gamla uppsala fÖrr och nu 2010 - .net framework

GAMLA UPPSALA FÖRR OCH NU 2010 1

GAMLA UPPSALA

FÖRR OCH NU

2010

2 GAMLA UPPSALA FÖRR OCH NU 2010

© 2010 Gamla Upsala HembygdsföreningTryckning: TMG AB, Stockholm 2010

ISBN 978-91-974399-7-8

Fotografier

Följande fotografer har haft vänligheten att ställa bilder till förfogande förårsskriften:

• Lars Åhnberg foto på sid 4, 6, 20, 22 och 24• Kjell Svensson foto på sid 19, 59, 62 och 63• Anders Tukler foto på sid 35• Karin Bergman foto på sid 38• Berit Gullberg foto på sid 42• Jarl Lundin foto på sid 64

Tack även till de fotografer som vi inte har kunnat identifiera!


INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRORD ........................................................................ 5

ETT BR A LIV I GAMLA UPPSALA ...................................... 7

GLIMTAR FRÅN ETT ÖVERSÄTTNINGSARBETE ...................... 17

GAMLA UPPSALA SPELET VÄCKTE HISTORIEINTRESSET ......... 21

GRAVHÄLLAR OCH EPITAFIER I GAMLA UPPSALA KYRKA ..... 25

STEN STURE-MONUMENTET I UPPSALA.............................. 29

EKUMENISK TRÄTA .......................................................... 33

34:AN ........................................................................... 37

GAMLA UPPSALA PÅ KARTAN ........................................... 45

VALBORGSMÄSSOTAL I GAMLA UPPSALA 2010.................. 57

HÄNDELSER OCH FRÅGOR SOM RÖR GAMLA UPPSALA

UNDER TIDEN 1 OKTOBER 2009–30 SEPTEMBER 2010 ....... 60


FÖRORD2010 års utgåva av Gamla Upsala Hembygdsförenings årsskrift GAMLA UPPSALA FÖRR

OCH NU. För andra gången i det mer påkostade utförande som vi började med förraåret och som vi fått många positiva omdömen om.

Stort tack till artikelförfattare och intervjuade personer för ert engagemang, somgjort det möjligt att fylla skriften med ett, som vi tycker, intressant och varierat inne-håll och som vi hoppas att ni läsare kommer att uppskatta.

Vår förhoppning är att årets skrift kan inspirera några av er läsare till bidrag ochidéer för att i kommande årsskrifter i text och bild berätta om vår intressanta bygd,som den har gestaltat sig såväl i forntid som i alla århundraden fram till våra dagar.Tveka inte utan tag kontakt med oss i dokumentationsgruppen för att lämna dinaförslag till innehåll i kommande årsskrifter, ju förr desto bättre.

Vi önskar alla en trevlig läsning.

Gamla Uppsala i november 2010Kjell Svensson Agneta Wendin-Holmberg Marianne Hamilton Lars Åhnberg

Kontaktadresser:

Kjell Svensson Agneta Wendin-Holmberg018-32 39 86 018-32 38 [email protected] [email protected]

Marianne Hamilton Lars Åhnberg018-55 00 50 018-24 03 [email protected] [email protected]


ETT BRA LIV I GAMLA UPPSALA

Jan Forsman har haft ett bra liv, under 70 år i Gamla Uppsala



AV JAN FORSMAN


ett par korta träskidor med enkla hällor som manbara stack in pjäxorna i.

Vådlig skidfärdJag var som barn mycket aktiv och våghalsig. Menså gick det riktigt åt helvete ibland också. En vin-terdag när jag var 4–5 år gammal åkte jag skidoralldeles ensam från toppen av Östhögen och nermot kyrkan. Vanligen brukade jag klara av attsladdande bromsa in alldeles före det som i dag ärSockenmuséet, men som på den tiden fungeradesom likbod. Den här dagen var det ovanligtsnabbt skidföre och jag hann inte bromsa in, utanfor med huvudet före rakt in i väggen på likbodenoch förlorade medvetandet.

Ändhållplatsen för bussarna till Gamla Upp-sala låg då uppe vid kyrkan och chauffören påbussen från Uppsala som just anlöpte hållplatsensåg min krasch in i likboden. Det var nog tur förmig. Det var Gubben Lindström som var chauf-för. Han lämnade bussen och gick fram till denavsvimmade pojken vid likboden, kände igen migoch bar mig sedan hem till huset på Tingsslätten.Att åka till sjukhus eller så var det aldrig tal om.Jag fick kvickna till och ta igen mig en stund ochsedan var jag snart ute igen på mina skidor.

På cykel utan frinavEn annan olycka som hände mig på kungshögar-na var när jag åkte på en cykel utan frinav nerfören av högarna. En kamrat till mig sade att jagförst skulle pröva att gå halvvägs upp på högen

Gamla Uppsala-bo från 3 årSedan 70 år tillbaka har jag levt och verkat iGamla Uppsala. När jag föddes bodde familjen iTrädgårdsmästarvillan i Valsätra, ett av få husfrån den tiden som fortfarande finns kvar där.Farsan sysslade med väg- och byggjobb. Han hadebland annat jobb i Fulleröbacken under en tidoch cyklade då mellan Valsätra och Fullerö varjearbetsdag.

Vi flyttade till Gamla Uppsala 1940, när jag var3 år gammal. Vi bodde då i ett hus på Tings-slätten alldeles bakom Gamla Uppsala museum.Huset finns kvar än i dag. Jag minns att det underkriget var mörkläggning på kvällar och nätter ochatt min morsa tyckte att det var så mysigt när allagardiner drogs för och stängde omvärlden ute.

Kungshögarna var vår lekplatsUnder barndomen höll vi mycket till med våra le-kar på och kring kungshögarna i Gamla Uppsala.På vintrarna var det skidåkning, på somrarna cy-kelåkning och annat bus. På den tiden fanns detinga staket som stängde människor ute från aktivi-teter på kullarna. Särskilt vintertid var det underhelgerna rena folkvandringen av människor frånUppsala ut till kungshögarna. Det åktes nedförkullarna på allt som tänkas kunde, på skidor,pulkor, bobbar, plastsäckar, masonitskivor m m.För oss barn var det som en stor fest.

Jag själv åkte mycket skidor och blev tidigt duk-tig på det. Det var inga märkvärdiga skidor, utan


och sedan åka ner. Jag gjorde så och fick riktigtbra fart på cykeln. Utan frinav snurrade pedalernasnabbt som en propeller och det var bara att hållafötterna högt i luften, styra så gott det gick och se-dan tog det inte stopp förrän jag kom på planmark. Det var helt omöjligt att försöka bromsa.Trots hög fart och ojämnt underlag gick allt välnär jag provade från halvvägs upp på högen.

– Det gick ju bra, sa kamraten, nu kan duåka ända uppifrån toppen!

