bronsålder i stockholms skärgård - exemplen stora björn och ornö

Redaktörer:Kenneth Alexandersson, Michael Dahlin, Veronica Palm,

Ludvig Papmehl-Dufay, Roger WikellSamhällsföreningen

Blankaholm-Solstadström

FORNTID LÄNGS OSTKUSTEN 3

Blankaholmsseminariet år 2011

FOR

NTID

LÄN

GS O

STKU

STEN 3

Red: A

lexandersson et al.

Arkeologiseminariet ”Forntid längs ostkusten”, i folkmun mer känt som Blankaholmsseminariet, går in på sitt femte år. I samma veva är vi stolta över att kunna presentera den tredje Blankaholmsboken, ”Forntid längs ostkusten 3” som innehåller artiklar vilka bygger på föredragen från 2011 års seminarium. Innehållet spänner från jägarstenålder i Norrland via bronsålderns hällristningar i Tjust till 1700-talets tjärframställning i Målilla. Författarna är arkeologer och historiker, läsarna däremot tror vi är allt ifrån yrkesverksamma till allmänt intresserade av kulturhistoria och arkeologi i östra Sverige.

Boken du håller i din hand kan beställas från tryckeriets hemsida, www.books-on-demand.com. Där kan du även beställa de tidigare Blankaholmsböckerna:

Alexandersson, K., Papmehl-Dufay, L. & Wikell, R. (red) 2010. Forntid längs Ostkusten 1. Blankaholmsseminariet de två första åren. Västerviks museum. Västervik. ISBN 978-91-977367-4-5

Alexandersson, K., Dahlin, M., Palm, V., Papmehl-Dufay, L. & Wikell, R. (red) 2011. Forntid längs Ostkusten 2. Blankaholmsseminariet år 2010. Västerviks museum. Västervik. ISBN 978-91-977367-8-7

Omslag.indd 1 2012-02-02 10.39

Ornö & Stora Björn•

Wallin.indd 200 2012-02-02 10.33

201

Bronsålder i Stockholms skärgårdExemplen Stora Björn och Ornö

Roger Wikell & Mattias Pettersson

InledningDet finns ett fåtal registrerade fornlämningar från bronsålder i nuvarande Stockholms skärgård. Rimligen torde det finns det fler, trots att skärgården länge har ansetts vara ett sent koloniserat område. Särskilt i mer populärt hållen skärgårdslitteratur är bilden av en öde forntida skärgård närmast en självklarhet. I vårt projekt ”Skärgård 10 000 år” har vi försökt utmana den rådande bilden genom inventeringar och utgrävningar. De preliminära resultaten är mycket lovande. Skärgården är en miljö som förutsätter båtburna kulturer, och vi ska ta avstamp i det förhållandet.

BakgrundBronsålderns vanligaste hällbild i Skandinavien är, förutom skålgropen, det evigt ”seglande” skeppet. I östra Mellansverige finns 2500 skeppsbilder registrerade, och ständigt upptäcks fler (fig. 1). Några av Nordens största bilder av skepp, med en längd av drygt 4 meter, finns också i regionen (Kjellén & Hyenstrand 1977; Broström et al. 2008). Skeppsristningarna visar hur viktig båten varit i såväl ekonomiskt som rituellt hänseende. I det skärgårdslandskap som Mälaren utgjorde under bronsålder är detta ingen överraskning, och det är också kring Mälarstränderna det stora flertalet av de 2500 skeppsfigurerna finns. Desto mer förvånande är att forskningen inte har utgått från båten som ett analysinstrument för att förstå bronsålderns kulturlandskap (Ling 2008; Bjerck 2009; Pettersson & Wikell 2010a). Tonvikt har lagts på jordbruk och boskapsskötsel kring lerslätter. Fokus har således nästan ensidigt legat på inlandsfjärdmiljöerna som är kringgärdade av hällristningar, skärvstenshögar och gravrösen, d.v.s. runt nuvarande Mälaren (Jensen 1986; Wigren 1987; Wikell 2010). Nuvarande skärgården utanför (öster om) Mälaren har därmed glömts bort, och har ansetts

Wikell.indd 201 2012-02-02 10.33

202


vara ett folktomt randområde under forntiden. Med tanke på båtens stora betydelse är detta mycket märkligt. Sjöfolk är inte rädda för vida vatten. Därför borde det också finnas långt fler fornlämningar från bronsålder i Stockholms skärgård än vad som hittills varit känt.

