och teo-retisk filosofi för Gunnar Aspelin. I Litterära studentklubben knöt han avgörande kon-takter: Majken Johansson, Anna Rydstedt, Göran Printz-Påhlson, Evald Palmlund, Bo Strömstedt. Den grupp som så småningom skulle komma att benämnas Lundaskolan var ingen skolbildning utan snarare en löst sammanhållen vänkrets av unga diktare som under några års tid hade ett intensivt utbyte av tankar om litteratur.

viD Denna tiD gjorde Ingemar Gustafson sin första resa till Paris. Studierna i konsthisto-ria pekade ut riktningen för hans gärning som konstkritiker. I Sverige hade han blivit vän med konstnären C  O Hultén och konst-ideologiskt lierat sig med imaginistgruppen där Hultén var tongivande. De återkomman-de Frankrikeresorna vidgade den unge dik-tarens konstsyn ytterligare. Han sökte upp konstnärer som Roberto Matta och Wifredo Lam och publicerade initierade studier i kul-turtidskriften Salamander, som han under en kort tid gav ut med Hultén, Printz-Påhl-son och Ilmar Laaban som medredaktörer. Tillsammans med Hultén lockade han be-römdheter att ställa ut på Hulténs lilla Ga-lerie Colibri på Södra Förstadsgatan i Mal-mö. När Wifredo Lam anlände hade han sina dukar hoprullade under armen – målning-

ar som snart skulle säljas för mångmiljon-belopp på den internationella konstmark-naden.

Rollen som introduktör av konstnärer och författare växte sig med tiden allt star-kare. Allt längre resor förde honom till Spa-nien, Afrika, Karibien. Men Paris förblev hans kulturella centrum under fem decen-nier. Staden var global i ordets sanna me-ning. Till det franska imperiets huvudstad kom begåvade unga människor från koloni-erna för att studera. För den franskinspire-rade diktaren från Lund var det ingen till-fällighet att det var just de franska koloni-ernas frigörelse som väckte hans politiska medvetenhet. Han tog del av tidskrifter som Jeune Afrique och läste Frantz Fanons Jor-dens fördömda. Ungernkrisen 1956 hade ba-nat väg för ett ställningstagande som under 1960-talet skulle bli allt mer radikalt.

Händelserna i Ungern sammanföll med Ingemar Gustafsons uppvaknande som kristen. Från att tidigare ha definierat sig som agnostiker blev han nu troende och dessutom katolik. I diktsamlingen Ravin av ljus (1960) finns en efterklang av den tidiga, lyriska absurdismen men i huvudsak har en annan klarare och mer engagerad poetik ta-git över. Dikten ”Den 4 november 1956” finns först i samlingen. Den inleds med orden ”O detta rinnande ansikte!” Här förekommer för första gången hos Ingemar Gustafson en kristen tematik:

Ansiktet finns i hjulspåren, som aldrig växer igen. Även granaterna bär rynkor. Han skriker men utan mun genom rymden, genom rymden som tagits ifrån honom. O detta rinnande ansikte! O detta strömmande rop!

Bilden av Kristus-ansiktet återkommer i samlingens avslutande dikt, ”Ljus av ljus”, en av de tätaste, en av dem som vittnar om

26 Signum 6/2011

Litteratur

en stark och ihållande medkänsla. Samti-digt finns här en ljusets tematik som före-bådar den sene Leckius, mystikern och ljus-mästaren: ”Ansiktet i mörkret, eldslågan i mörkret / Inför denna blick finns jag till”. Men det finns en dubbel identitet i detta an-sikte. Förutom att vara Kristusbild är detta en bild av varje lidande människa.

unDer 1960-talet viDgas världen ytterli-gare. Avkoloniseringen i det som kallades tredje världen sammanföll med den all-männa politiseringen bland intellektuella i väst. Vietnamkriget blev symbolen för kolo-niseringens transformation. En av Leckius dikter från denna tid – ”Brännoffer” – utgår från ett foto av en napalmbombad, förkol-nad nordvietnamesisk kvinna och hennes lilla barn. Kvinnans namn var Nguyen Thi Ky. I dikten talar Leckius direkt till henne: ”Bredvid dig ligger ditt barn / och famnar luften med svarta fingrar. / Hastigt slunga-des ni ur varandras armar. / Hastigt förga-sades era tårar.”