Sagt och gjort. Jag klättrade högst upp på hö-gen och satte fart ner igen. Den här gången gickdet inte lika bra. Farten blev alltför hög. Cykelnstudsade hit och dit på alla ojämnheter och tillslut kunde jag inte kontrollera den. Det blev enrejäl krasch och av cykeln blev det nästan baraskrot kvar. Det blev ordentliga bannor när jagkom dragande hem med cykeln med skeva hjuloch tillkrökt ram.

Jan Forsman drar syster Anita i skrinda på farfars gård i Bredåker



Utmanade vakten på F16Under en tid under krigsåren hade farsan anlägg-ningsjobb på flygflottiljen F16. Jag fick en dag förmig att jag skulle hälsa på honom där. Jag cykladegenvägen över Röbo och kom fram till vaktensom stod på post vid grinden in till flottiljområ-det. Han frågade vad jag gjorde där och jag förkla-rade mitt ärende att hälsa på min pappa. – Nej,nej det går inte alls det, sa vakten med myndigstämma, där han stod med sitt gevär och hind-rade min väg. Jag fick då cykla tillbaka igen tillGamla Uppsala.

Dagen därpå fick jag en idé om hur jag skullekomma förbi vakten och in på flottiljområdet. Jagcyklade återigen över Röbo och fram till den be-väpnade vakten vid grinden. Men den här gångenvar även jag beväpnad. Jag drog fram min lilla lek-sakspistol av trä och siktade på vakten. Till minstora besvikelse fungerade inte heller detta. Jagblev åter igen avvisad och fick cykla hem medoförrättat ärende.

Farfars gård i BredåkerPå 1940-talet var det min farfar Ernst som varverksam på det lantbruk i Bredåker, där jag nuför-tiden bor, strax norr om Gamla Uppsala tätort.Efter det att farmor dog 1945, började min familjtillbringa allt mer tid i Bredåker. Vi flyttade snartdit för gott när farsan tog över skötseln av gårdeni slutet av 1940-talet.

Gamla Uppsala skolaJag började hösten 1944 i Gamla Uppsala skola,samma skola som fortfarande används, Då var detinte som i dag, när föräldrarna följer med i börjanoch hjälper till med inskolningen den första ti-den. Jag fick gå utan sällskap till skolan och självskriva in mig. I skolan lärde jag mig både det enaoch det andra. Ibland hände det att jag hittade på

något sattyg och då kunde jag åka på en rejäl dag-sedel. Men det kändes okej. Man fick sig en jäveloch sedan var det inte mer med det. Saken varutagerad och klar.

Vanskliga skolskjutsarEfter flytten ut till Bredåker blev det under en tidskolskjuts in till skolan. Bland annat åkte vi ettgäng ungar med taxi som kördes av Huss ifrånUlva. Det var en stor men ganska illa medfarentaxibil. Den hade bara en passagerardörr somfungerade. Övriga dörrar var fastbundna med repför att inte falla av helt och hållet.

Ibland var vi fler barn än vad som rymdes innei taxibilen. Vi som skulle av först fick då sitta ibagagerummet med öppen bagagelucka. På den ti-den var det bara grusvägar med en hel del storapotthål som bilen åkte ner i under färden. Engång när bilen for ner i ett sådant hål smälldebagageluckan ned av sig själv och en flicka blevilla skadad när luckan slog ned på hennes under-ben. Hon bröt inga ben, men blodet rann ymnigtfrån benen och det var mycket gråt och stor dra-matik. Jag minns att det på den tiden växte enlång allé av rönnar längs efter Vattholmavägen.


Jan Forsman till vänster på farfars hölass


När vägen senare byggdes om 1965-66 tog vi nedden rönnallén och hade sedan ved att elda medför flera år framåt.

Sport och idrott i skolanJag tyckte särskilt bra om alla sportaktiviteter somvi höll på med i skolan, på gymnastiktimmarna

men även på rasterna. Det varskidåkning på vintern och mycketfotboll under sommarhalvåret. Vihade också tävlingar klass motklass i skolan. Vi sprang 60 meter,hoppade längdhopp och höjdhoppmed mera. Jag var ganska duktigpå det och en viktig kugge i klass-laget.

En gång när det var en sådanklasstävling under en del av skol-dagen var jag tvungen att stannahemma och hjälpa farsan på går-den. Mitt under arbetet kom deten flicka cyklande och lämnade enlapp till farsan. På lappen stod detatt jag behövdes i mitt skollag ochatt jag sedan fick åka hem igen såsnart jag sprungit mina 60 meteroch hoppat mina längdhopp. Far-san lät mig fara iväg till skolan föratt delta i tävlingen, men när deandra efter tävlingen fick gå tillsina tråkiga lektioner, kunde jagvinka åt dem och säga – Hej då,nu sticker jag grabbar! Då kändejag mig som en riktig Viktigpetter,särskilt som jag bidragit till att minklass vann tävlingen. Det är sådantman minns med viss stolthet ochvälbehag.


Inte så kyrkligaVi i familjen Forsman har väl inte varit så väldigtkyrkliga. Men vi håller på de stora traditionerna.Julottan till exempel har vi aldrig missat. Förr bör-jade den så tidigt som klockan 6 på morgonenoch vi åkte ibland till den med häst och släde. Jagminns att jag en gång somnade i släden och att

Jan Forsman årgång 1963, 26 år gammal


jag sedan yrvaken stövlade in i kyrkan med öppengylf. Det var pinsamt. Jag hade väl vid avfärdeninte hunnit med att knäppa alla knappar.

I kyrkan var det särskilda bänkar för alla deolika byarna och på vägen hem från julottangjorde vi sällskap med dem som skulle åt sammahåll som vi. De flesta bodde lite längre bort, menstannade ofta till hos Forsmans för en förmid-dagsfika på juldagen. Med åren blev det lite av entradition.

Forsman i kyrkan igenI Gamla Uppsala kyrka fanns under lång tid enmycket omtyckt och folklig kyrkoherde som hetteAllan Svantesson. Han rökte pipa, pratade på ettenkelt sätt med folk och var inte så märkvärdig avsig. Det var alltid Svantesson som tjänstgjordesom präst vid mina stora högtider i kyrkan. Hanvar min konfirmationspräst och han förrättadevigseln när jag gifte mig. Han var också den somdöpte mina barn Peter och Marie. När Marieskulle döpas sade Svantesson till mig där frammevid altaret: – Jaså, är du här nu igen Forsman!

Från Maries dop minns jag en rolig händelse.När det under dopceremonin var så där andäktigttyst en stund som det kan vara ibland i kyrkan,hördes plötsligt en ljus och tydlig barnröst:

– Titta, farmor har en ny hatt! Det utbröt ettstort fniss över hela församlingen i kyrkan. Detvar min brors flicka som kommenterade morsansnya hatt.

