Konst och Konstnärer – äventyr på Vik

De första konstnärerna kom till vår del av Skåne i mitten av 1800-talet, samtidigt som internationell konst flyttade från ateljéerna ut i det fria. Och kort efter fick Österlen två infödda konstnärer: Anders Trulsson från Tosterup och Per Gummesson från Sandby utanför Borrby. Vid samma tid bosatte sig akademiprofessorn Karl Aspelin på Kivik – bland konstnärer var han den förste bofaste nybyggaren i ett Österlen där han visserligen inte var född men hade haft sitt hem under tidiga, viktiga år; och (för att gå ett steg längre fram i generationernas rad) där sonsonen Gert fortfarande är verksam målare! Sedan har Österlen mer än någon trakt i Sverige blivit konstnärernas land. Med dessa inledningsrader vill jag också ge besked om var jag börjar. Jag tänker inte uppehålla mig vid Trydemästarens medeltida dopfuntar eller 1700-talets lysande C.A. Ehrensvärd! Det är om en relativ nutid som det rör sig!

Många av de konstnärer som defilerar genom detta kapitel verkade i ett landskap som också blev deras motiv – de avbildade sitt nyss erövrade land. Men detta är en otillräcklig beskrivning. Till kretsen hör några av landets bästa konstnärer, alla kategorier. De har på heltid eller under delar av året varit bosatta på gårdar i Österlens härader men inte förblev deras konst av det skälet någon redovisning av ett landskap! Där finns C. O. Hultén i Grönhult mellan Gyllebosjön och S:t Olof, Gösta Lindqvist i Södra Mellby, Gerhard Nordström i Bästekille, Gösta Werner i Mälarhusen, Ulla Viotti i det lilla Glivarp vid Glimmingehus. Den ene – C.O. Hultén – bär på synen av den tropiska regnskogen och de stora hoten, visionen av döda kulturer. Han lärde sig läxan i det inre av Afrika. Vad fann han i Grönhult? Den andre skänker sällsamt djup åt bilden genom att måla musik, den tredje sökte minnena från främmande världar i en mumiekista från romersk kejsartid, nästa såg skepp stångas med vinden vid Kap Horn, gestalter i sönderblåsta loggböcker, en femte hanterar lera som formats till sten, hon gör keramiken till en huvudskalleplats. Vad fann de i Bästekille, Södra Mellby, Mälarhusen och Glivarp?

Jag bläddrar i några klipp som innehåller intervjuer och självbekännelser. En talar om horisonten, friheten och närheten till naturen. Att få leva nära havet och stränderna betyder skapande. Sedan är det naturligtvis ljuset. Detta egendomliga och fascinerande ljus som i alla tider lockat konstnärer till den här delen av Skåne. Och slutligen: Vatten, sand och sten. Vågornas lekfulla möte med klippor och strändernas svall. Det är sådana minnen från skenbart lata sommardagar som blir form, färg och allvar.

Upptäcktsresa och erövringståg

De få infödda konstnärerna på Österlen under 1800-talet och i det följande sekelskiftet, och de många invandrarna hade ett gemensamt: De befann sig i en stor och lockande innovation. Detta gäller både tid och plats. De var upptäckare av ett tidigare okänt land. Om Gustaf Rydberg, född i Malmö år 1835 (och död där 1933!) brukar man använda det

1

nyss nämnda ordet. Man sa att han var ”Skånes konstnärlige upptäckare”. Den formuleringen kan man undra över. Men så var det faktiskt. Upptäckandet av landskap och natur som något som var värt att välja som konstnärligt motiv är inte gammalt. Gustaf Rydberg började redan i tjugoårs åldern med något som kunde kallas en konstnärlig kartläggning av Skåne. Hans verktyg var pensel och palett. Han målade ljuset över Ringsjöbygden och kärleksfulla möten med Arild. Även kusten kring Falsterbo blev hans. Och mycket annat.

Gustaf Rydberg var en utsökt målare, förnämt avskild från andra aspekter än färgernas dyrbara samstämdhet, ljuset över en glänta i skogen eller en flämtande havskontur. Men när man iakttar motiven på hans många bilder i svenska museer får man – trots hans renodlade intresse för form, färg och kvalitet – ett intryck att han dessutom haft en hejdlös nyfikenhet på hittills oprövade hörn av sitt landskap. Och han tillfredsställde sin vetgirighet som alert upptäcktsresande trots att vi under de första 70 åren av hans nästan 100 åriga levnadslopp hade ett glest järnvägsnät till förfogande och framförallt att automobilen fortfarande befann sig i lek- och experimentåldern. Men Gustaf Rydberg tog sig fram. Även det avlägsna Österlen fick besök. Brösarps backar finns bland motiven. Och på Konstakademien i Stockholm hänger en stor duk med ålfiskare i arbete! Gissa platsen för deras lyckade fångst!

Detta om upptäcktsresan i det geografiska rummet. Men även ur annan synpunkt fanns en tendens till innovation hos de tidiga upptäckarna av Österlen. De hittills nämnda konstnärerna – Gustaf Rydberg, Per Gummesson, Anders Trulsson, Gerhard Wihlborg, bondson från Löderup, alla dessa hade en traditionell start på sin konstnärliga bana; alla började sina långa år på Konstakademien i Stockholm och fortsatte ofta på akademien i Köpenhamn. Därmed hade de vad de lantliga familjerna ansåg vara hederliga lärlingsår bakom sig och sålunda en viss trygghet inför sin kommande bana!

Det intressanta är emellertid att medan de nämnda ofta gjorde en klassresa samtidigt som de valde konstnärens fria yrke, fanns det ytterligare ett mönster just bland de konstnärer som hade valt Österlen som miljö för sin nya hasarderade verksamhet. De upplevde sig själva som intellektuella äventyrare som inte ville befatta sig med disponibla målarskolor, varken någon akademi eller någon konstnärs privatskola. I stället litade de på sin begåvning och sin egen heta vilja.

Även om jag inte här diskuterar särskilt många av våra konstnärliga autodidakter är det som bekant många i den totala konsthistorien som gripit pensel och palett utan traditionell skolgång. Om man håller sig till samma sena århundraden som hittills och ålägger sig själv disciplinen att blott nämna fransmän och endast några få (säg fyra!) namn som exempel så finns bland bekanta fall Courbet, Gauguin, van Gogh och Max Ernst. Om man väljer att forska i skrifterna och ännu mer om man inbegriper alla rymningar från konstskolan, så blir lätt tjoget fullt av självlärda begåvningar!

