Jag uppfinner en plats i dikten där vi kan vara tillsammans En litterär studie i förlusten av ett modersmål Anna Tagaro Andersson

HT 2018 C-uppsats, 15 hp Litteraturvetenskap och kreativt skrivande C, 30 hp Institutionen för kultur- och medievetenskaper Handledare: Gustav Borsgård och Tamara Andersson Examinator: Maria Jönsson

Innehållsförteckning 1. Inledning 1

1.1 Bakgrund 1

1.2 Introduktion 2

1.3 Syfte och frågeställningar 3

1.4 Metod och disposition 3

2. Skin Whitening 6

3. Att delas 11

4. Stumheten 18

5. Främlingskapet 20

6. Du främmande jord, glöm mig inte 24

7. Avslut 25

7.1 Skönlitteraturen är verkligare än livet självt 25

7.2 Regnet i Adlawan 26

8. Vaggvisa på bisaya 27

Slutnoter 29

Källförteckning 31

1

1. Inledning

1.1 Bakgrund

Valencia, 2012

Jag är sexton år, stjärnhimlen är en annan än hemma, månen är upp och ner, och när jag drar

undan draperierna på morgonen ser jag mormor, hon har en enorm solhatt på sig och händerna

fulla av kakaobönor. Jag ser på henne, fortfarande till hälften i en dröm, hur hon placerar

bönorna att torka i solen, på räcket ner mot havet därifrån sjömännen återvänder från nattens

fiske. Jag kan inte fortsätta att drömma, jag måste gå ut dit till min mormor.

Mormors blus mot min hud

Mamma kommer hem från Filippinerna och har med sig en resväska full med presenter. Jag

plockar fram allting när jag kommer hem. En typiskt obekväm turisttröja med en jeepney på.

Jag har aldrig åkt jeepney, men tricycle. Eller, pappa berättade att vi åkte jeepney en gång när

jag var ett år gammal, och att det är den enda gången jag blivit åksjuk. Jag har åkt Southern

Star, de gula bussarna som råkar ut för olyckor minst en gång i månaden. Kollektivtrafiken är

farlig och helt obegriplig. När man vill kliva av förväntas man ställa sig upp och ropa

”stanna!”, eller göra ett smackande ljud med munnen som resten av passagerarna härmar.

Som om vi är en flock. Men jag har råkat lämna flocken. Passagerare som inte känner

varandra somnar mot varandras axlar, de sjunger fast de sitter ensamma utan att vara galna.

Tricycles har små gardiner och alla sitter packade som sillar. Men jag tycker bäst om att åka

på bilens flak. För en sådan frihetskänsla hemma får man böta. Det kanske är livsfarligt men

det är det bästa jag vet. På dagen är plåten stekhet, när det regnar är allt perfekt.

Jag plockar upp två blusar från mormor, de doftar från marknaderna i Valencia och är i det

där polyesterliknande materialet jag egentligen inte gillar. Men de är från mormor, de är

mönstrade och skimrande. Jag har stått i de där butikerna där ingenting är ordnat, kläderna

ligger i högar eller hänger helt oorganiserat lite varstans i lokalen. Jag tar en galge och hänger

kläderna utanpå garderoben, som en prydnad. Eller borde jag faktiskt använda dem? Mormors

blus mot min hud, hennes bruna hy, min vita. En klänning i batik som mamma har köpt åt

mig, den doftar av tvättmedlet från Adlawan. Mina släktingar hämtar kläderna från rummet

när vi är ute på någon utflykt och handtvättar allting åt oss, hänger dem på linor på gården och

2

viker dem prydligt och lämnar på vår säng. Jag säger att de inte behöver behandla mig som en

gäst. Men jag är någon som kommer hit, och som sedan åker. Jag plockar upp en Durian

candy bar. Jag kommer ihåg hur frukten ser ut, den är stor och taggig och luktar hemskt, och

tydligen har turister dött av att ha ätit den samtidigt som de druckit stora mängder alkohol. En

Papaya Soap, med texten ”herbal skin whitening”, precis som med alla tvålar som säljs i den

vanliga livsmedelsbutiken. Jag kommer ihåg hur mina kusiner letade efter yoghurt åt mig när

vi var och handlade, för att sedan erkänna att de inte hade någon aning om vad det var för

något. Calamansinudlarna, mamma har med sig tio paket till mig och tio paket till min

lillebror. Och sist, en brosch från min mormor. Det är ett träd i guld, med en krona lika blå

som det hav som slukar fiskebåtarna om nätterna.

Jag tänker på tupparna som gal första gången pappa gick uppför backarna till Adlawan för

snart trettio år sedan, var det början på mitt liv?

Manila, januari 2018 Jag står i Sionil Josés bokhandel. Har ni någon poesi skriven på filippinska? Jag vänder mig

till det blyga butiksbiträdet. Hon skakar på huvudet, nej, men vi har poesi skriven av

filippinska författare, men på engelska.

Varför? Hur kan det vara så, att man inte vill skriva på sitt eget språk?

1.2 Introduktion

Året är 1986 och den person som senare ska bli min pappa efterlyser brevvänner i

Filippinernas då största tidning Manila Times. Min mamma, då boende på Bohol, svarar

honom och de brevväxlar under många år och 1991 flyttar mamma till Sverige. Tre år senare

föds jag. Vi reser till Filippinerna när jag är ett år gammal, för att sedan åka tillbaka först när

jag är tolv år gammal. Hela min barndom tillbringar jag utan att reflektera över den del av mig

som inte är svensk. Filippinerna blir någonting i utkanten, något ofrånkomligt annat. Jag har

ingen längtan dit, då jag inte har några levande minnen av platsen. Jag och min mamma

kommer aldrig särskilt bra överens, och jag blir ofta irriterad när hon pratar i telefon med sin

familj. Jag upplever att hon pratar högt och snabbt och jag förstår ingenting av det hon säger,

det är som ett oljud. Jag fick lära mig ett språk hemma och det var svenska, som blev mitt

3

modersmål. Fast att det inte alls var min mammas språk, utan pappas. Jag vet att mina

föräldrar hade en tanke om att jag också skulle få lära mig min mammas språk, men att det

rann ut i sanden. Vid ett antal tillfällen under grundskoleåren är det på tal om att jag ska få

hemspråksundervisning, men vi hittar aldrig någon lärare och jag är inte särskilt engagerad i

det hela. Det är först under de senaste åren som jag börjat reflektera över förlusten av vad som

borde ha varit mitt andra modersmål, och vad detta faktiskt kommit att innebära för mig som

person. Det är en sorg som långsamt kommer upp till ytan. Jag är tjugotvå år gammal när min

morfar dör, och jag vet inte hur jag ska sörja. Jag hann bara träffa min morfar tre gånger, och

då han inte kunde engelska var det svårt för oss att kommunicera. Jag sörjer för att min

mamma har förlorat sin far, och kanske sörjer jag att jag inte riktigt kan sörja. Att det är en

sorg som berövats mig, precis som mitt andra modersmål har gått förlorat för mig. Jag ämnar

nu undersöka närmare vad denna förlust bottnar i.

1.3 Syfte och frågeställningar

Jag tror att modersmålet och hemmahörandet är starkt förknippat med en människas identitet

och hur den upplever sig själv i världen, och att på ett eller annat sätt förlora detta kommer att

orsaka ett subjekt som är kluvet. Jag vill undersöka hur man i skönlitteraturen pratar om

denna problematik. Främst kommer jag att fokusera på litteratur som har flytten från ett

hemland som utgångspunkt. Majoriteten av dessa verk behandlar flytten till ett västerländskt

land från ett land som vanligtvis räknas som en del av österlandet, och för att kunna belysa

och resonera kring de erfarenheter som uttrycks kommer jag genom hela uppsatsen att

inkludera ett postkolonialt perspektiv. De frågor som huvudsakligen kommer diskuteras är:

Vilka spår lämnar denna erfarenhet efter sig i skönlitteraturen, och går det att identifiera några

särskilda teman som återkommer? Finns det beröringspunkter mellan denna erfarenhet och

kolonialismen? Vilken roll spelar skrivandet i detta, och hur ser språkets makt ut? En

förhoppning med uppsatsen är att den ska bidra med en bättre förståelse för nyanlända

personers situationer och för personer som lever i Sverige med svenskan som sitt andraspråk.

1.4 Metod och disposition

Jag kommer alltså att undersöka denna problematik med skönlitteraturen som lins. Jag har

valt detta ingångssätt eftersom att jag menar att den splittring i människan jag vill komma åt

är komplex, och enligt mig är det genom skönlitteraturen människan bäst gestaltar komplexa

4

ting. I skönlitteraturen behöver vi inte dölja oss. Poeten Burcu Sahin sammanfattar detta i sin

poetik Älskade syskon, hon skriver ”vi bär på dessa erfarenheter redan innan vi kommer till

litteraturen, vilket innebär att allt detta kommer att göra sig synligt i texterna vi skriver.”1

Uppsatsen är skriven i essäform, vilket är en del av metoden, då det är det enda sätt på vilket

jag kan tala om detta. Hur man definierar en essä är ofta komplext, men vanligt inom det

konstnärliga fältet är att definiera den som ett försök, och som jag läser det, ett försök att

beskriva någonting. Vilket är just vad min uppsats ämnar göra, snarare än att komma fram till

en slutsats. I första hand vill jag berätta om någonting, och essäformen poängterar på så vis

också språkets och berättelsens makt. Ett huvudspår i essän är min personliga förankring i

ämnet, och jag försöker därför att skriva in mig själv i texten. I uppsatsen rör jag mig bland

texter som beskriver en längtan efter att bli hel igen, medan jag snarare önskar att känna mig

mer delad. Mitt försök att förstå de texter jag arbetar med, är också ett försök att förstå min

egen förlust.

