GEOARKEOLOGI

Förhistorisk keramik från Sommaränge skog En specialregistrering

Sommaränge skog

Lst dnr 431-13638-02 Sommaränge 5:1 och Rångsta 1:9

RAÄ nr 211 och 213 Viksta sn Uppland

G

A L

Geoarkeologiskt Laboratorium Analysrapport nummer 5-2004 Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV GAL

Thomas Eriksson

1

Innehållsförteckning

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ........................................................................................................................... 1

SAMMANFATTNING ......................................................................................................................................... 2

INLEDNING ......................................................................................................................................................... 3

MÅL ....................................................................................................................................................................... 3

METODER............................................................................................................................................................ 3

UNDERSÖKNINGSRESULTAT........................................................................................................................ 4

KÄRLTYPER ......................................................................................................................................................... 6 FORMELEMENT .................................................................................................................................................... 8

Mynningar, halsar och skuldror...................................................................................................................... 8 KÄRLSTORLEKAR................................................................................................................................................. 8 YTBEHANDLINGAR ............................................................................................................................................ 10 DEKORER ........................................................................................................................................................... 12 GODS OCH MAGRINGSTYPER .............................................................................................................................. 15 DATERINGAR ..................................................................................................................................................... 16

SLUTDISKUSSION............................................................................................................................................ 17

REFERENSER.................................................................................................................................................... 18

BILAGOR............................................................................................................................................................ 19

TABELLER.................................................................................FEL! BOKMÄRKET ÄR INTE DEFINIERAT.

Figur 1. Översikt över rekonstruerbara kärldelar och kärl. Mynningsfragmenten till kärl 1 tillhör sannolikt ett

dekorerat kärl, se fig. 5. Teckning Thomas Eriksson. ..................................................................................... 7 Figur 2. Stapeldiagram över buktjocklekar från de olika delområdena. ................................................................. 9 Figur 3. Delar av kärl 44 (F1446-1449). Kärlet kommer från skärvstenshögen A6092 och har en slät

ytbehandling. Märk det grovmagrade godset. Foto Thomas Eriksson. ......................................................... 10 Figur 4. Stapeldiagram över ytbehandlingar i procent. Här har odefinierbara fragment räknats bort................... 12 Figur 5. Tvärsnoddsdekor i vinkelmönster på kärl 1, jfr mynningsfragmentet på figur 1 (F1290). Dekortypen är

typisk för framförallt från stridsyxekulturen och senneolitikum. Foto Thomas Eriksson. ............................ 13 Figur 6. Ett annat exempel på tvärsnoddsdekor från den södra delen av undersökningsytan (F1330). Här kan man

skönja den snodd eller redskap som tvärsnodden är lindad runt. Foto Thomas Eriksson. ............................ 14 Figur 7. Ett fragment med tre parallella, djupt ristade linjer (F1403). Foto Thomas Eriksson. ............................ 14 Figur 8. Tre olika fragment med linjedekorer (överst F1392, nedan till vänster F1427 och nedan till höger

F1429). Dekortypen är mycket svår att tidsfästa, allra helst på mindre fragment som dessa, de kan vara neolitiska såväl som från bronsålder. Foto Thomas Eriksson. ...................................................................... 15

Figur 9. Stapeldiagram över magringskornens maxstorlek. .................................................................................. 16

2

Sammanfattning En specialregistrering har gjorts av förhistorisk keramik från Sommaränge Skog i Viksta socken, Uppland. Materialet omfattade ca 2,2 kg keramik och omfattar minst 34 kärl. Frag-menteringsgraden är hög och endast ett kärl har gått att rekonstruera helt och ett mindre antal har gått att få en viss uppfattning om. Det rekonstruerbara kärlet är ett mindre, tvåledat kärl med ett gods och övrig karaktär som sannolikt gör att det går att datera till senneolitikum eller äldre bronsålder. Kärlstorlekarna visar i övrigt att det rekonstruerbara materialet framförallt härrör från mindre eller medelstora kärl. Buktjocklekarna visar att det även har funnits tunn-väggiga, sannolikt mindre kärl på platsen. Merparten av godset från platsen, med en grovmagrad lera med stora magringskorn tillsam-mans med det släta ytbehandlingen gör att det huvudsakligen går att datera till senneolitikum-äldre bronsålder och/eller möjligen till århundradena runt Kristi födelse. Enstaka exempel finns också på rabbad keramik, en ytbehandling som går att datera till bronsålderns perioder II till och med VI. Dekortyperna från undersökningen, med bland annat dekorer av tvärsnodd, stämpelintryck och gropar visar att det finns inslag i materialet som kan dateras till mellanneolitikum eller, vilket är troligast, till äldre delen av senneolitikum. Även exempel finns på vulster, en dekor-typ som sannolikt kan dateras till senneolitikum eller äldre bronsålder.

3

Inledning På uppdrag från Societas Archaeologica Upsaliensis har Thomas Eriksson, UV GAL, Avdel-ningen för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet, gjort en specialregistrering av den förhistoriska keramikern från den arkeologiska undersökningen vid Sommaränge skog. På den undersökta platsen fanns bland annat gravar, skärvstenshögar, härdar, kokgropar, hus samt en bebyggelselämning. Dateringen av komplexet omfattar yngsta stenålder till och med äldre järnålder samt bebyggelselämningen som var medeltida. Keramiken från den sistnämn-da kontexten har registrerats av Ole Stilborg. Huvuddelen av det förhistoriska materialet kommer från senneolitikum och äldre bronsålder samt inslag från romersk järnålder och folk-vandringstid. Inslaget från järnålder i keramiken förefaller dock att vara litet. Totalt rör det sig om drygt 2,2 kg förhistorisk keramik som till stor del är mycket fragmente-rad. Godset och den relativt höga frekvensen av dekorerad keramik ger ändå goda ledtrådar om datering och tolkning av de enskilda kontexterna.

Mål Det primära syftet med studien var att rekonstruera de enskilda kärlen med utgångspunkt i keramikfragmenten. Inget kärl har bevarats intakt utan alla är av naturliga skäl mer eller mindre fragmenterade. Genomgången var teknisk till sin natur och syftade till att datera samt att definiera materialets karaktär. Vid registreringen koncentrerades intresset på att definiera kärltyper, storlekar, formelement, bränning, ytbehandling, gods och magring.

