(Inte) som andra barnEn diskursanalytisk studie om hur ensamkommande barn konstrueras inom socialtjänsten

SW2227 Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 30 hpScientific Work in Social Work, 30 higher education creditsMasternivåVårterminen 2015FFörfattare:Lejla Mesinovic KlecinaHandledare: Karin Barron

INSTITUTIONEN FÖR SOCIALT ARBETE

Abstract

Title: (Not) like other children - A discourse analytical approach to how social services construct unaccompanied children

Author: Lejla Mesinovic KlecinaKeywords: unaccompanied children, social services, discourse

Since the July 2006 the Swedish Social Services have taken greater responsibility for care of unaccompanied children. Such responsibility begins with the social investigation and assessment of what these children’ needs are. This Master’s thesis point of departure is that social services, as an institution, holds a power position when individuals and their needs are described and defined. The way that individuals are described and defined effects decisions and therefore lives of those individuals. The main aim of this Master’s thesis is to examine how social services construct unaccompanied children when assessing their needs and making decisions. The main focus lies in the language used in child protection assessments concerning eighteen unaccompanied children. The children, whose assessments are analyzed, were between ages of 2,5 and 17,5 when they arrived to one municipality in the west of Sweden during the period of 2009-2014. Empirical data was analyzed by means of discursive analytical approach combined with terms derived from Michel Foucault: power/knowledge and discourse. Opposing constructions of unaccompanied children are identified. Sometimes unaccompanied children are constructed as childhood-less children and other times as children who have suffered various traumas due to war and previous experiences. Furthermore, unaccompanied children are being constructed as well behaved and easy to handle children. It is even evident that ethnic backgrounds and religion play an important part in the construction of the unaccompanied children. The outcome of this Master’s thesis suggests that this group of children are being ascribed various differences in relation to other children. These differences are being ascribed on the concept of normality.

Abstract

Titel: (Inte) som andra barn - En diskursanalytisk studie om hur ensamkommande barn konstrueras inom socialtjänsten

Författare: Lejla Mesinovic KlecinaNyckelord: ensamkommande barn, socialtjänst, diskurs

Genom ett lagförtydligande som trädde i kraft i juli 2006 har landets kommuner och de kommunala socialtjänsterna fått ett utökat ansvar när det gäller att se till att ensamkommande barn får det stöd de behöver. Detta ansvar börjar med att socialtjänsten utreder och bedömer ensamkommande barns behov. Utgångspunkten i den här uppsatsen är att socialtjänsten är en institution med maktposition när det kommer till att beskriva och bedöma individerna och deras behov. Övergripande syfte med denna uppsats är att studera hur ensamkommande barn kommit att konstrueras inom socialtjänsten. Jag fokuserar på språket och hur det används i arton barnavårdsutredningar avseende ensamkommande barn. Barnen som de barnavårdsutredningarna avser anlände till en västsvensk kommun under perioden 2009-2014 och var ankomsten mellan 2.5 till 17.5 år gamla. Uppsatsen tar sin teoretiska ansats i ett diskursanalytiskt perspektiv och Michel Foucaults termer makt/kunskap och diskurs. Motstidiga konstruktioner av ensamkommande barn identifieras i uppsatsen. Ibland görs de ensamkommande barnen till barndomslösa barn. Andra gånger konstrueras de utifrån sina traumatiska upplevelser av krig och konflikter. Vidare konstrueras ensamkommande barn till skötsamma och lätthanterliga barn. Etnicitet, ursprung och religion är alla viktiga i konstruktionen av det ensamkommande barnet. Uppsatsen visar att ensamkommande barn konstrueras utifrån en föreställd normalitet och blir tillskrivna olikhet i förhållande till andra barn.

InnehållsförteckningInledning..............................................................................................................................................1

Ensamkommande barn i Sverige - en översikt................................................................................2

Ensamkommande barn................................................................................................................2

Olika orsaker till varför barn migrerar.......................................................................................2

Ensamkommande barn - ett delat ansvar mellan stat och kommun............................................2

Syfte och frågeställningar................................................................................................................3

Avgränsningar och studiens relevans för det sociala arbetet...........................................................3

Ordval och definitioner....................................................................................................................4

Den egna erfarenheten och förförståelsen.......................................................................................5

Disposition.......................................................................................................................................5

Tidigare forskning...............................................................................................................................6

Svensk- och internationell forskning kring ensamkommande barn................................................6

Studier med fokus på det sociala arbetet med ensamkommande barn............................................7

Studier om ensamkommande barn som social konstruktion...........................................................8

Mitt bidrag.....................................................................................................................................11

Teoretiska utgångspunkter.................................................................................................................12

Diskursanalys som teori och metod...............................................................................................12

Diskursanalysens konstruktivistiska utgångspunkt...................................................................12

Språket och diskurser................................................................................................................13

Makt och diskurser....................................................................................................................14

Makt/kunskap – några ord till...................................................................................................16

Kritiken mot diskursanalys och Foucault..................................................................................16

Teorier om barn- och klientkonstruktioner....................................................................................17

Barndomssociologi....................................................................................................................17

Teorier om klientkonstruktioner................................................................................................18

Blandning och användning av teoretiska perspektiv.................................................................18

Studiens genomförande – metod, empiri, analys...............................................................................20

Studiens tilltänkta inriktning.....................................................................................................20

Att studera sociala akter – hinder och möjligheter........................................................................21

Tillvägagångssätt och avgränsningar i det empiriska materialet...................................................22

Urval..........................................................................................................................................22

Presentation av utredningstexterna...........................................................................................22

Att närma mig materialet….......................................................................................................23

…och göra något med det..........................................................................................................23

Studiens samhällsvetenskapliga kvalitet.......................................................................................24

Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet..............................................................................24

Etiska överväganden.................................................................................................................25

Resultat och analys............................................................................................................................26

Några inledande ord......................................................................................................................26

Det barndomslösa barnet- eller att inte få vara barn fullt ut..........................................................26

Den ensamma mamman.............................................................................................................27

Barnet som bär på ett vuxenansvar...........................................................................................27

Att inte vara barn fullt ut...........................................................................................................29

Placerade utanför barndomen...................................................................................................30

Att kompensera för den otillräckliga barndomen......................................................................31

Summering.................................................................................................................................32

Det (in)stabila barnet.....................................................................................................................33

Den friska kroppen....................................................................................................................33

Det sköra psyket – bärande på trauman....................................................................................34

Det ansvarskännande barnet.....................................................................................................37

Glada och välmående barn – ålder och trauma........................................................................38

Med samtal mot stabilisering....................................................................................................38

Summering.................................................................................................................................39

Det skötsamma och lätthanterliga barnet......................................................................................39

Det skötsamma beteendet..........................................................................................................41

Det kräsna barnet......................................................................................................................42

Summering.................................................................................................................................44

Vikten av ursprung, religion och etnicitet.....................................................................................45

Etnicitet = ursprung..................................................................................................................45

Etnicitet = samhörighet.............................................................................................................47

Summering.................................................................................................................................48

Sammanfattning och avslutande reflektioner....................................................................................49

Sammanfattning av studiens resultat.............................................................................................49

Avslutande reflektioner.................................................................................................................51

Ett annorlunda och svårplacerat barn......................................................................................51

Andra diskursanalytiska studier................................................................................................52

Referenser..........................................................................................................................................53

Förord

Jag vill rikta ett stort tack till min handledare Karin Barron för noggrann läsning, kommentarer och uppmuntran under skrivandets gång. Din kunskap och ditt engagemang har betytt mycket.

Ett stort tack till den socialsekreteraren som, trots hög arbetsbelastning, tog sig tid att hjälpa mig genom att ta fram barnavårdsutredningar för mig att läsa.

Lejla Mesinovic

Lerum, maj 2015

Inledning

Historien är full av exempel där barn, på grund av krig och konflikter, naturkatastrofer och fattigdom, förflyttas från ett geografiskt område till ett annat. Oftast flyr barn i sällskap av sina föräldrar och andra familjemedlemmar. Men ibland är barn ensamma när de flyr. I Sverige benämner vi de ensamkommande barn1. Under de senaste hundra åren har ensamma barn anlänt till Sverige från olika delar av världen (Hessle 2009). Under andra världskriget sändes judiska barn, utan medföljande förälder, ut från Tyskland och tillsammans med många finska barn anlände de till Sverige. Antalet barn som på egen hand kommer till Sverige har ökat konstant under det senaste decenniet.2 År 2014 anlände 7049 ensamkommande barn till Sverige, vilket är en ökning med 80 procent i jämförelse med året innan.3

Fram till den första juli 2006 fanns inga särskilda bestämmelser kring den svenska mottagningsprocessen för ensamkommande barn. När barn utan medföljande föräldrar anmälde sig vid någon av Migrationsverkets transitenheter placerades många av dem vid grupp- eller ungdomsboenden som fanns på flertal platser i landet. Vem som sedan ansvarade för dessa barn var otydligt (SOU 2011:64). I medierna uppmärksammades flera fall av ensamkommande barn som försvunnit från mottagningsenheter och det befarades att barnen, på olika sätt, hade farit illa (Stretmo 2014). Åtskilliga frivilligorganisationer kritiserade dåvarande system med hänvisning till att alla barn som vistas i Sverige, oavsett medborgarskap, ska kunna växa upp under goda förhållanden (se t.ex. Rädda Barnen 2004). Dessutom framhölls att ensamkommande barn befinner sig i en särskilt utsatt situation som kräver skydd och omsorg (ibid.). På grund av lång erfarenhet av vård och omsorg av barn ansågs kommunerna, genom socialtjänsten, vara bättre lämpade för att ansvara för omhändertagandet av ensamkommande barn. Utgångspunkten att ensamkommande barn befinner sig i en särskilt utsatt situation och ska behandlas på samma sätt som andra barn i Sverige ledde till att lagen4 förtydligades och ensamkommande barn blev en högaktuell grupp för landets kommuner. Mottagandet av ensamkommande barn blev därmed en fråga för socialtjänsten. Hur mottagandet av ensamkommande barn inom socialtjänsten organiserats sedan lagförtydligandet varierar. En genomgående trend har dock varit att anställa socialsekreterare med särskilt ansvar för denna grupp och bygga verksamheter med specialiserad fokus på ensamkommande barn5. Från att betona likhet mellan ensamkommande barn och andra barn som vistas i Sverige, idén som föranledde lagförtydligandet, har ensamkommande barn kommit att uppfattas som en grupp barn med specifika behov (Backlund et.al 2012; 2014;Stretmo & Melander 2013; Stretmo 2014).

Med uppdrag att utreda ensamkommande barns behov och se till att de får rätt hjälp och stöd har socialtjänsten en unik möjlighet att inhämta kunskap om ensamkommande barns historia, beteenden, sinnestillstånd, relationer, skolbakgrund och sätt att vara. Den insamlade kunskapen ligger sedan till grund när socialtjänsten ska bestämma var barnet ska 1 1§ Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.2 Migrationsverket, Aktuellt om ensamkommande barn och ungdomar, januari 20153 Ibid.4 3§ Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.5 I början av 2008 anställdes jag för att ansvara för ensamkommande barn i en västsvensk kommun. Samtidigt tillsattes liknande tjänster runt om regionen ofta med hänvisning till att det krävs särskilda kunskaper och metoder för att möta ensamkommande barn (för liknande resonemang se även Backlund et.al 2012; 2014).

1

bo, med vilka, hur det ska tillbringa sina vakna timmar och viktigast av allt hurdant det ensamkommande barnet är. Hur ensamkommande barn beskrivs eller konstrueras inom socialtjänsten är således temat för följande studie.

Ensamkommande barn i Sverige - en översiktMed ovanstående inledning kan fältet för min studie i någon mån ringas in. I följande avsnitt har jag som avsikt att ge en kort beskrivning av hur situationen för ensamkommande barn ser ut i Sverige.

Ensamkommande barn Ensamkommande barn är enligt 1 § femte stycket lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., LMA, en gemensam beteckning för barn under 18 år som vid ankomsten till mottagarlandet är skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare. Som jag nämnde i inledningen har drygt 25000 ensamkommande barn under det senaste decenniet kommit till Sverige. Var barnen kommer ifrån reflekterar de krig och konflikter som pågår runt om i världen varpå Afghanistan, Eritrea, Syrien och Somalia har under det senaste året varit mest representerade länder. Majoriteten av de som kom år 2014 var pojkar (81 procent)6. I en kartläggning av ensamkommande barn i Göteborgsregionen (GR)7 fann forskarna Live Stretmo och Charlotte Melander (2013) att könsfördelning var något jämnare i regionen jämfört med den nationella nivån (64 procent pojkar och 36 procent flickor). Medelåldern hos de ensamkommande barn som sökte asyl i Sverige under perioden 2008-2010 var 15 år (Socialstyrelsen 2013a). Andelen ensamkommande barn som under förra året fick uppehållstillstånd beviljat i första instans var 75 procent8.

Olika orsaker till varför barn migrerarSkälen till varför barn migrerar är många. Krig, politisk oro och väpnade konflikter brukar omnämnas som orsaker till flykten (Socialstyrelsen 2013a). I den tidigare nämnda kartläggningen visar Stretmo och Melander (2013) att orsakerna återfinns på strukturell, såväl som individuell nivå. Ensamkommande barn flyr för att komma undan trakasserier, tvångsgifte, våld i hemmet eller livet som gatubarn. Ibland flyr barn på eget initiativ utan att veta var de kommer att hamna. Andra gånger är flykten mer planerad och resultat av beslut som t.ex. föräldrarna tagit. Barns berättelser om varför de migrerar kännetecknas, med andra ord, av stor variation och komplexitet.

Ensamkommande barn - ett delat ansvar mellan stat och kommunEnsamkommande barn har samma rättigheter vad gäller utbildning och hälso-och sjukvård på samma villkor som övriga barn i Sverige. Barnen har också rätt till snabbare asylprocess och rätt till en god man. Lagförtydligandet, som jag nämnde i inledningen, innebär att det organisatoriska ansvaret för mottagande av ensamkommande barn har delas upp mellan Migrationsverket, kommunen och länsstyrelsen. Migrationsverkets ansvar består i att ta emot asylansökan och pröva barnets asylskäl, göra åldersbedömningar och ansvara för 6 Migrationsverket, Aktuellt om ensamkommande barn och ungdomar, januari 20157 Göteborgsregionen består av kommunerna Ale, Alingsås, Göteborg, Härryda, Kungsbacka, Kungälv, Lerum, Lilla Edet, Mölndal, Partille, Stenungsund, Tjörn och Öckerö8 Migrationsverket, Aktuellt om ensamkommande barn och ungdomar, januari 2015

2

återvändandet om barnet inte beviljas uppehållstillstånd. Länsstyrelsen ansvarar för att träffa överenskommelser med kommunen om mottagningsplatser. Det är Migrationsverket som anvisar ensamkommande barn till kommunen som tecknat överenskommelse om mottagande. Att ha en sådan överenskommelse innebär att kommunen åtar sig övergripande ansvar för barnens omsorg. Det innebär att utreda barnets behov och fatta beslut om lämpligt boende och annan eventuell behandling och vård. Här ska barnets bästa beaktas9. De olika boendeformer som socialtjänsten förfogar över är familjehem, s.k. nätverkshem och HVB- hem10. Kommunen har vidare ansvar för att se till att barnet får tillgång till lämplig skolform och att förordna en god man åt barnet. För barn som fått uppehållstillstånd har kommunen ansvar för vidare insatser under barnets uppväxt och integration i det svenska samhället. I detta ligger dessutom ett ansvar att efterforska barnets familj (Rädda barnen 2008; Migrationsverket, Sveriges kommuner och landsting, Socialstyrelse, Skolverket & Länsstyrelserna 2013). Att få kommuner att teckna överenskommelser med Migrationsverket har dock inte gått som förväntat. Endast ett fåtal kommuner visade sin vilja till att ta emot ensamkommande barn vilket ledde till en lagskärpning som innebär att Migrationsverket numera kan anvisa ensamkommande barn till samtliga kommuner i landet (SOU 2011:64).

Syfte och frågeställningarDet övergripande syftet med denna uppsats är att teoretiskt belysa och förstå hur ensamkommande barn kommit att konstrueras inom socialtjänsten. För att uppnå studiens syfte analyserar jag barnavårdsutredningar skrivna inom socialtjänsten. Jag utgår ifrån att beskrivningen av ensamkommande barn i barnavårdsutredningar inte är en neutral förmedling av hur någonting är utan innebär att anlägga ett perspektiv och därmed forma och avgränsa fenomenet i fråga. Följande frågeställningar har formulerats för att hjälpa mig uppnå studiens syfte:

- Hur framställs ensamkommande barn i de analyserade barnavårdsutredningarna?

- Vilka diskurser relaterade till maktpositioner såsom ålder och etnicitet kan identifieras?

Uppsatsens frågeställningar besvaras genom analys av arton barnavårdsutredningar avseende ensamkommande barn tagna emot i en västsvensk kommun under perioden 2009 - 2014. Materialet lästes på plats på ett socialkontor under oktober 2014 och analyserades med hjälp av olika diskursanalytiska verktyg som presenteras i metodkapitlet.

Avgränsningar och studiens relevans för det sociala arbetetDet kommunala mottagandet av ensamkommande barn berör, utöver socialtjänstens arbete, gode mäns arbete, skolan, hälso- sjukvårdens arbete samt olika former av boenden. I min uppsats väljer jag att fokusera på socialtjänsten eftersom det är en myndighet som har huvudansvaret för, och ett stort inflytande över, ensamkommande barns liv i Sverige. Socialtjänsten ansvarar för att utreda och fatta beslut om olika insatser så som lämpligt

9 1 kap. 2 § Socialtjänstlagen 10 Familjehem är ett begrepp som används inom socialtjänsten och är i särklass vanligaste placeringsformen. För ensamkommande barn är den vanligaste placeringsformen s.k. HVB som står för hem för vård och boende. Nätverkshem är en placeringsform där barnet placeras hos släkting eller annan närstående (Socialstyrelsen 2013b).

3

boende men även arbeta för ensamkommande barns integration i samhället (Migrationsverket, Sveriges kommuner och landsting, Socialstyrelse, Skolverket & Länsstyrelserna 2013).

Inom socialt arbete konstateras det ofta att det är viktigt att se individen och inte behandla människor olika på basis av deras kön, ålder eller vad de kommer ifrån. Samtidigt är arbetet upplagt utifrån kategorierar, som t.ex. barn, familjer, vuxna, äldre, eller missbrukare; kategorier som många gånger känns naturliga och självklara. Sociala kategorier står, och skapas, i relation till andra kategorier och knyts till sammanhang, moral och olika värden (Börjesson 2003). Det innebär till exempel att kategorin barn konstrueras i förhållande till kategorin vuxen. De olika kategorierna tillskrivs olika egenskaper och beteenden. Genom konstruktionen av kategorier sker samtidigt en rangordning av människor; av vad som är norm och vad som är avvikande och därför bör korrigeras.

Inspirerad av poststrukturalistiskt tänkande är min utgångspunkt att ensamkommande barn är en socialt konstruerad kategori. För att sociala kategorier ska fortleva behöver de återskapas i till exempel tal och text. Kritiken har riktats mot hur socialt arbete relativt oreflekterat närmar sig olika kategorier, speciellt i relation till maktpositioner såsom kön och etnicitet (Herz 2012). Genom att undersöka hur dessa kategorier skapas och vilken mening som tillskrivs dem ökar möjligheten att nå en större förståelse för det ”självklara” och hur socialt arbete är indragen i kategoriseringsprocessen.

Ordval och definitionerI enlighet med internationella konventioner använder jag termen ”ensamkommande barn” för att beskriva individer som kommit till Sverige utan föräldrar och för att söka asyl. Termen används även för att beskriva barn som kommit till Sverige med föräldrar som senare lämnat dem här. I uppsatsen använder jag mig av termen socialtjänst och avser myndighetsutövande socialsekreterare vars uppgift är att utreda barnets behov, besluta om insatser och följa upp de beslutade insatserna. Jag föredrar att använda mig av begreppet socialtjänst framför begreppet socialsekreterare. På det sättet avser jag att dra uppmärksamheten från de enskilda individerna som skrivit utredningarna. Uppmärksamheten riktas istället mot hur socialtjänsten, som en samhällelig institution, producerar sanningar som ligger till grund för bedömningar och kategoriseringar av människor. Socialtjänstens arbete är i sin tur inramat av organisationsstrukturer, lagar och förordningar och arbetsmodeller som alla påverkar arbetet med ensamkommande barn. Den information som socialsekreteraren inhämtar och den utredningstext som hen producerar är också styrda av utredningsverktyg och manualer som används i utredningsarbetet. Samtliga utredningar som ligger till grund för min studie är skrivna enligt BBIC11. Hur ensamkommande barn framställs i barnavårdsutredningar behöver därför förstås i relation till detta verktyg. Jag återkommer till att kortfattat redogöra för BBIC i metodkapitlet.

11 BBIC- står för Barns behov i centrum och är ett utrednings- och bedömningsverktyg som används av allt fler kommuner när barns behov utreds och insatserna sätts in och följs upp (Socialstyrelsen 2013c).

4

Uttrycken utredning, utredningstexter och barnavårdsutredningar ges, i den här studien, samma innebörd och avser, i enighet med Socialstyrelsens (2010), det underlag som gör det möjligt för socialnämnden att fatta beslut i ett ärende hos nämnden.

Den egna erfarenheten och förförståelsenI min uppsats är jag intresserad av hur socialtjänsten skriver om, definierar och därmed också konstruerar ensamkommande barn. Jag har dock erfarenheter och uppfattningar med mig som påverkar mitt sätt att studera och tolka området. Bara för några år sedan satt jag själv och arbetade som socialsekreterare för ensamkommande barn, vilket gör mig väl förtrogen med det valda ämnesområdet. Jag har dessutom en flerårig vana av att skriva utredningar enligt socialtjänstlagen. Att jag har kommit att intressera mig för hur ensamkommande barn konstrueras inom socialtjänsten är ingen slump. Under åren jag arbetade inom området upplevde jag att mina kollegor, och även jag själv, betraktade ensamkommande barn som en egen grupp barn. Det reflekteras i arrangemanget med att ensamkommande barn får en egen socialsekreterare, bor på en egen institution och går i en separat klass på kommunens grundskola. I arbetets vardag problematiseras sällan socialtjänstens föreställningar om ensamkommande barn och hur de reflekteras i den sociala praktiken som har vuxit fram. Det är just till viljan att teoretiskt belysa och förstå detta som uppsatsen kan härledas.

Att ha den yrkesmässiga bakgrunden som jag har aktualiserar frågan om närhet och distans i rollen som forskare. Från början av min studie var jag orolig att min närhet till det valda studiefältet riskerade att bidra till att ”go native”, tappa min analytiska förmåga och fokusera på innehållet i utredningarna istället för att kritiskt läsa dem. Forskaren i socialt arbete, Leila Billquist (1999), skriver om vikten av att hålla en analytisk distans till det studerade fältet. En strategi som Billquist använde var att växla mellan två olika socialkontor hon studerade men även genom växling mellan fältet och universitetsbordet. Till skillnad från Billquists studie är min studie inte etnografisk. Det bör ändå sägas att jag har uppmärksammat hur lätt det är att glida tillbaka till rollen av socialsekreterare särskilt när jag satt på socialkontoret och läste utredningarna. Jag har genomgående reflekterat kring betydelsen av den egna förförståelsen inte minst i relation till att inte läsa utredningstexterna utifrån deras form och innehåll. I metodlitteraturen lyfts ofta att forskaren måste distansera från forskningsobjektet för att kunna se klart. Forskaren förväntas således inte vara påverkad av sina egna uppfattningar. Samtidigt kan man, som sociologen Göran Ahrne (2007), fråga sig om det alltid är en fördel att distansera sig från det man studerar. Kan en som kommer utifrån verkligen se fenomenet i frågan bättre? Mina år som yrkesutövande socialsekreterare, och reflektioner kring hur socialsekreterare pratar och beskriver människor de möter, är grunden för den här studien.

DispositionI inledningskapitlet presenterade jag bakgrunden till studien, studiens syfte och frågeställningar, dess avgränsningar och relevans för det sociala arbetet. Jag har gått igenom de ordval och begrepp som används i studien samt redogjort för mina erfarenheter och min förförståelse. I kapitel två redogör jag för tidigare forskning om ensamkommande barn. Val av teoretiska perspektiv presenteras i kapitel tre. Därefter övergår jag till att i kapitel fyra beskriva den metoden som jag använder mig av för att uppnå studiens syfte. Här presenteras även studiens empiriska material. I det här kapitlet resonerar jag även kring studiens vetenskapliga kvalitet.