Uppsatsen inleds med en kortfattad överblick över Filippinernas historia, för att sedan

diskutera invånarnas syn på sitt eget språk med hjälp av det postkoloniala perspektiv som

löper som en röd tråd genom texten. Filippinerna är ett centrum i texten, eftersom att det är

grunden till min personliga förankring i ämnet. Då min undersökning rör sig kring synen på

språk och ursprung och hur denna syn påverkas av yttre faktorer, anser jag att det

postkoloniala perspektivet är ett nödvändigt verktyg. Den postkoloniala teorin handlar i

huvudsak om hur världen än idag påverkas av kolonialismens effekter, och man använder den

exempelvis för att förklara olika samhällsproblem i samtiden. Kolonialismen var, och är, i

allra största grad någonting utifrån som tvingades på lokalbefolkningen, och fick dem att

omvärdera sin uppfattning om dem själva. I min uppsats intresserar jag mig för hur detta lever

kvar än idag, i den tid som vi kallar för postkolonial.

Den postkoloniala teorin undersöker också spänningen mellan österlandet och västerlandet –

vilket lämpar sig för den skönlitteratur jag använder mig av i uppsatsen, då fokus i dem är en

flytt från öst till väst. Jag har valt att i huvudsak använda mig av två postkoloniala teoretiker,

Frantz Fanon och Sara Ahmed. Frantz Fanon (1925 - 1961) räknas till en av de första

teoretikerna inom fältet, och representerar alltså den gamla skolan, medan Sara Ahmed (f.

1969) representerar en förnyad syn på postkolonialismen, som ofta kopplas samman med

5

exempelvis feministisk teori och queerteori. Då jag inte har möjlighet att använda mig av så

många teoretiker valde jag dessa två för att få en så bred bild av teorin som möjligt.

Det postkoloniala perspektivet hjälper mig också att beskriva en dubbel dimension av

språkförlusten. Har inte bara jag förlorat ett språk, utan har det filippinska folket till viss del

också förlorat sitt, till följd av kolonialismen? Sist men inte minst erbjuder perspektivet mig

också möjligheten att diskutera min egen blick på Filippinerna, då förlusten av det filippinska

språket har förvandlat landet till ”det andra”. Förutom de facklitterära verk som berör

postkolonialism, använder jag mig också av Elsie C. Franzéns bok Att bryta upp och byta

land. Detta verk använder jag till största del som ett stöd när jag resonerar kring begrepp som

identitet och migration, men också kring de psykologiska effekterna av dessa.

Huvudmaterialet i min uppsats är skönlitterära verk. Vissa författare, som Jila Mossaed,

Theodor Kallifatides, Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Yoko Tawada har följt mig i

arbetet mer än andra och deras verk är att betrakta som stommen i mitt material. Jag har valt

dessa fem författare för att de delar en erfarenhet, men beskriver den från olika håll, på olika

sätt. De har alla lämnat sitt hemland men under olika omständigheter, vissa av dem frivilligt,

andra av nödtvång. De behandlar erfarenheten av att lämna sitt hemland och försöka finna sig

tillrätta i ett nytt, antingen i romanform, i diktform eller i essäform – eller i en hybrid av

samtliga.

Jag skulle också vilja göra några förtydliganden för att förenkla den vidare läsningen.

Det finns två huvudspråk i Filippinerna, tagalog och bisaya, och ett oräkneligt antal dialektala

språk som baserar sig på dessa två. Min släkt pratar huvudsakligen bisaya, men min mamma

behärskar båda språken. För enkelhetens skull kommer jag att referera till det filippinska

språket som ”filippinska”, en benämning som min egen mamma också ofta använder sig av.

Det andra förtydligandet gäller hur jag tolkar Frantz Fanons användning av begreppet ”svart”.

Jag har valt att inbegripa det i mina resonemang som om han med ”svart” menar

”koloniserad”, då min tolkning av hans tankegångar är att han likställer de två begreppen.

Jag har valt att använda begreppet ”migration” och ”migrationen” när jag resonerar kring

effekterna av en flytt från ett hemland till ett nytt land. Istället för ”flytten från hemlandet”

skriver jag alltså ”migrationen”. Det betecknar i min uppsats en vid erfarenhet snarare än en

specifik, någonting som sker av olika orsaker och kan upplevas på vitt skilda sätt. Att jag trots

6

det använder begreppet även i sin bestämda form är mestadels ett stilgrepp, för att texten ska

flyta på bättre. Jag benämner den berörda personen för ”migranten”, trots att vissa av de

författare jag citerar använder begreppet ”emigrant”. Jag har valt begreppet ”migrant” för att

det omfattar både den som flyttar frivilligt, och den som flyttar ofrivilligt.

De texter jag valt behandlar dock en viss sorts migration, nämligen den migration som har satt

spår, oavsett om den från början skedde av nödtvång eller inte. Alla författare jag använder

mig av uttrycker en problematik som rör migrationen. Inräknat i begreppet ”migration” när

jag använder mig av det i uppsatsen är alltså inte den flytt från ett hemland som sker och

passerar obemärkt. I min uppsats fokuserar jag på det som jag i mina läsningar uppfattar som

återkommande teman i hur de olika författarna gestaltar denna problematik.

Kort skulle jag också vilja diskutera tilltalet i min uppsats. Jag har valt att använda mig av ett

”du”-tilltal, och i vissa fall även ett ”vi”. Jag förstår att majoriteten av dem som läser min

uppsats inte har tvingats byta språk och/eller migrerat, och att mitt tilltal då kan medföra att

man känner sig utesluten, eller tvångsansluten till texten, vilket kan bli kontraproduktivt. Jag

skulle dock vilja råda läsaren till att istället se detta som en möjlighet – att få inneslutas i en

erfarenhet som är en stor del av många människors liv. Jag anser också att detta är en del av

det stora med skönlitteraturen – att den kan försätta sin läsare i en position som den inte skulle

kunna få på något annat sätt. Det är skönlitteraturens uppdrag att utvidga vår empatiska

förmåga, och tilltalet i min uppsats är tänkt att fungera som ett verktyg för detta.

2. Skin Whitening

Under 1570-talet anlades de första kolonierna i Filippinerna av spanjorerna. Den katolska

läran tvingades på folket med våld, och större delen av den filippinska befolkningen kom

tillslut att bli kristna. I slutet av 1800-talet utkämpades en maktkamp mellan USA och

Spanien, där USA medverkade i att utrusta en väpnad rörelse i Filippinerna som kämpade för

självständighet från Spanien. 1898 utropades republiken Filippinerna, men Spanien

ignorerade denna självständighetsförklaring och överlämnade istället Filippinerna till USA,

som ansåg att det var deras plikt att överta kolonin. Amerikanerna menade att landet inte var

moget för självstyre, och gick in med brutala metoder för att undertrycka den filippinska

självständighetsrörelsen. Filippinerna blev slutligen självständigt år 1944.

7

Jag tänker på Sionil Josés bokhandel i Manila, och på de filippinska poeterna som inte skrev

på sitt modersmål. Varifrån kommer denna distans?

Den judiska poeten Paul Celan hävdade efter andra världskriget att det tyska språket var

trasigt, och att det skulle behöva helas innan man återigen skulle kunna bruka det till att

skriva poesi.2 Han menade att språket var alldeles för befläckat av vad nazismen hade använt

det till – förtryck och legitimering av folkmord. Jag tänker mig att poesi kräver en tro på det

egna språket, det kräver att vi både älskar det och är ödmjuka inför det, och framför allt

respekterar det. Vi behöver tro på att det kan uttrycka någonting som är större än sig självt,

och större än oss själva. Vi måste äga det men samtidigt erkänna oss svaga inför det. För att vi

ska kunna göra det krävs att vi inte uppfattar språket som en fiende, någonting vi måste

kämpa emot, som jag tror att Celan menade att han behövde göra gentemot det tyska språket.

Hur mycket poesi som skrivs på ett visst språk, säger det någonting om hur landet mår och

hur det ser på sig självt?

Den dagen jag besöker Sionil Josés bokhandel Solidaridad i Manila är den svalaste under hela

resan, ändå är hettan tryckande. Den går aldrig att komma ifrån. Bokhandeln är liten och

skylten utanför anspråkslös. Texten är blekt röd mot en vit bakgrund. Jag tänker på att min

pappa besökt samma bokhandel många år tidigare, innan jag ens fanns till, att han gått runt i

samma trånga lokal som jag är i nu. Kanske fanns det inte luftkonditionering här då. Jag köper

antologin Bloodlust – Philippine Protest Poetry from Marcos to Duterte. I förordet till boken

skriver Gémino H. Abad ”one’s country is how one imagines her, as when we say ’Inang

Bayan’.”3 Jag frågar genast min mamma vad det betyder, och hon svarar. Moderlandet. Abad

fortsätter, “‘Country’ seems more poetic than ‘nation’, but both are abstractions, concepts, as

all our words are. It’s in our imagination where the words come alive and speaks true.” Han

citerar sedan Albert Camus när han skriver att “when the imagination sleeps, ‘words’ are

emptied of their meaning.”4

När jag läser Abad tänker jag att föreställningen om det egna landet är starkt förknippat med

språket. Jag tror att den känsla jag har av mitt hemland kommer att spegla av sig i hur jag

använder mig av det språk som hör till landet. Jag tror också att detta går att utläsa särskilt

tydligt i poesin, som jag menar är ett koncentrat av språket. Abad skriver om poeterna, “they

sharpen our sense of country because they strengthen our power of abstraction and

8

imagination.”5 Jag tolkar det som att också Abad menar att poeterna är viktiga. De förser

genom sina texter läsarna med stoff som är viktigt för att föreställningsförmågan ska få

spelrum. Jag tänker mig att poesin i denna kontext har funktionen av ett slags smörjmedel.

