1

Nytt från Europadomstolen 4/10

Redaktör: F.d. kammarrättsrådet Margaretha Ericsson Kontaktperson på Sveriges domstolar: John S. Panofsky, Förvaltningsrätten i Göteborg INNEHÅLL Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som med-delats under tiden den 16 mars - den 13 april 2010. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nyhetsbladets ”startsida” under ”Vägledande avgöranden” som Du hittar under rubriken ”Genvägar” på Sveriges domstolars webbsida, www.domstol.se . I månadens nummer har även medverkat Mattias Henriksson, jurist på Domstolsverkets juridiska enhet. REGISTER På Sveriges domstolars webbsida finns också ett register över domar som har refererats i tidigare ny-hetsblad, från och med nr 1/01. Registret består av en Excel-fil som öppnas i ett nytt fönster och består av sju olika kolumner. Registret kan sorteras efter bl.a. part, svarandestat eller avgörandedag. På webbsidan finns vidare en ”lathund” med anvisningar om hur man lättast hittar och sorterar eller söker i registret. Gå in på www.domstol.se och gå vidare till Ladda ner och beställ och klicka på Nytt från Europadomstolen. Där finner du en beskrivning med tydliga exempel på hur du går till väga för att hitta i registret till Nytt från Europadomstolen. UPPLYSNING Nyhetsbladet kommer även i fortsättningen att publiceras som en pdf-fil. Det innebär att det inte längre kommer att finnas länkar från innehållsförteckningen direkt till de olika referaten. Ett enkelt sätt att hitta direkt till det referat man vill läsa är att markera namnet på den klagande i målet och sedan klicka på ”Redigera” och vidare på ”Sök” samt på ”Sök nästa”. Man kan naturligtvis också via ”Redigera” gå till ”Sök” och skriva in hela eller del av namnet på den klagande och sedan klicka på ”Sök nästa”.

2

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER EUROPADOMSTOLENS DOMAR Domar och beslut mot Sverige Dom Handölsdalen Sami Village m.fl. mot Sverige Att samebyar fick bära höga rättegångskostnaderna i en tvist med markägare innebar inte att de blivit sämre ställda än markägarna på sådant sätt att det skedde en kränkning av artikel 6.1. När förfarandet pågått i över 13 år i tre instanser innebar det trots att målet var komplicerat att prövningen inte skedde inom skälig tid och det skedde därför i den delen en kränkning av artikel 6.1. Domar mot andra länder A.D. och O.D. mot U K, 2010-03-16 Förlängd placering av en ettårig pojke i fosterhem för utredning och riskbedömning var inte proportio-nerlig och det skedde därför en kränkning av artikel 8. När modern inte kunde föra talan om ska-destånd för myndighetens bristande handläggning kränktes artikel 13. Jiga mot Rumänien, 2010-03-16 Undermåliga förhållanden i häkte och oberättigat lång häktningstid medförde kränkning av artikel 3. Förlängningar av häktningstiden utan motiveringar kränkte artikel 5.3. Den tilltalade fick inställa sig i domstol iförd fångkläder vilket stred mot oskuldspresumtionen och det skedde en kränkning av artikel 6.2. Krumpholz mot Österrike, 2010-03-18 Att av en registrerad fordonsägares vägran, att uppge vem som vid tillfället för en hastighetsöverträ-delse varit förare av fordonet, dra slutsatsen att han själv fört fordonet, kränkte artikel 6.1 och 2. Kuzmin mot Ryssland, 2010-03-18 Välkänd politikers uttalanden, om en åklagare misstänkt för våldtäkt, gjordes inte som privatperson utan som statstjänsteman och kunde förleda allmänhetens uppfattning samt föregrep prövningen i en rättslig instans. Det skedde därför en kränkning av artikel 6.2. När förhållandena i häktet var undermå-liga kränktes artikel 3. Den tilltalade hade haft möjlighet att begära att vittnen hördes, vilket han inte gjort och det skedde inte någon kränkning av artikel 6.1 och 3 d). M.A.K. och R.K. mot U K, 2010-03-23 Det var visserligen berättigat att myndigheterna misstänkte övergrepp, när en nioårig flicka togs in på sjukhus men dröjsmålet med att konsultera en hudläkare som diagnostiserade en ovanlig hudsjukdom, underminerade försöket att skydda henne från skada. Dessutom krävdes enligt både lag och praxis för-äldrarnas samtyckte innan prover kunde tas. Det skedde därför en kränkning av artikel 8. När fadern, som misstänkts för övergrepp, inte kunde få skadestånd kränktes artikel 13. Oyal mot Turkiet, 2010-03-23 Tillerkänd ersättning täckte endast kostnaderna för ett års vård och mediciner för pojke som smittats med HIV genom blodtransfusion som nyfödd. Lämplig gottgörelse borde ha varit livslång betalning av hans sjukvårdskostnader och det skedde därför en kränkning av artikel 2. Målet om skadestånd var alltför utdraget och det turkiska rättssystemet tillhandhöll inte något effektivt rättsmedel för att klaga över det. Därför kränktes även artikel 6.1 och artikel 13. Paraskeva Todorova mot Bulgarien, 2010-03-25 Inhemska domstolars uttalanden om den tilltalades romska ursprung innebar en skillnad i behandling som inte visats objektivt berättigad. Uttalandena stred mot grundlagens principer och behandlingen kränkte artikel 14 i förening med artikel 6.1. S.H. m.fl. mot Österrike, 2010-04-01 Skälen för ett totalt förbud mot äggdonation och förbud mot användande av donerad sperma vid prov-rörsbefruktning, när användande av donerad sperma i övrigt var tillåten, vägde lättare än de klagandes intresse av att kunna få barn och det skedde därför en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

3

Ruokanen m.fl. mot Finland, 2010-04-06 I en tidningsartikel uppgavs att ett baseballags segerfest slutat med en våldtäkt och de ansvariga för artikeln dömdes i brottmål till böter samt ålades att betala höga skadestånd till var och en av medlem-marna i laget. Uppgifterna bedömdes inte ha kontrollerats tillräckligt och den fällande domen jämte påföljd och skadestånd ansågs inte oproportionerliga. Det skedde därför inte någon kränkning av arti-kel 10. Flinkkilä m.fl. mot Finland, 2010-04-06 Jokitaipaöe m.fl. mot Finland, 2010-04-06 Iltalehti o. Karhuvaara mot Finland, 2010-04-06 Soila mot Finland, 2010-04-06 Tuomela m.fl. mot Finland, 2010-04-06 Publicering av uppgifter om en offentlig persons flickvän och hennes privata förhållanden medförde bl.a. att mycket höga skadestånd skulle betalas ut till kvinnan. Mot den bakgrunden och då en upprep-ning av en kränkning bedömdes inte medföra samma lidande som den inledande kränkningen samt de nationella domstolarna inte hållit en rimlig balans mellan de motstående intressena kränktes artikel 10. Domar och beslut i Grand Chamber Carson med flera mot UK, 2010-03-16 Avsaknad av system för uppräkning av pensioner för utomlands bosatta pensionärer, trots att sådant system finns för pensionärer bosatta inom landet och i länder med ömsesidigt avtal, utgör inte diskri-minering i konventionens mening. Oršuš med flera mot Kroatien, 2010-03-16 Placering av romska barn i klasser med enbart romska elever innebar en kränkning av artikel 14 i före-ning med artikel 2 i protokoll nr 1, trots att placeringarna motiverades av bristande språkkunskaper. Även en kränkning av artikel 6.1 i fråga om prövning inom skälig tid. Cudak mot Litauen, 2010-03-23 En kvinna, som var anställd på en ambassad som sekreterare och telefonist och som där utsatts för sex-uella trakasserier av en manlig kollega, blev avskedad från sin tjänst. När hon inte kunde få avskedan-det prövat i domstol med hänsyn till diplomatisk immunitet, skedde det en kränkning av artikel 6.1. Depalle mot Frankrike, 2010-03-29 Brosset-Triboulet m.fl. mot Frankrike, 2010-03-29 Föreläggande att riva hus på mark som betecknades som allmän kustmark och som kunnat nyttjas un-der lång tid pga. särskilda tillstånd, vilka innehöll upplysning om att de kunde ändras eller återkallas utan ersättning, innebar inte någon oproportionerlig åtgärd eller att de klagande fick bära en för tung börda eller att jämvikten mellan allmänna och enskilda intressen rubbades. Det skedde därför inte nå-gon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 i något av fallen. Medvedyev m.fl. mot Frankrike, 2010-03-29 Fransk militär bordade ute till havs ett fartyg från Kambodja som misstänktes smuggla narkotika, stängde in besättningen i sina hytter och förde fartyget till Frankrike, där besättningen ställdes inför undersökningsdomare och berövades friheten. Frihetsberövandet till havs bedömdes olagligt och det skedde därför en kränkning av artikel 5.1. Däremot skedde det inte någon kränkning av artikel 5.3, eftersom besättningen efter ankomsten till Frankrike ställdes inför domare tillräckligt snabbt. SVENSKA DOMAR M.M. Allmänna domstolar Hovrättens för Västra Sverige dom den 16 mars 2010 i mål B 1132-10; fråga om rättvis rätte-gång i våldtäktsmål Det kunde i och för sig ifrågasättas om förhör med en misstänkt 16-åring utan en försvarares närvaro var förenligt med Europakonventionen, men när hovrätten inte lade det som den förhörde uttalat till

4

grund för sin bedömning, innebar den fällande domen inte någon kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång. Högsta domstolens beslut den 31 mars 2010 i målen B5498-09 och B 2509-09, båda gällande frå-gan om huruvida påförande av skattetillägg jämte prövning av åtal för skattebrott strider mot artikel 4 i protokoll nr 7 till Europakonventionen. Det fick anses uteslutet att Europadomstolen med tillämpning av sin nya praxis skulle anse, att de för-faranden som gäller olika sanktioner för samma oriktiga uppgifter, med hänsyn till skillnader i de sub-jektiva rekvisiten, inte avsåg samma ”brott”. Europadomstolens praxis lämnar dock visst utrymme för att ha flera sanktioner för samma ”brott”, vilka kan beslutas av olika organ vid skilda tillfällen. Be-stämmelsen i artikel 4 punkt 1 i protokoll nr 7 medför därför inte att det föreligger hinder mot att pröva eller bifalla åtal för skattebrott i fall där skattetillägg påförts. Förvaltningsdomstolar Migrationsdomstolens i Göteborg dom den 24 november 2009 i mål UM 2649/08 i fråga om up-pehållstillstånd; risk att utsättas för hedersvåld. Trots ansträngningar som gjorts i Turkiet för att förbättra kvinnors ställning saknades ett effektivt skydd och en kvinna, som vid en utomäktenskaplig förbindelse blivit gravid, löpte risk att utsättas för hedersvåld. Hon beviljades därför permanent uppehållstillstånd och status som skyddsbehövande. ALLMÄNT Enligt domstolens statistik per den 31 mars 2010 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 15 250 klagomål som lottats ut på sektion, vilket är en ökning med 6 % i förhållande till föregående års 14 450 klagomål för motsvarande period. 2 807 klagomål har kommunicerats med regeringarna, en ökning med 23 %. 9 492 klagomål har avgjorts, 461 genom dom och 9 031 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 3 000 klagomål har avgjorts genom administ-rativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balans av lottade mål uppgick den 31 mars till 124 650 mål vilket är en ökning med 4 % från den balans om 119 300 mål som förelåg vid årsskiftet. Av de lottade målen väntar 46 550 på avgörande i kammare och 78 100 har lottats på kommitté. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick den 31 mars till 19 600, en minskning med 2 % från de 20 000 mål som förelåg vid årsskiftet. LÄNKAR Här nedan lämnas en länk till startsidan på domstolens Human Rights-portal som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att arbeta i en engelsk eller en fransk version av hemsidan. På startsidan finns också bl.a. en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning. Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/ Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter: Engelska: Search the Case-Law - HUDOC http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-enFranska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

5

EUROPADOMSTOLENS DOMAR Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen. DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE Dom Handölsdalen Sami Village m.fl. mot Sverige (Ansökan nr 39013/04, dom den 30 mars 2010) Domen finns endast på engelska. Att samebyar fick bära höga rättegångskostnaderna i en tvist med markägare innebar inte att de blivit sämre ställda än markägarna på sådant sätt att det skedde en kränkning av artikel 6.1. När förfarandet pågått i över 13 år i tre instanser innebar det trots att målet var komplicerat att prövningen inte skedde inom skälig tid och det skedde därför i den delen en kränkning av artikel 6.1. Klagande i målet är fyra svenska samebyar i Härjedalen (Handölsdalen, Mittådalen, Tåssåsen och Ruvhten Sijte). I september 1990 väckte ett stort antal markägare i Härjedalen talan mot fem sameby-ar, de klagande och Idre nya sameby, hos tingsrätten i Sveg och begärde en negativ fastställelse av att samebyarna inte hade någon rätt till renbete på deras mark utan att ett giltigt avtal träffats om betet mellan en sameby och markägaren. I juni 1991 väcktes en liknande talan av ytterligare ett antal mark-ägare och tingsrätten beslöt att sammanföra målen. Samebyarna bestred markägarnas talan och hävda-de att de hade rätt till vinterbete inom sina respektive områden grundat på bl.a. urminnes hävd, sedvän-ja och bestämmelserna om renbete och renskötsel i ett antal äldre lagar. Sedan båda parter medgetts olika anstånd och gett in stora mängder handlingar till stöd för sin respektive talan, höll tingsrätten huvudförhandling under 16 dagar under tiden den 18 september till den 25 oktober 1995. Tingsrätten meddelade dom, 192 sidor, den 21 februari 1996 och fastslog där att samebyarna inte hade någon rätt till renbete på de aktuella markerna utan ett giltigt avtal. Tingsrätten dömde således till markägarnas förmån och ålade samebyarna att gemensamt svara för markägarnas rättegångskostnader om ca 4 mil-joner kronor. Samebyarna överklagade till hovrätten, som i beslut den 16 juni 1997 avgjorde ett antal formella frågor. I september 1997 gjorde samebyarna gällande att det förelåg rättegångshinder. Hovrät-ten avslog yrkandet i november 1997. Samebyarna överklagade och Högsta domstolen vägrade pröv-ningstillstånd i februari 1999. I en skrivelse i mars 1999 begärde samebyarna att staten, genom JK, skulle intervenera i målet till deras förmån. JK meddelade hovrätten att han inte avsåg att delta i pro-cessen. I januari 2000 yrkade markägarna att samebyarnas överklagande skulle avvisas och i februari samma år begärde samebyarna att målet skulle återförvisas till tingsrätten. Hovrätten avslog dessa yr-kanden i december 2000. I november 2000 begärde samebyarna att hovrätten skulle inhämta ett sak-kunnigutlåtande och hovrätten avslog yrkandet i mars 2001. Huvudförhandling hölls under 16 dagar mellan den 1 och den 31 oktober 2001. Genom dom den 15 februari 2002 fastställde hovrätten tings-rättens dom och ålade samebyarna att betala markägarnas rättegångskostnader med ca 2,9 miljoner kronor. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd för samebyarnas överklagande i april 2004. I Europadomstolen åberopade samebyarna bl.a. artikel 6.1 och klagade över att de, med hänsyn till de höga rättegångskostnaderna för vilka de inte fick någon rättshjälp, inte hade fått effektiv tillgång till domstolsprövning. De klagade också över att förfarandet varit oskäligt långdraget. Europadomstolen förklarade i beslut den 17 februari 2009 frågan om huruvida skyldigheten att ersätta rättegångskostnader om sammanlagt drygt 15 miljoner kronor hade utgjort hinder för att samebyarna skulle få en effektiv tillgång till domstolsprövning för admissible. Även klagomålet över att prövning inte skett inom skälig tid förklarades admissible. Klagomålen i övrigt förklarades för inadmissible. Jämför nr 3/09.

6

Europadomstolen erinrade om att konventionen är avsedd at ge praktiska och effektiva rättigheter men att artikel 6.1 överlåter på staterna att fritt välja vilka medel som skall användas för att tillerkänna par-terna de ifrågavarande rättigheterna. Rätten att få tillgång till domstolsprövning är emellertid inte abso-lut utan kan bli föremål för begränsningar under förutsättning att det sker i ett legitimt syfte och att begränsningarna är proportionerliga. Det kan därför godtas att man inför villkor för beviljande av rätts-hjälp som grundas på bl.a. parternas ekonomiska situationer eller förutsättningarna för framgång i må-let. Domstolen noterade, när det gällde frågan om samebyarna hade fått en effektiv tillgång till domstols-prövning, att förfarandet hade gällt en fråga av mycket stor betydelse för de klagande. Vidare hade målet varit omfattande, eftersom den inhemska lagstiftningen om renskötsel överlämnade till domsto-larna att avgöra vilka landområden som fick användas för vinterbete åt renar när det förelåg en tvist om frågan. Domstolen kunde inte finna att de inhemska domstolarna hade handlagt frågan om rätte-gångskostnader på ett oskäligt sätt. Samebyarna var juridiska personer med ett visst antal medlemmar och därför var deras situation inte jämförbar med en enskild parts situation. Samebyarna hade företrätts av advokat genom hela förfarandet och hade gjort ett antal inlägg. Det fanns inget som tydde på att de inte kunnat lägga fram sin sak fullständigt. Domarna i fråga hade meddelats efter ett tvåpartförfarande där domstolarna i både första och andra instans hade hållit långa muntliga förhandlingar. Sammanfatt-ningsvis tvivlade domstolen inte på att samebyarnas motparter, markägarna, hade större ekonomiska resurser. Dessutom spelade målets komplexitet en viss roll för att förfarandet blev så långdraget, vilket bidrog till de kostnader som samebyarna skulle betala. Domstolen fann emellertid att målet sett i sin helhet inte visade att de klagande samebyarna på ett sådant sätt blivit sämre ställda i processen än markägarna att det skulle innebär ett brott mot konventionen. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1 när det gällde tillgången till dom-stolsprövning. När det gällde klagomålet över förfarandets längd fann domstolen att målet hade varit uppe i tre in-stanser. Det hade innefattat prövningen av omfattande bevisning avseende vinterbete under flera år-hundraden på ett stort landområde och mer än 500 parter hade varit inblandade. Målet hade därför varit mycket komplext. Dessutom hade vissa av dröjsmålen orsakats av parterna, eftersom de hade lämnat en omfattande argumentation och framställningar avseende förfarandet. Domstolen fann trots det att den sammanlagda tiden för förfarandet på omkring 13 år och 7 månader indikerade att de nationella domstolarna inte hade genomfört processen med tillräcklig snabbhet. Det hade dessutom förekommit onödiga dröjsmål särskilt inför Högsta domstolen, som tagit mer än ett år på sig för att avgöra en förfa-randefråga, under vilken tid målet hade legat vilande i hovrätten, och omkring två år på sig för att meddela sitt slutliga beslut i målet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 när det gällde prövning inom skälig tid. Skiljaktig mening Den lettiska domaren Ineta Ziemele lämnade en delvis skiljaktig mening där hon anförde bl.a. följan-de. Hon ansåg att det skett en kränkning även när det gällde en effektiv tillgång till domstolsprövning och hon ansåg också att detta borde ha avspeglats sig i domstolens bedömning enligt artikel 41. Enligt hennes mening hade majoriteten grundat sin slutsats gällande en minoritetsbefolknings rättigheter på två felaktiga förutsättningar. För det första hade majoriteten funnit det förhållandet ovedersägligt att kärandena i det nationella målet, markägarna, hade en giltig äganderätt till marken. För det andra hade majoriteten godtagit att bevisbördereglerna enligt 1734 års lag, som antagits långt innan minoritetsbe-folkningar blev erkända, var lämpliga att använda i den aktuella situationen. Detta uteslöt att hänsyn togs till sammanhanget med ett minoritetsfolks särskilda situation och rättigheter, när det kunde vara relevant för frågan om effektiv tillgång till domstol. Bevisbördan har lagts uteslutande på samerna, eftersom hela systemet förutsätter att markägarna har rätt och att de inte behöver bevisa någonting. Det

7

fanns därför enligt hennes mening inget tvivel om att de klagandes tillgång till domstolsprövning inte hade varit effektiv. HÄNVISNINGAR Artikel 6.1 – tillgång till domstolsprövning Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05) Artikel 6.1 – ”skälig tid” Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27 DOMAR MOT ANDRA LÄNDER A.D. och O.D. mot U K (Ansökan nr 28680/06, dom den 16 mars 2010) Domen finns endast på engelska. Förlängd placering av en ettårig pojke i fosterhem för utredning och riskbedömning var inte proportionerlig och det skedde därför en kränkning av artikel 8. När modern inte kunde föra talan om skadestånd för myndighetens bristande handläggning kränktes artikel 13. D är en brittisk kvinna och O är hennes son. När pojken ett par månader efter födseln undersöktes av läkare, konstaterades att han hade flera revbensbrott. Med hänsyn till skadornas art och avsaknaden av en tydlig förklaring till hur de uppkommit, drog barnläkaren slutsatsen att de inte hade orsakats genom en olycka. Läkaren avfärdade den möjligheten, som framförts av D, att O hade en medfödd sprödhet i skelettet med ofullkomlig förbening där minsta påfrestning leder till benbrott. Den lokala myndigheten antecknade O i ett register över barn som bedömdes vara i fara. När den fått en rapport från en rönt-genläkare, vilken överensstämde med barnläkarens bedömning, ansökte myndigheten hos domstol om ett beslut om tillfällig vårdnad. Domstolen meddelade ett sådant beslut den 7 maj 1997 och samma dag anmodades D, hennes partner och O att flytta till ett familjevårdhem, för att det skulle kunna göras en riktig bedömning av vilken fara som fanns för O. Instruktionerna till vårdhemmet var emellertid oklara och under familjens 12 veckor långa vistelse där gjordes en föräldraskapsutredning i stället för en risk-bedömning. I avsaknad av en sådan riskbedömning ansåg den lokala myndigheten att O inte kunde vara säker i föräldrarnas vård och fick i augusti 1997 ett andra beslut om vård. O placerades i foster-hem medan det gjordes en riskbedömning av NSPCC (National Society for the Prevention of Cruelty to Children). Under tiden som O var i fosterhemmet hade D och hennes partner daglig kontakt med honom. Den 27 oktober upplyste NSPCC den lokala myndigheten om att O utan dröjsmål skulle läm-nas tillbaka till föräldrarna. Medan O var kvar i fosterhemmet föll han den 12 november 1997 och för-des till sjukhus där en röntgenundersökning visade att hans ben var tunna och med bristande benväv-nad. O återlämnades till föräldrarna i december 1997. Härefter gjordes ytterligare undersökningar och läkarna gjorde olika bedömningar. En högre sakkunnig gjorde emellertid bedömningen att O led av en benskörhetssjukdom och att hans skador kunde ha orsakats av ett normalt handlande. Till följd av en rapport som upprättats av flera läkare gemensamt upphävdes det tillfälliga vårdnadsbeslutet i juli 1998. D väckte sedan talan om skadestånd för sin och Os räkning. Hennes yrkanden avslogs liksom hennes därpå följande överklagande genom beslut i januari 2006. – I Europadomstolen klagade D över beslu-tet att omhänderta O för vård och hävdade att hennes och Os rättigheter enligt artikel 8 hade kränkts samt att de inte hade haft tillgång till ett effektivt rättsmedel i strid med artikel 13. Europadomstolen erinrade först om att yrkesmäns felaktiga bedömningar inte automatiskt gör åtgärder för att vårda barn oförenliga med kraven i artikel 8. Domstolen noterade vidare att den bensjukdom som ger sprödhet i skelettet var svår att diagnostisera på små barn och framhöll att även om experter senare hade funnit att O lidit av denna sjukdom sedan födseln, så innebar det inte att den medicinska bevisning som man stött sig på vid ett tidigare tillfälle var otillräcklig, förvillande och inte övertygan-

8

de. Domstolen fann därför att myndigheterna inte kunde klandras för den tidigare bedömningen av sjukdomen eller, i avsaknad av en riktig diagnos, ha handlat under antagandet att Os skador hade orsa-kats av föräldrarna. Domstolen var emellertid inte övertygad om att det varit nödvändigt att flytta fa-miljen från sitt hem för att göra en riskbedömning. Domstolen noterade dessutom att myndigheten gjort flera fundamentala misstag när den handlade ärendet. Det var tydligt och ostridigt att underlåten-heten att utföra en riskbedömning under familjens vistelse på vårdhemmet utgjort en relevant omstän-dighet vid beslutet att placera O i fosterhem. När en riskbedömning slutligen förelåg rekommenderades att O skyndsamt skulle återlämnas till föräldrarna. Det fanns därför en verklig chans att O, om en riktig bedömning hade gjorts tidigare, aldrig hade behövt placeras i fosterhem. Domstolen var inte heller övertygad om att det inte funnits mindre ingripande åtgärder för att göra en riskbedömning, t.ex. en placering hos släktingar, och fann att den lokala myndigheten alltför snabbt hade avfärdat den möjlig-heten. Till slut fann domstolen att dröjsmålet med att lämna tillbaka O till föräldrarna efter NSPCCs rekommendation inte varit skäligt. Det hade visserligen funnits tillräckliga skäl för att myndigheterna inledningsvis skulle vidta skyddsåtgärder, men det därefter följande intrånget i de klagandes rätt till respekt för sitt familjeliv hade inte varit proportionerligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8. När det gällde klagomålet enligt artikel 13 konstaterade domstolen att D befann sig i samma ställning som de klagande i ett annat mål, där domstolen funnit att det, innan lagen om mänskliga rättigheter antogs i U K, inte hade funnits ett effektivt rättsmedel för att begära skadestånd för den lokala myn-dighetens brister och att detta innebar en kränkning av artikel 13. Domstolen fann inte skäl att nu göra en annan bedömning när det gällde D. För O däremot hade situationen varit en annan. Den lokala myndigheten hade en skyldighet att skydda honom och han hade haft rätt att föra talan mot myndighe-ten för försumlighet och hade också gjort det. Rätten att föra talan och att klaga över ett ogynnsamt beslut innebar i normalfallet ett effektivt rättsmedel. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13 när det gälla D men inte beträffande O. HÄNVISNINGAR Artikel 8 T.P. o. K.M. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10 R.K. o. A.K. ./. U K, dom 2008-09-30 (jfr nr 9/08) Artikel 13 Halford ./. U K, dom 1997-06-25 Camenzind ./. Schweiz, dom 1997-12-16 R.K. o. A.K. ./. U K, dom 2008-09-30 (jfr nr 9/08) Edwards ./. U K, dom 1992-12-16 Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22 Jiga mot Rumänien (Ansökan nr 14352/04, dom den 16 mars 2010) Domen finns endast på franska. Undermåliga förhållanden i häkte och oberättigat lång häktningstid medförde kränkning av artikel 3. Förlängningar av häktningstiden utan motiveringar kränkte artikel 5.3. Den tilltalade fick inställa sig i domstol iförd fångkläder vilket stred mot oskuldspresumtionen och det skedde en kränkning av artikel 6.2. J var vid den aktuella tidpunkten generaldirektör för ekonomi- och budgetdirektoratet vid jordbruksde-partementet. På samma departement arbetade även F. Båda åtalades och häktades under 2002 och J misstänktes för bl.a. mutbrott och tjänstefel. Han misstänktes för att ha tagit provision i samband med ett privatiseringsförfarande. J klagade förgäves över häktningsbeslutet och detta förlängdes i stället vid fem tillfällen med 30 dagar. Alla Js överklaganden avslogs. Domstolarna hänvisade till att ett frisläp-

