byggnadsantikvarisk rapport

S:t Davidsgården Berget, Rättvik

Antikvarisk rapport med inventering, arkitekturanalys och värdebeskrivning

Anna Reuterswärd

2011-02-22

Antikvarisk rapport med inventering, arkitekturanalys och värdebeskrivning S:t Davidsgården

Innehåll Praktiska uppgifter........................................................................................3

Intentionen ....................................................................................................3 Ett synligt tecken ..........................................................................................3

Bakgrund och historik......................................................................4

Retreatverksamheten kommer till Rättvik ..................................................4 Planering och uppförande av S:t Davidsgården..........................................5

Inverkan och anknytning i Sverige och Norden ...................................... 12 Byggnadshistorik – en kronologi.............................................................. 13

Byggnadsbeskrivning..................................................................... 17

S:t Davidsgårdens utformning .................................................................. 17 Exteriör....................................................................................................... 20 Interiör ........................................................................................................ 21

Inredning .................................................................................................... 24 Installationer .............................................................................................. 25 Förändringar – varsamma ändringar eller förvanskning? ....................... 26

Arkitekturanalys ............................................................................ 50

En utvald plats ........................................................................................... 50 Mötet med S:t Davidsgården .................................................................... 50

Symbolik i arkitektur och formspråk........................................................ 53

Antikvarisk bedömning.................................................................. 65

Kulturhistoriska värden ............................................................................. 65

Värdefulla detaljer – exempel ................................................................... 69

Råd och riktlinjer ........................................................................... 75

Plan- och bygglagen .................................................................................. 75

Vad gäller för S:t Davidsgården? ............................................................. 77 En fråga om förhållningssätt..................................................................... 78 Praktiska råd............................................................................................... 80

Bilagor

1 Ritning: S:t Davidsgården 1961

2 Ritning: Kulturhistoriskt värdefulla detaljer S:t Davidsgården

3 Ritning: Kulturhistoriskt värdefulla detaljer i gästrum

4 Plan med rumsnumrering & Inventering med rumsbeskrivning


3

Inledning

Praktiska uppgifter Föreliggande kulturhistoriska värdebeskrivning har utarbetats av byggnadsantikvarie Anna Reuterswärd på uppdrag av Stiftelsen Berget och avser den byggnad som utgör Bergets retreatgård – S:t Davidsgården.

Tillsammans med den intilliggande Meditationsgården, S:t Dominicus kapell samt ett antal medarbetarbostäder bildar S:t Davidsgården Stiftelsen Berget, en kurs- och retreatgård som ligger på Kaplaberget strax nordväst om Rättvik, utmed Riksväg 70. Kaplaberget är en del av Kaplaskogen och hör till det område som kallas Templet efter byn Templet, en liten ansamling byggnader nordväst om Berget.

Fastighetsbeteckningen för tomten var fram till år 2001 Komministerbostället 1:28. Sedan dess är fastighetens beteckning Rättviks prostgård 2:28. Berget, som platsen allmänt kallas, är beläget inom Västerås stift, i Rättviks kommun, Dalarnas län, Dalarna.

Intentionen Syftet med denna handling är att tillhandahålla Berget ett användbart instrument för drift och underhåll av byggnaden. Intentionen är att härigenom bistå i vårdandet av de, för ögat inte direkt uppenbara, värden som ligger i Bergets retreatverksamhet och kallelse. Handlingen beskriver därmed de unika värden som retreatgården besitter och preciserar även gårdens betydelsefulla karaktärsdrag och kvaliteter. Dessa värden, karaktärsdrag och kvaliteter har sammanställts utifrån uppgifter om Berget och dess verksamhet, vilka också redovisas i denna handling.

Ett synligt tecken S:t Davidsgårdens kulturhistoriska värde grundar sig på en rad olika perspektiv. Det kan röra sig om arkitektoniska, konstnärliga, historiska eller personhistoriska värden, men byggnadens kulturhistoriska värde kan även utgöras av exempelvis så kallade dokument-, unicitets-, kontinuitets-, upplevelse- eller symbolvärden.

Kärnan i samtliga av dessa värden består i att S:t Davidsgården är ett synligt tecken, en materiell bärare, av fenomen i tillvaron som inte alltid är omedelbart synliga för ögat.

De analyser som redovisas här bygger till viss del på undertecknads egna tolkningar. Symbolikens olika aspekter skall därmed inte, varken hållas för sanningar eller, genomgående läsas som en redogörelse för medvetna uttryck från arkitektens sida.

Anna Reuterswärd Rättvik i februari 2011


4

Bakgrund och historik

Retreatverksamheten kommer till Rättvik

Utvidgande av själavårdsverksamheten

En föregångare inom den svenska retreatrörelsen var metodistpastorn Göte Bergsten, som inledde denna form av själavårdsverksamhet i Sverige på 1930-talet. Trots att retreaten som företeelse således har förekommit här mer än 70 år, är S:t Davidsgården än idag den enda anläggning i Sverige som är uppförd särskilt för retreater och som uteslutande har formgivits utifrån en sådan verksamhet med dess unika behov.

Den stora drivkraften bakom retreatrörelsens framväxt i Rättvik var Nils-Hugo Ahlstedt, stiftsadjunkt vid Västerås stifts stiftsgård i Rättvik. Under hans ledning hade retreater hållits på Stiftsgården sedan han tillträdde som föreståndare i början av 1950-talet. Redan före Ahlstedts tid hade emellertid retreater även i mindre skala ägt rum inom stiftet. Det var biskop John Cullberg och hans hustru Eva, som under ett antal år hade öppnat sitt hem i biskopsgården för retreatgäster.

Då S:t Davidsgården i Stiftsgårdens regi uppfördes 1962 hade följaktligen intresset för retreat som en form av själavård redan funnits inom stiftet under en tid. Medan retreaterna i biskopsgården hade inspirerats av den romersk-katolska traditionen, genom de kopplingar biskopsfrun hade med denna, tog sig emellertid den retreatrörelse, som kom att växa fram i Rättvik, till Sverige via England och den anglikanska retreattraditionen.

År 1956 reste Nils-Hugo Ahlstedt på stipendium till England, där han bland annat besökte franciskankonventet Cerne Abbas. Vid konventet fick Nils-Hugo Ahlstedt möjlighet att fördjupa sig bland annat i den anglikanska retreatrörelsen. Han fick särskilt god kontakt med en av bröderna, Fader Hugh, som därefter kom att få betydelse för både S:t Davidsgården som byggnad och den retreatverksamhet som gården skulle komma att driva. Fader Hugh gjorde flera resor till Rättvik för att undervisa Nils-Hugo Ahlstedt och andra på Stiftsgården, men han reste även till andra platser i Sverige för att undervisa en bredare svensk publik om retreaten som en form av själavård. Redan 1957 ledde Fader Hugh en retreat på Stiftsgården och året därpå höll han i en retreatledarutbildning.

Även om den retreattradition som utvecklades på Stiftsgården, och sedermera även på S:t Davidsgården, inte i sig är specifikt präglad av den anglikanska kyrkan, fick kontakten med denna kyrka en avgörande betydelse för retreatrörelsens framväxt här.

Kostymen spricker i sömmarna

Entusiasmen över det annorlunda inslaget i kyrkans verksamhet växte och spred sig snabbt. Eftersom verksamhetsformen krävde en avskild och rofylld miljö, stannade all övrig verksamhet upp på Stiftsgården i Rättvik och avskärmades för att stillhet skulle kunna råda under själva retreaterna. På endast några år hade tillströmningen till Stiftsgårdens retreater ökat så pass mycket att arbetets omfattning började bli ohållbar.

Mot slutet av 1950-talet gjordes således bedömningen att en utökad retreatverksamhet var svår att få till stånd utan att ta ytterligare tid och rum i anspråk från övrig verksamhet. Tanken på en särskild retreatgård i anslutning till Stiftsgården lär ha uppkommit i samband med att en nöjd retreatgäst visade sin tacksamhet genom en donation för just ett sådant nybygge.


5

Planering och uppförande av S:t Davidsgården

Ett fruktbart engagemang

Idén om en separat gård, specifikt byggd för retreater, landade i att Nils-Hugo Ahlstedt begav sig ut på inspirerande föredrags- och insamlingsresor, inte bara inom Västerås stift, utan även i angränsande stift. Med sig hade han en specialbyggd väska med en modell i skala 1:100 av en byggnad för just retreatändamål, ritad och byggd av Per-Åke Ericsson (numera Borssén) vid Jack Hansson arkitektbyrå i Falun.

Modell och ritningar togs fram i samarbete mellan Nils-Hugo Ahlstedt, arkitekt Per-Åke Ericsson och Kyrkliga Byggnadsbyråns chef Lars Ridderstedt. Även Fader Hugh bidrog här med sina erfarenheter från franciskankonventet i England. Byggnadskommittén bestod av biskop John Cullberg, Sixten Wohl-fahrt, direktör vid Domnarvet samt stiftsadjunkt Nils-Hugo Ahlstedt. Konstnär Nils-Aron Berge deltog i arbetet och konstnärinna Dagmar Lodén knöts till projektet som konstnärlig ledare.

Under sina tiggarresor besökte Nils-Hugo Ahlstedt såväl privatpersoner som företag för att berätta om Stiftsgårdens vision om en avskild plats för stillhet och tystnad. En av resorna gick till Ludvika, där Per Mases – adjunkt och sedermera inte bara föreståndare för Berget under många betydelsefulla år, utan även tongivande gestalt i verksamhetens utveckling i nära 50 – hade bjudit in folk till att ta del av Nils-Hugo Ahlstedts presentation.

Ahlstedts inspirationsresor resulterade i ett stort engagemang för Stiftsgårdens vision, ett engagemang hos många, och som var avgörande för S:t Davidsgårdens uppförande och tillkomsten av det ekumeniska retreatcentrum i Sverige som Rättvik idag har kommit att bli.

Nils-Hugo Ahlstedt med den modell han bar med sig på sina s k tiggarresor.


6

Motstånd på flera nivåer

Vägen till att skapa en plats för stillhet och kontemplation var emellertid inte fri från stötestenar. Inom Västerås stift fanns ett starkt motstånd mot uppförandet av en retreatgård och det rådde delade meningar om huruvida retreatverksamheten alls hade en roll i en svenskkyrklig kontext. En rad pressklipp från denna tid vittnar om den oförståelse som från vissa håll mötte anhängarna. Klippen visar bland annat på det totala avfärdandet av en plats, där deltagarna befinner sig i tystnad och ledaren är den enda som vid vissa tidpunkter talar.

Det motstånd som retreatförespråkarna mötte, bör ses i ljuset av den allmänna rädsla för, och misstänksamhet mot, katolicismen som präglade stora delar av den svenska kyrkligheten. Så nyligen som 1951 hade religionsfriheten blivit verklighet i Sverige och då med förbehållet att kloster inte fick startas utan riksdagens godkännande. Det faktum att en protestantiskt präglad statskyrka under många hundra år hade dominerat landets kyrkliga tradition, kan till viss del förklara varför avvikelser från svenska kyrkans tradition betraktades som främmande och märkliga.

Även på lokal nivå möttes bygget av mothugg. Enligt de första planerna skulle den nya byggnaden placeras på Stiftsgårdens mark, strax söder om Gammelgården med utsikt över Siljan. Enligt ytterligare förslag skulle retreatgården placeras strax väster om Komminister-bostaden och då utgöra det sydöstra hörnet i det stugsområde, som kommunen planerade att uppföra och som idag är beläget där.

Läget för den modernistiska retreatbyggnaden ansågs emellertid inverka störande på den omgivande bebyggelsen, som utgörs av bland annat Gammelgårdens traditionella timmerhus och Komministerbostadens faluröda gårdsbebyggelse. Bygglovansökan avslogs således av Byggnadsnämnden, varpå det följde många diskussioner i kyrkorådet.

Karta över de två första förslagen på placering av den nya retreatgården.


7

Förverkligande

Slutligen erbjöds Stiftsgården av Rättviks församling ett arrende av ett stycke mark uppe på berget i Kaplaskogen. Det bildades då en intressegrupp, som sedermera gjorde det möjligt att köpa loss den mark som byggnaden skulle placeras på. Priset för tomten på det kala berget var 50 öre/m2. Under hösten 1961 kunde bygget påbörjas, varvid Stiftsgården arrenderade 652 m2 mark av församlingen.

Den 18 november ett år senare stod gården färdig att invigas av biskop. För att tydliggöra att den nya retreatgården var hela stiftets egendom och angelägenhet, erhöll den av Stiftsgårdens styrelse namnet S:t Davidsgården, i åminnelse av Västmanlands och Västerås stifts apostel David, som sägs ha anlänt till Sverige från England tillsammans med S:t Sigfrid.

Retreatgården uppfördes med 22 gästrum, kapell, matsal, kök samt diverse förrådsutrymmen och samkvämsrum. Den beräknade kostnaden för bygget var 700 000 kronor, men slutnotan landade på nära den dubbla summan, 1,3 miljoner kronor.

De första spadtagen togs under Allhelgonahelgen 1961. Nils-Hugo Ahlstedt med spaden i handen.


8

S:t Davidsgården under uppförande 1962. Till höger syns entrén.

Montering av krucifixet i S:t Davidsgårdens kapell 1962.


9

Invigning av S:t Davidsgården den 18 november 1962.

År 1965 skedde ett inköp av fastigheten Komministerbostället 1:1. Inför S:t Davidsgårdens tioårsdag 1972 startade en insamling för att betala av byggskulden. Under följande år skrev Elsa Mases, Per Mases hustru, varje månad tackbrev till var och en av de välgörande vännerna och sände tillsammans med brevet ett nytt inbetalningskort. Tack vare denna månatliga gest, var gården skuldfri efter två år. Det avsedda arrendet för marken på 50 öre/m2 avkrävdes aldrig från församlingens sida.

År 1975 startade ännu en insamling. Denna gång i syfte att bit för bit möjliggöra inköp av marken runt omkring själva S:t Davidsgården, vilket påbörjades samma år för 1 krona och 50 öre/m2. Tre år senare var även detta markköp genomfört. År 1992 inköptes ytterligare 43 302 m2 mark från Västerås stift, denna gång för 5 kr/m2.

Den senaste markaffären skedde 2009 i form av ett byte för att slå ihop Bergets mark till en sammanhållen fastighet. En helt avskild tomt belägen en bit in i skogen, vilken en tid hade varit i Bergets ägo, byttes mot fastigheten Sätra 4:24, ett stycke skog strax nordost om retreatgården.

Byggnadsbeståndet växer

År 1969 skänktes den så kallade Malungsstugan till S:t Davidsgården. Den lilla timmerstugan hade tjänstgjort som klockarbostad i Malungs församling, men ansågs i slutet av 1960-talet vara för liten och omodern, varför församlingen lät nedmontera timmerstommen så att den kunde sättas upp invid retreatgården i Rättvik.

År 1971 uppfördes Treklangen, ett monteringsfärdigt hus av modell Hemrånge Fritidshus. Huset var en gåva av diakonissa Märta Rydell och gick till en början under namnet Sörmlandsstugan. Hon använde huset som fritidshus fram till 1994 och i samband med en ombyggnad, då den ursprungliga gavel-altanen i väster byggdes om till förråd, fick huset namnet Treklangen.

1971 erhöll man även bygglov för att uppföra en helt ny byggnad särskilt för meditationskurser. Också denna gång engagerades arkitekt Per-Åke Borssén (tidigare Ericsson) vid Jack Hansson arkitektbyrå, som nu fick till uppgift att förena ett japanskt formspråk med lokal


10

byggnadstradition. Som förebild för den nya meditationsgården stod gästrumslängan på Wettershus retreatgård utanför Gränna, en långsmal byggnad från 1960-talet som klättrar på sluttningen med vita dörrar mot en cuprinolbehandlad träpanel.

Under de två följande åren byggdes således de första delarna av den nuvarande Meditationsgården, vilka bestod av anläggningens västra länga, som inrymmer matsal och kök, samt den genom taket sammanlänkade meditationshallen. Byggnaderna stod färdiga att invigas 1973.

Lovsången uppfördes 1979 under benämningen ”gästhus” åt Grethel Olsson, som sedan 1972 hade arbetat och bott på Berget. Grethel hade genom en överenskommelse med Arbetsmarknads-styrelsen ordnat så, att det hus hon köpt för 60 000 kronor och donerat till Berget kunde uppföras med hjälp av arbetsmarknadsunderstödd arbetskraft. Då det inte var tillåtet att bygga åt privatpersoner och stödet endast kunde ges åt uppförandet av så kallade gästhus, räknades Grethel enligt kontraktet som arbetande gäst på Berget.

Det så kallade Konstnärshuset (idag stipendiatbostad, S:t Sigfrids boklåda och Kulturrum) uppfördes efter ritningar av arkitekt Hans Fog och stod färdigt 1976. Greta Ehrnberg, vars donation till en konstnärs- och forskarbostad bekostade en del av bygget, använde den övre våningen som ateljé fram till 1991.

Bergets byggnader med S:t Davidsgården nederst och Meditationsgården uppe till höger. Övriga fyra byggnader är medarbetarbostäder. I den lilla stugan intill Meditationsgården finns även S:t Dominicus kapell.

År 1980 var S:t Davidsgården i behov av underhåll, varför en tvåårs reparationsfond upprättades inför byggnadens 20-årsdag. Reparationerna påbörjades samma år, varpå det skedde tätning av sprickor i väggar samt målning av väggar i kapell, brasrum, matsal och hall. Detta år övertog Stiftelsen Berget även det eremitage och ortodoxa kapell som hade inrättats i Draggådalens gamla kraftverk av Pascal, före detta medarbetare på S:t Davidsgården.


