i8=@ - bokus.com · adolf hitler, mein kampf, del 1: en uppgörelse, stockholm 1992 och 2002...

kershaw hitler inlaga.indd 3 2008-08-20 10:47:08

Översättarna har använt sig av följande utgåvor: Adolf Hitler, Mein Kampf, del 1: En uppgörelse, Stockholm 1992 och 2002 (översättning Anders Quiding) samt Mein Kampf, del 2: Den nationalsocialistiska rörelsen, Stockholm

1992 och 2002 (översättning N.P. Sigvard Lind).Citatet på s. 287 kommer från Sebastian Haffners En tysk mans historia, Stockholm 2002

(översättning Karin Mossdal).

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-011805-1Copyright © Ian Kershaw, 2008First published in the United Kingdom by Penguin Books Ltd, 2008The moral rights of the author have been asserted.Originalets titel: HitlerÖversättning: Katalin Földesi (första halvan till och med kapitel 15) samt Stefan Lindgren (andra halvan från och med kapitel 16)Omslag: Jojo FormOmslagsfotografi: Getty ImagesÖversättningen fackgranskad av: Thomas RothScandBook AB, Falun, 2008


INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Släktträd Kartor Förord till den nya utgåvan 19 Att reflektera över Hitler 25 1. Drömmar och misslyckande 35 2. Socialt utslagen 51 3. Glädje och sorg 79 4. Ölhallsagitatorn 99 5. ”Trumslagaren” 137 6. Ledaren stiger fram 171 7. Herravälde över rörelsen 191 8. Genombrottet 225 9. Upplyft till makten 26510. En diktator i vardande 28911. Kampen för absolut makt 32912. Att arbeta för Führern 34713. Oupphörlig radikalisering 38514. Satsningen på expansion 42715. Tecken på folkmordsmentalitet 47316. Högt spel 49517. Grönt ljus för barbariet 53718. Makten kulminerar 57119. Planering för ett “utrotningskrig” 60920. Kraftmätningen 64121. ”Profetian” uppfylls 685


22. Det sista stora tärningskastet 71523. Belägrade 75724. Bön om mirakel 78925. En satans tur 82526. Ingen utväg 85127. Ut i avgrunden 89328. Utplåning 925 Epilog 959

De viktigaste tryckta primärkällorna om Hitler 973 Bildrättigheter 979 Personregister 983


AD

OLF

HIT

LER

S SL

ÄK

T

(frå

n


KARTOR

1. Arvet efter första världskriget2. Polen under nazistisk ockupation3. Offensiven i väst: Sichelschnittangreppet4. Det tyska riket 1942: nazistpartiets distrikt5. Det nazistockuperade Europa6. Gränserna för den tyska ockupationen av Sovjetunionen7. Västfronten och östfronten, 1944–19458. Den sovjetiska offensiven mot Berlin


FÖRORD TILL DEN NYA UTGÅVAN

Det har varit en enorm glädje för mig att den ursprungliga biografin i två band, Hitler, 1889–1936: Hubris och Hitler, 1936–1945: Nemesis, som publi-cerades 1998 respektive 2000, fick ett så gott mottagande, också i de många länder där utgåvor på främmande språk gavs ut. Det positiva mottagandet i Tyskland var särskilt glädjande.

Min biografi var framförallt avsedd som en studie av Hitlers makt. Jag föresatte mig att svara på två frågor. Den första var hur Hitler var möjlig. Hur kunde en så bisarr missanpassad person någonsin ha förutsättningar att ta makten i Tyskland, ett modernt, komplext, ekonomiskt utvecklat, kulturellt avancerat land? Den andra var hur Hitler sedan kunde utöva makt. Han hade förvisso stora demagogiska färdigheter som han förenade med en säker blick för att hänsynslöst utnyttja sina motståndares svaghet. Men han var en osofistikerad autodidakt som saknade all erfarenhet av att styra. Från 1933 måste han handskas, inte bara med nazistiska råskinn, utan också med en regeringsapparat och kretsar som var vana vid att regera. Hur kunde han i så fall så snabbt härska över den etablerade politiska eliten, kunde fortsätta med att dra in Tyskland i ett katastrofalt vågspel för europeiskt herravälde, genomdriva ett fruktansvärt, aldrig förut skådat folkmord, förhindra alla möjligheter att förhandla fram ett slut på konflikten och till slut ta livet av sig först när han hade ärkefienden inpå knuten och hans land fysiskt och moraliskt låg i ruiner?

Svaret på dessa frågor hittade jag bara delvis i personligheten hos den underlige individ som avgjorde Tysklands öde under de där tolv långa åren. Givetvis ska man ta hänsyn till personlighet i historiska förklaringar. Det skulle vara dåraktigt att göra något annat. Och Hitler, som de som beund-


Hitler – En biografi20

rade honom eller smädade honom är överens om, var en ovanlig personlighet (men hur varierande och många försöken till förklaring än är kan man bara spekulera om de orsaker som formade hans besynnerliga mentalitet). Hitler var inte utbytbar. Det slags individ som Hitler var påverkade otvivelaktigt utvecklingen på ett avgörande sätt. Om exempelvis Göring skulle ha varit rikskansler, skulle han inte ha handlat på samma sätt i många kritiska ögon-blick. Man kan med säkerhet säga att historien skulle ha varit annorlunda utan Hitler.

