Magasin Nic.

Edite

d by

NIC

and

Frie

nds.

ICKE-KOMMERSIELL SKRIFT OM (GATU-)KULTUR, SOCIAL EKONOMI OCH LIVET SJÄLVT

Allt är på riktigt

Frivillighet i förändring

Det japanska samhället skulle inte ha klarat sig utan alla frivilliga insatser som gjorts efter tsunamikatastrofen. Kanske går även vi i Sverige en frivillig-hetens renässans till mötes.

#11 sommaren 2012 ISSN 1654-6660

Sida 2 Magasin Nic

Holmbergs annons

Sida 3 Magasin Nic

REDAKTIONStefan Karlsson, huvudredaktör Redaktör och huvudskribent. Författare till böckerna Garanterat aktiverad och Andligt sökande och förverkligande. stefan@sofielund.org

Henrik Eklundh Paglert , redaktör, layout & redigering Journalist, grafisk formgivare och förläggare samt en av grundarna till Magasin NIC. info@eklundhpaglert.se

Liv Zetterling NIC:s projekt­ledare, och formansvarig för CFUK Gallery. Brinner för urbankonst och hållbarhets­ och återvinningsfrågor. liv@glokala.se

UTGIVAREHåkan Larsson Publik entreprenör och en av två rektorer på Glokala folk­högskolan. hakan@glokala.se

ÖVRIGA MEDARBETAREHelen Johansson, fotoKarin Olsson, textJenny Ljunggren, fotoNils Phillips, textIvar Scotte, textAugust Nilsson, textTorsten Bussenius, textMalin Rindeskär, textElin Lindqvist, textYoshikazu Fukuda, fotoJohan Nyberg, text och foto

PRENUMERATION2 nr/150 kr. Mejla stefan@sofielund.org

TRYCKHolmbergs AB

ISSN1654­6660

ADRESSMagasin NICRolfsgatan 16, 214 34 Malmö

NIC ansvarar bara för beställt material. Vi vill gärna att ni hör av er med tips och kritik, och vi har ingenting emot att ni citerar oss.

REDAKTIONELL IDÉNIC är en icke­kommersiell skrift som vill uppmärksamma det som varit, det som nyss blivit och det som ska komma. Urbankultur och alla former av hållbarhetsfrågor ligger oss varmt om hjärtat. I en värld då mediet blivit synonymt med budskapet har innehål­let hamnat i skymundan. Vi vill ta fram det i ljuset igen. Vi ska vara en motvikt till snuttifiering och vi uppmuntrar slow­reading, eftertanke och handling. Vi gillar det som händer här och nu, men vi tror inte att vår tids tankar och idéer nödvändigtvis är viktigare än tidigare generationers. Vi söker ett sammelsurium av högt och lågt, nära och fjärran – och vi menar att det är folkbildning i ny kostym.

Att tänka utanför ramarna – det är ett sätt att definiera kreativitet. Det är även en beskrivning av den anda som ge-nomsyrar mycket av det som görs av frivillighet och inom föreningslivet.

I Stenungsund misslyckades polisen med att hitta en saknad person. Då ryckte frivillig-organisationen Missing people ut – och hittade personen, som tyvärr var död. Det är bara ett av alla exempel som finns på att det ibland är bra att göra saker annorlunda, att bryta mönster och rutiner.

Det människor gör av frivillighet tillsammans med andra, ofta med stort engagemang, leder till andra resultat och har andra kvaliteter än det som görs professionellt.

Naturligtvis behövs lönearbete och vissa arbeten kräver verkligen regelföljning, inte minst inom myndigheter, men även där är det viktigt att använda sig av fantasi och kreati-vitet.

Frivilligt arbete har alltid varit viktigt för både människor och samhälle, och kommer även fortsättningsvis att vara det. I det här numret av Magasin NIC tittar vi närmare på vilken betydelse frivillighet har haft, vilken roll det har idag och hur det kan komma att se ut i en inte alltför avlägsen framtid. Stefan Karlsson, redaktör

� foto�helen�johansson

Sida 4 Magasin Nic

6–11 NIC-essänFrivillighet i ett välfärdssamhälle under förändring.

12–13 MannekängernaAlldeles vanliga människor svarar på frågor om frivillighet.

14–15 Reportage #1Vänskap utan åldersgräns på volontär-förmedlingen i Lund.

16–18 Reportage #2Frivilligcentra Malmö gör föreningar mer frivilliga.

19 NIC-krönika #1Ivar Scotte om varför OS inte klarar sig utan ideella krafter.

20–21 Intervju #1Med välfärdsångesten som drivkraft. Möt Jennie Järvå som startat nättidningen Dagens välfärd.

22–23 Historiskt nedslagKooperativa Bageriföreningen Solidar bildades 1907 men finns fortfarande kvar.

24–25 NIC möterUtan frivilligarbete ingen folkbildningBo Gentili visar oss Stadsbiblioteket i Malmös kulturskatter.

26–27 Mannekängerna

28–31 Väntrum blir konstrumTre konstnärer och en musiker bestämmer sig för att göra en ideell insats.

32–35 Rapport från SOCAPGår det att förena riskvilligt kapital med världsförbättrande idéer?

36–39 Rapport från Win-win MalmöFölj med på eventet som kopplar ihop det lokala näringslivet med det lokala förenings-livet.

40–45 Utblick #1Frivillighet i kölvattnet av trippelkatastrofen i Japan.

46 NIC-krönika #2Torsten Bussenius om ofrivillig frivillighet och vårt behov av att vara goda.

48–55 Utblick #2Skapande verkstad i Kafountine – ett reportage i bilder.

56–59 Utblick #3Frivillighet enligt Roskildefestivalen.

60– NIC GalleryKonstnären Teresa – aka ”Monster-Teresa”.

foto�yoshikazu�fukuda

Sida 5 Magasin Nic

Sida 6 Magasin Nic

ESSÄ #11:

Barnfattigdom är ett växande problem i dagens Sverige. Rädda barnens senaste rapport visar att under 2009 levde 248 000 barn i fattigdom, det vill säga 13 pro­cent av alla barn i Sverige. Även klyftorna

i vårt samhälle ökar mellan dem som har och inte har jobb; mellan dem som är inne i systemet och dem som stängs ute. Det är något som inte minst landets frivilligorganisa­tioner märkt av.

Enligt en granskning gjord av P1:s program Kaliber söker sig ensamstående mammor, fattiga pensionärer, unga vuxna och ibland hela familjer till frivilligorganisa­tioner när ingen annan hjälp finns att få. Det händer allt oftare, säger frivilligorganisationerna själva, att vårdcen­traler, arbetsförmedlingen och socialtjänsten hänvisar till ideella organisationer när det offentliga inte räcker till.

Vad är det egentligen som sker? Vad ligger bakom denna dramatiska händelseutveckling, som verkade otänk­bar för bara ett par decennier sedan?

Vi lever i en värld av förändring. Det har sagts många gånger förr då samhällsutvecklingen vridits upp några snäpp och tagit ett språng. Industrialiseringen, som för Sveriges del kom igång på allvar i slutet av 1800­talet, är en sådan förtätad tidsperiod då mycket hände på en gång och människor och samhälle inte ”hann med”. Just nu lever vi i en tid där ordet förändring kanske mer än någonsin tidigare ser ut att vara ett nyckelord.

Vad som är vad blir allt svårare att urskilja i en värld av tilltagande globalisering; de en gång så klara skiljelinjerna finns inte längre. En process av uppluckring har sedan några decennier satt in och allting känns numera som ett gungfly. Paradoxalt nog pratar vi väldigt mycket om hållbarhet; inte bara ur ett klimatperspektiv utan även om ”social hållbarhet”. Hur kan något vara hållbart eller beständigt i en tid så präglad av förändring och ovisshet?

Inom välfärdsområdet blir detta tydligt. I statsve­tenskapen är det vanligt att se på samhället som bestående av tre olika delar: det privata näringslivet, staten och of­

Frivillighet i ett välfärdssamhälle under förändring

fentliga institutioner samt civilsamhället. Gränserna dem emellan blir nu allt suddigare; eller kanske man snarare ska säga att de griper in i varandra på nya och fler sätt än tidigare.

Till för alldeles nyligen var det staten och offentliga institutioner som organiserade den skattefinansierade välfärden i form av skola, vård och omsorg. Numera har det offentliga monopolet tagits bort och en rad privata alternativ finns att välja mellan.

I skolans värld är kommunerna fortfarande den dominerande aktören, men alltfler elever går i friskolor. Enligt Skolverket så gick 22 procent av alla elever inom grund­ och gymnasieskolan i en friskola läsåret 2011/2012. Av friskolorna drivs enligt Skolinspektionen 9 procent som ideell förening, 10 procent som en stiftelse, 11 procent som en ekonomisk förening och hela 69 procent i aktiebolags­form.

När friskolereformen infördes på 1990­talet talades det mycket om den förnyelse av skolan som den skulle medföra, med ökad möjlighet för bland andra engagerade föräldrar att driva skola med alternativ pedagogik. De skolorna finns förstås också, men trenden idag är att de stora affärsdrivande bolagen så som Academia och John Bauer tar över marknaden. Och de har tyvärr inte som mål att förnya och utveckla skolan, utan att tjäna pengar. Ett följdproblem av det sistnämnda är att en del av skattebeta­larnas pengar går till deras vinster istället för till skolan.

Ett annat problem som uppstått i spåren av friskolere­formen är att kontrollen av skolorna tycks vara alltför dålig. Det finns flera exempel på undermålig undervisning och att religiösa sekter driver skolor som det sedan är svårt att stänga.

Den förändring inom välfärden som kanske debat­terats allra mest på senare tid är den inom äldreomsorgen. Jag tänker förstås på Carema­skandalen och det fokus som sattes på villkoren inom äldrevården. Numera vet nog alla vad ett riskkapitalbolag är, och att Carema är just ett sådant. Även om senare granskning av Carema­skandalen visat att den bild som gavs i inledningsskedet var ensidig och bitvis direkt felaktig – det ska till exempel inte ha

”Paradoxalt nog pratar vi väldigt mycket om hållbar-het; inte bara ur ett klimatper-spektiv utan även om ”soci-al hållbar-het”. Hur kan något vara håll-bart eller beständigt i en tid så präglad av förändring och oviss-het?”

text stefan karlsson foto helen johansson

Sida 7 Magasin Nic

ESSÄ #11:

Två stolta brödut-körare frånKoope-rativa Bagerifören-ingen Solidar för cirka 100 år sedan. Behovet av att gå samman för att klara sin överlev-nad var stort för arbetarklassen. foto�solidar

Sida 8 Magasin Nic

förekommit vanvård – så uppdagades andra problem. Det visade sig när tidningarna Vårdfokus och Dagens samhälle granskade fallet att det framförallt handlar om en djup­gående konflikt mellan två vinstdrivande företag: Carema care och Trygg hälsa som tillhandahåller läkartjänsterna på Koppargården.

Ett annan svårighet som äldrevården brottas med – till­sammans med sjukvården och det oavsett om den bedrivs privat eller offentligt – är permanent underbemanning. I nr 9 av Magasin NIC rapporterade vi från ett torgmöte i Malmö med den avhoppade överläkaren Per Björgell, som menar att bemanningen nu är så låg på svenska sjukhus att den orsakar hälsoproblem för både patienter och personal.

Ett fenomen som uppmärksammats relativt nyli­gen är den minskade självbestämmanderätten som staten och det offentliga numera har när man ska köpa in varor och tjänster. De måste följa Lagen om offentlig upphand­ling, som i sin tur baseras på ett EU­direktiv. Fri rörlighet för varor och tjänster är huvudprincipen och man får inte ställa krav som anses diskriminerande mot vissa företag. Det är numera osäkert om det är tillåtet för till exempel skolor eller äldreomsorg att köpa in mat som har pro­ducerats med högre krav på miljöhänsyn och djurskydd. Det är av den anledningen som regeringen har stoppat Livsmedelsverkets miljösmarta kostråd.

Lyfter vi blicken och tittar ut över vår omvärld så kan vi se att hela den utvecklade världen genomgår ungefär samma omställningsprocesser. De brukar med ett samlingsnamn kallas för globalisering. Ett av globalise­ringens kännetecken är minskande makt för medborgarna på den politiska nivån. Under de senaste årtiondena har allt mer av makten i samhället kommit att förskjutas från staten till marknaden – en marknad som kräver gynn­

sammare villkor, mindre av statliga regleringar och lägre skatter, för att inte flytta kapital eller arbetstillfällen till ett annat land. Det har alltså skett en maktförskjutning från den nationalstatliga till den globala nivån.

För en utvecklad välfärdsstat som Sverige betyder den minskade statliga och politiska makten över marknaden

– det globala kapitalet – den form av smärtsamma omställ­ningar som jag nämnt ovan. I praktiken innebär det att vårt sätt att organisera välfärden i samhället förskjuts från en betoning på staten som den dominerande aktören, till mer av både marknad och civilsamhälle.

Det minskade utrymmet för offentlig sektor att organisera välfärden måste på något sätt kompenseras, eftersom behoven inte har minskat utan snarare ökat. För tillfället talas det mycket om hur vi ska klara äldreomsor­gen framöver med en åldrande befolkning, nu när dörren för att höja skatter tycks vara stängd. Införandet av privata alternativ inom vård och omsorg har varit igång sedan länge, och ett av de viktigaste argumenten var att mark­naden skulle kunna göra det både billigare och effektivare. Men nu när till och med näringslivets egen tankesmedja SNS ifrågasätter effekten av privatiseringar inom offentlig sektor (se forskningsantologin Konkurrensens konsekven­ser), så kan man nog konstatera att de är ett misslyckande.

Däremot har inte så mycket uppmärksamhet ägnats åt den civila sektorn; men en omsvängning håller på att ske. Sedan några år tillbaka håller man från statligt håll på att se vad man kan göra för att den civila sektorn ska kunna ta ett större ansvar för vår gemensamma välfärd. Ord som

”Vårt sätt att orga-nisera väl-färden för-skjuts från en beto-ning på staten som den domine-rande aktören, till mer av både marknad och civil-samhälle.”