11

På 1980-talet hade verksamheten utvecklats i en sådan utsträckning att det befintliga husbeståndet var i behov av viss förändring och komplettering. År 1981 byggdes därför S:t Davidsgårdens kök om och ett förråd byggdes till åt norr. Året därpå genomgick retreatgårdens gästrum en renovering, då bland annat de ursprungliga linoleummattorna byttes mot mattor i plast. I samband med denna renovering fick den övre korridorens tre bortre gästrum sin nuvarande planform. Väggen mellan ledarrummet och S:t Augustinus flyttades, så att sovalkoverna försvann och ett tredje gästrum kunde skapas.

S:t Davidsgården 1998. Grundläggningsarbeten inför utbyggnad av kök och förråd åt norr.

Inför dominicansystrarnas ankomst till Berget 1983, renoverades Malungsstugan. Arbetet bekostades av försäljningen som gjordes samma år av marken omkring Pascals kapell i Draggådalen.

År 1985 började en insamling för vidare byggarbeten och bidrag emottogs från bland annat Amalia Wallenbergs fond, en donator från Färöarna, Västerås stift, Kyrkofonden samt gåvor från enskilda. En nödvändig omläggning av kapellets plåttak kunde därmed äga rum och 1989 uppfördes medarbetarbostaden Tre Änglar efter ritningar av arkitekterna Hans Fog och Ramon Wåhlin.

Under 1990-91 skedde en ombyggnad av S:t Davidsgårdens hall och ursprungliga entré. Åt väster gjordes en utbyggnad för att rymma ett gästrum med badrum anpassat för rörelsehindrade och en del av hallen togs i anspråk för wc för rörelsehindrade. Entrén flyttades till öster, till ingången via innergården. Ombyggnaden finansierades bland annat av insamlade medel från Kungaparet.

På Meditationsgården skedde 1992 om- och tillbyggnader efter ritningar av Hans Fog. Matsal och kök byggdes om och utökades på bekostnad av två gästrum. I gengäld uppfördes den östra längan med bland annat brasrum och ytterligare 14 gästrum. I meditationshuset gjordes bostadslägenheten om till kansli. Samma år delades även den intill liggande konstnärs- och forskarbostaden upp i två delar, vilka därmed övergick till att fungera som stipendiatbostad respektive utställningslokal.

År 2009 uppfördes ett skogskapell i timmer på Stiftelsens mark cirka 500 meter nordväst om S:t Davidsgården.


12

Inverkan och anknytning i Sverige och Norden

Retreatbyggnaden

S:t Davidsgården var den första byggnaden i Norden som ritades och uppfördes för just retreatverksamhet. Därmed har den, sedan den stod färdig 1962, stått som förebild för ett antal nybyggnationer inom ramen för retreatrörelsen, främst under 1960-och 70-talen. Bland annat kan nämnas Wettershus kursgård utanför Gränna, katolska Johannesgården i Göteborg och Refugiet i Sigtuna.

Dess arkitektur – med utgångspunkt i räta vinklar och i ett linjespel med tydligt avgränsade, vita ytor – är mycket karaktäristiskt för sin tid. Formspråket användes särskilt inom kyrklig arkitektur under dessa årtionden. Det geografiskt närmaste exemplet är det drygt 10 år yngre gravkapellet vid Rättviks kyrka, vars exteriör har drag som för tankarna till S:t Davidsgården. I Stockholmstrakten finns exempelvis S:t Ansgars kyrka och S:t Birgitta kyrka i Västerleds församling, vilka är uppförda under 1960-talet och vars formspråk har mycket gemensamt med S:t Davidsgården.

Utanför Sverige har tanken och erfarenheterna spridits till Lögum kloster i Danmark, Snoan i Finland, Sandom i Garmo i Norge samt Skovhuset i Skaulhult på Island.

Medarbetare över hela Sverige

På många av landets senare tillkomna retreat- och kursgårdar finns idag före detta medarbetare från Berget och med dem har tankar och erfarenheter från S:t Davidsgården spridit sig och burit frukt. Även i ett flertal, såväl svenskkyrkliga som katolska, svenska kloster och konvent finns systrar och bröder, vilka för en tid har varit medarbetare på Berget. På så vis sprider sig den enhetens anda som Berget och S:t Davidsgården bär och förmedlar.

Retreatrörelsen

De retreatledarkurser som under åren har hållits på Berget har haft stor betydelse för retreatrörelsen i såväl Sverige som i övriga Norden. Inom Sverige kan Rättvik betraktas som ett retreatcentrum.

S:t Davidsgården har dessutom fått viss inverkan på retreatrörelsens spridning i det forna DDR. Efter att en präst därifrån besökt Berget och deltagit i retreat, reste Per Mases och Nils-Hugo Ahlstedt till DDR för att hålla retreatledarutbildningar.


13

Byggnadshistorik – en kronologi

År Byggnader Inventarier Kommentar

1960-1962

Insamling av pengar och planering inför uppförande av retreatgård.

1962 S:t D. uppförs efter ritningar av Per-Åke Ericsson

Krucifix ritat av konstnärinnan Dagmar Lodén.

Kapellets klocka med inskription efter poeten Bo Setterlinds ord.

1969 Malungsstugan flyttas till Berget och återuppbyggs.

1970-1972

Insamling för att göra S:t D skuldfri på 10-årsdagen.

1971

Treklangen uppförs.

Beviljat bygglov för nybyggnad av Meditationsgård.

Beviljat bygglov för medarbetarbostad på höjden.

1972-1973

Med.gårdens västra länga och meditationshallen uppförs efter ritningar av Per-Åke Borssén.

1973 Kommunalt vatten dras in.

1975

Förslag på utvidgning av kök genom tillbyggnad åt öster fram till mur.

Donation på 278 000 kr från Greta Ehrnberg för uppförande av konstnärs- och forskarbostad.

Mosaik ’Agnus Dei’ (Guds Lamm) doneras anonymt av konstnärinnan Greta Ehrnberg och placeras enligt hennes önskan i kapellet. (utförd 1962)

1976 Konstnärshuset med bl a forskarbostad uppförs i anslutning till Med.gården.

1977

Förslag på utbyggnad av S:t D kök genom tillbyggnad norrut i vinkel mot öster.

Förslag på nybyggnad av gästbostad.

Förslag på tillbyggnad av gästrumslänga med brasrum på Med.gården.

1979 Lovsången (gästbostaden) uppförs.

1980-t Mariaskulptur i brasrum, av Jesu små systrar i Tyskland, skänks av retreatgäst Inga Ekberg.


14


1980 Förstärkning av dörrkarmar runt huvudentréns innerdörr på S:t D.

Tätning av väggarnas sprickor samt målning av väggar i kapell, brasrum, matsal och hall.

Pascalls ortodoxa kapell köps in.

Mosaik flyttas från kapellet till nuvarande placering i hallen.

Genom målning av korväggen mister träet sin grova, obehandlade yta och struktur.

1981 Ombyggnad av S:t D kök och utbyggnad av förråd åt norr.

Tidigare torrförråd en !-trappa upp i östra trapphuset byggs om till nuvarande kontor. Håltagning i lättbetongvägg för fönster och fönsterdörr med fransk balkong.

Ändringen överensstämmer med anläggningens, ur verksamhetens behov, organiskt framväxta form. Dock går byggnadens ursprungliga kompakta och samlade yttre förlorad.

1982 Målning av alla gästrum på S:t D. Två gästrum byggs om till tre, genom flyttning av vägg mellan ledarrum & S:t Augustinus. Nytt samtalsrum i f d sovrum.

S:t Davidsikonen i kapellet, utförd av Bengt Olof Kälde på beställning, avtäcks på S:t D 20-årsdag.

1983 Renovering av Malungsstugan inför dominicansystrarnas ankomst.

Hörselslinga tillkommer i S:t D kapell.

1984 Isolering av telefonhytten på S:t D.

1985 Reparation & omläggning av taket på S:t D kapell.

Reparation av Malungsstugan.

Ny belysning i S:t D kapell.

S:t Sigrids boklåda startar.

1985-1996

Biskopsmötet i Svenska kyrkan har årlig retreat på S:t D.

1986 Avverkning av skog på stiftelsens mark.

1987 Omklädning av brasrummets stolar.

Nya gardiner i gästrum, vävda i Malung.

1994 Ny köksdörr på S:t D.

1989 Kylrum byggs på S.t D.

Tre Änglar byggs.

1990 Igensättning av ursprunglig entré. Om- & utbyggnad för gästrum, S:t Johannes, samt wc för rörelsehindrade. Avlägsnande av entrédörrar och utbyggnad mot väster.

Gästrummens dörrar byts till ljudisolerande dörrar.

Förbönsträd i S:t D kapell av Sr Lydia Mariadotter tillkommer.

Donation till anpassning av S:t D för rörelsehindrade.

Fem av Sv k:ans biskopar leder retreater på S:t D för sina präster.

Gästrummens nya dörrar med ljust trälaminat avviker från den tidigare enhetliga materialanvändningen.


15


1991 Förslag på ombyggnad av kök genom omdisponering samt flyttning och av dörr till matsal.

Glasdörr mellan matsal och brasrum splittras och ersätts av ny. (Idag saknas dörr, då även den senare splittrades)

1992 Med.gårdens östra länga med brasrum uppförs. Murarelever murar en öppen spis i mitten av det nybyggda brasrummet, vilken rivs strax därefter och ersätts med nuvarande spis.

Lägenhet i meditationshuset byggs om till kansli.

Forskarbostaden ändras till stipendiatbostad.

Korsvägen invigs. Utförd i stengods av Mariadotter Sr Lydia.

1993 S:t D nedre korridor: Målning av gästrummens väggar, tak, snickerier & viss inredning. Linoleummatta ersätts med plastmatta. Nya garderobs-dörrar i två rum på prov.

Rättviksrummet renoveras.

Nya ljudisolerande dörrar till kök & medarb.rum.

I S.t D installation av värmepump, byte av oljepanna till mindre & komplettering med bergvärme.

Mariatriptyk av Erland Forsberg tillkommer i S:t D kapell.

Även uppståndelse-ikonen av Forsberg tillkommer.

Nya garderobsdörrar i gästrummen på S:t D.

Omklädning av alla stolar på S:t D (konstläder).

1994 Renovering av Treklangen.

1995 Renovering av Malungsstugans övervåning.

1996 ”Kulturrum – en utställning om våra andliga rötter” iordningställs, bl a med deponerade föremål från Statens historiska museum.

Vägg i Malungsstugan tas ned och S:t Dominicus kapell utvidgas.

1998 Utvändig renovering.

Ombyggnad av kök & förråd genom tillbyggnad åt norr i vinkel mot väster. Arkitekt Hans Fog.

Utblicken från kapellets bakre fönster avskärmas från bil-uppställningsplats.

Bidrag från V:ås stift och Kyrkofonden.

1999 Reparation av S:t D takplåt.

Nya belysningsstolpar.

Stiftskollekt som S:t D haft sedan 1968 upphör.

Sekelvandringen, 21 st vägkors, tillverkas av Anne Nordsjö.


16


2000 Målning av väggar och tak i S:t matsal, brasrum, kapell och hall & wc vid samtalsrum.

S:t D övre korridor: Målning av gästrummens väggar, tak & delar av skåpinredningen. Byte av linoleummatta mot plastmatta.

Renovering bad- & wc. Två av badrummen får dusch.

Gjuten relief flyttas från innergården till terrassvägg mot öster.

Besök av kungaparet.

2001 Målning av tak, väggar & fönster i Grytnäs och bortkoppling av porttryck (knapptavlan m högtalare sparas).

Renovering av kapellets bänkinredning.

Nytt sakramentskåp skänks till S:t D kapell av biskop em Martin Lönnebo.

2002 Slipning, lackning, omklädning och upprätning av brasrummets stolar.

2003 Slipning av golvlampor i brasrum & hall samt nya skärmar.

Omklädning & stabilisering av matsalens stolar.

2004 Utbyte av två av kapellets glasrutor mot söder och lagning av sprickor i vägg.

Lackning av armstöd på brasrummets stolar.

Nya sängar & ny björkpanel i gästrum.

2007 Byte av bergvärmepump.

Isolering av innertak.

2008 Isolering av yttervägg i Rättviksrummet & S:t Franciskus.

Slipning och oljning av altaret i S:t D kapell.

2009 Ny ventilationsanläggning.

Nya radiatorer i kapell, matsal & brasrum.

2010 Extra ljudisolerande mur i ventilationsrum.

Nya belysningsarmaturer i gästkorridorer.

Spiskåpa och rökkanal i brasrummet avlägsnas efter brand i rökkanal orsakad av överhettning i ny glaskub runt brasan, byggd pga komplikationsföljder av ventilationsinstallation.

Brasrummet går miste om sin ursprungliga miljöskapande funktion samt om en viktig del i rummets komposition.


17

Byggnadsbeskrivning

S:t Davidsgårdens utformning

Läge och omgivning

Vegetationen omkring S:t Davidsgården och Berget präglas av blandskog. Framför allt träd som tall och björk utmärker den närmaste omgivningen. Blandskogen sträcker sig inpå byggnaden i nordväst, medan en gräsmatta breder ut sig åt sydost. Den öppna, gräsbevuxna ytan avslutas i söder med ett stort trädgårdsland, vilket delvis omgärdas av spaljéklättrande humle. Under årets varma månader utgör det blomstrande landet ett rikt tillskott i den omedelbara omgivningen.

Miljön, med de tre grupperingarna S:t Davidsgården, Meditationsgården och de röda medarbetarbostäderna, binds samman genom en liten skogsdunge och enstaka solitärer. Skogsmiljön och den öppna platsen i söder bidrar till platsens stillhet och lugn. Som bjärt kontrast till naturens alltjämt skiftande färg- och formspråk står retreatgårdens strikta och rätvinkliga byggnadskropp i företrädesvis vitt och svart. Byggnaden för tankarna till hopfogade vita lådor och utgör därmed ett såväl spännande som oväntat inslag i den lugna skogsgläntan.

S:t Davidsgården är uppförd alldeles invid en brant västersluttning. Den formgjutna, omålade grunden är i detta väderstreck indragen i olika mått så att den vita, lådliknande byggnadskroppen skjuter ut över sluttningen och åt detta håll på sina ställen förefaller sväva fritt. Här var ursprungligen entrén belägen och den långa trappa, som alla besökare måste stiga uppför, finns fortfarande kvar. Idag är den asfalterade väg som ledde fram till trappan igenvuxen och utmed vägsträckningen leder istället en skogsstig. Huvudvägen upp till Berget är flyttad ett tiotal meter västerut från stigen och rundar på så vis det lilla skogsparti som vuxit upp nedanför S:t Davidsgårdens utskjutande västfasad.

S:t Davidsgården 1962. Kapellets nordvästra hörn skjuter ut över bergssluttningen.


18

Planformen

Byggnadens planform hör samman med den organiskt framvuxna exteriören, som har sin utgångspunkt i verksamhetens funktion och dess behov. Planformen för tanken till den romerska arkitekturen, där de olika rumsfunktionerna är samlade runt ett centralt atrium med en damm. Bortsett från den utbyggda köks- och förrådsdelen i nordost, har samtliga avdelningar integrerats som en grupp kring den öppna gården. Planformen är på detta sätt starkt förbunden med miljöns andliga aspekt att öppna sig inåt och uppåt.

Innergården på 1960-talet från sydost. Här syns dammen, de tre granitblocken samt hur de olikformade byggnadskropparna är sammanfogade som lådor runt gården. Pulpettaken lutar in mot trädgården. Glasväggarnas trälister är laserade så att de ska smälta in i de mörka fönsterglaset. Här syns även kapellets horisontella fönster före dess att originalglaset byttes mot glas infattat i aluminium och ett nytt överstycke göts i betong.

Även Byggnadsnämndens nej till uppförande av retreatgården på Stiftsgårdens mark fick konsekvenser för planens utseende. Då byggnaden inte kunde uppföras på den plats den först hade ritats för, måste arkitekt Per-Åke Ericsson frångå den vedertagna positionen av kapell- och kyrkorum i öst-västlig riktning med koret i öster.

I den traditionella korsplanen har väderstrecken en mångfacetterad symbolisk innebörd, vilken bland annat inbegriper det faktum att gryningsljuset reser sig i öster och solen sänker sig i väster. Från dess att församlingen stiger in i kyrkobyggnaden – vilket ursprungligen alltid skedde i väster – närmar de sig således rummets mest heliga plats, i takt med att de rör allt närmare korets altare i öster.


19

Det nya läget uppe på berget medgav således inte att den ursprungliga riktningen i byggnadens samtliga delar kunde följas. För att inte behöva skapa en helt ny retreatgård, tog arkitekten därför greppet att spegelvända byggnaden, vilken medförde att kapellets kor fick sin plats i väster. Genom utföra spegelvändningen i öst-västlig riktning, kunde effekten med ljusinsläppen i söder bevaras i koret. Att byggnadens förhållande till den nord-sydliga riktningen bibehölls, var även av stor vikt för såväl gästrumslänga som matsal och brasrum, vars stora glasväggar kunde förbli i söder.

S:t Davidsgårdens kapell är, på grund av ovanstående omständigheter, följaktligen beläget i rakt motsatt riktning till vad traditionen säger, och har därför sitt kor i väster.