Stockholms skärgård ansågs länge vara koloniserat tämligen sent, egentligen först i historisk tid. Den främsta anledningen är att man inte tyckte sig ha några bevis på att skärgården var bebodd före medeltiden. Förhållandet berodde på att området ansågs vara en ogästvänlig ödemark, som först i sen tid av strandförskjutningen hade lyfts upp ur havet. Detta synsätt var ett axiom, en så given självklarhet att man gärna bortsåg från de många vikingatida gravfält, ca 100 stycken (!), som finns på större öar som Muskö, Utö, Ingarö, Värmdö och Ljusterö. Gravfälten indikerar att fiskebönder bodde här för mer än 1000 år sedan, och de var heller inte de första bosättarna i dagens skärgård. Som framgår nedan finns även ett fåtal äldre fornlämningar, både från bronsålder och stenålder. Men i den traditionella bilden av bebyggelsen i skärgården tas inte dessa bosättningar på allvar (t.ex. Hedenstierna & Hedenstierna 1989; Bratt & Källman 1990; Holm 2009; Jerling 2009; Källman 2009). Än idag framställs Stockholms skärgård i populärvetenskapliga arbeten och turistbroschyrer som en sent koloniserad vildmark.

Figur 1. Bronsålderns “evigt seglande skepp”. Dokumentation av nyupptäckt hällristning vid Sundby i Sorunda. Foto: Roger Wikell.

Wikell.indd 202 2012-02-02 10.33

Bronsålder i Stockholms skärgård

203

Ett problem är att man ensidigt har förlitat sig på de skriftliga källorna, medan det faktiska beståndet av äldre fornlämningar bara hastigt har summerats här och var i spridda arbeten om skärgården (t.ex. Nordström & Sjöberg 1982; Hedenstierna 1989, 1990). Uppenbart har många av de som skriver om skärgårdens historia bristfälliga kunskaper om de förhistoriska lämningarna. Arkeologerna i sin tur är dåliga på att sammanställa de data som finns, och än sämre på att göra god arkeologi av det. Förhållandet känns igen från Åbolands omfattande skärgård i sydöstra Finland, där arkeologen Tapani Tuovinen bedrivit omfattande inventering efter rösen och stensättningar (Tuovinen 2002). Genom detta arbete har han hittat hundratals tidigare oregistrerade gravar och även boplatser. I sitt avhandlingsarbete konstaterar han att skärgården länge ansågs vara ett sent koloniserat marginalområde. Han kallar fenomenet för ”the hypothesis of the peripheral nature of the archipelago” (Tuovinen 2002:43), syftande på den styvmoderliga behandling som området tidigare har fått i forskningen. Skärgården är ej lämplig för jordbruk och har därför varit en vildmark, löd det tidigare okritiska förmodandet inom finsk fornforskning. På arkeologernas skrivbord låg spridningskartor med vita fläckar, vilka ansågs bekräfta att skärgården var så folktom som man sedan tidigare hade antagit. Ingen var heller ute och inventerade, varför kunskapsläget förblev oförändrat. Situationen för

Figur 2. År 1977 upptäckte Kjell Linnér fornlämningsmiljön på Ornö. År 2008 var han åter på plats, denna gång som ciceron under en tur med författarna. Här visar Kjell gravröset RAÄ 58:1-2. Den långsträckta dalen i bakgrunden var en vik under yngre bronsålder. Foto: Mattias Pettersson.

Wikell.indd 203 2012-02-02 10.33

204


Åbolands och Stockholms skärgårdar är således mycket lika. Områdena har setts som marginalområden av ringa betydelse. Men som Tuovinen visat genom riktade inventeringar så finns det gedigna forntida kulturlandskap bevarade i skärgården. De rösen han har studerat är främst från bronsålder och äldre järnålder, vilket är nästan 2000 år äldre än vad den traditionella bilden av den nuvarande skärgårdens kolonisation gör gällande.

Om vi tar ett samlat grepp på fornlämningarna inom nuvarande Stockholms skärgård ser vi att det finns klara indikationer på bosättning från samtliga förhistoriska perioder. Mängden fornlämningar varierar de olika perioderna emellan, mest beroende på att de är synliga ovan mark i olika grad. Vikingatida gravfält är genom sina högar väl synliga i dagens kulturlandskap. Stenåldersboplatser i skogsmark däremot kräver som regel provgropar för att bli upptäckta. Ensamliggande stensättningar från bronsålder/äldre järnålder är ofta små och oansenliga och inte alltid lätta att upptäcka. Gravarna ligger som regel på krönlägen i skogen i det inre av öarna, platser dit arkeologer sällan kommer (fig. 2). Viktigt i det här sammanhanget blir då de redan kända fornlämningarna, för de är förmodligen ”toppen av isberget”; finns det en känd så finns det som regel fler okända, något som bekräftats av tidigare riktade inventeringar (se Dahlin respektive Broström & Ihrestam i denna volym).