Men Hitlers olycksbringande inverkan kan inte förklaras enbart genom personlighet. Före 1918 hade det inte funnits något tecken på den senare ovanliga personliga utstrålningen. Han sågs av dem omkring honom som ett original, ibland ett föremål för milt förakt eller löje, definitivt inte som en blivande nationell ledare som väntade bakom kulisserna. Från 1919 föränd-rades allt detta. Han blev nu föremål för växande, till slut nästan gränslöst massmicker (och våldsamt hat från sina politiska fiender). Detta i sig tyder på att svaret på gåtan om hans inverkan måste finnas mindre i Hitlers person-lighet än i de förändrade omständigheterna i det tyska samhället, som hade chockats av ett förlorat krig, revolutionär omvälvning, politisk instabilitet, ekonomisk misär och kulturell kris. Vid vilken annan tidpunkt som helst skulle Hitler säkert ha förblivit en nolla. Men under dessa speciella omstän-digheter uppstod ett symbiotiskt förhållande av dynamisk och i sista hand destruktiv natur mellan individen med uppdraget att utplåna den nationella förödmjukelsen 1918 och ett samhälle villigt att se sina ledare som livsviktiga för dess frälsning i framtiden, för att rädda det ur den besvärliga situation som, i miljontals tyskars ögon, nederlaget, demokratin och depressionen hade försatt det i.

För att närma mig en förklaring, som nyckeln till att förstå hur Hitler kunde få och sedan utöva sin speciella form av makt, vände jag mig till begreppet ”karismatisk auktoritet”, vars uppfinnare, den genialiske tyske sociologen Max Weber, dog innan man hade hört talas om Hitler – åtmins-tone utanför ölhallarna i München. Jag gav ingen detaljerad beskrivning av detta begrepp, som hade haft en framträdande roll i mina verk om Hitler och Tredje riket i många år. Det fanns emellertid utan tvekan i hjärtat av undersökningen. ”Karismatisk auktoritet”, som den utvecklades av Weber, berodde inte först och främst på individens bevisliga enastående egenskaper. Den härrörde snarare från uppfattningen av sådana egenskaper bland en ”anhängarskara” som i krislägen projicerade unika ”heroiska” drag på en utvald ledare och såg personlig storhet, förkroppsligandet av ett ”räddnings-


Förord till den nya utgåvan 21

uppdrag” i honom. ”Karismatisk auktoritet” är som Weber uppfattar den till sin natur instabil. Fortsatta misslyckanden eller motgångar kommer att leda till dess undergång, och den hotas av att bli en ”rutinmässig” del av ett systematiskt styrelsesätt.

Att tillämpa begreppet ”karismatisk auktoritet” verkade erbjuda ett användbart sätt att angripa båda de centrala frågor som jag hade ställt. Enligt min mening hjälper begreppet till att bedöma förhållandet mellan Hitler och hans massanhängarskara som formade hans uppgång – fast under förhållanden som Max Weber naturligtvis aldrig hade tänkt sig, och där bilden av ”heroisk” ledning som förknippades med Hitler och som utnytt-jade förut existerande pseudoreligiösa förväntningar om nationell räddning i stor utsträckning var en påhittad propagandaprodukt. Och jag tyckte också att det var ovärderligt när jag undersökte det sätt varpå Hitlers ytterst personcentrerade styre urholkade systematisk styrelse och förvaltning och var oförenligt med det. Naturligtvis var Hitlers stjärna fram mot mitten av kriget på dalande och hans ”karismatiska” grepp över regeringsmakten och samhället försvagades nu snabbt. Men vid det här laget hade Tyskland varit fångat i Hitlers ”karismatiska” herravälde i cirka tio år. De vars maktpositio-ner berodde på Hitlers högsta ”Führerauktoritet” försvarade den fortfarande, antingen av övertygelse eller av nödvändighet. De hade kommit sig upp med Hitler. Nu var de dömda att gå under med honom. Han hade inte lämnat dem någon utväg. Hitlers auktoritet inom regimen började knaka i fogarna först när Tyskland stod inför ett överhängande och totalt nederlag. Och så länge han levde utgjorde han ett oöverstigligt hinder för det enda sätt varpå man kunde få ett slut på kriget som han hade förorsakat: hans lands kapitulation.

Jag kopplade ”karismatisk auktoritet” till ett annat begrepp som ett sätt att visa hur Hitlers ytterst personcentrerade form av styre fungerade. Detta, som verkar som ett slags ledmotiv i hela biografin och som jag hänvisar till i texten, var idén om ”att arbeta för Führern”, som jag försökte använda för att visa hur Hitlers förmodade mål tjänade till att framkalla, aktivera eller legalisera initiativ på regimens olika nivåer och medvetet eller oavsiktligt drev på det nazistiska herraväldets destruktiva dynamik. Genom att lyfta fram denna idé var det inte min mening att påstå att människor alltid frågade sig vad Hitler ville och sedan försökte omsätta det i handling. Några, särskilt bland de partitrogna, gjorde naturligtvis mer eller mindre just det. Men många andra – låt oss säga genom att bojkotta en judisk butik för att skydda en konkurrerande affärsverksamhet eller ange en granne för polisen på grund



av ett personligt klagomål – frågade sig varken vad Führerns avsikter kunde vara eller drevs av ideologisk motivation. Likväl bidrog de på mindre viktiga sätt till att försvara och främja ideologiska mål som representerades av Hitler och främjade därigenom indirekt processen av radikalisering genom vilken dessa mål – i det här fallet ”etnisk rensning” av det tyska samhället – gradvis kom att framstå allt klarare som kortsiktiga mål som kunde förverkligas, snarare än avlägsna sådana.