Modell av retreatbyggnaden innan den spegelvändes av arkitekten. Gästlängan är även här belägen i söder (nederst i bilden), liksom kapell, matsal och brasrum vetter mot norr. Kapell, hall och entré är däremot vända mot öster (till höger), medan kök och trapphus ligger i byggnadens västra del (till vänster).

Stommen

Byggnaden är grundlagd på berg. Dess väggar är resta på en armerad betongplatta, vilken i sin tur vilar på pelare av armerad betong. Under plattan finns även en grund av armerad betong gjuten i brädform. Byggnadens källare är belägen i dess östra del och i övrigt utgörs utrymmet under bottenplattan av krypgrund.

Ytterväggar och största delen innerväggar är byggda av 1-stens lättbetongblock. De rumsavskiljande väggarna i gästrumslängan är emellertid av betong gjuten i brädform. Mot innergården vetter glasväggar i norr och väster. De stora glasväggarna vilar på en stålkonstruktion, vars diskreta bärande stolpar är placerade cirka en decimeter innanför glaset.

Kapellets tak sluttar asymmetriskt inåt mot en kraftigt dimensionerad armerad betongbalk, vilken vilar på murkrönen cirka en meter innanför söderväggen.


20

Exteriör

Väggar

Murarna står på en cirka 15 cm hög bottenplatta av betong, vilken är gråmålad. Bottenplattan vilar i sin tur på en betongsockel gjuten i brädform, vilken är omålad och indragen från murlivet. Över sockeln reser sig fasaderna i form av stora, vitmålade ytor. Arkitekten har i stor utsträckning använt sig av linjespråk och materialverkan som uttrycksform. Formen präglas i stort sett uteslutande av räta vinklar.

Den bärande konstruktionen av lättbetongblock med sin ytstruktur och sina skarvar framgår tydligt i fasaden. Även murtjockleken betonas genom fönstrens indragna placering i murlivet. Mot de vita fasaderna står de mörka fönsterhålen och plåtbeslagningens ärgade eller mörknade koppar, vilket skapar skarpa kontraster mellan de olika materialen.

Trädetaljer

Byggnadens fasaddetaljer av trä var ursprungligen inte täckmålade, utan träets inneboende mönster och struktur bröt tidigare av mot de vita fasadytorna. Av äldre fotografier att döma har sydfasadens fönsterbröstningar, samt det panelklädda hörn som betonar gästrumslängans fönster åt sydväst, ursprungligen haft en annan ytbehandling. Sannolikt har de varit laserade på samma vis som innergårdens trälister var innan dessa täckmålades sommaren 2010. Fram till dess hade de samma ytbehandling som interiörens lister och foder. Även gästrummens dolda fönsterkarmar skvallrar om denna ytbehandling.

Idag är dock fönsterbröstningar och det panelklädda hörnet vitmålade, vilket ger den i övrigt vita fasaden ett mindre artikulerat uttryck. Vitmålningen av innergårdens trälister har medfört att glasväggen är mer påtaglig än vad som ursprungligen var intentionen.

Sydfasaden 2010. De brädklädda fönsterbröstningarna var tidigare endast tunt laserade. Genom att inte betonas med vit färg, bidrog de till att lösa fönsteröppningarna i större utsträckning smälte samman och framträdde som vertikala slitsar i muren. De motsvarade då även gästlängans grå fönsterbröstningar mot innergården.

Också den dolda karmen och den innanförliggande bågen framhäver fönsteröppningens kontrast till muren.

Dörrar

Samtliga ytterdörrar i den ursprungliga byggnadsdelen är original. Från entrépassagen leder två glasade dörrar in till retreatbyggnaden med en enkel ram av furu. De är av trä, är behandlade med klarlack och har ursprungliga trycken av obehandlad mässing. Den glasade dörren från innergården in till hallen har en tunnare ram och har ursprungligen varit svagt pigmenterad, men är idag vitmålad.

Tillbyggnadens ytterdörrar avviker helt från ursprungstanken beträffande material och ytbehandling, då de är sprutlackerade vita. Deras anonyma och diskreta framtoning understryker funktionen som bakdörr och personalingång.


21

Fönster

Karaktäristiskt för byggnaden är de stora fönsterpartier där glaset är infattat direkt i muren och saknar förmedlande karm av trä. Särskilt påtagliga är dessa i de byggnadskroppar som rymmer hall, brasrum och matsal, men de förekommer även i kapellet. Byggnadens övriga originalfönster har karm och sidohängd båge av trä, bortsett från de mindre fönstren i rum och wc åt öster, vilka är underhängda.

Även sydfasadens resliga fönster ger utifrån ett intryck av att sakna förmedlande karm, då karmarna är dolda i muren och själva fönsterbågen tonas ned genom en djup förskjutning av fönstret i murlivet.

Mot den lilla gård som tidigare ledde till entréporten, finns två fönsterband med betongglas, vilka tjänar som ljusinsläpp för duchrum och wc samt i viss mån ännu för trapphus.

Tillbyggnadens fönster är av sprutlackerat trä och nedtill försedda med aluminiumlist.

Tak

Taken utgörs av inåtsluttande pulpettak, vilket gör att endast den horisontella takfoten är synlig från marken. Därmed betonas byggnadens rätvinklighet. Kapellet har en konstruktion med inåtsluttande takfall, som är karaktäristisk för 1960-talets modernism och avslutas i en invändig avvattning som fortsätter ned genom byggnaden. Den utvändiga avvattningen utgörs konsekvent av rätvinkliga hängrännor och stuprör i kopparplåt.

Interiör

Golv och väggar

Interiören präglas i de allmänna utrymmena i stor utsträckning av de svarta golven och vita väggarna, vilka möter varandra utan förmedlande sockellist. Golvet är här belagt med svarta cementplattor med ingjuten singel i röda, vita och svarta nyanser. I övrigt är de flesta golv belagda med plastmatta och i vissa fall linoleum.

De vita väggarna utgörs delvis av den bärande stommen av lättbetongblock, vilka är vitmålade och vars struktur är synlig på samma sätt som i exteriören. Övriga väggar är av formgjuten betong med brädformens avtryck synligt. Även dessa väggar är målade vita.

Trädetaljer

Ursprungliga lister och dörrfoder är i regel ohyvlade och strukna med en tunn lasyr. Vissa foder har emellertid målats vita och nya lister och foder har inte någon enhetlig utformning.

I den övre korridorens gästrum har snickerierna ännu sin ursprungliga ytbehandling, och är således klarlackerade respektive lackerade med en svagt pigmenterad fernissa. I den nedre korridorens gästrum har dock snickerierna i stor utsträckning målats vita.

Dörrar

Mellan de allmänna utrymmena finns glasade dörrar med en enkel ram av furu. De flesta av korridorernas och trapphusens dörrar till städskrubbar, wc och bad- och duschrum är original. De är av trä, är behandlade med klarlack och har ursprungliga trycken av obehandlad mässing. Vissa trycken är dock utbytta mot en standardtyp av mattborstad mässing. Samtliga rumsdörrar är utbytta mot nya i standardutförande, även dessa av klarlackat trä. De nya dörrarna har också trycken av mattborstad mässing.

Dörrarna i tillbyggnaden är av standardutförande i klarlackerat trä med trycken av mattborstad mässing.


22

Brasrummet 2010. De vita väggarna står i kontrast till det svarta golvet. Fönstren åt norr har gardiner så att fokus riktas inåt mot trädgården i söder.

Stolar av ek med 1960-talets enkla och eleganta formspråk.

Fönster

Där fönstren inte är infattade direkt i mur och golv, är båge och karm av trä. Vissa fönstersnickerier har i efterhand målats vita. Ursprunglig ytbehandling är klarlack.

Tak

I hall, korridorer, trapphus samt utmed brasrummets och matsalens södra vägg finns ett undertak av gles panel av ohyvlade, laserade furubrädor i varierande bredd. I övrigt är taket av vitmålad, gjuten betong med formbrädornas struktur synlig. (Kapellets tak, se nedan)

Gästrum 2010. Den formgjutna betongstommen syns tydligt i interiören. Brädformens ojämnheter ger väggar och tak dess levande karaktär.


23

Kapell och sakristia

Retreatgården har sin tyngdpunkt i kapellet, vars fokus inåt och uppåt tydligt markeras genom sina höga, slutna väggar. Golv och väggar är i kapell och sakristia belagda med cementplattor liksom i övriga allmänna utrymmen. Koret är beläget tre trappsteg högre upp än kapellets övriga golvnivå.

Från församlingens plats i kapellet syns inte något fönster, men ljusflödet är ändå påtagligt, då släpljus förs in i koret från söder genom två dolda fönster. Korets västra vägg (den vedertagna öst-västliga riktningen är här spegelvänd och S:t Davidsgårdens kapell har således koret i väster) är i två steg förskjuten i djupled. Vardera av de två förskjutna väggpartierna döljer ett helglasat väggparti, så att söderljuset faller in på dels korsväggen och dels korets bakre vägg. Den bortersta av glasväggarna är original och har samma oförmedlade infattning i muren som fönster och glasvägg har i brasrum och matsal. Det främre har bytts ut och är infattat i en bruneloxerad aluminiumram, liksom det utbytta glaspartiet i matsalen.

Också det överljus, som i söder sträcker sig utmed takfoten, har bytts ut mot glas i motsvarande aluminiumram.

Ljus kommer även in från söder genom ett fönster som sträcker sig utmed taket. I kapellets nordöstra hörn finns ännu en vertikal slits i väggen. Detta ljusinsläpp ger dagsljus, men är knappt märkbart för församlingen, då denna sitter med ryggen vänd mot öster och inget direkt solljus når in härifrån.

Sakristian har ett överljus av en rad betongglas som löper utmed taket.

Kapellets tak är klätt med furupanel och sluttar åt söder med tre kraftiga bjälkar av trä.

Kapellet från nordost med dolda ljusinsläpp i söder. Bänkinredningen i laserad furu betonar enkelheten med sin konstruktion. Den uttrycker både tyngd genom sin rustika form och lätthet genom den ljusa ytbehandlingen.


24

Inredning

Brasrum och hall

Mot den mycket enkla arkitekturen står i brasrum, hall och matsal möbler av klarlackad ek. Dessa är av en tidstypisk standardmodell från tidigt 1960-tal. Möblerna präglas av enkelhet, kvalitet och modest elegans. Ekmöblerna utgörs i brasrummet av stolar i två modeller med armstöd samt tillhörande bord med underrede och skiva. Utmed tre av väggarna är stolar av en modell som är klädd med brunt tyg har ett högre ryggstöd placerade och bildar därmed en U-form. Innanför dessa är den andra modellen stolar placerade i motsvarande U-form. De har ett lägre ryggstöd och är klädda med tyg i beige. De två raderna bidrar, genom sin rätvinkliga form och placering, till rummets lugn och distinkta ordning.

Av den lägre modellen stolar finns även två exemplar i hallen utanför och av den högre står två exemplar i Rättviksrummet.

I brasrummet nordöstra hörn finns även en fristående bokhylla samt ett lågt förvaringsskåp för bland annat en ljudanläggning. Hallen har några hyllmeter platsbyggda bokhyllor.

Ursprungligen fanns två satsbord i brasrummet, varav ett fortfarande står på sin ursprungliga plats vid fönstret och det andra har delats upp, så att ett av borden har placerats vid spegeln i hallen och det andra används för diverse andra ändamål. Både skåp och satsbord är av klarlackad ek.

I hallen finns blomlådor av svartmålad plåt på ben av klarlackad ek, vilka material- och formmässigt harmonierar med övrig inredning i rummet.

För närvarande finns idag endast underredet kvar av brasrummets ursprungliga brasa. Underredet är, liksom den för närvarande saknade spiskåpan, av svartmålat smide.

Matsal

Även matsalens stolar och bord är av klarlackad ek. Det så kallade tabordet i mitten av rummet har tillkommit senare. Detta är täckt med en diskret vaxduk och har en enkel uppsats av omålad furu. Vid glasväggen står ett sidobord av furu.

Kapell

Till skillnad från ovan nämnda ekmöblemang karaktäriseras kapellets ursprungliga inredning av en betydligt bastantare furuinredning. De robusta bänkbåsen ger, i sin anspråkslösa enkelhet, uttryck för stabilitet. Deras rustika uttryck lättas emellertid upp av ytbehandlingen, en ljust och tunt pigmenterad fernissa.

Utöver de 24 bänkbåsen hör knäfall, altare och de två korljusstakarna till kapellets originalinredning. Övrig inredning har tillkommit senare. Bänkarna har kompletterats med lösa stolar med en diskret form, men av ett annan träslag.

Gästrum

I samtliga gästrum finns väggfasta inventarier, vilka är ritade av arkitekten. Dessa består av ett skrivbord, däröver en kombinerad skrivbordsarmatur och bokhylla, en sänglampa vid sängens huvudgärd samt en takarmatur. De är alla av trä och är ytbehandlade med en gråbeige lasyr. De har en enhetlig utformning som bidrar till rummets genomtänkta komposition.

Gästrummen har även platsbyggda skåp på var sida om dörren med överskåp ovanför dörren. På ena sidan ryms en garderob och på andra sidan finns tvättställ.

Med undantag för Malung, Leksand och S:t Augustinus är gästrummen i stort sett identiskt utformade.


25

Installationer

Dolda installationer

Byggnadens ursprungliga installationer har konsekvent gömts undan i syfte att undvika störande element i den rena och odekorerade interiören.

Det faktum att väggar och tak inte är vare sig putsade eller tapetklädda, orsakar bekymmer när nya installationer idag skall genomföras i den känsliga miljön. Då vägg- och takmaterialens ytstruktur är synnerligen påtaglig och därmed utgör en central roll i arkitekturens uttryck, finns också mycket litet utrymme att dölja nya ledningsdragningar eller infästningar genom exempelvis infasning och överputsning.

Ventilation

Ventilationstrummorna är genomgående dolda ovanför ett undertak av gles panel. Undertaken tjänar även till att dölja senare installationer. Nya dragningar har också gjorts i biutrymmen såsom wc och duschrum.

VVS

I samtliga allmänna utrymmen fanns tidigare, istället för radiatorer, diskreta konvektorer monterade på nederdelen av väggen. Idag finns dessa endast kvar i korridorer samt utmed kapellets östra vägg. I övrigt har de ersatts av panelradiatorer.

De ursprungliga vattenledningarna är till stor del ingjutna i stommen. Nya dragningar har till stor del gjorts i biutrymmen som exempelvis wc och duschrum.

Genom gästlängans nedre korridor passerar numera – efter håltagning i golvplattor, vägg och dörrkarm – nyinstallerade kopparrör. Placeringen, som enkelt hade kunnat undvikas, är beklaglig då den stör den i övrigt rena korridoren som miljö och även har orsakat obefogade ingrepp i värdefulla originalmaterial. Rören hade kunnat dras så att de, istället för att synas i korridoren, leddes genom det västra trapphuset och där i viss mån doldes bakom husfolkets skohylla.

El

Eluttagen i de allmänna utrymmena är diskret placerade i golvet på just de platser där de behövs för inredningens punktbelysning. Uttagen har täckplattor av mässing, vilka smälter in väl i golvets mörka kulör. I korridorer finns ursprungliga eluttag av vit backelit, vilka används vid exempelvis städning.

Strömbrytarna i de allmänna utrymmena är ursprungliga och av en enkel, men elegant och tidstypisk modell med täckplatta av vit backelit. De består av dels knapp- och dels vippkontakter.

Nya eldragningar har gjorts i gästrum samt i byggnadens om- och tillbyggda delar.


26

Förändringar – varsamma ändringar eller förvanskning?

Östra fasaden. Bakom träden skymtar den första, mindre utbyggnaden av köket. Till vänster om entrén syns de senare upptagna fönstren till kontoret och S:t Thomas. Dessa fönsteröppningar har utformats som ett svar på kökets fönsterformat till höger om entrén.

Östra fasaden 1982 efter utbyggnad åt norr med kök och förråd. Kopparplåten på tillbyggnaden är fortfarande inte ärgad. Tillbyggnadens kvadratiska fönster utgör ett helt fönsterformat i byggnaden.


27

Hall och den f d entrén i väster med vindfång före ombyggnaden 200x. De ursprungliga kopparbeslagna entrédörrarna skänktes till S:t Davidsgården av Domnarvets Jernverk. Entrén hade ett vindfång (se ritningen ovan) med ett inre respektive ett yttre dörrpar (se foto nedan). Domnarvet skänkte även den kopparbeslagna dörr som leder från hallen in till kapellet samt dörren mellan kapell och sakristia.


28

Trappan till den f d entrén i väster efter ombyggnad. Till vänster utbyggnaden från hallen med gästrum och wc för rörelsehindrade. En del av fönsterbanden av betongglas har avlägsnats, som tidigare gav ljus åt byggnadens sydvästra trapphus.

Wc vid samtalsrummet med ljusinsläpp från det övre fönsterbandet av betongglas. (Jmf exteriör ovan)

Nedan till vänster: Duschrum för husfolk med ljusinsläpp från det nedre fönsterbandet av betongglas.

Nedan till höger: Det sydvästra trapphuset med resterande delar av fönsterbandet. Ljusinsläppet sträckte sig tidigare över hela väggen. (Jmf exteriör ovan)


29

Hallen i samband med invigningen 1962. De infällda armaturerna har ännu inte monterats i taket. nte heller Paradisäppelträdet på innergården har planterats. Stram möblering som följer arkitekturens rätvinklighet. Mosaiken på väggen, Agnus Dei. tillkom först 1976.

Hallen 2010. Blomlådorna av svart plåt på underreden i klarlackad ek har funnits i hallen sedan 1960-talet. Den ursprungliga stramheten har lösts upp.