Metoder Vid specialgenomgången av keramiken var denna redan fyndregistrerad. Varje fynd hade fått ett fyndnummer i en löpande serie, och i vissa fall ett punktnummer som hänvisning till den en specifik inmätning samt ett kontext- eller anläggningsnummer som hänvisar till den an-läggning eller grävenhet som keramiken påträffades i. För att kunna genomföra specialregi-streringen har vissa av fyndenheterna delats upp i flera fyndenheter med nya fyndnummer. När de större fyndenheterna har splittrats upp har varje enskilt kärl och kärldel har fått ett eget fyndnummer. För att hålla samma kärlen har varje identifierbart kärl fått ett separat kärlnum-mer i en löpande serie. Vid registreringen följer i huvudsak en metod som har sin bas i Birgitta Hulthéns registre-ringsmodell, men som senare har vidarebearbetats för att anpassas till databaser av bland an-nat författaren (Hulthén 1974). Fynd från en och samma kontext delas upp i kärl och kärlde-lar. Varje kärldel bedöms utifrån sin form för att om möjligt kunna rekonstruera hela kärlet. De enskilda delarnas yttre egenskaper kan även vara av vikt för bland annat datering. För att nämna några specifika formelement så kan till exempel mynningens utformning vara ett vik-tigt klassifikationssystem som i vissa fall kan datera kärlet. Även ytbehandlingar och mag-ringsmaterialet kan berätta om materialets tidsställning, kulturella tillhörighet samt eventuellt även funktion. Det ska dock poängteras att magringen endast har bestämts okulärt, utan till-gång till mikroskop och/eller tunnslip, varför bedömningarna kan förändras om andra metoder används. Utan de sistnämnda metoderna är det vara svårt att urskilja t ex naturlig sandin-blandning i godset och chamottemagring. Den sistnämnda magringstypen är i stort sett omöj-

4

lig att konstatera utan att göra tunnslip. Det kan även vara svårt att se skillnad mellan fint krossad bergart och sand.

Undersökningsresultat Merparten av keramiken kommer från den mellersta delen av undersökningsområdet, område 2 (se tab. 1 och 2). Drygt 70% av keramiken kommer därifrån och framförallt då från skärv-stenshögarna som låg centralt på området (se tab. 1 och 2). Även de andra konstruktionerna och gravarna runt högarna var förhållandevis rika på keramik. Likaså var det södra området, område 3, med de där liggande gravarna och andra konstruktionerna relativt keramikrika. I övrigt hade den norra delen av område 1, spridda förekomster av keramik. Utifrån medelvikten på fragmenten kan man se att keramiken är mycket fragmenterad (se tab. 1 och 2). Materialet från de olika områdena har vissa skillnader i medelstorlek. Det mellersta området har relativt sett den minst fragmenterade keramiken och det södra området den abso-lut mest fragmenterade. Om man delar upp materialet i olika översiktliga anläggningskatego-rier så framgår det att keramiken från mer eller mindre säkra gravar och stenkonstruktioner är mest fragmenterad. I allmänhet är boplatsmaterial mest fragmenterat medan gravmaterial bru-kar vara bäst bevarat. Här är materialet från skärvstenshögar och –flak samt kulturlagren bäst bevarat. Möjligen kan detta bero på att keramiken i skärvstenshögarna inte ska ses som bo-platsmaterial i detta fall utan i stället ska tolkas som gravkeramik. Det kan dock vara svårt att skilja mellan äldre boplatskeramik som finns sekundärt i och under gravar från den keramik som lagts ned samtidigt med gravläggningen (tab. 1 och 2; se vidare slutdiskussionen ). En översiktlig genomgång har gjorts av fyndkontexterna, där dessa inte har detaljstuderats utan materialet har grovt delats upp i keramik som har påträffats i olika typer av anläggnings-kontexter och andra sammanhang. I och med att kontexterna inte har finstuderats kan mycket av keramiken i de olika kontexterna härröra från såväl äldre överlagrade aktiviteter som yng-re. På en plats som Sommaränge Skog, med flera olika typer av aktiviteter, till exempel be-gravningar, boplatsaktiviteter och rituella handlingar kan det vara svårt, för att inte säga omöj-ligt att särskilja de olika intentioner som det enskilda fyndet har deponerats i. Merparten av keramiken har påträffats i skärvstenshögar och olika typer av skärvstensflak eller packningar samt i olika typer av stenkonstruktioner och packningar. Framförallt stenpackningarna är och kan vara möjliga gravar. Även skärvstenshögar kan vara gravar eller rester av kremeringsbål. Högarna på Sommaränge Skog tillhör de sistnämnda kategorierna, medan andra skärvstens-högar kan ha sitt upphov i exempelvis boplatsaktiviteter och matlagning. Det är framförallt graven A36375 under skärvstenshögen A6092, som innehöll ett nästan intakt kärl och därut-över fragment av andra kärl. Skärvstensanläggningarna innehöll förövrigt den minst fragmen-terade keramiken, sett utifrån medelvikten på fragmenten. Något som är anmärkningsvärt är också att skärvstenshögarna saknar rabbad keramik, som annars får lov att ses som en ledarte-fakt genom hela bronsåldern från och med period II eller III. Avsaknaden kan bero på det re-lativt lilla materialet, men skulle även kunna ha en kronologisk förklaring: nämligen att skärv-stenshögarna till större delen är äldre än period II och/eller III eller att keramik inte har lagts eller slängts på högarna under mellersta och yngre bronsålder. Utifrån 14C-dateringarna före-faller de äldsta delarna av skärvstenshögarna och de stensättningar som ligger i anslutning och under dessa, vara från just äldsta bronsålder och senneolitikum. Istället förekommer den möj-liga rabbade keramiken i Sommaränge Skog i stenpackningarna liksom även den glättade ke-ramiken. Något som kan betyda att dessa anläggningar delvis skulle kunna vara från mellersta och yngre bronsåldern (se vidare under kapitlet ”Ytbehandlig”).

5

Rent allmänt kan det sägas att dekorerad keramik i Mellansverige var oftast vanligast under neolitikum. Framförallt mot övergången till senneolitikum eller möjligen ett stycke in i sen-neolitikum skedde en mycket drastisk minskning av dekorering av keramik. Med andra ord kan andelen dekorerad keramik och olika dekortyper användas som en indikationer på aktivi-teter från senneolitikum och/eller mellanneolitikum. Anläggningarna som traditionellt brukar ses som ”vanliga” boplatsanläggningar, t ex härdar, stolphål och nedgrävningar, har i Som-maränge Skog en förhållandevis stor andel dekorerad keramik, med det förbehållet att grup-pen i sig är liten. Nästan hälften av keramiken från dessa kontexter är dekorerad och då med äldre element som tvärsnodd, gropar och kam. Detta kan tolkas som att dessa anläggningar tillhör en äldre fas eller möjligen att de är nedgrävda genom ett äldre kulturlager och därmed har ”kontaminerats” med äldre fynd från SN1. Sannolikt är det första alternativet mer troligt. Även gravarna har en något förhöjd andel dekorerad keramik, men då rör det sig delvis om dekorelement som kan vara yngre, t ex linjer och vulster som kan dateras till SN 2 och äldsta bronsålder. Tabell 1. Översiktlig tabell över keramiken