9

pande kunde innebära ett hot mot allmän ordning, att den skada som uppkommit var omfattande, att kriminaliteten hade en organiserad karaktär och att fastställandet av sanningen hindrades av Js och Fs attityder. Appellationsdomstolen upphävde en dom genom vilken frihetsberövandet av den klagande ersattes med ett förbud att lämna landet. I februari 2003 inleddes rättegången mot de två åtalade inför en domstol i Bukarest. Mellan november 2002 och november 2004 fördes J till domstolen med hand-fängsel och klädd i fängelsets kläder för fångar. J satt i en cell om 14 kvm med nio bäddar. Han fick duscha en gång i veckan och tilläts promenera 60 minuter dagligen. I cellerna hade fångarna tillgång till ett bibliotek och kunde läsa periodiska tidskrifter samt se på TV. Målet mot J väckte stor medial uppmärksamhet. Otaliga artiklar publicerades under 2002 och 2003 om anklagelserna mot honom, om bevisningen i målet och om hur rättegången fortskred. I en intervju år 2004 nämnde åklagaren vid åklagarmyndighetens antikorruptionsenhet att J och F hade ställts inför rätta för att ha tagit mutor på 190 000 US $ och betecknade målet som en framgång i kampen mot korruptionen. I en efterföljande intervju förklarade antikorruptionsenheten i augusti 2004 att detta bara var ett exempel på ett stort kor-ruptionsmål. I januari 2005 fann domstolen J skyldig till mutbrott och tjänstefel och dömde honom till fem års fängelse. J frigavs villkorligt i februari 2006. I Europadomstolen åberopade J artikel 3 och klagade över de dåliga förhållandena i fängelset där han suttit häktad. Han åberopade artikel 5.3 och klagade över den långa och oberättigade häktningen. Han åberopade även artikel 6.1 och klagade över att det skett en kränkning av oskuldspresumtionen genom åklagarens uttalanden och genom skyldigheten att bära fångkläder i domstolen. Europadomstolen konstaterade att J under flera månader hållits i en cell där den enskildes utrymme hade varit ca 1,55 kvm och ännu mindre om man tog hänsyn till möblerna. Detta var långt under den standard på 4 kvm som de rumänska myndigheterna hade rekommenderats i en rapport från Europarå-dets kommitté för förhindrande av tortyr, CPT. Han hade dessutom varit instängd större delen dagen och hade begränsad tillgång till dusch och promenader. Även om det inte fanns något som tydde på att myndigheterna avsett att förnedra J, hade förhållandena i häktet och den långa häktningstiden utsatt honom för en svår prövning som överskred det lidande som oundvikligen följer av ett frihetsberövan-de. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3. Domstolen erinrade om att den tidsperiod som avses i artikel 5.3 i allmänhet avslutas den dag när an-klagelserna mot den frihetsberövade avgörs. I Js fall hade den relevanta perioden omfattat tiden från den 18 november 2002 till den 10 november 2003, eller elva månader, tre veckor och tre dagar. Vissa brott utgjorde visserligen ett hot mot allmän ordning men faran för det minskade med nödvändighet allteftersom tiden gick. Det krävdes därför av myndigheterna att de lämnade konkreta skäl som var mer specifika och i allmänhetens intresse för att visa att en frihetsberövande åtgärd alltjämt var berätti-gad. I Js fall hade det inte lämnats någon förklaring för att visa hur ett frisläppande, sedan viss tid pas-serat, skulle få en negativ inverkan på det civila samhället eller ha försvårat utredningen, särskilt sedan vittnen hade hörts. Avsaknaden av skäl hade inte rättats genom domstolarnas kortfattade hänvisningar till anklagelsernas svårighetsgrad, möjligheten av stränga straff eller storleken av skadan i fråga. Hän-visningarna hade i själva verket väckt fler frågor än svar när det gällde det eventuella hotet mot allmän ordning. Därtill kom att beslutet att vägra en föreslagen alternativ åtgärd – ett beslut om förbud att lämna landet – inte hade innehållit någon motivering. Myndigheterna hade således inte lämnat relevan-ta och tillräckliga skäl för att hålla J kvar i häkte. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3. När det gällde klagomålet enligt artikel 6.2, förklarade domstolen det för inadmissible såvitt gällde åklagarens uttalanden och admissible i övrigt. Domstolen framhöll att staten visserligen inte har någon skyldighet att garantera att dömda och anklagade personer behandlas olika i fängelserna men att ingen åtgärd mot en häktad får strida mot deras rättighet att bli betraktade som oskyldiga. När J fick framträ-da i fångkläder stred det mot gällande lagstiftning och myndigheterna hade inte visat att det var berät-

10

tigat. Den skada som J led förvärrades av att hans medåtalade, F, uppträdde vid förhandlingarna i civi-la kläder. Det var troligt att en sådan skillnad skulle förstärka intrycket av att J var skyldig. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.2. HÄNVISNINGAR Artikel 3 Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26 Măciucă ./. Rumänien, dom 2009-05-26 Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06 Marian Stoicescu ./. Rumänien, dom 2009-07-16 Petrea ./. Rumänien, dom 2008-04-29 (jfr nr 5/08) Artikel 5.3 Lavents ./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02) Svipsta ./. Lettland, dom 2006-03-09 Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06 Calmanovici ./. Rumänien, dom 2008-07-01 Lawless ./. Irland (nr 3), dom 1961-07-01 Schiesser ./. Schweiz, dom 1979-12-04 Patsouria ./. Georgien, dom 2007-11-06 Shishkov ./. Bulgarien, dom 2003-01-09 (jfr nr 1/03) Musuc ./. Moldavien, dom 2007-11-06 Wemhoff ./. Tyskland, dom 1968-06-27 Matzenetter ./. Österrike, dom 1969-11-10 Hendriks ./. Nederländerna, beslut 2007-07-05 I.A. ./. Frankrike, dom 1998-09-23 Smirnova ./. Ryssland, dom 2003-07-24 (jfr nr 8/03) Garycki ./. Polen, dom 2007-02-06 Letellier ./. Frankrike, dom 1991-06-26 Mihuta ./. Rumänien, dom 2009-03-01 Jablonski ./. Polen, dom 2000-12-21 Dolgova ./. Ryssland, dom 2006-03-02 Artikel 6.2 Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19 Gorodnichev ./. Ryssland, dom 2007-05-25 Samoilă o. Cionca ./. Rumänien, dom 2008-03-04 Krumpholz mot Österrike (Ansökan nr 132201/05, dom den 18 mars 2010) Domen finns endast på engelska. Att av en registrerad fordonsägares vägran, att uppge vem som vid tillfället för en hastighets-överträdelse varit förare av fordonet, dra slutsatsen att han själv fört fordonet, kränkte artikel 6.1 och 2. K är registrerad ägare till en bil, vars hastighet den 26 februari 2003 uppmättes av polisen vid en ra-darkontroll till 181 km på en plats där högsta tillåtna hastighet var 130 km/h. K förelades att uppge namn och adress på den person som varit förare av bilen vid det aktuella tillfället men svarade inte. Den 14 april utfärdades ett strafföreläggande varigenom K ålades att betala böter om 181 EUR för has-tighetsöverträdelse. Påföljden för om böterna inte betalades var fängelse i tre dagar. K dömdes vidare att betala ytterligare 181 EUR, med tre dagars fängelse som påföljd om böterna inte betalades, för att han inte hade följt föreläggandet från den 26 februari att avslöja förarens identitet. Den sistnämnda delen lades emellertid ned senare. K klagade och hävdade att skyldigheten att avslöja förarens identitet inte var förenlig med artikel 6 i konventionen och att det också gällde beslutet att anses honom som förare och skyldig till hastighetsöverträdelsen pga. att han vägrat avslöja förarens identitet. Han upp-gav att han inte kört sin bil den aktuella dagen och att han inte ens varit i Österrike den dagen och på-

11

stod att hans bil hade använts av flera olika personer men att det inte förts några anteckningar om det-ta. Han kunde därför inte lämna de begärda uppgifterna. K hade emellertid ingen framgång med sitt överklagande och han vände sig då till konstitutionsdomstolen som dock inte tog upp hans klagomål till prövning. I Europadomstolen klagade K över att den fällande domen för hastighetsöverträdelse hade grundats enbart på det förhållandet att han vägrat att avslöja förarens identitet. Han åberopade artikel 6. Europadomstolen fann att rätten att tiga och att inte uttala sig så att man belastar sig själv enligt artikel 6.1 samt oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2 var så nära förbundna att de skulle prövas tillsammans. Även om domstolen har godtagit, att det inte i sig strider mot artikel 6.1, att av en anklagades tystnad dra en negativ slutsats, så måste frågan om det skett en kränkning bedömas i ljuset av samtliga om-ständigheter i målet. Domstolen har vidare funnit att det kan vara tillåtet att dra slutsatser av en ankla-gads tystnad i ett system som det österrikiska med fri bevisprövning, förutsatt att bevisningen är sådan att den enda förnuftiga slutsatsen som kan dras innebär att den anklagade kan ställas till svars i målet mot honom. På ett liknande sätt är en persons rätt att i ett brottmål anses oskyldig och att kravet att åklagarmyndigheten skall bevisa anklagelserna mot honom eller henne inte absoluta, så länge som hänsyn tas till vad som står på spel och så länge som försvarets rättigheter upprätthålls. Utöver dessa allmänna principer erinrade domstolen om sin praxis när det gäller rätten att tiga och oskuldspresum-tionen särskilt i samband med åtal för trafikbrott. Domstolen noterade i det nu aktuella fallet, att myndigheterna inte hade använt sig av möjligheten att straffa K för att han inte avslöjat förarens identitet. Myndigheterna hade i stället av okänd anledning valt att åtala K för den bakomliggande hastighetsöverträdelsen. Domstolen noterade att den österrikis-ka rätten inte innehåller någon presumtion om att en registrerad ägare till ett fordon skall anses som förare om han inte visar något annat eller något fastställande av en registrerad ägares ansvar för trafik-brott som begås med fordonet. Den enda bevisning som fanns i målet var uppmätningen av fordonets hastighet och det fanns ingen som helst bevisning rörande föraren av fordonet. K hade uppgett att han inte kört fordonet, att han inte ens varit i Österrike och att han inte kunnat lämna uppgifter om förarens identitet eftersom bilen regelbundet hade använts av ett antal olika personer. Domstolen kunde inte finna att den enda förnuftiga slutsatsen som då kunde dras var att K själv varit förare av fordonet. Ge-nom att kräva av K att han skulle lämna en förklaring trots att det inte på ett övertygande sätt hade lagts fram ett välgrundat mål mot honom hade prövningsorganet således flyttat bevisbördan från åkla-garen till försvaret. Domstolen noterade dessutom att det inte funnits tillräckliga skyddsåtgärder. Pröv-ningsorganet hade funnit att det ankommit på K att förklara var han varit och att lägga fram bevisning och det hade vidare varit första och enda instans som prövade målet. Det hade inte heller funnits något krav på muntlig förhandling om den klagande inte begärde det. Det var alltså inte bara bevisbördan utan även ansvaret för hur förfarandet genomfördes som lades på K. Domstolen fann att om pröv-ningsorganet hade velat dra slutsatser av Ks vägran att avslöja förarens identitet så skulle det ha hållit en förhandling för att förhöra K och för att få ett direkt intryck av hans trovärdighet. Att dra slutsatser i en situation som inte uppenbart krävde en förklaring från K och utan att tillräckligt skydd tillämpades i förfarandet stred mot Ks rätt att tiga och att betraktas som oskyldig. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 2. HÄNVISNINGAR John Murray ./. U K, dom 1996-02-08 Telfner ./. Österrike, dom 2001-03-20 Salabiaku ./. Frankrike, dom 1988-10-07 O’Halloran och Francis ./. U K, dom (GC) 2007-06-29 (jfr nr 7/07) Lückhof o. Spanner ./. Österrike, dom 2008-01-10 (jfr nr 1/08) Falk ./. Nederländerna, beslut 2004-10-19 Baischer ./. Österrike, dom 2001-12-20

12

Kuzmin mot Ryssland (Ansökan nr 58939/00, dom den 18 mars 2010) Domen finns endast på franska. Välkänd politikers uttalanden, om en åklagare misstänkt för våldtäkt, gjordes inte som privat-person utan som statstjänsteman och kunde förleda allmänhetens uppfattning samt föregrep prövningen i en rättslig instans. Det skedde därför en kränkning av artikel 6.2. När förhållande-na i häktet var undermåliga kränktes artikel 3. Den tilltalade hade haft möjlighet att begära att vittnen hördes, vilket han inte gjort och det skedde inte någon kränkning av artikel 6.1 och 3 d). K är rysk medborgare och i april 1998, när han tjänstgjorde som distriktsåklagare, inleddes ett brott-målsförfarande mot honom och han anklagades för att ha våldtagit en 17-årig flicka. Kort efter det att målet inletts förklarade L, som då kandiderade till guvernörsposten i regionen och som var en mycket känd figur – han hade bl.a. varit general, medlem av Duman, kandidat i presidentval och sekreterare i nationella säkerhetsrådet under president Jeltsin – i tre TV-intervjuer att K var en brottsling som borde ha suttit på kåken ett tag och han lovade att den ”son of a bitch” snart skulle ruttna i fängelse. L valdes i maj till guvernör i regionen. K häktades den 22 maj 1998 och den 11 juni avskedades han från åkla-garmyndigheten. Både i ansökan och i beslutet om att han skulle avskedas angavs att han begått en våldtäkt. K placerades i fängelse, SIZO-24/1, och hölls bl.a. isolerad. Sedan K klagat över förhållande-na fann en utredning att toaletterna inte uppfyllde sanitets- och hygienkraven, att det saknades ventila-tionssystem och att cellen endast var 3,7 kvm, vilket stred mot de mått son angavs i lagen. K klagade också över att han suttit i ”disciplincell” och därefter i en cell i den särskilda korridoren för dödsdömda fångar. I en dom den 29 september 2001 fann domstolen att det inte funnits något berättigande för att placera K i disciplincell eftersom det inte visats att sådan åtgärd varit nödvändig. Dessutom hade la-gens bestämmelser om att tjänstemän vid åklagarmyndigheten och andra rättsvårdande myndigheter skulle hållas åtskilda från andra fångar inte iakttagits. K tillerkändes ca 109 EUR i ideellt skadestånd. I november 1998, sedan förundersökningen avslutats, väcktes åtal mot K, som vidhöll att han inte fått tillgång till den fullständiga versionen av handlingen. Under rättegången hördes vittnen, bl.a. våld-täktsoffrets mor, den polisman som tagit emot hennes anmälan, den person som svarat för utredningen, en medicinsk expert och en vän till offret. Samtliga vittnen förhördes av K, åklagaren och offret. K dömdes 1999 men frigavs år 2000 sedan han fått amnesti. I Europadomstolen åberopade K artikel 3 och klagade över förhållandena under häktningstiden i SIZO-24/1. Han åberopade vidare artikel 6.2 och klagade över att de uttalanden som gjorts av L och det språk som använts i ansökan och beslut om hans avskedande hade kränkt hans rätt att anses som oskyldig. Till sist åberopade han artikel 6.1 och 3 d) och hävdade att innan rättegången börjat så hade han inte fått hela stämningsansökan med en förteckning över de vittnen som skulle höras. Europadomstolen konstaterade att genom att placera K i en cell som endast uppmätte 3,7 kvm så hade myndigheterna handlat i strid med rysk lag som angav 4 kvm som minimiutrymme per fånge. Placer-ingen stred också mot de rekommendationer som utfärdats av Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, som förespråkade 7 kvm. Domstolen noterade att det gjorts förbättringar av förhållandena i cellerna och att det bl.a. hade instal-lerats ett ventilationssystem men att detta skett först sex månader efter det att K lämnat fängelset. Med hänsyn till de överbelagda förhållandena där K hade suttit häktad, förenat med isolering och avsaknad av ventilationssystem, vatten och dagsljus i cellen hade vistelsen i SIZO-24/1 inneburit förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3. När det gällde Ls uttalanden noterade domstolen att myndigheterna har rätt att informera allmänheten om pågående brottsutredningar men att de samtidigt måste visa nödvändig varsamhet när det gäller att

13

skydda oskuldspresumtionen och att de måste vara särskilt försiktiga med sitt ordval. Till skillnad från regeringen fann domstolen att L, som en välkänd politiker, inte hade uttalat sig som privatperson i TV. Hans kommentarer, inklusive löftet att arrestera K, kunde ha utformats så att de inte återgav hans tro på att K var skyldig. Dessutom hade L några dagar efter de aktuella intervjuerna valts till guvernör och K hade arresterats och anklagats för att ha våldtagit en minderårig. Det hade varit särskilt viktigt att på ett tidigt stadium – före åtalet – inte framföra några offentliga påståenden som kunde ha gett intrycket att vissa högre tjänstemän trodde att K var skyldig. Med hänsyn till de särskilda omständigheterna un-der vilka L hade gjort de aktuella uttalandena, fann domstolen att de innebar en statsanställds uttalan-den, vilka hade lett allmänheten att tro att K var skyldig och som föregrep den bedömning av omstän-digheterna som skulle göras av en behörig rättslig instans. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.2. När det däremot gällde de uttryck som använts i ansökningen och beslutet om avskedande, fann dom-stolen att även om regionåklagaren hade använt en bestämd ton i ansökningen som väckte viss oro, hade dokumentet i sig inte innehållit en bedömning av att K var skyldig utan snarare beskrivit misstan-karna. De uttryck som använts i beslutet om avskedande måste bedömas i sitt speciella sammanhang. Deras syfte hade inte varit att förklara K skyldig utan att befria honom från hans skyldigheter. De hade utgjort en del av ett motiverat beslut, avsett för internt bruk inom åklagarmyndigheten, av överåklaga-ren i hans egenskap av Ks överordnade och inte av en chefstjänsteman som skulle informera allmänhe-ten om brottmålet i fråga. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 6.2. Parterna var sedan inte eniga i frågan om K fått del av den fullständiga stämningsansökningen. Dom-stolen fann emellertid att även om han hade fått handlingen utan vittnesförteckningen så hade det inte funnits hinder för honom att försöka få vittnen kallade om han trodde att deras vittnesmål kunde bli avgörande. Han hade dock inte vidtagit några sådana steg och han hade inte förklarat varför hans vitt-nen kunde vara användbara. Sedan tre av försvarets vittnen hade uteblivit vid rättegången hade K inte begärt ett domstolsbeslut på att de skulle infinna sig Domarna hade stött sig på de uttalanden som vitt-nena gjort under förundersökningen och K hade inte ifrågasatt dem. När det gällde offrets syster och de personer som befunnit sig på brottsplatsen hade K inte heller begärt att de skulle höras. Domstolen kunde endast anta att han hade velat få vissa vittnen hörda för att visa att offrets mor hade pressats att göra en anmälan och att myndigheterna, efter att ha förfalskat vissa handlingar, hade lyckats spärra in honom för våldtäkten. Dessa påståenden hade emellertid prövats vid rättegången och K hade då haft möjlighet att försvara sin ståndpunkt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och 3 d). HÄNVISNINGAR Artikel 3 Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28 Ostrovar ./. Moldavien, dom 2005-09-13 Kafkaris ./. Cypern, dom (GC) 2008-02-12 (jfr nr 2/08) Sakkopoulos ./. Grekland, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04) Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26 Soukhovoy ./. Ryssland, dom 2008-03-27 Benediktov ./. Ryssland, dom 2007-05-10 Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06 Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06 Price ./. U K, dom 2001-07-10 Mikadzé ./. Ryssland, dom 2007-06-07 Shamayev m.fl. ./. Georgien och Ryssland, dom 2005-04-12 (jfr nr 4/05) Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02) Valasinas ./. Litauen, dom 2001-07-24 Artikel 6.2 Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19

14

Viorel Burzo ./. Rumänien, dom 2009-06-30 (jfr nr 7/09) Moullet ./. Frankrike, beslut 2007-09-13 Marziano ./. Italien, dom 2002-11-28 Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10 Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10 Butkevicius ./. Litauen, dom 2002-03-26 (jfr nr 4/02) Geerings ./. Nederländerna, dom 2007-03-01 (jfr nr 3/07) Mircea ./. Rumänien, dom 2007-03-29 Zollmann ./. U K, beslut 2003-11-27 Lavents ./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02) Samoilă o. Cionca ./. Rumänien, dom 2008-03-04 Ismoïlov m.fl. ./. Ryssland, dom 2008-04-24 Artikel 6.1 o. 3 d) Georgios Papageorgiou ./. Grekland, dom 2003-05-09 Luca ./. Italien, dom 2001-02-27 Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22 Tarău ./. Rumänien, dom 2009-02-24 Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03) Patsouria ./. Georgien, dom 2007-11-06 M.A.K. och R.K. mot U K (Ansökningar nr 45901/05 och 40146/06, dom den 23 mars 2010) Domen finns endast på engelska. Det var visserligen berättigat att myndigheterna misstänkte övergrepp, när en nioårig flicka togs in på sjukhus men dröjsmålet med att konsultera en hudläkare som diagnostiserade en ovanlig hudsjukdom, underminerade försöket att skydda henne från skada. Dessutom krävdes både en-ligt både lag och praxis föräldrarnas samtyckte innan prover kunde tas. Det skedde därför en kränkning av artikel 8. När fadern, som misstänkts för övergrepp, inte kunde få skadestånd kränktes artikel 13. M och hans hustru tog vid två tillfällen sin dotter R till familjens läkare, eftersom de och dotterns sim-lärare var oroliga för blåmärken på Rs ben. De besökte också i mars 1998 en barnläkare på ett allmänt sjukhus som, utan att någon av föräldrarna var närvarande, tog blodprov och fotografier av flickan, trots att M sagt att alla prov som skulle tas skulle göra i moderns närvaro och med hennes uttryckliga samtycke. Barnläkaren sammanfattade efter en undersökning av Rs underliv och ben att hon varit ut-satt för sexuellt övergrepp och han meddelade socialtjänsten. När flickans föräldrar försökte besöka sin dotter på sjukhuset dagen därpå, hindrade en sköterska M från att träffa dotter och hänvisade till ett beslut om detta. Följande dag upplystes sjukhuspersonalen om att det inte fick ske någon begränsning av besöken hos R. M fick därefter träffa R, även om alla besök övervakades på grund av misstanken om att R utsatts för sexuella övergrepp. Dagen efter det att R tagits in på sjukhus kom mamman ihåg att det inträffat en liten olycka tre dagar tidigare, när R klagade över att hon skadat sig när hon cykla-de. Modern berättade detta för barnläkaren, som emellertid bortsåg från uppgifterna och erinrade om att det inte fanns något tvivel om att R utsatts för sexuella övergrepp. Till följd härav instruerade soci-altjänstemännen modern om att hon skulle sova i samma rum som dottern som en säkerhetsåtgärd. Ett par dagar senare, sedan modern upptäckt blåmärken på Rs händer ordnades ett besök hos en hudläkare. Det konstaterades då att R hade en ovanlig hudsjukdom och hon skrevs ut från sjukhuset. Barnläkaren uppgav skriftligen, att eftersom det inte fanns tillräcklig bevisning för att flickan utsatts för övergrepp, skulle hennes far inte längre anses inblandad i sexuella övergrepp på dottern. M och R klagade och det konstaterades att medan barnläkaren inte kunde kritiseras för att hon gjort en felaktig diagnos av Rs blåmärken, så borde hon ha konsulterat en hudläkare omgående och R borde ha förhörts om märkena på sin hud. De klagande förde sedan en talan mot den lokala myndigheten och sjukhusnämnden för att