Sida 9 Magasin Nic

socialt företagande, social ekonomi och sociala entrepre­nörer har blivit modeord och stora förhoppningar ställs till vad de ska kunna åstadkomma.

Ett tecken på denna nyorientering är det uttalande som Filippa Reinfeldt gjorde i SVT:s Agenda 12 04 01. Hon är moderaternas ledande sjukvårdspolitiker och ska ta fram en ny hälso­ och sjukvårdspolitik för moderaterna. Inriktningen i den nya politiken kommer vara att hjälpa och stödja människor så att de inte behöver uppsöka sjukvården. ”Det kan handla om att involvera samhället lite bredare – idrottsrörelsen, frivilligsverige. Hur kan man involvera frivilligrörelsen mer i att bryta utanförskap och få äldre mer involverade i en gemenskap?”

Det verkar redan som att frivilligorganisationer – och även anhöriga och enskilda individer för den delen – får ta ett större ansvar för välfärden. P1:s Ekot rapporterade nyli­gen att välgörenheten ökar i Sverige. Både antalet privata donatorer som ger över 100 000 kronor och företag har fördubblats sedan 2008 och samtidigt har summan stadigt ökat. Förra året samlade SOS barnbyar in totalt 264 miljo­ner kronor, 60 miljoner från företag och 30 miljoner från stora privata givare. Vi ger alltså mer pengar till ideella organisationer, men det är också fler som behöver hjälp.

Sida 10 Magasin Nic

Civilsamhället är ett samlingsnamn för det som varken ryms inom stat och det offentliga eller inom näringslivet. Där ingår ideella föreningar, folkrörelser, stu­dieförbund, religiösa samfund och annat som människor gör av frivillighet. Till skillnad från näringslivet finns inget vinstintresse – åtminstone ingen vinstmaximering – och det man gör är heller inget som måste utföras utifrån en lagstiftning, som fallet är inom offentliga verksamheter. Man kan säga att mycket av det som sker inom det civila samhället bygger på en drivkraft att förbättra de egna levnadsvillkoren, så som varit fallet med till exempel arbe­tarrörelsen och kooperationen, eller en vilja att förbättra livet för andra. Nykterhetsrörelsen och välgörenhetsorga­nisationer är klassiska exempel på det senare.

En hel del av den välfärd som byggdes upp under förra seklet härstammar från det civila samhället. Innan välfärdsstaten byggdes ut tvingades människor att organisera sig och sörja för sin egen välfärd. I takt med att nationalstaten utvidgade sin makt och det moderna samhälle kunde byggas som vi nu vant oss vid, tog den även över och reglerade mycket av det som tidigare skötts av antingen marknad eller civilsamhälle. Ett exempel är sjukkassorna, som från början var helt frivilliga föreningar, men som så småningom blev alltmer statligt reglerade, för att tillslut i praktiken bli helt statliga organ.

En historisk koppling finns alltså mellan civilsam­hälle och staten när det gäller mycket av vår välfärd. Om utvecklingen gått åt ett håll en gång i tiden, borde den väl även kunna gå åt andra hållet. Frågan som uppstår då är

förstås hur det ska gå till. På vilket sätt ska civilsamhäl­let få ett större ansvar för välfärden? Vilka delar av den generella välfärden kan föras över? Frågan är också om det blir en frivillighet som bygger på civilsamhällets egna förutsättningar och behov, eller om det är en så att säga ofrivillig frivillighet som är av nöden tvungen?

Dessa frågor har nyligen debatterats offentligt. Annelie Nordström på Kommunal uttryckte sin oro i SVT:s Rapport över dagens slimmade äldreomsorg och den lucka som lämnas åt andra att fylla. Hon är besviken över att många kommuner nu själva väljer att organisera volontä­rer istället för att samarbeta med frivilligorganisationer.

”Vi vill säkerställa att man skiljer på det professionella ar­betet och det frivilliga.” I klartext innebär det att undvika att personal på sikt kan komma att ersättas av frivilliga, eftersom behoven är så stora inom äldreomsorgen; inte minst av social samvaro, som är det som volontärerna bidrar med.

Civilsamhället har, efter välfärdsstatens över­tagande av många välfärdsfunktioner, stundtals varit en

”bortglömd” arena. Det har förvisso alltid funnits en spän­ning inom socialdemokratin mellan så kallade folkrörel­sesocialister och statssocialister, men de förstnämnda har tenderat att hamna i skymundan. Trots dess undanskymda roll har civilsamhället fortfarande en stor roll att fylla. Inte minst sociologer, som till exempel Robert Putnam, brukar betona föreningslivets stora betydelse i att skapa det kitt av samhörighet och tilltro som håller ihop samhället.

Beräkningar har visat att drygt 6 miljoner av Sveriges

”Blir det en frivillighet som byg-ger på civilsam-hällets egna förut-sättningar och behov, eller blir det en ofri-villig frivil-lighet som är av nöden tvungen?”

Sida 11 Magasin Nic

befolkning över 16 år är medlemmar i någon eller flera föreningar. Totalt fanns det drygt 211 000 icke­vinstdri­vande organisationer registrerade 2009. En uppskattning utifrån SCB:s Företagsdatabas visar att det finns 50 000 ekonomiskt aktiva organisationer med 110 000 heltidsan­ställda. Så nog är civilsamhället betydelsefullt även ur ett ekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt perspektiv.

Det ökade politiska och statliga intresset för civilsam­hället märks i propositionen En politik för det civila sam­hället (2009/10:55). Där är det uttalade målet att förbättra villkoren för det civila samhället. Man vill stötta organisa­tionerna i deras arbete med att göra människor delaktiga i samhället, och stärka deras förutsättningar att bidra till samhällsutvecklingen och välfärden.

Vi är sannolikt bara i början av den förändring som jag försökt skissa ovan; en förändring som innebär en förskjutning bort från det statligt organiserade till mer av både marknad och civilsamhälle. Var det kommer att landa för civilsamhällets del är fortfarande oklart.

Redan märks en viss besvikelse och otålighet från en del av civilsamhällets företrädare. Forum för frivilligt socialt arbete tycker inte att det som regeringen gjort hittills räcker. Istället för det program för socialt företa­gande som regeringen lagt fram vill de arbeta med det bredare begreppet idéburen sektor, för att på det sättet kunna engagera även organisationer som inte sysslar med företagande.

Det alla kan hoppas på som värnar om den generella välfärdsstaten och samtidigt ser det civila samhällets

potential att spela en ännu mer aktiv roll i samhällsutveck­lingen, är att övergången kommer att ske utifrån civilsam­hällets egna förutsättningar och behov. Civilsamhället ska varken syssla med vinstmaximering eller myndighetsutöv­ning. Och att av nöden tvingas ta över samhällsfunktioner som rimligen borde ligga på stat eller marknad kan inte vara bra; det vore att gå tillbaka i utvecklingen till en pe­riod som ligger före välfärdsstatens dagar.

Det som många av civilsamhällets organisationer är bra på är att tillvarata det engagemang som människor har; det kan handla om, som i folkbildningens fall, att förkovra sig och att dela med sig av sina erfarenheter till andra. Dessa värdebaserade verksamheter, där människor frivilligt och av lust gör en insats tillsammans med andra, behöver rätt näring och livsluft för att utvecklas vidare. Förstår vi detta kan även välfärden utvecklas kvalitativt och vi slipper backa in i framtiden. •

”Dessa vär-debase-rade verk-samheter, där män-niskor fri-villigt och av lust gör en insats tillsam-mans med andra, be-höver rätt näring och livsluft för att utveck-las vidare.”

Sida 12 Magasin Nic

NIC-mannekäng # 1

JOSSUA JAVAID, 17, STUDENT, MALMÖ.

Vad tänker du när du hör orden frivillig och frivilligarbete?– Att man hjälper och stödjer andra som behöver det.

Är du själv frivilligt engagerad?– Inte just nu, men jag har varit. När jag bodde i Afghanistan jobbade jag med en insamling på min skola. Vi samlade pengar för att hjälpa människor som led av torkan på Afrikas horn. Det kändes bra och som att jag kunde bidra till att förändra världen – både genom att öka medvetenheten om katastrofen och genom att hjälpa de som led av svält. Jag skulle vilja jobba ideellt här också, men jag har inte hittat något att engagera mig i än.

Är det viktigt med frivil-ligt eller ideellt arbete?– Ja, för människor borde inte förlora sig själva i ekonomiska be-kymmer. Pengar är inte allt! Fler borde jobba för att de vill, inte för att de tjänar pengar på det.

Sida 13 Magasin Nic

NIC-mannekäng # 2

MONICA LÖFDAHL, 61, DAGBARN-VÅRDARE, MALMÖ.

Vad tänker du när du hör orden frivillig och frivilligarbete?– Det är en väldigt fin idé som behövs i dagens samhälle. Till exempel för de gamla på äldreboenden, som inte kan gå ut och promenera eftersom personalen inte har tid. Då gör frivilliga som hjälper dem ut väldigt stor skillnad.

Är du själv frivilligt engagerad?– Nej, jag jobbar hela dagarna och hinner inte just nu. Men jag kan tänka mig att göra det när jag blir pensionär.

Är det viktigt med frivil-ligt eller ideellt arbete?– Absolut, särskilt för gamla och funktions-hindrade, som sagt, som inte får det stöd de behöver. Och att hjälpa känns även bra för den som utför frivilligarbetet.

mannekängintervjuare karin olsson foto stefan karlsson

Sida 14 Magasin Nic

På Träffpunkt Rosengården möts seniorer för att umgås. Där har även volontärförmedlingen i Lund sitt kontor.

Volontärförmedlingen har sitt kontor i samma lokaler som Träffpunkt Rosengården, en av 15 träffpunkter för äldre i

Lunds kommun. I det stora samlingsrummet sitter

en grupp damer och spelar bridge, något de gjort varje fredag sedan 15 år tillbaka, berättar de. Utanför skiner vårsolen.

– Idag har vi ett 60­tal volontärer mellan 18 och 93 år; både regelbundna

och enstaka kontakter, säger volontär­samordnaren Anneli Göransson när vi satt oss på hennes kontor.

Arbetet syftar till att bryta den en­samhet som många äldre upplever och att höja deras livskvalitet.

– Det handlar om att stötta dem socialt, till exempel att gå ut på pro­menad, fika, göra dagsutflykter eller gå på bio.

Däremot får volontärerna inte göra vårdande insatser eller hantera pengar, det är Anneli noga med att poängtera:

Vänskap utan åldersgränsGenom volontärförmedlingen i Lund knyts kontakter mellan seniorer och personer som vill göra en social insats. – Volontärinsatserna handlar om möten och vänskap mellan människor, berättar volontärsamordnaren Anneli Göransson.

text & foto stefan karlsson

REPORTAGE #1

Sida 15 Magasin Nic

Volontärverksamheten Volontärverksamheten i Lund startade hösten 2010.Verksamheten organiseras av kommunen och finns på Träffpunkt Rosengården, en av 15 träffpunkter för äldre i Lunds kommun.Syftet är att bryta ensamheten för äldre och att höja deras livskvalitet.I dagsläget finns ett 60-tal volontärer i åldrarna 18–93 år.Volontärerna stöttar seniorerna genom sociala akti-viteter så som att fika, promenera eller gå på teater.

– Det är vårdpersonal som lyfter, går på toaletten med dem och sköter deras mediciner. Den här verksamhe­ten syftar till att göra sociala insatser och det innebär att man inte ska hem till folk och städa, klippa gräset eller hjälpa till med läkemedel. När vi pra­tar om vad konsekvenserna blir om man går in och gör olika handlingar så blir det solklart för dem. (SISTA ME­NINGEN FÖRSTÅR JAG INTE)

Under en introduktionsutbildning på två kvällar går man igenom riktlin­jer för insatserna med nya volontärer. Innan dess har de varit i kontakt med volontärsamordnaren.

– Jag intervjuar dem och de får be­rätta om sig själva, vad de vill göra och vad de har för intressen. Oftast går det bra att matcha ihop dem med senio­rerna. Det har bara hänt två gånger att det inte funkat, och då har det berott på personkemin.

Förmedlingen har varit omdisku­terad ända sedan den startade, under hösten 2010. Samma år gjordes ned­skärningar inom äldreomsorgen och

kommunledningen har beskyllts för att försöka lägga över arbetsuppgifter som ska utföras av äldrepersonal på volontärer.

Samma diskussion har blossat upp igen och inslag har visats bland annat på SVT:s Rapport nu under våren. An­neli försöker att stå utanför den poli­tiska debatten och koncentrerar sig istället på sitt arbete.

– Det var en hätsk debatt när vi startade; folk stod utanför och demon­strerade när jag kom till jobbet. Jag kan bli ledsen över att folk inte kan se att det är skillnad mellan att göra en ideell insats och att vara anställd. Volontärinsatserna handlar om möten och vänskap mellan människor.

Och enligt Anneli uppstår inte bara möten mellan seniorer och volontärer – även volontärerna möts sinsemel­lan, på föreläsningar, utbildningar och middagar som volontärverksamheten ordnar.

Än så länge förmedlar volontär­förmedlingen i Lund enbart insatser inom äldreområdet. Anneli skulle inte ha någonting emot om det utvidgades till att omfatta även andra grupper:

– Jag skulle främst önska att det fanns för andra vuxna; de som är en­samma eller har ett handikapp. Men det finns behov av stöd inom alla ål­dersgrupper, till exempel barn och ungdomar som behöver stöd inom både skolan och på fritiden.

En del av den kritik som riktats mot volontärverksamheten har hand­lat om att den ordinarie personalen borde utföra de insatser som volontä­rerna gör; volontärarbetet skulle med andra ord inte behövas.

Anneli håller inte med. Hon menar att det är skillnad på det arbete som vårdpersonalen utför och volontärin­satserna.

– Som volontär har du frivilligt valt att arbeta eftersom det ger dig någon­ting; som anställd gör du det för att få

pengar. Vårdpersonalen ser till vård­behovet medan volontärerna är ute efter den sociala biten.

– Volontärerna ser inte det här som ett arbete. De kan ha helt olika bak­grund men det de har gemensamt är att de vill möta en äldre.