De konstnärer som just nu intresserar oss erövrade alltså inte bara en ny motivkrets när de sökte sig till Österlen utan erövrade också på egen hand en ny uttrycksform.

2

Bildkonsten blev deras. Anmärkningsvärt är att det ofta var de som givit sig ut på konstnärlig bana utan fullmakt från en kunglig akademi som kom att samlas på kusten mellan Vitemölla och Kåseberga eller på landet där innanför.

C.O.Hultén var hela 17 viktiga år under 1970- och 80-talen stadigt bosatt på Österlen. Han var liksom så många av Österlens oöverträffade konstnärer mån om titeln autodidakt. Under åren i Grönhult skapades klassiker sådana som ”Den fängslade tolken”, ”Att bryta en tystnad”, ”Flykt i morgondagens landskap” – allt den geniala ingivelsens konst men aldrig framhjälpt genom någon konstskola! Själva tanken är orimlig! Detsamma gäller även andra konstnärer med internationell bärighet. Ett av exemplen är Ola Billgren född i Löderup och livet ut trofast mot landet kring Sandhammaren. Bland konstnärerna på Vik tillhörde Osvald Larsson de självlärdas lilla societet. Han var född i Vanstad utanför Tomelilla och började sitt liv under exceptionellt fattiga omständigheter. Osvald Larsson blev yrkesmålare – strök färg på dörrar och plank. Men varje ledig stund använde han till att måla tavlor, motiv hämtade från vardag och verklighet. Man anar dessa realiteter bakom den dystert fängslande färgprakt som är den slutliga bildens saga. Gallerister tävlade om att få ställa ut Osvald Larssons konst. Han blev av en händelse upptäckt av Gösta Stenman, hovintendenten som på liknande sätt hittade Helene Scherfbeck, varefter både självkänsla och en utvald publik infann sig och intensifierade de genuina uttrycken hos två snillrika konstnärer.

Autodidaktens väg till framgång bygger som här i högre grad på hasard än den normala akademielevens något mer förutsägbara resa. Säkert går det att leta fram liknande vågspel i Gauguins och de andras historia men Osvald Larssons fall är ett utmärkt exempel. Jag skall nämna ytterligare ett – även det helt unikt om man letar efter föregångare i regelboken! Den som jag väljer är den sista av de konstnärer från Österlen som kommer att ingå i min lilla kavalkad. Hon hette Karin Sverenius när det hände. Och hennes väg till konst är lika ofrånkomlig och lika sällsam som det där hovintendent Stenman var inblandad.

Karin Sverenius självvalda utbildning när hon var tonåring gällde inte bildskapande utan musik. Och i Malmö dit hennes föräldrar flyttade året före hennes studentexamen blev hon fängslad av Ingmar Tunanders påbörjade radikalisering av svensk museiverksamhet med Malmöhus som experimentfält. Karin anslöt sig till hans unga avantgarde.

Under samma tid som hennes verksamhet på museet hände mycket i Malmö. Sensationell var utbyggnaden av Malmö Allmänna Sjukhus med viktiga steg på väg mot det nuvarande universitetslasarettet. Bland annat kom en påkostad pediatrisk avdelning. En tävling utlystes bland Sveriges konstnärer om utsmyckning av den nya barnkliniken. Tävlan blev mycket uppmärksammad. Många ledande konstnärer deltog. Karin Sverenius var inte någon etablerad konstnär men lämnade ändå in ett förslag. Hon vann tävlingen! Hennes sex stora målningar hänger fortfarande i klinikens långa korridor. De är mycket älskade berättar läkare och personal. Resultatet av nämnda tävling kungjordes 1982. Från det året kom Karin att räknas som yrkeskonstnär – det och inget annat, älskad för sina barnporträtt och hundrafalt prisad efter sina utställningar. Därmed är ytterligare

3

ett blänk bifogat till belysning av autodidaktens snabba erövringståg som komplement till en traditionell studiegång.

Kort och gott om Vik

Jag såg nyligen en bok med ämne från regionen där en av entusiasterna (sådan som vi alla är) skrev att man vid något tillfälle under det senaste århundradet kunde räkna hela 60 konstnärer som på en gång bodde och verkade i de två grannar bland fiskelägen som är Vik och Baskemölla. Jag tycker nog att just den siffran verkar ligga i överkant. Men skrivet är skrivet. Säkert är att de har varit många!

På Vik, det fattigaste fiskeläget, var konsttätheten störst bland alla lokaliteter på Österlen. Sådant inträffar inte av en slump. Det kan i ett inledande skede hänga samman med speciella konjunkturer eller sociala förhållanden, det kan rent av bero på ett makalöst skönt landskap som gjort ett visst hörn av tillvaron till ett attraktivt resmål. När sedan en plats fått gott rykte – säg till exempel av ekonomiska skäl – blivit uppmärksammad för att fiskarbefolkningen hyr ut sina bostäder för billigt pris medan fiskarfamiljen själv flyttar ut till brygghus och vävstuga, så krävs kanske inte några andra bevekelsegrunder. Och om trovärdiga konstnärskollegor blir satta på spåret och goda vänner finns på plats, så är strax den sociala gemenskapen där.

Men det som man ofta hörde som motivering till Österlens goodwill bland konstnärer – och framförallt gällde detta trakten omkring Vik – var landskapets skönhet!

Jag säger detta omigen för att det tål att upprepas men mest för att undvika en falsk förväntan: När man i konstsammanhang gör en utvikning i riktning mot geografin – talar om konstnärer i Düsseldorf, Grez, Skagen eller Saltsjö-Duvnäs etcetera, är det oftast konstnärernas sätt att måla som man talar om. Så är inte fallet när det talas om den täta förekomsten av konstnärer på Österlen. En ”Österlenstilisering” finns inte eller en ”Vikkolorism”. I stället omtalar jag just traktens dragningskraft som en breddning av min berättelse om Vik eftersom konsttätheten även på publikens sida har varit påfallande de senaste åren med ”påskrundor” och nya gallerier. Det har blivit en trevlig vana att göra besök på utställningar i privata ateljéer. Även som folkvandring har man börjat finna seden acceptabel: Man reser till ett vackert landskap och pittoreska fisklägen och sam- tidigt passar man på! Det är ett ytligt konstintresse men inget att klaga över! Så därför!