Tillvägagångssättet jag valde gjorde att de två volymerna av nödvändighet blev långa. Men även utöver själva texten fanns det mycket att tillägga. Jag var angelägen om att ge fullständiga referenser till de många skriftliga käl-lorna – både arkivmaterial och tryckta primärkällor och den omfattande sekundärlitteratur som jag hade använt, för det första så att andra forskare skulle kunna följa upp dessa och undersöka dem på nytt om så skulle behö-vas, och för det andra för att röja undan förvanskningar i vissa skildringar eller avliva myter som hade förknippats med Hitler. Ibland blev noterna i sig mindre utvikningar om detaljfrågor som inte kunde utvecklas i texten, eller innehöll ytterligare kommentarer till den. Jag gav utförliga noter i Hubris, till exempel, som mer detaljerat behandlade tolkningsfrågor i historiografi och skilda åsikter om Hitlers mentalitet, och i Nemesis om tillförlitlighe-ten hos texten av de sista ”bordssamtalmonologerna” från början av 1945 och de invecklade (och ibland motstridiga) bevisen om omständigheterna kring Hitlers död och den sovjetiska upptäckten av hans kvarlevor. Allt detta betydde att de två avslutade banden blev otroligt tjocka och omfattar över 1 450 sidor med text och nästan 450 sidor med noter och bibliografi. Naturligtvis kan alla läsare inte ägna tillräckligt mycket tid och energi åt ett så omfångsrikt verk. Och naturligt nog är alla läsare inte intresserade av den vetenskapliga apparaten.

Efter moget övervägande bestämde jag därför att framställa denna förkor-tade utgåva. När jag åtog mig det kom jag att tänka på den episod i filmen Amadeus, där kejsaren talar om för Mozart att han tycker om hans opera – bortsett från det faktum att den innehåller för många noter. ”För många noter, Ers Majestät?” utropar den upprörde Mozart. ”Det finns varken för många eller för få. Precis rätt antal.” Det är mer eller mindre vad jag tyckte om mina ursprungliga två band. Dessa tog den form som de gjorde eftersom jag ville skriva dem på precis det sättet. Så den drastiska förkortningen – över 650 sidor (mer än 300 000 ord) med text och hela den vetenskapliga appa-raten ströks – som har resulterat i den föreliggande utgåvan var smärtsam. Och naturligtvis bjuder det en historiker emot att skapa en text utan refe-


Förord till den nya utgåvan 23

renser och vetenskaplig apparat. Men jag tröstar mig med att alla noter och bibliografiska referenser finns tillgängliga och kan konsulteras av den som vill kontrollera dem i den ursprungliga, tvådelade, versionens fullständiga text, som fortfarande kommer att finnas i tryck. Och den förkortade texten, fastän den har kortats ner avsevärt för att skapa detta enda, mer tillgängliga band, är helt trogen originalet. Jag har klippt bort mycket material som satte in händelserna i ett sammanhang, utelämnat många belysande exempel, för-kortat eller tagit bort citat och strukit hela avsnitt som beskrev det allmänna sociala och politiska klimatet eller miljön i vilken Hitler var verksam. I två fall har jag smält ihop kapitel. I övrigt är strukturen identisk med originalen. Det väsentliga i boken förblir helt intakt. Jag ville inte och såg inget behov av att ändra helhetstolkningen. Och i en övning som gick ut på att skära ner texten ville jag naturligtvis inte göra den ännu längre. Bortsett från obetydliga anpassningar när det gäller formuleringar har jag bara infogat en eller två mindre viktiga tillägg i vad jag hade skrivit tidigare. Eftersom de ursprungliga fotnoterna hade uteslutits verkade det inte vara någon idé att ta med de utförliga bibliografier av verk som jag hade använt, som fanns med i de två originalbanden. Jag har dock bifogat ett urval av de viktigaste tryckta primärkällorna för en biografi över Hitler; jag stödde mig på alla dessa källor (bortsett från några nyutkomna publikationer). De flesta av dem är naturligtvis på tyska, men där det är relevant lägger jag till en hänvisning till engelska översättningar.

Jag står i tacksamhetsskuld till de många personer som finns på listorna i Hubris och Nemesis. Men dessutom vill jag tillägga mitt tack i samband med denna utgåva till Andrew Wylie, och till Simon Winder och den utmärkta arbetsgruppen på Penguin. Det är ett stort nöje, till sist, att lägga Olivia till listan över familjemedlemmar vid sidan om Sophie, Joe och Ella, och att som alltid tacka David och Katie, Stephen och Becky, och naturligtvis Betty för deras kärlek och fortsatta stöd.

