alfven 13 01 02

Alfvéniana 1-2/13

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Läs om Violinsonaten

Läs om Alfvén och Kvinnan och om

en kärlekshistoria

Läs om Levande musikarv

Det unga hemmet

2 Alfvéniana 1-2/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se

Omslaget: Bostället i Tibble by, grannhus med nuvarande Alfvéngården målat av Hugo Alfvén 1938. Håkan Bull analyserar akvarellen s. 24.

Innehåll Redaktörsskifte i Alfvéniana 3

Hugo Alfvén och hans violinsonat. Av Curt Carlsson 4

Levande musikarv — ett ymnighetshorn. Av Lena Nettelbladt 7

Tonsättaren, älskarinnan och hustrun: om slutet på ett kärleksförhållande (och ett äktenskap). Av Joakim Tillman 9 , 15

Det unga hemmet för röst och piano 11

Alfvénmusik tillägnad kvinnor Av Jan Olof Rudén 18

Hugo Alfvénsällskapet. Verksamhetsberättelse 2012 21

Alfvéns första symfoni framförd i Gävle av diri-gentelever vid Kungl. Musikhögskolan 22

Bostället — Hugo Alfvéns näst sista målning Av Håkan Bull 24, 23

Alfvéniana 1-2/13 Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Ansvarig utgivare: Curt Carlsson

Redaktör och distributör: Jan Olof Rudén Västmannagatan 47 113 25 Stockholm tel. 08-33 83 69

[email protected]

Medlemsregister (årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr) :

Jan Olof Rudén PlusGiro: 42 88 52-8 ISSN 1101-5667

Tryckt av Mowys byrå, Stockholm

Tidskriften är momsbefriad

© resp. författare och Alfvéniana

Kom med i Hugo Alfvénsällskapet! Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får Du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att deltaga i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i. Medlemsförmåner: Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag m.m.

Jan Olof Rudén, active as editor of Alfvéniana since

1990 now retires. He will be succeeded by Bodil Aske-

torp.

The articles in this issue concentrate on music dedica-

ted to women by Hugo Alfvén and a love story with

Gertrud Dahlgren (to be continued). The data base

Levande musikarv, Swedish Musical Heritage will give

information on all music by Swedish composers which

is not protected and allow downloading. Alfvén’s

violin sonata is analysed and the song Det unga hem-

met is published. A new homepage is imminent.

Alfvéniana 1-2/13 Besök Alfvénsällskapets hemsida www.alfvensallskapet.se 3

J ag har varit redaktör för

Alfvéniana sedan nr 1 1990.

Nu är tiden mogen att lämna

över till en ny redaktör med

potential till ett annorlunda inne-

håll. Från nr 3-4/13 blir Bodil

Asketorp redaktör.

Alfvéniana är viktig för Alfvénsäll-

skapet eftersom detta medlemsblad

är det som håller sällskapet sam-

man.

Det har varit ett omväxlande och

lärorikt arbete. Innan ett häfte är

färdigt för distribution måste upp-

slag till kommande häfte diskuteras

med Alfvénsällskapets styrelse och

skribenter få uppdrag. I det skedet

är man alltid osäker om det verkli-

gen kan bli ett nytt häfte men alltef-

tersom tiden går börjar det ta ge-

stalt.

Visserligen har olika typer av dato-

rer kunnat användas för att produ-

cera texterna i häftena men datorer

har till för inte så länge sedan varit

stationära och inte alltid så använ-

darvänliga. Med tiden har även

redaktören förfogat över en egen

laptop med ty åtföljande flexibilitet

vad beträffar dataprogram och ut-

nyttjande av fritiden.

Produktionen av det fysiska häftet

krävde till en början sax och bivax

eftersom textfilerna handgripligen

klistrades på A-3 ark avsedda för

offsettryck. Bildmaterialet måste

rippas och klistras på plats av tryck-

eriet. Färgtryck var uteslutet.

De första versionerna av Microsoft

Word tillät att bilder fästes på sidan

elektroniskt. Det syntes praktiskt.

Ett störande moment var tyvärr att

bilderna dansade runt litet som de

ville när man lämnade en fil till

tryckeriet.

Nya verktyg som Microsoft Publi-

sher rådde bot på de flesta problem

av det slaget. I stället blev pagine-

ring av häftet det stora problemet.

Vid det laget var det tid att byta

tryckförfarande. Offsettryck fick ge

vika för digitaltryck som tillät

omslag i färg. Samtidigt lämnade vi

vår samarbetspartner sedan begyn-

nelsen och flyttade tryckningen till

Malmö. Trycket gick snabbt och

bra men leveransavståndet gav

upphov till irritation. Utvecklingen

av maskiner för digitaltryck har

inneburit att man inte längre måste

utnyttja ett reguljärt tryckeri. Därför

produceras Alfvéniana i fortsätt-

ningen i Stockholm hos Mowys

byrå.

Att vara redaktör innebär att man

vill realisera sina idéer både vad

gäller form och innehåll. Redaktö-

ren är beroende av sitt kontaktnät

och sin kännedom om ämnet, vilken

under tidernas lopp fördjupas. Det

är i synnerhet en person som i tid-

skriftens begynnelse och lång tid

framöver regelbundet ställde upp

när förfrågan kom. Det är Lennart

Hedwall som utan ersättning delade

med sig av sitt djupa och omfattan-

de vetande om Hugo Alfvéns musik

i välnyanserade artiklar. En redak-

tör är alltid tacksam för spontant

inlämnade artiklar. Sådana har leve-

rerats framför allt av Gunnar Tern-

hag. Numera arvoderas genomar-

betade artiklar. En trogen medarbe-

tare idag är Joakim Tillman med

tungt vägande artiklar.

År 2009 digitaliserades tidigare

årgångar av Alfvéniana och gjordes

tillgängliga för hela världen

genom Alfvénsällskapets hemsida

www.alfvensallskapet.se Sedan

dess har nya årgångar (men ej de

löpande) fogats till hemsidan.

Nya nummer av Alfvéniana annon-

seras på Tidskrift.nu med angivan-

de av innehåll. Ibland kan en artikel

återges in extenso.

Nedan några smakprov från år-

gångarna

Redaktörsskifte från 3-4/13

Av JAN OLOF RUDÉN


U nder 1800-talets

senare hälft med

det ökande hemmu-

sicerandet bland

den växande borgarklassen i

Sverige, fanns det plötsligt en

större marknad för musik, såväl

pedagogiska utgåvor som kom-

positioner för enskilda hemin-

strument och kammarmusikverk

för mindre besättning. Förutom

pianot, gitarren och det nya mo-

deinstrumentet orgelharmoniet,

var det bland stråkinstrumenten

framför allt fiolen som blev ett

instrument som allt fler traktera-

de. Fiolen hade ju också en lång

tradition som spelmansinstru-

ment i Sverige.

Det växande intresset för violinen

inom konstmusiken kan man också

avläsa genom att det komponerades

och publicerades allt fler komposi-

tioner för violin även på den svens-

ka marknaden och också av svenska

kompositörer. En populär form blev

sonaten för violin och piano, med

sina berömda historiska förebilder

hos såväl Mozart som Beethoven

och Brahms. Nästan varenda svensk

tonsättare med självaktning bidrog

till denna musikaliska genre. Vis-

serligen hade redan tidigare Adolf

Fredrik Lindblad, Ludvig Norman,

Franz Berwald och Elfrida Andrée

skrivit fiolsonater, men från 1880

och fram till långt efter sekelskiftet

följde en lång rad av nya sonater av

den unga generationen av svenska

tonsättare: Emil Sjögren, Wilhelm

Peterson-Berger, Bror Beckman,

Otto Olsson, Svante Sjöberg och

Wilhelm Stenhammar med flera. En

bidragande orsak till sonatkompo-

nerandet var naturligtvis att det nu

fanns flera duktiga svenska violinis-

ter. Den främste av dem var violi-

nisten Tor Aulin, som intimt samar-

betade med sina vänner och tonsät-

tarkollegor Sjögren och Stenham-

mar. Violinisten Aulin bidrog för

övrigt själv med flera verk för det

egna instrumentet, däribland en

sonat komponerad 1892.

Även den unge Hugo Alfvéns in-

strument var violinen. Han blev

med tiden efter flitiga studier anta-

gen som violinist vid Stockholms-

operan där han fortsatte sina violin-

studier för konsertmästaren i Hov-

kapellet Lars Zetterquist. Bland

Alfvéns tidiga kompositioner finns

också några verk för fiol, däribland

en sonat som den unge tonsättaren

stolt försåg med opustalet 1 och

som han själv uruppförde i Stock-

holm tillsammans med pianisten

Greta Samuel. Det skedde vid en

konsert den 26 mars 1896, då flera

av hans verk framfördes. Sonaten

trycktes två år senare och tillägna-

des doktor Anton Nyström, som ett

tiotal år tidigare grundat Stock-

holms Arbetarinstitut, där man

bland annat kom att anordna billiga

folkkonserter. Vid dessa hade Alf-

vén flera gånger framträtt som vio-

linist.

Såväl konserten i Vetenskapsakade-

mins hörsal som den tryckta notut-

gåvan recenserades i dåtidens vikti-

gaste svenska musiktidskrift,

Svensk Musiktidning. I konsertre-

censionen heter det:

”Hr Hugo Alfvén dokumenterade

sig å sin soaré som en god violinist.

… Som tonsättare uppträdde hr

Alfvén med en sonat för violin och

piano, vars mellansatser voro mest

lyckade, då däremot yttersatserna

röjde en för större former ännu

otillräcklig förmåga. En romans och

sånger av honom vittnade om

omisskännlig begåvning.”

När sonaten trycktes 1898 hade

hade den anonyme recensenten i

Svensk Musiktidning reviderat sin

uppfattning:

Hugo Alfvén och hans violinsonat AV CURT CARLSSON

En av de sällsynta bilderna av Alfvén

med fiol. Original i Alfvén fonden


”Sonaten av den unge violinisten

Alfvén ha vi, då den spelats här av

honom offentligt, haft tillfälle att

redan yttra oss om. Sedan den nu

utkommit i tryck och en närmare

kunnat granskas, få vi erkänna att

den vittnar om en ganska framstå-

ende kompositionstalang på samma

gång som den i sin helhet är verk-

ligt musikaliskt underhållande, om

än i harmoniskt och formellt hänse-

ende någon gång en viss ungdomlig

dristighet träder fram.”

En intressant episod vid tillkomsten

av Alfvéns sonat var den som ton-

sättaren Wilhelm Peterson-Bergers

vän – jojksamlaren och stationsin-

spektorn Karl Tirén (1869-1955) –

berättat. Vid tiden för violinsona-

tens tillkomst var Hugo Alfvén,

Peterson-Berger och tonsättaren

Bror Beckman goda vänner. Karl

Tiréns bror Johan var en god violi-

nist som under sin Stockholmstid

umgicks i stadens tonsättarkretsar.