Omr. 1: norr Omr. 2: mellersta Omr. 3: söder Totalt

Vikt, g 315,9 1580,6 308,1 2204,6

Vikt % 14,3% 71,7% 14,0% 100,0%

Antal fragment 143 482 277 902

Ant. fragm. % 15,9% 53,4% 30,7% 100,0%

Medelvikt/fragm. 2,21 3,28 1,11 2,44

Antal fyndposter 40 93 44 177

Antal fyndposter % 22,6% 52,5% 24,9% 100,0%

Antal kärl 6 19 9 34

Kärl % 17,65% 55,88% 26,47% 100,00%

Antal fyndposter utan kärlnr 26 44 34 104

Antal fyndposter utan kärlnr i % av totala antalet fyndposter 65,00% 47,31% 77,27% 58,76%

Fyndposter dekorerad keramik 5 7 5 17

Andel dekorerad keramik 12,50% 7,53% 11,36% 9,60%

Tabell 2. Tabell över keramikens fyndkontexter. De angivna kontexterna är preliminära och kan komma att förändras.

Fyndkontexter Totalvikt % vikt Totalt antal fragm.

% fragm Medelvikt Rabbad och rabbad?, vikt

Polerad, vikt

Grov, vikt

Slät, vikt

Odef och småsmul, vikt

Gravar 162 7,3% 83 9,2% 2,0 71,8 50,5 39,7

Stenkonstruktioner och –packningar

843,2 38,2% 401 44,5% 2,1 204,4 2,2 178,9 199,7 258

Skärvstenshögar- och flak

826,3 37,5% 267 29,6% 3,1 48,7 705,8 71,8

Stolphål, nedgräv-ningar, gropar, gropar och härdar

97,4 4,4% 38 4,2% 2,6 10,5 60,9 26

Kulturlager 6,4 0,3% 2 0,2% 3,2 3,8 2,6

Annan fyndkontext 269,3 12,2% 111 12,3% 2,4 8,1 99,3 42,1 119,8

6

Kärltyper

De mer eller mindre rekonstruerbara kärltyper som förekommer i materialet kan utifrån sin form definieras som en huvudgrupp, nämligen de tvåledade kärlen (se fig. 1). Med termen avses kärl som har en mer eller mindre konvex form med endast en brytpunkt på kärlkroppen från foten upp till mynningen. Klart definierbara tre- eller flerledade kärl saknas i materialet, men denna avsaknad kan bero på den höga fragmenteringsgraden. Med flerledade kärl menas kärl med en mer eller mindre utvecklad S-profil med tydlig skuldra och hals. Två mer eller mindre säkra tvåledade kärl finns, nämligen kärl 25 och 44. Det förstnämnda kärlet påträffades i skärvstensflaket A18693. Brända ben i anläggningen har daterats till 1880-1520 f Kr. Kärlet är mycket fragmenterat men torde ha haft en svagt konvex kärlform där mynningen sannolikt har varit lätt utböjd. Foten har varit lätt avsatt. Den enkla formen, det grovmagrade godset, den släta ytan tillsammans med den lätt avsatta foten är typisk för sen-neolitisk tid och äldsta bronsålder (jfr Oldeberg 1954:34ff). Det bäst bevarade kärlet från un-dersökningarna är kärl 44 från A36375 i mitten av skärvstenshögen A6092 (fig. 1 och 3). Brända ben i anläggningen har daterats till 1880-1630 f Kr. Dessutom finns en obränd männi-skotand som sannolikt utgör resterna av en skelettbegravning, som troligen representerar den äldsta aktiviteten i A36375. Kärlet har haft en mynningsdiameter på ca 14 cm, botten har varit omkring 8-9 cm i diameter och höjden kan uppskattas till 12-18 cm. Bukens nedre del har varit lätt konkav med en största diameter relativt högt upp på kärlet. Mynningen har varit in-åtböjd. Den släta ytan, den oxiderade bränningen, den grova magringen med rikligt av stora magringskorn av krossad bergart samt formen är också den mycket typisk för senneolitisk tid och äldsta bronsålder. Formen med den inåtlutande mynningen är inte fullt lika vanlig under senneolitisk tid, men finns ändå företrädd bl a med vulstdekorerade kärl (jfr Eriksson 2002:131). I övrigt finns endast några mera osäkra fragment som kan tolkas som tillhörande tvåledade kärl. Hit hör exempelvis kärl 9, 35 och 39, men samtliga är egentligen alltför små för att kun-na göra några säkra bestämningar (fig. 1). A29918, som kärl 35 och 39 framkom i, är 14C-daterats till 1750-1520 f Kr. Sett i ett större perspektiv är tvåledade kärl vanliga under hela förhistorien, men åtminstone kärl 44 och kanske även kärl 25, har ett gods, en yta och former som klart tyder på att dessa bör kunna dateras till senneolitisk tid och tidig bronsålder.

7

Figur 1. Översikt över rekonstruerbara kärldelar och kärl. Mynningsfragmenten till kärl 1 tillhör sannolikt ett dekorerat kärl, se fig. 5. Teckning Thomas Eriksson.

8

Formelement

Mynningar, halsar och skuldror Mynningens riktning och mynningsläppens utformning ger ledtrådar både till tolkningen av kärlformen och till dateringen av materialet (fig. 1). När det gäller mynningsriktning är åter igen fragmenteringsgraden en försvårande faktor i bedömningen av materialet. Flertalet av mynningarna, sex fyndposter, förefaller att ha inåtlutande mynningar. Till denna grupp kan även de med rakt mynningsparti kanske föras. Dessa mynningar bör ha tillhört tvåledade kärl, det vill säga enklare kärl med konvex bukprofil. Endast två fyndposter har haft sannolikt utåt-lutande mynningar, denna typ av mynning brukar oftast kunna sättas samman med tre- eller flerledade kärl, det vill säga kärl med mer eller mindre utvecklat S-profil (kärl 10 och 25). Själva mynningsläppens utformning kan även ge information om dateringen av ett större ma-terial. I Sommaränge Skog har merparten av mynningarna en relativt enkel utformning, sju fyndposter har en rundad och fem har en fyrkantig mynningsläpp. Procentuellt sett finns i materialet relativt många mer avancerat utformade mynningar, men då materialet är litet ska procentberäkningar tas med ytterst försiktighet. Ett fragment från område 2 har en rundat för-tjockad mynningsläpp, en utformning som kan beror på slumpen men som är vanlig under bland annat senneolitikum/äldsta bronsålder och äldre järnålder (F1425). A29918, som F1425 framkom i, är 14C-daterad till 1750-1520 f Kr. På det norra området framkom två fynd som båda har profilerade mynningsläppar av något skilda slag. Det dekorerade fragmentet F1285 - kärl 1 - kan sättas till senare delen av mellan-neolitikum samt senneolitikum och har många paralleller i bland annat Apallematerialet (Eriksson 2003:111ff). Mynningsläppen har en avsmalnade utåtlutande kant. En ännu mer avancerad utformning har F1400 – kärl 31, med sin utvikta, förtjockade mynningskant. Kärlet torde kunna dateras till senneolitikum eller äldre järnålder. Flertalet av kärlen förefaller att ha haft en relativt enkel tunnformig eller svagt S-formig profil att döma av att tydliga halsar och avsatta skuldror i stort sett saknas i materialet. Två möjliga konkava halsar finns dock liksom en svagt rundad möjlig skuldra. De iakttagbara bukarna i materialet är alla konvexa. Få hela bottnar har påträffats, något som annars brukar vara vanligt i gravmaterial där kärl har ställts ned som benbehållare eller bikärl. I stället är det först och främst övergången mellan botten och buken som finns bevarade. Ett fall finns med en avsatt fot, det vill säga en utform-ning där foten har en utstickande kant längst ned mot botten (F1376). Denna utformning av foten är vanlig under just senneolitikum och återkommer sedan under förromersk järnålder för att sedan användas under hela järnåldern. F1376 framkom i en stensättning som daterats till folkvandringstid. I övrigt överväger enkla rundade eller kantiga fötter.