5

I kapitel fem introduceras det empiriska materialet. Resultat och analys presenteras på ett integrerat sätt. Kapitel sex är studiens sista kapitel. I det kapitlet sammanfattar jag studien och reflekterar kring studiens resultat.

6

Tidigare forskning

I det här kapitlet presenterar jag tidigare forskning relaterat till ensamkommande barn. Studier som intresserar sig för barns villkor som migranter är mer omfattande än de som sätter sökljuset på ensamkommande barn. Mot bakgrund av uppsatsens syfte och forskningsfrågor väljer jag att i kommande avsnitt fokusera på de studier som handlar om ensamkommande barn. Urvalet av de studier som presenteras i detta kapitel har huvudsakligen skett genom sökningar i databaser med inriktning mot socialt arbete och sociologi. Därefter har jag, med hjälp av de referenser som presenterats i de studier som jag funnit intressanta, hittat vägar att gå vidare. Den egna erfarenheten av att ha arbetat inom forsknings- och utvecklingsprojektet, som mynnade ut i rapporten Får jag vara med? Erfarenheter från ensamkommande barn och ungdomar i Göteborgsregionen och arbetet med denna grupp (Stretmo & Melander 2013), har också fungerat som en betydelsefull kunskapsbas där jag har bekantat mig med forskningsfältet. Författarna till rapporten har också bidragit med värdefulla tips om böcker och artiklar som behandlar ensamkommande barn.

Svensk- och internationell forskning kring ensamkommande barn Med motivering att det finns bristande kunskap om ensamkommande barn i Sverige har en rad nationella utredningar och lokala rapporter som handlar om ensamkommande barn publicerats under de senaste åren (se t ex Rädda Barnen 2008; Barnombudsmannen 2010; SOU 2011:64; Socialstyrelsen 2013b). Ensamkommande barn och deras situation i Sverige uppmärksammas ur olika perspektiv i dessa rapporter. Forskningen om ensamkommande barn och deras villkor är dock sparsam (Wimelius et.al 2012; Wernesjö 2012). Sociologen Live Stretmo (2014) kategoriserar både den svenska och den internationella forskningen kring ensamkommande barn i tre riktningar: en beteendevetenskaplig riktning om ensamkommande barns erfarenheter och deras sätt att hantera trauma (se t.ex. Hultmann 2008), en rättighetsorienterad riktning som intresserar sig för tillämpningen av barnkonventionen och nationella och internationella asylverk (se t.ex. Bhaba 1999) samt en tredje riktning som belyser olika mottagandestrukturer och försöker besvara frågan om varför barn migrerar (se t.ex. Stretmo & Melander 2013; Backlund et.al 2012; Hessle 2009).

I artikeln Unaccompanied asylum seeking children. Whose perspective? gör sociologen Urika Wernesjö (2012) en forskningsöversikt över studier om ensamkommande barn. Författaren gör en kategorisering över forskningsfältet som stämmer helt överens med det ovan presenterade. Hon hävdar att ensamkommande barn uppmärksammas i forskningen främst utifrån sitt emotionella välbefinnande (eller brist på sådant). Det råder konsensus bland forskare att ensamkommande barn är en särskilt sårbar grupp barn. Sårbarheten kopplas främst till avsaknad av föräldrar och tidigare trauma. Andra forskare utgår ifrån att den särskilda gruppen migranter inte är på förhand given kategori. Sådana studier sätter istället fokus på hur förståelsen av ensamkommande barn blir till.

Med hänsyn till uppsatsens syfte och frågeställningar finner jag det relevant att i fortsättningen av det här kapitlet fokusera på studier som berör det sociala arbetet med ensamkommande barn. Efter den presentationen övergår jag till att redogöra för studier vars intresse är konstruktioner och diskurser kring dessa barn. Den följande presentationen

7

gör inte anspråk på att vara heltäckande utan snarare exemplifierade där jag lyfter några viktiga forskningsbidrag som samtidigt utgör en viktig hörnsten i det egna intresset av forskningsfältet.

Studier med fokus på det sociala arbetet med ensamkommande barnSedan lagändringen, då ansvaret för ensamkommande barn blev en fråga för landets kommuner, har flera utvärderande studier publicerats. Frågorna som dessa söker svar på är hur barnen blir bemötta av de kommunala myndigheterna samt hur deras situation ser ut i det nya landet. Det gemensamma för de studier som presenteras i det här avsnittet är kopplingen mellan ensamkommande barn och det sociala arbetet. I en studie genomförd av forskarna i socialt arbete (Backlund et.al 2012) undersöks hur personal inom socialtjänsten uppfattar ensamkommande barn och deras behov av hjälp och stöd. Studien sätter även fokus på barnens egen syn på sin situation i Sverige. Genom att genomföra och analysera 42 intervjuer med socialarbetare och 28 intervjuer med ensamkommande barn drar forskarna följande slutsatser: Att använda sig av de ordinarie metoder och rutiner kring barnavårdsutredningar och BBIC-modellen låter sig inte göras så lätt. Bland de intervjuade socialarbetare råder det konsensus kring att de utredningar som görs på ensamkommande barn är mindre grundliga än vad som är brukligt vid andra barnavårdsutredningar. Avsaknad av föräldrar i landet nämns som ett skäl till detta. Ett annat skäl kan vara att socialarbetare är försiktiga i vilka frågor de ställer till barnet främst utifrån motiv som är kopplade till hänsyn till barnet. Den barnavårdsutredningen som görs är snarare att betrakta som underlag för ett redan fattat beslut om boende. De föreställningar som socialarbetare har om ensamkommande barn och deras behov är tvetydiga: ensamkommande barn förstås ibland som sårbara men mer ofta som starka, normala och friska. Trots den begränsade informationen socialarbetare har om ensamkommande barn, särskilt om deras liv innan ankomsten till Sverige, anses de inte ha några större problem eller djupare vårdbehov (ibid:70). Samtidigt existerar uppfattningen att ensamkommande barn är en särskild grupp barn separerade från sin ursprungsmiljö, familj och har med sig traumatiska erfarenheter. Med avstamp i den presenterade studien fortsätter Backlund och medarbetare att rikta fokus på socialarbetare och deras syn på ensamkommande barns behov av stöd, sin egen yrkesroll i förhållande till barenen och organisatoriska förutsättningar för arbetet (Backlund et al. 2014). I den här rapporten framkommer synen på ensamkommande barn som en grupp barn med särskilda behov. Samtidigt, paradoxalt nog, betonas vikten av att behandla ensamkommande barn som vilka andra barn som helst. Vidare pekas det på att ensamkommande barn ses som en kollektiv som enas kring att de vid ankomsten har ”samma utgångspunkt, samma startlinje” (ibid:17).

Andra forskare som intresserat sig för det kommunala mottagandet av ensamkommande barn är Stretmo och Melander (2013). I deras studie står ensamkommande barn som anlände till Göteborgsregionen (GR) i fokus. Forskarna gör en unik aktstudie där de granskar akter hos Migrationsverket och den kommunala socialtjänsten och tittar på vilka länder barnen kom ifrån, kön och ålder, barnens bakgrunder, asylprocess, hälsa, boende och skolgång i Sverige. Slående för den delen av studien är att socialtjänsten i många fall saknar kunskap om barnens svårhanterliga upplevelser i hemlandet. Anledningar till detta kan vara flera, skriver författare. Bland annat kan det röra sig om att socialsekreterare undviker att ställa frågor om barnens upplevelser av rädsla för re-traumatisering. I andra delen av samma studie intervjuar författarna professionella aktörer och stödpersoner i mottagandet av ensamkommande barn. Det rör sig om socialsekreterare, gode män, boendepersonal, lärare, familjehemsföräldrar och hälso- och sjukvårdspersonal om deras

8

erfarenheter av att jobba med ensamkommande barn. Det framkommer att socialsekreterare ser sig själva som centrala aktörer i det kommunala mottagandet, någonting som styrker vikten av att undersöka vad denna yrkesgrupp har för föreställningar om dessa barn. Socialsekreterare beskrivs som problemlösare och problemen som ensamkommande barn främst vill ha hjälp med är isolering och ensamhet. Stretmo och Melander slår fast att det finns många professionella aktörer runt det ensamkommande barnet men att ingen har rollen att vara en viktig vuxen som på ett personligt och känslomässigt plan involverar sig i barnets liv. Ett annat viktigt resultat för denna studie är att omsorgspersonernas syn på ensamkommande barn avgör hur mottagandet organiseras. Forskarna finner två skilda förhållningssätt där det ena utgår ifrån en föreställning om barnen som avvikande barn. Den här typen av andrifiering leder till att regler och gränssättning betonas som viktiga i arbetet med målgruppen. Det andra förhållningssättet, som utgår ifrån synen på ensamkommande barn som alla andra barn, sätter istället betoning på vård och omsorg.

I den brittiska kontexten har Ravi Kohli (2007) studerat ensamkommande barns möte med socialtjänsten. I Storbritannien har socialarbetare upplysningsplikt i förhållande till Migrationsverkets motsvarighet. Det leder till att mötet mellan socialarbetare och ensamkommande barn ibland kännetecknas av misstro och ifrågasättandet av barnens berättelser. Den organisatoriska aspekten av mottagandet gör att det sociala arbetet som utförs i förhållande till denna grupp bäst kan beskrivas i termer av otillräcklighet och brister. Kohli uppmärksammar att socialarbetare lätt faller i att betrakta ensamkommande barn som annorlunda barn med annorlunda erfarenheter. Det tillskriver författaren forskningen och pekar på att det finns bristande kunskaper om barnens liv innan de migrerade, någonting som bidrar till att vi inte riktigt kan uppfatta dem som vanliga barn i vanliga, vardagliga sammanhang.

Studier om ensamkommande barn som social konstruktionJag har i ovanstående avsnitt presenterat forskning som utgår ifrån att ensamkommande barn är en på förhand definierad kategori. Några forskningsbidrag, som behandlar ensamkommande barn som en social konstruktion och intresserar sig för diskurser kring dessa barn, kommer jag att behandla i detta avsnitt.

I sin doktorsavhandling gör den norska sociologen Ketil Eide (2005; 2007) en historisk studie där han följer olika grupper av ensamkommande barn i Norge. Han fokuserar på hur det norska samhället uppfattade de judiska-, ungerska och tibetanska barnen samt andra barn med olika nationella och etniska bakgrunder som under perioden 1938 till 1990 sökte skydd i Norge. Titeln på Eides avhandling är Tvetydige barn. Om barnemigranter i et historisk komparativt perspektiv och tvetydighet är det som författaren menar kännetecknar norska samhällets förhållningssätt till ensamkommande barn. Eide menar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan att se till det individuella barnets bästa och å andra sidan migrations- och integrationspolitiska intressen. Eide visar hur det redan i slutet av 1930-talet fanns en ovilja i Norge till att ta emot judiska ensamkommandebarn. De judiska barnen talades om i termer av problem. Eide skriver:

På 1930-tallet var det en frykt for å få et jødeproblem i Norge. Med et jødeproblem forstod man at dersom det kom mange jøder til Norge, ville

9

de isolere seg fra det norske samfunnet. Denne isoleringen ble i offentlige dokumenter direkte koblet til egenskaper ved den jødiskegruppen, og viste til at slik form for ghettoisering kunne skape jødehat og antisemittisme i Norge. Dette måtte for all del unngås, og det ble argumentert for at staten måtte beskytte disse menneskene fra å oppleve dette. Dette var grunnlaget for å avvise de jødiske flyktningbarna som søkte om oppholdstillatelse. En slik argumentasjon ga inntrykk av at nasjonen ville det beste og tok menneskelige hensyn i forhold til barna (Eide 2007:42).

Vad Eide visar i sin avhandling är att oviljan till att ta emot ensamkommande barn består under de olika studerade tidsperioderna men att oviljan uttrycks på olika sätt. Än i idag formas mottagandet av ensamkommande barn, hävdar Eide, av samma föreställning att de barn som söker skydd i Norge är annorlunda än norska barn.

I den brittiska kontexten har migrationsforskaren, Charles Watters (2001; 2008), fokuserat på flyktingbarnen, som ensamkommande barn är en del av, och hur de behandlas när de passerar gränsen till Europa. Centralt för Watters tankegångar är staten och dess styrningsteknologier och hur dessa formar förståelsen av ensamkommande barn. Enligt Watters hamnar ensamkommande barn mellan vad han kallar för ”immigration control trajectory” och ”welfare trajectory”. Vad jag tror författaren menar är att staten har å ena sidan som ansvar att beskydda och kontrollera den egna territorium och å andra sidan erbjuda socialt stöd till de som befinner sig inom dennes gränser. Med Watters egna ord:

The interrelationship between these aspects of government reveals acute tensions between conflicting views of the refugee children as ‘untrustworthy children’ or as ‘damaged children’ requiring psychological and emotional rehabilitation (2008:3).

I Kanada har ensamkommande barn kommit att förstås utifrån, vad författarna till artikeln Separated Refugee Children in Canada: The Construction of Risk Identity (Bryan & Denov 2011: 242), kallar för ”anti-refugee discourse” och ”anti-youth discourse”. Tillsammans konstruerar dessa två diskurser ensamkommande barn som en riskgrupp. ”Anti-refugee dicsourse” kan bäst förstås utifrån uppfattningen att människor söker sig till Kanada för att nyttja det generösa välfärdsystemet. Likt vuxna migranter betraktas barn, i den diskursen, som agenter med dold agenda som kommer till Kanada, inte för att de behöver skydd, utan i sök av bättre livsvillkor. I ”anti-refugee discourse” förstås ensamkommande barn som annorlunda barn på grund av deras etniska, kulturella eller lingvistiska tillhörighet. Barn intervjuade i den studie upplevde att de betraktades som smutsiga och inte lika intelligenta som sina kanadensiska jämnåriga. Ålder och kriminellt beteende konstruerar den andra diskursen som författarna benämner ”anti-youth discourse”. I förståelsen av ungdomar som farliga konstrueras åldern i sig vara riskfaktor. Med andra ord behöver inte ungdomar begå olagliga handlingar för att betraktas som farliga. Samtidigt tenderar vissa ungdomar att i större utsträckning associeras med kriminalitet och fara. Det är ungdomar som tillhör olika minioriteter och flyktingar.

Likt Watters och Eide intresserar sig Stretmo (2010;2014) för hur ensamkommande barn förstås i myndighetsdokument. I sin avhandling (2014) undersöker hon hur ensamkommande barn kommit att betraktas som en särskild grupp flyktingar i svensk och norsk policy och media. Avhandlingens utgångspunkt är ensamkommande barn som

10

försvinner spårlöst i Sverige och Norge under åren 2000- 2008. Hennes studie består av tre delar. I den första delen analyseras ett urval ur tidningsartiklar om de försvunna barnen. Hon visar till exempel hur beskrivningar av ensamkommande barn skiljer sig åt mellan tidsperioderna och mellan länderna. I den norska kontexten dominerar, under perioden 2000 – 2005, beskrivningar som betonar likheter mellan barn. På så sätt konstruerades problemet med de ensamkommande barnen som försvann som ett fall av ”missing people” och därigenom som ”vilket barn som helst” som staten har särskilt ansvar för. Under samma tidperiod i den svenska kontexten dominerade beskrivningar av försvunna ensamkommande barn som ”trasiga och utsatta barn”. Författaren visar hur medierapporteringen i de båda länderna, med tiden, kom att likna varandra och ensamkommande barn kom allt oftare att framställas som offer men också som strategiska migranter. Enligt Stretmo kom medias skildring av försvunna ensamkommande barn att bli en viktig ingång i kritiken mot Migrationsverket i Sverige och Utlenningsdirektoratet i Norge och deras hantering och uppföljning av dessa barn. I den andra delen av avhandlingen analyserar Stretmo hur svensk och norsk policy under 2000- talet kom att problematisera försvinnandet av ensamkommande barn. Hon visar att försvinnanden kunde kategoriseras som ”frivilliga” och ”ofrivilliga” där ”frivilliga” försvinnanden kopplades ihop med strategisk migration. De ”ofrivilliga” försvinnanden, å andra sidan, avspeglade medias beskrivningar av trasiga och utsatta barn. Genom att beskrivas som en särskild grupp barn, utan föräldrar, minderåriga och migranter, kom ensamkommande barn att konstrueras som synnerligen sårbara och utsatta barn. Det ledde till att ensamkommande barn, i kraft av att vara just ensamkommande och minderåriga, gavs speciella rättigheter såsom snabbare asylprocess, rätten till skolgång, hälso- och sjukvård och rätten till ett bra boende och stöd i vardagen samt rätten till en god man. Avhandlingen omfattar även intervjuer med omsorgspersoner kring det ensamkommande barnet såsom skolpersonal, hälso- och sjukvårds personal, socialsekreterare, gode män och boendepersonal. Deras utsagor manifesterar motstridiga föreställningar om ensamkommande barn. Ibland ställs de mot ”problematiska” barn eller ”invandrarkillar” som socialtjänsten kommer i kontakt med eller görs till särskilt lätthanterliga, tacksamma och väluppfostrade barn. Andra gånger beskrivs de som problematiska subjekt, utåtagerande och utsatta för psykisk ohälsa. Samma utåtagerande beteende kan i andra utsagor artikuleras som ett naturligt beteende givet den utvecklingsfas barnet befinner sig i. De olika föreställningarna av ensamkommande barn som omsorgspersonerna ger uttryck för avspeglas i de åtgärder och arbetssätt på olika boenden eller hur skolgången utformas för denna grupp barn. Författaren visar hur det i de fallen där ensamkommande barn konstrueras som krävande och problematiska görs restriktioner och kontroll legitima. I de utsagor där ensamkommande barn konstrueras som ett fall av vilket barn som helst betonar omsorgspersonerna vikten av att arbeta med att bygga nära relationer. I den sista delen av avhandlingen sätter Stretmo ensamkommande barns röster i fokus. Hon visar hur barnen positionerar sig i relation till de konstruktioner som lyfts fram i media, policy men också av de omsorgspersoner barnen har daglig kontakt med. Hon visar hur barnen i sina berättelser legitimerar sin närvaro ”här” genom att lyft fram den omöjliga situationen ”där” det vill säga i hemlandet. Andra sätt att positionera sig som respektabel sker genom berättelser om framgång. Framgångssagorna handlar då om hur barnet lyckats skaffa vänner, lära sig svenska eller prestera i skolan. Den dominerande diskursen om ensamkommande barn är, enligt Stretmo, den där barnen beskrivs som särskilt behövande och legitima mottagare av hjälp och stöd. Parallellt med den existerar en diskurs som förknippar ensamkommande barn med strategisk migration som i sin tur ses som problematisk och i behov av kontrollerande åtgärder.

11

Mitt bidragUtan att göra anspråk på att ha täckt hela forskningsfältet kring ensamkommande barn har jag i detta kapitel visat att det idag finns ett flertal forskare, internationella så väl som nationella, som riktar sitt forskningsintresse mot ensamkommande barn. Några av dessa utgår ifrån att ensamkommande barn är en på förhand given kategori och intresserar sig för deras möte med de svenska myndigheterna. Andra problematiserar själva kategorin och riktar istället forskningsintresset på att studera hur den kategorin blir till och ges mening. Eides studie öppnar upp för diskussion om hur förståelsen av ensamkommande barn varierat historiskt. De presenterade forskningsbidragen visar hur vår förståelse av ensamkommande barn formas av politiska intressen men även mediabevakning av frågan. Socialtjänsten är en politisk styrd organisation med ambition att möta och behandla alla människor lika. Samtidigt är det en institution med makt att definiera och kategorisera människor. Mot bakgrund av detta är det av vikt att studera hur ensamkommande barn konstrueras och hur de framställs inom socialtjänsten. Det är där följande text avser att lämna ett bidrag.

12

Teoretiska utgångspunkter

I detta kapitel presenterar jag de teorier som jag använder när jag analyserar hur ensamkommande barn konstrueras i barnavårdsutredningar producerade inom socialtjänsten. Jag börjar med att beskriva det teoretiska fältet som kallas för diskursanalys som är studiens ansats. Jag använder mig av diskursanalys både som teori och metod. Andra teoretiska utgångspunkter är barndomssociologi och teorier om klientkonstruktioner som jag presenterar i slutet av detta kapitel.

Diskursanalys som teori och metod

Diskursanalysens konstruktivistiska utgångspunktFöreliggande studiens teoretiska ramverk är valt utifrån studiens syfte att studera hur ensamkommande barn konstrueras i barnavårdsutredningar producerade inom socialtjänsten. Eftersom studiens syfte är att studera hur ett socialt fenomen blir till är diskursanalys en användbar teori. Enligt Göran Bergström och Kristina Boréus är diskursanalys ett samlingsbegrepp för olika inriktningar som kan anta olika former där diskurspsykologi, kritisk diskursanalys och diskursteori utgör tre inflytelserika orienteringar (2012: 358). Samtliga inriktningar har gemensamt att de bygger på en strukturalistisk och poststrukturalistisk språkteori (Winther Jørgensen & Phillips 2000:15) som jag kommer att återkomma till. Jag börjar dock med att redogöra för några grundläggande antaganden inom socialkonstruktivism som både Mats Börjesson (2003) och Kristina Boréus (2011) hävdar är diskursanalysens utgångspunkt. I redogörelsen följer jag Vivian Burr (1995/2003).

Socialkonstruktivism är ett spretigt begrepp som inte låter sig definieras så lätt (ibid:2). Den har sina rötter i bland annat i den franska poststrukturalistiska teori som tog avstånd från idén om en sann verklighet som kan upptäckas och idén om universella teorier. Utgångspunkten för socialkonstruktivism är att betrakta den sociala världen som en konsekvens av sociala processer. Det innebär att våra idéer och föreställningar kring ett givet fenomen inte är neutrala reflektioner utan skapas av oss människor. Vivian Burr (1995/2003: 2 ff) talar om socialkonstruktivistisk grund som ”things you would absolutely have to believe in order to be a social constructionist”. Den första punkten handlar om att inta en kritisk hållning till den kunskap som tas för given i förståelsen av världen. Våra uppfattningar och världsbilder anses inte vara objektiva. Med andra ord tas inte ett fenomen för givet bara för att ”kunskapen” om det är konstruerade på ett speciellt sätt. De uppfattningar om världen som vi uttrycker i olika sammanhang, vetenskapliga- eller institutionella (som barnavårdsutredningar är ett exempel på), är inte oberoende av oss själva. Av det följer att vi behöver vara medvetna och ifrågasätta de antaganden vi gör om vår verklighet. Den andra punkten handlar om att beakta historisk och kulturell kontext. Det innebär att vi föds i en värld där människor redan skapat begrepp och kategorier. Som ett exempel tar Burr upp vår förståelse av barn och barndom. Hur vi förstår barn eller idén om barndom är beroende av både den historiska och den kulturella kontexten. Om vi tror att vårt forskningsobjekt alltid ser ut på samma sätt riskerar vi att reproducera en viss förståelse av det utan att ta hänsyn till att vår utgångspunkt varit historiskt och kulturellt

13

bunden. Det man kan säga är att föreställningen om människans inre essens ifrågasätts här. Sambandet mellan kunskap och sociala processer är Burrs tredje punkt. Genom att tala med varandra konstruerar människor gemensamma uppfattningar om världen. Språket ges alltså en central betydelse och betraktas som en social handling. Det är i mänsklig interaktion som gemensamma sanningar och kunskap skapas. Inom socialt arbete finns det en rad olika sätt att förklara världen och sociala problem. Vilka av dem som blir rådande är ett resultat av sociala förhandlingar. Den fjärde och sista punkten Burr tar upp handlar om att betona sambandet mellan kunskap och social handling. En konstruktion är påverkbar och Burr menar att det finns en mängd olika konstruktioner av världen. Våra sociala handlingar påverkas av de olika sätten att konstruera världen. I förhållande till uppsatsens ämnesområde innebär det resonemanget att sättet, på vilket vi betraktar barn (barn utan närvarande familjer och barn som migrerar), får stor betydelse för vilket sorts handlande riktas mot dem. Lagförtydligandet12 genom vilket ensamkommande barn särskiljs från övriga migranter kan betraktas som ett exempel på detta.