Kända fornlämningar i skärgårdenLåt oss börja med bosättningarna från vikingatid. Så gott som samtliga stora öar har gravfält och ortnamn som visar att människor bodde stadigvarande i skärgården för mer än 1000 år sedan. De vikingatida gårdarna låg företrädesvis inne i djupa vikar vilka fungerat som hamnar. På senare år har arkeologer undersökt så kallade tomtningar (enkla stenhusgrunder) i ytterskärgården vilka har visat sig vara såväl från vendeltid som vikingatid. Den stora mängden tomtningar i Stockholms ytterskärgård indikerar ett intensivt fiske under yngre järnålder, vilket sedan fortsatt långt fram i modern tid (Wickberg 2000; Landin & Rönnby 2002).

Innan vi går in på bronsålderns lämningar ska vi kort se på spåren från stenåldern, som i många fall återfinns på de dåtida utskären. De allra yttersta skären koloniserades uppenbarligen mer eller mindre omgående sedan de lyfts upp ur havet. Det är nämligen här som vi finner mesolitiska säljaktsstationer, som på grund av landhöjningen idag ligger i höglänta skogsmarker. Vissa återfinns på stora öar i dagens nuvarande skärgård, och deras höjd över havet på drygt 50 meter indikerar att de äldsta fornlämningarna i Stockholms nuvarande skärgård är drygt 8000 år gamla. Upptäckten av dessa lokaler innebär således en radikalt förändrad bild av skärgårdens förhistoria (Pettersson & Wikell 2006).

Utifrån de kända fornlämningarna från en viss period kan vi skissa på bosättningsmodeller för skärgården. Med säkra penseldrag går det att måla upp

Wikell.indd 204 2012-02-02 10.33


205

en trovärdig bild av stadigvarande boplatser på de större öarna/fastlandet och ett säsongsmässigt utnyttjande av ytterskären. Modellen har vi valt att kalla ”Hemsö – Utskär”, och självfallet förutsätter den goda båtar (Pettersson & Wikell 2010b). Skärgården är en rik miljö med säl, fisk och fågel som viktiga resurser, vilka torde ha nyttjats under alla arkeologiska perioder. Att detta bosättningsmönster inte skulle ha funnits under bronsålder vore förvånansvärt, ja faktiskt helt osannolikt inte minst med tanke på att bronsålderns människor kring Mälaren var ett båtfolk.

I projektet ”Skärgård 10 000 år” har vi satsat på att genom riktade inventeringar utmana den rådande fornlämningsbilden. Några platser har även blivit föremål för arkeologiska undersökningar. Resultaten visar att Stockholms skärgård nyttjades även under bronsålder på samma sätt som under övriga perioder, med ett säsongsmässigt pendlande mellan fastland/större öar och utskären/havsisen. Vägledande för våra undersökningar har varit att bronsålderns människor var båtburna, vilket som vi redan sett hällristningarna ger många ”bildbevis” på. Den som färdas i små båtar behöver goda hamnar, och med denna ledstjärna har vi under inventeringen lyckats lokalisera fornlämningar från den aktuella perioden.

Att det finns lämningar från bronsålder i Stockholms skärgård är egentligen ingen nyhet. Redan i slutet av 1970-talet hittades en, som det hette, unik miljö av skärvstenshögar och stensättningar med kal stenfyllning på Ornö i Stockholms södra skärgård (Linnér 1979, 1984, 2000). Ornö har jämförts med Otterböte på utskärgården Kökar i Åländska skärgårdshavet (Gustavsson 1997). Miljön på Ornö är dock inte så unik som den har framställts, det är nämligen inte en solitär företeelse. På Ingarö finns en liknande miljö med en nyligen upptäckt skärvstenshög (RAÄ 61) samt stensättningar i krönlägen (t.ex. RAÄ 46:1–2) samlade kring en djupt instickande vik, en hamn. En av stensättningarna har dessutom undersökts arkeologiskt vilket gav tidstypiska fynd från yngre bronsålder i form av en pincett från period V ca 900–700 f.Kr. (Rydh 1968). På grannön Farstalandet har skålgropar nyligen hittats (t.ex. RAÄ 2 och 31 i Gustavsbergs socken). Någon enstaka skafthålsyxa är också rapporterad, som från Yxlan i Roslagen (RAÄ 81, Blidö socken). På flera av öarna finns stensättningar i krönläge som sannolikt indikerar fler miljöer liknande de på Ornö och Ingarö. Som bekräftelse på detta anmälde nyligen, år 2005, en privatperson en hel rösemiljö bestående av ensamliggande stensättningar, en gravgrupp samt ett mindre gravfält, på Ljusterö i Stockholms norra skärgård (RAÄ 51, 55–61 Ljusterö socken). Platsen är till synes mer eller mindre identiskt med lämningarna på Ornö.

