Sharm el Sheik 1964 och idag

Jag heter Olle Östberg. 1964 tjänstgjorde jag som FN-officer bl. a. i Sharm el Sheik. Jag var ”OIC”- Officer in Charge, detacherad från Gaza där huvuddelen av den svenska bataljonen var förlagd. Jag var en ung löjtnant från P 18 på Gotland men ”befordrad” till kapten under den här tiden.

Vår bas 1964. Här är nu en egyptisk militärbas. I ”Badviken” är nu fullt med hotell och hitom Badviken ligger ”Old City” av Sharm. ”Old”, ja, den ser gammal ut, men är faktiskt mindre än 40 år.

I ”Hajviken” hitom badviken ligger nu Sharm’s Marina med 100-tals dykbåtar.

På vårt ”Flygfält” - i verkligheten en start- och landningsremsa på en avskrapad bergsplatå – finns nu en hel stadsdel med många hotell.

Badviken 1964 Crazy waterskiing!

Badviken idag.1964 åkte vi vattenskidor efter jeep längs denna strand! Vattenskidorna bestod av brädlappar med pånitade gympaskor och plåtburkar som brätten!

Detachementet i Sharm var en del av den svenska bataljonen i Gaza som i sin tur var en del av UNEF, The United nations Emergency Force (se kort beskrivning av UNEF på sista sidan). Det bestod av en pluton svenskar, de flesta från Norr- och Västerbotten. Många hade aldrig varit i utlandet tidigare när de hamnade här nere. den andra delen bestod av cirka 15 kanadensiska ingenjörs- och signal-soldater som ansvarade för underhåll, repara-tioner av fordon samt teleförbindelser till Headquarter i Gaza samt till kanadensiska flygvapnet som kom ner från El Arish söder om gaza-remsan en gång per vecka med mat, öl, post m. m. Flygplanen var Caribou.

Caribou från kanadensiska flygvapnet.

1

Sharm från bergstopp i väster

Morgonuppställning och flagghissning

Vår uppgift i Sharm var att bevaka och rapportera båttrafiken upp och ned Aqabaviken, till och från Eilat (Israel) och Aqaba (Jordanien). Vi, den svenska bataljonen, ingick ni UNEF, United Nations Emergency Force. Så här beskrivs UNEF i Wikipedia:

“Sinai and UNEF (United Nations Emergency Force)The mission was directed to accomplish its mission in four phases:1. In November and December of 1956, the force facilitated the orderly transition in the Suez Canal area when British and French forces left (“Suezkrisen” 1956).2. From December of 1956 to March of 1957, the force facilitated the separation of Israeli and Egyptian forces and the Israeli evacuation from all areas captured during the war, except Gaza and Sharm-el-Sheik.3. In March of 1957, the force facilitated the departure of Israeli forces from Gaza and Sharm-el-Sheik.4 Deployment along the borders for purposes of observation. This phase ended in May of 1967.5. Due to financial constraints and changing needs, the force shrank through the years to about 3 400 by the time its mission ended in May of 1967.

The Six Day War: On May 16 1967, 1967 the Egyptian government ordered all UN forces out of Sinai effective immediately. Then Secretary-General U Thant tried to redeploy UNEF to areas within the Israeli side of the 1949 armistice lines to maintain buffer, but this was rejected by Israel. In a decision that proved to be controversial, Thant acted to effect the Egyptian order without consulting either the Security Council or the General Assembly. Most of the forces were evacuated by the end of May, but 15 UNEF forces were caught in combat operations and killed in the Six Day War (June 1967). The last United Nations soldier left the region on June 17.”

Uppgiften sköttes främst från Ras Nasrani, cirka 15 km norr om Sharm, där Akabaviken är som smalast och där Tirana-ön ligger utanför.

Checkpoint Ras Nasrani 1964På korallrevet här utanför ”plockade” vi languster (hummer utan klor). Det fanns då hur mycket som helst. Idag, nej.

Tirana-ön i bakgrunden

På ”fritiden” var det bad och snorkling som gällde. Ingen var utbildad scuba-diver så vi fick nöja oss med mask och simfenor. Men det räckte långt. Korallerna och fisklivet då går inte att jämföra med dagens. Idag finns kanske 10-20 % kvar. För många turister, båtar i 100-tal, olje-utvinning etc. har tagit död på korallerna och jagat bort fisken. Det fanns då t.ex. gott om haj de flesta små, men också en och annan ”hammer-headed shark”, baracuda, stora tonfiskar, stora murenor o.s.v. Och korallerna var fantastiska! Idag det mesta dött. Tragiskt!

Koraller 1964

2

Snorkling 1964

Befolkningen i Sharm 1964 bestod endast av ett antal beduinfamiljer. De var mycket fattiga och bodde en bit innanför havet i tält bestående mest av trasor. De levde på fiske och hade några getter och i vissa fall kameler. Det fanns ingen bebyggelse i Sharm annat än i vår bas.