Kärlstorlekar

Tre olika mått ger upplysningar om kärlstorleken hos materialet. Dels rör det sig om rekon-struktioner av mynnings- och bottendiametrar, dels kan man få en viss uppfattning om de ur-sprungliga kärlstorlekarna utifrån buktjockleken. Det bäst bevarade kärlet, kärl 44, har upp-skattats att ha haft en mynningsdiameter på ca 14 cm, en bottendiameter på ca 8-9 cm och

9

Figur 2. Stapeldiagram över buktjocklekar från de olika delområdena. buktjockleken är 0,6-0,7 cm. Höjden går inte att avgöra i dagens läge men bör ha varit mellan 12 och 18 cm. Själva kärlformen har varit enkelt tunnformigt med en svag konkavitet i kärlets nedre del. Kärlet, som kan sägas vara litet eller medelstort kommer från den centrala delen av skärvstenshögen A6092. Även de andra kärlen som går att rekonstruera förefaller att tillhöra denna storleksgrupp. Kärlen 3 och 16 har haft bottendiametrar som grovt kan uppskattas till ca 14 cm och även kärl 4 förefaller att vara ett mindre eller medelstort kärl. Bottenstorleken är lite vanskligare att använda som mått på kärlstorleken än vad mynningsdiametern är eftersom de flesta kärl har en betydligt mindre botten- än mynningsdiameter. Speciellt under senneoli-tikum och bronsålder kan botten vara liten i förhållande till kärlets största vidd. Buktjockleken är vanskligare att använda för göra uppskattningar av kärlstorlekar (fig. 2). Även små kärl kan ha mycket tjocka väggar, däremot är tunna bukar med tjocklekar upp till 0,7 cm oftast förknippade med små till medelstora kärl. Ett visst samband finns dock mellan stora kärl och tjocka bukväggar. I Sommaränge Skog är buktjocklekar runt 0,8 cm vanligast, något som är relativt typiskt för många förhistoriska material. Några poster finns även med buktjocklekar på 0,5 och 0,6 cm, något som tyder på att kärlen har varit små (F1299, 1305, 1314, 1356, 159, 1377, 1379, 1385, 1425 och 1448). De tunnväggiga bukarna påträffades i och söder om skärvstenshögen A6092, i stenkonstruktionen A29859, i skärvstensflaket A18693 samt i graven A15000. På de centrala delarna av undersökningen, på område 2 norr om A6092 samt i skärvstensflaket 18733 och i söder vid stenkonstruktionen A33488, finns även bukar som är över 1,0 cm tjocka (F1280, 1316, 1358, 1361, 1407, 1411, 1438 och 9009). Ofta brukar dessa mått vara förknippade med större förrådskärl. Inte sällan har keramiken från senneolitikum och äldre bronsålder framhållits som grovväggig. Måtten från Sommaränge Skog kan antingen nyansera denna bild, eftersom flera av bukarna måste kategoriseras som tunnväggiga. Ett förbehåll är dock att det kan finnas inslag av såväl mellanneolitiskt som yng-rebronsålders- och äldrejärnåldersmaterial, tider då andelen tunnväggiga bukarna var större. Främst gäller detta keramiken från mellersta och yngre bronsåldern.

Buktjocklek Sommaränge skog

0

2

4

6

8

10

12

14

16

18

20

5 6 7 8 9 10 11 12

Buktjocklek mm

An

tal

fyn

dp

os

ter

Omr. 3: Syd

Omr. 2: Mellersta

Omr. 1: Nord

10

Ytbehandlingar

Ytbehandlingen av framförallt utsidan av buken på kärlet kan visa på vilken funktion kärlet har haft och även ge antydningar till dateringen av materialet i stort (tab. 3 och fig. 4). I Sommaränge Skog är fragmenteringsgraden hög, något som påverkar bevaringsgraden av ytbehandlingarna. På ungefär 25% av materialet sett till vikten, och så pass mycket som ca 50 % sett till antalet fragment, går det inte att avgöra den ursprungliga ytan. Det rör sig dels om mycket fragmenterad keramik som inte har ytor kvar, dels rör det sig om bottnar som inte har haft någon egentlig ytbehandling. Bortser man från dessa obestämbara fragment så upptas knappt två tredjedelar av materialet av keramik med slät yta. Det är den vanligaste ytbehand-lingen under större delen av den förhistorien och innebär att keramiktillverkaren har slätat till ytan så att den har blivit jämn. Ibland kallas denna yta också glättad, men ytan har inte arbe-tats upp till någon lyster. Som redan nämnts är typen svår att tidsfästa, den var dock mindre vanlig under mellersta och yngre bronsålder, men i övrigt är det den klart övervägande ytbe-handlingen från neolitikum till och med äldre medeltid.

Figur 3. Delar av kärl 44 (F1446-1449). Kärlet kommer från skärvstenshögen A6092 och har en slät ytbehandling. Märk det grovmagrade godset. Foto Thomas Eriksson.

En mer svårgripbar och heterogen grupp är den som här har benämnts som grov yta. Om man räknar bort den odefinierbara keramiken rör det sig om ca 25-30 % av materialet. Här kan flera olika kategorier rymmas: kärl som har haft en mycket grov och obearbetad yta, kärl vars yta har vittrat bort och i viss mån rabbad keramik där rabbningen har ramlat av. Med andra ord är det svårt att göra några arkeologiska tolkningar utifrån denna kategori.