Våra riktade inventeringar i Stockholms södra skärgård har dessutom resulterat i flera nyupptäckta fornlämningar, bland annat har boplatsindikationer i form av keramik och skärvsten påträffats i goda hamnlägen. Alltsammans kan på goda grunder dateras till bronsålder/äldre järnålder. Det mest intressanta är fyndet av rabbig keramik på ön Stora Björn. Fyndet är en klar indikation på att utskären nyttjades även under yngre bronsålder. Vid bosättningstillfället har fynden legat

Wikell.indd 205 2012-02-02 10.33

206


i en mycket skyddad vik på en klippig ö så långt österut man komma i den här delen av skärgården. Vi har även gjort en mindre provundersökning på den här platsen, liksom på Ornö där vi inlett undersökningar för att närmare tidsbestämma miljön där. Rapporterna är i skrivande stund under utarbetande.

Fallstudie 1: Stora BjörnStora Björn ligger ytterst i havsbandet i Stockholms södra skärgård. Ön är en av flera dramatiskt höga öar som kännetecknar den här delen av skärgården. Öarna har ofta allvarsamt grå, branta klippor som stupar ner i havet. Ögruppen Nåttarö – Utö är ovanligt höglänt för att ligga så långt ut. Ön Stora Björn är 40 meter hög, medan grannön Ålö har toppar som är strax över 55 meter höga. Ålös bergskrön lyftes ur havet som små skär under mesolitikum för 8500 år sedan. Stora Björn bröt havsytan för drygt 6000 år sedan och var länge en svårlandad kobbe, men för 3000 år sedan bildades en god naturhamn som idag ligger kring 15–20 meter över havet. Platsen utgörs av en sydvänd grusig/sandig backe, som övergår i en försumpad granskog och ett björkkärr, vilket utgör botten av den gamla hamnviken. Längst in på en forntida grusig sandstrand har vi hittat skärvor av rabbig keramik som dateras till yngre bronsålder. Vid denna tid var backen en fin strand, skyddad av en 250 meter lång udde som påminner om en pir mot väster. Naturliga terrasser i form av strandhak, som bildat bekväma hyllor där man kan ha övernattat, finns ovanför (norr om) stranden. I öster ligger öns högsta punkt (40 m ö.h.), en bergknalle som under bronsålder var 20–25 meter hög och utgjorde en god utkikspunkt. Öster om Stora Björn har det under bronsålder varit öppet hav. Stora Björn uppvisar stora likheter med motsvarande mesolitiska och vikingatida utskärslokaler, där närvaron av en utkikspunkt intill en skyddad naturhamn synes vara avgörande lokaliseringsfaktorer (Pettersson & Wikell 2004, 2006, 2007; Wikell & Pettersson 2009). Den ovan beskrivna hamnviken på Stora Björn är det bästa, egentligen det enda, hamnläget på ön, och det är fascinerande att tänka sig att just här har hällristningsbåtar legat.

Ingen närmare analys av keramiken är gjord i skrivande stund, men en lipidanalys av skärvorna skulle vara intressant för att få närmare information om kärlens användning. Kan vi se spår av sälhantering i kärlen, eller har de utnyttjats till annat, som förvaring eller för transport av varor från och till en holme i yttersta havsbandet?

Fallstudie 2: OrnöOrnö är en av skärgårdens största öar, idag 1,4 mil lång och runt 3–4 km bred i genomsnitt. Under bronsålder var ön uppsplittrad i en rad små öar och många holmar och skär. Två djupa vikar (hamnar) fanns på den större av de dåtida öarna. Kring de inre delarna av dessa vikar ligger de aktuella fornlämningarna samlade. På ön som helhet finns 54 registrerade stensättningar fördelade på 28 lokaler, varav flertalet i de två ansamlingarna i vikarnas inre delar. Här har

Wikell.indd 206 2012-02-02 10.33


207

även ett par skärvstenshögar påträffats. Inom båda koncentrationerna finns även röjningsrösen av ålderdomlig karaktär. Vissa kan vara från bronsålder, men det troligaste är väl att de är från historisk tid. En av de större skärvstenshögarna i den norra koncentrationen, RAÄ 105:1 i Ornö socken, valdes för undersökning. Högen är 6 x 4 meter stor och drygt 1 meter hög sedd nerifrån sin framsida. Högen ligger nämligen i en svag västsluttning, och framstår som större betraktad nerifrån en liten däld i väster.

