ÅRSBÖCKER I SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA

~ 194------------

INDUSTRI- OCH HANTVERKSUTBILDNING

o

UNDERTVASEKEL

av

Lars Larsson

FÖRENINGEN FÖR SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA

Uppsala Universitetsbibliotek

Bläsenhusbiblioteket

f : )c(f) cln/' ., )

\

INDUSTRI- OCH HANT UNDER TV x~w-JrBILDNING

5

~SBÖCKER I SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA ::;;;.- ÅRGÅNG LXXXI 2001 VOLYM 194

UNDER REDAKTION A V STIG G NORDSTRÖM

INDUSTRI- OCH HANTVERKSUTBILDNING

o

UNDER TVA SEKEL av

Lars Larsson

FÖRENINGEN FÖR SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA

5

ÅRSBÖCKER I SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA

Redaktör: Docent Stig G Nordström Adress: Box 2056, 750 02 Uppsala Telefon: 018- 51 05 50 Telefax: 018- 54 44 53 Postgiro: 5 80 O l - 9 Medlemsavgift: 150 kr Tidigare utgivna volymer kan beställas och i mån av tillgång expedieras från ovanstående adress.

©Föreningen för svensk undervisningshistoria och författaren

ISBN 91-85130-67-2 ISSN 0347-8461

Tryck: Universitetstryckeriet Uppsala 2001

Innehåll

Förord

Sverige före industrialismens genombrott

Hantverk och skråväsende

Begynnande industrialisering

Folkundervisningen

7

9

13

16

20

De första tekniska skoloma 29

Mekaniska skolan 30

Teknologiska institutet 32 Chalmerska slöjdskolan 40

Slöjdskolan i Stockholm 47

slöjdföreningens skola i Göteborg 63 Övriga tidiga tekniska skolor 69

Förslag om ett enhetligt tekniskt skolsystem 82

Det industriella genombrottet och det tekniska utbildningssystemet 91

Den lägre tekniska yrkesutbildningen runt sekelskiftet

Söndags- och aftonskoloma får statsbidrag

Lägre tekniska yrkesskolor

Krav på reformering av den lägre tekniska undervisningen

96

96

101

103

5

Yrkesutbildningen från 1918 till 1960

Praktiska ungdomsskolor Verkstadsskolor

Utvecklingen under trettio- och fyrtiotalen Femtiotalet

Yrkesutbildningen under sextiotalet

Yrkesskola i förändring Arbetsmarknadsutbildningen Yrkesundervisningen i den obligatoriska skolan

Mot en sammanhållen gymnasieskola

Noter

Källor och litteratur

6

---,----~----------------

109

109 116

119

121

125

129 133

136

145

156

160

Förord

Den historiska forskningen om yrkesutbildningen i Sveri­ge är av mycket liten omfattning Detta gäller i synnerhet forskningen om den lägre yrkesutbildningen inom indust­ri- och hantverksområdet Förutom några doktorsavhand­lingar från åttio- och nittiotalen finns föga mer än några tiotal skolhistoriker av mycket växlande kvalitet. Av över­sikter finns Rudolf Anderbergs förträffliga lilla bok Grund­dragen av svenska tekniska undervisningsväsendets his­toria från 1921 och en doktorsavhandling från 1981.

Detta är den främsta anledningen till att jag tagit mig an att försöka skildra yrkesutbildningens växlingsrika ut­veckling under 200 år på något hundratal sidor.

Boken inleds med en historisk översikt där jag beskri­ver Sverige i början av artonhundratalet. Jag har med detta velat förankra skildringen av yrkesutbildningens framväxt i ett allmänhistoriskt och skolhistoriskt sammanhang. Längre fram i boken beskrivs även kort industrialismens genombrott i Sverige.

Jag har försökt att någorlunda strikt begränsa mig till den lägre yrkesutbildningen för industri- och hantverks­yrken. Detta innebär exempelvis att utbildningen för han­del knappast alls berörs.

Den valda avgränsningen till lägre yrkesutbildning in­nebär också att vissa tidiga yrkesskolor så att säga försvin­ner ur boken. Det gäller exempelvis Teknologiska insti-

7

tutet i Stockholm och Chalmerska slöjdskolan i Göteborg som båda tidigt utvecklades till högre tekniska skolor. Vad gäller några av efterkrigstidens stora yrkesskolor som Ebersteinska skolan i Norrköping eller Ljungstedtska sko­lan i Linköping, som till en början närmast var enkla kate­kes- och skrivskolor, har jag valt att börja historiken först när de rimligen kan anses som yrkesskolor.

Stigtomta i november 2000

Lars Larsson

8

Sverige före industrialismens genombrott

I juni 1809 fick Sverige en ny författning och på hösten 1810 valdes den franske marskalken Jean Baptiste Berna­dotte till Sveriges tronföljare. Dessa händelser kan ses som inledningen till ett nytt skede i Sveriges historia. Under Karl XIV Johans, Oscar I och Karl XV regeringsperioder inträffade inga stora krig eller andra yttre omvälvande händelser. Detta innebär dock ingalunda att tiden fram till industrialismens egentliga genombrott kring 1870 får be­traktas som en oviktig parentes. Snarare bör denna drygt halvsekellånga period ses som en mycket betydelsefull stabiliserings- och uppbyggnadsperiod.

Sverige var vid 1800-talets början ett fattigt jordbruks­land med drygt 2,3 milj invånare. Medellivslängden var 35 år. Städerna var mycket små. Bara en handfull städer kan beräknas ha haft fler än 5 000 invånare. Störst var natur­ligtvis Stockholm som vid 1800-talets ingång hade omkring 75 000 invånare. Därefter följde Göteborg, Karlskrona och Norrköping med invånarantal omkring 10 000. Någorlunda stora städer var även Gävle och Uppsala. Malmö hade inte mer än omkring 4 000 invånare. Omkring en tiondel av Sveriges befolkning bodde vid denna tid i städerna.

Under första hälften av 1800-talet ökade befolkningen mycket kraftigt. 1870 hade Sverige omkring 4,1 milj invå­nare. I ett ofta citerat uttalande av Esaias Tegner tillskrevs folkökningen "freden, vaccinet och potäterna". En mins-

9

kad dödlighet i svåra epidemiska sjukdomar framför allt smittkoppor och en lägre spädbarnsdödlighet förklarar säkert en stor del av folkökningen. Som exempel kan näm­nas att i början av 1800-talet dog omkring 20 procent av barnen under det första levnadsåret. I städerna där de sani­tära förhållandena var sämre än på landsbygden var siffran ännu högre.

Den kraftiga befolkningstillväxten var ganska jämnt fördelad mellan landsbygd och städer. Städernas andel av landets sammanlagda folkmängd ökade således endast med några få procentenheter under 1800-talets första sju decennier. Några av de största städerna ökade dock sitt invånarantal mycket kraftigt. Göteborgs befolkning mer än fyrdubblades och Malmös mer än sexdubblades under perioden 1800-1870.

Huvudnäringen var således jord- och skogsbruk. Hu­vuddelen av lantbefolkningen levde under mycket knappa villkor. Under dåliga skördeår var lantbefolkningen tvung­na att blanda bark i brödet. "Hungertyfusen" skördade fortfarande tusentals offer under missväxtår. Bostadssitu­ationen var ofta eländig. Bristen på kläder och skor var mycket stor. Även om en omfattande nyodling, potatis­odlingens genombrott, skiftesreformer och förbättrade me­toder inom jordbruk och animalieproduktion gav kraftigt ökad lantbruksproduktion resulterade den ökande försörj­ningsbördan till följd av folkökningen i att levnadsförhål­landena var oförändrat mycket osäkra för lantbefolkning­ens flertal. Lantbruksproletariatet d.v.s. torpare, backstu­gusittare och inhyseshjon flerdubblades på några årti­onden och har uppskattats till 40 % av Sveriges befolkning 1850.

10

Den svenska exporten dominerades under 1800-talets inledning helt av järnet. Uppskattningsvis 60 % av värdet av Sveriges export utgjordes 1820 av stångjärn. Huvud­delen av malmen bröts med mycket primitiva metoder i små bondeägda gruvor. Järnhanteringen var framför allt kon: centrerad till Bergslagen. Produktionen av järnet skedde I

små träkolseldade masugnar. Ä ven om produktionen räk­nat i absoluta siffror var liten svarade Sverige för en betyd­ande del av Europas totala tillverkning av smidbart järn.

Under 1800-talet ökade dock konkurrensen inom järn­hanteringen mycket kraftigt. Från att ha svarat för en stor del av världsimporten av järn blev England inom några årtionden Europas ledande järnexportör. Detta berodde framförallt på att ny teknik gjorde det möjligt att använda stenkol vid järntillverkningen och att England tidigt bör­jade utnyttja ångmaskiner inom gruvdrift och järnproduk­tion. Icke oväsentlig var även Englands gynnsamma trans­portsituation med goda sjöförbindelser, ett väl utbyggt kanalsystem och ett tidigt omfattande järnvägsnät.

Under 1820- och 30-talen var därför situationen för den svenska järnhanteringen besvärlig. Genom en successiv förändring av det otidsenliga och invecklade reglerings­systemet skapades dock från mitten av seklet bättre förut­sättningar för Sveriges järnexport Produktionen kunde ökas genom större och mer effektivt organiserade produk­tionsenheter. Ä ven gruvornas och brukens kapitalförsörj­ning förbättrades.

Ny teknik minskade träkolsförbrukningen såväl i mas­ugnarna som vid blåsningen samtidigt som kvaliteten kunde höjas. Särskilt betydelsefull var lancashiresmidets

11

införande under 1840-talet. Träkolsjärnets högre kvalitet jämfört med stenkolsproducerat järn skapade en egen marknad för träkolsproducerat järn. Situationen för järn­hanteringen var dätför betydligt ljusare på 1870-talet än femtio år tidigare även om järnets andel av den totala svenska exporten nu hade minskat till kanske 20 %.

Den andra stora exportnäringen under 1800-talet var sågverksindustrin. Från att på 1820-talet ha svarat för 10--15 % av utförselns totalvärde ökade sågverksprodukternas andel av exporten till omkring 40 % på 1870-talet. Räknat i kubikmeter mer än tiodubblades exporten av sågade och hyvlade varor under denna tid.

Den största ökningen ägde rum från 1850-talet och sam­manhängde i första hand med en kraftigt ökad eftetfrågan till följd av Västeuropas industrialisering och befolknings­tillväxt. Produktionsökningen gynnades av ett sönderfall av det tidigare stränga regleringssystemet. Exporten un­derlättades av att framför allt England övergav sin protek­tionistiska tullpolitik

Ett successivt utbyggt nät av flottningsleder och effek­tivare produktionsteknik med bättre sågar och ett bättre utnyttjande av vattenkraften med hjälp av turbiner möjlig­gjorde den ökande produktionen. Från 1850-talet ersattes också fler och fler av de äldre vattensågarna med ångmas­kindrivna sågar. Världens första ångsåg togs i bruk vid Tunadal utanför Sundsvall 1849. I och med ångdriften kunde sågverken även drivas under vintern och vilket var ännu viktigare, förläggas till kusten. Detta underlättade naturligtvis transporterna.

12

Hantverk och skråväsende

stadsnäringarna handel, hantverk och industri var fort­farande hårt reglementerade under 1800-talets första hälft. Genom skråväsendet upprätthölls exempelvis snäva av­gränsningar mellan olika yrken och mellan mästare, gesäller och lärpojkar. För att uppnå värdighet som mästare o:h därmed rätt till självständig yrkesutövning inom de skra­bundna yrkena som exempelvis bagare, bleckslagare, sko­makare, skräddare, snickare eller tunnbindare, krävdes att den blivande mästaren hade fullgjort sin tid som lärpojke och gesäll och dessutom avlagt av skrået bestämda prov. Systemet var mycket patriarkaliskt och lärpojkar och i stor utsträckning även de ogifta gesällerna tillhörde mästarens hushåll.

Skråna försökte ofta på olika sätt begränsa antalet nya mästare. Icke sällan ansåg man att antalet mästare skulle vara i princip oförändrat och att nya mästare endast skulle antas vid dödsfall. Utanför skråna förekom en ibland gans­ka omfattande olaglig yrkesutövning. Exempelvis försökte icke sällan gesäller som av en eller annan anledning icke erhållit mästarvärdighet eller råkat i onåd hos sin mästare att försörja sig genom illegalt arbete. Vanligast var natur­ligtvis detta s.k. bönhaseri inom yrken som icke krävde särskild verkstad eller dyrbara verktyg som exempelvis skräddaryrke t.

Enligt officiell statistik! var antalet mästare i städer och köpingar 1850 drygt 7 200 och antalet gesälle~, lärli~gar och andra biträden omkring 17 000. Det framgar ocksa av denna statistik att hantverket i de större städerna hade en annan karaktär än i de mindre. I Stockholm gick det i

13

genomsnitt 3,6 arbetare på varje mästare, i Göteborg 3,9 under det att medeltalet för alla städer och köpingar var mindre än 2 arbetare på varje mästare. Inom vissa icke skrå­bundna näringar som bryggeri och framför allt byggnads­yrkena var antalet arbetare i förhållande till mästarna så stort att gesällerna närmast var att betrakta som vanliga I önearbetare.

Näringslagstiftningen reglerade även vilka hantverk som var tillåtna på landsbygden. Det sammanlagda antalet hantverkare, de s.k. gärningsmännen, var knappast lägre än städernas hantverkare vid mitten av 1800-talet. Dock var antalet tillåtna skråhantverk betydligt färre. Inom tre yrken; skomakare, skräddare och smed, fanns fler hantver­kare på landet än i städerna. Ofta vandrade gärningsman­nen och hans lärgosse från gård till gård. Gärningsmän­nens lön bestod främst av uppehället på gården. Gärnings­männens sociala ställning var också mycket låg och oftast hänvisades de till den bakersta bänken i kyrkan vid hög­mässan.

skråregleringen omfattade under 1800-talets första årti­onden i princip alla egentliga hantverksyrken även om hantverkarna i mindre städer i praktiken hade en ganska fri ställning. För produktionsgrenar som metallmanufakturer

' sockerraffinaderier, pappersbruk, tobaksspinnerier, glas-och porslinsbruk och textilmanufakturer gällde annan lag­stiftning och ett i allmänhet mer fabriksorganiserat produk­tionssätt. Gränsen mellan skråhantverk och manufakturer och fabriker var dock flytande. Järnmanufakturerna som exempelvis gevärsfaktorierna i Eskilstuna eller Ruskvarna eller det av Christopher Polhem grundade Stjernsunds manufakturverk hade knappast någon större nationaleko-

14

nomisk betydelse men kan sägas vara en viktig förutsätt­ning för uppkomsten av den moderna verkstadsindustrin vid mitten av 1800-talet.

Antalet manufakturer, fabriker och liknande inrättningar var vid mitten av seklet omkring l 300 i städerna.2 Dessa sysselsatte knappt 15 000 arbetare. På landsbygden var antalet fabriker omkring l 100 och antalet arbetare drygt 8 000. Det största antalet arbetare, omkring 5 000 syssel­sattes inom klädesfabrikerna. Många fabriker särskilt på landsbygden och inom textilindustrin sysselsatte dessutom ett stort men svåruppskattat antal hemarbetare.

Näringslagstiftningen var under häftiga angrepp under 1800-talets första hälft och särskilt under 30- och 40-talen. I grunden var det en kamp mellan en konservativ, korpora­tivistisk samhällssyn och den framväxande liberalismen. Under årtiondena efter sekelskiftet hade också skråorgani­seringen av flera tidigare skråyrken som exempelvis bygg­hantverkena och urmakeriet upplösts. I debatten om skrå­väsendet varnades för att städerna skulle dö om hant­verksprivilegierna upphävdes. skråförespråkarna menade även att skråna utgjorde en viktig spärr mot fabriksindust­rins och industrialismens utveckling. Man ansåg med hän­visning till industrialismens hemland, England, att indust­rialismen gav upphov till ett industriproletariat 1846 fatta­de dock riksdagen beslut om en ny fabriks- och hantverks­ordning som i princip avskaffade skråregleringen.

I stället för skråna skulle i varje stad finnas en hant­verksförening eller en gemensam fabriks- och hantverks­förening. Det senare blev det vanligaste utom i de största städerna. Ett tydligt tecken på att betydelsen av de gamla produktionssätten hade minskat var att ordförandeskapet i

15

de gemensamma fabriks- och hantverksföreningarna redan från början i regel upprätthölls av fabrikörer och verk­stadsägare och inte av de gamla skrånas åldermän. Tht gamla stadspolitiska systemet att all handel och flertalet hantverk förbehölls städerna hade visserligen i praktiken inte kunnat upprätthållas men nu avskaffades städernas privilegier även formellt. Näringsfriheten var dock inte fullständig. För ett tjugotal hantverk, däribland de viktig­aste av de gamla skråbundna hantverksyrkena, krävdes ~.xempelvis fortfarande mästarprov för att få utöva yrket. Aven för landsb):'gdens hantverkare bibehölls vissa rest­riktioner.

I och med förordningen om utvidgad näringsfrihet 1864 upphörde dock även dessa inskränkningar. I förordningen stadgades att varje svensk man eller kvinna var berättigad att i stad eller på Iandet idka såväl handels- som fabriks­rörelse som hantverk. Denna förordning innebar således också att den särskilda lagstiftningen för fabriker och manufakturer avskaffades.

Begynnande industrialisering

Det fattiga jordbrukslandet Sverige industrialiserades myc­ket sent i jämförelse med flertalet övriga europeiska stater. En försiktig industrialisering kan dock sägas ha kommit igång några årtionden in på 1800-talet även om det är först från seklets mitt som industrialiseringen kan sägas haft någon som helst nationalekonomisk betydelse.

En av grundförutsättningarna för industrialiseringen var ångkraftens ökande användning. Den första svenska ång­maskinen byggdes 1807 på Bergsunds mekaniska verkstad

16

i Stockholm av engelsmannen Samuel Owen. Ångkraften utnyttjades under 1800-talets första decennier frä~st in~~ sjöfarten. Redan på tjugotalet var flera ångfartyg .• regul~ar trafik på svenska inrikesvatten. Inom gru~brytm~ge~. m­stallerades den första ångdrivna pumpmaskmen vtd Boga­näs stenkolsgruva i Skåne 1832. Under de följande decen­nierna infördes även ångdriften successivt inom exempel­vis sågverksindustrin (1849), jordbruket (l~komo~iler) och inom den långsamt framväxande verkstadsmdustnn.

Redan i början av seklet fanns i Stockholm Bergsunds mekaniska verkstad och Samuel Owens verkstad och un­der 30- och 40-talen tillkom Bolinders i Stockholm, Jonse­reds Lindholmens och Eriksbergs verkstäder i Göteborg, Mu~ktells i Eskilstuna, Kockums i Malmö och Nydqvist & Holm i Trollhättan. Störst var dock länge den 1822 av Baltzar von Platen grundade Motala verkstad med sin anknytning till anläggningen av Göta kanal.

I verkstäderna tillverkades förutom enklare produkter som kokkärl i gjutjärn, spisar, ugnar och liknande, jord­bruksredskap som plogar och harvar, större maskin:r av olika slag som tröskverk, valsverk för järnbruken, ramsagar, vattenturbiner med transmissionssystem och allehanda maskiner för exempelvis brännerier, kvarnar och tegelbruk.

Vid flera av verkstäderna fanns gjuterier som tillverkade större gjutjämsföremål som exempelvis broar och till och med kyrktorn (Riddarholmskyrkan i Sto~kholm). N~gr~ av verkstäderna specialiserade sig snart pa exempelvis aug­båtar lokomobiler och senare lokomotiv och järnvägs­vagn~r. Tekniskt sett var den svenska verkstadsindustrin väl framme med konstruktörer som Samuel Owen, Otto Carlsund och bröderna Andrew och Alexander Malcolm.

17

Detta gällde dock inte produktionstekniken där ham­mare, fil och mejsel länge var de viktigaste verktygen. De svarvar och borrmaskiner som användes var långt in på seklet oftast handdrivna. Ekonomiskt var verkstadsin­dustrin länge mycket svag. Transportsvårigheterna gjorde att verkstäderna inriktade sig på den lokala marknaden. Någon serietillverkning v~r det inte frågan om utan pro­dukterna tillverkades på beställning. Antalet sysselsatta inom verkstadsindustrin var mycket litet och fluktuerade kraftigt allt efter orderingång. Sammanlagt fanns vid seklets mitt inte mer än omkring l 500 arbetare inom hela verkstadsindustrin i landet. A v dessa var 450 anställda vid Motala verkstad.

Inom textiltillverkningen infördes maskintekniken lik­som i England tidigare än inom andra produktionsgrenar. Under 30- och 40-talen anlades ett dussintal bomullsspin­nerier, flertalet i Västergötland. Den hemindustriella spin­ningen var dock fram till seklets mitt större än den fabriks­mässiga. Vävningen var fortfarande en ren hemmaindustri. Den enda fabriken av betydelse var Rydboholms bomulls­väveri som grundades 1834. Ylleproduktionen mekanise­rades senare än bomullstillverkningen. Ännu på 1860-talet var exempelvis fortfarande flertalet vävstolar i textilstaden Norrköping handvävstolar. Hemmatillverkningen under­lättades av att förlagssystemet med kapitalstarka köpmän utvecklades kraftigt under 1800-talets första hälft.

En försiktig industrialisering av andra industrigrenar som porslins- och tegeltillverkning, bryggerier och bränne­rier kom igång vid seklets mitt. 1844 uppfanns säkerhets­tändstickan av C. G. Pasch vilket gav upphov till en snabbt

18

växande tändsticksindustri med fabriker i Jönköping och Tidahol m.

Sammanfattningsvis måste dock sägas att de hantverks­mässiga produktionssätten behöll en mycket stark ställ­ning flera decennier efter seklets mitt. Det industriella genombrottet i Sverige kan inte anses ha inträffat förrän omkring 1870.

Under 1800-talets första del nyanlades eller utbyggdes flera kanaler, vilket naturligtvis gjorde transporterna be­tydligt enklare och billigare. Således invigdes Södertälje kanal 1819 och Göta kanals västgötadel 1822. 1832 öppna­des Göta kanal i hela sin sträckning mellan Östersjön och Vänern. Trollhätte kanal som invigts redan 1800 byggdes ut kraftigt på 1820-talet. Ä ven de äldsta kanalerna, Hjälma­re och Strömsholms kanaler, förbättrades under 1830- och 40-talen. De stora kanalbyggena, främst Göta kanal, var mycket betydelsefulla för spridningen av teknisk kunskap i landet. Göta kanal har kallats Sveriges första och längsta tekniska högskola. Efter halvsekelskiftet tillkom Dalslands, Kinda och Säffle kanaler.

Som tidigare nämnts sattes ångbåten i inrikes trafik redan på 1820-talet. Vid mitten av seklet byggdes de första järnvägslinjerna. Stambanan Stockholm-Göteborg öppna­des 1862 och något år senare linjen Falköping-Malmö. Vid 1870-talets ingång fanns sammanlagt 170 mil järnväg i landet. Den första elektriska telegraflinjen anlades mellan Stockholm och Uppsala 1853. Inom ett årtionde fanns telegrafförbindelser mellan Stockholm-Göteborg-Malmö, Stockholm-Haparanda och via Danmark anslöts Sverige även till det tyska telegrafnätet Postbefordran underlätta­des betydligt genom att frimärken började användas 1855.

19

L' .. ,~~ ... innebar förenklingar i och med att en enhetlig taxa för hela Iandet kunde införas och genom att brev kunde postas på ortens brevlåda.

Inom naturvetenskapen gjordes under seklets första hälft upptäckter av framtida betydelse för den industriella utvecklingen. Förutom kemisten Jöns Jacob Berzelius för­grundsman inom den organiska kemin och atomvikt~rnas och det kemiska formelspråkets upphovsman, ska här bara nämnas electricitetens pionjärer Allessandro Volta Han Christian 0rsted och Michael Faraday. ' s

Folkundervisning en

I början av 1800-talet ökade antalet skolor för såväl allmo­gens som de~ obesuttna stadsbefolkningens barn mycket starkt. I. omknng var fjärde av Sveriges församlingar fanns 1814 mmst en fast eller ambulatorisk skola3. Skoltätheten ~arierade mycket kraftigt mellan lands- och stadsförsam­hngar. I flertalet städer fanns minst en fast skola. Skillna­derna var också mycket stora mellan olika delar av landet. . Att en fjärdedel av församlingarna hade egen skola mnebar naturligtvis ingalunda att vart fjärde barn i skolål­d~rn fick undervisning. En förvisso osäker uppskattning VIsar att kanske vart sjunde barn i åldern 7-13 år besökte stadsskolorna 1814.4 På landsbygden var andelen skol­barn ännu mycket lägre. Betydligt färre flickor än pojkar deltog i undervisningen.

Skolorna var av mycket skiftande slag; kyrk- och soc­kenskolor, statliga pedagogier, garnisionsskolor, barnhus­och fattigfriskolor, bruksskolor och söndagsskolor för hantverkets lärlingar och gesäller. Det var vanligt att skol_

20

orna finansierades med donationsmedel. Undervisningen omfattade i allmänhet endast katekesen, läsning, skrivning och räkning.

Förutom den undervisning som bedrevs vid de fasta och ambulatoriska skolorna av särskilt anställda skolmästare gavs ofta elementär läsundervisning av församlingarnas klockare och ibland även av prästerskapet. Omfattningen av denna undervisning torde dock vara omöjlig att beräk­na.

1809 års författning gav den enskilde medborgaren stör­re frihet och utökade medborgerliga rättigheter och för­pliktelser. Det var därför knappast förvånande att intresset för folkupplysning och folkuppfostran var stort under l~ talets första decennier framförallt inom den framväxande medelklassen och den liberalt orienterade lågadeln.

I ett memorial i adelsståndet och i en programskrift från 1811 förespråkade Norrköpingsrektorn Gustaf Abraham Silverstolpe en utökad och förbättrad folkundervisning för jordbrukare, dagsverkskarlar, hantverkare och tjänstehjon. Silverstolpes rektorskollega Carl Ulric Broocman framlade ungefär samtidigt i sin tidskrift Magasin för Föräldrar och Lärare en plan för ett reformerat undervisningsväsende. I planen ingick bl. a. förslag om barnskolor för alla barn ( 6-8 år) oavsett social bakgrund.

Silverstolpes och Broocmans förslag om allmän medbor­gerlig folkundervisning var dock ingalunda okontrover-. siella. I en riksdagsdebatt 1815 ansåg exempelvis Lorenzo Hammarsköl d:

Men menigheten, hvars lif endast åt mechaniska arbeten och reconomiska bördor är egnadt, kan icke förvärfva annat än sådan halfkunskap, ett sådant ytligt vetande,

21

gag~eligt hvarken för den ena ~Her den andra, Vetandet var at denna class icke ämnadt - - -

Låt bonden åter träda i sitt gamla förtrogna förhållan­de till sin själasörjare, låt presten åter blifva hans ende lärare, som jemte christendomens heliga dogmer, bibring­ar honom bokstafveringens konst - - - s

Den inflytelserike historikern och skalden Erik Gustaf Geijer ansåg i sin recension av Broocmans skolprogram i Swensk Literatur-tidning 1813 att staten endast skulle ansvara för utbildningen av den offentliga klassen d. v.s. ämbetsmän, präster och vetenskapsmän. Näringsklassen bestående av bönder, hantverkare och köpmän skulle själv svara för den utbildning som kunde vara erforderlig utöver den religionsundervisning som kyrkan gav i samband med konfirmationsläsningen.

Även 1825 års undervisningskommitte, den s.k. snille­ko~~itten, an~åg att endast den av prästerskapet ledda rehgtonsundervtsningen kunde betraktas som hela samhäl­lets angelägenhet och att all undervisning därutöver borde vara frivillig.

Slutet av tiotalet och tjugotalet måste betraktas som en förlorad tid för ideerna om en allmän medborgerli o skola. De ~llmä~t radikala strömningarna i Europa och

0 även i

~venge pa 30-talet gjorde dock folkundervisningsfrågan ater aktuell. Särskilt inom bondeståndet krävdes en för­bättrad folkupplysning. Även flera framstående kultur­personligheter och ämbetsmän förordade en utökad och förbättrad ~olkundervisning. Särskilt betydelsefulla inlägg i debatten gjordes av ärkebiskopen Johan Olof Wallin i ett skoltal 1837 och av Geijer i samband med hans bekanta avfall från en konservativ till en liberal samhällsuppfatt-

22

ning 1838. Kanske än viktigare var dock kronprins Oscars (sedermera Oscar I) detaljerade förslag om utvidgad folk­undervisning i Post- och Inrikes Tidningar i februari 1839.

I en proposition i februari följande år föreslogs bl.a. att folkskolor skulle inrättas i alla församlingar och lärarsemi­narier i alla stiftsstäder. Efter åtskilliga komplicerade turer i framför allt bondeståndet, där man snart insåg att de ekonomiska bördorna av den föreslagna skolreformen i huvudsak skulle komma att falla på de självägande bön­derna, beslöt riksdagen att godkänna propositionen med en del mindre betydelsefulla förändringar.

I den folkskolestadga som utfärdades i juni 1842 fast­slogs i första paragrafen att det i varje stadsförsamling och varje socken på Iandet skulle finnas minst en, helst fast, skola med godkänd lärare. Folkskolestadgan innehöll även detaljerade bestämmelser om skolans ledning, folkskole­kursernas omfattning och innehåll och lärares antagning, löneförmåner och utbildning.

Vid tiden för folkskolereformen hade enligt uppgifter från stiftens konsistorier knappt 45 % av landets 2 300 för­samlingar minst en fast skola. Ytterligare något hundratal församlingar hade enbart ambulatorisk skola. Det samman­lagda antalet lärar~ i folkskolan var omkring l 500. En grov beräkning ger vid handen att kanske vart sjunde barn i åldern 7-14 år gick åtminstone någon tid i folkskolan 1840. I knappt hälften av de fasta skolorna användes växel­undervisningsmetoden. 6

Växelundervisningen eller lancastermetoden som den ibland kallats efter sin engelske upphovsman, var en noggrant formaliserad, närmast militärt utformad metod att samtidigt undervisa ett stort antal barn.

23

Metoden innebar i korthet att lärarens direktundervis­ning oftast inskränktes till bibel- och katekesförklaringar och förhör av de mer försigkomna elever som utsågs att fungera som hjälplärare, s.k. monitörer. För läs-, skriv- och räkneövningar indelades eleverna i s.k. cirklar om kanske ett tiotal barn, vid läsövningar i allmänhet fler, som drillades i det ämne som skulle övas. Lärarens roll vid växelunder­visningen var framför allt att organisera och övervaka verksamheten. Eleverna dirigerades såväl vid övergång­arna mellan olika undervisningsmoment som vid förflytt­ningar inom skolsalen med hjälp av kommandoord eller olika slags signaler som exempelvis visselpipsblåsning, klockringning, käppdunkning eller handklappningar.

Runt väggarna i den enda, stora skolsalen fanns de s.k. monHörsringarna där monitörerna samlade sin grupp av elever. Monhörsringarna var oftast markerade genom målade halvcirklar på skolsalsgolvet Till sin hjälp hade monitörerna bl.a. en skiffertavla för skrivövningar och väggplanscher med stavnings- och räknetabeller. Oftast stod eleverna vid monitörsövningarna.

Redan 1822 hade Sällskapet för växelundervisningens befrämjande bildats. Sällskapet kom att betyda mycket för metodens spridning. R>rutom att sällskapet förde noggrann statistik över landets växelundervisningsskolor grundade man en normalskola med lärarseminarium i Stockholm och utgav metodisk litteratur och undervisningsmaterial. An­talet växelundervisningsskolor växte mycket snabbt under årtiondena efter växelundervisningssällskapets tillkomst.

Växelundervisningsmetoden i sin mer strikta form till­lämpades ·mest i de barnrika socknarnas skolor. Redan tidigt kritiserades metoden för sin mekaniska och själlösa

24

karaktär men den var samtidigt den kanske enda möjlig­heten för fattiga församlingar att över huvud ge sina unga någon undervisning.

Åren omedelbart efter folkskolestadgans tillkomst var besvärliga för folkskolan. Orsakerna var främst ekonomis­ka. Den mycket snabba ökningen av den obesuttna lant­befolkningen; torpare, statare, backstugusittare och inhy­seshjon, innebar att de självägande bönderna som i prak­tiken betalade folkskolan hade mycket svårt att klara finansieringen.

Vid mitten av seklet var dock omkring 60 procent av alla barn i skolåldern (7-13 år) inskrivna i folkskolan. 7 Av dessa gick knappt hälften i ambulatoriska skolor. Att eleven var inskriven i skolan innebar dock ingalunda att han konti­nuerligt deltog i undervisningen. I genomsnitt var vid en given tidpunkt kanske hälften av barnen närvarande i skolsalen.s De viktigaste orsakerna till den ofta sporadiska skolgången var att barnen behövdes som arbetskraft, långa skolvägar eller brist på kläder och skor. Skolåret i de ambulatoriska skolorna var i allmänhet mycket kort, ofta endast några veckor. Detta innebar att den genomsnittliga, sammanlagda skolgången för ett barn fött på 1840-talet kanske var omkring ett år.

Ä ven om ett mycket stort antal skolhus byggdes runt om i landet vid mitten av seklet bedrevs undervisningen ofta i sockenstugor, ödehus eller boningshusens storstu­gor. Den ambulerande skolläraren fick undervisa i dräng­stugor, vindar eller uthus och under den varma årstiden även på logar och i visthusbodar.

Eleverna var inte indelade i klasser utan en lärare under­visade i barnrikare församlingar samtidigt kanske bortemot

25

100 elever i olika åldrar och med varierande kunskaper. Undervisningen omfattade vanligen kristendom, läsning, skrivning, räkning och sång. Endast undantagsvis under­visades i ämnen som historia, geografi eller naturlära. Kroppsbestraffningar och skamstraff var mycket vanliga. Förutom handpåläggning, ris och rotting användes vid skolorna olika mer eller mindre sinnrika straffredskap som karbas (flätade läderremmar), färla (mindre klappträ) eller fotbojor.

Under 1850-talet kritiserades folkskolans brister i myc­ket kraftiga ordalag av bl.a. Torsten Rudenschöld. Han vände sig särskilt mot växelundervisningsmetoden. I sin skolplan från 1856 föreslog han ett system av lokala små­skolor (roteskolor) för den mest elementära undervisning­en och fortsättningsskolor (elitskolor) för de mer begåvade barnen. I båda skulle undervisningen vara direkt lärarledd.

1848 beslöt riksdagen att inrätta småskolor för den grundläggande undervisningen. Vid dessa fick anställas lärare utan seminarieutbildning. På sina håll innebar detta att den i och med folkskolestadgans tillkomst avskedade hopen av avdankade knektar, gamla gummor och inhyses­hjon återkom till skolan. Samtidigt var nog småskolan en förutsättning för den fortsatta utbyggnaden av folkunder­visningen och avskaffandet av växelundervisningsmeto­den. I praktiken kan småskolebeslutet sägas ha inneburit att folkskolan delades i en lägre och en högre avdelning.