Under en period av poetisk tystnad på 1970-talet skaffade Leckius en kamera av märket Leica. En sedan lång tid uttalad öns-kan uppfylldes. Det som började som ett an-språkslöst hobbyprojekt växte till ett mer eller mindre systematiskt avbildande av konstnärer, författare och andra kulturper-sonligheter. Nu formades ett porträttgalle-ri av vänner och valfränder: Vargas Llosa, Aimé Césaire, Adonis, Tahar Ben Jelloun, Artur Lundkvist, Elsa Grave, Werner Aspen-ström, Jesper Svenbro – bilder som har pu-blicerats i tidningar och kulturtidskrifter.

Författaren och konstnären Michaux, som hade betytt så mycket för den unge Gustaf-son, gjorde allt för att undvika offentlighe-ten, bland annat genom att inte låta sig foto-graferas. Den unge poeten från Lund hade lärt känna Michaux redan på 1950-talet. Ett par decennier senare möttes de på nytt. Mi-chaux var fascinerad av Gustafsons namn-byte till Leckius, möjligheten till identitets-växling, ”ungefär som en eremitkräfta hop-par över i ett nytt snäckskal”, yttrade han.

Leckius kände väl till att Michaux inte ville förekomma på bild. Därför bad han att få fo-tografera hans händer medan han arbetade med sin pensel. Överraskande nog blev sva-ret ja. Så tillkom en unik svit bilder av ska-pandet av ett bildkonstverk med Michaux händer i fokus.

De många utlandsresorna företogs alltid tillsammans med hustrun Mikaela. Med ti-den kom de båda att tillsammans översätta och därmed ofta introducera diktare, dra-matiker och prosaister för en svensk publik. Särskilt betydelsefulla är tolkningarna av den walesiske poeten R. S. Thomas liksom den syrisk-libanesiske författaren Ali Ah-mad Said, pseudonymen Adonis. Tolkning-en till svenska av Adonis genombrott som diktare, samlingen Sånger av Mihyar från Damaskus, gjordes i samarbete med Hes-ham Bahari.

Som diktare nådde Ingemar Leckius sin höjdpunkt under 1980-talet. Han har själv beskrivit sin utvecklingsgång i tre poetiska perioder. I den första var han upptagen av jaget, i den andra av världen och i den tredje av evigheten. Den poetiska mystik som ef-ter hand gjorde sig allt mer gällande före-kom som en antydan redan hos den unge Gustafson, den fick ett drag av konkretion under den politiska perioden och stod fram i ljusomhöljd skönhet hos den sene mästa-ren. Redan vid 1950-talets mitt hade Artur Lundkvist förutspått denna utveckling. I en recension skrev han: ”Han är nihilisten som håller på att kliva rakt genom väggen till mystiken.”

De tre stora monoteistiska religionerna, judendomen, kristendomen och islam och deras förenande mystik var starka inspira-tionskällor för den sene Leckius. I samling-en Vid terebintträdet (1989) finns de alla fö-reträdda. Östkyrkans heliga ikonkonst utgör incitament till samlingens avslutande dikt-svit. Judisk tro och föreställning spelar hu-vudrollen i andra dikter, medan några dik-ter tar sin utgångspunkt i levnadsöden som förknippas med sufismen, den islamska

Signum 6/2011 27

Litteratur

mystiken. Den ena handlar om den svens-ke konstnären Ivan Aguéli (1869–1917), om dennes konst men också om den sufiska väg som blev hans. Den andra bär titeln ”Rumi” och refererar till poeten i den anatoliska sta-den Konya som på 1200-talet grundade de dansande dervischernas orden.

I sin liturgi utför dervischerna en virvlan-de dans som gör att deras vita, fotsida tuni-kor står ut i dansen. I sin dikt, där varje rad är centrerad, har Leckius typografiskt ve-lat efterlikna denna form. Den centriska ge-staltningen går igen i bildspråket, överallt relateras till företeelser som kretsar kring en mittpunkt:

Outtröttligt rör han sig likt planeter och atomer

i ett kosmiskt hjul med armarna som ekrar

och hjärtat som nav.