Huvudsyftet med undersökningen var att datera skärvstenshögen, och därmed få ett första underlag för att diskutera etablerandet av miljön på Ornö. Vi inledde undersökningen med att gräva en kvadrant av skärvstenshögen. Skärvstenshögar är trots sitt till synes ensartade utseende och innehåll mycket olika när det kommer till kritan. Storleken kan variera från någon meter i bredd och några decimeter i höjd till över 10 meter i bredd och ett par meter i höjd (enstaka är ännu större). De största är rent monumentala till sin karaktär, och kanske ska ses just som monument snarare än skräphögar. Även innehållet och läget varierar; högarna kan ha ljus eller mörk fyllning, de kan vara uppbyggda kring stenblock, ligga i bergsskrevor eller på plan mark. Kantkedjor och inre stenringar är vanligt förekommande. Fynden i högarna består ofta av vardagliga ting som keramik och brända husdjursben, medan andra innehåller gjutformar, bronsföremål och i några fall till och med guld. Många skärvstenshögar har daterats till äldre bronsålder, men typen förekommer ända fram till folkvandringstid i östra Svealand. Högarna uppvisar spår från såväl boplatsaktiviteter som mer rituella handlingar (t.ex. Wigren 1987; Runcis 1999; Kaliff 2007; Victor 2007).

Vår skärvstenshög såg vid första anblicken helt intetsägande ut, men redan efter en stund anade man att dess visuella läge, som vi hastigt berört ovan, är utstuderat. Högen är avsiktligt byggd ut mot en liten dalgång, och exponerar dessutom mot den naturliga infarten till området. Från väster kommer nämligen en liten stig eller körväg, som i förlängningen når två hamnvikar vid Hässelmara. Högen är uppenbart byggd för att ses av kommande besökare. När vi skiktvis grävde oss ner kom flera överraskningar. I ytan av högen hittade vi fragmentariska knackstenar/löpare samt keramik av såväl tunt som grövre gods. Därefter följde en fyndtom sekvens med mycket skärvsten och skärvstensgrus, men vartefter vi kom nedåt ökade mängden sand. Högen var över lag mycket ljus till sin karaktär och inte alls så sotsvart som skärvstenshögar ofta annars är. Mot botten, ungefär en meter under krönet, övertog det sandiga lagret alltmer. I sanden vilade sju intakta knackstenar/löpare som lagts i en ansamling rakt under de trasiga som tidigare hittats i ytan. Strax öster om dessa hittades mer keramik, även denna låg rakt under den keramik som tidigare hittats i högens ytskikt. Det sandiga lagret med löpare, keramik och fortfarande rikligt med skärvsten vilade på ett tunt sotigt lager som innehöll brända skalfria sädeskorn (närmare obestämbara). Träkol av trädslaget al (Alnus glutinosa) från sotlagret i botten daterades till ca 600–400 f.Kr., det vill säga övergången mellan bronsålder och järnålder (Wikell

Wikell.indd 207 2012-02-02 10.33

208


& Pettersson 2010). Förhoppningsvis kan vi inom en snar framtid datera något av de brända sädeskornen, vilket arkeologiskt sett vore mer lämpligt än träkol.

Vartefter vi grävde uppdagades att skärvstenshögen var omgiven av en kantkedja byggd i flera skikt, påminnande om en löst sammanhållen stengärdsgård. I botten av kantkedjan låg tyngre, upp till drygt halvmeterstora obrända stenar som vilade på den sandiga, grusiga backen. Underlaget skilde sig markant från det påförda grusfria sandlagret ovanför. I högens mitt fanns något som påminde om ett kärnröse av större obrända, runda strandstenar. Mellan kantkedjan och kärnröset påträffades det ovan nämnda sotlagret under sandlagret. Sotlagret vilade direkt på den sandiga, grusiga och småsteniga, svallade moränen (fig. 3). I sotlagret hittades små brända benfragment. Skärvstenshögar i östra Svealand har ofta visat sig innehålla begravningar av kremerade människor (Rundkvist 1994; Noge 2009), men de aktuella benflisorna var alltför små att närmare kunna bedömas (Jan Storå muntlig uppgift).

Figur 3. Den undersökta kvadranten av skärvstenshögen Ornö 105. Här ses kantkedja och kärnröse, samt det mäktiga lagret med skärvsten. Foto: Roger Wikell.

Wikell.indd 208 2012-02-02 10.33


209

Sammantaget visar skärvstenshögen upp en komplex men tydlig uppbyggnad. Kantkedjan och kärnröset bildar en inre och yttre struktur. Detta ramverk inringar ett sotlager med brända ben och brända sädeskorn i botten, täckt av ett sandlager med fyndkoncentrationer av keramik och knackstenar/löpare som i sin tur täckts av mycket skärvsten. I ytskiktet av skärvstenen finns fragment av ytterligare knackstenar/löpare och keramik. Högen synes bestå av flera skilda händelser som har skett utifrån en förutbestämd plan. Det hela liknar en grav, om det inte vore för all skärvsten. Att högen har rituella förtecken tycker vi står utom allt tvivel.