Hur upplever då seniorerna volon-tärarbetet?

– Jag får många samtal spontant från seniorer som säger att de tycker det fungerar bra; de har fått vänner. Två studenter håller på att skriva en uppsats just nu om volontärinsatser­na, men en riktig utvärdering behöver göras. Det blir kanske när verksamhe­ten funnits i två år. •

”Det var en hätsk debatt när vi startade; folk stod utanför och demonstrerade när jag kom till jobbet.”

Volonärsamordnaren Anneli Göransson.

REPORTAGE #1

Sida 16 Magasin Nic

Gör föreningar mer frivilligaFrivilligcentra Malmö:REPORTAGE #2

Sida 17 Magasin Nic

På Grönegatan, ett sten­kast från Drottningtorget i Malmö, ligger Frivil­ligcentra Malmö. I den stora kontorslokalen

samsas man med andra föreningar om utrymmet. Många av verksamheterna har kopplingar till MIP (Malmö ideella föreningars paraplyorganisation), och det är MIP som driver frivilligcentret.

– Vi pratar aldrig om frivilligarbete utan om engagemang eller frivillig­insatser. Arbete är någonting vi för­knippar med lön, något man får betalt för. Att vara frivillig är ett ideellt upp­drag.

Projektledaren Alexandra Fritzson är noga med att klargöra skillnaden mellan frivilliginsatser och lönearbete. På Frivilligcentra arbetar man med att förmedla frivilliginsatser och att uppmuntra till engagemang, och det gör man på ett sätt som skiljer det från frivilligcentraler som drivs i kommu­nal regi.

– Det hade kunnat fungera som det gör i Lund här också, men vi har valt att ta det ett steg till och samar­beta med föreningar. Tanken är att vi ska matcha ihop de behov som finns, bland annat inom det offentliga, med föreningar som vill skapa frivilligverk­samhet.

En av Frivilligcentras viktigas­te uppgifter är därför att stödja för­eningarna så att de kan komma igång med frivilliginsatser.

– Malmö har ett otroligt rikt fören­

ingsliv så det är inte alltid det finns behov av ännu en förening. Däremot finns det stort behov av stödstruktur. Om det finns behov av till exempel läxhjälp och vi känner till en fören­ing som finns i närområdet, så kan vi hjälpa den föreningen att se till att det händer.

Frivilliginsatserna spänner idag över ett stort område, men så har det inte alltid varit. Frivilligcentra star­tades 2009 som ett samarbete mellan MIP och Malmö stad, med syftet att förmedla frivilliginsatser inom äldre­området.

– Tanken från MIP:s sida har hela tiden varit att Frivilligcentra ska vara bredare än att bara handla om äldre, medan Malmö stad har varit mycket inne på just äldrebiten. Därför har vi valt att lägga även andra projekt under Frivilligcentras tak, för att visa på sy­nergieffekter.

Som exempel nämner Alexandra Engagemangsguide i Malmö, som ska hitta vägar in i föreningslivet för ung­domar.

Idag driver Frivilligcentra en del frivilligverksamheter i egen regi, men tanken är att de ska knoppas av och kunna drivas självständigt av fören­ingarna. Det Alexandra ser som Frivil­ligcentras framtid är att fungera mer som en renodlad frivilligförmedling.

– Det är inte alltid så lätt att hitta sitt frivilliguppdrag eller det man vill enga­gera sig i. På nätet finns frivillig.se och

Gör föreningar mer frivilligatext stefan karlsson foto jenny l junggren

Frivilligcentra Malmö tillhör ett fåtal frivilligcentraler som organiseras av föreningslivet. Sedan 2009 förmedlar man frivilliginsatser för äldre , men driver numera även projekt inom andra områden. Bakom allt de gör finns en över-tygelse om föreningslivets betydelse för att skapa ett bättre samhälle.

”Det kom-mer allt-mer välgören-hets- och närings-livs-tänk in i förenings-livet. Jag vet inte om det är positivt för framtiden.”

Alexandra Fritzson är projektledare för Frivilligcentra Malmö.

REPORTAGE #2

Sida 18 Magasin Nic

volontarbyron.org, där man kan söka uppdrag. Men om man inte känner till dem? Vi tror att Frivilligcentras fram­tida uppgift kommer vara att guida och uppmärksamma ideellt engage­mang, så fler blir intresserade.

Alexandra återkommer till hur vik­tigt det är att det just är föreningslivet som organiserar frivilliginsatserna. Det handlar dels om att föreningarna tillvaratar de frivilligas intressen, un­gefär som en fackförening, men även om att föreningslivet är en bra demo­kratiskola. Engagemang i en förening kan även vara en betydelsefull faktor för att skapa trygghet, integration och arbete, menar hon.

– I en förening får du gemenskap med andra som du kanske inte hade träffat annars. Du får nya nätverk, ny kunskap och nya erfarenheter. Som frivillig kan du ofta växa inom en för­ening, och du får referenser.

Varför väljer man att engagera sig som frivillig – vad säger de som själva vänder sig till Frivilligcentra?

– Många säger att det är för att man

vill göra en insats; man har blivit upp­rörd över något och vill förändra eller hjälpa. Det handlar också om att man vill göra något man tycker är roligt; att möta nya människor, få nya kontakter och erfarenheter.

Ibland hör man att engagemanget inom föreningslivet sjunker och att unga inte vill engagera sig. Alexandra menar att det inte stämmer; det finns forskning som visar på motsatsen.

– Det har ökat. Det som kanske sjunker är medlemskapet – man vill inte betala för att engagera sig.

En fråga som däremot oroar Alex­andra är den framtida välfärden, med tanke på att vi har en åldrande befolk­ning.

– Många röster har höjts för att ci­vilsamhället skulle kunna vara en ak­tiv faktor. Men hur? Som ersättare av arbetskraft eller som komplement? Om det blir så att frivilliga leder akti­viteter på äldreboenden och persona­len får ta hand om det övriga, innebär det då att man kan skära ner på perso­nalen? Jag tror att vi måste diskutera gråzonerna.

En annan sak Alexandra proble­matiserar är att det som är unikt för föreningsliv och civilsamhälle kan komma att hotas när nya trender gör sitt intåg.

– Det kommer alltmer välgörenhets­ och näringslivstänk in i föreningslivet. Jag vet inte om jag tror att det är po­sitivt inför framtiden. Jag tror vi ska försöka bevara föreningslivets unika tillgångar – dess särart – i att vara en tredje sektor. •

Frivilligcentra MalmöStartades 2009 som ett samarbete mellan MIP och Malmö stad. Fokus var på att skapa social samvaro för äldre med hjälp av frivilliga.Målet från Frivilligcentras sida är att andra fören-ingar ska organisera de frivilliga och att Frivilligcentra ska ha en matchande, uppbyggande och stöttande funktion.Frivilligcentra driver även egna verksamheter och projekt så som: Engagemangsguide i Malmö, Win Win-volontär, Medborgarjournalist och promenad-grupper för äldre.

Anslagstavlan på Frivilligcentra Malmö erbjuder många tillfällen till engagamang för den som vill.

Sida 19 Magasin Nic

NIC-KRÖNIKA #1

Stora internationella evenemang kräver att det finns frivilliga. Det känner vi till från flera olika håll. Melbourne och Indianapolis är föregångsstäder när det gäller att

engagera civilsamhället i stora evenemang. Det är säkert också därför dessa städer ”tar hem” många internationella evenemang. När jag var i Melbourne, och familjen vi besökte var riktigt besvikna för att de inte hann anmäla sig till Samväldesspelen, då förstod jag betydelsen av att vara med i ett större in­ternationellt sammanhang. (Denna kunskap har vi presenterat för svenska turistnäringen och Event in Skåne, som stödjer idén, men det finns inte resurser.)

70 000 volontärer kommer att behövas för att genomföra OS och Paralympics i London i år. Du läste rätt – sjuttiotusen! Det kan man inte hantera om man inte förbe­reder sig väl. Vid UEFA European Under-21 Championship sommaren 2009 bistod Frivillig.se med 1 303 frivilliga. Till och med Lars­Åke Lagrell, ordförande i svenska fotbollsförbundet, var imponerad av kraften att få folk som aldrig varit på en fotbolls­arena att vilja vara delaktiga. En äldre dam jag träffade lyste av lycka över att få vara med. Det var möjligt eftersom rekrytering av volontärer skedde på ett neutralt sätt genom Frivillig.se. Damen hade aldrig gått in på fot­bollens hemsida för att anmäla sitt intresse.

Vi har lärt oss genom Frivillig.se att man måste organisera de frivilliga som ideella medaktörer. Mycket av lärdomen kommer från Roskildefestivalen. Det är en ideell förening som arrangerar kulturfestivalen; i fjor var det 32 000 frivilliga som gjorde det möjligt. Det behövs engagemang kring eve­nemanget, det behövs kunskap om staden och kring säkerhet. Alla kan bli ambassadö­rer för ett evenemang och alla måste känna sig som ambassadörer; vara delaktiga.

En av mina första kontakter med OS, utanför TV­fåtöljen, var på en uppvaktning. En av Malmös olympiska guldmedaljörer gör entré. Det är en äldre gentleman. Samtliga i rummet ställer sig upp och börjar applådera.

Att vara olympisk mästare är man hela livet. De är levande legender.

För ett par år sedan fick den danska huvudstaden förmånen att vara värd för Internationella Olympiska Kommitténs kongress. Bland annat skulle värdstaden för sommar OS 2016 utses. Till detta arrang­emang behövdes ett par hundra frivilliga. Jag var den enda volontären från Sverige på plats. Barack Obama, Lula da Silva och de andra kandidatstädernas presidenter fanns på plats. Stämningen var hög och stora delar av Köpenhamn var totalt avstängt. Chefen för volontärstyrkan tog mig i armen och sa att jag måste se till att Pelé kommer på rätt plats. ”Är det sant? Ger de mig ett sådant äro­fyllt uppdrag.” (Jag förmodar att min merit som pojklagsspelare i BK Flagg var irrele­vant.) Den dagen leder jag således världens mest kända fotbollspelare. När sedan Pelé och Rio de Janeiro vinner kampen uppstår ett latino­pusskalas med Lula.

Jag har pussat en president; en merit som bara var möjlig för en frivillig.

Kampen står mellan Paris och London och vad som står på spel är sommar OS 2012, som snart ska avgöras. Nationernas presi­denter tävlar om att få mest strålkastarljus på sin kandidat. Städerna har finputsat sitt skrivna material där de framhäver förträff­ligheten med sin stad, sitt arrangemang. En viktig ingrediens är hur arrangören kommer att hantera volontärer. De engelska representanterna tog kontakt med mig i ett mycket tidigt skede, för att lära av våra skan­dinaviska erfarenheter kring evenemangsfri­villiga. Vi hade ett par möten i Malmö; Lilla torg finns numera i deras hjärtan.

Ett OS är inte bara ett skådespel för mil­jarder tittare på TV. Det behövs vanligt folk som finns på plats och gör det möjligt; de som aldrig syns. Inget större evenemang är idag möjligt att genomföra utan den ideella kraften.

Det är volymer som krävs för att evene­mang ska bli lyckade. Volymer med frivilliga, och Sverige har förutsättningarna. Sverige har större ideellt engagemang än någonsin.

Halva den vuxna befolkningen är ideellt engagerad, enligt fleråriga undersökningar som Ersta Sköndal högskola genomfört. De evenemang som har det kommer överleva, oavsett om det är Gothia Cup, Nobelfesten, Vasaloppet. De som är ideellt engagerade gör det för sitt välbefinnande; för det är kul, inspirerande eller för nyfikenhet; för att komma med i ett sammanhang.

Två världar möts i de olympiska spelen. Den idrottsliga, där en ska vinna, och den ideella världen, där det är tillåtet att inte lyckas. Vi har undersökt vad som skiljer samhällets tre sektorer åt (den privata, offentliga och ideella), och det är mycket. En överraskning var att den ideella sektorn har en ödmjuk­het, en nyfikenhet, där det är tillåtet att inte lyckas. ”Shit happens!” och i den ideella värl­den tar vi nya tag även när det inte går som man förutsett. Man skulle kunna säga att i olympiska sammanhang möts föreningsfost­ran och tävlingsfostran. Alla ska vara med, men bara en kan vinna. Det är en tjusning och en balansgång.

Så nästa gång du bänkar dig framför den olympiska festen och skriker ut din glädje över en svensk idrottsprestation, tänk på de många ideella själarna som också lyckades, som gör det omöjliga möjligt.

Det är i harmoni med den ideella kraften som odödliga stunder föds.

– inte utan ideella krafterOS av Ivar Scotte

ivar.scotte@fr iv i l l ig.se

Sida 20 Magasin Nic

INTERVJU #1

För ett halvår sedan var hon chefredaktör för Aluma – de hemlösas tidning i Malmö. Sedan startade en process som fortfarande inte är avslutad, och som ledde till att hon sade upp sig. Men det är inte det Jennie Järvå och jag

ska tala om, när vi nu träffas på ett undanskymt kafé i centrala Malmö.

Hennes nya projekt heter Dagens välfärd och är en nät­tidning. Ämnesområdet har vidgats från Alumas intresse för en utsatt grupps situation, till att handla om villkoren för välfärd överhuvudtaget. Fokus ligger på det paradigm­skifte som Jennie menar pågår i vårt samhälle just nu

– från ett generellt välfärdssystem som var en självklarhet och gällde för alla, till någonting diffust och som alltmer tycks bero på näringsliv och civilsamhälle.

”Vad händer när en stor del av välfärden sköts utanför det offentliga systemet, bortom myndigheter som kan granskas? Har dagens privata företag och icke­vinstdri­vande organisationer rätt förutsättningar för jobbet?” Det är två frågor som möter läsaren. Fröet till Dagens välfärd såddes redan för två år sedan:

– Jag ville göra en motsvarighet till Dagens industri, fast den skulle handla om den sociala sektorn. Det behövs en plattform för diskussion och utveckling av den sociala ekonomins aktörer.