Den himmelska förbindelsen uttrycks i der-vischens rörelse i dansen. Sambandet mel-lan himmel och jord framställer den dan-sande med den högra handen som hålls uppåtvänd som en skål för att symbolise-ra den gudomliga kärlekens mottagande. Den vänstra är vänd neråt för att förmedla denna kärlek till jorden efter att ha passe-rat hjärtat. Enligt Rumi står hjärtat för det mänskliga medvetandets centrum. Leckius dikt knyter på många sätt an till Rumis egen poesi som överflödar av symboler från mu-sikens och den mystiska dansens områden. Andra bilder ansluter till den tid och den vardag som Rumi levde i:

Han vrider sig som en druvkvarn i sin oemotståndliga trängtan.

Han drejas i dansen av en osynlig krukmakare

till ett mystiskt lerkärl

Dikten om Rumi är innebördsrik och samtidigt strängt strukturerad. Innehållet är genomsyrat av sama, den liturgi som är förbunden med de dansande dervischer-na. I dikten finner man dessutom en strikt genomförd talsymbolik med tre nioradiga strofer. De nio versraderna betingas av att antalet dervischer i en sama är nio eller en multipel av nio. Antalet versrader i dikten är 27, det vill säga 3 x 9, ett tal som symbolise-rar fulländningen. Den tjugosjunde natten i Ramadan, den nionde månaden i det isla-miska året, är nämligen ”Allmaktens natt”, den natt då Muhammed mottog sina första uppenbarelser.

I diktens 27 rader bildar den fjortonde ra-den diktens centrum. Kaba med sin svarta sten, mittpunkten för hela den muslimska världen, utgör också mittpunkt i dikten om Rumi, där den omtalas som ”outsäglighe-tens port”.

Dikten om Rumi kan sägas vara utmär-kande för Leckius poetiska gärning. Den rymmer en konkretion som visar på bildens betydelse, den uttrycker förbindelsen mel-lan himmelskt och jordiskt och den knyter an till en mystisk tradition.

I sin inledande essä, förordet till Det bran-ta spåret, berör Birgitta Trotzig Ingemar Leckius ensamhet: ”mystikerns väg är den rena tillitens väg, utan yttre stöd”. Samtidigt betonar hon avslutningsvis: ”Men det är en förlust för den publik som ännu inte känner honom och som man vet att denna väsentli-ga, rena, tunga poesi skulle kunna vara en levande livstillgång för.”

56 Signum 6/2011

Bokrevy

obemärkt förbi den ateistiska falangen av evolutionssamfundet. I bloggosfären kan man till exempel läsa evolutionsbiologen Jerry A. Coyne misstänkliggöra Nowaks panglossianska sätt att presentera sina idé-er. Hans forskning har ju kuriöst nog kvan-tifierat religioners livsvisdomar i ”experi-ment, fångat dem i ekvationer, och inneslu-tit dem i vetenskapen”, för att använda No-waks egna ord.

SuperCooperators är skriven med en struk-tur som har flera självständiga linjer: den in-tellektuella självbiografin, matematisk bio-

logiundervisning, medarbetares personhis-toria, samt utläggningen av samarbete som evolutionens tredje grundpelare. Forskning-en om samarbete tar avstamp i Fångarnas dilemma och slutar med fem mekanismer som Nowak och hans medarbetare kategori-serat och uttryckt i var sin enkel formel. Väg-ledd av medförfattaren Roger Highfield, ve-tenskapsskribent och redaktör för New Sci-entist, har Nowaks kreativa och nydanande vetenskap flätats ihop till stor, stor under-hållning.

johannes thorell

I år är det 400 år sedan King James Bible, även kallad the Authorized Version, publice-rades. Om Karl XII:s Bibel har betytt mycket för svenskt kyrkoliv och svensk litteratur, är det ändå ingenting jämfört med vad King Ja-mes Bible har betytt i engelskspråkiga län-der. Det är mycket väl motiverat att fira detta jubileum med att ge ut en behändig bok om dess tillkomst. Det rör sig om en paper back version av en bok som gavs ut redan 2003, då under titeln Power and Glory: Jacobean England and the Making of King James Bible. Den undertiteln säger egentligen bättre vad boken faktiskt innehåller. Det är lika mycket en bred skildring av det engelska samhället i början av 1600-talet som en berättelse om hur bibelöversättningen kom till.