Jag börjar med att nämna en av de första målarna som dök upp på Vik. Han hette Albert Larsson och är naturligtvis att betrakta som en klassiker men så kan man beteckna också de andra konstnärerna som slog sig ner på Vik för längre eller kortare tid under den första tredjedelen av 1900-talet.

Albert Larsson kom varje sommar mellan 1900 och 1925 och målade mörka bilder med åmynningar, höga himlar och hemlighetsfullt lysande vita gårdar. Studier vid Konstakademien i Köpenhamn under 1880- och 90-talen hade satt honom på spåret. Hans

4

målningar – deras svärta genombruten av nedgående solars glöd – finner du på utländska och svenska museer men framförallt på Malmöhus!

På Vik hyrde Albert Larsson varje sommar hos – som vi sa – ”Per Frennas”

Bland tidiga konstnärer infann sig även Bror Ljunggren balanserande ljus och färg som suverän yrkesman men kanske framförallt älskad för sina sista årtiondes mikrodukar med intimt måleri från fiskelägets gator och hus. I förbigående skall jag passa på att säga: Alla de konstnärer som jag nämnt och som jag kommer att nämna känner eller kände jag. Underligt nog tvekar jag inte att säga: ”Vi var vänner”. Det allra underligaste har att göra med tid: Oberoende av deras ålder började en slags vänskap när jag själv var 5! Jag satt i gröngräset vid hans eller hennes staffli, ställde frågor och fick svar. Seriösa svar! Att börja med lade man märke till det som en värld av gåtor: När någon vuxen stannade och kastade fram någon randanmärkning till konstnären som arbetade vid sin duk, ledde det till irritation, i svåra fall till utskällning! Det sista var begripligt. Egendomligare och underbarare var något som jag tidigt kände – att jag själv skulle vara där. Hade något slags funktion.

Vänskapen varade livet ut! Att jag berättar detta just här efter Bror Ljunggrens namn beror på en udda händelse, men jag känner stor värme när jag tänker på den.

Jag skulle strax börja i gymnasiet på Katedralskolan i Lund (Österlen hade ont om gymnasier på den tiden). Det var 1939. Jag var 16 år. Första dagen i Lund berättade någon att han hade hört att Bror Ljunggren var sjuk. Han låg på Lunds lasarett. Jag besökte honom. Där var bedrövelse och dåligt humör. Men allt eftersom timmarna gick lättade trycket. Vi hade roligt, faktiskt mycket roligt, skrattade och störde övriga gäster i deras sängar på sjukhuset. Och vi talade om konst: ”Jag tycker att du har ett jämmerligt dåligt staffli Ingvar”. Bror Ljunggren hade kritiserat mitt staffli alltsedan första gången han såg mig med palett på tumme. Och det var nog tio år sen eller så. Senaste sommaren hade det varit samma melodi. Om du vill bli bra målare måste du tänka på teknik och verktyg. Du skulle inte byta penseln mot en lusborste! Så är det också med de andra verktygen!

Därpå sa han orden: Jag fick ärva Gustaf Rydbergs staffli. Han var femtio år äldre än jag men dog bara för några år sen. Jag fick ärva hans staffli. Han berättade att han hade fått det någon gång på 1880-talet av en gammal konstnär i Italien. Jag använde det varje dag de första åren, sa Bror: Men nu är det för tungt för mig när jag målar ute. Och jag förstod honom. Bror Ljunggren hade svårt för att bära. Av det skälet hade även formaten på hans dukar krympt. Och så kom det: Det staffliet ska du få när jag dör.

Orden kom så plötsligt! Vi skrattade. Du blir säkert lika gammal som Gustaf Rydberg, sa jag. Rydberg blev 98!

Och så var besökstiden slut. Tjugo dar senare stod Bror Ljunggrens dödsannons i tidningen. Ingen hade anat att en hjärtinfarkt hotade. Den tillkom utöver andra krämpor. Några dagar senare kom det fina staffliet. Han hade kommit ihåg det i testamentet. Där

5

var jag nämnd. Fortfarande använder jag staffliet. Det är en klenod, en klassiker liksom Gustaf Rydberg själv. Och sällsam var Rydberg – liksom Bror Ljunggren! Salig i åminnelse.

*

Albert Krüger hittade blommande äppelträd och Carl Andersson från Moheda färgernas värme och kyla i hed, strandråg, klippor och hav. Rickard Björklund – en utsökt artist – hade väckts av Karl Isakson och ägnade sedan ett inspirerat konstnärslivs alla dagar åt att bli honom kvitt! Alla är utmärkta målare och samtidigt trogna sitt ursprungliga val av Vik som en nästan privat helgedom. Men ändå var de flesta (eventuellt utom Carl Andersson, som köpte hus på Vik och gifte sig med en flicka från läget) inriktade på att leva sommargästens liv – fyra eller kanske fem månader om året med staffliet i gröngräset och i bångstyrigt mellanhavande med solen och vindarna från Hanöbukten. Därefter kom längtan efter ateljén, spisen, varmvattnet och höstens utställningar.

Två hade en mer hållfast förankring på fiskeläget. Det var Ellen Trotzig och Henry Mayne. De bodde här mer eller mindre konstant under 1900-talets första årtionden och sedan de hade flyttat till Simrishamn sökte de sig beständigt tillbaka till sina klassiska motiv från Vik och den älskade utsikten mot Stenshuvud. Framförallt är det Ellen Trotzig som med självklarhet avtecknar sig som en ikon bland traktens konstnärer. Hennes äldsta målning på museet i Malmöhus heter ”Bassakull” – det numera nästan glömda namnet på storskogen innanför Vik, fylld av sagor och minnen. Den bilden målade hon samma år, 1905, som hon lämnade Valand i Göteborg. Fortfarande känner man i den ett eko från hennes lärare Carl Wilhelmson.