Småskolans tillkomst liksom samtidiga beslut om för­bättrade statsanslag till folkskollärarnas löner innebar att situationen för folkskolan var relativt stabil vid ingången till 1860-talet. Mycket betydelsefullt för folkskolans fort­satta utveckling var beslutet att inrätta en statlig folkskole-

26

inspektion 1860. Genom inspektörsberättelserna gavs bätt­re möjligheter att bedöma folkskolans situation i olika delar av landet. Genom ett kungligt cirkulär 1864 föreskrevs att eleverna skulle delas upp i klasser eller avdelningar som skulle undervisas direkt av läraren. Därigenom avskaffades definitivt växelundervisningsmetoden. Cirkuläret innehöll även anvisningar om i vilken ordning olika ämnen skulle studeras och om folkskolans undervisningstider.

1868 utkom Läsebok för folkskolan i sin första upplaga. Betydelsen av läseboken går knappast att överskatta. Under mer än 70 år utkom den i ständigt nya och utökade upplagor.

1870 utgav ecklesiastikdepartementet en statistisk berät­telse över folkundervisningen i landet. Tjugofem år efter tillkomsten av folkskolestadgan fick drygt sjuttiofem pro­cent av alla barn i åldrarna 7 till 14 år undervisning i folk­och småskolor och ytterligare sex procent undervisades i andra skolformer. A v folkskol e- och småskolebarnen gick knappt 40 % i fasta folkskolor, 30 % i ambulatoriska skolor och likaledes 30% i småskolor.9

Förhållandena var mycket varierande i olika delar av landet. Medan Karlstads och Växjö stifts folkskolor nästan uteslutande var ambulatoriska gick nästan alla folkskole­barn i Lunds och Visby stift och mer än 70 % av folkskole­eleverna i Skara, Strängnäs och Uppsala stift i fasta folk­skolor.

statistiken innehåller även uppgifter om antalet när­varodagar i skolan. I de fasta folkskolorna gick flertalet elever (ca 60 %) mer än sextio dagar i skolan medan be­tydligt färre (ungefär 25 %) deltog i undervisningen lika många dagar i de flyttande folkskolorna och småskolorna.

27

A v statistiken framgår även att bortemot en femtedel av barnen hade mer än 2,5 kilometer till skolan.

1878 utfärdades den första normalplanen för folkskolan. I denna fastslogs att folkskolans lärokurs skulle omfatta två år och folkskolans fyra år. Några år senare fastställdes en ny folkskolestadga som innehöll alla de förordningar som utfärdats efter 1842. Stadgan slog också fast att skol­åldern börjar det år barnet fyller sju år och slutar det år under vilket det fyller fjorton.

Under några få år vid mitten av 1800-talet instiftades bildningscirklar för hantverkare i åtminstone ett trettiotal städer.IO Initiativet till bildningscirklarna kom oftast från liberalt och filantropiskt sinnade läroverkslärare, tidnings­män eller andra kulturpersonligheter. Upplysning och bild­ning skulle spridas till de lägre klasserna!

Verksamheten i en typisk bildningscirkel utgjordes av föredrag, läsaftnar, bokutlåning och utflykter. Några bild­ningscirklar, exempelvis i Karlskrona och Uppsala, lycka­des även starta söndagsskola med elementär läs- och skriv­undervisning för stadens hantverkare. Bildningscirklarnas styrelser bestod oftast av en noggrant genomtänkt bland­ning av hantverksmästare, fabrikörer, gesäller och lokala kulturpersonligheter.

Flertalet bildningscirklar avtynade efter bara något år. Några uppgick i stadens hantverks- eller arbetarförening. Flera bildningscirklar hade viss betydelse för uppkomsten av de tidigaste skolorna för yrkesundervisning.

28

De första tekniska skolorna

Under 1600-talets sista år inrättades på Christopher Pol­hems initiativ det s.k. Laboratorium Mechanicum. Polhems tanke var att laboratoriet samtidigt skulle vara en verkstad för tillverkning av olika slags modeller, ett mekaniskt för­sökslaboratorium och en skola för utbildning av mekani­ker. Laboratoriet blev dock aldrig den mekaniska central­anstalt Polhem avsett. Orsaken var nog främst att den av ständigt nya uppfinningar och omfattande projekt upptag­ne Polhem inte hade möjlighet att ägna laboratoriet någon större uppmärksamhet. Redan efter några få år var Labora­torium Mechanicum knappast något annat en en ren me­kanisk verkstad för tillverkning av trämodeller av olika slags mekaniska maskiner och byggnadsverk. Tidvis låg också verksamheten vid laboratoriet helt nere. 1747 beslöts att det statliga anslag som sporadiskt beviljats laboratoriet helt skulle upphöra.

De modeller, som överlevt laboratoriets skiftande öden med flertaliga flyttningar och en omfattande brand på Pol­hems bruk Stjernsund, samlades 1756 i Kungl. Modellkam­maren. Till modellkammarens förste föreståndare utsågs Christopher Polhems son Gabriel Polhem. Modellsamling­en bestod vid slutet av 1700-talet av omkring 200 trämodel­ler av broar, slussar, dammbyggnader och maskiner för

29

bergshantering, lantbruk, fabriker och hantverkerier. Ä ven enklare modeller av bränslebesparande eldstäder och and­ra byggnadsdetaljer ingick i samlingen liksom Polhems s.k. mekaniska alfabet, ett åttiotal trämodeller med "simpla" rö­relser som visade olika sätt att överföra kraft med hjälp av kugg- och stångkonstruktioner.ll

Under 1700-talet framlades även flera konkreta förslag till en förbättrad teknisk utbildning. Flera kända tekniker och industripionjärer, däribland Jonas Alströmer, föreslog att det skulle inrättas hantverks- och industriskolor i an­slutning till manufakturverk och hantverkerier. 1ngen av de föreslagna skolorna kom dock att inrättas.

Mekaniska skolan

Den första egentliga tekniska skolan i Sverige kan sägas vara Mekaniska skolan i Stockholm som öppnades 1799. I en skrivelse till konungen hade Kungl. Målare- och Bild­huggareakademiens preses Carl Fredric Fredenheim före­slagit att det vid akademin skulle inrättas en teknisk under­visningsanstalt för att ge de elever vid akademin som ville ägna sig åt byggnadskonsten tillfälle att inhämta nödvän­diga kunskaper i teknik.

Fredenheim ansåg att undervisningen vid skolan skulle byggas upp kring Kungl. nndellkammarens olika apparater och modeller. Skolan föreslogs få tre lärartjänster. En av lärarna skulle undervisa.i theorien d.v.s. grunderna av sta­tik, mekanik, hydrostatik och hydraulik samt kroppars och valvfötters relativa styrka samt dessutom i allt som hörde till grundläggning, vattnets tryckningslagar, kajdammars byggnad och vattenuppfordringsverk.

30

Föreståndaren för modellkammaren skulle undervisa i praktiken utifrån Polhems mekaniska alfabet och modell­kammarens olika maskiner. Den tredje läraren skulle före­trädesvis undervisa i maskinritning men även i lantmäteri.

I december 1798 uppdrog konungen åt Målare- och Bildhuggareakademien att inrätta skolan efter Freden­heims plan. Skolan kom igång redan i början av 1799. Som lärare anställdes förutom modellkammarens föreståndare, två av lärarna vid akademien. Undervisningen omfattade det första året tiotalet föreläsnings- och övningstimmar i veckan. Under de första åren utnyttjade Mekaniska sko­lan lokaler i Målare- och Bildhuggareakademiens hus på Fredsgatan i Stockholm.

Skolan blev dock aldrig särskilt framgångsrik. Antalet elever var under de 25 år skolan fanns till sällan över tio om året. Flertalet elever deltog dessutom endast i delar av skolans undervisning. Under flera år var undervisningen delvis inställd. I Målare- och Bildhuggareakademiens nya preses A.N. Edelcrantz' tal på akademins högtidsdag i januari 1806 hette det

Mekaniska skolan ensam har varit nästan i fullkomlig inaktivitet. Hon saknar sin direktör, som i snart två år vistats utrikes; en af Iärarne har äfven varit frånvarande, en annan nästan alltid sjuk, och det hus hvaruti efter Kongl. Maj;ts nådigste förordnande både skolan och modellsamlingen framdeles komma att förblifva är ej än­nu så färdigt att undervisningen där kunnat företagas. 12

Den egentliga orsaken till Mekaniska skolans brist på framgång är nog helt enkelt att Fredenheims ide om en tek­nisk skola för Målare- och Bildhuggareakademiens elever inte var tillräckligt genomtänkt. Det är tveksamt om det vid

31

denna tid över huvud fanns något behov av skolmässig teknisk utbildning. I varje fall kan sägas att Mekaniska skolans kursprogram var helt orealistiskt. Att i ett ämne sammanföra mekanik, hydraulik och praktisk ingenjörs­kunskap, ja i stort sett det mesta av tidens tekniska vetan­de, och dessutom förvänta sig att en lärare skulle kunna undervisa i detta omfattande diverseämne var naturligtvis dömt att misslyckas. Några krav på elevernas förkunskaper i exempelvis matematik uppställdes heller aldrig.

Till detta kom att skolans huvudmåns, Målare- och Bild­huggareakademien, intresse för skolan snart svalnade när det visade sig att den Mekaniska skolan icke skulle bli någon framgång utan mest bereda akademin bekymmer. Skolan var i efterklokhetens ljus ett främmande inslag i en konstakademi. 1813 begärde därför akademin att få bli befriad från ansvaret för Mekaniska skolan och modell­kammaren.

Akademins begäran accepterades av Kungl. Maj:t och den Mekaniska skolan anförtroddes istället åt den nybil­dade lantbruksakademien. Denna akademi kan väl knap­past ens utifrån dåtidens förutsättningar anses ha varit en mer naturlig huvudman för skolan, Beslutet är nog närmast att se som en nödlösning och ett alternativ till nedlägg­ning. Den Mekaniska skolan fortlevde under Lantbruks­akademiens överinseende ytterligare tio år med i princip oförändrad organisation och kursplan och med samma obetydliga elevantal.

Teknologiska institutet

Vid 1823 års riksdag föreslog rikets ständer att det i Stock­holm skulle inrättas ett tekniskt och mekaniskt central-

32

institut för praktisk undervisning. Ständerna ansåg att den Mekaniska skolan på lämpligt sätt kunde utvidgas eller ingå i detta mer fullständiga teknologiska institut. Institu­tet skulle dels syfta till att dana ungdom ur alla samhälls­klasser till näringsidkare och dels ge råd till slöjdidkare. Bakgrunden till ständernas förslag var ett memorial fram­lagt för höglovlige riddarskapet och adeln av general­majoren Bengt Erland Franc-Sparre. Han ansåg att den tärande delen av befolkningen, d.v.s. ämbetsmän och ut­övare av lärda yrken nu blivit för stor jämfört med den när­ande; bönder och hantverkare, till följd av statens åtgärder för att understödja all slags vetenskaplig uppfostran. sta­ten borde därför genom olika åtgärder stimulera den bil­dade klassens barn att övergå till de producerande yrkena, Detta kunde bl.a. ske genom att ynglingar som tidigare inhämtat elementerna och språken erhöll en för industrin lämplig teknisk utbildning vid ett särskilt institut. De skulle därigenom bli skickliga att förestå egna manufakturer och verkstäder.

Även i högvördiga prästståndet hade vid samma riks­dag ingivits en liknande motion. I biskop Eric Almquists motion föreslogs att det i Stockholm skulle inrättas en tek­nologisk hantverksskola där eleverna skulle få lära sig ett yrke. Ä ven biskopen motiverade sitt förslag med hänvis­ning till missförhållandet mellan samhällets närande och tärande medlemmar. Almquist ansåg inte att det berodde på högmod eller brist på god vilja att den bildande klas­sens fäder inte ville låta sina söner bli hantverkare. I en pregnant tidsbild hette det:

Nej, det är en billig afsky och fasa för den servila be­handling och förnedrande osnygghet, som vanligen är

33

de fleste skrålärogossars lott. Det är detta, som hindrar ej blott den förmögnare utan äfven den torftigaste embets­man och löntagare, att låta sina barn ingå i handtverk. Ty sådant är i sakernas närvarande skick ej görligt, utan att man skulle öfverlemna sina hemma renligt hållna och menskligt bildade barn till vanlige skrågesällers brutala behandling, och ej nog härmed: den stackars lärogossen måste åtminstone under de första läroåren, också blifva uppassare åt mästarens dräng, och äfven åt dess pigor.l3

Ständernas skrivelse innehöll även en detaljerad plan för det föreslagna institutet utarbetad av överdirektören för kontrollverket Gustaf Magnus Schwartz. Enligt denna plan skulle den teknologiska inrättningen först och främst vara en slöjdskola för ynglingar som avsåg att ingå i när­ingsståndet men institutet skulle även fylla funktionen av en praktisk rådföringsanstalt för verksamma slöjdidkare. Undervisningen förslogs förläggas till dagtid två dagar i veckan. I övrigt förutsattes att eleverna skulle delta i undervisningen vid annan skola. Eleverna vid slöjdskolan skulle inte enbart skaffa sig en allmän teknisk utbildning genom studier av modeller och genom besök i verkstäder utan skulle även genom egen handläggning inöfvas i sådane slöjdeförrättningar, hvilka kunna anses som de allmännaste .14

Även Schwartz' organisationsförslag för institutet visar att han betraktade den föreslagna teknologiska inrättning­en som en verkstadsskola även om skolan föreslogs ledas av en person med vetenskaplig bakgrund. Förutom före­ståndaren föreslogs institutet således få en lärartjänst i rit­ning och en i laboratorieteknik samt två underlärartjänster för trä- och metall yrken.

34

Förslaget tillstyrktes av vetenskapsakademin. I förarbe­tet till akademins yttrande hade dock förslaget helt av­styrkts av samtliga tre medlemmar i akademins berednings­grupp, däribland av akademins sekreterare, Jöns Jacob Berzelius. Han ansåg bl.a. att det låg i sakens natur att en skola hur den än inrättades icke kunde bibringa sina elever det slags yrkesskicklighet som vanns genom flerårigt yr­kesarbete. Den allmänt preparativa skicklighet i ritning och modellarbete som slöjdidkaren kunde tänkas behöva kun­de bättre inhämtas i den för detta ändamål redan inrättade Mekaniska skolan. Berzelius argumentering är onekligen fortfarande aktuell. Den återfinns mer än 150 år senare, om än i något morlärnare språkdräkt, i dagens debatt om ar­betsplatsförlagd yrkesutbildning. Genom ett vältaligt an­förande vid akademins beslutssammanträde lyckades dock Gustaf Fredrik Wirsen övertyga akademins ledamöter om betydelsen av den föreslagna teknologiska skolan.

Ä ven i ett yttrande till kommerskollegium undertecknad av 39 hantverksmästare i Stockholm kritiserades förslaget i tydliga ordalag. Hantverkets företrädare upprördes särskilt av att det föreslagna teknologiska institutet skulle kunna ge de förmögnare föräldrarnas barn möjligheten att erhålla hantverksrättigheter utan läroår i hantverket och utan prov inför skråämbetet Denna lättnad i den fortfaran~e gällande skråordningen avstyrktes mycket kraftfullt. Skn­velsen bör ses i ljuset av den pågående, mycket häftiga striden, om skråväsendets existens. Hantverksmästarna ansåg dessutom, liksom Berzelius, att skolundervisning i verkstadsarbete i sig var ändamålsstridigt Det var helt en­kelt inte möjligt för några få lärare vid en slöjdskola att lära ut ett yrke så grundligt som skedde inom skråna.

35

Kommerskollegium tillstyrkte dock med stöd i Veten­skapsakademins utlåtande att den föreslagna teknologiska inrättningen skulle komma till stånd och i maj 1825 beslöt så Kungl. Maj:t att ett Teknologiskt Institut skulle inrättas i Stockholm.

Till direktör för institutet utsågs knappast överraskande Gustaf Magnus Schwartz som fick i uppdrag att utarbeta förslag till organisation och kostnadsstat I Teknologiska institutets första stadgar från 1826 fastställdes att institutets allmänna uppgift skulle vara att samla och

- .~ - ~ed~ela ~e kunskaper ocho upplysningar, som äro nodvandtga for att med framgang kunna idka slöjder eller hvad man vanligen kallar handtverk och fabriker.

Vidare heter det i stadgan:

Unde.rvis.?inge.? skall i allmän~et vara mera populär och p~akt1~k ~n ~trangt ~e~~nsk~phg, och, så vidt möjligt är, g.?r~~ askadl~~ och tillamphg genom förevisande af prof, forsoks anstallande och egen handledning. I synnerhet bör efter hvars och ens önskan och fallenhet, i tillfälle gifva~ att lära, genom så kallad linearritning, afteckna machmer och utkasta arbetsplaner, samt att, genom mo­~~llers förfärdigande, vinna öfning uti sådane ämnens forarbetande, t.ex. trä och metall, hvilka antinoen såsom råämnen eller redskap användas uti de flesta siöjder.I5

Några bestämda inträdesfordringar uppställdes inte i stad­gan. Eleverna skulle dock i allmänhet be·sitta elementära kunskaper i språk, geometri och öfrige allmänna veten­skaper. För inträdessökande som inte motsvarade dessa blygsamma inträdeskrav men ägde ovanligare naturanlag skulle en förberedande lärokurs anordnas.

Institutets personalstat upptog, förutom direktörstjäns­ten, bl.a. professurer i fysik resp. kemi och dessa vetenska-

36

pers tillämpning, tre adjunktstjänster, en lärartjänst i ritning och dessutom skulle anställas två eller tre arbetare som biträdande lärare för undervisningen i verkstäderna. Un­dervisningen, som under institutets första egentliga verk­samhetsår 1827 omfattade elementär matematik, fysik och kemi, maskinritning samt maskin- och modellarbete i trä och metall, utökades under det närmaste årtiondet med ämnen som teknisk mekanik (fysisk teknologi) och kemisk teknologi med laborationer samt praktiska övningar i sär­skilt garvning och färgning. Ä ven undervisning i engelska och tyska infördes under trettiotalet.

Förutom den ordinarie dagundervisningen som eleverna förväntades följa i sin helhet erbjöd Teknologiska Institu­tets söndags- och ibland även kvällsundervisning i rittek­nik för gesäller och lärlingar i olika hantverksyrken som snickare, svarvare, sadelmakare och kopparslagare. Vissa terminer gav söndags- och aftonskolan även praktisk un­dervisning i exempelvis metallbearbetning eller färgning. Institutet erhöll 1830 fullmakt att utfärda gesällbrev. Drygt 100 gesällbrev, flertalet i metallarbete, skrevs ut av institu­tet under femtonårsperioden 1830-1845.

Antalet elever i dagundervisningen varierade kraftigt under institutets första decennium men var sällan fler än 100. I söndagsundervisningen deltog varje termin ett fem­tontal hantverkslärlingar och gesäller. Elevernas ofta be­gränsade förkunskaper i exempelvis matematik men även bristande läskunnighet medförde naturligtvis svårigheter för lärarna. Många elever var också mycket unga. Inte sällan var bortemot hälften av eleverna under femton år.

Institutets verksamhet under de första decennierna kän­netecknades även av många och svåröverskådliga kon-

37

flikter mellan styrelsen och särskilt dess ordförande och institutets direktör Gustaf Magnus Schwartz, mellan direk­tör och enskilda lärare och även lärare sinsemellan. Den viktigaste orsaken till de ofta bittra stridigheterna var, för­utom invecklade personmotsättningar, olika uppfattningar om institutets inriktning.

Schwartz ansåg, med otvetydigt stöd i stadgans formu­lering om att institutets undervisning skulle vara mer popu­lär och praktisk än vetenskaplig, att Teknologiska institu­tet främst skulle syfta till att förmedla för industrin och hantverket praktiskt nyttiga kunskaper. Undervisning i ämnen som maskinritning och teknisk mekanik liksom det praktiska verkstadsarbetet var för Schwartz den egentliga kärnan i institutets verksamhet. Institutet skulle helt förfela sin uppgift om det lade för stor vikt vid teoretiska lärdoms­kunskaper i fysik och kemi.

styrelsens ordförande och delar av lärarkollegiet mena­de däremot att institutet skulle utvecklas från en vanlig hantverks- eller arbetsskola till en teknisk-vetenskaplig högskola. Detta krävde, menade man, att inträdesfordring­arna måste skärpas väsentligt för att möjliggöra en högre nivå på undervisningen, att lärarnas vetenskapligt teore­tiska insikter måste prioriteras före kunskaper om prak­tiskt-tekniska tillämpningar, att studietiderna skulle för­längas och att det skulle ställas krav på att eleverna följde en genomtänkt och planerad studiegång samt att de prak­tiska övningarna måste inskränkas.

I december 1845 begärde Schwartz avsked från före­ståndarebefattningen vid institutet efter att i ett kungligt brev utpekats som ansvarig för den bristande ordningen vid institutet och för att stadgarna inte efterlevdes. Den

38

egentliga orsaken till Schwartz' i praktiken framtvingade avgång var dock knappast hans förvisso tveksamma admi­nistrativa ledning av institutet utan snarare hans envetna fasthållande vid att undervisningen skulle vara praktisk.

Under de närmast följande decennierna utvecklades också Teknologiska institutet successivt i vetenskaplig riktning. Redan i januari 1846 beslöt institutets direktion på den nye direktörens, professor Joachim Åkermans, för­slag att söndagsundervisningen skulle läggas ned. I be­slutet hänvisades till att söndagsundervisning för gesäller och lärlingar numera gavs av den nyligen instiftade Svens­ka Slöjdföreningen (se nedan). I institutets nya stadga som började tillämpas 184816 skärptes inträdeskraven till att motsvara studentkunskaper i matematik och i ett av språ­ken tyska, franska eller engelska. Inträdesåldern fastställ­des till 16 år. Lärokursen gjordes mer bunden och förde­lades på en lägre och en högre avdelning om vardera ett år. Undervisningen gavs en tydlig teoretisk, matematisk­naturvetenskaplig inriktning med ämnen som matematik med stereometri och trigonometri, geometri, teoretisk och tillämpad mekanik, kemi, fysik och teknologi. Antalet pro­fessurer och andra lärartjänster utökades.

Femtio- och sextiotalen kan närmast karaktäriseras som en stabiliseringsperiod i Teknologiska institutets historia. studietiden förlängdes till tre år, inträdeskraven skärptes ytterligare, antalet undervisningsämnen utökades, fler lä­rartjänster inrättades och institutet kunde flytta in i en nyuppförd skolbyggnad.

I institutets stadga från 186717fastslogs att institutet skulle ge unge män som ville ägna sig åt något tekniskt levnadsyrke en vetenskaplig bildning. Institutet skulle

39

;~y ! ! j . ! , ~·" l' .

· organiseras på fyra facksJwlor; f§,~ ·maskiribyggnapskon&J' ,,· '' och mekanisk teknologi, kemisk· teknologi, bergs v eten~' skap resp väg- och vattenbyggnadskonst Tio år senare fick institutet namnet Kungl. Tekniska Högskolan. Dess­utom inrättades en ny fackavdelning för arkitektur och utbildningstiden förlängdes i vissa fall till fyra år. Antalet studerande som under femtio- och sextiotalen i allmänhet varit omkring 100 ökade till omkring 300 vid slutet av sjut­tiotalet.l8

Chalmerska slöjdskolan

I juli 1811 dog kanslirådet Wilhelm Chalmers, som var en av Göteborgs rikaste män med intressen i Ostindiska kom­paniet och Trollhätte kanal. Enligt Chalmers testamente skulle hälften av kvarlåtenskapen tillfalla Sahlgrenska sjuk­huset och hälften användas för att i Göteborg inrätta en "slöjdeskola" för fattiga barn. Först tolv år senare och ef­ter invecklade rättsprocesser förklarades dock testamentet giltigt. Enligt testamentet skulle slöjdskoledonationen för­valtas av Frimurarebarnhuset i Göteborg. Inom barnhusets direktion var dock kunskapen om teknisk utbildning myc­ket begränsad.

Direktionen utlyste därför en offentlig pristävlan om bästa sättet att inrätta en slöjdskola. A v de två svar som inkom bedömdes dock det ena som alltför vitt och obe­stämt och det andra ansågs ensidigt och begränsat.19 Un­der några år bekostade i stället donationen den spinnskola som fattigvården i Göteborg tidigare drivit. Även stadens navigationsskola understöddes av den Chalmerska fon­den. 10 jungmän fick årligen utbildning till styrmän och

40

lika många styrmän undervisades för skepparprovet 1827 öppnades även en vävskola för "10 unga fruntimmer af borgarklassen". Skolan upphörde dock efter något år gen­om "läromoderns" död.

Efter flera års fruktlösa försök att finna någon "veten­skapsidkare" som kunde åta sig att planera och starta slöjdskolan kom så frimurarebarnhusets direktion 1828 genom förmedling av Jöns Jacob Berzelius i kontakt med den då 43-årige Carl Palmstedt. Denne hade en gedigen naturvetenskaplig bakgrund. Han hade således studerat naturvetenskapliga ämnen vid universiteten i Upsala och Greifswald. Efter att under knappt tio år ha varit lantbru­kare i Sörmland kom han i samband med ett besök vid Gripsholms kemisk-tekniska fabrik i kontakt med Berze­lius. Under tiotalet år arbetade sedan Palmstedt i Berzelii kemiska laboratorium i Stockholm. Han översatte även Berzelii lärobok i kemi och flera vetenskapliga uppsatser till tyska. Under större delen av denna tid var han även delägare i och disponent för Gripsholms kemisk-tekniska fabrik. Under våren 1829 företog Palmstedt tillsammans med Berzelius en längre studieresa till Tyskland där de besökte åtskilliga teknologiska skolor, slöjdskolor och industrier.

Palmstedt åtog sig inte enbart att delta i arbetet med planeringen av slöjdskolan utan förklarade sig även villig att svara för den vetenskapliga ledningen av skolan liksom att själv undervisa i väsentlig utsträckning. I november 1829 öppnades Chalmerska Slöjdeskolan. Under skolans första läsår var antalet elever som högst 30. Undervis­ningen var helt kostnadsfri. Skolans föreståndare, Carl Palmstedt, svarade ensam för undervisningen i fysik, kemi

41

och kemisk teknologi medan lektionerna i matematik och linearritning sköttes av en timanställd lärare. Vid skolan gavs även undervisning i praktiskt arbete vid en modell­verkstad under ledning av en verkmästare. Undervisning­en gavs helt på dagtid. Vid invigningen av skolan framhöll ordföranden i frimurarebarnhusets direktion att undervis­ningen var avsedd såväl för tidigare elever i fattigfriskolan, hantverksgesäller och lärlingar som för ynglingar som genomgått trivialskolans apologistklass.

Den motsättning beträffande skolans syfte som kan sägas ha byggts in redan från skolans start med å ena sidan en vetenskapligt mycket kvalificerad föreståndare, som också svarade för huvuddelen av undervisningen och å andra en praktisk verkstadsutbildning och som även åter­~peglas i invigningstalets avsnitt om skolans elevrekryter­mg ledde snart nog till stridigheter inom frimurarebarnhu­sets direktion. Skulle slöjdskolan i första hand vara en ar­betsskola för fattiga pojkar som Chalmers nog hade tänkt sig eller .skulle skolan få utvecklas till en vetenskapligt teknologisk läroanstalt? "Bortskaffa det lärda kramet" ljöd fältropet från de av direktionens medlemmar som före­språkade arbetsskolelinjen.

Skolan hade även andra svårigheter under de första åren. Det snabbt ökande elevantalet medförde stora eko­nomiska påfrestningar samtidigt som en mindre lyckosam lärartillsättning störde skolans utveckling under något år. Skolan måste dessutom hållas helt stängd under större de­len av 1834 till följd av koleraepidemin i Göteborg. Skolans ekonomiska ställning förbättrades dock väsentligt genom det statliga anslag som riksdagen beviljade årligen från 1835.

42

1 november 1838 fastställdes stadgar för Chalmerska slöjdskolan.2o Förutom att meddela undervisning skulle skolan enligt den mycket utförliga stadgan även meddela råd och upplysningar till fabriks- och slöjdidkare i "ämnen som med deras handteringar äga sammanhang och vid Slöjd-Skolan finnas att tillgå". Denna syftesmening över­ensstämmer ju för övrigt nära med motsvarande målformu­lering i Teknologiska institutets första stadga. Slöjdskolan skulle inte längre ledas av frimurarebarnhusets direktion utan av en särskild styrelse med sex ledamöter under ord­förandeskap av länets landshövding. stadgan innehåller även detaljerade instruktioner för föreståndare, lärare och stipendiater (hjälplärare) och en beskrivning av de olika undervisningsämnena. I skolans verkstad skulle exempel­vis meddelas undervisning i filning, svarvning och polering av järn, stål och mässing; svarvning, hyvling och polering av trä samt i tillverkning av modeller av såväl enkla och sammansatta mekaniska rörelser som kompletta maskiner. Ingen elev fick delta enbart i verkstadsundervisningen utan verkstadseleverna måste även delta i ritundervisning­en.

Under 1840-talet utvecklades skolan successivt i rikt­ning mot ett fullständigt tekniskt läroverk även om verk­stadsundervisningen fortfarande var en central del av skolans läroplan. Starkt pådrivande i denna utveckling var Carl Palmstedt. Slöjdskolans alltmer tydliga teoretiskt-tek­niska inriktning kan sägas ha möjliggjorts eller åtminstone underlättats av att den nybildade slöjdföreningen i Göte­borg 1848 startade en afton- och söndagsskola för elemen­tär teknisk undervisning av stadens lärlingar och gesäller. När skolans förste föreståndare lämnade sin befattning

43

1852 gavs undervisning i ett drygt tiotal ämnen; matematik, fysik, mekanik, mekanisk teknologi, kemi, kemisk tekno­logi, linear- och geometrisk projektionsritning, maskinrit­ning, frihandsteckning, ornamentsritning och lavering, mo­dellarbete i skolans verkstad och mot avgift även i tyska och engelska.21

Förutom föreståndaren undervisade fem lärare i de ve­tenskapliga ämnena, en lärare i konstnärliga ämnen och en verkmästare i verkstadsarbetet. Slöjdskolan ägde betydan­de samlingar av fysiska instrument, kemisk laborations­material, ett hundratal mekaniska modeller- flertalet tillver­kade av tidigare elever- gipsavgjutningar, ritningar och omkring tre tusen böcker och planschverk. Under Palm­stedts 23-åriga föreståndarperiod hade sammanlagt drygt 600 elever deltagit i någon kurs vid skolan.

Femtio- och sextiotalen var liksom för Teknologiska Institutet närmast en konsolideringsperiod i slöjdskolans utveckling. Antalet elever ökade från 65läsåret 1851152 till omkring 150 tjugo år senare. Nya ämnen som analytisk geo­metri, mineralogi och geognosi samt husbyggnads- och väg- och vattenbyggnadskonst infördes och fler lärare an­ställdes. Skolans statsanslag höjdes också successiv t och ekonomin förbättrades genom flera större donationer. 1869 kunde slöjdskolan flytta in i ett helt nybyggt skolhus.

Från läsåret 1868/69 fördelades eleverna mer tydligt på en lägre och en högre avdelning. För tillträde till den lägre avdelningens ämneskurser fordrades enbart folkskolekun­skaper medan inträdeskraven till den högre treåriga, mer sammanhållet organiserade avdelningen var matematik­kunskaper motsvarande elementarläroverkens kurs. Dess­utom skulle eleverna i den högre avdelningen ha grund-

44

l

i ~

i ~ .. i:l

i ~ .. ..

·.; i!!

.. . •.; " ;

1 ~

ii o;

.a ~ ~ .:;

~ § ~ 1 ,.

l!!

i! d ""$Il.

i ~-

j

Il~ l~ 1 III 1 1111111111 11 111 1 1

111

-t l l~ 111111111 ~I I l j !l/111111111

Il~ l J llll!llll I l~ l'llnllninl rrllll 1 lil!~! 111

11

111171

1111

11

tri i Il 1111111 J 11 x l rlllllll x III rrJJII 1 lll~n lnlrllll 11 ll 1n l 1111111'1· ~-~A Il A l A Il~ Il u u~~ III~ Il ~l ~-l ~~l ~-~A ~~A l ::.III Q Q Il~~ Il ~-l ~;·Il ~~-1111 J Il J l~: Il~ 11111 ~-~l ~-Il •.•.••. i l , •• l l •• "i

lll:l:l:ll:llll:l:llllll:::lll ••••• o ••••••••••••••••••••••••

• • ~. : • • • 1• .l •.11 j m~ 111•11 · : ; ; .a ; ; ; ; ; ; ; '!'i ; ·~ : ; 1 : ~ ~ ! o • : : : : : .. . :s--·. ~. C,· . '"d. t.g<Ö •••••• ···loi-=·!G·rg·oo·c;3··~·~ ~ · ..... • • • o .; g ~ ~ = -a '.,3 'G, c! . . . . c:l i ~· o ..8 · : : ~ l t ~ ·§ ~ 1-å ·g" 1J : 'ä"' : : 1 ! ~ ~ ·a · .8 ~ • . o ..! ~ x.~ • ~::.et o ... ~ ~ . ~i t! .:.l t4; fl 1 8~:w~~~jJ)jJ1 ~~~~~~t~~~~

c:l s o .e o ~ .~ ä ~ ..l!( :::1 e ~ a 'i ~ ~ o 5 = :4 O -ii 'C •• A o ..a 0 .... •- • O Cl O "' ~ A 1 G ~ e ~ .ltll "' .. •• • • ..::c ..:.~ 'ä s • .8 s o ~ : a f ..s "CJ ...

~ ~ ~"'~"'~~~~i~~~ ~= ~ ~~~ . =:::= ~--.-;;:;:=;----..-

: : : : : : ~ . • • • • • l'l . . . . .

o .l "' li

~ o!l

~ 1 g j 'il

~ ~ ~ w "" -Ii ~ " ·e j ~ ~ ! P! w ,: ~ "' ...

~ j o l'l c

:ä :; i ~ ~ ~ s ! j -i! ;g B ! ~ ~ .~ :s- ~ e :l "' ~ .. 45

läggande kunskaper i historia, geografi och svensk gram­matik. I den högre avdelningens årskurs 2 och 3 delades eleverna upp i tre fackavdelningar; en mekanisk avdelning och en avdelning för teknisk kemi resp. byggnadskonst. Det bör påpekas att den lägre avdelningen inte enbart för­beredde för den högre utan i princip var de båda avdel­ningarna fristående från varandra.

Denna organisation hindrade dock inte att den lägre av­delningens elever kunde delta i undervisningen i ett eller flera ämnen inom den högre avdelningen om de ansågs ha tillräckliga förkunskaper för att följa undervisningen. I själva verket anordnades exempelvis läsåret 1868/69 endast särskild undervisning för den lägre avdelningens elever i matematik, beskrivande geometri med linearritning och i verkstadsarbete. (Se vidare fig l.) I många ämnen förekom även samundervisning inom de högre årskurserna av den högre avdelningen. Eleverna i den högre avdel­ningen hade mycket stor frihet i valet av ämnen och i för­läggningen av ämnen mellan årskurserna.

