en stenÅldersboplats i misterhults …dahlinarkeologi.se/pdf/misterhult.pdfmesolitikum 8300–4200...

EN STENÅLDERSBOPLATS I MISTERHULTS SKÄRGÅRD- Arkeologisk undersökning vid RAÄ 2104 Hunö 1:1, Misterhults socken, Kalmar län, Småland

Michael Dahlin & Roger Wikell

2

ABSTRACT

Keywords: Settlement, Mesolithic, Neolithic, Archipelago, Misterhult

During three days in July 2016 Wikell Arkeologi and Michael Dahlin performed an investigation at Hunö 1:1 in the parish of Misterhult, in the north of Kalmar County. The site is situated on an island in the archipelago on the SE coast of Sweden. During the Neolithic, the site´s archipelagic character was even greater. Due to land up lift it is now situated 20 – 25 masl. But at the moment of occupation it was situated close to the ancient shore far out in the sea. Finds of ceramics, a stone axe (green stone) and a rich flint assemblage is interpreted as the trace of special actions in the former archipelago. The most finds are dated on typological traits to Early Neolithic period (TRB). A small number of finds, like a micro blade core, is from late the Late Mesolithic.

4

InnehållSAMMANFATTNING ....................................................................................................................5

INLEDNING OCH BAKGRUND ......................................................................................................7

Undersökningens syfte och metod ..........................................................................................7

Topografi och fornlämningsmiljö ...........................................................................................8

Mesolitikum ............................................................................................................................9

Neolitikum ............................................................................................................................11

GENOMFÖRANDE......................................................................................................................13

FYNDMATERIALET .....................................................................................................................15

Bergart och flinta ..................................................................................................................15

Kvarts ....................................................................................................................................15

Kvartsit..................................................................................................................................15

Grönsten ................................................................................................................................16

Kristianstadsflinta .................................................................................................................16

Sydvästskandinavisk flinta....................................................................................................17

Slipstenar...............................................................................................................................18

Keramik.................................................................................................................................18

Ben ........................................................................................................................................19

Boplatsen under mesolitikum och tidigneolitikum ...................................................................19

Tekniska och administrativa uppgifter......................................................................................21

Referenser .................................................................................................................................21

Bilaga 1 Fyndförteckning......................................................................................................23

Bilaga 2 Keramikanalys ........................................................................................................33

5

SAMMANFATTNINGUnder tre dagar i juli 2016 utförde arkeolog Michael Dahlin och Roger Wikell (Wikell Arkeologi var formell huvudman) en arkeologisk undersökning av en stenåldersboplats på Hunö i Misterhults skärgård, nordöstra Småland. Undersökningen ingår i Michael Dahlins forskning om sten- och bronsålder i Marströmmens forna vattenområde, en del av forskningsprojektet ”Komplexa fornlämningsmiljöer i Nordöstra Småland”.

Undersökningen berör delar av boplatsen RAÄ 2104, inom fastigheten Hunö 1:1 i Misterhults socken, Småland. Det är den första registrerade förhistoriska boplatsen inom Misterhults skärgård och den upptäcktes sommaren 2015 (se Dahlin & Fendin 2015). Boplatsen ligger centralt på ön mellan två mindre höjdryggar, 20–25 meter över havet. Läget och fyndmaterialet; slagen kristianstadsflinta, kvartsit, kvarts, bland annat ett fragment av en mikrospånkärna visar att det sannolikt är stenålderslämningar.

Den aktuella undersökningen 2016 genomfördes som ett första steg för att klarlägga boplatsens ålder, utbredning och funktion med avseende på ekonomi. Sammanlagt togs, genom rutgrävning, en 225 m2 stor sammanhängande yta upp inom det registrerade boplatsområdet. Inom hela den upptagna ytan undersöktes och dokumenterades två fyndförande kulturlager med små skillnader i utseende och fyndsammansättning. Lagret hade fortsatt utbredning utanför undersökningsområdet.

Det övre lagret bestod av en packning av 0,1–0,2 meter stora stenar där fyllningen hade inslag av sot och kol. Stenytan där uppvisade spår efter ursvallning, medan det undre lagrets stenyta genomgående var mindre svallat. Fyndmaterialet från lagren är förhållandevis rikligt och utgörs av slagen kristianstadsflinta, sydvästskandinavisk flinta, kvartsit och kvarts. Bland de litiska fynden finns fragment av slipade flintyxor (spets-alternativt tunnackig typ). I botten av lager 1 och vidare ner i lager 2 påträffades över hundra skärvor keramik av tidigneolitisk trattbägartyp.

Fynden i de båda lagren antyder genom artefakter och sammansättning att det i första hand rör sig om tidigneolitiska lämningar. Enstaka fynd, som ett fragment av en mikrospånkärna av kvartsit, talar dock för en något äldre datering, till mesolitikum. Inga tydliga anläggningar påträffades och därmed var det mycket svårt att inom ytan finna säkra provtagningsplatser för kol till datering. Inte heller gjordes fynd av brända ben, exempelvis sälben, som det fanns förhoppning om med tanke på frågan om boplatsens funktion. Det utesluter inte att såväl anläggningar som ben kan finnas inom andra delar av platsen.

Sammanfattningsvis har denna inledande arkeologiska undersökning visat på lämningar från tidigneolitikum. Utvecklade kulturlager och ett rikt och varierat fyndmaterial visar att de kan röra sig om något mer än en tillfällig lägerplats för jakt och fiske, men att närmare fastställa platsens karaktär och funktion är inte möjligt i detta läge. För det krävs ytterligare undersökningar. Däremot har den kunnat visa på ett förhållandevis rikt fyndmaterial, vilket

6

visar på platsens potential inför framtida undersökningar. Fokus inför kommande undersökningar bör vara enskilda anläggningar och anläggningskonstruktioner (exempelvis hyddlämningar, kokgropar, härdar) som, tillsammans med fynd, kan ge värdefulla pusselbitar till frågorna om platsfunktion och användningstid.