Eftersom han var en god violinist

brukade de tre vännerna samlas hos

honom, varvid de tog med sig sina

nykomponerade fiolstycken och

fick Tirén att testa dem. När sedan

Alfvén uruppförde sin sonat, som

han tidigare fått uppspelad i Tiréns

hem i kretsen av tonsättarkollegor-

na, hade den nye anonyme recen-

senten -t- i Dagens Nyheter vissa

förbehåll beträffande sonaten, trots

att där också förekom lovord om

Alfvén som komponist. Man visste

alltså inte vem som dolde sig bak-

om denna, så ofta kritiska, pseudo-

nym. När det så småningom uppda-

gades att det var Peterson-Berger

som var mannen bakom bokstaven,

blev Hugo Alfvén synnerligen för-

grymmad. Detta ledde i sin tur till

en nästan livslång antagonism mel-

lan PB och Alfvén. Det bör kanske

tilläggas att Alfvén ingalunda var

ensam bland svenska tonsättare och

musiker att träffas av P-B:s vassa

penna och att P-B på grund av detta

sällan var älskad av sina tonsättar-

kollegor. De gav ofta igen så fort

tillfälle bjöds. Mer om det spända

förhållandet mellan P-B och Alfvén

kan man läsa i Henrik Karlsson

artikel i den nyutkomna antologin

”Hugo Alfvén – liv och verk i ny

belysning”.

Alfvéns violinsonat klarade sig

dock, trots alla recensenter, ganska

bra. Den trycktes som nämnts

snabbt av ett svenskt notförlag,

något som var ganska ovanligt vid

denna tid i Sverige. Sonaten kom

också att framföras åtskilliga gång-

er här hemma kring sekelskiftet.

Alfvén själv spelade den bl.a. vid

flera tillfällen med sina vänner och

tonsättarkollegor Wilhelm Sten-

hammar respektive Emil Sjögren

vid flygeln. Även Tor Aulin tog

upp sonaten på sin repertoar. Den

framfördes även utomlands. Violi-

nisten Sven Kjellström tog den till

Paris redan 1901. I dag finns det

också ett par CD-inspelningar av

sonaten.

I violinsonaten, som ju onekligen

tillhör Alfvéns ungdomsverk, hittar

man naturligtvis inte mycket av den

mogne Alfvéns tonspråk. Här finns

intryck från Emil Sjögren och Ed-

vard Grieg och deras respektive

sonater samt samtida fransk musik,

som exempelvis César Franck. Det

är dock ovisst om Alfvén kände till

Francks fiolsonat, som skrevs 1886,

alltså bara några år innan Alfvén

började arbeta på sin sonat. Sonaten

har annars ett omisskännligt nor-

diskt, romantiskt uttryck.

Alfvéns sonat har fyra satser. Den

första satsen är snabb och passione-

rad. Den har den mycket ovanliga

och något motsägelsefulla satsbe-

teckningen ”Allegro, molto lugub-

re”, alltså ungefär ”snabbt, men

mycket dystert”. Den färgas av ung-

domlig nordisk ”Sturm und Drang”.

Satsen slutar med ett kraftfullt exta-

tiskt utbrott, som dör bort i ett

smäktande långsamt morendo. I

sina memoarer har Alfvén beskrivit

sonaten som ett uttryck för hans

”heta och syndfulla blod” och sin

åtrå efter kvinnan i skiftande gestal-

ter. ”Ett levande uttryck för denna

tid är den fiolsonat, opus 1, som jag

komponerade då jag var tjugotre

år”, skriver han i memoarernas för-

sta del. Under sitt första besök i

Paris 1898 mötte han där den svens-

ka skulptrisen Alice Nordin, som

han inledde en förbindelse med.

”Hon var en sensitiva, som reagera-

de ytterst känsligt för musik”. Hon

ville gärna höra Alfvén spela sin

sonat och inspirerad av framförallt


sonatens långsamma sats skapade

hon en kvinnoskulptur som hon

kallade ”Lyssnerskan”. ”En ung

kvinna som med slutna ögon och

tårar i ögonfransarna lutar huvudet

något tillbaka med ett hemlighets-

fullt, lyckligt leende. Hennes ut-

tryck är något av det mest förandli-

ga jag sett”, skriver Alfvén. Den

långsamma satsen med beteckning-

en ”Andante patetico” är sonatens

tredje sats.

Sonatens andra sats är ett snabbt

Scherzo, där pianot och violinen

lekfullt jagar varann. Kanske en

skämtsam katt- och råttalek? Eller

en kärleksfull dialog mellan två

förälskade. En dialog som avslutas

med den ständigt upprepade frågan:

”Älskar du mig än?” Dialogen av-

bryts av ett eftertänksamt mollav-

snitt, en måhända sorgsen betraktel-

se över en möjligen förlorad kärlek.

Slutligen repriseras den uppsluppna

inledningen och allt är frid och

fröjd igen.

I den tredje satsen ”Andante pateti-

co” känner man igen en del av den

elegiska melodik, som skulle bli ett

av Alfvéns kännetecken i hans se-

nare produktion, som exempelvis i

musiken till baletten Bergakungen

eller Elegin ur Gustav II Adolfsvi-

ten. Satsen kan även tolkas som en

öm musikalisk kärleksförklaring.

I den snabba kraftfulla finalen blir

tonspråket återigen mer dramatiskt.

Efter en dynamisk inledning kom-

mer så ett lyriskt långsammare par-

ti, där violinen återigen intar den

klagandes roll, men som snart över-

röstas av pianots taktfasta, kraftful-

la ackord. Satsen avslutas med

snabba energiska sextondelsskalor i

pianot som upplöses i kodans avslu-

tande fortissimoackord ”Con ab-

bandono” – ”med självuppgivelse”,

där slutligen violinen och pianot

unisont förenas och gemensamt

sätter punkt.

Alice Nordins skulptur

”Lyssnerskan” inspirerad av

den tredje satsen i fiolsonaten

med beteckningen Andante pa-

tetico

Sonat för piano och violin op. 1

(Gräskö 1895)

Autograf i Uppsala universitets-

bibliotek

Publicerad Stockholm [1897]

Elkan & Schildknecht 1696.

Uruppförd Stockholm 26 mars

1896: Alfvén, violin, Greta Sa-

muel, piano

CD-inspelning Bluebell 1988.

ABCD 023. Mircea Saulesco,

Janos Solyom

Söker du noter eller vet

du inte vad du skall göra

med dina noter?

Mariestads Musikarkiv,

Cantus Durus är en före-

ning som drivs i syfte att

bevara alla slags noter,

musiklitteratur och annat

musikrelaterat för att

den som är intresserad ska

kunna komma och titta,

forska och låna för eget

bruk eller för kören, orkes-

tern eller gruppen man är

med i.

Här finns ca 600 hyllmeter

noter för bland annat pia-

no, gitarr, dragspel och

fiol, noter från alla kända

klassiska tonsättare, kör-

noter, barnvisor, religiös

musik och arrangemang av

olika slag. Även musik-

böcker, musiktidningar,

program och sånghäften

ingår i samlingarna.

Musikarkivet tar med

glädje hand om alla

slags noter, sång- och

visböcker, böcker om mu-

sik, musikprogram och mu-

siktidningar. Kontakta oss

om det är så att du har

material som du skulle vilja

låta Mariestads Musikarkiv

ta hand om.

Mariestadsmusikarkiv.se

Kungsgårdsvägen 5

542 45 Mariestad [email protected]

Karl-Erik Ericsson tel 0501 12433

http://mariestadsmusikarkiv.se/html/kontakt.htm

mailto:[email protected]


Sonat för violin och piano i h-moll av Amanda Maier-Röntgen inled-de eftermiddagen på Musikaliska akademien. Bengt Forsberg spe-lade piano och Tobias Ringborg violin. Amanda Maier-Röntgen var dotter till en bagare i Lands-krona och hennes musik ingår i projektet Levande musikarv som var ämnet för dagen. Kjell Ingebretsen, Musikaliska akademiens preses, hälsade väl-kommen när projektet presente-rades i november 2012. Han be-tonade det lustfyllda i arbetet. Ständige sekreteraren Tomas Löndahl fortsatte med att berätta att utgångspunkten är de otill-gängliga musikverk av svenska tonsättare som endast finns i då-lig papperskvalitet, bleknade, ofta i undermåliga utgåvor där parti-tur och stämmor inte stämmer överens. Det handlar om oskyd-dad musik där tonsättaren varit död i över 70 år, tonsättare som levde 1500-1942. — Vi har dålig kännedom gene-rellt sätt om vår egen musik, sa Tomas Löndahl. Det ska vara en självklarhet att spela och känna till vår musik. Vi vill stimulera till

forskning och detta är en utmärkt startpunkt. Vi hoppas att detta också kommer att innebära ett större intresse även för den skyd-dade svenska musiken.

Resultatet en databas

Det löper över 6 år och resultatet visas i en databas. Den är under uppbyggnad men redan nu finns det massor att finna i den. http://www.levandemusikarv.se/ Här kan du söka information om tonsättarna och läsa källkritiska kommentarer om verken. Infor-mationen finns på engelska och svenska. Du kan ladda ner och skriva ut noterna i modern not-skrift som bygger på autografer och äldre tryck. Den som vill köpa tryckta utgåvor kan vända sig till Svensk Musik och köpa noterna av dem. Svensk Musik kommer också ge ut stämmaterial till or-kester- och kammarmusiken. Databasen kommer förutom konstmusik även innehålla mili-tärmusik, underhållningsmusik och musik för barn. Akademien kommer också att ge ut källkritis-ka utgåvor av vissa av verken.

Går att söka på kvinnliga

tonsättare

Citat från webbplatsen: ”Tack vare notutgåvorna från Levande musikarv kommer det att bli möj-ligt för musiker och ensembler att levandegöra det bästa ur vårt musikaliska kulturarv. Här finns stora upptäckter att göra. Många äldre tonsättare är idag helt okända även för dem som arbetar professionellt med musik. Inte minst de kvinnliga tonsättarna och deras verk är värda att äntli-gen uppmärksammas”. I sökfor-

muläret i databasen Levande mu-sikarv går det att välja att söka på enbart kvinnliga eller enbart manliga tonsättare. Se mer om de svenska kvinnliga tonsättarna som Johanna Grut har inventerat i Musik- och teaterbiblioteket och skrivit en artikel om på sidan 7-8 i Musikbiblioteksnytt 1 2013.

