Den psykedeliska dikten

"Jag har försökt hitta en adekvat be­teckning för de här medlen (LSD, psi-locybin, meskalin) : ett namn som skulle ta fasta på deras förmåga att samtidigt berika sinnet och förstora seendet. Någ­ra möjligheter är: psykeforisk, sinnes­rörande; psykehormisk, sinnesökande; psykeplastisk, sinnesformande. Psykezy-nisk, något som bringar sinnet i jäsning, är faktiskt adekvat. Psykerhexisk — sinnet, själen, tränger igenom — är värt att komma ihåg. Psykelytisk, sin-nesbefriande, är tillfredsställande. Mitt val är psykedelisk, sinnesuppenbaran­de eller sinnesöppnande, därför att det är klart, välljudande och obefläckat av andra associationer. En av dessa termer skulle kunna duga."

Det var Henry Osmond, en av före­gångsmännen i forskningen kring LSD, som hittade på ordet 1957. Men nu, 10 år senare, är det knappast troligt att han skulle hävda att det är "obefläckat av andra associationer". Psykedelisk är en etikett som sätts på nästan allting. 1967 års motsvarighet till klorofyllen som präglade vår tillvaro i mitten av 50-talet.

Att kalla konst och musik och film och affischer och mode psykedeliska är egentligen orimligt. Det är upplevelser som uppstår under påverkan av LSD och liknande preparat som är psykede­liska, upplevelser som radikalt skiljer sig från den vardagliga uppfattningen av jaget och omvärlden. Förskjutningar — mer eller mindre våldsamma, mer eller mindre positiva — av den sinnliga perceptionen, av den emotionella nivån, av identitetskänslan, av tolkningen av sinnesdata och av upplevelsen av tid och rum uppträder alltid när vi intar droger som alkohol, tobak, narkotika eller när vår psykiska eller fysiska jäm­vikt sätts ur balans. I den psykedeliska mönsterupplevelsen förskjuts allt detta

mycket starkt i en positiv riktning; med­vetandet utvidgas, identitetskänslan för­stärks, upplevelsen av omgivningen och de kroppsliga processerna blir oerhört mycket mera påtaglig.

Det är en ordlös upplevelse där allt upplevs sida vid sida, på samma gång, där alla sinnen är lika mycket värda, lika viktiga för den totala känslan. I konsten (musiken, filmen etc) kan den gestaltas bara i en dimension, genom ett eller ett par sinnen. Beteckningen psykedelisk är därför aldrig riktig; för­utsättningarna saknas helt enkelt.

I litteraturen är det ännu svårare. Naturligtvis kan man berätta hur det känns, vad som händer, vad man ser; besvärja, stilisera, gestikulera; forma språket så att det känns kongruent med det fysiska och psykiska läge man vill gestalta. Men det handlar hela tiden om något som ligger mycket långt borta, på ett helt annat plan — bortom språket.

Efter alla dessa reservationer kan man ändå konstatera att det finns konst som på olika plan, med olika pretentio­ner och utgångspunkter försöker gestal­ta psykedeliska upplevelser. Man kan dela upp materialet i fyra grupper:

Grupp A: Konst skapad under på­verkan av psykedeliska droger.

Grupp B: Konst som försöker be­skriva eller gestalta tillstånd och upp­levelser som kan rubriceras som psyke­deliska.

Grupp C: Konst som vill suggerera publiken till psykedeliska upplevelser.

Grupp D: Konst som vill suggerera dem som redan genom LSD och lik­nande preparat är initierade; en egen­skap hos dessa droger är nämligen att upplevelsemöjligheterna stannar kvar hos individen efter ruset. Konsten kan i det läget bli den extra "kick" som

tänder den människa som kan fylla i allt det som saknas i konstverket.

Givetvis är gränserna flytande, och i många konstverk fungerar de bara del­vis eller inte alls. Och givetvis behöver de inte alltid direkt försöka återskapa en psykedelisk upplevelse för att man skall kunna uppfatta dem som psykede­liska.

Ta Lewis Carroll till exempel. Hans böcker om Alice, "Alice i underlandet" och "Genom spegeln", handlar ju inte alls om några drogupplevelser; Alice drömmer, hon tar inte LSD. Men det som händer i hennes dröm kan tolkas psykedeliskt likaväl som psykoanalytiskt. När Alice faller genom kaninhålet kan det uppfattas som en bild av födelsen, men samtidigt kan det vara inledningen till den medvetandeutvidgande upple­velsen; att det fria fallet är en erfaren­het som starkt påminner om den psyke­deliska har många fallskärmshoppare vittnat om. När hon väl anlänt till un­derlandet ser hon på sig själv och på omvärlden på ett alldeles nytt sätt. Hon växer och krymper, upplever sin kropp på ett sätt hon aldrig gjort förr. En nyckelpassage är den när hon träffar den buttra kålmasken som bor på en svamp och som råder Alice att äta av svampen. Vad är det egentligen för svamp? Är det den sibiriska flugsvam­pen som sibirierna brukade berusa sig med? Eller den svamp som psilocybin är gjort av?