Under tider av förtryck föreställer jag mig att det Camus skriver om sker. Människan blir

fråntagen sin känsla av värdighet, och framför allt mänsklighet, och lär sig att lyda istället för

att drömma. Vi lyssnar istället för att uttrycka oss, och våra ord utnyttjas av våra förtryckare

att forma efter sin egen mening och agenda, och vårt egna språk blir någonting som används

emot oss istället för någonting som är vårt.

Författaren och litteraturvetaren Victor Klemperer skriver i sin bok Tredje rikets språk om hur

lätt den tyska befolkningen under Hitlers tid anammade nazistiska modeord. Är det kanske det

här som Abad, Celan och Camus syftar på? Om språket befläckas för mycket av förtryckarens

agenda kommer det att påverka hur befolkningen uttrycker sig, och det kommer i sin tur att

påverka och förmodligen också inskränka vår föreställningsförmåga. Vi uttrycker oss ogärna

på ett språk som inte känns som vårt, och jag tror inte att vi kan drömma på vår förgripares

språk, och utan förmågan att drömma försvagas dikten. Av den anledningen tror jag att vi kan

använda poesin som mått på ett lands välmående. I introduktionen till Bloodlust tolkar jag det

som att Alfred A Yuson uppmärksammar Filippinernas koloniala förflutna genom att hänvisa

till den långa tid som förflutit utan ett samlat poetiskt motstånd. Han skriver, ”it has been

three decades since Filipino poets have assembled in pages of protest.”6 Efter förtryckets fall

börjar därför alltid en kamp om att ta tillbaka språket, ett sökande efter någonting att ta spjärn

mot igen.

Jag ser framför mig en dubbel dimension av förlust. Jag har förlorat ett språk, men har

Filippinerna också till viss mån förlorat sitt, efter åratal av kolonialism? Är inte detta själva

innebörden av begreppet postkolonialism? Athena Farrokhzad skriver i sin diktbok Vitsvit att

”det förflutna är ett övergrepp som aldrig ska fullbordas”.7 Farrokhzad föddes 1983 i Teheran,

men växte upp i Göteborg. Hon är en iransk-svensk poet, litteraturkritiker, översättare och

dramatiker. Vitsvit var Farrokhzads debut.

Hur utför man ett förtryck så noggrant att det lever vidare även efter att förtryckarna lämnat

landet? Jag tror att det viktigaste verktyget för kolonisatören är att skriva in sig själv i språket,

för det pågår hela tiden. Just av den anledningen glömmer vi också lätt bort hur stor betydelse

9

det har. Klemperer beskriver detta i Tredje rikets språk: ”Ord kan vara som mycket små

arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar

giftet ändå.”8 Språket kommer att verka, och värka, i hela dig.

Farrokhzad skriver vidare om denna problematik ”det enda språk du kan fördöma förgripelsen

på är förgriparens språk/och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga

förgripelsen”.9 Farrokhzad beskriver känslan av att vara fångad i ett språk, eller mellan två

olika språk. För att göra din röst hörd i det nya landet, måste du uttrycka dig på det nya

språket istället för på ditt modersmål, även om det är detta nya språk, och kravet att använda

sig av det, du vill fördöma. I Svart hud vita masker kallar Frantz Fanon detta för ”den

specifika låsning som den koloniserade befinner sig i”. Fanon menar att i samma stund som

den koloniserade börjar beskriva sig själv med kolonialherrens språk och därmed se sig själv

med dennes blick, övertar han på samma gång kolonisatörens begär, och påbörjar således

färden bort från sig själv.10 Jag tänker på att undervisningsspråket i de filippinska skolorna

inte är deras modersmål, utan engelska. Än idag är förstaspråket i skolorna det språk som

kolonisatörerna kom dit med, och barnen får lära sig att se världen genom det.

Jag skulle vilja likna detta med kravet på att som flykting snabbt lära dig det nya språket. I

Sverige sker detta i en politisk dimension. I den sakpolitiska överenskommelsen mellan

Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet som presenterades i början av

2019 ingår ett språkkrav för medborgarskap. I skrivande stund (maj, 2019) är det fortfarande

oklart hur detta kommer att se ut, men i dokumentet menar man att ett godkänt prov i svenska

och i grundläggande samhällskunskap ska vara ett krav för medborgarskap i Sverige.11 Man

hävdar att det här ska stärka medborgarskapets status, detta trots att det inte finns några

vetenskapliga bevis för att språktester skulle leda till bättre integration.12 Jag tänker på detta

som en slags inverterad kolonialism. Du får inte vara här, om du inte klarar av att bli som oss.

Det är du som måste anpassa dig, inte vi.

Farrokhzad skriver också om denna sorts inverterade kolonialism som främst gestaltar sig i

kravet på att byta språk: ”Min mor lät blekmedlet rinna genom syntaxen/på andra sidan

skiljetecknet blev hennes stavelser vitare”.13 Jag tänker på tvålarna i livsmedelsbutikerna i

Filippinerna med texten skin whitening på, och hur kolonialismen är kroppslig på så många

sätt, och hur vårt språk är kroppsligt. Ett angrepp mot språket är ett angrepp nära kroppen.

10

Denna språkets kroppslighet är någonting jag kommer att utveckla och återkomma till i

uppsatsen.

När jag läser poesi skriven på filippinska förstår jag ingenting. Och det finns inget lexikon i

världen som kan hjälpa mig att förstå. Jag kan översätta orden, men poesin är mycket större

än så. Den är också luften mellan orden, och den särskilda relationen mellan vissa ord.

Farrokhzad skriver ”det finns en stumhet som inte kan översättas”.14 På grund av detta blir jag

särskilt utsatt för min egen oförståelse när jag ställs inför en dikt. Dikten är så naken, och har

så många ingångar. Ändå förblir jag någon som står utanför och försöker blicka in, och istället

för att vara ett hem gör det filippinska språket mig till en främling. Det här utanförskapet gör

att jag till viss del kan förstå den nervositet som språket kan ge upphov till, och den utsatta

situation min egen mamma måste ha befunnit sig i när hon flyttade till Sverige, ett land som

på många sätt var väldigt långt hemifrån. Jag tror att den känslan av utanförskap lätt upplevs

som skrämmande, och att människor i sina försök att övervinna utanförskapet på olika sätt

försöker sätta sig över det. Man påstår att det främmande är sämre, mindre värt och försöker i

vissa fall även att ta över det och göra det till sitt. Detta har gjorts i alla tider, och det har alltid

lett till förtryck och krig. Men vad händer om vi istället omfamnar vår oförståelse och förstår

att vi har någonting att lära från den?

Jag skulle kort vilja nämna Edward W. Said, som menar att varje europé som över huvud

taget uttalat sig om Asien har gjort det med en rasistisk och imperialistisk agenda, om än

omedvetet. Said menar att europén är fast i sin egen etniska grupp och i sina privilegier.15

Saids uttalande härrör ur Michel Foucaults maktanalys som utgår ifrån premissen att idéer,

kulturer och historia inte kan förstås utan att maktförhållandena i dem studeras. Med detta i

ryggen vet jag egentligen inte hur jag ska kunna skriva denna uppsats. Jag undrar vem jag är i

detta. Är det omöjligt för mig att som europé uttala mig om Asien på ett sätt som inte är

befläckat av min maktposition som västerlänning? Hur väl finns detta skrivet på mig? Kan jag

slippa ifrån att se Filippinerna som ”det andra”? Kan jag klä av mig denna makt jag inte vill

ha genom att erkänna mig själv som främling, och kan jag genom att lyssna till deras röster

hitta hem? Jag är för mycket vit, jag vill vara mitt emellan, jag vill fly både min vithet och

min förlust.

¨

11

Varje dag i Filippinerna dricker vi litervis med mineralvatten, och vi samlar de tomma

plastflaskorna i stora säckar på vårt rum. I matbutiken där vi handlar är ljudnivån hög, och vi

köper snacks vi aldrig hört namnet på eller känt smaken av förut. Många drycker smakar

sötningsmedel, men inte fruktjuicerna. De smakar calamansi, mango och pineapple. Varje dag

dricker min mormor en flaska fylld med saften från en frukt som kallas för mirakelfrukt, det

sägs att den botar alla sjukdomar. Hon är gammal, hennes hy är mörkbrun och rynkig men

hon skrattar och svalkar sig under palmerna och slår ihjäl flugor och klipper alla

blombuskarna på gården. Mitt liv hemma känns snabbt främmande och avlägset. Kanske går

det ändå. Kanske kan jag också bli delad.

Sara Ahmed skriver i Vithetens hegemoni om den diasporiska identiteten, den identitet som är

splittrad mellan två olika tillhörigheter och två skilda geografiska platser. Hon beskriver en

hemkänsla som ”inte är på sin plats”, vilket hon menar är resultatet av den levda erfarenheten

av att ha ansiktet vänt i två riktningar, mot ett hem som har förlorats och mot en plats som

ännu inte är hemma. Ahmed lyfter också frågan om orientering och desorientering. Hon

menar att vi är orienterade när vi vet var vi är när vi vänder oss mot det ena eller andra hållet,

men att det kanske är nödvändigt att erfara känslan av desorientering för att känna igen

känslan av orientering, eller inse att vi saknar den. Hon frågar sig ”Vad innebär det att vara

orienterad? Hur går det till när vi känner var vi befinner oss, eller till och med vart vi är på

väg, genom att förknippa oss själva med särdragen hos marken vi bebor, himlen som omger

oss eller de imaginära platser som skär genom kartor? Hur vet vi åt vilket håll vi ska vända

oss vår att nå vår destination?”16

Jag vill vända mig mot Filippinerna.