Samma år fick hon besök av en kamrat från Valandtiden, Eva Adler. Av en fiskarkvinna på Vik köpte de en krans flätad av havrehalm, eterneller och pappersblommor, sådana som fiskarhustrun själv band och brukade sälja på Kiviks marknad. Eva skänkte kransen åt sin blivande make, Ivar Arosenius, som satte den på sitt huvud när han målade sitt mest berömda självporträtt, det på Nationalmuseum. Porträttet handlar om melankoli, dikt och dröm. Upplysningen kan verka onödig, men jag berättar den som man berättar ett stycke helig historia.

Allt som Ellen Trotzig skapade, heroiska landskap i svart, dunkelgrönt och umbra skänkte majestät och högtid åt konstverket och åt det landskap som var hennes motiv men naturligtvis också åt hennes eget svårmodiga och oåtkomliga väsen.

Henry Mayne var drygt tio år yngre än Ellen Trotzig, men det fanns en släktskap mellan dem. Den märks framförallt i Maynes tidiga bilder, säg från 1915-1925 under ett årtionde, när intryck från Gauguin och från Harald Giersing i Köpenhamn – Maynes lärare – anas i målningar, som innefattade både mörk monumentalitet och magisk realism.

6

Av hittills nämnda hör alla till en gången tid men ändå inte mer avlägsen än att det finns nu levande män och kvinnor på Vik som minns dem och i vissa fall även är ägare av konstverk av deras hand.

Året 1940 satte spår i hävderna . Till och med i Viks konsthistoria!

En ny fulltalig skara målare kom under tidigt 1940-tal. Det var krig i Europa. Gränserna var stängda och därmed konstens mest angelägna miljöer – Paris, München, Düsseldorf och andra – var bortryckta för den som önskade studier och möten med konst och kolleger längs vanliga stråkvägen. De utländska omgivningarna fick ersättas med något annat. Österlen hade redan ett rykte. Man talade, som sagt, om ”ljuset på Österlen” och om undersköna landskap!

*

Willie Weberg är en av de yppersta bland konstnärer vars centrum var Vik. Där var han också permanent bosatt. På konstakademien utexaminerades han från det som kallas ”landskapsskolan” men i hans fall är beteckningen paradoxal. Han utgår för all del ofta från en med viss trofasthet hanterad verklighet men poängen ligger långt ifrån uppsåtlig motivredovisning. Det enda som gäller är svärtan, balansen, tätheten, lidelsen precis som i ett lyckat nonfigurativt verk. Picassos stolta ord, riktade till Gud Fader borde han kunnat göra till sina: ”La nature existe – hélas – mais ma toile existe aussi”.

Men ändå – samtidigt som Willie Weberg fredas från misstanken att han är intresserad av mekanisk verklighetsavbildning gäller att han är socialt fångad av miljön. De många åren på Vik utgör ryggraden i Willie Webergs målarbiografi. Han fann vänskap och en personlig närhet bland människorna på ett fiskeläge där ännu varje hus var ärvt och ägt av bofasta och där kustbornas alla dagar fick karaktär av havet. ”Dom var som pojkar i sina båtar, hade en slags mänsklig oskuld” (Willie Webergs ord i en intervju med honom av Beate Sydhoff, SvD 1975). Han var den av konstnärerna på Vik som ofta stannade kvar under vintern, såg den svarta november som kustens vackraste månad, satte axeln mot tjärade bordläggningar när storm hotade och tunga vrakekor skulle räddas ur sjön. I enkla handlingar fanns broar över till ett stolt och annars svårkurtiserat folk.

Och han målade. Bilder tillkom som var en kärleksförklaring till kustens liv, till tjära, ålhommor och bukigt allmogetonnage. Rytmen i Hanöbuktens båtar uppdragna på land för vintern och i fiskelägets färger och volymer och landskapets hela skulptur kring Stenshuvud och hedarna, gav ett nytt mäktigt alternativ till tidigare bilder. Fält med vitnat gräs växlar med umbra och svart i ständig dialog.

När jag själv läser igenom dessa rader av min text om Willie kan jag konstatera att den är sann i varje tum. Men jag upplever samtidigt att den låter exklusivt maskulin. Något liknande måste läsaren känna. Det är faktiskt ingen felaktig reaktion. Det fanns en stramhet i Willie Webergs tänkande, handlande och vilja som satte spår också i hans

7

måleri. Det organiska medvetandet i hans bilder skänker trygghet. Men genialiteten hos honom ligger i att det stramt planmässiga är genomströmmat av lyrik. De vita och svarta Blekinge-ekorna kringvärvs av en doft av het höst, nerver och monumentalitet. Kolsvarta matroser får en gudomlig närvaro där de lyser fram på valfångstfartygets blodröda däck. Blå spårvagn i blå skugga målad från Södermalmstorg mot Saltsjön klingar som en ballad i färg! Allt är lyrik.

Till melodin i Willie Webergs måleri bidrog hans hustru Isabella Wrangel. Hon var dotter till konstnären Jurgen Wrangel. Hennes eget måleri var lekfullt, ibland med anstrykning av naivism, hennes färgval var livligt och varmt, hennes temperament likaså. När jag skrev en bok som hyllning till Willie på hans 70-årsdag 1980 läste jag de brev som Isabella hade skrivit till honom. Hennes korrespondens är glad, öm och kvick. Hon var jämnårig med Willie och hans akademikamrat under många år. De fann varandra tidigt. 1934 var hon enligt brevväxlingen första gången i hans hem i Ängelholm.

En lustig dialog är knuten därtill. Willie Webergs tidiga målningar är signerade Willie Johansson. Men det namnet bar flera svenska målare. Tjugoåtta konstnärer i Allhems konstlexikon heter Johansson. Under hela akademitiden diskuterades ett namnbyte i brev till hemmet och till fästmön. Till slut säger han självironiskt: Nu skall snart friherre Wrangels dotter bli fru Johansson om jag inte hittar på ett namn som minskar klivet. Isabella svarar: Välj i så fall din lilla mors namn så blir klivet mindre också för dig! (14.8.38). Så blev det. Vitalia Johansson, född Weberg, fick ge sonen en slutlig identitet. Det var 1941.