Samarbetsprojekt

Ett samarbete mellan Akademien, Statens musikverk, Musik- och teaterbiblioteket, Svensk Musik och Sveriges Radio gör denna kulturgärning möjlig. Till hjälp och stöd finns också notskrivare, skribenter, översättare, musiker, dirigenter, musikforskare, och editörer av källkritiska utgåvor. B Tommy Andersson är projektle-dare tillsammans med Ann-Charlotte Hell. Martin Edin är forskningssamordnare, Gunnar Ternhag och Anders Wikström sakkunniga, Anders Högstedt är grafikansvarig, Magnus Svensson tillhör inventeringsgruppen. Projektet finansieras med medel från Kungl. Musikaliska akademi-en, Kungl. Vitterhetsakademien, Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond, Riks-bankens Jubileumsfond, Statens och Svenska Litteratursällskapet i Finland. Bengt Forsberg spelade Vals ele-giaque av Valborg Aulin (1860-1928) och Fileuse ur Deux Etudes de concert av Laura Netzel med pseudonymen Lago (1839-1927). Han berättade att Laura Netzel sagt:

”Jag ska minsann

visa männen som går

där med sina kontra-

punktböcker i fickan”

Levande musikarv – ett ymnighetshorn AV LENA NETTELBLADT, text & foto

Med författarinnans tillåtelse åter-

ger vi nedanstående artikel som

publicerades i Musikbiblioteksnytt 1

2013 s. 5-6


Sveriges radio ska göra

inspelningar

P2 vill spela in fler. Anna-Karin Larsson, chef för Musikradion och Berwaldhallen, sa att ”ensam är inte stark”. Hon tycker att pro-jektet är som en ny svensk decka-re, vad kan man hitta? Projektet knyter också ihop historien med nuet. Sveriges radio ska göra ny-inspelningar och hitta ny publik för den ofta okända svenska mu-siken. P2 har också ett självpåta-get uppdrag att hitta fler kvinnli-ga kompositörer och spela in dem. Cecilia Zilliacus och Bengt Fors-berg spelar en sats ur Romanze av Ingeborg Bronsart (1840-1913). Gunnar Ternhag poängterar att detta inte i första hand är ett ar-kivprojekt utan ett projekt som syftar till att få musiken spelad och lyssnad på. Han berättar om parallellprojekt i Danmark, Norge och Finland och att dessa projekt stöttar varandra. Projektledare B Tommy Anders-son påpekar att det inte finns biografier skrivna om svenska tonsättare på andra språk än svenska. I The new Grove dictio-nary of music and musicians finns 85 sidor om Mozart, 25 sidor om Elgar, 15 sidor om Harrison Birt-wistle, 1 sida om Wilhelm Sten-

hammar och 10 rader om Ingvar Lidholm. Hittills finns det infor-mation om 530 tonsättare i data-basen Levande musikarv varav 250 inte finns med i Sohlmans musiklexikon och all information finns även på engelska.

Petrucci, Youtube och pdf

Vissa notlänkar leder till IMSLP även kallad Petrucci, till exempel Romanze av Ingeborg Bronsart http://imslp.org/wiki/Romance_in_A_major_%28Bronsart,_Ingeborg%29 och vissa leder till PDF-filer i direkt anslutning till databasen, till ex-empel Elfrida Andrées Trio i g-moll http://ww.levandemusikarv.se/tonsattare/andree-elfrida/SMH-W266-Trio_g-moll. Noterna är en skannad version av

en äldre utgåva från 1887. På si-dan med sistnämnda stycke finns också ett filmklipp med bild och ljud till stycket från Youtube. Du hittar också information om ver-ket med satsbeteckningar, vilka tryckta utgåvor som finns, var autografen finns (Musik- och tea-terbiblioteket), vilka inspelningar som finns och litteraturhänvis-ning.

”Levande musikarv skall vara som ett ymnighetshorn, säger B Tommy Andersson. Vi kan hänvisa ut-ländska agenter som vill ha tips på svensk musik till konserter. Texterna är fria att använda i program-blad.

I databasen Levande musikarv finns nu Hugo Alfvéns kompo-sitioner. I förhållande till Jan Olof Rudéns kompositionsför-teckning från 1972 är inne-hållet i databasen uppdaterat och korrigerat. Upplysningar ges var man hit-tar noter och inspelningar, noggranna besättningsangi-velser, speltid och satsbe-skrivningar (med tonarter, taktarter samt taktantal angiv-na). För vokalverk återges hela vokaltexten.

Prov på utgåvor


I sina memoarer skildrar Alfvén mycket utförligt

hur han blev förälskad i och inledde sin relation

med första hustrun Maria. Däremot är han väl-

digt kortfattad när det gäller mötet med sin andra

hustru, Karin. I det sista kapitlet i I dur och moll fram-

går att han träffade henne när han tillbringade julhel-

gen på gästgivaregården i Leksand 1926 (s. 339f).

Alfvén skriver att han kom dit efter ett år som varit

sorgesamt för honom som privatperson. Han nämner

bland annat dottern Margitas olyckliga äktenskap,

skilsmässa och sjukdom. Men ”även i andra avseenden

hade mitt liv blivit allt dystrare, och den själsliga de-

pressionen tryckte mig slutligen så hårt, att jag endast

längtade att få sluta mitt liv, som för mig blivit natt-

svart.” (I dur och moll, s. 338).

Anastassia Arnolds biografi om Marie Krøyer ger mer

information om detta kapitel i Alfvéns liv. En viktig

källa som kastar nytt ljus över skeendet är dock Alf-

véns brev till älskarinnan Gertrud Dahlgren (1875-

1929, breven finns i Musik- och teaterbiblioteket).

Alfvéns relation med Gertrud inleddes 1911 och det

var den dramatiska avslutningen på förhållandet som

förmodligen utgör de ”andra avseenden” vilka Alfvén

anger som orsak till att hans liv blivit allt dystrare.

I memoarerna har Alfvén när det gäller karakterise-

ringen av sitt sinnestillstånd 1926 avvikit en aning från

de faktiska omständigheterna. Även om dotterns situa-

tion vållade honom visst bekymmer är det inget som

tyder på han var olyckligare än vanligt. Relationen till

Gertrud hade fördjupats efter hennes skilsmässa från

sin man 1921 och flytt till Tällberg. Framför allt under

somrarna kunde Alfvén och Gertrud nu ses oftare, inte

minst vid heta möten i samband med tidiga morgonbad

i Siljan. Man märker också i breven en ny mer intensiv

och personlig ton från Alfvéns sida. Efter sommaren

1926 skrev Alfvén (den 3 oktober) och tackade Ger-

trud för den lyckliga sommaren:

”Det var dock icke detta jag ville skriva om i detta

brevet, utan jag ville tacka dig för den gudomliga som-

mar, som du på nytt skänkt mig. För mig var denna

sommar om möjligt än lyckligare än den förra, därför

att du var lidelsefullare, mera passionerad. Vi gingo

på så ljuvliga upptäcktsfärder, gjorde nya landvin-

ningar i vällustens paradis.”

Efter att ha anlänt till gästgivaregården i Leksand i

mitten av december 1926 skrev Alfvén ytterligare ett

glödande kärleksbrev till Gertrud (som befann sig i

Rom):

”Kring din själ strålar en helig gloria, en hög, för-

nämlig kvinnas enda stora kärlek, som aldrig kan giva

nog mycket. Jag ligger på knä för dig, som katoliken

framför sin madonna.

Mitt hjärta brinner i min kropp, och min kropp brinner

i min själ, och min själ älskar dig.”

Alfvén beklagar sig i brevet över att arbetet hade kört

ihop sig ”alldeles förbaskat mot slutet av terminen”,

men det finns inget som tyder på att han skulle känt

sig deprimerad. Strax före julafton slog dock bomben

ned och den 23 december skickade Alfvén ett telegram

till Gertrud i Rom:

”MEDDELA MIG OMGAAENDE ----- ALLT ------

VAD DU ANFOERTRODDE MARGITA I OKTO-

BER ADRESS GAESTGIVAREGAARDEN LEK-

SAND = GUGO =”

Gertruds svar anlände den 28 december och fick Alf-

vén att skicka ett nytt telegram dagen efter:

”NOEDVAENDIGT DU INVAENTAR DET BREV

JAG AVSAENT IDAG TILL WINDSOR = HUGO

==”

Brevet börjar med Alfvéns reaktion på Gertruds tele-

gram:

”I går mottog jag Ditt svar på mitt telegram, och till

min bestörtning svarar Du: - ’Jag vet mig icke ha an-

förtrott Margita något.’ Och dock hade jag telegrafe-

rat: - ’Meddela mig allt (kursiverat i telegrammet) vad

Du anförtrodde Margita i oktober.’ Du tycks ju ha

Tonsättaren, älskarinnan och hustrun: om slutet på ett kärleksförhållande (och ett äktenskap) Av Joakim Tillman

I samband med sin analys av den fjärde symfonin i

antologin Hugo Alfvén – liv och verk i ny belysning

citerar Joakim Tillman flera brev till Gertrud Dahl-

gren där Alfvén beskriver den erotiska föreningen mel-

lan man och kvinna i ett religiöst präglat bildspråk.

”…Det är som sjönge och jublade alla himlens härska-

ror i en harmonisk skönhet, omöjlig att fånga i jordiska

toner och djupast i ditt sköte strömmar den befruktan-

de säden. O, vilken skapareakt är väl så helig som den-

na, så gripande! I det ögonblicket är jag den religiösas-

te människa på jorden” (22/9 1923). I denna artikel

beskrivs deras förhållande.


avlagt en fullständig bikt, inte bara om Dig, utan även

om andra.”

Den bomb som hade slagit ned före julafton var vad

Alfvén kallar ett fruktansvärt brev från Maria. I brevet

till Gertrud citerar han (översatt till svenska) vad Mar-

gita enligt Maria hade berättat om Gertruds besök

”Fru Dahlgren gick upp till Margita på sjukhuset,

kastade sig gråtande om halsen på henne och utöste

sitt förpinade sinne för henne. Fru Dahlgren berätta-

de, att fru Trolle hade uppehållit sig i Tällbergs om-

givningar i somras – i varje fall periodvis – hon hade

bl.a. också varit i Leksand, och fru D. hade övervarat

ett mycket intimt telefonsamtal, fört från Leksands

telefonkiosk med fru Trolle i den ena ändan och Dig i

den andra. Du har träffat henne runt om i sommar och

i höstas.

Fru Dahlgren kände ytterligare en hel lista på Dina

älskarinnor. Du hade en i Mora – och litet varstädes.

Om sig själv sade hon, att hon på försommaren hade

skrivit till Dig och sagt Dig, att hon icke mera ville ha

med Dig att göra, då hon insåg, att hon icke var ’den

enda’ – men att Du hade skrivit ett av Dina underbara

brev, som man ju inte kan ’motstå’ – och att Du på

inga villkor ville släppa henne.

Det är väl hennes jalousie, som har drivit henne till att

gå till sin älskares sjuka dotter och berätta för henne,

att hon är hennes faders älskarinna.”

Alfvén skriver till Gertrud att det nu är ”en livsfråga”

för honom att klart och tydligt få veta följande, tele-

grafiskt omgående:

”1) Har du berättat för Margita, att Du är min älska-

rinna, att det existerar ett könsligt umgänge mellan

oss?