30

Ogenomtänkt ytbehandling

Den senare tillkomna gästrumsdörren är vitlackerad och dess dörrfoder är av obehandlad furu. Ytbehandlingen förefaller ogenomtänkt, då den ej överensstämmer med övriga dörrars kulör och yta.

Syftet med en vit dörr torde vara diskretion beträffande tillägg i den känsliga miljön, men det avvikande fodret motsäger ett sådant bakomliggande motiv.

Tillvaratagande och återbruk

Dörren till wc för rörelsehindrade har flyttats från sitt ursprungliga läge mellan korridor och gästrum. Den har kompletterats med nytt dörrtrycke, låsskylt samt ett handtag på insidan, båda i mattbostad metall.


31

Brasrummet på 1960-talet. Till höger skymtar den glasdörr som ursprungligen skilde matsal och brasrum åt. Närvaron av brasan med sitt fristående underrede och däröver svävande spiskåpa utgör en påtaglig del av rummets karaktär.

Brasrummet år 2010 efter att spiskåpan har avlägsnats. Det fristående underredet saknar här sitt ursprungliga sammanhang och ger uttryck för en vilsenhet (se vidare Symbolik i arkitektur och formspråk).


32

Brasrummet på 1960-talet med ursprungliga stolar i originalskick. Notera den vita sladden som bryter av mot omgivningens varma, enhetliga kulörer.

Originalstolar efter omklädning och ändring av sitsens och ryggstödets vinkel .


33

Matsalen på 1960-talet. Maten serverades i karotter utplacerade på matborden.

Till måltiderna hörde under många år högläsning. Idag spelas musik.

Matsalen på 1990-talet. Det s k tabordet har tillkommit i mitten av rummet. Av de vävda tabletterna på matbordet finns vissa kvar som dukar till tevagnen. Underläggen av flätad näver på tabordet, vilka ursprungligen användes som bordstabletter, brukas även idag som värmeunderlägg.

Matsalen år 2010. En uppsats av furu har tillkommit på tabordet (notera träets kvistar). Matbord, stolar och takarmaturer är ursprungliga.

Furu faller materialmässigt inte under inredningens ursprungliga grammatik. Originalinredningen består av enkla, smäckra ekmöbler. Avsteget gör sig gällande genom träslagets inneboende struktur samt genom de olika kvalitetsnivå träslagen ger uttryck för. Ekträet utstrålar, i matsals- och brasrums-möblernas bearbetade form, en gedigenhet och återhållsam elegans.


34

Betydelsefull kontinuitet

Gästlängans övre korridor på 1960-talet i originalskick. Notera dörren till vänster med trärent dörrfoder samt originaltrycke och nyckelskylt i obehandlad mässing.

Gästerna väcks här med sång, vilket ännu idag hör till den dagliga rutinen. Fotot vittnar om hur kontinuiteten skapar en transcendent länk mellan olika tider. Gryningen, sången och gästernas uppvaknande följs åt, oberoende tidpunkt.

Notera de lågmälda konvektorerna nere till höger.

Gästlängans övre korridor år 2010. De ursprungliga dörrarna till gästrummen är utbytta mot nya i ljus trälaminat med standardtrycken av mattborstad mässing. Dörrfodren har målats vita. Namnskyltar av trä har tillkommit vid respektive rumsdörr.

Notera de ursprungliga, diskret infällda takarmaturerna med en enkel, vitlackerad metallist. Notera även det ursprungliga, eleganta eluttaget nere till vänster.


35

Ovan den ursprungliga planlösningen i S:t Davidsgårdens syvästra hörn.

Nedan Sune Garmo vid altaret i ledarrummet (övre vänstra hörnet på ritningen). Altaret flyttades senare till nuvarande samtalsrum (sovrummet i ritningens nedre högra hörn).


36

Kapellets ursprungliga skärpa – risk för utsuddande

Kapellet på 1960-talet respektive år 2010. Av de inventarier som idag finns i kapellet ingick endast ett fåtal i den ursprungligen mycket strama kompositionen. Dessa var altare, krucifix, de två korljusstakarna samt de 24 bänkbåsen. Samtliga övriga inventarier har tillkommit vid senare tillfällen, d v s även vigvattenfunt, ambo, nummertavla och den bakre raden med bänkar för husfolk.

Nuvarande ambo har ersatt en tidigare, spensligare variant. Även om den kan anses störa korpartiets ursprungligen avskalade renhet, håller den sig inom ramen för enkelheten i kapellets formspråk. Dess knappt märkbart laserade furuplankor ansluter väl till bänkinredningens rustika uttryck.

Den senare tillkomna Mariaikonen har fått sin sedvanliga placering till vänster om altaret (som enligt traditionellt kyrkobygge motsvarar kyrkans norra – symboliskt kvinnliga – sida, men som i S:t Davidsgårdens spegelvända kapell innebär att Maria har fått sin plats söder om altaret).


37

Anpassning av tillägg

Köks- och förrådstillbyggnaden från öster. Den följer originalbyggnadens rätvinkliga formspråk. Avvattning och takfot av koppar underordnar sig, liksom belysningsarmaturerna, den rätvinkliga grammatiken.

Kvadraten som form förekommer inte i den ursprungliga byggnadskroppen. Tillbyggnadens fönster skapar därmed ett eget uttryck samtidigt som de underordnar sig den övergripande helhetens formspråk. Däremot bryter den standardiserade fönstermodellen av sprutlackerat trä med aluminiumlist och pivåhängning mot byggnadens kvalitet och genomtänkta detaljer (se nästa sida).

Köks- och förrådsbyggnaden från väster, sedd från kapellets fönster. Till höger syns matsalens och brasrummets norra fönster. Utbyggnaden skärmar av sikten och bidrar på så sätt till slutenheten utåt, liksom den döljer den tidigare utsikten mot bilparkeringen.


38

S:t Davidsgårdens sydvästra hörn. Till höger syns de fönster och franska balkonger som togs upp i muren när förråden gjordes om till kontor resp. bostadsrum. Fönsteröppningarna har utformats som ett svar på kökets fönsterformat till höger om entrén. (Se även sidan )

Den solfjäderformade spaljén bryter mot byggnadens i övrigt strikta, rätvinkliga formspråk.

Fönster till diskrum och kök i tillbyggnaden. Fönstret är av en standardtyp, som ej motsvarar byggnadens ursprungliga kvalitet. Pivåhängning, sprutlackering och aluminiumlist skapar en disharmoni i uttrycket, bl a genom att en mängd skarvar och linjer framhävs av materialet och konstruktionen.

Glasets spegling skiljer sig från glasen i originalfönstren, då speglingen snarare påminner om uttrycket av en plastskiva.


39

Grov förvanskning

En av de allvarligaste förvanskningarna i byggnaden är matsalens senare tillkomna glasparti, vilket är infattat i en grov karm av bruneloxerad aluminium.

Den okänsliga konstruktionen tar ingen hänsyn till tanken bakom vare sig arkitekturens form eller innehåll.

Sambandet mellan det inre och det yttre rummet går här förlorat. Det är därmed av största vikt att glasytans ursprungliga ytterst diskreta infattning bibehålls – och om möjligt även återställs.

Avvikande ytbehandling

De obehandlade brädorna i dörröppningen harmonierar inte med ursprunglig, tunnt laserande ytbehandling.

Förlust av ett betydelsefullt uttryck

Bakom glasytornas osynliga infästningar, diskreta fogar och täcklister ligger en stor medvetenhet. I utformningen av glasväggarna finns en strävan att lösa upp den fysiska gränsen mellan det inre och det yttre rummet. Listerna av trä var tidigare mindre framträdande och bidrog då till intrycket av de mörka glasrutorna som en enhetlig yta. Vitmålningen av de ursprungligen tunt laserade listerna förtar denna effekt.


40

Okänslig behandling av arkitekturens uttryck och arkitektens intention

Kapellets bortre, dolda fönsterslits i korväggen. Ursprunglig, elegant infattning av glas i golv och mur, där de kontrasterande materialens inneboende kvaliteter kommer till uttryck. Materialens skilda natur framhäver varandra.

Kapellets främre, dolda fönsterslits i korväggen. Originalinfattningen har ersatts av en synnerligen otymplig karm av bruneloxerad aluminium med en störande aluminiumlist.

Ovanstående båda infattningar förekommer även sida vid sida i matsalen, där den senares klumpighet är sorligt iögonenfallande och i sin klumpighet understryker originalets enkla och imponerande raffinemang.


41

Värme och enhetlighet

Gästrum i övre korridoren, huvudsakligen med originalfärgsättning. Snickerier med tunn lasyr. Nya garderobsdörrar skymtar.

Även om ventilationslådan ovanför dörren inverkar på den ursprungliga kompositionen, överensstämmer åtminstone dess enkla rätvinklighet med byggnadens formspråk.

Målningens konsekvenser

Gästrum i nedre korridoren med vitmålade snickerier. De vitmålade ytorna ger ett kallare intryck än den ursprungliga färgsättningen ovan. Även det enhetliga sambandet mellan möbler och fast inredning går här förlorat.


42

Gästrum på 1960-talet med originalsäng, linoleummatta. Före vitmålning av radiatorskydd, fönstersnickerier och kornisch.

Gästrum 2010 med ny säng, fasta väggskivor av trälaminat vid säng och ny plastmatta. Efter vitmålning av skåpinredning och snickerier vid fönstret. Till höger ny radiator.


43

Genomtänkt komplettering

Originaldörrar med fyllning av glas och en enkel ram av klarlackerad furu. Den ursprungliga tvärslån har på den vänstra dörren kompletterats med två tvärslåar nedtill – en varsam och väl anpassad ändring.

Kompletterande gångjärn på pendlade dörrar är av samma modell som originalet. De nya gångjärnen sticker dock ut något, då de inte är patinerade lika originalet.


44

Diskret tillägg

Komplettering av det svartmålade smidesräcket genom montering av skivor av plexiglas.

Genomtänkt val av kulör

Eluttag, sladd och strömbrytare anpassade till omgivningen. Mörka, diskreta kulörer och material, som inte bryter av mot underlaget.


45

Störande installationer

Installationer och eldragningar av permanent karaktär, såväl fasta som lösa dragningar, bör så långt möjligt döljas i de allmänna utrymmena. Här syns permanenta sladdar vid ambon i kapellet, som stör miljöns stringens. I fall som detta, bör sladdarna placeras inne i eller bakom närmaste möbel alternativt vara av mörkare kulör.


46

Små detaljer som inverkar på miljöns uttryck

Lagning av golvplattans fog i en avvikande kulör. Fogens ljusa kulör gör att upplevelsen av golvet som en enhet går förlorad. Fogen bör färgas in så att plattan inte sticker ut, utan återfår sin närmast altruistiska roll i miljön.

Då brasrummets stolar kläddes om, ändrades även sitsens och ryggstödets vinkel Ändringen fordrade ett tillägg i form av en kompletterande kloss för infästning av ryggstödet. Klossen är förhållandevis diskret utformad, men dess vinklar har en mjuk form, som ej helt överensstämmer med miljöns stringenta grammatik. Ekträets kulör avviker något från originalet, men är inte iögonenfallande så att det stör helheten.


47

Försummade detaljer

Lampskärmarna har bytts mot nya på brasrummets ursprungliga golvlampor. Originalskärmarna utgjordes av tygklädda metallstommar som dolde armatursocklarna av mässing. Med nuvarande skärmar är dock socklarna väl synliga. Då vissa mässingssocklar är utbytta mot socklar i vit eller svart plast, varav en är tejpad, ger lamporna idag ett hafsigt intryck med brist på enhetlighet.

Korväggens brädor – med synliga spikhuvuden, ojämnheter, variationer och grov ytbehandling – ger uttryck för människans lidande i tillvaron. Två övermålningar har dock tonat ned detta laddade uttryck. Sakramentskåpets och uppståndelseikonens placering på lidandets och korsfästelsens vägg kan diskuteras, eftersom de inverkar på den starkt laddade kompositionen av koret. Denna del av kapellet utgör församlingens blickfång och förmedlar, tillsammans med krucifixet, rummets centrala budskap. Det arkitektoniska förmedlandet av Kristi lidande dämpas emellertid genom uppluckrandet av korets ursprungligen kraftfulla och talande enkelhet.


48

Ekmöblernas enkla förfining står som kontrast till kapellets robusta inredning av furu, vilken istället andas enkelhet i form av opretentiös askes och måttfull bearbetning utan ansats till förädling (se ovan till höger). I kapellet har bänkarnas ursprungliga öppning har förstorats något, vilket inte har påverkat deras uttryck eller funktion som omslutande trygghet i någon större utsträckning.


49

S:t Davidsgårdens innergård år 1963 med sitt paradisäppelträd, en purpurapel.


50

Arkitekturanalys

En utvald plats

Bergets avskildhet

Med tanke på retreatens syfte, att erbjuda avskildhet, får det nuvarande läget uppe i skogen på Kaplaberget betraktas som mer passande än de först utsedda platserna i anslutning till Stiftsgården. Även ur arkitektonisk aspekt kommer byggnaden mer till sin rätt uppe i Kaplabergets skogsterräng. Den omgivande markens variationer samverkar med fasadernas skiftande karaktär och ger byggnaden olika uttryck i respektive väderstreck.

Berget vid Tempelvägen

Västpartiets kraftigt indragna sockel framhäver den terräng huset vilar på och betonar därmed det faktum att huset är byggt på berggrund. Följande ord går att läsa i Svenska Dagbladet den 19 november 1962, dagen efter S:t Davidsgårdens invigning:

På urberget i Kaplanskogen står Nordens första retreatgård klar och invigd. (…) där den ligger på bergets yttersta kant.

Berget som företeelse återkommer således i både platsens geografiska namn och dess topografi. Det knyter även an till den återkommande bibliska förekomsten av berget som fenomen och dess mångfasetterade symbolik. Namnet Berget, som stiftelsen idag kallas i dagligt tal, utgör således en skärningspunkt där flera linjer strålar samman och förenas. Citatet ovan låter antyda denna förening.

Det faktum att Berget har Tempelvägen som gatuadress är inte heller någon tillfällighet, om man väljer att tro på en sägen som berättas om namnets tillkomst. Tempelvägen, som leder från Moravägen genom Kaplaskogen till Nittsjö, passerar den lilla byn Templet, ett par kilometer nordväst om Berget. Enligt sägnen har byns namn sitt ursprung i det tillfälle Rättviksborna skulle välja en lämplig plats för sin kyrka. De lät ett par fritt gående oxar leda dem i avsikt att uppföra den nya kyrkobyggnaden där dessa stannade.

Oxarna gick till Kaplaskogen och upp på berget, men när de där uppifrån fick se Siljans vatten, satte de av nerför sluttningen och ställde sig för att dricka där kyrkan idag ligger. Den plats uppe i skogen, till vilken oxarna först hade fört byborna, blev enligt denna sägen fortsättningsvis kallad Templet, medan själva kyrkobyggnaden restes nere vid Siljans strand.

Sedan 1962 har också området Templet på toppen av Kaplaberget, i form av en retreatgård, utgjort en särskilt utvald plats, vigd för samvaron med Gud.

Mötet med S:t Davidsgården

Ombyggnadens konsekvenser

Ombyggnaden av entrén förde med sig en rad följder som minskade besökarens möjlighet att ta del av S:t Davidsgårdens dramatiska exteriör. Flytten ledde bland annat till att den västra fasadens intryck på besökaren gick förlorat, då denna sida har blivit mer av en baksida och för varje år skyms alltmer av uppväxande träd. Besökaren har inte längre möjlighet att i samma grad uppleva effekten av västfasadens uttrycksfullhet, som den tidigare färden upp till och in i byggnaden erbjöd.


51

Det dramatiska mötet med västfasaden

Besökarens möte med S:t Davidsgården förändrades med flytten av huvudentrén, genom att första intrycket av retreatbyggnaden blev ett helt annat.

Med den ursprungligen, synnerligen otillgängliga, placeringen av entrén, gav arkitekten utrymme för såväl förväntan som förundran att hinna växa fram hos besökaren. Anblicken av den modernistiska byggnaden på avstånd – som med sina imponerande, vita fasader och smala slitsar av glas, svävade uppe på bergskrönet – måste tidigare ha utgjort en dramatisk överraskning. Från besökarens plats vid foten av berget, förmedlade byggnaden – med betoning på vertikalitet i förhållande till horisontalitet – en påtaglig strävan uppåt, där den var belägen på sin klippkant.

Både tiden som klättringen tog och den kraftansträngning, som färden upp mot byggnaden innebar, bidrog till detta starka möte med retreatgården. Färden fram till entrén tillät därmed ett spänningsförhållande att byggas upp redan före inträdet i själva byggnaden. Tillsammans med den mödosamma vandringen uppför de långa trapporna, skapade västfasadens särpräglade uttryck således redan på ett initialt stadium en relation mellan besökare och byggnad.

S:t Davidsgårdens västfasad från syväst.

Dagens möte med östfasaden

Idag är första mötet med S:t Davidsgården av en helt annan karaktär. I det fall besökaren, en bit upp på Tempelvägen, vrider på huvudet och särskilt riktar blicken upp genom skogen, kan S:t Davidsgårdens vita fasader skymtas mellan träden. Därefter, när besökaren har tagit sig upp längs grusvägen, syns byggnadens norra fasader, vilka här i stort sett är helt slutna utåt och upplevelsen av vita lådor är som mest påtaglig.