I mars 1603 avled drottning Elizabeth och efterträddes av Jakob VI av Skottland, vilken som kung av England bar namnet Jakob I. Englands kyrkliga förhållanden hade under Elizabeths långa regering någorlunda stabi-liserats. Den katolska kyrkan hade trängts tillbaka men var fortfarande en stor minori-tet. Den anglikanska kyrkan var statskyrka men hotades av olika puritanska riktning-

ar. Någon allmänt accepterad engelsk bibel-översättning fanns inte vid denna tid. Under drottningens tid hade det kommit en över-sättning som kallades the Bishops’ Bible, men den var inte uppskattad av alla. Lands-flyktiga puritaner hade i Genève gjort en bättre översättning, The Geneva Bible. Och likaså landsflyktiga katoliker hade i Douai nära Reims gjort en egen bibelöversättning. Delar av Bibeln fanns i andra versioner.

För att bringa mera ordning i de kyrkli-ga förhållandena sammankallade kungen 1604 en konferens till Hampton Court. Det var där och då som tanken på en ny engelsk bibelöversättning föddes. Man grep sig ge-nast an med verket. Femtio översättare är kända, flera av dem endast till namnet, men åtskilliga är välkända gestalter. De olika bi-belböckerna fördelades på sex companies, som sammanträdde på olika platser och fick namn därefter, till exempel ”The First Ox-ford Company”. Redan efter sju år var över-sättningen färdig, en verklig prestation med tanke på att den kommission som arbetade på att ersätta Karl XII:s Bibel fick hålla på i 144 år! Takten i det engelska projektet be-

När Gud talade engelskaAdam Nicolson: When God Spoke English. The Making of the King James Bible. Harper Press, London 2011, 280 s.

Signum 6/2011 57 Signum 6/2011 57

Bokrevy

rodde nog inte endast på bättre personaltill-gång. En pest som bröt ut under tiden på-skyndade arbetet, likaså den katolska Gun-powder plot 1606 som upphetsade många sinnen. Det är intressant att erinra sig, att samtidigt med detta översättningsarbete hade flera av Shakespeares mest kända pjä-ser premiär i London.

Nicolson ger inledningsvis en mycket bred rundmålning av det engelska samhäl-let vid denna tid. Det är en värdefull bak-grund, men tar kanske väl mycket plats. Samtidigt är det motiverat på så sätt, att det faktiskt inte finns så mycket att säga om själ-va översättningsproceduren. Inga protokoll är bevarade, endast den instruktion som ut-arbetades av ärkebiskopen av Canterbury, Richard Bancroft, är i sin helhet bevarad. Lyckliga textfynd under 1900-talet i olika collegebibliotek kan något komplettera bil-den. Enligt anvisningarna skulle man i hu-vudsak luta sig mot the Bishops’ Bible. Det är alltså inte fråga om en total nyöversätt-ning som den svenska Bibel 2000. I det sto-ra förordet nämns de föregående engelska översättningarna, men den katolska – som man bevisligen lånat åtskilligt från – ute-lämnas helt.

Författaren till denna bok är inte exeget och kan därför inte bedöma val av läsarter, kunskaper i hebreiska och grekiska och lik-nande. Allmänt kan sägas, att man i Eng-land låg bättre framme än i Sverige under

Gustav Vasas tid (det är den översättningen som King James Bible närmast kan jämföras med). Inte att undra över: England hade två universitet och var mycket mera påverkat av renässansen än Sverige någonsin blev.