Jennie Järvå är grundare av den nystartade nättidning Dagens välfärd och har tidigare varit chefredaktör för Aluma. Nättidningen har fokus på väl-färdsfrågor och ”utvecklar och nagelfar den sociala ekonomin”.

text & foto stefan karlsson

Med välfärds-ångesten som drivkraft.

Sida 21 Magasin Nic

INTERVJU #1 ”Social ekonomi”, ”socialt företagande”, ”social sektor”, ”idéburen sektor”; allt det här är namn och begrepp som inte riktigt satt sig än, som inte blivit allmängods. Det finns inte ens entydiga officiella definitioner ännu, något som gör det svårt att diskutera dessa saker, menar Jennie Järvå.

En försiktig tolkning är att alla dessa namn betecknar något som ligger utanför både det offentliga och närings­livet; något som drivs av andra motiv och utifrån andra förutsättningar.

Det var ingen självklarhet att det skulle bli en nättidning.

– Jag gillar papper – doften och formen. Men jag har fått stöd och råd av Medea på Malmö högskola och har kom­mit fram till att jag ska göra en helt nätbaserad tidning.

Det var så klart möjligheterna till interaktion med läsarna, nätverkande och användande av ljud och rörlig bild som fällde avgörandet. Men mer än så vill Jennie inte avslöja ännu.

Hon menar att det är angeläget att diskutera välfärds­frågor på ett mer övergripande sätt, något som har börjat ske i den offentliga debatten först under den allra senaste tiden.

– När jag började dra i de här trådarna fanns det ingen diskussion om vad privatisering av välfärden leder till. Tog man upp det till diskussion framstod man som bakåtsträ­vare. Nu har det brakat loss med Caremaskandalen och ingen kan längre förneka att det är ett stort problem; och att det är ett stort experiment.

Här anser Jennie att den sociala sektorn har en svårig­het; man når inte ut i det massmediala bruset med sin syn på vad välfärd är och kan vara. Hon hoppas att Dagens välfärd ska kunna fylla den funktionen.

Ett exempel på vad man på den nystartade nättid­ningen hittills gjort är en konstutställning i samarbete med studenter på Medea och ett antal konstnärer. Dagens välfärd ställde frågan: ”Vad händer när medborgaren blir konsument”.

– Det var en intressant process. Endast en student och två av konstnärerna kom från Sverige och hade någon form av känsla för det svenska välfärdssystemet. Det var bra därför att det tvingade mig att formulera varför jag tycker som jag gör. Bland annat så körde vi välfärdstaxi och gjorde välfärdssånger. Det är ett sätt som jag skulle vilja fortsätta jobba på, särskilt under den här uppstarts­fasen.

Det är uppenbart att Jennie har ett starkt engage­mang för den sociala sektorn och föreningslivet. Varifrån kommer det?

– Jag känner väl till sektorn efter att ha jobbat med Aluma och jag har sett hur oumbärlig den är. Den kan göra saker som inte det offentliga eller privata kan göra. Den har närhet till människor och bygger på förtroende.

Men Jennie säger att hennes engagemang även kom­mer ur det hon har sett inte fungerar:

– Jag har också sett att den sociala sektorn inte alltid gör rätt. Eftersom jag tycker den är en så viktig del av samhäl­let så är det viktigt att kunna sätta ljuset även på det. Ett exempel är hemlöshetsfrågan där man gör det enkelt för sig genom att ha en färdig bild av hur man löser de hem­

lösas situation – det behövs mat, kläder och akuta insatser. De insatserna är ju nödvändiga, men de löser inte frågan på sikt. Det behövs bostäder, utbildning och integration på olika sätt.

Lösningen finns enligt Jennie på ett politiskt och strukturellt plan, alltså inom områden som inte direkt förknippas med frivilligarbete.

– Det enklaste för dem som har ett engagemang och vill göra en insats är att göra akutinsatser; det är det som erbjuds av organisationerna. Risken är att de som enga­gerar sig börjar tänka att ”det här är en typ av människor som får hur mycket hjälp som helst, men det händer ändå ingenting”.

Det skulle med andra ord kunna skapas en felaktig bild av välfärdsproblem och deras lösning, delvis på grund av frivilliga insatser. Idag fokuseras det mycket på Stadsmissionen och större organisationer som sysslar med akutinsatser och välgörenhet. Jennie önskar att små or­ganisationer och föreningar som jobbar på olika sätt med politiska och strukturella frågor, till exempel Nätverket för social ekonomi, skulle få mer uppmärksamhet och resurser.

För att den sociala sektorn ska kunna växa och ut­vecklas behövs en hel del göras. Jennie skulle gärna se att de lovord som regeringen uttalat om den sociala sektorn omsätts i praktiken. Till exempel behövs en ny lagstiftning för offentlig upphandling:

– Hur ska det offentliga kunna formulera uppdragen så att den sociala sektorn kan lägga ett bud? Idag lägger sig Carema, Attendo och andra riskkapitalbolag så lågt att den sociala sektorn inte har en chans.

Jennie menar att regeringens ambition mest liknar en dimridå för att låta den privata sektorn ta över en del av vår välfärd som tidigare skötts av det offentliga.

– Jag tror att det handlar om en avreglering på ideolo­giska grunder och där man använder den sociala sektorn som ett alibi. Hade man verkligen velat att den sociala sektorn skulle bli en viktig aktör så hade man reglerat det på något sätt.

Det är en ganska dyster framtidsbild Jennie målar upp för alla som värnar om den generella välfärden och samtidigt tror på den sociala sektorns potential. Ändå känner hon sig hoppfull. Under vårt samtal myntar hon ett nytt begrepp – välfärdsångest, som parallell till det redan existerande klimatångest.

– Det är lite grann som med klimatfrågan – jag är både hoppfull och dystopisk. Risken är väl stor att volontärin­satserna inom till exempel äldrevården på något sätt ersät­ter personal och att det inte längre blir en rättighet för de äldre att få gå ut. Samtidigt tror jag att den sociala sektorn är bättre på att ta hand om det som föds ur människors engagemang.

Hur skulle Jennie vilja att den framtida välfärden ser ut?

– Jag vill att den ska vara hoppfullt formulerad och drivas framåt av en strävan efter större jämlikhet. Det innebär att vi måste ta tillbaka den diskussion som idag förs på marknadens språk. En kärna av offentlig verksam­het måste finnas, men den sociala sektorn får gärna växa och påverka mer av välfärdens utformning. •

”Jag tror det handlar om en av-reglering på ideolo-giska grun-der och där man använder den socia-la sektorn som ett alibi”.

Sida 22 Magasin Nic

I ÅR ÄR KOOPERATIONENS ÅRSolidars första butik på Möl-levångstorget i Malmö, cirka 1907. Under stor-strejken 1909 var Solidar det enda bageri somförsåg de strej-kande med bröd. 63 bagare ställde upp gratis och all försäljning ägde rum i Folkets par, ett stenkast därifrån. foto�solidar

1907: Kooperativa Bageriföreningen Solidar bildades av 111 medlemmar.1908: Solidar startade sin första butik: ett bageri på Möllevångstorget i Malmö.1911: Solidar blir medlem i Kooperativa Förbundet, KF.1923: Kraftig expansion, från 7 butiker till 24 och från 3 673 medlemmar till 4 620.1925: Sammanslagning med den kooperativa föreningen Seger. Flera mejerier och mjölkaffärer köptes upp.

1927: Över 10 000 medlemmar.1933: Butik nummer 200 öppnas.1935: Sista hästen går i pension.1938: Över 1000 anställda.1953: Omsättningen överstiger 100 miljoner.1995: Solidar lämnade över butiksdriften till KF/Coop och blir en medlemsförening.2012: Solidar har 357 000 medlemmar.

Sida 23 Magasin Nic

I ÅR ÄR KOOPERATIONENS ÅR

105 år har gått sedan konsumentför­eningen Solidar såg dagens ljus, i en tid som idag kan verka avlägsen.

1907 var året då riksdagen beslu­tade att införa allmän rösträtt för män. I Solidar kunde både kvinnor och män lösa sitt medlemskap för fem kronor. 1908 öppnade Solidar sin första butik: ett litet bageri på Möllevångstorget i Malmö.

Solidars vd Eva­Britt Brunsmo be­rättar.

– På den tiden var arbetarna inte välkomna alls i vissa affärer, i andra fick de sämre varor än de högre klas­serna. ”Fina fru Gyllenknopp” fick det goda kaffet, och det som såldes till an­dra kunde man till och med blanda ut med jord, säger hon.

Behovet av att gå samman i koo­perativ var påtaglig. 1911 blev Solidar medlem i Kooperativa förbundet, KF, fler butiker öppnades och snart pro­ducerade och sålde Solidar allt från specerivaror till mjölk och kött.

– Arbetarna insåg helt enkelt för­delarna med att ansluta sig till ett koo­perativ. Sådan var andan, säger Eva­Britt Brunsmo.

Sedan dess har Solidar genomgått flera förändringar. Numera har för­eningen lämnat butiksdriften till KF/Coop och äger inte längre några egna butiker. I takt med att levnadsstan­dard och inkomstnivåer höjts har in­

Bröd till ett rättvist pris. År 1907 bildades Kooperativa Bageriföreningen Solidar för att fylla arbetarnas behov av att köpa sitt bröd utan att bli lurade på kvalitet och pris.Mycket har hänt sedan dess.

tresset för kooperativen dalat, menar Eva­Britt Brunsmo.

– I början av 1900­talet var koope­rativen oerhört viktiga för människors hälsa och välstånd, så är det kanske inte längre, säger hon.

Även om tiderna förändrats har Solidar kvar sitt syfte: att sälja säkra varor. Idag ligger mycket av Solidars fokus på miljövänliga och rättvise­märkta produkter. Blicken har till viss del vänts utåt, mot omvärlden.

– På sätt och vis kan man säga att många av de småbrukare som vi stöt­tar via Kooperation utan gränser le­ver under liknande förhållanden som fanns i Sverige i slutet av 1800­talet, säger Eva­Britt Brunsmo.

Kooperation utan gränser är en Sveriges största biståndsorganisa­tioner och startades redan på 1950­ta­let. Idag har kunderna i Coops butiker möjlighet att skänka pantpengar och runda av sina inköp uppåt med sats­ningen ”Bistånd på köpet”.

På en KF­stämma fick Eva­Britt Brunsmo möjlighet att träffa en av de småbönder som fått ekonomiskt stöd via Kooperation utan gränser. När bonden började berätta om sina lev­nadsvillkor och tackade alla som satt i salen kunde Eva­Britt Brunsmo inte hålla tillbaka tårarna.

– Jag grät då, och jag börjar nästan gråta nu när jag tänker på det, säger hon.

2012 har utsetts av FN till koope­rationens år. Även om konsumentför­eningen Solidar inte planerar något storslaget firande är Eva­Britt Bruns­mo glad över att intresset för att enga­gera sig kooperativt är på väg uppåt. Det märks främst hos Solidars så kall­lade ambassadörer.

De åker runt i Coopbutiker för att informera om ekologi, fairtrade, bi­stånd och medlemskap i föreningen. Många av dem brinner för solidaritet­ och rättvisefrågor.

– Det spirar en känsla för koopera­tionen, för att göra saker tillsammans. Och det är framför allt ungdomar­na som står för det, säger Eva­Britt Brunsmo. •

SolidarKonsumentföreningen Solidar är en medlemsförening med 357 000 medlemmar. Föreningen har sitt kansli i Malmö och finns geografiskt i halva Skåne och södra Halland.Solidar är delägare i Koopera-tiva förbundet (KF).LÄS MER: solidar.se & ”Solidar – en 100-årig historia” av Bertil Svensson. Finns tillgänglig på bibliotek.

Solidars vd Eva-Britt Brunsmo.!foto�stefan�karlsson

”’Fina fru Gyllen-knopp’ fick det goda kaffet, och det som såldes till andra kun-de man till och med blanda ut med jord.”

text karin olsson

Sida 24 Magasin Nic

UTAN FRIVILLIGARBETE INGEN FOLKBILDNING

Varför ser Malmö ut som det gör idag, och hur var det förr i tiden? Söker man svaret på dessa frågor är Malmösamlingen och Kulturarv Malmö A-Ö rena guldgruvorna. Den drivande kraften är biblioteka-rien Bo Gentili – och alla de malmöbor som bidrar till samlingarna.

Här mals inga böcker ner* text & foto stefan karlsson

Sida 25 Magasin Nic

UTAN FRIVILLIGARBETE INGEN FOLKBILDNING

– Det här är Malmörummet och den stora Malmösamlingen. Här sam­lar vi allt som skrivs om Malmö, eller åtminstone allt som publiceras om Malmö.

Vi befinner oss på fjärde våningen i Slottet, på Stadsbiblioteket. Längs väggarna trängs böcker och annat ma­terial i bokhyllor. I centrum av rum­met finns läsfåtöljer. Bibliotekarien Bo Gentili är min guide när jag nu för­söker orientera mig i det omfattande arkivmaterial som samlats om Malmö.

”Haur du sitt Malmö, så haur du sitt varden”, är ett uttryck som många Malmöbor känner igen. Det är kan­ske lite överdrivet, men faktum är att Malmös historia på många sätt speglar den resa Sverige gjort, fast i mindre skala – från fattigt nybyggarsamhälle till industristad, och nu senast till kunskaps­ och IT­stad. På Stadsbib­lioteket kan man följa den här utveck­lingen.

Det är med dessa tankar i huvudet som jag lyssnar på Bo.

– Sådant som folk frågor efter har vi försökt samla och ha så att det ska vara lätt att hitta. Folkets park och Bo01 är det många som frågar efter.

Malmösamlingen består mest av böcker, men även av tidskrifter som har temanummer om någonting i Mal­mö, så som Bo01. Man kan ta del av allt material i samlingen, men man får inte låna hem något.

– Sedan har vi en stor klippsamling här; tidningsurklipp om Malmö. Vi klipper faktiskt fortfarande lite grann,

men inte så mycket som vi gjorde en gång i tiden. Men ofta är klippsamling­en sista utvägen om man letar efter nå­got. Är du intresserad av vattentorn så hittar du säkert ett kuvert med klipp om vattentornen i Malmö.

Även kända Malmöpersoner finns samlade i kartoteket, till exempel Öst­en Warnebring.

