DEN STORA VREDEN TREDJE DELEN

Bispehjden vid Hernsund* 174/713.

I. EN RYSK KURIR TILL HAMNEN.

"Eders vlbrdighet, en rysk kurir har nyss anlndt till hamnen." "Hvar r han?" "I kdonet hr nere p grden med den finske skep- pare, som frde honom hit." Det hade blifvit allmn rrelse kring vggarna i landt- dagens plenisal, dr enkelt folk stack af vl bjrt mot den prktiga stolraden och annan fin gedigenhet fverallt. "Fick han tillflle att se vra rustningar?" "Frde honom med flit s, att allt skulle falla honom i gonen. Kanoner, krutlrar, granatstaplarne och gev- ren. Joho d! Och han sg mycket nyfiket p ge- vren." "ja, pik och muskt i ett vapen har han nog ej sett till den hr dagen. Fick han ngon syn p vra frrd annars?" "Det var en sak. Lossningen frn eders vlbrdighets Hollandsskutor pgr ju fverallt i bodarne med lif och rrelse. Fr frigt sg han Bonnsj- vreten pinfuU af re- kryter under pik-muskter ttt som kerpilen." * Det tjnsteliga namnet Hernsand, frn brjan troligen en kunglig felskrifning, var nnu ej vid angifna tid i dagligt tal brukligt. 3

"Det r bra. Hvad synes han vara fr en?" "En fin och frnm ungherre. Talar svenska med n- gon finsk brytning, tyckte jag." "r vl ngon finsk eller baltisk adelsjunker, som gtt i rysk tjnst,"lt hans vlbrdighet mrk. "Gjorde han ngra frgor?" "Endast efter eders vlbrdighets namn, titlar och rang. " "Hvad har finnskutan annars med sig?" "Hundra finska vrf^-ade, som skola fver t Norge." "Hvad fr slag? Drifver fienden vrfning inom riket?" "Det r den dr evigt krigsrustande norsken, Bjrn Randulf p Junkersdal, den dr, hvars frsta infall till- bakaslogs af Skulskyttarne hr . . . med hjlp af Trgla- brmsen"-- ett gladt sorl kring salens vggar. "Det var om vrfningen, som skepparn ocks skulle hit." Hans vlbrdighet reste sig frn plenisalens ordfrande- bord, dr han vid talmannens sida haft plats midt emot en dam med uppslagen portflj. Pkallande sina tv ordonnanser ur frstugan, strk han betnksamt fver sitt svarta helskgg, kittlade sig bakom rat i det svartkru- siga hret, drog ned brynen fver de svarta gonen och hade sin plan frdig: "Hr blir frga om en snabb frndring, s att allt blir s blndande storsttligt som mjligt fr ryssens gon. Hr duger det minsann icke att sitta i becksmsskor och ofrgade ullstrumpor, utan det blir att stlla om s, att allt ter sig som glans och burgenhet. Ordonnansen Bagge gr genast med landtdagen upp p vinden till den stora kldkammaren, som r ordnad fr vnners behof. Or- donnansen Blom kommer strax efter med predikombetet, som genast lmnar sina fverlggningar och stiger upp 4

efter sdra trappan, s att ingen rrelse mrkes frn gr- den. Alla herrar af stnd och kvalit uppfordras att med ordonnansernas hjlp klda sig med yttersta smak ur det tillrckliga frrdet af bsta peruker, krs, sidenkappor, silkesstrumpor, silfverspnda skor m. m. Borgerskapet anlgger enklare peruker och krs, svarta kamlotskappor, svarta ullstrumpor och kopparspnda skor. Bondestndet, utan peruk, iklder sig likadana skor och strumpor, bla kappjackor, svarta krs och ljusbla nattkappor. En hvar frser sig med darter och hattar. En hvar skall vara tvttad och snygg samt frst och sist ej glmma bort nsduken. Se s dr! Ingen kruserlighet nu, utan upp och raskt till verket bara!" Frvning, tvekan, ngot knt fvens, men den kung- lige makthafvarens befallning fick lof att lydas, och det bar i vg ur rummet, uppfr trappan t vinden. Till hamnbeflhafvaren, en sttlig man, som nnu drjde vid drren, fortfor hans vlbrdighet: "Kapten Erz, g ned och hll ryssen sllskap p lmp- ligaste vis. Han fr audiens, d vi slutat en hgviktig session, frstr I!" Kapten Erz bjde p hufvudet och gick. Hans vl- brdighet var nu ensam med den enkelt grkldda da- men, som satt och log med fylliga gropar i kinderna. "N, hvad tycker Mster-Sara!"sporde han med skal- kens remna i skgget. "Hon sitter just och undrar, om hon duger s hr fr ryssens gon,"lt svaret sklmskt. "A jo, mina lns matmoder r ej skmd i egna vf- nader. " "N, eders vlbrdighet r d rustad fr allt mjligt ocks. " 5

"Bah! D man skulle hem med en hel stor bostt- ning utifrn, s gick det p ett ut att taga med ngra packlrar i tanke p den fattiga omgifningen i ett torf- tigt land. Det ser hyggligt ut, men betyder ekonomiskt ingenting. " "Ja, fr den, som har en kunglig frmgenhet att vinka p." "N, hvad mer vore det! Man har ju ocks flackat omkring med sin pamp och skflat i tre vrldsdelar." "S!"utbrast hon med sklmsk fasa. "Har eders vlbrdighet verkligen gjort s?" "Hvad annan ln tror I det bests, fr det man skic- kar sig trogen, rlig, tapper och fyndig, med lifhanken jmt p spel under rslnga flttg i vakor och frsakel- ser. Ni kan dock sga dem, som tala om mina skf- lingar, att jag endast har skflat de store skflare sjlfva och detta med godt samvete. Hllre jag n den orlige, sger jmten." "N, det blir vl ngot prat om denna scenfrndring ocks. " "Fr ej hjlpas. Ryssen mste tervnda med lite sot i synen, det r allt. Jag tycker ocks rent ut, att ngot strre snygghet kunde bests i den omgifning, som dag- ligen inrymmes hr, nu sedan jag hyrt och stllt upp dessa fyra vningar hr Bispehjden ofvan doktor G- ran i den nedersta. Tillfllet gaf mig vlkommen an- ledning att slnga t dem piken dr." "Ja, det fr medgifvas, att folkets enkelhet bryter af vl mycket mot all denna luxus. Statyer, mlningar, konstur, dyrbara mattor och mbler och allt mjligt. Vi blefvo riktigt hpna fver allt detta." "Var s meningen ocks. Jag lskar enkelheten, ju 6

strre dess mera, men vet ocks, att den icke tager sig ngot ut fr snda mnniskogon. En makthafvare med min stormyndiga fullmakt fr lof att ha ett residens dr- efter. " "Men den hgste makthaf vren lr ju omge sig myc- ket enkelt." "Konungen? Han r ocks lngt sttligare att omtala n se, dr han sitter i gstning hos turken, skall jag sga. Jag vill inte ha en kalfaktor sdan som han sg ut dr ute bland hedningar och utblingar."-- Och s en ordhvila. "Det har sagts, att hr skulle stnda ett strre tomte- bol i dagarne?"vidtog Mster-Sara. "Jag tnkte visst f hit stadens och ortens befolkning till en liten frplgning, s mngen som ryms i vningarne och p backen hromkring. Bara vi nu finge tid en gng! I morgon f vi lof att i sittande landtdag in- hmta klagomlen mot den dr vlsignade ockraren Mates i Svart-Noret. " "Har den saken ej varit fre vid en audiens?" "H, det blef p enda rappet en sdan vidtutseende massa klagande och klagoml, att jag mste uppskjuta hela rendet. Och s tillsades de att sjlfva reda ut den hiskliga mrjan till enklare framstllning af ngon tal- man eller skrifkarl infr landtdagen. Annars finge vi sitta dr i veckor." "Hvad kan man d till sist tgra fr deras hjlp?" "Oskert nnu! Jag har visst tnkt mig, att den gamle blodsugarn kunde f terbra en hel hop." "Och detta tnker eders vlbrdighet, som r den spdde magen och arfvingen?" Han blef i hast mrk och allvarsam. 7

"Troll- Antons spdom ja! Det dr bondeskmtet tyc- ker jag ej mycket om och inte vrst om spmannen hller." "Ja, han gr visst hr i landtdagen med en del dumt prat."Hans vlbrdighet hejdade sig lyssnande. "Hvad fr slag d?"Och med snkta gon svarade hon i en mrkbart besvrad ton: "Jo, han vill utbreda det ryktet, att han frntagit eders vlbrdighet makten och frmgan att rcka en viss per- son sin hand." Hans vlbrdighet ryckte p axlarna och ombytte sam- talsmne: -- "Huru r det nu med ndgsterna dr borta i skogsbackarnes och strndernas tltgrdar?" "Tillstrmningen r alltjmt ganska stor, och tills vi- dare blir det bara ett ml om dygnet till lifvets uppe- hlle. Efterhand blir det rdrum att frdela dem p skilda orter. Lugna och stillsamma ro de." Samtalet om den bekymrande frsrjningsfrgan fort- gick vidare. "Och nu skola vi, ynkeliga fattiglappar, visa ryssen det burgna vlstnd, som rder ibland oss!"utbrast lands- herren, som hrde bullret i trappan af de terkom- mande. En stund senare hade han med skert ga och van hand ordnat landtdag och predikombete till en grupp s naturlig och sttlig, att alla hpnade fr bilden i den stora vggspegeln. "Se s dr! Nu r allting klart!"frkunnade makt- hafvaren belten. "Lt nu frmmandet trda in!" -- 8 --