Den socialkonstruktivistiska kritiska hållningen till de fenomen, och den kunskap som vi tar för givet, låter oss även betrakta sociala grupperingar, och åtföljande identiteter, som konstruktioner. Att påstå att sociala fenomen betraktas som konstruktioner är inte detsamma som att påstå att de inte existerar i verkligheten. Frågan om vad som finns i verkligheten, eller om verkligheten ens finns innan vi begripliggör den, är frågan om forskarens ontologiska positionering. Inom socialkonstruktivismen går en skiljelinje mellan strikta konstruktivister och kontextuella sådana (Best 1995). Strikta konstruktivister intresserar sig för de processer genom vilka sociala fenomen, speciellt oönskade sådana, blir till och undviker att uttala sig om verklighetens existens. Kontextuella konstruktivister accepterar en viss ontologisk ambivalens och relaterar konstruktioner till sitt historiska och sociala sammanhang. I den här studien utgår jag ifrån en kontextuell konstruktivism vilket innebär att jag relaterar konstruktioner av ensamkommande barn till den sociala, såväl som historiska, kontexten där de studeras. Min utgångspunkt är att barn som ensamma kommer till Sverige finns i verkligheten oberoende om socialtjänsten skriver om dem eller ej. Samtidigt erkänner jag att de kriterierna ur vilka ensamkommande barn, såväl som andra sociala grupperingar urskiljs, och de egenskaper de tillskrivs, är föränderliga. Detta leder oss in på den diskursiva arenan.

Språket och diskurserEnligt ett av de grundläggande antaganden inom socialkonstruktivismen, som jag presenterat ovan, finns det ingen neutral kunskap om världen som bygger på ren och objektiv fakta som vi samlat in. Varifrån kommer då vår kunskap och de sätten att förstå och förklara världen? Här intar språket, och det som har kommit att benämnas ”den språkliga vändningen”, en central roll (Börjesson & Palmblad 2007:10). I korthet innebär den språkliga vändningen att fokus för sökandet efter kunskap riktas mot språket. Med hjälp av språket benämner vi och grupperar fenomen och konstruerar vår verklighet. Verkligheten uppfattas genom språket och språket blir därmed styrande för vad vi kan uppfatta. Det ligger ingen färdig, ren och objektiv fakta där ute som vi, vare sig i socialsekreterarrollen eller forskarrollen, kan samla in och beskriva. Att beskriva ett fenomen är samtidigt att avgränsa det och anlägga ett perspektiv. Hur vi talar eller skriver om, till exempel ensamkommande barn, påverkar i sin tur hur vi hanterar det samma. Med andra ord ligger i språkanvändningen en inneboende maktaspekt. Vivian Burr säger att: ”If

12 3 § Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

14

language provides the structure and content of our thought, then in a fundamental way what we say is what we think” (1995/2003: 56). Det innebär att det blir otroligt viktigt att uppmärksamma hur vi använder språket och vilka kategorier vi använder oss av.

Makt och diskurserSpråket och språkanvändningen är centrum för diskursanalys och studieobjektet är diskurser (Boréus 2011:151). En enkel definition av begreppet diskurs är ”att det är ett bestämt sätt att tala om och förstå världen” (Börjesson & Palmblad 2007:13). Att det är ett bestämt sätt att tala om betyder att fenomenet skulle kunna beskrivas och förstås på andra sätt. Diskurser kommer i uttryck genom språket och kan ses som ” talordningar och logiker som bestämmer gränserna för vad som är socialt och kulturellt accepterat ’sant’, ’trovärdigt’, förnuftigt’, ’gott’ med mera” (Börjesson 2003:21). Med andra ord sätter diskursen gränserna för vad som är möjligt att säga i ett visst sammanhang och har med andra ord en inbyggd maktbaserad ordning.

[…] diskursen är vapen för makt, kontroll, underkuvande, kvalificering och diskvalificering[…]Diskursen – själva det förhållandet att man talar, använder ord, använder de andras ord (om så bara för att returnera dem), ord som de andra förstår och godtar (och kanske i sin tur returnerar)- det förhållandet i sig är en makt. För maktförhållandena är diskursen inte bara en yta att fästa tecken på, den är en operatör (Foucault 2008:181-182).

Den franske filosofen Michel Foucault skriver i ovanstående citat att diskursen är vapen för makt, kvalificering och diskvalificering och att diskursen är maktens operatör. Maktbegreppet är centralt för förståelsen av diskurser och jag ska här ägna några rader åt att redogöra för Foucaults förståelse av begreppet. Det är lätt att tänka om makt i termer av en repressiv kraft som förbjuder och begränsar ens handlingsutrymme. Inte minst när det kommer till institutioner som fängelser eller socialtjänsten är en sådan syn påtaglig. Vi kan tänka att socialtjänsten, genom juridiska föreskrifter, har makten att få människor att agera eller inte agera på ett bestämt sätt. Men Foucaults syn på makt sträcker sig vidare än den repressiva synen och han skriver:

Jag tror att vi nu måste befria oss från denna juridiska maktföreställning, befria oss från detta sätt att uppfatta makten utifrån lagen, suveränen och regeln och förbudet, om vi vill analysera, inte sättet att framställa makten utan maktens verkliga sätt att fungera (2008: 209).

Detta citat kan förstås som att Foucault tog avstånd från traditionen där makt kan ägas eller innehas av någon. Makt är inte en egenskap som en given aktör har eller inte har; tar eller inte tar. Den låter sig inte isoleras, mätas, eller definieras och den saknar inre essens. Istället för att se makten som någonting bara vissa får utöva ses makten som en grundläggande del av alla sociala relationer och institutionella situationer och praktiker. Makten existerar bara när den utövas och kan endast förstås utifrån de tekniker och former som den uttrycks i (Nilsson 2008; Alvesson & Sklöldberg 2008; Bergström & Boréus 2012). I följande citat visar Foucault att makten är en produktiv kraft som producerar inte bara kunskap utan även individer (Burr 1995/2003:68-69; Alvesson & Sköldberg 2008:372). I Övervakning och Straff (Foucault 1975/2003:195) skriver Foucault:

15

Man måste sluta att alltid beskriva maktens verkningar med negativa termer, att säga att den ’utesluter’, ’utövar repression’, ’hämmar’, ’censurerar’, ’abstraherar’, ’maskerar’, och ’döljer’. I verkligheten är makten produktiv: den producerar en verklighet, den producerar ämnesområden och sanningsritualer. Individen och den kännedom man kan förvärva om honom tillhör denna produktion.

Makten och de olika sociala praktikerna är alltså inte en produkt av människan. Tvärtom är människan en produkt av makten och de sociala praktiker hon ingår i. Makten kan bäst förstås genom studier av vad den producerar. Och det makten producerar är, enligt citatet ovan, en kunskap om människan. Makten är alltid förbunden med kunskap (Alvesson & Sköldberg 2008:370; Bergström & Boréus 2012:360ff;) och för Foucault är de båda begreppen intimt sammanvävda till ett begrepp makt/kunskap. Genom att samla in omfattande beskrivningar av fången i fängelsesystemet, dennes inre och yttre egenskaper, normer för diet, kläder och motion hanterar man och når på samma gång kunskap om denna. Denna kunskap sätter samtidigt ramarna för vårt tänkande och anger ramarna för det som är sant och normalt. Makten både producerar, avgränsar och skapar distinktioner. Nilsson (2008:84) citerar Foucault och skriver: ”Det är inte möjligt att utöva makt utan kunskap, det är omöjligt för kunskapen att inte framkalla makt.”

Makt/kunskap-begreppet har betydelse för hur Foucault ser på sanning och han talade om diskursenas sanningseffekter. Han menade att det existerar ett antal diskurser med olika typer av språk t.ex. medicinens, naturvetenskapens eller diskursen om det sociala arbetet. Vissa diskurser har större anspråk på sanning och det kallade Foucault för ”sanningsregimer” (Börjesson & Palmblad 2007:12). Medicinen framstod för Foucault som det främsta exemplet på en diskurs. Med hänvisning till Foucault skriver Nilsson att medicinen blir för Foucault mer än en ”samling språkliga utsagor utan också någonting som formas i en praktisk verksamhet, en metod för diagnostisering och botande av sjukdomar förbunden med en speciell form av institution kallad kliniken. [---] Därmed framstår olika professioner som viktiga diskursbärare”(Nilsson 2008:55). Med det resonemanget i grunden betraktas socialtjänsten (eller socialsekreterare) som viktiga diskursbärare. De uttalanden som socialtjänsten producerar om ensamkommande barn kommer också forma hur barnen förstås. Socialtjänsten är, vid sidan av Migrationsverket, en betydande institution med legitim rätt att utreda och bestämma över en rad frågor beträffande ensamkommande barn. Under utredningsprocessen kommer socialtjänsten att inhämta omfattande uppgifter om barnets historia, barndom och förhållande till föräldrarna, vanor, egenskaper, brister och förmågor. Socialtjänstens kommer att sätta namn på beteenden och problem, kategorisera och bestämma över vad som är sant och falskt. Utifrån sin professionella kunskap, erfarenhet och beprövad praktik kommer representanten för socialtjänsten att tolka och förstå barnets utsaga. När vi uppfattar och tolkar det vi upplever gör vi det genom den rådande diskursen. Tolkningen är således ingen neutral process utan innebär, enligt Foucault, att anlägga ett perspektiv och därmed avgränsa fenomenet i frågan.

We must conceive discourse as a violence we do to things, or at all events, as a practise we impose upon them; it is in this practise that the events of discourse find the principle of their regularity” (Foucault 1972 i Chambon1999:57).

16

Det finns ingen sann kunskap utanför diskursen och allting måste tolkas genom diskursen för att bli begripligt. Det har stor betydelse för hur vi förstår ensamkommande barn och maktpositioner så som ålder, etnicitet och kön. Med Foucaults sätt att se det är socialtjänsten indragen i kunskapsproduktion av ensamkommande barn samtidigt som kunskapen är ett uttryck för de rådande diskurserna om t.ex. ålder, etnicitet och kön. Foucaults version av diskursbegreppet innebär att diskursen är både beroende av och präglar den materiella tillvaron. Vivian Burr (1995/2003:64) citerar Foucault som skriver att diskurser är ”practices which form the objects of which they speak.” Det är när vi benämner fenomen, beteenden, problem eller egenskaper som de framträder och vi kan veta någonting om dem. I den föreliggande uppsatsen är det just Foucaults diskursbegrepp som jag finner användbart. Det centrala för Foucault är språkanvändningen i sitt sociala sammanhang. För att förstå innebörden av begreppet diskurs hos Foucault är det av vikt att studera hur det omsätts i praktiken samt vilka institutionella arrangemang som växer fram kring det (Bergström & Boréus 2012). Det är omsättningen i praktiken som jag ser som en möjlighet. Den låter mig betrakta utredningstexter som både uttryck för hur man, i ett givet sammanhang framställer ensamkommande barn, men även hur de framställningar inverkar på de praktiska arrangemang som växer fram och tvärtom. Med det öppnas en cirkulär process där diskurser konstruerar och är konstruerande.

Makt/kunskap – några ord tillMakt i det sociala arbetet kan komma till uttryck genom att argumentera för vissa synsätt och förklaringar till olika problem. Sådana synsätt eller förklaringar kan göras med hänvisning till kunskap och vetenskap (Irving 1999). Foucault avvisade idéen om en sann kunskap och menade att den alltid är beroende av tolkningar eller maktrelationer. Företrädet att tolka världen åvilar priviligierade grupper och kan ses som en typ av maktutövning. Makt, enligt Foucault, uppträder dels i relationer mellan människor och dels genom institutionerna (Chambon 1999). Med Foucaults sätt att se det blir den vansinnige till genom mentalsjukhusen och ensamkommande barn genom institutioner som socialtjänsten. Men det är inte bara den vansinnige som blir till genom institutioner. Det blir även socialsekreteraren. Foucault skriver att ”The madman tends to form with a doctor, in an unbroken unity, a ’couple’ whose complicity dates back to a very old links” (Foucault 1984 citerad i Chambon 1999:67). Eftersom makten är relationell är ensamkommande barn såväl som socialsekreterare en effekt av maktrelationen i en diskurs. I konstruktionen av ensamkommande barn konstruerar socialtjänstens representanter sig själva. För den som utsätts för makten finns det en mängd olika sätt att reagera. Ett möjligt sätt att reagera på maktutövning är att visa motstånd. I den här studien fokuserar jag inte på motstånd i diskursen men vill ändå nämna några ord om den. För Foucault existerade inte makt utan motmakt eller motstånd (Nilsson 2008). Diskursen är maktens operatör och kan förstärka makten men lika mycket kan den användas för att underminera den.

Kritiken mot diskursanalys och FoucaultDiskursanalys tar avstånd från essentialistiska idéer om hur världen är. Med det följer att den även tar avstånd ifrån att det finns en inneboende natur hos människan som kan beskrivas. Ett av de fem problemen med diskursanalysen som Bergström och Boréus (2012:400 ff.) diskuterar är att den riskerar att reducera verkligheten och människan till begrepp och idéer. Innebär reducering av verkligheten till begrepp och idéer att fenomen som krig, förföljelse och fattigdom enbart existerar när vi talar om dem? Eller att de upphör att existera eller förändras när vårt sätt att tala om dem förändras?

17

Avståndstagandet från essentialistiska idéer om hur världen är aktualiserar frågan om rätt och fel och i vilken utsträckning vi kan påstå att en handling alltid är rätt eller fel. En sådan handling kan vara våldtäkt eller kvinnlig omskärelse. Med det sagt kan även det individuella ansvaret för en handling ifrågasättas eller osynliggöras.

Trots sin starka ställning inom samhällsvetenskapen och diskursanalys undslipper Michel Foucault inte kritik. Foucault har en väldigt vid definition av begreppet diskurs vilket aktualiserar frågan hur diskursen ska avgränsas (Bergström & Boréus 2012:363). Samtidigt som jag tilltalas av den vida förståelsen av diskursen är det en intellektuell utmaning att förstå vad den innefattar. Innefattar begreppet allt? Vidare betonar Foucault det gemensamma och sammanhållna i en diskurs (Bergström & Boréus 2012:362). Naturligtvis väcker detta resonemang frågan om förändring. Om det inte finns några motsättningar inom diskursen hur är då förändringen möjlig? Hur formas och omformas diskursen överhuvudtaget? Vidare har Foucaults syn på makt varit föremål för kritik. Två svenska forskare, som i boken Motstånd (Lilja & Vinthagen 2009) intresserat sig för frågan om makt men också dennes motbegrepp motstånd, ställer sig frågan om en omfattande maktdefinition är meningsfull. I den breda förståelsen av makt ”alla kan utöva makt över alla” (ibid. s. 32). Här ställer jag mig frågande till hur strukturella maktstrukturer, så som ekonomisk ojämlikhet, begränsar handlingsutrymmet till maktutövning. Detta är också någonting som Foucault kritiserats för att negligera (Nilsson 2008).

Teorier om barn- och klientkonstruktionerDen här uppsatsen har, som jag nämnde inledningsvis, flera teoretiska ansatser. Efter att ha redogjort för mina diskursanalytiska teorival övergår jag i detta avsnitt till att beröra barndomssociologin och teorier om klientkonstruktioner. Jag avslutar kapitlet med att redogöra för hur mina valda teoretiska utgångspunkter relaterar till varandra.

BarndomssociologiJag börjar med att redogöra för några viktiga hörnstenar i den teorinriktning som kommit att kallas barndomssociologi. I en studie som denna där intresset ligger på att studera hur ensamkommande barn konstrueras följer att inte betrakta barn och barndom som naturgivna och självklara. Det teorifältet som kommit att kallas den nya barndomssociologin växte fram som en kritik mot socialisations- och utvecklingspsykologiska teorier och betonar barndomens betydelse. Barndomssociologins ansats är att barn och barndomen är socialt konstruerade fenomen. Med det menas att barndomen betraktas som ett historiskt, kulturellt och politiskt bundet fenomen. Det andra viktiga ställningstagandet är att barndom ses som en social variabel likt kön, etnicitet och klass. Det innebär att barn inte kan betraktas som en homogen grupp enbart utifrån att de är barn. Slutligen vilar barndomssociologin på ställningstagandet att förstå, acceptera och erkänna barn här och nu. Istället för att betrakta barn som passiva mottagare av omvärldens påverkan ses barn som delaktiga i konstruktionen av sitt eget liv (Quvortrup 2009, Wyness 2012; Corsaro 2011). Närvänen & Näsman (2007) belyser särskilt åldersordningen och menar att barndom alltid måste förstås i relation till övriga livsfaser. Det betyder att kategorin ”barn” definieras och förstås i relation till kategorin ”vuxen”. Min tolkning är att förståelsen av ålder, i sin tur, präglar vår förståelse för vad som är att anse normalt eller önskvärt beteende för olika grupper i samhället. Barns beteende kan beskrivas i termer av åldersadekvat; någonting vi sällan tillskriver vuxna. På det sättet skapas en maktordning där det på basis av ålder sker en uppdelning mellan olika grupper.

18

Att utgå ifrån ett barndomssociologiskt teorifält innebär i denna studie ett intresse för hur barndomen definieras inom ramen för samhälleliga institutioner. Avslutningsvis ska jag nu redogöra för det sista teorifältet som jag ser som viktigt i förståelsen av hur ensamkommande barn konstrueras inom socialtjänsten.

Teorier om klientkonstruktionerI linje med den socialkonstruktivistiska teoritraditionen betraktas klienten, det vill säga individen som kommer i kontakt med välfärdssamhällets institutioner, som en konstruktion. Den som kommer i kontakt med socialtjänsten måste först bli erkänd som berättigad mottagare av organisationens tjänster och därefter bli sorterad bland annat utifrån ålder och problembild. Förhållandet mellan socialtjänsten och ensamkommande barn regleras i en rad lagar och förordningar som är speciellt riktade mot den kategorin migranter. Men hur ensamkommande barn kommer att beskrivas och vilka begrepp som kommer att användas för att förstå deras behov är lika avgörande av socialtjänstens specialiseringsområde. Utgångspunkten är att institutioner, trots sin strävan att möta hela människan, omformar och förklarar människor och deras livsomständigheter utifrån institutionellt fastlagda förståelseramar. Socialtjänsten skapar, med andra ord, klienter genom att kategorisera och anpassa de hjälpsökande individerna så de passar samman med de insatser den organisationen råder över (Järvinen & Mik-Meyer 2003). Juhila och dennes medarbetare (Juhila et.al 2003:17) skriver att:

Clienthood has its links with the organisation and also with the service system in the sense of what organisations and experthoods there are on offer and available. The special fields of these organisations determine the roles which clients and social workers may assume on each stage in relation to each other.

Inom socialtjänsten är samtalet mellan socialsekreteraren och den hjälpsökande individen central. Samtalet som består av frågor och svar kommer att vara avgörande för hur ett ärende kommer att hanteras och bedömas. Samtalet är också direkt relaterat till den dokumentation, eller de texter, som socialtjänsten producerar som barnavårdsutredningar är ett exempel på. I de dokumenten kommer en rad omdömen om barnens förmågor och brister att registreras. I sin artikel Dokumentation som formerande resurs lyfter Åsa Mäkitalo (2005:134) institutionell dokumentation som ”en värdeladdad institutionell artefakt” och hävdar att den kan ha normaliserande, mobiliserande och/eller disciplinerande konsekvenser för medborgaren. I ett vidare maktperspektiv kan dokumentationen ses som konkreta diskursiva teknologier som ”systematiskt formar de objekt om vilka de talar” (Foucault citerad i Mäkitalo 2005:124).

Blandning och användning av teoretiska perspektiv Avslutningsvis vill jag motivera mina teorival och resonera kring hur jag använder dem i min studie. När jag anlyserar min empiri så är det framför allt två begrepp som jag finner användbara nämligen makt/kunskap och diskurs. Makt/kunskap begreppet låter mig se utredningstexterna som en kunskapsproduktion som i sin tur möjliggör rätten för en institution att uttala sig om hur ensamkommande barn är och vad de behöver. Begreppet låter mig se hur skillnader pekas ut och det avvikande (eller det normala) skapas (Epstein 1999:9). Det socialkonstruktivistiska förhållningssättet som diskursanalysen utgår ifrån ser språket som en viktig utgångspunkt för hur vi förstår vår omvärld. När representanten för

19

socialtjänsten träffar det ensamkommande barnet för första gången sker inte mötet i ett vacuum. Det språk som används i det mötet, frågor som ställs och svar som tolkas, sker med hjälp av diskursen. Samtidigt bidrar informationen som samlas in till att konstruera diskursen. Barndomssociologin och teorier om klientkonstruktioner är användbara utifrån att barn, barndom och klientskap inte betraktas som självklara kategorier. Snarare är mötet mellan socialtjänsten och det ensamkommande barnet inramat av lagar, arbetsmodeller så väl som den dominerande diskursen om ålder och etnicitet (för att nämna några).

20

Studiens genomförande – metod, empiri, analys

Att jag under flera års tid vetat vad denna uppsats skulle handla om är ingen tillfällighet. Min yrkeserfarenhet som socialsekreterare för ensamkommande barn utgör utgångspunkten för intresseområdet. Genom att bli inkopplad i FoU:s utvecklings- och forskningsprojekt om ensamkommande barn (Stretmo & Melander 2013) kom jag dessutom i kontakt med teorifältet och blev allt mer intresserad av det språkliga. Därför var den teoretiska ansatsen given vilket inte kan sägas om de metodval jag fått göra. I detta avsnitt kommer jag att redogöra för hur jag gått tillväga i samband med dessa. Därefter övergår jag till att beskriva hur jag konkret gått tillväga i studiens analysarbete för att slutligen säga något om studien anspråk, begränsningar och etiska överväganden.

Studiens tilltänkta inriktning Att den här studien har kommit att bli en analys av akter var ingenting som jag planerade från början. För att få ökad förståelse för de metodval jag gör i denna studie kommer jag först att redogöra för hur denna studie var tänkt från början. Under lång tid planerade jag att min masteruppsats skulle sätta fokus på hur ensamkommande barn, deras livssituation och behov beskrivs och förstås inom socialtjänsten. Jag var intresserad av det språkliga och planerade att påbörja uppsatsen genom att observera situationer då socialsekreterare diskuterar ensamkommande barn utan att dessa är närvarande. Sådana situationer kunde till exempel utgöras av tillfällen då socialsekreterare drar sina ärenden med arbetsledaren. Jag var intresserad av talet och vilka begrepp används för att förstå ensamkommande barn. Observationer planerade jag att komplettera med fokusgruppsintervjuer. Fokusgrupper skulle utgöras av socialsekreterare som arbetar med målgruppen. Liknande metodkombination har, med lyckat resultat, används av t.ex. Petersson (2013) och Herz (2012). Jag såg det som en klar fördel att jag var bekant med hur socialtjänsten organiseras och vilka kontakter jag behövde etablera för att få formellt godkännande av gatekeepers (Silverman 2006:81). Antalet socialsekreterare som arbetar med ensamkommande barn i Göteborgs region var, vid den tiden, inte stor. Vi som arbetade med ensamkommande barn kände till varandra eftersom vi träffades på olika konferenser och utbildningsdagar. Dessutom hade jag, under min involvering i det ovannämnda forsknings- och utvecklingsprojekt, redan etablerad kontakt med många. Sommaren 2014 tog jag första kontakterna med kommunerna som ingår i Göteborgs region. Av etiska skäl uteslöt jag kommunen där jag fortfarande är anställd. Svaren jag fick, när jag fick några, var på inget sätt hoppingivande. Det visade sig att de personerna jag en gång i tiden hade kontakt med hade bytt tjänst eller slutat. Nya försök med att hitta intresserade socialsekreterare gjordes och denna gång tog jag kontakt med enhetschefer eller förstesocialsekreterare. Det blev klart att observationer inte skulle vara möjliga att genomföra. Det har dels att göra med att ensamkommande barn, trots det växande antalet som kommer varje år, utgör en relativt liten grupp inom socialtjänsten som en eller två socialsekreterare i varje kommun, eller stadsdel, ansvarar för. Praktisk innebär det att jag skulle behöva vänta tills de ansvariga socialsekreterarna signalerar till mig att de har ett dilemma eller liknande att diskutera med sin arbetsledare. Sådant förfarande skulle vara alldeles för tidskrävande och avfärdades. Jag fick dock ihop ett litet antal socialsekreterare som kunde tänkas bli intervjuade. Alla framförde att de hade mycket att göra på sina tjänster och skulle de bli intervjuade så fick det bli enskilda intervjuer. I en enskild intervju sker kommunikationen mellan intervjuare

21

och intervjuad till skillnad från fokusgruppsintervjuer där multipla interaktioner sker (Tursunovic 2002). Just de multipla interaktionerna var någonting jag var intresserad av och tänkte att de kunde bidra med komplexiteten i hur ensamkommande barn beskrivs och förstås. Mot den bakgrunden fick jag söka nya sätt för att genomföra denna studie. För att förstå hur ensamkommande barn, deras livssituation och behov beskrivs vände jag mig istället till den dokumentation som finns inom socialtjänsten. På det sättet kom den här studien att bli en aktstudie.