– Det som vi har i pärmarna där är speciellt, säger Bo och pekar på några pärmar i en bokhylla. ”Gamla Malmö” står det på ryggarna.

– Sydsvenskan hade förr en artikel­serie som skrevs av redaktören Punkt. Vi har samlat hela den sviten och har även ett register.

Ett antal lite gulnade tidningsur­klipp möter min blick när jag bläddrar i en av pärmarna. De handlar om hur livet var förr i tiden och bilder finns på hus och gator som sedan länge fått ge plats för något modernare. En del av artiklarna känner jag igen sedan tidi­gare, fast då via mikrofilm. På Stads­bibliotekets bottenvåning kan man nämligen få tag på gamla tidningsar­tiklar på mikrofilm.

– Här har vi alla adresskalendrar för Malmö från 1879 och framåt.

Det är en förteckning över alla som bor i Malmö och över alla verksamma företag. Adresskalendrarna upphörde på 1970­talet. När Bo öppnar skåpet där de är inlåsta plockar jag ner en adresskalender som det står ”1896” på och börjar läsa någonstans på måfå: ”Johan Sar, poliskonstapel, Flodgatan 7”.

– I de här boxarna har vi kartor som anknyter till adresskalendrarna, så man kan följa hela Malmös utveck­ling.

Vi försjunker i kartornas värld och försöker orientera oss i ett Malmö som det såg ut för 100 år sedan. Bo plockar fram en annan karta som det är lite lättare att få grepp om.

– Här har vi Baltiska utställningen, säger Bo och visar mig en färgglad kar­ta över utställningsområdet.

– Där har vi tornet som blåste ner. Ja, det gjorde ju det i slutet av utställ­ningen. Sen blev det världskrig också.

Ja, 1914 var ett händelserikt år.

Rundvandringen går vidare till Skånesamlingen. För att komma dit behöver vi förflytta oss till andra sidan av våning fyra, och uppför en trappa som är avspärrad. Man måste fråga personalen för att få tillgång till den

värdefulla samlingen.Skånesamlingen är ursprungligen

en gåva av antikvariatsbokhandlaren William Lengertz.

– Han började redan i sin ungdom att samla skåneböcker. Detta är den största samling böcker om Skåne som finns överhuvudtaget.

Efter hand har den byggts på av bibliotekspersonalen, men sedan 90­talet har man i stort sett upphört att köpa in nytt material till den.

Sista anhalten blir Kulturarv Malmö A­Ö, som vi tittar närmare på framför en datorskärm. Det är nämli­gen ett nätbaserat uppslagsverk. För närvarande finns det 202 uppslagsord; från ”Addo” till ”Anders Östling”.

– Det handlar om Malmös kultur­arv i mycket vid mening och inbegri­per personer, händelser och platser. Det här uppslagsverket blir aldrig fär­digt utan vi bygger på hela tiden.

En tjänst som är gratis och tillgäng­lig på nätet för alla, och dessutom till stor del skrivs av malmöbor själva, borde väl rimligen kunna kallas för folkbildning?

– Ja, det tycker jag. Vi har disku­terat om vem som helst ska få skriva, men så kan vi inte ha det. Men om någon tar kontakt med mig och har skrivit en bra och vederhäftig artikel, så kommer den med. •

*2009 gjordes en utgallring av bokbe-ståndet på stadsbiblioteket i Malmö. När allmänheten fick redan på att böcker ”maldes ner” startade en of-fentlig debatt som slutade med att de utgallrade böckerna istället skänktes bort.

”Där har vi tornet som blåste ner. Ja, det gjorde ju det i slutet av utställ-ningen. Sen blev det världs-krig också.”

Sida 26 Magasin Nic

NIC-mannekäng # 1

ROBERT BAGGE, 30+, EGENFÖRETAGARE, MALMÖ

Vad tänker du när du hör orden frivillig och frivilligarbete?– Att man ställer upp när man vill och kan, utan betalning. Att man hjälper till i vissa situa-tioner där det behövs.

Är du själv frivilligt engagerad?– Inte nu längre, men jag har varit engagerad i Röda korset. Då jobbade jag med rådgivning och stöd-verksamhet. Jag tyckte att det behövdes, och behövs fortfarande, men till slut blev det för mycket för mig. Jag var tvungen att sätta gränser för att inte bli utbränd, så jag slutade för att släppa fram andra, friska krafter. Som frivilligarbetare behöver man handled-ning och stöd, men det är organisationerna ofta dåliga på. Ibland känns det som att man ger mycket men inte får så mycket tillbaka.

Är det viktigt med frivil-ligt eller ideellt arbete?– Ja, jag tror inte att samhället funkar annars. Jag tycker att alla borde lära av Röda korset-tanterna som jobbar ideellt på sjuk-huset. De finns där som stöd och kan fixa en macka till någon som är sjuk eller bara prata lite. Utan dem hade vården inte funkat. Så det behövs både betalt och frivilligt arbete.

Sida 27 Magasin Nic

NIC-mannekäng # 2

TOVE RUMAR, 20, STUDENT, MALMÖ

Vad tänker du när du hör orden frivillig och frivilligarbete?– Att det är något man gör för att man tycker att det är roligt. Något alla borde göra faktiskt eftersom det är stimulerande och man gör något för samhället. Alla kan hitta något att lägga ner sin själ i, tror jag. Men samtidigt kan frivilligarbete vara tidskrävande.

Är du själv frivilligt engagerad?– Ja, jag är engagerad i klädbiblioteket Klädo-teket och så håller jag och några vänner på att starta upp en egen organisation. Plaggiat heter den, och vi syr om gamla kläder till helt nya plagg. På det viset vill vi öka medvetenhe-ten kring kläder, att det går att göra nytta av något gammalt. Och att det går att göra roliga saker även utan en massa pengar.

Är det viktigt med frivil-ligt eller ideellt arbete?– Ja, det tycker jag. Frivilligarbete har andra värden än ekono-miska, och det behövs i samhället. Allt kan inte generera pengar! Sen tror jag att många kan hitta ett större driv i ideellt arbete eftersom det ofta inte är lika tråkigt som lönearbete.

mannekängintervjuare karin olsson foto stefan karlsson

Sida 28 Magasin Nic

X

Sida 29 Magasin Nic

X I n f a l l f ö r v a n d l a d e

v ä n t r u m t i l l k o n s t r u m

Sida 30 Magasin Nic

När Terje Östling, Anders Soidre, Luca Frei och Anders Lindsjö, tre konstnärer och en musiker, en kväll i våras halkade in på samtalsämnet ide­ellt arbete, bestämde de sig för att inte låta det bli bara prat.

– Vi tänkte att vi måste få något gjort snabbt, annars skulle det inte bli av, säger Anders Soidre.

Problemet var bara att de inte visste vad de skulle göra.

Men några dagar tidigare hade Terje Östling, i väntrummet på vård­centralen Södervärn, slagits av i hur dåligt skick lokalerna var.

– Det var hål i väggarna, slitet och trasigt under en lägstanivå som jag inte är riktigt van vid, berättar han.

Vårdcentralen hade i all hast flyt­tats efter en brand, och någon ordent­lig renovering hade inte hunnits med. Så kanske kunde de erbjuda sig att hjälpa till med att fräscha upp?

– Vi berättade för Dejan Ecimovic, receptionist på vårdcentralen, att vi ville göra något och han var positiv di­rekt. Han hjälpte till under hela vägen, fortsätter Terje Östling.

De fyra vännerna erbjöd sig att göra jobbet från grunden, men fick hjälp med spackling och målning ef­tersom det redan skulle ha gjorts. Därpå kontaktade de Region Skånes konstsamling. Idén var att rota fram konst som inte användes, som bara stod och samlade damm. De blev först mottagna med viss tveksamhet.

– Det fanns kanske en potentiell konflikt i att vi ville göra någon annans jobb, funderar Terje Östling.

Men när de kom i kontakt med Helena Trenk, ansvarig för regionens konstservice, öppnades dörrarna.

– Hon var flexibel och generös och valde att se en möjlighet snarare än ett problem i vårt något oortodoxa pro­jekt.

Väntrummet på vårdcentralen var dock inte det typiska galleriet.

– Vi funderade på vilka det var som satt där och att vi ville göra något för alla typer av människor, men det var ett ganska speciellt rum, svårt att hänga konst i, säger Anders Soidre.

Lösningen blev att låta hela rum­met ingå i tavelhängningen. Via en grön linje som löper från entrén ut i väntrummet länkade de ihop konst­verken med delar av interiören. Tav­lorna i entrén bands ihop med en ut­rymningsplan och en skumsläckare, och i väntrummet kopplades könum­merskylten ihop med en vägglampa och en tidningshylla.

– Hela rummet, med möbler och allt, fick ingå i verket, förklarar Terje Östling.

Anders Soidre fortsätter:– Men det vi gjorde hade egent­

ligen inte med konst att göra. Vi ville bidra med något, att vi sedan använde oss av konst var ju för att det är det vi kan. Hade vi tillhört en annan yrkes­grupp hade vi hjälpt till på något an­nat sätt.

Varför var det viktigt att göra något ideellt då? Jo, förklarar de, det var skönt att arbeta med något som bara var en sidogrej, som inte behövde marknadsföras och följas upp.

– Men jag kände en glädje och fri­het i arbetet också, säger Terje Öst­ling, som jag tror var lättare att hitta tack vare att jag kopplade bort all personlig vinning. Sedan tycker jag att det finns en intressant aspekt i det vi gjorde; det blev ju automatiskt en slags kritik i det, nämligen att det här

borde någon annan redan ha fixat!Anders Soidre håller med.– Vissa platser i Malmö kan man

lägga hur mycket pengar som helst på, medan andra får stå och förfalla.

Vårdcentralens verksamhets­chef, Marie Olsson, blev först för­skräckt, sedan förtjust, när hon blev uppringd av Terje Östling.

– Det första han sa var att han ald­rig hade sett en fulare och tråkigare väntlokal, skrattar Marie Olsson.

Hon suckade inombords och tänkte att nu blir det en massa kritik här, men så sa killen i luren helt plötsligt att han och hans vänner ville hjälpa till.

– Det kändes helt fantastiskt när de kom med det här erbjudandet. Vi hade så mycket att göra med allt tekniskt efter flytten, så jag gick igång på idén direkt. Och jag tycker det är roligt att vi fick användning för en del av regio­nens konst.

– Vi har fått oerhört många positiva reaktioner, folk tittar på tavlorna och pratar om dem.

Marie Olsson upplever att när det verkligen gäller så ställer människor upp. Flera andra personer har erbjudit sig att hjälpa vårdcentralen på olika sätt, efter att man haft det svårt.

– Vi har till exempel en patient som kommer med bullar till oss varje måndag, helt på eget initiativ. Det är ju verkligen fantastiskt. •

Den gröna linjen (här i spegel-bilden) binder samman konst som rotats fram ur gömmorna i re-gionens samling, med olika delar av vårdcentralens interiör. Det blev resultatet av attTerje Östling och Anders Soidre be-stämde sig för att tillsammans med några vänner göra vårdcentra-lens väntrum lite trevligare. foto�jenny�ljunggren

Ofta blir det bara prat – om vad som borde göras eller borde ha gjorts. Detta är ingen sådan gång. Det här är en berättelse om några konstnärer som först tänkte och sedan gick och hämtade kritan. Resultat? Pratgladare besökare på vård-centralen Södervärn i Malmö. text & foto johan nyberg

”Det fanns kanske en potentiell konflikt i att vi ville göra någon an-nans jobb.”

Sida 31 Magasin Nic

Sida 32 Magasin Nic

RAPPORT FRÅN SOCAP

Konferensformatet kommer från San Franciscos Bay­area, där möten under parollen ”i skärningspunkten mellan pengar och mening” har ge­nomförts flera år.

Tanken är att erbjuda en plattform där initiativtagare till nyskapande verksamheter kan möta investerare direkt. Kunskapsutvecklingen inom det som kallas impact investing är samtidigt en tydlig del av arrang­emangen. Begreppet innebär investe­ringar i verksamheter som ger mer än bara finansiell avkastning; investera­ren efterfrågar här också samhällsut­vecklande effekter.

– Investeringar är sällan kalibrera­de för att finansiera systemförändring, säger Frances Westley vars stämma skär igenom den stora hörsalen.

Hon sitter i styrelsen för Stock­holm Resilience Center och är en pro­fil inom sociala innovationer i Kanada. Tillsammans med Alejandro Litovsky från Earth Security Initiative presen­terar hon en skarp analys av utveck­

lingen inom impact investing i relation till de stora behov och utmaningar vi ser i världen. Den fråga hon ställer, som stannar kvar, är hur vi finansierar genomgripande förändringar – inves­teringar som inte stannar vid enskilda positiva verksamheter utan som för­ändrar hela system.

Några minuter tidigare har Ale­jandro Litovsky visat grafer och snabbt målat upp sambanden i världen mellan landägande, skogsavverkning, tillgången till vatten, och hur dagens globala ekonomi driver på ett accele­rerande resursuttag. Han menar att vi behöver se problemens skala och syn­liggöra komplexa samband:

– Vi behöver nya informativa och grafiska översikter för hur den politis­ka ekonomin ser ut. Om vi beräknar att vattentillgången kommer att minska i en region – vilka är det som faktiskt påverkas?

Den kritiska diskussionen om vilka utmaningar vi står inför i världen är i allra högsta grad närvarande under

Går det att inve stera i systemförändr ing?Intryck från SOCAP i Malmö

text & foto august ni lsson

SOCAP­dagarna. Mellan de runt 400­500 deltagarna skapas en intensiv och nyfiken dynamik.

En del samhällsentreprenörer har fått stipendier för att vara med, en del har kommit resande från olika delar av världen och många av de runt 30 volontärerna som hjälper till är själva initiativtagare till verksamheter.

Påfallande ofta återkommer dis­

”Money talks” heter det ofta. Men vilket språk ska pengarna prata? Går det att rikta investeringar till verksamheter som får världsförbättrande, eller till och med systemförändrande effekter? Det var den ambitiösa utgångspunkten när investerare, samhällsentreprenörer, politiker och forskare möttes under några majdagar i Malmö.

