Framgång trots allt– tio berättelser ur verklighetenSÖREN KARLSSON

Innehåll

Förord 3

My Lan Tran:”Det går att lära sig dricka mjölk och äta sill” 5

Ahmet Önal:

”Kryddad utbildning en investering inför framtiden” 17

Oleg Antzutkin:”Det välorganiserade livet i Sverige passar mig bra” 27

Maria Escalante:”Jag hittade affärsidén i mitt gamla hemland” 39

Ayad Al Saffar:”Dra nytta av de kunskaper som vi invandrare har” 49

Polly Bohary:”Vägen till svenska samhället går genom föreningslivet” 63

Mahvash Behzad:”Demokratin det bästa med Sverige” 73

Muazzam Choudhury:”Problem får mig att kämpa ännu hårdare” 83

Martin Ali Hosseini:”Anpassa dig efter reglerna i ditt nya land” 93

Umberto Fontana:”Spännande att starta i ett nytt land” 103

Grafisk produktion: Industrilitteratur 2006Tryck: AB Danagårds GrafiskaText: Sören Karlsson, Näringslivets Informations-Konsult ABISBN 91-7152-941-1

– 3 –

Förord

Sedan urminnes tider har människan varit en rörlig varelse,beredd att flytta och söka sig ny hemvist för sig själv ochsina närmaste. Ibland har man byggt upp detta nya hem igrannbyn, ibland har resan gått till något fjärran land. Driv-krafterna har förstås varit många – hunger, förtryck, krig el-ler kanske helt enkelt längtan efter att få det bättre.

Tyska köpmän fick under Hansatiden stor betydelse förSverige. De utländska specialisterna var en förutsättningför att Sverige skulle klara sin stormaktsroll under 1600-talet. Valloner bidrog påtagligt till den industriella och tek-niska utvecklingen. Holländare och britter var andra vik-tiga invandrargrupper när det moderna Sverige växte fram.

Invandringen har med andra ord en lång historia. Efterandra världskriget tog arbetskraftsinvandringen fart. Fin-ländare, jugoslaver, turkar och italienare kom att spela enavgörande roll för industrin. Under de senaste decenniernahar invandringen till Sverige i huvudsak kommit från oros-härdar i skilda delar av världen.

Vad vi ska komma ihåg är att Sverige också varit ettutvandrarland av stora mått. I slutet av 1800- och i börjanav 1900-talet lämnade i runda tal en miljon svenskar landetför att skapa sig en ny tillvaro, främst i Nordamerika.

Den allmänna debatten om invandringen till Sverige ärproblemfixerad. Det är bekymren som lyfts fram. Naturligt-

– 4 –

vis finns det problem, men låter vi oss uppslukas av det ne-gativa finns risken att vi helt blundar för den fantastiskatillgång som människor från andra länder utgör. Invandrareär inte med automatik några offer. Tvärtom är det männis-kor med stora ambitioner, människor som är företagsammaoch vill något positivt.

Att bryta upp från ett land och skapa sig en tillvaro nå-gon annanstans är förenat med oerhörda ansträngningar ochuppoffringar. Den som inte är villig att ta stora risker kom-mer heller aldrig att ens påbörja den långa resan.

I den här intervjuboken, skriven av Sören Karlssonpå uppdrag av Svenskt Näringsliv och TCO, får vi mötaMahvash och Ahmet, Oleg och Maria, Ayad och Polly, MyLan och Muazzam, Martin och Umberto. Var och en av demhar en personlig historia att berätta, en historia om vägentill Sverige och till den position de har nått idag. Denna väghar inte sällan varit krokig, smal och fylld av hinder, menden har lett framåt till glädje och nytta för dem själva ochför Sverige som nation. Förhoppningsvis kan deras berättel-ser bli ett litet bidrag för att nyansera bilden av Sverigesinvandrare och för att inspirera andra till att se möjligheterhellre än svårigheter. Var och en av de intervjuade ut-trycker sina egna åsikter, helt oberoende av de ståndpunk-ter som TCO och Svenskt Näringsliv intagit.

Farbod Rezania Ulf AndréassonSvenskt Näringsliv TCO

– 5 –

MY LAN TRANMY LAN TRANMY LAN TRANMY LAN TRANMY LAN TRAN

Ingenjör på Ericsson i Göteborg

Citatet:”Ta tillvara på alla tillfällen att lära andra

om din bakgrund och ta tillvara på tillfällenaatt lära dig om andras bakgrund.

Ett ständigt lärande i båda riktningarna är endavägen till ett lyckat och integrerat samhälle.”

– 7 –

My Lan Tran:

Det går att lära sigdricka mjölkoch äta sill

- Så småningom lärde vi oss att dricka mjölk och äta silloch ost. Vi lärde oss också att handla på svenskt vis medalla varorna så prydligt uppstaplade på hyllorna. Andrasaker kändes konstiga. Mamma tyckte att det var speci-ellt läskigt att köpa kyckling för de låg nakna och dödaoch saknade både klor och huvud. I Vietnam köpteskycklingar levande och flåddes hemma.

Den som på det här sättet beskriver sitt möte medSverige är My Lan Tran, som idag arbetar som ingenjörpå Ericsson i Göteborg.

Tillsammans med sina föräldrar och sina två yngresystrar kom hon hit 1979. My Lan var då bara sex årgammal. Två år senare skulle de båda äldre systrarnaoch farföräldrarna komma efter.

- Jag är kinesiska men är född i Vietnam, ett landmed underbar natur, tropiskt klimat och gästvänliga män-niskor. Men det är också ett land ständigt utsatt för för-tryck och oroligheter. Det invaderades av Kina som

– 8 –

gjorde Vietnam till sitt under nästan tusen år. Sedan för-klarade Frankrike landet som sin koloni. Hundra år se-nare blev Vietnam självständigt, men inre oroligheterkulminerade i ett inbördeskrig som kom att vara i 30 år,berättar My Lan.

Kriget slutade 1975. Det kommunistiska Nord-vietnam hade vunnit över det icke-kommunistiska Syd-vietnam.

- Miljontals människor flyr. De ser ingen framtid försina barn i en kommunistisk stat. Föräldrar skickar ivägsina barn i en vild chansning att de ska klara flykten.Familjer splittras. Alla som kan fly gör det också, sägerMy Lan.

ORÄKNELIGA FLORÄKNELIGA FLORÄKNELIGA FLORÄKNELIGA FLORÄKNELIGA FLYKTINGBÅTYKTINGBÅTYKTINGBÅTYKTINGBÅTYKTINGBÅTARARARARAR

Oräkneliga flyktingbåtar lämnar det ytligt sett lugna,harmoniska och vackra kustlandet Vietnam med en des-perat förhoppning om en god och trygg framtid någon an-nanstans i världen.

- Så även vi. I en överfull 19 meter lång fiskebåtlämnar familjen Vietnam. Vi har betalat för att få en litenplats på båten, men vet inte var vi kommer att hamna. Vivet bara vad vi ska lämna – syskon, farföräldrar, andrasläktingar, vänner, språk, allt det som en gång utgjordevår trygghet, konstaterar My Lan.

– 9 –

Hur många båtar som förliste är det än idag ingensom vet. En del pratar om att hälften av båtarna gick un-der. Andra säger en tredjedel.

- Vi vet bara att många båtar försvann. Ett otal avdem överfölls av sjöpirater, som kände till att mycketguld fanns att hämta bland de flyende människorna.Många av de överlevande kan berätta hemska historier.Ödet lät min familj klara flykten. Vi hade varit till havsi fyra dagar. Rotfrukterna som vi livnärt oss på börjadeta slut. Maskineriet i fiskebåten hade belastats för hårtoch kunde när som helst sluta fungera.

- Vi hade tur. Kusten dit vi kom tillhörde Malaysia.Soldater hade sett båten och stod beväpnade och vän-tade. Det gick inte att prata med dem. Ingen på båtenkunde malaysiska. Soldaterna föste oss framåt och förförsta gången i mitt liv upplevde jag en fruktansvärdrädsla, men jag intalade mig själv att jag inte behövdevara rädd om jag höll pappas hand, förklarar My Lan.

Flyktingarna fördes till ett läger vid kusten. Det lågpå en sandbädd som sträckte sig så långt ögat kunde se.Det var rad efter rad av plåttak som stöttades upp avtjocka stålrör. Under ett av plåttaken inkvarterades MyLan och hennes närmaste, tätt omgivna av andra flyk-tingar, alla med samma rädsla och samma oro inför detsom kunde vänta. Men familjen hade tur. Sverige skulledet året på en FN-kvot ta emot 1 200 vietnamesiska flyk-tingar.

- Då var det annorlunda med tillstånd än vad det ärnu. På den tiden bodde knappast några asiater i Sverige

– 10 –

och arbetstillfällen fanns det gott om för alla. Kanske vardet anledningen till att Sverige utlovade asyl och uppe-hållstillstånd även för de familjemedlemmar som var kvari Vietnam, tror My Lan.

SOM EN EVIGHETSOM EN EVIGHETSOM EN EVIGHETSOM EN EVIGHETSOM EN EVIGHET

De fyra månaderna i flyktinglägret i Malaysia hade käntssom en evighet.

- Varje dag åt vi saltad fisk och ris. Flugorna varoräkneliga och lika hungriga som vi. Svärmar av flugortäckte risskålen. Men nu skulle vi åka till Sverige. Pappahade förklarat att i Sverige är det mycket kallt och attman pratar helt annorlunda. Och det var kallt när vi komi april! När flygplansdörren öppnades tänkte jag att allahemma i Vietnam måste få veta att svenskarna bor i ettstort kylskåp. Då var kylskåp min enda erfarenhet avkyla, skrattar My Lan.

Den första sommaren i Sverige hade hon och hennessystrar vinteroverall och föräldrarna var också väl på-klädda.

- Vi kunde inte låta bli att fotografera alla tokigamänniskor som gick på stranden nästan nakna samtidigtsom vi frös så hemskt, säger My Lan.

En annan iakttagelse var nyfikenheten från männis-kor på gatan. Det hände då och då att några – ofta liteäldre damer – kom fram och frågade om de fick känna påMy Lans hår.

– 11 –

Den allra första tiden i Sverige tillbringade familjen ien flyktingförläggning i Åhus i Skåne.

- Varje familj fick ett litet rum med kokvrå. Vi varoerhört tacksamma för att få komma hit och att bli be-mötta med en enorm vänlighet och hjälpsamhet frånsvenska folket. Flyktingmottagningen var annorlunda dåmot nu. Den var långt ifrån lika utvecklad. Inga tolkarfanns. Vi fick kommunicera med de medel som vi kundehitta på, mest med händer och fötter.

MAMAMAMAMATERIELLA TING TILL LÅNSTERIELLA TING TILL LÅNSTERIELLA TING TILL LÅNSTERIELLA TING TILL LÅNSTERIELLA TING TILL LÅNS

Alla de materiella ting som flyktingarna behövde var tilllåns och skulle lämnas tillbaka eller så småningom köpaspå avbetalning.

- Inget var gratis. Jag får en stark känsla av att dentidens flyktingpolitik var hälsosammare för alla parter.Den ställde krav på de nyanlända att även i Sverigekämpa för att få det ekonomiskt sett bättre och på att lärasig svenska. Att kunna svenska måste vara det främstaverktyget för en god integration i det nya samhället, un-derstryker My Lan.

Hennes pappa hade varit affärsman i Vietnam.

- Nu kavlade han upp ärmarna och tog nya tag.Pappa tackade ja till alla jobb han kunde få, ibland somstädare, ibland som jordgubbsplockare. Efter en AMS-utbildning kunde han börja som svetsare på Getinge AB.

– 12 –

– 13 –

Pappa jobbar fortfarande där, men numera som elmontör.Han har alltid arbetat hårt för att lära sig svenska, läserdagligen svenska tidningar och ser till att sitta tillsam-mans med sina svenska arbetskamrater vid fikat. Jag kanse att pappa trivs bra i Sverige, säger My Lan.

FRUKTFRUKTFRUKTFRUKTFRUKTANSVÄRANSVÄRANSVÄRANSVÄRANSVÄRT TUFFTT TUFFTT TUFFTT TUFFTT TUFFT

Hennes mamma hade det fruktansvärt tufft under fram-för allt de fem första åren i Sverige. Hon kämpade hårtmed språket.

- Men det gällde också att förstå system och före-teelser som är mer eller mindre självklara för den somär född här. Jag tänker på sådant som sjukvård, daghem,skola, matkultur, städkultur och sättet att handla matpå. Dessutom hade hon oss barn att ta hand om. Mammaskulle utstråla trygghet och säkerhet inför oss, trots atthon i själva verket kände sig ytterst liten och totalt osä-ker.

- För att ge en rättvis bild, fortsätter My Lan, såkämpade självklart även pappa med allt detta nya, menen mamma har av tradition och kanske av naturen en mercentral plats i hemmet just eftersom hon är mamma ochdärför blev hennes kamp ytterst hård. Svenska vardags-saker som att ta på strumpor, kraftiga skor, vantar, hals-duk, mössa, termobyxor och en tjock jacka var helt främ-mande för henne. Vid 31 års ålder var hon tvungen ochlära om och lära nytt, konstaterar My Lan.

– 14 –

Hennes mamma hade som student i Vietnam varitmycket duktig. Efter giftermålet blev hon hemmafru medtre hembiträden som hjälpte henne med barn och hus-håll.

- Väl i Sverige tvekade mamma inte för att ta städ-jobb, diskjobb och monotona arbeten i industrin för att geoss ett värdigt liv i det nya landet. Mamma och pappa varsom två små, små människor, men med en enorm styrkaoch envishet. Det jobbigaste av allt för mig under minuppväxt var att se mina föräldrar – som i mina ögon varde två stora och trygga människorna som visste allt – heltplötsligt känna sig så vilsna.

- Jag tyckte, fortsätter My Lan, att de behandladessom femåringar för att de pratade som femåringar. Derassvenska räckte inte till. De bar på en sorg som de aldrigville visa för oss barn, men ett barn genomskådar sådant.Mina föräldrar har alltid uppmuntrat oss att läsa, lära osssvenska ordentligt och att prioritera skolan.

Efter ett år i Åhus flyttade familjen vidare till Åstorpoch sedan till Halmstad.

- Jag hade turen att komma till Sverige i sexårs-åldern, vilket innebar att jag kunde börja i första klass iskolan. Den tidens goda ekonomi tillät också elever medbehov av svensk stödundervisning att få lärare och un-dervisningstimmar för detta. Jag beklagar att dagensskola har prioriterat bort det, betonar My Lan.