15

få skadestånd och både M och R hade rättshjälp i första instans men Rs rättshjälp drogs in under ett överklagandeförfarande. Även upp i sista instans, House of Lords, blev de klagande utan framgång. I Europadomstolen åberopade M artikel 3 och hävdade att han lidit av både oro och förnedring till följd av anklagelserna mot honom. Både M och R åberopade vidare artikel 8 och klagade över att be-söken varit begränsade under de tio dagar som R vistades på sjukhuset. De klagade också över att det utan föräldrarnas samtycke hade tagits ett blodprov och fotografier av R. Vidare åberopade R artikel 6.1 och klagade över att rättshjälpen dragits in vid hennes överklagande av skadeståndsmålet. M kla-gade slutligen över att det skett en kränkning av artikel 13, eftersom han inte kunde få ersättning för den skada som orsakats av myndigheternas sätt att handlägga dotterns ärende, på grund av att de in-hemska domstolarna funnit att det enligt praxis inte fanns någon omvårdnadsplikt som föräldrarna kunde åberopa. Europadomstolen noterade att både de medicinska och de sociala myndigheterna hade en skyldighet att skydda barn och att de inte kunde hållas ansvariga varje gång verkliga och rimliga farhågor avseende barnets säkerhet i förhållande till medlemmar i dess familj i efterhand visade sig vara felaktiga. Med hänsyn till bevisningen i målet hade det varit rimligt att barnläkaren misstänkte övergrepp och därför tog kontakt med de sociala myndigheterna. Medan det måste ha varit frustrerande för föräldrarna att uppgifterna om cykelolyckan inte togs på allvar, fann domstolen att den lokala myndighetens misstan-kar hade varit berättigade med hänsyn till omständigheterna. Eftersom det var föräldrarna som var misstänkta, var det förståeligt att varje förklaring de lämnade behandlades med stor försiktighet. Dess-utom kunde cykelolyckan endast förklara en av Rs tydliga skador. Även om barnläkaren hade godtagit moderns uppgifter, hade blåmärkena fortfarande inte förklarats och övergrepp kunde inte uteslutas. När det gällde behovet av att höra flickan själv fann domstolen att det inte varit oundgängligt. Även om flickan förnekat övergrepp var det inte troligt att övergrepp hade kunnat uteslutas som en tänkbar förklaring till märkena på R. Emellertid hade en hudläkare konsulterats först fyra dagar efter det att R togs in på sjukhus, när modern upptäckte märken även på Rs händer. Hade hudläkaren konsulterats direkt hade Rs diagnos kunnat fastställas flera dagar tidigare. Domstolen fann därför att medan det var berättigat att myndigheterna misstänkte övergrepp vid den tidpunkt då R kom till sjukhuset hade dröjs-målet med att konsultera en hudläkare underminerat ansträngningarna att skydda R från skada. Dessut-om krävdes såväl enligt inhemsk lag som enligt praxis att föräldrarna eller den som hade vårdnaden om barnet samtyckte innan något som helst ingrepp kunde ske. Det fanns ingen bevisning som antydde att Rs tillstånd varit kritiskt, att hon haft smärtor eller obehag eller att hennes tillstånd hade varit an-tingen i avtagande eller troligen skulle försvinna innan moderns ankomst. Det hade inte heller funnits anledning att tro att modern inte skulle ha lämnat ett samtycke och även om hon hade vägrat, så hade sjukhuset kunnat ansöka hos domstol om ett beslut att proverna skulle tas. Domstolen fann inget berät-tigande för beslutet att ta blodprov och intima fotografier av en nioårig flicka mot föräldrarnas uttalade önskan när flickan varit ensam på sjukhuset. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 när det gällde båda klagandena. M borde ha haft tillgång till ett rättsmedel för att hävda att den lokala myndigheten hade varit ansvarig för varje skada som han lidit och för att få ersättning för den skadan. Det hade inte funnits något sådant rättsmedel vid den aktuella tidpunkten. Domstolen fann därför enhälligt att det i förhållande till M hade skett en kränkning även av artikel 13. Domstolen förklarade samtliga klagomål i övrigt för inadmissible. HÄNVISNINGAR Artikel 8 R.K. o. A.K. ./. U K, dom 2008-09-30 (jfr nr 9/08) X. o. Y. ./. Nederländerna, dom 1985-03-26 Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02) Glass ./. UK, dom 2004-03-09 (jfr nr 3/04)

16

Y.F. ./. Turkiet, dom 2003-07-22 (jfr nr 8/03) Artikel 13 Halford ./. U K, dom 1997-06-25 Camenzind ./. Schweiz, dom 1997-12-16 R.K. o. A.K. ./. U K, dom 2008-09-30 (jfr nr 9/08) Oyal mot Turkiet (Ansökan nr 4864/05, dom den 23 mars 2010) Domen finns endast på engelska. Tillerkänd ersättning täckte endast kostnaderna för ett års vård och mediciner för pojke som smittats med HIV genom blodtransfusion som nyfödd. Lämplig gottgörelse borde ha varit livs-lång betalning av hans sjukvårdskostnader och det skedde därför en kränkning av artikel 2. Må-let om skadestånd var alltför utdraget och det turkiska rättssystemet tillhandhöll inte något ef-fektivt rättsmedel för att klaga över det. Därför kränktes även artikel 6.1 och artikel 13. Klagande i målet är Y, född 1996, och hans föräldrar, alla kallade O nedan. När Y föddes för tidigt var det nödvändigt att han fick ett antal blodtransfusioner för ett ljumsk- och navelbråck. Han smittades därvid med HIV. Föräldrarna fick kännedom om infektionen när han var ca fyra månader gammal. De fick då också veta att viruset kunde utvecklas till den allvarligare sjukdomen AIDS. I maj 1997 väckte O talan i brottmål mot de läkare som varit inblandade i blodtransfusionerna för medicinsk vårdslöshet, mot direktoratet för turkiska Röda Korset i Izmir, K, varifrån blodet hade kommit och mot hälsominis-tern. Målen avslutades med motiveringen att det inte kunde konstateras att någon av de aktuella perso-nerna begått något fel. I december 1997 väckte O talan i civilmål mot K och hälsoministern och i ok-tober 1998 i ett förvaltningsmål mot hälsoministern. Både de civila domstolarna och förvaltningsdom-stolarna fann att K var ansvarigt för att ha levererat smittat blod och att hälsoministern var ansvarig för de fel som begåtts i tjänsten av sjukvårdspersonalen. Den civila domstolen i första instans fann dessut-om att det HIV-smittade blodet som getts till Y inte hade upptäckts, eftersom den medicinska persona-len inte hade utfört erforderliga tester. De hade bedömt att det var för dyrt. Den domstolen fann vidare att innan Ys infektion fanns det inte någon reglering som krävde att blodgivare skulle upplysa om sin sexuella bakgrund, vilket kunde vara till hjälp när det gällde att bedöma deras möjlighet att lämna blod. På grund av dessa brister och svarandenas underlåtenhet att följa redan existerande regler tiller-kände de civila domstolarna och förvaltningsdomstolarna ideellt skadestånd jämte lagstadgad ränta. Till följd av dessa domardrogs Os ”gröna kort” in. Kortet hade utfärdats av hälsoministeriet för att ge personer med låga inkomster fri hälsovård och fria mediciner. Trots myndigheternas löften att betala Ys medicinkostnader avslog både K och hälsoministeriet Os begäran om ersättning för kostnader för hälsovård och mediciner om 6 800 EUR per månad. Ys far påverkades starkt av reaktionerna hos andra barns föräldrar över Ys sjukdom och över skolans beslut att Y inte fick komma till skolan och han kan inte längre arbeta pga. hälsoproblem. Familjen befinner sig i stora ekonomiska svårigheter men försö-ker med hjälp av släkt och vänner att betala utgifterna. Y har visserligen tillåtits att gå i en allmän sko-la men han har inga vänner och har börjat stamma. Han behöver psykoterapi varje vecka. I Europadomstolen åberopade O artikel 2 och hävdade att de nationella myndigheterna är ansvariga för Ys livshotande situation, eftersom de hade brustit när det gällde att utbilda, handleda och inspektera det arbete som utfördes av den medicinska personal som var inblandad i Ys blodtransfusioner. De åbe-ropade även artikel 6.1 och artikel 13 och klagade över det utdragna förfarandet i förvaltningsdomsto-larna, när det gällde målet om skadestånd och att den ersättning som slutligen beviljades inte ens täckte kostnaderna för Ys mediciner. Europadomstolen konstaterade att O haft tillgång till både civila domstolar och förvaltningsdomstolar som fastställt ansvaret för Ys sjukdom och som tillerkänt visst skadestånd. Domstolen fann emellertid

17

att den gottgörelsen hade varit långt ifrån tillfredsställande. Den tillerkända ersättningen täckte endast kostnaderna för ett års vård och mediciner för Y. De klagandes framställningar hade avslagits av K och hälsoministeriet och deras ”gröna kort” hade dragits in vilket lämnat familjen, som redan var skuldsatt och levde i fattigdom, att själva försöka klara de höga kostnaderna för Ys fortsatta behandling. Även om de nationella domstolarna hade anlagt ett känsligt och positivt synsätt när de avgjorde Ks och häl-soministeriets ansvar och ålade dem att utge skadestånd till de klagande fann domstolen att den lämp-ligaste gottgörelsen med hänsyn till omständigheterna hade varit att - utöver betalning av ett ideellt skadestånd – besluta om livstids betalning av kostnaderna för Ys hälsovård och mediciner. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2. Domstolen fann vidare att målet i förvaltningsdomstolarna inte varit särskilt svårt, eftersom frågorna om vårdslöshet och ansvar redan hade avgjorts i civil domstol. Med hänsyn till situationens allvar och det som stod på spel för de klagande, borde de nationella domstolarna ha handlat med yttersta skynd-samhet när de skulle avgöra målet. I stället hade förvaltningsförfarandet pågått i drygt nio år och fyra månader. Domstolen erinrade också om att den redan i ett tidigare mål hade funnit att det turkiska rättssystemet inte tillhandhöll ett effektivt rättsmedel för att framgångsfullt kunna klaga över ett utdra-get förfarande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.1 och artikel 13. HÄNVISNINGAR Artikel 2 – admissibility L.C.B. ./. U K, dom 1998-06-09 Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02) Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02) Powell ./. U K, beslut 2000-05-04 Osman ./. U K, dom 1998-10-28 Yaşa ./. Turkiet, dom 1998-09-02 Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05) G.N. m.fl. ./. Italien, dom 2009-12-01 (jfr nr 11/09) Karchen m.fl. ./. Frankrike, beslut 2008-03-04 D. ./. U K, dom 1997-05-02 Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05) Codarcea ./. Rumänien, dom 2009-06-02 (jfr nr 6/09) Artikel 2 – i sak Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2 /04) Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02) Lazarini o. Giacci ./. Italien, beslut 2002-11-07 Vo ./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04) G.N. m.fl. ./. Italien, dom 2009-12-01 (jfr nr 11/09) Byrzykowski ./. Polen, dom 2006-06-27 Šilih ./. Slovenien, dom (GC) 2009-04-09 (jfr nr 4/09) Artikel 6.1 och 13 Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27 X. ./. Frankrike, dom 1992-03-31 Vallée ./. Frankrike, dom 1994-04-26 Karakaya ./. Frankrike, dom 1994-08-26 Pailot ./. Frankrike, dom 1998-04-22 Richard ./. Frankrike, dom 1998-04-22 Leterme ./. Frankrike, dom 1998-04-29 Henra ./. Frankrike, dom 1998-04-29 Tendik m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-12-22

18

Paraskeva Todorova mot Bulgarien (Ansökan nr 37193/07, dom den 25 mars 2010) Domen finns endast på franska. Inhemska domstolars uttalanden om den tilltalades romska ursprung innebar en skillnad i be-handling som inte visats objektivt berättigad. Uttalandena stred mot grundlagens principer och behandlingen kränkte artikel 14 i förening med artikel 6.1. P är bulgarisk medborgare och tillhör den romska minoriteten. Under 2005 inleddes ett brottmålsförfa-rande mot henne för bedrägeri. Åklagaren rekommenderade att P skulle få ett villkorligt straff med hänsyn till flera förmildrande omständigheter och hennes hälsotillstånd. Domstolen dömde henne emellertid till tre års fängelse. I domen nämndes hennes etniska ursprung bland de personliga uppgifter som använts för att identifiera henne. När det gällde verkställigheten av straffet vägrade domstolen att villkora den, särskilt mot bakgrund av att det fanns ”ett intryck av straffrihet, särskilt bland medlem-mar av minoritetsgrupper, som anser att en villkorlig dom inte är något straff”. P klagade och hävdade att hon utsatts för diskriminering men hon fick inget gehör för sin talan vare sig i andra eller tredje instans. I Europadomstolen klagade P över att hon diskriminerats på grund av att hon är medlem av den roms-ka minoriteten till följd av de skäl som lämnats för de nationella domstolarnas vägran att villkora hen-nes fängelsestraff. Hon hävdade vidare att de bulgariska domstolarna inte hade varit opartiska, efter-som de tagit hänsyn till hennes etniska ursprung när de bestämde straffet. Hon åberopade särskilt arti-kel 14 och artikel 6.1. Europadomstolen hänvisade till sin praxis, enligt vilken en stat var skyldig att visa det berättigade i att inhemska domstolar i sina motiveringar tillämpat en skillnad i behandling som grundats på t.ex. etniskt ursprung. Om staten inte förmår visa detta sker en kränkning av artikel 14 och artikel 6.1. I det aktuella fallet fann domstolen att P verkligen hade blivit utsatt för en skillnad i behandling. Första instansens dom hade redan i inledningen nämnt hennes etniska ursprung. Den domstolens uttalanden om före-komsten av ett intryck av straffrihet, vilket riktats till minoritetsgrupper och därmed till P själv, sam-mantaget med hennes etniska och kulturella ursprung hade kunnat framkalla en känsla av att domsto-len försökte utdöma ett straff som skulle tjäna som ett exempel för det romska samhället. Intrycket av att det förekommit en skillnad i behandling till nackdel för P stärktes vidare av den lokala domstolens underlåtelse att svara på åklagarens argumentering gällande Ps hälsotillstånd och de högre domstolar-nas underlåtelse att svara på påståendena om diskriminering. Inför Europadomstolen hade de bulgariska myndigheterna helt enkelt ansträngt sig för att visa att de inte hade utsatt P för en skillnad i behandling, utan att lägga fram någon som helst bevisning som kun-de berättiga den skillnad i behandling som hade konstaterats i detta fall. Domstolen var av den uppfatt-ningen att den skillnaden inte kunde berättigas på objektiva grunder. Domstolen betonade allvaret i den situation som P klagat över, med hänsyn till att i de mångkulturella samhällena i dagens Europa hade utrotning av all rasism blivit en prioriterad målsättning i alla konventionsstaterna. Domstolen konstaterade vidare att principen om medborgarnas likställdhet inför lagen fanns inskriven i den bulga-riska grundlagen och att lagen om brottmålsrättegång krävde att domstolarna tillämpade strafflagen lika på alla medborgare. Europadomstolen kunde bara konstatera att de nationella domstolarnas moti-veringar i det aktuella fallet tycktes stå i strid med dessa principer. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 6.1 och att det inte uppkom någon fråga om de nationella domstolarnas opartiskhet att pröva särskilt. HÄNVISNINGAR Admissibility Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)

19

Kiiskinen ./. Finland, beslut 1999-06-01 Berdzenishvili ./. Ryssland, beslut 2004-01-29 Artiklarna 6 och 14 – i sak Tejedor Garcia ./. Spanien, dom 1997-12-16 Van Kück ./. Tyskland, dom 2003-06-12 Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24 Moldovan m.fl. ./. Rumänien (nr 2), dom 2005-07-12 (jfr nr 7/05) Kyprianou ./. Cypern, dom (GC) 2005-12-15 (jfr nr 11/05) Chmelir ./. Tjeckien, dom 2005-06-07 (jfr nr 6/05) Hiro Balani ./. Spanien, dom 1994-12-09 Sander ./. U K, dom 2000-05-09 S.H. m.fl. mot Österrike (Ansökan nr 57813/00, dom den 1 april 2010) Domen finns endast på engelska. Skälen för ett totalt förbud mot äggdonation och förbud mot användande av donerad sperma vid provrörsbefruktning, när användande av donerad sperma i övrigt var tillåten, vägde lättare än de klagandes intresse av att kunna få barn och det skedde därför en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8. De klagande i målet är två gifta par, S och D resp. H och M, som önskade medicinsk hjälp med be-fruktning för att kunna få barn. S hade problem med äggledarna och D var steril och i deras fall kunde endast provrörsbefruktning med användande av sperma från en donator ge dem ett barn som en av dem var genetisk förälder till. H kunde inte producera några ägg medan hennes man producerade sperma som kunde befrukta. I deras fall var det endast provrörsbefruktning med användande av ägg från en donator som kunde ge dem ett barn som en av dem var genetisk förälder till. Ingen av dessa metoder var emellertid tillåten enligt österrikisk lag, som förbjöd användandet av sperma från donator vid prov-rörsbefruktning och äggdonation i allmänhet. Samtidigt tilläts andra metoder, bl.a. provrörsbefruktning där ägg och sperma kom från makarna själva eller samboende partners själva. I undantagsfall tilläts användande av sperma från donator när den infördes i kvinnans fortplantningsorgan. S och H ansökte i maj 1998 hos konstitutionsdomstolen om en omprövning av de relevanta bestämmelserna i lagen om konstlad befruktning. Konstitutionsdomstolen fann i beslut i oktober 1999 att artikel 8 i Europakon-ventionen var tillämplig och att det skedde en inskränkning i de klagandes rätt till respekt för familjeli-vet men konstaterade att inskränkningen var berättigad, eftersom bestämmelserna syftade till att hindra konstiga personförhållanden, som t.ex. att ett barn har mer än en biologisk mor – en genetisk och en som fött barnet. Bestämmelserna syftade också till att undanröja risken för att kvinnor utnyttjas, efter-som en kvinna från en ekonomiskt ogynnsam bakgrund kan utsättas för påtryckningar att donera ägg. I Europadomstolen hävdade de klagande att förbudet mot donation av sperma och ägg för användning vid provrörsbefruktning kränkte deras rätt till respekt för sina resp. familjeliv enligt artikel 8. Vidare hävdade de att skillnaden i behandling jämfört med par som ville ha medicinsk hjälp med befruktning-en men inte behövde använda donerade ägg eller sperma för provrörsbefruktning innebar diskrimine-ring i strid med artikel 14. Europadomstolen noterade att det bland Europarådets medlemsstater inte finns någon enhetlig syn på konstlad befruktning och att staterna inte var skyldiga att tillåta sådan. Hade det emellertid beslutats att tillåta sådan befruktning måste det rättsliga regelverket gällande konstlad befruktning vara utformat på ett sammanhängande sätt som tillät att hänsyn togs till olika berörda legitima intressen. I det aktuella fallet hade de klagande utsatts för en skillnad i behandling jämfört med personer i en liknande situa-tion. För att bedöma om skillnaden i behandling i det förevarande fallet var berättigad fann domstolen att den måste pröva de två parens situationer var och en för sig.

20

När det gällde H och M och deras önskan att få en provrörsbefruktning med användning av donerade ägg var domstolen inte övertygad av regeringens argument att ett fullständigt förbud var enda sättet att förhindra de risker som var förenade med den här metoden. Risken att kvinnor kunde utnyttjas och att tekniken kunde användas för en selektiv födelsekontroll var argument som lika väl kunde användas mot andra metoder av konstlad befruktning. Dessutom tillät den österrikiska lagen inte någon ersätt-ning för äggdonation. Påståendet att det var ett riskfyllt medicinskt ingrepp att ta ägg för donation kunde användas även när det gällde provrörsbefruktning där äggen tagits från den kvinna som önskade bli gravid, en metod som var tillåten i Österrike. Domstolen noterade, när det gällde argumentet att användandet av donerade ägg vid provrörsbefruktning skulle skapa ovanliga familjeförhållanden, att familjeförhållanden som inte följer det typiska föräldrar-till-barnförhållandet grundat på ett direkt bio-logiskt band inte var något nytt. Det hade funnits sedan adoption infördes och skapade ett familjeför-hållande som inte grundades på härkomst utan på avtal. Domstolen fann inga oöverstigliga hinder för att införa familjeförhållanden, som var resultat av en lyckad användning av den konstlade befrukt-ningsmetoden i fråga, i det allmänna regelverket för familjerätt. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8. Beträffande Ss och Ds situation och deras önskan att få en provrörsbefruktning med användande av donerad sperma konstaterade domstolen först att detta innebar en konstlad befruktning med hjälp av två kombinerade metoder vilka var för sig var tillåtna enligt den österrikiska lagen, nämligen å ena sidan provrörsbefruktning med ägg och sperma från de aktuella parterna själva och å andra sidan sper-madonation för befruktning utan användande av provrör. Ett förbud mot kombinationen av dessa lagli-ga metoder måste kräva särskilt övertygande argument. De flesta av de argument som regeringen lagt fram var emellertid inte specifika för spermadonation för provrörsbefruktning. Domstolen fann att re-geringens påstående att insemination var lätt att hantera och att det skulle vara svårt att förbjuda var en ren effektivitetsfråga som vägde mycket lättare än en principfråga som grundades på moraliska och etiska övertygelser i samhället. Vid en vägning av dessa relativt svaga argument mot de klagandes in-tresse och önskan att få barn fann domstolen att skillnaden i behandling inte var berättigad. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8. Skiljaktiga meningar Den norske domaren Sverre Erik Jebens var skiljaktig i båda fallen och ansåg att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8. Han ansåg att det inte heller skett någon kräkning av artikel 8 för sig. Han fann att den österrikiska lagen grundades på skäl som klart föll under artikel 8.2. Det finns inte någon europeisk samsyn i frågan om konstlad befruktning och staterna bör därför tiller-kännas ett stort utrymme för sina bedömningar. Eftersom den österrikiske lagstiftaren hade vägt de motstående intressena mycket noggrant borde domstolen inte ingripa. Den österrikiska domaren Elisabeth Steiner var skiljaktig i fråga om paret H och M. Hon ansåg att ge-nom att anta den tydliga och principiella bestämmelsen om förbud utan undantag mot äggdonation för konstlad befruktning hade den österrikiska lagstiftaren inte överskridit det vida bedömningsutrymme som tillerkänts enligt artikel 14. HÄNVISNINGAR Artikel 14 i förening med artikel 8 Tillämplighet Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16 Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06 Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02) Burghartz ./. Schweiz, dom 1994-02-22 Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22 Laskey, Jaggard o. Brown ./. U K, dom 1997-02-19

21

Evans ./. U K, dom (GC) 2007-04-10 (jfr nr 4/07) Dickson ./. U K, dom (GC) 2007-12-04 (jfr nr 11/07) med vidare hänvisningar Sahin ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03) Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27 Burden ./. U K, dom (GC) 2008-04-29 (jfr nr 5/08) Förenlighet Salgueiro da Silva Mouta ./. Portugal, dom 1999-12-21 Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18 Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21 X, Y o. Z ./. U K, dom 1997-04-22 Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27 Evans ./. U K, dom (GC) 2007-04-10 (jfr nr 4/07) D.H. m.fl. ./. Tjeckien, dom (GC) 2007-11-13 (jfr nr 11/07) Stec m.fl. ./. U K, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06) Evans ./. U K, dom (GC) 2007-04-10 (jfr nr 4/07) Mikulić ./. Kroatien, dom 2002-02-07 (jfr nr 2/02) Gaskin ./. U K, dom 1989-07-07 Jäggi ./. Schweiz, dom 2006-07-13 (jfr nr 8/06) Odièvre ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03) Folgerø m.fl. ./. Norge, dom (GC) 2007-06-29 ( jfr nr 7/07) Salduz ./. Turkiet, dom (GC) 2008-11-27 (jfr nr 11/08) X. o. Y. ./. Nederländerna, dom 1985-03-26 Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22 Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02) Ruokanen m .fl. mot Finland (Ansökan nr 45130/06, dom den 6 april 2010) Domen finns endast på engelska. I en tidningsartikel uppgavs att ett baseballags segerfest slutat med en våldtäkt och de ansvariga för artikeln dömdes i brottmål till böter samt ålades att betala höga skadestånd till var och en av medlemmarna i laget. Uppgifterna bedömdes inte ha kontrollerats tillräckligt och den fällande domen jämte påföljd och skadestånd ansågs inte oproportionerliga. Det skedde därför inte nå-gon kränkning av artikel 10. De klagande i målet, R, är två finska medborgare som är verksamma som chefredaktör resp. journalist och ett finskt tidningsförlag. I maj 2001 publicerades i tidningen ”Suomen Kuvalehti” en artikel med rubriken ung. ”Baseballagets segerfest slutade i våldtäkt”. I artikeln uppgavs att en vuxen student hade våldtagits i september 2000 av medlemmar i ett baseballag vid en fest för att fira lagets seger i de fins-ka mästerskapen. Artikeln grundades på ett uttalande som offret gjort till sin folkhögskola och det stöddes av flera vittnen som intervjuats av R, men som önskade vara anonyma. Det nämndes vidare att den unga damen inte önskade göra någon polisanmälan vid den tidpunkten. En polisutredning som inleddes efter publiceringen av den aktuella artikeln lades ned, eftersom offret inte kunde identifiera förövaren eller förövarna. I oktober 2002 åtalades R för grovt förtal och målet förenades med baseball-lagets talan med krav på skadestånd. R befanns skyldiga i mars 2003 dömdes att betala böter med 3 540 resp. 1 920 EUR samt över 80 000 EUR i skadestånd för att gottgöra var och en av medlemmar-na i baseballaget. Domstolen fann att det uttalande som gjorts av offret inte hade varit tillförlitligt, ef-tersom hon inte hade anmält det inträffade för polisen. Domstolen fann att anklagelserna i artikeln hade varit av så allvarlig art att R borde ha kontrollerat riktigheten av dem mer noggrant. Denna dom fastställdes efter överklagande och det slogs fast att R inte hade förmått visa att de hade tillräcklig an-ledning att tro att anklagelserna var sanna och att de, genom att inte avslöja sina källor, hade tagit ris-ken att bli dömda för förtal. Högsta domstolen vägrade besvärstillstånd i maj 2006. I Europadomstolen åberopade R artikel 10 och klagade över den fällande domen för förtal.