Att studera sociala akter – hinder och möjligheterSkyldigheten att föra dokumentation inom socialtjänsten regleras av både socialtjänstlagen och förvaltningslagen (Socialstyrelsen 2010). Uppgifterna som dokumenteras utgör tillsammans det som kallas för en personakt eller social akt (SOSFS 2014:5). En social akt består vanligtvis av olika utredningsdokument, journalanteckningar, vårdplan och/eller andra dokument som till exempel bedömningar från andra professionella (Billquist & Johansson 2007:5; Lundström 2008:122). Journalanteckningar innehåller information som löpande förs in av socialsekreteraren. Lundström (2008:122) liknar journalanteckningarna vid att skriva dagbok där man visar att man gjort det som förväntas av en. Alla kontakter och möten som görs med klienten och andra i dennes nätverk antecknas. Det som noteras kan i senare skede användas för att legitimera en viss åtgärd eller helt enkelt fungera som ett slags minne för socialsekreteraren. Barnavårdsutredningar eller bara utredningar är skriftliga sammanställningar av allt material som socialtjänsten samlar in om ett barn som också ligger till grund för olika beslut och åtgärder.

Studier som utgår ifrån institutionella texter, som sociala akter är ett exempel på, kan delas in i tre traditioner (Hydén 1995; Lundström 2008). Den första traditionen utgörs av socialhistoriska studier vars fokus är de sociala arbetets historia. Inom den här traditionen studerar forskare till exempel vad som utmärker klienterna och deras problem under olika historiska perioder eller hur olika klientgruppers sammansättning ändras. Till den andra traditionen räknas studier som använder sociala akter som sekunderkälla för att få fram fakta om klienterna som till exempel kön, ålder, nationalitet etc. Slutligen den tredje traditionen där diskuranalytiska och etnometodologiska studier räknas. Här ligger intresset på det samspel mellan organisationen och texten i konstruktionen av klienter. Min studie kan sägas utgöra exempel på det sistnämnda.

I jakt på inspiration och vägledning om hur sociala akter kan studeras upptäckte jag, likt Billquist och Johansson (2007), att användning av dokument som källa inte alls är lika förekommande som andra metoder inom den sociala kvalitativa forskningen. Vad det kan bero på dikuteras av flera forskare (se t ex Billquist & Johansson 2007; Lundström 2008) som framhåller att det finns inbyggda svårigheter i att använda sig av sociala akter i forskningen. Skälet till detta är att dokumentationen som forskaren är intresserad av tillkommer i specifika professionella och organisatoriska miljöer och skiljer sig från annat källmaterial. För forskare med intresse för sociala akter aktualiseras en rad frågor bland annat om dokumentets författare och det sammanhang författaren är en del av. I sitt försök att studera socialtjänstens arbete och vägen ut ur klientskapet stötte Billquist och Johansson (2007) på en rad utmaningar som de resonerar kring i artikeln Sociala akter som empiri. Om möjligheter och svårigheter med att använda socialarbetarens dokumentation i forskningssyfte. Forskarna möttes av ofullständig och knapphändig information om de individer som dokumentationen gällde. Dessutom var det svårt att utläsa vilka problem och hjälpbehov som föranledde kontakten med socialtjänsten. För stora brister i

22

dokumentationen gjorde att författarnas studie inte kunde genomföras som det var tänkt. Trots svårigheterna lyfter forskarna några möjligheter med aktstudier. De möjligheter är främst av praktiskt karaktär och handlar om att sociala akter är lättillgänglig form av material som inte kräver mycket arbete av vare sig socialarbetare eller klienter. Vidare nämns att risken för bortfall är mindre än vid intervjustudier samt att en del etiska problem kan undvikas. Att studera akter lämpar sig väl för retrospektiva studier då akterna innehåller information om händelser i en förfluten tid som, på grund av personliga minnen, kan vara svår att få fram genom intervjuer. Författarna framhåller att aktstudier har sitt största värde för de som, likt jag, är intresserade av att studera hur olika sociala fenomen och klienter konstrueras (ibid:14).

Tillvägagångssätt och avgränsningar i det empiriska materialetFör att få att ta del av sekretessbelagd dokumentation vände jag mig via e-post och telefon till samtliga verksamhetsansvariga inom Individ- och Familjeomsorgen i Göteborgs region. I den initiala kontakten presenterade jag mig själv, studien och dess syfte. Min erfarenhet av att komma åt dokumentation om ensamkommande barn går inte i linje med Billquist och Johansson (2007:13) resonemang att sociala akter är lättillgängligt material. Till att börja med fick jag inte ens respons från de tillfrågade socialtjänsterna. De få som svarade hänvisade till diverse sekretessbestämmelser och att beslut om akt åtkomst skulle behöva fattas av socialnämnden vilket enbart sker i samband med större forskningsprojekt. Mina försök att gå utanför Göteborgs region gav heller inga resultat. Det som till slut visade sig fruktsamt var att använda mig av privata kontakter genom vilka en västsvensk kommun öppnade sin dörr för mig. Efter att den verksamhetsansvarige för Individ- och Familjeomsorgen gav sitt tillstånd till att jag fick ta del av den dokumentation som finns om ensamkommande barn tog jag telefonkontakt med den socialsekreterare som är ansvarig för målgruppen. I det här skedet fick jag ta ställning till vilken dokumentation jag var intresserad av. Hur jag resonerade kring de urval jag gjorde redogör jag för i kommande avsnitt. Efter det övergår jag till att beskriva det studerade materialet samt hur jag konkret gått tillväga när jag närmat mig det.

UrvalDen här studiens empiriska material utgörs av arton barnavårdsutredningar avseende ensamkommande barn. Skälet till varför jag begränsar mig till just utredningstexter och inte hela akter (d.v.s. journalanteckningar, intyg etc.) är erfarenheten att utredningar är mer sammanhållna och mindre fragmentariska än journalanteckningar (se t ex Lundström 2008 för liknande resonemang). Att studien kom att omfatta arton barnavårdsutredningar har att göra med att jag var intresserad av utredningar som var färdigskrivna. Vid tiden för materialinsamlingen fanns det andra påbörjade utredningar men av naturliga skäl såg jag inget värde i dem. För att inte lägga en extra arbetsuppgift på socialsekreteraren, som tog fram dokumentationen och gjorde det möjligt för mig att sitta och läsa den, valde jag att fokusera på den dokumentation som var åtkomlig. Därför valde jag bort utredningar som var arkiverade. Det bör tilläggas att jag bedömde att antalet barnavårdsutredningar var mer än tillräckligt för att besvara studiens frågor.

Presentation av utredningstexternaSamtliga arton utredningstexter som jag analyserar var genomförda enligt BBIC-modellen. BBIC står för Barns Behov I Centrum och är en nationell handläggnings- och

23

dokumentationssystem som allt fler kommuner kommit att arbeta med. BBIC används för att, på ett strukturerat och systematiskt sätt, utreda, planera och följa upp insatser för barn, ungdomar och deras familjer (Socialstyrelsen 2013c). De olika BBIC dokumenten ska ge vägledning i vilken information som ska samlas in under en utredning och hur denna ska analyseras. De behovsområden som BBIC dokumenten fäster särskilt vikt vid är: hälsa, känslomässig- och beteendemässig utveckling, utbildning, identitet, familj- och sociala relationer, socialt uppträdande samt förmåga att klara sig själv. Jag ser här, i likhet med Marcus Herz (2012), BBIC som viktig i förståelsen av hur ensamkommande barn framställs. Därför ägnar jag BBIC en närmare titt i följande kapitel.

Det analyserade materialet består av utredningstexter för totalt arton barn. Barnen som de utredningstexterna avser anlände till Sverige under perioden 2009 – 2014 och var vid tiden för utredningens tillkomst mellan 2.5 till 17.5 år gamla. Samtliga utom en var pojkar. Det är sex ursprungsländer i Mellanöstern och Afrika som är representerade. Författarna till utredningstexterna är tre olika socialsekreterare. Jag har inte fäst vikt vid författaren utan i förgrunden finns hur ensamkommande barn beskrivs i utredningstexterna. Utredningstexternas omfång varierar från ett par till elva sidor. Likaså är det stor variation på vilka behovsområden som ansågs viktiga att utreda.

Att närma mig materialet…Diskursanalys används i den här studien både som teori och metod. Att studera texter med en diskursanalytisk analysmetod kan göras antingen genom närläsning, där t.ex. modaliteter eller andra textnära aspekter uppmärksammas, eller mer teoretiska läsningar. Mitt sätt att arbeta hör till den sistnämnda. Som jag påpekat i teoriavsnittet används diskursanalys på olika sätt inom den samhällsvetenskapliga forskningen. Både Whinter Jörgenssen & Phillips (2000) och Börjesson (2003) poängterar att den diskursanalytiska metoden måste anpassas till de specifika forskningsfrågorna. Med det följer att det inte finns en färdig diskursanalytisk modell som forskaren kan använda sig av vid bearbetningen av materialet.

…och göra något med detNågot som visat sig vara viktigt när jag närmat mig utredningstexterna är den egna erfarenheten av att utreda och skriva utredningar om ensamkommande barn. Att inte läsa utredningar som en före detta socialsekreterare med fokus på utredningarnas form och innehåll var en riktig utmaning. Jag fick, med andra ord, distansera mig från texterna för att kunna närma mig dem. Att hela tiden relatera utredningstexterna till de teoretiska utgångspunkterna och tidigare forskning samt ha fokus på hur språket figurerar i utredningstexterna blev, inte bara det metodologiska sättet att närma mig utredningstexterna utan även en räddning från att ”go native”. De analytiska begrepp som jag hade med mig när jag närmade mig texterna är Foucaults begrepp makt/kunskap och diskurs. Mitt sätt att närma mig utredningstexterna är att betrakta dem som manifestationer av en bestämd diskurs (Boréus 2011:158).

Jag läste utredningstexterna en åt gången och vid flera tillfällen. För att komma i gång med analysprocessen, och framför allt för att få distans till texterna, formulerade jag några frågor som jag ställde till texterna.

24

- Vilka nyckelord eller begrepp återkommer i hur ensamkommande barn beskrivs/innan ankomsten till Sverige/ i Sverige?

- Hur representeras hemländer?- Vilka nyckelord eller begrepp återkommer inom respektive behovsområde?- Hur beskrivs etnicitet/ålder?- Hur representeras socialtjänsten?- Vems röster tas tillvara?

Till att börja med sökte jag i utredningstexterna efter bestämda sätt att beskriva ensamkommande barn. Vad jag noterade ganska tidigt var att vissa bestämda ord förekom ofta när ensamkommande barns liv och barndom, deras hälsa, beteende, utbildning, identitet etc. beskrevs. Beträffande barnens liv innan ankomsten till Sverige, för att ge ett exempel, återkom ordet ”ansvarstagande” . I nästa steg uppmärksammade jag vilka egenskaper som tillskrevs de ensamkommande barnen och märkte att ordet ”ansvarstagande” återkom igen men även ”trevlig” och ”artig”. Slutligen uppmärksammade jag vilka åtgärder som föreslogs för gruppen ensamkommande barn. Inspiration till den analysprocess som jag använde mig av hämtade jag från Boréus (2011). Jag valde att ta tillvara på beskrivningar som återkom i flera utredningar och plockade ut citat som jag sparade i ett word-dokument. Förvånansvärt ofta återkom samma formuleringar om t.ex. hälsa eller beteende. Senare sorterade jag citaten utifrån de teman som framträdde. Det är på basis av dessa teman som empirin presenteras. Det bör tilläggas att BBIC, utifrån sina givna behovsområden, har en stor påverkan på de teman som framträdde.

Studiens samhällsvetenskapliga kvalitet Det är viktigt att vetenskapliga studier håller en hög vetenskaplig kvalitet. Den vetenskapliga kvaliteten bedöms utifrån begrepp som validitet, reliabilitet och generaliserbarhet.

Validitet, reliabilitet och generaliserbarhetValiditet handlar om att en metod ska kunna mäta det den avser att mäta. I den här studien har jag inte som avsikt att mäta någonting. Hur är det då möjligt att diskutera om jag lyckats mäta det jag avsett och på rätt sätt? Validitetsfrågan i studier som inte avser att räkna eller mäta ett fenomen handlar istället om huruvida studien man genomför för att besvara en viss fråga verkligen kan ge svar på denna (Bergström & Boréus 2012:41). Själva forskaren och dennes förförståelse är också viktiga i bedömningen av validiteten. Därför har jag ansträngt mig för att visa läsaren den förförståelse jag är medveten om att jag bär med mig in i detta arbete. Även om jag i denna studie arbetar med ”naturligt förekommande material” (Börjesson 2003:160), det vill säga material som finns där oavsett min närvaro, gör jag inget anspråk på att förmedla en ”sanning”. Tvärtom vill jag vara tydlig i att jag gör någonting med det insamlade materialet. Kort sagt är denna studie min konstruktion. Av detta följer att reliabiliteten i den här studien inte kan prövas genom att låta en annan forskare följa och upprepa mina steg för att komma till samma resultat. Men det betyder inte att forskaren ska hålla hemligt vilka steg den tagit i forskningsprocessen. Tvärtom är transparansen i forskningsprocessen mycket viktigt och jag har strävat efter att visa läsaren hur jag resonerat kring mina metodval, materialbearbetning och analys samt genom att underbygga mina tolkningar med citat från det empiriska materialet.

25

För studier med socialkonstruktivistiskt ansats som inte söker svar på hur ett fenomen är, utan hur det går till när fenomenet blir till (eller kvalificerar sig som sant), är frågan om generaliserbarhet inte aktuell. Jag vill ändå säga att jag tycker mig se en klar regelbundenhet i hur ensamkommande barn beskrivs i det material jag analyserar. Hur ensamkommande barn beskrivs i andra kontexter eller hur de kommer att beskrivas om ett år kan jag inte uttala mig om.

Etiska övervägandenSlutligen några ord om etiska överväganden jag ställts inför i denna studie. För mig har etiska överväganden handlat om två frågor nämligen Vad bör göras? och Vad är god forskning? (jmf Barron 1999). När det kommer till frågan om vad forskaren bör göra har Vetenskapsrådets etiska riktlinjer för humanistisk-samhällsvetenskapligforskning (Codex 2015) varit vägledande. Utgångspunkten i de etiska riktlinjerna är att forskningsdeltagare inte ska utsättas för psykisk eller fysisk skada. Individskyddskravet formuleras som fyra allmänna huvudkrav på forskningen: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Den här studien bygger på analysen av sekretessbelagda handlingar. Det innebar att jag fick inhämta samtycke från ansvarig chef inom Individ- och Familjeomsorgen till att ta del av dessa. När materialet är sekretessbelagt krävs det att syftet med ens undersökning redovisas tydligt innan man ens får tillgång till materialet. Jag har strävat efter att vara så tydlig som möjligt i hur materialet kommer att användas och presenteras. När jag presenterade min tilltänkta studie till Individ- och Familjeomsorgens chef berättade jag att det inte är det enskilda barnet som beskrivs i utredningstexterna, eller den enskilda socialsekreteraren som producerat dessa, som är av intresse. Det som jag riktar mitt intresse mot är de diskursiva utsagorna inom socialtjänsten som institution.

Utredningstexterna som jag fick tillgång till var avidentifierade vilket innebär att jag inte fick ta del av barnens personuppgifter som namn, personnummer och adress. För att uppnå kravet på konfidentialitet har jag plockat bort namn på personer och platser ifrån de citat som presenteras i uppsatsen. Det kan till exempel röra sig om namn på boende, gode män, skola eller liknande. Citaten har sedan lästs igenom av den ansvarige socialsekreteraren för att säkerställa att innehållet på inget sätt kan härledas till det enskilda barnet.

Eter att ha tagit till hänsyn till Vetenskapsrådets forskningsetiska riktlinjer blev frågan om god forskning den som jag hela tiden återkom till. I sin avhandling diskuterar Live Stretmo (2014:91) diskursanalys och om den kan ses som en oetisk forskningsmetod. Stretmo beskriver hur hon vid en presentation av sitt avhandlingsarbete för yrkesverksamma blev ifrågasatt och anklagad för att förneka den hårda verkligheten ensamkommande barn lever i. Kritiken som framfördes handlade om oron att studier som kritiskt granskar konstruktioner av sårbara och marginaliserade grupper riskerar att förneka deras utsatta position. Liknande reflektioner har följt mig genom uppsatsskrivandet. Jag vill tro att forskning ska vara till nytta för samhället och inte minst för grupper med begränsat handlingsutrymme. Jag har dock kommit att inse att begreppet nytta är relativt och att det inte är möjligt att svara på frågan vem, studier som denna, gagnar. Jag vill hävda att denna studie har sitt värde i att den kan väcka tankar och reflektioner kring föreställningar om vad som är normalt och avvikande i ens tid och i ett givet sammanhang samt hur socialt arbete bidrar till att reproducera de föreställningarna. Vad reflektionen i en institution som socialtjänst kan få för utrymme och betydelse, och om det är för nytta för de ensamkommande barnen vi möter, är omöjligt för mig att svara på.

26

Resultat och analys

I detta kapitel redovisar jag empirin som jag analyserar med hjälp av teoretiska perspektiv och tidigare forskning. Redovisningen är indelad utifrån de olika teman som jag, under analysens gång, identifierat. Den tar sin avstamp i hur barnens liv innan ankomsten till Sverige beskrivs. När citaten presenteras använder jag mig av tecknen […] och [---] för att visa läsaren att vissa ord eller även fullständiga meningar uteslutits. De meningar som utesluts är de som jag bedömt saknar relevans för diskursen jag beskriver. Det kan till exempel handla om beskrivningar av olika medicinska prover som togs på hälsoundersökningen och vad dessa visade. Tecknen används också för att utesluta information som kan kännas igen och härledas till det enskilda barnet.

Några inledande ordInnan jag går in för att presentera de olika teman som jag har identifierat under analysen vill jag säga några ord om utredningstexterna. Som nämnts tidigare är det arton utredningar som är studiens empiri. Trots att utredningstexterna varierade i omfång var de till innehållet förvånansvärt lika. Ibland funderade jag om det var ett och samma barn som beskrevs. Ibland var formuleringarna till och med helt identiska i olika utredningar. Undantag finns dock och det är i relation till de riktigt små barnen, syskonparet som vid utredningstillfället var 2.5 respektive 4 år gamla. När jag i kommande text presenterar två eller flera citat är det för att illustrera att citaten är tagna ur olika utredningar och beskriver olika barn. Samtidigt vill jag framhäva att liknande resonemang, och exakt likadana formuleringar, återfinns i andra utredningar.

Marcus Herz (2012) har i sin doktorsavhandling studerat hur kön och etnicitet förstås och uttrycks inom socialtjänsten. Herz följde socialsekreterare i deras dagliga arbete och närvarade vid olika arbetsrelaterade möten. Han noterade att BBIC genomsyrar större delen av verksamheten som arbetar med barn, unga och deras familjer. Vidare noterade han att BBIC är viktig i förståelsen av hur kön och etnicitet tar sig uttryck inom socialtjänsten. Med det menar inte Herz att BBIC är diskursens ursprung utan snarare uttryck för den. I likhet med Herz anser jag att de uttalande om ensamkommande barn som görs i barnavårdsutredningar måste förstås i relation till BBIC. I sin genomgång av BBIC noterade Herz att systemekologi, utvecklingspsykologi och anknytningsteori utgör den teoretiska grunden för metoden. Han finner vidare att ”kön och etnicitet tolkas som stabila enheter som individen bär med sig över historia, tid och rum” (Herz 2012:211). Som jag kommer att visa rör sig beskrivningar av ensamkommande barn och förklaringar till deras problem på individ nivå. Herz uppmärksammade också att socialsekreterare i hans studie diskuterade barnen som utreddes oftast utifrån diagnoser, mognadsgrad och beteende. Sällan diskuterades positionella eller strukturella perspektiv på barnens bekymmer. Varför vissa diskurser i följande analys träder fram starkare kan således tillskrivas BBIC:s struktur och de teoretiska grunderna den vilar på.

Det barndomslösa barnet- eller att inte få vara barn fullt utI det här avsnittet presenterar jag socialtjänstens beskrivningar av ensamkommande barns barndom och historia innan ankomsten till Sverige. Här konstrueras barnet vara ett offer

27

för omständigheter och vuxnas frånvaro och går därmed miste om upplevelser som vi i västvärlden knyter till barn och barndomen. De upplevelserna knyts till aktiviteter som skolgång, lek och kamrater.

Den ensamma mamman Vuxna har en viktig ställning för hur barndomen beskrivs. I den sociala verkligheten som beskrivs har barnet fått klara sig självt i stor utsträckning. Att barnet fått klara sig självt tillskrivs avsaknaden av en vuxen, oftast pappa. Bilden som framträder ur det analyserade materialet är att det ensamkommande barnet är ett barn till en försvunnen fader och en, oftast sjuk, moder som efter faderns försvinnande får svårt att försörja, och hålla ihop, familjen. Till sin hjälp har hon den äldsta sonen i familjen vars barndom offras för att hjälpa familjen.

A:s pappa är död sedan flera år varför A och hans syskon fick hjälpa modern med försörjningen och hushållet. Modern arbetade som sömmerska och familjen levde under mycket knappa levnadsförhållanden.

B uppger att hans mamma bor kvar i hemlandet (namn på land) tillsammans med hans 13-åriga syster. B:s pappa är avliden. B berättar att han gick i tionde klass när hans mamma blev sjuk. Eftersom hans pappa inte lever fanns bara B som kunde ta hand om mamman och blev därmed tvungen att sluta i skolan.

När C var 11 år dog hans far och han fick då börja ta ett mycket stort ansvar för familjens försörjning. Tillsammans med sina syskon fick C hjälpa sin mamma med försörjningen och eftersom C var äldst fick han ta det största ansvaret. Modern sålde en del kläder på en marknad och C fiskade.

Den första bilden som tecknas genom utredningarna är den av den ensamma mamman. Hon ansvarar ensam för ett eller flera barn men det ensamma moderskapet är omöjligt och hennes resurser räcker inte till. Det finns heller inget övrigt socialt nätverk beskrivet vilket förstärker känslan av ensamheten hos modern. Utan en manlig försörjare förmår hon inte klara av att försörja och beskydda sina barn. Att inte klara av det ensamma moderskapets krav indikerar att hon är skör och behöver en manlig beskyddare. Här träder den äldsta sonen in och tar plats som familjens nya försörjare.

Barnet som bär på ett vuxenansvarFaders frånvaro i sig beskrivs inte som problematiskt utan snarare att barnet få träda in och ta på sig rollen som familjens överhuvud. Frånvaron av fadern, som beskrivs i citaten ovan, läser jag, är anledningen till att barnet tvingas ta stort eget ansvar.

A. uppträder på många sätt både moget och vuxet vilket kan bero på att han tidigt fick ta stort eget ansvar över sig självt och sin tillvaro. A. är analfabet och kommer från mycket knappa levnadsförhållanden. A. fick tidigt börja hjälpa sin familj med försörjningen varför han inte fått någon egentlig skolgång i sitt hemland. A. har inte fått vara barn utan

28

tvingats till att ta ett vuxenansvar i mycket ung ålder.[---]Förutom att han har fått klara sig själv i stor utsträckning kommer A. från en orolig miljö där det förekommer våld och han har troligtvis inte alltid haft vuxna omkring sig som har skyddat honom mot detta.

B. är en ung pojke som trots sin ringa ålder har erfarit oerhört traumatiska upplevelser och bär därför på ett mycket tungt bagage. Han har berövats stora delar av sin barndom och har aldrig fullt ut fått vara barn.