De nyss citerade orden av Picasso ”La nature existe – hélas – mais ma toile existe aussi” som var riktade till Gud – om naturen som existerar och är nog så skön men min duk existerar också, passar som hand i handske på många av Viks landskapsmålare. Permanent bosatt var även Holger Almqvist och caprisernas och de mörka färgfablernas mästare Osvald Larsson. Om Osvald kan man tala mycket och länge men hans glans blir tydligare om man – som här – använder platsen till att visa ett par av hans målningar i bild med tydning och tolkning i bildtexten i stället för att endast prisa konstnären i ord.

Lennart Jönsson skapar magistralt stora akrylmålningar över en kvadratcentimeter gräs på heden med levande och döda kryp– men också med närhet till människosamhället och dess insektsstrider. Han återger torrsprickorna i åbrinken med farligheten i en apokalyps. Rolf Swedberg är lekare och psykolog. Grimaser och attityder i lergods och olja, och landskapsbilder med doft och kärna, sådan är hans profil. Ständigt närvarande var också den utsökta skulptrisen Nathalie Levi, ryska till födseln, elev till Auguste Rhodin och Antoine Bourdelle i Paris. Guldmedaljör blev hon 1940 i Grand Palais för sina skulpturer. Sällan skulpterade hon på Vik men försörjde sig nödtorftigt genom målade porträtt av barn, blommor och skämtsamma figurstudier.

Det är roligt att göra denna mönstring av konst och konstnärer på Vik. Egentligen finns bara en enda skugga som faller över företaget. Mitt medvetande om att det existerar ytterligare en tio eller tjugo konstnärer som vore värda att nämna känns obehagligt men

8

ett faktum finns också som både läsaren av denna text och jag själv kan trösta sig med. Det är att en Webbsida ganska lätt kan ändras och kompletteras under resans gång. Det gör att jag gärna lyssnar på dina förslag till komplettering av konstnärslistan. Och jag kan också komma att ändra mig själv när jag nu gör några ganska slumpmässiga kompletteringar av artister som de flesta av er minns.

Där finns till exempel Peggy Nerman av den berömda släkten, hennes nära anförvanter var Birger (arkeologen), Einar (konstnären med ”Solstickan” och alla Hollywoodporträtten) och Ture (poeten och tidningsmannen med ”Den vackraste visan om kärleken” och som dessutom var en av dem som jämte Torgny Segerstedt tidigare än någon annan i vårt land såg vad Hitler var för en och hissade varningens flagg).

Själv tillhörde Peggy de konstnärer som liksom Osvald Larsson, Willie Weberg, Hugo Zuhr och Holger Almqvist var till den grad bofasta att de skaffade egen fastighet på Vik. Hennes landskapsmåleri brukade prisas efter årens utställningar i Stockholm, Karlstad (hon var värmländska) och andra städer. Man talade om hennes ”känsliga lyrism”. Det är en ganska god karaktäristik. Men hennes storverk är något helt annat. Det är en samling teckningar, oftast av vanlig typ, svart linje på vit grund, ibland utökad med diskret kulör i akvarell.

Men det viktiga är bildernas meddelande. De handlar om fiskare på Vik i deras dagliga gärning, arbetet på hav och i hamn. Teckningarna med kommentar gavs ut 1993 på Carlssons förlag: ”Hamn, hommor och hav” är bokens titel med underrubriken ”Fiskare på Österlen”. Det sista är ett onödigt tillägg, förmodligen tillfogat för att vidga läsekretsen. För boken är från början till slut Viks fiskehistoria – meddelad i ord sådana man kan utläsa dem ur reglerna i ”Viks byordning” och ur muntlig tradition. Men framförallt är dess teckningar imponerande, de är formade med starka spänstiga linjer som följer detaljerna i varje arbetsmoment hos fiskebåtsbesättningar vars kroppsplastik och till och med en porträttlikhet ingår i konstnärens förtroliga närmande. Inom bildkonsten är ju ”likhet med motivet” aldrig något värde i sig om det inte rör sig om beställda porträtt – och knappt ens då! Men i Peggy Nermans arbetsbilder kan likheten i de tecknade fiskarena, deras kroppar och ansiktsdrag, vara ett kriterium på en total trovärdighet. Även i det övriga är innehållet adekvat i dessa scener på hav och land. Då det gäller fiskelägets modernäring har Peggy gestaltat Viks historia på konstens blad. När som nu även de artistiska kvaliteterna finns, den spänstiga linjen, dynamiken, pennans antydande tecken som tillkännager tempot – både arbetsmomentets och den konstnärliga improvisationens snabba ögonblick finns – bidrar allt detta till att göra Peggy Nermans bildsamling till en skatt.

*

Alla de hittills nämnda konstnärerna och kanske lika många till ingick i en gemenskap, ett slags konstens lokala Quatier Latin! Jag vill säga detta som ett faktum men också för konstdialogens skull! För naturligtvis fanns många intressanta och levande artister på Vik som inte upplevdes som del av den sociala gemenskapen.

9

Gerhard Karlmark var en av särlingarna. Han hade någon sjukdom, jag vet inte vilken, men de år han var på Vik satt han i rullstol. Han var lågmäld och vänlig. Koloriten på hans dukar liknade hans personliga framtoning. Den var kultiverad, sval och välstämd. Samtidigt hyrde Caje Huss bostad i en fiskarefamilj. Också hon var en enstöring – trevlig, språksam och glad när man möttes men utan kontakt med målande kolleger. Hon hade med sig till sitt hyrda rum tjugo undulater i stor bur! Och hon älskade sitt måleri och vad Vik hade att bjuda av motiv. Hon var finlandssvenska, utbildad på Atheneum i Helsingfors och sedan hon kommit till Sverige fortsatte hon sina studier på Otte Skölds målarskola. Hallarna som sträcker sig från Viks hamn till ett gott stycke söder om samhället var hennes älskade revir. Hon strövade där ständigt med penslar, palett och dukar. Skrevor, stenblock och nivåskillnader i klippgrunden blev för hennes betagna blick katedral, drömlandskap och sagoskog.