– 15 –

MYCKET HAR HÄNTMYCKET HAR HÄNTMYCKET HAR HÄNTMYCKET HAR HÄNTMYCKET HAR HÄNT

Hon menar att mycket har hänt i Sverige sedan familjenkom hit för snart 27 år sedan.

- Det är inte enbart immigranterna som har integre-rats i Sverige, utan Sverige har integrerats med världen.Asiatisk mat fanns inte att köpa när vi kom. 10 år senarekunde vi köpa vår första fisksåsflaska. Då blev det renafesten hemma! Och idag finns det i många svenska städerrestaurang på restaurang och butik på butik med skif-tande kulturell bakgrund.

My Lan berättar att hon för inte så länge sedan ficken fråga från en kollega.

- Han undrade om jag inte var helt svensk, förutomatt jag har ett kinesiskt utseende. Han menade att jag le-ver väldigt svenskt, är gift med en svensk man och attjag gärna lagar svensk mat. Då var jag tvungen att fun-dera på vad svenskt är för något. Jag frågade kollegan,som har engelsk mamma och svensk pappa, vad hantyckte. Han älskar asiatisk mat, gärna något thailändskt,och tillbringar sina semestrar överallt utom i Sverige.Vad är det att vara svensk? Han medgav att han inte rik-tigt vet. Själv vet jag det fortfarande inte och jag tror intedet är så väldigt viktigt heller.

- Vad som däremot är viktigt, säger My Lan Tran, äratt gå framåt med öppna sinnen och inte vara rädd fördet som är främmande. Våga gå över de kulturella grän-serna för att upptäcka människorna. Ta tillvara på allatillfällen att lära andra om din bakgrund och ta tillvara

– 16 –

på tillfällena att lära dig om andras bakgrund. Ett stän-digt lärande i båda riktningarna är enda vägen till ettlyckat och integrerat samhälle.

– 17 –

AHMET ÖNALAHMET ÖNALAHMET ÖNALAHMET ÖNALAHMET ÖNAL

VD för livsmedelsföretaget Laroc AB i Sollentuna

Citatet:”I Turkiet ses företagare som vinnare.

Den uppfattningen är tyvärr inte så vanlig i Sverige.”

– 19 –

Ahmet Önal:

Kryddad utbildningen investeringinför framtiden

- Ett råd jag vill ge till alla ungdomar, oberoende avom de är födda i Sverige eller har utländsk bakgrund, äratt satsa på utbildning. Det är något otroligt viktigt. Detär en investering i din egen framtid, säger Ahmet Önal.

Han är VD för och delägare i livsmedelsföretagetLaroc AB i Sollentuna utanför Stockholm. Ahmet harsjälv följt det råd han idag ger till andra.

- Utan en ordentlig utbildning hade jag säkert intevarit där jag är nu, förklarar han och betonar betydelsenav att särskilja sig, att ha meriter som kanske ingen an-nan har.

- Det är alltid bra att krydda sin utbildning med nå-got extra och eventuellt plugga utomlands under en pe-riod, säger Ahmet.

Ahmet Önal föddes i Konya i Turkiet 1970. Konyaligger ungefär mitt i landet är bland annat känd som denstad där Sidenvägen börjar. Under 1970-talet var arbets-

– 20 –

kraftsinvandringen till Sverige omfattande. Industrin full-komligt skrek efter folk och Ahmets föräldrar var någraav de många turkar som lyssnade på lockropen frånSverige.

- Jag var fyra år när vi kom till Sverige och Göteborg,där jobb på Volvo redan väntade på mamma och pappa.Vi togs emot med öppna armar, berättar Ahmet.

FFFFFANN SIG TILLRÄTTANN SIG TILLRÄTTANN SIG TILLRÄTTANN SIG TILLRÄTTANN SIG TILLRÄTTAAAAA

En tanke – kanske outtalad – med arbetskraftsinvand-ringen var att de som kom till Sverige på det sättet skulleflytta tillbaka efter några år. Men familjen Önal fann sigsnabbt tillrätta i det nya hemlandet och att återvända tillTurkiet blev allt mindre lockande.

- Pappa hade drivit flera företag i Turkiet och snartlämnade han Volvo för att istället skaffa en egen restau-rang i Göteborg. Det blev en naturligt utveckling, menarAhmet.

De första åren i Sverige bodde familjen i ett områdemed många andra med utländsk bakgrund och Ahmetplacerades i en hemspråksklass. Alla hans klasskamraterkom också från Turkiet.

- Vi var försökskaniner på det här området. Lyckligt-vis träffade jag svenska vänner på fritiden och det fannssvenska elever på andra sidan korridoren i skolan, menjag är av den bestämda uppfattningen att svenska språketmåste vara basen. Efter sex år i hemspråksklassen sak-

– 21 –

nade jag dessutom grundläggande kunskaper i exempel-vis svensk historia och geografi, minns Ahmet.

Det gick bra i skolan. Ahmet var bland de allra bästai klassen. Men när det så var dags är börja på högstadietkom en ganska obehaglig överraskning. Till bilden höratt familjen då hade flyttat till Partille.

- Vi hade kommit till ett så kallat fint område och jagtror att jag var den enda i klassen med invandrarbak-grund. Det fanns förstås en utmaning i det. Nu gällde detatt ta sig förbi klasskamraterna och undan för undan kla-rade jag det.

FÄRDIG CIVILEKONOMFÄRDIG CIVILEKONOMFÄRDIG CIVILEKONOMFÄRDIG CIVILEKONOMFÄRDIG CIVILEKONOM

Ahmet fortsatte på det ekonomiska programmet på gym-nasiet. Ambitionerna var det inget fel på och inte påstudieresultaten heller. Han sökte till Handelshögskolani Göteborg och kom in. 1995 var Ahmet färdig civileko-nom och hade dessutom hunnit med ett år med studier ifinansiell ekonomi i Montreal i Kanada.

- Så där i mitten av 1990-talet var arbetsmarknadentuff för ekonomer. Det fanns massor med sökande tillvissa jobb. Jag försökte bli trainee på Tetra Pak. Där varvi 5 000 sökande till 12 platser och jag blev inte en avde 12. Konkurrensen var stenhård, konstaterar Ahmet.

Men bättre skulle det gå på Trygg Hansa i Stock-holm, där kampen om några få traineeplatser också varintensiv. Efter en rad tester och intervjuer utsågs Ahmet

– 22 –

till en av de 12lyckliga – av1 200 sökande– och kundebörja som ma-nagementtrainee.

Sedan rul-lade karriärenpå i ganskasnabb takt. PåTrygg Hansa ar-betade Ahmetmed koncern-övergripandeprojekt och somchef för blandannat fonderoch fondförsäk-ringar. Efter ett

par år gick han vidare till SEB och en tjänst inom riskmanagement. Ytterligare några år senare fick Ahmet an-ställning på det börsnoterade konsult- och utbildnings-företaget BTS AB.

- Men, säger han, jag längtade efter att göra någotannat. Jag ville vara med och utveckla ett eget företagoch själv stå i spetsen. Mina anställningar på TryggHansa, SEB och BTS hade lärt mig mycket. Jag hade fåttmånga erfarenheter. Nu hade tiden kommit för att ta ettsteg till.

– 23 –

Under våren 2004 gick Ahmet Önal in som VD ochdelägare i företaget Laroc AB i Sollentuna norr om Stock-holm.

- Laroc har specialiserat sig på etnisk matkultur. Vihar ett helhetskoncept med allt från strategi- och kam-panjplanering till vidareutveckling av produkter, berättarAhmet.

YOGHURYOGHURYOGHURYOGHURYOGHURT OCH OLIVERT OCH OLIVERT OCH OLIVERT OCH OLIVERT OCH OLIVER

I sortimentet finns idag ungefär 250 livsmedelsprodukterfrån hela Medelshavsregionen. De flesta produkternasäljs under det egna varumärket Laroc (som för övrigt be-tyder klippan på franska). Mest känd är förmodligen denturkiska yoghurten. Den tillverkas inte i Turkiet utan hosWermlands Mejeri AB, där Laroc är delägare. Kex, ka-kor, nötter, oliver, soltorkade tomater, pumpafrön, rostadekikärter, bönor, linser och honung är några exempel ursortimentet.

- Honung har ju funnits länge i Sverige, men honungförekommer i så många olika varianter. Det är det som ärnytt. Pinje- och timjanhonung är fantasiska produkter,tycker Ahmet.

Laroc har idag alla de stora livsmedelskedjorna somsina kunder. ICA, Coop, Axfood och Bergendahls visarett växande intresse för etnisk mat.

- Vår utgångspunkt i kontakterna med livsmedels-företagen är att det handlar om pengar och lönsamhet för

– 24 –

oss båda. Som en extra bonus delar vi med oss av vårkompetens på området, påpekar Ahmet.

Nu är det inte enbart invandrare som köper etniskalivsmedel.

- Väldigt många svenskar åker ju utomlands ochkommer på så sätt i kontakt med nya typer av mat. Jaggör den bedömningen att invandrare och infödda svens-kar är ungefär lika stora köpare av etnisk mat. Alla mat-program i TV bidrar förstås också till en ökad efterfrå-gan, säger Ahmet Önal.

Han tycker har det har hänt och händer mycket inomden svenska matkulturen.

- Människor vill ha större matvariation. Det gynnarförstås också den etniska maten och gör att volymernablir betydligt större än vad de annars skulle vara, konsta-terar Ahmet.

Hans beräkning är att det vanligtvis tar mellan 15och 20 år från det att en större invandrargrupp börjarkomma till Sverige till det att deras matkultur slår ige-nom i det svenska samhället.

- Det som är på gång idag är den afrikanska maten.Många från Somalia och Etiopien har varit här ganskalänge och nu börjar deras mat märkas, säger Ahmet.

– 25 –

HÖGT SAHÖGT SAHÖGT SAHÖGT SAHÖGT SATTTTTTTTTTA MÅLA MÅLA MÅLA MÅLA MÅL

Målen är högt satta inom Laroc. Utgångspunkten är dennuvarande omsättningen på cirka 60 miljoner och 20 an-ställda.

- Målsättningen är att vi ska växa med 30 procentper år. Det finns enorma affärschanser. Etnisk mat ärfortfarande ett outvecklat område. Vi kommer naturligtvisatt jobba vidare på den svenska marknaden och göra detallt intensivare, men jag ser också stora exportmöjlig-heter. Där har vi redan börjat lite försiktigt i Finland,Norge och Danmark, berättar Ahmet Önal.

Han har funnit sig väl tillrätta med sin dubbla iden-titet, med en förankring både i Turkiet och i Sverige.Ahmet är gift med Emel, som är turkiska född och upp-vuxen i Holland. Parets första barn är på väg. Runt om iEuropa har han kusiner.

- Gränser är inte så viktiga. Idag är Sverige förståsmin hemland, men jag älskar både Turkiet och Sverige,intygar Ahmet.

Utbildning är alltså som han ser det en direktnyckelfaktor för den som vill lyckas.

- Alla måste förstå att konkurrensen på arbetsmark-naden är jättehård, men, fortsätter Ahmet, min rekom-mendation är att den som har svårt att få jobb till attbörja med kan ta ett arbete som är mindre kvalificerat.Sedan gäller det att visa framfötterna och försöka kommavidare.

– 26 –

TÄNKA I NYTÄNKA I NYTÄNKA I NYTÄNKA I NYTÄNKA I NYA BANORA BANORA BANORA BANORA BANOR

Att tänka i nya banor och att kanske satsa på ett eget fö-retag är andra råd som Ahmet Önal ger. Många med tur-kisk bakgrund driver företag i Sverige. Den statistik hanvisar är imponerande. Det finns över 3 000 sådana före-tag. Tillsammans omsätter de 31 miljarder kronor och harungefär 50 000 anställda.

- Ofta måste du ta vissa risker för att nå framgångoch att driva företag betyder naturligtvis alltid risker. ITurkiet ses företagare som vinnare. Det är människor somär beredda att ta ett ansvar. Den uppfattningen är tyvärrinte så vanlig i Sverige. Här är det många som ser ner påentreprenörer och tycker att det är fult att tjäna pengar.Den inställningen är förstås inte bra för Sverige ochsvensk ekonomi, konstaterar Ahmet.

Han menar att det också är betydelsefullt att akti-vera sig i föreningar och organisationer. Det är någontingsom Ahmet Önal verkligen gjort. Han har inte bara akti-verat sig i redan existerande organisationer. Han har star-tat nya. 1995 tog Ahmet initiativet till Turkiska Ung-domsförbundet, som idag består av ett 30-tal lokala för-eningar med sammanlagt 7 000 medlemmar. Han hardessutom grundat Svensk-Turkiska Riksförbundet och äridag ordförande där.

- Att bygga nätverk genom föreningslivet är jätte-viktigt, säger Ahmet Önal.

– 27 –

OLEG ANTZUTKINOLEG ANTZUTKINOLEG ANTZUTKINOLEG ANTZUTKINOLEG ANTZUTKIN

Docent i fysikalisk kemivid Luleå tekniska universitet

Citatet:”Jag visste inte så mycket om Sverige

annat än att det var en duktig ishockeynation.Abba kände jag förstås till och så Nobelpriset.”

– 29 –

Oleg Antzutkin:

Det välorganiseradelivet i Sverigepassar mig bra

- Livet i Sverige är så välorganiserat och det passar migbra. Ni svenskar håller på era traditioner och har rötteratt söka er tillbaka till. Man kanske kan ha olika åsikterom kungahuset, men det är också en del av den svenskatraditionen, betonar Oleg Antzutkin, docent i fysikaliskkemi vid Luleå tekniska universitet.

Han menar att traditionerna och möjligheterna attmed kyrkböckernas hjälp söka sig tillbaka är någotmycket värdefullt.

- Jag tror att det betyder att många svenskar kännerett medansvar för det som sker, säger Oleg.

Vad han däremot tycker sämre om i Sverige är räds-lan för konflikter.

- I den ryska kulturen försöker vi alltid lösa konflik-ter direkt. Det spelar ingen roll om det gäller konflikter ifamiljen, på jobbet eller någon annanstans. Här i Sverige

– 30 –

är det svårare. De flesta svenskar undviker eller förnekarkonflikter istället för att lösa dem så fort som möjligt.

ASIENS MITTPUNKTASIENS MITTPUNKTASIENS MITTPUNKTASIENS MITTPUNKTASIENS MITTPUNKT

Oleg Antzutkin föddes för 41 år sedan i byn Plotnikovoi Sibirien, alltså i det som då fortfarande var Sovjetunio-nen. Inte långt härifrån hittar vi Asiens mittpunkt.Ungefär 30 mil norr om Plotnikovo ligger Novosibirsk,Sibiriens största stad. Söderut finns Altajbergen, sombrukar beskrivas som Asiens motsvarighet till Alperna.