3. Att delas

Våra fötter börjar höra till två olika världar – Greenville

och New York. Vi vet inte hur vi ska ta oss

hem

och lämna

vårt hem

bakom oss17

12

Kanarya Veleva skriver i sin uppsats Jag har aldrig haft ett land med rötter ”dessa känslor av

vanmakt och hjälplöshet av att tvingas förstå och göra sig förstådd på ett okänt språk upplevs

av alla som migrerar till ett nytt land. Att flytta är som att födas på nytt, fast med allt bagage

man har med sig i ryggsäcken.”18 Hon beskriver innehållet i ryggsäcken som inte bara ens

modersmål, utan också sina värderingar och sin kultur. I boken Tvåspråkighet skriver Tove

Skutnabb-Kangas om närheten mellan begreppet ursprung och modersmål: hon menar att

definitionen av ens ursprung är starkt kopplat till det språk man får lära sig under sin uppväxt,

och att detta språk förblir det man identifierar sig med, oavsett vilken status och kvalitet

språket har.19 Det emotionella bandet till modersmålet är således starkt, och Skutnabb-Kangas

använder sig av följande citat av författaren Antti Jalava för att beskriva denna relation:

Det är mitt finska språk som är min hud, min luft, mitt snöfall, min vrede och min sorg,

det är det språket jag läker mina djupaste sår och det är där jag formar och planterar

mina känslor. Mitt finska språk är själva ursprunget och grunden till mitt jag20

Jalava beskriver språket, och då specifikt modersmålet, som någonting kroppsligt. Detta är

också någonting som bekräftas av en av Velevas tvåspråkiga informanter som berättar att

hennes röst förändras när hon byter språk.21 Kroppen ändrar position, slappnar av eller är på

sin vakt. Jag tänker på när jag var barn och min mamma pratade i telefon med sin familj eller

sina vänner från hemlandet, hur det skar i mina öron av det höga tonfallet och den snabba

rytmen. Jag brukade bli irriterad när detta ibland hängde kvar när hon bytte tillbaka till

svenskan. Jag tänker på min vän som är uppvuxen i Finland, hur hennes röst alltid ändras när

hon pratar med sina föräldrar, fast hon inte byter språk. Rösten blir mjukare och mer

melodisk. Varför pratar hon inte med mig så? I sin essäsamling Förvandlingar jämför Yoko

Tawada människors olika modersmål med fågelkvitter, ”människor talar inte bara olika språk

utan har också olika slags röster.”22 Jag tolkar det som att hon menar att rösten är någonting

ännu större, och mer intimt, än språket. Yoko Tawada föddes i Tokyo 1960 men är sedan

1982 bosatt i Tyskland, och debuterade på tyska 1987. Först ett år senare debuterade hon på

sitt modersmål. Tawada är prosaist, lyriker och essäist och återkommande i hennes

författarskap är att hon betraktar Tyskland som ett främmande, outforskat land, och ger

läsaren chansen att betrakta Europa på nytt, som om vi såg det för första gången.

Hur reagerar en människa som plötsligt omges av röster som är totalt främmande, både vad

kommer till tonfall och ordens betydelse? Tawada skriver:

13

Några försöker medvetet eller omedvetet anpassa rösten till den nya omgivningen.

Tonhöjd och ljusstyrka korrigeras, man härmar den nya språkrytmen och ger akt på in-

och utandning. Varje konsonant, varje vokal, och kanske till och med varje

kommatecken passerar genom kroppens celler och förvandlar den talande personen.

Kanske är detta anledningen till att andra och tredje generationens emigranter får

ansikten som skiljer sig från dem som blivit kvar i förfädernas land23

Att språket beskrivs och gestaltas som någonting kroppsligt är återkommande i mina

läsningar, och Tawada beskriver denna kroppslighet som någonting som har makt att ändra

människans fysiska uppenbarelse. Hon ger språket en oerhörd makt då hon härrör den fysiska

assimilationen till just anpassningen till det nya språket. Inte till geografin, klimatet eller de

nya livsvillkoren utan till den fysiska, kroppsliga anpassning som ett nytt språk innebär.

Farrokhzad skriver i Vitsvit ”Min far sa: Hur mycket motstånd kan människofettet bära/innan

piskrappen permanenteras/Min far sa: Om du glömmer bort alfabetet/hittar du det på min

ryggtavla”24, och ”när åldern övermannat din kropp kommer den att försäga sig/när du

förlorat alla förmågor återstår bara modersmålet”.25 Hon beskriver anpassningen till det nya

språket som någonting som tvingas på kroppen, men avger samtidigt ett löfte om att

modersmålet aldrig ska lämna dig helt.

Tawada skriver i sin essäsamling Talisman hur hon behöver orden för att begripliggöra sin

egen belägenhet i världen. Språket blir det verktyg som gör att vi kan ta ett steg tillbaka och

se saker som vi tidigare missat, för att de alltid funnits just framför oss. Hon skriver ”en tysk

blyertspenna var nästan likadan som en japansk”26, och beskriver hur faktumet att en

blyertspenna på tyska benämns som ”bleistift” och på japanska som ”enpitsu” plötsligt

främmandegjorde tinget. Det är samma ting, men olika ord. Relationen mellan oss och tingen

är av språklig art, och jag menar att vi kan betrakta människans belägenhet i världen som

språklig. Språket får oss att se, och kan på en sekund förvandla någonting välbekant till

främmande. Det ligger en oerhörd makt i den förmågan.

Hur tillägnandet av det nya språket betraktas är inte, och bör inte vara, svartvitt. Jag har

tidigare i uppsatsen resonerat kring vad jag valt att kalla för inverterad kolonialism, där det

nya språket tvingas på migranten. Klassiskt inom postkolonial teori är att tolka tillägnandet av

det nya språket som ett försök av den koloniserade att bli den andre, men jag skulle också

14

vilja lyfta ett annat synsätt. Frantz Fanon skriver ”ingenting är mer chockerande än att höra en

svart uttrycka sig korrekt, för det innebär faktiskt att han tillägnat sig den vita världen.”27 Jag

kan tolka Fanons uttalande på två olika sätt. Antingen menar han att detta för den svarta

innebär en förlust, eller så syftar han till den vita allmänhetens chock och fasa när ”den andre”

plötsligt blir en av dem. Detta kan vara en motståndshandling, att ta sig rätten till det nya

språket på sina egna villkor, men också ett sätt för migranten att helt opolitiskt utvidga sin

identitet till att mer eller mindre inrymma två språk.

Exempelvis i Jila Mossaeds diktsamling Under floden ligger en kudde finner jag både en sorg

över det bortmotade modersmålet, men också en glädje över det nya. Jila Mossaed är född

1948 i Teheran och har givit ut två romaner och fem diktsamlingar på sitt modersmål

persiska. Hon kom till Sverige 1986, och efter elva år debuterade hon på svenska. I dikten Det

tog länge skriver hon: ”Varje morgon/vaknar jag/bakom hudens medvetande/bakom låsta

dörrar/I havet blåser/förbjudna namn/Jag klär mig i dig/det tog länge innan blodet vågade/Nu

skriver jag dina dikter”.28 Mossaed uttrycker inte bara en svårighet att uttrycka sig på det nya

språket, utan också en lust och förmåga att ta för sig av det. Detta återkommer i flera av

hennes diktsamlingar, där den språkliga exilen löper som en röd tråd. Jag tycker att titeln på

hennes diktsamling Vad jag saknades här sammanfattar hur hon positionerar sig gentemot

språken. Hennes modersmål saknar henne när hon är frånvarande från det, men också det nya

språket behöver henne. Hon utmålar sig själv som en tillgång även för det nya språket, istället

för någon som lider inför det.

Hur tillägnandet av det nya språket, och den nya relationen till modersmålet som följer på det,

upplevs och beskrivs är alltså inte ensidigt. Relationen till modersmålet skildras dock alltid på

ett kraftfullt sätt. Ett annat exempel är exilförfattaren Theodor Kallifatides. Kallifatides

föddes i Grekland 1938 och flyttade till Sverige 1964, och har givit ut ett trettiotal böcker på

svenska. I sin roman Ännu ett liv beskriver han minnena av sitt grekiska modersmål som ”en

mina i min hjärna”.29 Precis som Farrokhzad beskriver han också modersmålet som någonting

beständigt, ”när all min längtan hade övergivit mig återstod saknaden efter mitt språk. Den

var kvar och den blev starkare med tiden.”30 Flytten från hemlandet är också central i

romanen, och han liknar emigrationen vid ett sorts partiellt självmord: ”Man dör inte, men det

är mycket som dör inom en. Inte minst språket.”31 Att likna förlusten av ett språk vid en slags

död är någonting som också författaren Gloria Gervitz gör i sin diktsvit Migrationer, ”i åratal

15

har jag talat ett språk som inte är mitt/är jag händelsevis redo att dö?”32 Framkallar längan

efter ursprunget också en närhet till döden?

Både Kallifatides och Tawada uppehåller sig också vid hur olika språk har olika logiska

strukturer. Kallifatides menar att det finns saker man kan göra i ett språk, som man inte kan

göra i ett annat.33 Han menar att det kan röra sig om allt från banala vardagsfraser till hur man

beskriver sina känslor för sin älskade, i sin roman Ett annat land utanför mitt fönster skriver

han ”Det är onekligen något särskilt med att älska på det egna språket. Det förefaller vara det

enda naturliga. Man har en själ och den själen har sitt språk.”34 Han skriver att det är

annorlunda att älska på det nya språket, då ”känslan följer vissa spår, som är

utomspråkliga.”35 Jag tolkar Kallifatides som att han menar att det egna språket är ungefär

som en runskrift, den har ristats in i dig vid tidernas begynnelse, och bär således med sig

betydelser som är självklara, men som inte riktigt kan uttryckas, utan snarare följer med ett

visst uttryck. Det utomspråkliga har egentligen inte med ordet i sig att göra, men om du ger

uttryck för någonting i en viss kontext tillräckligt länge, så kommer kontexten att kopplas

ihop med uttrycket. Uttrycker du samma sak på ett nytt språk, är det kanske sammankopplat

med en annan kontext. Det du egentligen vill säga i det nya språket går bara att säga på ditt

modersmål.