Efter sina år på Vik återvände Caje Huss på ett kort besök för att återse platsen för upptäcktsfärder och målarglädje. Det var väl en 3 år efter hennes uppbrott. Vid denna återkomst gjorde hon en visit i min familj. Där såg hon en bild som hon hade skapat här nere. Det var just en målning från Hallarna. Jag hade köpt den på ett galleri i Stockholm som visade en utställning av hennes produktion. Hon blev glad över att återse målningen. Då berättade hon att hon just hade varit nere på Hallarna. Där hade hon häpnat över att allt var så litet! Hon hade bevarat hela trakten i sitt minne med väldiga proportioner. Klippan som reser sig över Flatehall med Prästens badkar på toppen är inte mer än en fyra eller fem meter hög. Hon mindes den som tjugo meter minst. Sådana är de, förälskelsens blickar och minnen.

Björn Hallström är ytterligare ett namn att minnas. Han var en central gestalt i Stockholms konstliv, bra målare och ordförande i Svenska Konstnärers Förening. Enkel och stram var hans stil som konstnär men under 1960-talet på Vik i rikt samliv med konstnärskollegor upplevde han sitt dittillsvarande koncept som otillräckligt. Mycket hände också under vintrarnas resor i världen. Han mötte Hans Richter och Joseph Beuys, fick till och med en stänk från Jackson Pollocks pensel. Men även om man förstod hans behov att bryta upp från länge omhuldade stilideal gav de nya experimenten inte några särskilt goda resultat. Man saknade den tidigare karge Björn. Själv var han också otillfredsställd, blev tyst, otillgänglig och tillbakadragen. Något hade hänt. Stor målare blev han först när han under tiden av isolering släppte loss temperament, humör, glädje och sorg – han gestaltade vredens vind som slet idyllen i håret och målade svartsjukans natt som gav upphov till monokroma mästerverk i bränd umbra och vitt, när han med penseln närmade sig kvarteren kring hamnen på Vik.

Låt mig säga ytterligare: Två av de lagerkrönta mästarna i Färg och Formgruppen hade kontakt med Vik. Sven Erixson X-et målade ofta motiv härifrån, bland annat hamnen med bukten och Stenshuvud, men han hade ingen bostad här utan reste hit från sitt logi i Simrishamn. Året var 1945. Den andre från Färg och Form var däremot bosatt på Vik. På Orebackarna, där Viks golfbana nu är, några meter norr om fiskeläget. I det hus med

10

utsikt över Vik som kort innan var hotell, hade Hugo Zuhr bostad och ateljé under sina sista tio år. Tiden där betydde för honom en förnyelse.

En annan av dem som inspirerades av landskapet var Prins Eugen. Han fanns på Österlen många somrar under 1930-och 1940talen. Under umgänget med en yngre generation målare fick hans konst en klarhet och snabb penselskrift som den saknat förut. På Österlen tog han ledigt från heraldiskt anstuckna hus, dungar och moln!

Framförallt fick Prins Eugen en social betydelse i de ritualiserade människomötenas kustland. Prinsen bodde i ett furstligt hus ovanför kustvallen på Kivik. Men när man går igenom hans stora mängd akvareller och oljemålningar, som arkiveras på Waldemarsudde på Djurgården får man bekräftat att den plats som han oftast besökte för att finna sina motiv var Vik. Han åkte öppen bil och hade chaufför. Alla visste att kungens bror fanns i trakten men bugade för chauffören som hade svarta gångkläder, märke i mössan, benläder och hållning, medan Prinsen satt i bilen och målade som en annan slusk – inte var han någon prins inte!

Men sanningen blev uppenbar omsider. I samhällen där den inbördes sammanhållningen var förenad med misstänksamhet mot dem som kom utifrån och där den bofastes enda övertag, att vara just bofast, gärna bevakades, blev prinsens närvaro med duk och palett ett argument. Hundra målare vilkas yrke och livsföring hade varit notoriskt misstänkt blev plötsligt acceptabla. De bofasta och de mycket rörliga fann varandra, kom till tals, mötte varandra med glad respektlöshet. Det är synd att prinsar skall behövas men bra ibland att de finns.

Två konstnärer möter ett århundrade på Vik

Just nu finns två yrkeskonstnärer bofasta på Vik – inte fler – vilket inte är särskilt märkvärdigt. Det märkvärdiga är att de tidigare var så många! Inte heller skall det uppfattas som särskilt besynnerligt om det i framtiden, när tio år eller tjugo har gått, visar sig att inte 2 utan låt säga 22 målare från världens länder har slagit sig ner på fiskeläget!

De två konstnärer som för närvarande är verksamma på Vik är Torsten Erasmie och Karin Sverenius Holm. Torsten Erasmie är 70 år och har varit knuten till Vik under sina senaste trettio. Karin S. Holm är yngre och har levt på fiskeläget kortare tid än kollegan.

Jag skall ge ett par snabbporträtt av de två på samma sätt som av Viks hittills nämnda konstnärer. Skillnaden är att de tidigare har jag beskrivit på grundval av egen kunskap. När det gäller Torsten och Karin – finns lättåtkomliga källor, pressnotiser, rapporter i utställningskataloger och recensioner, allt är sådant som jag kommer att citera eller meddela i korta referat. Om citaten skall bli meningsfulla innebär det dock att beskrivningarna tillåts ta mer plats än de lakoniska ord som jag själv har meddelat om tidigare artister. Men så får det bli. I fallet Karin låter det dessutom trovärdigare om ni får lyssna på andras röster än på min. Hon är nämligen min fru!

11

Om Torsten Erasmie skriver Hans Janstad i sin bok Konstnärernas Österlen vackert och sant: ”Torsten är Viks måleriska hävdatecknare, hypnotiserad av samhällets karaktär. Janstad citerar hans egna ord: ’Kontakten med befolkningen, hamnen, havet, den genuina bebyggelsen och sommarens ljusa månader liksom höstens mättade färger och ovädersstämningar skänker våldsam inspiration. Det är som en berusning. Förälskelsen i Vik sviktar inte, den ökar i styrka som stormen’.” Hans Janstads essä om Torsten Erasmie visar en konstnär som är orubbligt knuten till den skaparanda, nästan gudayra som hör ihop med fiskeläget. Med tanke på att min egen text är ett slags Viks konsthistoria i miniatyr, kan detta också sägas vara en mycket adekvat synpunkt.