- Klimatet i mina gamla hemtrakter är extremt. Påvintern kan det bli 40 grader kallt, kanske 45. På som-maren är det ofta 40 grader varmt och dessutom väldigttorrt. I juli händer det ofta att det inte kommer något regnalls, berättar Oleg.

Hans pappa arbetade som agronom på ett kollektiv-jordbruk. Mamman var lärare.

- Under mina första år levde vi ett typiskt bondeliv.Jag tog ut vår ko på bete och jag minns fortfarande inten-sivt hur hästen andades på mig. Redan när jag var gan-ska liten gick jag ensam till skogen för att plocka svamp.

Att Plotnikovo var en isolerad del av världen tyckteOleg redan då och att han verkligen hade rätt har hanfått bekräftat i vuxen ålder. Vägen åt ena hållet leddetill den något större orten Barnaul och sedan vidare tillNovosibirsk och så långt bort som till Moskva.

– 31 –

- Det var vägen mot den stora världen. Åt andra hål-let slutade världen. Det var den slutsats jag drog som heltliten och det låg nog rätt mycket i det. Inte heller på kar-tan finns några markerade vägar åt andra hållet på nästan20 mil, säger Oleg.

– 32 –

BÄST I KLASSENBÄST I KLASSENBÄST I KLASSENBÄST I KLASSENBÄST I KLASSEN

Ganska ofta fick han följa med sin mamma till skolan,något som hade det goda med sig att Oleg snart skaffadesig ett försprång som han sedan skulle behålla. Han lärdesig läsa mycket tidigt. När Oleg började skolan på riktigtrådde det ingen tvekan om vem som var bäst i klassen.

- Jag hade högsta betyg i alla ämnen genom helaskolan. Jag tyckte verkligen om skolan och hade aldrignågra problem, konstaterar han.

Det hårda klimatet i Plotnikovo var inte nyttigt förhälsan. Flera vintrar drabbades Oleg av lunginflamma-tion och blev svårt sjuk. Till bilden hör att vägarna undervintern och våren ofta var så dåliga att det bara gick attta sig fram med bandtraktor. Det var på det sättet hanfick åka till lasarettet. Därför var det ett välkommet be-slut att familjen skulle flytta till Barnaul, där Olegspappa hade fått en tjänst som forskare vid ett mycket an-sett lantbruksinstitut.

- Pappa fick flera patent på metoder för veteodling idet klimat som råder i den här regionen. Vetet härifrånska vara det bästa i hela världen. Skördarna är inte stora,men det blir en elitkvalitet och bröd bakat av detta mjölhar en fantastisk smak, intygar Oleg.

LEVLEVLEVLEVLEVANDE FÅGELSKRÄMMAANDE FÅGELSKRÄMMAANDE FÅGELSKRÄMMAANDE FÅGELSKRÄMMAANDE FÅGELSKRÄMMA

På lantbruksinstitutet fick Oleg sin allra första lön.Tillsammans med Vasily – sin allra bästa kompis då som

– 33 –

nu – agerande han levande fågelskrämma! Det gick ut påatt jaga bort alla de fåglar som förstörde de pågåendeväxtodlingsexperimenten.

- Vasily och jag har haft kontakt under alla år. Vilärde känna varandra redan i 7-årsåldern och delademånga intressen. Vi tyckte om naturen och samlade fjäri-lar och skalbaggar. Vi studerade stjärnor och byggde etteget teleskop. Sport var ett annat intresse. Jag börjademed brottning liksom min pappa hade gjort. Sedan blevdet schack och friidrott och skidor. Som riktigt ungdrömde jag om att bli stridspilot. Jag läste mycket omandra världskriget och fick inspiration på det sättet.

Oleg lockades tidigt – precis som Vasily – ocksåav fysik och kemi.

- Vi gjorde massor av experiment. En del var riktigtfarliga och jag är glad att vi överlevde, konstaterar Oleg.

På den här tiden – i slutet av 70-talet – ordnades engång årligen en jättelik fysiktävling mellan skolor i helaSibirien. Segrarna garanterades plats på ett elitgymna-sium kopplat till universitetet i Novosibirsk, ett eftertrak-tat universitet med många sökande till varje plats. Intehelt överraskande blev Oleg en av vinnarna.

- Jag läste där under två år. Det blev kanske denallra bästa tiden i mitt liv. Sedan kunde jag fortsätta påuniversitetet, säger Oleg.

Universitetsstudierna avbröts av två års militärtjänst.

– 34 –

- Det passade inte alls bra, men vad skulle jag göra?Jag skickades till en militärflygplats i Ukraina, där vihade till uppgift att sköta radiokontakterna med flygplani luften.

KVKVKVKVKVANTMEKANIK PÅ FRITIDENANTMEKANIK PÅ FRITIDENANTMEKANIK PÅ FRITIDENANTMEKANIK PÅ FRITIDENANTMEKANIK PÅ FRITIDEN

Trots en hård militärtjänst valde Oleg att inte lägga läro-böckerna på hyllan. Den lilla fritiden ägnade han åt attstudera kvantmekanik. Tillbaka i Novosibirsk väntadeslutspurten fram till en examen med en avhandling omkortlevande jonradikaler. Men Olegs ambitioner var ännustörre. Han fortsatte som doktorand vid universitetet.

Här hände något som kom att förändra hela hansliv. Chefen på institutionen hade goda kontakter medLinköpings universitet och genom ett stipendium frånSvenska Institutet skulle det vara möjligt att delta i ettforskningsprojekt i Linköping kring optiskt detekteradelektronspinnresonans. Oleg sökte stipendiet och fickdet.

I september 1990 kom han till Sverige. Oleg var dåtämligen nygift och hade en liten son. Några månadersenare kunde familjen komma efter.

- Jag visste inte så mycket om Sverige annat än attdet var en duktig ishockeynation. Sverige och Sovjethade ju spelat mot varandra många gånger. Abba kändejag förstås till och så Nobelpriset. I skolan hade jagockså lärt mig en del om alla svensk-ryska krig underårens lopp, säger Oleg.

– 35 –

SVENSKBYGDER I VITRSVENSKBYGDER I VITRSVENSKBYGDER I VITRSVENSKBYGDER I VITRSVENSKBYGDER I VITRYSSLANDYSSLANDYSSLANDYSSLANDYSSLAND

Men hans band till Sverige är eventuellt fastare än vadhan då kunde ana. Under slutet av 1800-talet lämnadeOlegs farfars far ett område i Vitryssland med förhållan-devis många svenskar och blev nybyggare i Sibirien.

- Kanske, ler Oleg, har jag svenska rötter. Det skajag försöka ta reda på någon gång.

Tiden i Linköping var satt till nio månader, menförlängdes med ett år. Tanken var att Oleg därefter skulleåtervända till Novosibirsk för att doktorera, men hanschef vid institutionen vid universitetet där hade flyttat tillUSA. Dramatiken i hemlandet var mycket stor under denhär perioden. Sovjet var ett land i upplösning.

- Det var kaos och svåra tider. Inte minst av hänsyntill familjen tyckte jag att det var bäst om vi kundestanna i Sverige, understryker Oleg.

Han fick istället möjlighet att doktorera vid Stock-holms universitet. 1996 var Oleg färdig med sin doktors-avhandling om kärnmagnetisk resonans i gränsområdetmellan fysik, kemi och medicin. Senare sökte – och fick– han en tjänst som universitetslektor i fysikalisk kemivid institutionen för tillämpad kemi och geologi vid Luleåtekniska universitet.

Han flyttade till Luleå och satte igång forsknings-projekten för att sedan ta ett års tjänstledighet. Som sti-pendiat vid National Institute of Health, en mycket an-sedd forskningsinstitution i staten Maryland mycket nära

– 36 –

Washington D C, fick Oleg chansen att bredda sitt kun-nande och sina erfarenheter ytterligare.

ALZHEIMERFORSKNINGALZHEIMERFORSKNINGALZHEIMERFORSKNINGALZHEIMERFORSKNINGALZHEIMERFORSKNING

Ungefär 70 procent av forskningen vid institutionen iLuleå har anknytning till gruv- och stålnäringen i Norr-botten. Resten gäller Alzheimerforskning, där man tarden kärnmagnetiska resonansen till hjälp för att kart-lägga amyloidtrådarnas strukturer.

- Det vi gör här på institutionen kan bli ett bidrag tilllösningen av Alzheimergåtan. Det här är ett spännandeoch angeläget forskningsområde. Min erfarenhet är attde bästa resultaten skapas vid gränssnitten mellan olikakunskapsområden. Det försöker vi utnyttja, säger Olegoch påpekar att forskning är en kollektiv verksamhet.

- Jag är en del i en lång kedja. Varje enskild bit iforskningen är värd någonting, men ibland kan det talång tid innan alla bitar kommer på rätt plats. Det ärsom att bygga ett stort hus.

Oleg Antzutkin är idag en av de ledande forskarna ivärlden på sitt område. År 2001 tilldelades han KungligaSkytteanska Samfundets pris till yngre forskare och 2004fick Oleg en annan prestigefylld utmärkelse – HugoTheorells pris i biofysik. Hans forskningsresultat finnspublicerade i ett flertal böcker och tidskrifter och Oleg ären flitigt använd vetenskaplig föreläsare, inte sällan isällskap med Nobelpristagare.

– 37 –

- Jag vill gärna stanna här i Luleå, men finansie-ringen av institutionens verksamhet måste förstås lösasockså i fortsättningen, säger han och pekar på att Veten-skapsrådet valt att underfinansiera Luleå tekniska uni-versitet.

- Det kan tolkas så att det i de olika berednings-grupperna finns en överrepresentation av forskare frånuniversitet i södra Sverige, främst från Uppsala, Stock-holm och Lund. Jag har fått utmärkta utvärderingar avmina ansökningar under de senaste åren, men tyvärr haransökningarna avslagits med konstiga motiveringar. Detgör att det blir svårt för mig att uppfylla mina forsknings-ambitioner vid Luleå tekniska universitet. Tack och lovfinns det privata stiftelser och fonder som fortsätter attstödja min forskning kring Alzheimers sjukdom, framhål-ler Oleg och nämner Kempestiftelserna och Alzheimer-fonden.

- Nästa steg för mig personligen är att söka en lämp-lig professorstjänst. Det är bara att jobba på, även på fri-tiden, förklarar Oleg.

KÖRSÅNGARE OCH FISKAREKÖRSÅNGARE OCH FISKAREKÖRSÅNGARE OCH FISKAREKÖRSÅNGARE OCH FISKAREKÖRSÅNGARE OCH FISKARE

Naturligtvis tar hans yrkesmässiga engagemang en bety-dande tid, men Oleg har en rad intressen utanför jobbet.Sedan 1997 är han körsångare i Artic Voices, som gjortturnéer i andra delar av Sverige och som också uppträtt ibåde Norge och Ryssland. Han är en duktig gitarrist ochhar i den egenskapen medverkat vid en konsert på Norr-

– 38 –

bottensteatern i Luleå. Sommartid fiskar han gärna torskvid Lofoten.

- Min fru Antonina är läkare vid Sunderby sjukhusutanför Luleå, men brukar dessutom vikariera i Norgenågra veckor varje sommar. Då följer jag med, sägerOleg.

Han har även engagerat sig med liv och lust i ettrysk-svenskt kulturcentrum i Luleå och har den vägenarbetat med hjälpsändningar till barnhem i Ryssland.

- Vi försöker stödja kulturutbytet mellan de bådaländerna och vi har byggt upp ett litet bibliotek med rysklitteratur. Vårt kulturcentrum samarbetar också med denrysk-ortodoxa kyrkan i Sverige och prästen från Stock-holm kommer hit ibland, berättar Oleg Antzutkin.

– 39 –

MARIA ESCALANTEMARIA ESCALANTEMARIA ESCALANTEMARIA ESCALANTEMARIA ESCALANTE

Äger och driver Les Trois Roses, ett växandechokladimperium med Malmö som utgångspunkt

Citatet:”Svårigheterna gav mig kraft.

Det skedde en förändring i mig själv.Jag kände att jag måste lyckas.”

– 41 –

Maria Escalante:

Jag hittade affärsidéni mitt gamla hemland

- Många invandrare går och bär på affärsidéer med kopp-lingar till sina hemländer utan att ens veta om det. Jagsom vuxit upp mitt bland kakaoplantagen i Peru hittademycket riktigt min affärsidé där. Vad har jag med mig ibagaget som inte finns här i Sverige? Det var den frågajag ställde mig själv och svaret blev den peruanskachokladkulturen.

Maria Escalante föddes i Cajamarca i norra Peru.Hon studerade på universitet i huvudstaden Lima ochtog sin ekonomexamen.

- Jag ville fortsätta läsa och göra det vid Lunds uni-versitet. Utbildningen där hade ett gott rykte, sägerMaria.

21 år gammal lämnar hon Peru och flyttar tillSverige och Lund. Det är i jämförelse med Peru ett gans-ka annorlunda land och en annorlunda kultur som möterhenne.

– 42 –

- Det var svårt att få kontakt med människor. Deflesta verkade rädda och avvaktande och jag lärde intekänna mina grannar. Så ungefär såg mina första intryckut. Nu har jag lärt mig trivas och till och med vädret gåratt stå ut med, tycker Maria Escalante.

Studierna i ekonomi vid Lunds universitet blev detinte så mycket av. Hon träffade en svensk man, gifte sigoch bildade familj. Så småningom var Maria mor till fyrabarn.

ENSAM MED FYRA BARNENSAM MED FYRA BARNENSAM MED FYRA BARNENSAM MED FYRA BARNENSAM MED FYRA BARN

Men någonting hände. Äktenskapet började knaka ifogarna och efter en tid var skilsmässan oundviklig.Maria Escalante stod plötsligt ensam med fyra ganskasmå barn.

- Det blev en chockartad situation. Samtidigt märk-te jag att jag hade en förmåga att vända det negativa tillnågot positivt. Jag fick en enorm styrka. Svårigheternagav mig kraft. Det skedde en förändring i mig själv. Jagkände att jag måste lyckas, säger hon.

Maria började leta jobb. Hon arbetade med att för-bättra sin svenska.

- Det verkade omöjligt att få något fast jobb. Menjag undervisade en del i spanska och jag hoppade påstädjobb då och då för att kunna täcka utgifterna därhemma, berättar hon.