C. är en kille som fyller [antal år] i augusti. C. kommer från en stor familj och han fick redan som [ålder] börja ta ett stort ansvar då hans far mördades. C:s uppväxt var både otrygg och oförutsägbar och han fick redan som liten ta ett mycket stort ansvar. Tillsammans med sina syskon fick C. hjälpa sin mamma med försörjningen och eftersom C. var äldst fick han ta det största ansvaret. Modern sålde en del kläder på en marknad och C. fiskade. C:s pappa hade en båt som C. använde när han fiskade. C. fiskade på morgonen, sålde sedan fisken på marknaden och på kvällen gick han i skolan.[…] C. hade inte så många vänner i (namn på land) eftersom han inte hade så mycket tid att vare sig leka eller träffa kompisar. Den mesta tiden gick åt att fiska och hjälpa till med försörjningen samt gå i skolan. C. är en känslig kille som egentligen aldrig fått vara barn fullt ut. Han har gått miste om mycket i sin barndom dels på grund av krig och oroligheter men också för att C. tidigt var tvungen att, tillsammans med sin mamma, hjälpa till med försörjningen. Han har berövats stora delar av sin barndom och har aldrig fullt ut fått vara barn.

Begreppet ansvar tycks i ovanstående citat användas för att dra gränsen mellan vuxna och barn. Det som beskrivs som ”vuxenansvar” förtydligas inte men det går det att utläsa att ”vuxenansvar” kopplas till ansvar för familjeförsörjning och skydd av detsamma. Min tolkning av hur ansvar och ansvarstagande beskrivs i citaten ovan är att det ses som belastande för barnen och någonting barn ska skyddas ifrån. Uppfattningen att barn ska skyddas från ”vuxenansvar” vilar på föreställningar om barn som sårbara och outvecklade varelser. Dessa föreställningar, skriver sociologen Michael Wyness (2012:79), går att härleda till utvecklingspsykologiska- och socialisationsteorier som under det senaste århundradet styrt vår förståelse av barn. James och Prout (i Wyness 2012:79) beskriver de utvecklingspsykologiska och socialisationsteorier som ” the dominant framework”. Vad duon menar är att dessa teorier inte bara varit dominerande inom de vetenskapliga disciplinerna utan har också genomsyrat professionella praktiker och vår allmänna uppfattning om barn. För att förstå hur ”vuxenansvar” ges mening och tolkas som belastande för barnen behövs en närmare syn på vad ”the dominant framework” består av. Det diskuterar Michael Wyness (2012:80-84) och menar att dikotomisering av barndomen som livsfas kontra det vuxna livet är en viktig funktion i det dominerande ramverket. Dikotomisering av barndomen som en livsfas, som står i motsatsförhållande till vuxenhet, innebär att barn och barndom ofta beskrivs i relation till vuxna och som något grundligt annorlunda. Inbäddat i denna dikotomi finns en föreställning att barn besitter vissa egenskaper som ofta ses som sämre än vuxnas. Som ett exempel på dikotomisering kan nämnas att barn ses som mindre psykologiskt komplexa varelser eller inte ha samma utvecklade moral som vuxna. Begreppen being (vara) och becoming (tillblivelse) används

29

för att illustrera det dikotomiska förhållandet mellan barn och vuxna. Becoming beskriver varelser som befinner sig i en period för tillväxt då dessa utvecklas och skapas. Barn som varelser i becoming är i en process och på väg mot en säker och fixerad punkt nämligen att bli vuxna. Det får till följd att vuxna ses som färdigtutvecklade och oföränderliga varelser, varelser som är, och inte längre på väg att bli. Utifrån det resonemanget står ”vuxenansvar” för någonting reserverat för de varelser som är. Denna framställning av vuxenhet som en fixerad och komplett punkt blir ett utgångsläge utifrån vilken barn och barndom definieras. Att ett eget ansvar för sig själv och sin tillvaro klingar som belastande för barnen vilar på vuxnas föreställningar om barn, deras behov och kompetenser. Foucault påpekade att de grupper som har makten i samhället också producerar kunskap och har företräde när det gäller hur världen ska tolkas. Av det följer att barn, som är varelser i förändring och i en process mot en säker och fixerad punkt, får en underordnad position i samhället, och förstås utifrån vuxnas perspektiv.

Ett annat sätt att förstå hur ansvar och vuxenansvar förstås som belastande är genom diskursen om det oskyldiga barnet. Meyer (2007:87) refererar till James som hävdar att i den moderna förståelsen av barn och barndom dominerar tre diskurser: ondskans diskurs, oskyldighets diskurs och rättighetens diskurs. Vår förståelse av barn som begår brott, till exempel, tenderar att domineras av ondskans diskurs, visar författaren. Samtidigt är det oskyldighets diskurs som framträder starkast när barn är offer för brott. Meyer skriver att:

[… ]discourse of the innocent child, which emerged with Romanticism, constructs children as inherently virtuous, pure, angelic and innocent. This innocence makes children immature, ignorant, weak and vulnerable, and creates a need for protection (ibid.).

I diskursen om det oskyldiga barnet konstrueras en syn på barn som varelser i behov av skydd. Innan jag går in på betydelsen av diskursen om det oskyldiga barnet vill jag fortsätta diskutera uppdelning mellan vuxna som mogna varelser och barn som omogna sådana som går att urskilja i citaten ovan. Att uppträda moget och vuxet ställs i motsatsförhållande till att uppträda omoget och barnsligt. Min tolkning är att det omogna och barnsliga har en positiv konnotation i citaten ovan. Samtidigt framstår det som någonting ensamkommande barn gått miste om genom att tvingas ta vuxenansvar alldeles för tidigt.

Att inte vara barn fullt utAtt tvingas ta vuxenansvar ses som hejdande från att vara barn fullt ut. En möjlig tolkning av betydelsen av att vara barn fullt ut är, enligt ovanstående citat, att det bara är möjligt i goda levnadsförhållanden och genom en trygg och förutsägbar uppväxt. En uppväxt där vuxna, som färdiga och mogna varelser, står för tryggheten och förutsägbarheten. Den tolkningen öppnar även upp för att se skillnader mellan barn som växer upp under goda, trygga och förutsägbara förhållanden och blir barn fullt ut och de barn som inte gör det. Betydelsen av att vara barn fullt ut kan också förstås genom konstruktionen av barndomen som en period för specifika aktiviteter. Michael Wyness (2012:11) refererar till James, Jenks och Prout som hävdar att barndom i den västerländska, och nutida, förståelsen

[…]has become a period in the life course characterised by social dependency, asexuality, and the obligation to be happy[…].

30

Förpliktelsen att vara glad och lycklig innebär att barn förväntas vara på ett visst sätt. Det innebär också att se barndom som en period för vissa specifika aktiviteter. Som jag läser citaten ovan är exempel på sådana aktiviteter att gå i skolan, vara med kompisar och att leka. Wyness (2012: 11) skriver att en vanlig föreställning kring barn och barndomen rör barnens lek. Leken förstås som en aktivitet där barn utvecklar sin fantasi och lär sig samspelsregler med andra barn. Men leken förstås också som huvudingrediens i konstruktionen av barndomen som en tid fri från ansvar och istället fylld med lek och glädje. Leken och ”det lekande barnet”, fortsätter Wyness, har kommit att bli styrande för hur vi i västvärlden uppfattar barndom.

Inbäddat i beskrivningen berövad stora delar av sin barndom och aldrig fått vara barn fullt ut finns en idé att ensamkommande barn gått miste om upplevelser och aktiviteter som associeras med barndomen. Här tolkar jag att det finns en idé om en naturlig och universell barndom, en barndom som följer samma gång oavsett tid och plats. Wyness (2012) hävdar att föreställningen om en naturlig och universell barndom också vilar på den dominerande ställningen utvecklingspsykologiska och socialisationsteorier haft i västvärlden. Det reses två viktiga frågor här: vilket barn, eller barndom, passar in i bilden av det naturliga och universella barndomen som ensamkommande barn avviker ifrån? Och hur ska vi förstå barn som blivit fråntagna stora delar av sin barndom och egentligen aldrig fått vara barn fullt ut? De barn riskerar, som Ada Engebrigsten (2002:18) uttrycker det, att förstås som barn placerade utanför barndomen.

Placerade utanför barndomenJag nämnde tidigare att formuleringen inte fått vara barn fullt ut bidrar till att konstruera avvikelse och därmed skillnad mellan barn som haft hela sin barndom och de som blivit berövade stora delar av den. Det finns slående likheter med det som Michael Wyness (2012:107) benämner ”out of place” barn. Han skriver att det i nutida västerländska samhället råder en uppfattning att barn och barndom är i fara. Denna uppfattning understöds av två antagande nämligen att vuxna förlorat sin auktoritet över barn och förändrade sätt i hur barn och vuxna relaterar till varandra. Som exempel på detta nämns barn som i allt större utsträckning, och allt yngre ålder, ägnar sig åt vuxnas aktiviteter och beteenden. Exempel på sådana aktiviteter och beteenden är en ökande alkoholkonsumtion, tidiga sexuella förbindelser och den ständigt ökande ungdomsbrottsligheten. Av relevans för den här studien är hur Wyness resonerar kring gatubarn och barn som omsorgsgivare som två exempel på barn ”out of place”. Wyness (2012:112;124) skriver att gatubarn, såväl som barn som fungerar som omsorgsgivare åt vuxna, ” inhabit adult spaces”. Likt gatubarn befinner sig ensamkommande barn utanför de sammanhang vi är vana att placera barn som till exempel hemmet och skolan. Det är att anta att de på det sättet kommer i kontakt med andra sfärer av det sociala livet och träffar människor som de i annat fall inte skulle träffa. Även här aktualiseras relationen mellan barn och vuxna även om det får en aning annorlunda betydelse. Likt gatubarn och barn som är omsorgsgivare, är det ensamkommande barnet överlämnat till sig själv (och möjligtvis sina syskon). Det, utmanar enligt Wyness (ibid.), idén att vuxna reglerar barnens känslomässiga och fysiska behov men även den dominerande roll vuxna tror sig spela i reglering av barns beteende. Det som Wyness benämner som ”out of place” kan i fallet av ensamkommande barn även förstås i termer av geografisk plats som följande citat antyder:

Han har gått miste om mycket i sin barndom dels på grund av krig och oroligheter men också på grund av familjens beslut att lämna landet.

31

I citatet framkommer det att landet, här att förstå som ett avgränsat geografiskt och politiskt område, har betydelse för de upplevelser i barndomen som barnet går miste om. Genom att lämna landet lämnar barnet möjligheten att få vara barn fullt ut. Slutsatsen jag drar är att barndomen upphör när barnet krossar den geografiska gränsen, från sitt eget, till ett annat, främmande land. I vidare mening aktualiserar citatet förhållandet mellan geografisk plats och tillhörighet någonting som uppmärksammats och studerats av socialantropologen Liisa Malkki (1992;1995ab). Genom att studera forskningen om flyktingar efter andra världskriget drar Malkki (1995) slutsatsen att ”migration”, i det europeiska sammanhanget, i sig självt kommit att uppfattas som en avvikelse mot ett annars strukturerat och ordnat samhälle. Hon skriver att moderna nationalstater konstruerar sin identitet på antagandet att vissa människor tillhör vissa geografiska platser eller med hennes ord ”a national order of things” (Malkki 1995:5). Som en del av den nationella ordern har människor som, av en eller annan anledning, förflyttas över nationalstaternas gränser kommit att uppfattas i termer av förlust och ”uprootedness” (1992:25). Hon skriver att ”violated, broken roots signal an ailing cultural identity and damaged nationality” (1995:15). Överfört till min studie, och citatet ovan, förknippas gränsöverskridandet även till förlusten av barndomen.

Att kompensera för den otillräckliga barndomenI sitt verk Vansinnets historia under den klassiska epoken (1961/1983) visar Foucault hur man under de olika epoker talade om vansinniga, vad de ansågs vara, och hur det sättet att tala om vansinniga resulterade i olika sociala praktiker, till exempel inspärrning av dem. Med det i bakgrunden vänder jag nu min blick mot att formuleringar i utredningstexter som visar vilken betydelse beskrivningar av ensamkommande barn som inte fullt ut barn eller placerade utanför barndomen får i praktiken.

I (namn på land) var A. tvungen att tidigt hjälpa sin mamma med familjens försörjning varför han på sätt och vis är van att klara sig själv. Eftersom A:s mamma var änka och utifrån familjens knappa levnadsförhållanden fick A. inte möjlighet att vara barn i den utsträckning han borde fått vara varför det nu är viktigt att A. få leka sporta och umgås med jämnåriga.

B. behöver en trygg hemmiljö med stabila vuxna samt en meningsfull och stimulerande fritidssysselsättning för att tillgodose hans behov av en god känslo- och beteendemässig utveckling.

Utifrån sin låga ålder har C. stort behov av kontinuitet, stabilitet och trygghet. C. behöver vuxna i sin närhet som kan hjälpa och stödja honom på väg in i vuxenlivet.

D. har inte på något sätt ett gränslöst beteende men han är ändå utifrån sin ringa ålder behov av adekvata regler och tydlig vägledning från stabila vuxna.

E. har ett stort behov av vuxna som kan stötta och hjälpa honom i vardagen och som kan lära honom de praktiska färdigheter som behövs för att han på sikt ska kunna klara sig själv och stå på egna ben. E. behöver också vistas i en trygg miljö med förutsägbara vuxna

32

för att själv så småningom till en självständig och ansvarstagande vuxen.

Genom att inte ha fått möjlighet att delta i de aktiviteter som vi vuxna i västvärlden knyter till barndom (skolgång, lek, kamrater), på bestämda geografiska platser, uppfattas ensamkommande barn ha gått miste om upplevelser av att vara omhändertagna, lyckliga och glada. Att gå till skolan, leka och vara med kompisar kan också förstås som vardagliga aktiviteter som den brittiske forskaren Ravi Kohli (2007) menar att forskningen har varit dålig på att uppmärksamma. Han påpekar att det leder till att ensamkommande barn uppfattas som annorlunda barn som vuxensamhället har svårt att relatera till på samma sätt som till andra barn. Genom att peka ut och definiera det avvikande avskiljs och definieras samtidigt det normala. Det normala avser här den reglerande normen för var, och hur ett barn (och en vuxen), ska vara. Det skapas med andra ord skillnad mellan ensamkommande barn och våra barn. Våra barn, det vill säga barn i den västerländska (eller svenska) kontexten, konstrueras då till att vara barn som, genom att vara befriade från ansvarstagande för familjens försörjning, växer upp under trygga uppväxtförhållanden. Deras uppväxt konstrueras vara synonym med barndom. Det går även att utläsa hur socialtjänsten positionerar sig själva till att vara den trygga, stabila och goda vuxna. De hjärtskärande, men också i min mening endimensionella, skildringar av barndom som presenteras i början av kapitlet, fungerar också på ett annat sätt. Det faderlösa barnet och frånvaron av samhälleligt stöd bidrar till konstruktionen av det utsatta och behövande barnet. Skildringar väcker sympati och legitimerar att just dessa barn behöver bli omhändertagna, skyddade och vägledda av trygga vuxna. Barn som inte fått vara barn är nu i ett stort behov av kontinuitet och stabilitet och att få vistas i en miljö med trygga stabila vuxna. Det som barnet tidigare gått miste om ska nu kompenseras genom att låta det leka, sporta och umgås med jämnåriga. Även betoning av trygg hemmiljö, stabila vuxna och meningsfull sysselsättning kan tolkas som ett försök att kompensera för det barnet tidigare gått miste om. Samtidigt legitimeras att barnets eget handlingsutrymme begränsas utifrån synen att det behöver bli omhändertaget och skyddat.

Avslutningsvis är frågan om barndomslösa barn på sin plats. Vad är ett barn som fullt ut inte fått vara det och var befinner sig de som är placerade utanför barndomen? Befinner de sig i vuxenheten? Oavsett svaret riskerar förståelsen av ensamkommande barn som barndomslösa barn, barn som uppträder på många sätt både moget och vuxet och är på sätt och vis van(a) att klara sig själv(a), att legitimera ett alltför stort handlingsutrymme eller med andra ord att barn får klara sig själva.

SummeringJag har ägnat detta avsnitt åt att analysera hur ensamkommande barns barndom beskrivs i utredningstexterna. Det är biologisk syn på ålder som dominerar här. Åldern ges en inneboende mening och ses inte som socialt och kulturellt konstruerat. Att vara vuxen står i motsattsförhållande till att vara barn. Jag har visat hur vuxna, eller snarare frånvaro av sådana, har en viktig ställning i förståelsen av barndom. Att ensamkommande barn beskrivs som barn som inte fullt ut fått vara det tillskrivs frånvaron av fäder. Förståelsen av barndomen sker med andra ord utifrån diskursen om ålder och kön. Att belysa barndomens differentiering utifrån etnicitet eller möjligtvis klass lyser här med sin frånvaro. Jag har visat hur den västerländska synen på barn och barndom, som en tid för sorglöshet och specifika aktiviteter, placerar barn inom vissa sfärer som landet, hemmet, skolan och leken. Avsaknad av erfarenheter knutna till aktiviteterna som associeras med barndom

33

konstruerar det ensamkommande barnet som en tvetydig figur, varken barn eller vuxen. Detta kan bidra till homogenisering av bilder av barndom och ensamkommande barn. Avslutningsvis försökte jag visa vilken betydelse diskursen om barndomslösa barn får i praktiken. Den kan legitimera ett stort handlingsutrymme där barnet lämnas ensamt men också användas för begränsa detsamma. Man skulle kunna säga att åldern präglar idéer om relationen mellan barn och vuxna och används därmed i maktutövning. Jag övergår nu till att redogöra för hur ensamkommande barns hälsa beskrivs.

Det (in)stabila barnetI det här avsnittet ägnar jag uppmärksamheten åt att titta på hur ensamkommande barns hälsa och välbefinnande beskrivs. Det är ett område som ägnas stort utrymme i utredningstexterna och formuleringen A är fysiskt och psykiskt frisk kille antyder att den fysiska hälsan förstås som någonting avskilt från den psykiska.

Den friska kroppenNär utredningstexterna beskriver den fysiska hälsan ägnas uppmärksamheten åt kroppen. Bilden av ett stabilt, friskt barn, och en frisk kropp framträder.

A säger att han är fullt frisk och inte har några sjukdomar. [---]Han har en regelbunden kosthållning och äter det mesta men han äter endast halalkött. [---]Enligt personalen på (namn på boende) har A oftast god aptit och han äter ordentligt och på regelbundna tider. A är en aktiv kille som både tränar kickboxning och spelar fotboll. A är noga med sin hygien. Han duschar dagligen och är noga med att vara hel och ren.

B är en fysiskt och psykiskt frisk kille. B säger att han har varit på en hälsoundersökning och då tog en del prover och sprutor. Han säger själv att han är fullt frisk och inte har några sjukdomar. B motionerar regelbundet och har en regelbunden kosthållning. [---]Enligt personalen på (namn på boende) har B god aptit och han äter ordentligt och på regelbundna tider. B är en aktiv kille som både simmar, springer och går på gym.

C har en regelbunden kosthållning och han är fysiskt mycket aktiv. C varken röker eller dricker.

Ovanstående citat porträtterar ensamkommande barn som kroppsligt friska barn. Uppgifter om regelbunden motion och kosthållning uttrycks i positiva ordalag vilket kan tolkas som reflektioner av vår tids normer för hur kroppen ska vara och tas omhand. Motionen och kosthållningen blir viktiga faktorer i hur den önskvärda kroppen konstrueras. I det, som vissa benämner senmoderna13 samhället, är individen tvungen att själv söka och skapa mening med det egna livet. Man menar att tidigare kollektiva strukturer har minskat i attraktivitet och betydelse. Ingenting är längre givet och det åligger individen att själv skapa sin livsstil och identitet. Dagens ökande intresset för hälsa och kroppslighet kan, enligt Thomas Johansson (2012) ses som samtida livsprojekt. I sin bok Kändisfabriken – Identitet, makeover och kroppens tid resonerar författaren kring hur kroppen har blivit ett

13 Begreppet det senmoderna samhället används bl. a av Antony Giddens (1991) i hans analyser av det samtida västerländska samhället.

34

projekt för individen att utveckla och modifiera. Genom att sköta sin kropp och ta hand om sin hälsa skapas goda förutsättningar för identitetsskapande. På det sättet blir utseendet, kropp och hälsa även moraliska förpliktelser. Mot bakgrund av Johanssons resonemang kan informationen om tobak-, alkohol och hygienvanor tolkas som samtida föreställningar om kropp och hälsa. Kroppen ska hållas under fullständig kontroll. Eftersom det är pojkar som beskrivs skulle en möjlig tolkning vara att motionen och kosthållningen utgör en viktig del av nutida mansidealet. En man som är aktiv, stark och i kontroll av sin kropp.

Det sköra psyket – bärande på traumanPsyket, å andra sidan, beskrivs som mindre stabilt. Det uttrycks med termen mår dåligt. I dagligt tal används termen må dåligt för att beskriva kroppsligt såväl som psykiskt mående. Som jag kommer visa används termen för att ge mening åt det senare. Att må dåligt förstås utifrån sin motsats att må bra och i utredningstexterna ges mening genom beskrivningar av sömnsvårigheter, mardrömmar, koncentrationssvårigheter, oro, saknad och ledsamhet. Skildringar av det psykiska måendet uttrycks inte sällan i ord som traumatiserad och härleds till traumatiska händelser barnet varit med om i sitt födelseland som i detta citat:

A har under sin flykt till Sverige och i sitt hemland (namn på land) varit med om traumatiska händelser som kan påverka hur A mår idag.

Trauma är ett begrepp som har sina rötter i psykoanalysen men som blivit alltmer framkomligt utanför fältet där det uppstod. På så sätt har även innebörden av begreppet förändrats (Watters 2008:128). När begreppet trauma används i utredningstexterna är det aldrig definierat och härleds, som jag kommer att visa, till olika erfarenheter i barnets förflutna. I linje med bilden av ”det traumatiserade barnet - separationen är värst” (Stretmo 2010:256) är det vanligast att traumatiska upplevelser, som beskrivs orsaka oro, sömnsvårigheter eller ledsamhet, knyts till att barnets familj inte finns närvarande i Sverige. Det är separationen från familjen i sig som framställs som traumatiserande och uttryck på följande sätt.

B. är en fysiskt och psykiskt frisk kille. Han har dock börjat må sämre den senaste tiden då han är orolig för sin mammas hälsa. [---] B. berättar att han har svårt att sova, det var värre i början och har successivt blivit bättre, och tycker det är obehagligt att vara ensam då det är mörkt. B. har ibland mardrömmar men det har blivit lite bättre sedan han fick en nattlampa och en nalle. B. saknar sin familj och han är ofta orolig för hur de har det och hur de mår. [---]Personalen säger att B. är fysiskt frisk. Personalen vet dock inte hur B. egentligen mår psykiskt men hans sömnsvårigheter och oron över att sova ensam kan bero på längtan och saknaden efter familjen. Det är troligt att B framledes kan behöva prata med en psykolog för att bearbeta alla traumatiska upplevelser han fått vara med om. [---] B. har fått vara med om saker som troligtvis satt djupa spår i honom. Han är orolig för sin familj och sin sjuka mamma som han nyligen fått kontakt med. Även om B. inte vill berätta särskilt mycket om sin bakgrund och vad han varit med om tror (namn på god man) att B., längre fram, kommer att behöva samtala med en psykolog för att bearbeta och sortera sina traumatiska upplevelser.

35

C. är en fysisk och psykisk frisk kille. Han har dock börjat må sämre den senaste tiden. Han har svårt att sova och ligger ofta vaken och oroar sig för sin familj.

I detta exempel beskrivs alla traumatiska upplevelser barnet fått vara med om att ligga bakom det osäkra och ostabila psykiska måendet som uttrycks som oro, rädsla för mörkret och mardrömmar. Vilka är de alla traumatiska upplevelser barnet fått vara lämnas oftast outsagt men det som jag tolkar som underförstått är att separationen från familjen är en sådan traumatisk upplevelse. Inbäddat i förståelsen att separationen från familjer är en traumatisk upplevelse finns en antydan att barn hör hemma med sina familjer och att de lider skada när de befinner sig utanför den naturliga, familjära sfären. Grundläggande i en sådan förståelse är att barn tenderar att förstås utifrån att de ingår i en familj och att de är tillhörande de vuxna i familjen. Det värsta för barnet blir då separationen från föräldrarna. Indikation att barn hör hemma med sina familjer och att de lider skada när de befinner sig utanför den naturliga, familjära sfären vilar å sin sida på konstruktionen av barnet som en oskuldsfull och utsatt varelse, varelse i behov av vuxnas skydd (Meyer 2007:87). Andra gånger förklaras svåra minnen, oro, sömnsvårigheter eller mer allmänt dåligt psykiskt mående med tidigare upplevelser av våld, misshandel och tortyr.