För 6–7000 år sedan låg Hunö i dåtidens ytterskärgård, det var en mindre ö med andra förutsättningar än dagens skyddade läge invid kusten. Resultaten från 2016 års undersökning kan tillsammans med framtida undersökningar på Hunö och på andra öar i området, bilda underlag för en diskussion kring lokala och interregionala faktorer hos de tidiga kust- och skärgårdskulturerna i nordöstra Småland.

Ett tack framförs till Kungliga Patriotiska Sällskapet som ekonomiskt bidragit till undersökningen. Ytterligare ett tack till familjen Holmberg, Hunö, för stor gästfrihet! Sist men inte minst tackas den arkeologiska fältpersonalen: Christina Andrén, Per Andrén, Karl-Bertil Gustafsson, Michel Guinard och Philip Seward.

Figur 1. Fornlämningsmiljön med undersökningsområdet markerat med röd prick.

7

INLEDNING OCH BAKGRUNDSkärgården i nordöstra Småland (Tjust och Misterhult) är en väl sammanhållen miljö med ett stort antal öar, vikar, fjärdar och skär, fördelat på en innerskärgård och en ytterskärgård. De allra flesta registrerade fornlämningar är från historisk tid, exempelvis gravplatser, fiskelägen och äldre sjömärken (Norman 1993). Kunskapen om äldre tiders bosättningar i området omfattar huvudsakligen medeltid och framåt. Att skärgården med dess många öar, ett omkring 2000 km2 stort område, även måste ha varit befolkat under förhistorisk tid är ett rimligt antagande. Men kända förhistoriska boplatser har helt saknats i området. Rösegravar har varit de enda registrerade fasta förhistoriska fornlämningarna. Några arkeologiska undersökningar av förhistoriska lämningar har aldrig utförts inom området. Hur skärgården i nordöstra Småland befolkades och nyttjades under den omkring tiotusen år långa tidsperiod som utgör förhistorien är därför till stora delar okänt.

År 2015 inledde arkeologerna Michael Dahlin och Titti Fendin ett projekt med riktade fornminnesinventeringar av skärgårdsöar inom nordöstra Smålands urbergsskärgård (Dahlin & Fendin 2015). Förutom inventeringar omfattas projektet även av provundersökningar samt i ett andra skede, arkeologiska undersökningar.

En lördag i juni 2015 genomfördes en inledande fornlämningsinventering på Hunö i Misterhults skärgård. I en svagt sluttande dalgång mellan två mindre höjdryggar, 20–25 meter över havet, hittade Michael Dahlin slagen kristianstadsflinta och kvarts i en gammal rotvälta. Flinta förekommer inte naturligt varken på ön eller i nordöstra Småland. De små avslagen visade vägen till den första förhistoriska boplatsen som påträffats i Misterhults skärgård (RAÄ 2104, Misterhults sn). De litiska fynden antydde att det kunde röra sig om lämningar från stenålder. Under stenåldern låg Hunö längre ut i skärgården från dåtidens kust. Det var då en mindre ö med andra miljömässiga villkor än dagens ö.

Under tre julidagar (15–17/7 2016) året därpå genomförde Michael Dahlin och Wikell Arkeologi en inledande arkeologisk undersökning av boplatsytan. Kungliga Patriotiska sällskapet bidrog till undersökningen med analyskostnader. Undersökningsresultaten presenteras i denna rapport av Michael Dahlin och Roger Wikell. Till rapporten har även Titti Fendin bidragit. Flintan kommer senare att specialregistreras av Michel Guinard.

Undersökningens syfte och metodUndersökningen genomfördes för att, som ett första steg, klarlägga boplatsens ålder, omfattning och funktion med avseende på ekonomi i forntidens landskap. En 225 m2 stor yta av boplatsen undersöktes med rutgrävning och sållning av kulturlager samt insamling av fynd. Avsikten var att ta prover för datering där det var möjligt. Dokumentation av undersökningen skedde med ritning i plan och profil i skala 1:20 samt foto. Inmätning med koordinater och höjdangivelser genomfördes i enlighet med rikets koordinatnät Sweref 99 1630 och RH70. Dokumentation och fynd förvaras på Kalmar läns museum.

8

Topografi och fornlämningsmiljöBerggrunden i undersökningsområdet är ca 1,9 miljarder år gammal och består i huvudsak av kvartsit (Berggrundskarta SGU).

Jordtäcket i undersökningsområdet utgörs mestadels av svallad morän, med en tjocklek av några centimeter till någon meter som djupast innan berget tar vid. I de större dalsvackorna återfinns sedimentär lerjord med betydligt tjockare mäktighet än inom moränområdena. I dalsidorna kan stundtals äldre strandhak iakttagas, detta märks tydligt genom förekomsten av strandvallssediment av sand och grus (SGU). Det är i sprickdalarna, i de lägre terrängavsnitten på ön, som 1800- och 1900-talets åkermarker återfinns.

Figur 2. Boplatsen RAÄ 2104 och den undersökta ytan markeras med en punkt. Foto: Michael Dahlin.

Växtligheten förändras med jordförekomsten. I de leriga dalgångarna och på dalsidorna växer lövskog med ek, lind, asp och ask. Högre upp i terrängen och på den tunna moränen i hällmarksområdena dominerar tallen.

Detta landskap har många likheter med det forntida landskapet, men då fanns betydligt mer vatten och gran saknades. Nedan visar två kartor hur öns storlek förändrats genom årtusendena (se figur 3 och 4).