22

Europadomstolen noterade att det som huvudsakligen var i fråga i målet var om de inhemska myndig-heterna hade upprätthållit den jämvikt som krävs mellan de klagandes rätt till yttrandefrihet och de påstådda förövarnas rätt till ett gott rykte. Domstolen noterade att baseballspelarna lätt hade kunnat identifieras i artikeln och att deras rykte därmed kunde lida skada. Särskilt som de tillhörde en lokal sportklubb som hade nämnts vid namn i artikeln och eftersom de var medlemmar i det vinnande laget i mästerskapen år 2000, skulle de lätt bli igenkända i sin hemstad av både baseballfans och en större publik. Påståendena hade dessutom varit av allvarligt slag och hade lagts fram som faktauttalanden snarare än som värdeomdömen. R hade vidare inte förmått verifiera om anklagelserna hade någon fak-tisk grund, trots att de kunde ha klarlagt frågan genom att kontakta offret, spelarna och deras lag. Arti-keln, som hade skrivits innan förundersökningen avseende den påstådda våldtäkten hade inletts, hade inte bara kränkt spelarnas rätt att anses oskyldiga tills det visats att de var skyldiga utan hade också förtalat dem genom att uppge ett förhållande som ännu inte hade fastställts. Det måste i själva verket finnas oavvisliga skäl som avsåg annat än bara ett allmänt samhällsintresse och som vägde tungt innan en händelse rapporterades i media till allmänheten som ett faktum. Rätten att anses som oskyldig och tredje mans rykte hade lika stor betydelse särskilt när det gällde allvarliga anklagelser om sexuella övergrepp. Domstolen fann sammanfattningsvis att de skäl som de nationella domstolarna stött sig på hade varit tillräckliga för att visa att intrånget i de klagandes yttrandefrihet hade varit ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”. Också när man tog hänsyn till att de påföljder, som dömts ut och som föll inom statens bedömningsutrymme för att reagera på förtal, hade varit proportionerliga hade de natio-nella domstolarna upprätthållit en rimlig jämvikt mellan de motstående intressena i målet. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte hade skett någon kränkning av artikel 10. Skiljaktiga meningar Den brittiske domaren Nicolas Bratza var skiljaktig och anförde i korthet bl.a. följande. Enligt hans mening hade åtalet och den fällande domen jämte de utdömda påföljderna och skadestånden för att de klagande publicerat den aktuella artikeln inneburit ett oproportionerligt intrång i deras rätt till yttrande-frihet och en klar kränkning av artikel 10. Han fäste särskild vikt vid det förhållandet att det tillgripits ett brottmålsförfarande mot de klagande och vid de kombinerade böterna och de mycket höga ska-destånden till medlemmarna i laget. Även om åtalet och den fällande domen, i motsats till hans upp-fattning, i övrigt kunde anses berättigade enligt artikel 10, så fann han att de mycket betydande belop-pen som ålagt genom böter och skadestånd i ett mål, där ingen enskild hade pekats ut som gärnings-man eller som medhjälpare till den påstådda våldtäkten, saknade all proportionalitet i förhållande till ett åsyftat legitimt mål. Även den albanske domaren Ledi Bianku lämnade en skiljaktig mening och anförde i korthet följande. Han instämde med den brittiske domaren men tillade att enligt hans mening borde större vikt ha lagts vid det förhållandet att den aktuella artikeln också särskilt nämnde att händelsen rapporterats till bl.a. kommunala tjänstemän. Han hade förståelse för majoritetens oro, när det gällde medias ansvar när de rapporterar om allvarliga anklagelser som den som är i fråga i målet. Han ansåg emellertid att rappor-teringen om en anklagelse för våldtäkt till de lokala myndigheterna var ett faktum i detta mål. Han fann att den fällande domen och de höga skadestånden inte var proportionerliga enligt artikel 10.2 HÄNVISNINGAR Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02) Selistö ./. Finland, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04) Karhuvaara o. Iltalehti ./. Finland, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04) Eerikäinen m.fl. ./. Finland, dom 2009-02-10 (jfr nr 2/09) Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08 Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25 Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21 Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21 Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26

23

Barfod ./. Danmark, dom 1989-02-22 News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11 Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23 De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24 Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20 Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26 Turhan ./. Turkiet, dom 2005-05-19 Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27 Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25 Financial Times Ltd m.fl. ./. U K, dom 2009-12-15 Raichinov ./. Bulgarien, dom 2006-04-20 Lindon, Otchakovsky-Laurens o. July ./. Frankrike, dom (GC) 2007-10-22 (jfr nr 10/07) Radio France m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-03-30 (jfr nr 4/04) Rumyana Ivanova ./. Bulgarien, dom 2008-02-14 (jfr nr 3/08) Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05) Flinkkilä m.fl. mot Finland (Ansökan nr 25576/04, dom den 6 april 2010) Jokitaipaöe m.fl. mot Finland (Ansökan nr 43349/05, dom den 6 april 2010) Iltalehti o. Karhuvaara mot Finland (Ansökan nr 6372/06, dom den 6 april 2010) Soila mot Finland (Ansökan nr 6806/06, dom den 6 april 2010) Tuomela m.fl. mot Finland (Ansökan nr 25711/04, dom den 6 april 2010) Domarna finns endast på engelska. Publicering av uppgifter om en offentlig persons flickvän och hennes privata förhållanden med-förde bl.a. att mycket höga skadestånd skulle betalas ut till kvinnan. Mot den bakgrunden och då en upprepning av en kränkning bedömdes inte medföra samma lidande som den inledande kränkningen samt de nationella domstolarna inte hållit en rimlig balans mellan de motstående intressena kränktes artikel 10. Klagandena i målen är finska medborgare verksamma som chefredaktörer och journalister på olika tidningar med rikstäckande spridning, nämligen Seura, Nykyposti, 7 päivää, Iltalehti och Hymy. Kla-gande är också tre utgivande tidningsförlag. Mellan den 7 januari och den 13 mars 1997 publicerades sammanlagt nio artiklar i de nämnda tidningarna om A, som vid den aktuella tidpunkten var riksförlik-ningsman, och hans flickvän, B. Artiklarna tog huvudsakligen sikte på de privata och yrkesmässiga konsekvenserna för A av en händelse som inträffade den 4 december 1996. Vid det tillfället kom A och B sent på natten hem till As bostad medan hans hustru var där. Till följd av det slagsmål som upp-stod dömdes B till böter, medan A fick en villkorlig fängelsedom. I alla artiklarna nämndes B vid namn och det lämnades separat andra uppgifter om henne, bl.a. om hennes ålder, namnet på hennes arbetsplats, om hennes familjeförhållanden och om hennes förhållande med A samt hennes fotografi. I samtliga mål hade Bs identitet avslöjats tidigare i finska tidningar. A och B begärde att en förunder-sökning skulle inledas mot journalisterna för vad de skrivit om händelsen den 4 december 1996 och mellan november 1999 och november 2001 väcktes åtal mot samliga klaganden och de dömdes av de nationella domstolarna att betala böter och skadestånd för intrång i Bs privatliv. Domstolarna fann särskilt att B inte var en offentlig person och att enbart det förhållandet att hon var flickvän till en väl-känd person var inte tillräckligt för att berättiga att hennes identitet avslöjades för allmänheten. Den omständigheten att hennes identitet tidigare hade avslöjats i media berättigade inte det efterföljande intrånget i hennes privatliv. Domstolarna fann vidare att till och med själva spridningen av uppgifter om en persons privatliv var tillräcklig för att orsaka skada eller lidande. Att det saknades uppsåt hos de

24

klagande att skada B var därför inte relevant. Domstolarna fann sammanfattningsvis att de klagande inte hade haft någon rätt att avslöja omständigheter som gällde Bs privatliv eller att publicera hennes foto. I målet Flinkkilä m.fl. redovisas utförligt den relevanta nationella lagstiftningen och praxis liksom relevant internationellt material. I Europadomstolen åberopade samliga klaganden artikel 10 och klagade över att begränsningarna av deras rätt till yttrandefrihet hade saknat stöd i lag och inte hade varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att skydda andras rykte eller rättigheter. Avslöjandet av Bs namn hade inte omfattats av skyddet för privatlivet, eftersom akten i målet mot henne inte hade sekretessbelagts. Hon hade aktivt deltagit i händelserna den 4 december 1996 och hade därefter dömts till böter. Allmänheten hade rätt att få kännedom om händelser av allmänt intresse och uppgifterna i artiklarna hade varit helt korrekta i alla avseenden. Hovrätten hade inte ens försökt att ange på vilka grunder yttrandefriheten kunde be-gränsas i detta fall. I vart fall var inskränkningarna i de klagandes rättigheter högst oproportionerliga, särskilt med hänsyn till de mycket höga skadestånd de ålagts att utge till B. Samliga klaganden utom de i målet Iltalehti o. Karhuvaara mot Finland åberopade även artikel 7 och klagade över att det inte av bestämmelserna i strafflagen klart framgick att deras handlande skulle vara straffbart, eftersom det i bestämmelserna inte definierades omfattningen av begreppet ”privatliv”. I målen Iltalehti o. Karhuva-ara mot Finland och Soila mot Finland åberopade de klagande även artikel 6.1 och klagade över att det saknades skäl i domarna från de nationella domstolarna som fällde dem för brott. Europadomstolen konstaterade att den tidigare prövat de aktuella bestämmelserna i den nationella la-gen och då funnit att dess innehåll var alldeles klart: spridandet av uppgifter, en insinuation eller en bild, som framställde en annan persons privatliv och som kunde bidra till att orsaka lidande, uppfyllde kraven för ett intrång i privatlivet. Även det undantag som fanns i bestämmelsen och som gällde per-soner i offentlig ställning eller funktion, i yrkeslivet, i en politisk aktivitet eller i någon annan jämför-bar aktivitet, var lika tydligt utformad. Även om det inte fanns någon exakt definition av privatlivet i lagen, om nu de klagande hade haft något tvivel om innebörden av det begreppet, så skulle de antingen ha sökt råd om innehållet eller avstått från att avslöja Bs identitet. De klagande var dessutom yrkes-mässiga journalister och de kunde därför inte hävda att de inte känt till gränserna för den aktuella be-stämmelsen, eftersom de finska journalistreglerna och praxis från Opinionsnämnden för massmedier, även om de inte var bindande, innehöll ännu strängare regler än strafflagen. Det hade emellertid inte funnits någon bevisning eller ens påståenden om vilseledande framställning eller ont uppsåt från de klagandes sida. Det hade inte heller påståtts att de fått uppgifter om B på olag-lig väg. Medan det visserligen stod klart att B inte var en offentlig person hade hon varit inblandad i en händelse som hade orsakat allmän störning utanför As familjebostad och hon hade haft en nära relation till A som var en välkänd offentlig person. Det kunde därför skäligen ha uppfattas som at B hade trätt in i den offentliga sfären. Därtill kom att avslöjandet av Bs identitet hade varit av tydligt allmänintres-se med hänsyn till As uppträdande och hans möjlighet att fortsätta på sin post som offentlig tjänsteman på hög nivå. Händelsen i december 1996 hade spritts vida omkring i media, inklusive i ett rikstäckande TV-program på bästa sändningstid så tidigt som i januari 1997. Artiklarna i fråga hade således inte avslöjat Bs identitet för första gången. Med hänsyn slutligen till de tunga ekonomiska sanktioner som lagts på de klagande, noterade domsto-len att B redan hade fått en avsevärd summa pengar i skadestånd från TV-bolaget för att det lämnat ut hennes privatliv till allmänheten. Upprepning av en kränkning orsakar inte nödvändigtvis samma ska-da och lidande som den inledande kränkningen. Sist men inte minst noterade domstolen att liknande skadestånd hade ålagts andra klaganden avseende andra artiklar som alla utgick från samma omstän-digheter. Med hänsyn till de allvarliga konsekvenserna för de klagande i målen fann domstolen att de

25

nationella domstolarna inte förmått upprätthålla en rimlig jämvikt mellan de i målen motstående in-tressena. Det hade därför skett en kränkning av artikel 10 i alla fem målen. Domstolens beslut var enhälligt i alla målen utom Jokitaipale m.fl. där röstsiffrorna blev sex mot en. Domstolen fann vidare att det i de fyra fall där artikeln hade åberopats inte hade skett någon kränkning av artikel 7. I målet Jokitaipale m.fl. fann domstolen att det skett en kränkning av artikel 6.1 när det gällde tre av de fyra klagandena i fråga om rätten till domstolsprövning inom skälig tid. I målet Iltalehti och Karhuvaara fann domstolen att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 i fråga om rätten till domstolsprövning inom skälig tid. Slutligen i målet Soila fann domstolen att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 i fråga om bristande motiveringar i de nationella domstolarnas domar. Skiljaktig mening Den polske domaren Lech Garlicki var skiljaktig i målet Jokitaipale m.fl. och anförde i korthet följan-de. Till skillnad från de andra målen där de publicerade artiklarna huvudsakligen tog sikte på A och uppgifter om B lämnades som bakgrund till berättelsen om A, handlade i det aktuella målet åtminstone två av artiklarna i första hand om B, med rubriker som ”B dansade samba utan A” och ”B skiljs från sin make”. B var en privatperson och hon hamnade i den offentliga sfären endast på grund av sitt för-hållande med A. Så länge som uppgifter om henne utgjorde en del av berättelsen om A kunde hon inte åberopa artikel 8 för att skydda sitt privatliv. Hon visste att A var en offentlig person och hon måste ha insett att deras förhållande förr eller senare skulle tilldra sig pressens intresse. Men detta förvandlade henne inte till en egen offentlig person. Tillämpningen av principerna om offentliga personer var där-för begränsad till fakta och händelser som rörde hennes förhållande med A. Den omständigheten att hon hade en affär med A kunde inte resultera i att hela hennes privatliv förverkades. Hennes arreste-ring och fällande dom som visserligen förtjänade täckning i pressen, var samtidigt inte tillräckligt för att beröva henne ställningen som privatperson. Mot den bakgrunden var det den skiljaktige domarens uppfattning att de finska domstolarna haft rätt när de beslöt att artiklarna var av ett slag där i första hand skyddet för privatlivet var tillämpligt. HÄNVISNINGAR Artikel 10 Legitimt syfte Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26 Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25 Eerikäinen m.fl. ./. Finland, dom 2009-02-10 (jfr nr 2/09) Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02) Selistö ./. Finland, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04) Karhuvaara o. Iltalehti ./. Finland, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04) Nödvändigt i ett demokratiskt samhälle Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08 Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25 Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21 Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21 Barfod ./. Danmark, dom 1989-02-22 News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11 Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23 De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24 Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20 Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26 Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09 Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23

26

Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04) Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06 Krone Verlag GmbH & Co. KG ./. Österrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02) Egeland o. Hanseid ./. Norge, dom 2009-04-16 (jfr nr 4/09) Schwabe ./. Österrike, dom 1992-08-28 DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER Domstolen har under perioden meddelat fem domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och på franska. Carson med flera mot U K (Ansökan nr 42184/05, dom den 16 mars 2010) Avsaknad av system för uppräkning av pensioner för utomlands bosatta pensionärer, trots att sådant system finns för pensionärer bosatta inom landet och i länder med ömsesidigt avtal, utgör inte diskriminering i konventionens mening. År 2002 väckte C, tillsammans med 12 andra brittiska medborgare, talan i UK med anledning av att deras pension inte indexuppräknades. Hon ansåg att hon hade blivit utsatt för diskriminering, eftersom brittiska pensionärer behandlades olika beroende på i vilket land de var bosatta. I synnerhet anförde hon att trots att hon arbetat lika länge i UK, att hon bidragit lika mycket till National Insurance Fund, att hon har samma behov av en rimlig levnadsstandard som brittiska pensionärer bosatta i UK eller i andra länder där indexuppräkning är tillgänglig genom ömsesidiga avtal, är hennes grundläggande statliga pension fryst till den nivå den hade den dag då hon lämnade UK. Hennes begäran om över-prövning avslogs i maj 2002 och slutligen av House of Lords i maj 2005. Med undantag för en domare i överhuset har alla domare som befattat sig med Cs klagomål i de brit-tiska domstolarna slagit fast att hon inte är i en liknande, eller i en allt väsentligt liknande situation som en pensionär, i samma ålder och som bidragit i motsvarande mån, boende i UK eller i ett land där indexuppräkning är tillgänglig genom ett ömsesidigt bilateralt avtal eller, i andra hand, är skillnaden i behandling rimlig och sakligt motiverad. Sociala förmåner, inklusive den statliga pensionen, är en del av ett invecklat och samverkande system av social trygghet och beskattning som finns för att tillförsäk-ra en viss levnadsstandard för dem i UK. Tillskott till National Insurance Fund kan inte likställas med avgifter till ett privat pensionssystem, eftersom pengarna används, tillsammans med pengar som till-handahålls genom allmänna skattemedel, för att finansiera en rad olika ersättningar och bidrag. De inhemska domstolarna fann att C och andra personer i hennes ställning hade valt att leva i samhällen, eller mer tillspetsat ekonomier utanför UK. Att godta hennes argument skulle leda till en inblandning i den politiska frågan om omfördelning av offentliga medel. I Europadomstolen hävdade de klagande bl.a. att de brittiska myndigheternas vägran att räkna upp de-ras pensioner hade varit diskriminerande. De åberopade artiklarna 8 och 14 samt artikel 1 i protokoll nr 1. Europadomstolen i kammare fann i dom den 4 november 2008 med sex röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 och att det inte var nöd-vändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8. Jämför nr 10/08. Europadomstolen i stor kammare gjorde nu följande bedömning. Artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1

27

För att en fråga enligt artikel 14 ska uppkomma, måste det finnas en skillnad i behandlingen av perso-ner i väsentligen liknande situationer. Domstolen ansåg inte att det räckte med att ha betalat socialför-säkringsavgifter i UK för att placera någon i en väsentligen liknande situation som alla andra pensionä-rer, oberoende av deras hemland. Att hävda motsatsen skulle kunna baseras på en missuppfattning av förhållandet mellan socialförsäkringsavgifter och folkpension. Till skillnad från privata pensionsför-säkringar har socialförsäkringsavgifter ingen exklusiv koppling till ålderspension. Istället bildar de en del av de inkomster som betalats för en hel rad sociala förmåner. Det komplexa och samverkande sy-stemet av förmåner och beskattning gör det omöjligt att betrakta betalning av socialförsäkringsavgifter som en tillräcklig grund för att likställa situationen för pensionärer som fått indexuppräkning och de som, liksom klagandena, inte fått det. Dessutom var pensionssystemet främst avsett att tillgodose be-hoven och garantera vissa miniminormer för dem som är bosatta i Storbritannien. Med detta i åtanke var det svårt att dra någon verklig parallell med situationen för pensionärer som bor på annat håll, på grund av de skilda ekonomiska och sociala variabler som förekommer i olika länder. Värdet av pensionen kan påverkas av någon eller en kombination av skillnader i till exempel, inflation, levnadskostnader, räntor, ekonomisk tillväxt, växelkurser, sociala trygghetssystem och skattesystem. Dessutom, vilket uppmärksammats av de nationella domstolarna, bidrog inte klagandena, i likhet med andra utomlands boende, till den brittiska ekonomin. I synnerhet som de inte betalar skatt i UK, som kan räknas av kostnaden för varje ökning av pensionen. Domstolen ansåg inte heller att sökandena var i en väsentligen liknande situation som pensionärer som bor i länder med vilka UK har ingått ett bilate-ralt avtal om indexuppräkning. De som lever i länder med ömsesidiga avtal behandlas annorlunda än de som bor någon annanstans, eftersom en överenskommelse har ingåtts, och en sådan överenskom-melse har ingåtts eftersom har UK ansett att det är i dess intresse. I detta sammanhang har stater naturligtvis en rättighet enligt internationell rätt att ingå bilaterala socia-la avtal för att säkra ömsesidighet av sociala förmåner. Om ingåendet av bilaterala överenskommelser inom socialförsäkringsområdet förpliktade stater att ge samma förmåner till boende i länder som inte har ingått sådana avtal, skulle statens rätt att ingå ömsesidiga avtal och deras intresse av att göra så undergrävas. Sammanfattningsvis ansåg domstolen inte att sökandena, som bor utanför UK i länder som inte omfattas av ömsesidiga avtal med UK om indexuppräkning av pensioner, var i en väsentligen liknande situation som personer med hemvist i UK eller i länder som var parter i sådana avtal. Dom-stolen fann därför, med elva röster mot sex, att det inte hade förekommit någon diskriminering och att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1. Skiljaktiga meningar En gemensam skiljaktig mening lämnades av domare Tulkens, Vajić, Spielmann, Jaeger, Jočienė och López Guerra. De anförde i korthet följande. Vi kan inte se att det inte har skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll 1. I artikel 14 i konventionen föreskrivs att åtnjutandet av de rättigheter och friheter som anges i konventionen skall säkerställas utan någon diskriminering. Såsom framgår av domen utgör endast skillnader i behandling på grund av en personlig egenskap (eller "sta-tus") där personer eller grupper skiljer sig från varandra diskriminering i den mening som avses i arti-kel 14. I enlighet med tidigare rättspraxis bekräftar domen med rätta att bostad är en del av personlig status. Klagandena är i en allt väsentligt liknande situation, den enda skillnaden är deras hemvist, vil-ket av de brittiska myndigheterna identifierats som en personlig egenskap som skiljer dem från alla andra pensionärer. Till att börja med, anser vi att det är svårt att identifiera "bosättning" som ett av de förbjudna skälen enligt artikel 14 och på samma gång, använda denna egenskap som det främsta skälet för att skilja mellan de två grupperna av pensionärer. Majoritetens synsätt förefaller därför självmotsä-gande och oförenlig med andan i bestämmelsen. Dessutom är majoritetens slutsats mycket svår att acceptera eftersom medlemmarna i de båda grupperna i jämförelsen (pensionärer som är bosatta i och utanför Storbritannien) har ett stort antal gemensamma egenskaper.

28

Majoriteten hävdar att det faktum att båda grupperna har bidragit i samma utsträckning till det natio-nella socialförsäkringssystemet inte placerar dem i en jämlik ställning, och det utgör inte ett tillräckligt skäl för att likställa de klagande med pensionärer som får sina pensioner uppräknade. Majoriteten häv-dar med rätta att medlen för utbetalning av pensioner kommer från många källor, och inte bara från gjorda inbetalningar av nuvarande pensionärer. Vilka dessa källor är, är dock ointressant i det här må-let. Oavsett vilka dessa källor kan vara vid en viss tidpunkt, är det ett obestritt faktum att alla med-lemmar som ingår i systemet, som har bidragit till det, omfattas av samma allmänna regler avseende storleken av dessa bidrag, det sätt som de har betalats och de villkor som finns för att fastställa den ursprungliga pensionen. Med andra ord, rätten till pension och rätten att behandlas lika när man erhål-ler pensionen härleds för alla pensionärer från att ha följt de allmänna villkoren och reglerna för det system, som införts på lika villkor för alla sina medlemmar, och avgörs inte av den källa ur vilken pen-sionen betalas ut vid en given tidpunkt. En annan relevant egenskap, gemensam för medlemmarna i de båda grupperna är att det ursprungliga värdet av deras pension, i reala termer, är föremål för en ständig förlust av köpkraft på grund av den universella och obestridliga företeelsen inflation. En formel som kompenserar för urholkningen av pensionernas värde används för de pensioner som uppbärs av pensionärer som är bosatta i Storbritan-nien, så att det ursprungliga värdet av deras pension inte påverkas av inflationen. Ingen sådan formel tillämpas på utländska pensionärer. Urholkningen av deras pensioner kompenseras därför inte på något sätt. Konsekvenserna av denna urholkning är mycket stor. I fråga om C, bosatt i Sydafrika, urholkades hennes pension under de första fem åren (2000-2005) med 28 %, jämfört med en pensionär i samma situation som är bosatt i Storbritannien. Med tanke på de egenskaper som delas av de båda grupperna som bidragit till pensionssystemet, finns det inte några relevanta skillnader som kan motivera så radi-kala och ofördelaktiga skillnader i behandlingen, och regeringen har inte lämnat några övertygande skäl i detta avseende. Den omständigheten att någon vistas i ett annat land kan inte anses vara ett till-räckligt skäl. Pensionssystemet i Storbritannien är givetvis utformat för att ta hänsyn till behoven hos dem som är bosatta i Storbritannien, vilket förmodligen är fallet med de allra flesta pensionärer. Men det är inte motiverat att utsätta pensionärer som väljer att inte bo i Storbritannien för en så ogynnsam och ojämlik behandling jämfört med den andra gruppen. Det fullständiga förnekandet av varje form för uppräkning av pensionerna för pensionärer som inte är bosatta i Storbritannien medför en oproportionerlig skillnad i behandling för vilken det inte finns någon övertygande motivering. HÄNVISNINGAR Burden ./. U K, dom (GC) 2008-04-29 (jfr nr 5/08) K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12 Šilih ./. Slovenien, dom (GC) 2009-04-09 (jfr nr 4/09) Kjeldsen, Busk Madsen o. Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07 D.H. m.fl. ./. Tjeckien, dom (GC) 2007-11-13 (jfr nr 11/07) Stec m.fl. ./. U K, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06) Andrejeva ./. Lettland, dom (GC) 2009-02-18 (jfr nr 3/09) Runkee o. White ./. U K, dom 2007-05-10 Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08 Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18 Darby ./. Sverige, dom 1990-10-23 Lindsay m.fl. ./. U K, kommissionens beslut 1979-03-08 Gudmundsson ./. Island, kommissionens beslut 1996-01-17 Magee ./. U K, dom 2000-06-06 Oršuš med flera mot Kroatien (Ansökan nr 15766/03, dom den 16 mars 2010)

29

Placering av romska barn i klasser med enbart romska elever innebar en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1, trots att placeringarna motiverades av bristande språkkunskaper. Även en kränkning av artikel 6.1 i fråga om prövning inom skälig tid. Klagandena, O, är 15 kroatiska medborgare av romskt ursprung. De är födda mellan 1988 och 1994 och de bor i Orehovica, Podturen och Trnovec i norra Kroatien. Målet gäller deras klagomål om att de hade varit åtskilda i grundskolan, eftersom de var romer. Klagandena gick grundskolan i byarna Maci-nec och Podturen vid olika tillfällen mellan åren 1996 och 2000. De deltog i klasser med enbart roms-ka elever och i blandade klasser innan de lämnade skolan vid 15 års ålder. I april 2002 väckte O talan mot sina grundskolor. De hävdade att de särskilda romska läroplanerna hade 30 procent mindre innehåll än den officiella nationella läroplanen. De hävdade att detta förhål-lande var rasdiskriminerande och kränkte såväl deras rätt till utbildning som deras rätt att inte utsättas för omänsklig och förnedrande behandling. De presenterade även en psykologisk studie av romska barn som deltog i klasser för enbart romska barn i deras region, som rapporterade att segregerad ut-bildning skapade känslomässig och psykisk skada hos de romska barnen, i fråga om både självkänsla och utveckling av deras identitet. I september 2002 avslog domstolen i Čakovec deras klagomål. Dom-stolen fann att orsaken till att de flesta romska eleverna placerades i separata klasser var att de behövde extra undervisning i kroatiska. Dessutom var läroplanen på grundskolorna i Podturen och Macinec densamma som den som användes i övriga klasser i dessa skolor. Följaktligen hade de inte styrkt sina påståenden om rasdiskriminering. Deras besvär avslogs senare efter överklagande. Deras konstitutio-nella klagomål, som inlämnades i november 2003, avslogs i februari 2007 på liknande grunder. I Europadomstolen åberopade O artiklarna 3, 6.1, artikel 2 i protokoll nr 1 och artikel 14. De hävdade att segregationen till enbart romska klasser fråntog dem deras rätt till utbildning i en multikulturell miljö och medförde skada i utbildningsmässigt, psykologiskt och känslomässigt hänseende. De klaga-de också över att det nationella förfarandet tagit alltför lång tid. Europadomstolen i kammare fann i dom den 17 juli 2008 enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1 och likaledes enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1. Domstolen fann slutligen att det skett en kränkning av artikel 6.1. Europadomstolen i stor kammare gjorde nu följande bedömningar. Artikel 6.1 Domstolen erinrade om att rätten till grundläggande utbildning är en civil rättighet enligt artikel 6. Domstolen fann därefter att handläggningstiden (mer än fyra år) i den konstitutionella domstolen, i ett fall av så stor betydelse, hade varit för lång och konstaterade att de klagandes rätt till en rättvis rätte-gång inom skälig tid inte hade respekterats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. Artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1 Domstolen fann att detta mål i första hand avsåg en fråga om diskriminering. Den erinrade om sina slutsatser i tidigare rättspraxis om att romerna, som en följd av sin historia, blivit en särskilt missgyn-nad och utsatt minoritet. Romerna behöver därför ett särskilt skydd, bland annat i fråga om utbildning. Det hade inte varit allmänt förekommande att automatiskt placera romska elever i separata klasser i de skolor som de klagande hade gått i. Däremot var det endast romska barn som hade placerats i separata klasser i de här grundskolorna. Följaktligen hade det förekommit en klar skillnad i behandlingen av de romska barnen. Staten var alltså tvungen att visa att det förfarande som segregerade romska elever hade varit objektivt motiverat, lämpligt och nödvändigt.