Lantbruk och skogsbrukEfter 7 år i Gamla Uppsala skola gick jag mittsista skolår, åttonde klass, på Prinsen inne i Upp-sala. Några mer studier efter det blev det inte förmin del.

Mitt första jobb hade jag som dräng på Myrbygård ute vid F 16. Jag har sedan jobbat med det

mesta. Till att börja med lantbruksarbete sommar-tid och arbete i skogen under vintrarna. Skogsar-betet utfördes mest åt andra, bland annat för Hol-mens Bruk vid Västerby gård i Järlåsa. Det varhelt annan arbetsutrustning på den tiden. Det varmycket bågsåg och yxa som gällde och de motor-sågar som då fanns var stora och otympliga ochgick inte att såga med från båda hållen.

Jag hade motorcykel som jag åkte med till deolika jobben. På vintrarna var det kallt att köraMC. Det fanns inte lika bra MC-kläder som desom finns i dag. En dag när det var riktigt kalltvar jag tvungen att lämna motorcykeln med frystförgasare i skogen i Järlåsa. Jag fick då ta tåget intill Uppsala och på den tiden kunde man stiga avtåget vid en station som låg i Luthagen.

Arrendegård och entreprenaderPå 1960-talet arrenderade jag en hel egen gård iHemringe av en som hette Lövgren. Normaltskulle man i mars månad betala ett förskott påarrendet, men Lövgren var en hygglig karl ochsade: – Vänta du, så får vi se om det blir nåt!

Jag började också med entreprenadarbete medtraktor under 60-talet. Det började med byggen iTiunda 1965-66. Den vintern kom det också mas-sor med snö och det var fullt jobb med snöröj-ningsarbete.

Byggt halva Gamla UppsalaJag kan väl skryta med att jag har varit med ochbyggt halva Gamla Uppsala. 1971 gjorde jagmarkberedningsjobb i Nyby nedanför Österleden.Jag var med och byggde Nyby Centrum medbank, affärer och allt, men nu är det redan borta.

Jag har också varit med och försökt motarbetabyggandet. När diskussionerna gick som hetastom hur den nya E4:an skulle dras, var jag medoch satte upp en teaterpjäs som sedan framfördes




på Storgården i protest mot pla-nerna. De protesterna hjälpte inteett dugg, utan jag fick trösta migmed att jag i stället fick massor avjobb när E4-bygget väl kom igång.Inget ont som inte har något gottmed sig, som det brukar sägas.

Stort idrottsintresseJag har haft ett stort idrottsintresseoch har alltid sett till att själv hållaigång kroppen. Jag spelade fotbolli GUSK (Gamla Upsala Sport-klubb) i division 5 eller 6. Jag varden där typen stor center somsköt hårt och en hel del mål lycka-des jag väl göra genom åren.

Ibland hade vi i fotbollslagetmed några lirare som varvade neri GUSK efter att tidigare ha spelathögre upp i seriesystemet. Jagminns bland annat en lurig kille,Acke Falkenås, som tidigare hadespelat i Sirius. En gång närGUSK spelade mot Vattholmaskulle Acke lägga en straff påKnut Karlsson i Vattholmas mål(han var farfar till innebandy-stjärnan Kahnebjörk som nu spe-lar i Storvreta). Knut Karlsson varen mycket bra målvakt och hadeäven han tidigare spelat i Sirius.När bollen låg på straffpunktengick Acke fram till den och böjdesig ner som om han skulle rättatill den med händerna, men i stäl-let kickade han till den med entåfjutt rakt in i mål, förbi målvak-ten som inte alls var beredd. Knut

Artikel i UNT 1984 om ett av Jan Forsmans entreprenadjobb

GUSKs fotbollslag 1964(Jan Forsman 2:e man från

höger i nedre raden)



Karlsson blev förbannad, skrek ochsvor att straffen skulle gå om, mendet hjälpte inte, domaren dömde målför GUSK.

Utöver fotbollen har också skidåk-ningen varit ett stort intresse och jaghar genomfört Vasaloppet vid två till-fällen.

Mycket föreningsjobbJag har ägnat mig åt ganska mycketföreningsjobb genom åren. I GUSKhar jag suttit med i styrelsen och ärfortfarande klubbmästare där ochordnar med fester och annat. Blandannat har jag varit engagerad i klub-bens årliga försäljningar av julgranarvid klubblokalen. När jag börjademed det kostade granarna 3,50 kro-nor i inköp och vi sålde dem för 10kronor. I dag är inköpspriset cirka50 kronor och försäljningspriset 200kronor. Tidigare sålde vi många fler granar, såmånga som 1 000 stycken, medan det i dag rörsig om cirka 150.

Gamla UppsalaspeletNär jag har givit mig in i något, har jag nästan all-tid blivit kvar i det under lång tid. Jag känner detväl som ett slags ansvar att fullfölja det man harpåbörjat. Ibland kan jag tycka att en del männis-kor lite väl lättvindigt hoppar av det som de engång har engagerat sig i.

Mitt deltagande i Gamla Uppsalaspelet, somvarje försommar sedan 1987 har uppförts vidkungshögarna, är väl ett exempel på ett sådant därlångvarigt engagemang från min sida. Det är cirka100 personer som på olika sätt deltar i spelet,men i dag är det bara jag och en dam från Funbosom har varit med ända från starten.

HembygdsföreningenDet är likadant med hembygdsföreningen. Ävendär har jag varit med från starten, sitter fortfa-rande som vice ordförande i styrelsen och är medoch anordnar flera olika aktiviteter.

Föreningen bildades 1986 av ett gäng på cirka10 personer som gick en studiecirkel i Studie-förbundets regi under våren det året. Lasse Jöns-son blev föreningens första ordförande. Där fannsockså Hans Karlsson och Sven-Åke Jansson somhela tiden därefter jobbat för föreningen. Andrainitiativtagare var Kristina Aronsson, Berit ochLasse Levén samt Bert Eklund.

Redan första året 1986 ordnade föreningenden första julmarknaden i Gamla Uppsala. Såsmåningom tog vi även över arrangemanget kring

Hembygdsföreningens första julmarknad 1986


Valborgsfirandet ute vid kungshögarna. Det var ti-digare Frivilligbrandkåren under Erik Ekmans led-ning som skötte Valborgselden och det eldades dåuppe på Tunåsen innan brasan flyttades till sinnuvarande plats på åkern nedanför högarna.


Det har hänt ganska mycket i hembygdsföre-ningen under de gångna snart 25 åren. Lite merbyråkrati har det blivit, men också mycket mer ak-tiviteter.

Hembygdsföreningen bildades 1986 hemma hos Lasse och Berit Levén

Styrelsegubbar: Jan Forsman, Lasse Jönsson och Bert Eklund


Ett bra liv i Gamla UppsalaJag tycker att jag har haft ett mycket bra liv här iGamla Uppsala. Det har varit nära till allt, till af-färer och nöjen i Uppsala och även nära tillStockholm. Och för den delen inte heller alltförlångt till Sälen, dit jag har ärenden ibland.