Den något invecklade organisationen förklaras främst av skolans dubbla målsättning att dels i enlighet med Chalmers testamente ge elementär teknisk undervisning åt Göteborgs hantverkare och industriarbetare och dels skolans strävan att även försöka tillfredsställa det uttalade behovet av högre teknisk utbildning i den snabbt växande industristaden Göteborg. Chalmerska slöjdskolan kan vid 1870-talet närmast beskrivas som en blandning av lägre teknisk yrkesskola, teknisk elementarskola (se nedan) och i någon mån teknisk högskola.

46

Slöjdskolan i Stockholm

I november 1843 anställdes artisten Nils Månsson Mandel­gren som lärare i perspektivritning vid Konstakademin i Stockholm. Mandelgren hade tidigare bedrivit mycket framgångsrika konststudier vid de svenska och danska konstakademierna. Han hade även vid en vistelse i Köpen­hamn kommit i kontakt med den danska konstakademins söndagsritsko la för hantverkslärlingar. För eftervärlden är nog Mandelgren mest känd som folklivsskildrare. I bort­emot 30 000 detaljerade och oftast utförligt kommenterade teckningar skildrar han allmogens liv. Det är knappast överord att påstå att Mandelgren är vår främsta källa till kunskap om den svenska allmogens levnadsvillkor under 1800-talets första hälft. Men han skall också räknas som en av yrkesutbildningens pionjärer.

I slutet av september 1844 skrev Mandelgren till Konst­akademin och begärde att under akademins överinseende och i dess lokaler på söndagarna få undervisa hantverks­gesäller och lärgossar i geometrisk ritning och "det slags dessination, som för hvarje handtverk serskilt erfordras". Han anhöll vidare om att få använda bl.a. den lärobok i teckning och de trämodeller akademin tidigare inköpt på hans initiativ.

Mandelgren hade innan han skrev till akademin under­sökt intresset för en ritskola hos ett antal av huvudstadens hantverksmästare och även vidtalat ornamentsbildhug­garen Carl Ahlborn och snickarmästaren C. Berlien att fungera som biträdande lärare "på det att undervisningen måtte kunna lämpa sig efter den bildningsgrad, som egdes af dåvarande gesäller och lärlingar". 22

47

.Sönba!ls-ttit-skola fiir Han.dtverkart. -

SiadageD dn 10 ionevarnnde Oktober, kl. 8 förmfdda­~·, oeb sedt>rmera alla plröljRnde Söndag"' vid sammA lid, kot~mer underteek n a el , l·hrld,l ar O r D a m e n l s­~ildbograr~u ARIBtlRN och Sniellare-S&JCk· Ilat a r e o BERLIN, att I811JDil undervisning för Hudt­'fth-Ge5iiiH och Urlinaar, i ddan ~itoinj. som b~rer' Ull deras ]rktoo, särdeJ,s Sntckllre~, Mobelmllkare-, Tam­tmuu- ocb Smedsyrket, emot u~pb:lran l et af en afgiCL ll S Rdr bt~nko för 3 mhader. Lokalt>n bllrvu, med ~tgl. ~ka:temiens f6r de fria koBsterne d.!villigt me~­a''" lllls&ln J, i Kong!. A~a.:teeteea R/emen&ar-skola lad 64~ boda.rae De som önska be11g11a alg ar C:~aaa ua­

det"••IDg, antilodas au derlill aamila sig i underteek­ll4a IO«i• ati stora Weatinska huset l Kun§sbolmen, pl :"1 ra betten, iogbgen Cd n K"plan•hacken, alla r. m.

lk1.7-1. N. M. MAND.R~QI\BN, .., Artis&.

Fig 2. Annons i Aftonbladet 10110 1844

Konstakademin ansåg att den föreslagna söndagsunder­visningen skulle kunna utöva ett fördelaktigt inflytande på åtskilliga industrigrenar. men eftersom akademin sakna­de såväl de organisatoriska som de ekonomiska möjlighe­terna att själv ordna undervisningen ville den dätför i möj­ligaste mån understödja Mandelgrens initiativ. Akademin markerade dock samtidigt att projektet helt var Mandel­grens eget. Akademin ville därvid "icke taga någon när­mare befattning" men beslöt att Mandelgren skulle få ut­nyttja ett rum - efter behov uppeldat - i akademins lokaler söndagsförmiddagar mellan kl. 8 och 10 och även få låna

48

viss undervisningsmateriel. Akademin undvek således att ta något egentligt ansvar för företaget samtidigt som man indirekt kan sägas ha rekommenderat Mandelgrens projekt genom att kostnadsfritt upplåta lokal och undervisnings­materiel.

Mandelgren fick därmed helt fria händer att utforma sin skola. Genom annonser i Aftonbladet i mitten av oktober 1844 meddelade Mandelgren att en Söndagsritskola för hantverkare skulle öppnas i Stockholm.

Den första annonsen åtföljdes av en mycket positiv redaktionell kommentar:

Ett vackert och för handtverksklassens estetiska bild­ning lofvande företag har blifvit anm~ldt i de~~ blad, nemligen inrättningen af en Söndagsntskola for ha~t­verkare. En känd artist, Hr Mandelgren, som under sma besök af de förnämsta residencer för skön konst i främmande land, kommit till en varm nitälskan för den öfvertygelsen att bibringande af kunskaper om skön konst åt handtverksklassen och utvecklande af skön­hetssinnet hos denna klass, böra räknas bland de verk­sammaste medlen för konstens allmännare utveckling hos ett folk, har nu, i förening med en ornamentsbild­huggare och en snickaremästare, annoncerat en sön­dagsskola. - - - 23

I notisen underströks vidare att ritskolans elever, genom att skolan förlagts till konstakademins lokaler, kan komma i beröring med det allmänna läroverket för skön konst och dettas samlingar.

Söndagen den 20 oktober 1844 öppnade skolan i konst­akademins lokaler vid Tegelbacken. Mandelgren under­visade själv i linearritning, geometrisk frihandsteckning, figurritning, perspektivlära och perspektivritning efter mo­dell eller på fri hand. Snickarmästaren Berlien undervisade

49

i geometrisk skugglära, ritning av byggnadsdetaljer (sär­skilt kolonner) och i kopiering av ritningar och modeller medan ornamentsbildhuggaren Ahlborn bl.a. ägnade sin undervisning åt ritningskopiering och ornamentsmodel­lering.

Undervisningen bestod helt av lärarledda studier a v planscher, ritningar, gipsavgjutningar och figurer samt praktiska ritövningar i anslutning till bild- och modellstu­dierna. Några konsthistoriska eller andra yrkesteoretiska studier förekom inte. De plansch- och bildverk som använ­des var nästan uteslutande danska eller tyska. Bland dessa kan nämnas Hetsch och Ursins Begyndelsesgrunde af den geometriske Tegnelaere och Matthäys Neustens Jdeen­Magazin fur Luxus, Ameublement und Draperien. Ä ven de teckningar Mandelgren hade visat upp då han sökte lärarbefattningen i perspektivritning vid Konstakademin användes i undervisningen.

Undervisningen bedrevs på söndagsförmiddagar mellan klockan 9 och 13. Intresset för ritskolan måste sägas ha va­rit stort. Antalet elever var omkring fyrtio. Åtskilliga hant­verksmästare lät sända sina gesäller och lärlingar till Man­delgrens skola. Några mästare föregick med gott exempel genom att de "sjelve begagnade sig af undervisningen". Ett flertal olika yrken fanns företrädda bland eleverna.

Uppslutningen för skolan var dock ingalunda fullstän-dig bland huvudstadens hantverksmästare:

50

Men å andra sidan funnos ock mästare, som med tämli­gen oblida ögon betraktade skolan, hvilkens verksam­het de ansågo ej blott högst öfverflödig, utan ock skad­lig. De påstodo nemligen, att de i skolan förvärfvade insigter, som ställde arbetarne öfver deras mästare, skulle

göra de förre uppblåsta och olydiga, hvilket skulle nöd­ga mästarn e att skilja dem ur tjensten. 24

Mandelgrens brist på praktisk och ekonomisk planerings­förmåga skulle dock leda till att hans söndagsskola liksom många av hans såväl tidigare som senare initiativ skulle komma att fullföljas av andra. Redan från starten hade ritskolan ekonomiska problem. Elevernas kursavgifter, tre riksdaler banco för tre månader, som var skolans enda in­komst, täckte inte ens kostnaderna för åskådningsmaterial och arvoden till de biträdande lärarna.

Hösten 1845 instiftades Svenska Slöjdföreningen i Stockholm. Iden till föreningen kom ursprungligen från Mandelgren som ansåg att en borgensmannaförening skulle kunna trygga ritskolans fortsatta existens. Det prak­tiska förverkligandet av iden övertogs dock snart av Mandelgrens gode vän, kvartersmannen vid flottan, Johan Fredrik Andersson. Andersson var en mycket energisk företrädare för tidens folkliga bildningssträvanden. Han var exempelvis ledamot av den vid denna tid mycket liv­aktiga bildningscirkeln i Stockholm. Andersson var i sann fosterländsk anda oroad över att det svenska hantverket höll på att bli utkonkurrerat av importerade varor av ofta högre kvalitet. Han ansåg att en möjlighet att motarbeta det fördärvliga utländska inflytandet var att bilda en före­ning som bl.a. skulle ha till uppgift att stärka hantverkslär­lingarnas moraliska uppfostran och industriella bildning.25

Vid en sammankomst i april 1845 bildades en organisa­tionskommitte med ett tjugotal kulturpersonligheter och företrädare för Stockholms Fabriks- och Hantverkssocie­teter för att bl.a. utarbeta stadgar för den föreslagna före­ningen. Bland dessa var även en notarie Lars Johan Wall-

51

1'3 .... i'3t-:)l~ ~~~~ l ... .. . ... .. l e: ':-P l "' Cl l!"+~ ; ~.c.. ~ ~ "'1 <'D

l e.. ;:- l f!.. .... l ~ ~· ...... ~

1 ~ l ~ ~-L~ '" l ~ ~ Fabriksidkare och personer, a.nstii.llde ,---·

vid fabriker . . . . . . . . . . . . . . . 4 8 4: 6 Snickare-mästare . . . . . . . . . . . . . 2 2 2 1

D:o gesäller . . . . . . . . . . . . . 7 10 8 8 D:o lärlingar . . . . o • • • • • • • o : 6 3 5 . 2

Ornamentsbiltlhuggare-gesäller o •••• 1 2 2 1 2 D:o lärlin 11ar 2 2 l 1

Målare-gesäller o • • • • o •

D:o lärlingar . . . o • o •

Tapetserare-mästare . . o •

D:o lärlingar o •••

BokLindare-gesäller . o

Guld- och· Silfver-arbetare Kopparslagare . . o • • • • •

Smeder ........ o •••

Elever vid Kong!. akadem fria konsterna och vid skolan .......... .

o .. . . . ' l

2 .. • l l

... 'l 4 ••• l • l • 2 ....... -....... , 3 ....... l ien för de l .V.e~e~i~~r~ 2

Summa J 39

Fig 3. Söndagsritskolans elever 1845

i l l : - l 4

l l - i 4 ' l

l

l l l -4 l 3 4 2 i 2 -3 3 3 3 l l l l -

4 - 3

l 47 l 32 l 39

mark som skulle komma att spela en viktig roll i yrkesut­bildningens historia. Enligt föreningens stadgar som fast­ställdes hösten 1845 skulle föreningen verka för att åt "ar­betarne inom de slöjdidkande klasserna bereda en bättre bildning till sedlighet, förstånd och konstfärdighet". Före­ningen existerar än i dag, nu under namnet Svensk Form.

Vid slöjdföreningens första styrelsemöte i november 1845 tillsattes en sexmannakommitte med bl.a. Wallmark och Mandelgren för att utarbeta förslag till inrättande eller understödjande av skolor för lärlingars och gesällers bild­mng.

52

I en åttasidig promemoria till kommittens övriga leda­möter daterad den 30 november d. v .s. knappt två veckor efter styrelsemötet skriver Wallmark att slöjdföreningens skola lämpligen borde utformas som en slöjdskola efter mönster av de tyska Gewerbeschulen. En sådan skola skulle bli en viktig länk mellan borgar- och apologistskolor och högre tekniska institut. Noteras kan att benämningen folkskola ännu inte användes. För att understryka behovet av slöjdskolor lämnar Wallmark en utförlig beskrivning av de tekniska skolsystemen i Danmark, Baden, Bayern, Han­nover, Preussen och Sachsen. Han bygger redogörelsen på en studieresa två år tidigare.

Wallmark ger därefter förslag på undervisningsämnen för den planerade slöjdskolan; elementär geometri, linear­ritning, frihandsteckning, plastik eller formning, fysikens och kemins grunder, naturalhistoria med materialkänne­dom, teknisk encyklopedi, mekanik och maskinlära samt fortsatta studier i tyska språket och i aritmetik med, om möjligt, tillägg av franska och algebra. Till en början ansåg Wallmark det nödvändigt av främst ekonomiska skäl att endast erbjuda undervisning i de fyra först nämnda ämne­na.

Så snart som möjligt borde dock naturvetenskaperna få entre då

- - - den som skall förädla naturprodukter bör känna dessas egenskaper, för att kunna leda naturen till sin fördel, och icke nödgas draga till strids mot naturens mägtiga krafter - - - 26

Stora delar av Wallmarks promemoria inarbetades i sex­mannakommittens förslag till slöjdföreningens styrelse.27 I ett väsentligt avseende avviker dock förslaget från Wall-

53

marks PM. Medan Wallmark såg slöjdföreningens skola som en mellanlänk i ett enhetligt tekniskt skolsystem bestående av borgar- och apologistskolor, slöjdskolor och högre tekniska institut betonade sexmannakommitten en­bart den föreslagna slöjdskolans uppgift att vara tillämp­ningsskola för näringsidkarna i Stockholm. Kommitten be­skriver också i detalj den eländiga utbildningssituationen för huvudstadens gesäller och lärlingar. Några år senare skulle Wallmark mer utförligt utveckla sina ideer om ett tekniskt skolsystem (se nedan).

Sexmannakommi tten föreslog att slöjdskolan till en början skulle bli provisionel och endast ge undervisning i geometri, linearritning, frihandsteckning och formning d.v.s. de av Wallmark föreslagna begynnelseämnena. Efter hand skulle skolans undervisningsplan utökas med natur­vetenskapliga ämnen. Undervisningen beräknades under det första året omfatta 6,5 timmar i veckan och förläggas tilllördagskvällar och söndagsförmiddagar mellan halv åtta och tolv. Att förlägga teknisk undervisning till högmässo­tid var med all sannolikhet uppseendeväckande men kom­mitterade hade ingalunda

- - - för afsigt att beröfva eleverna tillfälle till gudstjenst, utan fastmer velat så ordna, att de icke försumma denna för deras väl så vigtiga handling, och derföre trott oss böra föreslå att, efter slutad verdslig undervisning, guds­tjenst vidtoge för en half timmes tid på samma rum. 26

En motivering som måhända klingar en aning falskt. Sko­lan beräknades under de första åren kunna ta emot om­kring 100 elever. Större delen av skolans kostnader ansågs kunna täckas av elevavgifter. I övrigt skulle skolan finan­sieras av Svenska slöjdföreningen. Elevavgifterna ansågs

54

även enligt kommitten befrämja en flitig skolgång. Några egentliga inträdeskrav kunde inte ställas utan skolan skul­le ta emot var "välfrejdad yngling".

Sexmannakommi ttens förslag diskuterades på ett styrel­semöte i slöjdföreningen i december 1845. styrelsen beslöt att till alla delar tillstyrka kommitterades förslag och inrätta en slöjdskola i Stockholm. Därefter företogs genast val av föreståndare för skolan varvid Wallmark fick de flesta rös­tema. Till följd av "vacklande hälsa och trägne göromål" ansåg han sig dock förhindrad att ta emot uppdraget. I stället valdes, kanske något överraskande, den 51-årige kaptenen vid ingenjörskåren, Baltzar Cronstrand till sko­lans förste föreståndare.

Baltzar Cronstrand var en både omstridd och stridbar person. Hans militära bana kännetecknas av i mycket själv­förvållade konflikter och motgångar. Under en kortare period våren 1844 skildes exempelvis Cronstrand från sin officersbefattning efter en dom i krigshovrätten. Bakgrun­den var att Cronstrand på eget bevåg förvandlat ett mili­tärt studieuppdrag på kontinenten till något som närmast kan beskrivas som en åtta år lång bildnings- och turistresa. Han besökte under resan, förutom flertalet europeiska stater, även Egypten. Under sin mer än årslånga vistelse i Egypten ägnade han sig främst åt att med geometrisk line­arritning avbilda pyramider och andra antika byggnader.

Även om Cronstrand som ingenjörsofficer naturligtvis hade goda tekniska kunskaper var hans estetiska intressen och framför allt linearritningen som närmast konstnärlig uttrycksform betydligt väsentligare för honom. Det är knappast felaktigt att påstå att Cronstrands teckningsint­resse skulle komma att utgöra ledstjärnan för hans arbete

55

l

som föreståndare för slöjdskolan och också direkt orsak till hans framtvingade avgång.

Kanske hade ett val av Lars Johan Wallmark till före­ståndare, med hans naturvetenskapligt grundade tekniska inriktning och genomtänkta ideer om ett enhetligt tekniskt skolsystem, givit slöjdskolan en helt annan inriktning. I mycket torde i varje fall grunden för den nuvarande Konstfackskolans konstindustriella särart ha lagts av slöjd­skolans förste föreståndare Baltzar Cronstrand.

Redan i januari 1846 började slöjdskolan sin verksam­het. Att skolan kunde komma igång så snabbt berodde på att den övertog lokal, lärare, inventarier och undervis­ningsmaterial från Nils Månsson Mandelgrens söndagsrit­skola.

Mandelgren hade redan i november året innan d. v .s. bara någon vecka efter det att sexmannakommitten till­satts, skänkt sin ritskolas planscher (ca 700 st), gipsavgjut­ningar och inventarier till slöjdföreningen.28 Ä ven om sexmannakommitten i sitt förslag29 snarast synes försöka undvika att diskutera Mandelgrens söndagsritskola - sko­lan beskrivs betydligt mer kortfattat än exempelvis Stock­holms borgarskola - och trots att Svenska slöjdförening­ens styrelse konsekvent diskuterar skolfrågan utan att nämna söndagsritskolan, måste ändock slöjdföreningens skola sägas ha sitt ursprung och grund i Mandelgrens privata söndagsritskola. T.o.m. undervisningsämnena var under det första året i princip desamma nämligen geometri, linearritning, frihandsteckning och formning i vax, lera och trä. Den enda väsentliga skillnaden var att den nya skolans huvudman var en ideell förening och inte en privatperson.

56

slöjdföreningens skola rönte redan från början betydligt större intresse än man vågat räkna med och planerat för. Detta tvingade skolan att redan efter någon dags under­visning i all hast lämna de av Konstakademin upplåtna lokalerna. I mitten av februari var antalet elever drygt 100. Under de första åren flyttade slöjdskolan flera gånger mellan olika mer eller mindre provisoriska lokaler. Först i april 1850 löstes lokalfrågan mer permanent då skolan hyr­de ett tiotal rum i en större bostadsfastighet vid Brunke­bergstorg. Vid Brunkebergstorg stannade slöjdskolan i sju år.

Under de första åren var också skolans ekonomiska situation mycket besvärlig. slöjdföreningens resurser var begränsade och det var helt nödvändigt att hålla elevernas terminsavgifter rimligt låga. 1848 förbättrades dock skolans ekonomi genom ett årligt hyresbidrag från Stockholms stad. Efter ett flertal komplicerade turer i riksdag och reger­ing erhöll också skolan följande år statsanslag. Anslaget som från början var 2 000 riksdaler höjdes successivt och uppgick redan vid mitten av femtiotalet till 15 000 rdr. Avgörande för riksdagens beslut om statligt understöd var att slöjdskolan i stor utsträckning "besöktes av lärlingar och gesäller från alla delar av landet".

Antalet elever var vid inflyttningen 1850 i de nya loka­lerna vid Brunkebergstorg omkring 300. Eleverna före­trädde inte mindre än 61 olika yrken. Skolans förbättrade ekonomi gjorde det möjligt att ge undervisning i flera nya ämnen som exempelvis bokföring, konstruktions- och fackritning. Från och med läsåret 1849/50 förekom någon undervisningsaktivitet under veckans samtliga dagar. Ned­an återges skolans program för vinterhalvåret 1850/51.

57

58

--------------------~ .. ------------------------------------------------

Svenska Slöjdförenlngens Skola, 1'inter1Hll{Cl,·et 18:i0--j l ,

billet öppen p1 roijantic tid"r;

BIDå«J.r ' /rdn kl. 7 •;, f. '"· till Id. 1 t. "'·· ritr undt'n"hlltug l J,ftometrltk .,u tlrr;~ / och ' /i ' d IH>If't,.., nuan rtmut Jltckn1ng, .iilllu•r• I.•Jn.druklloruntmn9. {~Miust-

:~~·:::;\ ""'9 fUr ~lrskihJa ~rit. en, ptrrpdtJvliJra. mllrlttnnlmng, &am l or· MArror ttoc~ ltanttnltrttnang, ornamtnumåln•n? orll furmnt~tg t itro. otit tliiZ

Udf4' 1u ! '!(ter gi(Her och nlnin:,:o1r ur ,\ntl"en.

liud1ljtllll emellan ~1. 10-tl f, m.

lhdapr, {rdn U. 7 11/1 9 •· m. !indcrvunmg 1 bokföriN!J och 1oJm.d1( 0 r. liagtr. uppgorandt.

Tilclapr l från 41.. 4 till 7 t. m. Skolaos 91()1tT, "'6tUttTTIInangar ror hYl f·

jehanda hruu.Jt\'f'rk, od1 LJbiJOtllt'.i .&l ltrhnulug,,ka lå'roMcjn- ~.ami

tid1kri{ltr, till;and•~• fur tH,st't'nde, alter~nin~ och lu01ng: sl •il fOr elevtrne :,om for allmiinlttlttt - w/an o{9i{1.

Frdn kl. 7 lt/1 9 •· "'· l,;mJerHsnmg 1 <amm• lmoen !lOm pl Si.iudagen.

Oludapr, frän kl. 7 till 9 •· 111. Undeni•nin~ 1 ariiAmetik.

TllofW«u, frän kl. 7 Ii/l 9 t. m. Undermotog 1 aniA~~t<t•k samt gc#_h, (plarumtlri och lltrtoflttlrt/.

fredapr, fr dn 11. 4 Ii/l 7 <._.._ S.mlingarne lillgilo~lige oJ som pl Tiado~. Frd11 kL 7 Ii/l 9 •· "'· UnderviSiling 1 "o•ma imaen ._ pl Söndagen.

LOI'IIapr 1 frdn kl. 7 '11 till 9 •· 111. föredrag i 1141wrlotro.

Anmiilanden till elevplauer, 1d Idogt wtrym,..t med go{.,.,., •mottagu i Sk<>­lall! lokal uti Brunkebcrgs Hcltel. l tr. upp lr.ln g.lrden. S<>ndagor lrin kl. 1 (, m. till t e. m. umt Tuda.QtJT ""h Frtdagay lr.ln kl 4 till 7 e. m.

Ele•en erh.lller •id afginem orllg&aode. utom a i U Jfltriisalt,rt. "'"" •n artlething•bok, uh h,·ifken ha os anl<omst och borlJ.Ins till och ilrln Sknlaa 8081 pl klockslaget antecknas af färaroe. for hYarj.- dag, äfveO!IOlll andra WD­

derräUeJ .. r Ull föräldrars och rnllsmiiD.! kinnedorn

Vid tzpo1itionrn af lfllfllingarnr. fri n kl 4 till 7 c!termiJd., pl Tlt· dagar och Frtdapr, emotUgas btrtä/lrun9ttr .r s.J ul morJu,.nutuag.-r ~,..,ttJ

hurjeh1oda onutlltrniJ- och 1lojdntnmgar. att ull/ ~kolan• d•rtill •kickHg. efeyer u!löru, emot belilning 10m kommer d<!m sj<ollu till godo.

Fig 4. Program för vinterhalvåret 1850/51

j·

Skolan stöddes redan från starten av stadens frisinnade och socialt orienterade överklass. Här kan nämnas namn som Fredrika Bremer och Per Adam Siljeström. Ä ven kungahuset intresserade sig tidigt för slöjdföreningen och dess skola. Således förklarade kung Oscar I sig villig att vara föreningens beskyddare.

Vid slutet av den första terminen, våren 1846, anordna­des offentlig examen i geometri med skolans elever och även en mindre exposition av elevarbeten. Denna första anspråkslösa elevutställning kan sägas ha grundlagt en utställningstradition som ännu 150 år senare hålls levande vid slöjdskolans nutida ättling, Konstfackskolan. Under femtiotalet anordnades även några större, allmänna utställ­ningar med bl.a. konstindustriföremål, maskiner och mas­kinmodeller men även skulpturer och teckningar. Stor betydelse för skolans framtida anseende hade även de belöningsmedaljer som under femtiotalet började att delas ut till särskilt framstående elever.

I en fyrspaltig artikel i Mtonbladet i juni 1849 beskriver pseudonymen William Painter i mycket positiva ordalag skolans utställning av elevarbeten. Artikeln innehåller även pregnanta tidsbilder om skolans sociala betydelse:

- - - och tusentals arbetare, genom användande af lediga stunder för undervisning, ryckas undan lastens, eländets och brottets hand i hand förledande lockelser. - - - En tanke fäster sig härvid i själen: - hvad är i allmänhet brottets orsak? Jo "försummad undervisning i det rätta och sanna".3°

Bristen på lämpliga läroböcker, planschverk och annan skolmateriel var stor under skolans uppbyggnadsskede. Genom åtskilliga gåvor kunde dock den Mandelgrenska

59

donationen utökas med främst danska läroböcker och planschverk och ett större antal franska gipsavgjutningar. Frihandsteckning efter gipsförebild var ett viktigt inslag i skolans undervisning. 1847 utgav också slöjdföreningen en av Baltzar Cronstrand från danskan översatt ritbok i progressivt system. Mot mitten av femtiotalet bestod slöjd­skolans samlingar bl.a. av något tusental bokvolymer, främst konst- och teknisk litteratur, ett mycket stort antal mönsterritningar och en växande gipssamling.

1854 inrättades en högre avdelning med undervisning i matematik och moderna språk. Eleverna kunde efter att ha gått igenom den högre avdelningens kurser antas till Tek­nologiska institutet, Konstakademin eller Bergsskolan i Falun. Den första kvinnliga eleven påbörjade sin studier hösten 1857. Till en början fick kvinnor endast bedriva "konststudier"rren snart utökades undervisningsprogram­met med matematik och "litografiering". Antalet kvinnliga elever ökade snabbt och var mot slutet av sextiotalet 800.

Det sammanlagda elevantalet under femtiotalet var om­kring 5 200. De vanligaste yrkesgrupperna var målare och lackerare (557 elever), murare och byggnadsarbetare (534), snickare och svarvare (494) samt maskin- och metall­mekaniker (268).31 Under femtiotalets senare hälft utöka­des undervisningen betydligt. Enligt en i Aftonbladet pub­licerad sammanställning var det sammanlagda antalet kurs­timmar per vecka läsåret 1858/59 omkring 170 för manliga elever, fördelat på olika konstnärliga ämnen (79 tim), mate­matik (22), olika tekniska ämnen (52) och språk (16). Fler­talet elever deltog i mer än en kurs. För kvinnliga elever var antalet kurstimmar drygt l 00. Med undantag för två

60

mindre matematikkurser var samtliga kvinnakurser kurser i olika tecknings- och måleritekniker.32

I matematik och språk undervisade framför allt läroverks­lärare medan den tekniska undervisningen dominerades av militärer. För de konstnärliga ämnena engagerades konst­närer och konsthantverkare. Slöjdskolan var mycket tidigt ute när det gällde att införa moderniteter i skolsalarna. Så­ledes ersattes under femtiotalet de gamla långborden och bänkarna med moderna, individuella skolpulpeter av gjut­järn och trä med höj- och sänkbara stolsitsar. Belysningen i salarna förbättrades väsentligt genom att de gamla osande oljelamporna ersattes av lys gaslampor.

Under femtiotalets senare hälft diskuterades skolans syfte och inriktning mycket intensivt och stundtals hätskt. Diskussionerna gällde om slöjdskolan främst skulle syfta till att höja hantverkarnas och arbetarnas konstnärliga och estetiska bildning eller i första hand ge teknisk, industriell yrkesutbildning. Skolans ekonomiska situation var också mycket besvärlig vid denna tid med stora skulder. Orsaker­na till detta var dels den ökande omfattningen av under­visningen och dels högre kostnader för de nya lokaler på Mäster Sarnuetsgatan som skolan flyttat till 1857. Slöjdsko­lan hade helt enkelt växt för fort.

Efter ett antal mycket invecklade turer avsattes så slöjd­skolans förste föreståndare Baltzar Cronstrand sommaren 1859 och ersattes av fortifikationskaptenen Alf Björkman. Orsakerna till avsättningen kan dels sökas i Cronstrands tveksamma ekonomiska förvaltning av skolan och dels i att flertalet ledamöter av slöjdföreningens styrelse ansåg att slöjdskolans huvudsakliga syfte skulle vara tekniskt

61

yrkesmässigt medan Cronstrand envetet och ofta osmidigt företrädde den konstnärliga bildningslinjen.

Skolans svåra ekonomiska situation ledde även till att slöjdföreningens styrelse överlämnade skolan till staten. I de mycket detaljerade stadgar som utfärdades i samband med förstatligandet 1860 hette det att skolan hade till än­damål att:

- - - meddela underwisning i de läroämnen, som äro nöd­vändiga för en på insigt grundad utöfning af de indust­riella yrkena, och dymedelst befrämja svenska näringar­nes och konstflitens utweckling och förkofran.33

Åtminstone formellt gavs därmed slöjdskolan en mer yrkes­präglad inriktning än under Mandelgrens och slöjdföre­ningens tid. De verkliga förändringarna var dock mindre. För de manliga eleverna inskränktes visserligen de konst­närliga ämnena och några ämnen som exempelvis figur­teckning och figurmålning avskaffades helt och nya äm­nen som byggnadslära och maskinlära tillkom men någon väsentlig omorientering kan knappast sägas ha genom­förts.

För de kvinnliga eleverna infördes dock under sextiota­let några klart yrkesförberedande kurser som "porslins­målning och modellering i biskvi" (oglaserat porslin) och blomstertill verkning.

Vid tidpunkten för statens övertagande av slöjdskolan hade skolan drygt 500 elever varav 64 kvinnor. Antalet lärare var drygt 20.34 Undervisningen pågick mellan l ok­tober och 30 april med avbrott för julhelgen. Elevavgiften var 50 öre i månaden för yrkesarbetare och kvinnliga elev­er. Inträdeskraven var mycket blygsamma. Eleven skulle endast ha fyllt 13 år och vara av "god frejd". Undervis-

62

ningsgrupperna var med våra mått mätt mycket stora. Vid vårterminernas början bestod grupperna icke sällan av 4~ 50 elever. Ibland undervisade också läraren samtidigt i två närliggande salar, ibland med hjälp av en timanställd "sur­veillant" (ordningsman).

Skolan var mycket trångbodd. Lärarrummet (sessionssa­len) användes exempelvis som arbetsrum för såväl matri­kelföraren som bl.a. mottog elevernas kursanmälningar och förde bok över elevernas närvaro som slöjdskolans före­ståndare. Till sessionssalen kallades även uppstudsiga eller försumliga elever för "admonition" av föreståndaren. Kroppslig aga fick dock icke förekomma enligt föreskrifter i stadgan. Även biblioteket användes som undervisnings­sal.

I januari 1868 kunde Slöjdskolan flytta in i en nybyggd fyravåningars skolbyggnad i närheten av Hötorget (Slö~d­gatan !). I byggnaden inrymdes även Lantbruksakaderoms Museum och Statens Geologiska Museum.

Under sjuttiotalet utreddes hela det tekniska utbild­ningssystemet. I betänkandet om slöjdskolan från 1875 föreslogs en genomgripande omorganisation av skolan.

Slöjdföreningens skola i Göteborg

1846 utsågs Chalmerska slöjdskolans föreståndare Carl Palmstedt till Svenska Slöjdföreningens ombud för Göte­borg. Palmstedt hade tidigare gjort flera försök att ~ilda e~ lokal slöjdförening i Göteborg. En sådan hade ocksa omsi­der, under namnet Konst- och Slöjdföreningen i Göteborg, konstituerats i november 1841 med Palmstedt som ordför­ande. Föreningen blev dock aldrig särskilt livskraftig utan

63

efter att ha anordnat en mindre konst- och industriutställ­ning sommaren 1842, synes föreningen ha avtynat.

Sedan Palmstedt utsetts till Svenska slöjdföreningens lokalombud inbjöd han genom annonser i Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning35 "Herrar ägare af större verk och inrättningar och herrar fabrikanter, slöjdidkare och handtverksmästare" till ett möte för att diskutera vad som kunde och borde göras för att befrämja den industri­ella verksamheten i Göteborg.

Mötet ägde rum den 24 november 1846 och inleddes med ett anförande av Palmstedt,36 Efter att inledningsvis ha understrukit industrins betydelse för en nations väl­stånd beskrev Palmstedt hur den industriella utvecklingen kunde främjas genom att inrätta slöjdföreningar med upp­gift dels att ge arbetarklassen teknisk bildning och dels att anordna industriexpositioner. Efter talet upplästes Svens­ka slöjdföreningens stadgar varefter den till Göteborg tillreste Johan Fredrik Andersson med stor utförlighet be­skrev slöjdföreningens tillkomst, syfte och verksamhet.37 Efter inlägg från flera mötesdeltagare beslöts sedan att bilda Svenska Slöjdföreningen i Göteborg. Till föreningens ordförande valde mötet Carl Palmstedt.

Vid den nybildade föreningens första sammanträde be­slöt man dock på Palmstedts förslag att ändra namnet till Slöjdföreningen i Göteborg. I konsekvens med detta och för att ytterligare understryka föreningens självständiga ställning avsade sig också Palmstedt ombudsmannaskapet för Svenska Slöjdföreningen.

De stadgar som fastställdes vid det första allmänna med­lemsmötet var dock i det närmaste identiska med Svenska Slöjdföreningens stadgar. I den andra paragrafens första

64

stycke hette det exempelvis att föreningen skulle bemöda sig att inrätta eller understödja lämpliga läroanstalter för att "åt arbetarna inom de slöjdidkande klasserna bereda en bättre bildning till sedlighet, förstånd och konstfärdighet". Denna stadgepunkt skulle dock inte komma att förverk­ligas förrän två år senare. Först sedan slöjdföreningens ekonomi säkrats genom ett ökande antal betalande med­lemmar och genom att Konst- och Slöjdföreningen och stadens bildningscirkel upplösts och överlåtit sina tillgång­ar till föreningen, var det möjligt att på allvar börja planer­ingen av en skola. Till den förbättrade ekonomin bidrog även att föreningens kassaförvaltare lyckades få flera pro­minenta Göteborgare att lämna föreningen ekonomiskt stöd.