30

Domstolen noterade att det skäl som regeringen anfört för att placera O i klasser med enbart romska elever var, att de hade saknat tillräckliga kunskaper i det kroatiska språket. Domstolen ansåg, även om tillfällig placering av barn i en särskild klass på grund av bristande språkkunskaper inte automatiskt strider mot artikel 14 i konventionen, att vid en tillämpning av en sådan åtgärd, som i förevarande fall exklusivt omfattar medlemmar i en viss etnisk grupp, måste särskilda försiktighetsåtgärder tillämpas. Den kroatiska lagstiftningen erbjöd vid den aktuella tidpunkten inte separata klasser för barn som sak-nade kunskaper i det kroatiska språket. Dessutom var de tester som användes inför beslut om att place-ra elever i klasser med endast romska elever inte utformade specifikt för att bedöma barnens kunskaper i det kroatiska språket, utan testade i stället barnens allmänna psykiska och fysiska tillstånd. Även om O kan ha haft vissa inlärningssvårigheter, vilket framgår av det faktum att de hade misslyckats med att flyttas upp en klass under de två första åren av sin skolgång, hade dessa problem inte behandlats till-räckligt genom att placera dem i klasser med endast romska elever. När det gällde läroplanen konstaterades att när man väl placerats i en klass med enbart romska elever, har utbildningen inte utformats för att råda bot på de påstådda språkliga bristerna. Vissa, dock inte alla, av de klagande hade dock erbjudits extra språkundervisning. Oavsett om extra språkundervisning hade erbjudits eller inte, hade den extra undervisningen i bästa fall endast delvis kompenserat avsaknaden av en läroplan utformad för att ta hand om de behov som de här eleverna, som placerats i separata klasser på grund av bristande kunskap i kroatiska, har. Alla de klagande hade tillbringat en betydande tid av sin skolgång i klasser med enbart romska elever. Några av dem hade tillbringat hela åtta år av sin skolgång i sådana klasser. Det saknades ett system för att följa upp elevernas framsteg i det kroa-tiska språket så att de så snart som möjligt kunde flyttas till blandade klasser, vilket gav ett stort ut-rymme för godtycke. Dessutom framgick det av statistik som lämnats av O att 84 procent av de romska eleverna i den region där de bor, hoppar av skolgången innan de slutfört grundskolan. Klagandena har alla, utan undantag, lämnat skolan vid femton års ålder utan att slutföra grundskolan och deras skolor rapporterar om att de har haft stor frånvaro. Ett sådant stort avhopp av romska elever i denna region hade krävt positiva åt-gärder för att öka medvetenheten om vikten av utbildning bland den romska befolkningen och för att hjälpa klagandena med eventuella svårigheter som de stött på för att följa läroplanen. När det gällde föräldrarnas passivitet och brist på invändningar mot placeringen av barnen i separata klasser, beaktade domstolen att föräldrarna själva är medlemmar av en missgynnad grupp, att de ofta är dåligt utbildade och de inte har haft förmåga att hantera situationen eller att se konsekvenserna av sina medgivanden. Med tanke på den grundläggande betydelsen av förbudet mot rasdiskriminering kan det inte accepteras att man ska kunna beakta ett avstående från rätten att inte utsättas för rasdiskriminering, eftersom det skulle strida mot ett viktigt allmänt intresse. Klagandena kunde ha deltagit i en statsfinansierad kvälls-utbildning i en närliggande stad, men det hade dock inte varit tillräckligt för att reparera de ovan be-skrivna bristerna i deras utbildning. Följaktligen, även med beaktande av de insatser som de kroatiska myndigheterna utfört för att se till att romska barn får utbildning, ansåg domstolen att det vid den aktuella tidpunkten inte funnits tillräckliga garantier för att säkerställa barnens särskilda behov såsom medlemmar i en missgynnad grupp. Således fann domstolen med nio röster mot åtta att placeringen av klagandena i klasser med endast romska elever inte var motiverad och därför i strid med artikel 14 tillsammans med artikel 2 i protokoll nr 1. Skiljaktig mening En gemensam skiljaktig mening lämnades av domarna Jungwiert, Vajić, Kovler, Gyulumyan, Jaeger, Myjer, Berro-Lefèvre och Vučinić.

31

Vi anser inte att det har skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1. Vi håller inte med majoritetens slutsats att det inte har funnits objektiva och rimliga skäl för de åtgärder som tillämpats på klagandena. Först av allt konstaterar vi att klagandena inte påstått att deras kunska-per i kroatiska språket har varit tillräckliga för att klara av skolgången. De har inte motsatt sig reger-ingens invändning att de saknat tillräckliga språkkunskaper. Vi accepterar således att klagandena inte besuttit tillräckliga kunskaper i kroatiska för att kunna följa skolgången på det språket. För det andra är det accepterat att beslut avseende de metoder som används för att behandla särskilda behov hos vissa elever hör till området för socialpolitiken, inom vilket område stater åtnjuter ganska stort utrymme för skönsmässig bedömning. Vi accepterar att det stora antalet romska elever i de aktuella skolorna var ett hinder för att skapa blandade klasser i vissa årskurser i syfte att uppnå integration mellan de berörda eleverna. För att bedöma proportionaliteten i de åtgärder som vidtagits är det viktigt att påpeka att pla-nering av kursplanen i princip faller inom de fördragsslutande staternas behörighet, vilka också har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning inom området. I den aktuella situationen ställdes myndigheterna inför en situation där de, i ett litet samhälle, hade ett stort antal barn tillhörande den romska minoriteten, som när de började grundskolan inte hade tillräck-liga kunskaper i undervisningsspråket. De var tvungna att hantera många svårigheter, bland annat på grund av deras kulturella särdrag. Valet mellan olika möjligheter att hantera den aktuella situationen på innebar en svår avvägning mellan konkurrerande intressen. Å ena sidan hade klagandena och andra romska barn, som inte talar kroatiska språket, intresse av att så snart som möjligt, skaffa sig kunskaper i kroatiska och därigenom få möjligt att följa undervisningen. Å andra sidan hade de andra eleverna, både kroatiska och romska, som talade kroatiska, ett intresse av att inte hållas tillbaka för mycket i sin utbildning på grund av otillräckliga språkkunskaper hos ett mycket stort antal andra elever. För övrigt vill vi poängtera att det kan vara svårt att arrangera undervisning i blandade klasser, där en stor andel eller till och med en majoritet av eleverna inte har tillräckliga språkkunskaper. I en sådan situation där en stor andel av eleverna har särskilda behov är det uppenbart att undervisningen måste anpassas till deras behov, särskilt när de har ett gemensamt språk. Det kan dock påverka de andra ele-vernas förutsättningar, vilka inte har sådana behov och vilkas utveckling kan komma att hämmas här-igenom. I en sådan situation har myndigheterna en skyldighet att åstadkomma en rättvis fördelning av tillgängliga resurser mellan de båda grupperna av elever. Vi accepterar därför, på grund av dessa skäl och att barnen ur pedagogisk synvinkel lär sig bäst i en stabil omgivning, att barnen placeras i klasser med enbart romska elever. I en sådan situation måste även de kroatisktalande elevernas intresse beak-tas. Vikten av att de kroatisktalande eleverna får möjlighet att utvecklas i skolan nämns inte alls i do-men. Genom att bedriva undervisningen av de romska barnen i vanliga skolor har myndigheterna åstad-kommit flexibla och informella möjligheter att flytta barn från separata klasser till mixade klasser. De elever som från tid till annan eller under hela sin skolgång deltar i klasser med enbart romska elever och framgångsrikt slutför sista årskursen, erhåller samma standardformulerade examensbevis, i vilket det inte framgår något om att de deltagit i de särskilda klasserna. Att de har deltagit i klasser med en-bart romska elever kan inte på något sätt hämma deras möjligheter till fortsatt utbildning. Alla som slutför grundskolan har samma förutsättningar att skörda framgångarna av sin utbildning. Det är viktigt att understryka att klagandena inte på något sätt har berövats rätten att gå i skolan eller att erhålla ut-bildning. De har också haft möjlighet att delta i kvällsundervisning för elever som inte slutfört grund-skolan vid 15 års ålder. Det är på grund härav inte visat att klagandena har utsatts för någon nackdel i förhållande till de andra eleverna, genom att de i någon utsträckning placerats i klasser med enbart romska elever. Även om det är accepterat att utbildning genom integration är ett viktigt tillvägagångssätt, finns det inte någon allmän rekommendation om hur man på bästa sätt ska gå tillväga i en situation som den

32

aktuella. Stater har en viss handlingsfrihet när de hanterar den här typen av viktiga och konkreta pro-blem, vilket de också är bäst lämpade för. En annan omständighet som majoriteten inte har tagit ställ-ning till är att en av rättigheterna som en minoritet har, består i att ”bevara mångfalden”. Separation ska därför inte alltid betraktas som skadlig, särskilt när den som i det aktuella fallet, åtföljs av olika sociala aktiviteter och åtgärder som organiseras i den gemensamma skolan. Vi är övertygade om att det i det förevarande fallet, vilket påpekats av författningsdomstolen, inte är visat att den påstådda särbe-handlingen av de klagande beror på deras etniska ursprung eller något annat ”suspekt” skäl, utan att den uteslutande grundas på deras egna otillräckliga kunskaper i det kroatiska språket, vilket innebär att åtskillnaden gjorts på pedagogiska grunder. Så fort det visats att klagandena saknat tillräckliga språk-kunskaper låg valet av åtgärder hos myndigheterna. Därför och med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som de nationella myndigheterna har i fråga om utbildning, anser vi att pla-ceringen av de klagande i klasser med enbart romska elever gjorts med ett godtagbart syfte och utgjort ett acceptabelt medel under begränsade perioder, då andra alternativ inte fanns att tillgå. HÄNVISNINGAR Tinnelly & Sons Ltd m.fl. o. McElduff m.fl. ./. U K, dom 1998-07-10 Emine Araç ./. Turkiet, dom 2008-09-23 André Simpson ./. UK, kommissionens beslut 1989-12-04 Kök ./. Turkiet, dom 2006-10-19 Tserkva Sela Sosulivka ./. Ukraina, dom 2008-02-28 Gülmez ./. Turkiet, dom 2008-05-20 (jfr nr 5/08) Süßmann ./. Tyskland, dom 1996-09-16 Gast o. Popp ./. Tyskland, dom 2000-02-25 D.H. m.fl. ./. Tjeckien, dom (GC) 2007-11-13 (jfr nr 11/07) Sampanis m.fl. ./. Grekland, dom 2008-06-05 Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22 Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29 Timishev ./. Ryssland, dom 2005-12-13 (jfr nr 11/05) Kjeldsen, Busk Madsen o. Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07 Leyla Şahin ./. Turkiet, dom (GC) 2005-11-20 (jfr nr 10/05) Chapman ./. U K, dom (GC) 2001-01-18 Connors ./. U K, dom 2004-05-27 (jfr nr 6/04) Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02) Okpisz ./. Tyskland, dom 2005-10-25 (jfr nr 10/05) Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29 Stec m.fl. ./. U K, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06) Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04 Hoogendijk ./. Nederländerna, beslut 2005-01-06 Zarb Adami ./. Malta, dom 2006-06-20 (jfr nr 7/06) Larkos ./. Cypern, dom (GC) 1999-02-18 Buckley ./. U K, dom 1996-09-26 Hermi ./. Italien, dom (GC) 2006-10-18 (jfr nr 10/06) Valsamis ./. Grekland, dom 1996-12-18 Cudak mot Litauen (Ansökan nr 15869/02, dom den 23 mars 2010) En kvinna, som var anställd på en ambassad som sekreterare och telefonist och som där utsatts för sexuella trakasserier av en manlig kollega, blev avskedad från sin tjänst. När hon inte kunde få avskedandet prövat i domstol med hänsyn till diplomatisk immunitet, skedde det en kränk-ning av artikel 6.1. C, som är litauisk medborgare, fick i november1997 tjänst som sekreterare och växeltelefonist på pols-ka ambassaden i Vilnius. Hennes uppgifter var de som vanligtvis förväntas vid en sådan anställning och de angavs i hennes anställningskontrakt. År 1999 klagade C till ung. litauiska Jämo och uppgav att

33

hon utsatts för sexuella trakasserier av en manlig kollega och att hon till följd därav blivit sjuk. Jämo höll ett förhör och bekräftade att C verkligen var ett offer för sexuella trakasserier. C blev sjukskriven från den 1 september – den 29 oktober och när hon därefter återvände till arbetet tilläts hon inte kom-ma in i byggnaden. Detsamma hände vid två senare tillfällen under de följande veckorna. Hon skrev till ambassadören och klagade och fick några dagar senare, den 2 december, ett svar där hon upplystes om att hon avskedats, eftersom hon inte infunnits sig på arbetsplatsen sista veckan i november. C förde talan och yrkade skadestånd för olagligt avskedande i civila domstolar, som emellertid ansåg sig inte ha jurisdiktion m.h.t. doktrinen om statlig immunitet, vilken det polska utrikesministeriet åberopat. Högsta domstolen i Litauen fann särskilt att C i sin anställning hade haft en funktion som i allmän tjänst och slog fast att enbart av den titel som hon haft i sin position kunde man dra slutsatsen att hon hjälpt Polen i dess suveräna funktioner. Högsta domstolen fann därför att tillämpningen av regeln om statlig immunitet var berättigad. I Europadomstolen åberopade C artikel 6 och hävdade att hon nekats tillgång till domstolsprövning. Den kammare på vilken målet lottades överlämnade målet för prövning av domstolen i stor kammare. Europadomstolen noterade först att det fanns en trend i internationell rätt, som bekräftats på FN-nivå genom antagandet av två internationella rättsliga handlingar, mot en begränsning av tillämpningen av statlig immunitet, särskilt genom att anställningsavtal avseende personal anställd i en stats diplomatis-ka verksamhet utomlands undantogs från immunitetsregeln. Immunitet gäller dock fortfarande för di-plomater och konsulär personal i sådana fall där tvisten gällde anställning, förnyelse av anställning eller återinsättande av en person eller när den anställde var medborgare i den anställande staten eller när det fanns en skriftlig överenskommelse om detta mellan arbetsgivaren och den anställde. C omfat-tades inte av något av dessa undantag. Hon hade inte utfört några särskilda arbetsuppgifter som hade en nära anknytning till utövandet av statlig myndighet. Hon hade inte varit diplomat eller konsulär tjänsteman och inte heller medborgare i arbetsgivarstaten och slutligen hade föremålet för tvisten gällt avskedandet av henne. Det framgick inte av akten att C i verkligheten hade utfört uppgifter som var förenade med utövandet av den polska statens suveränitet och det hade inte visats hur hennes vanliga uppgifter objektivt kunde ha hänförts till den polska statens suveräna intressen. Enbart påståendet att C i sitt arbete kunde ha haft tillgång till vissa dokument eller kunde ha varit medveten om konfidentiella telefonsamtal var inte tillräckligt. Avskedandet och det därefter följande rättsliga förfarandet hade ur-sprungligen uppkommit genom de sexuella trakasserier som fastställts av den litauiska Jämo. Sådana handlingar kunde knappast anses undergräva Polens säkerhetsintressen. Genom att inte anse sig ha behörighet att pröva Cs talan och godta den polska regeringens argument för statlig immunitet hade de litauiska domstolarna skada själva kärnan i Cs rätt till domstolsprövning. Domstolen fann därför en-hälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. HÄNVISNINGAR Artikel 6.1 – tillämplighet Vilho Eskelinen m.fl. ./. Finland, dom (GC) 2007-04-19 (jfr nr 5/07) Editions Périscope ./. Frankrike, dom 1992-03-26 Zander ./. Sverige, dom 1993-11-25 Artikel 6.1 – förenlighet Běleš m.fl. ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02) Golder ./. U K, dom 1975-02-21 Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12 Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18 T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10 Fogarty ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01) Kalogeropoulou m.fl. ./. Grekland o. Tyskland, beslut 2002-12-12 Aït-Mouhoub ./. Frankrike, dom 1998-10-28 Fayed ./. U K, dom 1994-09-21

34

Depalle mot Frankrike (Ansökan nr 34044/02, dom den 29 mars 2010) Brosset-Triboulet m.fl. mot Frankrike (Ansökan nr 34078/02, dom den 29 mars 2010) Föreläggande att riva hus på mark som betecknades som allmän kustmark och som kunnat nytt-jas under lång tid pga. särskilda tillstånd, vilka innehöll upplysning om att de kunde ändras eller återkallas utan ersättning, innebar inte någon oproportionerlig åtgärd eller att de klagande fick bära en för tung börda eller att jämvikten mellan allmänna och enskilda intressen rubbades. Det skedde därför inte någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 i något av fallen. Det första målet gällde D, som tillsammans med sin hustru år 1960 hade köpt ett litet bostadshus i Ar-radons kommun i départementet. Huset var byggt på ett markområde vid havet som föll under beteck-ningen allmän kustegendom. Vid köpetillfället var det, enligt ett särskilt tillstånd som meddelats ma-karna D av landshövdingen i departementet Morbihan, tillåtet för dem att ta allmän kustmark i besitt-ning mot betalning av en avgift. Tillståndet förnyades regelbundet genom beslut till fördel för D och hans hustru fram till den 31 december 1992. I besluten angavs att myndigheterna hade rätt att ändra eller dra in tillståndet om de ansåg det nödvändigt, på vilken grund som helst och utan ersättning. I beslutet angavs vidare att D och hans hustru skulle återställa marken om det krävdes. Att allmän kust-mark inte kan förvärvas för privat bruk har framgått av fransk rätt i hundratals år. I september 1993 vägrade landshövdingen att förnya tillståndet med hänsyn till att lagen om utveckling, skydd och för-bättring av kustområden av den 3 januari 1986, lag 86-2, hade trätt i kraft. Makarna D erbjöds emeller-tid att teckna ett avtal med staten som gav dem tillstånd att bo kvar på platsen under sin livstid på vill-kor att de inte utförde annat arbete än underhåll på fastigheten. Genom avtalet förbjöds försäljning eller överlåtelse av mark och hus till tredje man. Det andra målet gällde liknande förhållanden. Modern till B och hennes syster hade genom gåva för-värvat ett bostadshus i samma kommun som ovan och också hörde till allmän kustegendom. Liksom i det första målet hade särskilt tillstånd beviljats och regelbundet förnyats sedan 1909. Det sista tillstån-det som beviljats modern löpte ut den 31 december 1990. Den 6 september 1993 vägrade landshöv-dingen, med hänvisning till att lagen om kustområden hade trätt i kraft, att förnya tillståndet. Bs mor fick ett erbjudande om ett avtal på samma villkor som makarna D. I båda målen avböjde de klagande landshövdingens erbjudande och begärde omprövning i förvalt-ningsdomstol. Landshövdingen å sin sida väckte talan mot dem vid samma domstol för olagligt nytt-jande av allmän egendom och yrkade ett föreläggande för dem att på egen bekostnad och utan ersätt-ning återställa kusten. Sedan både första och andra instans hade dömt till myndigheternas fördel fann Conseil d´État i dom den 6 mars 2002 i båda målen att egendomen i fråga verkligen tillhörde kategorin allmän kustegendom, att de klagande därför inte kunde åberopa någon verklig egendomsrätt avseende bostadshusen och att skyldigheten att återställa egendomarna i sitt ursprungliga skick utan ersättning inte innebar en åtgärd som var förbjuden enligt artikel 1 i protokoll nr 1. I Europadomstolen hävdade de klagande att den skyldighet som ålagts dem och som innebar att de skulle riva husen på egen bekostnad och utan ersättning inte var förenlig med deras rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1 och enligt artikel 8. Den kammare på vilken målet lottades överlämnade målet för prövning av domstolen i stor kammare. Europadomstolen godtog att de klagande hade ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i proto-koll nr 1 och att deras klagomål grundade på den artikeln därför skulle prövas i sak. Även om tillstån-

35

den att besitta den allmänna marken inte gav dem en verklig äganderätt hade den tid som gått medfört att de förvärvat ett egendomsintresse att få respekt för sina hus. I sak erinrade domstolen om att kon-ventionen erkänner staternas rätt att kontrollera nyttjandet av egendom under förutsättning att egen-domsrätten respekteras. I dessa mål hade vägran att förlänga tillstånden och föreläggandena om rivning ansetts som kontroll av nyttjandet i enlighet med det allmänna intresset att främja fri tillgång till stran-den. Domstolens roll i detta fall var att säkerställa att det upprätthållits en rimlig jämvikt mellan sam-hällets allmänna intresse och de klagandes intresse av att kunna behålla sina hus. När det gällde om kravet var uppfyllt, konstaterade domstolen att staten har ett stort utrymme för sitt beslutfattande, sär-skilt i ett fall som det nu aktuella, som gäller regional planering och miljöbevarande principer och där kommunens allmänna intresse är överlägset. Domstolen fann att de klagande inte berättigat kunde hävda att myndigheternas ansvar för osäkerheten om husens ställning hade ökat allteftersom tiden gick. Tvärtom hade de alltid vetat att tillstånden att nyttja den allmänna egendomen var osäkra och kunde återkallas. Den tolerans som staten visat dem ändrade inte det förhållandet. De klagande, som hade hävdat att husen var en del av det nationella ar-vet och att de inte på något sätt hindrade tillträde till stranden, kunde inte heller berättigat göra gällan-de att de åtgärder som vidtagits mot dem stred mot allmänintresset. Domstolen erinrade om att det först och främst ankommer på de nationella myndigheterna att avgöra vilken typ av åtgärder som skall vidtas för att skydda kustområdena. Det var klart att rivning efter så lång tid var ett radikalt ingrepp i de klagandes ”egendom”. Detta var emellertid en väsentlig del av en fast och sträng lagtillämpning med hänsyn till det ökade behovet att skydda kustområdena och allmänhetens nyttjande av dem. Domstolen noterade att de klagande hade avböjt landshövdingens erbjudanden om ett avtal, vilket inte framstod som oskäligt och som kunde ha inneburit en lösning för att förena motstående intressen. Avsaknaden av ersättning kunde slutligen inte anses som en oproportionerlig åtgärd. Principen att ingen ersättning kunde utgå hade också klart an-getts i varje tillståndsbeslut. Domstolen fann att de klagande inte fick bära någon enskild och för tung börda om deras hus förstördes utan ersättning och att jämvikten mellan samhällets intressen och de klagandes inte skulle rubbas. Domstolen fann med 13 röster mot 4 att det inte skett någon kränk-ning av artikel 1 i protokoll nr 1 och med 16 röster mot en att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8. Skiljaktiga meningar. Domaren från Andorra, Josep Casadevall, lämnade en särskild motivering, där han framhöll att han helst hade sett att domstolen hade avgjort målet på ett tidigare stadium och funnit att artikel 1 i proto-koll nr 1 inte var tillämplig. Den brittiske domaren Nicolas Bratza, den kroatiska domaren Nina Vajic, den isländske domaren Da-vid Thór Björgvinsson och den bulgariska domaren Zdravka Kalaydjieva lämnade en gemensam skilj-aktig mening. Enligt deras mening innebar beslutet att de klagande skulle återställa den mark på vilken deras hus var byggda till det skick den var i innan husen byggdes, genom att överge och riva ett hus - som i fallet D hade stått där det stod i minst 120 år och som makarna D ägt och skött sedan 1960 samt i fallet B hade ägts och underhållits av medlemmar av deras familj sedan 1921 – ett oproportionerligt och oberättigat intrång i de klagandes ”egendom” enligt artikel 1 i protokoll nr 1. De klagande fick enligt de skiljaktigas uppfattning bära en individuell och för tung börda och deras rättigheter enligt de nämnda artikeln kränktes därför. Den ryske domaren Anatoly Kovler lämnade en skiljaktig mening när det gällde artikel 8. Han anförde i korthet följande. Majoriteten föredrog att finna att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8 särskilt av formella skäl – det grundades på samma fakta som prövats enligt artikel 1 i proto-koll nr 1 och ingen särskild fråga uppkom enligt artikel 8. Han hade föredragit att domstolen hade prö-