Jag har haft ett bra jobb, och har det fortfa-rande utan några tankar på pensionering. Närman som jag har bott på samma plats hela livetfår man många kompisar och vänner, och vi hjäl-per varandra på alla sätt. Visst har jag gått pånitar någon gång, men det hör till undantagen.

Glädjande nog händer det att man ibland fårett kvitto på att man kanske betyder något ävenför andra. När jag firade 70 år – samtidigt sommin särbo Elisabeth firade 65 – ordnade vi medett ganska stort kalas på Storgården. Jag talade dåtydligt om att jag inte ville ha varken blommor el-ler presenter. Den som ändå ville ge något ficktipset att i stället sätta in en slant till GUSK. Jagblev glatt överraskad när jag senare fick höra attdet hade kommit in sammanlagt 25 000 kronorpå GUSKs konto.

Att en gubbe som jag var värd så mycket, detkunde jag inte tro.



Planscherna i Sockenmuseet, hämtade från Erik Dahlbergs ”Svecia antiqua et hodierna”

GLIMTAR FRÅN ETT ÖVERSÄTTNINGSARBETE


GLIMTAR FRÅN ETTÖVERSÄTTNINGSARBETE

AV DAVID TERMÉN

Genom mina engagemang som värd i GamlaUppsala sockenmuseum resp. besöksvärd iGamla Uppsala kyrka har jag – som ”helklas-siker” i studentexamen – fått i uppdrag att över-sätta latinska texter om templen i museet resp.grav- och epitafietexter i kyrkan. Jag har därvidhaft god hjälp av mer latinkunniga personer,främst förre lektorn i tyska och latin i Tórshavn,Färöarna, Ulf Timmermann, vilken som pensio-när är bosatt i Rättvik. I mitt översättningsarbetehar jag vacklat mellan skrivsätten Upsala (på latin:Ubsala) och Uppsala; nedan används genomgå-ende det sistnämnda som numera är det vanli-gaste.

Texter om templenI sockenmuseet finns en plansch med tempel-bilder och tillhörande latinska texter. Materialet ärhämtat från Erik Dahlberghs ”Svecia antiqua ethodierna” (Det forntida och nutida Sverige), ettverk som fullbordades först efter Dahlberghs död1703. Kompletta utgåvor har kommit 1856,1899–1900, 1924 (den populära ”nationalupp-lagan”, med kommentarer av Aron Rydfors),1974 (med förord av Åke Ohlmarks) och 1983.

Bilderna på planschen i sockenmuseet förestäl-ler ”hednatemplet” (latin: Ethnicum templum),”omvandlat till en kristen kyrka” (latin: inChristianum templum conversum). Den nedre

bilden överensstämmer i stort sett med den nuva-rande kyrkans exteriör.

Texten till den övre bilden har jag översatt(med inskjutna förklaringar): ”Göternas [dvs. deförmenta ursvenskarnas] äldsta helgedom i[Gamla] Uppsala, som den ser ut på en bild i he-liga Birgittas hus i Rom; helgedomen uppfördesomkring år 246 efter den stora floden [enligt 1Mos 7, ofta men felaktigt kallad ”syndafloden”].(Anm. Vilken datering man än har gett den storafloden – till för tusentals år sedan – förefallerdateringen av det gamla templet i Gamla Uppsalaanmärkningsvärt exakt och tidig. Numera ifråga-sätter man överhuvudtaget existensen av ett så-dant tempel.)

Detaljbilderna på planschen i sockenmuseet vi-sar offer av människor och djur, hedningarnas gu-dar (ordagrant: ”de vidskepligas gudar”), offer-lunden, präster vid hednatemplet, ett träd somgrönskar året runt, Odens två korpar, ”ständigabudbärare om fjärran timade händelser”, samthelgedomens källa där man doppade de kropparsom skulle offras.

Texterna till tempelbilderna har även översattstill engelska och tyska, till tjänst för besökare meddessa språk som modersmål. (Ulf Timmermann,se ovan, har rådfrågats i fråga om översättning-arna till tyska.)



Bilden av hednatemplet med detaljbilder ochtillhörande texter kan jämföras med den beskriv-ning som magister Adam, verksam, troligen somdomskollärare, i Bremen från 1060-talets mitt(mest känd som ”Adam av Bremen”), ger i fjärdeboken av sitt verk ”Historien om Hamburgstiftetoch dess biskopar” (sv. övers. Emanuel Svenberg1984). I den siste katolske ärkebiskopen i SverigeOlaus Magnus´ ”Historia om de nordiska folken”(sv. övers. på nytt utgiven 1982) finns en mer fan-tasirik bild av hednatemplet (sjätte kapitlet i tredjeboken).

Texter på gravstenar och epitafierLars Roos, som skrivit ut de svenska texterna (sesärskild artikel), har lagt ner ett stort arbete påbiografier och andra skildringar i anslutning tillsamtliga gravstenar och epitafier (minnestavlor) iGamla Uppsala kyrka. Se den i vapenhuset förva-rade pärmen ”Gamla Uppsala kyrka – gravhällaroch epitafier”. Jag koncentrerar mig här på de la-tinska texter som jag översatt. Jag redovisar främstuppgifter från dessa texter.

Förkortningar är vanliga i de latinska texterna.Jag ger några exempel: A. D. betecknar AnnoDomini, i Herrens år.(välkänt för många); d. ellerden. = denatus, avliden; nat. = natus, född; R. S.troligen = Regnum Sveciae, Konungariket Sverige(eg. Sveriges konungarike). S. = sancta, någongång S.S. = sanctissima, används om ”theologia”,vilket ger meningen: ”den heliga, resp. heligaste,teologin”. Teologi ansågs länge vara den främstaakademiska disciplinen.

De flesta latinska texterna avser kyrkoherdar iGamla Uppsala församling. Laurentius Petri levdepå 1400-talet (ej att förväxla med 1500-talets refor-mator). Följande levde på 1600-talet: GeorgBerelius, Lars Fornelius, Magnus Celsius, HenricSchütz, Jonas Fornelius och Johan Vretmann.

1700-talet representeras av den adlade Magnusvon Celse (av släkten Celsius).

Särskilt intressant är gravskriften över MariaStigzelia Lilliemark som föddes 1644 och avled1683. Hon karakteriseras som ”en stor och strå-lande prydnad för sitt kön”. Hon var ”dotter tillden högst vördnadsvärde herr doktorn LarsStigzelius, konungariket Sveriges ärkebiskop”. Detsägs att hon ”avled i fromhet efter en svår förloss-ning”. I samma grav vilar såväl hennes förstemake, Georg Berelius, som var professor i logikoch metafysik och sedermera e.o. professor i teo-logi, som hennes andre make, Henric Schütz,som var professor i teologi och bibliotekarie vidUppsala akademi. Båda var i tur och ordningkyrkoherdar i Gamla Uppsala.