Socap Europe: Designing the future genomfördes i Malmö 8–10 maj 2012. 400-500 deltagare samlades på Malmö högskola för att förena riskvilligt kapital med världsförbättrande idéer.

”Investe-ringar är sällan kalibrera-de för att finansiera systemför-ändring.”

Sida 33 Magasin Nic

RAPPORT FRÅN SOCAP

Går det att inve stera i systemförändr ing?

Sida 34 Magasin Nic

TRE EXEMPEL PÅ INITIATIV SOM STÄLLDES UT UNDER SOCAP:

Ruby CupMenskopp med distribution i syd via direktförsäljning. Ett danskt team utvecklar idéen. http://www.ruby-cup.com/

Humano Games: Happy LifeFacebook-spel där du lär dig om mik-rokrediter genom att driva affär och ta lån. Pröva själv!http://humanogames.com/happylife/

AllwinHanterar företags överproduktion, till exempel överbliven mat, och skjutsar den vidare till organisationer som stöt-tar behövande individer.http://allwin.nu/

”Påfallande ofta åter-kommer diskussio-ner under semina-rierna till hur både bidrag och investe-ringar behövs i samspel.”

kussioner under seminarierna till hur både bidrag och investeringar behövs i samspel. Resonemanget går ungefär så här: bidrag som inte villkoras av åter­betalning kan skapa förutsättningar i en startfas, och sedan kan investe­ringar komma in som gör det möjligt för verksamheter att växa.

Flera aktörer lyfter under dagarna fram hur viktigt det är att parallellt ar­beta med utbildningsinsatser.

– Det går inte syssla med den här typen av investeringar utan att också ha kompetenshöjande insatser för de som vi samarbetar med, säger Cathe­rine Gill från Root Capital, som bland

annat ger lån till jordbrukskooperativ i Latinamerika.

En dryg månad efter SOCAP i Malmö hålls Rio+20, 20 år efter FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro. Få förväntar sig genombrott i arbetet för globala överenskommelser, och det är i ljuset av en utveckling där politiken tycks ohotat underställd ekonomin, som en mer politisk ekonomi blir än mer intressant. Ett ökat flöde av in­vesteringar till viktiga verksamheter är naturligtvis bara att applådera, men en ständig fråga är den demokratiska legitimiteten; vilken förankring har

Hur kan man ge affärsmässiga verksamheter demokratisk legitimitet – det var en av de frågor som diskuterades under dagarna. Spontana förslag diskuterades i ”pop-up-hubben”, ett område där aktiva från hubbar i olika städer fanns samlade.

Sida 35 Magasin Nic

Amy Raisbeck (Kanada), studerande i Spanien

Varför bli vo-lontär under SOCAP?

­ Jag ville lära mig mer och få input kring impact investing, och möta dem som faktiskt arbetar inom fältet. Jag gör just nu praktik hos en europeisk organisation som jobbar med impact investing, så det är verkligen relevant att vara en del av eventet.

Vilket är ditt intryck så här långt?

­ Alla som deltar har en stark motivation till att vara här och det ger mycket energi. Det är en intensiv men öppen stämning och lätt att prata med de man möter.

Vad har varit viktigast för dig under dagarna?

­ Mitt uppdrag här har delvis varit att prata med vissa särskilda personer, så jag har försökt fullfölja det. Generellt har jag spridit ordet om organisationen jag jobbar för, eftersom den inte är så välkänd.

Tong Sarochinee Paweenawat (Thailand), studerande i Indonesien

Varför bli vo-lontär under SOCAP?

­ Det inne­bar en möjlig­het att komma till eventet, vara med i nätverkandet och lära känna andra som jobbar inom fältet. Jag ville också skaffa mig erfarenheter som jag kan dela med mig av till unga i Thailand, för att sprida kännedom om samhällsentreprenörskap. Jag hörde talas om SOCAP genom ett initiativ där jag deltog som coach för entreprenörer, Cartier Women’s Initiative Awards.

Vad har varit mest intressant under dagarna?

­ Att träffa andra unga människor som jobbar helt med företag som har utvecklats från deras intressen eller idéer. Varje gång jag hör någon berätta om ett nyskapande socialt affärskoncept börjar blodet rusa! Och jag tar till mig många idéer och koncept som kan anpassas och användas i Thailand. En samhällsentre­prenörs­verksamhet som jag tror skulle kunna stödja utvecklingen i Thailand är ”The Hub”.

Två SOCAP-volontärers röster

initiativ och vilka principer vägleder privata fonders investeringar?

En hoppfull tendens är investe­ringar som struktureras på ett sätt så att lokalsamhällen ges ökad makt över resurser, och ges demokratisk kontroll att själva styra utvecklingen*.

I ett historiskt perspektiv klingar det nästan syndikalistiskt. Eva­Lena Skalstad från Vuollerim i Lappland säger under ett seminarium att det är just investeringar för att utveckla de gemensamt ägda bygdebolagen som de skulle behöva. Ett behov de säkert delar med många andra lokalsamhäl­len i Sverige.•

*Climate Change Capital och Yansa Group är aktörer som omnämns i sam-band med investeringar som lägger tonvikt vid lokal förvaltning av resur-ser. Se artikeln Philanthropy’s New Bottom Line: A More Sustainable Ca­pitalism

www.ssireview.org/blog/entry/philanthropys_new_bottom_line_a_

more_sustainable_capitalism

Hur kan man ge affärsmässiga verksamheter demokratisk legitimitet – det var en av de frågor som diskuterades under dagarna. Spontana förslag diskuterades i ”pop-up-hubben”, ett område där aktiva från hubbar i olika städer fanns samlade.

Sida 36 Magasin Nic

RAPPORT FRÅN WIN-WIN MALMÖ

Ideellt engagerade i Sverige gör tillsam-mans insatser som uppgår till 400 000 heltidsårsarbeten. Hur mycket tid en enskild insats tar varierar så klart. Philip Anterup, student vid Malmö högskola, testade på ett korttidsuppdrag under eventet Win-Win Malmö.

På jakt efter wi n-win-win...

Sida 37 Magasin Nic

RAPPORT FRÅN WIN-WIN MALMÖ

På jakt efter wi n-win-win...

Under WinWinMalmö deltog ett fyrtiotal volontärer med ansvar för en bredd av uppgifter. På plats under kvällen var till exempel värdar och värdinnor, skri-benter och filmare samt avtalsexperter. Frivilligcentra Malmö rekryterade och organiserade de frivilliga.

text malin r indeskär foto jenny l junggren

Sida 38 Magasin Nic

Win-Win MalmöWin-Win Malmö är ett samarbete mellan Malmö stad, det lokala näringslivet och det lokala föreningsli-vet genom MIP och MISO. Idén är att årligen skapa ett event där företag och föreningar får möjlighet att mingla, hitta nya partnerskap och sluta avtal. Varje part bidrar med något som ger vinster för den andra och i det stora perspektivet även för staden.WinWin bygger på ”Marktplatz-metoden”. Idén föd-des i Holland och har sedan genomförts i stor skala i bland annat Tyskland, där mer än125 mötesplatser har genomförts i 60 städer. Malmö är den första svenska stad som använder modellen.� winwinmalmo.se

Runt Philip Anterup rör sig cirka hundra förväntansfulla representan­ter från Malmös förenings­ och nä­ringsliv och ovanför dem hänger Råd­husets stora kristallkronor. Klockan närmar sig 18, klockslaget då gong­gongen ska slå och Malmös nya mark­nadsplats öppnas.

– Mina förväntningar är att jag ska kunna underlätta den här processen på bästa möjliga sätt. Både företag och föreningar har en liten idé om vad de vill ha, men man måste fråga dem vad de egentligen vill ha och kanske hjäl­pa dem att prioritera för att hitta rätt kontakter, förklarar Philip.

Arrangemanget kallas Win­Win Malmö och är det första av sitt slag i Sverige. Här möts det lokala fören­ingslivet och näringslivet för att ming­la, hitta nya partnerskap och sluta av­tal med varandra.

Philip är en av de runt fyrtio frivil­liga på plats som sköter mycket av det praktiska under kvällen. Uppgifterna som har fördelats i gruppen handlar om allt ifrån att hälsa välkomna i dör­ren till att dokumentera vad som sker. Några bidrar även till underhållningen genom ett sånguppträdande.

– Mitt uppdrag är att vara ming­lare och hjälpa företag och föreningar att hitta varandra. Det kändes rätt för mig eftersom jag har en bakgrund som coach och är van att skapa kontakt och sätta mig in i människors situation, säger Philip och tystnar sedan för att lyssna till kommunfullmäktiges ord­förande Kent Andersson som invig­ningstalar.

Helena Kurki, koordinator för pro­jektet, drar de sista instruktionerna tillsammans med sina kollegor. Ett av de praktiska tipsen är att organisatio­nerna har vita namnbrickor och före­tagen blå.

– Se till att det blir win­win för båda parter. Man kan till och med tän­ka win­win­win eftersom ökat samar­bete långsiktigt bidrar till Malmö stad också, betonar de.

Sedan slår gonggongen och ming­let tar fart.

Philip stannar till vid Maria An­dersson och Helene Rahm från bi­ståndsorganisationen IM.

– Vi söker allt ifrån kunskap till materiella saker, sammanfattar Maria. Vi försöker till exempel lära oss Inde­sign, så det vore inte helt fel med nå­

gon som kan det, och vi behöver fika till våra volontärmöten. I gengäld kan vi erbjuda företag att ge sina anställda en frivillig timme, precis som man har en gymtimme.

– Jag ser här att vi skulle behöva få tag på en snickarfirma också. Ni behöver lite dörrar, läser Philip med blicken i deltagarlistan.

– Kanske detta – ett designföretag, pekar Helena.

– Ja, men vad är det de designar? Det står inte så det måste vi ta reda på, säger Philip.

Han är snart försvunnen i minglet för att hitta svar på det och andra ut­maningar. Det är lätt att tappa honom ur sikte, men de orangefärgade t­shir­tarna som Philip och de andra frivil­liga bär sticker ut i folkminglet. Män­niskor hälsar och pratar, men uppstår det några nya avtal? Flera tycks fullt nöjda med att bara byta visitkort, utan att skriva ner sina samarbetsidéer.

– Kanske borde det vara en tävling, funderar Philip som är mer ivrig att se resultat. Vilka mingel leder till flest avtal?

Det verkar vara just en viss start­sträcka som behövs, för snart växer lis­tan av avtal på storbildskärmen och till och med när gongongen slår för att sätta punkt fortsätter samtalen bland många.

– Jag har hittat en person som kan hjälpa er att öka er synlighet på nätet. Honom måste ni träffa också, ger Phi­lip som sista tips till IM.

Som bonus har han själv träffat många spännande människor i pro­cessen, allt ifrån gamla skolkamrater som han inte har sett på tjugo år till nya bekantskaper.

– WinWin är ett spännande kon­cept, sammanfattar han kvällen. Me­toden har stor potential och kan fort­sätta utvecklas ännu mer.

Detsamma gäller innebörden i namnet för arrangemanget, som nu­mera tycks rymma ännu en grupp vin­nare: föreningarna, företagen, staden – och de frivilliga.

– Det har varit roligt att vara Win­Win­volontär. Jag har fått göra det jag är naturligt bra på, att matcha ihop folk. Det känns bra att hjälpa folk på traven, avslutar Philip. •

Tre kontrakt som

slöts under Win-Win Malmö

KFUM KIOSK ger Vianors personal en team-bildningaktivitet samt en enkel självförsvars-

utbildning till kassapersonalen. I utbyte erbjuder Vianor praktikplats till ungdo-mar och personer som behöver arbetsträning.

INKA Interactive stödjer United Sisters med produkter och kompetens att bygga upp en ny hemsida. United Sisters håller en teambildning

för INKA.Sigvants bageri levererar bröd till en

vänskapsvecka och Immanuel-kyrkan ställer i gengäld upp

med konferenslokaler.

Sida 39 Magasin Nic

Philip Anterup studerar på ma-gisterprogrammet Leadership for Sustainability på Malmö högskola. Utbildningen betonar samar-bete mellan olika sektorer och har gett idéer till egna projekt, men som nybliven pappa passade det i nuläget bäst med ett mindre tidskrä-vande uppdrag.- Under WinWin-Malmö fick jag använda min kompetens och jag mötte både föreningar och företag, berättar han. Frivilliguppdraget sträckte sig över en kväll, med en förberedande träff veckan innan.

:Maria Chowd-hury, projektle-dare för MINE (Etnisk mångfald i näringslivet), var en av deltagarna vid första ar-rangemanget av WinWinMalmö.- Vilken strategi jag har? Det är bara att kasta sig ut i minglet, skrat-tade hon.Volontären Hima Frenning (till vänster) hjälpte gärna till att knyta kontakter mellan företagen och föreningarna.

Sida 40 Magasin Nic

UTBLICK

text elin l indqvist foto yoshikazu fukuda

Ensam är inte stark

Frivillighet i kölvattnet av trippelkatastrofen i Japan

När jag anlände till To­hoku som reporter en vecka efter den förödande jordbäv­ningen och tsuna­

min, möttes jag av ruiner. Kusten hade förvandlats till en gigantisk sopsta­tion. Allting verkade först tyst och öde, men snart började jag urskilja färger och silhuetter; militärer och frivilliga som letade efter överlevande.

Idag vet vi att 20 000 människor omkom och att 4 000 kroppar fortfa­rande inte har hittats.

Över ett år har gått sedan tsuna­min drabbade nordostkusten med vå­gor som nådde höjder över 40 meter. En utbredd solidaritet ger nu kraft till 344 000 japaner som sedan dess lever

Volontärorganisationen CRASHs huvudkontor i Tokyo i september 2011.

Rapport från ett samhälle som drabbats av tre katastrofer i en: jordbävning, tsunami och kärn-kraftshaveri.

Sida 41 Magasin Nic

UTBLICK

Den en-samma tallen i Rikuzen-Taka-ta, april 2012. Tallen blev en symbol för hoppet, tills även den var döende. Nu symboliserar den vikten av gemenskap, för den klarade sig inte ensam.