II. KURIREN OCH SKEPPAREN MOTTAGAS.

Med miliskaptenen fre och skepparen efter sig intrdde den ryske kuriren, en ung, sporrstflad, aristokratisk hk. Han steg helt afmtt fram till salens midt, och utan att se ngon annan n kronans hgste beflhafvare, som reste sig frn bordet till hans mte, bugade han helt kyligt fr denne. "Edert namn?" "Grefve Douglas!" "Kurir frn kejserliga regeringen?" "Frn hans excellens prins Galyczin!" "I egenskap af utrikesminister?" "Som general-guvernr af Finland!" "I dess erfrade delar blott, frmodar jag!" "Som man behagar!" "Prins Galyczin*, rysk general-guvernr i Finland!" upprepade svenska kronans man med nstan fgnesam rrelse. Och kuriren svarade med sin kld: "Det namnet r kanske bekant?" "Bde namnet och personen, herr grefve. Edert pass?" "Var s god!" Han hade lmnat handlingen och riktade under kylig afbidan sina falkgon bort i det obestmda, liksom blott en rymd utan innehll omgifvit honom. Det var just ett klokt infall att gra sig allt detta besvr fr en dylik, som ingenting sg, tyckte mngen. Likvl kunde vana iakttagare se, att frmlingen slukade alla tillgngliga in- *Efter nutida skrifstt furst Galitsin, som terger uttalet. 9

tryck nda till de minsta enskildheter. Och s hfdes en allmn suck fver det arma fderneslandets de. Dr stod nu en af de transbaltiske, redan uppvxt under en frmmande erfrings herravlde, redan s frmmande, s kallt frnm mot Sveriges gamla land med dess ml nnu obrutet p tungan . . . Ja, den var ju s, den gamla svenska seden bde hos frnma herrar och klumpiga bonddrngar efter den frsta lilla berringen med utln- dingen ! "Det r allting riktigt!"frklarade hans vibrdighet snabblsande. "I har sledes ett meddelande frn hans excellens till den kungliga regeringen?" "Som I behagar se!" "I egenskap af kurir till grnsen kommen har I att lmna eder djyche till kronans beflhafvare, som be- fordrar den till ort och stlle. Under tiden stannar I hr i logemente, tills svar anlnder. Allts eder dpche?" "r muntlig ..." "Och lyder?" "Att hans excellens, drom befuUmktigad af sin hge suvern, nskar trda i frbindelse med den kungliga svenska regeringens delegerade i och fr anstalter till flyktingars terstllande." "Det r bra. Sdan framstllning har redan frut va- rit gjord till vr regering." "Verkhgen? Men hvarifrn?"lt kuriren fverraskad. "Frn Petersborg direkt '^ch ej blott en gng. Den kejserliga regeringen r hgst angelgen om denna sak, kunna vi frmrka. Och nu freligger, att kungliga re- geringen omsider utsett en delegerad." "Och hvilken d?" "Den, som talar till er, herr grefve!" 10

"Eders vlbrdighet allts?" "Till er tjnst!" "Men d terstr af dessa preliminrer . . .?" "Endast att msesidigt granska och godknna fullmak- terna vid frsta mte tid och ort, som af talad varder. " "En ansenlig tidsvinst detta!" "Och denna tidsvinst kan kas nnu mer!" "Genom ngot frslag, som jag motser med interesse?" "Jag freslr Holm-hamnen uppe i Kvarken som m- tesort, lmnande t hans excellens som andra part att fresl tiden." "Frtrffligt! Och eders vlbrdighet anordnar d ?o^e- mente?" "Som vrd denna svenska botten, det sger sig sjlft. Med detta preliminra aftal kan I genast tervnda under de bsta auspicier." "Med nnu en tidsvinst, vill jag tro?" "Och hvilken d?" "Det vore, att prinsen p frhand kunde f vervga de frslag, som eders vlbrdighet kanske redan tnkt sig." "Det slr hufvudet p spiken. Vill ni intaga denna stol, herr grefve!" Kuriren steg sporrslamrande fram och satte sig i den ena af tv stora skinnftljer framfr talmansbordet. Hans vlbrdighet kastade en blick p skepparn vid drren, dr han stod med hatten i nfven, en mrklagd och svartskggig purfinne, gaf honom en vnlig vink att se sig om efter plats och intog den andra ftljen med sina sporrar slamrande mot kurirens. hrarne, som hit- tills varit idel ra, vntade sig en spnnande fktning mellan dessa tv falknbbar. 11

"Vra frslag?"upprepade svensken. "Dessa flyktin- gars terstllande fordrar vissa godtgrelser. " "Skjuts och traktamente ... t bnder kanske?"utro- pade den unge transbaltiske grefven hpet. "Nej, sdant best vi ej!" Svensken syntes ett par tum hgre i sin ftlj. "Det r en sak, som I glmmer, herr grefve!" "Och hvad skulle det vara?" "Hvad som bests vr kronas understar, medan de nnu ro det, det bestmma vi . . . " "h, jag ber s mycket!" - "Och herrar ryssar kunna p sin hjd medgifva eller afsl vra fordringar." "Bevars ! Efter Poltava och Perevolostna hade vi nstan glmt de stolta segerherrarne vid Narven!" "I har visst glmt nnu en sak!"-- "nnu en?" "Att de baltiska fverlparnes slaf principer ej hra till ordningen hr i landet." "En lektion sledes!" "Skjuts och traktamente har I verkligen kunnat tnka er, att understar med arbetskraft, yrkeshand och vapenduglighet slppas ens fr s litet?" "Jag vet blott hvad hans excellens har tnkt. Dessa flyktingar, tror han, ro lika besvrliga fr den svenska styrelsen, som hgndvndiga fr vra erfrade provinsers terupphjlpande. Kan detta vara mycket ortt?" "S grymt hans excellens kunde misstaga sig. Kro- nans provinser ro ju starkt utblottade p handtverkare, bnder, rekryter ..." "Har ran veta det." "Nvl, d frstr I ock, att dessa flyktingar ofta 12

komma en klok styrelse till pass. Har jag icke nyligen uppgjort frslag att uppodla nya hemman i mina ombe- trodda ln med finska, estniska och ingermanska bnder? Och gissa hvad som nyss sysselsatte oss! Det var fr- slagets godknnande i dess hufvudsakliga delar. Och hvad tror I man roterar, vrfvar eller tager till sjtjnst nu om tider, om icke just dessa flyktingar fretrdesvis." "Men d ro de ju rent omistliga?" "Visst ro de s. Hvarfr vill hans excellens annars hafva dem?" "Och d tr vl saken stranda p den rena omjlig- heten?" "Detta skulle alldeles riktigt blifva mitt svar, om jag hade fullkomligt fria hnder." "Eders vlbrdighet har d instruktioner?" "Javisst! Den kungliga regeringen kan af st en del af detta lifselement, men endast mot betingelser af fver- vgande frdel. Hvarfr skulle vi annars tillmtesg detta verk, herr grefve?" "Tillfventyrs fr att vid freden terf Finland ej lngre de, utan befolkadt och odladt?" "Och den tjnsten vilja nu vra fiender bevisa oss! Tack, herr grefve! Jag knner emellertid de mnskliga tnkestt, som till andra dygder pryda hans excellens prins Galyczin ..." "Hvilken relation, om jag fr sprja?" "Jag rknade honom som min nrmaste man den heta dag, d jag slog Eljub-Khan p stra steppen. Rcker detta till?" "Verkligen!"utbrast grefve Douglas fverraskad. "Men d skulle ni vara ..." "N, hvilken gissar I?" 13

"General Mikael Bogislav?" "Alldeles riktigt!" "Jag hrde visst ett annat namn uppgifvas?" "Det stmmer nog! fverste Johan Bogislav Mikael Loth, general-guvernrens stadman hr i landet. Dr terfinnes namnet likvl." "Jas, d lr nog prinsen motse detta mte med stort interesse. Jag har den ran rekommendera min person hos eders vlbrdighet till en gunstbengen favr!"lt kuriren uppstigen och vinkelbjd, en vrdsamhet med hgst uppbygglig verkan p salens folk. "Sitt, herr grefve!"genmlde fversten och stadman- nen i lugn beskyddareton. "Som sagdt, jag har ran knna hans excellens . . . Hans gifna strfvan gr ut p att redan vid fredsslutet tillhandahlla sin suvern erf- ringar, terstllda till lycka och vlmakt af en klok och mnsklig styrelse. Men kunna vi svenske understdja en sdan strfvan? Rent omjligt! Den vrdelsa demark, som terstr efter era barbariska horders framfart, den kunde vi hoppas terf vid freden och odla p nytt. Men ett Finland, som blifvit terstlldt, det anse vi ej mjligt. Vr politik mste g ut p att draga befolk- ningen frn de frlorade provinserna fr att gra dem s vrdelsa som mjligt i era hnder. I den politiken ha ju herrar ryssar p sitt stt understdt oss med eld och svrd. Men skulle vi till ngon del betrda en motsatt vg, s mste vi frst se talande skl. Hvad synes eder sjlf, uppriktigt taladt? Det har ndtligen fallit herrar ryssar in, att befolkade provinser med odling och skatte- frmga vore frmnligare n de demarker, som de sjlf va f ramhr jat. Och d skulle vi utan vidare skaffa 14

er den befolkning I behf ven ! Medgif , att en sdan tanke mste frefalla oss ytterst barnslig!" Ett dmpadt sorl af undertryckt beundran smg genom salen. "Vlan!"lt kuriren efter en omrklig spaning fver rummet. "Hvad r man d sinnad fordra?" "M vi frst vara ense om tv saker." "Allfr grna!" "Att prins Galyczin fr lof att kpa sig en befolkning till sitt de land, och att ingen utom Sveriges konung tnker terf en tum af Finland sder om Nykarleby lf . " Grefve Douglas visade en liten rrelse af frvning. Stadmannen fortgick med vl spelad sorg i tonen: "S str det till, om vi skola vara uppriktiga. Nu r ni beredd att hra mina frslag. Frst begrnsas finska kriget under alla frhllanden af Bottnen i vster, Ny- karleby lf och landsen i norr. I han ju snart ert mjliga lystmte, nr freden slutas, och vidare blodsut- gjutelse behfver ju icke frekomma, om lystnaden ej drifves till oresonlighet." "Och hvad sedan?" "P ryska sidan garanteras tullfrihet fr all utfrsel till svenska Finland redan nu." "Och detta r fordringarna?" "Det r underhandlingens ovillkorliga grundval. Och nu komma vi till fordringarna." "Fr skjuts och traktamenten?" "Och de mngfaldiga besvren annars fr kronan och enskilda. Besinna att det gller anstalter fr en hel folk- vandring. Lgg drtill ndig hjlp att lsa dessa flyk- tingar ur irkad skuld. Det kan ej belpa sig till min- 15