2) Har Du endast berättat för henne att Du älskar mig,

men icke nämnt något om, att Du är eller varit min

älskarinna?

Jag måste ovillkorligen ha klart besked om detta, in-

nan jag besvarar Marias 18 sidor långa brev, och jag

kan inte dröja länge därmed.

Därför ber jag Dig att, när Du mottagit detta brevet,

genast telegrafera hit till Gästgivaregården på följan-

de sätt:

Är min första fråga 1) överensstämmande med vad Du

sagt Margita, så telegrafera endast ordet ’ja’.

Är däremot min andra fråga 2) överensstämmande

med vad Du sagt henne, så telegrafera endast ordet

’nej’.”

Alfvén avslutar brevet med att säga att oavsett hur det

än blir kommer han alltid att älska Gertrud. Vad Ger-

trud svarade ger inte källorna besked om, men inciden-

ten verkar inte omedelbart ha påverkat förhållandet

mellan henne och Alfvén. Av nästa brev från Alfvén

den 18 april framgår att han och Gertrud hade träffats

någon gång i början av våren 1927. Alfvén tackar för

de underbara dagarna han tillbringade i Gertruds säll-

skap:

”Vila, kärlek, ömhet och vällust: se där den himmelska

gästfrihet, som värdinnan bjöd i rikaste mått. ’Gå och

lägg Dig’, sade hon med sin milda stämma, och vad

som sedan följde blev ett av dessa minnen, som man

aldrig glömmer.

Likaså den följande dagen, vilken jag tillbragte i lyck-

salig dvala. O, dessa stunder, när Du kom in och lade

Dig hos mig och min hand smekte Din nakna kropp.

Dina sköna, sirligt kraftiga ben och Dina känsliga

nerver – och Du sedan lät Dina knän glida isär för att

skänka mig allt det högsta en älskande kvinna kan

giva en man!”

Alfvén fortsätter sedan med att berätta för Gertrud att

han för någon tid sedan hade skrivit ett långt brev till

Maria.

”Jag förnekade däri på det bestämdaste, att det nå-

gonsin varit ett erotiskt förhållande mellan Dig och

mig. Jag skrev att vi endast varit två goda vänner.

Även berättade jag, att Du på genomresa i Uppsala

ringt på och frågat om Margita och att jag träffat Dig

då hos Karl Johan [Gertruds son, född 1902] och Du

berättade utförligt om samtalet med Margita i höstas.

Skulle Du senare träffa min fru, måste Du alltså om så

skulle behövas, lika bestämt som jag förneka, att Du

varit eller är min älskarinna.”

Vad Alfvén inte visste när han skickade detta brev till

Gertrud var att Maria, som befann sig i Chemnitz, ock-

så hade skrivit till Gertrud (den 11 april 1927). Maria

konstaterar att hon från Hugo hade hört att Gertrud

gett en helt annan framställning av samtalet med Mar-

gita än den som dottern hade meddelat Maria. Enligt

Maria var det omöjligt för henne att tränga genom alla

lögner och föreställningar som hennes man hade omgi-

vit sig med.

Men Margitas påstående om vad Gertrud skulle sagt

om sin relation till Hugo kom dock inte som någon

överraskning för henne, fortsätter Maria, ”och jag har

sedan länge förstått att det var för hans skull ni kom

till Tällberg”[alla citat från Marias brev är i min egen

översättning] även om ”jag först inte misstänkte att ni

var hans älskarinna.” Först en kväll när Gertrud var på

besök och ”ogenerat” lade sin arm runt Alfvéns hals

medan han spelade anade Maria något, även om Hugo

borförklarade det hela med ord om Gertruds beundran

för hans musik. Men som alltid ljög han enligt Maria:

”Hugo ljuger alltid, det vet jag”.

(fortsättning s. 15)


Det unga hemmet komponerades på stående fot den

12 november 1927 (ej 1937 som

anges i J.O. Rudén, Hugo Alfvéns

kompositioner nr 152) då Hugo och

familjen Alexanderson var på mid-

dag hos Bertel Linder och hans fru i

deras nya lägenhet Tegnérlunden 7

i Stockholm. Gustaf Alexanderson

var advokat. Han skrev i gästboken

den dikt som Alfvén omedelbart

tonsatte.

Två senare dikter av Alexanderson

är Natt som Alfvén tonsatte för

baryton och manskör 1930 och

Papillon för manskör och blandad

kör 1936.

Bertel Linder var son till folkskollä-

rare Anders Linder i Leksand, som

var ledare för Leksands kyrko- och

hembygdskör, den första kör som

Alfvén stod inför som dirigent

1904. Bertel studerade i Uppsala

och sjöng i OD. Han kom sederme-

ra att hjälpa Alfvén med hans affä-

rer inte minst i samband med Alf-

véngården i Tibble.

Kompositionsskissen är i privat ägo

Kompositionen publiceras samtidigt

för nedladdning på Alfvénsällska-

pets hemsida


(fortsättning från s. 10)

Maria skriver att hon har svårt att tro att Margita skulle

ha hittat på hela historien. För varför skulle hon gjort

det: ”För att plåga mig? Knappast! Detta plus Hugos

syndaregister gjorde varken från eller till”. Brevet av-

slutas med en uppmaning till Gertrud att ge Maria full

klarhet för av ”Hugo får jag bara lögner”.

Innan Gertrud svarade Maria kontaktade hon Alfvén

och bifogade ett utkast till svar på Marias frågor. Alf-

vén var inte nöjd med detta och skickade ett rekom-

menderat brev tillbaka till Gertrud den 21 april. Enligt

Alfvén var inte Gertruds utkast tillräckligt klart och

tydligt:

”I ditt utkast glider du mest undan för hennes frågor,

vilket i detta fallet vore det olyckligaste av allt, ty det

skulle ofelbart bibringa henne den uppfattningen att

du erkänner dig skyldig till allt det hon frågar om.

Och det får på inga villkor ske!”

Då det är nödvändigt, att du är fullt inne i situationen,

vill jag här citera, vad jag skrev i mitt sista brev till

henne beträffande dig: men detta citat får du självfal-

let icke begagna dig av ordagrant, om du vidare skri-

ver till henne, ty då skulle hon genast märka, att vi

konfererat med varandra om saken.”

Sedan följer citatet från Alfvéns brev till Maria:

”Fru Dahlgren. På hemresa från utlandet för någon

tid sedan passerade hon Upsala för att hälsa på sin

son. Hon ringde då hit och frågade hur det var med

Margita. Jag anhöll om ett samtal, då jag gärna ville

höra också hennes framställning av besöket hos Mar-

gita på sjukhuset, och vi råkades hos Karl Johan. Hon

berättade, att hon setat hos Margita boråt [sic] en och

en halv timme, varunder de samtalat om varjehanda,

mest om Margitas sjukdom och framtidsplaner, men

icke om mig. När fru Dahlgren reste sig för att gå, bad

Margita henne dröja en stund till, och när hon så satt

sig på nytt, ledde Margita in samtalet på mig och an-

grep mig på det kraftfullaste sätt. Fru D., som ju vetat

hur innerligt Margita alltid älskat mig, blev så upp-

rörd över detta, att hon började gråta. Margita an-

märkte då, att hon länge förstått, att fru D. var kär i

mig, liksom så många andra: men jag lockade dem

endast, för att sedan kasta bort dem. Margita nämnde

då bl.a fru Trolle. Fru Dahlgren svarade då, att det

var sant att hon höll mycket av mig, men vi hade en-

dast varit goda vänner, och vad fru Trolle beträffade,

kunde hon helt fritaga mig för alla beskyllningar, då

hon på Leksands telefonstation råkat att i en kiosk

åhöra ett samtal, som fru T. förde med mig. Av fru T:s

ord framgick, att hon vill ta en bil och hälsa på mig i

Tällberg, men jag nekade taga emot henne. Då före-

slog hon, att vi skulle råkas nedanför byn, men även

det vägrade jag. Fru T. hoppades då få träffa mig på

tåget till Mora samma eftermiddag, ty jag hade sagt

jag måste upp dit och repetera med kören i anledning

av den följande dagens konsert. Därmed slutade sam-

talet mellan fru T. och mig.

Fru Dahlgren förnekade bestämt, att hon givit Margita

”någon lista på mina älskarinnor” (detta är min frus

uttryck, som får tagas bildlikt) – icke minst av den

anledningen att hon icke känner till dem. Detta: att jag

skulle skrivit till fru Dahlgren ”ett av mina underbara

brev”, är ren lögn. Jag skrev över huvud taget icke

något brev till henne varken den våren eller somma-

ren. Fru D. hade endast yttrat till henne, att jag skrev

så underbara brev, vilket alls icke hade med denna sak

att göra, utan hänförde sig till ett tillfälle för många år

sedan, när hon tillskrev mig ett par gånger för att be

om råd beträffande Karl Johans violinstudier.

Fru D. sade vid slutet av vårt samtal: - ” Har Margita

verkligen pådiktat mig allt det jag nu hört, kan hon

icke vara tillräknelig”. Det har icke existerat något

erotiskt förhållande mellan fru D. och mig.”

För att vara säker på att Gertruds svar till Maria skulle

vara klart och tydligt hade Alfvén själv skrivit ett bly-

ertsutkast till det brev han ansåg att Gertrud skulle

skicka till Maria. Han betonar dock han hon bör göra

vissa ändringar, t.ex. vad avser stavningen: ”I mitt

blyertsconsept använder jag det nyaste stavningssättet,

vilket du naturligtvis icke bör använda, enär du alltid

begagnar det äldre, t.ex. ”bref”, där jag skriver ”brev”

o.s.v.” Och Gertrud bör också göra ändringar om hon

finner några för Alfvén karakteristiska ordvändningar

som skulle kunna röja honom som författaren, ”men

utan att frångå klarheten i uttrycket, ty allt hänger där-

på.”

Den första delen av Alfvéns utkast till svar från Ger-

trud till Maria går ut på att Margita misstolkat och

missförstått Gertruds ord. Sedan följer ett vederläg-

gande av Marias skildring av situationen där Gertrud

lade sin arm på Alfvéns axel:

”Jag förstår icke hur Ni själv umgås med sanningen,

när ni vågar påstå, att jag den aftonen hemma hos mig

lade min arm ”kærlegnende” om Er mans hals. Jag

lade min hand ett par gånger ett ögonblick på hans

axel, med vilken gest jag självfallet icke menade något

[överstruket: någon smekning eller dylik karess.] Den-

na gest har jag tillåtit mig mot flera av mina manliga

vänner, men aldrig, har detta förut blivit missförstått.

Att Ni däri trott Er finna ett tecken till ett förhållande

oss emellan, är mig fullständigt obegripligt.”

Utkastet avslutas med kraftfulla förnekanden av det

som Alfvén måste ha uppfattat som huvudpunkterna i

Marias brev till Gertrud:

”Jag vill säga Fru Alfvén:

Att jag icke flyttade till Tällberg för Er mans skull.