En sorts stumhet drabbar dig. När Tawada beskriver detta använder hon sig återigen av

fågelmetaforen och menar att en av fåglarnas viktigaste egenskaper är att de härmar andra

fåglars kvitter, och att det nya språket kan bli endast detta: en efterbildning.36 Inte ett språk

som du kan älska på, eller sätta samma tillit till som till ditt modersmål. Hon skriver ”orden

som kom ur min mun stämde inte överens med min känsla”37, och menar att modersmålet

alltid kommer att finnas med som ett minne i ditt nya språk, den gamla rytmen kommer att

vara märkbar som en accent, någonting som ”vanställer det främmande språket”.38 En

inbyggd destruktion som cementerar ditt främlingskap hur väl du än lyckas passa in i det nya

samhället, då en brytning kommer att väcka associationer av främlingskap hos omgivningen,

även om du lär dig att behärska språket perfekt.39 Jag tänker på hur starkt både Kallifatides

och Farrokhzad beskriver att modersmålet är inom dem, och kanske blir det till ett slags inre,

om än omedvetet, motstånd mot det nya språket. Burcu Sahin, en svenskspråkig poet som

debuterade 2018, skriver i sin diktsvit Broderier

med knuten tunga

16

lärde ni er språket

inte bokstävernas uttal

modersmålet blev kvar

i era munnar40

Ditt modersmål kommer att finnas där, oavsett vilket språk du pratar på.

¨

Begreppet identitet kan förstås på många olika sätt. En avgränsning som Elsie C. Franzén

använder sig av i Att bryta upp och byta land är känslan av överensstämmelse mellan min

egen uppfattning om mig själv och omgivningen, det vill säga att det jag upplever som ”jag”

stämmer överens med vad andra tycker är ”jag”.41 Som människor söker vi bekräftelse hos

andra för att förstå vilka vi själva är, vi speglar oss ständigt i varandra. Franzén skriver om

hur den som bryter upp från sitt hemland förlorar alla sina vanliga speglar, spegelbilden

grumlas och du blir otydlig.42 Jag tänker på det Farrokhzad skriver, ”min mormor sa:

tillhörigheten är som en spegel/om den går sönder kan du laga den/min mor sa: men i

reflektionen fattas en skärva”.43 Stannar du i det nya landet kommer du så småningom att få

nya speglar, men i dem har du en övergripande identitet som främling.

Dessa speglar skriver också Michael Azar om i förordet till Fanons Svart hud vita masker.

Han refererar till både Fanon själv och till Hegel, när han menar att den andres erkännande är

avgörande för människan. Vi söker efter oss själva i den andres blick, och vi begär att den

andre ska begära oss. Azar skriver, ”när den andre systematiskt vänder blicken åt ett annat

håll är vi utlämnade åt att identifiera oss med ett bortvänt begär, åt en spegel som förnekar

oss.”44 Jag tänker att det är den här sprickan i spegeln som Farrokhzad skriver om. I den nya

reflektionen kommer det alltid att fattas en väsentlig bit, och din identitet i det nya landet

kommer att upplevas som sprucken. Detta skriver också Tawada om i Förvandlingar:

”betraktarens förväntningar skapar masker, och de växer in i främlingens kött. På det sättet

skrivs andras blickar ständigt in i det egna ansiktet.”45 Detta resonemang hänger ihop med hur

Tawada också beskriver att anpassningen till det nya språket får kroppsliga effekter på

emigranten. Hon menar att migrationen förändrar din fysiska uppenbarelse. Ju längre tiden

går, desto mer kommer du likna den som betraktat dig.

17

Som med allting annat är också detta dubbelsidigt. Jag lyssnar på den fransk-vietnamesiska

författaren Kim Thúy på Littfest i Umeå. Hon berättar om när hon som tioåring anlände till

Kanada, full med löss och sjukdomar efter att ha spenderat lång tid i olika flyktingläger, och

hur de människor som tog emot henne i hamnen ögonblickligen slöt henne i sina armar. Hon

säger, ”I saw myself in their eyes and I could tell they thought I was beautiful, and it was the

first time I thought of myself as beautiful”.46 För henne blev migrationen en positiv

pånyttfödelse som fick henne att inse sitt värde som människa.

Jag tänker på det inledande citatet i detta avsnitt, ur Jacqueline Woodsons roman Brun flicka

drömmer. Citatet tycker jag är en bra beskrivning av den problematik som den diasporiska

identiteten beror av. Hemkänslan är labil, ansiktet ständigt vänt i åtminstone två riktningar,

där ingen av riktningarna känns riktigt hemma. Du har lämnat någonting, och befinner dig på

en plats där du inte kan orientera dig. Frantz Fanon skriver också om denna belägenhet när

han beskriver den koloniserades kropp i rummet: ”istället för att ha saker som säkerställer

hans plats, blir kroppen en sak bland andra saker”, vilket leder till en känsla av

destabilisering, illamående och av att tappa fotfästet i världen.47 När Sara Ahmed går i dialog

med Fanon beskriver hon motsatsen till denna kropp som ”den bekväma och vanemässiga

kroppen”, det vill säga den vita kroppen, en kropp som kan röra sig obehindrat i rummet, och

är intimt förbunden med sitt hem.48 Den koloniserade kroppen är istället blockerad och vet

inte åt vilket håll den ska röra sig, vilket leder till en ”fram och tillbaka-rörelse”, där man hela

tiden har det förlorade framför sig, och inte riktigt kan sätta ner fötterna helt på den plats dit

man har kommit. Det råder ständigt en osäkerhet om var man egentligen hör hemma.

Jag tror att det finns flera anledningar till att exilen och dess konsekvenser är så vitt

omskrivna i litteraturen. Skrivandet kräver ett avstånd, för att benämna någonting måste du

också vara skild från det. Detta gör exilen till den perfekta erfarenheten för en författare. Till

största del tror jag att skrivandet är ett försök att hitta vägen tillbaka. Detta sätt blir dock

också i en mening paradoxalt. Om den koloniserade kroppen befinner sig i en ständigt

pågående rörelse, blir skrivandet en förlängning av denna rörelse – som den franska poeten

Heléné Cixous skriver, ”there’s no end to writing”.49 Både migrationen och skrivandet är

rörelser utan slut, de löper parallellt. Burcu Sahin skriver i Älskade syskon, ”liksom dikten har

migrationen inget slut”.50 Jag i min tur tänker på det exilförfattaren Marguerite Duras skriver,

18

att när man skriver pressar man hela tiden gränserna till det omöjliga.51 Du är alltid nästan

där, du är på väg, men du kommer aldrig fram.

4. Stumheten

Jag är ett barn igen.

De har tagit mitt språk.

Jag kan inte längre uttrycka

mig som jag kunde förut52

I de texter jag läst, som rör migrationens olika delar, uttrycks ofta en stumhet. Avsaknaden av

modersmålet, och försöken att anpassa sig till det nya språket, leder till en tystnad.

I sin roman Ännu ett liv skriver Theodor Kallifatides om hur han, när han kommit upp i

åldern, känner att det tar stopp i hans skrivande. Han bestämmer sig för att sluta skriva, men i

själva verket slutar han bara att skriva på svenska, det språk han skrivit på i femtio år, vilket

visar sig vara en nödvändighet för att han ska kunna hitta tillbaka till sitt modersmål.

Kallifatides beskriver det som att han behöver klä av sig det svenska språket, och medan det

sker träder han in i ett tillstånd han beskriver som galenskap, som att vandra genom en

korridor, för att slutligen hitta hem. I slutet av boken återerövrar han sitt modersmål, och

börjar skriva på grekiska. Han beskriver det som en slags återfödelse.

I Jila Mossaeds diktsamling Under floden ligger en kudde, tolkar jag det som att också hon

berör denna problematik. Under titeln Farväl skriver hon om orden ”de lämnar mig/de lämnar

mina fingrar/(…)/jag räknar de döda stavelserna/hängande på en tunn rad/i min sista dikt/det

tar slut/jag tar slut/och föds stum”53, för att några sidor senare gestalta en slags pånyttfödelse:

”det seglande rummet/skickas tillbaka/dit jag/embryoklädd/kämpar hårt/för att lämna

huden/(…)/brinnande av längtan/lämnar jag min kropp/och siffrorna försvinner/från

kalendern i mitt kök”.54 Jag tänker mig att även detta, rörelsen mellan ditt modersmål och det

nya språket, också är en rörelse som pendlar fram och tillbaka. Vad händer med din förmåga

att uttrycka dig när du behöver trycka undan ditt modersmål till förmån för det nya språket?

För Kallifatides fungerar det bra under större delen av hans liv, men sedan återvänder

modersmålet och trycker bort det nya språket. Jag tycker att Mossaeds dikt ovan på ett bra sätt

fångar denna rörelse mellan språken.