D:s vardag präglades av våld och oroligheter och han blev själv misshandlad vid flera tillfällen.[---] D. har både upplevt våld på nära håll och själv blivit utsatt för misshandel och tortyr. D bär med sig många hemska upplevelser och trauman som han troligtvis kommer att behöva få hjälp med att bearbeta längre fram. [---] D. säger att han är fysiskt frisk men känner sig ofta orolig och mår dåligt. I (namn på land) blev D., under sin uppväxt, misshandlad och torterad under ett flertal tillfällen vilket satt djupa spår och orsakat svåra minnen. [---] D. har fått information om att han kan få hjälp och stöd att prata med någon om sina upplevelser. D. vill dock inte prata med någon eftersom han inte gillar när någon frågar honom om det han varit med om eftersom saker och ting så kommer upp på nytt och D. vill inte minnas. D. sover dåligt på nätterna, dock inte varje natt, och han drömmer mardrömmar. D. säger att han har mycket svårt att somna.

Min läsning av detta citat är att det finns två inbäddade antaganden som i sig påverkar hur det ensamkommande barn förstås. Det ena är antagandet att våld och oroligheter äger rum utanför hemmet och att det kopplas till väpnade konflikter eller krig i hemlandet. Att separationen från familjen, som jag tidigare beskrev, blir så viktig hänger ihop med indikationen att barnet upplevt våld, oroligheter, misshandel och tortyr utanför hemmets väggar. Det medför, i min tolkning, att livet innanför hemmets väggar lämnas osynligt och därmed oproblematiskt. Osynliggörandet av livet innanför hemmet väggar har till följd att ensamkommande barn uppfattas som barn som vuxit upp med trygga vuxna och fått adekvat omsorg och närhet tidigt i livet. Det är en uppfattning som en del socialsekreterare som arbetar med ensamkommande barn har (Backlund 2012:66). Den förståelsen gör det svårt, eller omöjligt, att tänka sig att våld, oroligheter, misshandel och tortyr kan ha förekommit inom familjen och vara någonting som barnen flyr ifrån. Man kan också hävda att osynliggörandet av familjelivet bidrar till att ensamkommande barn betraktas som en homogen grupp som har det gemensamma att de blivit separerade från sin naturliga, familjära kontext.

36

Den andra antydan som jag läser i citaten är att psykiskt mående förstås utifrån tidigare erfarenheter. Att koppla flyktingars mående i det nya landet till tidigare upplevelser och erfarenheter är inte ovanligt. I en studie om vuxna, bosniska flyktingar i Sverige resonerar den svenska socialantropologen Marita Eastmond (1998:177) om hur bosniska flyktingar kommit att bli synonym med ’traumatiserade flyktingar’. Författaren finner en tydlig tendens till att svårigheter i det nya landet förklaras med tidigare krigsupplevelser. Även om Eastmonds studie avser vuxna flyktingar går det att finna likheter till hur ensamkommande barns dåliga psykiska mående beskrivs och förklaras. Eastmond hävdar att en alltför stark fokus på trauma lätt leder till ”patologized identity” som i sin tur kan fungera särskiljande från majoritetssamhället. Jag menar inte att förringa upplevelser av våld och tortyr som beskrivs i ovanstående citat utan vill istället uppmärksamma hur alla andra möjliga förklaringar till att ensamkommande barn känner oro, saknad, ledsamhet, har sömn-och koncentrationssvårigheter faller i skymundan. Ulrika Wernesjö (2012) har, dock i relation till forskning om ensamkommande barn, ifrågasatt alltför stark fokus på barnens emotionella eller psykiska mående. I sin artikel Unaccompanied asylum seeking children. Whose perspective? menar författaren att en alltför förenklad syn på barnens mående kan bidra till att strukturella villkoren barnen befinner sig osynliggörs. Med andra ord osynliggörs alla andra skäl till mardrömmar, sömn- eller koncentrationssvårigheter, ledsamhet etc. som kan ha med faktorer i Sverige att göra. Traumadiskursen är, med Watters (2008:128) ord, stark i konstruktionen av ensamkommande barns och deras psykiska mående. Det rör sig inte enbart om att använda trauma som förklaring till sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, oro och ledsamhet utan även andra beteenden.

E. har skiljts ifrån sin familj under färden till Sverige och han har också upplevt traumatiska händelser innan han kom hit. Från BUP:s sida har man haft funderingar på om E. har någon form av funktionsnedsättning. Personalen på boendet och gode mannen tror att E:s beteende beror på att han är traumatiserad, eftersom de ser en viss positiv utveckling hos honom.

I detta citat avfärdas en möjlig funktionsnedsättning med förklaringen av att gode mannen och personalen ser en viss positiv utveckling hos barnet och att beteenden härleds istället till trauma. Även avsaknad av dåligt psykiskt mående kan hos ensamkommande barn ifrågasättas och härledas till bakomliggande trauma:

F:s gode man (namn på gode mannen) uppfattar att F. ibland verkar ha svårt att förstå enkla och grundläggande saker. F. uppträder på ett sorglöst och oberört sätt och ler åt det mesta. (namn på god man) säger att han har undrat över om F. bär på någon slags trauma eller funktionshinder.

Användning av trauma begreppet i utredningstexterna kan härledas till traumadiskursens ställning i förståelsen av flyktingar och flyktingbarn som Watters kopplar till psy-disciplinernas framträdandeplats i den praktiska verksamheten och uppkomsten av den psykiatriska diagnosen posttraumatisk stressyndrom (2008:128). När oro, saknad, ledsamhet, sömn- och koncentrationssvårigheter och mardrömmar beskrivs i förhållande till ensamkommande barn, och härleds till traumatiska händelser eller upplevelser i födelselandet, görs det med syfte att synliggöra erfarenheter som ligger utanför en outtalad norm för hur man ska må och vara. På det sättet framställs trauma vara en enande erfarenhet som alla ensamkommande barn bär på. Samtidigt

37

skapas avstånd till andra barn (och vuxna), de som mår bra eller mår dåligt fast av andra skäl. Man kan naturligtvis fråga sig hur den outtalade normen ser ut i en tid där den psykiska ohälsan växer och diskuteras i förhållande till alla samhällsgrupper (se t.ex. Socialstyrelsen 2013d). Är den outtalade normen, paradoxalt nog, ett psyke utan oro, ledsamhet eller andra presumtiva svårigheter?

Det ansvarskännande barnetSeparationen från familjen är, enligt ovanstående text, en av de centrala aspektera i förståelsen av ensamkommande barns psykiska mående. Men separationen är, som följande citat visar, inte definitiv. Barnet fortsätter att ha kontakt med sin familj.

A säger att han har kontakt med sin familj via skype och telefon. A säger att han känner sig mycket glad varje gång han har kontakt med sin familj.

Ensamkommande barn intervjuade i Stretmo och Melanders studie (2013:78) beskriver kontakten med familjer som betydelsefull och någonting som inverkar positivt på deras psykiska mående. Jag läser följande citat som att det inte är en uppfattning som delas av socialtjänsten.

B säger att om han får permanent uppehållstillstånd så kommer han att försöka få hit sina föräldrar på anknytning. [---] Han säger att antingen om hans familj bor här så vill han hjälpa dem med försörjning eller om de bor kvar i (namn på land) så vill han skicka hem pengar till dem. [---]B visar att han tar ett stort ansvar kring att få sin familj till Sverige. Det bedöms som viktigt att B får stöd i att förstå att ansvaret angående om hans familj ska komma till Sverige inte ligger på honom själv och det är viktigt att B får avlastning från detta.

C mår dåligt pga de krav som familjen från (namn på land) ställer på honom gällande ekonomisk hjälp och ansvar för familjens återförening. Det är mycket viktigt att C får hjälp för att avlastas från detta ansvar.

Det som står i citaten är att barnen mår dåligt av alla krav som familjerna ställer på dem. Det är när barnet har kontakt med familjerna som det mår dåligt och kontakten beskrivs inte med några positiva ordalag. Snarare går citaten att tolka som att kontakten är belastande och någonting som barnet mår dåligt av. Familjerna porträtteras som kravfyllda och utan förståelse för hur dessa krav inverkar på barnets mående. Till skillnad från hur kontakten med familjerna skildras i citaten ovan framställs den som gynnsam för barnens hälsa i flertal forskningsrapporter (Hessle 2009; Andersson et. al 2010). Återföreningen som är barnets första prioritet delas inte av socialtjänsten. Istället föreslås stöd och avlastning från känslan av ansvar. Barnet ska avlastas och förstå att ansvaret för återföreningen ligger utanför dennes kontroll. Samtidigt går det att tolka att ansvaret ligger utanför socialtjänstens ansvar. Det som socialtjänsten kan erbjuda är stöd och avlastning i form av samtal. Det är ett ambivalent förhållningssätt som uppvisas här; å ena sidan är det separationen från familjerna som är värst och ger upphov till det dåliga psykiska måendet men å andra sidan är det kontakten barnet fortfarande har med familjerna som framställs som problematiskt. Hur ska vi förstå att familjeåterförening inte nämns i utredningstexterna? I sammanhanget kan det också vara på sin plats att påminna om att barnkonventionen (artikel 7) säger att barn har rätt till att bli omvårdade av sina föräldrar. Enligt socialtjänstlagen, som är grunden för socialtjänstens arbete, finns det en skyldighet

38

att beakta barnets bästa14. Genom att beskriva att ensamkommande barn mår dåligt på grund av alla krav familjer i hemlandet ställer på dem och att barnen behöver avlastas från detta ansvar, istället för att återförenas med sin familj, är det rimligt att anta att socialtjänsten inte betraktar familjeåterföreningen som barnets bästa. Makten kan här ses som ett medium med vilket det ensamkommande barnet definieras och med vilket det som är viktigt för barnet bestäms.

Glada och välmående barn – ålder och traumaPsykisk ohälsa som uttrycks i beskrivningar av sömnsvårigheter, mardrömmar, koncentrationssvårigheter, oro, saknad och ledsamhet som inte sällan uttrycks med ord som traumatiserad och härleds till traumatiska händelser tycks stå i relation till åldern. De två minsta barnen som är under fem år gamla beskrivs enbart som glada och välmående barn. En möjlig tolkning är att äldre barn, de som är 15 år och äldre, står inför en övergång från barndom till vuxenliv som kan vara påfrestande. Ulrika Wernesjö (2012:499) lyfter dock en alternativ tolkning och menar att äldre barn har levt längre liv och har därmed fler potentiella traumatiserande livserfarenheter.

Med samtal mot stabilisering Bland en mängd tänkbara tolkningar av förekomsten av oro, ledsamhet, sömn- och koncentrationssvårigheter bland ensamkommande barn har den psykologiska vetenskapen och diskursen om psykisk (o)hälsa en särskild ställning. Det reflekteras inte minst i socialtjänstens bedömning att tidigare upplevelser ligger bakom det dåliga måendet och att dessa behöver bearbetas och behandlas. När det kommer till bearbetning och behandling överlämnas uppgiften till en annan grupp professionella, nämligen psykologer och terapeuter verksamma inom Barn- och ungdomspsykiatrin.

Psykolog (namn på psykolog) på BUP i (namn på ort), som har träffat A. i bedömningssamtal, berättar i ett telefonsamtal, att A. har bedömts som en kille med behov av insatser från BUP.(namn på psykolog) beskriver att hon har bedömt A. som nedstämd och att han har krisreaktioner. A. kommer att få behandling på BUP och (namn på psykolog) uppger att en vårdplan ska göras snarast.

Här sker ett bedömningssamtal där barnets själsliga, emotionella eller psykiska tillstånd undersöks. Andra steget blir att benämna fenomenet som, i exemplet ovan, blir nedstämdhet och krisreaktioner. Att de utsagor barnet lämnade till psykologen tolkas som ”nedstämdhet” och ”krisreaktioner” är ingen slump. Watters (2001:1710) hävdar att

the voice of the refugee is only heard within predefined and compartmentalised contexts that conform to and reinforce institutional structures within the health and social care field.

Med andra ord är det redan fördefinierade institutionella strukturer som avgör vilken berättelse som hörs och hur den bedöms. Traumadiskursens ställning i förståelsen av flyktingbarn gör det möjligt att koppla nedstämdhet och krisreaktioner till tidigare svåra upplevelser. Att vårdplanen ska göra ”snarast” indikerar att det inte finns någon tid att

14 1 kap.§ 2 socialtjänstlagen

39

förlora, det gäller att handla snabbt eftersom de tidigare upplevelserna utgör en risk för barnet och dess omgivning:

B. behöver en trygg hemmiljö med stabila vuxna samt en meningsfull och stimulerande fritidssysselsättning för att tillgodose hans behov av god känslomässig- och beteendeutveckling. Han kan behöva särskilt stöd genom samtal eller behandling för att bearbeta svåra upplevelser och saknaden av sin familj för att minska risken för utagerande eller självdestruktivt beteende.

I detta citat kopplas svåra upplevelser och saknad till risken att skada sig själv och utåtagera. På grund av sina tidigare upplevelser, men även för att de känner saknad, konstrueras barnet som en risk. Stretmo och Melander (2013:127) hävdar att bilden av ensamkommande barn som ”tickande bomb” går att återfinna i officiella sammanhang. Författarna skriver att kopplingen mellan psykisk ohälsa och faran att den unge spårar ur används för att legitimera strategier som syftar till att antingen vårda barnet eller införa striktare åtgärder. De skriver att:

Genom ett sådant synsätt på ensamkommande barn skapas också en tvetydighet: vi måste agera nu för att skydda de värnlösa barnen innan det går så långt att vi kanske behöver skydda oss själva från desamma (ibid).

Trygg hemmiljö och hjälp av stabila vuxna kan här förstås som både ett sätt att ta hand om och skydda barnet men också begränsa dess handlingsutrymme för att skydda oss. I en trygg hemmiljö med hjälp av stabila vuxna och specifika aktiviteter på fritiden samt samtal och bearbetning ska barnet botas, göras om, och normaliseras tills det inte längre utgör en risk. Det är tydligt att bearbetning av tidigare upplevelser och erfarenheter tas för självklart och gott. Det, som tidigare svåra upplevelser och separationen, har förstört ska ställas tillrätta av den professionelle yrkesutövarens förmåga att behandla. Vad barnet ska göras till, eller behandlas till, lämnas osagt.

SummeringJag har ägnat detta avsnitt åt att analysera hur ensamkommande barns hälsa beskrivs i utredningstexterna. Min ambition var att visa hur det ensamkommande barnet skildras som ett ambivalent barn. Å ena sidan beskrivs friska, stabila kroppar men å andra sidan beskrivs ostabila psyken. Jag har visat att ensamkommande barn förstås som barn som känner oro, ledsamhet och som har sömn- och koncentrationssvårigheter. Deras dåliga mående uttrycks som trauma och härleds till tidigare upplevelser. En av de tidigare upplevelserna som ges mycket plats är separationen från föräldrarna. Även barnets kontakt med familjen i hemlandet framställs på ett ambivalent sätt; å ena sidan problematisk och å andra sidan eftersträvansvärd. Upplevelser av trauma, våld och avsaknad av förälder, görs till en gemensam erfarenhet som enar ensamkommande barn. Samtidigt fungerar samma upplevelser som särskiljande från andra barn.

Det skötsamma och lätthanterliga barnetEfter att ha behandlat hur ensamkommande barn beskrivs i förhållande till deras bakgrund och hälsa ägnas följande avsnitt åt att analysera beskrivningar av deras personliga egenskaper och beteenden. Sådana beskrivningar upptar mycket utrymme i

40

utredningstexterna. I följande citat skildras barn som underordnar sig vuxnas regler, visar hänsyn och respekt mot andra och är allmänt lätt att tycka om.

Enligt personalen på (namn på boendet) är A en lugn och trevlig kille. A är en blyg och tillbakadragen kille. Han har inte någon sprallig personlighet utan är lugn och sansad. A verkar eftertänksam och han pratar ogärna självmant eller ställer särskilt många frågor men han svarar på tilltal och på de frågor som ställs. A är en ödmjuk kille som visar hänsyn och respekt mot så väl personal som mot övriga boende. A är en fin kille som är lätt att tycka om.

B beskrivs som en lugn, skötsam och trevlig kille som har lätt att anpassa sig. Han har inte haft några större svårigheter att komma in i gruppen på boendet och han har redan fått flera kamrater.

C är en ordentlig, pålitlig och skötsam kille. Han är ansvarsfull och ger ett moget intryck. C går i en förberedelseklass på (namn på skola) i (namn på stad). [---] De är runt nio elever i klassen och C har träffat en del nya kamrater i skolan. [---] Både god man och personalen på (namn på boende) tycker att är C är en mogen och ansvarstagande ung man. Han visar respekt och har en trevlig attityd. [---] C är en go och glad kille. Han är väldigt trevlig, social, artig och ansvarsfull. C passar bra in i gruppen på boendet. Han har inte några problem med att följa regler och rutiner.

Jag tolkar ovanstående citat som uttryck för önskvärda egenskaper hos ensamkommande barn. Det är att vara lugn, trevlig, inte fråga för mycket men svara på tilltal, vara skötsam, ordentlig och pålitlig. Att vara mogen och ansvarstagande framstår här som någonting positivt och eftersträvansvärt och skiljer sig från hur ansvarstagandet beskrevs tidigare. Då var ansvarstagandet riktat mot familjen och skildrades som någonting belastande för barnet. Min läsning av citaten ovan är att ansvarstagandet här riktas mot andra, möjligtvis skol- eller boendepersonalen. Det senmoderna samhällets karaktär sätter sin prägel även i vilka egenskaper som framhålls som positiva. Att ta ansvar för sig själv och sitt liv har inte bara kommit att betraktas som önskvärt utan nödvändigt.

Att lätt komma in i sociala sammanhang så som boende och skola och skapa nya kontakter och kamrater härleds till egenskaper som barnet har ”i” sig eller med sig. Till skillnad från hur barnen beskrevs tidigare, i relation till den psykiska hälsan, står det problemfria i fokus här. Det är inga bråkmakare eller oförskämda barn som framträder i ovanstående citat. Live Stretmo (2014:155) gör en liknande iakttagelse i sin studie. Omsorgspersonalen, gode män, skol-och boendepersonal, familjehem och socialsekreterare, som Stretmo intervjuat, konstruerar ensamkommande som goda och respektabla undantag från andra problematiska kategorier. Jag ställer mig undrande om vilka de andra problematiska kategorierna som ensamkommande barn ställs emot är. Är det barn generellt, barn som utreds och får insatser från socialtjänsten eller problematiska ”invandrarbarn”? Ett annat sätt att tolka förekomsten av positiva egenskaper är att se det som framställande av ensamkommande barn som förtjänta mottagare av socialtjänstens hjälp. Citaten kan också ses som uttryck för hur socialtjänsten förväntas att barn, som i tidigare avsnitt beskrivits som utsatta, ska bete sig. Det kan finnas spår av förväntan att de som blivit utvalda bland alla andra migranter

41

för att åtnjuta bättre mottagande, bättre boende, skolgång och hälso-och sjukvård ska visa tacksamhet genom att visa respekt och ha en trevlig attityd.

Personegenskaper, som framställs i positiva ordalag, fungerar också som kompensation för de brister barnet har med sig.

D berättar att han gick tre år i skola i (namn på födelseland) och ett år i (namn på ett annat land). [---]Familjehemmet (namn på familjehemsföräldrar) berättar att D fungerar mycket bra i skolan, att han är ivrig att lära sig och är noga med att göra sina läxor.

E har enligt egna uppgifter 6-7 månader i skola i (namn på födelseland) men inte de senaste 4-5 åren. Han gick även i skola i moské i (namn på födelseland). Han kan bokstäver på sitt modersmål[…] men kan för övrigt inte läsa och skriva på […]. E lär sig dock snabbt och kan förstå en del och göra sig lite förstådd på svenska redan efter ett par veckor. Han klarar också av att läsa svenska på bland annat vägskyltar och har börjat att skriva sms på svenska. […] han är vetgirig och frågar mycket och var också ivrig att få börja skolan så snart som han kommit till (namn på kommun). […] E har bestämt sig att lära sig svenska snabbt så att han kan klara sig utan tolk. Han tycker att det är tråkigt på dagarna innan han fått börja skolan […].

Bristen som barnet kompenserar för, i dessa citat, är skolgången. Min tolkning av citaten går i linje med Stretmos (2014: 169) resonemang om att ensamkommande barn förstås som barn med brister. Samtidigt kompenserar barnet bristerna genom sina personliga egenskaper genom att vara vetgirigt och arbetsamt. Genom att implicit lyfta fram barnens personliga egenskaper som skäl till lyckad sammansmältning eller till förmågan att kompensera för sina brister blir även det motsatta automatiskt möjligt. Utebliven framgång med att komma in i gruppen på boendet eller skolan kan då beskrivas som en brist i barnets personlighet; att det inte var lugnt, skötsamt, trevligt eller inte förmådde kompensera för sina brister. Det är inte bara personliga egenskaper som beskrivs i positiva ordalag även deras beteenden beskrivs på liknande sätt.

Det skötsamma beteendetDet förekommer även omfattande beskrivningar av ensamkommande barn som barn med gott beteende. Oftast tillskrivs det goda beteendet barnets nya kontext, dennes kamrater eller någonting barnet lärt sig i Sverige som i följande exempel:

Gode mannen (namn) tycker att A har ett gott uppträdande. När de varit på Migrationsverket tillsammans har han varit artig och bland annat hållit upp dörren för henne. (namn) tror också att A lär sig hur man uppträder på ett bra sätt av de andra ungdomarna på (namn på boende) och i skolan.

Föreståndare på boende (namn på boende) säger att B inte har några svårigheter vad gäller hans förmåga att uppföra sig utan verkar ha förstått de sociala koder som finns i Sverige. [---] J uppträder moget och korrekt. Han är mån om sitt utseende och sina kläder.

42

Att uppträda moget och korrekt, ta hand om sitt utseende och kläder samt hålla upp dörrar för vuxna beskrivs i exemplen ovan som någonting vuxna i barnens närhet uppskattar och värderar som ett gott och önskvärt beteende. Till skillnad från hur personliga egenskaper framställdes som någonting ”i” barnet, eller någonting barnet hade med sig, får beskrivningar av beteenden en annan konnotation. Det impliceras att normer för hur man beter sig inte är någonting barnet har med sig utan har anskaffats i barnets nya sammanhang. Istället för att härleda det goda uppträdande till personliga egenskaper, som i första stycket, härleds beteendet i ovanstående citat till skolan, boendet eller genom förståelsen av de sociala koder som finns i Sverige. När ett beteende bedöms som icke önskvärt och inte gott behöver det korrigeras och kompenseras med ökad förståelse för de sociala koderna som gäller i Sverige.

C uppträder på ett mycket bra sätt. Han är artig och trevlig i alla sammanhang. Personalen på (namn på boende) uppger att C har ett mycket bra socialt uppträdande men anser att han behöver arbeta vidare med sitt samspel med andra. (namn på personal) anser dock att C behöver få ökad förståelse för de sociala koder som finns i det svenska samhället. [---] C har uppträtt på ett mycket artigt sätt mot socialsekreteraren. Han håller upp dörrar och visar stor respekt. Han är noga med att inte avbryta i samtal och ställer frågor och kommer med synpunkter på ett försiktigt och artigt sätt. [---] C behöver fortsätta att arbeta för att få förståelse för de sociala koderna som gäller i Sverige.