Den näst senaste bibelöversättningen verkar ha en stor makt över sinnena. Lik-som Karl XII:s Bibel prisas för sin ”märg-fulla stil” särskilt av dem som aldrig läst en rad i den, så är det med King James Bible. Adam Nicolson är inget undantag. Om Bi-beln är korrekt översatt till ett begripligt språk verkar inte vara så viktigt. Men Nicol-son ger en god bild av den miljö i vilken den tillkom och flera roande informationer om dess verkningshistoria. Nytrycken kom tätt i början, vilket visar dess genomslag. En ut-gåva 1631 blev kallad ”Wicked Bible” efter-som den innehöll så många tryckfel, bland annat kom 2 Mosebok 20:14 (det sjätte budet) att lyda: ”Thou shalt commit adultery” (ne-gationen not föll bort).

I sitt hemland England används King Ja-mes Bible nu mest i form av Psaltaren (i nå-got reviderad form) i den sjungna tidegär-den i Church of England. Det hör till ödets ironi att denna översättning, gjord på kung-lig befallning för en episkopal statskyrka, nu mest förknippas med puritanska sam-fund i Nordamerika. Bibelöversättandets historia är spännande, och King James Bible illustrerar detta ovanligt tydligt.

sten hiDal

Religionsfilosofi är en liten akademisk dis-ciplin i Sverige. Undervisning i religionsfi-losofi på högre nivå, och i synnerhet forsk-ning, bedrivs endast på några få håll i lan-det. Ändå kan man inte påstå att ämnet för

en tynande tillvaro. Antalet doktorsavhand-lingar i religionsfilosofi de senaste 10 –15 åren torde uppgå till ett tjugotal, och det får väl betraktas som en indikation på att äm-net är vid rätt god vigör. Ytterligare ett tec-

Uppdaterad religionsfilosofiCatharina Stenqvist, Eberhard Herrmann (red.): Religionsfiloso-fisk introduktion – existens och samhälle. Verbum 2010, 221 s.

Signum 6/2011 71 Signum 6/2011 71

Bokrevy

som Pantokrator, Allhärskaren, med en bok i ena handen. Till hans heliga uppvaktning hör apostlarna, men under högmedeltiden får hans moder en allt mer framträdande plats. Detta gäller främst i Rom, i Santa Ma-ria Maggiore och Santa Maria in Trastevere. Flera av de stora bildkomplexen, främst i Ve-nedig och på Sicilien, inrymmer hela sviter med skapelsen och andra scener ur Gamla testamentet, medan dopkapellet i Florens dessutom har en ovanligt livlig – och otäck – framställning av helvetet. Genomgående

framställs Skaparen som den unge Kristus, aldrig som Den Gamle av Dagar, vilket sena-re konstnärer föredrog.

Detta är en tungt vägande bok, i dubbel bemärkelse, eftersom den väger bortåt fyra kg, med 431 sidor, i stort format, inbunden i linneband och försedd med en kassett som också den visar omslagsbilden (och intres-sant nog tryckt i Italien, inte i något asiatiskt låglöneland). Ett praktverk, vare sig man nalkas den som bildteolog, konsthistoriker eller mer allmänt som kulturturist.

florence vilén

Informationer

Tranströmer i SignumÅrets nobelpristagare i litte-ratur är Tomas Tranströmer. I Signum nr 5/2011 finns en ar-tikel, ”Tomas Tranströmer – en konstnär i norr”, av Mag-dalena Slyk som presenterar den svenske poetens förfat-tarskap. Hennes doktorsav-handling anmäldes av Elisa-beth Stenborg: ”Det gåtfulla jaget” i nr 7/2010.

I Signums artikelarkiv kan man också göra följande fynd apropå Tranströmer: Agne-ta Plejel: ”Med Sorgegondo-len mot det okända” (5/1996); Magnus Ringgren: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt” (9/1997); Magnus Ringgren: ”Klockorna flyger oss hem till sist” – Kring någ-ra kristna symboler hos To-mas Tranströmer (4/1985); Leonard Neuger: ”Tranströ-mers vrede” (9/1995) och Erik Bergqvist: ”Ur det anony-

ma. Tomas Tranströmers dikt ’Ensamhet’” (4/2003). Vid sökning på ”Tranströmer” i fritext i Signums artikel-arkiv kommer dessutom ett trettiotal artiklar upp i vilka Tranströmer förekommer.

reDaktionen 2011-10-07

Biskopsmördare inför rätta i TurkietDen förmodade mördaren av biskop Luigi Padovese, då-varande ordföranden för den turkiska biskopskonferen-sen, måste sedan i onsdags svara inför en turkisk dom-stol. Enligt kyrkans advo-kat, Ersan Eris, inleddes rät-tegången mot den anklaga-de Murat Altun inför en ju-rydomstol i den sydturkiska staden Iskenderun.