Hade jag velat träffa honom, hade jag kunnat göra det

på mycket neutralare mark än där var ni för övrigt bo

endast 2 a 3 månader om året. Jag valde Tällberg

därför att jag älskade platsen med dess storslagna

natur och ej av annan orsak:

Att det aldrig fallit mig in att använda Margita som

brygga för att komma Er man närmare, utan att det

uteslutande berott på att jag tyckte om henne själv:

Att jag varken har varit eller är Er mans älskarinna;

har ej heller sagt att fru Delin varit det.

Gertrud Dahlgren”

Marias brev till Gertrud den 10 maj 1927 visar att Ger-

truds svarsbrev till Maria troligen följde Alfvéns ut-

kast. Maria skriver att hon inte önskar fortsätta korre-

spondensen med Fru Dahlgren, men att det finns en

punkt i brevet som hon inte kan låta förbli obesvarad:

att Gertrud anklagar henne för att ljuga. Hugos vänin-

nor har beskyllt henne för många saker: ”men lögnak-

tig och jag dock ännu inte blivit stämplad som.” Det är

”ni, min fru, som har äran av att utslunga denna bruta-

la fras. – Ordet ’lögn’ och ’vågar’ i er hand bevisar att

ni är en modig kvinna – man skall inte kasta sten i

glashus.” Maria säger sedan att hon verkligen vågar

påstå att fru Dahlgren lade armen om ”min mans hals”

och inte handen på hans skuldror: ”Att det förbluffade

mig är inte konstigt – jag hade ju inte den blekaste

aning om att det rådde ett vänskapsförhållande – emel-

lan er och min man – av så intimt slag.”

Maria avslutar brevet med att hoppas att Gertrud skul-

le kunna tänka sig att hitta ett annat ställe med

’storslagen natur’ som hon skulle kunna flytta till.

Alfvén däremot hoppades att allt skulle återgå till det

normala. Den 1 maj skrev han till Gertrud att han haft

ett upprivande samtal med Maria, men att han hoppa-

des att hon nu ”skall lugna sig beträffande Dig och

mig.” I nästa brev den 19 maj skriver han att det nu

inte är så gott att säga hur det blir i sommar. Men han

utgår från att de under alla förhållanden skall kunna

råkas om morgnarna vid badstranden: ”dock något

tidigare än förra sommaren och litet längre utåt Siljan,

för den händelse Olallo [Morales] skulle komma, vil-

ket jag anser vara onödigt. Han har, trots sin djupa

vänskap för mig, en lös tunga och kan icke tiga inför

Clary med något.”

Om det blev några morgonmöten är omöjligt att säga. I

mitten av juli tog dock affären en ny vändning. Efter

att ha läst ett brev från Gertrud skriver Maria tillbaka

den 20 juli och föreslår ett möte. Även om det inte går

att veta exakt vad som hände vid detta möte ger Alf-

véns sista brev till Gertrud den 13 oktober 1927 en

aning om vad som skedde:

”Äntligen tyckte jag mig märka, att min fru började

tro, att det ingenting varit mellan oss, och jag kände

mig lugnare. Då träffade Du henne. Hon svärtade ner

mig i sin – tack vare Dina ’avslöjanden’ – otroliga

upphetsning, så som hon även svärtat mig inför andra.

Du ansåg Dig då i Din ’fulla rätt att säga henne san-

ningen’, utan tanke på vem hugget skulle träffa. Vilken

rätt menar Du, som alltid skämtat över ryktena om

alla de ’fina damerna’?”

I samlingen med breven från Alfvén till Gertrud Dahl-

gren finns också ett utkast till ett brev från Gertrud till

Maria. Det är troligen skrivet i augusti 1927 då det

hänvisas till ett brev från Svea Delin till Gertrud skri-

vet den 10 augusti detta år. Gertrud avslutar brevet till

Maria med att ”tacka fru Alfvén som har öppnat ögo-

nen på mig.” Hon ber också om ursäkt för sitt beteen-

de under våren men:

”’Härtill var jag nödd och tvungen’. Jag kan dock

glädja fru Alfvén med att jag fått mitt straff. Hvad jag

genomgått detta sista halvår har fullkomligt brutit ner

mig till kropp och själ.”

I ett sista brev från till Gertrud den 5 september skriver

Maria:

”Fru Dahlgren. Bli inte orolig – jag skall inte plåga er.

Jag vill bara ställa er en fråga vars besvarande jag

skulle vara särskilt tacksam för”. Det Maria ville veta

var till vilken adress Alfvén fick den post han ville att

Maria skall vara ovetande om.

Det sista brevet från Alfvén till Gertrud visar inte ton-

sättaren från någon direkt sympatisk sida, men det är

ändå värt att citera i sin helhet för det ljus det kastar

över skeendet:

”Tällberg 13/10 -27

Ditt brev har jag läst igenom flera gånger för att däri

kunna få en förklaring till Ditt för mig ofattbara hand-

lingssätt, men det ger mig ingen lösning till gåtan. Hur

kan man handla som Du gjort!

Först gick Du, en mogen kvinna, till min 21-åriga dot-

ter och omtalade för henne, att Du älskade mig, och

antydde, att det existerade ett förhållande mellan oss.

Vidare meddelade Du henne de rykten Du hört om mig

och andra kvinnor. Men inte nog med det: Du lät hen-

ne också förstå, att min hustrus bästa, ja kanske enda

väninna skulle vara min älskarinna. Dessa huvudlösa

förtroenden ger Du min hustrus och mitt sjuka barn,

trots Du märkte hennes mot mig fientliga stämning.

Hon förde ju också genast Dina ord vidare till sin

mor, som blev halft vansinnig av förtvivlan. Hon skrev

storgråtande till mig: ”Inte ens i min egen familj får

jag vara i fred för dina förbannade fruntimmer”.

Jag kämpade sedan en förtvivlad strid för att skona

min fru och rädda Dig och mig ur den förfärliga situa-

tion, vari Dina omdömeslösa förtroenden till min dot-

ter försatt oss. Jag tillgrep alla argument min hjärna


kunde uttänka för att överbevisa min hustru om, att det

icke förefanns något erotiskt förhållande mellan Dig

och mig. Jag gick så långt, att jag drog fram vad jag

år 1911 hade hört av en läkare, som var gammal be-

kant till Din man ändå från deras studietid. Denna

läkare hade berättat för mig, att K. tidigt ådragit sig

syfilis, och att det var på grund av denna sjukdom han

förlorat sitt ena öga. När jag frågade, hur K. då våga-

de gifta sig, svarade läkaren, att syfilis, som blivit 9 år

gammal, är icke längre smittofarlig. Och K. hade haft

denna sjukdom mycket längre tid än så, innan han

gifte sig. Att jag var fullt övertygad om, att Du icke

blivit smittad, utan var fullkomligt frisk, det har jag

väl tillräckligt i handling bevisat under alla dessa år.

Men jag tillgrep läkarens berättelse som det yttersta

medlet för att få min fru att tro, att jag aldrig kunnat

tänka mig ett förhållande med hustrun till en syfilitisk

man. Du förstår, att när man tillgriper sådana argu-

ment, då slåss man för livet.

Äntligen tyckte jag mig märka, att min fru började tro,

att det ingenting varit mellan oss, och jag kände mig

lugnare. Då träffade Du henne. Hon svärtade ner mig

i sin – tack vare Dina ”avslöjanden” – otroliga upp-

hetsning, så som hon även svärtat mig inför andra. Du

ansåg Dig då i Din ”fulla rätt att säga henne sanning-

en”, utan tanke på vem hugget skulle träffa. Vilken

rätt menar Du, som alltid skämtat över ryktena om

alla de ”fina damerna”?

Min fru bad mig i somras läsa igenom fru Delins brev

till Dig. Jag ögnade igenom det och återlämnade pap-

peret med orden: ”Jaså , tänker Svea skicka fru Dahl-

gren det där? Det är ju en sak dem emellan och angår

icke mig.” Jag har varken ”granskat” eller ”låtit

skicka av” brevet till Dig, som Du påstår.

Du klandrar fru Delin för att förtalat Dig, sedan Du

själv låtit Margita förstå, att fru D. bedrog sin inti-

maste väninna med hennes man, vilket som Du vet

Margita genast förde vidare. En gemenare anklagelse

kan man icke rikta mot vare sig kvinna eller man, och

sedan blir Du förvånad och upprörd över fru Delins

raseri. En underlig logik i sanning!

Mellan fru D. och mig har aldrig förekommit en atom

av erotik – som jag försäkrade dig redan förra som-

maren. Vi ha aldrig varit annat än goda vänner. Där-

för förstår jag mer än väl hennes skummande förbitt-

ring över Dina chikanösa insinuationer. Hon har ju i 9

år umgåtts som en syster i vårt hem och ser sig plöts-

ligt fläckad som en usel förrädare.

Du gick, som sagt, till min hustru och omtalade i käns-

lan av ”Din fulla rätt”, vad varje kvinna med samvete

och blygsamhet till varje pris söker hemlighålla. Du

begick mot mig det nattsvartaste förräderi. Det var,

som om jag fått en åskstråle i huvudet, när min fru

meddelade mig, vad Du sagt henne. Jag var fullkom-

ligt förintad. Men det lidande Du tillfogat mig, är blott

en obetydlighet mot vad Du genom Ditt perfida avslö-

jande tillfogat min stackars hustru. Henne har Du näs-

tan bokstavligen dödat! Det var som om Du borrat ett

giftigt stål i hennes hjärta och vridit det runt. Hur har

Du kunnat handla så gement hjärtlöst mot en person,

som aldrig gjort Dig något ondt, men som Du varit

med om att bedraga under så många år? Vad ville Du

nå därmed?

Du måttade den ärofulla stöten mot mig, men den gick

först genom hennes bröst – hon, som är den enda

oskyldiga av oss tre. Så handlar en lady!

Du klagar: ”Allt har berövats mig i ett enda slag.” En

underlig klagan, när detta ”enda slag” kommer från

Dig själv och ingen annan. Vem var det, som utlämna-

de Din och min brottsliga kärlek till den bedragna

hustruns dotter, som misstänkliggjorde samma hustrus

enda väninna, och som kulmen på hela uselheten gick

direkt till den redan utpinade hustrun och avslöjade

hennes man? Du har i detta drama visat en ödesdiger

brist på förnuft, självaktning, hjärta och självkritik.

Din lösmynta tunga har verkat som gnistan i ett krut-

hus. Du har lemlästat oss alla . Gud allena vete av

vilken anledning.

Jag känner ingen bitterhet mot Dig för Ditt handlings-

sätt mot mig: jag förstår det blott icke, när jag nu tän-

ker på de gångna åren. Jag tror icke att jag förtjänt

den behandling Du hedrat mig med, Dina fyra frågor:

”Varför?” besvarar Du bäst själv, om Du rannsakar

Ditt minne av vår samvaro. Jag vågar icke ingå vidare

på svaromål i detta, då jag ju för framtiden har anled-

ning frukta, att Du på nytt går till min hustru och för-

råder vad jag skrivit till Dig.