Ett av de besvärligaste problemen för föreningen var att finna en lämplig d.v.s. i första hand billig lokal för den pla­nerade skolan. Efter åtskilliga misslyckade försök erbjöd Carl Jonas Meijerberg föreningen att vissa tider kostnads­fritt få disponera lokaler i sin några år gamla privatskola vid Stora Torget. Meijerberg åtog sig även att utan ersätt­ning undervisa slöjdskolans elever i svenska och geografi. Han utsågs för övrigt några år senare till ledamot av slöjd­föreningens styrelse och var som vice ordförande och sekreterare en av föreningens förgrundsmän under femtio­och början av sextiotalen. Meijerberg är dock kanske mest känd för sina insatser sedan han lämnat Göteborg. Han var således under tjugofem år kraftfull inspektör för Stock­holms folkskolor under folkskolans uppbyggnadsskede under senare hälften av 1800-talet.

Genom annonser i Götheborgs Handels- och Sjöfarts­Tidning i november 184838 inbjöds fabriksägare, hant-

65

------------~~-------------------------------------

verksmästare och andra industriidkare att anmäla huruvida en eller flera av deras arbetare var sinnade att begagna un­dervisningen. Denna onekligen något patriarkaliska men tidsriktiga inbjudan resulterade i tjugotalet anmälningar.

Skolan öppnades 10 december 1848. Under det första läsåret gavs undervisning i frihandsteckning och linearrit­ning (4 tim), räknekonst (2 tim) och svenska språket, his­toria och geografi (2 tim). Ämnet räknekonst utökades följande läsår till ett allmänt grundläggande ämne; skriv­ning och räkning. Det kraftiga inslaget av allmänna ämnen är knappast förvånande med tanke på hantverksgesäller­nas och arbetarnas vanligen mycket dåliga elementarkun­skaper i läsning, skrivning och räkning. Folkskolan hade "ännu icke hunnit visa sin nyttiga påföljd" som Palmstedt uttryckte förhållandet i ett tal 1849. Undervisningen för­lades till onsdags- och lördagskvällar samt söndagar.

Skolans första år blev besvärliga. En osäker ekonomi tvingade skolan att flytta två gånger de första åren. En ny koleraepidemi i Göteborg stängde även skolan under hösten 1850. Antalet elever ökade trots detta successivt. Redan våren 1851 var antalet elever 65. Åtskilliga av de inskrivna eleverna deltog dock endast sporadiskt i under­visningen. Skolan saknade under de första åren förestån­dare. slöjdföreningens styrelsemedlemmar fick därför turas om att övervaka skolan. Det största ansvaret för skolans skötsel föll på styrelsens ordförande Carl Palmstedt. I sep­tember 1851 anmälde Palmstedt för styrelsen att han

66

---vid besök i Skolan sistlidne söndag under geometri­och ritlektionerna, fåfängt afvaktade Lärarens, Herr Baronen och Löjtnanten Lejonhufvuds ankomst samt slutligen efter verkställd budskickning erhöll det besked

att Herr Baronen vore sjuk, hvarom någon underrättelse likväl icke på något sätt blifvit skolan meddelad. 39

styrelsen, som ansåg att det var nödvändigt att lärarna iakttog en ovillkorlig precision vid lektionerna, beslöt att tillsätta en suppleant som under återstoden av hösttermi­nen skulle bestrida undervisningen i geometri och ritning och att avkräva Lejonhufvud ett bestämt yttrande "huru­vida Herr Baronen vore sinnad att kvarstå som lärare". Lejonhufvud fann efter detta för gott att lämna sin lärar­uppgift.

Genom donationer förbättrades skolans ekonomi påtag­ligt under 1850-talet och början av 1860-talet. Detta möjlig­gjorde bl.a. att dela upp undervisningen i frihandsteckning och linearritning i två separata ämnen och så småningom även de två ämnena i två nivågrupperade klasser. Antalet elever ökade successivt till omkring 300 i början av sextio­talet.

Ett märkesår i skolans historia är 1865. Flera olika bety­delsefulla händelser inträffade detta år. Viktigast av dessa var att skolans ekonomi definitivt säkrades genom det årliga anslag som stadsfullmäktige i Göteborg beslöt lämna skolan. slöjdföreningens skola blev därigenom i praktiken om än icke till namnet en halvt kommunal skola. I februari 1865 kunde också skolan flytta in i nya lokaler i f.d. Ostin­diska Kompaniets hus vid Stora Hamnkanalen, nuvarande Kulturhistoriska museet.

Den förbättrade ekonomin gjorde det nu även möjligt att avlöna en föreståndare för skolan. Till föreståndare utsåg styrelsen professor Edvard von Schoultz som under tiotalet år varit slöjdföreningens ordförande. von Schoultz hade 1852 efterträtt Carl Palmstedt som föreståndare för

67

Chalmerska slöjdskolan. Han skulle komma att inneha båda föreståndarbefattningarna till sin död 1881.

I sitt tal vid invigningen av de nya lokalerna i februari 186540 blickade von Schoultz tillbaka på skolans utveck­ling under de gångna sexton läsåren. Sammanlagt 1 900 elever hade deltagit i minst en kurs vid skolan. Flertalet elever hade varit yrkesarbetare. Elevernas vanligaste yr­ken hade varit snickare, svarvare, tunnbindare och spegel­makare (sammanlagt 315 elever), mekaniker och smeder (272), fabriksarbetare (270), målare (181) och murare och timmermän (125).

von Schoultz ansåg dock att det var först nu, genom skolans säkrade ekonomiska situation och de nya mer ändamålsenliga lokalerna som det blivit möjligt att förverk­liga skolans huvudändamål att ge Göteborgs arbetare en egentlig teknisk undervisning.

Efter inflyttningen i de nya lokalerna utökades också skolans undervisningsprogram mycket kraftigt. Undervis­ningen organiserades på två avdelningar. En förberedande avdelning med undervisning i kristendom och innanläs­ning, välskrivning, rättskrivningslära, aritmetik samt histo­ria och geografi (2 veckotimmar i varje ämne). Den för­beredande avdelningen utgjordes i själva verket av den tidigare Göteborgs Hantverksskola som stiftats redan 1815 och givit gesäller och lärlingar elementär undervisning i allmänna ämnen. En sammanslagning av hantverksskolan och slöjdföreningens skola hade diskuterats vid flera tillfäl­len men förverkligades nu i samband med att slöjdskolan flyttade in i de nya lokalerna. Den förberedande avdel­ningen var avsedd för elever som behövde komplettera

68

sina bristfälliga kunskaper i folkskoleämnena inför de egentliga tekniska studierna.

I den tekniska avdelningen erbjöds undervisning i fri­handsteckning (6 veckotimmar i tre avdelningar), perspek­tivritning (2 tim), ornamentsmålning (12 tim), läran om konststilarna (2 tim), modellering (6 tim), konstruktionsgeo­metri (2 tim), konstruktionsritning (4 tim) och matematik (sammanlagt 10 timmar i veckan). I och med att program­met utökades förlades en betydande del av den tekniska avdelningens undervisning till vardagsförmiddagar.

De nya lokalerna i Ostindiska Kompaniets hus visade sig snart otillräckliga. slöjdföreningens styrelse beslöt där­för 1869 att begära bidrag ur den Renströmska donati­onsfonden för att uppföra en ny skolbyggnad invid Chal­merska slöjdskolan. Efter många och komplicerade för­vecklingar kunde slöjdföreningens skola flytta in under eget tak i oktober 1876. I samband med inflyttningen i den egna fastigheten öppnades en särskild avdelning för kvinnliga elever med undervisning i ämnen som väl- och rättskrivning, aritmetik, bokföring, frihandsteckning samt handarbete (träsnideri, papparbeten och halmflätning m.m.). Även programmet för den manliga avdelningen ut­ökades. Bl.a. delades ämnet konstruktionsritning i två nya ämnen; mekanisk fackritning resp byggnadsfackritning. Dessutom anordnades offentliga kvällsföreläsningar i fysik och kemi.

Övriga tidiga tekniska skolor

Några av de tidiga tekniska skolorna har senare räknat sina anor från 1820- och 30-talen. Detta måste dock anses klart oegentligt eftersom dessa skolor visserligen inrättades

69

för utbildning av hantverkslärlingar och gesäller men un­dervisningen omfattade under skolornas första decennier enbart allmänna ämnen som kristendom, läsning, skrivning och räkning. Skolorna bedrev undervisning på söndagar och ibland även på vardagskvällar. I den kronologiskt ordnade översikt över tidiga tekniska skolor som följer har därför dessa skolor först beskrivits när de rimligen kan betraktas som tekniska skolor.

Under 1840-talet grundades dock några skolor som redan från början kan anses ha varit slöjdskolor eller tek­niska skolor. I Kalmar startade således ritläraren vid Kal­mar elementarläroverk, S.G. Lindblom, en mindre ritskola för stadens hantverkslärlingar och gesäller ( 1842). Lind­blom undervisade under många år helt utan ersättning men fr. o. m. 1859 lämnade stadens rådstuga ett mindre bidrag till lärarlön och elevpremier. Undervisningen omfattade fri­handsteckning under några timmar på söndagsmorgnarna. Antalet elever var i början av sjuttiotalet omkring 120.

Bland de tidigaste tekniska skolorna bör också nämnas Wincklerska slöjdskolan i Turinge i Sörmland (1844). Skolans som grundats på testamentsmedel gav fri under­visning, bostad och uppehälle till både manliga som kvinn­liga (!) elever under två till tre år. Antalet elever var dock mycket litet, oftast mindre än 10, mest beroende på de jämförelsevis goda möjligheterna till (barn)arbete i socknen (Nykvarns bruk). Pojkarna fick praktisk undervisning i bl.a. olika byggnadsarbeten och tillverkning av bergs­bruks- och jordbruksredskap och vagnar medan flickorna undervisades i att spinna, sy och väva. Skolan samordna­des med socknens folkskola vid mitten av sjuttiotalet.

70

I Göteborg fanns under fyrtiotalet förutom Chalmerska slöjdskolan hantverksskolan med undervisning i frihands­teckning och linearritning och fattigfriskolan med under­visning i smide, snickeri och linearritning.

Slöjdskolan i Ystad inrättades 1852. Initiativet till sko­lan togs av Nils Månsson Mandelgren (se ovan) som arbe­tade med restaurering av kyrkornålningar i trakten och läraren C.M. Duander vid stadens Lancasterskola. För att underlätta skolans start åtog sig Mandelgren att resa till Köpenhamn där han inköpte ritningar, planschverk och gipsmodeller till skolan. Skolan grundades på insamlade medel men driftskostnaderna övertogs snart av staden. Under skolans första läsår fungerade Mandelgren som inspektor och lärare vid skolan, det senare tillsammans med två hantverksmästare.

Det första året hade slöjdskolan sammanlagt 48 elever. Undervisningen var förlagd till Lancasterskolans lokal och omfattade några timmar på söndagseftermiddagar och torsdaoskvällar. Eleverna företrädde ett drygt tiotal olika hantv:rksyrken. Dessutom deltog 15 "skolgossar" i un­dervisningen. Undervisningen omfattade frihandsteckning efter originalritningar och modeller och konstruktions- och fackritning för bl.a. mekaniker, murare och snickare. Elev­erna betalade en månadsavgift till skolan, 16 skilling bko (d.v.s. en tredjedels riksdaler) för lärlingar och det dubbla för gesäller och skolgossar.

Skolan kom att fortleva som ritskola under några decen­nier. Under sjuttiotalet hade skolan omkring 40 årselever. Under senare delen av sjuttiotalet slogs skolan ihop med stadens söndags- och aftonskola till Y stads Slöjd- och Aftonskola.

71

I februari 1831 inrättades en söndagsskola för hantverks­lärlingar i Malmö med undervisning i främst läsning, skriv­ning och räkning. Skolan finansierades med insamlade medel och donationer från stadens borgerskap. Undervis­ningen förlades till samlingssalen i läroverkets nyuppförda skolbyggnad. Under de första åren undervisade också lä­roverkets rektor och konrektor utan ersättning vid sön­dagsskolan. Övriga lärare anställdes tillfälligt. Flera av skolstyrelsens ledamöter undervisade också under vissa perioder. Som biträdande lärare eller monitörer anlitades under det första decenniet läroverkets elever. Dessa erhöll inledningsvis icke någon lön för sina insatser utan belöna­des vid läsårets slut med urnycklar eller skjortknappar av guld. Vid undervisningen var alltid minst en styrelseleda­mot och en av styrelsen utsedd ordningsman ur borgar­skapet närvarande.

Skolan fick i början av fyrtiotalet namnet borgarskolan i samband med att söndagsundervisningen ersattes av kvälls­undervisning. Söndagsundervisningen ansågs alltför myc­ket inkräkta på elevernas söndagsfrihet Skolan övertogs 1853 av Malmö stad och förenades med den enligt riks­dagens beslut inrättade tekniska elementarskolan i Malmö (se nästa avsnitt). Den kom därmed att också fungera som förberedelseskola till elementarskolan.

I samband med omorganisationen ändrades skolans namn till Malmö tekniska söndags- och aftonskola och skolan gavs en tydligare teknisk inriktning. Skolan ut­vecklades efter övertagandet mycket snabbt och på sjut­tiotalet var antalet årselever över 500 varav något hundra­tal flickor. Samundervisning förekom dock endast i före­läsningsämnet naturlära. Flickornas undervisning förlades i

72

allmänhet till vardagseftermiddagar medan undervisningen för pojkar schemalades till söndagar och vardagsk~ällar. Undervisningsämnena var förutom allmänna ämnen lmear­ritning, frihandsteckning, modellering och bokföring. Mot slutet av sjuttiotalet infördes nya ämnen som mekanik och konstruktions- och fackritning.

När elementarläroverket i Eskilstuna grundades 1835 föreskrevs att det i den högsta årskursen (av tre) skulle undervisas i tekniska ämnen, anställas fysiska och kemiska försök och göras besök i smedjor och verkstäder. Stadens gesäller och lärlingar skulle också ges möjlighet att delta i den yrkesinriktade undervisningen.

1854 beviljade Kungl Maj:t ett treårigt anslag om 666 rdr per år av riksdagsanslaget till "fakturernas befrämjande" till undervisning av gesäller och lärlingar i Eskilstuna. Bakgrunden till anslaget var dels en motion i borgarstån­det till 1853/54 års riksdag och en gemensam skrivelse från magistraten, borgerskapets äldste och fabriks- och hant­verksföreningarna. Anslagsbegäran motiverades i skrivel­sen främst utifrån det stora antalet gesäller (278) och lär­lingar och arbetare ( 698) vid järnförädlingsverken.

Undervisningen vid denna provisoriska söndags- och aftonskola omfattade matematik (inkl bokföring), frihands­teckning, linearritning, fysik, kemi och mekanik. Skolan hade således en klart mer teoretisk inriktning än andra tidiga tekniska skolor. Detta bör ses mot bakgrund av att det egentliga initiativet till skolan togs av elementarläro­verkets rektor Pehr Axenberg och att den ursprungliga planen för skolan utformats av Chalmerska slöjdskolans tekniskt-teoretiskt inriktade föreståndare Carl Palmstedt.

73

1858 beviljade riksdagen ett anslag på 5 000 rdr till en teknisk elementarskola i Eskilstuna. Den nya skolan börja­de sin verksamhet den l oktober 1859. Trots att riksdags­beslutet talat om en teknisk elementarskola kom skolan att organiseras som en söndags- och aftonskola vilket även framgår av skolans första stadgar:

Skolans ändamål är, att i allmänhet åt personer, hvilka redan ingått i industriellt yrke, och företrädesvis åt dem, som sysselsätta sig med jem- och stålmanufaktur näring­en, bibringa de för utöfningen af sådant yrke mest be­höfliga elementärkunskaper. 41

Skolan benämndes också redan från början söndags- och aftonskolan i Eskilstuna. Skolan var den första söndags­och aftonskola som erhöll statsbidrag. 1860 förstatligades som tidigare beskrivits slöjdskolan i Stockholm men först 1878 erhöll övriga söndags- och aftonskolor statsbidrag (se nedan).

Undervisningsämnena var dock i huvudsak desamma som vid de tekniska elementarskolorna. Skolan organisera­des med en lägre ettårig lärokurs med ämnen som aritmetik, algebra, geometri och svenska och en likaledes ettårig högre lärokurs med ämnen som fysik, kemi, teknologi, line­arritning och bokföring. Ämnet frihandsteckning förekom under båda årskurserna. Den högre lärokursen förlängdes vid början av sjuttiotalet till två år. Kurserna var dock som alltid i söndags- och aftonskoloma helt valbara och fristå­ende och jämförelsevis få elever, uppskattningsvis mindre än 20 procent, genomförde en någorlunda fullständig två­årig (treårig) utbildning.

Flertalet lärare var samtidigt lärare vid elementarlärover­ket i staden och skolans förste föreståndare var även

74

rektor för läroverket. Antalet årselever var under skolans första decennier drygt 150. Eleverna representerade om­kring 80 olika yrken. De flesta eleverna var knappast för­vånande, med tanke på Eskilstunas industristruktur, lär­lingar och arbetare inom metallbearbetningsyrken (gjutare, smeder, svarvare, filare etc) och inom de mekaniska verk­städerna (Munktells, gevärsfaktoriet etc.). Omkring en fjärdedel av eleverna var samtidigt elever vid folkskolan, läroverket eller andra skolor.

Nästan samtliga elever kom från Eskilstuna eller närlig­gande socknar (i motsats till slöjdskolan i Stockholm som rekryterade många elever utifrån). De yrkesarbetande elev­ernas genomsnittsålder var omkring 20 år medan skolelev­ernas medelålder var betydligt lägre eller runt 13 år.

Kristianstads borgarskola startade redan 1836 på initiativ av rektom vid stadens lärdomsskola, P.J. Böklin. Skolans syfte var att ge kvälls- och söndagsundervisning i allmänna ämnen och "moralisk bildning" till stadens lär­lingar. 1849 grundades så Bildningscirkelns ritskola med målsättningen att befordra "slöjdernas framåtskridande, samt utweckling af smak och skönhetssinne" genom un­dervisning i ämnen som frihandsteckning, konstruktions­och maskinritning och fackritning för olika hantverksyr­ken.

1860 inordnades ritskolan i borgarskolan samtidigt som borgarskolans tidigare besvärliga ekonomi väsentligt för­bättrades genom att Kristianstads brännvinsutskänknings­bolag ( !) åtog sig att svara för skolans driftskostnader. Den "nya" borgarskolan kan trots namnet anses ha varit en för tiden ganska fullständig teknisk skola då den gav sön­dags- och kvällsundervisning för stadens hantverksgesäl-

75

ler och arbetare i ämnen som aritmetik, (väl)skrivning, handsteckning, linearritning med geometriska konstruktio­ner och bokhålleri.

Tekniska söndags- och aftonskolan i Borås grundades 1858 d.v.s. två år efter det att stadens tekniska elementar­skola startat sin verksamhet. Redan från början underställ­des skolan elementarskolans direktion. Undervisningen omfattade under det första decenniet förutom frihands­teckning, linearritning och enkel bokföring även allmänna ämnen. 1869 upphörde dock undervisningen i de allmänna ämnena då direktionen ansåg att andra skolor i staden bättre kunde svara för undervisningen i sådana ämnen.

Skolan hade under sina första tre decennier endast en lärare, målarmästaren och sedermera fotografen C.A. Leve­dn, som samtidigt var lärare vid elementarskolan. Antalet elever var med något undantag omkring 50 per termin under söndags- och aftonskolans första tjugo år.

I Norrköping hade grosshandlare Christian Eberstein redan på tiotalet testamenterat större delen av sin förmö­genhet till inrättandet av en söndagsskola för "lärogossar och sjöfolk". Testamentet bestreds dock av Ebersteins ar­vingar vilket fick till följd att endast en mindre del av arvet kom att tilldelas skolstiftelsen. Skolan, som började sin verksamhet 1825, bestod från starten av en vanlig växel­undervisningsskola för pojkar och en söndagsskola för hantverkslärlingar. I båda skolavdelningarna undervisades i ämnen som (katekes)läsning, skrivning och räkning.

1837 fastställdes ett nytt reglemente för skolan enligt vilket en "teknologisk läroanstalt" skulle upprättas, i vil­ken söndagsskolan skulle inordnas. Växelundervisnings­skolan skulle fortsätta som tidigare. Den teknologiska

76

kom dock att föra en mycket undanskymd tillvaro i och med att huvuddelen av skolans inkomster tilldelades växelundervisningsskolan. I den teknologiska avdelningen undervisade endast en lärare i samtliga ämnen (välskrivning, aritmetik, linearritning, elementär kemi, fysik och naturalhistoria). Skolan hade under de 17 år den be­stod enbart tre lärare som dock var mycket akademiskt välkvalificerade. Två var filosofie doktorer och den tredje hade avlagt filosofie ämbetsexamen. En av lärarna var den senare mycket kände skolreformatorn Per Adam Siljeström.

Elevantalet var vissa läsår mycket lågt. Den teknologis­ka avdelningen upphörde 1854 i och med att avdelningens lärare "avgick med döden" som det hette i ett direktions­protokoll. Efter många invecklade turer avskildes några år senare växelundervisningsskolan från Ebersteinska skolan och införlivades med Norrköpings folkskolesystem.

Ebersteinska söndags- och aftonskolan som skolan nu hette omorganiserades i samband med detta och förenades med den några år tidigare grundade tekniska elementar­skolan i Norrköping. Skolan kunde därmed ges en tydli­gare teknisk inriktning. På sjuttiotalet var antalet elever bortemot 300. Undervisningen omfattade söndags- och kvällsundervisning i ett tiotal olika ämnen. Förutom van­liga folkskoleämnen undervisades i mekanik, linear- och konstruktionsritning, frihandsteckning, modellering och bokföring.

Ljungstedtska skolan i Linköping grundades redan 1824 genom en donation av generalkonsuln i Kina, Anders Ljungstedt. Donators önskan var att skolan skulle ge fri undervisning åt fattiga ynglingar som hade för avsikt att "ingå i näringsklassen" i bl.a. allmänna ämnen som läs-

77

ning, skrivning och räkning men även ge praktisk "öfv­ning uti flerfaldiga handaslöjder" i olika verkstäder. Ä ven i det reglemente som fastställdes några år senare talas om undervisning i handaslöjder. På den av donationsmedlen inköpta fastigheten i Linköping uppfördes även verk­stadslokaler och senare även en smedja.

Skolans direktion nonchalerade dock helt donators önskemål och det officiellt fastställda reglementet. Skolan kom att enbart bli en vanlig växelundervisningsskola för Linköpings barn med undervisning i skrivning, räkning, läsning, biblisk historia och katekes och senare även geo­grafi och svensk historia. Verkstadslokalerna hyrdes ut. När så Linköpings folkskoleseminarium inrättades 1842 införlivades detta med friskolan och lärarlöner och andra kostnader för seminariet betalades av donationsmedlen. Friskolans klasser fungerade också som övningsklasser för seminaristerna. Denna något märkliga samorganisation varade i tjugo år men även därefter fungerade Ljungstedts­ka friskolan som Linköpings egentliga folkskola. Först på 1880-talet övertogs folkskoleundervisningen av staden. Den enda "eftergiften" för donators önskemål om en teknisk skola var att skolan tidvis gav en viss mindre omfattande söndags- och aftonundervisning för stadens hantverkslärlingar, detta dock enbart i ämnen som kristen­dom, skrivning, räkning och ritning.

Först in på 1900-talet efter en sammanslagning med Linköpings tekniska aftonskola som alltifrån grundandet hyrt lokaler i den Ljungstedtska skolbyggnaden gavs skolan en teknisk inriktning med såväl teoretisk som prak­tisk yrkesundervisning i överensstämmelse med donators

78

avsikt. Det är således mycket tveksamt att räkna in Ljung­stedtska skolan bland de tidiga tekniska skolorna.

Under 1860-talet grundades ett tiotal tekniska skolor. Slöjdskolan i Carlserona startades på privat initiativ 1860. Till skillnad från flertalet liknande skolor vid denna tid undervisades även i praktiska ämnen som träsnideri och svarvning. Skolan hade som flertalet nystartade tekniska skolor en besvärlig ekonomi som dock förbättrades efter några år genom att stadsfullmäktige tilldelade skolan halva hundskattebeloppet Antalet årselever var under sjuttiota­let drygt 100.

Ritskolan i Carlshamn instiftades 1861 av stadens hant­verksförening. Skolan gav undervisning i frihandsteckning två timmar i veckan. Samma år grundades även Handt­verksskolan i Wenersborg av fabriks- och hantverksfö­reningen i staden. Skolan var en friskola med undervisning i allmänna ämnen. Skolan övertogs 1868 av Vänersborgs stad. I samband med övertagandet utökades undervis­ningsprogrammet med ämnen som naturvetenskapens ele­menter, ritning efter planscher och klotsar och bokhålleri.

Lunds söndags- och aftonskola inrättades 1862. Under­visning meddelades förutom i allmänna ämnen i bl.a. bygg­nadsritning och möbelritning. Även denna skola finan­sierades under sina första år delvis med hundskattemedeL På initiativ av hantverksföreningen beslöt stadsfullmäktige i Gävle att grunda en teknisk söndags- och aftonskola 1864. Skolan bekostades helt av kommunala medel. Bl.a. erhöll skolan under flera år ränteinkomsterna från stadens brännvinsfond. Undervisningen omfattade de för de tidiga tekniska skolorna vanliga ämnena.

79

Aftonskolan i Upsala som grundats 1865 inordnades redan efter några år i stadens skolsystem. Skolan kan med viss rätt räkna sitt ursprung från friviiliga skarpskytteför­eningens skola som inrättats tiotalet år tidigare. Skolan erbjöd kvällsundervisning i allmänna ämnen (under flera läsår även i sång!), bokföring och frihands- och linearrit­ning. Under vissa terminer gavs även föredrag i bl.a. histo­ria och naturkunnighet Under de första åren var skolan helt avgiftsfri. Från 1871 betalade eleverna en terminsavgift om 50 öre för undervisning a,ch material. Antalet årselever var på sjuttiotalet omkring 150.

I Örebro inrättades 1857landets fjärde tekniska elemen­tarskola. Året därpå startade elementarskolans förestån­dare och några av skolans lärare en kostadsfri morgon­och aftonskola för "äldre eller yngre manspersoner, tillhör­ande handtverk eller annat näringsyrke".42 Undervisning­en omfattade räknekonst, geometri och ritning. Skolan existerade dock bara i ett år.

Efter en motion i stadsfullmäktige av en av stadens hantverksmäst~~e inrättades 1865 Tekniska söndags- och aftonskolan i Orebro. Skolan ställdes redan från början under elementarskolans styrelse. Till föreståndare utsågs elementarskolans rektor och skolan fick utan kostnader disponera elementarskolans lokaler och material. Lärarnas timarvoden bekostades av anslag från kyrkostämman då skolan ansågs tillhöra folkskoleundervisningen. Undervis­ningsämnen var de gängse för tidiga tekniska skolor. Redan från 1865 antogs (inledningsvis efter särskild ansö­kan) kvinnliga elever. Antalet årselever var under sjuttio­talet drygt 100.

80

Slöjdskolan i Södertelge startades 1866 av några av stadens mer prominenta borgare. Skolan drevs ända fram till 1905 av en särskild skolförening med kommunala och senare även statliga bidrag. Under skolans första år utnytt­jade skolan rådhusets session~sa! för sin u?dervisn~ng. Undervisning gavs framförallt 1 fnhandsteckmng och lme­arritning men undervisning i bokföring och allmänna äm­nen förekom under vissa terminer.

Slöjdskolan i Hernösand inrättades 1869 av stadens fullmäktige med syftet att såväl fördjupa folkskolekuns~a­perna i räkning och skrivning som gru~dlägga en slöjd­och yrkesskicklighet hos eleverna. I enlighet med d~nna målsättning undervisades bl.a. i ämnen som konstruktiOns­ritning, träsnideri och korgflätning. Antalet årselever var under sjuttiotalet omkring 75.

81

l

Förslag om ett enhetligt tekniskt skolsystem

På senhösten 1850 överlämnade Lars Johan Wallmark ett omfattande förslag till en enhetlig organisation av den tekniska undervisningen i Sverige till kommerskollegium.43 Wallmark måste anses vara en förgrundsgestalterna i yrkes­utbildningens tidiga historia. Han deltog som beskrivits tidigare vid bildandet av Svenska Slöjdföreningen och spelade en betydelsefull roll vid tillkomsten av föreningens skola. I september 1848 hade han utnämnts till överdirektör för Teknologiska institutet.

Den omedelbara bakgrunden till Wallmarks förslag var en anmodan att yttra sig över Svenska slöjdföreningens begäran om utökat statligt anslag för att kunna utvidga sin skola med en högre mer teoretiskt inriktad avdelning. Wallmark ansåg dock att innan man kunde ta ställning till "ett förvisso berömligt sträfvande af enskildte att bidraga till slöjdernas förkofran" måste man se till att inte hinder, nu eller framdeles, lades i vägen för att organisera den tekniska undervisningen efter en för hela landet enhetlig plan.

Wallmarks 50-sidiga utlåtande är dätför inte i första hand ett remissutlåtande över slöjdföreningens anslagsbegäran utan ett ganska detaljerat förslag till ett system av tekniska undervisningsverk. Inledningsvis skriver Wallmark att den industriella utvecklingen i Sverige inte alls nått samma nivå

82

som i andra industrinationer. Orsaken är visserligen framför allt Sveriges hårda klimat och avlägsenheten från mer be­folkade länder men även att vi inte känner

- - - naturprodukterna och deras egenskaper jemte för­månligaste sätten att, vare sig genom inre eller yttre för­ändring, bringa dem till afsättliga varor på verldsmark­naden; eller, med andra ord, att vi icke förmå att genom öfvervägande kunskaper, smak och konstfärdighet er­sätta de förmåner, naturen ymnigare tilldelat andra na­tioner.

Vi har dock - - - både materiaHer och krafter att förädla dem, och hvad mera är, Sveriges allmoge besitter, som hvar man vet, en hög grad af naturligt förstånd och fallenhet för mekaniska yrken. Landets stora odlingsbara trakter, dess rika berg och vidsträckta skogar- i brist på kom­munikation till större delen ännu oåtkomliga, - dess ofantliga krafter, som gagnlöst bortrinna i dess mäktiga floder: dessa alla äro skatter af högt värde i dens hand, som förstår att leda naturens outtömliga krafter efter hennes eget lynne;44

Efter denna högstämda hyllning till fäderneslandet skriver Wallmark att det första steget i utvecklingen av Sveriges industri är att sprida kunskap om naturvetenskaperna och deras användning. Wallmarks grundläggande utgångs­punkt när det gällde synen på teknik och teknisk under­visning måste sägas ha varit mycket okomplicerad, teknik var tillämpad naturvetenskap.

Han ägnar sedan ett tiotal sidor till en beskrivning av den tekniska undervisningen i Europa och särskilt i de tyska staterna Bayern och Sachsen. Wallmark bygger här liksom i sitt förarbete till förslaget om slöjdföreningens skola på studieresor på kontinenten. Mot detta ställer han

83

l

i

liksom i sin tidigare PM det eländiga tillståndet för teknisk utbildning i Sverige. Han beskriver de få skolor som hittills inrättats. Förutom Teknologiska institutet, Chalmerska slöjdskolan och Svenska slöjdföreningens skola som be­handlas relativt utförligt nämns Ebersteinska slöjdskolan och Handtverks- och Fattigfriskolorna i Göteborg.

Teknologiska Institutet anser han nu kommit halvvägs till att bli en teknisk högskola efter att tidigare haft en mer hantverksmässig än teknisk inriktning. Chalmerska slöjd­skolan anser Wallmark väl fyller sin uppgift som en lägre teknisk skola med en utmärkt nitisk föreståndare. Sveriges industri skulle stå på en helt annan fot om det funnits en mängd liknande skolor. Notervärt är att Wallmark så själv­klart talar om Chalmerska som en lägre teknisk skola, ett omdöme som är diskutabelt men som rimligen måste ses mot bakgrund av Wallmarks ambition att som överdirektör för Teknologiska Institutet ge sitt institut ställningen som landets första tekniska högskola.

Fortsättningsvis diskuterar Wallmark utförligt Svenska slöjdföreningens begäran om ökat statsanslag och ansök­ningar från Carlshamn, Lund och Malmö om statliga bidrag till planerade tekniska skolor. Han tillbakavisar dock de begärda anslagen med motiveringen att nödvändigare än allt annat är att söka få enhet i den tekniska undervisning­en efter en plan för hela riket:

84

Skulle nemligen anslag gifvas till alla de här ofvan upp­räknade Slöjdskolor, som efter de mest olika planer blif­vit föreslagne, och till alla dem, som då sannolikt inom kort tid skulle ytterligare föreslås, så blefve det ju slut­ligen omöjligt att få en ordentlig undervisning i detta hänseende organiserad. 45

Innan Wallmark utvecklar sitt förslag till ett enhetligt tek­niskt undervisningsverk diskuterar han förhållandet mellan allmän och teknisk undervisning. Överraskande modernt klingar Wallmarks inledning till detta avsnitt:

Den rätta grunden för allmän undervisning anser jag vara, att samma slags bildning står öppen för alla, från folkskolan till parnassen, och att således hvarken för­mögenhet eller stånd eller supponerad blifvande bana må kunna blifva motiv för barnets bestämmande åt det så kallade lärda eller icke lärda hållet, enär det i de fleste fall ju är omöjligt att på förhand af göra, h vartill en gosse kommer att duga eller ens att egna sig. 45

Den första undervisningen borde därför meddelas åt alla utan avseende på stånd eller villkor i folkskolan. Utbild­ningen skulle sedan för de som därtill vore lämpade fort­sättas i Elementarskolan för att slutligen fulländas vid Universitetet. Wallmark ansåg att den tekniska undervis­ningen skulle organiseras som ett parallellt system till det allmänna läroverket och universitetet. De allmänna elemen­tarskolorna skulle motsvaras av tekniska elementarskolor och universitetet av Teknologiska Institutet.46 Dessutom skulle i systemet ingå söndags- och aftonskolor för de lärlingar och gesäller vilkas uppfostran oftast

--- blifvit försummad och hvilkas undervisning icke på annat sätt kan verkställas, än att lediga stunder mellan arbetstirorname användas på inhemtandet af åtminstone de aldranödvändigaste kunskaper 47

Den egentliga tekniska undervisningen skulle ges i de tek­niska elementarskolorna. Den ofta använda benämningen slöjdskola ansåg Wallmark alltför "irrig" då han ville skapa en för Sverige helt ny skolform, ett läroverk för den lägre tekniska bildningen. De tekniska elementarskolorna s}culle

85

vara ett helt för sig och syfta till att ge en fullständig allmän teoretisk och praktisk bildning för dem som skulle ägna sig åt det industriella livet. Skolorna skulle således inte i första hand förbereda för högre tekniska studier även om elementarskolan skulle ge de kunskaper i matematik och språk som krävdes för tillträde till Teknologiska insti­tutet.

Elementarskolorna skulle ge en tvåårig, framdeles helst treårig studiekurs på dagtid. Undervisningen föreslogs bli kostnadsfri. En viss, mindre inträdesavgift borde dock er­läggas. Vid mer omfattande frånvaro utan giltigt skäl skulle eleven vara tvungen att erlägga ny inträdesavgift för att få fortsätta studierna vid skolan. Vid antagningen skulle elev­en ha fyllt fjorton år, äga god handstil, känna religionens grundsanningar, elementerna av svenska och tyska gram­matiken och av historien och geografin, kunna ledigt be­handla de fyra räknesätten och ha en viss kunskap i geo­metri.