Altun, under många år bis-kopens chaufför, erkände att han i juni 2010 knivhuggit Pa-dovese. Rättegången handlar

framför allt om motivet för mordet och den anklagades skuld.

Processen i Iskenderun kom till stånd efter en kon-flikt om Altuns mentala till-stånd och den sköts omedel-bart upp till den 30 novem-ber. Altun ska efter mordet ha utropat: Allah är stor. Han lades därefter in på en psyki-atrisk klinik, men förklara-des senare i två utlåtanden vara tillräknelig.

kathpress 2011-10-05

Tyska biskopar vädjar för dödsdömd i IranDen tyska biskopskonferen-sen krävde på fredagen den 7 oktober en ”omedelbar fri-givning” av den evangelika-le pastorn Yousef Nadarkha-ni. Nadarkhani dömdes den 22 september i en snabb rätte-gång av en revolutionsdom-stol till döden för ”avfall från

Informationer

islam” och för ”utbredande av icke-islamisk lära”. En an-nan domstol hade kort dess-förinnan slagit fast att pas-torn varit muslim innan han konverterade till kristendo-men. Domen kan komma att verkställas när som helst.

Ordföranden för kommissi-onen för världskyrkan inom DBK, Bambergs ärkebiskop, Ludwig Schick, förklarade dessutom i Fulda att pastorn uppenbart gripits och dömts enbart därför att han ”hade gjort bruk av sin rätt till re-ligionsfrihet”. En dom på grund av vald religionstillhö-righet står dock klart i strid med internationella överens-kommelser om mänskliga

rättigheter, vilka även Iran har undertecknat.

Nadarkhani, född 1977, är pastor för en pingstförsam-ling. Han blev kristen i 19-års-åldern. Flera västerländska stater, däribland USA, Stor-britannien, Frankrike, Tysk-land, Polen och Österrike, har fördömt de iranska myn-digheternas agerande och krävt att han friges.

Skulle dödsstraffet mot ho-nom fullföljas blir pastorn, enligt Internationaler Gesell-schaft für Menschenrechte (IGFM), den första konvertit på 20 år som avrättas för sin tros skull i Iran och där staten använt detta sakförhållande som officiell motivering.

I Iran råder religionsfri-het för de trosgemenskaper som av tradition funnits där, men inte för anglikaner och evangelikala kristna, vilka oftast är konvertiter från is-lam eller ättlingar till dem. Men även för de ”traditio-nella” kyrkorna är religions-friheten begränsad. Sålunda blir det ständiga problem, om det predikas på persiska (far-si) i kaldeisk-katolska guds-tjänster.

Religionspolisen är av den uppfattningen, att innebär ”proselytism”, om det i en kaldeisk kyrka predikas på den islamska befolknings-majoritetens språk.

kathpress 2011-10-07

Medverkande i detta nummer

siri abrahamson Svensk frilansjournalist, bosatt i London sedan tio år.

bengt almstedtDr i teologi vid Heythrop College, London University.

benedictus xviProfessor i teologi och påve.

alberto bobbioJournalist och chefredaktör för Famiglia Cristiana.

georg eversDr i religionsteologi. Asienkorrespon-dent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001.

fredrik heidingJesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newma-ninstitutet.

sten hidalProfessor emeritus i Gamla testamen-tets exegetik vid Lunds universitet.

glenn hægerstamProfessor emeritus i neurologi vid Karo-linska Institutet, Stockholm.

ulf jonssonJesuitpater, docent i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.