dre n 20 tunnor prima spannml fr hvarje hushll eller ledig arbetsfr karl, som terskickas. " "Rent omjligt, eders vlbrdighet!" "Ingenting mer n de oundgngligaste kostnaderna i och fr flyttningen. Men s skall fven kronan ersttas frlusten i arbetskraft, skattefrmga, rotering och annat." "Och detta ansls till?" "50,000 tunnor prima spanml i utlsen fr halfva antalet af bondeflyktingarne." "H, det frefaller ju alldeles orimligt!" "Ja, hvad tycker grefven! Bnder ro ju idel vrde- lsa mynt. Det r en ringa sak att plundra, utplga, slakta eller frjaga sdana. Men ro de ndtligen ut- rotade, s att hvarken hund eller hare hrs i de bygd, d stiga de i pris, s att fnen str efter! Det var fr lite. Jag ^dll hafva mer!" "S begr millionen p en gng!" "Jag skulle hlst gra det fr att f behlla dessa idoga arbetare till mina lns uppodling." "Vi sakna likvl ej utvgar att n den kungliga rege- ringen utan mellanhanden." "Vl mjligt, men inom ngra dagar frelgga vi fver- heten en ordningsplan s frestande, att herrar ryssar ej ha ngot bttre att bjuda." "D tror jag knappast, att vi behfva ing i den kon- kurrensen. I vidrigt fall ha vi ryska bnder, som kunna fras dit i massor." "S att andra guvernement utblottas till deml? Lycka till det expedientet! Fr jag d njet anse, att hela frslaget vckts i ren onda frn eder ryska sida?" "Eders vlbrdighet, det r egentligen icke jag, som underhandlar. P mig kan blott ankomma att gra hans 16

excellens kunnig om edert svenska stt att se saken an. Dessutom tager jag mig friheten att hans vgnar fre- sl en sak, som han bestmdt godknner p frhand. Hvad sges om tre veckors anstnd fr ingifvandet af detta odlingsfrslag?" "Men hvarfr?" "Hans excellens lr dessfrinnan komma till detta mte med anbud, som kunde hfva betnkligheten." "Se dr ett tjog ovissa sparfvar i skogen mot en s- kerhet p hand. Efter tio dygn r vr libell frdig att af g. " "S mt oss d p medelvgen och drj ytterligare 5 dygn!" "Hm, ja, det m vara, men endast af srskild person- lig hnsyn fr hans furstliga excellens. Hvad kan sedan terst fr denna gng? Att I fortast reser hem, tror jag!" "Alldeles riktigt!"medgaf transbaltingen och reste sig. "Jag tr vl kunna prkna samma skeppare, kanske i morgon redan. Hvad sger du sjlf?" Finnen steg upp frn bnken och svarade med ovilja: "Nej, det kan grefven inte prkna!" "Kan du ej g ur hamn i morgon?" "Jo den vindkren fr jag nog, och ur hamn skall jag." *N hvad hindrar d?" '^Nej, nu hr jag ju hvad grefven r fr en och skulle hit fr. Frakta ryssfrrdare med vett och vilja! Her- ren mig bevare!" "Men mina pengar ro vl goda pengar?" "Just inte s vrst! Har jag inte haft som fdekrok de hr ren att frakta fver finnstackarn, som vill t jord i gamla Sverige! Jag tnkte inte hjlpa grefven 17

ta upp min nring hller. Har srskildt 100 riksdaler af excellensen fr hvar resa." En snabb gonvink till stadmannen sade: "Begrip och hll med!" "Det vill sga af guvernementets styrelse,"inpassade stadmannen enkelt. "Denna utvandring frn de frlorade provinserna bedrifves systematiskt, som grefven ser. -- Tar du emot hollndska gulddukater?"fortgick han till skepparen, och denne jakade. "Huru mnga fraktar du denna gng?" "Det r 103 det och flinka karlar allihop." "D fr du fr denna gng, med inberknad dusr, 150 riksdaler." Det var skepparn tacksam fr, och stadmannen tog upp sin smskbrs ur vapenrockens uppslagsficka. "En ljus fgel den dr!"anmrkte grefve Douglas. "Uppgaf fr kejserliga myndigheter i bo, att han frde vrfvade fr kejsarens bundsfrvant, konungen af Dan- mark. " "Jaha, si ryssen r jag ingen sanning skyldig, ser gref- ven. Slog i honom den historien fr att komma i hamn och ofldd drifrn. Och nu trs jag vl ej mera dit hller ..." "Ahnej, hnges i riggen af ditt tjrskrof, den dag du kommer ! " "Heder och tack! Svarte-Petter var inte ute p frst- resan nu! Han kommer nog till bo hamn en gng till och drut fvens, fast inte s skert p dagen." "Svarte-Petter?"utbrast grefve Douglas hpen under allmn bestrtning fven i laget. "Hvad fr ngot? Skulle du vara? ..." "Landskapten Petter Lngstrm, till alla rysskanaljers 18

tjnst! Och sjkapten fvens, d det faller sig. Hvad tror grefven? Behfver jag hem till Finland efter prst- sedeln?" Landtdagens och prstmtets folk hade vid hjltenam- net Svarte-Petter frst sett frgande p hvarandra och drefter samflldt p tre uppburne fverstar i laget, h vilka fven syntes svrt besvrade fr detta namn. f- ven stadmannen hade med en hastig rrelse af fver- raskning skdat upp p finnen, igenknt honom som en gammal vn och drp lagt mrke till de tre. Nu brt han den djupa tystnaden i oberrd ton: "Kapten Erz fljer grefven t hamnen med order till min skeppare skonerten Daphne att fra grefven till bo s ofrtfvadt som mjligt." Och efter en frbindlig hlsning gick den transbaltiske sporrhken bort med militrkaptenen. Nu reste sig, behrskad, lugn och sirlig, en af de tre fverstarne, landskommissarien Olof Vestman, och sade under djup tystnad: "Jag pyrkar, att eders vlbrdighet omedelbarligen lter hkta denne person, som haft den djrfheten visa sig hr." "Tack och heder!"gaf Svarte-Petter lugnt till svar. "Och hvarfr hktas?"sporde stadmannen enkelt. "En vidtberyktad folkuppviglare, knd ssom den dr frde en upprorisk och kttersk bondehop till en fre- gende landtdag hrstdes under pock och hot efter s kallade landsreformer och det dr befngda nya evange- liet, som vrdiga prsterskapet hettes frdlja." "Hvilket vi kunne betyga lite hvar!"bifll den andre af de tre fverstarne, stiftets rangprost, den dystre herr 19

Andreas Asp. Han tillade: "Fr frigt lrer nog hans samvete vidknnas andra meriter." "Skerligen det!"tillade fogden. "Har var ju ock en allbekant stallbroder t den dr uppviglaren och lands- frrdaren Svarte-Mickel och ... ja det var ju en svailing till ocks." "Hvilken d?"ville stadmannen veta. "Nja, det kan ju egentligen gra detsamma." "Nej, hvarfr s?"sporde nu Mster-Sara, damen vid bordet, som rest sig upprrd och beslutsam. "Den tredje svartingen, herr landskommissarie, str hr, upprttad genom kunglig majestts och Svea hofrtts allmnna landsrannsakning. Min svarta ogrning var att i samrd med Mickel och Petter uppstta en i allo rttmtig kla- gan till konungen fver oefterrtteligheterna hr i landet. Drfr blefvo vi till blods frfljde genom bygder och deland som odjur. Jo, hr str nu den dr s lnge oknde och ifrigt efterspanade -->--> Svarte-idfven, som sJcref". Rr vid honom, den som lyster, och han har genast efterkastet fver sig i laga kraftvunnet utslag, som strax f ver] mnas till verkstllighet. -- Vlkommen till rtta en gng, Petter! Skall du i hkte, s lr det g lst fver flere."Hon satte sig upphettad med en tr af harm. "Sdant ville jag hra! Nu knner jag igen mig i den hr fina salen!"utbrast Svarte-Petter gladt. Hans flammande brungou fverforo laget, som nu knde luften nog rensad att vga andas fritt. Och stad- mannen fortgick till den nersutne fogden, liksom ingen- ting hndt: "Allts en stallbroder till Svarte-Mickel och delaktig i ogrningen dr, nr mnniskorna innebrndes?" 20

"Javisst! Ssom jag inberttat i min rapport!" "Enligt denna var det Mickel, som mot er befallning tnde rian,"-- ett dmpadt sorl kring vggarna -- "men hvad ligger d landskaptenen till last?" "Att han jmte Mickel hade uppviglat menigheten till den stora beklagligheten." "I den saken har fven jag ett ord att sga,"gen- mlde Petter. "Han som talade nu, han och ingen annan var det som med hotelse fr lifvet tvang Mickel att tnda rian. Men det gr an att skylla p honom nu, som r borta i vida vrldens den eller kanske hvilar i Herrans grdar." Petter hade talat i en manligt dmpad sklfton, som satte de dda benen rundt omkring i rrelse. Stadman- nen fste en underligt djup blick p den trogne vnnen, som ej visste af hans nrvaro. Han tyglade sina knslor och sade allvarligt: "Jag br icke lmna onmndt, att landskommissarien ftt hans hgrevrdighets skriftliga samvets- och heders- frisgelse frn denna beskyllning." Biskopen satt och vaggade oroligt fram och ter. "Det fr vl s vara,"lt Petter lugnt. "Biskopen fanns inte hr i stiftet, d detta skedde, men vi, som voro tillstdes, ha vl ocks ngot att sga." "Visserligen det, och drfr m kapten Lngstrm stanna hos mig en eller annan dag fr att hras." "r detta en hktning?"frgade Mster-Sara allvarligt. "Det kan just bero p tycke och smak. Landskapte- nen stannar i logemente och kost hos mig. Han ger all frihet annars, men p en frejdad officers hedersord att st mig tillhanda." "Det medger jag villigt!"var Petters raska svar. 21