Men även om Vik i Torsten Erasmies värld är ett centrum både för skapande och passion, skall sägas att han med bortseende från observerade motiv är en utsökt konstnär. Varje påsk och sommar har han utställningar på sitt Galleri Vik. Där har man tillfälle att uppleva både motivens mångfald och vilken lysande kolorist han är.

Redan 1988 kunde man läsa i Norrköpings Tidningar av Bo Borg: ”Torsten Erasmie kan lägga en fin utställning till sina meriter. Han visar den här veckan ett urval oljemålningar, akvareller, koppargrafik och litografier hos Finspångs konstförening. – Måleriet är det som intresserar mest. Traditionellt och bra. Det är ljuset och färgen som ges huvudrollen. Motiven får återkomma och varieras lätt, varje variant får sin egenart med små medel. Motiven hämtas från resor, de flesta dock från hans hemorter Malmö och Viks Fiskeläge. Han målar fullsolsmättade motiv, såväl som gråväderstunga blygrå havsvyer. Och en serie fräscha utsikter över tak.”

Samma målarglädje iakttog Gunnar Bråhammar när han 1993 skrev om Torsten Erasmie som ställde ut på Galerie Holm i Malmö: ”Torsten Erasmie, som bor på Vik, skildrar ofta utsikten från strandbrinken med de nedanförliggande husen med geometriskt strukturerade tak av rött tegel och svart tjärpapp och med buktens spänstiga båglinje effektfullt avslutad i Stenshuvud insvept i mjukt havsdis. Skickligt utnyttjar konstnären spelet mellan varma och kalla toner i detta ljusfyllda måleri som förenar fri penselskrift med kompositionell fasthet!”

Och så här skrev Lars-Erik Selin efter en utställning 1999 på Galleri 17, Stockholm: ”Lika livsbejakande återkommer färgerna och ljuset i stämningsfulla bilder från Frankrike, Italien, och det svenska Vik. I kustbilder från exempelvis Bretagne förenas vitt och blått i ett vemodigt ljus, nästan som hos Skagenmålarna”.

Carolina Söderholm skrev efter en utställning 2007. Åter var platsen Galleri Holm: ”Motiven är vackra, gränsande till banala men Erasmie undviker smidigt den pastorala pastischen. Kanske är det just ljuset som gör det, ett milt aprikosfärgat skimmer som filtrerar bort oväsentliga detaljer och mjukt rundar siluetter. Kompositionerna är vilsamma, oftast självklara”. Carolina Söderholm har iakttagit att landskapsmåleriet inte har ändrats mycket sen de tidiga svenska målarna sökte sig ut i naturen i det franska Grez

12

under 1880-talet: ”Men Erasmie har inom genren utvecklat sitt eget bildspråk, stundtals stramt förenklat, stundtals klassiskt skönt.”

*

Även Karin Sverenius Holm presenteras med ord skrivna av främmande hand.

I Antwerpen ställde hon ut på Galerij den Belaert: ”Hennes stilleben med skeppstrossar, ankarkättingar och olika slags fiskeredskap framträder i pregnant belysning som fascinerande delar av helheten. Hennes bilder är hyperrealistiska dock med djupare innebörd ”… (René Turkry konstkritiker vid Gazet van Antwerpen, 1983).

Även på galleri Gothia i Linköping var en utställning 1983: ”I mycket påminner Carin Sverenius om Greta Gerell, nyligen bortgången. Hennes återgivande av bruksföremål, bland annat från fiskelägen, får ett meditativt drag – en nästan sakral karaktär”…… (Ewe Olsson, Östgöta-Correspondenten 1983).

Vid invigningen av prisbilderna på sjukhuset kunde man läsa om Karin Sverenius i tidningen Arbetet: ”Det finns i hennes väsen en stark känsla för det liv som bara sekundsnabbt kan upplevas och som ständigt flyr ur våra händer och sinne ,’Drömmar vid fönstret’ heter en av hennes målerier som antyder det väsentligaste draget i hela hennes bildskapande. Jag tycker att det är en av de allra mest ömsinta och vemodsfullt känsliga bildgestaltningar som jag någonsin mött” …. (Det var konstkritikern i radions ”Sydnytt”, Stig-Åke Stålnacke, som denna gång skrev i tidningen Arbetet 1983, Malmö).

Curt Goedecke har bedömt en utställning i Ängelholm: ”Utställningen utstrålar värme, lekfullhet och allvar. Karin leker med naturens gåvor. Både körsbär och krusbär hänger som oförskämda, ouppnåeliga aptitretare. Några torskhuvuden på ett snöre gör dem sällskap. Så det där Skånelandskapet ’Skymning’ från det givna fönstret. Här blommar naturromantiken uppfriskande och befriande. Att hon bara vågar? Spegelbilder i ån, gäss och flyttfåglar som sträcker, pileträd. Spegelbilder. Dessutom de där små attributen som fullkomnar helheten, en bok, några penslar och andra detaljer… (Nordvästra Skånes Tidning, Galleri Moment, 1993).

I samband med recensionen av ’Fröken Karins Världshistoria’ kunde man läsa om Karin Sverenius: ”De flesta målningarna är från slutet av 1990–talet och från 2000-talet och de senaste årens produktivitet har ju varit otrolig – men utgångspunkten är de tidiga porträttmålningarna från 70- och 80-talen … Det finns också impressiva – snarare än impressionistiska – självporträtt, där konstnären fångar sig själv i stunden och känslan. Liksom ”Porträtt av Edgar Allan Poe” och

13

katedralmålningarna från Chartres och Quimper, så mångtydigt otäcka, så kännbart drabbande”. (Bengt Eriksson skrev detta i Österlens egen tidning Ystads Allehanda, 2009).

En glädje och överraskning var det när Claes von Rettig, inspiratör och kreativ ledare av den legendariska kulturkarnevalen på Skeppsholmen 1977, hade lagt märke till den för ett par år sen utgivna boken om samspel mellan konstarter: ”Fröken Karins världshistoria, Ord möter Ton möter Bild”. Om Karin Sverenius skriver Claes von Rettig i sammanhanget: ”Hon ingår i den vilda mytomspunna österlenska konstepoken med Nash, Werner, Hultén, men boken går ut i världen och inlemmar allt som är olydigt i den, Marquez, Gaudi, Rilke, Piraten, Martinson och Beethoven, man blir ganska glad och vild själv. Hela tiden Fröken Karins bilder. De är en enda stor aptit, färger former och fantasier, fräcka dessutom och sinnliga som om de fanns i rummet.” Så skriver han i Vildrosen, en tidskrift vars kärlek och glädje man delar och vars ursinne är som ett reningens bad. Claes von Rettig är den som dragit konsekvensen ur uttrycket levande kultur. Orden har en sannfärdig form på latin: ”Homo ludens” – den lekande människan!