19

I den inledande dikten av Fred Klasen, tolkar jag det som att han liknar upplevelsen vid att

behöva lära sig ett nytt språk med att vara ett barn igen. Den stumheten går inte att ta miste på

– att i vuxen ålder plötsligt inte längre kunna uttrycka sig. Plötsligt har du kastats tillbaka till

ditt ordlösa ursprung. I Mossaeds diktsamling Vad jag saknades här möter jag ett annat

förhållningssätt, där hon snarare beskriver hur bördan av språken framkallat en längtan efter

den ursprungliga tystnaden: ”Ibland vill jag vara stum/vill sväva ordlöst/som ett barn (…)/vill

uttrycka mig vilt/enkelt/med ordlösa ljud”55, ”vill tillbaka till den ordlösa tiden/till tystnadens

trädgård/vill inte kunna så många ord/bära dem/vill inte bli förstådd/inte försöka förstå”.56

Hur mycket går förlorat på grund av denna stumhet? Hur många dikter blir inte skrivna, för

att någon blivit fråntagen sitt språk och känner sig alltför stum på det nya språket för att våga

uttrycka sig? Burcu Sahin skriver, ”Jag skriver till er. Till första generationens migrerade barn

och vuxna vars dikter aldrig skrivits, utan begravts i föreställningen om er språklöshet.”57, och

”vi vrider och vänder på syntaxen, försöker få språket att passa ihop med våra minnen och vår

historia. Språket är inte ett hem som kan konstrueras hur som helst.”58 Sahin beskriver en

olägenhet, hur det nya sammanhanget inte löper linjärt från ens ursprung. Kanske är det därför

just barndomen och den ursprungliga familjen ofta är någonting som återkallas i litteratur som

behandlar migration. Det blir ett försök att införliva hemmet och det välbekanta i det nya

språket, att återkalla det som finns i periferin.

Var börjar den välbekanta världen? Det är en fråga som Sara Ahmed ställer i Vithetens

hegemoni. För att närma sig svaret på den frågan för hon ett samtal med filosofen Edmund

Husserl, som menar att orientering handlar om utgångspunkter, om var vi börjar och hur vi

fortsätter ”härifrån”. Ahmed skriver, ”orienteringens startpunkt är den punkt utifrån vilken

världen breder ut sig: kroppens ’här’ där den bor. Givet detta, handlar orientering om intimitet

mellan kroppar och deras boplatser.”59 Hon beskriver vidare hur Husserl sitter vid sitt

skrivbord och ser ut över sitt familjehem. Han befinner sig i det rum där han arbetar, och

familjehemmet bildar endast en bakgrund, medan skrivbordet är det enda som framträder

framför honom i nuet. Familjehemmet är alltså någonting han upplever som

”mednärvarande”, och som inte stör honom i hans arbete.60 Han kan skriva fritt och ohämmat,

han är inte blockerad. Hans ”här” är tydligt, medan migranten har förlorat sitt. Migrantens

familjehem är inte mednärvarande, det är istället ett ”där borta”, någonting som gäckar

eftersom det borde vara ”här”. Istället för ett skrivbord som får gestalta det egna, trygga

rummet, har migranten hela tiden det förlorade framför sig, som Ahmed skriver, ”vad som är

20

nåbart bestämt av orienteringar vi redan gjort.”61 Migranten sträcker sig hela tiden efter saker

och ting som inte längre är nåbara.

Hur blir det med det egna rummet för den som har migrerat? I Virginia Woolfs berömda essä

Ett eget rum beskrivs det egna rummet, då specifikt för kvinnor, som ett rum fredat rum där

man kan uttrycka sig oberört. Resonemanget ovan mellan Sara Ahmed och Edmund Husserl

rör sig kring en problematik som migranten befinner sig i, om hur migrantens egna rum

varken är välbekant eller bjuder lugn och ro, utan snarare är instabilt och med en panoramavy

över det förlorade. Konceptet om det egna rummet handlar inte enbart om rätten till att få

skriva, utan snarare om möjligheten att få stanna upp och finnas till för sin egen skull. Jag

tolkar skrivandet i denna kontext mer som en symbol för en plats – en plats som för migranten

kanske är en rörlig plats. Burcu Sahin skriver ”dikten börjar inte, utan uppstår i ett fält av

språk och rörelse mitt i världen.”62

Hur övervinner man stumheten? Kan dikten rentav vara ett verktyg för detta? Sahin skriver

vidare ”Mormor förstår inte språket jag skriver på och jag kan inte översätta. Istället

uppfinner jag en plats i dikten där vi kan vara tillsammans.”63 Dikten blir en plats där du kan

möta det du tror dig ha lämnat och förlorat, en plats där stumheten plötsligt kan förvandlas till

tal. Dikten är ett unikum, den kräver ingen förståelse men den erbjuder förståelse. Det som

vanligtvis inte kan mötas, kan mötas i dikten.

¨

Huset i Adlawan är igenbommat, men allting finns kvar därinne. Grinden är stängd och jag

vet inte hur jag ska komma in dit. Jag vill stå på balkongen och se min morfar promenera på

tomten med ett paraply i regnet. Jag har aldrig sett honom gå mot porten och öppna den och

jag har aldrig sett honom ta skydd från regnet. Men jag har sett det på ett fotografi, och nu

viker jag undan den gulnade plastfilmen som skyddat fotografiet, och regnet öser ner.

5. Främlingskapet

hon ser på mig och säger att hon skulle vilja dö

(det är inte sant hon är så full av njutning att hon tänker på döden)

jag avlägsnar försiktigt minnena som binder mig vid detta hjärta64

21

Elsie Franzén liknar i Att bryta upp och byta land migrationen vid ett kristillstånd, och menar

att förlusten vid invandring är mycket större än vid andra kristillstånd.65 Hon skriver att

invandringen startar processer som lämnar bestående men i personligheten, som kan leda till

försvagning men också till utveckling och ökad mognad som människa.66

Under mina läsningar har jag lagt märke till att man också beskriver migrationen från ett

annat håll, som man skulle kunna tolka som positivt. Dessa beskrivningar sker ofta i samband

med att man beskriver de negativa konsekvenserna, och handlar främst om att migrationen

erbjuder nya perspektiv. Detta skildras särskilt i samband med att man beskriver hur

främlingskapet upplevs i det nya landet, någonting som är det centrala temat i Kallifatides

roman Ett nytt land utanför mitt fönster. I början av romanen beskriver Kallifatides en episod

där han, på väg till tunnelbanan, blir kallad för ”turkjävel”, och han frågar sig själv: Hur kan

denna människa se att jag inte är svensk? Denna händelse fungerar för Kallifatides som en

påminnelse om hans belägenhet som främling, och att han alltid kommer sakna den självklara

rätten att befinna sig här. Han beskriver omöjligheten i att klä av sig främlingskapet, hur han

trots att han skrivit trettio böcker på det svenska språket fortfarande kategoriseras som en

”invandrarförfattare”.67 Han skriver:

Det finns med andra ord något som främlingskapet konserverar, något oföränderligt,

något som gör främlingen igenkännlig. Det ligger nära till hands att tänka sig att detta

något är främlingskapet självt68

Kallifatides bakgrund och historia är väldigt olik min egen, trots det är den erfarenhet han

beskriver någonting jag kan relatera alltför väl till. Jag tänker på de ändlösa korridorerna, som

var särskilt långa under högstadiet, där N-ordet ständigt kastades efter mig. Hur kunde de se

något jag inte kunde se, och vad var det de såg? Jag hade ingen relation till att inte vara

svensk. Svenskan var mitt enda språk och mitt enda land. Jag hade ingenting att ställa emot

deras ord, då jag inte kunde vara stolt över att jag var någonting annat, eftersom att jag inte

kunde relatera till att vara någonting annat. Men deras ord försatte mig plötsligt i en annan

belägenhet, och jag tvingades att betrakta mig själv från ett nytt håll.

Kallifatides skriver:

22

Det är så mycket man inte vet när man lämnar sitt land. Man anar inte att man bär med

sig så många strukturer och spår i sin själ och att de slutligen får en att vara och förbli

en främling i det nya landet; och när man inte längre är en främling i det nya landet har

man blivit en främling för sig själv och då är man en främling överallt69

I detta citat läser jag in både positiva och negativa aspekter av migrationen. Kallifatides

beskriver hur flytten fått honom att inse hur starkt ursprunget är inom honom, men också hur

detta är själva orsaken till hans belägenhet som främling i det nya landet, och vilken omöjlig

ekvation det är att försöka passa in utan att samtidigt göra våld på sitt ursprung och därmed

riskera att inte längre känna igen sig själv. Jag läser hans roman som ett försök att balansera

detta, då han genom hela texten återkallar sitt ursprung på olika sätt och vis, genom minnen

och anekdoter. Han skriver ”det bästa sättet att stå ut med att vara det man har blivit är att

minnas vad man har varit”.70 Han använder skrivandet som en slags sköld, ett sätt att skydda

sig mot det totala främlingskapet.