11

En mycket liten grupp är den polerade keramiken där ytan har glättats upp så att den har fått en skinande lyster. I många material är denna grupp antagligen underrepresenterad på grund av sekundär vittring. Det rör det sig om tre fyndposter med denna typ av från det södra och mellersta området (F1330, 1398 och 1433). Samtliga fragment har en neolitisk karaktär med ett blekgult gods med oxiderad utsida och alla har mer eller mindre säkra spår av dekorer i form av grunda gropar eller tvärsnodd i rader. Dekoren, godset och ytan tyder på att de kan dateras till mellanneolitikum eller senneolitikum med släktskap med stridsyxekeramiken eller till dess fortsättning under senneolitikum. F1330 och 1398 kommer från en del av undersök-ningen där det har 14C-daterats material till 2040 – 1740 f Kr, alltså SN. F1433 kommer ifrån en stenkonstruktion där brända ben daterats till period I.

Slät Småsmul Ej observ Grov Polerad Rabbad eller rabbad? Totalt

Vikt, g 1062,8 246,8 271,1 409,2 10,3 204,4 2204,6

Vikt % 48,2% 11,2% 12,3% 18,6% 0,5% 9,3% 100,0%

Antal fragment 300 344 95 126 4 33 902

Ant. fragm. % 33,3% 38,1% 10,5% 14,0% 0,4% 3,7% 100,0%

Medelvikt/fragm. 3,54 0,72 2,85 3,25 2,58 6,19 2,44

Antal kärl 17 0 3 8 3 2 33

Kärl % 51,5% 0,0% 9,1% 24,2% 9,1% 6,1% 100,0%

Tabell 3. Sammanställning av ytbehandlingar från undersökningen. Märk att ytbehandlingar per kärl har förts till den bäst bevarade ytan, dvs kärl som har fyndposter som har definierats som t ex slät, grov och småsmul har här förts samman till slät.

Utmärkande för keramiken i Mälardalen från och med bronsålderns period II till och med bronsålderns slut är en hög andel av rabbad keramik. Ofta brukar keramiken från dessa perio-der domineras till mellan 50 och 80 % av denna typ av ytbehandling. Benämningen syftar på en ytbehandlig där utsidan av bukväggarna har påförts ett lager med uppslammad lerslicker som innehöll rikligt av krossad bergart eller grov sand. Utsidan har därigenom fått en karaktä-ristisk grov sandpappersliknande yta, som ibland kan vara relativt jämn men ofta är mycket ojämn, utfluten eller har dragna räfflor i sig. Det finns fyra fyndposter med mer eller mindre säker rabbad keramik (F1410-12 och 9009). Alla har påträffats på det mellersta området i stenkonstruktionerna A29887 och A29918. Sannolikt rör det sig om två separata kärl, ett i vardera anläggningen. Alla fragmenten är mycket vittrade och är svårbedömda, men sannolikt rör det sig om rabbad keramik där rabbningen är mycket eroderad. Fragmenten från A29918 är dock något osäkrare än de från A29887. Graven A29918 har 14C- daterats till period I vil-ket skulle kunna föra tillbaka rabbning till bronsålderns början. Men fyndet har få paralleller i Sverige med samma tidiga datering. Eftersom ytbehandlingen är vittrad och svårbestämbar måste man ta den bestämningen med en viss reservation. På kontinenten förekommer dock rabbning redan under neolitikum och äldsta bronsålder (Jaanusson 1981:40). I Sverige har rabbning oftast slentrianmässigt förts till yngre bronsålder, något som inte stämmer utan ytbe-handlingen har en äldre tradition från åtminstone period II eller III.

12

Ytbehandlingar

0%5%

10%15%20%25%30%35%40%45%50%55%60%65%70%75%80%85%90%95%

100%

Vikt, g Antal fragment

Rabbad eller rabbad?

Polerad

Grov

Slät

Figur 4. Stapeldiagram över ytbehandlingar i procent. Här har odefinierbara fragment räknats bort.

Dekorer

Förhållandevis stor andel av keramiken är dekorerad, totalt rör det sig om nästan 6% sett till vikten som har säker eller osäkra rester av dekor. Även här spelar den höga fragmenterings-graden en försvårande roll i bedömningen av keramiken. 23 fragment finns där dekoren är säkert fastställd, men ytterligare 11 fragment har mer osäker dekor. Till den sistnämnda grup-pen hör små, ytterst vittrade fragment. Dessutom kan det ibland vara svårt att skilja mellan äkta dekor och små porositeter i ytan som kan härröra från olika intryck, till exempel av fröer eller andra växtdelar, eller ha uppkommit när magringskorn har fallit ut. ibland kan även ris-tade linjer ha uppkommit i ytan, t ex vid glättningen, utan att vara menade som dekor. Bland den dekorerade keramiken finns två möjliga fynd av vulster, som har modellerats utan-på kärlet. Det ena är en sannolikt bortfallen vulst, F1345, som kom i närheten av en rest sten där även brända människoben deponerats. Graven har daterats till 1610-1400 f Kr, dvs. period I. Det andra fyndet är ett mynningsfragment vars form tyder på att det har suttit en vulst cirka 1 centimeter nedanför mynningskanten (F1359). Båda fragmenten kom i närheten av skärv-stenshögen A6092. Vulstdekorerad keramik i Mälardalen är ofta förknippad med kontexter från senneolitikum och äldsta bronsålder. Några av de närmaste parallellerna finns i ett odate-rat lösfynd från en romartida-folkvandringstida boplats någon km söder om den aktuella un-dersökningen (Eriksson 2004:121). Andra närliggande och daterade exempel finns från Drag-by, Skuttunge och Bälinge socknar samt från Vrå i Alsike socken. Där kan keramiken dateras till ca 2200-1600 f. Kr. (Jaanusson 1985:42ff;Eriksson 2002:131). Flera fragment har mer eller mindre välbevarade rester av dekorer gjorda med tvärsnodd och/eller kam/tandstämpel. På grund av vittringsgraden är det ibland svårt att skilja mellan de olika intrycksredskapen. I ett stolphål, A6080, i det norra området framkom flera fragment till sannolikt ett kärl (F 1285, 1288 och 1290) med en vittrad dekor av 1,0-1,5 centimeter långa