9

Området i direkt anslutning till den arkeologiska undersökningen utgörs av ett ”sadelläge” med svallsediment och omgivande berg i dagen. I sydväst sluttar terrängen ned mot en dalgång, som avslutar området mot söder. I nordlig och sydlig riktning avgränsas området av berg i dagen. I öster tar mer moränbunden och tallskogsdominerande terräng vid (Figur 1 och 2). Marken i undersökningsområdet har sparsam undervegetation då området betas hårt av dovhjort och mufflonfår.

Mesolitikum Kunskapen om mesolitikum inom regionen bygger först och främst på den arkeologiska undersökningen av Lilla Mark 1977. Undersökningen gav viktiga kunskaper om det slagna flint- och bergartsmaterialets sammansättning liksom på vilka nivåer (höjd över havet) i landskapet, de mesolitiska boplatserna etablerats (Svedberg 1988; Callahan 1987).

Mycket kunskap om perioden tillkom också genom det tidigare EU-finansierade inventeringsprojektet ”Forntid i Oskarshamns kommun” (FOK). Inventeringarna kunde redovisa över 200 tidigare helt okända boplatser varav ett större antal kunde tillskrivas mesolitikum 8300–4200 BC, den sistnämnda tidsperioden genom förekomsten av artefakternas utseende samt de olika lokalernas höjdläge över havet (Dahlin 2004).

10

Figur 3. Hunö ca 5000 BC och den röda stjärnan markerar platsen för den arkeologiska undersökningen.

Den typiska mesolitiska boplatsen i området har en hög andel slagen kvarts följt av en stor variation av bergarter (kvartsit, hälleflinta, porfyr och breccia) och kristianstadsflinta. Bland de mer formella föremålen märks mikrospån, mikrospånkärnor och trindyxor (Dahlin 2004).

2013 påbörjades Michael Dahlins agrarhistoriska projekt om ”Komplexa fornlämningsmiljöer i Nordöstra Småland” och där Värnamo i Misterhults socken blev föremål för arkeologiska

11

undersökningar. Projektet omfattar komplexa fornlämningsmiljöer med stort tidsdjup inom såväl kust som inland. Undersökningarna vid Värnamo var inledningsvis inriktade på agrarhistoriska lämningar, men det visade sig finnas två välbevarade äldre kulturlager efter boplatser från bronsålder respektive mesolitikum. Vid de fortsatta undersökningarna 2014–2015 framkom såväl stolphål, gropar som härdar i kulturlagren. En av härdarna 14C analyserades och gav dateringar till senmesolitikum, cirka 4700 BC (Dahlin & Fendin 2016).

2015 kom Statens Historiska Museer, Arkeologerna, att undersöka stora delar av en mesolitisk boplats vid Plittorp i Misterhult. Det rör sig om en eventuell hydda och ett förhållandevis rikt fyndmaterial. Boplatsen dateras preliminärt till senmesolitikum. Den har tidigare legat i den mesolitiska innerskärgården (Linus Hagberg, SHM, Arkeologerna, muntligt).

Hösten 2015 undersöktes delar av en boplats som skadats genom grustäkt i Bjurvik, Hjorteds sn. Boplatsen avviker stort från andra kända boplatslokaler genom mycket rik förekomst av kristianstadsflinta och ett stort antal mikrospån. Boplatsen kan genom föremålens utseende, 14C-dateringar av en härd i kulturlager tillsammans med höjden över havet dateras till senmesolitikum. Det rör sig om en större boplats som man sannolikt återkommit till regelbundet och kanske under en längre tid (Dahlin & Fendin 2015).

Värnamo, Plittorp och Bjurvik har legat på fastlandssidan av innerskärgården. Hunö skiljer sig där med genom sitt tydliga läge i den dåtida ytterskärgården.

Liknande undersökningar av mesolitiska lokaler på nuvarande öar i Stockholms skärgård har givit lovande resultat (Pettersson & Wikell 2006). På sikt kan förhoppnings fler lokaler på öar längs Ostkusten vara föremål för arkeologisk undersökning. Föreliggande arbete är ett första steg i en välkommen kunskapsuppbyggnad.

NeolitikumSedan 1930-talet är regionen känd för sin rika förekomst av stenåldersboplatser. Detta på grund av rikligt fyndförande och arkeologiskt undersökta boplatserna vid Humlekärrshult, Syréns Hage och Lilla Mark (Bagge 1936, Svedberg 1988, Dahlin 2004).

Det redan omnämnda FOK-projektet resulterade i ett stort antal nya boplats- och fyndlokaler. Många av dem uppvisade artefakter som kronologiskt kunde dateras till neolitikum som tunn- och tjocknackiga flint- och bergartsyxor. Däremot var keramik svårt att finna i samband med ytinventeringarna i plöjd åkermark (Dahlin 2004).

Efter avslutat FOK-projekt inledde Michael Dahlin specialinventeringar i skogsmark och med det även besiktning av markskador, vildsvinsskador och rotvältor. Besiktningarna var mycket givande och ett tiotal keramikförande lokaler påträffades. Några av lokalerna kom att delundersökas arkeologiskt av Kalmar Läns Museum och Västerviks Museum (Alexandersson & Dahlin 2014).

12

Figur 4. Hunö ca 3000 BC och den röda stjärnan markerar platsen för den arkeologiska undersökningen.

I Misterhult framträder neolitikum främst genom förekomsten av den sena trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen. Boplatserna är rika på keramik av typen Fagervik II-IV och det slagna bergartsmaterialet domineras av kvartsit. Bland de mer utpräglade redskapen finns tångespetsar och fyrsidiga bergartsyxor. Boplatserna har haft strandnära lägen och de fåtal undersökningar som gjorts antyder en ekonomi dominerad av jakt och fiske. Bland de

13

påträffade benen finns arter som grönlandssäl, torsk, kungsörn, bäver och större landlevande däggdjur (Alexandersson & Dahlin 2014). Regionen ansluter till det större kulturmönstret av dylika boplatser längs Ostkusten.