"Sledes arresterad p sitt hedersord!"infll nu Mster- Sara. "Men jag str ocks vid mitt ord, och hr skall det nu g lst fver flere." "N det r till och med eder skyldighet, hgreborna, att medverka med alla upplysande handlingar, om s- dana finnas?" "Det skall ocks ske! Jag lyckades ju stadkomma en rannsakning, som klarligen visade, att fogden lpte i fvitskhet efter den dr allbekanta lgnen af Finn-Antons jnta p Mon och gjorde lgnen till sanning i alla delar just genom ogrningen dr." Nu rrde det sig borta i hrnet bland bnderna, och Finn-Anton sjlf reste sig, sllsamt fin i svart krs p bla nattkappan, egendomligt vrdig i den rundskurna lngjackan. Och tyst blef det nu fr den ryktbare troll- karlens sfliga, men hotfulla tal : "Hvad betrffar den saken, som nu yppad r, s hr nog alle man, att hvad jntan min ljg, det vardt dag- sens sanning. Fr si vi arom ett folk, som det sker till viljes, s att hvad vi tnkom, det sker fvens. Gud bevare ngon d fr, att vi skulle tnka det ondt r! Nu tnker jag bara som s, att han, som nu har kom- mit igen, r rtte mgmnet mitt, ssom han frn brjan var. Och s tnker jag, att dr vid bordet sitter den herre, som blir gift med rikstycket dr efter Mates i Noret, s att alla skinnade stackare f igen det ortt- fngna. Si jag tnker bara som s, jag. Inte fr att vi arom ngot fverdomsfolk, som kan ngot, och illa var det af jntehret att tnka s, att det gick s dr tokigt, men si, som vi tnkom, s sker det." Stadmannen, som mrkte en rysning genom hela fr- 22

samlingen, hade uppstigen tittat bort till den talande med hjdt ansikte och liksom frstrdd min. "Landtdagen tertager arbetet,"tillsade han enkelt. "Stads- och hradsombuden kunna behlla dessa hgtids- drkter som gfva. Mster-Sara och landskapten Lng- strm flja mig!"

III. OCKRARBYKET INFR LANDTDAGEN.

"De klagande mot ockraren Mates trda in!" Kallelsen upprepades fver frstugan, trappan, bron och grden, dr de klagande stodo fullt. En blndande rik och praktfull vning, svala flktar genom ppna loftvggar rundt omkring och en fri, hn- frande utsikt fver bergmassor, land och vatten mtte den ansenliga skara af skilda klasser, nr- och fjrrkomne, hvilka nu troppade in s lngt den rymliga salen tillt och, med svansen nnu kvar p bron, ordnade sig till en packad grupp infr konungens troman, presiderande vid bordet jmte talmannen fr landtdagen, som bildade en halfkrets bakom. Bland de klagande mrktes i stndsenlig ordning en utfattig adelsman, rtt mnga prster och tjnstemn; borgare, bnder, skutskeppare och fiskare utgjorde flertalet. En fjllapp midt i sommarn stod ocks frmst i klungan med hpet minspel, rynkig och tofvig. Tromannen fverfor den brokiga massan med sitt svarta, forskande gonpar och sporde vnligt: "Hvilken r eder talman?" "Jrker-Mldare!"sorlade svaret. 28

Den namngifne steg fram, torftig, bjd och gr, men spelande kvickgd. "Hvad har du att sga oss?" Ledig i tungan, rapp och rask i orden, redogjorde Jr- ker med sorglustiga exempel och bjrt skmtsamma vnd- ningar fr den omnsklige blodsugarens stt att drifva ocker, prejeri och frfng mot skilda stnd och klasser. Ofver den olrde mannens ypperliga fattning rdde i sa- len odelad frvning, gldje och njutning. Hr, under molnen ofvan skog och fjrd och folk och f, kndes hgnet af den fria, mktiga och rika ande, som genom- trngde det hela, dr han satt med skalkremnan hlft mrkbar i skgget. "Och nu mste vi be krigsfversten hjlpa oss, annars tar oss vrsten hvar enda en!"slt Jrker. "Detta tl att tnka p, min vn!"gaf tromannen till svar. "Mot olaga handel och lurendrejeri ges rd, mot tingsrttens skndliga domar kunde konungen bevilja res- ning. Men hvad frm vi mot allt annat blodsugeri ? Hvafven I t. ex. bevis p olaga spanmlskp, underm- liga pund och tunnor, olaga reversering m. m.?" Svaret blef ett frlget mummel. "Han I kanske ngot samflldt yrkande?" "Att den ovisliga mnniskan och det han har skinnat ihop sttes under en mnsklig frmyndare!"svarade Jr- ker rappt under ett allmnt bifallssorl i all fverraskning. "Dr ha vi det kanske!"utbrast stadmannen litligt. "Han r d ovislig, d. v. s. lderdomssvag?" "Han har lnge varit bruten, inbillar sig vara utfattig och trs inte ta, om inte maten hetes vara sknkt, tror fr resten alla mnniskor om tjyfveri. Gammal och uslig r han och tr vl inte ha lng tid olefvad. Nu r det 24

kvinnfolken, som ha tagit emot och skta om gnide- riet." "N det vore ju ej ofvet att stta en sdan under frmynderskap?"fortgick hans vlbrdighet till landtda- gen och mtte allmnt bifall. "Knnen I ngon, som vore lmplig till frmyndare?" sporde han de klagande. "Per Olsson, svgern hans hr i landtdagen,"mente Jrker. "En utmrkt redlig och rttskaffens man,"betygade fverhetspersonen vid bordet. "Vet just inte, om jag r s vrst hgad fr det dr!" tyckte Per Olsson uppstigen. "Vi skola nu emellertid hra kvinnfolken. Mates' hust- ru och dotter trda in!" Det blef uppehll fr att f dem fram ur trngseln. De innevarande gldenrerna skte bekmpa sin fr- lgenhet och makade sig frsiktigt undan frn drren. Och mot tomrummet, som dr uppstod, riktade konungens hgstbetrodde man en blick af stark nyfikenhet. In trdde Mor-Mates, kldd som hon alltid brukat till stadsrodd, men nu fr tiden halfvgs till golf vet krkt. Hon neg och smilade s godt hon kunde fr fverheten, men slngde drp t sina frutkomna gldenrer ett giftigt gonkast, som kom dem att prassla och tumma kasketterna. Ttt efter syntes jungfru Lisa, stornigande i styf brst- spens och nystrkt hufvudkrka, som rjde veck frn den trnga stadsasken. Hrdhet och snikenhet hade mrk- barligen ldrat henne fort, ty hon syntes gammal, ehuru nnu ej trettiofemrig, och betraktaren vid bordet, h vil- ken sett henne i unga r, anmrkte, att hon prglades 25

af ngot frnsttande. Nu syntes hon mkta hufvudyr fr fverheten och det myckna folket, visste icke rtt hvad hon skulle gra af sig och frtrnades mrkbart fver Kvarn-Jrkers granskning. "Hvad viljen I hr?"sporde fverheten kallt. Med en hvass och huttrande rst tog Mor-Mates till orda s: "Jo, jag skulle in och hra hvad det r fr en stll- ning, som den hr slarfven och slarfvarne hr arom tnkande stlla till t en?" Ddstystnad rdde i klagandenas krets, som nu i vak- nad fruktan fr efterkastet undrade, om fverheten vgade st p sig fr denna skrckmara. "Det blir den stllningen, att du och din gubbe och hela boet stlles under frmynderskap, om tingsrtten, ssom vi frmoda, bifaller vr anskan drom." "Det dr fattar jag inte,"lt den gamla. "Hvad skall han och jag, gamla mnniskorna, ha frmyndarn till?" "Du r ju sjlf lastgammal, borde vara glad att slippa ifrn. Och din gubbe r ju rent ut i omagadmet." "Ja, inte var det vrdt tnka blifva fri frn glden fr det. Och ngot annat r det ju inte frga om, frstr jag?" "Ingen har talat om en sdan utrkning, men nog r det meningen tillstta en frmyndare, som kunde mta ndstllda mnniskor med en rlig och kristelig vandel." "r inte vi kristeligt och rligt folk d?" "Det lter inte s!" "Nej, har en hrt! Hvad i Guds namn ha vi gjort d?" "Jo din gubbe ter upp folk med 25 procents rnta i frhand p revers, som nd skrifves dubbelt." "N, men bocken har tvungit dem?" 26