13

intryck av tvärsnoddsintryck ställda i ett vinkelmönster i flera rader. Godset är ljust och oxi-derat bränt med bergartsmagring och vissa småporositeter. Ett av fragmenten tillhör en profi-lerad mynning med spetsigt utvikt mynningsläpp. Godset, dekoren och mynningen är klart mellan- och senneolitiskt till sin karaktär och är ett typexempel på den formvärld som uppstod i Mälardalen under sammansmältningen av den gropkeramiska och stridsyxekulturen under senare delen av mellanneolitikum och som sedan fortlevde under senneolitikum och tillhör ett komplex som ibland kallas den tredje gruppen (Edenmo et al 1997:189ff). Taggtrådsintryck i fiskbensmönster finns bland annat också från grottan Stora Förvar på Stora Karlsö utanför Gotland. Där förekommer denna typ av dekor på kärl av senneolitisk typ (jfr Schnittger & Rydh 1940:Pl. LXII). Ett problem med materialet från den fyndkontexten är att det är i stort sett odaterat och sannolikt har en betydligt större andel bronsålderskeramik än vad som upp-märksammades vid genomgången på 1940-talet. Typerna med den ovannämnda mönsterkom-binationen förekommer dock på kärl som klart kan dateras till senneolitikum och/eller äldsta bronsålder. Det är även tidigare uppmärksammat att stridsyxetraditioner fortsatte att leva kvar i keramiken under äldre senneolitikum i Mälardalen (Malmer 1962:100ff). Ett annat exempel på denna typ av dekor kommer från den södra änden av undersökningsytan. Fragmentet har minst 4 parallella rader av linjer med tvärsnoddsdekor (F1330: fig 6). I samt-liga fall visar godset att det inte rör sig om någon gropkeramisk tradition utan fragmenten istället bör föras till sen stridsyxekeramik och dess fortsättning under senneolitikum. Grov taggtrådsornering eller som den också kallas, taggtrådsornering är ett utmärkande drag för den senneolitiska keramiken. Ofta sitter den också i vinkelbandsmönster. Mönstret finns även ut-fört med kamstämpel (Oldeberg 1954:34ff; Holm et al 1997:230ff).

Figur 5. Tvärsnoddsdekor i vinkelmönster på kärl 1, jfr mynningsfragmentet på figur 1 (F1290). Dekortypen är typisk för framförallt från stridsyxekulturen och senneolitikum. Foto Thomas Eriksson.

14

Figur 6. Ett annat exempel på tvärsnoddsdekor från den södra delen av undersökningsytan (F1330). Här kan man skönja den snodd eller redskap som tvärsnodden är lindad runt. Foto Thomas Eriksson. I det södra området påträffades också ett fragment med gropdekor (F1396). Fragmentet är alltför litet för att göra några större tolkning utifrån, men torde tillhöra perioderna mellanneo-litikum till och med bronsålder. Dessutom finns från undersökningarna ett antal osäkra deko-rer av möjliga små, grunda gropar eller stick med diametrar under 3 mm (F1292, 1299, 1300, 1398 och 9006). Från de södra och mellersta områdena kommer flera fragment med dragna linjer som dekor (F1353?, 1392, 1403, 1427 och 1429). Dels finns tunnare, grunt ristade linjer dels förekom-mer djupt dragna linjer i parallella rader (fig. 7 och 8). Dekoren är svår att datera utifrån en-staka fragment men tillsammans med godset och dess grova magringskorn är de i detta fall snarast att se som tillhörande en tradition som bör kunna dateras till senneolitikum eller tidig bronsålder. Dekorer av den här typen har kommit i daterade kontexter: i A29918 och i anslut-ning till den resta stenen, som verkar kunna föras till period I.

Figur 7. Ett fragment med tre parallella, djupt ristade linjer (F1403). Två av linjerna löper parallellt med brottytorna längs med den centrala linjen. Foto Thomas Eriksson.

15

Figur 8. Tre olika fragment med linjedekorer (överst F1392, nedan till vänster F1427 och nedan till höger F1429). Dekortypen är mycket svår att tidsfästa, allra helst på mindre fragment som dessa, de kan vara såväl neolitiska som från bronsålder. Foto Thomas Eriksson.

Gods och magringstyper

Godset, det vill säga den lera och magring som tillverkaren har valt ger antydningar till dels vilken datering materialet har i stort, dels kan det ge ledtrådar till keramikerns kunnande och syftet med keramiken. Till exempel har magringens art och frekvens betydelse för kärlets möjligheter att tåla temperaturväxlingar, exempelvis i samband med matlagning. Här har det endast varit möjligt att göra en subjektiv okulär bedömning av magringen och leran. För att göra en mer noggrann och bättre bestämning av dessa variabler måste bland an-nat tunnslip göras. Utan mikroskop och tunnslip är det vanskligt att bedöma vad som är natur-lig sand- och grusinblandning i leran och givetvis också göra bedömningar av magringens andel och mineralbestämningar. Med dessa reservationer i minnet kommer ändå vissa slutsat-ser att dras. Nästan all keramik i Sommaränge Skog har en varierande andel av krossad bergart som mag-ringsmedel (fig. 9). Med största sannolikhet är det mald skörbränd granit och gnejs som har använts, en vara som det har funnits gott om på platsen. Vad som är utmärkande för en rela-tivt stor andel av keramiken är att den har mycket grova magringskorn. De enskilda kornen kan var upp till 10 mm stora och upptar därigenom hela buktjockleken. Här har grova korn definierats som ca 4 mm och uppåt. Detta drag är inte speciellt vanligt under mellersta och yngre bronsålder, inte heller är det vanligt under yngre romersk järnålder och folkvandrings-tid. Så avviker till exempel materialet klart från det romartida och folkvandringstida materia-let ifrån boplatsen RAÄ 179 i Viksta socken (Eriksson 2004:122). Där överväger den finmag-rade keramiken helt och dateringen är huvudsakligen betydligt yngre än vad merparten av materialet från Sommaränge skog är. I stället upptas en dryg tredjedel av materialet i Som-maränge skog av grovmagrat gods och ofta är det grova korn av fältspat som överväger. San-nolikt beror detta på att man har haft en förkärlek för krossad granit med just fältspat som ett naturligt ingående mineral. Fältspaten i sig ger genom sin kristallstruktur grövre korn än vad

16

till exempel kvarts ger. Just detta fenomen, med grova korn med en stor representation av fältspat, är speciellt vanlig under senneolitikum och äldsta bronsålder och återkommer sedan runt Kristi födelse. Tillsammans med det flagiga godset i keramiken från Sommaränge Skog är det framförallt de äldre perioderna, senneolitikum och bronsålder, som är troligast att föra materialet till.

Figur 9. Stapeldiagram över magringskornens maxstorlek.