Du hör till dessa människor, som kunna blotta san-

ningen på ett sådant sätt, att den gör större lidande

och skada än den värsta lögn. Och för det obeskrivliga

lidande Du tillfogat min oskyldiga hustru – som aldrig

gjort Dig något förnär – för det har Du mitt outsläckli-

ga förakt.

Hugo”

I nästa nummer kommer en fortsättning på berättelsen

om Hugo Alfvén och Gertrud Dahlgren som handlar

om åren 1911-26.


Bekant är Alfvéns uttalande om sitt beroende av den

sinnliga kärleken. På gamla dagar när han skrev sina

memoarer blickade han tillbaka på sina ungdomsår

(Första satsen. Ungdomsminnen, 1946, s. 248 f.).

Mitt tjuguandra och tjugutredje år förflöt under hårdt

arbete för mina lärare och flitigt konserterande, men

utan nämnvärda yttre händelser. Livet lyste och lekte

omkring mig – dock utan den ro och sinnesfrid, som

jag ofta längtade efter. Mitt blod var för hett och synd-

fullt. Jag led av ett karaktärsfel, som jag förgäves sök-

te övervinna och tygla. Det blev visserligen en allt

ymnigare flödande inspirationskälla, men å andre

sidan vållade det mig ofta stora obehag och drev mig

in i besvärliga situationer, som jag ibland hade all

möda i världen att klara mig ur. Detta karaktärsfel var

att jag inte kunde stå emot kvinnlig skönhet och tjus-

ningskraft, förälskelsens guldskimrande poesi. Det var

inte en viss, bestämd kvinna jag älskade och förblev

trogen; utan det var KVINNAN, könet i alla dess skif-

tande, förtrollande uppenbarelser jag älskade – sak

samma om gestalten hade gula, bruna, röda eller svar-

ta lockar. I alla dessa former träffade jag på djupet en

och samma fascinerande varelse: KVINNAN med sitt

outgrundliga hjärta och sina tankars ljuvligt förbryl-

lande spel, och henne förblev jag trogen.

Alfvén uppvaktade sina älskade kvinnor med kompo-

sitioner vilket var hans sätt att uttrycka sig när han inte

skrev kärleksbrev. Nu skall man inte tro att det enbart

var kvinnor som fick sig verk tillägnade men här och

nu skall vi rikta uppmärksamheten på dessa verk. Till-

ägnan förekommer ofta i tryck men ännu oftare i de

bevarade autograferna som huvudsakligen återfinns i

Uppsala universitetsbibliotek och Musik- och teater-

biblioteket. De har i ovanligt hög grad bevarats och

ger oss därför inblick i Alfvéns växlande kärleksrela-

tioner.

Fiolen var Hugos instrument men de genrer under

romantiken som var vanligast var pianomusik och

romanser som kunde spelas i hemmen.

Visa med piano-accompagnement ”Att endast på en

enda tänka” är tillägnad Fröken Elizabeth Feuillet.

Den kom i tryck 1893 i Stockholm och är Alfvéns

första publicerade verk. Utgåvan är originell på så sätt

att Alfvén även tecknat omslaget. Vem denna Eliza-

beth var är obekant.

Opublicerade Mazurkas för piano från 1890-talet till-

ägnades Alma. Inte heller hon är bekant. Mazurkor

och polonäser hade sedan Chopins dagar fått insteg i

pianoalbumen och var populära inslag i hemmusice-

randet.

En Festmarsch för piano från samma tid tillägnades

Wilhelmina Lagerfelt. Hennes bror? Carl Gustaf La-

gerfelt tillägnades en Bröllopsmarsch för piano i janu-

ari 1894 som när den trycktes i Köpenhamn år 1900

gavs titeln Triumf-marsch opus 10. Carl Gustav (Carl-

Gösta) Fredrik Lagerfelt (1869-1942) blev Evangelis-

ka fosterlandsstiftelsens sjömanspräst i Liverpool 1896

och i Hamburg 1898.

Romans för violin och piano komponerad sommaren

1891 tillägnades Nanny Bruzelius (f. 1870, d. omkring

1900) när den utgavs 1897. I memoarernas första del

s. 279f. beskriver Alfvén henne sålunda:

I Paris [1897]träffade jag också en gammal bekant, en

tjugosjuårig dam [… ]Hon […] slog sig ned i Paris,

där hon utbildade sig till målarinna. Hon såg bra ut

redan vid femton år, men nu hade hon utvecklats till

en strålande skön kvinna. […]

Jag hade länge förstått

att jag blivit förälskad i

henne, men jag hade

också förstått att hon

blivit kär i mig, och det

är något annat och dju-

pare, ty den känslan

omfattar ju inte endast

kroppen utan även män-

niskas andliga väsen.

Och ett dylikt förhållan-

de var jag rädd för. Jag

hade blivit bränd av

erfarenheterna i Stock-

Alfvénmusik tillägnad kvinnor AV JAN OLOF RUDÉN


Stockholm och skärgården. Det hade alltid börjat i

lycka men alltid slutat i sorg. Och det fick inte uppre-

pas.

Men det gjorde det

Nosag CD 4049. Semmy Stahlhammer, Love Der-

winger

Ett kärleksförhållande som avsatt många dedikationer

är det åren 1896-1901 med Bertha Wilhelmina Ange-

lin (1864-1934). Hon var gift med sekreteraren i armé-

förvaltningen Carl Olof Elias Angelin. I dedikationer-

na står ”Bertha Wilhelmj” som en sorts täcknamn.

Hon var uppenbarligen Hugos stora kärlek tills han

träffade Marie Krøyer.

De två mest omfattande verken är Tio sånger op. 4

(1896-1899) och oratoriet Herrens bön op.15 (1899-

1901).

Av Tio sånger som har texter av olika författare och

som utkom i två häften 1899 i Köpenhamn kan tre

sånger särskilt framhävas: Aftonstämning ”Mörkgrön

granskog skuggar över viken”, Var stilla hjärta och

Gammalt kväde från Helsingland ”Här sitter jag en-

sam i villande skog”. Alfvén själv älskde dem och

instrumenterade dem för orkester. Men här för röst och

piano.

Bluebell ABCD 027 Marianne Häggander, Lars Roos

Herrens bön ur Martyerna av Stagnelius är stort anlagt

för soli, kör och orkester har en speltid på 44 minuter.

Bluebell ABCD 025

Även nr 1, Svarta rosor med undertiteln Tristi amori

och med textbörjan ”Rostbruna, dunkelröda, halft för-

brända” ur Tvenne lyriska stämningar op.8 (1899) är i

trycket tillägnad Bertha Wilhelmj.


Men det finns betydligt fler verk som i manuskript bär

tillägnan till Bertha. Dit hör två verk från 1899 nämli-

gen romansen O stode du i kylig blåst op.6 med text av

Robert Burns tillägnad Bertha 2/1 1899 i autografen i

Musik- och teaterbiblioteket. Den utgavs samma år i

Stockholm och på ett exemplar har Alfvén skrivit

”Min egen sång, Bertha tillägnad”.


Det andra verket är ett Andantino i E-dur för piano där

Alfvén skrivit ”Bertha, Bertha” under de första, fallan-

de intervallen.

Ur Lyckans visor op.9 för röst och piano med texter av

Karl-Erik Forsslund tillägnades i manuskript Bertha

den 27 juli 1899 (nr 1-2) resp 4 september 1899 i ex-

emplaren i Musik- och teaterbiblioteket. Verket tryck-

tes samma år i Köpenhamn.

Nr 2, Två fjärilar finns inspelad på Bluebell ABCD

027 med Marianne Häggander, Lars Roos.

Även manskörstycket Lugn i tron ”När skuggor jorden

hölja, när dagens buller dör” (1900) är i exemplaret i

Musik- och teaterbiblioteket påtecknat ”Till Bertha”.

Pianoverket Sorg (Air mélancholique) op.14 har ett

fallande motiv h – b – a, dvs. Hugo-Bertha-Alfvén

som Bertha skänkt tonsättaren enligt autografen som

har titeln Monogram/Impromptu och är daterad 5/2

1901.

Philips, 454 227-21996. Lars Roos

Alfvéns viktigaste pianoverk, Skärgårdsbilder, tre

klaverstycken op.17 publicerades 1903 i Köpenhamn.

Det första stycket, Solglitter hette först Marö och kom-

ponerades i Berlin 27/11 1901. En utskrift dedicerade

Alfvén till Bertha julaftonen 1901 (Musik- och teater-

biblioteket)

Proprius PRCD 9038 Rolf Lindblom

Armen Shaomian Vax Records CD 1647

Den kärlekssaga som har kommit att framstå som år-

hundradets kärlekssaga är den mellan Hugo och Marie

Krøyer. Hugo vistades i omgångar i Skagen för att

tillfredsställa Søren Krøyers önskan att visa att det inte

var en övergående förälskelse. Så tillkom Marias

sånger op.21, fyra sånger till Emil Aarestrups dikter i

juli 1903 och i november 1904. Lennart Hedwall har i

sin bok Hugo Alfvén, en svensk tonsättares liv och

verk, 1973 s. 333 karakteriserad sångerna som hans

märkligaste och lödigaste.

Den första sången, Ved huset ”Jeg stod, Gud veed hvor

laenge” ger en lugn och svärmisk aftonstämning. Hed-

wall anser den tillhöra Alfvéns bästa romanser.

Bluebell ABCD 027 med Marianne Häggander, Lars

Roos.

Den andra sången, Det Overstaaede, är som en liten

operascen i miniatyr säger Hedwall.

Bluebell ABCD 027 med Marianne Häggander, Lars

Roos.

Symfoni nr 3 som komponerades i Sori Ligure i Italien

1905 tillägnades Marie. Det är en djup lyckokänsla

som genomsyrar symfonin som anknyter till Beetho-

vens formtyper. Den är därför mera lättillgänglig än

symfoni nr 2 som hade stämplat Alfvén som en hant-

verksmässigt fullärd men alltför djupsinnig tonsättare.

BIS CD 1478/80 Kungl Filharmoniska orkestern. Dir

Neeme Järvi

Det finns en kvinna under denna tidsperiod till vilken

Alfvén stod i ett särskilt förhållande. Det var hans äls-

kade mor Lotten – kanske den enda person han hyste

en djup och bestående kärlek till. Till henne har han

dedicerat Symfoni nr 1 op.7 (1897). Då var han 25 år

och stolt över sin första symfoni.

BIS CD 1478/80 Kungl Filharmoniska orkestern. Dir

Neeme Järvi


För att uppvakta henne komponerade han i Dresden i

januari 1901 en Serenade på Mammas födelsedag som

kunde framföras av bröderna Alfvén.