Utredningen innehåller även beräkningar av lokalbehov och ett detaljerat förslag till kostnadsstat Staten föreslogs svara för lärarlöner, driftskostnader och en första uppsätt­ning av läroapparater. Kommunerna skulle bekosta skol­lokalerna. Som en kuriositet kan nämnas att Wallmark an­såg att årslönen för en lärare i matematik eller kemi borde vara fem gånger större än för en lärare i historia och geo­grafi

- - - i betraktande såväl den större svårigheten att erhålla Lärare i vissa ämnen, som den olika tid förberedelserna till lektionerna upptaga. 48

Wallmark ger även förslag på timplan och undervisnings­ämnen. Inte mindre än tolv olika läroämnen föreslås: mate-

86

matik, linearritning, frihandsteckning och modellering, me­kanik och mekanisk teknologi, maskinarbete, fysik, kemi med mineralogi och geognosi, botanik och zoologi, språk, historia och geografi, bokföring och handelssvenska samt kanske något oväntat, sång.

Det stora antalet läroämnen och framförallt det omfat­tande inslaget av allmänna teoriämnen bör ses mot bak­grund av Wallmarks grundsyn att de tekniska elementar­skolorna skulle utgöra ett fullgott, fristående alternativ till det allmänna elementarläroverket Wallmark ansåg dock att de tekniska ämnena på sikt i stället borde ingå i det allmänna läroverkets kursplaner.

Den tid skall ock säkert komma, då alla dessa kunskaper skola anses tillhöra allmänna bildningen, och då skall sannolikt ett ungefär dylikt system blifva antaget. Orsa­ken, hvarföre den s.k. techniska bildningslinien i flera andra länder vunnit en så isolerad utveckling, är utan tvifvel desamma som hos oss, nemligen den, att natur­vetenskaperna icke fått tillräckligt insteg i de allmänna läroverken.49

De föreslagna tekniska elementarskoloma borde därför endast vara provisoriska intill dess att den allmänna un­dervisningens rätta beskaffenhet en gång skall blifva in­sedd.

Wallmark motiverar också varje enskilt ämne och ger ganska detaljerade förslag till innehåll. Motiveringarna är ofta elegant och personligt formulerade. Om kemiämnet skriver exempelvis Wallmark, att oaktat vårt land ägt den ypperste kemist världen skådat (d.v.s. Berzelius) har ämnet alltför få brukare. Ämnet frihandsteckning anses mildra den nordiska hårdheten i lynnet medan sången är ett be­hövligt medel att lyfta själen från de bekymmer som börjar

87

redan i skolan och som sedan under livet vanligare tilltar än avtar. Beträffande ämnet botanik och zoologi skriver Wallmark att dessa vetenskaper är mer än andra lockande för gossen men förnöja även gråhårsmannen. Bägge fröj­dar sig åt livets mångfaldiga uppenbarelser och odla sig själva på samma gång de odla sina blommor. Ämnet före­slogs även innefatta en kort översikt av människokrop­pens byggnad och dess delars förrättningar. Om ämnet bokföring och handelsvetenskap skriver han att en allmän­nare kännedom om ämnet säkert skulle frälsa mången från ruin.

Wallmark ansåg att man till en början endast skulle in­rätta tekniska elementarskolor i Stockholm och Malmö. I Stockholm föreslog han att Svenska Slöjdföreningens skola skulle förenas med den tekniska elementarskolan. Så småningom skulle inrättas tekniska elementarskolor även i städer som Karlstad, Härnösand, Kalmar, Gävle och Norr­köping.

För ledningen av de tekniska elementarskolorna före­slogs en överstyrelse i Stockholm bestående av sakkun­nige och nitälskande män. Förslaget om en central över­styrelse skulle komma att förverkligas först nära sjuttio år senare men då med ett mer omfattande ansvarsområde och större arbetsuppgifter.

Vid varje elementarskola skulle finnas en söndags- och aftonskola, ledd av elementarskolans föreståndare. Sön­dags- och aftonskolan skulle utnyttja elementarskolans lokaler och helst skulle även elementarskolans lärare un­dervisa vid skolan. Söndags- och aftonskolorna skulle ge en grundläggande allmän, teknisk utbildning på vardags­kvällar och söndagar. Undervisningen föreslogs omfatta

88

ämnen som aritmetik, geometri, linearritning, frihandsteck­ning och modellering, stilskrivning samt de första grunder­na av mekaniken och naturläran.

Wallmark hade dock inte någon större tilltro till vad sön­dags- och aftonskolorna skulle kunna åstadkomma. Han skriver att skolorna skulle avhjälpa behovet av tekniska kunskaper hos dem som redan var ute i världen och som måste på hafs inhämta en tillfällig och ytlig kunskap om litet av varje. Söndags- och aftonskolorna skulle, ansåg Wallmark, helt bekostas av resp. stad och av elevavgifter.

Vid 1850-51 års riksdag beslöts efter flera invecklade turer att bevilja statsanslag till en teknisk elementarskola i Malmö. Några år senare inrättades elementarskolor även i Borås, Norrköping och Örebro.

Skolorna var treåriga och kan närmast ses som parallell­skolor till läroverket vilket ju också var helt i linje med Wallmarks utredningsförslag. Endast en tredjedel av un­dervisningstiden ägnades således åt rent tekniska ämnen som linearritning, maskin- och konstruktionsritning, meka­nik, mekanisk teknologi och verkstadsarbete. Skolorna var mycket små med ett elevantal på 50-100 elever. Inträdes­kraven motsvarade väl inhämtade folkskolekurser i svens­ka, matematik, historia och geografi. Skolorna erhöll stats­anslag till lärarlöner och undervisningsmaterial medan resp kommun svarade för lokalkostnaderna.

Kan man då säga att Wallmarks plan för ett enhetligt tekniskt skolsystem förverkligades. Ja, åtminstone i den meningen att systemets strukturella utformning med sina tre nivåer, tekniska institut, tekniska elementarskolor och söndags- och aftonskolor, går att åtetfinna långt in på nittonhundratalet. I själva verket var det först i och med

89

l

1968 års gymnasieskolreform som systemets struktur vä­sentligen förändrades.

Visserligen kom de tekniska instituten att benämnas tekniska högskolor och de tekniska elementarskolorna ut­vecklades till tekniska fackskolor och gymnasier och sön­dags- och aftonskolorna till lärlingsskolor och från 1920-talet till yrkesskolor med dagundervisning, men systemets grundstruktur kvarstod i mer än ett sekel.

90

Det industriella genombrottet och det tekniska utbildningssystemet

1870-talet kan betecknas som industrialismens genom­brottsdecennium i Sverige. Visserligen hade som beskrivits tidigare en försiktig industriell utveckling kommit igång redan årtiondena tidigare men det var först på sjuttiotalet som utvecklingen tog fart på allvar.

Genombrottet hänger nära samman med en kraftig, men till följd av emigrationen väl balanserad befolkningstillväxt och en stigande utländsk efterfrågan, främst från Storbri­tannien, på svenska stapelvaror. En ökad export av malm och järn, trä- (särskilt gruvstöttor) och sågverksprodukter men även spannmål, framförallt havre, skapade förutsätt­ningar för investeringar inom industrin. Även kapitalim­porten framförallt från Frankrike ökade kraftigt.

En liberalare handelslagstiftning och en förändrad aktie­bolagslag samt en bättre fungerande kreditmarknad med en riksbank med större makt och fler och effektivare affärs­banker var också viktiga förutsättningar för den snabba industriella utvecklingen.

De mest omfattande investeringarna gjordes inom järn­och stålindustrin. Betydande investeringar gjordes även inom järnvägsbyggandet men också de växande städerna krävde investeringskapital för bostäder, gator, vattenled­ningar och avloppssystem. En expanderande hemmamark-

91

nad stimulerade framväxten av en konsumtionsvaruindust­ri såsom livsmedelsindustri (socker- och margarinfabriker, kvarnar och bryggerier) och textil- och skoindustri.

Sjuttiotalet var även järnvägarnas årtionde. Under ett enda år, 1874, invigdes mer än 100 mil ny järnväg. Detta var en nästan femtioprocentig ökning av landets järnvägsnät. De enskilda järnvägarnas väglängd fyrdubblades under sjuårsperioden från 1872 till 1879. Utbyggnaden av järnvä­garna innebar bl. a. att järn- och stålindustrins råvaru- och bränslekostnader blev betydligt lägre än tidigare. Dess­utom kunde produktionskostnaderna sänkas även genom flera viktiga uppfinningar. Här skall endast nämnas Martin­och Thomas-processerna.

Detta innebar att priset på stål sjönk mycket kraftigt vil­ket gynnade utvecklingen av den tunga maskinindustrin. Produktionen av industrimaskiner, tryckpressar, ångfartyg, järnvägslok och vagnar, skördetröskor och andra lant­bruksmaskiner ökade. Under sjuttiotalet inleddes även en utveckling mot en alltmer specialiserad tillverkning vid de redan existerade industriföretagen som exempelvis det gamla bruksföretaget Bofors, samtidigt som nya specialin­riktade industrier grundades. Som exempel kan nämnas AB

Separator eller Lars Magnus Ericssons finmekaniska verk­stad.

Specialiseringen underlättades av att många mindre verkstadsmakiner som maskinsvarvar, fräs- och hyvelmas­kiner började användas. Mejselns och filens tid var förbi!

Under nittiotalet fick den industriella utvecklingen en än mer ökad kraft. sågverksindustrins produktion ökade kraftigt och pappersmasseindustrin fick sitt definitiva ge­nombrott med sulfitcellulosametoden. stålproduktionens

kvalitet utvecklades i och med förbättrade götstålsproces­ser. Verkstadsindustrin växte också mycket kraftigt. Vik­tiga svenska uppfinningar som bordstelefonen, dynamiten och ångturbinen gav upphov till ett antal "snilleföretag".

Den nya kraftkällan, elektriciteten, gjorde det möjligt att ersätta de remdrivna bearbetningsmaskinerna med indivi­duellt elmotordrivna maskiner vilket innebar att man kom ifrån det komplicerade och sårbara systemet med en central fabriksångmaskin. Inom eltekniken gjordes viktiga uppfin­ningar av Jonas Wenström.

Fabrikernas tillverkningsvärde kan beräknas ha mer än fyrdubblats under tjugofemårsperioden 1870-1895 och an­talet industriarbetare drygt tredubblats. Antalet industri­arbetare kan uppskattningsvis ha ökat från kanske 70 000 till omkring 230 000 under denna period. so

Den industriella utvecklingen innebar naturligtvis att allt högre krav började ställas på det tekniska utbildnings­systemet. Men vad fanns det då för tekniska utbildnings­möjligheter under 1800-talets sista decennier?

På högskolenivån fanns Tekniska högskolan i Stock­holm med fackavdelningar för kemisk teknologi, maskin­byggnadskonst och mekanisk teknologi, väg- och vatten­byggnadskonst, arkitektur och bergsvetenskap. studie­tiden var tre eller fyra år och inträdeskraven studentkun­skaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Antalet studenter ökade från drygt 100 vid början av sjuttiotalet till 350 trettio år senare. 51

Chalmers tekniska läroanstalt (namnet tillkom 1883) bestod av en högre treårig avdelning med krav på förkun­skaper i matematik och med en viss specialisering mot mekanisk teknik, kemisk teknik eller byggnadsfacket och

en lägre, tvåårig avdelning utan egentliga förkunskaps­krav med undervisningirmtematik, fysik, kemi och elemen­tära tekniska ämnen. Elevantalet var under sjuttiotalet omkring 150 och mot slutet av seklet 400.52

I Borås, Malmö, Norrköping och Örebro fanns treåriga tekniska elementarskolor med sammanlagt 200-300 elt~v­er. 52 I Falun och Filipstad fanns lägre bergsskolor för undervisning i bl.a. gruvbrytning, nivellering (avvägning), mineralogi och metallurgi.

De tekniska söndags- och aftonskolorna var i början av 1870-talet omkring 20. Skolorna syftade till att ge hant­verkslärlingar och industrins arbetare elementär undervis­ning i tekniska ämnen. Flertalet söndags- och aftonskolor hade startats på privat initiativ. Några av de yngsta skolor­na hade dock tillkommit efter kommunala beslut. Med undantag av Slöjdskolan i Stockholm (senare Tekniska skolan) var skolorna mycket små och saknade egna lärare och lokaler. Skolornas läsår var betydligt kortare än vad som är vanligt i dag. De minsta skolorna gav undervisning endast några få timmar i veckan, vanligen vardagskvällar mellan 19 och 21 och söndagsförmiddagar. Detta eftersom:

94

Det ligger i .. sakens natu~, att den tekniska undervisning so!ll af ses for den egentliga kroppsarbetaren, i allmänhet maste med_delas. om aftname och på ~n del af söndagen. Man har VIsserligen en eller annan gang för detta ända­mål upprättat läroanstalter med dagundervisning, men det ä; enda~t undantagsvis sådant kan komma i fråga. ':':a~hgen _maste ar?,etaren redan i unga år börja att sjelv fortJena sitt uppehalle, och hans yrke tager sedermera i anspråk större delen af hans tid och krafter. Det är en­dast på några korta fristunder som han kan egna sig åt förvärfandet af kunskaper.53

studiegången vid söndags- och aftonskoloma var helt fri. Eleverna valde att delta i den eller de kurser de fann intres­santa. De vanligaste ämnena var frihandsteckning, model­lering, linearritning, aritmetik och geometri samt bokföring, men vid åtskilliga skolor gavs undervisning även i ämnen som modersmålet (inkl välskrivning, rättskrivning, skön­skrivning), algebra och mekanik.

De enda skolor som erhöll statsbidrag var Slöjdskolan i Stockholm och tekniska söndags- och aftonskolan i Es­kilstuna. Övriga skolor finansierades främst med dona­tionsmedel, kommunala bidrag och elevavgifter. Inslaget av vad i dag möjligen skulle kallas kreativ finansiering var som beskrivits tidigare också påtagligt. Vid början av sjut­tiotalet var antalet elever vid landsortsskolorna samman­lagt 2 000 och vid Slöjdskolan i Stockholm lika stort. 54

Som en allmän bedömning måste sägas att de tekniska skolorna under denna tid dåligt motsvarande kraven från den framväxande industrin såväl vad gällde antal skolor, skolornas utformning och ämnesinriktning. Detta var man också väl medveten om och under sjuttiotalet utreddes den tekniska undervisningen. I tre omfattande betänkan­den föreslogs genomgripande förändringar inom hela det tekniska utbildningsområdet. I följande avsnitt beskrivs utvecklingen av de tekniska söndags- och aftonskoloma tilllägre tekniska yrkesskolor.

95

Den lägre tekniska yrkesutbildningen runt sekelskiftet

Söndags- och aftonskolorna får statsbidrag

I november 1874 lämnade en särskilt utsedd sakkunnig­kommitte sitt betänkande och förslag om det lägre teknis­ka undervisningsväsendet till sin Stormäktigste Allernå­digste Konung.55 Detta var första gången hela yrkesut­bildningsområdet under högskolenivå behandlades i ett sammanhang. I betänkandet ges förslag till organisation och undervisningsplaner för de tekniska elementarskolor­na, de tekniska afton- och söndagsskolorna, Chalmerska slöjdskolan och några andra mindre yrkesskolor.

I den omfattande del som behandlar söndags- och aftonskolorna eller de tekniska arbetareskolorna som de också kallas i utredningen framläggs förslag som skulle komma att lägga grunden för ett nytt skede i yrkesutbild­ningens utveckling. Ett skede som kännetecknas av att staten tar ett större ansvar för de tekniska afton- och sön­dagsskolorna.

I inledningen till avsnittet om de tekniska yrkesskolorna diskuteras betydelsen av skolorna. Kommitten framhäver dels att skolorna kan höja den allmänna upplysningen och bildningsnivån hos de arbetande klasserna som därigenom blir bättre rustade att delta i allmänna angelägenheter,

96

dels- och framför allt- att industrins och hantverkets ut­veckling nu kräver ökad kunskap och yrkesskicklighet. Intelligensen måste ersätta den råa fysiska kraften heter det bland annat.

Kommitterade anser även att utbildningen kan ha en uppfostrande kraft och utöva ett viktigt inflytande på de arbetande klassernas hållning. Det synes nödvändigt att

---från alla sidor bekämpa den råa njutningslystnaden, som hotar att undergräfva sjelfva grundvalen för de arbetande klassernas förkofran. Ehuru den tekniska un­dervisningen, enligt sakens natur, icke omedelbart kan afse en moralisk utveckling, verkar hon dock, genom kunskapers bibringande, medelbart äfven för detta mål. Afton- och söndagsskolan sysselsätter den unge arbeta­ren under hans lediga timmar och rycker honom undan mången frestande, låg förströelse. 56

Samma paternalistiska inställning återfinns för övrigt fyrtio senare, om än något försiktigare uttryckt, i förarbetena till nästa stora reform inom yrkesundervisningen, 1918 års praktiska ungdomsskolor.

I ett utförligt avsnitt lägger sedan kommitten fram sin allmänna plan för statens insatser för de tekniska afton­och söndagsskolorna. Kommitterade anser att även om skolorna är till stort gagn för riket som helhet har de, i mot­sats till exempelvis de tekniska elementarskolorna, en ut­präglat lokal karaktär. Skolorna måste uppsöka arbetarna på nära håll för att bli till åsyftad nytta. Staten bör därför i första hand uppmuntra kommunerna att inrätta nya afton­och söndagsskolor, understödja redan befintliga skolor samt medverka till att skolorna erhåller lämplig organisa­tion. Konkret föreslår utredningen att skolorna skall ges statsbidrag tilllika belopp som kommunerna tillskjuter.

97

Man föreslår även att en särskild statlig överstyrelse skall inrättas för den lägre tekniska undervisningen. Över­styrelsen skall ha till uppgift att inspektera skolorna, för­dela statsanslaget, fastställa undervisningsplaner och be­främja utbildningen av dugliga lärare.

I utredningen ges även detaljerade synpunkter på skol­ornas organisation, vilka läroämnen som bör finnas och vilka metodiska svårigheter lärarna kan tänkas ställas inför. Kommitterade anser att skolorna som regel måste vara aftonskolor men i särskilda fall och för vissa yrken kan dagundervisning anordnas. Exempelvis menar utredarna att flertalet byggnadsarbetare bör vara i tillfälle att delta i dagundervisning under vintermånaderna då byggnads­verksamheten i allmänhet ligger nere. De tekniska afton­och söndagsskolorna bör även anordna särskilda under­visningskurser för fruntimmer.

Utan tvifvel bör det medföra betydande fördelar, om qvinnor sättas i tillfälle att inhemta kunskaper i de för industrien vigtigaste läroämnen. Derigenom underlättas för dem förvärfvandet af en oberoende ställning, och de kunna sålunda jemväl blifva nyttiga biträden för sina anförvandter i deras yrkens utöfning. Afven medför spridandet af tekniska kunskaper och konstnärliga in­sigter bland blifvande makar och mödrar det gagn, att böjelse för vetande och en förädlad smak derigenom utbredas i hemmen, ett förhållande, hvars återverkan på industrien icke bör skattas ringa.57

Kommitterade anser vidare att aftonskolornas syfte att ge undervisning åt redan yrkesverksamma arbetare innebär speciella pedagogiska svårigheter.

98

Barnet och den mognade mannen sitta här brevid hvar­andra på bänken för att åtnjuta samtidig undervisning.

Den största olikhet i förkunskaper, erfarenhet och upp­fattningsförmåga förefinnes hos de olika lärjungarne. Många af dessa kunna, i anseende till deras yrkesverk­samhet, infinna sig endast under en del af undervis­ningstiden. Man står i följd af denna lärjungarnes olik­het i afseende på ålder, förkunskaper och syftemål här framför ett lika svårlöst och vigtigt som intresseväckan­de pedagogiskt problem.ss

Detta ställer dels särskilda krav på lärarnas anlag och för­måga och dels är det av i ögonen fallande vigt att under­visningen är åskådlig. Men svårigheterna uppvägs av att aftonskolornas elever oftast har en brinnande håg att in­hämta kunskap.

Vilka läroämnen som skulle förekomma vid de tekniska afton- och söndagsskolorna ansåg kommitterade måste få variera från skola till skola alltefter de lokala industrigre­narnas behov och tillgängliga resurser. För att erhålla stats­bidrag skulle dock krävas ett minimum av läroämnen be­stående av frihandsteckning, linearritning jämte geometris­ka konstruktioner och beräkningar, aritmetik och skriftliga uppsatser. Utöver denna enkla grundstomme föreslogs att skolorna om förutsättningar fanns även kunde ge under­visning i ämnen som fackritning, modellering, geometri, me­kanik, fysikens och kemins första grunder, varukännedom, verktygslära och bokföring.

Varje elev föreslogs själv få bestämma vilket eller vilka ämnen han skulle studera. Kommitterade föreslog att sko­lan skulle ta ut en mindre undervisningsavgift för varje ämne. Därigenom skulle lärjungen föranledas att flitigare besöka skolan och bemöda sig om att hämta mer frukt av undervisningen. I ett tiosidigt avsnitt beskrivs sedan de

99

föreslagna läroämnena. Förutom ämnets syfte och innehåll ger utredarna även utförliga undervisningsmetodiska an­visningar.

I Kommerce-Kollegiums yttrande över utredningen be­handlas de tekniska arbetareskolorna med förstrött intres­se. 59 Efter att utförligt ha redovisat och granskat kommit­tens förslag och de inkomna remissutlåtandena om bl.a. de tekniska elementarskolorna och de lägre bergsskolorna, diskuteras och tillstyrks utredningens förslag på drygt en sida.

I statsverkspropositionen 1877 föreslog ecklesiastikmi­nister F.F. Carlson att de tekniska afton- och söndags­skolorna efter ansökan skulle kunna erhålla statsbidrag. Det kan parentetiskt nämnas att Carlson varit ordförande i sakkunnigkommitten. Riksdagen godtog regeringspropo­sitionen och beviljade 20 000 kronor på extra stat som understöd till skolorna. Som villkor för statsbidraget beslöt riksdagen föreskriva dels att resp kommun skulle bidra med minst samma summa som statsbidraget och dels att skolorna skulle vara skyldiga att underkasta sig den kon­troll regeringen fann för gott att bestämma. Anslaget höj­des sedan successivt. Under det första året erhöll 14 afton­och söndagsskolor statsbidrag.

Därmed var som det heter i en senare historik, en grund lagd, ett mål utstakat och en plan ordnad för den lägre tek­niska undervisningen. Den överstyrelse som föreslagits i sakkunnigkommittens utredning inrättades dock aldrig. Först i och med bildandet av skolöverstyrelsen och dess yrkesskoleavdelning 1919 tillkom en sådan tillsynsmyn­dighet för yrkesutbildningen.

100

Lägre tekniska yrkesskolor

På hösten 1877 tillsattes en kommitte med uppdrag att lämna förslag till undervisningsplaner och undervisnings­materiel för de tekniska afton- och söndagsskolorna. Till kommitterade utsågs tre av medlemmarna i den tidigare utredningen om den tekniska undervisningen.

Redan efter någon månad kunde tremannakommitten lägga fram sitt förslag till undervisningsplaner. 6° Förslaget avvek inte på någon punkt från utredningens tidigare för­slag. I själva verket utgjordes två tredjedelar av det tjugo­femsirliga tryckta kommitteförslaget av en ordagrann av­skrift av utredningens förslag till undervisningsplaner. Det nytillkommande avsnittet består av ett antal detaljerade organisationsplaner med tim- och kostnadsberäkningar för afton- och söndagsskolor av olika storlek.

I detta avsnitt ingår även några synpunkter på under­visningen av kvinnliga elever. Bl.a. anses kostnaderna för de kvinnliga lärjungarna kunna begränsas om undervis­ningen kan ske "samtidigt åt manliga och qvinliga lärjung­ar, ehuru i skiljda, men närbelägna rum" eftersom man då kunde anlita tillfälliga biträden för undervisningen. Dock ansågs att öppnandet av en avdelning för kvinnor måste "medföra någon tillökning i kostnaderna för ved, ljus och diverse utgifter".

Utan att något egentligt beslut fattats fortsatte sedan tremannakommitten att granska inkomna ansökningar om statsbidrag från de tekniska afton- och söndagsskolorna och att lämna förslag om hur statsanslaget skulle fördelas. I realiteten kom därmed kommitten att under ett tiotal år fungera som en inofficiell överstyrelse för de tekniska

101

afton- och söndagsskolorna eller de lägre tekniska yrkes­skoloma som de kom att heta från 1881.

Antalet tekniska yrkesskolor ökade successivt. Mot slu­tet av åttiotalet var antalet omkring 25 för att vid sekelskif­tet vara drygt 40 och ett tiotal år senare omkring 70. Ä ven det sammanlagda elevantalet ökade naturligtvis men upp­gick som mest till kanske 12 000. Flertalet skolor var såle­des mycket små. Störst var tekniska skolan i Stockholm med bortemot 2 000 elever vid sekelskiftet. 61

Endast en mycket liten del av industrins och hantver­kets arbetare kom därför i kontakt med de lägre tekniska yrkesskolorna. Det har beräknats att kanske var tjugonde arbetare i lärlingsåldern (14-18 år) deltog i någon undervis­ning vid yrkesskolorna, Detta internationellt mycket låga skolintresse var i stort sett konstant under hela tidsperio­den 1880-1910.

Inga väsentliga förändringar av skolornas organisation eller utbildningens innehåll gjordes förrän nästa stora reform på yrkesutbildningsområdet började förverkligas i början av tjugotalet. En viss likformighet mellan skolorna åstadkoms dock genom inspektioner och de successivt ökade kraven på utförliga skolstadgar, vissa bestämda un­dervisningsämnen och årsberättelser som uppställdes för att skolan skull få statsbidrag.

De tekniska yrkesskolorna gav undervisning i vanliga skolämnen och allmänt tekniska ämnen som exempelvis mekanik på kvällstid och på söndagar. Endast tekniska skolan i Stockholm hade kurser för manliga elever på dag­tid. K vinnokurserna schemalades dock understundom på dagtid. Lärarna var till den helt övervägande delen timan­ställda med några få undervisningstimmar i veckan. Endast

102

ett fåtallärare vid framför allt tekniska skolan i Stockholm kunde försörja sig som lärare vid yrkesskolorna.

Yrkesskolorna fungerade i huvudsak som allmänbildan­de repetitions- och fortsättningsskolor till folkskolan och skolornas egentliga yrkesutbildande funktion kom ofta i skymundan. Detta var knappast förvånande då lärarna framförallt rekryterades bland folkskolans och läroverkens lärare. En undersökning som genomfördes höstterminen 1909 visade att nära hälften av yrkesskolans bortemot 500 lärare var folkskollärare, lärare vid läroverk eller tecknings­lärare. Ungefär en fjärdedel av lärarna hade sitt huvudsak­liga arbete inom industrin eller hantverket. 62

Ä ven skolornas förståndare som vanligen svarade för en betydande del av skolornas undervisning var deltidsan­ställda. Några kompetensfordringar för lärare eller förestån­dare fanns icke uppställda och någon kurs eller utbildning av lärarna vid yrkesskolorna förekom inte.

De tekniska yrkesskolorna fyllde dåligt sina uppgifter i en tid av ekonomiskt uppsving och kraftig industrialiser­ing. Eftersom den yrkesutbildning som tidigare ägt rum inom ramen för lärlingssystemet nästan helt upphört till följd av hantverkets förändrade situation och industrins mekanisering och specialisering finns det alla skäl att be­teckna slutet av 180C)-talet och början av 1900-talet som en yrkesskicklighetens förfallsperiod.

Krav på reformering av den lägre tekniska undervisningen

Krav på åtgärder och förslag till utveckling av den lägre yrkesundervisningen framfördes från flera håll under åren kring sekelskiftet. Exempelvis skisserade rektor Viktor

103

Adler, som under åtskilliga år bl.a. fungerat som inspektör för de lägre tekniska yrkesskolorna, i en skrivelse i februari 1898 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartemen­tet ett program för omorganisation av utbildningen vid yrkesskolorna. 63 Adler ansåg att endast en del av de tek­niska yrkesskolorna hade ett bestämt yrkesmässigt, fack­ligt program och föreslog därför att allmänna bestämmelser för skolornas undervisningsplaner skulle utfärdas.

Även vid flera teknikermöten kring sekelskiftet debatte­rades den tekniska undervisningen. Detta skedde exem­pelvis vid det fjärde allmänna teknikermötet i Norrköping 1906.64 Mötesdeltagama ansåg bl. a. att diskussionen visat att en grundlig omorganisation av det elementära tekniska undervisningsväsendet borde komma till stånd och att en sådan omorganisation skulle syfta till att åstadkomma en större specialisering i facklig riktning av undervisningen. Teknikermötet önskade att regeringen måtte vidtaga åt­gärder för att få till stånd en tidsenlig organisation av den elementära tekniska undervisningen i landet och att en kommitte av sakkunniga snarast skulle tillsättas för att utreda frågan.

Ä ven vid Sveriges Handtverksorganisations andra års­möte, likaså det i Norrköping 1906, var yrkesskolfrågan up­pe till behandling. Årsmötet beslöt

- - -att i underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t hemstäl­la, [dels] om åtgärders vidtagande rörande utredning och förslag till inrättande i största möjliga utsträckning af praktiska tillämpningskurser - eventuellt i samband med vissa af rikets lägre tekniska skolor - för sådana yrken, som särskildt lämpa sig härför--- 65

104

I skrivelsen till regeringen understryker organisationen starkt behovet av ett modernt och praktiskt ordnat tek­niskt undervisningsväsende i riket och menar att de före­slagna praktiska yrkeskurserna så långt möjligt bör ankny­tas till de befintliga lägre tekniska skolorna men framhåller att för vissa yrken även ambulatoriska fackkurser bör ord­nas. I brevet räknas upp ett trettiotal yrken, för vilka prak­tiska yrkeskurser torde vara nödvändiga, däribland yrken som måleri, snickeri, boktryckeri, skrädderi och olika yrken inom metallindustrin.

Året därpå uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitte att ut­reda och lämna förslag om den lägre tekniska undervis­ningen. Utredningen som senare ofta kom att kallas teknis­ka kommitten avlämnade 1912 efter nära fem års grundligt arbete sitt förslag i tre delar omfattande bortemot l 400 si­dor.66

Kommitterade ansåg att den nuvarande lägre tekniska undervisningen icke var ordnad på ett tillfredsställande sätt. Skolorna fungerade i hög grad som allmänna fortsätt­ningskurser till folkskolan. Vad gällde den lägre yrkesun­dervisningen föreslog den tekniska kommitten att under­visningen skulle organiseras på två stadier, ett grundläg­gande stadium kallat lärlingsskolan utformad så att elev­erna gavs möjlighet att underhålla och förkovra sina folk­skolekunskaper på uppgifter inom området för deras yr­kesverksamhet och ett andra stadium, den egentliga yr­kesskolan som syftade till att ge en verkligt facklig utbild­ning. Lärlingsskolan föreslogs vara en helt kommunal skola men staten skulle ge statsbidrag till två tredjedelar av lärarkostnaderna. Yrkesskolan föreslogs kunna ha såväl kommunal som enskild huvudman.

105

Lärlingsskolorna skulle vara av flera olika slag. Utred­ningens huvudförslag benämndes kompletterande lär­lingsskola och skulle ha till syfte att teoretiskt komplettera den lärlingsutbildning som eleven fick genom sitt yrkes­arbete. Skolornas undervisning föreslogs fördelas på två eller helst tre årskurser och pågå under minst åtta månader av året med mellan 6 till 12 undervisningstimmar i veckan. Av intresse med hänsyn till de dåvarande yrkesskolornas utformning är att kommitterade ansåg att undervisningen helst skulle förläggas till dagtid. Den kompletterande lär­lingsskolan, ansåg utredarna, borde vara avgiftsfri och obligatorisk för yngre arbetare inom industri- och hant­verksyrken.

Lärlingsskolans huvudämnen skulle vara modersmålet '

räkning och ritning men även ämnen som yrkesekonomi och yrkeslära skulle ingå i undervisningsplanen. Dessa ämnen sammantagna borde kunna ge det tekniska, yrkes­ekonomiska och medborgerliga vetande som fordrades för att eleverna med framgång skulle kunna utöva sina yrken och fylla sina medborgerliga plikter, menade utredningen.

Utredningen innehåller även ett löst skisserat förslag till en fullständig lärlingsskola med heltidsstudier i 3 till 4 år och med praktisk undervisning i skolverkstad. Utredarna ansåg dock att det endast kunde inrättas någon enstaka sådan skola i landet på grund av de mycket höga kostna­derna.

I och med detta system av lärlingsskolor och den lär­lingslagstiftning som utredningen såg som en nödvändig förutsättning för att det skulle vara möjligt att ordna yrkes­undervisningen på ett tillfredsställande sätt, skulle huvud­inriktningen i de egentliga yrkesskolorna kunna vara verk-

106

liga fackkurser för olika yrken, med en i huvudsak fast lärogång. Dessa skolor borde således ha till syfte

- - - att giva arbetare med god yrkeserfarenhet tillfälle att förvärva den tekniska, yrkes-ekonomiska och medbor­g.~rliga bil?n~ng samt om möjligt även den ytterligare forkovran 1 sma yrken, som fordras för att i allmänhet höja d~r~s ar?ets- .. oc~ förvärvsf~)rmåga eller att giva dem nodtga forutsattnmgar för vtssa mer ansvarsfulla befattningar inom industrien, såsom förmans- och andra därmed jämförliga förtroendeposter, eller för en mera oberoende ställning såsom självständiga mästare inom han tv er k et. 67

För tillträde till den frivilliga yrkeskolan skulle därför upp­ställas krav på minst tre års praktisk yrkeserfarenhet och dessutom vissa teoretiska förkunskaper. Kurserna skulle utformas med fasta studiegångar för olika yrken och dels kunna inrättas som aftonkurser med vanligen två årskurser om 30 veckor och med ett tiotal undervisningstimmar i veckan och dels som dagkurser med heltidsstudier om 30 veckor fördelade på ett eller två år. Dessutom skulle före­komma ämneskurser inom olika yrkesområden. Kommitte­rade gav även vissa synpunkter på läroplaner och ämnen i yrkesskolan men menade att det i stor utsträckning måste ankomma på de enskilda skolorna att utforma utbildning­en.

Betänkandet innehåller även förslag om en överstyrelse för rikets tekniska skolor och ett utförligt förslag om en särskild statlig läroanstalt, Statens normalskola för yrkes­undervisning, med den dubbla funktionen att tillgodose utbildningen av lärare för yrkesundervisningen och att utgöra en mönster- och försöksskola på yrkesundervis­ningens område.