Lars Fornelius var jämsides med kyrkoherde-tjänsten teologie professor samt under 1632 fält-präst för de svenska trupperna i Tyskland underGustav II Adolf (den senares dödsår). På hansgravsten står: ”Götaland födde mig, Hollandgjorde mig till magister, Uppsala mottog mig, idenna hall är jag begraven. Ingen har bättre änjag sett konung Gustavs sår. Detta skall du, somläser detta, ha som en nyhet på denna stenhäll.Du skall inte våldföra dig på gravarna. Gud ärhämnaren.”

Kyrkoherden Magnus Celsius var professor imatematik. Laurentius Petri betecknas på grav-stenen som ”curatus (här uppenbarligen =curator) ecclesiae Gamla Uppsala”, förvaltare avGamla Uppsala församling. Johan Vretmann blevendast 25 år och tjänstgjorde bara två år som”Guds ords tjänare i denna församling”. På hansgravsten citeras Filipperbrevet 1:21 på latin:”Mihi vita Christus, mors lucrum”, vilket motsva-ras av svenskans ”För mig är livet Kristus och dö-den en vinning”.



Epitafiet över Magnus von Celse, under AndersCelsius svenskspråkiga epitafium på kyrkansnorra vägg, omtalar honom som son till profes-sorn och domprosten Olof Celsius d.ä. Magnusvon Celses verksamhetsområde var ämbetsman-nens, inte prästens. Han var kansliråd, på epita-fiet benämnd ”rådgivare åt konungens kansler”,och rikshistoriograf. Vidare sägs det att han ”gjortsig mycket förtjänt om fäderneslandet och i fråga

om lärt författarskap, något som är utmärkandeför släkten Celsius”.

Ett särskilt epitafium har ägnats Jonas Forne-lius (d. 1679), son till den tidigare nämnde LarsFornelius, och Henric Schütz (d. 1693, se ovan).Denne Fornelius var professor i matematik ochkyrkoherde i Funbo. Tillsammans med JonasFornelius nämns två i tidig ålder avlidna söner,medan omnämnandet av Henric Schütz åtföljs avnotiser om ”Anna Schütz, späd flicka” och”Catharina Fornelia, trolovad jungfru, med högstsällsynt dygd och rykte”. Den sistnämnda avledfyra år efter Henric Schütz. Texten avslutas medföljande intressanta notis: ”Till makarnas och bar-nens ljuva minne, till all tänkbar tröst i detta för-gängliga liv, slutligen till hopp om den allra sali-gaste förening med de sina lät den fromma ochgenom sin dygd nobla damen Maria Mackey upp-föra denna minnestavla år 1699. Hon själv avledoch förenades med de sina 1722.” Lars Roos på-pekar det sällsynta i att man här på samma epita-fium hyllar minnet av två kyrkoherdar. Kvinnanbakom denna minnestavla var i tur och ordning iäktenskap förenad med Jonas Fornelius ochHenric Schütz. (Angående dennes första hustru,Maria Lilliemark, se ovan.)

Sammanfattande avslutningLiksom av mycket annat material från äldre tiderframgår det också av texterna i Gamla Uppsalavilken betydelse latinet långt fram i tiden hadesom de lärdas språk. Vårt svenska språk harockså starkt påverkats av latinet. Det latinskasiffersystemet lever kvar i bl.a. kunganamn och år-tal. Av notiserna om här behandlade personerframgår att de lärda, även många präster, långt inpå 1700-talet var kunniga på flera områden utan-för teologin. En äldre tids fromhet, liksom kärle-ken till fosterlandet, kommer till uttryck på olika


Epitafiet över Magnus von Celse


sätt. Minnesmärkena över de avlidna ger också ex-empel på handlingskraftiga kvinnor. Varje om-nämnd person och händelse ger lust att studeravidare i hembygdens hävder och andra källor.Inte minst gäller det kvinnorna i prästernas liv,bl.a. med företeelsen ”konservering av änkan”.

Det har varit intressant och stimulerande att ar-beta med dessa gamla texter och att samarbetamed hembygdsvännen och lokalhistorikern Lars


Roos, en levande uppslagsbok om Gamla Upp-sala socken och dess historia. (Lars Roos porträt-teras i särskild artikel.)

En jämförelse med latinska inskrifter i Uppsaladomkyrka, med översättning av förre lektorn i la-tin och grekiska Jörgen Secher, i ett av domkyrkanutgivet häfte, ger möjlighet till fördjupad insiktoch reflexion.


GAMLA UPPSALA SPELETVÄCKTE HISTORIEINTRESSET

INTERVJU MED LARS ROOS

AV MARIANNE HAMILTON

Namn: Lars Roos

Yrke: F.d. egen företagare i elektronikbranschen

Familj: Hustrun Kerstin, sönerna Håkan och Jan-Olof med familjer, fyra barnbarn

Bor: I villa på Fylkingsvägen i Gamla Uppsala

Ålder: 83 år, född 30 april 1927

Intressen: Hembygdens historia, trädgårdsarbete, idrott (1:e hedersledamot i GUSK,tidigare aktiv i fotbolls- och bordtennissektionen), engelsk fotboll (inneharArsenalslips som han fått i samband med ett besök på klubbens hemmaarenaHighbury), amatörteater (har under många år medverkat i Gamla UppsalaSpelet)

Engagemang: Besöksvärd i Gamla Uppsala kyrka, guide i sockenmuseet, förläser omhembygden i olika sammanhang, aktiv inom väntjänsten vid Nyby servicehus.

Publikationer: Från bondpojke till riddare 1700–1765 (en bok om Erik Åhlberg).Kompendiet ”Gamla Uppsala Kyrka - Gravhällar och epitafier” (i samarbete medDavid Termén). Ett stort antal bidrag till hembygdsförenings årsskrift GamlaUppsala förr och nu.

Första gången jag stöter på honom står han ivapenhuset i Gamla Uppsala kyrka och berättarom kyrkan för en grupp turister. Besökarna är vet-giriga och ställer många frågor. Guiden har svarpå allt och delar med sig av sina kunskaper medstort engagemang. Vad jag inte vet då är att hanheter Lars Roos och är en levande uppslagsboknär det gäller Gamla Uppsala och dess historia.

Vi träffas igen. Den här gången hemma hoshonom på Fylkingsvägen i Gamla Uppsala, i hu-set han vuxit upp i och sedan 1952 bor tillsam-mans med hustrun Kerstin. På väggen i vardags-rummet hänger ett diplom med texten: ”LarsRoos har av Gamla Uppsala församling tilldelatsdiplom och stipendium för sina insatser att be-vara och levandegöra församlingens och bygdenshistoria”.

GAMLA UPPSALA SPELET VÄCKTE HISTORIEINTRESSET



Lars Roos intervjuad av Marianne Hamilton


Intresset väcktes först på äldre dagar, berättarhan.