Jag läser Gloria Gervitz Migrationer 1976-2018 som en liknande slags sköld. Gervitz föddes

1943 i Mexico City, och delar idag sin tid mellan födelsestaden och San Diego. Migrationer

började hon att skriva på 1976. Den publicerades för första gången 1979, och har sedan dess

getts ut i en rad förnyade utgåvor, den senaste 2018. Diktverket har byggts ut och revideras

inför varje utgivningstillfälle. I den långa diktsviten existerar migrationens alla delar

parallellt. Diktjaget erkänner sig som splittrad, men försöker att omfamna bitarna. Hon

skriver:

vart återvänder jag?

jag är förtöjd

(-)

rämna minne

klyv mig71

I dessa fyra meningar trängs känslan av rotlöshet med känslan av att vara förankrad, och

minnet beskrivs som någonting som delar diktjaget i två. Det är såhär jag upplever att Gervitz

gestaltar främlingskapet, genom att upprätta en distans mellan det förflutna jaget och det

nuvarande. Diktjaget beskriver sig själv i tredje person, ett jag som finns i nuet och beskriver

ett förflutet ”hon”:

23

hon kommer att dö på andra sidan havet, det är hennes enda förvissning

vad hon en gång var, vad hon inte längre kommer att vara

ingenting av det där som fyllde henne med oro syns på fotografiet taget innan avfärd

håret struket bakåt och pojken bredvid på de intetsägande passfotona

hon är verklig enbart så länge jag kan föreställa mig henne

skulle vi ha varit väninnor?72

Gervitz lyfter i den näst sista raden ovan, likt Kallifatides, minnet som någonting avgörande

för att hålla kvar det som var innan. Samtidigt som dikten upprättar ett främlingskap mellan

det förflutna jaget och det dåvarande, skriver hon fram ett nytt subjekt, som inte längre verkar

ha det förlorade rakt framför sig, utan en bit bort. Jag skulle likna diktsviten vid en enda lång

bön, en bön om tal, om att det förlorade ska återvända, men också en kapitulation inför det

som skett. De olika stadierna av språkets döende beskrivs noggrant i diktsviten, diktjaget

ömsom kämpar emot och ömsom ger sig hän. Hon skakar av ångest, av vällust, hon kryper

ihop, och hon ställer sig upprätt. Gervitz text är också kroppslig, och på många ställen rentav

erotisk. Den bedjan, som ofta handlar om språket, uttrycks många gånger på ett sexualiserat

sätt. Närheten till kroppen gör språket starkare, och närheten till njutningen blir en motkraft

mot den ängslan som annars genomsyrar texten. I efterordet till diktsviten skriver Gabriel

Itkes Sznap om detta som ”exilens njutning”, som han menar är en ”njutning invävd i sorgen,

en njutning som växer fram ur samma rötter som stumheten och vreden”.73 Gervitz låter

passionen bli en bot mot utplåningen, och ett sätt att genomleva migrationen. Hon älskar sig

igenom den.

Mest av allt gestaltar Gervitz Migrationer en oändlig rörelse. Faktumet att diktsviten faktiskt

aldrig upphör, utan ständigt kommer i reviderade utgåvor, poängterar att migrationen är

någonting oupphörligt, och ursprunget en aldrig sinande källa till text. Detta visualiserar

Gervitz också i hur hon placerat dikterna på den fysiska boksidan. De rinner, de löper kors

och tvärs, de försöker hitta fotfäste. När detta ter sig omöjligt, omfamnar Gervitz det

obegripliga. Vad är då detta obegripliga? Jag skulle säga att det är själva livet. Gervitz diktsvit

handlar främst om migrationer, men i ljuset av den situation Gervitz beskriver, där livet är

24

uppskruvat till max och känselspröten på helspänn, släpps också de stora allmänmänskliga

frågorna fram:

vem är hon

som gör mig till

denna hon som

jag är

och för vad

och varför

finns jag till?74

¨

Det är för fuktigt för att orka skriva: sidorna är nästan våta. Vi sitter på bilflaket och den

mörka plåten är stekhet när vi rusar uppför de branta backarna mot Adlawan. Vi ska åka till

min morfars grav. Min älskade säger: ditt leende är speciellt när vi är här. Jag säger: kan vi

inte skaffa ett barn och flytta hit med det? Jag vill knyta mig hit, med en navelsträng. Jag

orkar inte skriva, jag är klibbig av solkräm och svett. Vi åker uppför de branta backarna, vi

ska till min morfars grav.

6. Du främmande jord, glöm mig inte…

Jag är tolv år gammal. Vi vandrar på den stökiga kyrkogården i Valencia. Gravstenarna är

vita, och hela platsen är bländande ljus. Det är en sorts kyrkogård som skiljer sig från de jag

är van vid hemma. Det finns inga stigar mellan gravarna och vi måste ofta klättra över

stenarna för att ta oss fram. Ogräset växer högt, och mamma säger, akta dig för ormar.

Mormor leder oss över kyrkogården och pekar ut de platser där min släkt ligger begravd.

Solen bränner och förstärks av allt det vita. Hon visar oss till ett enklare mausoleum, där det

är tänkt att hon och morfar ska vila. Jag kommer att gå på den här jorden, jag kommer att

ligga utsträckt på den och läsa en bok och jag kommer att hjälpa min mormor att plantera

stockrosor och hibiskus i den, och nån gång kanske jag bygger ett hus ovanpå den, eller en

hydda med palmblad som tak. Men jag kommer inte att vila i den här jorden för all framtid.

25

Nästa gång jag besöker kyrkogården är jag tjugofyra år gammal. Morfar ligger i mausoleet

under en enorm sten i marmor. Han har redan varit död i flera år, jag har sett bilderna på när

de åkte med hans kista genom byn, hur alla stod och vinkade hejdå. Jag har hållit min mamma

famnen och sagt att, han förstod mamma, att du inte hann åka hem. Gråt inte. Eller, gråt, jag

håller i dig. Mormor är gammal, hon håller mig under armen och låser upp grinden till

mausoleet. Solen är stark även härinne och syrsorna sjunger, eller kanske gråter de, och det

doftar stearin och bränt gräs och torr jord.

Jag läser mig till en längtan om att tillhöra jorden. Eller kanske snarare, en känsla av att inte

bli mottagen av den, att inte vara en så självklar del av den att man kan tillåta sig att

sönderfalla i den. Athena Farrokhzad skriver, ”Min far sa: Eftersom ingen som tillhör dig

begravts i den här jorden/tillhör den här jorden inte dig/Min mor sa: Först när du begraver mig

i den här jorden/tillhör den här jorden dig”.75 I Ett nytt land utanför mitt fönster skriver

Theodor Kallifatides om hur han står på en kyrkogård i en svensk by. Han uttalar några ord på

grekiska och känner genast att orden är fel. Han skriver ”Landskapet förstod helt enkelt inget

annat språk än svenska. Här skulle man ligga som en främling bland främlingar. Här var

döden svensk.”76 Är främlingskapet, och otillhörigheten, någonting som förföljer en ända in i

döden? Gloria Gervitz skriver, ”jag letar i den fuktiga jorden efter en plats att dö/hur ska jag

hitta dig?”77

Hittar vi någonsin hem? Denna tematik kring jorden tycker jag riktar ljuset mot den största

frågeställningen som migrationen väcker, men som det också räcker att vara människa för att

beröras av. Frågan om var vi egentligen hör hemma.

7. Avslut

7.1 Skönlitteraturen är verkligare än livet självt

De verk jag valt för min undersökning, har alla berört någon slags migration. Jag har i dessa

identifierat ett antal teman som återkommer. De spår som migrationen lämnar efter sig i

skönlitteraturen handlar om relationen mellan modersmålet och det nya språket, relationen

mellan den metafysiska kroppen och den nya platsen, om stumhet och om ett främlingskap

som blir fysiskt. Dessa teman uppfattar jag som verktyg i försöket att skildra en erfarenhet

26

som är svår att begripliggöra. Att använda litteraturen som lins har således varit användbar.

Jag upplever att jag tack vare den har fått tillgång till platser och erfarenheter som inte hade

varit lika synliga för mig om jag valt ett annat omgångssätt. Skönlitteraturen blir verkligare än

livet självt.

Jag ville undersöka på vilka sätt man kan förlora ett språk på, och vad denna förlust gör med

en människa. Under processens gång fann jag att det var omöjligt att undersöka detta utan att

också undersöka hur språket fungerar och verkar, och vilken makt som följer med det. Jag

upplever att detta blev stommen i min undersökning, och med hjälp av det postkoloniala

perspektivet kunde jag identifiera likheter mellan kolonialismen och migrationen, och se på

dem som två parallella rörelser. I mångt och mycket handlar båda om rätten till en plats, och

om en livslång strävan efter att höra hemma någonstans. Jag ser skrivandet som en del i denna

strävan. Skrivandet drar i den andra änden av det rep som är den rörelse som startar

kolonialismen och migrationen. Skrivandet kan bli den tyngd som drar isär repet, och i

rummet som uppstår kan en ny plats uppkomma.

7.2 Regnet i Adlawan

Människan har alltid rest, och alltid längtat hem. Vi har ständigt hemsökts av vårt ursprung på

ett eller annat sätt, och irrfärder och hemlöshet är ett klassiskt ämne inom världslitteraturen.

Detta tema bygger på förutsättningen att vi hör hemma någonstans, och att den plats dit vi

kommer när vi lämnar vårt hem är någonting annat. En plats där vi på nytt måste försöka rota

oss. Vad inom människan är det som föder detta behov av att grunda oss, att kunna bottna i

jorden där vi står? Vad är egentligen orsaken till det trauma som kan orsakas av att behöva

bryta upp? Jag är nyfiken på den frihet som jag kan se bryta fram ur sprickorna i vissa texter.

Har jag kommit närmare Filippinerna?

Kanske har jag alltid varit där. Bakom huset i Adlawan finns en gräsplätt som skulle ha blivit

mammas, om hon inte hade åkt. Jag undrar vad som skulle ha funnits på den platsen. Mamma

lämnade den jorden och kom till mig, och den platsens tomhet är därför i symbios med min

existens. Men kanske, att jag kan skriva fram den platsen.

27

8. Vaggvisa på bisaya Jag och mamma vandrar i Adlawan. Vi kommer fram till den stängda grinden, och hon

öppnar den åt mig. Det har regnat så gräset är alldeles vått. Dropparna skimrar från palmernas

klorofyllsprängda glad. Mamma visar mig palmen där hon brukade klättra upp som barn när

hon hade bråkat med sina föräldrar. Jag tänker på hennes fötter, hur de grep om stammen och

hur hon hävde sig hela vägen upp. Jag skulle aldrig kunna. Mamma skrattar och kastar av sig

sandalerna och klättrar upp i palmen, fast hon är över femtio år gammal. Hon säger att hon

omöjligt skulle kunna glömma hur man gör. Hennes rörelser har fått palmen att darra och

regnet som lagrats på bladen droppar ner på mig.