Stridsyxekulturen är den kultur som är svagast företrädd genom det kända antalet boplatser och lösfynd. En krukskärva från denna epok är känd från Botestorp och ett antal båtyxor från Kolhorvan och Virkvarn. En lårbensformad slipsten är känd från Basthult som ligger omedelbart öster om Värnamo (Dahlin 2004).

Odlingsindikationer från neolitikum är kända från pollenanalyser i Snäckedal och Stensjö. Snäckedals tecken på odling är inte närmare preciserat än neolitikum, medan Stensjödiagrammet visar på betes- och odlingsindikationer i området under mellan- och senneolitikum (Widholm 1998, Almgren 2008).

GENOMFÖRANDEInom boplatsytan togs 15 sammanhängande meterrutor upp. Rutorna grävdes lagervis i så kallade stick, vars tjocklek är 5 cm. Rutorna mättes in och beskrevs i skala 1:20. Syftet med detta var att ge både en översiktlig och en mer ingående beskrivning av ytans utseende. En profil i skala 1:20 upprättades inom ytan för att närmare kunna beskriva lagerföljden. Rutorna torvades med fyllhammare och spade för att sedan grävas för hand med skärslev. Jorden sållades i såll med 4 mm masktäthet. Under de tre dagarna grävningen genomfördes var det fint och torrt väder, så både grävning och sållning kunde genomföras på ett tillfredsställande vis

Redan mellan stenarna i stenpackningen (lager 1) framkom slaget stenmaterial. Andelen slagen sten ökade mot botten av packningen. Lager 2 innehöll något mindre mängd sten än lager 1. Däremot sågs ingen tydlig skillnad i antal fynd mellan de båda lagren. Lager 2 bestod av sandig till grusig morän och i det fanns skärvsten, varav enstaka skörbränd, samt rikligt med sot och kol. Skillnaden mellan de två lagren har sin förklaring i att ytan (motsvarande ett stick om 5 cm) i lager 1 varit hårdare svallad av vågor. Detta har inneburit att mycket av moränens finare fraktioner sköljts bort. Under detta stenrika lager vidtog den mindre svallade moränen där sanden bevarats bättre.

14

Figur 5. Plan över boplatsytan och övergången mellan lager 1 och 2. Planen upprättad av Michael Dahlin.

15

Figur 6. Profilen över boplatsen. Upprättad av Michael Dahlin.

FYNDMATERIALET

Bergart och flintaKvarts Kvarts är ett av de vanligaste redskapsmaterialen under mesolitikum inom denna del av Sverige. Totalt påträffades 36 bitar kvarts om 50,8 gram på boplatsytan.

Den bearbetade kvartsen som tillvaratagits på platsen tycks i första hand vara hämtad från kvartsådror, men det finns några exempel på att man använt sig av runda kvartsnoduler från moränen. Kvartsen har företrädesvis bearbetats med bipolär teknik tätt följt av plattformsteknik. Det fanns över lag rikligt med kvartssplitter över samtliga undersökta ytor, vilket intygar att kvartsen bearbetades just här.

Den bipolära tekniken framstår som något vanligare när antalet avslag studeras, men faktum är att det påträffats flera bipolära kärnor än plattformskärnor. Callahan (1987) har beskrivit tillslagningsprocessen i flera steg där bl.a. tillslagning med plattformsmetoden föregår den bipolära tekniken. Det hela skulle då ha med materialets storlek och tillgång att göra. Sällsynt material som flinta skulle då ha nyttjats in i det sista så att plattformstekniken varit omöjlig och att man fått övergå till den bipolära tekniken. Det kan också vara så att kvartsen som material ofta lämpar sig att bearbeta till mindre avslag. Detta är en kontrast till kvartsiten där mycket få bipolära kärnor är påträffade och där man föredragit plattformskärnor och större avslag.

Kvartsit Kvartsiten från fyndplatsen utgörs av s.k. Västervikskvartsit och är en av de vanligaste bergarterna inom Västerviks och Oskarshamns kommunområden. Den förekommer dessutom naturligt i berggrunden på Hunö. Kvartsiten är vanligen gråsvart till gulvit i färgen. Totalt påträffades 33 stycken bitar om 69 gram slagen kvartsit på platsen.

Huvuddelen av det slagna kvartsitmaterialet domineras av avslag som uppvisar plattformsrester, vilket talar för att tillslagningstekniken utgått ifrån plattformskärnor. Den raka profilen antyder att den dominerande tillslagningstekniken varit ”plattform städteknik”, men det finns även exempel på bipolär teknik. I Callahans studie av kvartsitmaterialet från boplatsen vid Lilla Mark i Oskarshamn noterade han att avslagsproduktionen syftat till att

16

framställa större avslag som direkt kunde nyttjas som skärande redskap (Callahan 1987). Av de tillvaratagna avslagen från Hunö uppvisade endast ett fåtal en tydlig retusch.

Bland de mer utpräglade artefakterna fanns avslagsskrapor. Materialet uppvisar mycket få specialiserade redskap, men troligen har huvudsyftet varit att få enkla vassa och skärande redskap.

GrönstenGrönsten förekommer som gångbergart (diabas) och lösa stenblock på fastlandet i närområdet. Större sammanhängande områden med grönsten i form av gabbro och diorit finns längre in på fastlandet. På boplatsen påträffades en trindyxa av grönsten. I nuläget går det inte säga om tillverkning av grönstensyxor utförts på platsen.

Figur 7. Trindyxa preliminärt inv. nr. 58. Foto: Per Andrén.