Vi hade god kontakt med beduinerna och hjälpte dem något, t. ex. med enkel sjukvård, att plåstra om sår m.m. En gammal beduinkvinna hade skadat benet på taggtråd och lagt förband med kaffesump! Hon blev omplåstrad av vår läkare. Vi hade en ny läkare varje vecka.

Vi hade också två beduiner anställda i campen, en frisör och en som skötte tvätten.

Några bilder med lokalbefolkningen:

Mellanfolklig förbrödring. En beduinkvinna syr i en knapp åt stabssergeanten.Alla beduinerna var muslimer

Denne gamle man var helt blind av trakom. Han togs om hand av sina döttrar. Vi besökte honom ibland och tog med färsk tonfisk.

Soptippen Vi körde ut soporna i bergsöknen. Då kom beduinkvinnorna med sina getter punktligt för att ta vara på det de kunde använda. Sedan brände vi resten med kerosin (ett slags diesel).

Spår från kriget

VattenLivets nödtorft i form av vatten var ett problem. Vi hämtade allt vatten med tankbil i El Tur, cirka 70 km norrut, längs Sinais västkust. Vi fyllde på vatten i ett vattenförråd (vars vägg också var filmduk) samt i plåttankar på hustaken, för toaletter. Allt dricksvatten måste kokas i 15 minuter.

3

Vatten från El Tur

Vattentankar och filmduk

En spännande historia från vattenhämtning i El Tur (100 km längs västkusten):Jag for dit en dag med min gamla jeep för att kolla vattenhämtningen. När jag kom fram var chaufförerna upprörda – ”Vi får inget vatten!” Jag talade med den ganska unge chefen för vattenverket som talade bra engelska. ”Sorry Sir, ert kontrakt har löpt ut!” Kontraktet löpte bara en månad åt gången. Jag for med ilfart tillbaka till Sharm och fick tag på Högkvarteret i Gaza per radio. ”Oj då, vi tycks inte ha förnyat kontraktet! Gör vad du kan så agerar vi härifrån!”Tillbaka till El Tur och vattenchefen. ”Vem är din chef?” frågade jag honom. ”Det är hälsovårdsministeriet i Kairo” Han visste t.o.m. telefonnumret och namnet på den ansvarige, Dr Taba tror jag han hette. Iväg till stans telefonstation tillsammans med vatten-chefen. En jättelik nubier var telekommissarie. ”Här kan man ringa till hela världen!” hojtade han. ”Men först ska vi dricka té!” Det blev tédrickande och snack i en dryg timme medan en förskrämd telefonist försökte nå Kairo. ”Du påstår att man kan ringa till hela världen, men vi kommer inte ens fram till Kairo!””Va!”, skrek telekommissarien som tycktes ha glömt bort vårt ärende. Han satte sig själv vid växeln (en gammal 20-linjers Ericsson-växel) och talade högt. På två minuter var han framme och – hör och häpna – han fick Dr Taba på tråden! Denne man talade utmärkt engelska och var förstående. Vi resonerade om vårt problem och

vårt behov av vatten. Vi kom överens om priset och mängden vatten per vecka.Så mitt genidrag: Jag bad Dr Taba att bekräfta vår överenskommelse med vattenchefen. ”Ja, gärna” sa han.”Kom, Dr Taba vill snacka med dej!””Med mej??” Han trodde inte sina öron.”Ja! Kom igen!”Vattenchefen tog luren och ställde sig på knä på golvet!De snackade arabiska en stund och vattenchefen bugade och bugade. Sedan var vattenverket i princip vårt! Vi kunde få så mycket vatten vi ville! Detta var hans lyckliga dag.

Minor. Det fanns gott om minor i Sinai under den här tiden. Stridsvagnsminor och s.k. hoppminor. En soldat kastade en sten innanför tagg-trådsstängslet och råkade träffa en hoppmina. Ett splitter träffade honom i halspulsådern. Han avled innan han kunde komma under vård. En kamel tog sig innanför taggtråden och trampade på en mina.

Ras Nasrani - minfält och en minnessten

Varje detachement målade en minneshjälm

Varje sharm-gäng ”roterade” efter cirka fyra månader. Därefter fortsatte tjänstgöringen i Gaza i ytterligare två månader

4

”Kennedy Rock” 2008 Den har eroderat de senaste 40 åren men är fortfarande lite’ porträttlik!

Efter att ha varit enbart bergs- och sandöken utan byggnader och med bara några beduinfamiljer ser Sharm ut så här idag. Och det är bara en liten, liten del.

Sharm’s marina med 100-tals dykbåtar

S:t KatarinaklostretEn begivenhet under tjänstgöringen var en expedition till S:t Katarinaklostret mitt inne i Sinai. Dit tog man sig då via Sinais västkust, upp till Norr om El Tur där man sökte sig österut via en uttorkad flod, en wadi. Endast halva gänget kunde delta. Idag går vägen upp till S:t Katarina även från östkusten och den är asfalterad och bra. Turistturer går dit från Sharm.