Dateringar

Det är alltid vanskligt att försöka datera keramik. Mycket av keramiken är vardagsgods med mycket långa användningstider, där många faktorer inte varit kronologiskt betingade utan istället funktionella. Ett material från en undersökning kommer sällan från en enda period utan material från skilda tider ofta finns inom ett och samma undersökningsområde. Vissa hållpunkter för datering finns dock. Ytbehandlingar, med en stor andel slät keramik och en mycket ringa andel av rabbigt gods tyder på att andelen keramik från mellersta och yngre bronsålder är liten. Istället torde materialet ha sin tyngdpunkt antingen före eller efter dessa tidsepoker. Likaså tyder det ofta grovmagrade godset på att materialet huvudsakligen har sin tyngdpunkt i senneolitikum och äldsta bronsålder, med möjliga nedslag i äldre järnålder. Framförallt har keramiken från perioden runt Kristi födelse ofta mycket grova magringskorn. Två möjliga rabbiga kärl finns dock från ytan, varför det ändå finns aktiviteter här från brons-ålderns perioder II - VI. Likaså tyder de kärlformer som har gått att rekonstruera, då främst kärl 44, på en snarast sen-neolitisk tradition. Hur länge denna har fortgått in bronsåldern är ännu okänt, man kan förmo-da att traditionen har varit starkt åtminstone in i period I och möjligen II. Likaså visar den förhållandevis rika förekomsten av dekorerad keramik med linjer, vulster och tvärsnodd/taggtråd på att det här finns keramik som kan dateras till senare delen av strid-syxekulturen eller kanske framförallt till senneolitikum. Sannolikt kan den oxiderat brända keramiken med tvärsnodd, kam och gropar dateras till mellanneolikum och i det här materia-

Maxstorlek magringskorn

0

5

10

15

20

25

30

35

40

45

50

1 2 3 4 5 6 7 8

Storlek mm

An

tal

fyn

dp

oste

r

Omr. 3: Syd

Omr. 2: Mellersta

Omr. 1: Nord

17

let kanske framförallt till SN1. Vulstdekorerade keramiken bör dock ha en datering mer till SN2 och tidig bronsålder. En mer säker kronologi saknas dock för perioden.

Slutdiskussion Denna studie har tagit sin utgångspunkt i keramiken i sig, de enskilda arkeologiska kontexter-na har inte studerats mer noggrant. Platsen i sig är en mindre boplats i norr, men framförallt en grav- och kultplats med enstaka boplatsaktiviter. Dessutom finns även gravar och skärv-stenshögar. Den sistnämnda anläggningskategorien är omdiskuterad och kan förmodligen i skilda fall ses som både kokstensavfall, en plats för sekundärgravar i kokstensavfall såväl som i andra fall primärt ha uppkommit genom kremationsbål. I Sommaränge kan skärvstenshögar-na betraktas som skärvstensgravar. Utifrån keramiken skulle man utan att känna till fyndkon-texterna först och främst kategorisera materialet från hela platsen som ett boplatsmaterial. Något som talar för detta är den höga fragmenteringsgraden, avsaknaden av mer bevarade kärl samt även den låga andelen av kärlbottnar. I många gravmaterial från järnålder är just en hög frekvens av visserligen fragmenterade men relativt välbevarade kärl ofta förekommande. Framförallt är kärlbottnar vanliga då de övre delarna av kärlen lätt blir skadade och upplösta vid gravsättningen: Dessutom brukar sekundära nedbrytningsprocesser påverka kärlens övre delar mer. Dock måste det sägas att även på mer traditionella äldrejärnåldersgravfält är det vanligt med enstaka keramikfragment och även med total avsaknad av keramik. En plats där detta uppmärksammades var Holmsmalmagravfältet, från yngre romersk järnålder och folk-vandringstid, Malma socken i Västmanland Tolkningen där var att man hade i flera fall kros-sat kärlen vid gravläggningen (Johnsen-Welinder 1973:76ff). Det är inte heller ovanligt att enstaka skärvor ligger högt upp i fyllningen till äldrejärnåldersgravar, något som kan tolkas som rester av kärl som har använts i olika riter av de efterlevande efter gravläggningen. Till dessa kan räknas libations- och dryckesoffer (Eriksson & Ählström 1997:46f). Sådana kärl har av naturliga skäl också varit mer utsatta för sekundär nedbrytning och är därmed mer fragmenterade. Men eftersom få gravfält har anlagts på tidigare helt obrukad mark är även risken stor att enstaka skärvor från tidigare aktiviteter följer med i gravanläggningarna. Akti-vetszonen på och och framförallt runt förhistoriska boplatser är sannolikt större än vad arkeo-loger ofta räknar med. En försiktighet bör därför tas vid tolkning av enskilda kärl. Från sen-neolitikum och framåt är det sannolikt sällan som keramik specialtillverkades för gravsätt-ningen, varför det inte finns några morfologiska skillnader mellan gravkärl och boplatskera-mik. Med andra ord: boplatskeramiken användes sekundärt som grav- och bikärl. Orsakerna till den höga fragmenteringsgraden och det boplatsliknande materialet från Som-maränge Skog kan vara många. En är antagligen att delar av materialet kan härröra från en äldre regelrätt boplats, med mer eller mindre avsiktliga deponeringar av trasiga kärl i stolphål och nedgrävningar. Boplatser under senneolitikum och fram till och med äldre järnålder har ofta ett mycket stort aktivitetsområde utanför det regelrätta bostadsområdet. Nedläggningarna kan ha skett antingen som ren avfallshantering eller haft mer rituella förtecken. En annan or-sak kan även vara att gravkeramik inte har använts på samma sätt och framförallt inte i sam-ma omfattning som under äldre och yngre järnålder, det vill säga för att antingen rymma den dödes ben eller som mat- eller dryckesoffer åt den döde. Dessa traditioner förefaller att istället bli vanlig i Mellansverige först under förromersk järnålder. Detta skiljer i så fall regionen från Sydskandinavien där impulser från urnenfelderkulturen får genomslag redan under yngre bronsålder. Åtminstone delar av keramikmaterialet från Sommaränge Skog kan i så fall tolkas som rester av riter och handlingar i samband med t ex de gravläggningar som påträffades.