Nej, jag drömmer. Vi är inte i Adlawan. Vi går på snöklädd mark, och sen på barmark, på

varmt gräs. Vi är på andra sidan jordklotet. Vi förstår inte varandra. Språket som kommer ur

mammas mun är främmande, och hon förstår inte vad jag säger. Vi båda gestikulerar och

släpper varandras händer. Jag gråter, jag är ett barn. Mamma tar upp mig i famnen och

sjunger en vaggvisa på bisaya. Man kan bara höra det i tillstånd då man inte är fixerad vid att

förstå. När jag vaknar är vi i Adlawan igen. Jag är tjugofyra år gammal, och mamma har bakat

28

risbakelser till min födelsedag. Det är kladdigt ris som doftar kokos, inlindat i varma

bananblad. Mammas hud är lika brun som mormors. Jag ser på min egen hud, jag kan inte

förstå färgen

29

Slutnoter.

1 Sahin, Burcu. 2018. Älskade syskon. Göteborg: Ideella föreningen Autor. s.11 2 Att Paul Celan talat om det tyska språket som ”trasigt” efter andra världskriget är någonting jag stött på flera

gånger, bland annat i recensioner av hans diktsvit Andningsvändning. Jag har sökt efter den ursprungliga källan,

men inte funnit den. Enligt mina eftersökningar diskuteras detta dock i Paul Celans brevväxling med Nelly

Sachs. Breven finns utgivna i Sachs, Nelly & Celan, Paul. 2011. Brev. Lund: Ellerströms förlag. 3 Yuson, Alfred A. och Abad, Gemini H. (red). 2017. Bloodlust. Philippine Protest Poetry (From Marcos to

Duterte). Filippinerna: Reyes Publishing. s.1 4 Ibid. 5 Ibid, s.2 6 Ibid, s.5 7 Farrokhzad, Athena. 2013. Vitsvit. Stockholm: Bonnier Pocket. s.28 8 Klemperer, Victor. 2013. LTI. Tredje rikets språk – En filologs anteckningsbok. Göteborg: Glänta Produktion. 9 Farrokhzad, s.62 10 Fanon, Frantz. 1995. Svart hud vita masker. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB. s.12 11 Socialdemokraterna.se. 2019. Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna,

Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna.

https://www.socialdemokraterna.se/globalassets/aktuellt/utkast-till-sakpolitisk-overenskommelse.pdf

(Hämtad 2019-05-25) 12 Svensson, Anders. Språktidningen. 2018. Språktest. https://spraktidningen.se/artiklar/2018/08/spraktest

(Hämtad 2019-05-25) 13 Farrokhzad, s.7 14 Farrokhzad, s.30 15 Said, Edward W. 1993. Orientalism. Stockholm: Ordfront förlag. 16 Ahmed, Sara. 2011. Vithetens hegemoni. Hägersten: Tankekraft Förlag s.153 17 Woodson, Jacqueline. 2014. Brun flicka drömmer. Stockholm: Natur och Kultur. s. 208f 18 Veleva, Kanarya. 2015. ”Jag har aldrig haft ett land med rötter.” En studie om flerspråkighet och identitet.

Kandidatuppsats, Högskolan Dalarna. s.4 19 Skutnabb-Kangas, Tove. 1981. Tvåspråkighet. Lund: Liber Läromedel 20 Ibid, s.60. Jag har inte lyckats hitta primärkällan. 21 Veleva, s.34 22 Tawada, Yoko. 2009. Förvandlingar. Talisman. Linderöd: Ariel Förlag. s.127 23 Ibid, s.128 24 Farrokhzad, s.34 25 Ibid, s.61 26 Tawada, s.7 27 Fanon, s.48

30

28 Mossaed, Jila. 2005. Det tog länge. Ur Under floden ligger en kudde. Stockholm. Bokförlaget Tranan. s.29 29 Kallifatides, Theodor. 2017. Ännu ett liv. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. s.63 30 Ibid. 31 Ibid. 3232 Gervitz, Gloria. 2018. Migrationer 1976-2019. Malmö: Rámus Förlag. s.59 33 Kallifatides, Theodor. 2001. Ett nytt land utanför mitt fönster. Stockholm: Bonnier Pocket. s.147 34 Ibid, s.91 35 Ibid, s.92 36 Tawada, s. 142f 37 Ibid, s.37 38 Ibid, s.130 39 Franzén, Elsie C. 2001. Att bryta upp och byta land. Stockholm: Natur och Kultur. Franzén skriver på sidan 35

om hur en brytning oftast kommer att kvarstå för den som lär sig ett nytt språk i vuxen ålder. 40 Sahin, Burcu. 2018. Broderier. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. S.50 41 Franzén, s.75 42 Ibid, s.77 43 Farrokhzad, s.53 44 Fanon, s.11 45 Tawada, s.177 46 Littfest. 2019, mars. En doft av Vietnam – Kim Thúy. [online]

https://www.youtube.com/watch?v=e0qnemlDqqo (Hämtad 2019-04-29) 47 Ahmed, Sara. 2010. ”Vithetens fenomenologi”. Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2. s.62 48 Barthes, Roland. 1989. The rustle of language. University of California Press. s.297 49 Cixous, Hélène. 2005. Stigmata. Oxfordshire: Routledge. 50 Sahin. Älskade syskon, s.16 51 Duras, Marguerite. 2014. Att skriva. Lund: Ellerströms förlag. Hela verket behandlar detta. 52 Klasen, F. 1983. Jag är ett barn igen. I Invandrartidningen, På Lätt svenska. 1983:1 53 Mossaed. Farväl. Ur Under floden ligger en kudde, s.74 54Mossaed. Lyckan. Ur Under floden ligger en kudde, s.78 55 Mossaed, Jila. 2018. Vad jag saknades här. Stockholm: Bokförlaget Lejd. s.81 56 Ibid, s.33 57 Sahin. Älskade syskon, s.8 58 Ibid, s.7 59 Ahmed. Vithetens hegemoni, s.127 60 Ibid, s.128 61 Ibid. 62 Sahin. Älskade syskon, s.16 63 Ibid, s.17

31

64 Gervitz, s.47 65 Franzén, s.61 66 Ibid, s.55 67 Kallifatides. Ett nytt land utanför mitt fönster, s.7-13 68 Ibid, s.26 69 Ibid, s.95 70 Ibid, s.15. 71 Gervitz, s.17f 72 Ibid, s.46 73 Ibid, s.273 74 Ibid, s.264 75 Farrokhzad, s.54 76 Kallifatides. Ett nytt land utanför mitt fönster, s.113 77 Gervitz, s.57

Källförteckning

Trycka källor

Ahmed, Sara. 2011. Vithetens hegemoni. Hägersten: Tankekraft Förlag.

Ahmed, Sara. 2010. ”Vithetens fenomenologi”. Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2

Anzaldúa, Gloria E. 1981. Speaking in Tongues: A Letter To Third World Women Writers. I Anzaldúa, Gloria E

och Moraga, Cherríe (red.). The Bridge Called My Back: Writings by Radical Women of Color. London:

Persephone Press.

Barthes, Roland. 1989. The rustle of language. University of California Press. s.297

Cixous, Hélène. 2005. Stigmata. Oxfordshire: Routledge.

Duras, Marguerite. 2014. Att skriva. Lund: Ellerströms förlag.

Fanon, Frantz. 1995. Svart hud vita masker. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.

Farrokhzad, Athena. 2013. Vitsvit. Stockholm: Bonnier Pocket.

Franzén, Elsie C. 2001. Att bryta upp och byta land. Stockholm: Natur och Kultur.

Gervits, Gloria. 2018. Migrationer 1976-2019. Malmö: Rámus Förlag.

Kallifatides, Theodor. 2001. Ett annat land utanför mitt fönster. Stockholm: Bonnier Pocket

Kallifatides, Theodor. 2017. Ännu ett liv. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

32

Klasen, F. 1983. Jag är ett barn igen. I Invandrartidningen, På Lätt svenska. 1983:1

Klemperer, Victor. 2013. LTI. Tredje rikets språk – En filologs anteckningsbok. Göteborg: Glänta Produktion.

Mossaed, Jila. 2005. Under floden ligger en kudde. Stockholm. Bokförlaget Tranan.

Mossaed, Jila. 2018. Vad jag saknades här. Stockholm: Bokförlaget Lejd.

Tawada, Yoko. 2009. Förvandlingar. Talisman. Linderöd: Ariel Förlag.

Sahin, Burcu. 2018. Älskade syskon. Göteborg: Ideella förening Autor.

Sahin, Burcu. 2018. Broderier. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

Said, Edward W. 1993. Orientalism. Stockholm: Ordfront förlag.

Skutnabb-Kangas, Tove. 1981. Tvåspråkighet. Lund: Liber Läromedel

Veleva, Kanarya. 2015. ”Jag har aldrig haft ett land med rötter.” En studie om flerspråkighet och identitet.

Kandidatuppsats, Högskolan Dalarna

Woodson, Jacqueline. 2014. Brun flicka drömmer. Stockholm: Natur och Kultur.

Yuson, Alfred A. och Abad, Gemini H. (red). 2017. Bloodlust. Philippine Protest Poetry (From Marcos to Duterte).

Filippinerna: Reyes Publishing.

Otryckta källor

Littfest. 2019, mars. En doft av Vietnam – Kim Thúy. [online]

Socialdemokraterna.se. 2019. Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna,

Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna.

Svensson, Anders. Språktidningen. 2018. Språktest.

Omslagsbilden och den avslutande bilden är mina egna.

Rubriken är ett citat ur Burcu Sahins Älskade systrar.

Den här uppsatsen tillägnas min mamma.