Man skulle kunna se kärnröset som ett berg i miniatyr, eller som ett gravröse, två utbytbara enheter symboliskt sett. I det senare fallet påminner kantkedjan om den yttre friliggande kantkedjan på gravar. Skärvstenshögen uppvisar också strukturella likheter med en fornborg på så sätt att den utgör ett inhägnat rum, där kantkedjan är ”muren” och kärnröset ”berget”. Inhägnade berg, vallanläggningar och gravhägnader är en vanlig fornlämningskategori från bronsåldern i Mellansverige (Olausson 1995). Skärvstenshögen på Ornö från 600–400 f.Kr. refererar både till anläggningar i sin samtid och till sådana som uppfördes tidigare under bronsåldern. Fyllningen av sot, brända ben och brända sädeskorn, deponering av intakta knackstenar/löpare, trasig spridd keramik samt ett metertjockt skärvstenslager binder ihop strukturen som skapas av kärnröset och kantkedjan. Ett genomgående tema är eld och sten. Högen uppvisar stora likheter med vallanläggningar, som även de ofta innehåller depositioner av brända ben, keramik etc. Skärvstenshögen kan rent av ses som en förseglad vallanläggning i miniatyr. Vallanläggningar som den vid Odensala prästgård beskrivs av Michael Olausson på följande vis: ”Aktiviteterna inom de här diskuterade vallanläggningarna rymmer tre arkeologiskt urskiljbara delar: byggande, eldande och övertäckande samt vad som bränts och deponerats och sättet det genomförts på. Fynden utgörs av brända ben av tamboskap, förkolnade växtrester samt jordbruksredskap som malstenar och knackstenar, ett till synes enahanda depositionsmönster”. Vidare känner vi också igen sandlagret från vallanläggningarna; ”Övertäckningen med sand…” (Olausson 1999:377). Skärvstenshögen på Ornö följer onekligen det mönster som vallanläggningarna uppvisar. Fortsatta undersökningar av de ¾ som återstår av högen kan förhoppningsvis avslöja fler detaljer av denna arkitektur, men det arbetet ligger utanför vår riktade undersökning. Vårt primära syfte var att datera högen, och indirekt ge en fingervisning om när lämningarna på Ornö anlades.

Skärvstenshögen är således inte resultatet av intensiv sälkokning som vi först, i analogi med Otterböte på Kökar, misstänkte. I en närbelägen rotvälta hittade vi keramik och brända ben från nötkreatur. Den äldre tolkningen av Ornö som ett säljägarläger verkar alltså inte ha någon täckning i det hittills grävda arkeologiska källmaterialet. Den tidigare bilden grundar sig på den förutfattade meningen att skärgården varit en ogästvänlig vildmark, och att säljakt var den enda rimliga orsaken till att man vistades här. Noterbart är att skärvstenshögarna och gravarna

Wikell.indd 209 2012-02-02 10.33

210


återfinns på de bästa markerna för jordbruk under övergången bronsålder–äldre järnålder. Vi ska förmodligen tänka oss en agrar bakgrund till lämningarna på Ornö, även om det marina inslaget naturligtvis ändå har varit starkt.

SlutordSkärgården har aldrig varit den ödemark som den så ofta har framställts som. Riktade inventeringar avslöjar ständigt nya fornlämningar och i förlängningen hela kulturlandskap. Fornlämningar från bronsåldern har länge varit svagt representerade i Stockholms skärgård, men inventeringar de senare åren har lett till en betydande tillväxt. På Ingarö och Ornö finns miljöer med stensättningar och skärvstenshögar, där den senare har lyfts fram som unik. Men nya upptäckter visar att den ensamma röseliknande stensättning som grävdes på 1960-talet inte är en solitär företeelse, utan att det på Ingarö finns en fornlämningsmiljö i paritet med den på Ornö. Andra i dag till synes ensamliggande stensättningar kan indikera fler liknande miljöer på andra öar, något som synes bekräftas av rösemiljön som upptäcktes år 2005 på Ljusterö.

Mest intressant i sammanhanget torde ändå fyndet av rabbig keramik på Stora Björn vara. Platsen utgör en väl skyddad naturhamn på en holme så långt österut man kan komma i ytterskärgården. Fyndet visar att skärgården redan under bronsåldern utnyttjades på samma sätt som vi känner det från historisk tid, och som vi numera vet även var fallet under stenålder och järnålder: ett marint bosättningsmönster med säsongsmässiga rörelser mellan fastland/större öar och ytterskärgården/havsisen och dess resurser. För bronsålderns del är detta närmast en självklarhet med tanke på den mängd skepp som finns avbildade på hällristningarna i östra Svealand.