Det är ingen tillfällighet att Lewis Carroll finns med på omslaget till Beatles "Sergeant Pepper's Lonley Hearts Club Band", där texterna i mer eller mindre förtäckta ordalag handlar om drogade upplevelser. En av de vack­raste och mest upphetsande psykede­liska sånger som jag känner till är en parafras på "Alice i underlandet": Jef-ferson Airplanes "White Rabbit". Över

VÄND

AV TORKEL RASMUSSON

huvud taget är poptexterna tacksamma att lyssna på som psykedelisk poesi. För­sök höra vad Bob Dylan, Rolling Stones och de amerikanska västkust-banden sjunger.

Lewis Garroll tillhör grupp B och det gör också en rad andra författare som inte nödvändigtvis måste ha varit bekanta med de medvetandeutvidgande drogerna. I avdelningen för fantastisk litteratur, spökhistorier, SF, drömtexter finns det mycket att hämta. Jag tänker just nu på H P Lovecrafts horrorhisto-ria "The Call of Cthulhu", där hän­delserna starkt påminner om en negativ LSD-upplevelse; Cthulhu är ett fruk­tansvärt monster, som bor på en ö där geometrin är satt ur spel. Det skräck­slagna vittnet berättar om "klara syn­intryck av vida vinklar och stenytor — ytor alltför stora för att tillhöra någon­ting som kunde vara riktigt och rätt på denna jord — geometrin var abnorm, icke-euklidisk och på ett vedervärdigt sätt doftande av sfärer och dimensioner främmande för våra". Jämför med LSD-upplevelen där väggarna bågnar, där alla dimensioner är förryckta. Läs också Edgar Allan Poe och Jules Verne som psykedeliska författare. Ibland kan det fungera.

Författarna i grupp A tillhör i regel också grupp B. De franska poeterna Antonin Artaud och Henri Michaux lar bägge experimenterat med meska-lin och skrivit dikter i påverkat till-stånd. Artaud vistades en tid på tretti-talet i Mexiko, där han hos tarahu-marafolket, en isolerad indianstam uppe

i bergen, fick kontakt med drogen, Henri Michaux har i en rad böcker på 50- och 60-talen publicerat experiment

med meskalin och andra droger i en egenartad blandform av klart redogö­rande prosa och hallucinatorisk dikt. Michaux gjorde för övrigt psykedelisk konst långt innan det blev ett mode; egendomliga, maniskt spretiga tusch­teckningar som fördelaktigt skiljer sig från de färgsprakande, jugendinspirera­de målningar och affischer som nu är i ropet. Aldous Huxley var annars fem-titalets ledande meskalinprofet, men mig veterligt har han inte i sin skön­litterära prosa dragit konsekvenserna av sin tro på drogens magiska egen­skaper.

William Burroughs tillhör både grupp A och B. Burroughs har prövat på de flesta droger, både "tunga", vane­bildande som opium och morfin, "lätta" som hasch och hallucinogener som LSD och meskalin. I romanerna "Naked Lunch", "The Soft Machine", The Ticket that Exploded", "Nova Express" visar han upp en sällsam, lika skräm­mande som groteskt komisk och absurt skön hallucinatorisk värld, där onda krafter konspirerar mot människan som biologisk organism. I "Naked Lunch" är det mest erfarenheterna från morfin och opium som dokumenteras, men i de senare romanerna har han nått fram till ett tonläge och en vision av världen och människan som på samma gång är oerhört upphetsad och fruktansvärt kylig, samtidigt abstrakt och mycket sensuell; den psykedeliska upplevelsens kombination av en fantastisk fysisk på­taglighet och en oändlig distans eller oåtkomlighet gestaltas här mer över­rumplande än någon annanstans i den samtida litteraturen.

I grupp G och D hittar man ingen

Illustration ur Lewis Carroll's fortsättning på Alice i Underlandet, "Through the Looking-Glass".

författare, vilket tyder på en rimlig bedömning av litteraturens möjlighe­ter. Ord tryckta på papper kan aldrig suggerera till så genomgripande icke­intellektuella upplevelser som den psy­kedeliska. De enda konstnärer som kan ha förhoppningar i den vägen är de som arbetar med alla tillgängliga medel på en gång, med "mixed media". De nya popklubbarna, där musiken ackom­panjeras av ljusspel, projektioner och filmer, är miljöer där den invanda per-ceptionen snabbt bryts ned av de från alla håll framvällande intrycken. De — inte litteraturen — är möjliga miljöer för nya, kanske positiva upplevelser som kan påminna om den psykedeliska.

Författaren som tolkar för en psyke­delisk verklighetstolkning — i de in­tressanta böckerna rör det sig alltid på samma gång om någonting annat. Ändå är listan över dem som fascinerats av den ganska lång. Den kan kompletteras med Rabelais och Allen Ginsberg, Bau-delaire och Hermann Hesse, Rimbaud och Lars Norén och många fler. Allt beror på hur suddigt man definierar ordet "psykedelisk".

"I'd love to turn you on", sjunger Beatles i "Sergeant Pepper". Men hop­pas inte för mycket av böckerna; lika lite som i Pepsicola — "smaken som tänder dig" — förmår de formulera den psykedeliska känslan. Gör i stället som Alice. Jefferson Airplane:

"You were just havin' some kind of mushroom

and your mind is moving oh oh. Go as Alice, I think she'll know when the logic and the proportion are fallen dead."

Forts