klaus misgeldProfessor; historiker tidigare verksam vid Södertörns högskola och Arbetarrö-relsens arkiv och bibliotek i Stockholm.

stig olssonBiolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.

hermann josef pottmeyerProfessor emeritus i fundamental-teologi vid Bochums universitet.

eberhard schockenhoff Professor i moralteologi vid universitetet i Freiburg.

erik sidenvallDocent i kyrkohistoria vid Lunds uni-versitet.

elisabeth stenborgFil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

johan stenströmProfessor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

dominik terstriepJesuitpater och dr i teologi vid Gregori-ana-universitetet i Rom, Stockholm.

johannes thorellFil. stud. vid Stockholms universitet.

astrid söderbergh widdingProfessor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.

florence vilénFil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.

erik åkerlundDoktorand i filosofi vid Uppsala universitet.

Redaktion

Kjell Blückert, Philip Geister, Fredrik Heiding

Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg,

Astrid Söderbergh Widding.

Redaktionskommitté

Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg,

Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten,

Sten Hidal, Anna Maria Hodacs,

Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Stig Olsson, Anders Piltz, Katrin Åmell.

Fasta medarbetare

Kerstin Hedberg Nyqvist, Charlotta Levay,

Minna Salminen Karlsson, Georg Stenborg,

Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist.

Adress

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala

Telefon, redaktion 018-580 07 15

Telefon, expedition 018-580 07 10

Fax 018-580 07 20

E-post: adm@signum.se

Hemsida: www.signum.se

Prenumeration 2011

Helår (8 nummer)

inom Sverige 340:– studerande 215:–

övriga Norden 380:– övriga Europa 410:–

utom Europa 460:–

Lösnummer 45:–

Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046

Ljudtidning 340:– v.g. kontakta:

Iris InterMedia AB,

122 80 Enskede, tel 08-39 90 00

Tidskriften Signum startades 1975 som

uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad

1920 och KIT, Katolsk informationstjänst,

grundad 1963.

Signum utges sedan 2001 av

Newmaninstitutet, ett katolskt institut

för teologi, filosofi och kultur med säte i

Uppsala, upprättat av jesuiterna i Sverige och

medarbetarna kring tidskriften Signum.

Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

Tryckt hos Litografia alfaprint

issn 0347-0423

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

© SignumSlottsgränd 6, 753 09 Uppsalaissn 0347-0423

Innehåll Signum nr 6/2011 årgång 37

Nästa nummer av signum utkommer

den 18 november 2011

Ledare

1 astrid söderbergh widdingNäthatet och yttrandefriheten–Finns det en medelväg mellan censur och en mediekultur där allt är tillåtet?

Aktuellt

3 dominik terstriepÄr den katolska enheten hotad?–Två kyrkliga upprop till uppbrott.

6 klaus misgeldOm vanans makt – turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten– Om Sv. kyrkan som svenskarnas kyrka.

8 alberto bobbioHedningarnas förgård – ett samtal med kardinal Gianfranco Ravasi–Religionsdialogen bör kompletteras.

Tidsbild

10 siri abrahamsonMin väg till katolicismen

Guatemala

13 fredrik heidingKyrkan mitt i politiken i Guatemala – intervju med biskop Álvaro Ramazzini

Religion och samhälle

18 bengt almstedtAtt vara katolik är att vara kosmopolit

Litteratur

24 johan stenströmIngemar Leckius – från nihilist till mystiker

Teologi

28 hermann j. pottmeyerTeologernas memorandum – en hjälp till fruktbar dialog?

32 eberhard schockenhoffKyrkan som försoningens gemenskap–Om frånskildas och omgiftas möjlighet att få del av sakramenten.

Filosofi

37 erik åkerlundDygd, ändamål och beroende – nyaristoteliska strömningar i analytisk filosofi

Dokumentation

43 benedictus xviDet lyhörda sinnet – reflektioner om lagstiftningens fundament

Analyser och rapporter

47 georg eversPakistan och de religiösa minoriteterna

Bokrevy

54 johannes thorellSamarbete i evolutionen–Martin Nowak och Roger Highfield: SuperCooperators.