– Min gamla historielärare hade blivit mycketförvånad om han fått se diplomet. Jag tog aldrigskolan på något större allvar och mitt betyg i his-toria var absolut inget att skryta med.

Däremot var han tekniskt intresserad. Så efteravlagd realexamen vid Uppsala Högre AllmännaLäroverk 1944 blev det studier vid StockholmsTekniska Institut (STI) med inriktning på elektro-nik. Under sitt yrkesliv var han sedan bland an-nat anställd vid flyget och åskforskningslabora-toriet i Uppsala. Dessutom har han arbetat vid fö-retaget Elektroradio i Uppsala och som egen före-tagare.

Som egen företagare hade han förmånen attsjälv bestämma när han skulle gå i pension. Såvid 62 års ålder sa han tack och adjö till arbets-livet och gick, som han själv uttrycker det, en fan-tastisk pensionärstid till mötes. En tid som han imycket stor utsträckning ägnat åt att forska ochskriva om sin hembygd.

Det som blev den direkta inkörsporten till hanshistorieintresse var Gamla Uppsala Spelet som in-vigdes 1987 och fortfarande spelas varje år vid hö-garna.

– Under de tio åren jag var med i spelet avan-cerade jag i graderna från att vara undersåte till attbli ärkediakon och gå i Eriks den Heliges proces-sion bredvid självaste biskopen och med kungValdemar i täten. Ingen dålig karriär, eller hur?

När historieintresset väl väckts fick det till följdatt han gick med i Gamla Uppsala Hembygdsföre-ning. Ganska snart blev han invald i styrelsenoch dessutom medlem i dokumentationskom-mittén under åren 1993–1998. Till årsskriften”Gamla Uppsala förr och nu” har han varit en fli-

tig bidragslämnare. Hans första bidrag publicera-des 1993 och hade rubriken Pilsnerfrågan.

– Den var ett hett diskussionsämne i GamlaUppsala kommunalfullmäktige på 1930-talet. De-batten gällde om man skulle tillåta livsmedelsaffär-erna och ölkaféerna att sälja respektive serverapilsner. Beslutet gick pilsnerförespråkarnas vägmen med den begränsningen att kafégästernamåste beställa åtminstone en smörgås till ölen.

2003 gav han ut boken om Erik Åhlberg varsporträtt hänger på väggen i Sockenmuseet.

– Det var en artikel i Upsala Nya Tidning somgjorde mig nyfiken på Erik Åhlberg. Jag kände attjag måste ta reda på mer om denne bodpojke somgav sig ut i världen på 1700-talet och så småning-om blev riddare.

För att få fram ytterligare fakta blev han en trä-gen besökare på bland annat Riksarkivet i Stock-holm, Uppsala Universitetsbibliotek handskrifts-arkiv och Stockholms stadsarkiv. Hans jakt på un-derlag till boken ” Erik Åhlberg – Från bondpojketill riddare 1700–1765” förde honom också tilldet franska krigsarkivet i Vincennes och National-biblioteket i Paris.

”Det är en lång och säkert delvis tung forsknings-möda som ligger bakom boken”, skrev UNT:s recen-sent bland annat i sin anmälan.

Senast i raden av publikationer är ett kompen-dium om gravhällar och epitafier i Gamla Upp-sala kyrka. Medförfattare är teologen David Ter-mén. Kompendiet finns i två exemplar, ett i kyr-kans sakristia och ett i guidekorgen i vapenhuset.Medlemmarna i hembygdsföreningen, liksom tu-rister och andra intresserade, har härmed gettsmöjlighet till ytterligare kunskaper om ett av Sveri-ges mest besökta turistmål.



Lars Roos vidGamla Uppsala kyrka


GR AVHÄLLAR OCH EPITAFIERI GAMLA UPPSALA KYRKA

AV LARS ROOS

Under åren 2005–2006 genomgick Gamla Upp-sala kyrka en stor restaurering. Vid arbetet medgolvet upptäcktes att gravhällarna var hårt slitnaav seklers tramp. Så kom idén att dokumenteratexten på hällarna och skriva en kort biografi omde personer som vilar i dessa gravar

Tanken är att denna utgåva skall vara till godhjälp för kyrkans besöksvärdar och framtida histo-riker. Det fanns redan en god grund att bygga på.I början på 1990-talet gjordes en inventering avdåvarande kyrkvärden och ansvarig för kyrkansinventarier, Ingrid Steneholt. Ingrid Steneholt ut-förde ett mödosamt arbete att kartlägga och ned-teckna inskriptionen på gravhällarna. Med hjälpav dagens moderna hjälpmedel som digitalkameraoch dator, är det bara att konstatera, att IngridSteneholt gjort ett utmärkt arbete.

Förr ansågs det finare att bli begravd i kyrko-rummet, under golvet i kryptan eller särskildagravkapell i kyrkan. Där lades adel, rika borgareoch präster. I Gamla Uppsala socken var till-gången på adel och rika borgare ringa. Inne-vånarna bestod till största delen av bönder ochhantverkare.

Här i vår kyrka vilar en salig samling av olikasamhällsklasser, som domare, ärkebiskop, mjöl-nare, militärer och professorer. I de flesta gra-varna vilar också anhöriga och släktingar. Antaletgravhällar i kyrkan är tretton, men på okänd platsunder golvet finns graven efter ärkebiskopenOlaus Basatömir. Det sägs att stoften efter bisko-parna skall ha överförts till den nya domkyrkan iUppsala samtida med S:t Eriks relikskrin, menman glömde Olaus stoft.

På den norra väggen av kyrkan finner man treepitafier. Epitafium betyder ”hörande till grav” el-ler ”hörande till begravning”. Epitafium är enminnessten för den som ligger begravd där. I bör-jan av 1800-talet förbjöds gravsättningar i kyrkan.Det ansågs ohygieniskt och lukten i kyrkan kundeibland vara fruktansvärd.

På fem av gravhällarna samt två epitafier är tex-ten skriven på latin. För att få en korrekt översätt-ning behövdes professionell hjälp. Där har DavidTermén varit till ovärderlig hjälp. (Se särskild arti-kel.)

GRAVHÄLLAR OCH EPITAFIER I GAMLA UPPSALA KYRKA


Anders Celsius epitafium är skrivet på svenskaoch lyder:

REDIGT WETT. REDIG VILIAVAKSAMT ARBETE

OCHNYTTIG LÄRDOM.TILL ÄREMINNE

UPRESTES DENNA VÅRD.EFTER

ASTRONOMIE PROFESSORENHR ANDERS CELSIUS

HWILKENFÖDD XXVII NOVEMBER MDCCXI

DÖD XXV APR. MDCCXLIIIIHWILAR HÄRNEDRE

I SINA FÄDRERS GRIFT.HWILE

HANS BEN I RO SÅ SÄKERTSOM HANS RYKTE ALDRIG

HWILAR

Av de som besöker Gamla Uppsala kyrka ärdet Anders Celsius gravplats, som besökarna ärmest nyfikna på. Så var och miljardären J. D.Rockefeller, när han besökte kyrkan år 1910. Säll-skapet, som bestod av 14 paranta damer ochRockefeller själv, anlände i fyra landåer.