"Han skinnar en tredjedel af tunnan, en fjrdedel af pundet, och d han skrifver sig till godo en osklig vinst p allt, tar han ocks uppgld p riksens gngbara mynt och skall dessutom ha en halfrs muta i kvigor och kalf- var, fr och getter, ull, stry och vadmal, ktt och smr och brd fr att kunna tro sig med 50 procent i fr- skott. " "Ja var det ngon som tvang dem? Hocken har trugat ut sig? Herren mste vl begripa, att tocka hr enar ' bara slarfvar, som kommer och gnller och kryper och kngr en att hjlpa dem ur uselheten och fattigheten. Och sen br det till att. stlla ihop ett slikt klammeri, d en aldrig har trugat ut sig, utan ropat nionde nej t dem i drren lngt fre ordet. Och herren, som hetes fara med rttvisan, skall nu frga dem rent ut, om jag far med ngonting, som r osant." "Utan att frga dem kan jag mycket vl tro dig p orden. Jag knner till blodsugares nionde nej och vet, huru de inleda sitt prejeri. I aren med ett ord ett gud- lst sllskap utan hut och frsyn!"lt hans vlbrdighet med hjd stmma. "Jas, r en gudls ocks!"utbrast Mor-Mates frv- nad. "Och jag som nd fick ett s vackert ord, nr jag slog upp boken i gr! Det minns vl du ocks, Lisa ? " "Ja nog minns jag det alltid!"bekrftade dottern med ngot tervunnen fattning. "N hafven I ngot att invnda mot frmynderskapet?" "Ja, jag vet inte s noga. Skall den frmyndarn vara fr att sknka efter t slarfvar och latryggar och dem, som inte vill betala glden?" "Ajo, det hnder nog att en mnsklig frmjmdare kom- 27

mer att se genom fingrarne med era skamlsa reverser och annat." "Jas, jag kunde vl frst, att d'r frgan om att skinna ifrn oss det lilla en har kraflat ihop. Hvilken frmyndare r det frgan om d?" "Freslagen r Per Olsson, din egen bror!" "Jas den slsarn! Jo d'r just rtte en, som rfde sig rik och hade flere hemman och halftolften hrbrgen, fulla af gudslnet, men har vrkt bort t stackarhopen, s att karln rttnu sitter dr som en annan skrafvelhank. Men det skall jag tala om fr herren bde vl och snart, att det ansvaret trnger karln ingenting om. Fr vi spjrna emot till det yttersta, och d han slpper ifrn sig, s skall en hasa efter'n fr hvar styfver, s att han skall st dr byxls fr rtta. Jaha, vi ha processat en gng frr, vi!" Jungfru Lisa tog sig nu ett ord i laget: "Som det r med pappa, s har han inte lng tid olefvad. Och d blir det bara en stor onda fr den tid som r." Stadmannen syntes frvnad fver en tanke, framkom- men ur detta vp, och sade: "Jas, du r emot frmynderskapet, du ocks?" "Det bestrides till alla delar!"svarade jungfru Lisa, van vid detta trolldomsord ssom ett skydd mot all rttvisa. "Jaha, \d bestrider det hr, vi bestrider det alldeles!" frskrade den gamla och t:'llade hemlighetsfullt: "Sen blir det alltid ngon rd med domarn." "Jas, du tror det? Men nu blir det en ny domare, som bestmdt inte kommer att taga mutor." "En ny domare!"utbrast Mor-Mates hpen. 28

"Jo, den gamle har afskedats p grtt papper, ser du!" "En ny domare!"upprepade den gamla med utbry- tande raseri. "Hvad innerliga faen har en d fr allt hvad en vrkte i den hr tomhunden!" "Det m du se dig om!"trstade stadmannen med orubbligt allvar, men bland klagandena mrktes ett under- tryckt lje, som ingen makt i vrlden kunde dmpa. "Str I hr och skrattar ocks, edra satans gersme- tare!"utbrt den gamla skrande illt. "Jag skall, besitta mig, visa tocka hr enar, bocken som skrattar p sista bytet, jag. Kommunikationer ska' jag ge er, slarfhankar, s att skinnlapparne ska' ryka omkring er. Och du. Kvarn- Jrker, skall frn kvarn den dag som r, och jag skall ta af dig hvar eviga trd du p kroppen har." "Skall jag lsa af mig byxen med detsamma?"lt- Jrker, munvig och glmsk af stllet. "Tyst!"befallde fverheten. "Summan r att du be- strider frmynderskapet." "Jaha, det gr jag!"lt Mor-Mates lttad och seger- viss. "Det bestrides till alla delar!"tillade jungfru Lisa fr strre skerhet. Parterna fingo nu stiga ut i frstugan, och landtdagen trdde i en fverlggning, som blef mycket segsliten. Nr s menigheten efter tv timmars vntan frekallades, syn- tes det i salen, att man haft stora svrigheter att komma fram till ett beslut. Belten frefll icke hller makt- hafvaren med det afgrande, som han nu fr ifrigt lyss- nande ron upplste: "Efter landtdagens enstndiga uppfordran har konun- gens troman, med std af sitt andra prerogativ i kunglig majestts fullmakt, omsider samtyckt att p sitt ansvar 29

infr Gud och konungen allena fvertaga och frvalta frmynderskapet fver det bo, som innehafves af Mates Hampusson och hans hustru i Svart-Noret. Drjmte har landtdagen frordnat hradsdomaren Per Olofsson att vid denna frvaltning tillhandag med rd och upp- lysningar samt i allt hvad skligt r stnda p boets bsta. Och vid fventyr att boet omedelbart indrages till guvernementets allmnna frvaltning hafva Mates Hampusson, hans hustru och dotter sig frelagdt, dels att underkasta sig en noggrann bouppteckning, dels ock fr frigt att icke fretaga ngot, som enligt lag gr fr- mynderskapet i vgen. Detta beslut gnge i omedelbar verkstllighet. Och har den drmed missnjde att inom tre mnader hrefter besvra sig hos kunglig majestt. Hvilket hrmed afsges ssom ppen och offentlig kun- grelse i guvernementsmbetet. " Den lsande sg upp och tillade efter en forskande blick fver menigheten: "Det har ej funnits annan vg frbi rttskrngel och tidsutdrkt till den hjlp, som r trngande ndig. Boets gldenrer kunna i afton kl. 6 vid mte i vindssalen meddela frmyndaren sina nskeml. Och till min om- budsman vid frvaltningen frordnar jag kapten Erz med bitrde af Jrker-Mldare. Parterna aftrda och samman- trdet upplses." I det beltna sorlet af den uttrdande menigheten lade stadmannen mrke till en sprskild rst: "Joho, si vi arom ett folk, som det sker till viljes, vi! Frst det hr nu och sedan allting annat efter en hand. Grdskarl redan nu, m veta!" Det var Anton p Mon. Och just detta de, som klart frutsagts, hade stadmannen under sammantrdet 30

skt bekmpa, men ej lyckats undg det. Stod han d till slut, med hela guvernementets frvaltning, under fr- mynderskap af trollkarlen p Mon? Ja, d kunde man sga, att hvarje stackare hade sin herre.

IV.

ETT SLLSAMT FRIERI "frsjunken i sina tankar, med blicken borrad genom bordet, dr han satt i ensamheten efter sammantrdet, hrde stadmannen prassel vid drren och sg upp. Dr stodo kvinnfolken frn Svart-Noret nnu kvar, och fjllappen hade hller icke gtt. "S att det r herren d, som blir frmyndarn?"hutt- rade den gamla. "Srj icke fver det, mor!"svarade han vinnande. "Jag r ju p stt och vis satt till frmyndare fver dem allihop." "Jaha,"lt den gamla nigande, "herren som frmyn- dare, det var annat, det. Nog fr han vara det och mer till ocks, om han s vill." "Mer till? Jag frstr inte?" "Hm, ja si jag hade vl ocks ett rende, som inte skulle rra hundhopen." "Hvad skulle det vara?"Stadmannen knde redan en uppdykande aning. "Ja, som jag har hrt frn biskopskalaset af brodern, s var det tal om hvad stinta hr sknlle tnka sig f, om en fr behlla allt oskinnadt. " "Jag tror det talades ngot drt." 31

"Och det skall jag sga fr herren bde vl och snart, att inte fr hon s lite hller." "Nej, det tror jag nog!" "Inte just i agremanger och fontanger och sdant dr, som stndsdomiceller bruka i hattvg och smchoser. Stor sak i det! Hon fr penningen, som mera gller n dylikt rabberi. Fr vi tnkom oss inte ge efter fr ngot stndsherreskap, nej besitta mig, inte fr biskopens en gng, fast en kan komma s hr snd p en stadsrodd." "Det betviflar jag hller icke." >S att om herren skulle tnka sig att fundera p stinta hr, s r jag inte den som biter emot." "Hvad r det dr fr tokprat, mor!"utbrast jungfru Lisa, blossande rd och snrpt om munnen. "D'r inte vrdt hra p henne." "Ja, du r liksom ett annat blsvder, du! Hon str nd p framfttren fr'et, fast hon nu liksom krpas emot. " Se s dr! Ett toklustigt bnemansskmt af brodern och Finn-Antons mrkeliga spdom hade nu tagit skep- nad af ett formligt frieri. Detta skmt hade sledes redan gtt vl lngt, men enfalden gick lngre. "I tyckes allts tro, att jag anstr huset som mg?" "Jag skulle inte ha flugit p herren om det hr, om han hade varit adelig, frsts ! Men stor sak i det ! Herren hrs nog ha det han reder sig med." "N hvad han I egentligen sport om min frmgenhet?" >^Hm, hm, mycket det! Det som hr syns fr gonens begrelse bryr jag mig inte s srskildt om, men tnk alla dessa skutlaster till hamns. Och s r vl herren ngot lite till karl annars ocks." 32