Jean Bolinder – mönsterkritikern

När jag ser på namnet som nu står som rubrik över sista kapitlet i denna berättelse om några livsdugliga sidor av den österlenska kulturen, erfar jag ett ohörbart skratt i min kropp och mitt sinne. Jag la nämligen märke till att samtliga de recensioner av Jean Bolinder som jag hade lätt åtkomliga och som handlar om de två senast aktuella konstnärerna – Torsten Erasmie och Karin Sverenius Holm råkar vara positiva och den karaktär som man kan iaktta hos Jean Bolinder i hans egna värderingar och val som författare, konstnär och kritiker har samma enligt min mening självklart lovvärda riktning som de bedömda konstnärerna. Jag påpekar detta för ordningens skull! Om det hade funnits en avvikelse från nämnda tillfälligtvis samstämmiga mönster så borde detta rimligtvis ha lett till negativa recensioner.

Men när jag bläddrade i mina excerpter och såg utsagorna så misstänkte jag att någon kanske skulle komma på idén att tolka min hållning som ett slags nepotism, otillbörligt gynnande av vänner! Kanske någon tänker så: Om du skriver väl om mina konstnärliga vänner så vill jag skriva väl om dig! Det låter absurt. Men ibland får man vara med om konstigheter. Det verkar så tokigt att man vill skratta bort tanken. Minst risk för inbillade övergrepp är det när recensionerna gäller verk av Torsten Erasmie. Bara en av Jean Bolinders anmälningar av Erasmie citerar jag. Den är oförliknelig bland recensioner och även kritikerns egen nimbus spelar en roll. Texten är skriven av en av de mest lyhörda bland kritikens yrkesmän, just författaren och filosofen Jean Bolinder. Hans anmälan stod i Skånska Dagbladet 2001: ”Vik skildras av en av Skånes stora konstnärer, Torsten Erasmie, som nu ger Burlövs

14

konstförening en smakstart på säsongen. De röda tegeltaken lyser, havet skimrar och luften dallrar i dessa förälskade bilder som talar om kärlek till Livet, glädje över Varat. Jag har sett ganska många utställningar med Torsten Erasmie och alltid blivit upplyft till sinnes. Det är verkligen en härlig, generös och otroligt skicklig konstnär! Hoppas att Burlövs Konstförening kan hålla en sådan här standard i fortsättningen – fast högre än Torsten Erasmie är det förståss nästan omöjligt att nå! Till den 28 januari finns chansen att njuta av utställningen.”

Även den konstpolitiska situationen spelar en roll för favoriseringar och bedömning. En för Österlens konstliv avgörande händelse inträffade när en järnhandlare och kulturentusiast, Yngve Andrén, i samband med en varumässa i Tomelilla 1920 skapade ”Tomelilla konstsamling”. Aktiviteter omkring konstsamlingen har pågått i bortåt hundra år och visar ännu i dag fram det unikt rika konstlivet på Österlen. Många härliga utställningar har ägt rum inom samlingens ram. En av de största öppnades året 2002 – ”Kvinnor och kärlek på Österlen”. Den var överväldigande både genom antalet deltagande konstnärer, utställda målningar och besökare!

Jag citerar åter några rader av Jean Bolinder, (denna gång är det även anledning påminna om att han som författare står för den intellektuella vitaliseringen av svensk kriminalroman – bland annat exemplifierat med ”Dödisgropen”, vid utgivningen ärorikt hyllad av Deckarakademin som årets bästa kriminalroman). I en recension av utställningen ”Kvinnor och kärlek” säger Bolinder: ”Viktigaste bilden för mig på utställningen är ’Natt på skördarnas fält’ av Karin Sverenius, där skördandet betyder döden men också liv, parning och extas. Mystiken vilar tät över fälten där obegripliga ting sker, det finns en öppning mot hedentid och ett samband mellan forntid och nutid där allt är mycket klart, tydligt och själsligt begripligt in i minsta detalj, samtidigt som man måste medge att man ingenting fattar och förstår. Så är våra liv och vår död – inget är mer underbart positivt och nattsvart än detta!”

Jean Bolinder är själv konstnär – underrubriken i min bok ”Ord möter ton möter bild” kunde ha varit hans eget motto. Teatern är en av hans konstarter. Både i hans egenskap av dramatiker och som lärare i scenkonstens teori och praxis hör den till hans intima artistiska fält. Detta förenas med författarskapet och med ofta återkommande konstutställningar på galleri i Malmö. Hans målningar har en sinnlighet som man aldrig glömmer. Den är knuten till färgen och jag tänker på den som mognad och doft. När jag talar om hans skapande med sådana ord så är det som en beskrivning av ”crossover”, konstarter i samspel. Så här beskriver Jean Bolinder Karin Sverenius i recensionen av Ord möter Ton möter Bild, med överrubriken ”Fröken Karins Världshistoria” i Skånska Dagbladet, 2009 och Strömstad Tidning samma år:

”En lång rad av Karin Sverenius spännande målningar finns med bland bokens färgbilder, t ex den djuppsykologiska ’Skördarnas natt’, den suggestiva ’Porträttet av Edgar Allan Poe’ eller den suveränt avskalade ’Spanien stod för min syn’. Bilden av egendomligt upphängda nyckelpigor har titeln ’ Den dagen var det slut på sommarens glädje och de yra nyckelpigornas flykt!’. Under Karin Sverenius målning finns ett foto av hur

15

motståndare till Ayatolla Khomeini blev hängda år 1981. Hennes målning med småkryp i en sommarträdgård är i själva verket en grym mänsklig verklighet på liv och död.”

*

Så ser läget ut – detta är vad jag har att säga om samspelet mellan fiskeläget Vik och konsten framtill våren 2011.

Ingvar Holm, Viks fiskeläge 20 juni 2011

16