En romans, Ställ flaggan så jag ser den op.29 (1907)

är likaledes tillägnad Lotten Alfvén. Den ger uttryck

för en djup fosterlandskärlek i dödens närhet och pub-

licerades först i tidskriften Vårt land och dess försvar.

Även Hugos och Marias dotter, Margita tillägnades

kompositioner.

Julsång med text av Oscar Levertin (1912) med texten

”De herdarne förde fåren i bet” tillägnades den 7-åriga

dottern. Även om texten är arkaisk kan man inte säga

det om Alfvéns musik som utnyttjar romantikens

vändningar.

Margita dansar, hette ursprungligen Vals för piano

(1919?). Vid den tiden var hon tonåring.

Philips 454 227-2. Lars Roos

Titeln kan ha tillkommit därför att dottern hade bett att

få sig Symfoni nr 4 tillägnad enligt vad Alfvén berättar

i radiointervjuer med Per Lindfors 1958 några få år

före sin död.

Nu var det inte för henne, med tanke på henne, som

jag skrev den, men hon kom uppspringande efter pre-

miären […] och ungen grät och bad ”Far” att jag

skulle tillägna henne den. Hon ville ha den och jag var

mycket svag för min dotter, och naturligtvis skall du få

den, men den var inte avsedd för henne. (Hugo Alfvén

berättar, s. 129).

I ett brevcitat säger Alfvén ”Jag ville dikta en apoteos

över den jordiska kärlekens högsta lycka”.

På ett annat ställe:

Min symfoni[…] berättar sagan om två människo-

barns kärlek. […]Naturstämningarna är intet annat än

symboler för människohjärtat. […]Det första

[avsnittet i symfonin] skildrar i beslöjad nattstämning

ynglingens brännande åtrå, det andra den unga kvin-

nans drömmande längtan – detta vsnitt är också en en

nattstämning, men vekare, genomvävd av månljus och

porlande böljespel. I den tredje blir det gryning, och

solen går upp över kärlekslyckans första och sista dag,

då två älskande har funnit varandra, och de genombä-

vas av himlens salighet. Det fjärde avsnittet skakat av

storm och brottsjöar, skildar den tragiska upplösning-

en – lyckans förintelse. (ibidem s. 131)

Det avsnitt där sexualakten nästan får en religiös inne-

börd är enligt ett brev av Alfvén till Sten Broman

(Alfvén, Brev om musik, 1988, s. 103)

Hela E-dur-episoden, där orkestern ensam tar vid

efter de båda sångstämmornas duett, är den inensivas-

te dityramb till den jordiska kärlekens högsta och äd-

laste lyckostund som det stått i min makt att kompone-

ra.

(I partituret är detta avsnittet Molto appassionato, s.

106 och följande)

BIS CD 1478/80 Kungl Filharmoniska orkestern,

Christina Högman, Claes-Håkan Ahnsjö, dir Neeme

Järvi.

Bland kvinnor som fått sig verk tillägnade finns också

en sångerska. Här ges mer uttryck för yrkesverksamhet

är kurtis. Sångerskan Marianne Mörner förde orkestre-

rade romanser till dopet i Malmö 1924. Hon stod då i

början av sin karriär och en månad dessförinnan fick

hon en ”uppmuntran” genom ”5 folkvisor den 4 febru-

ari 1924 harmoniserade av Hugo Alfvén”.

Gehrmans musikförlag blev huvudförläggare av Alf-

véns musik. Dess direktör Einar Rosenborg stod i tät

förbindelse med Alfvén. Till hans fru Inge Bahnson-

Rosenborg dedicerade Hugo Alfvén år 1942 en or-

kestrerad version av Aftonen.

Den romans av Alfvén som i våra dagar vanligen står

på konsertprogrammen är Saa tag mit Hjerte. Den

tillägnades Karin, Alfvéns andra hustru på Karin-

dagen den 2 augusti 1946. Den innerliga tonen av en

nu 74-årig tonsättare uttrycker en helt annan stämning

än den stormande kärleken i den fjärde symfonin.

Bluebell ABCD 027 Marianne Häggander, Lars Roos.

Många kärlekssånger är inspelade av Marianne

Häggander, och Lars Roos på Bluebell ABCD 027


HUGO ALFVÉNSÄLLSKAPET

VERKSAMHETSBERÄTTELSE 2012

Föreningen, vars firma är Föreningen Hugo Alf-

vénsällskapet, har till ändamål att främja

kännedomen om Hugo Alfvéns musik och gär-

ning. Föreningen är en ideell förening.

Vid årsmötet den 8 maj 2012 valdes (för ett år)

Curt Carlsson till ordförande (omval) och till v.

ordförande Bodil Asketorp, till sekreterare och

kassör Jan Olof Rudén och till ledamöter

Anton Alfvén, Gösta Alfvén, Olof Andersson,

Jörgen Grundström, Anders Hanser, Christer Ås-

berg (alla omval).

Till revisorer valdes Ove Olsson (nyval) och om-

valdes Hans Gyllang.

Till valberedning utsågs Birger Söderqvist och

Cecilia Alfvén.

Protokollförda styrelsemöten har hållits 9/2, 26/3,

8/5, 11/9, 13/11 2012. Konstituerande samman-

träde hölls den 8/5.

Antalet betalande medlemmar var 31/12 2012 97

enskilda, varav 6 nya och två ständiga medlem-

mar samt 12 institutioner, varav en ny, tillsam-

mans 109. År 2011 fanns 109 enskilda medlem-

mar och 14 institutioner, tillsammans 125. Säll-

skapet har därför förlorat enskilda medlemmar.

Sällskapet har för sin verksamhet erhållit bidrag

från Kungliga Musikaliska Akademiens Alfvén

Fond som beviljade ett anslag av 25 000 kr.

STIM har bidragit med portokostnader m.m.

För årets bokslut hänvisas till vinst- och förlust-

samt balansräkningen.

AKTIVITETER

Alfvéniana 1-2/12 och 3-4/12 har utgivits med

Jan Olof Rudén som redaktör. Genom förvärv av

publiceringsrätten till fotografier tagna av Sven

Nilsson av Alfvéns akvareller har en eller flera

akvareller använts som omslag och analyserats i

respektive häfte.

I Alfvéniana och på hemsidan har i nr 1-2/12

publicerats festsångerna Till S.H.T och Festsång

till Arla Coldinuorden, bägge för manskör, på

hemsidan dessutom Hälsningskväde till damerna

vid S.H.T.-festen 1911 för baryton och piano, i nr

3-4/12 Herr Peders sjöresa för sång och piano.

Alfvénsällskapets hemsida

www.alfvensallskapet.se har underhållits av Jan

Olof Rudén.

Med avsikt att sprida kunskapen om Hugo Alf-

véns musik och hans gärning till utlandet har säll-

skapet beställt en nyöversättning av Jan Ling

”Hugo Alfvén between two symphonies”som

publicerats på den engelskspråkiga hemsidan un-

der rubriken Literature/Articles.

En behövlig uppfräschning av hemsidan har på-

börjats för att genomföras under 2013.

Vårmötet hölls 8 maj i Bellmanshuset på Urvä-

dersgränd. Det inleddes med att Tommy Gustafs-

son presenterade sällskapet Par Bricole som hyr

huset för sin ordensverksamhet och visade runt i

lokalerna. Framställningen interfolierades av lut-

sång av Sten Magnus Petri som sjöng valda sång-

er av Bellman. Bellman som givit sitt namn åt

huset bodde i dess vindsvåning några år på 1790-

talet. Ca 20 medlemmar deltog.

Höstmötet ägde rum på Fullersta gård, Huddinge

kommuns konstmuseum, den 9 december. Ca 10

medlemmar deltog i konstnären Håkan Bulls vis-

ning av huset som fått det nuvarande varligt re-

staurerade utseendet mycket genom hans insatser.

Håkan Bull var kurator för den tillfälliga utställ-

ning med Hugo Alfvéns akvareller som visades

24 november 2012-13 januari 2013. Håkan Bull

framhöll olika drag i Alfvéns akvarellteknik och

pekade på den stilväxling som ägde rum på 1930-

talet.

Stockholm 2013-01-22

Curt Carlsson, Ordförande

Bodil Asketorp, Vice ordförande

Jan Olof Rudén, Sekreterare/Kassör

Anton Alfvén

Gösta Alfvén

Jörgen Grundström

Anders Hanser

Olof Andersson

Christer Åsberg


D irigentklassen på

Kungliga Musikhög-

skolan (KMH) har

årligen återkomman-

de samarbeten med fem olika

orkestrar: Gävle Symfoniorkes-

ter, SON i Norrköping, Norr-

landsOperans orkester i Umeå,

Dalasinfoniettan i Falun, samt

Västerås Sinfonietta. Den här

gången var det fyra dirigentele-

ver, som under en vecka övade

in ett verk med Gävle Symfoni-

orkester och avslutade med en

konsert den 18 januari.

Verket ifråga var Hugo Alfvéns

första symfoni och de studenter vid

KMH som dirigerade var sin sats

var

Sats 1: Taavi Kull (från Estland,

student åk 2 på masterutbildningen

i dirigering)

Sats 2: Markus Luomala (från Fin-

land, student åk 1 i kandidatutbild-

ningen i dirigering)

Sats 3: Andreas Eriksson (student

åk 2 i kandidatutbildningen i dirige-

ring)

Sats 4: Emil Eliasson (student åk 1

på masterutbildningen i dirigering)

Efter paus gjordes Tjajkovskijs

första pianokonsert på samma sätt,

då med en pianostudent från Kungl.

Musikhögskolan som solist, en elev

till Staffan Scheja som heter Alfre-

do Salvador, ursprungligen från

Kuba

JOR: Vi i Alfvénsällskapet tycker

naturligtvisa att det var ett strålande

initiativ att på detta sätt framföra

Alfvéns första symfoni. Men vem

valde musiken och varför?

BTA: Valet av repertoar är helt och

hållet mitt. Som du säkert vet, har

jag själv dirigerat stycket och jag

tycker mycket om det.

Jag vill dels smyga in den svenska

repertoaren då och då i undervis-

ningen och dels ville jag ha en hög-

romantisk symfoni som studenterna

kunde jobba med. Olika stilar krä-

ver ju olika sätt att dirigera. Under

året försöker jag fördela repertoaren

så att den blir varierad.

Det finns ju inte så många högro-

mantiska symfonier för den orkes-

terstorlek som Gävle har. Det finns

Tjajkovskij, Brahms, Borodin och

en del annat i standardrepertoaren,

men inte så mycket svenskt. Oftast

behövs fler träblåsare, harpa eller

flera slagverkare, vilket kostar

pengar. Vi måste hålla oss strikt till

de fast anställda musikernas antal.

Då är Alfvéns etta perfekt!

JOR: Vad fanns det för tankar bak-

om fördelning av satserna på stu-

denterna?

BTA: Den är gjord utifrån studen-

ternas förutsättningar och erfaren-

het. Sats 4 är definitivt svårast att

dirigera, därefter sats 1. Mellansat-

serna är betydligt lättare.