36

vat målet enligt den senare bestämmelsen hellre än enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Han instämde med vad domaren Casadevall hade anfört i sin skiljaktiga motivering, eftersom det egentligen är rätten till respekt för ”hem” – om begreppet ”hus” kan tillämpas på ett andra hem, vilket är i fråga här. Han be-klagar att domstolen inte har tagit det tillfälle som erbjudits här att tala om sin syn på diptyken hem (hus)/privat- och familjeliv som framträder mycket tydligt i dessa mål. HÄNVISNINGAR Artikel 1 i protokoll nr 1 – tillämplighet Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25 Hamer ./. Belgien, dom 2007-11-27 Öneryıldız ./. Turkiet, dom (GC) 2004-11-30 (jfr nr 11/04) Kopecky ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04) N.A. m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-10-11 Tuncay ./. Turkiet, dom 2006-12-12 Köktepe ./. Turkiet, dom 2008-07-02 ( jfr nr 8/08) Turgut m.fl. ./. Turkiet, dom 2008-07-08 Şatır ./. Turkiet, dom 2009-03-10 Z.A.N.T.E. - Marathonisi A.E. ./. Grekland, dom 2007-12-06 Özden ./. Turkiet (no. 1), dom 2007-05-03 Gündüz ./. Turkiet, beslut 2007-10-18 Artikel 1 i protokoll nr 1 – föreenlighet James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21 Bruncrona ./. Finland, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04) Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04) Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28 Hamer ./. Belgien, dom 2007-11-27 Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23 Saliba ./. Malta, dom 2005-11-08 (jfr nr10/05) Allard ./. Sverige, dom 2003-06-24 (jfr nr 7/03) Fredin ./. Sverige (nr 1), dom 1991-02-18 Köktepe ./. Turkiet, dom 2008-07-02 ( jfr nr 8/08) Turgut m.fl. ./. Turkiet, dom 2008-07-08 Şatır ./. Turkiet, dom 2009-03-10 N.A. m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-10-11 Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29 Gorraiz Lizarraga m.fl. ./. Spanien, dom 2004-04-27 (jfr nr 5/04) Alatulkkila m.fl. ./. Finland, dom 2005-07-28 (jfr nr 8/05) Valico S.r.l. ./. Italien, beslut 2006-03-21 Lars o. Astrid Fägerskiöld ./. Sverige, beslut 2008-02-26 (jfr nr4/08) Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05 Galtiéri ./. Italien, beslut 2006-01-24 Anonymos Touristiki Etairia Xenodocheia Kritis ./. Grekland, dom 2008-02-21 (jfr nr 3/08) Medvedyev m.fl. mot Frankrike (Ansökan nr 3394/03, dom den 29 mars 2010) Fransk militär bordade ute till havs ett fartyg från Kambodja som misstänktes smuggla narko-tika, stängde in besättningen i sina hytter och förde fartyget till Frankrike, där besättningen ställdes inför undersökningsdomare och berövades friheten. Frihetsberövandet till havs bedöm-des olagligt och det skedde därför en kränkning av artikel 5.1. Däremot skedde det inte någon kränkning av artikel 5.3, eftersom besättningen efter ankomsten till Frankrike ställdes inför domare tillräckligt snabbt. Klagande i målet, M, är nio personer från Ukraina, Rumänien, Grekland och Chile, som tillhörde be-sättningen på ett lastfartyg vid namn Winner. I juni 2002 begärde de franska myndigheterna tillstånd att hejda fartyget som var registrerat i Kambodja, eftersom det misstänktes föra med sig betydande

37

kvantiteter narkotika för spridning i Europa. I en diplomatisk not samtyckte Kambodja till ingreppet. Den franska marinen angjorde fartyget utanför Cap Verde öarna och besättningen stängdes in i sina hytter ombord under militär bevakning. Fartyget bogserades sedan in till hamnen i Brest. Vid ankoms-ten dit 13 dagar senare, den 26 juni 2002, togs de klagande till en polisarrest och de ställdes inför en undersökningsdomare samma dag. Den 28 och 29 juni anhölls de och häktades. När rättegången mot dem avslutades dömdes tre av dem som skyldiga till försök att olagligt föra in narkotika och de döm-des till fängelse i 3-20 år. De övriga sex klagande frikändes. I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 5.1 och klagade över att de hade berövats friheten olagligen, särskilt sett i ljuset av internationell rätt, eftersom de franska myndigheterna inte hade haft jurisdiktion. Enligt artikel 5.3 klagade de över att det tagit för lång tid innan de ställdes inför en doma-re eller annan ämbetsman som får fullgöra dömande uppgifter i den mening som avses i bestämmelsen. Europadomstolen i kammare fann i en dom den 10 juli 2008 enhälligt att det hade skett en kränkning av artikel 5.1 med hänsyn till att de klagande inte hade berövats friheten i enlighet med ett förfarande som var föreskrivet i lag. Domstolen fann vidare, med fyra röster mot tre, att det inte hade skett någon kränkning av artikel 5.3 med beaktande av de mycket speciella omständigheterna och särskilt det oundvikliga dröjsmål som följde av att Winner bogserades till Frankrike. Båda parter begärde att målet skulle prövas av Europadomstolen i stor kammare. Domstolen redogjorde inledningsvis för att den i sin praxis har fastslagit att en konventionsstats skyl-digheter kan uppkomma i ett område som ligger utanför det nationella territoriet, när staten till följd av en militär aktion utövar effektiv kontroll över området eller när det gäller dess diplomatiska eller kon-sulära tjänstemäns handlande utomlands eller ombord på flygplan eller fartyg, som är registrerade i eller går under den aktuella statens flagg. Frankrike hade utövat full och exklusiv kontroll över Winner och dess besättning åtminstone faktiskt från det ögonblick då landet ingrep på ett fortlöpande och oav-brutet sätt. Förutom att den franska marinen bordat Winner hade omdestineringen beslutats av franska myndigheter och besättningen hade varit kvar under den franska militärens kontroll under hela resan till Brest. De klagande hade därför varit inom fransk jurisdiktion i den mening som avses i artikel 1. När det sedan gällde artikel 5.1 konstaterade domstolen att M varit under kontroll av den särskilda militär styrkan och berövad friheten under hela resan. Domstolen fann därför att deras situation efter det att fartyget bordats hade inneburit ett frihetsberövande i den mening som avses i artikel 5. Domsto-len var medveten om behovet av att bekämpa internationell narkotikahandel och kunde förstå varför staterna är så bestämda i det avseendet. Även med hänsyn till den speciella marina miljön kunde detta enligt domstolen inte berättiga att det skapades ett område utanför lagen. Det var inte ifrågasatt att syf-tet med frihetsberövandet av de klagande ombord på fartyget hade varit att ställa dem inför en behörig rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 5.1 c). Ett ingrepp av de franska myndigheterna kunde emellertid inte berättigas på grund av Montego Bay konventionen eller enligt internationell tull-lagstiftning. Det fanns inte heller grund för att tillämpa fransk lag, eftersom Kambodja inte var part till de konventioner som införts i den inhemska lagstiftningen, särskilt Wienkonventionen, och Winner hade inte gått under fransk flagg. Kambodja hade emellertid rätt att ingå i samarbete med andra länder utanför de internationella konven-tionernas regelverk. Den diplomatiska noten innebar en ad hoc överenskommelse som tillät att Winner bordades men däremot inte att besättningen frihetsberövades och fördes till Frankrike. Kambodja hade inte ratificerat de relevanta konventionerna och hade inte heller något aktuellt eller långvarigt samarbe-te med Frankrike i kampen mot narkotikahandel till sjöss, vilket medförde att de franska myndigheter-nas ingrepp inte kunde sägas ha varit ”klart definierat” och förutsebart. Det var beklagligt att den in-ternationella ansträngningen för att bekämpa narkotikahandeln till havs inte var bättre koordinerad

38

med hänsyn till problemets växande globala dimension. För stater som inte är anslutna till de aktuella konventionerna kan en lösning vara att träffa bilaterala eller multilaterala överenskommelser. En ut-veckling av folkrätten som omfattar principen att alla stater har jurisdiktion oavsett vilken flaggstat det gäller i likhet med vad som redan gäller beträffande sjöröveri skulle innebära ett avsevärt steg framåt. Det frihetsberövande som M utsatts för under tiden mellan det att fartyget bordades och ankomsten till Brest hade inte varit lagligt pga. avsaknad av rättslig grund av sådan kvalitet som krävs för att uppfylla det allmänna kravet på rättssäkerhet. Domstolen fann därför med tio röster mot sju att det skett en kränkning av artikel 5.1. Domstolen erinrade härefter om att artikel 5 är en av de främsta när det gäller skyddet för en individs fysiska säkerhet och att det finns tre drag som särskilt framträder i domstolen praxis, nämligen strikt tolkning av undantagen, frihetsberövandets laglighet och en skyndsam rättslig prövning, som måste ske automatiskt och genomföras av en rättslig tjänsteman som kan ge det skydd som krävs i form av oberoende från den verkställande makten och parterna och som har behörighet att besluta om frisläppande efter att ha prövat om frihetsberövandet var berättigat. Domstolen har redan noterat att terroristbrott ställer myndigheterna inför särskilda problem och att det inte ger dem carte blanche att placera misstänkta i polisförvar utan effektiv kontroll. Det samma gäller för kampen mot narkotika-handel till havs. I det här målet har de klagande ställts inför en undersökningsdomare 13 dagar efter det att de arreste-rades till havs. Vid den tidpunkt då hon bordades hade Winner befunnit sig utanför Cap Verde öarnas kust och således långt från den franska kusten. Det fanns inget som tydde på att det tagit längre tid än nödvändigt att föra henne till Frankrike, särskilt med hänsyn till väderförhållandena och fartygets dåli-ga kondition som gjorde det omöjligt att färdas snabbare. Med hänsyn till dessa mycket speciella om-ständigheter hade det varit praktisk omöjligt att ställa de klagande inför undersökningsdomaren snab-bare och det skedde sedan efter ankomsten till Frankrike efter åtta eller nio timmar, en period som är förenlig med kraven i artikel 5.3. Domstolen fann därför med nio röster mot åtta att det inte hade skett någon kränkning av artikel 5.3. Skiljaktiga meningar Följande sju domare lämnade en gemensam skiljaktig mening i fråga om artikel 5.1, nämligen Jean-Paul Costa, Frankrike, Josep Casadevall, Andorra, Corneliu Bîrsan, Rumänien, Lech Garlicki, Polen, Khanlar Hajiyev, Azerbajdzjan, Ján Sikuta, Slovakien och George Nicolaou, Cypern. De röstade inte för en kränkning av artikel 5.1 och de kunde inte instämma i majoritetens bedömning att det saknades en laglig grund av sådan kvalitet som kunde uppfylla den allänna principen om rättssäkerhet. De anförde i korthel bl.a. följande. Det kan visserligen sägas att den diplomatiska noten inte uppfyllde alla de krav som slagits fast i praxis när det gäller en ”lags” kvalitet och särskilt det om tillgänglighet. Men ett utbyte av diplomatiska noter är vanligen hemligt och måste så vara för att vara effektivt under sådan omständigheter som i det aktuella fallet. Inte heller kan förutsebarheten bedömas på vanligt sätt. När Winner inte bar flagg, plötsligt ändrade kurs i en riktining som var farlig för det franska fartyget, inte svarade på anrop, ett antal kolli slängdes över bord - varav ett återfanns och konstaterades innehålla 100 kg kokain - och slutligen besättningens motstånd tvingade de franska trupperna att använda vapen, visade detta att besättningen eller i vart fall deras ledare visste vilka risker de löpte med hänsyn till den last de hade. Hur är det möjligt att vid sådana förhållande säga att ingreppet bordandet och inspektionen av fartyget och instängningen av besättningen i deras hytter inte var förutsebart? I fråga om artikel 5.3 lämnade följande åtta domare en gemensam skiljaktig, nämligen Françoise Tulkens, Belgien, Giovanni Bonello, Malta, Boštjan M. Zupančič, Slovenien, Elisabet Fura, Sverige, Dean Spielmann, Luxemburg, Nona Tsotsoria, Georgien, Ann Power, Irland och Mihai Poalelungi,

39

Moldavien. De anförde i korthet följande. De var oense med majoriteten när det gällde att det inte skett någon kränkning av artikel 5.3. De klagande hade påstått att de inte skyndsamt hade ställts inför en domare eller anan behörig person efter det att franska myndigheter bordat deras skepp. Eftersom domstolen redan har funnit att frihetsberövandet av de klagande fram till ankomsten till Brest inte hade någon laglig grund och därför stred mot artikel 5.1 kunde den ha beslutat att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 5.3, särskilt när det gällde den aktuella perioden. Domstolen valde emellertid att inte göra det. Sammanfattningsvis kunde de inte instämma i att det, med hänsyn till omständigheterna i målet, var nödvändigt att hålla de klagande frihetsberövade i tretton dagar, utan något riktigt lagligt regelverk, innan de ställdes inför en domare. De franska myndigheterna gjorde alla ansträngningar för att ta ombord verkningsfull teknisk och militär styrka på det franska fartyget för att säkerställa att de misstänkta kunde tas till fånga och stängas in. Det är beklagligt att de inte gjorde någon som helst ansträngning att ställa förfarandet under någon form rättslig kontroll, vilket skulle gjort gripandet och fängslandet av de misstänkta lika lagligt som framgångsrikt. HÄNVISNINGAR Artikel 1 Soering ./. U K, dom 1989-07-07 Bankovic m.fl. ./. Belgien och 16 andra konventionsstater, beslut (GC) 2001-12-12 Ilaşcu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom (GC)]2004-07-08 (jfr nr 7/04) Loizidou ./. Turkiet, dom 1995-03-23 (prel.obj.) Artikel 5.1 De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18 Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24 Weeks ./. U K, dom 1987-03-02 Quinn ./. Frankrike, dom 1995-03-22 Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06 Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08 Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25 Bozano ./. Frankrike, dom 1986-12-18 Assanidze ./. Georgien, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04) McKay ./. U K, dom (GC) 2006-10-03 (jfr nr 9/06) Mooren ./. Tyskland, dom 2009-07-09 (jfr nr 7/09) Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23 Baranowski ./. Polen, dom 2000-03-28 Jėčius ./. Litauen, dom 2000-07-31 Artikel 5.3 McKay ./. U K, dom (GC) 2006-10-03 (jfr nr 9/06) Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29 Brannigan o. McBride ./. U K, dom 1993-05-26 Aquilina ./. Malta, dom (GC) 1999-04-29 Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11 Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05) T.W. ./. Malta, dom (GC)1999-04-29 Schiesser ./. Schweiz, dom 1979-12-04 Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28 Irland ./. U K, dom 1978-01-18 Murray ./. U K, dom 1994-10-28 Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18 ÅTERKOMMANDE FRÅGOR Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling Gabriel ./. Österrike, 2010-04-01; Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2-3/05, 10-11/05, 2/06, 8-10/06, 1-7/07, 9/07, 11/07, 1-4/08, 6/08, 7/08, 9/08, 11/08, 1/09, 6/09, 7/09, 9-11/09, 1/10 och 2/10.

40

Bristande eller underlåten verkställighet av och följsamhet med domar/beslut, artikel 6.1 Ana Pavel ./. Rumänien, 2010-03-16; även artikel 1 i protokoll nr 1 Copaci ./. Rumänien, 2010-03-16; även artikel 1 i protokoll nr 1 Sarchizian ./. Rumänien, 2010-03-16; även artikel 1 i protokoll nr 1 Geta Stanciu m.fl. ./. Rumänien, 2010-03-23; även artikel 1 i protokoll nr 1 I.D. ./. Rumänien, 2010-03-23; även artikel 6.1 Skälig tid Maria o. Dorel-Danut Barbu ./. Rumänien, 2010-03-23; även artikel 1 i protokoll nr 1 Popa o. Alecsandru ./. Rumänien, 2010-03-23; även artikel 1 i protokoll nr 1 Tomescu ./. Rumänien, 2010-03-23; även artikel 1 i protokoll nr 1 Popnikolov ./. Bulgarien, 2010-03-25; även artikel 1 i protokoll nr 1 Trofilm ./. Rumänien, 2010-03-30; även artikel 1 i protokoll nr 1 Vrbica ./. Kroatien, 2010-04-01; även artikel 1 i protokoll nr 1 Margushin ./. Ryssland, 2010-04-01; även artikel 1 i protokoll nr 1 Ursan ./. Rumänien, 2010-04-06; även artikel 1 i protokoll nr 1 Bulychevy ./. Ryssland, 2010-04-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 Sizintseva m.fl ./. Ryssland, 2010-04-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 Yershova ./. Ryssland, 2010-04-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 Krivosej ./. Serbien, 2010-04-13; dom om umgänge ej verkställd, även artikel 8 Frågor om Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1-11/05, 1-11/06, 1-11/07, 1-11/08, 1-11/09, 1/10, 2/10 och 3/10. Domstol – behörig, oberoende, opartisk, upprättad enligt lag m.m. – artikel 6.1 Feldman ./. Ukraina, 2010-04-08; ej opartisk, även artikel 5 Frihetsberövande o. artikel 34 Enskilds Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 1/08, 5/08, 6/08, 10/08, 1/09, 4/09, 8/09, 9/09, 10/09, 11/09 och 2/10. Effektivt rättsmedel saknas i strid med artikel 13 Pavlenko ./. Ryssland, 2010-04-01; ej kunnat klaga över förhållanden i fängelse, även art. 6 Rättvis o. art.3 Undermåliga Se liknande mål i bl.a. nr 2/02, 8/02, 10/02, 1/04, 2/04, 3/05, 9/05, 10/05, 2/06, 3/06, 4/06, 6/06, 7/06,10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 7/09. Enskilds klagorätt hindrad eller försvårad, även avskräckande, artikel 34 Feldman ./. Ukraina, 2010-04-08; ej kränkning, även artikel 5 Frihetsberövande o. art. 6.1 Domstol Trabelsi ./. Italien, 2010-04-13; staten ej följt anmodan enl. regel 39, även art. 3 Utvisning Se liknande mål i bl.a. nr 6-7/02, 2/03, 6/03, 9/04, 2/05, 4/05, 2/06, 8/06, 1/07, 10-11/07, 1/08, 2/08, 4/08, 7/08, 1/09, 3/09, 7/09 och 1/10. Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning, återlämnande, krav o dyl. i strid m artikel 1 i protokoll nr 1 Di Belmonte ./. Italien, 2010-03-16; pga. dröjsmål m. betalning beskattades ersättning enl. senare antagen lag S.S. Göller Bölgesi Konut Yapi Koop ./. Turkiet, 2010-03-23; mark registrerad på staten utan ersättning Süleyman Baba ./. Turkiet, 2010-03-23; mark klassad som allm. skogsmark utan ersättning Arif Erdem ./. Turkiet, 2010-03-23; mark klassad som allm. skogsmark utan ersättning Caglar ./. Turkiet, 2010-04-13; mark klassad som allm. skogsmark utan ersättning Se liknande mål i bl. a. nr 11/05, 7/07, 9/07 (GC), 10/07, 1/08, 3-4/08, 6-10/08, 1/09, 2/09, 6-11/09, 1/10 och 2/10. Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5. Mitreski ./. Makedonien, 2010-03-25; art. 5.4 ej kontradiktoriskt, ej muntl. förfarande, ej fått del av åkl:s överklagande Allen ./. U K, 2010-03-30; art. 5.4 misstänkt borde fått närvara vid prövning av åklagares överklagande Gultyayeva ./. Ryssland, 2010-04-01; art. 5.1 c) o. 3, olagligt o. lång häktningstid, även art. 3 Undermåliga Pesa ./. Kroatien, 2010-04-08; artikel 5.3 o. 5.4, även artikel 6.2 Oskuldspresumtionen Feldman ./. Ukraina, 2010-04-08; art. 5.1, 3 o.4, även art. 6.1 Domstol och art. 34 Enskilds Charahili ./. Turkiet, 2010-04-13; art.5.1 olagligt, även art. 3 Utvisning o. art. 3 Undermåliga Tehrani m.fl. ./. Turkiet, 2010-04-13; art. 5.1 o. 5.4, även art. 3 Utvisning o. art 3 Undermåliga Ranjbar m.fl. ./. Turkiet, 2010-04-13; art. 5.1 olagligt Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6-11/06, 3-11/07, 1-11/08, 1-11/09, 1/10, 2/10 och3/10. Frågor om vårdnad, adoption, omhändertagande, rätt till umgänge med barn, inkl. verkställighetsfrågor

41

Mustafa o. Armagan Akin ./. Turkiet, 2010-04-06; art.8, vårdnadsbeslut hindrade att syskon fick träffas Krivosej ./. Serbien, 2010-04-13; dom om umgänge ej verkställd, även art. 6 Bristande verkställighet Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2-4/04, 6/04, 5-7/06, 11/06, 1-3/07, , 5/07, 7/07, 8/07, 11/07, 1/08, 3/08, 6/08, 8/08, 9/08, 11/08, 1/09, 3/09, 4/09, 6/09, 9-11/09 och 2/10. Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10 Papaianopol ./. Rumänien, 2010-03-16; journalist och fackföreningsledare Görkan ./. Turkiet, 2010-03-16; tidningsförsäljare, ”inbjudan” till polisen var tvingande Bezymyannyy ./. Ryssland, 2010-04-08; dömd för förtal pga. en anmälan om att domare begått brott Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7-11/04, 1-7/05, 9-11/05, 1-5/06, 7-11/06, 1-11/07, 1-11/08, 1-11/09, 1/10, 2/10 och 3/10. Förlorade medborgerliga rättigheter på grund av dom om fängelse Frodl ./. Österrike, 2010-04-08;art. 3 i protokoll nr 1, förlorad rösträtt pga. av dom om livstids fängelse för mord Se liknande mål i bl.a. nr 9/04, 9/08 och 7/09. Inskränkning i rätten att rösta eller att kandidera i val m.m. Namat Aliyev ./. Azerbajdzjan, 2010-04-08; artikel 3 i protokoll nr 1, klagat på fel i valförfarandet Se liknande mål i bl.a. nr 7/08, 6/09, 7/09 och 3/10. Intrång i egendomsskyddet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 – annat än expropriation o dyl. Erkmen m.fl. ./. Turkiet, 2010-03-16; äganderätt annullerad utan ersättning Business Support Centre ./. Bulgarien, 2010-03-18; vägrat avdrag för ingående moms SPK Dimsky ./. Ryssland, 2010-03-18; underlåtenhet lagstifta om förfarande för inlösen av rätt till förtur t köp av varor Tronin ./. Ryssland, 2010-03-18; underlåtenhet lagstifta om förfarande för inlösen av rätt till förtur t köp av varor Denisova o. Moiseyeva ./. Ryssland, 2010-04-01; vägran häva beslag avs. giftorättsgods o. dotters dator Se andra mål i bl.a. nr 4/03, 7/03, 8/03, 9/03 2/04, 8/04, 9/04, 11/04, 7-11/05, 3/06, 7/06, 9/06, 1/07, 6/07, 7/07, 9/07, 8-11/08, 1-11/09, 1/10, 2/10 och 3/10. Miljöförstöring eller bristande skydd däremot kränkte privat- och familjelivet Bacila ./. Rumänien, 2010-03-30; ingen rimlig jämvikt mellan ekonomiska intressen och den enskildas miljö Se liknande mål även under tidigare rubrik ”Avsaknad av skydd mot miljöförstöring”, se bl.a. nr 6/03, 7/03, 11/04, 6/05, 10/06, 6/07, 2/09 och 4/09. Oskuldspresumtionen Poncelet ./. Belgien, 2010-03-30 Pesa ./. Kroatien, 2010-04-08; även artikel 5 Frihetsberövande Se liknande mål i bl.a. nr 1/02, 4/02, 8-11/02, 3/03, 10/03, 2/04, 4/04, 10/04, 1/05, 5/05, 3/06, 7/06, 9/06, 3/07, 7/07, 9/07, 3-5/08, 8/08, 9/08, 11/08, 1/09, 3/09, 4/09, 6/09, 11/09, 1/10 och 3/10. Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning – artikel 1 i protokoll nr 1 Companhia Agricola das Polvorosas S.A. ./. Portugal, 2010-03-16; dröjsmål med beräkning och betalning av ers. Turcanu ./. Rumänien, 2010-03-30; otillräcklig ersättning för olagligt förstatligad egendom Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4-10/04, 2/05, 4-11/05, 1-11/06, 1-11/07, 1/08, 2/008, 3/08, 4/08, 6/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1-11/09, 1/10 och 2/10. Privat- eller familjeliv inte respekterat – artikel 8 Petrenco ./. Moldavien, 2010-03-30; offentligt påstående att historiker samarbetat med KGB Se liknande mål i bl.a. nr 9/07, 7/08, 9/08, 10/08, 1-5/09, 8-11/09, 1/10 och 2/10. Ryska övergrepp i Tjetjenien och dess omgivningar Mutsolgova m.fl. ./. Ryssland, 2010-04-01;försvinnande, art. 2 (liv o. utredning),3 (behandling), 5 och 13