"N hvad r en ofrlse fverste och understthllare att rkna p?" "H nog r vl herren den hgste hr p orten, som det nu r." "Ja det har jag hrt ocks,"kom nu jungfru Lisa uppmuntrande. "Mjligtvis -- tills frste adelsman kommer. Men hr p en sak : Kan jungfrun vara s afgjordt bjd fr detta parti frsta gngen hon er mig?" "Ja som det r med den delen, s skall jag sga fr herren bde vl och snart, huru det hafver sig med oss." "N huru har det sig?" "Jo si vi hafvom det laget, att vi lskom den, som ngot hafver i handom och ngot hafver att sga." "Jas, men inte tr vl jungfrun ha saknat anbud till den hr dagen?" Mor-Mates gjorde en fraktlig tbrd. "Slarfvar och stackare, som ingenting hafva och ingen- ting hafva ihop! Jo gu'bevars! Nog finnas dylike, som skulle ha god lust att stiga till, om de finge!" "Men en tid rknades hon ju ha en verklig fsteman?" "Bevare oss, tala aldrig om'et! Vi hade gudsnden att rfva och frkofra oss och dra ihop, och hrbrgen, vet herren, vordo fulla af sig sjlfvan, innan vi visste ordet af, men s kom den gamle onden i huset." "Jas, ni ha dragits med honom?" "Hvad kan jag annat sga . . . Inga kvarnar ville g t oss, och till sist skulle stinta dras med skamrykte som f stem t en dylik ..." "Det vill sga den dr Svarte-Mickel?" "Ja nog var han svart, fulingen dr. Och det vet en d uppenbarligen, att den svartfule bodde i honom. Och 33

s for den grfule med sitt skrmteri omkring knutarne. Och s skulle gubben vara som en bdelsknekt fver'n och spka ur honom det onda, som prsten sa'. Och s skulle en si'n med slammerkedjan hans dr vid hundhoen utmed drrbnken om kvllarne, tills tiden vardt, att han skulle ha sig ner i fhuset och b jsas fast i katten sin. Ja, jag sger vl en sliker stllning i vrl- dens tider!" "Men huru kunde ni stdja en sdan varelse till mg?" "Det var ju det fule ordet, en vet, af spdomsstrykern dr, som aldrig fr d." "Olof Evertsson -- hvad sade han?" "Ingenting ville han g i god fr, men vi skulle fresta p den dr som mg fr att inte mista allt hvad vi flats ihop." "Och detta trodde ni en tid?" "Ja nog gr det an fr den, som ingen plga frskt haf ver. " "Men nu han I alldeles slagit ifrn er detta?" "Huga d! Jag trstar visserligen p gudsnden, ty Herran r . . . Herren r min? . . . min? . . . min? . . . Ja huru var det meriga, du Lisa, utaf ordet dr, som jag fick. Svara du, Lisa, som minns och vet." "Ja det var flerehanda delar efter en hand,"frskrade jungfru Lisa trovrdigt. "Men var det inte en tid, som det hrdes godt berm om den dr Mickel frn sjlfve hedenturkens land?" "Ja tro det dr turkberGmmet den som hgas. Och skatterna dr, som storguffadern hans hettes ha gmt i berget sedan ..." "Han hade en sdan likvl om sig?" "Ja utaf det storslag en sdan kunde vara. Sjlfvaste 34

grfulingen, m veta! Och dr hafver hundhopen sprun- git och hackat och grft ..." "Men ingenting ptrffat?" "Jo det onda som var i vg, frsts!" Nu fortsatte stadmannen i afgrande ton: "N har jungfrun verkligen fvergifvit all tanke p den dr?" "Huga d! En tcken dr sjlaspilling!"jade hon till svar. "Godt! Sitt ner d, s f vi talas vid p allvar!"De satte sig p de nrmaste stolarne. "Under sdana frhllanden kan jag tnka p saken," fortfor han affrsmssigt. "Ja som sagdt var. Tnk p saken, s kan en alltid komma sams p ngot vis,"tyckte den gamla. "Men nu har jag ocks samma lag som I. Jag tycker om den som ngot hafver och drmed jmt." "Sdant vill jag hra!" "Frdenskull vill jag fvertyga mig om hvad jungfrun kan prkna. Hvad skulle ni sga, om jag fre ut en dag och hlle en ordentlig vrdering eller skickade en annan?" "Det fr herren gra nr han vill. Men hr mig p. Kan det inte f bero med frmynderiet dr, d en kan vara mnniska och komma sams dessutom? Inte kan vl herren tnka sig vrka bort penningen och egendomen, om han tnker sig ngot allvar med den hr fundationen?" "Nej det frstr sig. Vi ska inte vrka bort ngon- ting, utan framfr allt se till att vi f behlla det vi hafvom. Men detta r ganska kinkigt nu, skall jag sga efter landtdagens beslut. Hr nu noga p, huru ni ska' stlla er, fr det hr rdet ger jag endast t goda vnner." 35

"Jaha, det var d bra det." Den hge herren reste sig frn bordet, gick bort till de tv kvinnorna och sade i snkt frtrolig ton: "Var nu riktigt illistig och ge dem inte det kvarn vat- ten, som de vakta efter. Kom fr allt i vrlden noga ihg att aldrig kpa, slja, lna eller inkassera annat n efter fullt mtt, rttmtiga vikter, laglig rnta och gngbart myntvrde. Och d detta sker, s gr det aldrig annat n i tv ojfviga vittnens nrvaro." "Men hvarfr i Guds namn allt det dr d?" "Annars tager landtdagen ifrn oss rubb och stubb. Hela boet konfiskeras, kan jag tala om i frtroende." "Men kunde en inte klaga d?" "Gr inte! Hvad som bestmdes skedde med konun- gens fullmakt och fverhetens ppna lofven." "Kan inte herren sjlf ndra om 'et d?" "Gr inte! Hvad jag hafver skrifvit, det r skrifvet! Att ndra det vore att frgripa sig mot kunglig majestt och med detsamma kunde jag s grna krypa i galgen. Gr nu bara som jag sger, annars r det frbi. Tv skra karlar med godt besked och minne mste finnas som vittnen i grden, och smyg hller ingenting frbi dem, gr ingenting mot deras rd i handel, ln och kpen- skap, fr d r det frbi, det kan jag tala om. Jrker r en klipsker karl och duger som den ene." "Jas den ynkryggen, som stllde ihop detta och r skyldig fr glden!" "Huru mycket? Jag betalar genast!" "Hm, skall herren betala fr en tcken? Jas d! Jo det skrefs p tvhundra daler och fyra rs rnta r obetald, s att det blir 300 daler d bara, fast karln 36

aldrig har varit inom drren med ngon godvilje p tv r, n mindre rntan, slarfhanken dr." "Han fick 100 daler frn brjan?" "Jaha och utaf det drog en af frstrntan, frsts. D halfret var ute, kom han drltandes med en mjlpse och ett frlr, som godvilje skulle vara, slarfhanken, dr. Annars har en nog hllit p och hasat ut nn mjlsck s pass som uppglden och rnta p rnta." "Ja visst och redan detta utgjorde mer n 50 daler fr de 75, som han verkligen fick!"anmrkte fverheten, men dessa mnniskor voro visst dfva och blinda fr allt utom sitt gnideri. Pengarna lgo p bordet och den gamla var ej sen att skynda fram och stryka ner dem i kjolscken med en djup suck. D landsherren sett detta, tycktes han slagen af en hastig ingif velse: "Jaha, mor! Si nu glmde vi oss rtt frargligt bgge tv eller alla tre!" "Hvad d fr slag? Har en gjort n'n ortt?" "Ja s pass, att ni strke t, om jag anmlde detta." "Hvad i Guds namn d?" "I har ju redan tagit olaga rnta!" "Men det var ju bara efter skrifvet?" "N,. I r fr gammal att f detta i hufvudet! Det blir nu att gra som jag sger och aldrig vidare. Sker inte detta, s r det bst anmla er genast, fr ni g liks i frdrfvet p ert vis!" "H, det var d alldeles frfrande tokigt... som her- ren stllde till t oss och sig sjlf. Just nu, d herren r som i den tanken, skulle vl herren ligga i som ett rifjrn och hjlpa oss i utskningen och hasa efter dem 37

af sjlf vste vrsten, s blefve det lttkpsauktioner, d en kan ha t sig fr lite och ingenting." "Det kunde ngon fler ocks tycka,"mente jungfru Lisa. "N det enklaste besvret fr mig blir vl d att gra rent hus med detsamma?" "Men d gr herren rent hus t sig sjlf ocks!" "Kan inte hjlpas. Det gr inte an rttleda er; det br i frdrfvet i alla fall och partiet tyckes hller inte anst er!" "Nej p det viset tnkte en inte dra till nu p eviga rappet!"svarade bgge p en gng undfallande. Och huru nu den krfven trskades och vndes vidare, s blef slutet, att Mor-Mates och jungfru Lisa underkas- tade sig det frtroliga v^nskapsrd, som i sjlf va verket var frmynderskapets djupaste innebrd. Jrker p- kallades genom ordonnansen, antog uppdraget och fick sina tillsgelser. Med kronobetjnts befogenhet, fullmakt och pengar p fickan fr sig och ett dagboksfrande med- vittne hade han nu att flja kvinnorna hem, sker som en skugga i deras hlar. "Och som sagdt var!"tyckte Mor-Mates vid af skedet, "d en har sprakat sig sams med herren s lngt som dit, s blir det vl nn rd i det andra ocks efter en hand, nr som hundhopen har grasserat ifrn sig det vr- sta. Fr si jag har alltid haft gudsnden att spraka mig i lag med hge herrar, ja riktiga adelsherrar, som lngt hgre var n herren sjlf, hvad jag kan prkna." "Det r just det!"tyckte hans vlbrdighet s ndigt. S var nu detta fretrde en gng slut, men lappen stod kvar nnu. "Hvad vill du, min vn?" 38

"Skulle liksom hit efter en styrkelse,"lydde svaret med tunn rst och mycken frsynthet. "Jag frstr inte hvad du menar?" "Tu r vl sjlf vste herren biskopsgo'fadern?" "Nej, min vn! Sker du biskopen, s bor han strax nedanfr. Hvarifrn r du?" "Af sele-slkten r jag. Var rengetare, men gick ut med mig svrligen, miste renhjorden fr husbonden, -- vardt skflad i Norge af Junkerdals-Bjrn. Skulle ha maten, han, t krigsfolket sitt." "Jas, sjlf vste rike Junkerdals-Bjrn! Det skall jag ha i minnet. Hr du, hvar skedde detta?" Vstom Nasa-fjllet strax of van Fjordbotten vid ett stlle, som hette Marenstrand, upplyste lappen. "Och tr* byggde han s mngen, mngen krigsskuta, att det var obarmhrtigt." Stadmannens svarta gon skto en hastig blixt. "Hans rlogs varf! Hr du gosse, h vilken strcka kom du dit med svenska renar?" Lappen sade sig ha drifvit sin hjord frbi Nsa och genom tre olika fjllglnnor, som han visste af, nda rakt ned till vstra vattnet. "N skulle du hitta den vgen en gng till?" "Ingen vg, men bra framkomst nd. Tjo, nog finn' jag tr alltid!" "r du riktigt sker p dig?" "Tja, tr ha getare farit med renar i vrldens tider!" "D hnder, att du och jag komma att hlsa p Jun- kerdals-Bjrn efter den vgen, kanske med flere i flje." *Lappskt uttal fr dr. 39