Detta citat är tvetydigt. Först beskrivs ett gott uppträdande men samtidigt görs bedömningen att beteendet behöver förbättras. Utan att veta vad den bedömningen bygger på, eller vad det är i beteendet som ska arbetas vidare med i samspelet med andra, föreslås ökad förståelse för de sociala koderna som gäller i Sverige. Det intressant att fundera över vilka av alla sociala koder som finns i Sverige är det barnet ska få ökad förståelse för. Vilka sociala koder sorteras in som önskvärda för barnet att ta del av och vilka sorteras ut? Vem får lov att göra den sorteringen? I exemplet ovan framstår dock Sverige och de svenska sociala koderna vara enhetliga och någonting för barnen att eftersträva. För att bedömas som tillräckligt bra och för att inkluderas i det svenska samhället behöver barnet på olika sätt bevisa att det lärt sig de rätta koderna och bevisa att de gjort sig förtjänta av socialtjänstens välvilja. Även om de sociala koderna som gäller i Sverige lämnas odefinierade görs de till måttstock för graden av gott beteende. Det innebär, som i exemplen ovan, att ett beteende som tolkas som gott härleds till det barnet lärt sig i Sverige. Tolkas beteendet som mindre önskvärt härleds det istället till barnets ursprung eller dess erfarenheter.

Det kräsna barnet I följande citat skildras inte längre ett lätthanterligt och skötsamt beteende. Uppmärksamheten vänds istället åt att synliggöra beteenden som inte bedöms som önskvärda.

Familjehemsmamma (namn) säger att A är mycket kräsen med mat och att han ibland vägrar äta. Han vill bara ha lagad mat och anser inte att exempelvis pasta är en riktig måltid. Han småäter gärna och vill äta lagad middag sent på kvällen.

43

[---]Han efterfrågade dator och playstation från första dagen och återkomma om detta samt sade att han tyckte att det var tråkigt då han inte hade något att göra på dagarna då han inte heller börjat skolan. [---] A tycker om snygga kläder och vill bara ha märkeskläder. [---]Familjehemsmamma (namn) uppger att A vägrar att äta viss mat och att han går från bordet och inte lyssnar till eller lyder (namn). Att han blir sur då hon säger till honom och att han inte säger god morgon eller tackar för maten och inte heller hjälper till. Han sitter helst framför datorn hela dagen och efterfrågar hela tiden egen dator och vill ha playstation och ny mobiltelefon, I-phone. Han vill endast ha märkeskläder och vill inte ha mössa, tröja och vantar på sig.[---]Det finns skäl att tro att A varit med om svåra upplevelser som påverkar hans mående och att det även kan uppstå krockar i hur man beter sig beroende på skillnader i kultur och uppväxtförhållanden mellan hans hemland och Sverige.

B har ett stort `sug´ efter statusartiklar som t ex ny mobiltelefon, nya dataspel och nya spelkonsoler, ny dator, ny TV etc. (Namn på föreståndare) ger tolkning att B på detta sätt söker kompensera för sina förluster, men det kan upplevas som en oändligt tradig att diskutera rimligheten i hans krav på nya prylar.

I ovanstående citat finns det en del intressanta saker att reflektera kring. Till att börja med är det värt att notera att fokus inte längre ligger på att beskriva det goda beteendet utan har skiftats till ett mer problemorienterat sådant. Uppmärksamheten här vänds mot beteenden som inte välkomnas av vuxna i barnets närhet. Att ha preferenser vad gäller maträtter, kläder eller inte tacka för maten beskrivs här med negativ konnotation. Det uppfattas som problematiskt att barnet vill sitta framför datorn hela dagen. Någon närmare information om innebörden i sitter framför dator hela dagen ges inte. Min tolkning är att det kan förstås som ett slags lek eller fritidsaktivitet. Att sitta framför datorn och använda internet för att spela spel eller kommunicera har blivit en vanlig fritidssysselsättning för många barn (se t ex Wyness 2012:69). Som jag visade i avsnittet om Det barndomslösa barnet kopplas förståelsen av barndom till aktiviteter där fritidsaktiviteter utgör en del av. Där uttrycks till och med att barnet behöver leka, sporta och umgås med jämnåriga som ett slags kompensation för den barndomen barnet gått miste om. Det är en rimlig tolkning att sitta framför datorn, i citatet ovan, inte uppfattas som en lämplig aktivitet för barnet att delta i. Det framstår som barnet behöver leka och umgås med jämnåriga men bara på vuxnas premisser och de sätt som vuxna definierar som rätt. Att sitta framför datorn kan också uppfattas som en aktivitet med liten vuxeninsyn och därmed en hotfull aktivitet. Här kan det vara av intresse att gå tillbaka till tidigare avsnitt om det barndomslösa barnet. Där nämnde jag Michel Wyness (2012) och hans resonemang om leken och det lekande barnet som Wyness hävdar dominerar föreställningen om barn och barndom. Teknologi och internet, skriver han, har kommit att ses som ett hot mot en idealistisk föreställning om barn som leker tillsammans. Dessutom riskerar barnet att utsättas för information och aktivitet på internet som det, utifrån sin position som becoming, inte är redo för. Vidare fästs blicken mot barnets önskemål eller krav för tekniska prylar som playstation, dator, I-phone eller märkeskläder. Min tolkning av citatet är att barnet porträtteras som kräset, krävande och möjligtvis även oförskämt. Det är inte ovanligt att socialsekreterare,

44

så väl som övriga omsorgsgivare15 i barnets närhet, noterar ensamkommande barns orimliga krav på det svenska samhället. Barnen uppfattas som ”kravmaskiner” med orealistisk syn på livet i Sverige och orealistiska förväntningar på socialtjänsten. Socialsekreterarna kan till och med se det som sin uppgift att ”realitetsanpassa” barnen till socialtjänstens agenda (Backlund et al 2012:69; Stretmo & Melander 2013:119-120). Det är värt att notera hur denna typ av oönskade beteende inte tillskrivs det nya landet eller att barnet lärt sig de sociala koder som gäller i Sverige. Istället härleds beteenden till skillnader i kultur och uppväxtförhållanden. Begreppet kultur lämnas här odefinierat men är inget oskyldigt och neutralt begrepp. I den offentliga debatten har begreppet kultur inte sällan relaterats till sociala problem som till exempel brottslighet, våld och förtryck mot kvinnor, och använts som synonym till begreppet etnicitet (Ålund & Alinia 2011). Att tala om kultur, som i exemplet ovan, innebär att sortera människor i sociala kategorier och tilldela kategorier egenskaper. Sociologen och etnicitetforskaren Alexandra Ålund (2002) menar att det sker kulturalisering av sociala problem när klienter med annan etnisk bakgrund än den svenska beskrivs. Med stöd i det resonemanget är det inte helt orimligt att anta att även beteenden och egenskaper kan kläs i kulturella termer. Genom att se det oönskade beteende, eller intresset för tekniska prylar och märkeskläder, som uttryck för kulturellt handlande konstrueras barnet till en bärare av en främmande kultur. Begreppet kultur förstås enligt det resonemanget som någonting stabilt och bestående, någonting som det ensamkommande barnet packade ner i sin väska vid avfärden från hemlandet. Detta antagande avgränsar och skiljer ensamkommande barn från övriga barn (och vuxna) och osynliggör skillnader mellan de olika individerna inom gruppen. Det är således skillnad som står i fokus.

Intresset för mobiltelefoner, nya dataspel och snygga märkeskläder kan också tolkas som barnens önskemål att bli en del av samhället i vilket konsumtion har blivit ett uttryck för kollektiv identitet bland barn och ungdomar. Uttryckt med Heinz Hengsts ord:

Although there are many factors that currently influence children’s collective identities, those that stand out are consumer culture and media culture (2009: 203).

Identitetsskapandet har i den senmoderna eran kommit att allt oftare centreras kring konsumtion. Det gäller inte minst barn och ungdomar (Lelander & Johansson 2007). Intresset för att konsumera tekniska prylar och märkeskläder hos ensamkommande barn tolkas här vara uttryck för svåra uppväxtförhållanden, kompensation för dessa eller en annorlunda kultur. Sådana förklaringar bidrar till en konstruktion av ensamkommande barn som annorlunda från alla andra som inte har stort sug efter statusartiklar eller i alla fall inte av samma skäl.

SummeringJag har ägnat detta avsnitt åt att analysera hur ensamkommande barn beskrivs i termer av personliga egenskaper och beteenden. Den dominerande föreställningen är att ensamkommande barn är lätthanterliga och skötsamma barn både utifrån hur de är och vad de gör. Barnet använder sig av sina personliga egenskaper för att smälta in i olika sociala sammanhang såsom skola och boende. Det anstränger sig hårt för att kompensera för den

15 Med omsorgsgivare menas här professionella så som gode män, hälso- och sjukvårdspersonal, lärare och personal på de olika boendena (se t.ex. Stretmo & Melander 2013; Stretmo 2014).

45

bristande skolgången det har med sig genom att vara vetgirigt och arbeta hårt. I föreställningen om det skötsamma och lätthanterliga barnet finns även en idé om att det goda beteendet, som barnet uppvisar, är någonting barnet lärt sig i Sverige genom att besegra de sociala koder som gäller här. De sociala koder som gäller i Sverige framstår som enhetliga och önskvärda och någonting barnet ska knäcka. När barnet knäckt färdigt koderna lämnas dock okommenterat. Det gör det möjligt att härleda ett oönskat beteende tillbaka till barnet, dess ursprung eller erfarenheter. Den goda viljan som genomsyrar beskrivningar av ensamkommande barn kan ses som en form av maktutövning som lovordar vissa beteenden och egenskaper men samtidigt definierar andra som mindre önskvärda och i behov av anpassning.

Vikten av ursprung, religion och etnicitetFör att anknyta till föregående avsnitt, som berörde frågan om kultur och ursprung, riktar jag min uppmärksamhet mot hur just de begreppen beskrivs och förstås. I utredningstexterna förekommer de beskrivningar under BBIC:s rubrik Identitet. Att så är fallet indikerar att ursprung, religion och etnicitet betraktas som viktiga markörer för vem eller vilka vi upplever att vi är eller uppfattas av andra. Som jag nämnde tidigare används begreppen kultur och etnicitet i vardagligt tal som synonymer (Mattsson 2010:77; Ålund & Alinia 2011) och är hårt sammanflätade. Då ingen närmare precisering av hur begreppen förstås och används i utredningstexterna förekommer är min tolkning att begreppen används liktydigt.

Etnicitet = ursprungI följande citat har jag för läsvänlighetens skull behållit namn på länder. Min bedömning är att innehållet i citaten är av generell art och inte kan härledas till individer som beskrivs.

A är afghan och stolt över sitt ursprung. Han har flest kompisar från Afghanistan eftersom han känner störst samhörighet med dem, både vad gäller språk och kultur.[---] A har fått flera kamrater på boendet, nästan uteslutande afghanska kamrater, som han tycker om och känner stor samhörighet med.

B:s gode man (namn på gode mannen) tror att det vore bra för B att flytta närmare (namn på stad) där det finns fler eritreaner. Hon tycker det är viktigt att B kan ha kontakt med sina landsmän.

C har behov av att ha kontakt med landsmän.

Begreppet etnicitet är på inget sätt lätt att definiera och i den traditionella användningen av begreppet berörs bl.a. tillhörighet, kultur, tradition, religion och individers eller gruppers identitetsskapande (Petersson & Ålund 2007:21). Inte sällan kopplas etnicitet till en föreställd, homogen nationell identitet som första meningen i det första citatet vittnar om. Genom att skriva att A är afghan och stolt över sitt ursprung görs ursprung synonym till nationell eller etnisk tillhörighet. Att känna till sitt ursprung (läs etnicitet) presenteras som någonting positivt och till och med som någonting att vara stolt över.

Marcus Herz (2012) har studerat föreställningar om kön och etnicitet inom socialtjänsten och noterar att etnicitet är den viktigaste kategorin som används när klienter med utländsk

46

bakgrund diskuteras. Socialsekreterare som Herz följt i sin studie gör ofta kopplingar mellan etnicitet, kultur och ursprung och anser att det är viktigt för barn att känna till sitt ursprung. Ursprung förstås som någonting barnet bär med sig, någonting som ska hållas vid liv och inte förloras. Den tanken går att utläsa i följande citat:

D behöver hålla sin kulturella bakgrund vid liv bl. a. genom att umgås med andra ungdomar och vuxna med samma kulturella rötter. [---] Det är mycket viktigt för Ds fortsatta utveckling att han kan behålla sin kulturella identitet och sitt hemspråk.

I detta citat poängteras vikten av kulturell bakgrund och det framställs som någonting viktigt för ensamkommande barns utveckling. Vad som menas med kulturell bakgrund beskrivs inte och lämnas öppet för tolkning. En rimlig tolkning kan vara att det åsyftar etnicitet och ursprung. Enligt den tolkningen blir det viktigt för barnet att hålla sitt ursprung vid liv genom att umgås med andra av samma ursprung. Den norske sociologen Ketil Eide (2007) har i sin avhandling följt hur olika grupper av ensamkommande barn har, i olika tidsepoker, tagits emot av det norska samhället. Genom de olika tidsepokerna har det ansetts som nödvändigt för barnen att behålla sin kulturella identitet och skyddas från påverkan från det norska samhället. Eide skriver att:

De skulle holdes isolert og det ble argumentert for at denne segregeringen var nødvendig slik at barnas kulturelle bakgrunn ikke skulle bli påvirket av det norske samfunnet og alt det den norske kulturen representerte gjennom det moderne og komplekse (2007:51).

Genom att lyfta behovet av kulturell bakgrund och umgänge bland de med samma kulturella rötter faller behovet av relationer till barn, ungdomar och vuxna med annat etniskt ursprung i skymundan. För att avvärja risken med att barn förlorar sitt kulturella ursprung kan de, precis som Eide poängterar, hållas isolerade.

Barnet antas, i citatet ovan, vara en bärare av, och en representant för, en specifik kultur som det delar med sina landsmän. Kontakten med just den specifika kulturen antas ha format barnet och är nödvändig för dess fortsätta utveckling. Det är också intressant att notera hur innehållet i begreppet kultur skiftar i utredningstexterna. När det oönskade beteendet beskrevs, under rubriken Det kräsna barnet, beskrevs det som ett problem. Här skiftar istället innehållet till att se kultur som, inte bara resurs, utan en nödvändighet. Hur kan vi förstå det? Svaret går kanske att finna i de offentliga diskurserna om socialt arbete och etniska minoritetsungdomar. I sin avhandling analyserar Greta Sandberg (2010) olika myndighetsdokument, forskningsartiklar och läromedel från perioden 1960-2005 som behandlar socialt arbete, etnicitet och ungdom. Enligt Sandberg har diskursen om sociala problem hos etniska minoritetsungdomar under flera decennier handlat om kultur och ungdomars kulturella bakgrund. Det som varierar är hur kulturbegreppet används. En diskurs som börjar etablera sig från mitten av 1970-talet är att kultur handlar om någonting en individ skulle känna frihet att välja och behålla. Tidigare invandrar-och minoritetspolitiska mål om assimilation övergavs till förmån av mångkulturalistiska sådana. Nu börjar särskilda insatser riktas mot minoritetsungdomar i enighet med antagandet att de har behov av att bevara sin kultur (ibid:34). Liknande tankegångar går att finna i hur socialarbetare, i den brittiska kontexten, förhåller sig till ensamkommande barn. Vid sidan av uppfattningen att ensamkommande barn har särskilda behov utifrån sin låga ålder anses barnen även ha specifika kulturella behov. Det kallar Charles Watters

47

(2008:91) ”cultural dimension of care”, som enligt honom, uttrycks i antagandet att barnen vill veta var moskéer eller kulturföreningar ligger. Tankegången går även att finna i min empiri och det uttrycks som:

E har behov av att utöva sin religion och få besöka moskén.

F har behov av att få stöd i att utöva sin religion om han själv vill, t.ex. genom att besöka kyrkan.

Hänsynstagandet till, det som antas vara barnens kulturella (eller religiösa behov), kan även handla om att placera barn i familjehem med samma kulturella tillhörighet. Watters som studerade ensamkommande barn i den brittiska kontexten noterade att barnen inte var intresserade av att besöka moskéer eller kulturföreningar i någon stor utsträckning. Snarare uttryckte många att de ville leva ett ”normalt” liv som brittiska barn (2008:92). Vikten av att hålla sin kulturella bakgrund vid liv är, enligt Marcus Herz (2012:kapitel 9), reserverat för klienter av icke svensk bakgrund eller de andra. Herz skriver att:

[…]etnicitet och ras görs till något som har med ’avvikande’ religion, bakgrund och familj att göra. Det relateras inte till ’svensk’ religion, familjebildning eller bakgrund. Det handlar helt enkelt om ’de andra’(2012:167).

Min tolkning av Herz är att citaten, som jag presenterat i detta avsnitt, skulle vara absurda om de beskrev ett barn med svensk etnicitet. Det är det avvikande som behöver synliggöras och benämnas samtidigt som den svenska etniciteten görs till en osynlig norm.Jag ställer mig frågande till varför det är viktigt att beakta sin kulturella bakgrund? Idéen att det finns en ursprunglig kultur har kritiserats från teoretiker inom det postkoloniala teorifältet. Man menar att det aldrig funnits några orginalkulturer utan att kulturer istället är i ständig förändring (Wikström 2009:83). Frågan om vilken av många möjliga kulturella bakgrunder är den viktigaste för barnet att beakta? Vad händer om betydelsen av ursprung inte beaktas och barnet börjar umgås med ungdomar och vuxna med olika kulturella rötter? Skulle det innebära att utmana någon typ av samhällelig ordning? Oavsett svaren på de frågorna inverkar socialtjänstens föreställningar om etnicitet på mötet mellan myndigheten och det ensamkommande barnet. Det sker bland annat genom att barn med samma etnicitet förmodas känna samhörighet.

Etnicitet = samhörighetEnsamkommande barn antas känna samhörighet med andra barn, och vuxna, på basis av den geografiska platsen de kommer ifrån. Det är min tolkning av de citat som inleder detta avsnitt. Känslan av samhörighet relateras till språk och kultur. Etnicitetforskarna Abby Peterson och Alexandra Ålund (2007:17) skriver att etnicitet ofta likställs med nationalitet och att språk, religion, tradition och territorium uppfattas vara basen för en etnisk identitet. Samhörigheten på basis av etnicitet beskrivs, i citaten ovan, som viktig. Den är till och med så viktig att den inverkar på valet av boende och boendekommun.

Det som uttrycks är en essentialistisk syn på etnicitet och etnisk identitet där det ges en förutbestämd existens oberoende av andra maktpositioner som klass, kön, generation eller erfarenhet. Föreställningen att människor som kommer från samma geografiska plats, delar språk, religion och traditioner bättre förstår varandra har kommit att prägla det sociala

48

arbetets praktik. Det som kommit att benämnas kulturkompetens bygger på en idé att delad etnisk och kulturell bakgrund underlättar mötet mellan klienten och socialarbetaren. Här sker en kategorisering av människor i ”svenskar” och ”icke svenskar” där de senare förmodas bära på en särskild kultur (Kamali 2002).

Sista meningen i det andra citatet viktigt att ha kontakt med sina landsmän beskriver, i det här fallet eritreaner, som om de vore en enhetlig grupp. Här beaktas inte olikheter mellan eritreaner utifrån maktpositioneringar såsom kön, klass eller ålder. Värt att notera är hur trauma, i tidigare avsnitt, framställdes som en enande erfarenhet, någonting som alla ensamkommande barn bär på. Om trauman enar ensamkommande barn fungerar etnicitet som dess motpol och särskiljer barn med olika etniska tillhörigheter.

(Namn på föreståndare) säger att A har ett antal kamrater bland övriga afghanska ensamkommande barn som finns placerade inom (namn på företag) på andra enheter. Dessa åker han ofta och besöker efter skoltid. Han kommer också väl överens med de flesta övriga elever på (namn på boende), bortsett från en elev från Somalia.

Även i detta citat återkommer föreställningen att ensamkommande barn med samma etniska tillhörighet känner stor samhörighet till varandra. Genom att förknippa samhörighet med ursprung och etnicitet blir det även möjligt att tolka avsaknad av gemenskap eller eventuella sociala svårigheter som ”kulturella” eller ”etniska”. Ensamkommande barn förmodas bära på en etnicitet som om det vore någonting oföränderligt och någonting de är. Den synen på etnicitet som något fast och fixerat tenderar att skapa olikheter mellan ensamkommande barn. I ett längre perspektiv kan sådant synsätt legitimera att särskilda boenden för ensamkommande barn av somalisk, afgansk eller syriansk ursprung växer fram. Individuella skillnader mellan barnen i de olika grupperna riskerar då att försvinna i kategoriseringar utifrån presumtiv etnisk tillhörighet.

SummeringJag har ägnat detta avsnitt åt att analysera hur begreppen ursprung, religion och etnicitet förstås och ges mening i utredningstexterna. Jag har visat hur ursprung och etnicitet är hårt sammanbundna med begreppen kultur, kulturell bakgrund och kulturella rötter. Begreppen problematiseras inte och uttrycks som statiska och förenklade. Vidare uttrycks föreställningar kring ensamkommande barns identitet och hur viktig den etniska eller kulturella bakgrunden är. Även om beskrivningar har positiv konnotation riskerar barnet att tillskrivas behov eller egenskaper utifrån en förmodad kulturell eller etnisk tillhörighet. Antagandet att ensamkommande barn känner samhörighet just utifrån etnisk ursprung är ett exempel på det. Det som samtidigt möjliggörs är att eventuella svårigheter eller problem barnet stöter på frikopplas från sitt sociala sammanhang och tolkas i termer av kultur.

49

Sammanfattning och avslutande reflektioner

Övergripande syftet med den här studien har varit att studera hur ensamkommande barn konstrueras inom socialtjänsten. I föregående kapitel redogjorde jag för hur ensamkommande barn framställs i arton barnavårdsutredningar. Jag har även diskuterat de olika diskurserna relaterade till maktpositioner såsom ålder och etnicitet. I det här avslutande kapitlet sammanfattar jag studiens resultat samt reflekterar kring vad jag anser är studiens bidrag till forskningsområdet. Kapitlet avslutas med frågor, som jag hoppas ska utgöra framtida forskningsfrågor, och funderingar som väckts under studiens gång.

Sammanfattning av studiens resultat I denna studie har jag analyserat arton barnavårdsutredningar där ensamkommande barn framställs som, bland annat, barndomslösa barn. I denna framställning intar åldern en central plats och aktiviteter som förknippas med den. Det görs en distinktion mellan barn som passiva objekt, offer för omständigheter, och vuxna som aktiva subjekt. Frånvaron av fadern tvingar det ensamkommande barnet till ett vuxenansvar och en roll som familjeförsörjare. Det är just uttrycket vuxenansvar som används för att dra gränsen mellan vuxna och barn. Utifrån diskursen om det oskyldiga barnet konstrueras det ensamkommande barnet vara en varelse i behov av vuxnas skydd och trygghet. Det gör det möjligt att beskriva vuxenansvar som belastande och någonting barnet ska skyddas ifrån. Genom att tvingas ta ett ansvar, som det inte är redo för, berövas barnet samtidigt möjligheten till att delta i aktiviteter som förknippas med barndomen. När barndomen beskrivs så görs det utifrån idéer om en universell barndom, en tid för sorglöshet och specifika aktiviteter som placerar barn inom vissa sfärer som landet, hemmet, skolan och leken. Att belysa barndomens differentiering utifrån etnicitet, kön eller möjligtvis klass lyser med sin frånvaro.

Framställning av ensamkommande barn som barndomslösa barn, eller barn som inte fått vara barn fullt ut, gör det ensamkommande barnet svårplacerat, en tvetydig figur, varken barn eller vuxen. Det får olika betydelser i praktiken. Utifrån idén att barnet är van att ta ansvar för sig självt, och andra, legitimeras ett stort handlingsutrymme och barnet lämnas ensamt. Samtidigt kan föreställningen att ensamkommande barn är ett barndomslöst barn användas för att begränsa barnets handlingsutrymme. Här finns en idé att barnet ska kompenseras för sin förlorade barndom och vikten av trygg hemmiljö, stabila vuxna och meningsfull sysselsättning betonas. Jag har även visat hur konstruktionen av det barndomslösa barnet möjliggör att skillnad skapas mellan barn som fått vara barn i tillräckligt stor utsträckning och de barn som inte fått vara det.