18

Kärl 44 kan ses som ett avvikande fynd i Sommaränge Skog, ett relativt komplett kärl som har påträffats i skelettgraven 204597 i stensättningen 36375 under skärvstenshögen A6092. Dateringsmässigt bör kärlet utifrån sin inre och yttre morfologi kunna sättas i senneolitikum eller äldre bronsålder. Endast ett fåtal gravar har tidigare undersökts i Mellansverige från des-sa perioder, bland annat då hällkistor. Den relativt närbelägna hällkistan i Dragby innehöll vulstdekorerad keramik från ett eller flera kärl som kan tolkas som bikärl. Graven kan dateras till senneolitikum eller kanske främst äldre bronsålder (Jaanusson & Silvén 1962:27ff). Dess-utom finns på samma gravfält andra gravar från bronsålder där det i flera fall har påträffats delar av kärl i gravfyllningen. Förhållandet har tolkats som pars-pro-toto-offer av kärldelar till den döde och traditionen har paralleller i både Danmark och andra platser i Mälardalen under den aktuella perioden (Rydh 1961:198ff; Rydh 1962:79ff). Sannolikt är fragmenten nedlagda som medvetna offer, ett förhållande som i så fall skulle stödja tolkningen i Sommar-änge om en tradition med rituella nedläggningar av keramikfragment. Men även i Dragby kan fyndomständigheterna granskas källkritiskt. Under flera av gravarna i Dragby har härdar och skärvstensflak påträffats som härrör från en äldre fas, som kan ha varit en boplatsfas. Under-sökningen på 1960-talet koncentrerade man sig på gravarna och boplatsaktiviteter har sanno-likt inte uppmärksammats på det sätt som det skulle ha gjorts i dag (Lundholm 1969). Denna äldre fas innbär att det inte går att utesluta att enstaka äldre keramikskärvor kan ha följt med i gravarna utan avsikt. Sammanfattningsvis finns paralleller med bikärl nedlagda i skelettgravar under senneolitikum och äldre bronsålder i regionen, något som kärl 44 är ett exempel på. I regionen finns även fynd av enstaka keramikskärvor i gravfyllningar. Förhållandet kan i många fall tolkas som medvetna offer, men en viss försiktighet bör tas eftersom äldre artefak-ter kan följa med oavsiktligt vid nyanläggningar av gravar. Förutom medvetna nedläggningar av keramikfragment vid gravläggningen kan även ytligare fynd höra till gravoffer till den döde eller de döda. Av materialet har minst 34 olika kärl kunna identifierats, antagligen är denna siffra alldeles för lågt räknad. Antalet har uppskattas utifrån olika fragment och kärldelar i skilda anlägg-ningskontexter, först och främst utifrån mynningsfragmenten. Om man antar att varje fynd-post som inte har fått ett kärlnummer representerar ett kärl skulle det ursprungliga maximian-talet kärl vara 138 kärl. Mycket grovt kan hela kärl, bortsett från mycket stora förrådskärl, uppskattas till att ha vägt mellan 0,5 och 3 kg. Rent matematiskt innebär det att det ursprung-ligen skulle ha funnits mellan 17 och 414 kg keramik och att endast mellan 0,5 och 13 % av denna mängd har bevarats och påträffats vid undersökningen. En stor del av den ursprungliga kärlvikten har sannolikt försvunnit redan under förhistorisk tid, på grund av godsets lättfrag-menterade karaktär. Men den låga bevaringsgraden föder ändå tankar om deponeringsmönster och representativitet för såväl keramiken som andra material på platser som Sommaränge Skog.

Referenser Berggren, A. & Hennius, A., 2004. Sommaränge – hus, odling och tjärframställning. Undersökningar

för E4, RAÄ 179, Viksta socken, Uppland. Upplandsmuseet, Rapport 2004:02. Uppsala. Björhem, N. & Säfvestad, U. 1993. Fosie IV. Bebyggelsen under brons- och järnålder. Malmöfynd 6.

Malmö. Edenmo, R., Larsson, M., Nordqvist, B. & Olsson, E., 1997. Gropkeramikerna – fanns de? Materiell

kultur och ideologisk förändring. I: Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd och Mellansverige. Red. M. Larsson & E. Olsson. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersök-ningar. Skrifter nr 23. Stockholm.

19

Eriksson, T., 2002. Keramiken. I: red. Göthberg, Forenius och Karlenby. 2002. I en liten Vrå av värl-den. UV Uppsala Rapport 1997:66. Uppsala.

Eriksson, T. 2003. Dekorerad keramik i Apalle & Gjuterifynden i Apalle. Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland (Ullén, I. et al): 85-146. Riksantikvarieämbetet, UV Uppsala Rapport 1997:64. Stockholm.

Eriksson, T., 2004. En specialregistrering av keramik. Särskild undersökning. Sommaränge 5:1, Fornl. 179, Viksta sn, Uppland. I: Berggren & Hennius 2004. Uppsala.

Eriksson, T. & Ählström, J., 1997. RV55. Graneberg - Ett romartida gravfält. Riksantikvarieämbetet. UV-Uppsala rapport 1997:19. Uppsala.

Gustavsson, K., 1997. Otterböte. New light on a Bronze Age site in the Baltic. Thesis and Papers in Archaeology B:4. Stockholm.

Holm, J., Olsson, E. & Weiler, E. 1997. Kontinuitet och förändring i senneolitikum. I: Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Arkeo-logiska undersökningar. Skrifter nr 23. Stockholm.

Hulthén, B., 1974. On documentation of pottery. Acta Archaeologica Lundensis. Ser. In 8o Minore No 3. Lund.

Jaanusson, H. 1981. Hallunda. A Study of Pottery from a Late Bronze Age Settlement in Central Swe-den. The museum of National Antiquities, Stockholm. Studies 1. Stockholm.

Jaanusson, H. & Silvén, U., 1962. Undersökningen av Dragbyröset 88. I: TOR. Vol. VIII. 1962. Uppsa-la.

Johnsen-Welinder, B., 1973. Gravfältet vid Holmsmalma i Malma sn. I: Västmanlands fornminnesfö-renings årsskrift LI 1973. Västerås.

Lundholm, K., 1969. Dragbyfältet. Lic. avh. Institutionen för nordeuropeisk arkeologi, Uppsala Uni-versitet. Stencil.

Malmer, M. P. 1962. Jungneolitische Studien. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8o. No 2. Lund. Oldeberg, A., 1954. Hällkistan från Ingemarstorp. Antikvariskt arkiv I. Kungl. Vitterhets Historie och

Antikvitetsakademien, Stockholm. Red. Göthberg, H., Forenius, S. & Karlenby, L., 2002. I en liten Vrå av världen. Arkeologisk under-

sökning 1991, för Alsike stad, RAÄ 16, 187, 261, Vrå, Knivsta socken, Uppland. Del 2. Riksantik-varieämbetet UV Uppsala Rapport 1997:66. Uppsala.

Rydh, S. 1961. Tvenne bronsåldersanläggningar på Dragbygravfältet. I: TOR. Vol. VII. 1961. Uppsala. Rydh, S., 1962. Dragbygravfältet kring röse 88. I: TOR. Vol. VIII. 1962. Uppsala Schnittger, B., & Rydh, H., 1940. Grottan Stora Förvar på Stora Karlsö. Kungl. Vitterhets Historie och

Antikvitetsakademien, Stockholm. Ullén, I., Ericson, P., Eriksson, T., Kjellberg, A-S., Lindholm, P., Wigh, B. & Åkermark, A., 2003.

Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland. Riksantikvarieämbetet, UV Uppsala rapport 1997:64. Stockholm

Bilagor Bilaga 1: Fyndtabell