107

Tekniska kommitten hade avlämnat sitt betänkande i juni 1912. I augusti samma år anmodades berörda myndig­heter och organisationer att yttra sig över kommittens förslag. Remissbehandlingen var mycket grundlig och inte mindre än 200 remissutlåtanden avgavs av centrala myn­digheter, länsstyrelser, stads- och kommunalfullmäktige, handelskammare, tekniska yrkesskolor och skilda organi­sationer. Det helt övervägande antalet remissinstanser till­styrkte kommitterades förslag i dess huvuddelar.68

Det föreföll således som om den under lång tid debatte­rade reformeringen av yrkesskolväsendet i landet var nära förestående. Så blev dock inte fallet. Det skulle komma att dröja till våren 1918 innan riksdagen förelades ett förslag till omorganisation av den lägre tekniska undervisningen. Orsakerna till den avstannande utvecklingen är troligen i grunden att finna i det mycket ogynnsamma reformklima­tet vid tiden kring första världskriget med allmänt oroliga inrikespolitiska förhållanden, konstitutions- och regerings­kriser, bittra försvarspolitiska stridigheter, livsmedelsbrist och snabb prisstegring.

Ungefär samtidigt som tekniska kommittens utrednings­förslag om yrkesundervisningens omorganisation remiss­behandlades utreddes även frågorna om fortsättningssko­lan och den lägre handelsundervisningen av två andra kommitteer. De olika förslagen samordnades och bearbeta­des lätt av en särskild grupp inom ecklesiastikdepartemen­tet, departementssakkunniga,69 innan propositionen nr 96

angående upprättande av praktiska ungdomsskolor fram­lades för riksdagen på våren 1918.

108

Yrkesutbildningen från 1918 till 1960

Praktiska ungdomsskolor

Våren 1918 fick riksdagen således ta ställning till den om­fattande regeringspropositionen om praktiska ungdoms­skolor. Förslaget följde helt departementssakkunnigas samordningsförslag och innebar bl.a. att i princip all lägre yrkesutbildning skulle ingå i ett enhetligt och integrerat system av undervisningsanstalter. Systemet skulle bestå av fortsättningsskolor, högre folkskolor, kommunala mellan­skolor, lärlingskolor och yrkesskolor.

I propositionen framhäver ecklesiastikminister Värner Ryden två motivkomplex. I första hand skulle reformen ses som en jämlikhetsreform i linje med de pågående sociala förändringarna i samhället med bl.a. utökad rösträtt. Ryden skriver;

Uppenbart är, att det nuvande tidsläget måste uppfordra till ett grundligt och omfattande reformarbete på det uppfostrings- och undervisningsområde, som nu när­mast är i fråga. Det är icke nog med att samhället sörjer för barnens skol uppfostran. Det är ej heller nog med den ungdomsuppfostran, som genom de allmänna lärover­ken och de högre flickskolorna beredes det uppväxan­de släktet företrädesvis inom de högre samhällsklasser­na. Samhället har en oavvislig plikt att även bereda den ungdom, som hittills ej kunnat få del av denna uppfost­ran, d. v. s. närmast den ungdom, vilken en gång skall

109

hava sin verksamhet inom det kroppsliga arbetets områ­de, en för d~ss. framtida uppgifter avpassad uppfostran och underv1smng. Det vore en stor orättvisa och en oförlåtlig försummelse från samhällets sida om så ej skedde.70

Dessutom ställde industrins utveckling mot storindustri ökade krav på yrkesskickliga och väl utbildade arbetare.

Den lägre yrkesutbildningen skulle helt i överensstäm­melse med tekniska kommittens förslag från 1912 dels bestå av lärlingsskolan med skolplikt för industri och hantverk

' handel och husligt arbete och dels ett antal yrkesskolor för mer omfattande yrkesundervisning. Ä ven vad gällde ut­formningen av de två skolformerna bygger propositionen i allt väsentligt på tekniska kommittens utredning.

Lärlingsskolan skulle således ge det stora flertal av en ungdomskull som icke gick i teoretiska skolor, möjlighet till fortsatt utbildning efter den sexåriga folkskolan och fort­sättningsskolan. Lärlingsskolan föreslogs bli en kommunal skolform med statliga bidrag till lärarlöner och undervis­ningsmaterial. Lärlingsskolan skulle syfta till en teoretisk, yrkesmässig komplettering av den praktiska yrkesutbild­ning eleven förutsattes få genom sitt yrkesarbete. Skolan förslogs vara avgiftsfri och omfatta två läsår med högst 12 timmars undervisning i veckan, företrädesvis på kvällstid. Lärlingsskolans huvudämnen skulle vara yrkeslära (inkl. fackritning), yrkesekonomi samt yrkes- och arbetarlagstift­ning. Kommunerna föreslogs få besluta om kommunal skolplikt för lärlingar inom industri och hantverk, handel och husligt arbete.

Yrkesskolan skulle bygga på lärlingsskolan och ge fack­lig undervisning i yrkes-, ämnes- och mästarkurser. Yrkes-

110

skolans huvudämnen föreslogs bli yrkeslära, yrkesekonomi och yrkeslagstiftning. Ämnen som modersmålet, matematik och ritning skulle om yrkesutbildningen krävde detta, kun­na integreras i huvudämnena. Y rkeskurserna, som före­slogs bli yrkesskolans huvudinriktning, skulle anordnas med en fast lärogång för olika yrken. För tillträde till yrkes­kurserna skulle uppställas krav på minst två års praktisk yrkeserfarenhet. Yrkeskurserna föreslogs antingen inrättas som aftonkurser med högst två årskurser om 30 veckor och med 6-12 undervisningstimmar i veckan eller dagkurser med heltidsstudier med en kurslängd om ett par månader och upp till39veckor. Ämnes- och mästarkursernas utform­ning föreslogs helt få bestämmas av den enskilda yrkes­skolan. Yrkesskolan skulle ges rätt att ta ut elevavgifter.

Propositionen innehåller slutligen även förslag om en yrkesskolöverstyrelse. I ett avseende avviker dock reger­ingsförslaget från tekniska kommittens utredning. Frågan om en statlig normalskola för yrkesundervisningen ansåg departementschefen var för tidigt väckt:

Jag anser emellertid frågan tillhöra dem, vilka i allra första rummet böra påkalla vederbörande myndigheters uppmärksamhet. 71

Riksdagens båda kamrar beslöt den 8 maj 1918 efter en mycket stillsam debatt att godta regeringspropositionen med några få ändringar som föreslagits vid utskottsbe­handlingen. Utskottet ansåg bl.a. att det icke skulle inrät­tas någon särskild yrkesskolöverstyrelse utan yrkesutbild­ningen skulle ledas av en fristående avdelning inom en omorganiserad skolöverstyrelse.

Riksdagsbeslutet kan sägas inleda en ny fas i yrkesut­bildningens historia. Den struktur som 1918 års reform och

111

den efterföljande kompletteringsreformen 1921 (se nedan). gav yrkesutbildningen skulle i sina grundlinjer komma att bestå för mycket lång tid framåt.

Beslutet om praktiska ungdomsskolor förväntades ge startskottet till en snabb uppbyggnad av lärlings- och yr­kesskolor. Ä ven om det i propositionen försiktigtvis icke anges några mer exakta uppgifter om hur många elever som kunde förväntas utnyttja de två skolformerna framgår klart av regeringsförslaget att man tänkte sig en omedelbar och kraftig utveckling av yrkesutbildningen. Något mer detaljerade siffror vad gäller lärlingsskolan ges i 1916 års departementsutredning. Sålunda räknade sakkunniga med att lärlingsskolans tvååriga lärokurs i princip skulle orga­niseras för samtliga minderåriga (14-18 år) arbetare i landet inom industri och hantverk, handel och husligt arbete.

Detta skulle för industri- och hantverksyrkena innebära drygt l 000 skolavdelningar med i genomsnitt 20 lärjungar, d. v .s. sammanlagt ungefär 20 000 elever.72 En femtedel av lärlingsskolans elever beräknades så småningom fortsätta sin utbildning i yrkesskolan.

Den förväntade snabba expansionen av yrkesutbild­ningen och särskilt utbildningen för industri och hantverk kom dock av sig innan den ens börjat. Utvecklingen skulle även komma att ske i en annan riktning än som förutsatts i riksdagsbeslutet. Orsakerna är flera. Åtminstone tre delvis samverkande orsakskomplex kan nämnas.

Under början av tjugotalet stagnerade den svenska eko­nomin och lönsamheten inom industrin var mycket låg un­der tjugotalets första hälft. Detta ledde till en omfattande ungdomsarbetslöshet som dessutom förvärrades av att demobiliseringen efter världskriget innebar ett kraftigt till-

112

skott till arbetsmarknaden av redan yrkesutbildade arbeta­re. Lärlingsskolans inriktning på kompletterande teoretisk utbildning var då föga attraktiv eller meningsfull för de arbetslösa ungdomarna.

Genom den ökande mekaniseringen och specialiser­ingen inom främst industrin men även inom hantverket försvann dessutom till stor del möjligheten för de ungdo­mar som hade arbete att genom arbetet få en allsidig prak­tisk yrkesutbildning. Den väsentligaste förutsättningen för lärlingsskolans kompletterande teoretiska yrkesundervis­ning förelåg därmed inte. Reformen byggde vidare i myc­ket på förutsättningen att undervisningen i lärlingsskolan genom kommunala beslut skulle göras obligatorisk för minderåriga arbetare och att denna skolplikt skulle stödjas av en lärlingslag. Någon lärlingslag kom dock aldrig till stånd och endast någon enstaka kommun fattade beslut om lärlingsskolplikt

Några siffror som illustrerar den långsamma utvecklings­takten och yrkesundervisningens omfattning under tjugo­talet skall nämnas. 73 Antalet kommunala anstalter för yrkesundervisning ökade från 43 höstterminen 1921 till 63 höstterminen 1928. Siffrorna kan jämföras med departe­mentssakkunnigas beräkning av antalet orter i landet där lärlingsskoleavdelningar inom industri och hantverk skulle kunna organiseras. Utredarna uppskattade antalet sådana orter till 204.72 Antalet elever i lärlingsskolans avdelningar för industri och hantverk, handel samt husligt arbete var höstterminen 1921 drygt 3 500 och höstterminen 1928 om­kring3 600.

Genom ett riksdagsbeslut 1921 skedde dock en viss an­passning till de förändrade förutsättningarna i och med att

113

skolöverstyrelsen bemyndigades att även bevilja stats­understöd till andra skolformer än de som förutsetts i yr­kesskolreformen 1918. Således inrättades vid många lär­lingsskolor särskilda kurser för äldre (över 18 år) arbetare och från och med läsåret 1927/28 även kortare lärlings­kurser med olika inriktning och utformning. Mycket stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av yrkesskol­väsendet skulle de verkstadskolor som växte fram under tjugotalet komma att få.

De första verkstadsskolorna inrättades i Västerås och Stockholm. Verkstadskolornas syfte var, i motsats till såväl lärlings- som yrkesskolan, att även och framförallt ge prak­tisk yrkesutbildning i ett visst yrke. Utbildningen förlades till en skolverkstad som väsentligen utformades som en produktionsverkstad. I samband med den praktiska utbild­ningen i verkstaden förekom även viss yrkesteoretisk undervisning i ämnen som material-, verktygs- och maskin­lära. Någon föregående yrkeserfarenhet förutsattes icke hos eleverna utan skolorna syftade till att förbereda elev­erna för visst industri- eller hantverksyrke.

Antalet verkstadsskolor var dock mycket litet under hela tjugotalet. Yrkesutbildningen under decenniet hade således en stark inriktning mot yrkesteoretisk undervis­ning. I läroplansteoretiska termer kan icke desto mindre lärlings- och yrkesskolornas undervisning sägas karaktäri­seras av ett praktiskt-funktionellt utbildningsideaL Såväl undervisningen i yrkesteoretiska som allmänna ämnen syftade till att göra yrkesarbetarna bättre skickade att ut­öva sina yrken. Därigenom skulle den enskilde arbetarens ekonomiska situation förbättras och landets näringsliv utvecklas.

114

Den djupa ekonomiska depressionen under främst tret­tiotalets inledning med massarbetslöshet avspeglas natur­ligtvis i yrkesutbildningens utveckling under denna tid. Arbetslösheten uppgick i slutet av 1933 till över 20 % av befolkningen. Ungdomsarbetslösheten var ännu högre, Två utvecklingslinjer är tydliga. Den ena linjen innebar att lärlingsskolans egentliga lärlingskurser stagnerade och att yrkesundervisningen i första hand inriktades på kortare utbildningskurser för såväl ungdom som äldre (över 18 år).

Den andra utvecklingslinjen som på sikt var mer bety­delsefull var utvecklingen mot allt fler verkstadsskolor med såväl teoretisk som praktisk undervisning. Utvecklingen var dock länge mycket långsam. Orsakerna till den lång­samma utvecklingen var främst ekonomiska. Flertalet kommuner var för små för att bära de höga investerings­kostnaderna för verkstadsskoleavdelningarna.

Tabell l: Antalet elever vid olika typer av yrkesutbild­ning (PM från SCB 1984:2, tabellll)

ht 1931 lå 1935/36 lå 1939/40

Verkstadsskol or l 000 2300 4300* Lärlingsskolor 4200 4200 3 600 Kortare lärlingskurser 2800 5 600 8300 Kurser för äldre 6100 12500 16700 Yrkesskolans ämneskurser 3 500 5300 5500 * inkl verkstadsskolor för arbetslös ungdom

Som ett led i krisbekämpningspolitiken inrättades provisor­iska verkstadsskolor i de värst arbetslöshetsdrabbade om­rådena. Ett tiotal sådana skolor organiserades, ibland i an-

115

slutning till ortens kommunala yrkesundervisningsanstalt Läsåret 1939/40 hade dessa verkstadsskolor sammanlagt l 800 elever d.v.s. drygt 40% av samtliga verkstadsskole­elever.74

Verkstadsskolor

Under trettiotalets senare hälft förbättrades den ekonom­iska situationen i landet betydligt. I maj 1937 tillsatte eck­lesiastikminister Arthur Engberg en sakkunnigutredning för att, som det hette de detaljerade direktiven, undersöka huruvida de nuvarande verkstadsskolorna för arbetslös ungdom icke lämpligen skulle kunna infogas i yrkesskol­väsendet som en ny kategori av yrkesskolor med uppgift att fungera som centrala verstadsskolor för större områden.

sakkunniga, som antog namnet verkstadskoleutred­ningen, arbetade snabbt och kunde redan i september 1938 avlämna sitt betänkande om centrala verkstadsskolor.75

Verkstadsskolesakkunniga ansåg att den yrkesutbild­ning som ägde rum i de kommunala och enskilda yrkessko­lomas heltidskurser, och som utredarna betraktade som den egentliga yrkesutbildningen, hade alltför liten omfatt­ning för att motsvara näringslivets behov. Dessutom var skolornas spridning över landet dålig, lokalerna ofta brist­fälliga och studieavbrotten alltför många. Industriskolor fanns endast vid ett fåtal större industriföretag och denna utbildning var i allmänhet mycket starkt specialiserad på det egna företaget. Någon planmässig praktisk yrkesun­dervisning i övrigt fanns knappast alls.

Verkstadskoleutredningen menade att staten måste ta ett betydligt större ansvar för yrkesundervisningen. Några mer inträngande resonemang varrör detta var önskvärt förs

116

dock inte i utredningen. sakkunniga synes anse att när­ingslivets utveckling helt enkelt gjorde ökade statliga insatser på yrkesundervisningsområdet nödvändiga. Utre­darna hänvisade i detta sammanhang särskilt till den "irå­kade" arbetslösheten och att de med kristiden samman­hängande förhållandena var av den "innebörden" att det allmänna icke borde underlåta att säkerställa en effektiv yrkesutbildning för industrin. En närmare analys av verk­stadskoleutredningens syn på exempelvis förhållandet statsmakt/näringsliv eller yrkesutbildning/ekonomisk ut­veckling vore förvisso av intresse.

Sakkunniga ansåg att det borde inrättas ett antal större, d.v.s. med ett elevantal av 200-300 elever, Iandstingskom­munala centrala verkstadsskolor eller i princip en skola i varje län. Vid varje skola skulle finnas elevinternat för de elever som inte var bosatta på skolorten. Utredarna såg det dock icke som sin uppgift att ge konkreta förslag om exempelvis lokaliseringen av de nya skolorna eller om hur många fler eller vilka yrkesavdelningar som borde inrättas vid varje verkstadsskola. Dock underströk verkstadsko­lesakkunniga att avdelningarna skulle utformas som pro­duktionsverkstäder då de ansåg detta ge bättre yrkes­skicklighet. Betänkandet innehåller däremot detaljerade förslag om hur statsmakten med framför allt utrustnings­anslag och elevbidrag skulle stödja uppbyggnaden av ett system av centrala verkstadsskolor med elevhem.

Verkstadsskoleutredningens förslag tillstyrktes av fler­talet remissinstanser och riksdagen fattade våren 1941

principbeslut om bl.a. villkoren för statsbidrag till centrala verkstadsskolor. I praktiken innebar beslutet att flertalet av de tidigare statliga verkstadsskolorna för arbetslös

117

ungdom övertogs av landstingen och omorganiserades till centrala verkstadsskolor. Förutsättningar hade dessutom skapats för att successivt inrätta nya skolor.

Det sammanlagda antalet elever vid de kommunala och centrala verkstadsskolorna och några andra liknande sko­lor med heltidsundervisning inom industri och hantverk var läsåret 1945/46 drygt 5 000. Antalet avdelningar upp­gick till omkring 350.76 Vid verkstadsskolorna gavs utbild­ning i ett 40-tal olika yrken varav de oftast förekommande var i ordning; metallarbetare (inkl. mekaniker), flygmeka­niker. snickare (inkl. båtbyggare), möbelsnickare, skrädda­re/sömmerskor, elektriker (inkl. elektromekaniker), motor­mekaniker (i första hand bilmekaniker), murare, målare, smeder, VVS-montörer och svetsare.

Utbildningstidens längd varierade mellan olika yrken­vanligen var utbildningstiderna längre i hantverksyrkena -och från skola till skola, men omfattade i regel två till fyra år. Undervisningen var redan från första dagen inriktad på ett specifikt yrke. Varje yrkesavdelning bestod i allmänhet av 14-16elever. Avdelningen kallades ofta mekanikersko­lan, målarskolan etc. Inom fleråriga utbildningar utgjordes som regel avdelningen av elever från olika årskurser. Av­delningen fungerade i praktiken som en produktionsenhet med yrkesläraren som arbetsledare. Avdelningens elever och lärare utförde olika slag av beställningsarbeten eller tillverkade säljbara produkter. Utbildningen i praktiskt arbete kunde också för vissa yrken, särskilt inom bygg­nadsbranschen, vara förlagd utanför skolan. Den genom­snittliga årsintäkten per avdelning var 1935 omkring fyra tusen kronor vilket ungefärligen motsvarade en yrkeslärar­lön.

118

Läsårets längd varierade betydligt men var oftast betyd­ligt längre än vid exempelvis läroverken. __ ~etsamma.~äll.de skolveckans omfattning. I mycket var lasaret och larotld-erna anpassade till förhållandena ino~ näringslive~. ..

Omfattningen av undervisningen 1 yrkesteoretl~ka aru­nen var begränsad till i regel högst åtta veckot~_mm~~· Undervisningen i yrkesteori gavs oftast av annan larare an avdelningens yrkeslärare. Teoriundervisning g~vs. i ämnen som yrkeslära (teknologi, yrkesräkning, yrke~ntnmg etc.), yrkesekonomi (inkl. bokföring) och yrkeshygien.

Utvecklingen under trettio- och fyrtiotalen

Verkstadskoleutredningens uppdrag vidgades hösten 1938 till att även omfatta organisationen av yrkesskolväs~ndets centrala ledning. I sitt betänkande77 ansåg sakkunmga att kraven på en smidig anpassning av yrkesutbild~~n~en till arbetsmarknadens behov förutsatte en planmassig och intim samverkan mellan ledningen av yrkesundervisningen och näringsliv och arbetsmarknad. Verkstadsskolsakkun-

'ga föreslog därför att det inrättades ett särskilt fristående m l fi" centralorgan för yrkesundervisningen, en överstyre se or

yrkesutbildning. . . . . Förslaget mottogs överlag positivt av remtssmstanserna

. . 78 och våren 1943 lades på riksdagens bord en proposthon om inrättande av en sådan överstyrelse. Propositionen följ­de i huvudsak verkstadsskoleutredningens för~lag. Efte~ en mycket snabb utskottsbehandling fattade nksd~~en I

juni 1943 beslut om ett nytt, fristående ämbetsverk f~~ yr­kesutbildningen. I praktiken innebar beslutet att. Skolov~r­styrelsens yrkesskolavdelning bröts ut och ombtl~ades till en självständig myndighet, Kungl. överstyrelsen for yrkes-

119

utbildning (KÖY). Ämbetsverket organiserades på tre by­råer, en administrativ byrå och två fackbyråer, en för tek­nisk yrkesutbildning (tekniska läroverk, kommunala och enskilda yrkesutbildningsanstalter inom industri och hant­verk m.m.) och en för handelsundervisning och undervis­ning i husligt arbete. Efter tiotalet år uppgick åter KÖY 1964 i skolöverstyrelsen.

Sammanfattningsvis kan sägas att under trettio- och fyrtiotalen var motiven för att bygga ut yrkesutbildningen främst socialpolitiska och arbetsmarknadspolitiska. Yrkes­utbildningen sågs som ett viktigt inslag i krispolitiken under 30-talets depressionsår och närmast som en förut­sättning för industrins - främst verkstadsindustrins - upp­byggnad under efterkrigstiden. Yrkesutbildningen kom att utgöra en del av den svenska modellen.

Trettio- och fyrtiotalen kan också sägas vara verkstads­skoledecennierna. Den struktur yrkesutbildningen fick genom reformarbetet under dessa decennier kom att till sina grundlinjer bli bestående fram till början av 1970-talet. Vad gäller yrkesskolornas inre arbete kan den allt betydel­sefullare mekaniska verkstadsindustrin sägas ha spelat en central roll. Yrkesutbildningens utformning och undervis­ningsmetoder återspeglade i mycket verkstadsindustrins organisation och krav.

statens anslag till kommunala yrkesskolor och central verkstadsskolor ökade från 3,4 miljoner läsåret 1940/41 till mer än det dubbla tio år senare. Det sammanlagda antalet elever vid dessa skolor ökade under samma period från 46 500 till drygt 80 000. 79 Av dessa gick dock endast l O 000 elever i heltidsutbildning om minst fem månader. Även om dessa siffror visar på en kraftig kvantitativ ut-

120

veckling innebär de ändå att yrkesskolorna vid femtiota­lets ingång fortfarande rekryterade en mycket liten del av ungdom skullarna.

Femtiotalet

I början av femtiotalet påbörjades så nästa utredning om yrkesutbildningen. Bakgrunden till att utredningen, 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, tillsattes var riksdagsbe­slutet 1950 om en nioårig, obligatorisk enhetsskola. I sitt betänkande från 195480 såg sakkunniga enhetsskolebe­slutet som ett steg i riktning mot en enhetlig men linjediffe­rentierad ungdomsskola. Utredarna menade att yrkessko­lans huvuduppgift i ett sådant system måste vara att ge grundläggande praktisk-teoretisk utbildning på heltid. Yrkesskolan sågs närmast som en linje i en sammanhållen ungdomsskola. Dessutom skulle yrkesskolorna även erbju­da teoretiska och teoretisk-praktiska deltidskurser. sak­kunniga ansåg vidare att utvecklingen inom arbetslivet med ökad arbetstakt, specialisering, allt dyrbarare maskiner och alltmer komplicerade arbetsprocesser ställde krav på en kraftigt ökad skolmässig yrkesutbildning.

Betänkandet innehåller dock inte några konkreta för­slag om inrättande av nya yrkesskolor. sakkunniga förut­satte att nya skolor och kurser liksom tidigare skulle inrät­tas på kommunalt eller enskilt initiativ och att statsmaktens uppgift var att stödja skolorna. Utredningen ansåg att framförallt heltidsundervisningen i yrkesskolorna borde byggas ut kraftigt under den närmaste 15-årsperioden och föreslog därför väsentligt förbättrade statsbidrag för såväl investerings- som driftskostnader. Genom de ökade bidra­gen beräknades antalet elevplatser i heltidskurser inom

121

industri och hantverk, handel och husligt arbete kunna fördubblas fram till 1970.

Genom de nya bidragsreglerna och det utökade antalet elevplatser beräknades statens årliga driftskostnader för yrkesskolornas heltidsundervisning tredubblas från läsåret 1952/53 tillläsåret 1%9170.

sakkunniga diskuterar även i ett särskilt kapitel yrkes­utbildningens mål, innehåll och metodik. Utredarna ansåg att det inte var möjligt att dra en bestämd gräns mellan spe­cifik yrkesutbildning och personlighetsfostran. En allsidig personlighets- och medborgarfostran måste utgöra ett gemensamt studiemål för all ungdomsutbildning.

Utredningen ger även förslag till en ny yrkesskolstadga som ersättning för 1921 (!) års ännu gällande stadga. Sint­Iigen föreslog utredningen en anpassning av läsårets längd och antalet lektionstimmar per vecka i yrkesskolorna till de allmänbildande skolformerna.

Ä ven om yrkesutbildningssakkunnigas betänkande främst innehöll förslag som syftade till en kvantitativ ex­pansion av yrkesutbildningen finns i utredningen förslag och ideer som föregriper nästa utredning och reform inom ungdomsskolan, den sammanhållna gymnasieskolan. sak­kunnigas perspektiv på yrkesskolan som en linje i en sam­manhållen ungdomsskola och utredarnas diskussion om yrkesutbildningens personlighets- och allmänbildande uppgift och även de konkreta förslagen om en anpassning av termins- och lektionstider till övriga skolformer kan sägas ha förverkligats i 70-talets gymnasieskola.

Yrkesutbildningssakkunnigas utredning resulterade i ett regeringsförslag till1955 års riksdag.s1 I maj 1955 godtogs

122

statsutskottets utlåtande över propositionen av riksdagens båda kamrar med stor majoritet.

Den utbyggnad av yrkesskolväsendet som riksdagsbe­slutet lade grunden till kom dock att ske i betydligt snab­bare takt än som förutsatts i propositionen. Särskilt antalet elever i grundläggande yrkesutbildning i hel tidskurser ökade närmast explosionsartat under femtiotalets senare hälft. På mindre än fyra år fördubblades således antalet elever i heltidsutbildning. Detta innebar att redan läsåret 1957/58 överträffades den målsättning på 2 000 heltidskur­ser som regeringsförslaget uppställt som mål för år 1970. Antalet elever i heltidsutbildning inom industri och hant­verk vid de kommunala yrkesskolorna var vid slutet av femtiotalet omkring 25 ooo.s2

Orsakerna till den mycket snabba utvecklingen kan inte enbart sökas i de förbättrade statsbidragen till yrkesskolor­na utan måste ses i relation till och förklaras av samma faktorer som den kraftiga utvecklingen av all utbildning på sekundärskolestadiet vid denna tid.

Under den fyrtioårsperiod som sammanfattats i detta avsnitt utvecklades yrkesutbildningen från att ha varit en kompletterande fackteoretisk utbildning med vissa begränsade allmänbildande inslag till en fullständig prak­tisk-teoretisk utbildning inom ett bestämt yrkesområde, en "färdigutbildning" av yrkesarbetare. Denna utveckling innebar samtidigt att såväl de rent fackteoretiska som allmänt medborgerliga ämnena kom i skymundan. Först mot femtiotalets mitt återupptogs den diskussion om med­borgar- och personlighetsfostran i yrkesundervisningen som utgjort ett så väsentligt inslag i 1918 års proposition om praktiska ungdomsskolor och som sedan skulle utgöra

123

en av huvudpunktema i den fortsatta diskussionen kring yrkesutbildningen.

Vad som kanske inte framgått klart av beskrivningen av yrkesutbildningens utveckling är yrkesundervisningens starka beroende av organisationsmönster och produktions­metoder inom arbetslivet. Utformningen, arbetslednings­metoderna och arbetsformerna inom yrkesundervisningen påverkades under hela perioden så starkt av förhållandena inom industrin och hantverket att de tidvis hade nära nog spegelbildens karaktär.

124

Yrkesutbildningen under sextiotalet

Femtiotalets senare del och början av sextiotalet kan be­tecknas som yrkesutbildningens definitiva genombrottstid. Antalet yrkesskolor ökade kraftigt, yrkeskurser gavs inom allt fler yrken, och antalet yrkeselever mångdubblades. Antalet elever i minst terminslånga heltidskurser ökade exempelvis från knappt 20 000 år 1955 till bortemot 75 000 tio år senare. Kraftigast var expansionen inom industri­och hantverksområdet Som jämförelse kan nämnas att elevantalet i det allmänna gymnasiet 1965 var omkring 73 000.83 Vägen till arbete inom industrin och hantverken gick inte längre i första hand via lärlingsutbildning och upplärning på företagen utan genom utbildning i yrkes­skola.

Från att tidigare i huvudsak varit en kompletterande fackteoretisk utbildning utvecklades således yrkesutbild­ningen från mitten av 1950-talet till en fullständig praktisk­teoretisk utbildning för ett bestämt yrke, en färdigutbild­ning av yrkesarbetare.

Orsakerna till den ökande yrkesutbildningen på heltid var flera. I första hand kan man peka på att utvecklingen inom industrin med ökad arbetstakt, allt dyrbarare maski­ner, mer invecklad produktionsteknik och en alltmer komplicerad arbetsorganisation närmast krävde en grund­läggande skolmässig yrkesutbildning. Men utvecklingen

125

måste naturligtvis också ses mot bakgrund av de goda "skolkonjunkturerna" under femtiotalets slut med upp­byggnaden av den 9-åriga obligatoriska skolan och den kraftiga expansionen av all sekundärskoleutbildning.

Yrkesskolväsendet bestod under sextiotalet i princip av fyra olika slag av skolor; Iandstingskommunala verkstads­och yrkesskolor, kommunala yrkesskolor, enskilda (d.v.s. privata men statsunderstödda) yrkesskolor och företags­och industriskolor. Flertalet skolor var mycket små. Det genomsnittliga antalet heltidselever vid de olika skolorna för yrkesundervisning var således vid mitten av sextiotalet under 100.

Från mitten av sextiotalet kan en tendens till stagner­ande elevrekrytering till yrkesskolorna skönjas. Inom in­dustri- och hantverksområdet minskade till och med anta­let elever något under sextiotalets senare del. Orsakerna till stagnationen var framförallt den kraftiga minskningen av ungdomskullarnas storlek. Antalet ungdomar i åldern 16-17 år var 1970 drygt 27 000 färre än fem år tidigare. Även den nya fackskolans uppbyggnad från mitten av sextio­talet torde ha påverkat rekryteringen till yrkesskolorna.

Det sammanlagda antalet elever i heltidsundervisning inom industri- och hantverksområdet vid de kommunala yrkesskolorna var vid mitten av sextiotalet omkring 30 000. Vid enskilda yrkesskolor och företagsskolor upp­gick antalet heltidselever till drygt 5 000. Antalet kommu­nala yrkesskolor med heltidsundervisning inom industri­och hantverkssektorn kan beräknas till knappt 200.

Omfattningen av yrkesskolornas deltidsundervisning (d.v.s. i allmänhet kvällsundervisning) var också betydan­de. Antalet kursdeltagare vid mitten av höstterminerna var

126

under senare delen av femtiotalet och under hela sextio­talet omkring l 00 000. Detta innebar att antalet deltids­elever vid flertalet yrkesskolor var mer än dubbelt så många som heltidseleverna. I jämförelse med heltidskur­serna deltog betydligt färre eller omkring en femtedel av deltidseleverna i kurser inom industri- och hantverksom­rådet

Inom industri- och hantverksområdet gavs utbildning inom drygt ett femtiotal olika yrken. De verkstadsmekanis­ka utbildningarna dominerade klart. Därefter följde i ord­ning utbildning till bilmekaniker (inkl. traktormekaniker), byggnadsträarbetare, reparatör/smed/svetsare, elektriker, snickare (verkstads-, inrednings- och möbelsnickare), mu­rare och målare.

Utbildningen var oftast tvåårig men kunde i främst vissa hantverksyrken omfatta upp till fyra år. Efter utbildningen på yrkesskola följde ofta en noga reglerad lärlingsperiod i arbetslivet. Undervisningen var redan från första dagen inriktad på ett specifikt yrke. Varje yrkesavdelning bestod vanligen av 16 elever. Inom fleråriga utbildningar utgjor­des avdelningen som regel av elever från minst två års­kurser. Oftast innebar detta att avdelningen tog emot åtta nya elever varje läsår. De nya eleverna började som regel sin utbildning med en minst tvåmånaders prövotid. Under prövotiden skulle avdelningens yrkeslärare bilda sig en uppfattning om elevens lämplighet för yrket. Om läraren ansåg att eleven saknade förutsättningar för yrket ompla­cerades han till annan utbildning eller fick helt avbryta yrkesskoleutbildningen.

Kursplanerna för utbildningar inom industri- och hant­verksområdet upptog dels ett mindre antal veckotimmar

127

(vanligen 8-10 tim) i yrkesteoretiska ämnen och dels hu­vudämnet yrkesarbete. De yrkesteoretiska ämnena kunde exempelvis vara materiallära, verktygs- och maskinlära, yrkesekonomi, yrkesritning och yrkesräkning. Ibland före­kom även ämnen som modersmålet och samhällslära. Vid större yrkesskolor undervisade ofta ämneslärare, vanligen instituts- eller gymnasieingenjörer i de yrkesteoretiska äm­nena. Undervisningen i yrkesarbete genomfördes vanligen i skolverkstaden men kunde även vara förlagd till företag, s.k. inbyggd utbildning. Detta var särskilt vanligt inom bilmekanikerutbildningen och inom metall- och byggnads­yrken (lärlingsbyggen). Ibland och främst under senare årskurser organiserades utbildningen i växelvisa perioder vid yrkesskola och företag (växelklassutbildning).

Ä ven när undervisningen i yrkesarbete genomfördes i skolverkstad fungerade avdelningen i mycket som en produktionsenhet med yrkesläraren som förman. Avdel­ningens elever och yrkeslärare utförde olika slag av be­ställnings- och legoarbeten. En duktig yrkeslärare förvän­tades kunna anskaffa så mycket betalt arbete som mot­svarade hans lön! Utbildningens inriktning och utformning bestämdes således i hög grad av de aktuella "externa" arbetsobjekten. I yrkeslärarrollen ingick att fördela svårare och mer krävande arbeten till äldre och yrkesskickligare elever. Vid denna tid sågs det närmast som en självklar förutsättning för en verklig yrkesutbildning att elevernas arbetsuppgifter var autentiska och utfördes yrkesmässigt. Särskilt tillrättalagda övningar eller "interna" arbetsobjekt ("tillverkning för skrotlådan") förekom i liten utsträckning och i så fall mycket tidigt i utbildningen. Eleverna erhöll vanligen flitpengar som ersättning för de produkter de till-

128

verkat eller det arbete de utfört. I mycket kan utbildning­ens organisation sägas ha liknat hantverkets lärlings-, ge­säll- och mästarförhållande.

Yrkesskolornas läsår var avsevärt längre än läsåret vid övrig sekundärskoleutbildning. Ä ven antalet undervis­ningstimmar per vecka var betydligt fler. I stort sett åter­speglade yrkesskolans lärotider förhållandena inom arbets­livet.