42

Abayeva m.fl. ./. Ryssland, 2010-04-08; art. 2 (liv o. utredning), 3 (behandling), 5 o. 13 i fören. m. art. 2 Abdurashidova ./. Ryssland, 2010-04-08; art. 2 (liv o. utredning), art. 1 i prot. nr 1,o. 13 i fören. m. art. 2 o. art.1 i prot. 1 Mudayevy ./. Ryssland, 2010-04-08; art. 2 (liv o. utredning), 3 (utredning), 5 och 13 i fören. m. art. 2 Sudalayeva ./. Ryssland, 2010-04-08; art. 2 (liv o. utredning), 3 (behandling), 5 och 13 i fören. m. art. 2 Seriyevy ./. Ryssland, 2010-04-08; art. 2 (liv o. utredning), 3 (behandling), 5 och 13 i fören. m. art. 2 Tasatayevy ./. Ryssland, 2010-04-08; art. 2 (liv o. utredning), 3 (behandling), 5 och 13 i fören. m. art. 2 Umalatov m.fl. ./. Ryssland, 2010-04-08; art. 2 (liv o. utredning), 3 (behandling), 5 och 13 i fören. m. art. 2 Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07, 7-11/07, 1/08, 4-7/08, 9-11/08, 1-11/09, 2/10 och 3/10. Rätt att överklaga – artikel 2 i protokoll nr 7 Gurepka ./. Ukraina (nr 2), 2010-04-08; ej kunnat överklaga böter för att ej ha infunnit sig, även art. 6.1 Rättvis Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 9/05, 11/06, 8/07, 11/07, 1/09, 5/09 och 6/09. Rättvis rättegång? – t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rätts-hjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m. Mamikonyan ./. Armenien, 2010-03-16; art. 6.1, kassationsdomstol inte prövat tillkommande argument Marariu ./. Rumänien, 2010-03-16; art. 6.1, begäran om återbetalning av rättegångskostnader ej prövad Mullai m.fl. ./. Albanien, 2010-03-23; rättssäkerhet, avsaknad motivering, även artikel 1 i protokoll nr 1, olagligt intrång Calabrò ./. Italien, 2010-03-23; ej kräkning Hakan Duman ./. Turkiet, 2010-03-23; art. 6.1 ej fått försvarare hos polisen, rätten att tiga, ej fått del av åklagarens yttrande Orhan Cacan ./. Turkiet, 2010-03-23; art. 6 1 och 3 d), nyckelvittne inte hört igen efter ändrad berättelse Ayhan Isik ./. Turkiet, 2010-03-30; art. 6.3 c) i fören. m 6.1, ej fått försvarare hos polisen Gurbet Er ./. Turkiet, 2010-93-30; art. 6.1 vägrad rättshjälp Buijen ./. Tyskland, 2010-04-01; art. 6.1 tillgång till domstolsprövning av begäran om verkst. av straff i Nederländerna Smith ./. Tyskland, 2010-04-01; art. 6.1 tillgång till domstolsprövning av begäran om verkst. av straff i Nederländerna Georgiy Nikolayevich Mikhaylov ./. Ryssland, 2010-04-01;brist i 1a instans hindrade tillgång t överklagande, äv. Skälig tid Korolev ./. Ryssland (nr 2), 2010-04-01; art. 6.1 åklagares deltagande i civilmål mot statligt organ Pavlenko ./. Ryssland, 2010-04-01; art. 6.1 ej fått välja försvarare, även art. 3 Undermåliga och art. 13 CGIL o. Cofferati ./. Italien (nr 2), 2010-04-06; art. 6.1, tillgång till domstol hindrad av parlamentarisk immunitet Stegarescu o. Bahrin ./. Portugal, 2010-04-06; art. 6.1 civila ledet tillämpligt på placeringsbeslut i fängelse, tillgång t prövn. Fatih Yürük ./. Turkiet, 2010-04-06; art. 6.1 ej fått rättshjälp Sabayev ./. Ryssland, 2010-04-08; ej underrättad om omprövning gnm tillsynsförfarande, ej närvarit pers. el. gnm. ombud Sinichkin ./. Ryssland, 2010-04-08;art.6.1 i fören. m 6.3 c), ej närvarit, ej fått rättshjälp vid överklagande Gurepka ./. Ukraina (nr 2), 2010-04-08; ej kallad, ej närvarande, därför fälld f. domstolstrots, även art.2 i prot. nr 7 Rätt att Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3-11/06, 1-11/07, 1-11/08, 1-11/09, 1/10, 2/10 och 3/10. Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall Iorga ./. Moldavien, 2010-03-23; artikel 2 bristande utredning av soldats självmord/mord Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8-11/05, 1-5/06, 7-11/06, 1/07, 3/07, 5-9/07, 1-3/08, 6/08, 8-11/08, 1-4/09, 6/09, 8-11/09, 1/10 och 3/10. Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte/förvar/transport och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 2 eller 3 Akhmetov ./. Ryssland, 2010-04-01; artikel 3 behandling, bristande sjukvårdsbehandling i fängelse Gultyayeva ./. Ryssland, 2010-04-01; art. 3 behandling, även art. 5 Frihetsberövande Pavlenko ./. Ryssland, 2010-04-01; at. 3 ej kränkning, även art. 6 Rättvis o. art. 13 Effektivt rättsmedel Lutokin ./. Ryssland, 2010-04-08; art. 3 behandling Charahili ./. Turkiet, 2010-04-13; art. 3 behandling, även art. 3 Utvisning o. art. 5 Frihetsberövande Tehrani m.fl. ./. Turkiet, 2010-04-13; art. 3 behandling, även art. 3 Utvisning o. art. 5 Frihetsberövande Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9-11/05, 2/06, 4-7/06, 10/06, 3-8/07, 10/07, 11/07, 1-11/08, 1-11/09, 1/10, 2/10 och 3/10 Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut – artikel 6.1 SC Valie Prod SRL ./. Rumänien, 2010-03-23; Panasenko ./. Ryssland, 2010-04-01; även artikel 1 i protokoll nr 1 Tsareva ./. Ryssland, 2010-04-01; även artikel 1 i protokoll nr 1 Stefan ./. Rumänien, 2010-04-06; brottmålsdom avs. mord upphävd och strängare straff utdömt Nita ./. Rumänien, 2010-04-06; endast artikel 1 i protokoll nr 1

43

Se liknande mål i bl.a. nr 6-11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8-11/05, 1/06, 3-5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1-11/07, 1-11/08, 1-11/09, 1/10, 2/10 och 3/10. Utvisning, avvisning, utlämning, vägrat uppehållstillstånd m m i strid med artikel 3 Klein ./. Ryssland, 2010-04-01; utlämnande av israelisk medborgare dömd t fängelse 10 år till Colombia Trabelsi ./. Italien, 2010-04-13; utvisning till Tunisien, där dömd till fängelse, även art 34 Enskilds klagorätt Charahili ./. Turkiet, 2010-04-13; avvisning till Tunisien, även art. 3 Undermåliga och art. 5.1 Frihetsberövande Keshmiri ./. Turkiet, 2010-04-13; avvisning till Iran el. Irak, även art. 13 i förening m art. 3 Tehrani m.fl. ./. Turkiet, 2010-04-13; avvisning till Iran el. Irak, även art.13, även art. 3 Undermåliga o. art. 5 Frihetsberöv. Se liknande mål i bl.a. nr 7/05, 2/06, 7/06, 1/07, 5/08, 3/09, 4/09, 5/09, 9/09 och 11/09. Utvisning, avvisning, utlämning, vägrat uppehållstillstånd m m i strid med artikel 8 Mutlag ./. Tyskland, 2010-03-25; ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 7/02, 2/03, 4/03, 7/03, 7/05, 10/05, 2/06, 6/06, 10/06, 11/06, 1/07, 5-8/07, 11/07, 8/08, 1/09, 3/09, 4/09, 11/09 och 2/10. Våld/dålig behandling från polis/säkerhetspolis eller i fängelse/häkte i Turkiet m.fl. länder Asici ./. Turkiet, 2010-03-16; artikel 3 behandling och utredning Maksimov ./. Ryssland, 2010-03-18; artikel 3 utredning (behandling o. art. 13 ej kränkning) Döndü Erdogan ./. Turkiet, 2010-03-23; artikel 3 utredning (behandling ej kränkning) Özgür Uyanik ./. Turkiet, 2010-03-23; artikel 3, behandling och bristande utredning Shishkovi ./. Bulgarien, 2010-03-25; artikel 3 behandling och bristande utredning Angel Vaskov Angelov ./. Bulgarien, 2010-03-25; artikel 3 behandling och bristande utredning Arif Celebi m.fl. ./. Turkiet, 2010-04-06; artikel 3 behandling och utredning Lotarev ./., Ukraina, 2010-04-08; art. 3 behandling o. utredning, misshandlad av personal i fängelse Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9-11/05, 1/06, 3-5/06, 7-11/06, 1-6/07, 8-11/07, 1-11/08, 1-11/09, 1/10, 2/10 och 3/10. Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder Buica ./. Rumänien, 2010-03-30 Se bl.a. nr 6-11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6-11/06, 1-3/07, 5-11/07, 1-4/08, 6-11/08, 1-11/09, 2/10 och 3/10. "SKÄLIG TID" Under perioden har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avse-ende skyndsamhetskraven i och utdragna frihetsberövanden enligt artikel 5.3 och 5.4. ARTIKEL 6.1 16 mars Ümit Isik ./. Turkiet (10317/03) brottmål, även artikel 5.3 se nedan Atzei ./. Italien (11978/03) Briganti and Canella ./. Italien (32860/02 o. 32917/02) Landino ./. Italien (11213/04) Marzola Centri di Fisiokinesiterapia S.A.S. ./. Italien (32810/02) Natale ./. Italien (25872/02) Sanchirico and Lamorte ./. Italien (11013/04 o. 11080/04) Volta and Others ./. Italien (43674/02) 18 mars Maria Ivanova ./. Bulgarien (10905/04) även artikel 13 Kamilleri ./. Grekland (9842/08) Nikolaos Kopsidis ./. Grekland (2920/08) även artikel 13 23 mars I.D. ./. Rumänien (3271/04) även artikel 6.1 Bristande verkställighet Bostan ./. Turkiet (43945/04)

44

Merter m.fl. ./. Turkiet (2249/03) 25 mars Wetjen ./. Tyskland (30175/07) brottmål, även artikel 13 Petermann ./. Tyskland (901/05) – avgjort av tremannakommitté Reinhard ./. Tyskland (485/09) – avgjort av tremannakommitté Jovanovski ./. Makedonien (40233/03) 30 mars Gyözö Nagy ./. Ungern (38891/06) brottmål Ritter-Coulais ./. Tyskland (32338/07) även artikel 13 Volkmer ./. Tyskland (54188/07) även artikel 13 Sinkovec ./. Tyskland (46682/07) Belényesi ./. Ungern (9269/08) Şerefli m.fl. ./. Turkiet (nr 2) (14015/05) 1 april Rangelov o. Stefanov ./. Bulgarien (23240/04) brottmål, även artikel 13 Stefanov o. Yurukov ./. Bulgarien (25382/04) brottmål, även artikel 13 Evgeniou-Hatzimitriou ./. Grekland (26487/07) brottmål Georgiy Nikolayevich Mikhaylov ./. Ryssland (4543/04) civilmål om återfående av konfiskerad konstsamling, även Rättvis Lonza ./. Kroatien (14062/07) även artikel 13 Galanis ./. Grekland (8725/08) även artikel 13 Niedzwiecki ./. Tyskland (nr 2) (12852/08) Karanikolas ./. Grekland (12879/08) 6 april Floarea Pop ./. Rumänien (63101/00) skadeståndsmål, även artikel 13 Orhan Adiyaman ./. Turkiet (32254/05) brottmål Falco m.fl. ./. Italien (34375/02 m.fl.) Ghirotti o. Benassi ./. Italien (28104/02 o. 28217/02) Soylu m.fl. ./. Turkiet (37532/02) 8 april Bugayev ./. Ryssland (7516/03) brottmål Menshakova ./. Ukraina (377/02) skadeståndsmål Belous ./. Ukraina (22580/04) även artikel 13 Gutka ./. Ukraina (45846/05) även artikel 13 Kostychev ./. Ukraina (27820/04) Khurava ./. Ukraina (8503/05) även artikel 13 Shaposhnikov ./. Ukraina (30853/04) Shapoval ./. Ukraina (7411/05) Voyt ./. Ukraina (22149/05) 13 april Ferreira Alves ./. Portugal (nr 6) tvistemål ARTIKEL 5.3 16 mars Ümit Isik ./. Turkiet (10317/03) för lång häktningstid, även artikel 6.1 se ovan Yigitdogan ./. Turkiet (20827/08) för lång häktningstid, även artikel 5.4 SVENSKA DOMAR M.M. Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post. Allmänna domstolar Hovrättens för Västra Sverige dom den 16 mars 2010 i mål B 1132-10; fråga om rättvis rätte-gång i våldtäktsmål. Det kunde i och för sig ifrågasättas om förhör med en misstänkt 16-åring utan en försvarares närvaro var förenligt med Europakonventionen, men när hovrätten inte lade det som den för-hörde uttalat till grund för sin bedömning, innebar den fällande domen inte någon kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång.

45

A, som var 16 år gammal, dömdes i december 2009 av tingsrätten för våldtäkt mot barn. Händelserna hade utspelats på en föräldrafri fest med mycket sprit och målsäganden var inte fyllda femton år. A lämnade vid förhör hos polisen en detaljerad berättelse över vad som hänt men tog senare tillbaka sina uppgifter och nytt förhör hölls med honom. Vid huvudförhandlingen i tingsrätten höll A fast vid att han vid de första polisförhören pressats att berätta en viss historia och att allt han då sa var fel. Tings-rätten fann att de uppgifter som A lämnat vid huvudförhandlingen helt saknade trovärdighet och att de var så vaga och undanglidande att det var uppenbart att han ljög. Genom förhör med den polis som först förhörde A ansågs det visat att A med egna ord berättat det som antecknats i förhöret med honom. Den berättelse han då lämnade var sammanhängande och detaljerad på ett sådant sätt att det bedömdes uteslutet att den var påhittad. Tingsrätten lade därför de uppgifter som A lämnat i polisförhöret till grund för bedömningen i målet och fann det genom dessa visat att A hade handlat på det sätt som åklagaren påstått. A visste att målsäganden var under femton år gammal och tingsrätten dömde honom därför för våldtäkt mot barn. A överklagade till hovrätten. Hovrätten fann sammanfattningsvis att målsägandens uppgifter framstod som tillförlitliga och att det inte fanns någon annan rimlig förklaring till dem än att hon faktiskt har varit med om det hon berättat om. Målsägandens uppgifter lades därför till grund för bedömningen. Ett av vittnena hade lämnat en detaljerad berättelse till polisen men hon hade sedan tagit avstånd från den berättelsen. Hennes förklar-ing var inte trovärdig och hovrätten ansåg att hennes uppgifter i polisförhöret skulle läggas till grund för bedömningen. Dessa uppgifter gav starkt stöd för målsägandens uppgifter och det fick anses ställt utom rimligt tvivel att det hade gått till så som åklagaren hade påstått. Åtalet mot A var därför styrkt i sin helhet. Brottet bedömdes som våldtäkt mot barn. Härefter uppkom frågan om A fått en rättvis rättegång. Hovrätten noterade att tingsrätten lagt As upp-gifter vid förhöret den 24 november 2008 till grund för den fällande domen mot honom. Med anled-ning av att A inte biträddes av någon försvarare vid det förhöret uppkom frågan om A hade fått en rättvis rättegång. Av förundersökningen framgick att A hade hämtats till förhör av polisen den 24 november 2008. Han förhördes därefter på polishuset i Göteborg av kriminalinspektör H från kl. 7.30 till kl. 10.00. En soci-alsekreterare var närvarande under förhöret. I utskriften av förhöret anges att A hördes som misstänkt och att han hade underrättats om misstanken och om sin rätt till försvarare. H hade i hovrätten bekräf-tat att A hörts som skäligen misstänkt och att hon muntligen gett honom en kort beskrivning av vad han misstänktes för. I en tjänsteanteckning i förhörsutskriften har H antecknat bl.a. att A godtog den advokat som rätten skulle komma att utse, att han inte önskade advokat vid förhörstillfället och att han inte heller ville att hans mamma skulle vara närvarande vid förhöret. Av tjänsteanteckningen framgår också att modern hade underrättats och att hon inte krävde att få vara med, eftersom A själv inte ville det. Offentlig försvarare förordnades för A den 27 november 2008. Hovrätten redogjorde härefter för olika bestämmelser om rätten till en försvarare för en misstänkt som är under 18 år och noterade bl.a. att Justitieombudsmannen, JO, i ett beslut (JO 2008/09 s. 92) har framhållit att en förundersökningsledare på objektiva grunder ska bedöma om en misstänkt som är under 18 år har behov av en offentlig försvarare och det även om den misstänkte eller dennes vård-nadshavare uppger att så inte är fallet. JO har betonat att det så långt som möjligt bör eftersträvas att en försvarare förordnas redan vid det inledande förhöret med den misstänkte. Med hänsyn till de praktiska problem som kan uppstå har JO dock sagt att det får ankomma på förundersökningsledaren att i det enskilda fallet bedöma om det finns förutsättningar att avvakta en försvarares ankomst och ändå påbör-ja förhöret inom rimlig tid. Hovrätten konstaterade att även om den misstänktes behov av försvarare

46

får vägas mot intresset av att förhöret påbörjas inom rimlig tid, så visade utredningen att det utan större dröjsmål borde ha varit möjligt att förordna en försvarare för A. Hovrätten framhöll vidare att det kan innebära en kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen att till stöd för en fällande dom använda uppgifter som den misstänkte har lämnat under ett polisförhör, vid vilket hans eller hennes rättigheter enligt konventionen inte har iakttagits. I rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1. anses bl.a. ingå en rätt för den misstänkte att inte uttala sig, göra medgivanden eller lämna belastande uppgifter. Rätten till en rättvis rättegång innefattar enligt artikel 6.3 vidare att en misstänkt som regel har rätt till bistånd av en advokat redan vid det första polisförhöret, om det inte med hänsyn till speciella omständigheter i det enskilda fallet finns tvingande skäl att inskränka denna rätt. För att någon ska anses ha avsagt sig en viktig rättighet garanterad av artikel 6, som exempelvis rätten att biträdas av en advokat, krävs enligt Europadomstolen bl.a. att avståendet är entydigt. För att en un-derårigs avstående ska kunna accepteras krävs dessutom att myndigheterna har gjort vad som rimligen kunnat krävas av dem för att säkerställa att den underårige är fullt medveten om sin rätt att försvara sig och också, så långt det är möjligt, förstår konsekvenserna av sitt agerande. Det kunde därför enligt hovrättens mening ifrågasättas om det var tillräckligt att förhörsledaren vid förhöret endast upplyste A om hans rätt till försvarare. För att den misstänkte ska förstå konsekvenserna av sitt agerande kan det dessutom behövas att förhörsledaren informerar den misstänkte om att uppgifter som han eller hon väljer att lämna i polisförhöret kan komma att användas för att få honom eller henne fälld för brott. I det sammanhanget framhölls att Europadomstolen har sagt att en advokats uppgift under en förunder-sökning bl.a. är att se till att en anklagads rätt att inte lämna belastande uppgifter om sig själv respekte-ras. Hovrätten påpekade också att särskilt unga personer som förhörs av polisen som misstänkta för brott, kan känna sig tvingade att besvara polisens frågor och därför inte förstår hur de ska göra för att få möjlighet att rådgöra med en advokat innan de bestämmer om de vill lämna uppgifter till polisen eller inte. Europadomstolen har slagit fast att myndigheterna, vid en förundersökning mot en underårig person anklagad för brott, särskilt måste tillse att den underårige förstår sin rätt att inte uttala sig (”right to remain silent”). Hovrätten konstaterade att det således hade varit förhörsledarens uppgift att se till att A, inför polisförhöret, förstod att han inte var tvungen att uttala sig. Mot den bakgrunden fann hovrätten att det kunde ifrågasättas om polisförhöret med A genomförts på ett sätt som var förenligt med Europakonventionens krav. Eftersom hovrätten till stöd för fällande dom inte hade använt de uppgifter som A hade lämnat under polisförhöret, kunde dock denna fällande dom i sig inte anses innebära en kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning att påföljden skulle bestämmas till ungdomstjänst. Tings-rätten hade vid fastställandet av antalet timmar ungdomstjänst tagit viss hänsyn till att det har gått mer än ett år sedan brottet begåtts. Hovrätten fann emellertid att utredningen inte kunde anses ha bedrivits med den särskilda skyndsamhet som krävs när den misstänkte är under arton år. Omfattningen av den ungdomstjänst som A skulle utföra borde därför minskas ytterligare i förhållande till vad tingsrätten hade beslutat. Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att omfattningen av den ungdomstjänst som A skulle utföra sattes ned med 50 timmar. HÄNVISNINGAR Panovits ./. Cypern, dom 2008-12-11 Salduz ./. Turkiet, dom (GC) 2008-11-27 (jfr nr 11/08) Högsta domstolens beslut den 31 mars 2010 i målen B5498-09 och B 2509-09, båda gällande frå-gan om huruvida påförande av skattetillägg jämte prövning av åtal för skattebrott strider mot artikel 4 i protokoll nr 7 till Europakonventionen.

47

Det fick anses uteslutet att Europadomstolen med tillämpning av sin nya praxis skulle anse att de förfaranden som gäller olika sanktioner för samma oriktiga uppgifter, med hänsyn till skill-nader i de subjektiva rekvisiten, inte avser samma ”brott”. Europadomstolens praxis lämnar dock visst utrymme för att ha flera sanktioner för samma ”brott”, vilka kan beslutas av olika organ vid skilda tillfällen. Bestämmelsen i artikel 4 punkt 1 i protokoll nr 7 medför därför inte att det föreligger hinder mot att pröva eller bifalla åtal för skattebrott i fall där skattetillägg på-förts. I de båda målen var A resp. B åtalade för grovt skattebrott och av utredningen framgick att det fanns lagakraftvunna beslut varigenom de hade påförts skattetillägg för de oriktiga uppgifter som låg till grund för åtalet. Högsta domstolen redogjorde i de båda domarna för artikel 4 i protokoll nr 7, som innehåller ett förbud mot dubbla förfaranden i brottmål, och framhöll att den gäller som lag i Sverige. Frågan var om denna bestämmelse innebar att åtalen mot A och B skulle avvisas på den grunden att de lagakraftvunna besluten om skattetillägg utgjorde hinder mot lagföring i enlighet med åtalet. Högsta domstolen redogjorde härefter för det svenska skattetilläggssystemet, dess tillkomst och olika uttalanden som gjorts i bl.a. SOU 1996:116 och 2001:25 samt av lagrådet och i prop. 2002/03:106 och konstaterade att regeringen gjort bedömningen att det var förenligt med förbudet mot dubbla förfaran-den i artikel 4 protokoll 7 att ha en ordning med såväl ett administrativt skattetilläggsförfarande som ett straffrättsligt förfarande vid lämnande av en oriktig uppgift. Enligt regeringen var det avgörande för om det svenska systemet var förenligt med förbudet i tilläggsprotokollet om rekvisiten för brottet i fråga skiljer sig från de rekvisit som finns i bestämmelserna om skattetillägg. Regeringen gjorde be-dömningen att de grundläggande förutsättningarna för skattebrott och skattetillägg skiljer sig åt beträf-fande de subjektiva förutsättningarna i sådan utsträckning att de inte kan anses vara samma ”brott” i den mening som avses i artikel 4 protokoll 7. Högsta domstolen framhöll att genom Europadomstolens beslut i målet Rosenquist mot Sverige, be-slut den 14 september 2004 (jfr nr 10/04) varigenom klagomålet förklarades inadmissible, framstod emellertid frågan som avgjord. Domstolen fann i det fallet, med hänvisning till bl.a. skillnaderna i sub-jektivt hänseende, att de ”brott” som låg till grund för den straffrättsliga ansvarstalan resp. skattetilläg-get var ”entirely separate and differed in their essential elements”. Fallet kunde svårligen uppfattas på annat sätt än att Europadomstolen bekräftade den bedömning som regeringen gjort i prop. 2002/03:106, att det inte behövde göras några ändringar av det svenska skattetilläggssystemet av skäl hänförliga till ett krav på anpassning till artikel 4 protokoll 7. Härefter konstaterades att bedömningen i fallet Rosenquist emellertid inte är förenlig med Europadom-stolens senare uttalanden, där domstolen framhållit att de subjektiva kraven avseende uppsåt eller oakt-samhet inte ger grund för att skilja mellan olika brott i den mening som avses i artikel 4 protokoll 7. Uttalandet, som inte var avgörande för bedömningen i det där aktuella fallet, låg i linje med det avgö-rande i stor sammansättning som domstolen strax därefter meddelade i fallet Zolotukhin mot Ryss-land, vilket efter begäran från Ryssland hade hänskjutits till prövning i den stora kammaren. I Zolo-tukhin gav Europadomstolen en fyllig redovisning av främst regler i internationell rätt som motsvarar bestämmelsen i artikel 4 protokoll 7 och praxis i anslutning därtill. Av genomgången framgick bl.a. att principen om ne bis in idem ibland, som i protokollet, anges avse samma ”offence” (brott) medan den i andra fall anges avse samma ”act” (gärning) eller motsvarande. Domstolen redovisade också sin egen tidigare praxis när det gällde bedömningen av vad som utgjorde samma brott enligt artikeln. Praxis uppgavs visa att det finns flera synsätt på hur bedömningen bör göras. Bland de fall som redovisas är Rosenquist där ”brotten” sägs ha befunnits olika ”in their criminal intent and purpose”. Efter genom-gången av tidigare praxis ansåg domstolen att förekomsten av en mångfald av synsätt på hur man ska fastställa om ett brott som en sökande har åtalats för verkligen är detsamma som ett som han eller hon