Då besökaren når fram till entrén på byggnadens östra fasad (hit fram ofta i bil), ter sig byggnaden fortfarande förhållandevis anonym. Besökaren landar på detta sätt alldeles inpå


52

byggnaden, varför det spänningsskapande förhållande inte får samma möjlighet att byggas upp före själva inträdet. Det är egentligen inte förrän besökaren har passerat genom den lilla passagen och trätt in på innergården som bygganden öppnar sig och börjar tala.

Därmed inte sagt att detta första intryck av slutenhet och stumhet inte är ett talande uttryck för en av de många aspekter av tillvaron som S:t Davidsgården har att förmedla. Det är slutenheten utåt och den ordlösa närvaron uppe i avskildhet på berget, som blir miljöns första kommunikation till besökaren, vilket också korresponderar mycket väl retreatens kärna.

Byggnadens karaktär – den rena enkelheten

I Svenska Dagbladet står måndagen den 19 november 1962 följande att läsa under rubriken Nordens första retreatgård färdig:

Byggnaden ger ett starkt intryck av asketisk slutenhet där den ligger på bergets yttersta kant. Dess arkitektoniska utformning markerar ett nytt inslag i svenskt kyrkoliv. (…) S:t Davidsgårdens enkelhet och stramhet illustreras i det starkt begränsade materialet. Man kan nämna de vitmålade väggarna i råbetong – gäller både exteriör och interiör – eller lättbetongmurarna med synliga fogar. Både tak och lister har utförts i ohyvlad furu. På golvet ligger betongplattor utom i sovrummen, där beläggningen utgörs av linoleum.

Av ovanstående artikel att döma, betraktades den nya retreatgården som nyskapande och uppseendeväckande – inte bara som företeelse inom Svenska kyrkan – utan även i egenskap av kyrklig arkitektur.

S:t Davidsgårdens arkitekt Per-Åke Ericsson beskriver i Västerås Stiftsblad nr 8 -62 arbetet med att skapa en retreatmiljö:

Utgångsläget för våra samtal var erfarenheten av de retreater som hittills hållits och som alla ägt rum i miljöer, vilka ej varit skapade för detta ändamål. Att särskilja dessa miljöers ovidkommande inflytande från retreaten och retreatdeltagaren och söka sig fram till den bäst lämpade retreat-miljön var ett stimulerande arbete, där det gällde att programmässigt fixera miljöns praktiska och liturgiska funktioner och dess på deltagarna emotionellt verkande faktorer.

Han förklarar även att enkelhetens ordning är miljöns huvudprincip samt att den enkla formen och renheten accentueras i fasaderna. Innebörden av miljöns rena enkelhet framgår även i Birgit Ahlberg-Hyses skildring av S:t Davidsgården i boken Gud vi tackar dig – 40 år på Berget. Hon belyser betydelsen av formspråkets återhållsamhet med dessa ord:

Istället för att pynta sig håller den sig med några sparsmakade detaljer, nödvändiga för att få en kristen identitet. Nog ger även detta ett återsken av Guds storhet och härlighet – med en liten, klar, envis låga.

Exteriörens stringenta formspråk, vilket präglas av enkelhet, räta linjer och ett begränsat antal kontrasterande material, återkommer i hög grad även i byggnadens interiör. Byggnaden präglas således av den rätlinjiga enkelheten från exteriörens helhet ned till detaljnivå. På så sätt är byggnaden ett allkonstverk, varför miljön blir extra känslig för nytillskott. När tillskotten inte följer det ursprungliga mönstret – den rena enkelheten – riskerar miljön att förlora den inneboende kraft som ovanstående citat vittnar om.


53

Symbolik i arkitektur och formspråk

Funktion och ande skapar form

S:t Davidsgården är en unik anläggning i Sverige, då byggnaden är planerad helt utifrån retreatverksamheten och dess specifika behov. Platsens gudstjänstliv med tidebönens rytm och den inneslutande tystnaden utgör endast en av alla de beståndsdelar som ligger till grund för hur arkitekturen har tagit form. Platsens andliga dimension kommer till uttryck i, inte bara ekumenikens liv och liturgi, utan även i det arkitektoniska formspråkets symbolik.

S:t Davidsgårdens symbolspråk är synnerligen rikt på innehåll. Arkitekturen blir på många sätt en metafor för den mänskliga tillvaron och människans grundläggande förhållanden: hennes relation till sina medmänniskor, hennes relation till sig själv och hennes relation till Gud.

I Västerås Stiftsblad nr 8 -62 går följande betraktelse att läsa gällande S:t Davidsgårdens arkitektur:

Så som byggnaden nu reser sig upp ur Kaplaberget har besökaren som närmar sig nerifrån en känsla av att byggnaden stiger upp mot höjden, ett intryck som förstärks genom de stramt vita fasaderna och de starkt indragna socklarna. Vilket bättre betyg kan väl ges åt en retreatgård än att den redan i sin utformning ger detta intryck!

Ett uttryck för retreatens väsen

S:t Davidsgårdens fysiska kropp, de olika hopfogade lådliknande delarna, har var och en sin karaktär och sitt uttryck, som alla speglar en del av retreatens mångfacetterade karaktär. Helhetsintrycket av byggnaden är, liksom retreatens väsen, lugn och rofylld trygghet. Detta fridfulla uttryck inrymmer emellertid många kvaliteter av skilda slag. Lugnet finns i den genomgående enkelheten, samtidigt som dynamiken kommer av det starka uttrycket i arkitektens medvetna användning av material-, form- och linjeverkan.

I västfasaden uppmärksammas kraftfullheten och den stadigt uppåtsträvande rörelsen tillsammans med en allvarsam dramatik. Denna sida av gården är även utformad för att skapa en spänning och en relation mellan besökare och byggnad inför inträdet i retreaten. Åt norr uppvisar byggnaden en nära total slutenhet utåt. De vita lådorna är här stumma och vänder sig mycket tydligt inåt och bort från omvärlden.

S:t Davidsgårdes slutna norrsida.

Vidare återfinns i söder lugnet och tryggheten i den regelbundna, upprepande rytmen. Den hitåt tydligt avgränsade byggnadskroppen utstrålar, tillsammans med murens återkommande fönsteröppningar, ordning och målmedvetenhet. Samtidigt som fasaden ger uttryck för retreatens struktur och bärande ram, visar den också med sina fönster respektive retreatgästs givna plats i den gemensamma kroppen. Ingen åtskillnad görs retreatdeltagarna emellan, utan alla har de en stor öppning för att låta solen skina in i sin cell.


54

S:t Davidsgårdens södra fasad med rytm och ordning.

S:t Davidsgården från öster. Fasaden för ett lugnt och varierat samtal med bestraktaren

Till skillnad från övriga fasader talar den östra fasaden i en lågmäld ton, som i all enkelhet bjuder in besökaren att kliva in genom den oansenliga öppningen till gårdens mitt. Denna sida av bygganden har ett omväxlande uttryck, där varje del i stillhet låter ana vad som ryms bakom murarna.

När besökaren har klivit in genom den lilla passagen i öster öppnar sig innergården med stark riktning uppåt mot himlen. Här ger sig också de norra rummen till känna, vilka var slutna utåt så att all uppmärksamhet kan koncentreras hit in mot den inre trädgårdens rum och dess uppåtstigande riktning mot Gud.

Genom mötet med innergården från entrépassagen får färden in i byggnaden en riktning inåt och uppåt .


55

Porten till fördjupning synlig från två håll

Bergets verksamhet har genom åren från vissa håll utpekats för att vara alltför öppen, medan den från andra håll har betraktats alltför sluten. Det ekumeniska livet på Berget är ett uttryck för att de båda riktningarna utgör oersättliga komplement åt varandra.

Rolf Ström beskriver Bergets öppna och samtidigt traditionsbundna hållning på följande sätt i sin uppsats Retreatens miljö – S:t Davidsgårdens arkitektur och konst:

Genom att balansera sin i grunden ’högkyrkliga’ profil med en öppenhet både för intryck från andra håll och för att samarbeta med andra fromhets inriktningar har S:t Davidsgården befordrat retreatidéns spridning i breda kyrkliga lager på ett sätt som liknar den engelska utvecklingen.

Ordningen för det gudstjänstliv som utgör stommen för retreatverksamheten på S:t Davidsgården, är klart präglad av monastisk tradition med daglig mässa och regelbunden tidebön. Samtidigt är atmosfären på Berget av en mycket öppen och inkluderande karaktär, vilket gör att människor från skilda bakgrunder och olika kyrkliga traditioner känner sig välkomna – även personer med mycket lite eller ingen erfarenhet av kristendomen.

Den ena, för vissa människor mycket välbekanta verksamheten, kan fungera som ingångsport till den andra, mer främmande, och vice versa. Själva Kristi kors blir en tydlig symbol för styrkan i kombinationen de två riktningar som Bergets form av andlig fördjupning rymmer: den disciplinerade såväl som den inkluderande hållningen. Berget utgör därmed en synlig symbol för att förhållandet riktningarna emellan inte per automatik innebär motsättning, utan att de tillsammans – med Kristus i centrum – kan växa med stor slagkraft. Fördjupningen sker med hjälp av spetsens, till en punkt samlade, verkan i kombination med den breda, omfamnande öppenheten. Med korsets tecken blir de ett.

Meditationsgårdens böljande arkitektur skiljer sig från S:t Davidsgårdens stramhet.


56

Arkitekturens svar på den andliga dimensionen

Gårdarnas kompletterande relation sinsemellan kommer till uttryck inte bara i de respektive verksamhetsformerna. Balansen som verksamhetsmässigt uppnås mellan traditionell regelbundenhet och inkluderande öppenhet avspeglas även i S:t Davidsgården och Meditationsgårdens respektive fysiska karaktär.

Symbolmässigt korresponderar S:t Davidsgårdens strikta, rena och enkla utformning utomordentligt väl med sin regelbundna, monastiskt inspirerade och även disciplinerade gudstjänstrytm. Exteriören har en lika tydlig ordning som det liv som levs i byggnaden. Byggnadskroppen är samlad, välavgränsad och behärskad.

I förhållande till retreatgårdens strikt monastiska ordning har emellertid Meditationsgårdens verksamhet ett friare förhållande till det kristna temat. Likaså har Meditationsgårdens arkitektur en mjukare och varmare framtoning. De klättrande byggnadskropparna och deras material är väl anpassade till den naturliga terrängen. Istället för att, som S:t Davidsgården, utgöra en skarp konstrast till naturens färger och former, smälter byggnaderna in på ett samstämt vis i sin omgivning. Öppenheten och fogligheten inför naturen – med dess nyckfullhet, alla ojämnheter och olikheter – blir till en symbol för den öppna hållning som präglar Meditationsgårdens verksamhet.

De två olika arkitekturstilarna speglar således på sitt eget vis gårdarnas gemensamma riktning – den andliga fördjupningen.

Slutenhet – öppenhet

St: Davidsgården präglas otvivelaktigt av en slutenhet utåt. Lika påtaglig är byggnadens öppenhet inåt och uppåt. Birgit Ahlberg-Hyse beskriver sitt möte med denna arkitektoniska effekt med följande ord i Gud, vi tackar dig – 40 år på Berget:

Väggarna som hade verkat ogästvänliga först hade öppnat sig för mig i en jättelik kram. (…) Väggarna skulle uppfattas som ett skydd mot omvärlden. Javisst, det är därför de kändes som en famn när jag kom innanför dem! (…) Istället för att vidga sig mot världen sluter den sig omkring varje människa som kommer till den.

Tanken med detta formmässiga förhållande, slutenhet – öppenhet, är att gästerna som besöker S:t Davidsgården erbjuds möjligheten att lämna ute vardagens brusiga liv för några dagar och istället vända sitt liv, i tankar och böner, inåt och uppåt i riktning mot Gud.

Arkitekturens spegling av detta förhållande gör sig bland annat gällande i relationen mellan den vita muren och de djupt indragna fönstren, vilka båda i hög grad betonar det andra materialets beskaffenhet. Genom att fönstrens förskjutning i murlivet redovisar murverkets kompakthet och tjocklek, understryks egenskaper som styrka, fasthet och stadga. I relation till det stabila, slutna och vitmålade murverket framstår istället det indragna fönsterglaset som ett mörkt, mystiskt, outgrundligt och öppet hål. Utan att lägga någon värdering i materialens helt skilda kvaliteter, kan vi konstatera att de i varandras närvaro ger uttryck för olika ytterligheter i människans tillvaro.

Beroendeförhållande

Den okonstlade övergången från mur till fönsterglas, utan vare sig karm eller åtskiljande list, förmedlar även en omedelbar och okonstlad direkthet mellan de båda materialen. Styrkan i uttrycket sitter därmed i att materialen möts just i den kritiska punkten, precis i gränssnittet, utan att göra intrång på varandras revir eller låta något förmildrande element komma emellan för att minska spänningen i mötet.


57

De två uttrycken som nämns ovan utgör emellertid inte någon motsättning till varandra. Tvärtom behöver de varandra för att den ena skall kunna vara referenspunkt för den andra. Olikheterna framhäver respektive materials inneboende kvaliteter – det som är muren och det som är fönsterglaset. Om inget annat material än muren fanns – hur skulle vi då kunna uppfatta det som utmärker muren?

Detta ömsesidiga beroendeförhållande finner vi även i interiörens direkta möte mellan de svarta golvplattorna och de vita väggarna. De ljusa väggarna ger det mörka golvet dess tyngd och golvet framhäver å sin sida väggarnas och takets lätthet. Tyngden och stabiliteten betecknar den stadiga grund på vilken människan behöver vila sin tillvaro. Den mörka kulören rymmer även en trygghet genom att den motsvarar den jordens färg och den mark människan har ett naturligt förhållande till.

Sydfasaden 2010. De dolda fönsterbågarna och karmarna framhäver murens stabilitet. Kontrasten mellan den ljusa, stadiga muren och det mörka djupet inåt blir en symbol för mötet mellan öppenheten och slutenheten. De båda naturerna visar sig först i relation till sin motsats. Direktheten i mötet bidrar även till den okonstlade enkelheten i fasadens uttryck.

Äkthet eller ärlighet?

Inom arkitektur talas ofta om äkthet eller ärlighet i redovisningen av de material och konstruktioner som används. I detta hänseende tål S:t Davidsgårdens arkitektur att jämföras med både sen 1800-talsarkitektur och reaktionen som följde direkt efter denna epok, omkring sekelskiftet 1900.

I slutet av 1800-talet präglades arkitekturen av traditionellt komponerade ytor, vilka hade till uppgift att dölja industrialismens nya material och konstruktioner. Moderna betong- och gjutjärnsstommar kamouflerades därmed av traditionellt utformade, klassiserande fasader. Reaktionen på detta, i mångas ögon ohederliga, maskerande av den verkliga stommen, utmynnade i en passion för så kallad äkthet och genuina material.

Den epok som under 1910-talet kom att stå modell för den oförfalskade och oklanderliga äktheten, var medeltiden. Hyllandet av denna historiska tid ledde till en tid av starkt romantiserande av medeltida arkitektur. Med medeltidsidealet följde således att nya byggnader uppfördes i de material som under medeltiden hade varit de enda som stod till förfogande. Handslaget tegel fick ersätta det nymaskintillverkade, råhuggen granit föredrogs framför putsade ytor och obehandlad kopparplåt användes istället för målad plåt. De äkta materialen komponerades efter senaste medeltida mode. Ytterligare en följd av detta idealiserande, var att många – i grunden medeltida men med tiden mycket förändrade – kyrkobyggnader förskönades i


58

syfte att skapa en ”mer medeltida” stil. Utifrån den romantiska bild som fanns av medeltiden, ”återskapades” således en rad byggnader, t ex Lunds och Uppsala domkyrkor, till en ”mer äkta” skepnad, vilken de i själva verket aldrig hade haft.

I backspegeln kan vi med dagens ögon notera den starkt symboliska innebörden av dessa två helt skilda ideal. Det sena 1800-talets väl dolda stålkonstruktioner har, på grund av sprickor i den välputsade ytan, på senare tid börjat göra sig påminda. Fukten letar sig ofrånkomligen in genom sprickorna och uppdagar den starka konstruktionens inbyggda sårbarhet genom att orsaka rostangrepp. Det blir tydligt att 1800-talets strävan efter att kamouflera byggnadens bärande konstruktion, innebar en önskan att dölja dess verkliga, sanna beskaffenhet – en önskan som leder till att byggnadens inneboende styrka (stålkonstruktionen) snabbt omvandlas till svaghet när fasaden brister.

När det gäller 1910-talets strävan efter total äkthet, har även denna epoks förhållningssätt till sanning en rad reflektioner att lära ut. Beträffande själva arkitekturstilen betraktas den idag som långt ifrån genuint medeltida. Även om så kallade äkta material har använts, representerar denna epok en typisk efterhärmning av en idealiserad förebild. Om det arkitektoniska uttrycket i sig i någon mening kan betraktas som äkta, är det i sin roll som typexempel för sin tids äkthetshysteri.

S:t Davidsgården 1960-talsarkitektur utgör en intressant relief mot denna bakgrund. Byggnaden präglas inte, som sekelskiftets arkitektur, av en genomgående strävan efter äkthet beträffande materialanvändning. Tvärtom används sextiotalets moderna material, lättbetongblock och formgjuten betong. Arkitekten har inte heller försökt dölja konstruktionen bakom tjocka lager puts eller annan materialbeklädnad.