Ian Kershaw, Manchester/Sheffield, augusti 2007


ATT REFLEKTERA ÖVER HITLER

Hitlers diktatur är som ett paradigm för 1900-talet. På ett extremt och intensivt sätt speglade den bland annat den moderna statens totala anspråk, oförutsedda höjder av repression och våld, tidigare exempellös manipulation av medierna för att kontrollera och mobilisera massorna, aldrig förut skådad cynism i internationella relationer, de akuta farorna med ultranationalism, och den oerhört destruktiva kraften hos ideologier om rasmässig överläg-senhet och rasismens yttersta konsekvenser, vid sidan om den förvrängda användningen av modern teknologi och ”social ingenjörskonst”. Framförallt tände den en varnande ledstjärna som fortfarande lyser klart: den visade hur ett modernt, avancerat och kultiverat samhälle så snabbt kan sjunka ned i grymhet som kulminerade i ett ideologiskt krig och erövring som präglades av knappt tänkbar brutalitet och rovgirighet, och folkmord som världen aldrig tidigare hade skådat. Hitlers diktatur var liktydig med den moderna civilisationens sammanbrott – ett slags kärnexplosion inom det moderna samhället. Den visade vad vi är i stånd till.

Århundradet som hans namn på sätt och vis dominerade präglades i hög grad av krig och folkmord – Hitlers kännetecken. Vad som hände under Hit-ler ägde rum – kunde i själva verket bara ha ägt rum – i ett modernt, kultive-rat, teknologiskt avancerat och ytterst byråkratiskt land. Bara några år efter att Hitler hade blivit regeringschef arbetade detta sofistikerade land i hjärtat av Europa mot vad som visade sig vara ett apokalyptiskt folkmordskrig som lämnade Tyskland och Europa inte bara splittrade av en järnridå och fysiskt i ruiner, utan också moraliskt ödelagda. Det behöver fortfarande förklaras. Kombinationen av en ledning som hade åtagit sig ett ideologiskt uppdrag som gick ut på nationell pånyttfödelse och etnisk rening, ett samhälle med



tillräckligt stark tro på sin ledare för att arbeta mot de mål som han verkade sträva efter, och en skicklig byråkratisk förvaltning som kunde och gärna ville planera och genomföra ett handlingsprogram, hur omänskligt det än var, erbjuder en utgångspunkt. Men man måste ändå grundligt undersöka hur och varför detta samhälle kunde entusiasmeras av Hitler.

Det vore enkelt att inte leta någon annanstans för att hitta orsaken till Tysklands och Europas stora olycka, utan bara titta på Adolf Hitler själv, Tysklands härskare från 1933 till 1945, vars ofattbart omänskliga filosofi hade basunerats ut offentligt nästan åtta år innan han blev rikskansler. Men trots att Hitler bar det tyngsta moraliska ansvaret för vad som ägde rum under hans auktoritära regim skulle en personcentrerad förklaring vara en grov förenkling av sanningen. Man skulle kunna säga att Hitler är ett klassiskt exempel på Karl Marx sentens att ”människor skapar sin egen historia, [...] men [...] under givna och påtvingade omständigheter”. I vilken utsträckning ”givna och påtvingade omständigheter”, utveckling utanför individens kon-troll, oavhängigt dennes makt, formade Tysklands öde; hur mycket som kan tillskrivas oförutsedda händelser, till och med historisk slump; vad som kan hänföras till handlingarna och motivationerna hos den märklige man som regerade över Tyskland vid denna tidpunkt: allt detta måste undersökas. Alla dessa frågor ingår i den följande undersökningen. Enkla svar är omöjliga.

Sedan han för första gången trädde i förgrunden på 1920-talet har man betraktat Hitler på många olika sätt, som ofta direkt motsäger varandra. Man har till exempel uppfattat honom som enbart ”en opportunist helt utan principer”, ”blottad på alla idéer utom en – att ytterligare utvidga sin egen makt och motsvarigheten hos den nation med vilken han hade identifierat sig”, upptagen enbart av ”herravälde, utklätt som doktrinen om ras” och någon som inte bestod av något annat än ”hämndgirig förstörelselusta”. I bjärt kontrast till dessa synsätt har han framställts som någon som fana-tiskt genomförde ett ideologiskt program som hade planerats och bestämts i förväg. Man har försökt se honom som ett slags politisk bedragare, som hypnotiserade och förhäxade det tyska folket, vilseledde tyskarna och stör-tade dem i fördärvet, eller så har man ”demoniserat honom” – förvandlat honom till en mystisk och oförklarlig figur i Tysklands öde. Ingen mindre än Albert Speer, Hitlers arkitekt och sedan rustningsminister, som under större delen av Tredje riket stod diktatorn nära, beskrev honom strax efter krigs-slutet som en ”demonisk figur”, ”en av dessa oförklarliga historiska företeelser som med långa mellanrum träder fram bland mänskligheten”, vars ”person avgjorde nationens öde”. En sådan uppfattning riskerar att hölja vad som


27Att reflektera över Hitler

hände i Tyskland mellan 1933 och 1945 i dunkel och reducerar orsaken till Tysklands och Europas katastrof till en demonisk personlighets godtyckliga nyck. Katastrofens uppkomst får ingen förklaring utöver en ovanlig individs handlingar. En komplicerad utveckling blir ingenting annat än en yttring av Hitlers vilja.