Tack tillBerra Lindén, Sven-Gunnar Broström, Thomas Eriksson, Per Frideen, Christina Frideen, Bengt Gustafsson, Kjell Linnér, Kenneth Ihrestam, Arne Selander, Johan Stålhand, Jan Storå, familjen Wallenberg, Marcus Wallenberg, Bygdemuseet Ornö sockenstuga, Svenska Kyrkan Stockholms stift, Länsstyrelsen Stockholms län. För ekonomiska bidrag tackas: Berit Wallenbergs Stiftelse, Stiftelsen Längmanska Kulturfonden, Gålöstiftelsen, Skärgårdsstiftelsen.

ReferenserBratt, P. & Källman, R. 1990. Haninge skärgård. Sörmlandsbygden. Sid. 57–88.Bjerck, H. B. 2009. Colonizing seascapes: comparative perspectives on the

development of maritime relations in the Pleistocene/Holocene transition in north-west Europe. I: McCartan, S., Schulting, R., Warren, G. & Woodman, P. (red.) Mesolithic horizons. Papers presented at the Seventh International conference on the Mesolithic in Europe, Belfast 2005. Oxford.

Wikell.indd 210 2012-02-02 10.33


211

Broström, S.-G., Ihrestam, K. & Wikell, R. 2008. Hällristningar i Södermanlands kalkberg. I: Goldhahn, J. (red.) Gropar och monument. En vänbok till Dag Widholm. Kalmar Studies in Archaeology IV. Sid. 305–322. Kalmar.

Gustavsson, K. 1997. Otterböte. New Light on a Bronze Age Site in the Baltic. Theses and Papers in Archaeology B:4. Stockholm.

Hedenstierna, D. & Hedenstierna, B. 1989 (1945). Ornö. Natur, bebyggelse och näringsliv. I Lindhagen, S. (red.) Boken om Ornö. Södertälje.

Hedenstierna, B. 1989. Skärgårdsöar och fiskekobbar. Natur, bygd och näringsliv. Del 1. Norra skärgården genom tiderna. Kristianstad.

Hedenstierna, B. 1990. Skärgårdsöar och fiskekobbar. Natur, bygd och näringsliv. Del 2. Södra skärgården genom tiderna. Kristianstad.

Holm, B. 2009. Från urtid till nutid. I: Triberg, A. (red.) En värld av öar. Den stora boken om Stockholms skärgård. Skärgårdsstiftelsens vänbok 2009. Sid. 23–39. Stockholm.

Jensen, R. 1986. Skärvstenshögar och bosättningsmönster i Mälardalen under bronsåldern. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 11.

Jerling, L. 2009. Skärgårdens kolonisation. I: Triberg, A. (red.) En värld av öar. Den stora boken om Stockholms skärgård. Skärgårdsstiftelsens vänbok 2009. Sid. 41–49. Stockholm.

Kaliff, A. 2007. Fire, water, heaven and earth. Ritual practice and cosmology in ancient Scandinavia. An Indo-European perspective. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Kjellén, E. & Hyenstrand, Å. 1977. Hällristningar och bronsålderssamhälle i sydvästra Uppland. Upplands fornminnesförenings tidskrift 49.

Källman, R. 2009. Fiskarbönder och skärgårdsliv. I: Triberg, A. (red.) En värld av öar. Den stora boken om Stockholms skärgård. Skärgårdsstiftelsens vänbok 2009. Sid. 51–67. Stockholm.

Landin, M. & Rönnby. J. 2002a. Tomtningar i utskärgården från yngre järnåldern. Arkeologiska undersökningar på Landsort, Torö socken, Södermanland. Södertörns högskola Research Reports 6/2002.

Ling, J. 2008. Elevated rock art: towards a maritime understanding of rock art in northern Bohuslän. GOTARC Serie B, Gothenburg archaeological theses 49. Göteborg.

Linnér, K. 1979. Något om fornlämningar i Stockholms skärgård. Meddelanden nr 3 från Marinarkeologiska Sällskapet, Stockholm.

Linnér, K. 1984. Skärvstenshögar i kustmiljö – Ornö. I: Hyenstrand (red.) Bronsåldersforskning – kring aktuella projekt. Arkeologiska rapporter och meddelanden från institutionen för arkeologi vid Stockholms universitet. Nr 17. Stockholm.

Linnér, K. 2000. Fornlämningar på Ornö. Föreningen för natur och samhälle i Norden.