"Ingen kning som tu vill och inga grdar, men inget olnde hller. Var bara som en framkomst fr ren, men nu trs vl ingen mera dit." "ja vi skolom se! Och vi kunde taga oss fram utan kdon, du! -- N hvad vill du biskopen?" "Skulle ha liksom en styrkelse t brdren, 'nEmanuel frn sele i hans betrf velse. Tu vet vl 'nEmanuel, som skulle bli en biskopsherre och vardt uppten?" "Emanuel Bredman? Jas du r en broder t honom ! Jo han skulle nog ha blifvit en ovanlig biskopsherre, men blef uppten, som du sger. Hr du, ngon styrkelse t honom lr du icke f hos biskopen, min vn, och du gick nog rtt nd, nr du kom hit. Jag var just i be- rd att stlla till en styrkelse t din broder i morgon vid ett stort kalas, d fven du skall vara hr p stllet. Renplsen fr du byta ut mot lmpligare." Lappen stod och undrade med uppsprrade gon. "T r vl tu ock ngon slags fverbiskopsherre?" utbrast han. "Aja, det lr du nog erfara i morgon!" "T skall tu preda ut tina hnder liksom'n herre Moses och vlsigna minom anda ! " "Herren dig bevare, min son och vgvisare till Jun- kerdals-Bjrn!"vlsignade krigsfversten med sdan klm, att naturbarnet rrdes till trar. Ordonnansen tillsades att uppsnygga, inkvartera och vrda Emanuels broder ssom ett dyrbart fynd. Och en stund senare sait hans vlbrdighet, visst ej frsta gngen, i betraktelse af en sllsam handling. Det var ett i svenska hnder speladt frrdarkontrakt mellan Junkerdalingen och den vidtberyktade sjlaspillingen Svarte- Mickel, som frdenskull vrktes i spetlskekulan och om- -- 40 --

kom. Eller kanske var det en tattare, som frvxlades med honom, ty sgnen var tvfaldig.

V. VID MAKTHAFVARENS TOMTEBO-L.

Den dagen svfvade Sveriges blgula kors fr hrlig sunnanbris fver ett nyskapadt, resligt loft Bispe- hjdens skarpa takkil, som i ur och skur stod dr likt ett Babels-torn halfvgs upp mot sterhimmeln fr hamn- platsens folk nere mot Hern-sundet. Konungens troman hade skickat sta sin ena ordon- nans som trumpetare med inbjudan till alla och en hvar att infinna sig och dricka hans goda tomtebo-l. Betraktare p afstnd sgo grsvart af folk, ja rakt som flugusvrmar fver backen och loftvggarna, ja fverst p taket. Och hgen drogs dit med underlig makt af veka fioltoner i sorl, hurra, festrop och skrattsalfvor frn bljande mnniskomassor. Menige man ute p backen undfgnades med vfflor, rgbrd och korf ur blanka, rykande fltkittlar, skljde ner gudslnet med skopor af mustigaste l ur stora, hvit- skummiga mar, lekte ringdans, hoppade bock, drog knoke och brottades eller skockade sig samflldt kring djrfva visdiktare vid fiolen. Skarpare mn af detta slag hade hller icke hrts p lnge. Det ena hurraropet bidde ej det andra i himmelshjd, nr tv dylike stllde sig mot hvarandra fr att dikta och spela i kapp, efter som stun- den gaf ord och toner. Men nr ngon tflande kom s lngt, att den andre mste ge sig, d kunde gammelfol- ket p stllet ej minnas ngot h vassare i sin tid. 41 --

Hr fanns ocks ngot fr dem, som diktade vid fio- len. Kungen, s lngt borta han var i hedenturkens land, hade tnkt p sitt undangmda folk hr bland gr- bergen och skickat en verklig karl med ordentlig full- makt. Den karlen sades ocks vara landets lnge vn- tade nskesven, huru fverstarna och landtdagsfolket n borttydde eller vltydde saken. Och bergen hade hurrat, och Svarte-Petter, menige mans Gideon i flydda tider, var ock tillrttakommen. Och ter hade Gre Jgarji visat sig, den underbare, som delat fdrens alla stora den, frn de tider, d bergen nnu lgo som ofdda barn i hafvets djup. P lnge hade detta sagans och sngens folk ej knt sig vid s hemtamt lynne som nu. Detta mrktes ock p skalderna, ty nr dessa spnde ihop som vrst, mste fverstarne ut till burarne och lften hela fyra vningar hgt. Dr inne rrde sig en strm af hgtidskldda mn och kvinnor, prsterskap, borgarfolk, landtdagsbnder, mbets- och tjnstemn under utrop af ofrstlld undran i en omgifning af rent kunglig prakt. Allegoriska takmlnin- gar, tropiska vxter, mjuka sterlndska mattor, vggtyg med invfda taflor, oljeduksbilder, konstmbler i ek, ma- hogny, valnt och metall, sllsamma naturfreml, sinn- rika urverk med hednagudar som klmtare, kopparstick, gravyrer, kartor, bcker och instrument i massor. Huru mycket mer kunde en vnta sig i sjlfvaste himmelriket, undrade en borgarfru och tillade suckande: "Ja, \d f vl ngonting vi jcks, som f vara utan i den hr vrlden." "Stor sak i sjlfva ffngligheten,"tyckte en landtdags- bonde, "men det sger jag, att s pass som detta kan jag ansi, att en riktig fverhetsperson br ha. Fr den -- 42 --

som skall vara fver de andra, han skall vara det riktigt i bde ett och annat, s att lite hvar kan si, att en skill- nad r." Miliskaptenen Erz, anlnd i tjnsten, vlkomnades af residensets husfru, en prydlig och dugande prstnka af vrdig lder, denna dag bitrdd af den oumbrliga Mster- Sara jmt vid sidan. "Hvarest trffas hans vlbrdighet?"sporde han. "Sitter nu i regeringsrenden!"halfh viskade fru Ursilia. "Det vill sga i frhandlingar med kapten Lngstrm, den nye domarn och en hel rad vittnen,"tillade Mster- Sara. "Jag har ocks sttt dr infr Pilatus sedan kloc- kan 4 i morgse." "Hh, det str s till? Sdana groml nu under festen? Jo det gr en hviskning, att hr kommer ngon- ting att bryta lst." "Och nu ro vrldens yttersta tider fr handen, kap- ten. Bnder vid en tromans bjudning och en fjllapp p kpet!" "Hvad nu d?" "Han str ju dr borta som ett menetekel . . . Den dr i landtdagsbndernas hgtidsdrkt . . . Skolestaten str rundt omkring!" "Hvad i all vrlden ser jag! Emanuel Bredman?" "Nej en bror frn fjllen. Jo han gr hr och friskar upp deras minne om tskilligt halffrgtet. Detta r visst prologen, och jag tror det blir akter fvens. Sdana hade hans vlbrdighet fullt p bordet. Jag lade ocks dit ett par, som blefvo rtt vlkomna." "Nn, det var inte fr tidigt. Och hr tyckas de ytter- sta blifva de frmsta." yJa hvad tycks! Svarte-Petter hade frr i vrlden inte -- 43 --

en sker tufva att luta sitt hufvud till. Han blir kanske hedersgasten i dag." "Icke mig emot, fast vi kommo illa sams i finska kri- get. Dr fanns visst ej rum fr allas ra, och d Petter ville vara ensam om henne ..." "S krde han hem kaptenen och kompaniet!" "S krde vi hem sjlfva, kapten och kompani, fr att nu hlla oss till sanningen. Jag hade slagit fverste Kastiev, tagit hans tross och betryggat vr stads handels- intressen. Strid med Petter och hans MviMser"^' bjd oss hvarken intresse eller instruktioner." "Till rddning fr republikens ra, hoppas jag?" "Aja, synnerligen stor kunde ran ej blifva, d vi hade honor atissima till motstridare i hvarje vr. fven Petter var eder bundsfrvant, sges det?" "Javisst, och nu r bundsfrvanten terkommen -- till stor ledsnad fr mer n en! Landskommissarien gr hr och svrjer mellan sammanbitna tnder. Huru skall det nu g med hans rapport och doktorns hedersfrisgelse och all Qikn^siwit och distinction, d ett s besvrligt motvittne kommit fram? Herr Andreas rynkar pannan mer n ngonsin. Den oskyldige lappen har ofrmodadt dykt upp som hans onda samvetes skrmtevarsel. Och doktorn sjlf, ja doktorn skulle vl hlst vilja hdanfara snart. Vrlden r ju alldeles vriden ur led." Kapten Erz sg tankfull bort i det obestmda. "De yttersta som de frstal"upprepade han med en kvfd suck. "D skulle kanske fven jag f komma fram till den lilla rttvisa jag frtjnar." "Ja hvarfr icke! ran och lyckan rcka till fr oss *Finska friskyttar under denna tid. -- 44 --

alla, kapten, blott vi slippa neddraga hvarandra msesi- digt. Hvad sges om ett fast frbund med Mster-Sara?" "Antages med strsta tacksamhet!"svarade han allvar- ligt, och s vxlades ett handslag till bekrftelse. "Se s dr!"sade hon till sig sjlf. "Just s dr skola de krabaterna tagas, en och en i snder. Den dr var inte den smste i dag." Hon nickade t tanten och frde honom ut i en tom loftbur p sdra sidan. Nedanfr rrde sig ungdomen i ringlek och skaran sjng hurtigt: Den frsta jungh'un Binka tog en sten, Hon slog t jungfru Bi'beli Binkas ben, Och jungfru Si'kniks Bi'beli Binkas ben svek. Hertiginnan fru Slentopp gick opp, Spann p sin frgyllande rock Tv rullar garn fre da'n, Frrn solen gick opp. Den som ej kan sga s Skall gifva panterna tvl Och panter blef det mnga med besked. De tv bnksutna hade lyssnat till sngen helt fr- strdda, men kapten Erz terkom till sitt tankefreml: "De yttersta blifva de frsta! Ja, hvad kan icke hnda med dessa Bottenland, rikets fraktade skrpvr, under en verklig styresman, kanske dess bttre en kung. Re- geringsrenden, sade hon inte s vrst tokigt. Och mina gon ha nog ej bedragit mig. Den allra ytterste blef till sist den allra frste." "Hvad menar kaptenen nu?" "H, jag minnes s vl det deliga tillfllet, gr aldrig ur min hgkomst. Skulle till Mates i Noret med rntan om kvllen. Dr satt han, unga mnniskovarelsen, gosse, -- 45 --