– 43 –

Undan förundan växteidén om etteget företagfram hoshenne. Affärs-idén klarnade.Maria skullenaturligtvisutnyttja sinunika kompe-tens – den la-tinamerikan-ska choklad-traditionen ochchokladkul-turen. Hon för-stod att det varen satsningomgiven av ris-ker, men utan att ta dessa risker kunde hon absolut intelyckas.

- Jag är en envis person, en som inte ger mig så lätt.Det var en egenskap jag skulle få användning av, förkla-rar Maria Escalante.

Nu gick det inte att stoppa henne. Maria hade be-stämt sig för att förverkliga sin idé om ett chocolaterie,som var det begrepp hon började använda om den iSverige nya företeelsen.

– 44 –

RESULRESULRESULRESULRESULTTTTTAAAAATLÖST BESÖKTLÖST BESÖKTLÖST BESÖKTLÖST BESÖKTLÖST BESÖK

Att starta ett företag kostar alltid pengar, ibland väldigtmycket pengar. Den första bankkontakten kunde ha gjortockså en stor entusiast nedstämd. Maria fick veta att”Sverige redan har en chokladkultur” och att hon bordeglömma sin affärsidé. Besöket på Almi Företagspartnerblev ungefär lika resultatlöst och inte ens deras speciellalån till invandrarkvinnor kunde beviljas i Marias fall,trots att Almi högtidligt deklarerar att man ”kan följa digoch ditt företag hela vägen från den första idén till ettlönsamt företag”.

- Den person jag träffade på Almi småskrattade åtmig. Istället för att bli arg valde jag att se henne somdjupt okunnig. Hon tyckte säkert att jag var en lustigkvinna, som det inte fanns någon anledning att lita på.Det här gjorde mig förstås ännu mer övertygad om attmin idé skulle fungera i praktiken, säger Maria.

Maria Escalante bröt förstås mot det gängse mönst-ret. De som hade att ta ställning till hennes låneansökandömde ut henne och hennes idéer på förhand.

- Hos Almi fick jag frågan om jag visste vad mark-nadsföringen av mitt företag kunde kosta. När jag svaradeatt det inte kostade någonting alls trodde man nog att jagmåste vara helkonstig. Min tanke var – och den hållerfortfarande – att personligen marknadsföra företaget ge-nom chokladprovningar, föredrag och tävlingar. Varför,undrar Maria, skall jag lägga ut pengar på annonser ochreklamblad? Jag tror mycket mer på det jag brukar kallamjuk marknadsföring.

– 45 –

HADE BESTÄMT SIGHADE BESTÄMT SIGHADE BESTÄMT SIGHADE BESTÄMT SIGHADE BESTÄMT SIG

Trots kalla handen från banker och från Almi hade honbestämt sig – affärsidén skulle utvecklas till ett riktigtföretag.

- För att få ihop till ett startkapital sålde jag alltjag hade, eller rättare sagt det lilla jag hade. Insatslägen-heten gav mig en välkommen slant, säger MariaEscalante.

Det var 2001 som verksamheten kom igång. Idagbestår hennes företag Les Trois Roses av tre chocolateriorpå olika platser i Malmö, alla med läckra varor tillver-kade av kakao av bästa kvalitet. Vid det här laget är för-modligen namnet Maria Escalante mer känt än företagetLes Trois Roses. Chocolateriorna är ett av benen i hennesväxande chokladimperium. Chokladprovningar är ett an-nat.

- Att prova choklad har många likheter med attprova vin. Den som är van chokladprovare kan avgöravilken böna som använts i tillverkningen och var denodlats, förklarar Maria.

Deltagarna får tips och råd om hur man ska göraprovningen på bästa sätt. Chokladen ska långsamt smältai munnen för att få fram de fina smaknyanserna. Del-tagarna lär sig också hur kakaobönorna odlas och hurchokladens smak, doft och färg påverkas av bönornasursprung och egenskaper.

– 46 –

- Vid en genomsnittlig provning deltar ungefär hund-ra personer. Som mest har jag haft 250 deltagare vidsamma tillfälle, säger Maria Escalante.

KUNDER FRÅN HELA SAMHÄLLETKUNDER FRÅN HELA SAMHÄLLETKUNDER FRÅN HELA SAMHÄLLETKUNDER FRÅN HELA SAMHÄLLETKUNDER FRÅN HELA SAMHÄLLET

Kunderna vid dessa provningar representerar många de-lar av samhället. Här hittar vi storföretag, exempelvisNokia. Till kundkretsen hör också banker, något somMaria uppskattar extra mycket med tanke på de tidigarenegativa erfarenheterna av dem. Myndigheter och fack-föreningar är andra exempel på kunder.

- Det som är så roligt är att en provning ofta leder tillytterligare en eller kanske flera. Jag får ständigt nya kon-takter vid personliga möten. Då är det ganska menings-löst med reklam i traditionell mening, betonar Maria.

Hennes egen chokladfavorit lärde hos sig en gång avsin mormor i Peru. Det är en grov chokladmassa maldmed stenar. Den blandas med rostad honung utan någraandra tillsatser.

Vid sidan av chocolateriorna och chokladprovningar-na ordnar Maria resor i chokladens tecken. Den förstaägde rum i januari 2005 och tanken är att det kommer attbli fem-sex resor årligen i fortsättningen, bland annattill Peru och Mexiko och alltid med Maria själv och JanHedh som reseledare. Jan är konditormästare, choklad-expert och delägare i själva tillverkningen inom Les TroisRoses.

– 47 –

- Resorna ger mig också tillfälle att träffa dem somjobbar på kakaoplantagen där jag gör mina inköp. Det ärjätteviktigt att lära känna varandra och att bygga upp ettömsesidigt förtroende, säger Maria Escalante.

I den mjuka marknadsföringen ingår också enchokladtävling för skolelever. Här handlar det om attteckna, måla eller skulptera någonting på temat choklad.Den vinnande eleven får en tiodagarsresa till Mexiko till-sammans med en lärare.

- Syftet är att öka intresset för choklad och att lång-siktigt få fler kunder. Det gäller också för den choklad-festival som jag planerar här i Malmö under 2006, fram-håller Maria Escalante.

Hon är optimistisk när det gäller företagets framtid.Här finns redan 10 anställda, på hel- eller deltid. Hen-nes barn, som nu börjar bli ganska vuxna, engagerar sigmer och mer i företaget och ställer gärna upp när de ärlediga från sina studier. Idéer saknas inte, men samtidigtunderstryker Maria att det nu finns ett behov av att stabi-lisera företaget innan hon går vidare.

- Jag hittar på saker hela tiden, men du kan intehålla på med allt på en gång. En del idéer får vänta. Jaghar fått erbjudanden om att öppna chocolaterior i bådeStockholm och Köpenhamn. Visst kan det verka lock-ande, men det är inte aktuellt nu, kanske längre fram,fastslår Maria.

– 48 –

BLIVIT ACCEPTERADBLIVIT ACCEPTERADBLIVIT ACCEPTERADBLIVIT ACCEPTERADBLIVIT ACCEPTERAD

Vad som glädjer Maria alldeles speciellt är att hon nublivit accepterad av det omgivande samhället.

- Det är med andra ord möjligt att förändra bilden avsig själv. Jag har gått från att betraktas som en belastningtill att ses som en tillgång. Jag har fått min revansch, sä-ger hon.

Maria tror att många invandrare kan ha utmärktaaffärsidéer med anknytning till sina gamla hemländer.

- Det finns så mycket från andra länder som kanvara unikt om idén flyttas hit till Sverige och anpassasefter förhållandena här, menar hon.

Men några genvägar till ett framgångsrikt företag-ande tycker Maria inte att någon ska hoppas på.

- Du måste jobba hårt och länge. Arbetsdagarna blirofta jättelånga. Och så måste du förstås vara inställd påatt ta vissa risker, men helst utan att du känner digskräckslagen. För den som är rädd blir riskerna lätt ännustörre.

Företagarmiljön skrämmer inte Maria. Hon har gottom företagare i släkten. Hennes systrar i Peru är företa-gare. Hennes bror, som liksom hon själv är bosatt iMalmö, driver ett väletablerat företag som säljer restau-rangutrustningar. Och Marias barn verkar redan varaklart lockade att med tiden starta eget. Själv har hon somsynes kommit en bra bit på väg i sitt företagande.

– 49 –

AYAYAYAYAYAD AL SAFFAD AL SAFFAD AL SAFFAD AL SAFFAD AL SAFFARARARARAR

VD för Sollentunabaserade Klockgrossisteni Norden AB med Ur & Penn

och varumärket Axcent of Scandinavia

Citatet:”Dra nytta av flyktingarnas kunskaper

istället för att bryta ner dem.”

– 51 –

Ayad Al Saffar:

Dra nytta avde kunskapersom vi invandrare har

Den första tiden i Sverige tillbringade han på en trångflyktingmottagning i Rättvik. Han var ytterst nära attfrysa ihjäl på ett isflak i Kalmarsund på flykt från en an-nan flyktingsförläggning. De första pengarna i Sverigetjänade han som bärplockare i skogarna i Dalarna. Nuär han Sveriges klockkung och står på tröskeln till att blihela Europas klockkung.

Det handlar om Ayad Al Saffar, VD för och ägare tillKlockgrossisten i Norden AB, där Ur & Penn ingår ochdär varumärket Axcent of Scandinavia tagit den interna-tionella klockmarknaden med storm. Klockgrossisten harsitt huvudkontor i Upplands Väsby mellan Stockholmoch Arlanda.

- Dra nytta av flyktingarnas kunskaper istället för attbryta ner dem! När jag kom till Sverige tvingades vi gåfullkomligt sysslolösa innan vi hade fått uppehållstill-stånd. Det var ett fruktansvärt slöseri med resurser ochgrymt mot oss som var flyktingar. Reglerna är visserligen

– 52 –

ändrade idag, men fortfarande utnyttjas inte flyktingar-nas erfarenheter tillräckligt. Det är dumt både samhälls-ekonomiskt och mänskligt, tycker Ayad.

Han menar att de svenska arbetsmarknadslagarnaförsvårar för invandrare som inget hellre vill än att skaffasig ett jobb. Ayad skulle nyligen anställa en eritreanskman som chaufför och erbjöd honom en månadslön på14 000 kronor. Det visade sig vara ungefär detsammasom han får i arbetslöshetsunderstöd utan att behöva göranågot.

- Ett sådant system stimulerar inte en enda män-niska till att försöka hitta ett jobb. Staten betalar utpengar utan att kräva minsta motprestation. Det är ettsystem som förstör och bryter ner flyktingar och andrainvandrare, men också många arbetslösa svenskar, sägerAyad Al Saffar.

ERBJUDER ANSTÄLLNINGERBJUDER ANSTÄLLNINGERBJUDER ANSTÄLLNINGERBJUDER ANSTÄLLNINGERBJUDER ANSTÄLLNING

Hans eget bidrag till invandrarnas integration i Sverigeär att erbjuda dem anställning.

- Jag försöker anställa så många invandrare som möj-ligt. Det är ett sätt att ge dem en ordentlig chans att kom-ma in i det svenska samhället. Vi har människor frånmånga olika länder och det fungerar bra. Jag har inte hel-ler någonting emot att anställa dem som blivit lite äldre.Det gäller bara att ha de kunskaper som behövs för job-bet, menar han.

– 53 –

Ayad föddes i Beirut i Libanon 1964. Hans pappahade flyttat dit från Irak och det betydde att Ayad auto-matiskt var både libanesisk och irakisk medborgare. Saksamma gällde förstås för hans storebror Osama.

- Vi löpte stor risk att bli inkallade till den irakiskaarmén, trots att vi faktiskt aldrig ens hade besökt Irak.Det var i det läget min bror föreslog att vi skulle försökata oss till Sverige. Han hade hört att man hade en humanbehandling av flyktingar här, förklarar Ayad.

Då hade han nyligen börjat läsa datakunskap vidBeiruts universitet, men långt viktigare än studierna varnaturligtvis i det här läget att komma bort ifrån en ho-tande inkallelseorder.

Ayad och Osama tar flyget från Beirut till Warszawamed målet att sedan komma vidare till Sverige. FrånWarszawa fortsätter man med tåg till Östberlin. Det härär 1984 och muren delar fortfarande Europa.

- Det var en dramatisk resa. Vi kände en oerhördrädsla hela tiden och visste inte alls vad som skullehända. Vi hade inte visum till Sverige. I Östberlin var detinget hotell som ville ta emot oss, trots att vi hade pengaratt betala med. Vi försökte övernatta i en telefonkioskoch turas om med att sova, men blev snart bortmotade avpolisen, berättar Ayad.

– 54 –

FÄRJAN TILL TRELLEBORGFÄRJAN TILL TRELLEBORGFÄRJAN TILL TRELLEBORGFÄRJAN TILL TRELLEBORGFÄRJAN TILL TRELLEBORG

Färden gick vidare med tåg mot Sassnitz och färjan tillTrelleborg. Innan bröderna riktigt var medvetna om dethade tåget kört ombord på färjan. Det gick enklare änvad de hade trott. På den svenska sidan möttes Ayad ochOsama av polis och arabisk tolk.

- Ett minne som jag har är hur en polis pekade påoss och gjorde en i arabisk kultur obscen fingerrörelse.Jag blev fruktansvärt irriterad och förolämpad, menlyckades behärska mig när jag begrep att vi skulle fåkomma in i Sverige, säger Ayad.

Nästa anhalt blev ett transitläger i Köping innanAyad och Osama skickades vidare till flyktingförlägg-ningen i Rättvik.

- Vi hade naturligtvis inga speciella förväntningar,men visst blev det en stor omställning, medger han.

Ayad växte upp i en mycket välbärgad familj. Nufick våningen på 450 kvadratmeter i Beirut bytas mot ettrum och kök som åtta personer delade på. Totalt fannsdet ungefär 250 flyktingar av många skilda nationaliteteri förläggningen i Rättvik.

Det som högst påtagligt kom att påverka Ayads förstatid i det nya landet var att han inledde ett förhållandemed Cecilia, en svensk kvinna som arbetade i förlägg-ningen. Efter fyra månader i Rättvik – i december 1984– kom beskedet om att förläggningen skulle läggas neroch flyktingarna där flyttades till Öland.

– 55 –

– 56 –

Här kunde Ayads dagar ha slutat. I en kombinationav vantrivsel och ungdomligt oförstånd begav han sig till-sammans med fem andra flyktingar i väg från förlägg-ningen. Det som hägrade var Blå Jungfrun, ön mitt ute iKalmarsund mellan Öland och fastlandet. Det här varmitt i vintern och sundet var istäckt.

- Men att gå på isen tog mycket längre tid än vi hadeföreställt oss. Vi tappade helt orienteringen och hade intetillräcklig respekt för isen och kylan, minns Ayad.