Yrkesskola i förändring

Vid mitten av sextiotalet inleddes en snabb utveckling mot en allt mer enhetlig och centralt styrd yrkesutbildning. Det tidigare traditionellt mycket starka lokala inflytandet över såväl vilka utbildningskurser som skulle anordnas vid olika yrkesskolor som kursernas innehåll och utformning för­svagades. Denna utveckling styrdes konsekvent och med­vetet av skolöverstyrelsen och innebar att överstyrelsen successivt genomförde en ökad central planering av yrkes­skoleorganisationen med hjälp av årliga beslut om dimen­sionering och lokalisering av yrkesskolkurser, införde ett system med enhetliga, generella läroplaner och påbörjade ett arbete med att rationalisera utbildningen genom bl. a. självinstruerande hjälpmedel och centralt utarbetade ar­betsinstruktioner. skolöverstyrelsen motiverade i olika sammanhang den ökade centralstyrningen och regleringen av yrkesutbildningen med att den innebar förbättrade möj­ligheter att anpassa utbildningen till arbetsmarknadens krav och ett bättre utnyttjande av samhällets ekonomiska resurser.

Det första och viktigaste steget i denna utveckling togs redan hösten 1964 i och med att skolöverstyrelsen satte

129

igång ett mycket omfattande arbete med att granska det stora antalet läroplaner inom yrkesutbildningen. Arbetet pågick under hela senare hälften av sextiotalet. Antalet läroplaner kan 1964 beräknas ha uppgått till inte mindre än omkring 20 000. Anledningen till detta närmast absurda antal planer var helt enkelt att det för varje skola och varje kurs individuellt fastställdes en läroplan. Läroplansrevisio­nen resulterade i att flertalet individuella läroplaner succes­sivt ersattes av generellt utfärdade, riksgiltiga planer. Läs­året 1970171 var antalet sådana generella planer drygt 400. Antalet individuellt fastställda läroplaner var samma läsår omkring 650.

Det nya systemet med generella läroplaner innebar na­turligtvis betydligt större möjligheter för skolöverstyrelsen att central t planera och styra utvecklingen inom yrkesskol­väsendet Genom olika beslut och anvisningar ökade ock­så skolöverstyrelsen successivt under sextiotalets senare hälft sitt inflytande över utbildningen vid yrkesskolorna. Exempelvis hade tidigare varje skola självständigt beslutat om vilka utbildningskurser som skulle anordnas. Den cent­rala skolmyndigheten hade enbart att godkänna läropla­nen för resp. kurs. Från och med läsåret 1967/68 fastställde däremot skolöverstyrelsen centralt och årligen vilka yrkes­skolkurser och även antalet klasser som skulle få inrättas vid olika yrkesskolor.

Med hjälp av de årliga besluten om lokalisering och dimensionering av yrkesskolkurserna genomförde skol­överstyrelsen en planmässig centralisering av yrkesutbild­ningen till orter med gymnasium och fackskola, s. k. g-orter. Detta bör ses som ett led i den samordnade planering av all gymnasial utbildning som riksdagen fattade beslut om på

130

hösten 1964 i samband med gymnasiereformen. Av stor betydelse för skolöverstyrelsens klart uttalade målsättning att koncentrera yrkesutbildningen till g-orter var naturligt­vis även yrkesutbildningsberedningens förslag från 1966 om ett enhetligt gymnasialt skolsystem (se nedan). Antalet yrkesskolor med heltidsundervisning minskade därmed med ett femtiotal under 60-talets senare hälft. Antalet ned­lagda yrkesskolor var jämförelsevis störst i Norrlandslänen.

Övergången till de generella läroplanerna gav även skolöverstyrelsen möjligheter att i högre grad än tidigare påverka yrkesskolkursernas innehåll och utformning. SÖ ansåg under tydligt inflytande av sextiotalets utbildnings­teknologiska ideer att det var möjligt att rationalisera yr­kesutbildningen och bl.a. minska utbildningstiderna utan att yrkesskolkursernas kvalitet skulle försämras. Under sextiotalets senare hälft och början av sjuttiotalet genom­förde också skolöverstyrelsen ett omfattande översynsar­bete av framförallt utbildningen inom industri- och hant­verksyrkena. Ett mycket stort antal expertgrupper analy­serade systematiskt yrkeskrav, utbildningsmål och under­visningsmetoder, utarbetade och lät pröva ut olika slag av självinstruerande "inlärningsprogram" och följde upp och utvärderade utbildningsresultaten. I de olika arbetsgrup­perna hade de centrala branschorganisationerna ett bety­dande inflytande. Översynsarbetet bekostades bl.a. av medel från anslaget till pedagogiskt utvecklingsarbete.

Det omedelbart mest påtagliga resultatet av expertgrup­pernas arbete var en starkt ökad användning av självinst­ruerande skriftliga instruktionsblad och ljudbandsinspela­de arbetsinstruktioner inom många yrkesskolkurser. Olika utformade stationssystem infördes också på många håll

131

inom exempelvis utbildningen av bilmekaniker, telerepara­törer eller byggnadsmålare. stationsutbildningssystemet in­nebar i princip att den grundläggande yrkesundervisning­en skedde i en skolverkstad som organiserats med olika studieplatser (stationer) för olika "områden" inom yrket. En skolverkstad för bilmekaniker kunde exempelvis ha stationer för bilens kraftöverföring, bromssystem, karosseri etc. Varje station var systematiskt utformad med mätinstru­ment, arbetsmaterial, verktyg och olika läromedel som verkstadshandböcker, funktionsbeskrivningar, planscher, självinstruerande arbetsinstruktioner och ev. även ljud­bandsinstruktioner. Eleverna växlade studieplatser efter ett särskilt planeringsschema. Lärarens huvuduppgift var att handleda eleverna.

stationsutbildningssystemet innebar en ökad integra­tion av fackteori och praktisk yrkesutbildning. I själva verket kan stationsutbildningssystemet sägas inleda en radikal förändring av yrkesundervisningens utformning. Systemet innebar att den gamla hantverksmodellen för yrkesundervisning med yrkesläraren som mäster och med verkliga arbetsobjekt och tillverkning av riktiga produkter ersattes av en mer skolmässig lärarroll och undervisning med hjälp av metodiskt tillrättalagda övningsobjekt

I detta sammanhang bör också nämnas att under sextio­talets senare hälft påverkades den praktiska yrkesunder­visningen mycket tydligt av det ursprungligen amerikans­ka instruktionssystemet TWI (Training Within Industry). TWI-systemets instruktionsteknik byggde på en systemat­isk, noggrann analys och "operationsindelning" av det praktiska arbetsmoment som skulle läras ut. Själva instruk­tionen delades sedan upp i steg och nyckelpunkter. TWI-

132

3020

INSTRUKTIONSMETODIK

HUR MAN INSTRUERAR

MED GOTT RESULTAT

Av en god instruktör fordras:

LUGN

TALAMOD

KUNSKAP OM ARBETET

UNDER INSTRUKTIONEN SKAPA OCH OKA INTRESSET FOR ATT U\RA

Steg 1 · Gör honom mottaglig Orientera om vad som skall instrueras. Väck intresset. Ta reda på förkunskaper {nivå, anlag). Gör honom förtrogen med verktygen (maskinen) samt meddela skyddsföreskrifterna. Placera honom rätt och bekvämt.

Steg 2 · Demonstrera operationen Ge honom en helhetsbild. Utför hela operationen utan att instruera.

Instruera Bygg upp 9n klar MINNESBILD hos honom. 9eskriv och visa VAD som görs och HUR -ett steg i taget. Förklara VARFOR (nyckelpunkterna). Använd endast ord som han förstår. Ta inte större instruktionsenhet än han kan klara. Tänk på droppen, som får bägaren att rinna över.

Steg 3 · Pröva - öva Låt honom göra arbetet - rätta fel. Ut honom ~öra arbetet igen och själv fOrklara VAD han gil,, HUR och VARFCR. Ställ frågor - uppmuntra frågor. Fortsätt tills han FULLSTÄNDIGT, SJJILVSTP:NDIGT och RÄTT '<an utföra vad som instruerats. Grundlägg vanan.

FÖRE INSTRUKTIONEN FORBERED OCH PLANERA

Gör en operationsindelning Dela upp arbetet ( = det som skall instrueras) l !~abe~~~ur~i~~åg~~~~~er, t. ex. operationer, genom

Vad består l.rbetet av? Vad gör man först? Vad gör man sedan? - och sedan? o. s. v. l vilken ordningsföljd bör instruktionen ske?

Avdela lämpliga instruktions· enheter Hur mycket ~an instrumas i en instruktion utan att Overanstränga elevens minne. Ibland kan två steg med tillhörande nyckelpunkter vara för mycket på en gång.

Gör stegindelningar Cela upp v<~:rie instruktionsenhet i: STEG = vad som görs, och NYCKELPL'NKTER = hur och varför det görs. Anteckna ord {facktermer o. d.) som kan kräva sårskild för<laring. Säkerheten ir alltid en nyckelpunkt.

Gör klart för instruktion 3estim må~et Ritt utrustn1ng och material. Hjälpmedel ~,bilder, ritningar, attrapper etc.). Ordna arbetsplatsen. Sd tdl att ·r:struktionen kan genomfOras utan stör­'llngar eller J.vbrott.

EFTER INSTRUKTIONEN

KONTROLLERA ATT INSTRUKTIONEN

BLIVIT MOTT AGEN OCH FIJRSTADD

Steg 4 · Följ upp Innan han lämnas ensam Ställ några lämpliga kontrollfrågor. Ange hos vem han kan få hjälp.

Lämna honom att arbeta på egen hand Låt honom själv få uppleva att han nu kan. Ge honom självförtroende.

Gör kontrollbesök Titta till honom ofta i början. Ställ frågor - uppmuntra frågor. Ge beröm för gjorda framsteg.

Gå så småningom över till normal tillsyn Han skall ej längre känna sig som nybörjare.

Om arbetsresultatet ej blir det önskade - studera honom och hans sätt att arbeta. Försök att finna orsaken och hjälp honom.

Om den instruerade inte lärt sig -har instruktören inte lärt ut

Fig 5. Instruktionskort enligt TWI-metoden (SAFIALI-RATI)

133

metoden slog snabbt igenom inom yrkeslärarutbildningen och inom industrins instruktörsutbildningar. De små tryck­ta fickkort med metodens huvudmoment som bl.a. gavs ut av flera arbetsgivarorganisationer fick en mycket stor spridning.

Arbetsgruppernas arbete ledde i flera fall till att utbild­ningstiderna för flera yrkeskurser kunde minskas från 4 till 3 år eller från 3 till 2 år. I ett längre perspektiv kan också rationaliserings- och förnyelsearbetet under sextiotalets senare del ses som en viktig förutsättning för den totala omläggning av yrkesutbildningen som 1968 års gyronasie­skolreform innebar.

Arbetsmarknadsutbildningen

Från att ha omfattat enstaka arbetslöshetskurser ( omskol­ningskurser) för främst handikappade och flyktingar ut­vecklades arbetsmarknadsutbildningen (AMU) från slutet av femtiotalet och under sextiotalet till ett viktigt instru­ment för en allt aktivare arbetsmarknadspolitik. Antalet kursdeltagare mer än sexdubblades under tioårsperioden 1960-70.84 Vid skolöverstyrelsens AMU-kurser utbildades 1970 drygt 20 000 elever i yrkesinriktade kurser inom in­dustri- och tillverkningsområdet skolöverstyrelsens AMU­kurser anordnades dels vid ett femtiotal AMU-centra och dels vid ett flertal filialer till centra och som enstaka kurser.

Yrkesutbildningen vid AMU var som regel klart inriktad mot en speciell yrkesbefattning som exempelvis telemon­tör, svarvare eller bilplåtslagare. AMU-kurserna var därför vanligen "smalare" och omfattade dessutom betydligt mindre yrkesteori än yrkesskolans utbildningar. AMU-kur-

134

serna innehöll sällan några allmänorienterande ämnen som matematik eller svenska. För kursdeltagare med bristfälliga allmänkunskaper anordnades i stället preparandkurser och kurser i allmänna ämnen före den egentliga yrkesutbild­ningen. Detta innebar bl.a. att kurserna kunde göras gans­ka korta och koncentrerade.

Utbildningskurserna inom industri- och tillverknings­området organiserades ofta enligt ett byggkloss- eller mo­dulsystem. Efter en kort men förhållandevis bred introduk­tionskurs (grundkurs) inom yrkesområdet på kanske 10 veckor följde ett antal alternativa specialiserade påbygg­nadskurser om 20 till 40 veckor. Förutom de fullständiga yrkeskurserna (omskolningskurserna) anordnades vid AMU-centra även olika vidareutbildningskurser för kurs­deltagare med grundläggande yrkeskunskaper.

Utbildningen vid de olika AMU-centra pågick kontinu­erligt utan ungdomsskolans terminsindelning men med tra­ditionell industrisemesterstängning i juli. Nya kurser starta­des efter kort planeringstid när arbetsmarknadssituationen på orten så krävde. Till många yrkeskurser, särskilt inom industriområdet antogs nya kursdeltagare successivt. Vid dessa kurser förekom således inte någon gemensam kurs­start utan i princip påbörjade nya kursdeltagare sin utbild­ning varje måndag. För att antas till arbetsmarknadsutbild­ning krävdes att den sökande antingen var arbetslös eller inom en nära framtid riskerade att bli arbetslös. Kursdelta­garna antogs av länsarbetsnämnderna som också svarade för kursdeltagarnas utbildningsbidrag under kurstiden.

Utbildningen vid AMU -centra planerades och organise­rades i stor utsträckning direkt av skolöverstyrelsens byrå för arbetsmarknadsutbildning. Lärarna var anställda vid

135

arbetsmarknadsutbildningen som sådan och icke vid ett enskilt AMU-centrum. Kursplaner, studieanvisningar, (själv­instruerande) studiematerial och olika slag av diagnostiska och andra prov utarbetades i regel centralt. Även inköp av inventarier, utrustning, undervisningsmateriel och lärome­del sköttes som regel av skolöverstyrelsen. Denna mycket starka centrala styrning motiverades utifrån arbetsmark­nadsutbildningens funktion som sysselsättningspolitiskt instrument som bl.a. innebar att nya kurser måste kunna komma igång snabbt vid exempelvis konjunkturnedgång­ar eller företagsnedläggelser.

Inom många AMU-utbildningar och särskilt inom in­dustri- och tillverkningsområdet användes självinstruer­ande material i mycket stor utsträckning. Detta samman­hängde bl.a. med AMU-elevernas stora heterogenitet i frå­ga om exempelvis förkunskaper eller tidigare yrkeserfaren­heter. I kurser med successiv intagning förekom konven­tionell, lärarledd undervisning av lätt insedda skäl knap­past alls. I dessa kurser var utbildningen helt organiserad enligt stationsutbildningssystem. Kursdeltagarnas studier styrdes av en detaljerad studieplan med anvisningar om vilka avsnitt i olika läromedel som skulle studeras, vilket självinstruerande material som skulle användas och vilka praktiska arbetsövningar som skulle utföras. Lärarens roll vid detta arbetssätt var att organisera och "administrera", stödja och handleda kursdeltagarna och att förklara oklar­heter i studiematerialet.

Yrkesundervisningen i den obligatoriska skolan

I skolkommissionens huvudbetänkande från 194885 före­slogs att en obligatorisk nioårig enhetsskola i princip skul-

136

le ersätta alla tidigare skolformer på det lägre sekundär­skolestadiet Enhetsskolan skulle delas upp i tre treåriga stadier. Ä ven om en viss differentiering föreslogs kunna ske redan i årskurs 7 ansåg kommissionen att en mer defi­nitiv uppdelning av eleverna på olika linjer skulle göras först i enhetsskolans nionde och sista årskurs. Kommis­sionen föreslog således att årskurs 9 skulle bestå av en gyronasieförberedande (9g) en allmän (9a) och en yrkes­förberedande (9y) linje.

Kommissionens förslag lades till grund för en proposi­tion till 1950 års vårriksdag.86 I propositionen föreslogs att riksdagen skulle godkänna riktlinjer för en nioårig obliga­torisk enhetsskola. Tiden för genomförandet av enhets­skolan skulle "framdeles bestämmas". I regeringsproposi­tionen föreslogs vidare att praktiska försök med enhets­skolans organisation och då särskilt differentieringsfrågan och arbetsformerna skulle göras innan definitiv ställning togs till enhetsskolans utformning. Något detaljerat förslag till högstadiets utformning innehöll därför icke regerings­förslaget.

I maj 1950 godkände riksdagen det särskilda skolutskot­tets utlåtande om enhetsskolan. Genom att utskottets utlå­tande på den centrala punkten huruvida enhetsskolan skulle genomföras var medvetet ogenomträngligt formule­rat kunde beslutet fattas i partipolitisk enighet. Den senare ofta diskuterade formuleringen gällde betydelsen av den försöksverksamhet som utgjorde en "grundbult" i utskot­tets utlåtande. Innebar beslutet att enhetsskolan skulle genomföras inom tid som skulle bestämmas senare och att försöksverksamheten endast skulle ge riktlinjer för detalj­utformningen av skolan eller innebar riksdagsbeslutet att

137

------------------------

resultaten av försöken skulle få bli avgörande om enhets­skolan skulle genomföras eller ej? Denna osäkerhet om riksdagsbeslutets innebörd löstes först 1957 då riksdagen slog fast att försöksverksamheten från och med läsåret 1962/63 skulle följas av en successiv övergång till enhets­skolan.

Läsåret 1953/54 genomfördes de första försöken med enhetsskolans nionde årskurs.87 Enligt riksdagsbeslutet från 1950 skulle det bl.a. anordnas försök med utformning­en av den yrkesförberedande 9y-linjen i nära kontakt med yrkeslivet. Drygt hälften av eleverna i årskurs 9 i försöks­skolorna valde under läsåren 1953/54-1959/60 9y-linjen. Under sextiotalet sjönk sedan andelen ungdomar som val­de 9y snabbt. Under försöksverksamhetens sista läsår val­de mindre än 25 procent av enhetsskolans elever 9y-linjen.

Den yrkesförberedande linjen 9y bestod under större delen av försöksperioden av åtta olika grenar. Inom fler­talet grenar förekom dessutom olika alternativa inrikt­ningar. Timplanen för de flesta grenarna och alternativen upptog 10-15 veckotimmars undervisning i allmänna äm­nen och omkring 25 timmar yrkesinriktad undervisning. De allmänna ämnena var modersmålet, samhällskunskap, geografi, biologi med hälsolära samt gymnastik. Därtill kom på flertalet grenar tillval av ytterligare ett läroämne, s. k. fritt valt arbete. Den yrkesförberedande undervisningen om­fattade på industri- och hantverksgrenarna 7 veckotimmar yrkesteori och omkring 20 timmar praktisk yrkesundervis­ning.

Utformningen av 9y-linjen varierade för olika grenar och från kommun till kommun. I huvudsak användes dock tre olika organisationsmodeller; all undervisning i såväl

138

allmänna ämnen som yrkesteori och yrkesarbete ägde rum i enhetsskolan, undervisningen i allmänna ämnen och yrkes­teori skedde i enhetsskolan medan yrkesarbetet utgjor­des av praktik inom företag, enhetsskolan ansvarade för undervisningen i de allmänna ämnena medan den yrkes­förberedande undervisningen helt var förlagd till yrkes­skolan. Det sista alternativet var vanligast vid mitten av försöksperioden då 20-25 procent av 9y-eleverna erhöll all undervisning i yrkesämnena i yrkesskolan. Under enhets­skolans tre sista läsår var motsvarande andel omkring l O procent. Ett mindre antal 9y-elever fullföljde dessutom helt sitt nionde obligatoriska skolår i yrkesskolan.

Elevernas val av olika grenar i 9y förändrades relativt litet under linjens tolv läsår. Knappast oväntat minskade dock andelen elever på jord- och skogsbruksgrenen och grenen för husligt arbete under hela försöksperioden. Gre­narna för industriyrken (metall, trä och övrig industri) val­des av omkring 20 procent av eleverna under sextiotalet medan andelen elever på grenen för hantverk och blan­dade yrken uppgick till drygt en fjärdedel under hela enhetsskoletiden. Elevernas val av 9y-linjens olika grenar följde helt ett konventionellt könsrollsmönster.

Särskilt under försöksperiodens inledande läsår var antalet undervisningstimmar i yrkesämnen på flera av 9y­linjens grenar alltför litet i många försöksdistrikt för att ge underlag för fasta heltidstjänster för yrkeslärare. Detta medförde bl.a. svårigheter att rekrytera lärare med tillfreds­ställande teoretiska och praktiska yrkeskunskaper. Antalet mer tillfälligt anställda timlärare med tveksam kompetens var därför stort. Högst en tredjedel av lärarna i yrkesämnen på 9y-linjens grenar för industri och hantverksyrken kan

139

-------------------,,-~----

exempelvis läsåret 1956/57 anses ha haft en helt tillfreds­ställande utbildning, d.v.s. såväl fackutbildning och prak­tisk yrkesenarenhet som pedagogisk utbildning. I bety­dande utsträckning undervisade försöksskolornas folk­skollärare även i 9y-linjens olika yrkesämnen, i bästa fall efter att ha genomgått en av de av skolöverstyrelsen sär­skilt anordnade kortare informationskurserna för 9y-lärare.

Redan i 1950 års principproposition om enhetsskolan förutskickades att en ny skolutredning skulle tillsättas mot slutet av femtiotalet för att sammanfatta enarenheterna av försöksverksamheten. Utredningen, som antog namnet skolberedningen, lade fram sitt huvudbetänkande i juni 1961.88 Utredningens viktigaste och mest omstridda förslag gällde högstadiets organisation. sakkunnigas slutliga för­slag innebar en kompromiss mellan kraven på ett helt sam­manhållet högstadium och en fullständig uppdelning av eleverna på olika studievägar ("Visby-kompromissen"). Beredningen föreslog således att eleverna i årskurserna 7 och 8 skulle hållas samman i flertalet ämnen men att en viss differentiering efter tillval skulle göras. Dessutom föreslogs två olika kurser i matematik och engelska.

I årskurs 9 skulle så följa en uppdelning av eleverna på nio olika linjer, fem teoretiska och fyra mer praktiskt inrik­tade. De praktiska linjerna, allmänpraktisk linje, mekanisk linje, handelslinje och hushållsteknisk linje föreslogs omfat­ta 13 veckotimmar gemensamma allmänna ämnen (svenska, samhällskunskap, geografi, biologi, musik alternativt teck­ning samt gymnastik) och 22 veckotimmar linjeskiljande yrkesämnen. I jämförelse med 9y-linjens åtta olika grenar varav flertalet omfattade olika varianter innebar således

140

skolberedningens förslag en kraftig minskning av den yrkesförberedande utbildningens specialiseringsgrad.

skolberedningens förslag lades till grund för en reger­ingsproposition till 1962 års vårriksdag.89 I alla principiellt betydelsefulla frågor som exempelvis högstadiets tillvals­och linjekonstruktion, följde propositionen helt skolbered­ningens förslag. Den från flera håll starka remisskritiken mot utformningen av två av de praktiska linjerna, den allmänpraktiska och den mekaniska linjen föranledde dock ecklesiastikministern att uttala att han avsåg att låta över­arbeta läroplanerna för dessa linjer. Åtskilliga remissinstan­ser hade menat att den mekaniska linjen inte gav en till­räckligt bred grundutbildning utan var alltför snävt inrik­tad mot verkstadsindustrin. Ecklesiastikministern under­strök vidare att i princip alla elever skulle fullgöra hela sin skolplikt i den obligatoriska skolan. Övergång från grund­skolans åttonde årskurs till yrkesskole- eller lärlingsutbild­ning skulle normalt sett icke förekomma. Departements­chefens uttalanden i propositionen om relationerna mellan den obligatoriska skolan och yrkesskolan innebar i prakti­ken, även om det inte otvetydigt utsas, att all undervisning för skolpliktiga elever och då även i de praktiska linjernas yrkesämnen helt skulle ske inom grundskolan.

I maj 1962 godtog riksdagens båda kamrar regeringsför­slaget och i november samma år utfärdade skolöverstyrel­sen den första läroplanen för grundskolan (Lgr 62). Den nioåriga grundskolan infördes successivt under en tioårs­period med början läsåret 1962/63.

Timplanen för grundskolans praktiska linjer omfattade 13 veckotimmar allmänna ämnen (se ovan) och 22 timmar yrkesämnen. Den allmänpraktiska linjens (9pr) yrkesämnen

141

bestod av verkstadsarbete 10 vtr (varav 2 vtr yrkesteori ), hushållsteknik 7 vtr (varav l vt yrkesteori) och 5 vtr kon­tors- och butiksteknik (l vt yrkesteori). Pr-linjens onekli­gen något blandade uppsättning av yrkesämnen samman­hängde med linjens primära målsättning att ge elever med oklara yrkesplaner bättre förutsättningar för sitt yrkesval. Utbildningen på den teknisk-praktiska linjen (9tp) var be­tydligt mer yrkesinriktad utan att dätför vara snävt specia­liserad mot något speciellt yrkesområde. Linjens yrkesäm­nen utgjordes av materiallära, verktygs- och verktygsma­skinlära 2 vtr, yrkesritning och ritteknik 2 vtr, yrkesräkning 3 vtr och 15 vtr verkstadsarbete i skolverkstaden. Verk­stadsarbetet omfattade dels allmän mekanisk grundutbild­ning (bänkarbete, plåtarbete, värmebehandling, svarvning etc) och dels el- och motorarbete.

De olika praktiska, "tvåbokstaviga", linjerna valdes under de åtta läsår de kom att existera av sammanlagt en dryg femtedel av eleverna i årskurs 9. Något fler än hälften (56%) av eleverna på de praktiska linjerna var pojkar. Den allmänpraktiska linjen förde under hela åttaårsperioden (1964/65-1971172) en tynande tillvaro. Det sammanlagda antalet elever på pr-linjen under de åtta läsåren var mindre än 2 000 vilket motsvarar omkring tre promille (!) av det totala elevantalet i årskurs 9 under denna tid. Den tek­nisk-praktiska linjen valdes under hela perioden 1964/65-1971172 av drygt 10 procent av samtliga elever i sista års­kursen. Tp-linjen var helt och hållet en pojklinje. Mindre än en procent av eleverna på tp-linjen var flickor. Flertalet tp-klasser saknade således helt kvinnliga elever. 90

Antalet lärare i yrkesämnen i 9tp och 9pr var mot slutet av sextiotalet omkring 500. Flertalet av lärarna måste anses

142

ha haft en i allt väsentligt lämplig utbildnings- och praktik­bakgrund för sin läraruppgift Detta framgår bl a av den omfattande undersökning av yrkeslärarnas tjänstgörings­och utbildningsförhållanden som genomfördes av Fack­läratförbundet under vårterminen 1968.91 Exempelvis hade då omkring 90 procent av yrkeslärarna i 9tp genomgått något slag av lärarutbildning. Lärarnas praktiska yrkes­farenheter inom de yrkesområden som ingick i den tek­nisk-praktiska linjens kursplan var även som regel mycket omfattande. Omkring 65 procent av yrkeslärarna hade sin huvudsakliga yrkespraktik inom verkstadsmekaniska yr­ken. Lärarnas etfarenhet av läraryrket var betydande. Två tredjedelar av lärarna hade således tjänstgjort som lärare i mer än fem år.

Redan under grundskolans första läsår visade det sig att högstadiets komplicerade organisation med sjutton olika tillvalsalternativ i årskurserna 7 och 8 och nio skilda linjer i sista årskursen fungerade dåligt. I många mindre högsta­dieskolor begränsades i praktiken tillvalsmöjligheterna till fyra eller fem i resp. årskurs och flera av linjerna i årskurs 9 kunde ej heller komma till stånd. Flera olika förslag till förändringar av högstadiets utformning framfördes redan under läsåret 1964/65. I november 1967 presenterade skol­överstyrelsen ett förslag till revision av grundskolans läro­plan.92

Förslagets mest långtgående förändring gällde högsta­diekonstruktionen. SÖ föreslog således ett i princip helt sammanhållet högstadium. De tidigare linjerna i årskurs 9 föreslogs slopade. En viss begränsad tillvalsdifferentiering skulle dock bli kvar. Tillvalet föreslogs dock endast omfat­ta fyra/fem veckotimmar i varje årskurs på högstadiet. SÖ

143

ansåg dessutom att tillvalsämnena borde vara desamma i de olika årskurserna och föreslog fyra olika tillvalsalterna­tiv nämligen B-språk (franska eller tyska), konst, teknik och ekonomi.

Den något splittrade remisskritiken på förslaget ledde till några mindre förändringar, bl.a. infördes "ämnet" fritt valt arbete i regeringens proposition om förändrad läroplan för grundskolan. I december godtog riksdagen regeringsför­slaget om ny läroplan för grundskolan (Lgr 69). Övergång­en till den nya läroplanen skedde successivt från och med läsåret 1970/71.

Yrkesundervisningen inom den obligatoriska skolan blev därmed föga mer än ett kortvarigt gästspel, ett över­gångsled i en utveckling mot en nioårig, allmänbildande sammanhållen obligatorisk skola. I flertalet kommuner kom yrkesundervisningens grundskolehistoria att bli mycket kort, i allmänhet betydligt kortare än 9y-försökens och de praktiska grundskolelinjernas sammanlagt knappt tjugo läsår. I några skoldistrikt hann inte ens den första grund­skoleplanens linjedifferentierade nionde årskurs införas innan Lgr 69 började gälla.

144

Mot en sammanhållen gymnasieskola

I juni 1963 tillsattes en utredning med uppgift att avge för­slag om den framtida yrkesutbildningens uppgifter, inne­håll och organisation. I utredningsdirektiven angavs två grundläggande skäl till att nu ompröva de riktlinjer för yrkesutbildningen som fastställts så sent som 1955. Eckle­siastikministern ansåg att de reformer inom utbildnings­området i övrigt som nyligen genomförts eller som förvän­tades genomföras inom kort starkt påverkade yrkesskol­väsendet Till detta kom att de allt snabbare förändringarna inom produktionslivet krävde en ständig anpassning av yrkesutbildningen.

Utredningen, som antog namnet Yrkesutbildningsbered­ningen (YB), redovisade sina förslag i sammanlagt åtta be­tänkanden. Huvudbetänkandet (YB I) var klart i januari 1966.93 I detta drogs riktlinjerna för en enhetlig, samman­hållen gymnasial skola upp. Tanken på att samordna de tre gymnasiala skolformerna, yrkesskola, fackskola och gym­nasium, var dock ingalunda ny. Således hade gyronasieut­redningen tre år tidigare starkt betonat betydelsen av att de olika skolformerna på gymnasiestadiet inte utformades oberoende av varandra. I regeringens gyronasieproposi­tion 196494 ansåg också ecklesiastikministern det uppen­bart att de olika studievägarna på det gymnasiala ålders­stadiet måste samordnas ifråga om målsättning och orga­nisation. YB :s förslag var dock avsevärt längre gående.

145

YB föreslog således att de tre hittills helt fristående gymnasiala skolformerna skulle slås samman till en enda skola med utbildningslinjer med varierande målsättning och av olika längd. Denna skola föreslogs få namnet gymnasieskolan. Gymnasieskolan skulle indelas i tre olika verksamhetssektorer, en humanistisk-social, en ekonomisk och en naturvetenskaplig-teknisk sektor. Grunden för all gymnasieutbildning skulle vara årskurs 9 i grundskolan. Yrkesskolans elever hade ju tidigare ofta rekryterats från den åttaåriga, ibland fortfarande sjuåriga folkskolan. Varje sektor föreslogs bestå av ett antal två-, tre- eller fyraåriga linjer. Yrkesskolans utbildningar inom industri och hant­verk skulle ingå i den naturvetenskapliga sektorn. De yr­kesinriktade linjerna föreslogs i princip omfatta två år. Dessutom skulle kunna förekomma specialutbildningar (specialkurser) av olika längd för bl.a. vissa hantverksyr­ken.

Utredarna föreslog vidare att de yrkesinriktade linjerna i princip utformades efter samma organisatoriska modell som de tidigare gymnasie- och fackskolelinjer som YB förut­satte skulle ingå oförändrade i den sammanhållna gymna­sieskolan. Alla gymnasieskolans linjer skulle därmed kom­ma att omfatta en för alla elever på resp. linje inledande, sammanhållen grundutbildning som sedan följdes av en differentiering på olika specialiseringsalternativ, ibland benämnda grenar. Vissa grenar differentierades sedan ytter­ligare genom olika varianter.

YB ansåg att flera skäl talade för en helt sammanhållen gymnasial skola. Utredningen pekade bl.a. på de ökade förutsättningarna för en pedagogisk integration mellan olika linjer. För att underlätta denna integration föreslog

146

Y B att lärarna skulle anställas vid en bestämd skolenhet och inte vid en viss skolform. Ä ven möjligheterna till en ändamålsenlig lokalmässig integration diskuterades ut­förligt i betänkandet. YB ansåg även att mer irrationella vinster kunde uppnås genom att all gymnasial utbildning integrerades i en enda skola. De murar av fördomar som skiljde olika utbildningsformer och yrkeskategorier skulle således snabbare kunna brytas ned. Den ökade insynen i angränsande arbetsområden ansåg YBborde leda till·en större ömsesidig förståelse och respekt och därmed över­brygga såväl fackliga som sociala motsättningar. Detta skulle i sin tur kunna leda till en mindre status- och pres­tigebunden värdering av olika studievägar och bättre för­utsättningar för ett sakligt grundat studie- och yrkesval.

Primärkommunerna föreslogs bli huvudmän för de nya integrerade gymnasieskolorna. De tidigare Iandstingskom­munala yrkesskolorna och centrala verkstadsskolorna skulle därmed övertas av kommunerna.

YB ansåg att de yrkesinriktade linjerna inom gymnasie­skolan primärt måste syfta till att förbereda eleverna för deras omedelbara yrkesverksamhet. Med hänsyn till de snabba förändringarna inom arbetslivet måste dock den grundläggande yrkesutbildningen samtidigt utformas så att fortsatt utbildning och eventuell framtida omskolning till annat yrke underlättades. YB förordade därför i detta sammanhang att den egentliga yrkesutbildningen på de olika linjerna skulle inriktas mot breda yrkesområden och inte som de tidigare yrkesskoleutbildningarna syfta till en fullständig, specialiserad utbildning. De tvååriga yrkes­inriktade linjerna skulle ge en bred orientering och gene­rellt användbara baskunskaper. Den specialiserade färdig-

147

1 l

utbildningen skulle sedan kunna ske inom näringslivet men också organiseras som inbyggd utbildning eller på­byggnadsutbildning inom gymnasieskolan.

YB menade vidare att förutsättningarna för fortsatt utbildning skulle underlättas om yrkeslinjerna innehöll mer allmänbildande ämnen. YB föreslog därför dels att samtliga yrkeslinjer skulle innehålla en gemensam kärna av allmän­na ämnen och dels att möjligheter skulle ges till fritt, indivi­duell t tillval av ämnen från andra linjer inom gymnasiesko­lan.