Kristianstadsflinta Kristianstadsflinta är oftast den vanligast förekommande flinttypen på mesolitiska och neolitiska boplatser inom nordöstra Småland, vilket även gäller för denna boplats. Ovanligt är dock att den som här utgör den helt dominerande råvaran på en boplats. Totalt påträffades

17

1814 stycken bitar om 1 803,3 gram kristianstadsflinta på platsen i form av kärnor, avslag och splitter. Den vanligaste reduceringsmetoden i materialet är plattformstekniken, men det förekommer även enstaka bipolära avslag och kärnor. Flintan uppvisar ofta cortex vilket antyder att flintan åtminstone delvis kommit hit i form av obearbetade stycken och bearbetats på plats, vilket även de små splittren talar för.

Figur 8. Skivyxa av kristianstadsflinta preliminärt inv. nr. 82. Foto: Per Andrén.

Bland de mer utpräglade artefakterna fanns en skivyxa och tvärpilar. Skivyxan utgör den första kända inom nordöstra Småland.

Sydvästskandinavisk flinta Den sydvästskandinaviska flintan förekommer ofta sparsamt på de mesolitiska och neolitiska boplatserna inom nordöstra Småland. Vid Hunö förekommer den sydvästskandinaviska flintan i måttlig mängd och 171 stycken bitar om 84,4 gram påträffades. När flinttypen förekommer är det ofta i form av redskap, hela eller fragmentariska tvärpilar, avslag och fragment av flintyxor.

18

Figur 9. De tillvaratagna artefakterna i boplatsytorna i procentandel beräknad i antal och vikt.

SlipstenarInom boplatsytan framkom två hela och två fragment av slipstenar i kvartsit (inv. nr. 17, 124, 253, 254). De två hela bestod av naturligt formade stenar av kvartsit där en plan sida nyttjats som slipyta. De två fragmentariska bestod av kvartsitskivor med en sida med tydliga slipspår. Denna typ av slipstenar är mycket vanliga i boplatsmaterialet inom Oskarshamns kommun och kan genom sitt utseende inte knytas till någon särskild epok (Dahlin 2004).

KeramikI boplatsytan påträffades 103 keramikskärvor om 271 gram. Keramiken framkom i botten av lager 1 och vidare ned i lager 2.

Keramiken har analyserats av Torbjörn Brorsson, Kontoret för Keramiska Studier i Höganäs (se bilaga 2). Här följer kort sammanfattning:

Dekor identifierades på sammanlagt fyra skärvor. Det är detsamma som 4 % av hela materialet, vilket är relativt litet. Möjligtvis kan andelen dekor vara en kronologisk markör och dekoren under senare delen av tidigneolitikum (TN) var relativt sparsam, vilket skulle kunna utgöra en indikation på denna fas. Under mellanneolitikum (MN) ökade dekorfrekvens markant.

De dekortyper som identifierats på keramiken från Hunö är snöre i rader samt mindre gropar. De snörornerade skärvorna påträffades i rutorna 5 och 12 medan skärvorna med gropar framkom i rutorna 9 och 10.

19

Figur 10. Keramik. Foto: Per Andrén.

Keramikmaterialet från Hunö är relativt begränsat men det är ett välkommet tillskott till forskningen och kunskapen om neolitikum i östra Småland. Materialet kan klassificeras som trattbägarkultur och troligtvis kan keramiken dateras till senare delen av TN I (Se bilaga 2). Det finns bland annat likheter med keramik från Öland och Lilla Mark i Oskarshamn, vilket visar att kärlen ingått i samma kulturella sfär.

BenMycket få brända ben påträffades och den sandiga moiga moränen kan knappast betraktas som en god bevarandemiljö. Totalt rör det sig om 2 benfragment om 0,2 gram.

Boplatsen under mesolitikum och tidigneolitikumBoplatsens äldsta fas utgår från fyndet av en mikrospånkärna, en teknik som förekommer under senmesolitikum. Under mesolitikum har havet legat runt 20 meter över dagens havsnivå. Boplatsen har då legat på ganska lättdränerad sandig-grusig morän i ett skyddat söderläge i det inre av en fjärdmiljö. Det har funnits skyddande berg såväl i nordost som nordväst.

Merparten av fynden visar att platsen huvudsakligen nyttjats något senare. Det rör sig om litiskt material och keramik med datering till tidigneolitisk trattbägarkultur.

Mer exakt hur boplatsen använts under mesolitikum och tidigneolitikum och vilken betydelse den haft för människorna är svårt att svara på, då endast en mindre yta undersökts. Det litiska

20

materialet präglas av enkla vassa och skärande redskap. Den typen av redskap kan ha många användningsområden såväl vid jakt som fiske. Tvärpilar bland fynden visar för att det kan röra sig om just dessa användningsområden. Mycket talar också för att delar av flintmaterialet kan ha bearbetats på plats. Eventuellt kan även tillverkning av grönstensyxor ha skett på ön, men det är för tidigt att säga något mer om utan ytterligare undersökning.

De utvecklade kulturlagren tillsammans med ett varierat fyndmaterial visar att det sannolikt rör sig om något mer än en tillfällig lägerplats för jakt och fiske. Den rika förekomsten av kristianstadsflinta antyder kontakter med människor längre söderut. Även keramiken kan vittna om kontakter då den företer likheter med trattbägarkeramik från såväl kustnära områden (Lilla Mark) som keramik från Öland. En fortsatt undersökning skulle kunna ge viktiga ledtrådar för att klargöra många av frågorna kring boplatsens funktion och användning, liksom frågor om de kontaktnät och kommunikationsvägar som fyndmaterialet ger antydan om. Nuvarande och kommande arkeologiska resultat får bilda underlag för en diskussion kring lokala och interregionala faktorer hos de tidiga kust- och skärgårdskulturerna i nordöstra Småland.

Figur 11. Boplatsen under utgrävning. Foto: Per Andrén.