ISBRISBRISBRISBRISBRYTYTYTYTYTAREN STOPPAREN STOPPAREN STOPPAREN STOPPAREN STOPPADESADESADESADESADES

Vad som också hotade de sex flyktingarna ute på isen varatt en isbrytare just skulle ta upp en ränna. Men larmetkom i tid. Isbrytaren kunde stoppas och från Gotlandskickades en militärhelikopter för att undsätta dem.

- Vi var ytterst nära att frysa ihjäl, men det förstodjag inte förrän efteråt, säger Ayad.

Både han och hans bror vantrivdes så fruktansvärtatt de snabbt bestämde sig för att rymma och ta sig till-baka till Rättvik. Tanken var att de skulle bo hemma hosCecilia och så blev det också. Ungefär samtidigt beslu-tade sig bröderna också för att det nu var dags att ekono-miskt stå på egna ben. Så här långt hade de regelbundetfått ett väl tilltaget ekonomiskt stöd från sina föräldrar.

- Nu var vi tvungna att klara oss själva. Mina förstainkomster i Sverige fick jag genom att plocka bär – hjort-ron, lingon och blåbär – i skogarna kring Rättvik. Det var

– 57 –

slitigt, men gav också en form av frihetskänsla, tyckerAyad.

Året därpå gifte sig Ayad med Cecilia och fick sittuppehållstillstånd i Sverige. Han började läsa svenska påAMU-center i Hedemora och pendlande varje dag mellanRättvik och Hedemora.

- När de fasta utgifterna var betalda hade vi baratusen kronor kvar att leva på. Det var tufft men lärorikt.Det går att vänja sig vid nästan allt – inbördeskriget iLibanon på 70-talet, att ha fruktansvärt ont om pengaroch att det kan vara jättekallt i Sverige, menar Ayad AlSaffar.

AFFÄRSMANNEN I HONOMAFFÄRSMANNEN I HONOMAFFÄRSMANNEN I HONOMAFFÄRSMANNEN I HONOMAFFÄRSMANNEN I HONOM

Tanken var att han skulle skaffa sig en bilelektrisk ut-bildning, men mitt under den första terminen föddes– eller snarare väcktes – affärsmannen i honom. Denlibanesiska liran hade devalverats kraftigt. Det betyddeatt det gick att handla mycket billigt i Libanon.

- Det kändes i hela kroppen att jag ville göra affärer– att köpa och sälja. Jag behövde förstås en hel delpengar för att komma i gång och lyckades övertalaCecilia att vi skulle ta ett banklån för att reparera köketi vårt lilla hus. Det var inga problem att få ett lån på50 000. Att pengarna inte alls gick till någon reparationär en annan sak, ler Ayad.

– 58 –

Han gav sig iväg till Beirut med de 50 000 kronorna.Riktigt vad han skulle köpa var osäkert. Det avgörandeför honom var att se till att avkastningen – åtminstone påsikt – blev bra. Väl på plats i sin gamla hemstad klar-nade mycket. Ayad handlade parfym, smink, underklä-der, träningsoveraller och mycket annat. Han fyllde enhel container. Pengarna räckte både till varorna ochtransporten.

Precis innan han åkte tillbaka träffade Ayad en gam-mal god vän, som skickade med honom fem klockor föratt försöka sälja dem i Sverige. Vad Ayad inte kunde anadå var att klockor skulle bygga hans framtid.

- Jag åkte runt till en massa affärer i Dalarna och jaghöll på med torghandel i Borlänge och Falun och fickvara med på marknaden i Rättvik. Jag sålde faktiskt detmesta som jag hade tagit med i containern och tjänade enslant. I en butik i Falun fick jag frågan om jag inte hadenågra klockor att sälja och kom att tänka på de femklockorna som min kompis hade skickat med, sägerAyad.

INTE EN ANINGINTE EN ANINGINTE EN ANINGINTE EN ANINGINTE EN ANING

Hans problem var att han inte hade den blekaste aningom hur mycket hade borde begära. Ayad hade i sin turinte gjort upp med den gode vännen i Beirut. 500 kronorper klocka fick inte handlaren i Falun att backa ur.

– 59 –

- Sedan fick jag veta att inköpspriset låg på ungefär30 kronor, så vinsten blev riktigt bra, konstaterar han.

Nu var det inte bara det att marginalerna var störreför klockor än för de andra produkter han hade sålt.Lagerhållningen blev så mycket enklare. Det lilla huseti Rättvik på 70 kvadratmeter var inte mycket till lager-lokal om man dessutom tänkte bo där.

Efter en tid började Stockholm och den större mark-naden där att locka Ayad, men han insåg att det inte varmöjligt att från starten försörja sig som klockförsäljare.Han fick jobb på en hamburgerrestaurang i centralaStockholm och åkte sent varje kväll till sin tillfälligabostad ute i Vaxholm.

- Missade jag sista bussen – och det hände rätt ofta –fick jag ta taxi hela vägen, men det kunde bli en riktigtbra affär eftersom det gav mig tillfälle att sälja klockortill taxichauffören, säger Ayad Al Saffar med en god por-tion stolthet i rösten.

Han jobbade vidare med sina klockor. Rörelsenväxte och Ayad började tjäna riktigt bra med pengar.Han fanns med på marknader. Torghandel gav en del.Men nu kände han sig redo att ta ett steg till. Det skedde1989. På S:t Eriksgatan i Stockholm öppnade Ayad sinförsta klockbutik, som han kombinerade med en grossist-rörelse. Två år senare startades Klockgrossisten i NordenAB, som idag är moderbolag för Ayads klockimperium.

– 60 –

SKROTSKROTSKROTSKROTSKROTADE MELLANLEDENADE MELLANLEDENADE MELLANLEDENADE MELLANLEDENADE MELLANLEDEN

Han skrotade mellanleden och direktimporterade klockortill priser som fick den traditionella klockhandeln iSverige att häpna. Efter ett tag hade Ayad skaffat sigsex klockbutiker i Stockholm och en i Örebro. Succes-sivt tog han marknadsandelar från sina konkurrenter.

Erbjudanden om samarbete avvisade han till attbörja med, men kunde så småningom nå en överenskom-melse med Guldfynd och deras 110 butiker. Där kom hanatt sköta det mesta. Butikspersonalen utbildades. Ayadhade bestämt sig för att vända på begreppen i branschen.

- Jag skapade en parallell klockmarknad större änden övriga detaljhandeln tillsammans, säger han.

Ayad började leka med tanken att med hjälp avsvensk design bygga upp ett helt nytt varumärke. 1999tog han en första kontakt med Konstfack. Helena, hansnuvarande fru, är för övrigt utbildad designer därifrån.

- Målet var att få en trendig klocka till ett mycketbra pris, 600-700 kronor. Den skulle vara laddad medsvensk design, förklarar Ayad.

SUCCÉ OCKSÅ I HOLLSUCCÉ OCKSÅ I HOLLSUCCÉ OCKSÅ I HOLLSUCCÉ OCKSÅ I HOLLSUCCÉ OCKSÅ I HOLLYWOODYWOODYWOODYWOODYWOOD

Succén lät inte vänta på sig. Innan någon riktigt vissteordet av hade varumärket Axcent blivit stort – mycketstort – i den internationella klockbranschen. Snart kundeman se Axcent-klockor runt handlederna på berömda

– 61 –

skådespelare i Hollywood – utan att Ayad eller någon an-nan hade betalat en enda dollar för produktplacering.

- Succén kom omedelbart och blev mycket större änvad jag hade kunnat hoppas på. Klockorna säljs redan iöver 50 länder, säger Ayad Al Saffar.

Men han har också nått stora framgångar i ett annatavseende. 2002 blev Ayad kontaktad av Ur & Penn, denkedja som superentreprenören och grundaren av Hennes& Mauritz, Erling Persson, startade på 1940-talet. Ur &Penn hade gått med brakförluster under lång tid. Nu villeman sälja 10 procent av företaget till Ayad.

- Mitt svar för givet. Jag ville köpa minst 51 procent.Annars var jag inte intresserad alls, betonar han och fickförstås sin vilja igenom.

Ägarbytet gav påtagligt resultat. Efter 10 månaderhade Ayad stoppat den ekonomiska blödningen. De 37butikerna i kedjan expanderade till 59 och inom en gan-ska nära framtid skall det antalet vara uppe i 80.

- Nu går samtliga butiker med vinst. Sortimentet harförnyats. Personalen är – bortsett från ledningen – den-samma och butikslägena är desamma. Skillnaden är attmedarbetarna har fått utbildning och uppmuntran. Allamår mycket bättre än tidigare. Deras jobb har blivit roli-gare och Ur & Penn har utvecklats till en enorm vinst-maskin, understryker Ayad Al Saffar.

Han menar att grundproblemet för klockbranschenär att det finns fyra eller fem led mellan fabriken och

– 62 –

konsumenten. I Ayads filosofi – som ju visat sig vara ex-tremt framgångsrik – är mellanleden borta. Det gör attklockorna kan säljas till mycket bra priser samtidigt somAyads företag går lysande.

Idag är siktet inställt på en massiv expansion ute iEuropa. Ayad Al Saffar nöjer sig inte med att vara Sveri-ges klockkung. Flyktingen från Libanon håller på att blihela Europas klockkung. Under 2006 kommer han attköpa upp butikskedjor i Finland, Frankrike och Holland.Om fem år räknar Ayad med att ha ett europeiskt klock-imperium med kanske tusen butiker och ett värde påfem-sex miljarder. Allt började som sagt med fem klockorfrån en kompis i Libanon.

– 63 –

POLLPOLLPOLLPOLLPOLLY BOHARY BOHARY BOHARY BOHARY BOHARYYYYY

Skolbibliotekarie och stormamma vidS:t Iliansskolan i Västerås

Citatet:”Den närmaste och bästa vägen till det svenska

samhället går genom föreningslivet.”

– 65 –

Polly Bohary:

Vägen tillsvenska samhälletgår genom föreningslivet

- Den närmaste och bästa vägen till det svenska samhäl-let går genom föreningslivet. Föreningar är verkligen ettsätt för att påskynda integrationen, säger Polly Bohary,skolbibliotekarie vid S:t Iliansskolan i Västerås.

Polly vet verkligen vad hon talar om. Med liv ochlust har hon engagerat sig i rader av föreningar. Förhenne har det varit genvägen in i det svenska samhället,ett sätt att lära känna sitt nya hemland från grunden ochatt samtidigt kunna få ett personligt inflytande.

I Västerås FN-förening är Polly Bohary kassör. IKulturföreningen Folkens Park ingår hon i ledningen.Här samlas människor från jordens alla hörn. Polly ärpolitiskt aktiv och sitter med i kultur- och fritidsnämn-den. Hon ägnar mycket tid åt en förening som hjälperhemlösa i Västerås.

- Vi räknar med att Västerås har ungefär 250 hem-lösa. Det är många, väldigt många. Då är det mycketangeläget att engagera sig för att skapa drägligare villkor

– 66 –

för hemlösa. Min drivkraft är att jag vill att alla skall hadet bra. Det finns ett hopp också för den som blivit hem-lös. Det är jag övertygad om. Att vi i föreningen finns tillhands och pratar med dem är nog det allra viktigaste,menar Polly.

Hon kommer från Tanzania, från byn Mghungani inordöstra delen av landet närmare bestämt. Gränsen tillKenya ligger inte långt borta. Det gör inte heller Kili-manjaro, Afrikas högsta berg, 5 895 meter över havetoch med en ofta snötäckt topp.

- Det gjorde att jag inte var helt ovan vid snö när jagkom hit till Sverige. Kylan här har jag inte så svårt attklara, men det gäller förstås att klä sig ordentligt, konsta-terar Polly.

KÄRLEKSINVKÄRLEKSINVKÄRLEKSINVKÄRLEKSINVKÄRLEKSINVANDRAREANDRAREANDRAREANDRAREANDRARE

Polly är vad hon själv brukar kalla en kärleksinvandrare.Adam, hennes man, arbetade på Riksbanken i Tanzaniaoch fick ett stipendium för att resa till Sverige. Det härvar i början av 1970-talet. Adam fann sig väl tillrätta iSverige och Västerås och efter några år flyttade Pollyefter.

Polly hade utbildat sig till ekonom i Tanzania ochfått ett bra jobb på en bank. Hembyn Mghungani läm-nade hon mycket tidigt. Polly var bara nio år när honbörjade på internatskola.

– 67 –

- Det hörde ihop med att mina föräldrar ville att jagskulle få en så bra utbildning som möjligt. Det finns un-gefär 120 olika dialekter i Tanzania. Då kan det vara vik-tigt att lära sig swahili – motsvarigheten till rikssvenska– och det gjorde man enklast i en internatskola, förklararPolly.

Det var i stort sett bara under loven hon kundelämna skolan och sina lärarinnor – engelska nunnor frånden anglikanska kyrkan – och resa hem till Mghungani.

Väl i Sverige valde Polly att sadla om ordentligt. Attjobba vidare i bankvärlden var ingenting som lockadehenne speciellt mycket. Men intresset för litteratur fickPolly att söka in på Bibliotekshögskolan i Borås. Honblev antagen och kunde efter ett par år återvända tillVästerås och en tjänst som skolbibliotekarie.

- Den som på 70-talet var välutbildad och kom tillSverige hade i allmänhet inte så svårt att klara sig. Detvar – och är idag också – naturligtvis mycket värre fören invandrare som är analfabet. Jag lärde mig språketganska snabbt, säger Polly.

DROTTNINGEN PÅ BESÖKDROTTNINGEN PÅ BESÖKDROTTNINGEN PÅ BESÖKDROTTNINGEN PÅ BESÖKDROTTNINGEN PÅ BESÖK

Som kuriosa kan nämnas att drottning Silvia kom på stu-diebesök till det bibliotek där Polly praktiserade undersin utbildning.

- Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig ochatt jag kanske borde ha sagt ”Ers Majestät” hade jag

– 68 –

– 69 –

ingen aning om. Men det gick bra i alla fall och drott-ningen berömde mig och tyckte att jag pratade brasvenska, ler Polly.

Hon är alltså skolbibliotekarie vid S:t Iliansskolan iVästerås, men det är faktiskt bara en del av sanningen.Givetvis hjälper Polly de 500 eleverna från sjätte till ni-onde klass med att hitta lämplig litteratur. Hon har alltiden personlig bokrekommendation att komma med till varoch en.

Men Polly har också blivit något av en stormammaför hela S:t Iliansskolan. Det är till henne eleverna kom-mer med sina bekymmer. Det spelar ingen roll om detgäller något problem hemma, om någon känner sig orätt-vist behandlad av en lärare eller om en elev blivit osamsmed en klasskamrat. Polly fungerar som kuratorn ochmedlaren som alltid finns till hands. Att hon är omtycktråder det ingen tvekan om.