Vad som istället utmärker S:t Davidsgårdens arkitektur är dess ärlighet. Ett tunt lager färg låter lättbetongblockens och den formgjutna betongens naturliga brister i form av ojämnheter vara fullt synlig. Arkitekten har därmed inte låtit dölja stommens inneboende egenskaper, utan tvärtom använt sig av dem och lyfter på så vis fram den själfulla styrka som finns gömd i svagheten.

Svagheten, d v s materialets brist på perfektion, vänds i ärlighetens tecken till en styrka. Lättbetongen och den formgjutna betongen som material är inte fullkomliga i sig, men just därför bidrar de till S:t Davidsgårdens mycket starka karaktär. Byggnaden försöker inte vara någonting den inte är. Den försöker inte skyla över sina fel, utan behandlar dem i medvetenhet utifrån fullkomlig ärlighet.

Sakristians östra vägg med klockrepet år 2010. Stommen av lättbetongblock är väl synlig med fogar och ojämnheter p g a att ytan endast är målad. Materialets synliga brister ger liv åt ytan, och därmed även åt rummet.


59

S:t Davidsgårdens arkitektur visar härmed exempel på hur svagheten – genom acceptans, vård och medveten hantering – växer till en styrka. Ärligheten för emellertid med sig stor utsatthet. De tunna ytskikten, som låter materialets brister skina igenom, kan inte behandlas hur som helst, utan måste underhållas och åtgärdas med varsam hand, så att deras karaktär inte går om intet. Styrkan, som växer ur ärligheten med svagheten, är således oskiljaktig från skörhet och sårbarhet.

På en punkt har dock arkitekten haft en önskan om att undvika skönhetsfläckar. På samma sätt som det sena 1800-talets, på ytan osynliga, konstruktioner till slut ger sig till känna, får vi här uppleva resultatet av 1960-talets starka vilja att dölja alla byggnadens installationer, vattenledningar så väl som elledningar. Det som betraktades som ett onödigt ont, har inte gått att hålla undan i evighet. Förr eller senare brister de och måste fram i ljuset för att åtgärdas.

Den inre trädgården

I mitten av retreatgården finns den inre trädgården, omsluten av gårdens oregelbundna byggnadskropp. Här, i tystnadens centrum, tillåts livet spira i lugn och ro utan påtryckning från en stormig omvärld. I trädgården finns symbolen för livets träd, ett paradisäppelträd, och för livets källa, en liten damm med fontän. Dess inneslutna form ger ett lugn och en trygghet åt platsen.

Enligt en källa var arkitektens avsikt att med dammens stilla vatten spegla himmelsljuset samt att den skulle ge skogstjärnens djupverkan. Denna symbolik går dock förlorade med fontänens effekter på vattenspegeln. På foton från 1960-talet syns emellertid en fontän i dammen. Det förefaller dock som om kaskaden från den lilla fontänen till stor del fångas upp de omgivande stenarna. På det sättet är det möjligt att vattenspegeln kunde förbli, inte helt, men i viss mån klar.

Från början utgjorde de tre granitblocken vid dammen en del av kompositionen uteslutande i egenskap av detalj i retreatgårdens inre trädgård. Antalet stenar anspelar bland annat på Den heliga treenigheten, som sedermera också blev kommunitetens namn. Med stenblocken finns Treenigheten i anläggningens mitt och beträdaren erbjuds möjligheten att ta del av dem helt och fullt genom att kliva ut i dammen – genom att ta steget ut i livets källa.

Innergården sedd från brasrummet år 2010. Undertakets brädor skapar en rytm som följer den osynliga gränsen mellan det inre och det yttre. Det inre taket framstår som en spegling av det yttre och vice versa. Sambandet mellan det inre och det yttre rummet blir starkt med den direkta infästningen av glaset i golv och tak. Även gästlängans fönster utgör en lugnande rytm i fonden. Vid dammen syns de tre stegen in i tystnaden.


60

Då gården har fått en annan funktion sedan ombyggnaden och flytten av entrén, har även stenarnas symbolik förändrats och berikats. Numera utgör de grova stenblocken även ”de stegen i tystnaden”. Besökaren påminns här, vid själva anträdandet i retreatgårdens inre, att en annan form av tillvaro tar vid. Den avvikande markbeläggningen som de grovhuggna granitblocken utgör, visar på att någonting upphör och att någonting nytt väntar på andra sidan vattnet. Även deras avstånd sinsemellan uppmärksammar besökaren på att anpassa sina steg inför inträdet i tystnaden.

En ytterligare intressant detalj är utformningen av gästrumslängans fasad ut mot den inre trädgården. Utöver att de fem fönsteraxlarna är förskjutna i sidled, är murpelarna mellan fönstren av något olika bredd. Skillnaden är marginell och fasaden – som vid första anblicken ser ut att falla under en hård regelbundet – visar sig emellertid innehålla en fri asymmetri. Denna närmast omärkbara oregelbundenhet skapar en rytm i rummet och blir välgörande för helhetsupplevelsen av innergården. En helt symmetrisk vägg skulle ha utstrålat livlös och steril monotoni och därmed påverkat det sammanfattande intrycket av miljön. Väggens utformning visar således att det som våra sinnen obemärkt tar till sig är nödvändigt för det totala intrycket, d v s det vi tror att våra ögon ser.

Det yttre motsvarar det inre

Två av innergårdens fyra väggar är helglasade. De stora glasrutorna är elegant infogade i golv, vägg och tak och de diskreta, lodräta skarvarna döljs bakom trälister i form av ohyvlad läkt. De numera vitmålade listerna drar fokus till sig på ett sätt som ursprungligen inte var tänkt. Markeringen av fogarna framhäver idag glaset som material och betonar det faktum att en glasvägg skiljer det inre och det yttre rummet åt. Fram till år 2010 var istället listerna endast tunt laserade i en diskret kulör som sammanföll med det mörkare glaset. På så sätt togs fokus från den avskiljande glasytan, så att det inre och det yttre rummet även utifrån föreföll sammansmälta i en helhet.

Det nära sambandet mellan det inre och det yttre uttrycks även i de laserade träribbor, som in- och utvändigt bildar ett undertak utmed innergårdens norra glasvägg. Träribbornas varierande bredd och de infällda belysningsarmaturerna motsvarar varandra på var sida om glasväggen och den ena sidan blir på så sätt till en spegelbild av den andra. Taket påminner oss således om återskenet av det inre i det yttre (och vice versa) samt låter oss ana att skiljeväggen däremellan, när allt kommer omkring, är obefintlig – eller åtminstone möjlig att lösa upp.

Därtill anger de olikformade ribborna en rytm. Ribborna antyder härmed den livets rytm som följer människan på hennes väg och som låter sig avspeglas i såväl det inre som det yttre.

Evigt innehåll med skiftande formspråk

Tanken om ett samspel mellan det yttre och det inre rummet användes även som arkitektoniskt grepp under en period på 1700-talet. Den lilla rokokopärlan Kina slott från 1763, som är belägen i Drottningholmsparken, är ett utmärkt exempel på den tidens experimenterande med förhållandet mellan exteriör och interiör. Arkitekten har här skapat en insida av utsidan genom att formge slottets fasader utifrån rokokotidens inredningsmode. Den C-formade byggnadens fasader har på detta sätt fått bilda en inneslutande kuliss för händelserna i naturens eget rum. Samtidigt är slottets interiör dekorerad utifrån en tolkning av det som finns utanför, naturens organiska formspråk.

Genom att öppna slottets många pardörrar i alla riktningar, tillåts således ett förenande möte mellan det inre (utformat som ett uterum) och det yttre rummet (utformat som en interiör). Allting fogas samman till en helhet, där Guds och människans skapelse samspelar i en enhetlig harmoni.

Trots att formen på Berget är en helt annan – en sextiotalstappning med såväl romerska som medeltida förebilder – går samma symboliska innehåll att finna oavsett inom vilket århundrade


61

formen har skapats. 1960-talets byggnadsteknik har i S:t Davidsgården gjort det möjligt att låta en separat stålstomme bära en fasad helt i glas. Det enda som här skiljer innergårdens rum från interiörens tre rum är en tunn glasvägg. Detta glasskikt gör att gränsen suddas ut och de båda sidorna kan upplevas som en och samma helhet.

S:t Davidsgårdens slutna form gör att dess trädgård framstår som ännu ett rum i byggnaden. Trädgården utgör i ett avseende ett yttre rum i relation till interiörens omgivande rum. Samtidigt bildar de omgärdande rummen en yttre sfär i förhållande till den inre trädgården. Genom att det inre och det yttre smälter samman och byter plats, förlorar konstruerade etiketter och begrepp som dessa sin innebörd.

Liksom hos systerfenomenet Kina slott, avspeglas i S:t Davidsgårdens arkitektur det inre rummet i det yttre och vice versa. På samma sätt som på man 300 år tidigare lät ett ickefysiskt innehåll styra den fysiska formen, uttrycks en ickefysisk, andlig dimension i S:t Davidsgårdens fysiska kropp. Symboliken, vilken görs synlig genom människans strävan efter en harmonisk enhet, förekommer följaktligen som en röd tråd genom arkitekturhistoriens många sekler. På så vis sker, inom ramen för århundradenas skiftande formspråk, kontinuerligt en pånyttfödelse av ett evigt innehåll. Den förgängliga formen skapas utifrån tidens kunnande och smak, men enhetens eviga värde består.

Byggnadens hjärta

Rolf Ström betecknar i sin uppsats Retreatens miljö – S:t Davidsgårdens arkitektur och konst kapellet som byggnadens hjärta. Här emottager husfolk och gäster det andliga brödet och vinet, som ger näring och en puls åt tillvaron.

Kapellets bänkinredning ger, i förhållande till originalinredningen i byggnadens övriga delar, ett rustikt intryck med sin enkla plankkonstruktion med furans ådring synlig. Laseringen har dock en dämpande effekt och ger dem en värdighet som harmonierar väl med det enkla och samtidigt värdiga kyrkorummet i övrigt.

Bänkbåsen är placerade så att en mittgång bildas. Denna mittgång används dagligen i tidebönen, när växelläsningen av psaltarsamerna delas upp i den traditionellt manliga respektive kvinnliga sidan av gudstjänstrummet. I kyrkorna satt fortfarande in på 1900-talet kvinnorna till vänster i kyrkan, utmed byggnadens norra mur, medan männen satt till höger, utmed den södra muren. Symboliken hör samman med den som redogörs för nedan i stycket om sakramentskåpet.

Tidebönens växelläsning är till sin natur ett samspel mellan dessa två parter, mellan vilka en tydlig åtskillnad görs, men som tillsammans utgör en församling. Var för sig mister de sitt sammanhang, men i kombination bildar de en helhet som för dem båda framåt och kan låta Ordet ljuda.

När det gäller koret, är dess mellersta vägg klädd med ohyvlade brädor av varierande tjocklek och har väl synliga kvisthål och spikhuvuden. Den är asymmetrisk i sin utformning och dess högra del bildar, med hjälp av vertikala och horisontella brädlådor, ett antal kraftiga, högresta kors. Väggen symboliserar, med sin grova ytbehandling, sina ojämnheter och sin brist på perfektion, vår tillvaro i världen. Den påminner oss om att vi är individer, alla med våra egna fel och brister. Ingen är den andre lik och tillsammans utgör vi en skiftande och vital enhet. Varje bräda bär även sina spikhål och väggen talar på så vis om det mänskliga lidandets kors, som vi alla bär genom vårt strävsamma liv på jorden.

Mitt i lidandet finns emellertid också Kristi lidande i vår värld. Framför oss sänker sig Kristus ned i form av ett glaskrucifix. Förhållandet mellan inte bara krucifix och församling, utan även krucifix och vägg, visar således hur han går före oss och visar vägen. Väggen är därmed också en påminnelse om uppståndelsens hopp.


62

Sakramentskåpet – vägen till ljuset

Sakramentskåpet bär två symboler, vars placering och innebörd utgår ifrån den sedvanliga placeringen av kyrkobyggnader med koret i öster, så att norr befinner sig vänster om altaret och söder till höger om detta (S:t Davidsgården är spegelvänd och har koret i väster, vilket tyvärr gör att den annars tydliga symboliken haltar med sakramentskåpets nuvarande placering. Se vidare under rubriken Planformen).

Skåpets glaslucka bär solskivan som tecken och till vänster om denna finns månen i form av en månskära. Månskäran döljer själva låset till skåpet, så att man för att kunna öppna luckan och komma in i skåpet behöver lossa och avlägsna månen. Vägen går följaktligen genom månen, vilken döljer nyckeln till den dörr som leder till det allra heligaste rummet.

Månens och solens placering sinsemellan syftar på relationen mellan norr och söder, natt och dag, mörker och ljus, kyla och värme, en av skapelsens grundprinciper som även avspeglas i den traditionellt kvinnliga respektive mannliga delen, på var sida om kyrkorummets mittaxel.

Vidare låter skåpets formgivning oss ana vägen till nattvardens under – människans förening med Gud genom Jesu kropp och blod. Luckan är av glas och borde därmed vara genomsiktlig, så att vi utifrån kan skåda dess innehåll, nattvardskalken och panten. Mitt i glasluckan finns dock solskivan, som med sin massiva beskaffenhet gör det svårt oss från att se sakramenten, då dess starka sken kan göra oss blinda, så att vi inte ser det som verkligen finns mitt för våra ögon.

Med hjälp av det solljus som månen reflekterar, leds vi emellertid fram mot solens gryningsljus, där vi slutligen kan bli ett med Jesu kropp och blod. Skåpet visar således hur dagen föds ur natten, hur ljuset lyser upp mörkret och hur människan – genom att ta sig igenom nattens mörker – kan nå vad som, genom det starka skenet, ligger dolt i sig själv, i solen.

Skåpdörrens blanka yta har även en spegeleffekt, som gör att församlingens ansikten reflekteras i solskivan, vilket visar oss att det inte är förrän i ljuset, i skenet av Gud, som vi kan se hur vi själva – Guds skapelse – verkligen ser ut.

Kapellklockans bön

Liksom kyrkobyggnadernas stora gamla malmklockor alltid bär en inskription, har klockan i S:t Davidsgårdens kapell särskilt utvalda ord inristade på sin sida. Inskriptionen lyder: Bed för kärlek. Bed för bröd. Bed för sanning. Bed för fred. Bed. Orden är poeten Bo Setterlinds och uttrycker en viktig del av Bergets kallelse.

Kapellets klocka bärs upp av en stadig ram av smide.


63

Även om kyrkklockor i allmänhet inte är belägna så att texten är läslig för ögat, låter klockorna sina ord ljuda och fortplanta sig över nejden varje gång de ringer. På så sätt låter Bergets husfolk sin klockas ord om bönen sprida sig var gång de ringer i S:t Davidsgårdens klocka. Inskriptionens ord om bön når ut vid alla dagens gudstjänster, varje dag, året runt.

S:t Davidsgårdens klocka bärs upp av en rektangulär ram av svart smide. Denna rent fysiska infattning för klockan är symbolbärande i det att den utgör en stadig ram för klockan med sin inskription. På samma sätt som den regelbundna tidegärden skapar en stomme för Bergets bön, genom att ge den en rytm, utgör smidesramen ett stöd och en stomme för klockan och hjälper till att föra ut klockans budskap om bön.

Den lilla cellen

Gästrummen för, genom såväl sitt läge och storlek som sin enkelhet och enhetlighet, tankarna till systrarnas och brödernas celler i traditionella kloster- och konventanläggningar. Cell är den latinska beteckningen för ett litet, avgränsat rum, såsom cellen som biologisk beståndsdel utgör det minsta rummet i kroppen.

Birgit Ahlberg-Hyse berättar om sin upplevelse av gästrummet:

Om själva huset är en stor famn är den egna cellen en liten. Det nakna rummet, med sina vita väggar och sitt enkla träkors, är en nödvändig kontrast till den vanliga bostadens många utrymmen och ägodelar. Frånvaron av överflöd är en vila sig. Rummens litenhet skapar en intimitet som stämmer med det samband jag söker med Gud.

Upplevelsen av att Berget är en trygg miljö att komma hem och tillbaka till, förstärks av att den inre miljön är sig lik från en gång till en annan. Utöver tidebönsrytm och praktiska rutiner, vilar detta lugn även i gästrummens utformning och inredning. Gästrummen har, bortsett från de ombyggda rummen Munktorp, Leksand och S:t Augustinus samt viss ommålning i övriga gästrum, närmast på detaljnivå kvar sin ursprungliga enhetlighet.


64

Osynlig, men ofrånkomlig avhängighet

En symbol för skapelsens beroendeförhållande kan överföras på ett flertal fysiska samband i S:t Davidsgårdens unika miljö. Den ursprungliga spisen i byggnadens brasrum, vilken utgörs av en ovanlig konstruktion i svartmålad järnplåt, är ett exempel på metafor för denna avhängighet i tillvaron.

Vägledning i brasrummet på 1960-talet. Spisen består av en fast spiskåpa samt en eldstad i form av ett fristående underrede. Den ursprungliga vedkorgen används fortfarande.

Originalspisens spiskåpa, i form av en svart rektangulär låda, svävar över en eldstad i form av ett fristående underrede med motsvarande form. Underredet vilar på smala ben och samtliga delar i konstruktionen underordnar sig byggnadens i övrigt strikt rätvinkliga grammatik. Formen är synnerligen enkel.

Den starka symboliken vilar i förhållandet mellan dessa båda element, spiskåpa respektive underrede, vilka båda helt förlorar sitt sammanhang utan sin övre, respektive undre, motsvarighet. Syftet med spisen som helhet är att låta brasans lågor brinna i rummet. Delarna kan emellertid inte fungera var och en för sig, eftersom de står i ett påtagligt beroende-förhållande till varandra.