På vägen upp passerade vi en oas som ägdes och drevs av munkar från klostret. Där bjöds vi på

vindruvor och färskt, kallt vatten (förvarades i lerkrukor som höll vattnet kallt). En fin upplevelse. Vi kontaktade också vår bas i Sharm per kortvågsradio. Vi kunde inte få upp halvvågs-antennen i en palm, men en liten kille erbjöd sig att klättra upp. Det gjorde han på nolltid, cirka 10 meter upp!

Några bilder från och information om S:t Katarina-klostret (Från Google med Olles bilder)

Sankta Katarinaklostret grundades år 527 av kejsar Justinianus I och är en efterföljare till det lilla kapell som kejsar Konstantins mor, Helena byggde för att markera platsen där Mose i en vision fick se den brinnande busken. Justinianus menade att klostret skulle ge skydd åt de kristna i söder och vara en fristad för kristna munkar. Det har karaktären av ett litet fort och är omgärdat av en tjock mur. Det är kristenhetens äldsta kloster.

S:t Katarinaklostret 1964

På 800-talet trodde sig munkarna ha funnit kvarlevorna efter Katarina av Alexandria. Katarina var en förmögen borgarflicka som torterades på ett spikförsett hjul och halshöggs för sin kristna tro i början av 300-talet. Då ville man ge klostret hennes namn och kvarlevorna förvaras i två silverskrin. När man skall besöka klostrets basilika går man in genom tusen år gamla trädörrar och träder in i ett kyrkorum som skimrar av uråldriga ikoner, uppradade utmed väggarna. I absidens tak finns en underbar mosaik från 500-talet som illustrerar Kristi förklaring. Bakom altaret ligger brinnande buskens kapell, klostrets heligaste plats som vaktas av en munk. Man tillåts inte kika in mer än i en minut och munken säger "såg jag inte dej här alldeles nyss", när jag går in i kyrkan för att få uppleva platsens magi igen.

Utanför kyrkan står en ättling till den buske som Mose såg brinna. Busken är unik och på Sinaihalvön växer bara ett enda exemplar.

5

Den brinnande busken (vykort från 1964)Dictamus albus albiflorus. Blommorna avger en eterisk olja som i ett hett, torrt läge kan självantända (utan att busken brinner upp). Gud talade till Mose från en sån’ buske.

I Katarinaklostrets museum finns en av världens finaste samlingar av ikoner. Klostrets bibliotek förvarar 3000 gamla handskrifter och har näst efter Vatikanstaten den mest betydelsefulla samlingen.I klosterträdgården kan man få titta in i benhuset, där benknotorna efter de munkar som bott i klostret genom århundradena förvaras helt öppet.

Skelettmuséet (”Benhuset”) 2004

!! Då det inte finns plats för fler än sex åt gången på munkarnas begravningsplats måste någon av de förut begravna grävas upp när ett nytt dödsfall inträffar !! Benen förs till benrummet där kranierna läggs i en hög för sig och de återstående skelettdelarna staplas på varandra. Kvarlevorna av ärkebiskopar och andra höga dignitärer förvaras i små träskrin eller i väggnischer. Det mest berömda skelettet är den helige Stefanus. Under sin livstid bevakade han vägen som ledde uppför berget och som döende önskade han att för alltid få vakta sitt älskade kloster. Det var år 580 men än i dag sitter helgonet, klädd i kaftan och purpurröd hätta, med radband och stav och bevakar ingången till de dödas hus.

Man kan också sätta sig vid källan (brunnen inne i klostret, nu övertäckt men i drift; Olle anm.), där Mose mötte Jetros dotter Sippora, som skulle bli hans hustru. I trädgården växer gamla knotiga olivträd, turisterna vandrar omkring med sina planscher och nymålade ikoner, fynd från turistshopen. Och klockan två stänger munkarna

för att få vila en stund och uppleva tystnad så att klostret får uppfylla sin funktion. Men klockan sex på kvällen öppnas det igen och man kan äta underbar mat i den stora matsalen, tills det åter sluter sig mot tystnaden klockan nio.

Mose berg (”Horab”) där Mose enl. legenden mottog tio Guds bud

Jag har varit i Sharm totalt fem gånger under åren 1964 till 2008, sista gången en vecka i mars 2008 med min son Hampus som har varit där två gånger redan. Bl. a. var vi på ’dyksafari’ där en nyårshelg 1993-94 från Eilat då dotter Louise tog dykcertifikat där. Hampus och jag (och hela dykgänget, cirka 15 deltagare) sov i sovsäck på stranden nära Sharm. Hampus såg fram mot att SCUBA-dyka. Tyvärr blev han sjuk några dar. För mej är SCUBA-dykning slut. Jag är för gammal (75). Sista gången jag dök med tuber i Sharm var 2004 och då var jag klart ”rostig”!

Tjänstgöringen i Sharm el Sheik är unik och en av mina mest fantastiska upplevelser i livet. Och upp-levelserna har varit många – jag har jobbat i mer än 30 länder och besökt mer än 50.

Sharm el Sheik är väl värt en resa idag, speciellt om man är road av snorkling och dykning.

Dec 2010

Olle ÖstbergPilängsgatan 22621 55 Visby070 4336266olof.ostberg@telia.com

1964 2007

6