Nordström, A. & Sjöberg, G. A. 1982. Vägvisare till skärgården i Stockholms län. Stockholm.

Wikell.indd 211 2012-02-02 10.33

212


Olausson, M. 1995. Det inneslutna rummet. Om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar, Skrifter 9. Stockholm.

Olausson, M. 1999. Om vallanläggningar och boplatser i ett bronsålderslandskap. I: Olausson, M. (red.) Spiralens öga. Tjugo artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar, Skrifter 25. Sid. 365–392. Stockholm.

Noge, A. S. 2009. Skärvstenshögar med ben i norra Mälarområdet. Fornvännen 104.

Pettersson, M. & Wikell, R. 2004. The Outermost Shore: Site-location in Mesolithic Seascapes of Eastern Central Sweden. With a case-study in a burnt-off Forest area in Tyresta National Park. I: Knutsson, H. (red.) Coast to Coast – Arrival: Results and Reflections. Coast to Coast book 10. Sid. 435–467. Uppsala.

Pettersson, M. & Wikell, R. 2006. Mesolitiska boplatser i Stockholms skärgård. Fiske och säljakt på utskären under 10 000 år. Fornvännen 101. Sid. 153–167.

Pettersson, M. & Wikell, R. 2007. Tyresta and Landsort. Small Fishing and Seal Hunting Stations in Outer Archipelagos during the Mesolithic and the Viking Age. I: Fransson, U., Svedin, M., Bergerbrant, S. & Androshchuk, F. (red.) Cultural Interaction between East and West. Archaeology, artefacts and human contacts in Northern Europe. Stockholm Studies in Archaeology 44. Sid. 343–349. Stockholm.

Pettersson, M. & Wikell, R. 2010a. Uniting boats. Coastal people ride seaworthy and beautiful boats. I: Larsson, M. Å. & Papmehl-Dufay, L. (red.) Uniting Sea II. Stone Age societies in the Baltic Sea region. Opia 51. Sid. 109–125. Uppsala.

Pettersson, M. & Wikell, R. 2010b. Hemsö – Utskär. Alla tiders mesolitiska boplatsmönster. I: Alexandersson, K., Papmehl-Dufay, L. & Wikell, R. (red.) Forntid längs ostkusten 1. Blankaholmsseminariet de två första åren. Västerviks museum. Sid. 9–22. Västervik.

Rundkvist, M. 1994. Skärvstenshögar med gravgömmor i östligaste Mälarområdet. Fornvännen 89. Sid. 83–89.

Runcis, J. 1999. Den mytiska geografin. Reflektioner kring skärvstenshögar, mytologi och landskapsrum i Södermanland under bronsåldern. I: Olausson, M. (red.). Spiralens öga. Tjugo artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar, Skrifter 25. Sid. 127 –155. Stockholm.

Rydh, S. 1968. Ett bronsåldersfynd från Ingarö i Stockholms skärgård. Fornvännen 63. Sid. 107–109.

Tuovinen, T. 2002. The burial cairns and the landscape in the archipelago of Åboland, SW Finland, in the Bronze Age and the Iron Age. Acta Universitatis Ouluensis B Humaniora 46. Oulu.

Wikell.indd 212 2012-02-02 10.33


213

Victor, H. 2007. Skärvstensbruk och skärvstenskult. Ett uttryck för regionalitet och kosmologi. I: Stenbäck, N. (red.) Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual i Uppland. Arkeologi E4 Uppland, Studier 2. Sid. 235–254. Uppsala.

Wickberg, Y. 2000. Forna säsongsbosättningar i ytterskärgård. En diskussion kring högt belägna tomtningar på Högskär, Öja och Gunnarstenarna. D-uppsats, Södertörns högskola.

Wigren, S. 1987. Sörmländsk bronsåldersbygd. En studie av tidiga centrumbildningar daterade med termoluminescens. Theses and papers in North European archaeology 16. Stockholm.

Wikell, R. & Pettersson, M. 2009. Entering new shores. Colonization processes in early archipelagos in eastern central Sweden. I: McCartan, S., Schulting, R., Warren, G. & Woodman, P. (red.) Mesolithic horizons. Papers presented at the seventh international conference on the Mesolithic in Europe, Belfast 2005. Oxford.

Wikell, R. & Pettersson, M. 2010. Bronsålder ute i själva oceanen – Östra Svealand för 3000 år sedan mot bakgrund av två skärvstenshögar i Turinge och på Ornö. I: Andersson, K. (red.) Bronsålder i Stockholms län – aktuell forskning. Sid. 33–40. Stockholm.

Wikell.indd 213 2012-02-02 10.33

bronsålder i stockholms skärgård - exemplen stora björn och ornö

Documents