Sida 42 Magasin Nic

i provisoriska bostäder på obestämd tid. På grund av att stora mängder ra­dioaktiva ämnen läckt ut från det ha­vererade kärnkraftverket Fukushima Daiichi, kommer det att ta åratal för regionen att resa sig.

Efter jordbävningen i Kobe 1995 spelade frivilliga hjälparbetare en stor och viktig roll, vilket ledde till att lagarna för hur man startar en välgö­renhetsorganisation förenklades. Vo­lontärgrupperna växte då i antal och i mars 2011 var de väl förberedda.

I somras gjorde den japanska staten också det enklare för ideella föreningar att ta emot donationer och den som skänker pengar kan göra skatteavdrag. Över en miljon människor har arbetat frivilligt i Tohoku sedan tsunamin, och japanska Röda korset har tagit emot över en miljard dollar i bidrag. Den en­skilda individens krafter behövs därför att den statliga hjälpen inte räcker till vid en katastrof som denna.

Hundratusentals japaner drog igång privata intiativ för att samla in pengar till de drabbade i Tohoku, mars 2011.

Tsunamidrabbade i Onagawa gläds åt förnödenheterna som volontärer distribuerar, mars 2011.

Sida 43 Magasin Nic

Toru Sakawa, 44, expert i perma­kultur och biodynamisk odlare i norra Japan, donerar sin tid och kunskap om miljövänliga lösningar till de kommit­téer som bestämmer hur kuststäderna ska återbyggas. Den storskaliga ut­plåningen av hamnar och samhällen längs med kusten har lett till nya frå­gor om hur japanerna kan leva mer i samklang med de naturliga krafterna.

– Jag vill sprida kunskap om sol­energi, förklarar Sakawa för mig i maj 2011. Om privata hushåll kan gene­rera tillräckligt med elektricitet för att motsvara sina egna behov, kan de kanske också sälja överskottet i grann­skapet. Vi håller nu på med ett sådant testprojekt på en förskola i ett område med temporära hem.

När jag besöker honom igen i april 2012 talar han om behovet av starka ledare för att fler samhällen ska våga satsa på mer miljövänliga byggen. Ge­nerellt sätt klagar de japaner jag inter­vjuat på bristen på statligt ledarskap och avsaknaden av korrekt informa­tion angående kärnkraftskrisen. Istäl­let söker de egna lösningar och ställer själva upp för sina medmänniskor.

En del resebyråer i Tokyo organi­serar volontärresor till nordöstra Ja­pan. Särskilda turistturer finns också för dem som vill se förödelsen och förhoppningsvis donera pengar eller arbetstid till uppröjningsarbetet. De som delar med sig av sina minnen sä­ger att de gör det för att inte deras li­dande ska ha varit förgäves och för att locka tillbaka fler turister till området.

Små temporära köpcentrum med restauranger och affärer inhysta i ba­racker har också byggts upp av frivil­liga med hjälp av donationer i vissa samhällen som till exempel Kesen­numa, för att få igång ekonomin igen, men också för att ge överlevande nå­got meningsfullt att göra.

Yoshiko och Yoshiaki Shida, 59, är ostronodlare i Ofunato, men tsuna­min tog deras båt och all deras utrust­ning. I väntan på att de nya ostronen ska mogna, arbetar paret nu med att gå igenom stinkande sopberg för hand. De försöker återvinna det som går. Motsvarande ett helt sekels hushålls­sopor har samlats in sedan tsunamin och 20 miljoner ton skräp har spolats ut till havs.

– Jag hjälper också till som volon­tär i de temporära husen där min mor bor sedan hennes hus förstördes i ka­

Toru Sakawa, Yoshiko och Yoshiaki Shida och Minoru Endo – tre av alla frivilliga som engagerat sig efter katastroferna.

Sida 44 Magasin Nic

tastrofen, säger Yoshiko i april 2012 och visar upp handdukar som kvin­norna virkat.

Problemen är ännu större för de samhällen som befinner sig inom 20 km­zonen runt kärnkraftverket i Fukushima. Man skulle kunna fylla Globen 47 gånger med den mängd ra­dioaktiv jord som borde tas bort från länet. Var ska sådana gigantiska con­tainrar byggas? Och vem ska utföra arbetet? De flesta japanska kommuner vägrar ta emot sopor från Tohoku, och då alldeles särskilt skräp från Fukushi­ma.

Minoru Endo, 60, är en av de 80 000 människor som lever evakuerad från säkerhetszonen i fullständig ovisshet. Han har frivilligt varit till­baka till sin hemby Tomioka för att hämta personliga ägodelar men också för att hämta ut kunders bilar. Han arbetade på en hondaverkstad innan katastrofen och det var viktigt att få ut

bilarna innan de påverkats för mycket av de radioaktiva utsläppen.

– Jag måste ta mitt ansvar. Om det inte vore för att vi använder så mycket elektricitet så skulle inte kärnkraftver­ket byggts, sa Endo redan i april 2011.

Han bor nu i Koriyama, österut i Fukushima län, där de flesta från Tomioka lever inhysta i provisoriska baracker. Där ställer volontärer upp för att skapa en känsla av gemenskap. En lokal radiostation sänder nyheter och nöjesprogram; lekar och aktivi­teter organiseras för barn och vuxna, alltifrån origami­vikning till stickning. Böcker finns att låna och det bjuds på te och kakor.

Många volontärer arbetar idag också med kokoro care, ”omtanke för hjärtat”. Medan den katastrofdrabba­de får händer eller hårbotten masse­rad, ställer volontärerna frågor om hur de upplever situationen. Volontärerna söker tecken på post­traumatisk stress

och guidar sedan vidare till professio­nell hjälp.

Det är också viktigt att marknads­föra produkter från nordöstra Japan. De flesta konsumenter är rädda för att köpa råvaror från Fukushima på grund av de radioaktiva utsläppen. De litar inte på statens lugnande besked, utan anser att de inte får tillräckligt med in­formation. Soul of Tohoku reser därför till exempel runt i drabbade områden med kända kockar som lagar mat med lokala produkter. Genom att vara på plats i Fukushima hjälper volontärerna till att sprida en känsla av gemenskap bland människor som annars upple­ver utanförskap. Hibakusha, termen som användes för att beskriva offer för atombomben i slutet av andra världs­kriget, har åter väckts till liv och en del barn mobbas på grund av att de kom­mer från ett radioaktivt område.

Det finns dock exempel på indivi­der som är beredda att offra hälsan för att andra ska ha det bra.

I staden Tomioka har Matsumura­san stannat kvar för att ta hand om djur som blivit övergivna och pensio­närer erbjöd sig att hjälpa till inne i kärnkraftverket för att skydda yngre kollegor. Vid bilskroten i Ofunato vak­tade ingenjören Keisuke Kukita tusen­tals bilvrak frivilligt för att inte däck eller andra reservdelar skulle stjälas. Bonden Fujine Shoetsu Kaori åkte med sin fru ner med färska grönsaker till kollegorna vid kusten som förlorat fält, utrustning och grödor.

Det kommer att ta minst 4 år till innan jordbruken vid kusten åter kan dras igång på grund av salthalterna som tsunamin lämnat efter sig. De storskaliga avgiftningsprocesserna i Fukushima län kommer att kräva ännu längre tid och därför hjälper folk frivilligt till att skölja bort radioaktivt damm från skolgårdar och parker.

Kärnkraften producerade 30 pro­cent av Japans elektricitetsbehov före katastrofen. Just nu är alla reaktorer avstängda för att genomgå stresstester.

Japan drabbas regelbundet av na­turkatastrofer men landets industri och ekonomi är beroende av el. Därför måste japanerna fundera på sina ener­gibehov. Frivilligarbete har fått en helt ny mening. •

Volontärer vid bil-skroten i Ofunato, maj 2011.

Bonden Fujine Shoetsu Kaori med fru.

Sida 45 Magasin Nic

Skelettet av en byggnad varifrån tusnamivarningar sändes ut och där en 23-årig kvinna drunknade. Platsen har blivit en symbol för förödelsen. Bilden är tagen i april 2012.

Förödelse i Onagawa i mars 2011.Volontären Steve Kotlarczyk tillsam-mans med Elin Lindqvist.

Sida 46 Magasin Nic

NIC-KRÖNIKA #2

Frivilligt, uppoffrande arbete – är det gott eller mindre gott? Imiterar vi godhet eller är det godhet på riktigt?

Det tycks många fråga sig, förmodligen för att samvetet

blir pressat bland annat av alla tiggarbrev som kommer i brevlådan.

Hur bemöter vi alla dessa brev? Och om vi bestämmer oss för att hjälpa någon utsatt grupp människor, vilka väljer vi och vilka väljer vi bort? Och hur beroende är vår själv­bild av hur goda vi är som människor?

Många har ställt sig den frågan om sig själva och jag har deltagit i flera diskussioner om just detta. Många har också ifrågasatt den egna godheten och undrat om de försökt köpa sig godhet. Andra har ursäktat sig med att pengarna inte går till det de är ämnade för. Det senare kan jag inte diskutera.

Och visst, kanske känner man sig lite mer berättigad att existera om man hjälper något barn i Afrika genom att bli fadder? Det kan också hjälpa mot känslan av att ens liv är meningslöst, för det kan det ju inte vara helt och hållet då.

Men verkligt gott, som jag ser det, är att inte ens ställa sig den frågan. Att inte bry sig om ifall det är gott eller inte, utan att bara tänka att det är ett måste!

Tänk bara på det praktiska resultatet. Räkna inte med att få några poäng i himlen. Tänk att du gör det av själviska skäl, men gör det ändå. Och jag tänker: en god gärning är sin egen belöning. Och belöningen får den som får din hjälp – inte du.

Man bör nog aldrig ifrågasätta sin godhet. Inte för att man ska anta att den är god, utan för att ”den vänstra handen inte ska veta vad den högra gör”. Eller om det var tvärtom?

Verklig godhet måste vara omedveten om sig själv. Kanske den egna eventuella godhe­ten inte ens är intressant. Man ser till verkan av sin handling och aldrig bortom den.

Ditt barn blir kidnappat. Kidnapparna kräver dig på en lösensumma. Det kostar allt vad du äger, men om du inte betalar dör ditt barn. Tänker du då efter om din betalning verkligen är god? Gör du inte vad du måste och att du då både är som allra mest osjälvisk och självisk? Det är ju ditt barn!

Är inte all verklig hjälp en känsla av att man bara måste? Att situationen och ingen gud eller himmelsk belöning kräver din betalning?

Miljontals barn över hela världen är kidnappade på detta sätt. Kidnapparna är Döden i sig själv, om du inte betalar. Den kräver dig på betalning. Betalar du? Är inte alla barn våra barn?

Jag har med flit använt dessa stöddiga ord. Så kan man väl inte tänka? Men så är det! Och vem kan väl leva upp till världens behov? Vi hafsar igenom brevhögen och bestämmer om vi vill ge ett bidrag eller ej.

”Den får något, den får inte något.” Vi väljer kanske vad som ligger vårt hjärta närmst.

Nej, jag kan inte själv tänka så var gång ett tiggarbrev dimper ner i min brevlåda. Men sådan är verkligheten. Så jag väljer ut vilka jag vill vara med och rädda, efter förmåga – och tänker på vad jag själv offrar för lyx när jag gör det. Jag ger inte precis ”änkans sista skärv”. Jag har mina behov och de är större än att bara överleva. Men det känns inte bra – när världen kommer genom brevlådan.

Men, jag funderar aldrig på om jag är god eller ej. Jag värderar aldrig ens vad jag gör eller inte gör. Men jag vet om vad verklighe­ten kräver, vad utpressarna kräver.

Och hur frivilliga är våra hjälpinsatser, om det sedan är pengagåvor eller ett frivilligt, oavlönat arbete vi ska ge?

”Frivilligt”– det låter lite som motsatsen till frihet. ”Följer du med frivilligt, eller…?” Som om där egentligen inte finns några val, mer än att tvingas via våld att följa med. Allt som förefaller frivilligt kanske egentligen

inte är särskilt frivilligt. Mycket gör vi för att vi känner oss pressade till det. Tiggarbreven är ju i verkligheten hotbrev, men det är inte vi som är hotade.

Det finns även en annan sorts frivillighet. Det kan vara ett frivilligt arbete, som i fören­ingslivet. Vilket verkar bli allt mer sällsynt. Här i Sverige har genom historien fören­ingslivet haft en mycket stor betydelse. Men de som håller i föreningarna med ansvar och kvällsarbete blir allt äldre. Kanske har unga människor mindre tid idag än förr, som vidare innebär att människor allt mer sällan kommer ut i det offentliga livet och träffar andra människor? Som i sin följd innebär att de relationer vi har blir allt mer snäva och belastade. Kanske överbelastade? Och att vi kanske umgås med nästan låtsasvänner via vår dator på Facebook med mera. Men du träffar dem aldrig.

Och de man aldrig träffar, de lär man hel­ler aldrig riktigt känna. Kanske är ögonkon­takten den allra viktigaste kontakten och inte vad du just nu gör eller vad du anser om saker och ting.

Vill inte människor längre träffa varandra – frivilligt?

Jag vill avsluta med en uppmaning om ett frivilligt arbete till en större närhet. Undvik att prata med människor utan ögonkontakt! Men med risk att du blir ensam då.

Det behövs inte nödvändigtvis ett frivil­ligt arbete i ett föreningsliv, bara att ni kanske träffas på ett café och pratar. Själv undviker jag till och med telefonkontakter. Jag anser att telefonen är till för korta med­delanden om var och när man ska träffas. Jag använder aldrig Facebook och mejlar bara korta meddelanden. Allt viktigt man har att säga ska sägas ansikte mot ansikte. Facebook är just…utan ansikte. Facebook without a face.

Hur ska du annars kunna tala om för någon annan vilka vackra ögon hon har?