En helt motsatt uppfattning – som bara var hållbar så länge som den ingick i en statsideologi och därför försvann så snart det sovjetiska blocket som hade upprätthållit den bröt samman – förkastade utan vidare åsikten att personligheten skulle ha spelat en viktig roll och degraderade Hitler till endast ett verktyg för kapitalismen, ett firmamärke för storfinansens intres-sen och dess ledare som kontrollerade honom och drog i trådarna fästa vid sin marionett.

En del skildringar av Hitler har knappt tillstått att det överhuvudtaget skulle vara ett problem att förstå sig på honom, eller genast avfärdat att det finns ett sådant problem. Ett tillvägagångssätt har varit att förlöjliga Hitler. Om man beskriver honom som bara en ”galning” eller en ”yrande dåre” behöver man inte längre någon förklaring – fast man lämnar naturligtvis nyckelfrågan öppen: varför ett komplext samhälle skulle vara redo att följa någon som var mentalsjuk, ett ”patologiskt” fall, ner i avgrunden.

Mycket mer sofistikerade angreppssätt har kolliderat med varandra när det gäller i vilken utsträckning Hitler faktiskt var ”härskare i Tredje riket” eller till och med skulle kunna beskrivas som ”i vissa avseenden en svag diktator”. Utövade han verkligen total och oinskränkt makt ensam? Eller grundade sig hans regim på en hydraliknande ”polykrati” av maktstrukturer med Hitler, på grund av hans obestridliga popularitet och kulten som omgav honom, som dess oumbärliga stödjepunkt men inte mycket mer – förblev han inget annat än den propagandist han i grund och botten alltid hade varit och utnyttjade möjligheter allteftersom de dök upp, men utan program, plan eller syfte?

Skilda åsikter om Hitler har aldrig enbart varit en fråga om svårbegriplig akademisk debatt. De är mer allmänt spridda än så – och får mer långt-gående konsekvenser. När Hitler framställdes som ett slags omvänd kopia av Lenin och Stalin, en ledare vars paranoida rädsla för bolsjevistisk terror och klassmord motiverade honom att begå folkmord, var undermeningen uppenbar. Hitler var utan tvekan ondskefull, men mindre ondskefull än Stalin. Hans var kopian, Stalins originalet. Den bakomliggande orsaken till det nazistiska folkmordet var sovjetiskt klassmord. Det spelade också roll när man avledde uppmärksamheten från brotten mot mänskligheten



för vilka Hitler bär det yttersta ansvaret och riktade den mot hans grubb-lerier över det tyska samhällets förvandling. Denne Hitler var intresserad av rörlighet mellan samhällsklasserna och bättre bostäder för arbetarna, av att modernisera industrin, att grunda ett välfärdssystem, att avskaffa det förflutnas reaktionära privilegier; kort sagt, att bygga ett bättre, modernare, mindre klasspräglat tyskt samhälle, hur brutala metoder man än använde. Denne Hitler var, trots att han utmålade judarna som odjur och spelade ett högt spel för att uppnå världsherravälde, ”en politiker vars tänkesätt och handlingar var mycket mer rationella än man hittills hade trott”. Ur ett sådant perspektiv kunde man uppfatta Hitler som ondskefull, men med goda avsikter för det tyska samhället – eller åtminstone avsikter som kunde betraktas i ett positivt ljus.

Sådana reviderade tolkningar var inte avsedda som försvar. Jämförelsen mellan de nazistiska och stalinistiska brotten mot mänskligheten var tänkt, hur förvanskat tillvägagångssättet än var, att kasta ljus över den ideologiska konfliktens fruktansvärda grymhet i mellankrigstidens Europa och driv-krafterna bakom det tyska folkmordet. Skildringen av Hitler som samhälls-omstörtare var ett försök att förklara, kanske på ett något missuppfattat sätt, hur det kom sig att han vann en så stor anslutning i Tyskland när samhället befann sig i kris. Men det är inte svårt att inse att båda angreppssätten medför, hur oavsiktligt det än är, möjligheten att eventuellt återupprätta Hitler, som trots de brott mot mänskligheten som förknippas med hans namn ändå skulle kunna betraktas som en stor 1900-talsledare, någon som skulle ha fått en framträdande plats i de tyska hjältarnas panteon om han hade dött före kriget.

Frågan om ”historisk storhet” var vanligtvis underförstådd när man skrev konventionella biografier – i synnerhet i den tyska traditionen. Hitler, vars personliga egenskaper – till skillnad från hans politiska utstrålning och inverkan – knappast var ädla, upplyftande eller berikande, utgjorde själv-klara problem för en sådan tradition. Ett sätt att kringgå detta var att antyda att Hitler besatt ett slags ”negativ storhet”: även om han saknade det ädla sinnelag och andra drag som enligt gängse uppfattning tillhör ”storhet” i historiska gestalter, var hans inverkan på historien onekligen enorm, fast katastrofal. Men man kan också uppfatta ”negativ storhet” som något som har tragiska konnotationer – högtsyftande strävan och häpnadsväckande bedrifter som förvanskas, nationell upphöjdhet som förvandlas till nationell katastrof.