- Jag lyssnar på dem som kommer till mig och försö-ker förstå deras situation. Alla vet att de är välkomna.Jag måste bara vara mig själv och ska inte försöka spelanågon roll som inte stämmer överens med min personlig-het, fastslår Polly Bohary.

Hennes ambition är – och där verkar det som honkommit långt – att leva upp till mottot om skolan mitt ibyn. Byn är i det här fallet stadsdelen Pettersberg i Väs-terås. Pollys engagemang för skolan och ungdomarna därär nästan lika stort som för den egna dottern Rehema ochbarnbarnen Lassana och Imani.

– 70 –

UTNYTTJAR SINA RÖTTERUTNYTTJAR SINA RÖTTERUTNYTTJAR SINA RÖTTERUTNYTTJAR SINA RÖTTERUTNYTTJAR SINA RÖTTER

På ett spännande och konstruktivt sätt utnyttjar PollyBohary sina tanzaniska rötter i arbetet på skolan i Väs-terås. Sedan 1994 har hon vid sex tillfällen ordnat resortill det som utvecklats till systerskolor i Tanzania.

Tack vare ett enormt engagemang från elever vid S:tIliansskolan med dagsverken och marknadsaftnar har detvarit möjligt att samla ihop flera hundratusen kronor föratt bygga både en grundskola och en gymnasieskola iMghungani. Föräldrar och ett antal företag i Västerås harockså varit djupt involverade i projektet, där Polly självnaturligtvis är nyckelpersonen framför andra.

- Sammanlagt har 120 elever varit nere i Tanzania.Jag tror att deras praktiska solidaritetsarbete skapat envälkommen motbild till alla eländesbeskrivningar frånAfrika. Det klart att det finns fattigdom, men någonhopplöshet är det inte tal om, menar Polly.

Intrycken från Tanzania har sammanställts till enliten bok, där glädjen och den mänskliga värmen är ettofta återkommande tema. En elev berättar i den här bo-ken om att man överallt hade mött människor som logoch sade ”hojambo”, hej på swahili. Elevens reflektionvar att hon nästan blev generad över all artighet och vän-lighet. Hon gör en jämförelse med Sverige och kommerfram till att om hon skulle resa sig ”på 12:ans busshemma i Västerås och säga hej till någon jag inte kändeskulle folk tro att jag var galen”.

– 71 –

BOK MED AFRIKANSK VISDOMBOK MED AFRIKANSK VISDOMBOK MED AFRIKANSK VISDOMBOK MED AFRIKANSK VISDOMBOK MED AFRIKANSK VISDOM

I en annan bok – Afrikanska ordspråk – har Polly Boharysamlat en liten del av visdomen och klokskapen frånAfrika.

- Det krävs en hel by för att fostra ett barn. Det ärmitt favoritordspråk. Och det stämmer dessutom braöverens med min egen uppväxt. Hela byn var verkligenmed och uppfostrade mig. Det jag tycker är lite roligt äratt Hillary Clinton valde just det ordspråket som titel påen bok hon skrev i slutet av 90-talet, betonar Polly.

Boken med de afrikanska ordspråken täcker i stortsett in livets alla områden. Några exempel:

• Att visa tacksamhet är att tänka på sin framtid

• Berg kan inte mötas, men människor kan

• Två ledare kan inte enas tillräckligt länge för attkoka en rova

• Den som reser ser mer än de äldsta av infödingar

• Den som äger tålamod äger allt

• Man nekar inte den man vatten som grävde brun-nen.

Ur den svenska litteraturen lyfter Polly gärna framVilhelm Mobergs Utvandrarna och Invandrarna.

- Det är böcker som ger mig väldigt mycket. Jag kän-ner igen mig själv. De svenskar som Moberg skrev omkom till Amerika utan att kunna språket. Visst är det bra

– 72 –

att så snabbt som möjligt lära sig språket i det nya lan-det. För många jobb är språket helt avgörande, tyckerPolly.

En annan svensk författare som hon tycker om ärHenning Mankell, som skrivit mycket om Afrika ochsom under långa perioder är bosatt där.

- Hans sätt att beskriva Afrika tilltalar mig, sägerPolly.

Födelseland, hudfärg och religion är faktorer somär totalt ointressanta för henne. Några gränser existerarknappast.

- Jag är inte tanzaniska och jag är inte svenska.Se mig som människa eller som världsmedborgare.Det räcker väl?

– 73 –

MAHVMAHVMAHVMAHVMAHVASH BEHZADASH BEHZADASH BEHZADASH BEHZADASH BEHZAD

Mottagningssköterska och vårdenhetschef påAllergicentrum vid Universitetssjukhuset

i Linköping

Citatet:”Integrationsfrågor är inte en uppgift

bara för Integrationsverket.Det är något som berör alla människor.”

– 75 –

Mahvash Behzad:

Demokratindet bästamed Sverige

- Demokratin är det bästa med Sverige. Människor vågarsäga vad de tycker och ifrågasätta allt och alla, ocksåstatsministern. Men vi måste vara försiktiga och inte seden svenska demokratin som en självklarhet, sägerMahvash Behzad.

Hon delar sin tid mellan att vara mottagningssköter-ska och vårdenhetschef på Allergicentrum vid Universi-tetssjukhuset i Linköping. Vägen hit har varit lång ochibland besvärlig, mycket besvärlig.

- Mitt mål har hela tiden varit att komma in i detsvenska samhället och bli en del av det. Det har handlatom att ta ansvar och att inte fastna i något bidragsbe-roende, förklarar Mahvash.

Hennes rötter finns i Iran. Hon föddes 1959 i stadenAbadan inte långt från den irakiska gränsen. Mahvashspappa arbetade vid stadens oljeraffinaderi. Hon är dettredje barnet i en syskonskara på fyra flickor och enpojke.

– 76 –

- Jag var den busigaste av oss, men jag tyckte omskolan och var duktig och hjälpte gärna mina klass-kamrater, berättar Mahvash.

På gymnasiet valde hon en linje med näringslivsin-riktning och helt följdriktigt fortsatte Mahvash med enmanagementutbildning på universitetet. Hon hade kom-mit ganska långt i sina studier när det politiska skeendeti Iran fullständigt ändrade förutsättningarna.

UNIVERSITETEN STÄNGDESUNIVERSITETEN STÄNGDESUNIVERSITETEN STÄNGDESUNIVERSITETEN STÄNGDESUNIVERSITETEN STÄNGDES

Ayatolla Khomeini grep makten i landet i januari 1979och hans fundamentalistiska revolution fick som en avmånga konsekvenser att de iranska universiteten stäng-des. När de öppnades igen var det bara studenter som”tänkte rätt” som var välkomna och hit hörde inteMahvash. I september 1980 startade kriget mellan Iranoch Irak.

- Abadan låg mitt i krigszonen. Först trodde vi attkriget skulle vara över på någon vecka eller i alla fall påen månad, men det blev mycket värre än vad någon avoss kunde tro, konstaterar Mahvash.

Irakiska bombplan svepte in över Abadan gång pågång. En natt hörde Mahvash ett fruktansvärt skrik. Detvar en granne som dödats.

- Då bestämde min pappa att vi måste försöka sättaoss i säkerhet. På raffinaderiet där han jobbade skaffadehan bensin så vi kunde komma iväg till Shiraz, den stad

– 77 –

där min mamma föddes. Vi blev flyktingar i vårt egetland. Det var förstås fruktansvärt, men samtidigt enmycket nyttig erfarenhet, tycker hon.

Situationen var alltså extremt farlig. Bördan blevännu tyngre av att det rådde brist på i stort sett allting– mat, el och mycket annat. Samtidigt beskyllde en delandra iranier flyktingarna för att förvärra läget.

- De som kritiserade oss hade ingen aning om vadvi hade gått igenom, betonar Mahvash.

HANKADE SIG FRAMHANKADE SIG FRAMHANKADE SIG FRAMHANKADE SIG FRAMHANKADE SIG FRAM

Några månader innan kriget bröt ut hade hon gift sig medsin Abdullah. Mitt i detta kaos – i december 1981 – föd-des sonen Hamid. För att förhoppningsvis få en någotsäkrare tillvaro flyttade familjen till den sydligaste delenav Iran. Man hankade sig fram. Så småningom fick bådeMahvash och Abdullah arbete. Åren gick och i februari1988 kom dottern Sepideh till världen.

- Vi kände oss fortfarande inte trygga. Det fannsingen som helst framtid i Iran, fastslår Mahvash.

I slutet av 1988 hade familjen definitivt bestämt sig.Ett par år tidigare hade några släktingar tagit sig tillSverige. Nu skulle man göra sak samma.

- Vi betalade en person som fixade visum och biljettåt oss, men det var förstås en jättestor risk vi tog. Det varmånga iranska flyktingar som aldrig kom fram. De blevlurade på olika sätt, säger Mahvash.

– 78 –

– 79 –

I november 1988 kommer familjen till ett snöigt Ar-landa utan några tillhörigheter med sig.

- Vi hade den stora lyckan att genast träffa fantas-tiska människor. Den polis som intervjuade oss på Ar-landa var verkligen bra och trodde på oss och förstod attvi inte ljög. Ett par veckor fick vi tillbringa på flykting-förläggningen Karlslund i Upplands Väsby. Sedan kom vitill Lesjöfors, berättar Mahvash.

BÄSTBÄSTBÄSTBÄSTBÄSTA JULKLAPPENA JULKLAPPENA JULKLAPPENA JULKLAPPENA JULKLAPPEN

I mitten av december fick familjen den allra bästa jul-klapp man kunde önska sig – uppehållstillstånd. Hand-läggningen hade gått i ett rasande tempo.

- Vi var lyckliga, enormt lyckliga. Nu kunde vi börjaplanera för en framtid i Sverige. Vi flyttade till en egenlägenhet i Tranås. Redan i januari började jag på svensk-undervisning. Det gick hyfsat. Jag kom på att svenskanuttalas ungefär som det står, för det mesta i alla fall. Menibland lärde jag mig det som var alldeles fel och dågällde det att börja om från början, skrattar Mahvash.

- På fritiden engagerade jag mig i en iransk förening,både med modersmålsundervisning och med barnpro-gram på en närradiostation. Det var mitt sätt att kommain i det svenska samhället och lära mig hur det fungerar.Sedan gick jag en påbyggnadskurs i svenska och fickpendla till Linköping.

– 80 –

Mahvash sökte till en undersköterskeutbildning,men kom inte in. Hon läste istället svenska och engelskapå Komvux under ett år och blev antagen till omvård-nadsprogrammet på gymnasiet. Hon fick praktik ochsommarjobbade på ett servicehus i Malmslätt utanförLinköping. Familjen hade precis flyttat till Malmslätt.

ORDENTLIGA AMBITIONERORDENTLIGA AMBITIONERORDENTLIGA AMBITIONERORDENTLIGA AMBITIONERORDENTLIGA AMBITIONER

Mahvash hade ordentliga ambitioner. Hon antogs till ensjuksköterskeutbildning och pluggade under en terminparallellt till undersköterska och sjuksköterska. Det varförstås tufft, men på något sätt fick hon tillvaron att fung-era. Abdullah svarade för familjens försörjning genomstädjobb och senare som egen företagare.

1997 var Mahvash färdig med sin utbildning ochkunde till att börja med arbeta som timvikarie vidUniversitetssjukhuset i Linköping.

- Att vara timvikarie blev ibland detsamma som attjobba mer än heltid. Efter några månader fick jag en fasttjänst inom lungmedicin. Det kändes fint, säger hon.

Mahvash tackade snart ja till ett fackligt uppdrag.En dag per vecka arbetade hon åt Vårdförbundet, restenav veckan på lungkliniken. 2002 tog Mahvash tjänstle-digt från Universitetssjukhuset för att under ett och etthalvt år framöver ägna sig åt Vårdförbundet på heltid.

- Jag lärde mig otroligt mycket om samhället i stort,om hur du kan påverka och om de vägar du ska gå. Jag

– 81 –

kunde planera dagarna helt självständigt och tycker attjag utvecklades mycket som människa, förklararMahvash.

TRIVS MED DUBBELROLLENTRIVS MED DUBBELROLLENTRIVS MED DUBBELROLLENTRIVS MED DUBBELROLLENTRIVS MED DUBBELROLLEN

Under våren 2004 trappade hon ner sitt fackliga uppdragtill en halvtidstjänst och arbetade på en vårdcentral denandra halvan. Den senaste förändringen kom efter som-maren 2005 med dubbelrollen som mottagningssköterskaoch vårdenhetschef på Allergicentrum.

- Det har förstås varit mycket nytt att sätta sig in i,men jag trivs verkligen och det är ett stimulerande jobb.Jag är intresserad av människor och tycker att det är kulmed chefskapet. Utvecklingsfrågor och personalfrågorligger mig varmt om hjärtat och jag gör ingen hemlighetav att jag är öppen för nya chefsuppdrag längre fram, sä-ger Mahvash Behzad.

Hon tror att de flesta invandrare kan lyckas i det nyalandet om de får tillräckligt stöd för att komma in i sam-hället.

- Det svenska samhället har förändrats en del jämförtmed 1988 när vi kom hit, men det finns en lång väg kvar.Förutsättningarna för invandrargrupper att bli accepte-rade av samhället kan skilja sig avsevärt beroende på varman kommer ifrån. Integrationen är en ömsesidig processoch jag tycker inte att bara de nyanlända ska anpassa sigefter det svenska samhället. Anpassningen ska ske frånbåda sidor. Integrationsfrågor är inte en uppgift bara för

– 82 –

Integrationsverket. Det är något som berör alla männis-kor, betonar Mahvash.

- Alla möter säkert motgångar. Man måste ha hoppom en bättre framtid och det finns mycket att vinna på enpositiv inställning till saker och ting. Det som kan varasvårt att ta till sig är de oskrivna reglerna i Sverige. Jaghar hela tiden försökt fråga mig fram. Begriper jag intemåste jag fråga. Så enkelt är det. Det ska också inföddasvenskar göra. Tycker någon att det vi gör och säger ärkonstigt måste alla känna sig fria att fråga, menarMahvash.

– 83 –

MUAZZAM CHOUDHURMUAZZAM CHOUDHURMUAZZAM CHOUDHURMUAZZAM CHOUDHURMUAZZAM CHOUDHURYYYYY

Huvudägare till börsnoterade MSC Konsult ABi Stockholm

Citatet:”Framgång kräver ansträngning.