56 sten hidalNär Gud talade engelska–Adam Nicolson: When God Spoke English. The Making of the King James Bible.

57 ulf jonssonUppdaterad religionsfilosofi–Catharina Stenqvist, Eberhard Herrmann (red.): Religionsfilosofisk introduktion – existens och samhälle.

59 glenn hægerstamDe empiriska vetenskaperna vacklar–Hans Liljenström och Alf Linderman (red.): Bortom tro och vetande.

62 sten hidalIslam på gott och ont–Johannes Salminen: Islams två ansikten. Essäer.

63 stig olssonVälfärdssamhällets utförslöpa–Tony Judt: Illa far landet.

65 elisabeth stenborgTillit i dödens närhet–Malina Stahre: Det är som det är.

66 fredrik heidingVad har Franciskus egentligen sagt?–Franciskus av Assisi: Skrifter.

67 erik sidenvallÄntligen en Newmanbiografi på svenska–Brian Martin: John Henry Newman.

69 elisabeth stenborgKonsten att överleva–Ruta Sepetys: Strimmor av hopp.

70 florence vilénMagnifikt om mosaiker–Joachim Poeschke: Mosaiken in Italien 300–1300.

71 informationer72 medverkande i detta nummer

Slottsgränd 6SE-753 09 UPPSALA

sverigeporto betalt

port payé

oktober

2011katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Näthatet och yttrandefriheten

Är den katolska enheten hotad?

Turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten

Hedningarnas förgård

Siri Abrahamson

Min väg till katolicismen

Fredrik Heiding

Kyrkan mitt i politiken i Guatemala

Bengt Almstedt

Att vara katolik är att vara kosmopolit

Johan Stenström

Ingemar Leckius – från nihilist till mystiker

Erik Åkerlund

Nyaristoteliska strömningar i analytisk filosofi

Georg Evers

Pakistan och de religiösa minoriteterna

6/2011w

ww

.signum.se

Notarietjänst vid Officialatet på Katolska biskopsämbetet

Katolska biskopsämbetet utlyser en heltidstjänst som notarie vid Officialatet (Kyrkodomstolen). Officialatet handhar olika kyrkorättsliga ärenden, framför allt prövningar av äktenskaps giltighet inom Katolska kyrkan.

Som notarie blir dina huvudsakliga arbetsuppgifter att handlägga och utreda kyrkorättsliga mål och ärenden samt att skriva förslag till domar och beslut. Arbetet förutsätter att du har god förmåga att strukturera och analysera ett omfattande utredningsmaterial samt att du kan tillägna dig grundläggande kunskaper i kyrkorätt. Vi ser därför gärna att du har en akademisk utbildning inom t. ex. humaniora eller samhällsvetenskap.

Arbetet som notarie innefattar att ta emot telefonsamtal och besök där människor berättar om svåra livserfarenheter. Det är därför viktigt att du har stor personlig mognad samt förmåga till omdömesfullt inkännande och ett vänligt och korrekt bemötande. Arbetet sker under tystnadsplikt varför god förmåga till diskretion också är viktig. Enligt kyrkolagen skall notarien vara katolik, i kyrkans fulla gemenskap och trogen kyrkans läroämbete (CIC Can. 149 §1 och Can. 483).

Du som söker tjänsten bör vara en noggrann person som har god organisationsförmåga och stort ansvarskännande. Det är viktigt att du kan uttrycka dig väl både i tal och i skrift. Kunskaper i andra språk, framför allt arabiska, är meriterande. Vi förutsätter att du har datorvana.

Stor vikt läggs vid personlig lämplighet för arbetet.

Tjänsten är en tillsvidareanställning på heltid, med sex månaders provanställning. Tjänsten ska helst tillträdas under hösten, men andra överenskommelser är möjliga. Officialatet ligger i samma lokaler som Katolska biskopsämbetet på Götgatan i Stockholm.

För upplysningar om tjänsten är du välkommen att höra av dig på tel. 08-462 66 20.

Ansökan med meritförteckning skickas till: Officialatet, Katolska biskopsämbetet, Box 4114, 102 62 Stockholm, senast den 14 november 2011.