Fri-villig eller o-fri-villigOm ofrivillig frivillighet och om vårt behov av att vara goda

av Torsten Bussenius

Sida 47 Magasin Nic

NIC-KRÖNIKA #2

annonsglokala

Sida 48 Magasin Nic

FOTOREPORTAGE: FRIVILLIGARBETE I AFRIKA

Skapande verkstad i Kafountine

foto & text jenny l junggren

Sida 49 Magasin Nic

FOTOREPORTAGE: FRIVILLIGARBETE I AFRIKA

Skapande verkstad i Kafountine

Sida 50 Magasin Nic

I december besökte jag för första gången

Afrika, närmare bestämt Senegal. Jag blev störtför-älskad och kände att jag var tvungen att återvända. Drygt två måna-der senare var jag tillbaka och spenderade några veckor i den lilla fiskebyn Kafountine i södra Senegal där jag kombinerade arbete med bad, dans och musik. Jag träffade fan-tastiska människor under min resa, en av dem var Elisabeth Cardell som engagerar sig på det kreativa centret Outouka.

/Jenny Ljunggren, fotograf

”Det är en vacker plats, belägen mellan havsstranden och en liten sjö med näckrosor.”

Sida 51 Magasin Nic

”Det är en vacker plats, belägen mellan havsstranden och en liten sjö med näckrosor.”

Sida 52 Magasin Nic

Sida 53 Magasin Nic

”De fattigaste, vars föräldrar inte har råd med den kom-munala skolan, kommer och målar, spelar och skapar.”

Sida 54 Magasin Nic

Sida 55 Magasin Nic

FEM FRÅGOR TILL ELISABETH CARDELL, 70, VEGAN OCH FRIVILLIG ARBETARE I SENEGAL

Vad är Outouka?

– Det är en vacker plats belägen mellan havsstranden och en sjö med näckrosor. Den består av en ateljé med uteplats, tre bungalows och en stor trädgård. Hit är alla välkomna, men framförallt är det Kafountines barn som kommer. De fattigaste, vars föräldrar inte har råd med den kom­munala skolan, kommer och målar, spelar och skapar. Deras alster säljs sedan och för pengarna köper vi ris och fisk till barnen.

Hur länge har du varit där?

– Sedan 2007. Dessförinnan ord­nade jag lekskola i grannbyn. Nu är jag i Kafountine 4–5 månader om året och kombinerar arbetet på Outouka med flickskolan Satang Jabang.

Varför återvänder du?

– Jag gillar konst, färg, barn och

det senegalesiska klimatet. Det ger mig jättemycket. Det har funnits ett behov av hjälp, och det fortsätter att finnas. Joachim Bassene som är ansvarig har bett mig att stanna.

Vad gör du där?

– Jag finns till hands. Plockar fram material, berättar om komplement­färger och hur man blandar färger. De större lär de mindre, det kan bli väldigt lekfullt och vilt. Barnen har ett rikt färgspråk. Sedan lyssnar jag – de tycker om att berätta om sina bilder.

Vad får du ut av det?

– Jag får värme både från bar­nen och klimatet. Ibland möter jag föräldrar i byn och då känner jag att Outouka betyder mycket. Barnen vill att jag ska följa med dem hem; de kallar mig Mama Africa, Mama Outouka och Mama Lisabel. Några barn har även lärt sig simma på Outouka. Det är inte bara målningar, utan hela alltet som görs här.

associationadiama.com http://

Sida 56 Magasin Nic

UTBLICK #3 – ROSKILDEFESTIVALEN

Jag möter Esben Danielsen, utveck­lingschef på Roskildefestivalen, för ett samtal om frivillighet på organisatio­nens huvudkontor på Havsteensvej i Roskilde.

Överallt råder en febril aktivitet. Det är knappt sex veckor innan årets festival brakar igång – kaffemaskinen går varm, och folk springer runt med stora kartor över camping och festi­valområdet, och överallt små mikro­möten kring de sista praktiska detal­jerna.

Esben gillar när det blir skarp läge,

det är nu det gäller. Nu ska tusentals timmar av planering äntligen förverk­ligas.

Roskildefestivalen är en ideell medlemsförening som arrangerar en musikfestival för att kunna stödja oli­ka sociala projekt.

Genom åren har man fördelat över 175 miljoner danska kronor av sitt överskott, och de senaste åren haft cir­ka 100 000 besökare och hela 30 000 frivilliga per år. De flesta är engage­rade två, tre veckor inför och under

festivalen, men drygt 800 är så kallade årsfrivilliga.

Trots att föreningen verkat i över 40 år var det först vid ett generations­skifte i början av 2000­talet som man på allvar och strukturerat började studera de frivilligas engagemang på festivalen. Esben Danielsen förklarar varför:

– Vi kände oss provocerade av dis­kussionen kring frivilligt engagemang, speciellt om ungdomar. Diskussionen att unga inte engagerar sig eller vill ta ansvar. Vi upplevde, och upplever, en

Engagemang i förändring

text ni ls phi l l ips foto janina folke

”För oss handlar engage-mang om att ge. Om man är engagerad för att få något till-baka, då är det inte engage-mang läng-re– det är arbete. ”

Sida 57 Magasin Nic

UTBLICK #3 – ROSKILDEFESTIVALEN

RoskildefestivalenMusikfestival som arrangerats sedan 1971. Drar idag cirka 100 000 besökare.Cirka 30 000 frivilliga, varav 9 000 i den egna organi-sationen. 21 000 via föreningar efter avtal.Har i stadgarna att man ska fördela överskottet från festivalen till humanitära och kulturella insatser och projekt.Festivalen jobbar med aktivt ställningstagande till-sammans med publiken, med olika teman. I år tema: Fattigdom och ensamkommande flyktingbarn.Året festival äger rum 5 – 8 juli, med Bruce Spring-steen, Björk, The Roots, The Cure, Bon Iver, Jack White m fl på scen. www.roskilde-festival.dk

Sida 58 Magasin Nic

Frivillig-hetens fyra

arketyper, enligt Roskildefestivalen

Festaren. Det sociala är den viktigaste motiva-tionen – festen, musiken och hygget med nya

och gamla vänner.Nörden. Som har ett specialintresse inom vilket område som helst: ljud, ljus, el, musik, teknik. Får prova sina gränser och testa spännande nya

grejer i skarpt läge på festivalen.Politikern. Som gärna vill sitta i en ansvarsposi-tion och skapa förutsättningarna för festiva-

len (typiskt som ledare eller i en styrelse).Exhibitionisten. Där engagemanget

blir en del av personens identitet.

Kulturföreningen Akustik i Röstånga bidrar med 60 av Roskildefestivalens totalt nästan 30 000 frivilliga. Här samlade framför Orangea Scen några timmar innan festivalen brakar loss.

Sida 59 Magasin Nic

”Dagens samhälle har utvecklats till en butik där medborgarna är kunder och det offentliga blivit en leverantör av tjänster.”

helt annan verklighet i vår verksam­het. Vi har ungdomar som står i kö för att engagera sig. Den offentliga diskus­sionen handlar ofta om de politiska eller sociala organisationerna och vi har länge känt oss någonstans mitt emellan, som både en kulturell och samhällsengagerade organisation. Vi har blivit tvungna att börja studera vår egen organisation och våra frivilliga för att hitta nya tendenser. Vi är själv en del av svaret.

Sedan sju år gör festivalen därför en årlig frivilligundersökning – som resulterat i några grundiakttagelser kring de frivilligas engagemang. Det har sedan formulerats i fyra olika arke typer kring drivkrafter och moti­vation:

Festaren. Det sociala är den vikti­gaste motivationen – festen, musiken och hygget med nya och gamla vänner.

Nörden. Som har ett specialintresse inom vilket område som helst: ljud, ljus, el, musik, teknik. Som får prova sina gränser och testa spännande nya grejer i skarpt läge på festivalen.

Politikern. Som gärna vill sitta i en ansvarsposition och skapa förutsätt­ningarna för festivalen (typiskt som ledare eller i en styrelse).

Exhibitionisten. Där engagemanget blir en del av personens identitet.

–  De olika motivationsfaktorerna behövs i en organisation och har alla sin egen svaghet och styrka Men mo­tivationen är till sin natur väldig indi­viduell och komplex, och ofta en kom­bination av flera saker, och ändrar sig också över tiden; ofta börjar man med en motivation och glider in i en annan och slutar i en tredje, menar Esben Danielsen.

– För oss är det viktigt att förstå våra frivilliga när vi lanserar nya initiativ och projekt, och också för att kunna se när motivationen och engagemang sak­nas och det är dags att sluta.

Esben Danielsen tycker att det blir viktigare och viktigare att jobba med dessa frågor. Grundstrukturen för fri­villigt engagemang är under hård press – det märks både internt i organisatio­nen och som en tendens i samhället. Det landar i ”vad får jag för detta?” – att man skall få något för sin insats – det kan vara en fribiljett, en bättre CV eller sköna övernattnings möjligheter eller andra privilegier under festivalen.

– Detta måste vi som organisation möta. För oss handlar engagemang om att ge. Om man är engagerad för att få något tillbaka, då är det inte enga­gemang längre– det är arbete. Och ar­bete följer en helt annan logik.

Så därför gör festivalen precis tvärtom vad många andra organisatio­ner gör för att öka engagemanget: ökar kraven och förväntningarna på de fri­villiga, samtidigt som man drar ner på ”ersättningen” till de frivilliga.

Fram tills i år har praxis alltid varit 24 timmars insats ger inträde till festi­valen. Det har man i år höjt till 32 tim­mars insats. Inte utan gnissel från en del frivilliga.

– Vi måste ständigt förnya oss och jobba med att utmana oss själva. Det är viktigt hur detta kommuniceras. Språket styr både tanken och handen: vi talar till exempel inte om frivilligt arbete längre – utan frivilligt enga­gemang. Ett annat exempel är när vi skulle lansera en intern ledarskaps­utbildning för våra 800 gruppansva­riga. Reaktionen: Vad betyder det? Att vi alla skall lära oss att jobba lika­dant? Vi blev tvungna att ändra det till ledarskapslaboratorium för att det skulle landa rätt i organisationen, det var ju ingen utbildning utan ett sätt att tillvarata och testa de goda och dåliga erfarenheter vi har kring ledarskap i organisationen, och sprida dessa till både nya och gamla ledare.

Vilka erfarenheter har ni kring just frivilligt ledarskap?

– Ansvar och ledarskap handlar om att ge frirum och släppa kontrollen. På festivalen har vi egentligen över 110 små självbestämmande festivalceller, som utifrån en egen budget helt får or­ganisera sig som de vill – hur de ska lösa uppgiften, hur de skall träffas och fatta beslut. Och ofta levererar de mer och bättre än vad de förväntas göra. Ökat ansvar ger också ökat engagemang!

Att samhället i stort kan lära sig något om kraften i frivillighet, tviv­

lar inte Esben på. Och det kan göra stor och avgörande skillnad.

Under de tio dagar som festiva­len pågår rapporteras färre polisan­mälningar på festivalområdet än vad som rapporteras en helt vanlig helg i Roskilde by, trots att det är dubbelt så många personer på plats. Ingen tillfäl­lighet, enligt Esben:

– Nästan var fjärde person på plats bidrar på något sätt till festivalen. Även om man ”bara” är parkeringsvakt eller städpatrull, så känner man delaktighet och ansvar för hela festivalen, eller om en situation skulle uppstå.

–  Dagens samhälle har utveck­lats till en butik där medborgarna är kunder och det offentliga blivit en leverantör av tjänster. Detta tänk har skapat ett avstånd mellan medborgare och myndigheter, och gör att man som individ inte känner eller kan ta delaktighet i samhället. Frivilligheten manifesterar den aktiva, engagerade medborgaren och står i motsats till kund­klient­samhället.

–  Tänk om var fjärde medborgare kände delaktighet och ansvar för sam­hället de bor i. Det skulle göra stor skillnad. Precis som på festivalen. •

Artikelförfattaren Nils Phillips jobbar på Centrum för publikt entreprenörskap. Han gör i år sin 16:e Roskildefesti-val. Ansvarar sedan 2007 för de 60 frivilliga från Kulturföreningen Akustik i Röstånga som städar framför den Orangea Scen, dygnet runt i fyra dagar. Har även jobbat på festival-campingen med att sälja självlysande krimskrams, uppblåsbara möbler och blinkande klockor.

Esben Danielsen, utvecklingschef på Roskildefesti-valen.

foto�terje�sørgjerd

...................................Extended Version.....................................

.......................................CFUK Gallery.......................................

...................................Extended Version.....................................

.......................................CFUK Gallery.......................................

...................................Extended Version...........................................................................CFUK gallery.........................................

...................................Extended Version...........................................................................CFUK gallery.........................................

...................................Extended Version.........................................................................CFUK gallery.........................................

...................................Extended Version.........................................................................CFUK gallery.........................................

.......................................CFUK gallery..........................................................................................................................................

.......................................Extended version........................................

.......................................CFUK gallery..........................................................................................................................................

Att jaga en stilla känsla och en kort sekund av vakuum

.......................................Extended version........................................

...................................Extended Version.....................................

...................................CFUK Gallery...........................................

Att beskriva sitt konstnärskap är för mig lika enkelt som att försöka förklara känslan av hur man kliar sig på kinden efter att ha fått lokalbedövning hos tandläkaren. Det känns inte riktigt, men lite.

Precis som vi måste andas måste jag kommunicera genom konsten, för utan bilden kan jag inte riktigt berätta vad det är jag tänker. Det är ett sätt att förstå sin känsla på sitt eget vis.

När andra tittar på mina bilder så vill jag inte ge “ett facit”. För samtidigt som jag inser att bilderna ibland betyder just “ingenting” - så vill människor förstå. Men så länge någon blir upprörd av detta “ingenting” och kanske inte förstår sig på det gulliga och snälla, som finns i vissa av mina bilder, så måste, åtminstone jag, fortsätta. Jag är Teresa - ID Monster-teresa. Jag är född och uppväxt i Umeå i de inte så djupa skogarna.

Mer av min konst i bilder finns på:http://bimoteur.blogspot.se Instagram: “teresajao”

...................................Extended Version.....................................

...................................CFUK Gallery...........................................

........

........

........

..CFU

K Gall

ery .

........

........

........

........

........

........

........

........

........

...Cen

trum

För U

rban

Kons

t.......

........

........

........

........

........

Extended Version #11