Det verkar bättre att helt undvika frågan om ”storhet” (bortsett från att



försöka förstå varför så många samtida såg ”storhet” i Hitler). Den är ett villospår: feltolkad, meningslös, irrelevant och potentiellt urskuldande. Feltolkad eftersom den personifierar den historiska utvecklingen på ett extremt sätt, något som teorier om ”stora män” inte kan undgå att göra. Meningslös eftersom hela föreställningen om historisk storhet till syvende och sist är gagnlös. Den bygger på en rad subjektiva moraliska och till och med estetiska bedömningar och är ett filosofiskt-etiskt koncept som inte leder någonstans. Den är irrelevant, för oberoende om vi svarar jakande eller nekande på frågan om Hitlers påstådda ”storhet”, skulle det i sig inte förklara något alls när det gäller Tredje rikets fasansfulla historia. Och den är potentiellt urskuldande: om man ens ställer frågan kan man inte dölja en viss beundran för Hitler, hur motvillig den än är och vilka hans brister än var; och om man söker efter storhet hos Hitler leder det nästan automatiskt till att man i själva verket reducerar dem som direkt verkade för hans styre, de organ som upprätthöll det och tyskarna själva som gav det så stort stöd, till enbart statister kring den ”store mannen”.

Istället för problemet med ”historisk storhet” bör vi fästa vår uppmärksam-het på en annan fråga som är mycket viktigare. Hur förklarar vi att någon med så lite intellektuell begåvning och social kompetens, någon som inte var mer än ett tomt kärl utanför sitt politiska liv, otillgänglig och outgrundlig till och med för dem i hans omedelbara närhet, av allt att döma oförmögen att hysa uppriktig vänskap, utan den bakgrund som ledde till högt ämbete, utan ens erfarenhet av att regera innan han blev rikskansler, ändå kunde ha en så enorm historisk inverkan och få hela världen att hålla andan?

Frågan är kanske, åtminstone delvis, felaktigt ställd. För det första var Hitler sannerligen inte ointelligent och hade ett skarpt intellekt som kunde stödja sig på hans mycket goda minne. Han kunde göra intryck inte bara på sina lismande efterföljare, vilket man kunde vänta sig, utan också på lugna, kritiska, rutinerade statsmän och diplomater genom sin snabba förståelse av problem. Till och med hans politiska fiender erkände naturligtvis att han ägde talets gåva. Och han är sannerligen inte ensam bland 1900-talets stats-chefer om att kombinera vad man skulle kunna se som bristande karaktär och ytligt intellekt med anmärkningsvärd politisk skicklighet och effektivi-tet. Det är lika bra att undvika den fälla som de flesta av hans samtida föll i, nämligen att grovt underskatta hans talanger.

Dessutom har fler än Hitler klättrat från en enkel bakgrund till högt ämbete. Men även om hans uppgång från fullständig anonymitet inte är unik kvarstår problemet som Hitler utgör. Ett skäl är privatpersonens tom-



het. Han var, som ofta har sagts, liktydig med en ”icke-person”. Det finns kanske ett inslag av nedlåtenhet i denna bedömning, en benägenhet att se ner på den vulgäre, obildade uppkomlingen som saknade en fullt utvecklad personlighet, outsidern med halvsmälta åsikter om allt under solen, den okultiverade självutnämnde smakdomaren i kulturfrågor. Det svarta hål som representerar privatpersonen härstammar delvis också från det faktum att Hitler var ytterst förtegen – inte minst om sitt privatliv, sin bakgrund och sin familj. Hemlighetsfullheten och avskildheten var hans karaktärsdrag, som också kännetecknade hans politiska beteende; de var också politiskt viktiga som beståndsdelar i auran kring det ”heroiska” ledarskap som han medvetet hade låtit bygga upp, vilken intensifierade mystiken kring honom. Med alla dessa förbehåll gjorda kvarstår ändå det faktum att Hitlers liv utanför politiken (och den trångsynta passionen för kulturell storslagenhet och styrka inom musik, konst och arkitektur) till stor del var ett tomrum.

En biografi över en ”icke-person”, som praktiskt taget inte har något pri-vatliv eller historia utanför de politiska händelser som han är inblandad i, innebär naturligtvis begränsningar. Men nackdelarna existerar bara så länge som man utgår från att privatlivet är avgörande för det offentliga livet. Det skulle vara ett misstag att göra det. Det fanns inget ”privatliv” för Hitler. Naturligtvis kunde han njuta av sina eskapistiska filmer, sin dagliga prome-nad till tehuset i Berghof, sin tid i alpidyllen fjärran från regeringsministe-rierna i Berlin. Men dessa var innehållslösa rutiner. Det fanns ingen reträtt till en sfär utanför den politiska, till en djupare existens som betingade hans offentliga reflexer. Det var inte så att hans ”privatliv” blev en del av hans offentliga image. Tvärtom förblev det så hemlighetsfullt att det tyska folket inte fick reda på att Eva Braun existerade förrän Tredje riket väl hade lagts i aska. Hitler ”privatiserade” snarare den offentliga sfären. Det ”privata” och det ”offentliga” smälte ihop och blev oskiljbara. Hitlers hela väsen kom att inordnas i rollen som han spelade perfekt: rollen som ”Führer”.