48

är dömd eller frikänd för, skapar en rättslig osäkerhet som är oförenlig med den grundläggande rättig-heten att inte bli åtalad två gånger för samma brott. Mot den bakgrunden ansåg sig domstolen nödgad att tillhandahålla en enhetlig tolkning av begreppet ”samma brott” – idem-elementet i ne bis in idem-principen – enligt artikel 4 protokoll 7. Domstolen framhöll att den visserligen, i rättssäkerhetens, för-utsebarhetens och den rättsliga likabehandlingens intresse, inte utan goda skäl borde avvika från tidiga-re prejudikat men att ett misslyckande av domstolen att upprätthålla ett dynamiskt och utvecklande förhållningssätt skulle riskera att göra den till ett hinder för reform och förbättring. Europadomstolen har vidare noterat bl.a. att EG-domstolen (i dom den 9 mars 2006 i mål C-436/04, Van Esbroeck) tagit ställning för ett synsätt som helt baserar sig på de faktiska gärningarna och avvisar rättslig klassifice-ring av sådana gärningar som irrelevant. Europadomstolen förklarade att den ansåg att användningen av ordet ”offence” i artikel 4 protokoll 7 inte kan rättfärdiga ett vidhållande av ett mer restriktivt syn-sätt och framhöll att ett synsätt enligt vilket olika brotts rättsliga kännetecken betonas i alltför hög grad begränsar den enskildes rätt. Domstolen har därefter tagit ställning för att artikel 4 protokoll 7 ska för-stås som ett förbud mot åtal eller rättegång för ett andra ”brott” i den mån som detta härrör från iden-tiska fakta eller fakta som i allt väsentligt är desamma. Vid sin prövning skall domstolen utgå från de fakta som bildar en uppsättning konkreta fakta som berör samma svarande och är oupplösligt för-bundna med varandra till tid och rum och vars existens måste bevisas för att en fällande dom skall uppnås eller ett straffrättsligt förfarande inledas. Utgången kunde beskrivas som att ordet ”offence” i artikeln fortsättningsvis ska uppfattas på samma sätt som om ordet ”act” hade använts. Högsta domsto-len noterade att slutsatserna senare har bekräftats i fallen Ruotsalainen mot Finland (no. 13079/03, den 16 juni 2009), Maresti mot Kroatien (no.55759/07, den 25 juni 2009)) och Tsonyo Tsonev mot Bulgarien (no. 2376/03, den 14 januari 2010). Högsta domstolen fann att det måste anses vara ställt utom varje tvivel att domen i fallet Zolotukhin och de efterföljande domar, där slutsatserna i den domen bekräftats, innebär att tidigare praxis när det gäller bedömningen av vad som utgör samma ”brott” numera är överspelad. Detta gäller också bedöm-ningen i Rosenquist att de ”brott” som i det svenska systemet ligger till grund för den straffrättsliga ansvarstalan resp. skattetillägget är olika ”brott” i den mening som avses i artikel 4 protokoll 7. Frågan om det är samma ”brott” ska i stället fortsättningsvis bedömas med tillämpning av de i Zolotukhin och senare fall utvecklade kriterierna. Det grundläggande kriteriet för såväl skattetillägg som skattebrott är i allmänhet oriktig uppgift. Vad som vid samma oriktiga uppgift skiljer straffansvaret från skattetillägg är i princip endast att det förra förutsätter uppsåt eller grov oaktsamhet. Det var enligt Högsta domsto-lens mening uteslutet att Europadomstolen med hänvisning till skillnaderna i subjektivt hänseende skulle anse att förfaranden som avser samma oriktiga uppgiftslämnande inte avser identiska fakta eller fakta som i allt väsentligt är desamma. Högsta domstolen påpekade vidare att regeringens bedömning att det svenska skattetilläggssystemet var förenligt med förbudet i tilläggsprotokollet, eftersom rekvisiten för brotten i skattebrottslagen skiljde sig från de rekvisit som finns i bestämmelserna om skattetillägg på ett sådant sätt att det kunde anses vara fråga om olika brott i den mening som avses i artikel 4 protokoll 7. Regeringens bedömning fick också senare stöd genom Europadomstolens avgörande i Rosenquist. När denna förutsättning nu brustit genom Europadomstolens nya praxis, kan det synas stå klart att det svenska skattetilläggssy-stemet inte längre är förenligt med protokollets krav och att ett lagakraftvunnet skattetilläggsavgörande avseende en oriktig uppgift alltid utgör hinder för en straffansvarstalan avseende samma oriktiga upp-gift. Högsta domstolen framhöll att Europadomstolens nya praxis när det gäller vad som utgör samma ”brott” emellertid inte kan anses ha minskat möjligheterna enligt tidigare praxis att ha flera sanktioner för samma ”brott” som också kan beslutas av olika organ vid skilda tillfällen. I det sammanhanget tar Högsta domstolen upp ett fall som Regeringsrätten behandlade i RÅ 2000 ref. 65. Målet handlade om en person som dömts i allmän domstol för grovt rattfylleri och olovlig körning till villkorlig dom och samhällstjänst. Strax efter att domen vunnit laga kraft fattade länsstyrelsen be-

49

slut om att återkalla körkortet med en spärrtid om 18 månader. I överklagande gjordes bl.a. gällande att återkallelsen av körkortet stred mot artikel 4 protokoll 7. Länsrätten avslog överklagandet och kam-marrätten ändrade inte den överklagade domen. Regeringsrätten som kom fram till att artikel 4 proto-koll 7 inte utgjorde något hinder mot att tillämpa körkortslagens bestämmelser och avslog överklagan-det. Det noterades att motsvarande fråga beträffande skattetillägg behandlas i bl.a. Europadomstolens domar den 23 juli 2002 i målen Janosevic mot Sverige, samt Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige. Regeringsrätten fann där ett starkt stöd för att den svenska ordningen med körkortsåterkallel-se inte står i strid mot artikel 4 protokoll 7 i Europadomstolens avgöranden Malige mot Frankrike (no. 68/1997/852/1059, den 23 december 1998) och R.T. mot Schweiz (no. 31982/96, den 13 maj 2000). Europadomstolens uttalanden i R.T., bl.a. att de två olika myndigheter som fattat beslut om körkortsåterkallelse, villkorligt fängelse och böter, endast hade beslutat om de tre olika sanktioner som lagen förutsett för brottet att köra bil i alkoholpåverkat tillstånd, kunde enligt Regeringsrätten inte tol-kas på annat sätt än att ett brott kan föranleda att olika sanktioner påförs av skilda myndigheter och domstolar om detta är förutsatt i lagstiftningen. Europadomstolen har senare i beslut i målet Nilsson mot Sverige, no. 73661/01, den 13 december 2005, funnit att klagomålet över att en körkortsåterkal-lelse skulle anses stå i strid mot artikel 4 protokoll 7 var uppenbart ogrundat. Även om de olika sank-tionerna beslutats av två olika myndigheter i skilda förfaranden fanns det enligt Europadomstolen en tillräckligt nära förbindelse mellan dem till underlag och i tid för att återkallelsen skulle betraktas som en del av sanktionerna enligt svensk lag för brotten grovt rattfylleri och olovlig körning. Högsta domstolen redovisade ytterligare avgöranden från Europadomstolen och konstaterade att det, som allmän förutsättning för att betrakta olika sanktioner som beslutas i skilda förfaranden som delar av de i lag fastställda sanktionerna för visst brott (gärning), torde krävas att det dubbla förfarandet varit förutsebart och att det finns ett tillräckligt nära tidsmässigt och sakligt samband mellan förfarandena. Högsta domstolen gick härefter in på frågan om oriktig uppgift i skatte- och straffprocessen och fann att lagstiftaren genom systemet med skattetillägg har tagit ställning för att lämnande av oriktiga upp-gifter i skatteförfarandet, vid sidan av de rent skatterättsliga konsekvenserna, ska kunna föranleda olika typer av sanktioner som bestäms enligt olika kriterier och av olika beslutsorgan; skattetillägg, som beslutas av Skatteverket och prövas i förvaltningsprocess med tillämpning av enkla och schablonisera-de regler samt, för allvarligare fall, brottspåföljd som prövas och beslutas av allmän domstol i straff-process med tillämpning av sedvanliga regler för straffmätning och påföljdsval. När det gällde Europakonventionens ställning i svensk rätt pekade Högsta domstolen bl.a. på att infö-randet av konventionen i svensk lag avsåg att skapa underlag för att direkt tillämpa konventionen vid svensk domstol men att det i förarbetena sägs att det även efter inkorporeringen i första hand ankom-mer på lagstiftaren att se till att den svenska rätten stämmer överens med konventionens bestämmelser. Vad gällde frågan om systemet med dubbla förfaranden är oförenligt med artikel 4 protokoll 7 erinrade Högsta domstolen om att Europadomstolens praxis ger visst utrymme för att ha flera sanktioner för samma ”brott” som också kan beslutas om av olika organ vid skilda tillfällen. Högsta domstolen fram-höll emellertid att frågan kan vara föremål för olika bedömningar och att det inte finns något klart stöd för att systemet med skattetillägg skall anses konventionsenligt. Det saknades underlag för att generellt underkänna systemet med dubbla förfaranden och på den grunden anse att det förelåg hinder mot att pröva åtalen. Högsta domstolen fann med tre röster mot två att det på grund av påförda skatte-tillägg inte förelåg hinder mot att åtalen för skattebrott. Skiljaktiga meningar Justitierådet Göran Lambertz, som tillhörde majoriteten, lämnade ett separat tillägg till domen där han anförde bl.a. följande. En central fråga i målet är under vilka förutsättningar en ordning med parallella förfaranden för åläggande av sanktioner är godtagbar och sålunda inte omfattas av förbudet i artikel 4 sjunde protokollet mot dubbla förfaranden. Frågan torde i princip kunna besvaras utifrån en genom-

50

gång av Europadomstolens motiveringar i de aktuella rättsfallen (se R.T. mot Schweiz, Malige mot Frankrike, Phillips mot Förenade Kungariket, Nilsson mot Sverige och Maszni mot Rumänien). En genomgång av rättsfallen ger vid handen att i huvudsak tre omständigheter, delvis överlappande, har betydelse för bedömningen att en ordning med parallella förfaranden är godtagbar. a) Det rör sig om två eller flera sanktioner som den nationella lagen har förutsett för det aktuella brottet och de skilda förfarandena är alltså så till vida förutsebara för den som döms. b) Det finns en tillräckligt nära förbin-delse mellan förfarandena till underlag och i tid för att de olika sanktionerna ska kunna ses som delar av en samlad påföljd enligt nationell lag för brottet i fråga. c) Ändamålet med förfarandet avseende en sanktion som inte är ”rent straffrättslig” är sådant att detta förfarande är analogt med en domstols fast-ställande av straff för en gärningsman som har fällts till ansvar i vederbörlig ordning. Avgörandena kan inte anses ge stöd för att den sanktion som åläggs i ett andra förfarande måste fastställas omedel-bart på grundval av de bedömningar som har gjorts i det tidigare. Inte heller finns det något stöd för att förfarandena måste komma i en viss ordning. Frågan är då om det svenska systemet med skattetillägg som åläggs i ett särskilt förfarande vid sidan om straffprocessen är godtagbart vid en bedömning ut-ifrån de omständigheter som enligt vad nyss sagts bör tillmätas betydelse. Efter en genom gång av om-ständigheterna i målet konstaterades att sammantaget fick den gjorda genomgången anses ge visst stöd för att den svenska ordningen är godtagbar och inte står i strid med förbudet i artikel 4 protokoll 7 mot dubbla förfaranden. I varje fall kan det inte anses finnas något klart stöd för att den innefattar ett brott mot denna bestämmelse. Den osäkerhet som ändå numera får anses råda när det gäller frågan om den svenska ordningen är godtagbar enligt artikel 4 protokoll 7 ger lagstiftaren anledning att överväga om skattetilläggssystemet bör ses över. Justitierådet Severin Blomstrand lämnade en skiljaktig motivering och anförde följande. I Rosenquist-målet prövade Europadomstolen år 2004 den svenska ordningen med skattetillägg och skattebrott. Domstolen fann att ordningen inte stred mot artikel 4 protokoll 7. De svenska reglerna har därefter inte ändrats så att det kan inverka på bedömningen och på den nationella nivån har det inte förekommit någonting som kan motivera ett annat ställningstagande än det som Europadomstolen gjorde år 2004. Den nya linje som Europadomstolen har lanserat i Zoluthukin-målet har inte tagit sikte på den svenska ordningen och Sverige har inte varit part i det målet eller i något av de efterföljande målen där frågan om ne bis in idem har behandlats. En förnyad prövning av den svenska ordningen skulle – beroende på hur talan skulle föras från svensk sida – antagligen komma att avse ett flertal olika aspekter på frågan. Särskilt med tanke på hur Europadomstolens praxis skiftar går det inte att med tillräcklig säkerhet för-utse resultatet av en sådan prövning. Det saknas således klart stöd i Europakonventionen eller i Euro-padomstolens praxis för att generellt underkänna den enligt intern svensk rätt gällande ordningen (jfr NJA 2000 s. 622 och NJA 2004 s. 840). Det har inte framkommit att bestämmelsen i artikel 4 proto-koll 7 medför något annat hinder mot att pröva eller bifalla åtalet mot LW för skattebrott i de fall där skattetillägg påförts honom. Justitieråden Marianne Lundius och Stefan Lindskog lämnade en gemensam skiljaktig mening och anförde bl.a. följande. Av Europadomstolens praxis beträffande möjligheten att i ett efterföljande för-farande döma ut ytterligare påföljd följer att denna inte omfattar en talan om skattebrott som inletts sedan den ifrågavarande gärningen föranlett ett lagakraftvunnet beslut om skattetillägg. Det finns mot bakgrund av det anförda klart stöd för att enligt artikel 4 protokoll 7 en rättegång vari ett åtal för skat-tebrott prövas är att anse som ett nytt straffrättsligt förfarande i förhållande till ett förfarande i vilket ett beslut om skattetillägg grundats på samma oriktiga uppgift. Ett lagakraftvunnet beslut om skattetillägg har således enligt artikeln res judicata-verkningar i förhållande till ett åtal om skattebrott för samma gärning. Det finns däremot inte klart stöd för att artikel 4 protokoll 7 eller Europadomstolens praxis innebär att ett icke lagakraftvunnet beslut om skattetillägg hindrar en prövning av ett åtal för skatte-brott avseende samma oriktiga uppgift. Inte heller finns det klart stöd för att rättegången måste avbry-tas, om ett beslut om skattetillägg vinner laga kraft under en rättegång om skattebrott. Den av Europa-domstolens praxis föranledda bestämningen av de lagakraftvunna avgöranden som bildar res judicata

51

när åtal om skattebrott väcks bör emellertid medföra en motsvarande utvidgning av lis pendensregeln i 45 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken. Av det följer att även ett icke lagakraftvunnet beslut om skattetillägg utgör hinder mot prövning av ett åtal för skattebrott avseende samma uppgiftslämnande. Den handläggning hos Skatteverket som föregår ett beslut om skattetillägg kan dock inte tillmätas någ-ra lis pendens-verkningar. Mot bakgrund av det anförda föreligger hinder mot att pröva åtalet i alla de fall där skattetillägg påförts när åtal väcktes. Justitierådet Stefan Lindskog lämnade även ett separat tillägg till domen. HÄNVISNINGAR Europadomstolen Franz Fischer ./. Österrike, dom 2001-05-29 Ponsetti o. Chesnel ./. Frankrike, beslut 1999-09-14 Synnelius och Edsbergs Taxi AB ./. Sverige, beslut 2008-06-17 (jfr nr 8/08) Rosenquist ./. Sverige, beslut 2004-09-14 (jfr nr 10/04) Carlberg ./. Sverige, beslut 2009-01-27 (jfr nr 3/09) Sergey Zolotukhin ./. Ryssland, dom (GC) 2009-02-10 (jfr nr 2/09) Ruotsalainen ./. Finland, dom 2009-06-16 (jfr nr 6/09) Maresti ./. Kroatien, dom 2009-06-25 Tsonyo Tsonev ./. Bulgarien, dom 2010-01-14 Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02) Västberga Taxi AB o. Vulic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02) Malige ./. Frankrike, dom 1998-09-23 R.T. ./. Schweiz, beslut 2000-05-30 Nilsson ./. Sverige, beslut 2005-12-13 (jfr nr 2/06) Phillips ./. U K, dom 2001-07-05 Maszni ./. Rumänien, dom 2006-09-21 EU-domstolen Van Esbroeck, C-436/04, dom den 9 mars 2006; begäran om förhandsbesked från belgisk domstol Högsta domstolen NJA 2004 s. 840 NJA 2005 s. 856. NJA 2000 s. 622 NJA 2007 s. 557 NJA II 1983 s. 512 NJA 2008 s. 946 med vidare hänvisningar NJA 2006 s. 467 med vidare hänvisningar Regeringsrätten RÅ 2000 ref. 65 Regeringsrätten, dom 2009-09-17; mål nr 8133-08 Förvaltningsdomstolar Migrationsdomstolens i Göteborg dom den 24 november 2009 i mål UM 2649/08 i fråga om up-pehållstillstånd; risk att utsättas för hedersvåld. Trots ansträngningar som gjorts i Turkiet för att förbättra kvinnors ställning saknades ett effek-tivt skydd och en kvinna, som vid en utomäktenskaplig förbindelse blivit gravid, löpte risk att utsättas för hedersvåld. Hon beviljades därför permanent uppehållstillstånd och status som skyddsbehövande. H ansökte i februari 2008 om uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Hon uppgav bl.a. att hon är kurd från Turkiet, att hon haft en utomäktenskaplig förbindelse med en gift man och att hon då blivit gravid. Härigenom ansågs hon ha vanärat familjens heder och hon riskerade därför att dödas om hon återvände

52

hem. Migrationsverket avslog hennes ansökan bl.a. med motiveringen att den turkiska staten och dess myndigheter inte understödjer hedersrelaterat våld och att H inte hade uttömt möjligheterna att få skydd i Turkiet. H ansågs inte heller ha gjort sannolikt att de turkiska myndigheterna skulle sakna vilja och förmåga att ge henne skydd. H kunde därför inte betraktas som flykting eller skyddsbehövande i övrigt och det hade inte kommit fram några synnerligen ömmande omständigheter i övrigt. I september födde H sonen A och ansökte om uppehållstillstånd även för honom. Migrationsverket avslog även den ansökningen. I överklagande till migrationsdomstolen utvecklade H sin berättelse och framhöll bl.a. följande. Myn-digheterna i Turkiet kan inte ge tillräckligt skydd när det gäller heder. Trots lagstiftningsförändringar fortsätter våldet mot kvinnor i Turkiet. En undersökning som genomfördes 2008 visar att hedersrelate-rat våld har ökat med 47 procent jämfört med våldet 2002. Det råder brist på kvinnojourer och dessa ger inget varaktigt skydd till utsatta kvinnor utan boendet begränsas till tre månader. Unga kvinnor tvingas begå självmord eller utsätts för strypning, förgiftning av tabletter m.m. som uppges vara själv-mord för att familjen ska slippa bestraffning enligt ny strafflagstiftning. Det hade varit lönlöst att först kontakta en kvinnojour eller turkiska myndigheter för att få skydd. Myndigheterna förhandlar med familjen om att inte skada flickan men i slutändan gör familjen vad de vill med henne, vilket har skett flera flickor från hennes hemstad. Kvinnor har utsatts för avrättning trots vistelse på kvinnojourer. Det vore att utmana ödet att först försöka uttömma skyddsmöjligheterna i hemlandet. Hon kan inte gömma sig i Turkiet, eftersom hon har en begränsad personkrets att gömma sig hos. Hon tillhör en stor klan, vars medlemmar bor på landsbygden men även i större städer som Istanbul, som skulle kunna hitta henne. Hon har alltid levt under familjens manliga medlemmars beskydd och kontroll. Hon saknar anknytning till andra delar av Turkiet och talar endast begränsad turkiska. Hon har inget yrke och har aldrig tidigare varit utanför sin hemort. Hon saknar således ett internflyktsalternativ. Storstäderna An-kara och Istanbul är inget relevant eller rimligt internflyktsalternativ. Hedersrelaterat våld mot kvinnor i nämnda städer är större än vad som förekommer i samtliga 23 kurdiska städer och det förhållandet att det finns kurder i storstäderna innebär snarare ett hot för henne, eftersom det gör det lättare för hennes familj att hitta henne och straffa henne. H åberopade vidare intyg från barnmorska och läkare om ned-stämdhet, tecken på depression och svårigheter att äta och att knyta an till barnet. Migrationsverket ansåg att överklagandet skulle avslås och vidhöll bl.a. att hedersvåld inte förekom-mer ii de turkiska storstäderna. Migrationsdomstolen redogjorde inledningsvis för de tillämpliga bestämmelserna i Utlänningslagen och gjorde därefter följande bedömning. Den allmänna situationen i Turkiet är inte sådan att grund för uppehållstillstånd föreligger och det måste därför göras en individuell bedömning av vad H anfört. Det är en internationellt accepterad princip att en asylsökande har bevisbördan för det han eller hon åbero-par. En asylsökande kan emellertid ofta inte styrka sitt påstående med skriftlig eller annan bevisning. Med tanke på svårigheterna för en asylsökande att med bevis styrka sin berättelse bör emellertid inte ett alltför strikt beviskrav tillämpas. Hs berättelse bör därför godtas om den framstår som trovärdig och sannolik och det inte finns skäl att tro det motsatta. Enbart den omständigheten att en kvinna i sydöstra Turkiet blir gravid utan att vara gift innebär inte i sig att det finns en konkret risk för att hon kommer att utsättas för hedersmord, utan omständigheterna i det individuella fallet är av avgörande betydelse. Migrationsdomstolen ansåg att Hs förklaring till att det inte uttalades några konkreta hot mot henne i hemlandet, nämligen att hennes far inte kände till hennes utomäktenskapliga förhållande och att hon blivit gravid, var en rimlig förklaring. Efter ankomsten till Sverige har H fått information om att hon är eftersökt av sin far och andra i släkten samt hotad till livet. Dessa uppgifter har Migrationsverket inte ifrågasatt. Migrationsdomstolen fann att H hade lämnat en sammanhängande och rimlig berättelse och att hennes uppgifter inte strider mot allmänt kända fakta. Migrationsdomstolen fann därför Hs berättelse trovär-

53

dig. Mot den bakgrunden fann migrationsdomstolen att H hade gjort sannolikt att hon riskerar att utsät-tas för hedersrelaterat våld om hon återvänder till hemlandet. Hotbilden kan inte anses vara begränsad till hennes hemort, eftersom hennes släkt finns utspridd i olika delar av Turkiet och även i storstäder som Istanbul. Trots att Turkiet genomfört en lång rad reformer för att stärka kvinnors rättigheter före-kommer ofrivilliga bortgiften, polygami och hedersrelaterade brott trots förbud i lagstiftningen. Till följd av strängare straffrättsliga regler vid bl.a. hedersmord, har hedersrelaterade ”självmord” uppstått. Hedersmord är mest förekommande i sydöstra och östra Turkiet, särskilt i kurdiska etniska/religiösa samhällen men förekommer även bland inflyttade kurder i storstäder. Rådande värderingar påverkar kvalitén på de rättsliga undersökningarna av dessa brott och hedersrelaterade brott utreds inte alltid på ett tillfredsställande sätt. Våld mot kvinnor utgör fortfarande ett omfattande problem och otillräckliga åtgärder vidtas av regeringen för att förebygga våldet, lagföra förövarna samt ge skydd och stöd åt utsatta kvinnor. Antalet kvinnojourer är fortsatt få. Migrationsdomstolen hänvisade vidare till en dom från Europadomstolen där Turkiet ansågs ha kränkt bl.a. artikel 3 (skydd mot omänsklig och förnedrande behandling) och artikel 14 (skydd mot diskrimi-nering p.g.a. kön) i Europakonventionen om mänskliga rättigheter genom landets allmänna och rättsli-ga passivitet beträffande våld som utövas i hemmet mot kvinnor. Myndigheternas förhållningssätt an-sågs skapa ett klimat, som med hänvisning till sedvänja, tradition och heder samt utdömande av milda straff bidrog till familjevåld. Migrationsdomstolen fann att det mot den bakgrunden inte kan hävdas att det idag finns ett effektivt skydd från myndigheterna i Turkiet för H och det är då inte rimligt att kräva att hon ska uttömma möjligheterna till skydd i hemlandet innan hon söker asyl utomlands. H måste därför anses vara i behov av skydd. När det gällde på vilken grund H skulle beviljas uppehållstillstånd anförde migrationsdomstolen bl.a. följande. Förföljelse som sker inom den privata sfären kan utgöra grund för flyktingskap beroende på de motiv som ligger bakom statens oförmåga eller ovilja att ge skydd. En person som riskerar att bli utsatt för förföljelse av enskilda på grund av kön, vägras emellertid i vissa fall skydd i hemlandet som en uppenbar följd av rådande politiska, sociala, religiösa eller kulturella strukturer som kan benämnas könsmaktsstruktur. I sådana fall kan personen vara att betrakta som flykting. Det bör beaktas att åtgär-der har vidtagits för att minska hedersrelaterat våld mot kvinnor men insatserna och resurserna är ännu inte tillräckliga för att ge hotade kvinnor ett effektivt skydd. Med hänsyn till detta kunde det inte anses att H var förföljd på grund av sin könstillhörighet. Hon skulle därmed inte betraktas som flykting. H hade emellertid gjort sannolikt att hon hyser en välgrundad fruktan för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av enskilda individer om hon återvänder till Turkiet. Hon hade också gjort sannolikt att de turkiska myndigheterna inte kan erbjuda henne ett tillräckligt effektivt skydd. Hon skulle därför betraktas som skyddsbehövande i övrigt. Migrationsdomstolen beviljade henne därför på den grunden permanent uppehållstillstånd och status som skyddsbehövande. HÄNVISNING Opuz ./. Turkiet, dom 2009-06-09 (jfr nr 6/09)