I mittgången nedanför Celsius grav finner manlöjtnanten vid livregementet Olof Ekmans ochhans makas grav med årtalet 1690. Vidare finnerman hällen över domaren i Vaksala härad AndersPerson och hans hustrus grav. Anders Person varäven tolvman och kyrkvärd i vår kyrka. I sammagrav vilar sonen Per Andersson. Fortsättning föl-jer med Matths Olssons grav med texten: Dennasten hörer Tolfmannen och Kyrkovärden MatthsOlsson och hans hustru Elisabeth Andersdotter iBärby. Anno 1736.



Näst sista graven mot utgången har Tolfman-nen och Kyrkovärden Hans Andersson och desshustru Catharina Andersdotter i Björkeby, Anno1736, sin gravplats. På nedre delen av denna stenstår även följande text: Herr Lieutnanten GabrielSharp och dess k. Hustru Catharina Andersdotterbegrafne.

Catharina Andersdotter födde nio barn. Två avsönerna, Nils Hansson och Hans Hansson ärvdesin faders uppdrag att vara tolfman och kyrkvärd.Båda hedrades, enligt dödboken, att få sitt vilo-rum i kyrkan, förmodligen i sina föräldrars grav.

En tredje son, Erik Åhlberg, korpral och ryttarei Hans Kungl. Majestäts Livregemente till häst,hade ett kärleksförhållande till en adelsjungfru.För detta straffades han med 14 dagars fängelsevid vatten och bröd, penningaböter, två söndagarsavlösning i Bälinge kyrka samt utvisad ur riket.Kom i fransk tjänst. Avancerade till kapten ochryttmästare. För sina meriter i Royal AllemandCavalerie, dubbades han till riddare på förslag avKonung Ludvig XV. Begravd i Bouxwiller Frank-rike.

Gabriel Sharp hörde till de trupper, som blevkvar i Tyskland efter 30-åriga kriget och tjänst-gjorde som kornett i livregementet till häst. Avan-cerade senare till löjtnant under sin lägervistelse iKöpenhamn. Hemkallades och kommenderadestill vaktgöring i Stockholm

Vid södra ingången till kyrkan ligger AndersPehrsson i Kungsgårdens grav. Han var mjölnarevid Ulva kvarn, Mjölnaryrket under 1600 och1700- talet höll en mycket hög status.



Sten Sture-monumentet på Kronåsen


STEN STURE-MONUMENTET I UPPSALA

AV BENGT TAMMERGÅRD

På Kronåsen söder om Uppsala city är Sten Sture-monumentet placerat. Varför står det just där näs-tan osynligt för allmänheten? Det har funnits an-dra placeringsförslag bl.a. vid slottet, vid domkyr-kan S:t Eriks torg, på Riddartorget, i Fyrisån.Även på Tunåsen på väg mot Gamla Uppsala varett hett förslag. Här följer en sammanfattning avdess långa och märkliga tillkomsthistoria med be-toning på förslaget att placera monumentet påTunåsen.

Fakta till artikeln hämtar jag från en C-uppsatsi konstvetenskap, 2009, med rubriken Offentligkonst i historiskt ljus – Sten Sture monumentet iUppsala författad av Bengt Tammergård.

BakgrundVarför ett monument över Sten Sture i Uppsala?Varför placerades det på Kronåsen och inte påTunåsen i Gamla Uppsala?

I Uppsala studentkår väcktes tanken 1871 attavtäcka en staty i samband med universitets 400-års jubileum 1877. Grundare av universitetet an-sågs då vara riksföreståndare Sten Sture d.ä. Den10 oktober 1471 hade han med en bondehär be-segrat den danske unionskungen Kristian I i sla-get vid Brunkeberg, Stockholm, och betraktadessom fäderneslandets räddare. Sten Sture ansågsdå också vara grundare av Uppsala universitet.Lämpligt vore att skapa ett monument över StenSture d.ä. placerat i Uppsala.


Studentkåren tillsatte en kommitté i ärendetoch instiftade en fond för att kunna förverkligaprojektet. När efter en tid inte tillräckligt medmedel inkommit uppsköts ärendet.

1888 fick universitet motta en porfyrkolonnoch 10 000 kr som gåva från Älvdalens Porfyr-fabrik. Samma år överlät universitetet porfyrkolon-nen och pengarna till studentkåren med villkoret”att studentkåren må använda kolonnen till ett StenSture monument i Uppsala.”

Tiden gick. Kommittéer tillsattes och pristäv-ling utlystes. 1901 inbjöds svenska och finskakonstnärer och skulptörer (Finland hörde då tillSverige) till ny pristävling för att skapa ett minnes-märke över Sten Sture med eller utan användandeav den skänkta porfyrkolonnen. De tävlandeskulle dessutom föreslå lämplig plats för monu-mentet.

Carl Milles förslag ”Granit” kom på fjärdeplats i den pristävlingen. Den unge Carl Milles(1875–1955), från Lagga utanför Uppsala, stude-rade då i Paris. Han var än så länge ganska okändi Sverige. När hans förslag presenterades för all-mänheten rönte det stor uppskattning. Studentkå-ren gjorde namninsamling till förmån för CarlMilles. Han inbjöds till Uppsala. Den 14 maj1902 deltog han i studenternas vårfest. ProfessorNathan Söderblom var värd för honom i Upp-sala. Många stödde hans förslag. Så gjorde teater-



chefen och konstkritikern Tor Hedberg i en arti-kel i Svenska Dagbladet 13 april 1902. Han fickaudiens hos kung Oskar II. Konstkommittén fickdäremot hård kritik över Milles placering i täv-lingen. I prisnämndens protokoll har konstnä-rerna Richard Bergh och Gustav Cederström re-serverat sig. De fann Milles förslag vara det verk-ligt geniala – en inspirerad dikt i sten. Några avkonstnärerna som kom före Milles i pristävlingengav honom företräde bl.a. Ragnar Östberg ochOlle Hjortzberg. En donator lovade betala depengar som behövdes och uttryckte: ”Vi måste hamonumentet. Det kommer att bli det skönaste ochstörsta monument som skapats för Sverige ochNorge.”

Förslag att placera monumentet på Tunåsen.Carl Milles föreslog monumentets placering påTunåsen. Donatorn Hjalmar Wijk och läkarenPaul Bjerre besökte Tunåsen tillsammans medCarl Milles. Milles greps av entusiasm inför denöde slätten och omgivningens kärva men stor-slagna allvar. Konstverket skulle placeras på enjättelik sockel i form av en stympad gråstens-pyramid. Placering på Tunåsen skulle ge det sta-tus som ett nationalmonument skrev Eva Nordini boken Tusen möjligheters rike, 2005.