Levnadstecknarens uppgift blir vid det här laget tydligare. Det är en upp-gift som inte måste rikta in sig på Hitlers personlighet, utan helt och hållet på maktens karaktär – Führerns makt.

Denna makt härstammade bara delvis från Hitler själv. Den var i högre grad en samhällsprodukt – en skapelse av samhällets förväntningar och motivationer som Hitlers anhängare förlänade honom. Det betyder inte att Hitlers egna handlingar, i ljuset av hans växande makt, inte var av yttersta vikt i avgörande ögonblick. Men den inverkan hans makt hade ska till stor del inte ses i specifika ”personlighetsdrag”, utan främst i hans roll som Füh-



rer – en roll som bara möjliggjordes genom andras underskattning, misstag, svaghet och samarbete. För att förklara hans makt måste vi därför först och främst titta på andra, inte på Hitler själv.

Hitlers makt var av ett ovanligt slag. Annat än i en ytterst formell bemär-kelse baserade han inte sitt maktanspråk på sin ställning som partiledare eller på någon officiell position. Han härledde den från vad han uppfattade som sitt historiska uppdrag att rädda Tyskland. Hans makt var med andra ord ”karismatisk”, inte institutionell. Den berodde på andras villighet att se ”heroiska” egenskaper hos honom. Och de såg faktiskt dessa egenskaper – kanske redan innan han själv kom att tro på dem.

Som en av de mest genialiska nutida analytikerna av den nazistiska före-teelsen, Franz Neumann, har påpekat: ”Man har länge nonchalerat och för-löjligat karismatiskt styre, men uppenbarligen har det djupa rötter och blir en stark stimulans när de lämpliga psykologiska och sociala förhållandena väl har stabiliserats. Ledarens karismatiska makt är inte bara ett fantasifos-ter – ingen kan tvivla på att miljontals människor tror på den.” Hitlers eget bidrag till utvidgningen av denna makt och till dess konsekvenser bör inte underskattas. En kort reflektion om det motsatta understryker faktum. Vi skulle kunna fråga oss om det är troligt att en terroristisk polisstat som den som utvecklades under Himmler och SS skulle ha byggts upp utan Hitler som regeringschef. Skulle Tyskland under en annan ledare, till och med en auktoritär sådan, i slutet av 1930-talet ha varit inbegripet i ett allmänt europeiskt krig? Och skulle diskrimineringen av judar (som nästan säkert skulle ha ägt rum) ha kulminerat i ett renodlat folkmord under en annan statschef? Svaret på alla dessa frågor skulle säkert vara ”nej” eller åtminstone ”högst osannolikt”. Vilka de yttre omständigheterna och de icke-mänskliga bestämmande faktorerna än var, var Hitler inte utbytbar.

Den ytterst personcentrerade makt som Hitler utövade fick till och med klipska och intelligenta personer – präster, intellektuella, utländska diplo-mater, berömda besökare – att bli imponerade av honom. De flesta av dem skulle inte ha fängslats om han hade uttryckt samma åsikter inför en hög-ljudd folkmassa i en ölhall i München. Men eftersom han hade rikskanslerns auktoritet bakom sig, stöddes av beundrande folkmassor, var omgiven av maktens yttre tecken och höljd i den store ledarens aura som basunerades ut av propagandan, var det knappast förvånande att också andra än de fullstän-digt naiva och lättlurade kunde tycka att han var imponerande. Makt var också orsaken till att hans hantlangare – underordnade nazistledare, hans personliga svit, regionala partiledare – hängde vid hans läppar innan de likt



råttorna lämnade det sjunkande skeppet när denna makt tog slut i april 1945. Nimbusen kring makt förklarar nog också varför så många kvinnor (särskilt de som var mycket yngre än han) såg honom som sexsymbol, den Hitler som för oss framstår som motsatsen till sexualitet, och varför flera av dem försökte begå självmord för hans skull.

En berättelse om Hitler måste följaktligen vara en berättelse om hans makt – hur han kom att få den, vad som utmärkte den, hur han utövade den, varför man tillät honom att utvidga den så att han kunde undanröja alla institutionella hinder och varför motståndet mot denna makt var så svagt. Men dessa frågor måste vara inriktade på det tyska samhället, inte bara på Hitler.