U fredningens första betänkande innehöll icke några i detalj utarbetade förslag till utformning av utbildningen på de breda yrkeslinjer YB förespråkade. Däremot redovisade YB sin principiella uppfattning om hur de yrkesinriktade linjerna skulle byggas upp. YB ansåg således att utbild­ningen inom varje linje skulle utformas efter ett "bygg­klotssystem" med ett inledande, brett basblock med för flera närbesläktade yrken gemensamt utbildningsstoff och en successiv specialisering mot bestämda yrkesområden. genom olika alternativa, mer yrkesspecifika fortsättnings­block. Den byggnadstekniska linjen föreslogs exempelvis omfatta en termins gemensam grundutbildning. Därefter skulle linjen delas upp i fem mer specialiserade grenar; byggnadsträarbetare, murare, betongarbetare, anläggnings­arbetare och målare.

YB föreslog vidare att all egentlig yrkesutbildning skul­le sammanföras till ett ämne, yrkesteknik, i stället för att som i den tidigare yrkesskolan uppdelas på yrkesteoretiska ämnen och yrkesarbete. Särskilt inom industri- och hant­verksområdet hade denna uppdelning varit mycket tydlig i och med att undervisningen i yrkesarbete i allmänhet ägde

148

rum i skolverkstäder eller på olika arbetsplatser medan undervisningen i yrkesteori genomfördes i särskilda teori­salar. Icke sällan undervisade också som tidigare nämnts olika lärare i teoriämnena och i yrkesarbete.

YB ansåg att för att lösa en bestämd yrkesuppgift kräv­des i allmänhet samtidigt såväl kunskap som färdighet. Det var därför icke realistiskt att i utbildningen behålla den ti­digare strikta gränsdragningen mellan teoretiska och prak­tiska utbildningsmoment. Till detta kom att yrkesskolans ämnesbeteckning, yrkesarbete, var olämplig eftersom den mer associerade till yrkesverksamhet än till en skolmässig inlärningssituation. Utredarna vågade dock inte vara helt konsekventa i sitt förslag utan menade att det av främst praktiska skäl kunde vara nödvändigt att kunna skilja mellan den del av undervisningen i blockämnet yrkestek­nik som genomfördes i skolans verkstad eller på arbets­platser och som YB ville benämna arbetsteknik och övriga yrkestekniska undervisningsmoment YB föreslog därför i sina timplanernodeller att veckotimtalet för blockämnet yr­kesteknik även skulle anges fördelat på arbetsteknik och fackteori.

sakkunnigas betänkande innehåller som tidigare nämnts även förslag om ett i jämförelse med flertalet av yrkessko­lans utbildningar ökat inslag av allmänna ämnen på gym­nasieskolans yrkeslinjer. Förutom att yrkeselevernas förut­sättningar för fortsatta yrkesstudier därigenom skulle öka ansåg YB att de snabba förändringarna inom såväl sam­hälle som arbetsliv nu ställde större krav än tidigare på allmänorientering och på kommunikationsfärdigheter hos alla medborgare. De ungdomar som valde yrkesinriktad utbildning hade i princip samma rätt och minst lika stort

149

behov av sådana kunskaper som elever på andra linjer. Samtidigt underströk dock YB att eftersom yrkeslinjerna primärt syftade till att ge eleverna en effektiv yrkesutbild­ning var utrymmet på timplanen för allmänna ämnen be­gränsat.

YB försökte lösa denna motsättning genom att del s begränsa antalet obligatoriska, allmänna ämnen till i regel två ämnen med förhållandevis litet timtal och dels föreslå att eleverna därutöver fritt skulle kunna välja till ämnen ur alla linjer inom gymnasieskolan. Detta tillval som av främst schematekniska skäl i praktiken skulle komma att innebära ett utbyte av undervisning i yrkesteknik mot ämne från annan linje inom gymnasieskolan föreslogs begränsas till högst 12 veckotimmar. De fria tillvalet skulle i regel för­läggas till andra årskursen.

Som obligatoriska, allmänna ämnen föreslog YB dels svenska (2 veckotimmar såväl i årskurs l som 2) och dels minst ett av ämnena engelska (eller tyska/franska), sam­hällskunskap eller religionskunskap (3 eller 2 vtr). YB un­derströk dock att elever med särskilda svårigheter för dessa ämnen helt eller delvis skulle kunna befrias från un­dervisningen.

Utöver denna kärna av allmänna ämnen föreslog Y B ytterligare två obligatoriska ämnen, arbetslivsorientering (l vt i åk 2) och gymnastik (2 vtr såväl i åk l som 2). Det helt nya ämnet arbetslivsorientering syftade till att belysa individens ställning i arbetslivet och föreslogs innehålla moment som företagets organisation, relationerna på ar­betsplatsen, anställningsfrågor, arbetsmarknadskunskap, yrkesetiska frågor m.m.

150

YB föreslog vidare att hela gymnasieskolan skulle ha gemensamt läsår, samma lektionslängd och i princip även lika många undervisningstimmar per vecka. Ä ven dessa förslag bör ses som uttryck för en medveten strävan att söka utjämna skillnaderna mellan teoretiska och icke-teo­retiska studievägar. Den tidigare anpassningen av yrkes­skolans lärotider till främst förhållandena inom arbetslivet, som bl.a. inneburit betydligt längre läsår, fler veckotimmar och lektioner i yrkesarbete om 60 minuter för yrkesskolor­nas elever kunde, ansåg YB, inte längre motiveras.

YB :s förslag om att yrkesutbildningen i princip skulle bli tvåårig, att obligatoriska, allmänna ämnen skulle förekom­ma på alla yrkeslinjer, att möjligheter till fritt tillval skulle införas och att antalet läsårsveckor och undervisningstim­mar per vecka liksom lektionstiderna gjordes enhetliga inom hela gymnasieskolan, innebar att utrymmet för den egentliga yrkesundervisningen på yrkeslinjerna i allmänhet minskade betydligt i jämförelse med motsvarande yrkes­skolkurser. För vissa tidigare treåriga yrkesutbildningar inom industri- och hantverksområdet kan nedskärningen beräknas till femtio procent eller mer.

I YB:s uppdrag ingick även att lämna förslag om yrkes­skolväsendets framtida omfattning. Utredningen försökte därför utifrån folkräkningsuppgifter och prognoser över utvecklingen inom industri och näringsliv beräkna beho­vet av yrkesutbildad arbetskraft inom olika yrkesområden. På grundval av dessa beräkningar föreslog YB att ung­domsskolans yrkesutbildning 1970 borde omfatta omkring 74 000 elever i längre heltidsutbildning. Detta innebar att gymnasieskolans "yrkesskoledel" skulle ta emot 30-35

procent av resp. årskull. Omkring hälften av elevplatserna

151

avsåg utbildningar inom industri- och hantverkssektorn. YB föreslog vidare att 30 000 studieplatser skulle beräknas för elever i kortare yrkeskurser och inom vuxenutbildning­en.

YB:s principbetänkande gick på remiss till ett stort antal myndigheter och organisationer. Remissopinionen var i flertalet principiellt betydelsefulla frågor mycket positiv. Nästan undantagslöst tillstyrktes YB:s förslag om en helt sammanhållen gymnasieskola med utbildningslinjer av olika längd och med olika inriktning. Ä ven utredningens synpunkter på yrkesutbildningens framtida omfattning, målsättning och organisation tillstyrktes av det helt över­vägande antalet remissinstanser. Anslutningen till YB :s hu­vudprincip om att de yrkesinriktade linjerna i regel skulle vara tvååriga var också mycket stor även om några av de skisserade linjemas utformning mötte kraftig kritik.

Nästan samtliga remissinstanser stödde YB:s uppfattning om yrkeslinjemas utformning med en successivt specia­liserad utbildning utifrån ett brett, gemensamt basblock. I några yttranden uttrycktes farhågor för att det ökade ut­rymmet för de allmänna ämnena i kombination med de starkt förkortade lärotiderna skulle medföra svårigheter att upprätthålla den egentliga yrkesutbildningens kvalitet. YB:s förslag att all, såväl teoretisk som praktisk yrkesun­dervisning på resp yrkeslinje skulle integreras i ett ämne, yrkesteknik, tillstyrktes av flertalet remissinstanser som diskuterade frågan. Samfällt kritisk var remissopinionen egentligen endast till YB:s förslag om tidpunkten för den nya gymnasieskolans start. Remissinstanserna ansåg att utredningens förslag om att reformen skulle kunna genom­föras redan läsåret 1967/68 var helt orealistiskt.

152

På hösten 1967 var så YB klar med sitt omfångsrika läro­plansbetänkande. 95 Betänkandet innehöll detaljerade läro­plansförslag med blockscheman och kursplaner för ett tjugotal yrkesinriktade linjer. Betänkandet omfattade där­med kursplaner även för flera linjer som endast antytts eller inte alls upptagits i YB:s principbetänkande.

I en regeringsproposition våren 196896 angående rikt­linjer för det frivilliga skolväsendet tog regeringen ställ­ning till YB:s förslag om den sammanhållna gymnasiesko­lan. I allt väsentligt accepterades YB:s principiella syn på det gymnasiala skolsystemets uppgifter och utformning. Propositionen innehöll egentligen inga avvikelser av mer betydelsfull art från YB:s olika förslag. Möjligen kan näm­nas att den nye utbildningsministern, Olof Palme, i reger­ingsförslaget icke tog ställning till den nya skolans namn utan genomgående används i propositionen "arbetsnam­net" mellanskolan.

Propositionen var att betrakta som ett principförslag och tog exempelvis inte upp frågan om utformningen av mellanskolans olika yrkesinriktade linjer och innehöll ej heller några mer detaljerade synpunkter på innehållet i lärokurserna. YB:s förslag om ett ökat inslag av obligato­riska, allmänna ämnen tillstyrktes i propositionen men departementschefen ansåg att det borde finnas möjlighet att även välja andra ämnen än de YB föreslagit. Särskilt nämndes i detta sammanhang matematik. Ä ven ifråga om det fria tillvalet innehöll propositionen ett principuttalan­de. Departementschefen ansåg således att det var viktigt att tillvalet naturligt anknöt till elevens övriga studieprog­ram. Tillvalet borde normalt syfta till att underbygga eller

153

fördjupa den yrkesinriktade utbildningen eller möjliggöra en sidoordnad men alltjämt målinriktad yrkesutbildning.

Propositionen tillstyrktes till alla delar av statsutskottet. I december 1968 beslöt riksdagens båda kamrar att godta regeringsförslaget. Beslutet fattades i partipolitisk enighet. Med anledning av riksdagsbeslutet uppdrogs åt skolöver­styrelsen att utarbeta förslag till läroplan för den nya gym­nasieskolan. Läroplansarbetet pågick under hela 1969. I maj 1970 utfärdades kungörelsen om gymnasieskolan.97 I denna fastställdes bl.a. vilka olika linjer gymnasieskolan skulle omfatta. Antalet linjer fastställdes till 22 varav en fyraårig teoretisk linje (T), fyra treåriga teoretiska linjer (E, H, N, S), tre tvååriga teoretiska linjer (Ek, So, Te) samt 13 tvååriga yrkesinriktade linjer. Inom området för industri­och hantverksyrken var antalet linjer åtta; beklädnads­teknisk, bygg- och anläggningsteknisk, el-teleteknisk, for­donsteknisk, livsmedelsteknisk, processteknisk, träteknisk och verkstadsteknisk linje.

Kungörelsen föreskrev vidare att det i gymnasieskolan även skulle kunna förekomma specialkurser av olika längd. Flera av de linjer som YB lämnat förslag om, som exempel­vis frisör-, optiker- eller urmakarutbildningarna skulle inte komma att utgöra linjer inom gymnasieskolan utan anord­nades som specialkurser. I december 1970 utkom den nya läroplanen för gymnasieskolan (Lgy 70). I denna förteck­nades också vilka grenar gymnasieskolans olika linjer skul­le omfatta.

Några större förändringar ifråga om antalet elevplatser i olika slag av gymnasial utbildning genomfördes icke i sam­band med övergången till den nya, integrerade gymnasie­skolan läsåret 1971172. Antalet elever i första årskursen på

154

----------

de linjer som tidigare utgjort det gamla gymnasiet och fackskolan var således höstterminen 1971 nästan exakt detsamma som ett år tidigare. Elevernas fördelning på de olika linjerna var likaledes i huvudsak oförändrad. Ä ven det sammanlagda antalet nyintagna elever på gymnasie­skolans olika yrkesinriktade linjer och specialkurser var under gymnasieskolans första läsår detsamma som inom föregående års yrkesskoleorganisation. Antalet årskurs l­elever i heltidsutbildning inom industri- och hantverks­området ökade dock något eller från omkring 35 000 i yr­kesskolans olika utbildningar höstterminen 1970 till37 500 gymnasieskolelever i motsvarande linjer och specialkurser året därpå.98

155

Noter

l Kommerskollegiums årsberättelser om handlande, hantverkare och gär­ningsmän 1850, tabellerna 5 och 8

2 Kommerskollegiums årsberättelser om fabriker m.m. 1850 3 I dessa beräkningar har uteslutits Lunds, Uppsala och Visby samt Stock­

holms stads församlingar. Sjöstrand, W., Pedagogikens historia III:2, s. 341

4 A.a. s. 342 5 Ridderskapets och Adelns protokoll8/5 1815, s. 214 f 6 Underlaget för beräkningarna har hämtats ur Svenska Folkskolans Histo-

ria del 2, s. 266 f 7 Svenska Folkskolans Historia del 2, s. 419 8 Sjöstrand, W., Pedagogikens historia III:2, s. 343 9 PM från SCB 1974:5, tabell 1.1 och 1.2

10 Söderberg, T., Hantverkarna i brytningstid 1820-1870, s. 138 11 De modeller och de delar av det mekaniska alfabetet som bevarats finns

numera på Tekniska Museet i Stockholm 12 Talet återfinns i samlingen Tal hållne i Kongl. Akademien för de Fria

Konstema ifrån 1806 till 1813 ... 13 Prästeståndets protokolll823, band l, s. 540 14 Samtliga Riksståndens protokoll 1823. Underdånig skrivelse nr 362 15 SFS 1826:21 16 Kongl. Maj:ts förnyade Nådiga Stadgar för Tecknologiska Institutet i

Stockholm af den 8 maj 1846 17 SFS 1867:40 18 PM från SCB 1984:2, tabell l 19 Dubb, P., Berättelse om Chalmerska Slöjdeskolan, s. 10 20 Kongl. Maj:ts Nådigste stadfästelse uppå stadgarue för Chalmerska

Slöjdskolans inre Organisation 21 Uppgifterna i detta och följande stycke bygger på Palmstedt, C., Chal-

merska slöjdskolans berättelse för läsåren 1850-1852 22 Mandelgren, N.M., Slöjdföreningen och dess skolas stiftelse, s. 9 23 Aftonbladet 10/10 1844 24 Mandelgren, N.M., slöjdföreningen och dess skolas stiftelse, s. 11 25 Utförligast presenterar Andersson sin syn på det svenska hantverkets be­

klämda situation i en artikel i Stockholms Dagblad 28 januari 1845 26 Wallmarks PM 30111 1845

156

27 Aftonbladet 23/12 1845 28 Gåvobrevet som är daterat 28 november 1845 innehåller även en kortare

beskrivning av söndagsritskolans verksamhet under det gångna året. Till Mandelgrens gåvobrev är även fogat ett gåvobrev undertecknat av d~ biträ­dande lärarna Ahlbom och Berlien, i vilket de skänker Svenska slöjdföre­ningen ett drygt hundratal ritningar.

29 I förslaget nänms inte att Mandelgren skänkt föreningen sin söndagssko-las undervisningsmaterial och inventarier.

30 Aftonbladet 16/6 1849 31 Wollin, N.G., Från ritskola till konstfackskola, tabell l 32 Aftonbladet 2/ 11 1859 33 SFS 1860:63 34 Underdånigt betänkande och förslag angående slöjdskolan i Stockholm,

s. 4 f 35 Götheborgs Handels- och Sjöfarts-tidning 17/11. 19/11 och 23/111846 36 Mötet beskrivs i Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 27/111846 37 Talet återges i Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 4/12 1846 38 Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1111,9/11, och 14/11 1848 39 Se Ekstrand, R., slöjdföreningens skola i Göteborg, bil l 40 Berättelse om slöjdföreningens i Göteborg Skola... . 41 Citerat efter Fridlund, A., Den tekniska söndags- och aftonskolan 1

Eskilstuna 42 Annons i Nerikes Allehanda 10/3 1858 43 W allmark, L. J., Om techniska elementarskolors inrättande i Sverige 44 A.a. s. 4 45 A.a. s. 35 46 W allmarks förslag torde inte vara opåverkat av den under 1840-talet myo­

ket intensiva diskussionen om läroverksreform. Det är knappast någon tillfällighet att förslaget väl ansluter till 1849 års läroverk~ref~.rm som bl. a. innebar att apologistskolan, lärdomsskolan och gymnasiet f orenades till ett enhetligt elementarläro verk.

47 A.a. s. 16 48 A.a. s. 45 49 A.a. s. 37 50 Beträffande fabrikernas tillverkningsvärde se Historisk statistik för Sve­

rige, statistiska översiktstabeller, tabell 5. Antalet industriarbetare har beräknats utifrån Gårdlund, T., s. 194-196

51 PM från SCB 1984:2, tabell l och Henriques, P., Skildringar ur Kungl. tekniska högskolans historia del 2, s. 267

52 PM från SCB 1984:2, tabell 2, 3 och 4 53 Underdånigt betänkande och förslag angående denlägre tekniska undervis-

ningen i riket..., s. 91 . . o • ••

54 Beräknat utifrån uppgifterna om enskilda skolor 1 Underdånigt betänkande och förslag angående denlägre tekniska undervisningen ... , s. 112-129,

157

151 och Underdånigt betänkande och förslag angående slöjdskolan i Stockholm ... , s. 32

55 ~nderdånigt betänkande och förslag angående den lägre tekniska oodervis-mngen ...

56 A.a. s. 91 57 A.a. s. 134 58 A.a. s. 133 59 Avgifvna utlåtanden öfver komitemdes underdåniga betänkande och för­

slag angående den lägre tekniska oodervisningen i riket 60 Förslag till undervisningsplaner för tekniska afton- och söndagsskolor 61 PM från SCB 1984:2, texttabell l a och Wollin, N.G., Från ritskola till

konstfackskola, tabell8 62 Underdånigt utlåtande och förslag till den lägre tekniska undervisningens

ordnande,dell,s.44 63 Ecklesiastikdepartementets konseljakt 31/10 1919, punkt 79, vol VIII 64 Handlingar vid fjärde allmänna svenska teknikennötet i Norrköping 65 Handlingar vid Sveriges Handtverksorganisations ordinarie årsmöte i

Norrköping 27-28 juli 1906, bilaga, s. 4 66 Underdånigt utlåtande och förslag till den lägre tekniska undervisningens

ordnande 67 A.a. del I, s. 157 68 Utlåtande angående den lägre tekniska undervisningens ordnande avgivet

av Kungl. Konnnerskollegium 69 Betänkande angående fortsättningsskolan, den lägre tekniska undervis-

ningen ... 70 Proposition 1918:96, s. 131 71 Proposition 1918:96, s. 491 72 Betänkande angående fortsättningsskolan, den lägre tekniska undervis­

ningen ... , bil 6 73 Siffroma har hämtats resp. beräknats från Sveriges Officiella Statistik.

Yrkesundervisningen, läsåret 1928-1929, s. 28 och tabell29 74 PM från SCB 1984:2, texttabell 6g 75 sou 1938:26 76 SOU1947:55, s. 13 och 24 f 77 sou 1938:54 78 Proposition 1943:232 79 PM från SCB 1984:2, tabellema 11 och 17 80 sou 1954:11 81 Proposition 1955: 139 82 PM från SCB 1984:2, tabell 19 83 De statistiska uppgiftema i detta avsnitt har hämtats eller beräknats uti­

från PM från SCB 1984:2, tabellerna 17 och 21, PM från SCB 1977:11, tabell 4.6 och SOU 1966:3, s. 47, 75 samt bilaga l

84 De statistiska uppgiftema i avsnittet har hämtats från Arbetsmarknads­utbildning- en presentation, s. 15 och SOU 1974:79, s. 78

158

85 sou 1948:27 86 Proposition 1950:70 87 Uppgiftema om försöksverksamheten bygger på Försöksverksamhet med

nioårig enhetsskola kompletterad med statistiska data från PM från SCB 1974:3 och 5

88 sou 1961:30 89 Proposition 1962:54 90 De olika statistiska uppgiftema i avsnittet har beräknats utifrån PM från

SCB 1974:3, tabell 9 91 Fackläraren 1968 m 22, s. 44 f 92 Läroplansöversyn. GilUldskolan 93 sou 1966:3 94 Proposition 1964:171 95 sou 1967:48 96 Proposition 1968:140 97 SFS 1970:290 98 PM från SCB 1977:5 tabellema 25, 27 och 41 och statistiska meddelan­

den U 1972:25, tabell E

159

Källor och litteratur

Otryckta källor

Konstakademin

Tal hållne i Kongl. Akademien för de Fria Konsterna ifrån 1806 till 1813 af dess ständige praeses dåvarande Öfver Intendenten Commendeuren af Kongl Nordstjerne Orden Herr Abraham Nielas Edelcrantz Handlingar 1844

Riksarkivet

Ecklesiastikdepartementet 1877-1929 statsrådsprotokoll Konseljakter Ingående diarier

Kungl Tekniska Högskolan Kungl. brev 1842-1869 Protokoll 1846 Teknologiska institutets organisations-, revisions- och reorga­nisationshandlingar

Kommerskollegium Årsberättelser om Handlande, Handtwerkare och Gernings­män 1850 Årsberättelser om Fabriker m.m. 1850

stadsarkivet i Stocklzolm

Svenska slöjdföreningens arkiv Handlingar 1845

Tryckta källor

Offentliga utlåtanden och utredningar

Kongl. Ve.ttensk~ps-academ}e~s sam} Commerce-Collegii till Kongl. Mart avgivna underdamga Uttatanden ang. den av Rikets

160

Ständer i underdånighet föreslagna Technologiska Inrättning. Sthlm 1825

Underdånigt betänkande och förslag angående den lägre tekniska undervisningen i riket afgifvit den 21 november 1874 av dertill i nåder utsedde komiterade. Sthlm 1874

Underdånigt betänkande och förslag angående slöjdskolan i Stockholm avgifvit den Il November 1875 av dertill i nåder utsed­de komiterade. Sthlm 1875

A vgifvna utlåtanden öfver ko miterades underdåniga betänkande och förslag angående den lägre tekniska undervisningen i riket. Sthlm 1876

Förslag till undervisningsplaner för tekniska afton- och söndags­skolor. Sthlm 1877

Underdånigt utlåtande och förslag till den lägre tekniska undervis­ningens ordnade avgivet av den av Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 tillsatta kommitten. Del I-IL Örebro 1911-1912

Utlåtande angående den lägre tekniska undervisningens ordnande avgivet av Kungl. Kommerskollegium. Sthlm 1916

Betänkande angående fortsättningsskolan, den lägre tekniska un­dervisningen, den lägre handelsundervisningen och närliggande undervisningsområden avgivet av enligt nådigt beslut den 3 no­vember 1916 tillkallade sakkunniga. Sthlm 1916

SOU 1938:26 Betänkande med utredning och förslag angående centrala verkstadsskolor m.m. Sthlm 1938

SOU 1938:54 Betänkande med utredning och förslag angående överstyrelse för yrkesutbildning. Sthlm 1938

SOU 1947:55 Utredning med förslag angående utbildning av lärare för industri och hantverk vid anstalter för yrkesundervisning mm Sthlm 1947

SOU 1948:27 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. Sthlm 1948

SOU 1954:11 Yrkesutbildningen. Sthlm 1954

SOU 1961:30 Grundskolan. Betänkande avgivet av 1957 års skol­beredning VI. Sthlm 1%1

SOU 1965:9 Arbetsmarknadspolitik. Betänkande avgivet av 1960 års arbetsmarknadsutredning. Sthlm 1%5

161

,SOU 1966:3 Yrkesutbildningen. Yrkesutbildningsberedningen 1 Sthlm 1966 ·

Läroplansöversyn. Grundskolan. skolöverstyrelsen. Sthlm 1967

SOU 1~7:48 Yrkesu~bildningen. Läroplaner för yrkesutbildningen samt v~ssa pedagogiska och metodiska frågor. Yrkesutbildnings­beredningen III. Sthlm 1%7

~OU 1974:79 Utbildning för arbete. Betänkande av kommitten för oversyn av arbetsmarknadsutbildningen. Sthlm 1974

Riksdagstrycket

Högl. Riddarskapets och Adelns Protocoll. År 1815

Högv. Preste-Ståndets Protokoll. År 1823. Band 1

Bilagor till Högl. Riddarskapets och Adelns Protocoll. År 1823

Bihang till Samtliga Riks-Ståndens Protokoll 1823. 10 saml. 2 bandet

Riksdagens protokoll med bihang 1876-1970

Svensk fö'rfattningssamling (SFS)

1825:9, 1826:40, 1860:63, 1867:21, 1970:290

Samtida källor

~erättelse <?m Slöjdf?re~in!?ens i Göteborg Skola vid densammas oppnande till underv1smng 1 den nya lokalen den 22 februari 1865 af given av Edv. von Schoultz. Göteborg 1866

Dubb, P., Berättelse om Chalmerska slöjdeskolan. Göteborg 1829

Hand~ingar vid Sveriges Handtverksorganisations ordinarie års­möte 1 Norrköping den 27-28 juli 1906. Kristianstad 1906

~andlingar vid fjärde allmänna svenska teknikermötet i Norrkö­pmg den 19-21juli 1906. Sthlm 1907

Kongl. Maj:ts Nådigste stadfästelse uppå Stadgame för Chal­merska Slöjd-Skolans Inre Organisation. Göteborg 1839

Lefnadstecknin~ar öfver Kongl. Svenska Vetenskaps Akademi­ens efter 1854 afhdna ledamöter. Första bandet. Sthlm 1869

Minnesblad från mötet mellan de tekniska yrkesskolomas lärare i Stockholm den ll-14juni 1889. Sthlm 1890

162

Palmstedt C., Om Technologiska Inrättningar och Slöjde-skolor med synnerligt afseende på Chalmerska Slöjde Skolan i Göthe­borg. Göteborg 1829 Palmsted t, C., Chalmerska slöjdskolans berättelse för läsåren 1850-1852. Göteborg 1852 Wallmark, L.J., Om techniska elementarskolors inrättande i Sve­rige. Oficielt utlåtande. Sthlm 1851

skolhistoriker (utökad bibliografi) Adamson, E., Malmö stads skolor för yrkesundervisning 1831-1931. Malmö 1931 Bohman, L., Sällskapen, myndigheterna och yrkesskolornas framväxt på Gotland. Visby 1991 Bolin, R., Nyköpings stads skolor för yrkesundervisning. En återblick på en 50-årsperiod. Nyköping 1935 Carlden, C.-E., Från söndagsskola till gymnasieskola. Yrkesut­bildningen i Karlstad under 150 år. Karlstad 1991

Ekstran d, R., slöjdföreningens skola i Göteborg. Göteborg 1899

Ericson, S., slöjdföreningens skola 1848-1948. Göteborg 1948

Eurenius, A.G.J., Tekniska elementarskolan och Ebersteinska söndags- & aftonskolan i Norrköping 1857-1907. Norrköping 1907

Fridlund, A., Den tekniska söndags- och aftonskolan i Eskilstu­na. Opubl. trebetygsuppsats. (Utan tryckort) 1973 (Eskilstuna stadsbibliotek) Från murslev till dataskärm - några eldsjälar inom Göteborgs yrkesutbildning berättar. Göteborg 1995

Från yrkesskola till S:t Eriks gymnasium. En minnesbok om industri- och hantverksutbildning i Stockholm. Sthlm 1991

Greijer, G., Från slöjdskola till gymnasieskola. En historik över södertälje Yrkesskola 1866-1971. Södertälje 1988

Göransson, K., Yrkesutbildning i Lund 1834-1966. Opubl. C­uppsats, Lärarhögskolan i Stockholm, institutionen för yrkespe­dagogik. Sthlm 1998 Hellgren, H., Högre Tekniska läroverket i Norrköping 1857-1957. Norrköping 1958

163

f;Ienriques, C., Skildringar ur Kungl Tekniska Högskolans histo­na. Del l och 2. Sthlm 1917 resp 1927

Hester-Hebo, G., Rinmansskolan 125 år. Eskilstuna 1980

Jac~bson, O.P., Den tekniska undervisningen i Göteborg och närliggande städer under 25-årsperioden 1882-1907. Göteborg 1908

~~rling, J., Berättelse om tekniska yrkesskolans i Jönköping 25-anga verksamhet 1878---1903. Jönköping 1903

Kristinehamns praktiska skola 1878---1928. Kristinehamn 1928

La~sso~, S:-A., Från smeder till yrkesdansare. Kommunal yrkes­utbtldnmg 1 Stockholm. Sthlm 19%

Lju~gwen, C.I.F., Historik öfver lägre tekniska yrkesskolan i Chnstianstad och dess föregångare åren 1836-1902. Kristianstad 1903 /

Lundqu.ist, R., Redogörelse för Tekniska elementarskolans samt E.bers~emska söndags- och aftonskolans nya byggnad jämte kort htstonk. Norrköping 1931

Mandelgren, N.M., Slöjdföreningen och dess skolas stiftelse Sthlm 1865 (faksimil, Lund 1987) ·

P~lmstedt, C. & Schoultz, E., Historisk öfversigt af Chalmersska sttft~ls~ns och statens teknologiska läroanstalts tillkomst och un­dervtsnmgsarbeten m m. Göteborg 1869

Sahlberg, J .. A.,. Wincklerska slöjdskolan. I Turingeboken: en sockenbesknvnmg. Del 2. Nykvarn 1940

Sandb~rg, S., Ljungstedtska skolan i Linköping: historik 1824--1974. Lmköping 1974

Schreil, J., 100 års yrkesutbildning i Karlskrona. I: Lära för livet: Centrala verkstadsskolan i Karlskrona. Karlskrona 1996

Spångberg, E., Västerviks slöjdskola, möbelsnickarskola och yr­kesskola. Aren 1880-1980. Sthlm 1987

Stark, E.M., Tekniska elementarskolan i Örebro. Örebro 1908

Styffe, K., Kongl. Tekniska Högskolan i Stockholm. Sthlm 1879 Tekniska elementarskolan i Borås 1856-1906. Göteborg 1906 Tekniska skolan i Landskrona 1880-1930. Landskrona 1930

Törn9uist, A., Yrkesskolan i Kristianstad 125 år. I Årsskrift_ Föremugen Gamla Christianstad 1%0. Kristianstad 1%0

164

r * Wijkander, A., Chalmerska institutet 1829-1904. Göteborg 1907

Wollin, N.G., Från ritskola till konstfackskola. Konstindustriell undervisning under ett sekel. Sthlm 1951

Yrkesutbildning i Malmö under 150 år. Malmö 1988

statistik Historisk statistik för Sverige. statistiska översiktstabeller. Öre­bro 1960

Promemorior från statistiska Centralbyrån 1974:3, 1974:5, 1977:5, 1977: 11, 1984:2 statistiska meddelanden från statistiska Centralbyrån U 1972:25

Sveriges Officiella Statistik. Yrkesundervisningen. Läsåret 1928---1929. Sthlm 1931

Tidningar, tidskrifter Aftonbladet 10110 1844,23/12 1845, 16/6 1849,2/11 1859

Fackläraren 1%8:22 Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (GHT) 17/11, 19/11,

23/11,27/11,4/12 1846 1111,9/11, 14/11 1848 Nerikes Allehanda 10/3 1858 Skånska Telegrafen 27/9 1852

Stockholms Dagblad 28/11845

Litteratur Adler, V., Om det tekniska undervisningsväsendet i Sverige. Sthlm 1897

Anderberg, R., Grunddragen av svenska tekniska undervisnings­väsendets historia. Sthlm 1921

Andersson, P.G., Svenska snillen. Sthlm 1964

Arbetsmarknadsutbildning. En presentation. skolöverstyrelsen. Sthlm 1972

Bergqvist, B. J:son, De nya praktiska ungdomsskolorna. Sthlm 1918 Carlsson, S. & Rosen, J., Svensk historia, Del II. 2 uppl. Sthlm 1964

165

Den svenska historien. Del 8. Karl Johanstiden och den borger­liga liberalismen 1809-1865. Sthlm 1968

Den svenska historien. Del 13. Emigrationen och det industriella genombrottet. Sthlm 1967

Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola. Sammanfattande re­dogörelse för läsåren 1949/50-1958/59. Kungl. skolöverstyrelsens skriftserie nr 42. Sthlm 1959

Gårdlund, T., Industrins arbetstillfällen. I: Kring industrialis­mens genombrott i Sverige. Sthlm 1966

Hylten-Cavallius, G. O., Ur mitt framfarna lif. Sthlm 1929

Jacobson, B., Nils Månsson Mandelgren-en resande konstnär i 1800-talets Sverige. Sthlm 1983

Kring industrialismens genombrott i Sverige. Red: R Lundström. Sthlm 1966

Larsson, L., Från söndagsskolan till yrkespedagogiska central­anstalten. Häften för didaktiska studier nr 19. Sthlm 1989

Larsson, L., Yrkesutbildningens pionjärer. Didactica Minima 15, 16 och 21. Sthlm 1990-1992

Larsson, L., Yrkesundervisning och yrkeslärarutbildning 1930-1960. Häften för didaktiska studier nr 30. Sthlm 1991

Larsson, L., Yrkesundervisning och yrkeslärarutbildning i för­ändring 1960-1970. Häften för didaktiska studier nr 53. Sthlm 1995

Larsson, M., En svensk ekonomisk historia 1850-1985. 2 uppl. Sthlm 1991

Lindell, I., Disciplinering och yrkesutbildning. Reformarbetet bakom 1918 års praktiska ungdomsskolereform. Årsböcker i svensk undervisningshistoria nr 172. Uppsala 1992

Looström, L., Den Svenska konstakademien 1735-1835. Shlm 1887

Montgomery, A., Industrialismens genombrott i Sverige. Sthlm 1947

Nilsson, L., Yrkesutbildning i nutidshistoriskt perspektiv. Yrkes­utbildningens utveckling från skråväsendets upphävande 1846 till 1980-talet samt tankar om framtida inriktning. Göteborg 1981

Sjöstrand, W., Pedagogikens historia, Del III:l och III:2. Lund 1961 resp 1965

166

Svenska folkskolans historia. Del 2. Det svenska f olkundervis­ningsväsendet 1809-1860 av Klas Aquilonius. Sthlm 1942 Söderberg, T., Hantverkarna i brytningstid. 1820-1870. Sthlm 1955

Thyselius, I., Folkuppfostran och yrkesutbildning. R~forn:tarb~tet bakom 1918 års praktiska ungdomsskolesystem. Htstonsk tid­skrift 1981:2. Sthlm 1981 Torstendahl, R., Teknologins nytta. Sthlm 1975 Wernlund, B., Några drag i den svenska yrkesutbildningens ut­veckling. Opubl. licentiatavhandling. Sthlm 1965

167