21

Tekniska och administrativa uppgifterLänsstyrelsens dnr: 431-4332-2016.Uppdragsgivare: Michael Dahlin.Ansvarig institution: Wikell Arkeologi.Landskap: Småland.Kommun: Oskarshamn.Socken: Misterhult.Fastighet: Hunö 1:1.Fornlämningsnr: Misterhult 2104.Ekonomisk karta: 6G6j Hunö.X koordinat: 6380919.Y koordinat: 596918.M ö h: 20-25.Fältarbetstid: 2016-07-15 – 2016-07-17.Antal arbetsdagar: 3.Personal: Michael Dahlin, Michel Guinard, Roger Wikell.Bidrag till rapporten: Titti Fendin.Studiecirkeldeltagare: Christina Andrén, Per Andrén, Karl-Bertil Gustafsson, Philip Seward.Fynd nr: Preliminärt inv. nr. Fynd: Förvaras på Kalmar Läns Museum i väntan på fyndfördelning.Analyser: Torbjörn Brorsson Kontoret för keramiska studier.Dokumentation: All dokumentation förvaras på KLM.Inmätning: Koordinater och höjdangivelser i rikets koordinatsystem Sweref 99 1630 och RH70.

ISBN: 978-91-983108-2-5

ReferenserAlexandersson, K. & Dahlin, M. 2014. Harnäs – en neolitisk kustboplats i Misterhults sn, Kalmar län, Småland. Kalmar läns museum. Kalmar.

Almgren, E. 2008. Det ljusa landskapet runt Stensjö by - historien om ett bondelandskap. In: Roeck Hansen, B. (Red). Stensjö – En småländsk småbrukarby under förindustriell tid. KVHAAH. Stockholm. Sid. 27–48.

Bagge, A. 1936. Stenåldersboplatsen vid Humlekärrshult, Oskarshamn. Kalmar läns fornminnesförenings meddelanden 1936. Sid. 55–101.

Callahan, E. 1987. An Evaluation of Lithic Technology in Eastern Middle Sweden during the Mesolithic and Neolithic. AUN 9. Uppsala.

22

Dahlin, M. 2004. Fåror i forntidens spår, En studie av sten- och bronsålderns bosättningsmönster med utgångspunkt från specialinventeringen av Misterhult och Döderhults socknar i Oskarshamns kommun. Oskarshamn.

Dahlin, M. & Fendin, T. 2015. Förstudie till arkeologisk skärgårdsinventering 2015 – Hunö. Arkeologisk rapport. Blankaholm.

Dahlin, M & Fendin, T. 2015. Bjurvik Svingen – En senmesolitisk boplats i Hjorteds socken, Småland Arkeologisk efterundersökning 2015 Bälö 1:16, Hjorteds socken, Västerviks kommun, Småland. Kalmar läns museum dnr 33-458-2015. Lst dnr 431-3854-2015.

Dahlin, M. & Fendin, T. 2016. Boplats i fornlämningskomplex RAÄ 732, Värnamo 1:4, Misterhults sn, Oskarshamns kommun. Arkeologisk rapport. Blankaholm.

Göransson, H. 1976. Den första odlingen i Kindabygden, fortsatta pollenanalytiska undersökningar i Kinda och Norra Tjust. Meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads Museum. Linköping. Sid. 28–43.

Norman, P. 1993. Medeltida utskärsfiske. En studie av fornlämningar i kustmiljö. Nordiska museets Handlingar 116.

Pettersson, M. & Wikell, R. 2006. Mesolitiska boplatser i Stockholms skärgård. Fiske och säljakt på utskären under 10 000 år. Fornvännen 101. Sid. 153–167.

Svedberg, 1988. Lilla Mark – En stenåldersboplats I: Lars Rönnbäck (Red). Fornminnen i en kustbygd. Oskarshamn. 32–63

Welinder, S. 1998. Neolitikum-Bronsålder 3900-500 f.Kr. Det svenska jordbrukets historia. I: Welinder, S. (red). Natur och Kultur/LTs förlag. Borås. Sid. 13–236.

Widholm, D. 1998. Rösen, Ristningar och Riter. Acta Archaeologica Lundensia Series in 4°, No 23. Lund.

Muntliga källor:

Arkeolog Linus Hagberg 2016-08-16. Statens Historiska Museum, Arkeologerna, Linköping.

Bilagor

Bilaga 1. Fyndlista.

Bilaga 2. Keramikanalys, Fil dr Torbjörn Brorsson, Kontoret för Keramiska Studier i Höganäs.

23

Bilaga 1

Fyndnr Ruta Antal Vikt Mått 1Tagna mått Material Sakord Typ

1 1 2 0,3 L,B, TJ Kristianstadsflinta Avslag

2 1 1 0,1 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Splitter


4 2 1 2,2 L,B, TJ Kristianstadsflinta Övrigt slagen

5 1 1 0,7 L,B, TJ Kvarts Avslag

6 2 1 10,1 32 L,B, TJ Kristianstadsflinta Skrapa Avslagsskrapa

7 2 5 0,4 L,B, TJ Kristianstadsflinta Splitter


9 2 1 0,2 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Avslag

10 2 1 0,9 20 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Kärna Bipolär

11 2 1 1,4 21 L,B, TJ Kvartsit Mejsel






17 3 1 400 130 L,B, TJ Kvartsit Slipsten

18 3 1 0,6 L,B, TJ Kvartsit Avslag


20 3 1 0,2 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Övrigt slagen


24


23 3 1 0,3 13 L,B, TJ Kristianstadsflinta Avslag med retusch



26 3 1 2,7 24 L,B, TJ Kristianstadsflinta Kärna


28 3 1 5,8 30 L,B, TJ Kristianstadsflinta Övrigt slagen Övrig



31 3 36 40 L,B, TJ Kristianstadsflinta Avslag

32 3 2 11,9 L,B, TJ Keramik Kärl



35 3 16 12 L,B, TJ Kristianstadsflinta Övrigt slagen





40 4 1 7 31 L,B, TJ Kristianstadsflinta Kärna Plattform






46 4 1 5,6 L,B, TJ Kvartsit Övrigt slagen

47 4 1 17,3 44 L,B, TJ Kristianstadsflinta Kärna Plattform

48 4 1 1,8 L,B, TJ Kristianstadsflinta Avslag med retusch


25

50 4 1 2 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Övrigt slagen


52 4 1 1,3 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Avslag med retusch