Man bör nog inte bagatellisera de nedärvda egenskaper som bidrog till att Hitler fick och utövade makt. Målmedvetenhet, oböjlighet, skoningslöshet när det gäller att övervinna alla hinder, cynisk skicklighet, spelarens instinkt för de högsta insatserna: allt detta bidrog till att forma beskaffenheten hos hans makt. Dessa karaktärsdrag samlades till en dominerande del av Hitlers inre drivkraft: hans gränslösa sjukliga självupptagenhet. Makt var Hitlers afrodisiakum. För någon som var så narcissistisk som han erbjöd den ett mål efter meningslösa ungdomsår, kompensation för alla motgångarna under första hälften av hans liv – att han avvisades som konstnär, att han blev soci-alt utslagen, vilket förde honom till ett härbärge i Wien, att hans värld rasade samman i nederlaget och revolutionen 1918. Makten slukade upp honom. Som en skarpsynt iakttagare sade 1940, redan före segern över Frankrike: ”Hitler är den potentielle självmördaren par excellence. Han har inga band utanför sitt eget ’jag’ [...] Han är i samma privilegierade ställning som någon som inte älskar något eller någon utom sig själv [...] Därför kan han trotsa allt för att upprätthålla eller förstärka sin makt [...] som ensam står mellan honom och ond bråd död.” Törsten efter personcentrerad makt av så stor omfattning inbegrep en omättlig aptit på territoriell erövring som var likty-dig med ett högt spel – trots att han hade oddsen emot sig – om ett monopol på makt på den europeiska kontinenten och senare, världsherravälde. Den obevekliga strävan efter allt större maktutvidgning kunde inte medge någon förminskning, begränsning, restriktion. Dessutom var den beroende av att man fortsatte med vad som uppfattades som ”stora prestationer”. Eftersom det gradvis tilltagande storhetsvansinnet inte kunde begränsa sig innehöll det oundvikligt fröna till självförstörelse för regimen som Hitler ledde. Det stämde helt perfekt överens med hans egen inneboende självdestruktiva läggning.



Även om tanken på makt var allt för Hitler handlade det inte om makt för dess egen skull, tom på innehåll eller mening. Hitler var inte bara propagan-dist, bara manipulatör eller bara mobiliserare. Han var allt detta. Men han var också en ideolog med en orubblig övertygelse – den radikalaste bland radikaler som bärare av en på sitt sätt sammanhängande ”världsåskådning” (hur motbjudande den än är i våra ögon), som fick sin drivkraft och styrka från en kombination av några få grundläggande idéer – som förenades av uppfattningen om mänsklighetens historia som historien om en raskamp. Hans ”världsåskådning” gav honom en heltäckande förklaring till Tysklands och världens olyckor och till hur man skulle råda bot på dem. Han höll orubbligt fast vid sin ”världsåskådning”, från början av 1920-talet ända fram till sin död i bunkern. Den utgjorde en utopisk vision om nationell befrielse, inte en rad måttligt ambitiösa handlingsprogram. Men den kunde inte bara inlemma alla olika strömningar inom den nazistiska filosofin i sig, utan parad med Hitlers retoriska färdigheter innebar den också att det snart blev praktiskt taget omöjligt att säga emot honom på någon punkt i partiets doktrin.

Hitlers ideologiska mål, hans handlingar och hans personliga inflytande på händelseutvecklingen förtjänar alltså fullständig uppmärksamhet. Men de förklarar långt ifrån allt. Vad Hitler inte gjorde, inte anstiftade, men vad som icke desto mindre sattes igång på andras initiativ är lika viktigt som diktatorns handlingar för att förstå den ödesdigra ”kumulativa radikalise-ringen” av regimen.

Ett angreppssätt som ser på förväntningarna och motivationerna i det tyska samhället (i all dess komplexitet) för att förklara diktatorns enorma inverkan, snarare än att fokusera på Hitlers personlighet, gör det möjligt att utforska utvidgningen av hans makt genom den inneboende dynamiken hos den regim som han ledde och de krafter som han släppte lös. Angrepps-sättet sammanfattas i den maxim som en nazistisk funktionär förkunnade 1934 – och som på sätt och vis utgör ett ledmotiv för verket som helhet – att det var allas plikt i Tredje riket ”att arbeta för Führern i linje med det han skulle önska” utan att vänta på förhållningsorder uppifrån. Denna maxim, som omsattes i handling, var en av Tredje rikets drivkrafter och förverkligade Hitlers löst sammanhållna ideologiska mål genom initiativ som var inriktade på att arbeta för att diktatorns visionära avsikter uppfylldes. Hitlers aukto-ritet var naturligtvis avgörande. Men de initiativ som han godkände kom oftast från andra.

Hitler var ingen tyrann som tvingades på Tyskland. Trots att han aldrig fick



majoritetens stöd i fria val utnämndes han lagligt till makten som rikskansler på samma sätt som hans företrädare, och blev enligt mitt förmenande den populäraste statschefen i världen mellan 1933 och 1940. För att förstå detta krävs att man förenar det till synes oförenliga: den personcentrerade biografi-metoden och de kontrasterande sätten att se på samhällets historia (inklusive strukturerna för politiskt herravälde). Man kan bara begripa Hitlers inverkan genom den tidsålder som skapade honom (och förstördes av honom). En tolkning måste inte bara till fullo ta hänsyn till Hitlers ideologiska mål, hans handlingar och hans personliga inflytande på händelseutvecklingen, utan måste samtidigt hitta dessa inom de sociala krafter och politiska strukturer som möjliggjorde, formade och gynnade utvecklingen av ett system som kom att bli alltmer beroende av personcentrerad, oinskränkt makt – och med de katastrofala följder som det fick.

Nazisternas angrepp på civilisationens rötter var utmärkande för 1900-talet. Hitler var angreppets epicentrum. Men han var dess viktigaste representant, inte dess främsta orsak.


i8=@ - bokus.com · adolf hitler, mein kampf, del 1: en uppgörelse, stockholm 1992 och 2002...

Documents