Utan sitt underrede skulle spiskåpan sväva i rummet i ett fåfängt försök att vara till nytta. I en sådan situation skulle den helt sakna mening, då dess enda och sanna funktion är att ta hand om och leda bort den rök som brasan alstrar.

Underredet, å sin sida, kan inte bruka sin fulla potential, det vill säga användas för det ändamål den är skapad, om dess kåpa inte är närvarande att fånga upp röken som den tända elden skapar. Utan sitt övre motstycke, skulle den brinnande eldens starka krafter såväl förgifta som förmörka sin omgivning. Elden kan således, beroende på den övre delens närvaro eller frånvaro, leda till såväl välsignelse som förbannelse.

När underredet, på grund av att sammanhanget saknas, inte kan användas för sitt verkliga ändamål – som eldstad – förefaller denna del av helheten tämligen vilsen i rummet. Tillsammans bildar de en enda enhet, men avsaknaden av sin andra hälft, kan således orsaka å ena sidan meningslöshet, å andra sidan kraftig förödelse.


65

Antikvarisk bedömning

Kulturhistoriska värden

Betydelsen av bevarande

Vikten av att vårda och bevara S:t Davidsgårdens yttre skal – i motsats till det inre: livet och verksamheten – ligger inte i att vårda det yttre för det yttres egen skull. Betydelsen ligger i att vårda skalet i egenskap av synlig bärare av platsens inre unika värde. Utan det inre sammanhanget som fundament och stomme, skulle det yttre – den fysiska kroppen – bli ett tomt skal utan innehåll. Den för ögonen synliga estetiken i arkitekturen blir därmed en spegling av för samma ögon osynliga, immateriella etiken.

De värden som presenteras i detta avsnitt, skall således beaktas såväl vid regelbundet underhåll och mindre åtgärder som vid större projektering. Värdena bibehålles genom att karaktärsdrag och kvaliteter av betydelse bevaras i enlighet med de lagtexter som gäller för S:t Davidsgården och som även de finns redovisade i detta dokument.

S:t Davidsgårdens värden har definierats utifrån de sammanställda uppgifterna i föregående avsnitt. Värdena grundar sig på betydelsefulla karaktärsdrag och utmärkande kvaliteter hos S:t Davidsgården som byggnad och miljö.

Arkitektoniska värden

God representant för 1960-talets arkitektur

• Byggnaden är en god representant för 1960-talet i fråga om formspråk och material. Kombinationen av koppar- och trädetaljer mot vita fasader är tidstypiskt, liksom det synnerligen enkla, stringenta och rätlinjiga formspråket.

S:t Davidsgården – en unik byggnad

• Samtidigt som S:t Davidsgården utgör ett karaktäristiskt exempel för sin tid och dess stilideal, tar sig idealen i uttryck på ett unikt sätt. De enskilda delarna och detaljernas uttryck är tidstypiskt, men som helhetskomposition står byggnaden ensam i sitt slag.

• I sin arkitektur förenar S:t Davidsgården den monastiska traditionen med det stora behov av kontemplation som finns hos allmänheten i dagens sekulariserade Sverige.

• Arkitekturen utgår uteslutande från den verksamhet som inryms i byggnaden. Retreatbyggnaden är den enda i Sverige och den första i Norden som är byggd specifikt för retreatverksamhet. Visionen om retreaten som själavård är förkroppsligad i en välfungerande, ändamålsenlig byggnad.

Ett uttrycksfullt formspråk

• Byggnadskroppens olika delar har var och en sin karaktär och sitt språk, som ger uttryck för retreatens rika innehåll.

• Den välbevarade helheten får sin karaktär av den tidstypiska materialanvändningen. Den ursprungliga kompositionen präglas av enkelhet och har stor betydelse för den såväl invändiga som utvändiga miljöns arkitektoniska uttryck.

• Förhållandet mellan fönsterglas och murverk som material betonas särskilt genom de djupt sittande fönstren, vilka används som artikulering av den annars slutna muren. En skarp kontrast skapas i exteriören i mötet mellan dessa ytor, då förmedlande fönsterkarmar helt saknas, alternativt döljs innanför murverket. Detta laborerande med relationen mellan ljust och mörkt återkommer i interiören, där golv- och väggytor får ett direkt möte med varandra utan golvsockel.


66

Unicitetsvärden

Berget – en unik miljö

• Tillsammans med Bergets övriga byggnader, däribland Meditationsgården och S:t Dominicus kapell, utgör S:t Davidsgården en andlig miljö som i Sverige är unik. De båda gårdarnas olika verksamhetsutbud och upptagningsfält bygger på en öppenhet för människors olika bakgrund och den vitt skilda förförståelse som hänger samman med denna. S:t Davidsgården är därmed en avgörande beståndsdel i den ekumeniska enhet som Berget är ett uttryck för – en miljö för kristna ur olika samfund att mötas i tystnaden inför Gud, men också en öppenhet mot dem vill dela denna miljö och inte har erfarenhet av kristendomen sedan tidigare.

• Berget är samtidigt ett hem och vardagsliv för den ekumeniska kommuniteten Den heliga treenigheten och de övriga medarbetare som tillhör husfolket. Under sin vistelse här inbjuds gästerna att dela denna miljö, liksom de fortsätter att vara en del av miljön även när de återvänder till sitt eget vardagsliv. De är alla en del av familjen på Berget.

Bergets kallelse

• Som en del av kyrkans kulturarv utgör S:t Davidsgården även en del av det svenska kulturarvet. Samtidigt utgör gården en del i någonting betydelsefullt som sträcker sig bortom kulturarvets gränser. Det som genomsyrar S:t Davidsgården och är miljöns mest centrala värde, dess kallelse, är av en valör som präglas av tidlöshet och beständighet. Inom kallelsen ryms dels den roll Berget har spelat fram till idag, dels den betydelse Berget har för människor just nu och dels den uppgift Berget har i ett framtidsperspektiv. Däri ligger också ett av Bergets mest fundamentala värden att ta hänsyn till – möjligheten att fullfölja sin kallelse.

Kontinuitetsvärde

• Bruket av S:t Davidsgården för det syfte byggnaden uppfördes.

• Miljöns och det ekumeniska livets stadiga stomme i form av tidebön och mässa samt återkommande och regelbunden retreatverksamhet.

• Det är viktigt att värna om S:t Davidsgården som en trygg plats för människor att återkomma till. Även om ansikten byts ut bland husfolket, finns grundläggande element i omgivningen som är de samma från gång till gång. En stor del av tryggheten på platsen ligger i byggnadens, på det hela taget, oförändrade skick. Det kan för många finnas en ro i att återkomma till ”sitt” rum eller ”sin” cell, som har haft samma utseende sedan första gången de bodde där.

Upplevelsevärden

Kvalitet och omtanke om detaljer

• Tidstypiska detaljer ger byggnaden sin särskilda karaktär och bidrar till den genuina helheten. Detaljerna präglas av enkelhet, enhetlighet och räta vinklar. Tillsammans bildar de enskilda elementen sammanhängande helheter, vilka i sin tur är betydelsefulla delar av den miljö som utgör Berget. Enstaka, ursprungliga detaljer utgör således viktiga delar av såväl enskilda rum som hela Berget.

• Ursprungliga fönstersnickerier är utförda av god virkeskvalitet, vilket gör att de smäckra fönsterbågarna klarar de stora glasytorna. Fönsterbågarnas virkesdimensioner ger ett elegant intryck, som skulle gå förlorat med fönsterbågar av grövre dimensioner. Likaså är fönstrens ursprungliga vred av en enkel, men elegant modell, som inte drar uppmärksamheten till sig.

• Den ursprungliga, eleganta konstruktionen av hela glasväggar mot innergården är central för upplevelsen av att den avskiljande väggen skall uppfattas i så liten utsträckning som möjligt.


67

• Ursprungliga inventarier ger, liksom de ursprungliga byggnadsmaterialen, uttryck för hög kvalitet och vittnar om omtanken om såväl detaljer som helhet.

• Dörrtryckenas oputsade mässing, fönstervredens slitna bronsering och bänkinredningens nötta sitsar utgör några exempel på värdefull patina, som betecknar den flitiga användning dessa detaljer har utsatts för.

• Upplevelsen av att Berget är en trygg miljö att komma hem och tillbaka till, förstärks av att den inre miljön är sig lik från en gång till en annan. Utöver tidebönsrytm och praktiska rutiner, vilar detta lugn i såväl de allmänna utrymmenas som gästrummens utformning och inredning. I fråga om gästrummen, har dessa – bortsett från de ombyggda rummen Munktorp, Leksand och S:t Augustinus samt enstaka förhållanden i övriga gästrum – närmast på detaljnivå kvar sin ursprungliga enhetlighet.

Dokumentvärden

Ett vittnesbärande dokument

• Bevarade detaljer utgör viktiga spår som är av betydelse för förståelsen av den verksamhet, för vilken byggnaden är specifikt uppförd. Detaljerna är bärare av information som hjälper oss att uppfatta sådant som inte alltid är direkt uppenbart för våra fysiska sinnen.

• Materialval, formgivning och planering vittnar om dels vilka aspekter som befann sig i centrum då S:t Davidsgården uppfördes 1962, dels vilka beståndsdelar som är centrala i retreatverksamheten.

• S:t Davidsgården står som kyrkans representant för 1960-talets intention att fånga upp sökare genom att erbjuda en andlig miljö, med rum för stillhet och inre sökande, grundad i den kristna traditionen.

• Byggnaden är ett uttryck för den starka vilja som fanns på Stiftsgården, liksom för tron på betydelsen av en avskild plats i stillhet och tystnad för ett lyssnande inåt och uppåt.

• S:t Davidsgården vittnar om att det är fullt möjligt att förverkliga en vision med enheten i Kristus som grund. Byggnaden utgör ett synligt tecken på att Guds vilja verkligen kan ”ske på himmelen så ock på jorden”.

• Berget har ett dokumentvärde i egenskap av miljö som Per Mases genom sin, i närapå 40 års oavbrutna, närvaro låtit forma och färga med sitt föreståndarskap. Tillsammans med det stora antal medarbetare, som har delat med sig av sig själva till Berget, genomsyrar hans vision om Kyrkans enhet den miljö som har vuxit fram.

Symbolvärden

• Stiftelsens namn, Berget, liksom byggnadens läge på ett berg, står i sig som symboler för den plats som Jesus ofta drog sig undan till, med eller utan sällskap av sina lärjungar: ett berg för att i avskildhet och stillhet vara med sin Far.

• Berget, som S:t Davidsgården är en del av, står som symbol för kristen djupmeditation, då denna meditationsform har utvecklats här och fått spridning.

• Berget står även som symbol för retreatrörelsens framväxt i Sverige, vilket har gjort Rättvik till den svenska reteratrörelsens centrum.

• S:t Davidsgårdens och Meditationsgårdens helt skilda fysiska karaktär speglar, inte endast sin respektive verksamhet, utan även sin gemensamma riktning – den andliga fördjupningen.


68

Funktionella värden

• Planlösningen och förhållandet mellan de olika utrymmena är mycket välplanerade. Kökets verksamhet och leveranserna dit inverkar inte i störande utsträckning på verksamhetens tystnad.

• Golvens mörka, mönstrade cementplattor gör att det tar längre tid för golvet att se smutsigt eller ostädat ut.

• Pendlade dörrar förhindrar risken för att dörrar slås igen när tystnad råder.

• I gästrumslängan är säng- och skrivbordsarmaturernas socklar monterade på vinklade skivor i metall, vilket gör att ljuset reflekteras och därmed förstärker ljusstyrkan.

• Bänkinredningens gedigna material tillåter att bänkarna, vid eventuellt behov, slipas och laseras på nytt.

• De ursprungliga dörr- och fönstersnickerierna utgör ett gediget hantverk och är tillverkade av virke av god kvalitet, vilket borgar för lång hållbarhet. S:t Davidsgården från 1962 är uppförd i en övergångstid, då traditionen att använda välvuxet kärnvirke i fönstersnickerier ersattes av standardiserad fönstertillverkning av snabbvuxet virke. Byggnadens fönsterbågar av trä är därmed av en virkeskvalitet, som är mycket svår att ersätta idag. (Sveriges riktiga kärnvirke går idag främst på export till länder med kunder som är villiga att betala för hållbarhet och kvalitet.) S:t Davidsgårdens ursprungliga fönstersnickerier kan, med lämpligt underhåll, stå sig i många decennier framöver, vilket är att föredra ur ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv.


69

Värdefulla detaljer – exempel Detaljernas material, kulör, ytbehandling och samband har, utöver sin rent praktiska funktion, en ytterligare funktionell dimension, nämligen att vara en del av den helhet vi användare tar intryck av. Det till synes mest självklara, oväsentliga och slumpartade ingår i en harmoni som berör våra sinnesintryck på ett plan som vi kanske inte alltid är helt medvetna om.

Exempelvis sänder en blank yta ut helt andra signaler än en matt yta, en ljus andra än en mörk etc. Genom att påverka oss rent fysiskt, får även dessa signaler en effekt på helhetsupplevelsen – en upplevelse som tar form utifrån såväl medvetna som omedvetna impulser.

Det östra trapphuset 2010. Ledstängerna av svartmålat smide bryter av mot de vita väggarna och ger en skärpa åt rummet.

Sakristian 2010. Det diskreta överljuset har både en praktisk funktion och en överraskande effekt.


70

Takarmatur i gästrum i originalskick. Tunt laserad furu. I brasrummet och Rättviksrummet finns en något större variant i samma modell.

Ursprungligt dörrtrycke och nyckelsylt av obehandlad mässing i samtalsrummet. Elegant utformning med uttrycksfull patina.

Originaltrycken och nyckelskyltar finns bevarade på vissa dörrar till städskrubbar och wc.

Smäcker tvågreppsblandare i original på wc invid samtalsrummet.


71

Ursprunglig dörr och skåpinredning i sakristian. Skåpen utgörs av tunt laserade snickerier, som anknyter till övrig fast inredning i byggnaden.

Pentry i Rättviksrummet med platsbyggd originalinredning. Till skillnad från ny standardinredning utnyttjas utrymmet och höjden i rummet. Skåpluckornas beslag och andra detaljer överensstämmer med byggnadens övriga formspråk från tidigt 1960-tal och bildar tillsammans med omgivningen en harmonisk helhet.

En av få bevarade originaldörrar med trycke, nyckelskylt och karm. Här till wc bredvid samtalsrummet.


72

Byggnadens ursprungliga strömbrytare med täckplattor av vit backelit är till stor del bevarade. Deras enkla elegans och ovanliga utformning vittnar om omtanke om detaljer. Den diskreta utformningen överensstämmer även med miljöns formspråk.

Telefonjack av äldre modell berättar om tidigare installationer och omtanke om detaljer.

Föråd med bevarad inredning, före detta rotfrukts- och potatislår.


73

Stuprör i kopparplåt med ursprunglig utformning. De räta vinklarna faller under arkitekturen grammatik, som utgörs av räta linjer och avsaknad av runda former.

Grinden i svartmålat smide har en karaktäristisk form. Stängernas oregelbundna placering ger en rytm och betonar var och ens individuella roll för det samlade uttrycket.


74

Gästrummens tvättställ med tillbehör är i regel helt bevarade och är därmed i stort sett identiska i samtliga gästrum.

Enhetligheten i gästrummen, även beträffande dessa detaljer inger en trygghet hos besökande, då de kan vänta sig samma miljö från besök till besök.

Samtalsrummets wc. Ursprunglig wc-stol medsits och lock i svart backelit. Även övrig inredning och detaljer är i original i detta utrymme.

Östra trapphuset med trappan ned till källaren. På avsatsen i yttermuren står en gipskopia av Bertel Thorvaldsens skulptur Den uppståndne Kristus.


75

Råd och riktlinjer

Plan- och bygglagen

Lagtolkning och undantag

Betydelsen av de här redovisade lagparagraferna för just S:t Davidsgården, är en fråga för tolkning. Intentionen med den grundliga beskrivningen nedan, är att ge ett bärkraftigt underlag inför en eventuell tolkningssituation. Avsikten med de citerade lagtexterna är inte att motverka en god utveckling och förnyelse. Syftet är det motsatta – att främja ett långsiktigt och hållbart perspektiv, vilket idag ofta förbises till följd av den förblindande kortsiktighet som uppstår ur tidspress och begränsade budgetramar.

Fastighetsägare till äldre byggnader ställ softa inför situationen att fackmän vidhållande hävdar att de många funktionskrav som finns i Lagen om byggnaders tekniska egenskapskrav (BVL), skall uppfyllas. Dessa funktionskrav skall emellertid alltid ställas mot byggnadens kulturhistoriska värden, d v s sådana värden som beskrivs i detta dokument. Dessa värden har stöd i Plan- och bygglagens 10:e och 12:e paragrafer (se nedan) och kan åberopas vid all form av underhåll och ändring.

I kulturhistoriskt värdefulla miljöer, vilka är uppförda innan BVL med sina höga och allmänt standardiserade krav vann laga kraft, kan undantag göras enligt Boverkets rekommendationer. Dessa undantag gäller i förhållandevis stor utsträckning, just i syfte att vår kulturhistoria skall kunna förbli bevarad för kommande generationer. I de flesta fall kan kompromisslösningar göras.

Aktuellt skydd

I Plan- och bygglagen (PBL), finns tre paragrafer som berör skötsel och vård av S:t Davidsgården.