53 4 1 0,6 13 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Yxfragment


55 4 1 0,5 15 L,B, TJ Kristianstadsflinta Tvärpil



58 5 1 300 120 L,B, TJ Grönsten Yxa Trindyxa




62 5 1 1,8 20 L,B, TJ Kristianstadsflinta Kärna Bipolär


64 5 1 1,6 28 L,B, TJ Keramik Tvärpil




68 5 1 0,1 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Yxfragment


70 5 1 6,7 L,B, TJ Kvarts Övrigt slagen









26



81 6 1 0,1 L,B, TJ Kvarts Splitter

82 7 1 119 80 L,B, TJ Kristianstadsflinta Yxa Skivyxa







89 7 1 8,9 35 L,B, TJ Kristianstadsflinta Kärna




93 7 1 13,2 45 L,B, TJ Grönsten Yxa/mejsel


95 7 1 2 L,B, TJ Kristianstadsflinta Avslag med retusch



98 8 1 1 17 L,B, TJ Kristianstadsflinta Kärna Bipolär





103 8 1 0,2 11 L,B, TJ Kristianstadsflinta Spån





108 8 1 0,3 15 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Tvärpil

27


110 8 1 0,1 L,B, TJ Kvartsit Splitter













123 8 5 14 L,B, TJ Keramik Kärl

124 9 1 675 180 L,B, TJ Kvartsit Slipsten



127 9 1 1 23 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Yxfragment



130 9 1 0,1 L,B, TJ Ben Bränt ben









28



141 9 1 0,9 27 L,B, TJ Kristianstadsflinta Spån




145 9 1 0,2 15 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Avslag




149 10 1 0,3 10 L,B, TJ Kristianstadsflinta Övrigt slagen




153 11 1 2,1 23 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Övrigt slagen















29

168 12 1 0,1 L,B, TJ Ben Bränt ben

169 12 1 61,4 55 L,B, TJ Kristianstadsflinta Kärna Övrig











180 12 1 0 160 L,B, TJ Kvartsit Kniv










190 12 13 5 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Avslag








30




201 13 20 27 L,B, TJ Kristianstadsflinta Övrigt slagen

202 13 2 4,6 L,B, TJ Sydskandinavisk flinta Skrapa




















222 14 1 105,8 79 L,B, TJ Övrigt Glättsten





31



229 9 1 13 38 L,B, TJ Kristianstadsflinta Avslag med retusch




233 15 9 1 L,B, TJ Kristianstadsflinta Splitter




















253 Schakt 1 2500 140 L,B, TJ Kvartsit Slipsten

254 Schakt 1 3900 180 L,B, TJ Kvartsit Slipsten

255Provgr op 1 1,2 L,B, TJ Kristianstadsflinta Övrigt slagen

256Provgr op 1 0,7 L,B, TJ Keramik

32

257 11 1 3 25 L,B, TJ Kristianstadsflinta Skrapa Avslagsskrapa

33

Bilaga 2

Keramiken från Hunö

Torbjörn Brorsson, Kontoret för Keramiska Studier i Höganäs

Inledning

Vid undersökningen i Hunö år 2016 påträffades 103 skärvor med en vikt av 271 g. Skärvorna har fördelats på 14 fyndposter och keramiken framkom i nio olika rutor. Keramiken har varit föremål för en förhållandevis detaljerad registrering och syftet har främst varit att datera materialet och diskutera vad det representerar. Utifrån form, dekor samt ytbehandling har keramiken daterats till tidigneolitikum och materialet har bestämts som trattbägarkeramik.

Metoder

Keramiken har registrerats i MS Access, och följande variabler har studerats: vikt, antal skärvor, kärlform, kärldel, dekortyp och placering av dekoren, mynningsform samt ytbehandling. Magringstyp, största korn och skärvtjocklek har uppmätts på ett urval skärvor. När det har varit möjligt har en datering av skärvorna noterats.

Ytbehandling

All keramik från undersökningen har en glättad utsida. Det innebär att den fuktiga kärlväggen ströks av med en trasa eller en våt hand innan den torkade, för att sedan brännas.

Dekor

Dekor identifierades på sammanlagt fyra skärvor, och det är detsamma som 4 % av hela materialet, vilket är relativt litet. Möjligtvis kan andelen dekor vara en kronologisk markör och dekoren under senare delen av TN var relativt sparsam, vilket skulle kunna utgöra en indikation på denna fas. Under MN ökade dekorfrekvens markant. De dekortyper som identifierats på keramiken från Hunö är snöre i rader samt mindre gropar. De snörornerade skärvorna påträffades i rutorna 5 och 12 medan skärvorna med gropar framkom i rutorna 9 och 10.

De två snörornerade skärvorna hade tillhört två olika kärl varav ett hade ornerats med ett mycket fint och tätt snöre (F12) (Fig. 1). Utifrån dess gods och snördekoren kan skärvan klassificerats som trattbägarkeramik. Den andra skärvan är en mynningsskärva (F3) (Fig. 1) och denna har ornerats med minst fem horisontella rader med snördekor under mynningen samt intryck av snöre uppe på mynningskanten. Dekoren, i kombination av mynningsformen och godset gör att skärvan kan klassificeras som trattbägarkeramik. Dateringen av skärvan bör förläggas till TN I och bland annat har liknande keramik påträffats i Resmo på Öland. C14dateringar av kol från lagret med keramik i Resmo visade på perioden 3020-2690 BC, medan analyser av brända ben i samma lager gav resultaten 3990-3760 BC respektive 3940-3650 BC (Papmehl-Dufay 2011:Tab. 2). Det visar att det fanns material i samma lager i Resmo

34

som daterats till TN I respektive MN A. Dekoren på skärvan från Hunö bör dock, enligt vedertagna kronologier, inte dateras till MN utan troligtvis är keramiken från TN I. Ett viktigt jämförelsematerial utgörs av keramiken från Lilla Mark i närheten av Oskarshamn. I Lilla Mark har flera snörornerade trattbägarskärvor påträffats och de har daterats till tidig- och mellanneolitikum (Svedberg 1988:44 f). Det kan vidare noteras att det även påträffats gropornerad keramik på platsen och relationerna mellan Hunö och Lilla Mark vore intressanta att studera i framtiden.