Avsnittet som behandlar beskrivningar av ensamkommande barns hälsa har jag kallat Det (in)stabila barnet. Med den benämningen vill jag visa hur ensamkommande barn framställs dels som fysiskt friska barn och dels som psykiskt sköra barn. Kroppen och psyket behandlas som skilda fenomen där kroppen står för det stabila, friska och välkontrollerade. Psyket, å andra sidan, beskrivs som instabilt och skört och uttrycks med termen mår dåligt. Uttryck som trauma, traumatiserad och traumatiska händelser används för att skildra det dåliga psykiska måendet. Ibland är det separationen från familjen i hemlandet som beskrivs vara orsaken till det. Denna beskrivning understöds av idén att

50

barn hör hemma med sina familjer och att de lider skada när de befinner sig utanför den naturliga, familjära sfären. Psykisk instabilitet kan även tillskrivas kontakten barnet har med sina familjer. Det intressanta är att även om separationen från familjer lyfts som en viktig förklaring till varför det ensamkommande barnet mår psykiskt dåligt framställs kontakten med familjen i hemlandet som problematiskt. Det instabila psykiska måendet kan andra gånger tillskrivas tidigare upplevelser av våld, misshandel och tortyr. Genom att koppla våld, misshandel och tortyr till väpnade konflikter eller krig lämnas livet innanför hemmets väggar osynligt och oproblematiskt. Därmed blir det svårt att tänka sig att våld, misshandel och tortyr kan ha förekommit inom familjen och vara någonting barnet flyr ifrån. Genom att härleda det instabila psykiska måendet till tidigare upplevelser och erfarenheter osynliggörs andra skäl till att barnet mår dåligt. Jag har visat hur upplevelser av trauma, våld och avsaknad av förälder, görs till en gemensam erfarenhet som enar ensamkommande barn. Samtidigt fungerar samma upplevelser som särskiljande från andra barn, barn som inte mår dåligt eller mår dåligt av andra skäl.

När det kommer till att beskriva ensamkommande barn i termer av personliga egenskaper och beteenden så dominerar föreställningen att ensamkommande barn är skötsamma och lätthanterliga barn. Det är barn som underordnas vuxnas regler, är trevliga, pålitliga, skötsamma och ordentliga. Att vara ansvarstagande artikuleras som någonting positivt, någonting som värderas högt av de vuxna i barnets närhet. I föreställningen om det skötsamma och lätthanterliga barnet finns även en idé om att det goda beteendet, som barnet uppvisar, är någonting barnet lärt sig i Sverige genom att besegra de sociala koder som gäller här. De sociala koderna som gäller i Sverige framstår som enhetliga och önskvärda och någonting barnet ska knäcka. Hur länge barnet kommer behöva arbeta med att knäcka de sociala koderna som gäller i Sverige lämnas okommenterat. Det i sin tur gör det möjligt att härleda ett oönskat beteende tillbaka till barnet, dess ursprung eller erfarenheter. Beskrivningar av ensamkommande barn som skötsamma och lätthanterliga nyanseras av föreställningen att det rör sig om kräsna barn. Uppmärksamheten riktas här mot beteenden som inte välkomnas av vuxna i barnets närhet. Det kan handla om mat- eller klädpreferenser men även hur barnet väljer att spendera sin fria tid. Tidigare beskrevs det som önskvärt för barnet att delta i aktiviteter som associeras med barndomen, aktiviteter som lek och umgänge med jämnåriga. Det blir dock tydligt att det är vuxna som får lov att definiera var de aktiviteterna får äga rum och hur de få utformas. Det kräsna barnet förstås utifrån föreställningar om barnets kultur och uppväxtförhållanden. Kultur, ursprung och etnicitet blir således viktiga begrepp i förståelsen av hur ensamkommande barn konstrueras inom socialtjänsten. Jag har visat att de begreppen lämnas odefinierade samtidigt som deras betydelse för ensamkommande barns identitet ägnas en stor plats i barnavårdsutredningar. Begreppet etnicitet görs synonym med ursprung men är även hårt sammanbunden med begreppen kultur, kulturell bakgrund och kulturella rötter. Utan att problematiseras framställs etnicitet som central i förståelsen av ensamkommande barns identitet. Därav antagandet att ensamkommande barn känner samhörighet med andra barn, och vuxna, av samma etniska ursprung. Samtidigt möjliggörs att eventuella svårigheter eller problem barnet stöter på frikopplas från det sociala sammanhang barnet befinner sig i och tolkas i termer av kultur.

51

Avslutande reflektioner

Ett annorlunda och svårplacerat barn Det som min studie visar, som samtidigt är mitt bidrag till forskningsområdet, är att konstruktionen av ensamkommande barn inom socialtjänsten måste förstås i relation till bedömnings- och utredningsverktyget BBIC. Genom sin form och sin teoretiska grund påverkar BBIC de berättelser som skapas om ensamkommande barn. Studien visar att barnavårdsutredningar ger uttryck för motstridiga föreställningar om ensamkommande barn. Det kan till exempel handla om hur ensamkommande barns hälsa framställs där den stabila kroppen står jämsides det sköra psyket. Ett annat exempel utgörs av hur orden ansvar och ansvarstagande laddas med negativt innebörd när de avser barnets liv i hemlandet. Att barnet är ansvarstagande i relation till skol- och boendepersonalen artikuleras som någonting positivt.

Utifrån en juridisk definition är ensamkommande barn barn, det vill säga individer under 18 år. Samtidigt konstrueras deras tidigare erfarenheter av ansvar, våld, misshandel, tortyr och separation vara skillnadsskapande och stå emot föreställningar om barn och barndom. Det kan således vara svårt för socialtjänsten att placera ensamkommande barn i de befintliga sociala kategorierna barn och vuxen. Till följd av detta framstår ensamkommande barn som en egen grupp barn som skiljer sig från övriga barn, så väl som vuxna. Följande citat från Liisa Malkki (1995b:511) illustrerar bäst vad jag vill framföra:

Almost like an essentialized antropological ’tribe’ […] not just a mixed category of people sharing a certain legal status; they become ’a culture’,’an identity’, ’a social world’ or a ’community’. There is a tendency to proceed as […] all shared a common condition or nature.

Trots att de arton ensamkommande barn som beskrivs i de lästa barnavårdsutredningarna kommer från olika länder, har olika etniciteter, kön, klass, erfarenhet, utbildning, funktionshinder och liknande beskrivs de på ett likartat sätt. Beskrivningar och förståelser av ensamkommande barn som individer med unika erfarenheter osynliggörs. Istället tycks ensamkommande barn förstås som en homogen grupp barn, en egen grupp skild från övriga barn och vuxna. Det som framställs som gruppens gemensamma erfarenheter är bristande barndom, traumatiska upplevelser av krig och konflikter, separationer från föräldrarna, dåligt psykiskt mående etc. Samtidigt konstrueras ensamkommande barn i relation till föreställningar om ett normalt barn, normal barndom, normalt psyke, normalt beteende, normal etnicitet eller kultur etc. Det ensamkommande barnet blir således ett barn som avviker från normaliteten.

Ibland styrs ensamkommande barn mot en föreställd normalitet genom till exempel psykologkontakten där denne förväntas bota, göra om eller normalisera. Styrning mot normaliteten kan även uttryckas i att barnet ska lära sig svenska sociala koder. Att definiera normalitet kan bli en omöjlig uppgift vilket gör att alla försök till normalisering av ensamkommande barn riskerar att misslyckas.

Konstruktionen av ett annorlunda och svårplacerat barn engagerar en hel grupp av människor som utbildas och arbetar för att möta dessa barn; socialsekreterare med speciell kompetens, administratörer, behandlings-och boendepersonal på olika HVB-hem, BUP-psykologer och alla andra där även jag som skriver denna uppsats räknas.

52

Andra diskursanalytiska studierDen här studien var inte utformad för att studera hur ensamkommande barn konstrueras i relation till maktpositioner som kön och socialklass och hur dessa interagerar med ålder och etnicitet. Detta är dock någonting som jag, under studiens gång, funderat mycket kring och hoppas studera vidare. Ny forskningsfråga av relevans för det sociala arbetet är att studera hur socialsekreterare resonerar om kön, etnicitet, ålder och social klass när de utreder, bedömer och fattar beslut i ärenden som avser ensamkommande barn. För det skulle det behövas andra metoder än de jag använder mig av i denna studie. En möjlig ingång skulle kunna vara att tillbringa längre tid på ett socialkontor och observera arbetet som utförs i vardagen.

Att studera sociala akter har sina hinder och möjligheter. Under studiens gång har jag insett att hinder, till en del, handlar om att forskaren inte kan ställa följdfrågor till materialet och be om förtydliganden. Samtidigt utgör sociala akter en oerhört intressant källa till hur människor som kommer i kontakt med socialtjänsten beskrivs. En framtida forskningsfråga skulle således beröra förändringar av hur ensamkommande barn beskrivits över tid. Kan man spåra de nutida konstruktionerna av ensamkommande barn tillbaka i tiden? Hur framställdes ensamkommande barn i dokumentation innan lagförtydligandet16?

Ensamkommande barn är ett tema som kan användas som en ingång och ställa frågor som sträcker sig bortom själva området. En sådan fråga berör kategoriseringar av de individer som socialtjänsten kommer i kontakt med. Att kategorisera ting i vardagen är någonting vi gör ganska oreflekterat som samtidigt hjälper oss skapa ordning. Den kategorisering som sker när människor söker hjälp hos socialtjänsten är en dock mindre oskyldig process där individen, i all sin komplexitet, förenklas för att passa en på förhand given kategori. Skillnader inom kategorin och likheter mellan kategorierna osynliggörs.

Att kategoriseras som ensamkommande barn är en förutsättning för att få tillgång till en god man, socialsekreterare, boende i ett familjehem eller HVB-hem. Men det innebär också beskrivningar av hur den kategorin är, t ex traumatiserade, mår dåligt, lätthanterliga, kräsna etc. Hur påverkas ensamkommande barn av de beskrivningarna och hur länge kommer den givna kategoriseringen att gälla? När kan det ensamkommande barnet skaka av sig den kategoritillhörigheten och dess innehåll? Det bör tilläggas att jag är medveten om att socialsekreterare också är en kategori och att även den, i vissa avseenden, kan vara negativt laddad. På samma gång är det en kategoritillhörighet som inte behöver förfölja den kategoriserade i alla sociala sammanhang. Det framstår som möjligheten att kliva in och ut ur en kategori blir en form av överordning reserverad för vissa samhällsgrupper.

16 Lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

53

Referenser

Ahrne, Göran (2007): Att se samhället. Malmö: Liber.

Alvesson, Mats & Sköldberg, Kaj (2008): Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Andersson, E. Hans; Ascher, Henry; Björnberg, Ulla; Eastmond, Marita (2010): Mellan det förflutna och framtiden. Asylsökande barns välfärd, hälsa och välbefinnande. Göteborgs Universitet: CERGU.

Backlund, Åsa; Eriksson, Riita; von Greiff, Katarina & Åkerlund, Eva-Marie (2012): Ensam och flyktingbarn – barnet och socialtjänsten om den första tiden i Sverige. FoU Nordväst; FoU Nordost; FoU Södertörn.

Backlund, Åsa; Eriksson, Riita; von Greiff, Katarina & Åkerlund, Eva-Marie (2014): Socialtjänstens arbete med ensamkommande barn och ungdomar - erfarenheter från Stockholms län. FoU Nordväst; FoU Nordost; FoU Södertörn.

Barnombudsmannen (2010): Så här förbättrar kommunerna mottagandet av ensamkommande asylsökande barn: Rekommendationer från tio kommuner och Barnombudsmannen i en dialog den 8 december 2010. Stockholm: Barnombudsmannen (Dnr 9.5:0874/10).

Barron, Karin (1999): Ethics in qualitative social research on marginalized groups I: Scandinavian journal of Disability Research. vol.1(1).

Bergström, Göran & Boréus, Kristina (2012): Diskuranalys I: Bergström Göran och Boréus Kristina (red.), Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur.

Best, Joel (1995): Typification and Social Problems Constructions. I: Joel. Best (red.), Images of Issues. Typifying Contemporary Social Problems. New York: Aldine de Gruyter.

Bhabha, Jacqueline (1999): Out of the frying pan and into the fire? Unaccompanied child asylum seekers in the United States. Social Politics. 6(2). 263–270.

Billquist, Leila & Johnsson, Lisbeth (2007): Sociala akter som empiri. Om möjligheter och svårigheter med att använda socialarbetares dokumentation i forskningssyfte. I: Socialvetenskaplig tidsskrift. Nr.1.

Billqvist, Leila (1999): Rummet, mötet och ritualerna. En studie av socialbyrån, klientarbetet och klientskapet. Doktorsavhandling. Göteborg: Institutionen för socialt arbete: Göteborgs Universitet.

Boréus, Kristina (2011): Diskursanalys. I: Ahrne, Göran & Svensson, Peter (red.), Handbok i kvalitativa metoder.Malmö:Liber.

54

Bryan, Catherine & Denov, Myriam (2011): Separated Refugee Children in Canada: The Construction of Risk Identity. I: Journal of Immigrant & Refugee Studies. 9. 242-266.

Burr, Vivian (1995/2003): Social constructivism. London: Routlegde.

Börjesson, Mats & Palmblad, Eva (2007): Introduktion. I: Mats. Börjesson & Eva. Palmblad (red.), Diskursanalys i praktiken. Malmö: Liber.

Börjesson, Mats (2003): Diskurser och konstruktioner - en sorts metodbok. Lund: Studentlitteratur.

Chambon, S. Adrienne (1999): Foucault’s Approach: Making the Familiar Visible. I: Chambon, S. Adrienne; Irving, Allan & Epstein, Laura (red.), Reading Foucault for Social Work. New york: Columbia University Press.

Codex (2015): Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Vetenskapsrådet.

Corsaro, William A.( 2011): The Sociology of Childhood. London: Sage

Eastmond, Marita (1998): Nationalist Discourses and the Construction of Difference: Bosnian Muslim Refugees in Sweden. I: Journal of Refugee Studies.Vol.11/nr2.

Eide, Ketil (2005): Tvetydige barn. Om barnemigranter i et historisk komparativt perspektiv. Bergen: Sosiologisk institutt, Universitetet i Bergen.

Eide, Ketil (2007): Enslige asylbarn og historiens tvetydighet. I: Barn nr. 3-4. Norsk senter for barneforskning.

Engebrigtsen, Ada (2002): Forlatte barn, ankerbarn, betrodde barn. Ett transnasjonalt perspektiv på enslige mindreårige asylsøkere. Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring (NOVA). Rapport 7/02.

Epstein, Laura (1999): The Culture of Social Work. I: Chambon, S. Adrienne; Irving, Allan & Epstein, Laura (red.), Reading Foucault for Social Work. New york: Columbia University Press.

Foucault, Michael (1961/1983):Vansinnets historia under den klassiska epoken. Lund:Arkiv.

Foucault, Michael (2008): Diskursernas kamp. Texter i urval av Thomas Götselius & Ulf Olsson. Stockholm: Brutus Östlings bokförlag.

Foucault, Michel (1975/2003): Övervakning och straff- fängelsets födelse. Lund: Arkiv.

Giddens, Antony (1991): Modernity and Self-identity. Cambridge: Polity Press.

55

Hengst, Heinz (2009): Collective Identities. I: Qvortrup Jens, Corasaro William A. & Honig Michel-Sebastian (red.), The Palgrave Handbook of Childhood Studies. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Herz, Marcus (2012): Från ideal till ideologi. Konstruktioner av kön och etnicitet inom socialtjänsten. Örebro universitet.

Hessle, Marie (2009): Ensamkommande men inte ensamma – Tioårsuppföljning av ensamkommande asylsökande flyktingbarns livsvillkor och erfarenheter som unga vuxna i Sverige. Stockholms universitet: Pedagogiska institutionen.

Hultmann, Ole (2008): Ensamkommande barn – psykologiska perspektiv. Examination för handledar- och lärarutbildning, steg 3-nivå. http://www.grkom.se/download/18.617428bd117abc0da4880002233/oles_uppsats.pdf (hämtad 2014-10-01).

Hydén, Lars-Christer (1995): Det sociala misslyckandet som berättelse. Att återställa den moraliska ordningen. I: Socialvetenskaplig tidskrift .Vol 2./nr 3. s. 194-207.

Irving, Allan (1999): Waiting for Foucault: Social Work and the Mulitudinous Truth(s) of Life. I: Chambon, S. Adrienne; Irving, Allan & Epstein, Laura (red.), Reading Foucault for Social Work. New york: Columbia University Press.

Johansson, Thomas (2012): Kändisfabriken – Identitet, makeover och kroppens tid. Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Juhila, Kirsi; Pösö, Tarja; Christopher, Hall & Parton, Nigel (2003): Introduction: Beyond a Universal Client. I: Hall, Christopher; Juhila, Kirsi; Parton, Nigel & Pösö, Tarja (red.), Constructing Clienthood in Social work and Human Services. Interaction, Identities and Practices. London & Philadelphia: Jessica Kingsley Publishers.

Järvinen, Margaretha & Mik-Meyer, Nanna (2003) Inledning: At skabe en klient. I: Järvinen, Margaretha & Mik-Meyer, Nanna (red.), At skabe en klient: institutionelle identiteter i socialt arbejde. København: Hans Reitzel.

Kamali, Masoud (2002): Kulturkompetens i socialt arbete. Om socialarbetarens och klientens kulturella bakgrund. Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Kohli, Ravi (2007) Social Work with Unaccompanied Asylum-seeking Children. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Lelander, Philip & Johansson, Thomas (2007): Ungdomsgrupper i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur.

Lilja, Mona & Vinthagen Stellan (2009): Makt, motstånd och förändring. Maktteorier. I: Lilja, Mona & Vinthagen Stellan (red.), Motstånd. Malmö: Liber

Lundström, Tommy (2008): Aktforskning. I: Meeuwisse, Anna; Swärd, Hans; Eliasson-Lappalainen, Rosmari; Jacobsson, Katarina (red.), Forskningsmetodik för socialvetare. Stockholm: Natur och Kultur.

56

Malkki, Liisa (1992):National Geographic: The Rooting of Peoples and the Territorialization of National Identity among Scholars and Refugees. I: Cultural Anthropology. Vol.7/nr.1. s. 24-44.

Malkki, Liisa (1995a): Purity and Exile: Violence, Memory and National Cosmology among Hutu Refugees in Tanzania. Chicago: University of Chicago Press.

Malkki, Liisa (1995b): Refugees and exile: from ’refugee studies’ to the Natural order of things. I: Annual Review of Anthropology. Vol 24. s. 495-523.

Mattson, Tina (2010): Intersektionalitet i socialt arbete: Teori, reflektion och praxis. Malmö: Gleerups.

Meyer, Anneke (2007): The moral rhetoric of childhood. I: Childhood Vol.14(1). s. 85-104.

Migrationsverket (2015): Aktuellt om… ensamkommande barn och ungdomar. http://www.migrationsverket.se/download/18.39a9cd9514a34607721145c/1421757337506/Aktuellt_om_januari_2015.pdf (hämtat 15-02-04)

Migrationsverket; Sveriges kommuner och landsting; Skolverket; Länstyrelserna; Socialstyrelsen (2013): Ett gemensamt ansvar för ensamkommande barn och ungdomar.http://www.migrationsverket.se/download/18.5e83388f141c129ba6310f9d/1381926398965/Rapport_ensamkommande+barn_februari+2013.pdf (hämtat 15-02-04).

Mäkitalo, Åsa (2005): Dokumentation som formerande resurs. Om institutioners immanenta pedagogik. I: Nordisk Pedagogik. Vol. 25. s. 123-138.

Nilsson, Roddy (2008): Foucault – en introduktion. Malmö: Égalité.

Närvänen, Anna-Liisa & Näsman, Elisabet (2007): Age order and children´s agency I: Wintersberger, Helmut; Alanen, Leena; Olk, Thomas; Jens Qvortrup (red.), Childhood, generational order and the walfare state. Exploring children´s social and economic welfare. Odense: University Press of Southern Danmark.

Peterson, Abby & Ålund, Alexandra (2007): Etniciteter: Ras, Kön, Klass, Identitet och kultur. I: Peterson, Abby & Hjerm, Mikael (red.), Etnicitet. Perspektiv på samhället. Malmö: Gleerups.

Petersson, Frida (2013): Kontroll av beroende: substitutionsbehandlingens logik, praktik och semantik. Malmö: Ègalité.

Qvortrup Jens, Corasaro William A. & Honig Michel-Sebastian (2009): The Palgrave Handbook of Childhood Studies. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Rädda Barnen (2004): Att möta de ensamkommande barnen. Stockholm: Rädda Barnen. http://resourcecentre.savethechildren.se/sites/default/files/documents/2489.pdf (hämtat 2014-10-16 ).

Rädda Barnen (2008): Hur har det gått? Ensamkommande barn – mottagandet sedan kommunerna tagit över boende och omvårdnad. Stockholm: Rädda Barnen.

57

http://resourcecentre.savethechildren.se/sites/default/files/documents/2834.pdf (hämtad 2014-10-01).

Sandberg, Greta (2010): Etnicitet, ungdom och socialt arbete – En analys av kulturbegreppet i ett komplext och kluvet forskningsfält. Linnéuniversitetet: Institutionen för socialt arbete. Rapportserie i socialt arbete: Rapport Nr 2 (avhandling).

SFS 1994:137. Lag om mottagande av asylsökande m.fl.

SFS 2001:453. Socialtjänstlagen.

Silverman, David (2006): Interpreting Qualitative Data: Methods for Analyzing Talk, Text and Interaction. London: Sage.

Socialstyrelsen (2010): Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2013a): Ensamkommande barns och ungas behov – En kartläggning. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2013b): Socialtjänstens arbete med ensamkommande barn och ungdomar- En vägledning. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2013c): Barns behov i centrum. Grundbok BBIC. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2013d): Psykisk ohälsa bland unga. Underlagsrapport till barn och ungas hälsa, vård och omsorg 2013. Stockholm: Socialstyrelsen.

SOSFS 2014:5: Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om dokumentation i verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS. Stockholm: Socialstyrelsen.

SOU 2011:64. Asylsökande ensamkommande barn. En översyn av mottagandet. Stockholm: Fritze.

Stretmo, Live & Melander, Charlotte (2013): Får jag vara med? Erfarenheter från ensamkommande barn och ungdomar i Göteborgsregionen och arbetet med denna grupp. FoU i Väst.

Stretmo, Live (2010): Bilder av ensamkommande barn - En studie av nationell policy riktad mot ensamkommande barn i Norge och Sverige under perioden 2000 till och med 2009. I: Andersson, E. Hans; Ascher, Henry; Björnberg, Ulla; Eastmond, Marita (red.), Mellan det förflutna och framtiden. Asylsökande barns välfärd, hälsa och välbefinnande. Göteborgs Universitet: CERGU.

Stretmo, Live (2014): Governing the unaccompanied child – media, policy and practice. Department of Sociology and Work Science: University of Gothenburg.

Tursunivic, Mirzet (2002): Fokusgruppsintervjuer i teori och praktik. I: Sociologisk Forskning, nr 1/2002.

58

Watters, Charles (2001): Emerging paradigms in the mental health care of refugees. I: Social Science and Medicine. 52. 1709-1718.

Watters, Charles (2008): Refugee Children: Towards the Next Horizon. New York: Routledge.

Wernesjö, Ulrika (2012): Unaccompanied asylum-seeking children: Whose perspective? I: Childhood. 19(4). 495-507.

Wikström, Hanna (2009): Etnicitet. Malmö: Liber.

Wimelius, Malin; Isaksson, Joakim; Eriksson, Malin; Hanberger, Anders; Ghazinour, Mehdi (2012): Ensamkommande flyktingbarn och ungdomar-förutsättningar för mottagandet och kunskapsläget. Umeå Centre for Evaluation Research. http://www.andrasprak.su.se/polopoly_fs/1.128027.1363208999!/menu/standard/file/103187_ensamkommande-flyktingbarn-och-ungdomar-e-n-kunskapsversikt-wimelius-m-fl-2012.pdf. (hämtad 2014-10-01).

Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise (2000): Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.

Wyness, Michael (2012): Childhood and Society. Basinstoke: Palgrave Macmillan.

Ålund, Alexandra & Alinia, Minoo (2011): I skuggan av kulturella stereotypier. Perspektiv på forskning om genus, jämställdhet och etniska relationer i Sverige. I: Sociologisk Forskning, årgång 48 nr.2.

Ålund, Alexandra (2002): Sociala problem i kulturell förklädnad I: Meeuwisse, Anna & Swärd, Hans (red.), Perspektiv på sociala problem. Stockholm: Natur & Kultur.

59