Det finns en plats för alla i vårt samhälle.Tro bara på dig själv.”

– 85 –

Muazzam Choudhury:

Problem får migatt kämpa ännu hårdare

- Det är klart att jag mötte problem under min första tidhär i Sverige. Jag brukar försöka blunda för problemenoch istället kämpa ännu hårdare. Det mesta går, men ing-enting är gratis, säger Muazzam Choudhury, grundare ochhuvudägare till börsnoterade MSC Konsult AB i Stock-holm.

Hans övertygelse är att i stort sett vem som helst kanlyckas.

- Men för det mesta lyckas du inte automatiskt.Framgång kräver ansträngning. Det finns en plats för allai vårt samhälle. Tro bara på dig själv, manar Muazzam.

Han föddes 1949 i staden Sylhet i det som någradecennier senare skulle bli den självständiga statenBangladesh, när unionen med Västpakistan upplöstes.

- Min farfar levde som godsägare utan att behövaarbeta så värst mycket själv. Det var ett feodalt system

– 86 –

och han arrenderade stora arealer mark från britterna,berättar Muazzam.

När britterna så drog sig tillbaka konfiskerades denarrenderade marken. Den ekonomiska ersättningen blevminimal och för Muazzams pappa, som fortfarande bor iBangladesh och idag är 90 år, blev förutsättningarna heltannorlunda. Han utbildade sig till ingenjör och jobbadesedan i ett antal olika företag.

- Vi var nog en ganska typisk medelklassfamilj närjag och mina båda syskon växte upp. Att jag skulle ut-bilda mig ordentligt såg jag hela tiden mer eller mindresom en självklarhet och familjen hade det så bra ekono-miskt ställt att pappa kunde bekosta mina studier, sägerMuazzam Choudhury.

PRAKTIK I JUGOSLAPRAKTIK I JUGOSLAPRAKTIK I JUGOSLAPRAKTIK I JUGOSLAPRAKTIK I JUGOSLAVIENVIENVIENVIENVIEN

Efter sin civilingenjörsexamen fick han anställning påett oljeraffinaderi och arbetade i huvudsak med produk-tionsfrågor. Så småningom skickades Muazzam till Jugo-slavien för att praktisera på olika raffinaderier. Tankenvar förstås att han sedan skulle återvända till Bangladeshmed nya kunskaper och erfarenheter.

Men nu blev det inte alls på det sättet. I Jugoslavienträffade Muazzam studenter som talade om Sverige imycket positiva ordalag. Sakta med säkert bestämde hansig för att tillsammans med en god vän från Bangladeshta sig dit, i första hand för att studera vidare.

– 87 –

En kusin i Vällingby var den lilla koppling han hadetill det Sverige som snart skulle bli hans eget hemland.Kusinen hjälpte honom att ordna ett studentrum.

- Redan på väg mot Sverige, på tåget någonstans iTyskland, träffade jag två unga svenska flickor. Båda varensamstående och båda hade barn. Det blev på sätt ochvis mitt första personliga intryck av Sverige – två fri-gjorda flickor, konstaterar Muazzam.

Det var i maj 1976 han kom till Sverige. Med enenorm målmedvetenhet tog Muazzam sig nästan omedel-bart till en arbetsförmedling i centrala Stockholm.

- Min tanke var att börja studera till hösten. Innandess ville jag förstås ha ett sommarjobb, men arbetsför-medlingen var inte till mycket hjälp. Jag gick istället inpå en stor bank vid Sergels Torg och frågade efter per-sonalchefen. Alla var vänliga och trevliga mot mig, menutan några kunskaper i svenska kunde jag förstås inte fånågot sommarjobb, säger Muazzam.

Han fick tips om att det finns någonting som heterlandstinget och ringde dit. Det samtalet gav ett jobb somdiskare på ett konvalescenthem i Farsta under 10 dagar.

- Det var inte precis vad jag hade hoppats på, menjag lät mig inte tryckas ner i skorna för det, understrykerMuazzam.

– 88 –

SVENSK EXAMEN HÄGRADESVENSK EXAMEN HÄGRADESVENSK EXAMEN HÄGRADESVENSK EXAMEN HÄGRADESVENSK EXAMEN HÄGRADE

Nu var istället det hägrande målet att ta en svensk civil-ingenjörsexamen. Samtidigt kunde han då och då kännaett tvivel på det förnuftiga med flytten till Sverige.

Det var utan tvekan en strålande karriär Muazzami praktiken hade tackat nej till när han bestämde sig föratt sluta på raffinaderiet i Bangladesh.

- På några år hade jag säkert blivit en av toppche-ferna där. Jag jämförde också med den kompis som jaghade kommit till Sverige tillsammans med. Han tröttnadeefter tre månader här och reste tillbaka till Bangladeshoch fick snart ett jobb som hög chef. För min del visstejag inte hur framtiden skulle utveckla sig.

Resan från Bangladesh hade naturligtvis i flera be-märkelser varit lång. Muazzam Choudhury kom från ettutpräglat jordbruksland till en ledande industrination.Man kan också göra en annan jämförelse. I Bangladeshbor idag ungefär 145 miljoner människor på en yta sommotsvarar en tredjedel av Sverige. Det blev en resa frånett extremt tättbefolkat land till ett extremt glesbefolkat.

Muazzam var färdig civilingenjör från Tekniska Hög-skolan i Stockholm 1982. Examensarbetet vid Sandviksanläggning i Stockholm blev på allvar hans inträdesbil-jett till den svenska arbetsmarknaden.

- Sandvik hade anställningsstopp. Att jag trots detfick jobb gjorde mig faktiskt stolt. Jag hade till och medtvå olika jobb att välja mellan. Men jag var förstås en mo-

– 89 –

gen och erfaren person redan när jag började. Jag kundeprestera mycket och kom genast med förslag till förbätt-ringsåtgärder. Vad som är roligt är att jag fortfarande um-gås med flera personer som jag lärde känna på Sandvikför över 20 år sedan, säger Muazzam.

TIDIG KONTTIDIG KONTTIDIG KONTTIDIG KONTTIDIG KONTAKT MED ITAKT MED ITAKT MED ITAKT MED ITAKT MED IT

Till att börja med arbetade han som produktionsteknikerför att lite senare mer och mer gå över till materialadmi-nistration. Muazzam kom tidigt i kontakt också med IToch det öppnade några år senare dörren till en anställ-ning som konsult på företaget Datalogik.

Under den här perioden – 1983 – gifte han sig medMarianne. De hade lärt känna varandra redan under

– 90 –

Muazzams första tid i Sverige. Idag har de två barn –Johan som är 21 år och Anna som är 15.

- I min konsultroll kom jag förstås i kontakt medmånga viktiga företag. Gambro, SJ och Volvo var några.Jag hade egentligen inga tankar på att starta eget. Jaghade det bra, trivdes utmärkt och visste att jag var enuppskattad medarbetare.

Muazzam kunde naturligtvis inte undgå att se deaffärsmöjligheter som låg i kundkontakterna han hadesom anställd konsult. Idén om ett eget företag börjadeta form och 1987 grundades MSC Konsult AB, där detre bokstäverna är Muazzams initialer inklusive mellan-namnet Sultan som han sällan använder.

LÄTTRÖRLIGA KONSULLÄTTRÖRLIGA KONSULLÄTTRÖRLIGA KONSULLÄTTRÖRLIGA KONSULLÄTTRÖRLIGA KONSULTERTERTERTERTER

Hans filosofi var att snabbt knyta en liten grupp medar-betare till det nya företaget. Redan efter ett halvår hadeMSC fem-sex anställda. Samtidigt förstod Muazzam derisker som fanns med lättrörliga konsulter. Han behövdeju bara titta på sig själv.

- Jag var tvungen att ha ett lockbete som skulle hållakvar medarbetarna. Eftersom det var väldigt rutineradekonsulter som jobbade hos oss bestämde jag mig för attinföra ett provisionsbaserat lönesystem, som gjorde attden som var verkligt duktig också kunde tjäna riktigt bramed pengar, förklarar Muazzam.

– 91 –

Utvecklingen skedde i ett högt tempo. Hela IT-sek-torn var på väg att hetta till ordentligt. Företaget växte or-ganiskt med i genomsnitt 30 procent per år. 1998 kändeMuazzam sig mogen för en börsintroduktion av sitt före-tag, som då hade ungefär hundra konsulter och hadehunnit göra tre företagsförvärv.

Två år senare började nedgången inom branschenparallellt med att hela börsen kom i gungning. Många ta-lade om IT-bubblan som sprack. Muazzam var oförbereddpå situationen.

- Det var förfärligt plågsamt. Jag hade aldrig tidigareupplevt motgångar av den här omfattningen och min erfa-renhet av att hantera en allvarlig kris var noll. Så här iefterhand är det lätt för mig att säga att jag agerade förlångsamt, alldeles för långsamt. Ett fel jag gjorde var attjag släppte marknadssidan och delegerade för mycketoch dessutom fel områden.

VÄNDE UPPÅT IGENVÄNDE UPPÅT IGENVÄNDE UPPÅT IGENVÄNDE UPPÅT IGENVÄNDE UPPÅT IGEN

Under 2005 vände det uppåt igen efter fem verkligt tuffaår med kraftiga neddragningar.

- Nu börjar IT-arbetsmarknaden peka uppåt igen.Det märks ett växande sug efter duktigt folk. Det finnsingen anledning att sitta och ångra de fel jag gjorde un-der krisåren. Jag har lärt mig mycket, exempelvis att intelämna bort kontrollen och överblicken över företaget,men det hindrar mig inte från att delegera uppgifter somär lämpliga, fastslår Muazzam.

– 92 –

- Som person gjorde svårigheterna mig tuffare. Jag ärmer bestämd och handlingskraftig idag. Marknaden ärinte lika lättsinnig som i slutet av 90-talet, men jag ärbåde realist och optimist. Långsamt och tryggt är vi pågång igen.

Muazzam beskriver MSC Konsult AB som ett företaginriktat på att ”hjälpa kunderna att realisera affärsnyttanmed IT”.

- Då måste man utgå från verksamhetens behov. Detär i samspelet mellan IT-systemen och verksamhetensarbetsprocesser som nyckeln till kundens och därmedvår framgång ligger, menar han.

MSC sysselsätter för närvarande 47 personer i enblandning mellan anställda och inhyrda konsulter.

Muazzam Choudhury är numera inte enbart en dri-vande företagsledare. Han är också engagerad i närings-livsorganisationer. Han sitter med i Svenskt NäringslivsSME-kommitté, alltså den gruppering som bevakar desmå och medelstora företagens speciella intressen.Muazzam är dessutom styrelseledamot i Almega IT, enarbetsgivarorganisation med över 750 anslutna företag.Han tillhör även fullmäktige i Stockholms Handelskam-mare.

– 93 –

MARMARMARMARMARTIN ALI HOSSEINITIN ALI HOSSEINITIN ALI HOSSEINITIN ALI HOSSEINITIN ALI HOSSEINI

VD för hotellkoncernen Vi Invest AB i Stockholm

Citatet:”Vi borde prata mindre om problemen.

Naturligtvis finns problemen,men det viktiga är att inspirera andra genom

att lyfta fram allt positivt som händer och sker.”

– 95 –

Martin Ali Hosseini:

Anpassa digefter reglernai ditt nya land

- Behåll gärna din gamla kultur, men anpassa dig efterreglerna, skrivna och oskrivna, i det nya samhället. Densom valt att komma till ett annat land måste också skaffasig ett beteende som inte avviker speciellt mycket fråndet som gäller i detta land. Att så fort som möjligt lärasig det nya språket är en förutsättning för att du ska klaradig bra, förklarar Martin Ali Hosseini.

Han är VD för hotellkoncernen Vi Invest AB i Stock-holm. Hans rötter finns i Iran, men idag betraktar han sigsjälv varken som iranier eller svensk.

- Jag har flyttat till ett nytt land. Då är jag inte längreiranier fullt ut och jag kan inte heller se mig själv somsvensk fullt ut. Därför brukar jag säga att jag är en godmänniska. Det räcker bra för mig. Jag plockar min identi-tet från båda mina kulturer och känner mig också myckettrygg i båda, betonar Martin, som valt detta mer svensk-klingande namn som ett led i den anpassning han pläde-rar för.

– 96 –

Martin Ali Hosseini föddes i Mashhad i norra Iranför 38 år sedan, då shahen fortfarande styrde landet.

NANANANANATURLIG KOPPLINGTURLIG KOPPLINGTURLIG KOPPLINGTURLIG KOPPLINGTURLIG KOPPLING

Martin kom till Sverige när han var ungefär nio år. Hanspappa hade gått bort en tid dessförinnan och hans mam-ma ville att sonen skulle få en bättre framtid, men valdeatt själv stanna i Iran. Det fanns en naturlig koppling tillSverige, eftersom både Martins bror och morbror boddehär sedan tidigare och var gifta med svenskor.

- Jag gick i iransk skola i två år innan jag kom tillSverige, men jag har faktiskt inga direkta minnen frånden tiden, säger Martin.

Resan från Iran till Sverige gjorde han helt ensam.

- Det var förstås rätt tufft för mig, men fördelenvar att jag hade nära släktingar som väntade på mig iSverige. Det gjorde att jag snabbt kunde komma in i detsvenska samhället.

Redan efter tre dagar i det nya landet fick Martinfölja med sin bror på träningsläger. Brodern – precis sommorbrodern – var intresserad av karate och andra kamp-sporter och såg gärna att Martin också blev det.

Mötet med Sverige blev kanske en aning brutalt förMartin, men det förde det goda med sig att han omedel-bart fick svenska kompisar. Det faktum att han bodde i

– 97 –

Hässelby utanför Stockholm och inte i något traditionelltinvandrarområde underlättade nog också anpassningen.

- Så småningom blev jag riktigt duktig på idrott ochdet är fortfarande något som engagerar mig. Det är viktigtatt träna och motionera och hålla igång kroppen, säger entill synes mycket vältränad Martin Ali Hosseini.

EN VÄG TILL SPRÅKETEN VÄG TILL SPRÅKETEN VÄG TILL SPRÅKETEN VÄG TILL SPRÅKETEN VÄG TILL SPRÅKET

Sportintresset blev också en väg till det svenska språket,det svenska beteendet och de svenska koderna.

- Jag umgicks nästan inte med några iranier, bortsettfrån min bror och morbror förstås. Jag tvingades från för-sta början tala svenska i bastun efter träningen. Det varen hård men nyttig skola, framhåller Martin.

Han tycker att mycket har hänt i Sverige under deungefär 30 år som gått sedan dess.