Diffusa och grunda gropar har identifierats på två skärvor (F7, F9) (Fig. 1) i Hunömaterialet. Groparna är mycket svaga och man kan överväga om dessa verkligen är exempel på den klassiska gropdekoren som förekommer på trattbägarkeramik från slutet av tidigneolitikum och under mellanneolitikum. Gropdekor fanns även på mellanneolitisk gropkeramik, men skärvorna bör klassificeras som trattbägarkeramik. Gropornering har bland annat belagts på keramik från Hunneberget i nordöstra Skåne och här har den huvudsakligen daterats från övergången mellan TN och MN (Lagergren 2007:163). Från boplatsen i Ljungaviken i Sölvesborg påträffades gropornerad keramik, varav två kontexter med sådan keramik C-14 daterades till övergången mellan TN II och MN A (Brorsson 2014:76 ff). Keramiken från Hunö bör vara samtida med den snörornerade keramiken, vilket daterats till slutet av TN I. Därmed kan groparna utgöra någon tidig variant av gropdekor eller liknande cirkulära intryck.

35

Fig. 1. Keramik från Hunö. F3 och F12 har ornerats med snöre. F7 med gropar. F10 utgör ett exempel på ett vanligt gods, bestående av en siktad magring med stora korn av röd fältspat.

Kärltyper

Endast tre mynningar har påträffats och samtliga är utåtböjda och de har troligtvis tillhört trattbägare (Fig. 2). Det har därmed inte belagts några andra kärltyper i materialet från Hunö.

36

Fig. 2. De mynningsskärvor som påträffades vid undersökningen i Hunö har klassificerats som trattbägare. Skala 1.1.

Godskvaliteten

Vid registreringen har magringstypen noterats på 14 skärvor. Bedömningen har skett utan mikroskop, men på det stora flertalet av skärvorna har det varit uppenbart att man magrat med krossad bergart i förhållandevis stora kornstorlekar. Största bergartskorn har uppmätts till mellan 2,9 och 8,7 mm och medelvärdet är 4,3 mm. Man kan notera att magringen siktats innan den tillsatts till leran vilket innebär att man valt ut korn i vissa bestämda storlekar. Exempel på ett sådant gods är F10 (Fig. 1) där de stora magringskornen syns tydligt. Detta hantverk är typiskt för trattbägarkeramiken. Dessutom valde man ofta röd fältspat, vilket keramiken från Hunö också består av.

Godskvaliten och framför allt största bergartskorn i godsen har studerats i relation till rutona. Syftet har varit att påvisa eller avfärda om en viss typ av keramik fanns i ett specifikt område eller om materialet var blandat. Man kan emellertid konstatera att materialet är blandat och någon korrelation mellan yta och gods finns inte. Däremot finns det en tendens till att den gropornerade keramiken hade något finare gods än det snörornerade keramiken.

Kärlstorlekar

Liksom med andra keramikmaterial är det utifrån ett källkritiskt hänseende relativt svårt att diskutera kärlstorlekar. Några hela kärl har inte påträffats utan det är skärvtjockleken som använts för att belysa kärlstorleken. Skärvtjockleken har uppmätts på 11 skärvor och den varierar mellan 6 och 12 mm. Medelvärdet är 7,8 cm och detta innebär att kärlen domineras av medelstora kärl och endast ett kärl (F9) hade en tjocklek på 12 mm och det kan därmed klassificerats som relativt stort. Övriga mätte mellan 6 och 9 mm i skärvtjocklek, vilket är detsamma som mellanstora kärl.

Avslutning

Keramikmaterialet från Hunö är relativt begränsat men det är ett välkommet tillskott till forskningen och kunskapen om neolitikum i östra Småland. Materialet kan klassificeras som trattbägarkultur och troligtvis kan keramiken dateras till senare delen av TN I. Det finns bland annat likheter med keramik från Öland och Lilla Mark i Oskarshamn, vilket visar att kärlen ingått i samma kulturella sfär.

37

Litteratur

Brorsson, T. 2014. Bilaga 1. Keramik och bränd lera från Sölve 3:10, Ljungaviken. I: Källquist, M. & Kronberg, O. Ljungaviken, etapp 1 östra delen. Tidigneolitiska lämningar av boplatstyp och rituell karaktär, en liten mellanneolitisk lämning och en järnåldersgrav. Riksantikvarieämbetet UV Rapport 2014:114. Lund, s. 74-84.

Lagergren, A. 2007. Den neolitiska keramiken: I: Andersson, M. (red). Kustslättens mötesplatser. Lund, s. 149-186.

Papmehl-Dufay, L. 2011. Trattbägarkulturen på Öland i ljuset av äldre och nyare undersökningar. Fornvännen 107. Stockholm, sid. 153-166.

Svedberg, Å. 1988. Lilla Mark – en stenåldersboplats. I: Rönnbäck, L. (red.). Fornminnen i kustbygd. Oskarshamn, sid. 32-63.

en stenÅldersboplats i misterhults …dahlinarkeologi.se/pdf/misterhult.pdfmesolitikum 8300–4200...

Documents