barn eller yngling -- man visste inte rtt hvad en skulle kalla'n, satt dr p drrbnken bredvid hoen med slaf- tjudret om foten. S skulle drngen ut med honom till fhuset, skulle tjudra mnniskan fr natten som ett osjligt djur p halmen i katten. -- "Hvad r detta'? Hvad har han gjort?"frgar jag. Och han sg tillbaka i drren med en gonfrd s underligt djup och sorgsam. -- "Hvad han har gjort?"sger Mates \4d klaffen. D'r en del, som inte vi vet. Kallas fr sjlaspilling, hvad det kan vara, fast ngonting r det vl. Han skall liksom vara tagen i Herrans hand under lagens vlde, hvad prsten sger, men jag r inte prstlrder i slikt."-- Och sedan den kvllen ha mnga skiften gtt, men vet I hvad, honor atissima! I minnes ju tillfllet, d hans vlbrdighet s mildt och enkelt begrde fogdens rapport jmte doktorns frisgelse som bilaga. D var det ngonting underligt, som fick makt med mig, och ..." "Hvad mer, kapten Erz?* "Jag igenknde gonen!"kom svaret dmpadt till h\4sk- ning. Mster-Sara log vemodigt. "Lt menige man hafva sin tro, att den lnge vntade r terkommen fr att fullborda Olof Evertssons fruts- gelser. Endast med sdant anseende lr hans vlbrdig- het finna vr utgng ur denna tids margfald och jmmer. Eubbas det anseendet, s kan det vara ute med oss. Lt sedan fverstarne grna tro, att han r en annan, en vstindier, en half spanjor, en sydlnding. Ja, vore han ocks turk och hedning, s skulle de lika en sdan lngt hllre n menige mans Messias, ifall ngonting i vrlden kunde fvertyga vr stndsfverhet, att en sdan terkom- mit med en konungslig fullmakt. Bst r allts, att en -- 46 --

hvar i sin gilla gng tror det han nskar. Och sdant har ju aldrig fallit sig svrt eller hur?" "Nej visst! Allt det dr slr hufvudet p spiken. Men nu en srskild frga: Hvad tror eller vet Mster-Sara i rena verkligheten?" "Hvad jag tror?"upprepade hon nstan kyligt. "Att godt folk br hlla sig till hans vlbrdighets eget ord, s lnge det hllbart r. Hvad jag vet? Ingenting mer n andra!" "Och gossen dr p Gfleborg, som nu skulle vara upp- vuxen till vr troman?" "Ja dr fanns, som I hrde, en uppvxing, som lof- vade hafva mig i godt minne." "Sledes icke fingerad?" "Hvilket sttligt infall, kapten! Uppvxingar, pojkar, mnniskor, som man talar med, leker, brottas med^ bruka icke vara af blsvder!" "Om ursakelse, honoratissima!" "Ett ord mellan tv frbundne, kapten! Har ngon terkommit, s r det nog den uppvuxne pojkspolingen hos gref Otto. Sedan lta vi de bortgngne hvila i ro. Profeterna famla vilse i dessa yttersta tider kort fre domen. Gamla mrken st ej lngre, och sjlf den storm- skre Troll-Anton, som vi nyss sgo i hans hgtidsdrkt, lr hller inte tro, att hans sptrumma r ett litsamt instrument i alla vder." "Nenej mn!" "S att jag vntar icke lngre. Att lefva ut min vrld som gammal flicka blefve ogrligt fr mig, men kommer en bra karl och vill ha mig, s blir det gifte." S kom hennes klingande goda skratt. Huru var det fatt med kaptenen? Han bjde sig s -- 47 --

djupt ned han kunde tor att dlja sin heta rodnad. Hon grep frsta infall fr att skingra hans frlgenhet: "Antons sptrumma, n det instrumentet r icke fr- legadt n." "Ja hvad r det han gr och pratar i?" "H, han och jntan ro ett folk, som det sker till viljes bara. Frst blef hans vlbrdighet boets frmj^n- dare, s att sga karl i grden, och detta alldeles mot sin vilja." "Och med verkligt skarpa skl dremot. Han ville icke sl i tid och otid med denna makt, utan ha den som ett otrubbadt vapen fr srskildt svra fall. Olmpligt syntes honom ocks att g genvgar frbi lagen nu, d vi skulle upprtta lagligheten. Men till slut sg han sjlf ingen annan rd." "Jaha, och drp gr den gamla maran stad i sin en- fald och friar fr arf tagerskan. Och hvad hnder? Han finner ingen annan lmpa med dem fr att f frmyn- derskapet i gng. Han mste lofva dem att taga anbu- det i fvervgande. F se, om ej politiken drifver konun- gens hgst betrodde man i brudsng med rikstycket dr, rakt mot hans vilja!"slt hon med ett underligt skratt, som ej hade vanlig klang. "Det terstr att se!"-- En ordhvila. "Vi g upp och se vr vrds stora attraction!" Mster- Sara reste sig. D kapten Erz i hennes sllskap intrdt i den folkfyllda of re salen, utbrast han ofrivilligt i hnfrelsen: "Nej, hvad r detta?" Det var en jttestor oljeduk, som nrmast upptog en hel vgg. Och hvad druckna gon hr betraktade med stigande ifver var en belgring af den heliga staden Jerusalem. -- 48 --

P murar och tak, i gluggar och portar, utefter sjlfva bergstuporna i skrefvor, underhllo svartbruna krigare en skarp gevrseld tvrs fver dalen mot kroknsiga och brunhyade fiender i rda tofsmssor, besvarande elden i skydd af stenar och skrefvor hela sluttningen bortfver. I frgrunden med en flik af Golgata-bergets fversta flata alldeles inp betraktaren, stodo tv kanoner, nyss aflossade af rdmssor i half kroppsstorlek. Och ndtli- gen mellan kanonerna satt p brokig matta med krok- sabel fver knna en mycket frnm rdmssa med ki- karn hjd fr att iakttaga eldens verkningar. "Kors, det r ju rakt som hans vlbrdighet sjlf?" "Det skulle hller ingen annan vara!"utbrast hela laget med en mun. Och s fortgick bedmandet i sin jmna gng: "r det inte branog gudsbesynnerligt att en kan si karln och kriget och staden och alltihop, fast en skinbar- ligen vet, att det bara r som vggen rtt upp och ned!" "Ja hr skulle'n ha varit, Stor-Plle vran hemma i byn! Fr hr kan d mnniskan varseblifva hvad lite hon vet och har sett. Och det sir en i saken att sm- pojkar r en allihop hr i landet, ingen undantagandes af hg eller lg. Men tacka vill jag den som var ute i vrlden s lngt bort som dit!" "Och kunde f ett s stort betroende dr p orten!" "Af sjlfvaste hundturkens fverkejsare!" "Ja dr sir en nd, hvad jag alltid har sagt, att hund- turken r hller inte s olik folket." "Men huru kunde karln komma sig i krig med sjlf- vaste Jerusalem, en s pass helig stad, hvad jag kan ansi?" "Sja, inte kan jag finna att svartkanaljerna dr sir s helig ut hller!" -- 49 --

"Men var det inte liksom opasseliigt att skjuta med kanoner just dr Frlsaren led dden?" "Hocken bryr sig om tocke i krig, tror du! D'r vl branog mycket mer opasserligt, att mnniskor tas ihjl p dylikt vis, hlst hedningen, som ingen salighet fr." Och s fldde orden vidare, men ej tankarne, ty efter detta hvarf terkommo de ofrnderligen som spanar i en strmeda. Midt emot Jerusalems belgring sutto i lnstolar tre mn med dystra pannor: doktor Gran, herr Andreas och landskommissarien Vestman. De sgo oroligt upp p hvarje intrdande man. Dessemellan iakttogo de konst- verket och de ord som flldes. Dessa betryckta mn sgo mycket riktigt p Golgata berg det tecken, hvari de borde segra. Kristi kors var det ej, men vl en rfvare, som borde korsfstas: tromannen, befunnen i all denna hundturkiska ra i en hundturkisk affr mot den heliga staden. De hade verkligen njet hra, att menige all- mogen af land och stad, utan all hjlp, hittade just de nskliga kornen, om ocks nnu ej brustna. Vid sdana tillfllen hade herr Andreas riktat en gonvink t br- derna och dessa nickat frstende till svar. "Det kan vara mjligt att han har trampat Skriften, ssom ryktet pstr,"lt slutligen doktorn lgmldt. "Ja, hvad synes? Ligger icke sakens natur i ppen dager jmvl fr de enfaldige?" "Och sedan dessa beflsposter hos rysshedningen, den pf viske genuesaren ! "utfyllde landskommissarien. "Mkta betnklig synes en slik karrir!"tyckte dok- torn. "Jag har skrifvit till den uppgifne farbrodern i Norrkping." 50

"Om hvad'? Icke kan vl detta blinda rumor, att vi skulle ha Svarte-Mickel hr vid styret ..." "Hnej, inte detta! Ville blott underska den upp- gifna slktskapen." "Och nr kan svaret frbidas ?" "Beror just p. Postgngen oftast af bruten till alla bedrfvelser . . . Gud styrke oss i dessa tider!" "Amen, amen! Jajamn!"suckade herr Andreas. "Och hr arom vi inbjudne som gster fr att bevittna detta vanhelgande af historia divina infr de fkunnige . . . Hr, kasta t honom vid tillflle ngon skarpt rannsa- kande frga, s f vi se hvad min han gr!" "Si, dr kommer han!"