Carl Milles accepterade förslaget att resa monu-mentet på Tunåsen. Tunåsenförslaget väckte blan-dade känslor men antogs ändå 1905. Kungl.Maj:t beviljade upplåtelse av mark 25 maj 1906.Först den 29 april 1909 kunde kontraktet under-tecknas av konstnären Milles. Arbetet skulle full-bordas inom fem år.

Våren 1910 började emellertid diskussion omplacering av monumentet på nytt ta fart. Konstnä-ren själv började tvivla på om platsen på Tunåsenverkligen var den rätta, men kände sig bunden avkontraktet. Hösten 1910 sattes en modell upp på

Tunåsen. Då blev man överens om att platseninte var bra. Konstnär Anders Zorn skrev i UNTsamma år: ”Som monumentet ter sig från Uppsala,kommer man alltid att sakna väderkvarnsvingarnaför att åtminstone få en illusion av nytta, ty nöjekommer man aldrig att få av det just där. Och vadvärst är – det stör brutalt den heliga hedendomendärute.”

Carl Milles tog initiativ till platsförändring.

Tunåsen med modell 1910

Den 9 dec 1912 övergav kåren Tunåsprojektet.Kontraktet med Milles skulle i stället ändras tillKronåsen söder om Uppsala. Bland studenternauppstod en stark opposition mot ändrings-beslutet. I stället sökte sig Milles in i stads-rummet. Han prövade de platser de övriga prista-garna tänkt sig men fann dem för trånga. Hanbörjade arbeta med olika placeringar i slotts-miljön, där han kunde ta stöd av slottets storaoch rena murytor och fria läge. 1914 framfördeMilles förslaget om placering av konstverket påslottets borggård. Frågan utreddes. Placeringenkrävde för många förändringar. Han prövade istället S:t Eriks torg och trappan upp till domkyr-kan. Flera kända personer visade sitt positiva in-


tresse för förslaget däribland Ivar Tengbom, Rag-nar Östberg och Christian Eriksson. Förhållandettill domkyrkans portal och omgivande historiskabyggnader visade sig dock inte möjlig. Andra plat-ser som fanns med i diskussionen var framförCarolina, i Odinslund, vid Svandammen men an-sågs inte heller lämpliga. 1917 övergavs de olikaförslagen på placering i de centrala delarna avUppsala och även Slottsbacken. Berörda myndig-heter och landshövding Hjalmar Hammarskjöldhade uttalat sig negativt. Det upprättade kontrak-tet med Milles om placering på Tunåsen aktuali-serades på nytt. Den 18 mars 1920 gav konstnä-ren själv uttryck för sin uppfattning: ”att Tunåsenur konstnärlig synpunkt vore den lämpligaste plat-sen…”. Studentkårens direktion fattade beslut omplacering på Tunåsen, 31 röster för och 6 rösteremot, men en kraftig agitation satte omedelbartigång för att få beslutet upprivet. Laurin skrev iStockholmspressen under rubriken ”Bortkastadkonst” och förklarade ”att monumentet komme attverka förkrymt, det stör landskapet, verkar löjligt somen rokokobyrå i en skogsbacke”.

En kommitté tillsattes för att i samråd med pro-fessor Carl Milles utreda möjligheterna till annanplacering än Tunåsen, i första hand Kronåsen.Den 1 nov. 1921 var kommittén färdig med sinutredning. Kronåsen var otänkbar så länge Millesfordrade kalhuggning på ett område med 75 me-ters radie. Under våren 1922 förändrade CarlMilles sockeln till vertikal rektangulär form meden höjd av 18 m. Med denna form fanns detockså möjlighet att placera monumentet på S:tEriks torg.

Direktionen beslutade att sammankalla student-kåren till ett beslutande kårmöte i maj 1923. För-slaget om placering vid S:t Eriks torg togs uppoch behandlades mycket kallsinnigt. I stället fram-

förde bibliotekarien Oskar Lundberg sitt förslagom Knäppingen. Den 30 april 1923 framladeLundberg i UNT ett sydligt förslag vid Knäppingebacke. Skisser framställdes med hjälp av konstnä-ren Olof Thunman. Kårmötet uppdrog åt direk-tionen att utreda förslagen Kronåsen och Knäpp-ingen. Direktionen beslöt att tillsätta en kom-mitté, den sjuttonde Sten Sture kommittén i ord-ning. De skulle opartiskt utreda möjligheten förplacering av monumentet på de båda platserna.Kårmötet skulle sedan fatta beslut.

Den 24 nov. 1923 hade Kungl. Maj:t beviljaterforderliga tillstånd. Uppgörelsen med konstnärCarl Milles var slutförd. Kommittén kunde över-lämna beslutsärendet till Uppsala studentkår. Stu-dentkåren beslutar att sätta upp monumentet påKronåsen.

Vännen Paul Bjerre uttrycker i sin bok, Gestal-ter och gerningar, Stockholm 1958, följande: ”CarlMilles hade behövt ett års tid för att utarbeta monu-mentet. För att placera det arbetade 17 kommittéerunder 20 år. Och när avgörandetr sent omsider kombetydde denna placering undergången av monumen-tets idé. Från att ursprungligen endast ha gällt enminnesvård över Sten Sture växte verket i Milles´händer ut till att bli en ungdomens och framtidensnationalhymn”.

Invigning av monumentet på Kronåsen.Fredagen den 13 februari 1925 skedde invigningav monumentet i närvaro av Kung Gustav V,kronprins Gustav Adolf, prinsarna Eugen ochCarl, prinsessorna Margareta, Märta och Astrid.Regeringen var representerad av statsministerSandler och ecklesiastikminister Olsson. Vidarefanns där universitetskansler Swartz, den storedonatorn till Sturefonden Hjalmar Wijk, biskopEinar Billing, generaldirektöt Ivar Tengbom, riks-antikvarie Curman m.fl.



Vad hände med porfyrkolonnen?När Carl Milles förslag antogs blevporfyrkolonnen ledig för annan an-vändning. Förslag framlades 1910 attden skulle resas som minnesmärkeöver universitetets egentlige grundareärkebiskop Jakob Ulfsson. Förslagetantogs redan året därpå. Ekonominlade hinder i vägen att verkställa be-slutet direkt p.g.a. ökade priser efterförsta världskriget. Konstverket kundedock invigas i samband med universi-tetets 450-års firande 1927. Skulptörvar Christian Eriksson. Skulpturenshuvudperson Jakob Ulfsson uppvisardrag av Nathan Söderblom som varärkebiskop vid tillkomsten och invig-ningen av skulpturen.

Skulpturen föreställande ärkebiskop Jacob Ulfsson– universitetets egnetlige grundare


gamla uppsala fÖrr och nu 2010 - .net framework

Documents