- Svenskarna vet mycket mer om andra länder ochkulturer idag, både genom de invandrare som kommit hitoch genom att svenskarna reser så mycket, säger Martinoch nämner den svenska flicka som han träffade för gan-ska många år sedan.

- Jag följde med hem till hennes mormor, som nogaldrig tidigare hade sett någon som jag på nära håll.Hon ville känna på mig, ta på min hud, för att vara säkerpå att det inte var en apa hon hade framför sig. Men jagär övertygad om att hon inte gjorde det av elakhet. Allt

– 98 –

– 99 –

berodde på okunskap. Då är den dolda diskrimineringsom kan förekomma idag mycket värre, menar Martin.

En annan förändring han ser i det svenska samhälletär ökade klyftor, både bland infödda svenskar och blandmänniskor med bakgrund i andra länder.

- Jag tycker egentligen inte så mycket om ordet in-vandrare, men det är ju ett etablerat begrepp. Man kanfråga sig hur länge någon måste vara invandrare. Upphörman inte att vara invandrare när man har ”vandrat fär-digt” och är framme i det nya landet? Eller är den somär född i ett annat land alltid invandrare?

OLIKA KAOLIKA KAOLIKA KAOLIKA KAOLIKA KATEGORIERTEGORIERTEGORIERTEGORIERTEGORIER

Martin menar att invandrare – precis som inföddasvenskar – består av ett antal olika kategorier. Han bru-kar själv göra en indelning i fyra olika invandrargrupper.

- Vi har elitinvandrarna. De har vänner och utmärktakontakter bland framstående svenskar. Ingen svensk bryrsig om att de heter Mohammed eller Ahmed och inteSven eller Pelle. Elitinvandrarna är väletablerade, harmycket bra jobb och utgör en självklar del av det svenskasamhället, säger Martin Ali Hosseini.

Den andra gruppen i Martins indelning består av in-vandrare som kanske har en liten butik eller driver ettannat företag. De försöker anpassa sig efter svenska för-hållanden. De vill göra rätt för sig. På det stora hela tagetklarar de sig ganska bra.

– 100 –

- Men det finns en risk för att en del av dem halkarner till den tredje kategorin. En utlösande faktor kanvara att de känner sig orättvis behandlade av myndighe-ter. De kanske haft svårigheter med att fylla i en blan-kett. Mer behöver det inte vara, framhåller Martin.

Den tredje kategorin har oftast en något ostadiggrund att stå på, men visar en klar vilja att ta sig framåt.En del kan så småningom avancera till grupp två. Denfjärde och sista kategorin utgörs enligt Martin av demsom ”helt tappat hoppet”.

FÖR MYCKET OM DET DÅLIGAFÖR MYCKET OM DET DÅLIGAFÖR MYCKET OM DET DÅLIGAFÖR MYCKET OM DET DÅLIGAFÖR MYCKET OM DET DÅLIGA

Martin Ali Hosseini tycker att alltför mycket av densvenska invandrardebatten handlar om det dåliga, detnegativa.

- Vi borde prata mindre om problemen. Naturligtvisfinns problemen, men, understryker Martin, det viktigaär att inspirera andra genom lyfta fram allt positivt somhänder och sker. Vi måste peka på konstruktiva lösningaristället för att låsa fast oss vid en massa bekymmer. Detfinns faktiskt gott hopp för de allra flesta med invandrar-bakgrund, även för dem som inte är lika duktiga somZlatan.

Martin Ali Hosseini visste mycket tidigt att det varaffärsman han ville bli. I skolan var Martin – som hansjälv uttrycker det – ”ingen större stjärna”. Han gick ige-nom det verkstadstekniska programmet på gymnasietutan någon egentlig entusiasm.

– 101 –

1988 startade han tillsammans med klasskamratenJounan Abboud från Libanon det som senare skulle bliVi Invest AB. Det första företagsnamnet var Mack, somsedan övergick till att bli Milk & Coffee.

- Inriktningen då var restauranger och nattklubbar.Lorry, Crazy House och Bäckahästen var några av dekända krogar i Stockholm som ingick i företagsgruppen,berättar Martin.

Efter drygt 10 år valde Martin och Jounan att släpparestaurangsidan och istället inrikta sig på hotellnäringen.Det var i samband med den ändringen av företagets in-riktning som det nuvarande namnet – Vi Invest AB – lan-serades.

- Idag finns bara en restaurang kvar i koncernen.Det är Rökeriet ute på Fjäderholmarna. Det brukar jagbeskriva som min ögonsten. Rökeriet är ett härligt ställei en unik skärgårdsmiljö och ändå på bara 25 minutersavstånd med båt från Nybrokajen. Det är nästan detsvenskaste du kan tänka dig, säger Martin.

HOTELLEN SOM KÄRNAHOTELLEN SOM KÄRNAHOTELLEN SOM KÄRNAHOTELLEN SOM KÄRNAHOTELLEN SOM KÄRNA

Men det är alltså numera hotellen som utgör kärnverk-samheten. Här hittar vi Hotel Karlaplan, Hotel Bentleysoch Vanadis Hotell & Bad. Alla ligger centralt i Stock-holm, men representerar tre olika prissegment. Ett hotell– Victoria i Göteborg – avyttrades för ett par år sedan föratt helhjärtat koncentrera verksamheten till Stockholm.

– 102 –

På önskelistan står på lite sikt ett femstjärnigt hotelli Stockholm. Vi Invest har för närvarande 80 anställda påårsbasis och målsättningen är att nå en omsättning påcirka 40 miljoner.

- Tanken är att vi ska gå in som entreprenörer i ob-jekt med stora utvecklingsmöjligheter. Sedan handlar detförstås om att bygga goda relationer med alla intressenteri projekten, fastslår Martin Ali Hosseini.

Viktigare än allt annat för den invandrare som verk-ligen vill nå framgång i sitt nya land är enligt Martin attsnabbt lära sig språket och att anpassa sig efter de regleroch det beteende som gäller här.

- Det är själva nyckeln till ett gott liv i ett nytt land.Sedan krävs förstås en stark vilja att komma framåt. Ing-enting kommer automatiskt, påpekar han.

I hans eget fall har också en svensk mentor – en väl-känd affärsman – varit till mycket god hjälp.

- En mentor att lyssna på och att förlita till är ovär-derlig. Han ska också kunna kritisera dig på ett kon-struktivt sätt. Det kan bygga upp dig både som människaoch entreprenör. Den som har chansen att få en mentorska absolut tacka ja till det, säger Martin Ali Hosseini.

– 103 –

UMBERUMBERUMBERUMBERUMBERTO FONTTO FONTTO FONTTO FONTTO FONTANAANAANAANAANA

Kemist på det biotekniska företagetQ-Med AB i Uppsala

Citatet:”En vild och vacker natur betyder mycket för mig.

Vad jag också tycker om äratt Sverige är ett glesbefolkat land.”

– 105 –

Umberto Fontana:

Spännandeatt startai ett nytt land

- Det har varit spännande att få starta i ett nytt land. Jagvisste absolut ingenting om Sverige när jag flyttade hit.Möjligtvis hade jag någonstans i bakhuvudet en svag bildav Sverige som ett drömland för invandrare.

Det säger Umberto Fontana, som idag är kemist ocharbetar med att utveckla analysmetoder på det biotek-niska företaget Q-Med AB i Uppsala.

Umberto föddes 1969 i Italien, i Rom närmare be-stämt, som yngst av tre syskon. Hans pappa var sjökap-ten, mamma gymnasielärare. Intresset och fallenheten förkemi märktes tidigt och att läsa industriell kemi på tek-niska gymnasiet var därför ett ganska självklart val förUmberto.

- När jag var färdig med gymnasiet reste jag mycket.Jag bodde ett halvår i Paris och sedan tre år i Bremen iTyskland, berättar han.

– 106 –

Umberto tycker att dessa år utomlands gav honomnya visioner.

- Det klarnade för mig att jag faktiskt inte villestanna i Italien. Det är alldeles för kaotiskt där och jaghar svårt för den italienska mentaliteten, där du måste hakontakter för att ta dig fram.

Men efter åren i Frankrike och Tyskland åkte hantillbaka till Rom, gjorde lumpen och började jobba inomturistnäringen, först på en resebyrå och sedan som recep-tionist på ett hotell. Hotellet hade ett samarbete medsvenska Vingresor, något som på ett avgörande sätt skulleförändra Umbertos liv. Bland hotellgästerna fanns ensvensk flicka. De lärde känna varandra och flyttade ihopefter en tid.

- Vi bodde i Rom ungefär ett år, men det var svårt förhenne att få jobb. Så småningom bestämde vi oss för attflytta till Sverige, säger han.

FRÅN ROM TILL ALUNDAFRÅN ROM TILL ALUNDAFRÅN ROM TILL ALUNDAFRÅN ROM TILL ALUNDAFRÅN ROM TILL ALUNDA

Det var 1994 de kom till Sverige och bosatte sig i Alundamellan Uppsala och Östhammar. Umberto hade sett frammot att bygga upp en tillvaro i ett nytt land. Omställ-ningen från Rom med en befolkningen motsvarandehalva Sveriges till det lilla Alunda blev förstås stor.

- Den svenska naturen tilltalade mig från första bör-jan, förklarar Umberto.

– 107 –

– 108 –

Men på ett annat område blev mötet med Sverigetuffare. Att få ett jobb i det nya landet visade sig varamycket svårare än vad han hade räknat med. I tre årtvingades Umberto gå arbetslös.

- Jag sökte 150 jobb under den här tiden – i stortsett allt inom hotellbranschen och turistnäringen frånUppsala och söderut i Sverige – och blev bara kallad tilltre anställningsintervjuer. Något jobb fick jag inte. Enförklaring kanske var att jag heter Umberto och inte Erikeller Åke. Jag har förstås inga bevis för att det var på detsättet, men misstankarna finns där. Tyvärr finns det ra-sism även i Sverige och en rädsla för det okända. Det ärklart att det här var en kämpig period. Jag hade en delsparade pengar, men de räckte inte så länge.

LÄSTE VIDARELÄSTE VIDARELÄSTE VIDARELÄSTE VIDARELÄSTE VIDARE

Ett tag funderade Umberto allvarligt på att flytta tillbakatill Italien, men beslutade sig istället för att läsa vidare.Han kompletterade sin gymnasieutbildning med ett år pånaturtekniskt gymnasium i Gimo och fortsatte sedan påUppsala universitet.

- Där pluggade jag analytisk kemi. Jag läste ganskamycket kemi redan på gymnasiet i Rom och hade därfören jättebra grund att stå på. Det gjorde att speciellt detförsta året på universitet var väldigt lätt, konstaterarUmberto.

Han blev färdig med sin ingenjörsexamen 2001och fick genast ett projektarbete hos stålbolaget Avesta

– 109 –

Polarit. En del av tiden jobbade han i Avesta i Dalarna,resten i Malmö.

- Det lönar sig att satsa på utbildning. Jag trivdesväldigt bra på Avesta Polarit och hade säkert kunnat fåstanna där, men då hade jag redan kommit i kontakt medQ-Med och trodde att jobbet här skulle vara intressantoch det är det också, säger Umberto.

MYCKET EXPMYCKET EXPMYCKET EXPMYCKET EXPMYCKET EXPANSIVT FÖRETANSIVT FÖRETANSIVT FÖRETANSIVT FÖRETANSIVT FÖRETAGAGAGAGAG

Q-Med i Uppsala är ett mycket expansivt företag. NärUmberto började här var man ungefär 300 anställda. Idaghar Q-Med nästan dubbelt så många medarbetare. Konto-ret och produktionsanläggningen byggs ut för att klaradet växande företagets behov.

Q-Med utvecklar, producerar, marknadsför och säljermedicinska implantat. Alla produkter är baserade på fö-retagets patenterade teknologi. Preparatet Restylane, somsvarar för merparten av försäljningen och som finns i över70 länder, används för utfyllnad av läppar och ansikts-rynkor och för ansiktskonturering.

Umberto har funnit sig mycket väl tillrätta på Q-Med.

- Det är roligt att jobba i ett expansivt företag. Stäm-ningen är jättebra och jag räknar med att vara kvar härganska länge till. Ibland kan jag längta till den tungaindustrin som Avesta Polarit, men samtidigt är det såmycket positivt här på Q-Med. För en kemist är det alltid

– 110 –

roligt att få jobba med ”snälla kemikalier” och att helatiden få medverka till att ta fram nya idéer och produkter,tycker han.

Förhållandet med den svenska flickan som Umbertoträffade på hotellet i Rom och som han sedan flyttade tillSverige med tog så småningom slut, men under projekt-arbetet åt Avesta Polarit i Malmö lärde han känna Gu-nilla. Hon är nu hans sambo och i mars 2005 föddes de-ras son Vincent.

Den första tiden i Sverige bodde Umberto i Alunda.Han har bott i Tierp mer än en timmes resväg från Upp-sala. Nu är han glad över att ha betydligt närmare tilljobbet.

- Med bil tar det bara sex minuter hemifrån att kom-ma hit. Det är skönt, säger han.

LEDIG TID MED VINCENTLEDIG TID MED VINCENTLEDIG TID MED VINCENTLEDIG TID MED VINCENTLEDIG TID MED VINCENT

Vincent upptar naturligtvis väldigt mycket av Umbertoslediga tid, men därutöver försöker han också nu ägna sigen del åt sina gamla fritidssysselsättningar – fiske ochfotografering.

- Det finns ju många fina fiskevatten i närheten avUppsala. Fiske ger en fin avkoppling och det är ett brasätt att komma ut i naturen, menar Umberto, som är ord-förande i sportfiskesektionen i Fritidsföreningen på Q-Med.

– 111 –

Det stora intresset för fotografering märks på väg-garna i det forskningslaboratorium där han arbetar. Härfinns ett antal av hans oerhört vackra naturbilder att be-skåda.

- Jag har fotograferat i åtminstone 20 år och jobba-de faktiskt en tid som frilansfotograf i Rom, berättarUmberto.

Efter mer än 10 år i Sverige är det fortfarande natu-ren som han ser som nummer ett. Kylan och mörkret harhan fortfarande inte kunnat vänja sig vid och kommernog inte heller att göra det.

- En vild och vacker natur betyder mycket för mig.Vad jag också tycker om är att Sverige är ett glesbefolkatland. Åker jag på en konferens inom kemibranschen ärdet nästan så att alla känner alla. Det är väldigt trevligt.Det finns inga strikta hierarkier här. I Sverige är det intelika lätt som i Italien att träffa människor och börja pratamed andra, men, säger Umberto, när du väl har fått kon-takt kan den bli så mycket djupare. I Italien är kontak-terna mellan människor ofta ganska ytliga.