JOR: Hur förberedde sig studenter-

na?

BTA: Förberedelserna går i allmän-

het till så, att studenterna först stu-

derar på egen hand. En vecka innan

vi åker till den aktuella orkestern

har vi två seminarier (eller work-

shops, om du så vill) med två pia-

nister som spelar när studenterna

dirigerar. Sedan har vi ett tillfälle

med 11 musiker (blåsarkvintett,

stråkkvintett och piano). Pianisten

spelar ur partituret och "fyller i" de

toner som "fattas". Denna procedur

ger faktiskt en väldigt god försmak

av hur orkestern kommer att låta

och hur dirigeringen fungerar. Un-

der alla dessa seminarier (liksom

vid arbetet med Gävleorkestern)

spelar vi in dirigentstudenterna på

video, som de sedan kan analysera

för att se vad de egentligen gör och

hur det ser ut. På detta sätt är de rätt

väl rustade att stå framför symfoni-

orkestern när den tiden kommer.

JOR: Vilken var studenternas reak-

tion på verket?

BTA: De tyckte mycket om verket!

Ingen av dem (och heller inte de

flesta i orkestern, vilket är en trage-

di) kände till symfonin sedan tidi-

gare. Men någon gång ska ju vara

den första.

JOR: Ja, då får vi hoppas att de

kommer ihåg detta tillfälle med

glädje och någon gång senare tar

upp symfonin i sin helhet.

Alfvéns första symfoni framförd i Gävle 18/1 2013 av dirigentelever vid Kungl. Musikhögskolan Dirigentprofessor B Tommy Andersson intervjuas av Jan Olof Rudén

Deltag i Sällskapsliv till

sjöss 3-4 november!

De Litterära Sällskapens Samar-

betsnämnd organiserar tillsam-

mans med OmniaResor och

Stockholms stadsbibliotek en

24-timmarskryssning på Ålands

hav där 7 litterära sällskap pre-

senterar sina författare.

Deltagande sällskap är Nils Fer-

lin Sällskapet, Werner Aspen-

strömsällskapet, Sällskapet Per

Anders Fogelströms Vänner,

Britt G Hallqvistsällskapet, Säll-

skapet Tage Danielssons Vänner

samt Hugo Alfvénsällskapet.

Hugo Alfvénsällskapet kåserar

kring Alfvén och Kvinnan och

spelar stycken tillägnade olika

kvinnor från CD.

Man anmäler sig till OmniaRe-

sor tel 021-12 90 90 eller

[email protected]


fortsättning från s. 24

som förstår att utnyttja kontras-

terna mellan ljusa och mörka

valörer för att bygga djupet i

bilden. Men också för att skapa

en viss romantisk ljusdramatik.

Målningen är uppbyggd på klas-

siskt sätt med förgrund, mellan-

grund och bakgrund. En stilla

kamp mellan natur och kultur

pågår mellan husen och staketets

geometrik versus växtlighetens

organiska frodighet. Allting är

tydligt och noggrant skildrat

med Alfvéns sedvanliga, litet

pedantiska, detaljrikedom. I för-

grunden en liten grusväg och

gulnande gräspartier som spel-

plan för skuggor från träd och

staket.

I mellangrunden det distinkt

tecknade staketet. Grindens och

staketets uppbyggnad är intres-

sant. Med sitt mönster av hori-

sontaler, vertikaler och diagona-

ler citerar det alla kompositions-

riktningarna i bilden. Är det in-

tuitivt, det kanske bara råkade se

ut så just då, eller var det ett

medvetet val av tidpunkt för att

just åstadkomma detta? Se på

trädskuggorna ner till vänster i

bilden, hur deras diagonala ut-

sträckning är exakt parallell med

diagonalriktningen i grindens

och staketets spjälor. Är det där-

för han väljer att ha grinden

stängd i bilden?

Den stängda grinden och stake-

tet fungerar också som en slags

avskärmning mot huvudmotivet.

Man släpps inte riktigt nära inpå

huset som tycks vilja vara litet

förnämare än det är. Ett ganska

litet hus som leker herrgård?

Bostället har haft många namn.

Kaptensbostället, Majorsboställ-

let eller Kaptensgården är alla

namn med anknytning till går-

dens historia som bostad för of-

ficerare. Berättelsen om hur Bo-

stället förvandlades från bond-

gård till militärboställe, har i sig

en nationalromantisk twist och

Alfvén kände naturligtvis till

den folkloristiskt präglade säg-

nen om gården. Det berättas att

Konung Gustaf Vasa ville ta

kyrkklockorna från bönderna

och att Mora- och Rättviksbön-

derna lämnade ut sina kyrk-

klockor men att Leksandskarlar-

na vägrade. Det blev då slags-

mål på kyrkvallen och ledarna

för detta ”klockuppror ”var två

bröder från Tibble. Senare blev

bröderna instämda till tinget för

att stå till svars men de hade då

flytt till Norge. Då drog kungen

in deras gård till kronan och det

blev militärboställe.

För Alfvén var platsen så viktig

att den nya Alfvéngården kom

att byggas på gammal boställes-

jord, granne med Bostället, fär-

dig år 1945. Den ursprungliga

Alfvénsgården i Tällberg lämna-

de han 1931.

Bostället kom efter familjen Ot-

telin i Knis Karl Aronssons

(1913-1980) ägo. Knis Karl

Aronsson var kommunalingen-

jör i Leksand 1952-1974 och

fick sedan en befattning som

kulturintendent för att inventera

folkmusiken i Dalarna. Han var

initiativtagare till Dalarnas spel-

mansförbund och dess förste

ordförande 1943-1980.

Det var Knis Karl Aronsson som

köpte målningen 1962 och han

har själv skrivit texten här nedan

på baksidan av tavlan.

Denna tavla av min gode vän

Hugo Alfvén köpte jag genom

Fahléns konsthandel i Falun

1962. Säljaren, som ville vara

anonym, är bosatt i Göteborg.

Tavlan erbjöds mig på telefon

från Fahléns den 13 febr. 1962.

På sensommaren 1938 målade

Hugo Alfvén denna tavla som

föreställer Kaptensbostället i

Tibble. Alfvén bodde då på Le-

kattgården här i byn. Under sin

första tid i Leksand vid sekel-

skiftet bodde Alfvén just på Kap-

tensbostället. Brokvisten på hu-

vudbyggnaden är byggd av far.

Tibble 19/2 1962

Redaktörens kommentar. Tills nyli-

gen gällde år 1938 som det sista år

Alfvén målade. Ett nyupptäckt till-

skott är en interiör från Lekattgår-

den daterad 1941 (i privat ägo).

Alfvénsällskapet får inom kort en

uppdaterad hemsida. Den använ-

der formatet WordPress som är det

vanligaste idag. Innehållet är det-

samma som tidigare.

Bostället – Hugo Alfvéns näst sista målning

av Håkan Bull

1938 målade Hugo Alfvén gården Bostället in-

bäddat i grönskan. Det är inte säkert att Alfvén

själv visste att detta skulle bli en av hans sista

akvareller. Men så blev det på grund av de tillta-

gande besvär i högerhanden som han skadat så

allvarligt tidigare under året att han till sist ej

kunde styra pensel och penna tillräckligt för att

åstadkomma den exakthet och precision i mål-

ningar och notskrift som han krävde av sig själv.

Han lärde sig dock snabbt att skriva felfritt på

maskin så möjligheten att uttrycka sig i skrift

kvarstod och resulterade senare, mellan 1946

och 1952, i fyra självbiografiska böcker. I del 2,

Tempo Furioso (1948), beskriver han gården

Bostället i ett brev från november 1908 till sin

mecenat professor Oscar Quensel:

Längst nere vid älven ligger byns finaste gård,

Bostället. På gårdsplanen, med sin blomster-

planterade gräsrundel, kommer man i genom

ett par vitmålade grindar. Till höger och väns-

ter ligga flygelbyggnaderna, tomma på männi-

skor, men fyllda med förråd och redskap. I

bakgrunden reser sig huvudbyggningen. Den

ser förnämlig och herrgårdsmässig ut. På

andra sidan om detta hus löper en smal terrass

med tvenne bersåer och kantad med syren och

guldregn. Här går ett brant stup ned till

strandbrädden, och man ser ut över den trols-

ka älven, ut över skog och äng på vattnets

andra sida. Längst bort skimra de blånande

skogåsarna. Där ligga fäbodar, där blåses i

tjurhorn, och där trampar den kungliga älgen.

På Bostället bor komponisten, och komponis-

ten: det är jag.

Man upplever i textens sista rader ett naturro-

mantiskt drag med rötter i nationalromantiken.

Den trolska älven och där bortom de skimrande,

blånande skogåsarna med fäbodar där man blå-

ser i tjurhorn som dock ej tycks skrämma bort

den kungliga älgen. Nationalromantiken är en

viktig influens i Alfvéns musik och måleri även

närvarande i denna målning.

Leksand var kanske en av de mest nationalro-

mantiska platser man kunde hamna på då Alf-

vén var där första gången år 1902. Särskilt då

han senare var inbjuden som domare i en folk-

musiktävling som Anders Zorn anordnat. Mötet

med platsen blev till en ”kärlek vid första ögon-

kastet” och 1908 bodde han och Marie Krøyer

en tid i Bostället som då ägdes av Gästis, hotel-

let vid kyrkan som besökare bodde på.

När Alfvén gör målningen har det gått 30 år se-

dan han såg platsen första gången. Målningen

visar alltså hur det såg ut i september 1938.

Men för en genomsnittlig betraktare ger bilden

ett slags tidlöst intryck, en idyll från en natio-

nalromantisk guldålder opåverkad av moderni-

tet och förändring. Men spår av tid finns natur-

ligtvis där ändå.

Verandan med sitt utsökta klassicistiska tem-

pelgaveltema fanns till exempel inte när Alfvén

och hans familj bodde där 1908. Den byggdes av

Knis Aron Karlsson år 1909, på beställning av

familjen Ottelin som köpte gården samma år.

Mer omedelbart är tiden närvarande i bildens

ljusskildring. Vilken tid på dagen skildras? Att

solen ligger ganska lågt kan vi se på trädskug-

gorna och skuggan av grinden i nedre vänstra

hörnet av målningen. På en avskrift från Tibbles

storskifteskarta kan jag se att Boställets fasad

vetter mot nordost, solen tycks stå i sydväst mot

syd. Jag gissar alltså på eftermiddagssol sent i

september. Sent på dagen så att skuggorna blir

intressanta, med starkt solljus på den högra fly-

gelbyggnadens vägg och på gräsmattan framför

huvudbyggnaden. Mer ljus på den utskjutande

vita förstukvisten än på den falurödfärgde fasa-

den. Det geometriskt utformade staketet avteck-

nar sig i siluett mot den ljusare bakgrunden. En

tids- och ljusskildring vald av en bildmakare

alfven 13 01 02

Documents