3 kap 13 § PBL gäller underhåll och är ett generellt krav, vilket innebär att det omfattar all bebyggelse. Syftet är dels att förebygga eftersatt underhåll av värdefull bebyggelse, dels att peka på att underhållets typ skall anpassas till bebyggelsens art och värde. Det så kallade underhållskravet lyder:

Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär.

Även 3 kap 10 § PBL är ett generellt krav och inbegriper således all bebyggelse om denna på något sätt ändras. Varsamhetskravet påbjuder följande:

Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.

S:t Davidsgården bedöms av undertecknad även besitta ett sådant kulturhistoriskt värde att byggnaden även omfattas 3 kap 12 § PBL, det så kallade förvanskningsförbudet:

Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.


76

I Boverkets Allmänna råd om ändring av byggnad (BÄR) förmedlas råd om hur ovanstående tre paragrafer i PBL skall tillämpas. Under de två följande rubrikerna redogörs för denna tillämpning.

Underhåll eller ändring?

Vad begreppet underhåll innebär och vad som skiljer underhåll från ändring definieras i BÄR:

Med underhåll avses inre och yttre åtgärder som behövs för att byggnadsverks tekniska egenskaper i huvudsak skall bevaras. Vissa anordningar skall hållas i stånd så att deras särart bibehålls. Underhåll avser både arbeten som måste göras vid upprepade tillfällen under en byggnads brukstid och speciella åtgärder som skall hålla byggnaden i ett gott tekniskt skick eller främja en rationell drift av byggnaden. Underhåll innebär också att byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick. Alla underhållsåtgärder skall utföras så att bebyggelsens värden och karaktär bibehålls.

Underhåll innebär således inte att en byggnad tillförs nya egenskaper och funktioner eller att dess standard höjs. Exempel på underhållsåtgärder är ommålning, omläggning av tak och byte av golvläggning. Även skötsel och injustering av t. ex. anordningar för energihushållningen ingår i underhållsbegreppet.

En ändring kan innebära tillbyggnad eller så kallad annan ändring:

Med annan ändring (annan än tillbyggnad) avses yttre eller inre åtgärd som innebär ändring av till exempel planlösning, fasad, konstruktion, installationer eller byte av inredning och material i större omfattning än vad som följer av underhåll. Ändringsbegreppet är inte kopplat till om en byggnads brukstid förlängs eller inte utan utgår från åtgärden som sådan.

Vad beträffar ”brukstid”, utgör denna enligt BÄR den tid ”man kan förvänta sig att en byggnad skall kunna användas för sitt ändamål utan andra ingrepp än vanligt underhåll”.

Varsamhet eller förvanskning?

Varsamhetskravet kan enligt BÄR gälla speciella boendekvaliteter som har positiva värden. BÄR ger följande riktlinjer i fråga om varsamhetstagandet:

Avsikten med kraven är att förändringar av en byggnad skall utföras med hänsynstagande till sådana befintliga egenskaper hos byggnaden som är värda att bevara. Detta innebär bl.a. hänsyn till ursprungligt utseende och de metoder och den teknik som använts. Det som sammanlagt karaktäriserar en byggnad och dess samspel med omgivningen skall lyftas fram även i den vardagliga bebyggelsemiljön.

Vidare gäller att varsamheten skall iakttagas vid såväl invändig som utvändig ändring. Den gäller även oavsett om den aktuella ändringen kräver bygglov eller bygganmälan eller inte. BÄR anger följande exempel på kvaliteter som kan vara värda att tillvarata:

…goda planlösningar, välavvägda rumsproportioner, rumssamband, rumshöjder, placering och utformning av dörrar, fönster och snickerier, fungerande utrustning i kök och hygienrum, skåputformning, golvmaterial, takutformning samt trapphusets utformning och material.


77

Såsom ”särskilt värdefull byggnad” får inte heller förvanskning ske av S:t Davidsgården. Enligt BÄR kan förvanskningsförbudet exempelvis innebära att vissa tekniska lösningar inte är genomförbara. Detta är emellertid inte liktydigt med förändringsförbud, så länge förändringarna sker med respekt för byggnaden och utifrån dess särskilda förutsättningar.

Här följer två exempel på regeringsrättsdomar där förvanskning anses inträffa:

- Om en väsentlig egenskap går förlorad.

- Om åtgärden går ut över byggnadens, och därmed också i åtminstone någon mån områdets särart, eller medför att en byggnads genuina karaktär inte behålls.

Kommunens rekommendationer

S:t Davidsgården är belägen inom ett område som inte omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser. Därför finns för fastigheten inte heller några särskilt formulerade planbestämmelser eller skyddsföreskrifter. Fastigheten faller emellertid under rekommendationerna för ett av, den av Rättviks kommun fastställda, översiktsplanens utvecklingsområden.1 Kommunen har för avsikt att inom de närmaste åren upprätta en fördjupad översiktsplan för det utvecklingsområde som Templet med omnejd utgör.

I översiktsplanens beskrivning av Templet-området utpekas ett antal planeringsaspekter och allmänna intressen, vilka skall beaktas vid fortsatt utveckling. Bland dessa aspekter nämns betydande kulturvärden samt störningsrisk av olika art. Beskrivningen framhåller även Stiftelsen Berget med sina två gårdar, S:t Davidsgården och Meditationsgården, samt det stilla och lugna strövområde som sträcker sig norr om Bergets meditationsverksamhet.

Det konstateras också att den oexploaterade marken är i privat ägo och att kommunen avser att köpa in den mark som behövs för tätortsexpansionen.

Kommunens rekommendationer lyder, enligt översiktsplanen, enligt följande:

Kommunen skal planera Templet-området som en del av det framtida tätortsområdet kring Rättviks samhälle. Samtidigt är man mån om att verksamheten vid S:t Davidsgården och Meditationsgården bibehålles för framtiden. Tillräckligt stora fredade zoner av skogsmark och strövområde bör bevaras kring gårdarna så att den ro och stillhet som behövs för verksamheten kan finnas kvar. Hur stora dessa ska vara får prövas i den fördjupade planeringen.

Vad gäller för S:t Davidsgården?

Plan- och bygglagens krav och förbud

När det gäller underhåll innebär detta bland annat att hålla i stånd S:t Davidsgården med material och tekniker som överensstämmer med byggnadens värde och så att byggnadens ”särart bibehålls”. Begreppet särart kan i S:t Davidsgårdens fall inbegripa exempelvis väggars och taks ytstruktur eller formspråkets rätvinkliga enkelhet.

Så länge en åtgärd faller under ”underhåll” gäller därmed PBL:s underhållskrav mot bakgrund av de värden som definieras i detta dokument. När åtgärden övergår till att betecknas som ”ändring” skall istället PBL:s varsamhetskrav följas – även här med dessa värden som bedömningsgrund. Förvanskningsförbudet inträder så fort något av dessa värden riskerar att gå förlorade genom förvanskning.

1 Uf 104 Templet Utvecklingsområde – tätortsbebyggelse


78

Värdebeskrivningen som ingår i denna handling kan även användas som grund vid bedömning av huruvida funktionskrav enligt Lagen om tekniska egenskapskrav (BVL) över huvud taget är genomförbara i retreatbyggnaden.

Bidrag

Det är möjligt att söka bidrag från Länsstyrelsen gällande så kallade antikvariska överkostnader. Sådana bidrag är tänkta att delvis täcka fastighetsägarens utgifter när de anpassar åtgärderna efter byggnadens kulturhistoriska värden – det vill säga då utgifter tillkommer på grund av merkostnader orsakade av att särskilda material och tekniker har använts. Exempel på sådant kan vara användning av kopparplåt istället för annan taktäckning i syfte att bevara S:t Davidsgårdens arkitektoniska uttryck.

Eftersom det inom länet finns ett mycket rikt bestånd av betydligt äldre bebyggelse, vilken sannolikt är i akut behov av vård och underhåll, vet emellertid inte undertecknad i vilken utsträckning erhållande av bidrag är möjligt i just Dalarnas län. Förhållandet mellan länets storlek i antalet invånare och antal byggnader är ett annat än i exempelvis Stockholm, där även sen 1900-talsbebyggelse erhåller bidrag för antikvariska överkostnader. Det är dock en möjlighet som bör undersökas inför framtida åtgärder.

Ansökan om bidrag skall lämnas in före ett visst datum en gång per år och eventuell utbetalning sker i efterhand. Därför bör möjligheten för bidrag gällande en specifik åtgärd undersökas i god tid före åtgärdens planerade genomförande.

Det bör även undersökas i vilken utsträckning bidragen är ämnade för återställande till originalskick.

Elinstallationer

Elinstallationer är ett område som ofta utgör en gråzon, där inblandade parter ofta inte är helt säkra på vilka lagar och bestämmelser som gäller i byggnader med äldre installationer. Den lagstiftning som gäller för en specifik byggnad är emellertid den som var aktuell när befintliga installationer gjordes. Så länge åtgärderna av befintliga installationer går under benämningen underhåll och inte ändring (dvs nyinstallation), kan inte hårdare krav hävdas på elinstallationerna än de som gällde vid installationstillfället. Även detta är en tänjbar tolkningsfråga.

En fråga om förhållningssätt

Att tänka på

Byt endast ut det som behöver bytas ut.

Underhåll befintliga material och konstruktioner.

Acceptera inte ett påstående om att någonting ”måste” bytas ut eller göras på ett sätt, om minsta farhåga finns att ändringen kan påverka på miljön. Rådfråga sakkunnig – gärna mer än en person.

Ha god framförhållning, så att tid finns att överväga konsekvenserna av åtgärden och eventuella alternativ diskuteras. På så vis undviks upptäckten av negativa konsekvenser efter att arbetet påbörjats. (Detta är särskilt viktigt, då tillfällena för åtgärder är mycket begränsade p g a verksamheten.)

Att ställa rätt fråga

Det åligger kommuniteten och styrelsen att fatta beslut om underhåll och förändringar i byggnaden. Därför är det av stor betydelse att dessa ställer rätt frågor inför beslut i underhålls-,


79

renoverings- och förändringsfrågor. Reflektionerna inför åtgärder bör därför exempelvis vara av följande slag:

Varför har en viss fråga om åtgärd kommit upp?

Vari ligger ursprunget till önskan om eventuell förändring?

Är förändringen ett uttryck för Bergets önskan att följa sin kallelse eller finns en annan, bakomliggande drivkraft?

Är förändringen ett uttryck för nya bekvämlighetskrav, som utgår ifrån samhällets ständiga anspråk på bättre komfort?

Hur skulle förändringen ske på ett sätt som inte inverkar negativt på Bergets unika värde?

Kan åtgärder av en helt annan karaktär vidtagas för att helt eller delvis avhjälpa problemet på ett annat sätt?

Hur har vi gjort tidigare? Varför fungerar inte detta längre?

Målsättningen för bevarande – Bergets kallelse

Huvudmålsättningen för framtida underhålls- och förvaltningsinsatser i, eller i anslutning till, byggnaden bör vara att bevara de värden byggnaden besitter. Förvaltandet av S:t Davidsgården skall därför grundas, inte bara på en insikt om byggnadens kulturhistoriska och sakrala värde, utan även genomsyras av den särskilda kallelsens tidlösa natur.

Det är i denna kallelse som arkitekturens roll inte får underskattas, då dess uttryck – med färg, form och yta – bär på en symbolik och sänder ut signaler som når oss, men inte nödvändigt uppfattas av våra fem kroppsliga sinnen.

Då varje enskild åtgärd riskerar att förändra byggnaden och därmed även upplevelsen av denna, kan på lång sikt många små åtgärder sammantaget få större konsekvenser än beräknat. Ett exempel på en till synes obetydlig förändring är val av färgtyp vid ommålning, då t ex hög glansfaktor ger ett visst uttryck, medan en matt färg i samma kulör ger samma yta ett helt annat uttryck.

Ett överilat beslut om en enstaka åtgärdsdetalj kan således få till följd att den fysiska miljön går miste om en symbolisk innebörd eller att en betydelsefull dimension går förlorad. Därmed inte sagt att en sådan förändring inte skapar utrymme för nytt innehåll och en annan symbolisk mening.

Berget som hem

Fler gäster på Berget leder ofrånkomligen till ökade utgifter och ett behov av ytterligare medarbetare. Större utgifter och fler medarbetare fordrar ett större antal gäster.

Som Elsa Mases skriver i Gud vi tackar dig – 40 år på Berget i Rättvik är det ”angeläget att Berget förblir en liten miljö, där människor kan vila och bli sedda”. Denna, ur rent fysisk aspekt, lilla miljö är desto väldigare i sin ickefysiska form. En förutsättning för att gästerna ska kunna komma ”hem till Berget” är den närvaro och personliga miljö och som Berget idag utgör. Det är därför av betydelse att inte själva anläggningen, genom fortsatt kontinuerlig utvidgning, går miste om denna prägel.

Styrkan finns i svagheten

Det är av stor vikt att den rena enkelhet som utmärker S:t Davidsgården respekteras vid alla typer av förändringar – stora som små. I synnerhet interiörens stringenta uttryck är skört i sin exakthet, där detaljerna underordnar sig en stilistisk helhet. Hållningen bör således vara att den strama och sparsmakade miljön, vilken utgör en betydande beståndsdel del i det lugn som atmosfären rymmer, skall bibehålla sin enkla prägel. En sådan hållning innebär att

• i mesta möjliga mån undvika ett adderande av enstaka föremål.


80

• vid underhåll, lagning och utbyte respektera ursprungliga material och den arkitektoniska kompositionens begränsning av dessa i antal.

• undvika förhastade nödlösningar med material som kan få skadliga konsekvenser för ursprungsmaterialet. Vid tveksamheter bör sakkunnig rådfrågas.

• vid underhåll och reparation använda material och tekniker som motsvarar originalutförandet.

• vid tillägg utvärdera och noggrant bedöma eventuellt behov samt ställa behovet mot den befintliga miljöns karaktär och kvalitet.

• byggnaden hålles i sådant skick att stomme och inventarier inte skadas.

Praktiska råd

Reversibilitet

En varsamhetsprincip vid renovering, ombyggnad och rent underhåll är att åtgärden skall vara reversibel, det vill säga möjlig att återställa. För vad detta innebär och hur långt reversibiliteten bör sträcka sig, finns emellertid inte någon regel. Här måste bedömningen ske från fall till fall.

• Avlägsna och spara istället för att avlägsna och slänga.

• Tvätta rent en missfärgad yta istället för att måla över (t ex när underlagets uttrycksfulla karaktär riskerar att trubbas av vid ytterligare färglager).

• Lägg till istället för att ta bort.

Ytbehandling

När det gäller S:t Davidsgårdens olika trädetaljer, skiljer sig typen av ytbehandling åt beroende på träslag, yta och funktion. I regel är lister och foder av ohyvlat virke, medan snickeriarbeten är hyvlade.

Inför eventuell åtgärd av ytbehandling, är det därför nödvändigt att utreda dels om det aktuella träet är lackerat, målat med färg eller laserat, dels vilken grad av glans färgen eller lacken har. Det är dessutom är avgörande för resultatet i vilken kulör och i vilken omfattning lacken eller färgen är pigmenterad. För att finna rätt teknik och material bör provmålning ske i god tid före beställning och utförande av själva arbetet.

Installationer

För att miljön även fortsättningsvis skall få utstråla det lugn och den enkelhet som den i mycket stor utsträckning har gjort sedan 1962, är det av central betydelse att framtida installationer döljs i så stor utsträckning detta är möjligt. Genom framförhållning och rådgörande med sakkunniga, kan misstag undvikas som äventyrar miljöns karaktär och upplevelsevärde. Möjliga alternativ och åtgärdens konsekvenser skall diskuteras innan arbetet startar.

Funktionella aspekter

I gästrummen har de ursprungliga linoleummattorna vid olika tidpunkter ersatts av plastmattor. Plasten har dess värre egenskaper som försvårar renhållningen av rummen. Plastmattan har en inneboende statisk elektricitet, vilken gör att golvet oupphörligen drar till sig damm.

Linoleum är emellertid ett naturligt material och drar inte till sig damm i samma utsträckning. Materialets beskaffenhet gör att det, till skillnad från plast, med fördel kan bonas och poleras för att ges extra lyster, vilket bland annat innebär att repor kan behandlas.

Ur såväl hygien- som städ- och underhållssynpunkt är därmed linoleum att föredra som golvmaterial i de rum som idag har plastmatta.


81

De specialritade armaturerna ovanför säng och skrivbord i gästrummen är försedda med en vinklad plåt, på vilken belysningssocklarna är monterade. Plåten speglar glödlampornas ljus, vilket ger ökad effekt och på så sätt blir energibesparande.

Slitage eller patina

Skillnaden mellan otjänligt slitage och charmig patina är framför allt kopplad till det estetiska respektive funktionella värdet av ett föremål. Slitage kännetecknas av att föremålet i fråga blivit obrukbart, inte i fråga om utseende eller tycke och smak, utan i rent praktiskt hänseende. Patina är däremot den rent estetiska aspekten, vilken i större utsträckning är kopplad till användarens individuella smakpreferenser.

Även i patinan ligger ett slags slitage, men endast en för ögonen synbar nötning, eftersom föremålets praktiska funktion ännu helt eller delvis är bevarad. Patinan gör således inte föremålet obrukbart, utan vad som ger patinan sitt oskattbara värde, är att denna nötning förtydligar en ytterligare dimension av föremålet som bärare av tidigare människors användning. Föremålet, byggnaden och materialet blir bärare av andra tider, andra människor, andra liv med allt vad dessa rymmer och kan berätta om sådant som inte är fysiskt närvarande för betraktaren.

byggnadsantikvarisk rapport

Documents