18 februari 2016 Flamman Intervju 9Nyhetschef: anne-li lehnberg, 08 650 82 14, anne-li.lehnberg@flamman.se.

8 Nyheter Flamman 18 februari 2016

2015 kan troligen skrivas in i historien som året då inte en enda arbetsdag gick förlorad på grund av strejk eller lockout på LO- eller förbundsnivå. Ett fåtal lokala konflikter ledde till totalt 234 strejkdagar. Bland dem fanns två så kallade ”vilda” konflikter som uppskattningsvis innebar 67 strejkade arbetsdagar, summerar Medlingsinsti-tutet i sin 216 sidor långa rapport om avtalsåret 2015.

Flamman ringde upp Medlingsinstitu-tets ställföreträdare för generaldirektö-ren, Per Edwaldsson för en kommentar. – En av förklaringarna är att bara 40 kollektivavtal löpte ut 2015. Det som benämns ”olovliga” konflikter ägde rum i ett trävaruföretag men handlade om personfrågor. Den andra konflikten handlade om en bodsittning i Skåne hos Peab. Men det är allt. Syndikalisterna i SAC varslade fyra

gånger men verkställde bara varslet en gång och totalt för hela året innebar deras strejk 100 förlorade arbetsdagar. – Att det är väldigt få strejkdagar för att det är ett ”mellanår”, är inte hela förklaringen. Ibland är det väldigt stora tal, som till exempel 2003 (med 627 541 strejkdagar) då Kommunal gick ut i kon-flikt. Även en kortvarig konflikt kan innebära många förlorade arbetsdagar eftersom det är många personer som

har tagits ut i konflikt. Både 2014 och 2015 har varit ”små” avtalsår. Transportarbetaren rubricerar Med-lingsinstitutets rapport med ”Efter lug-net kommer. . . ”. Kommer 2016 att bli ett turbulent avtalsår? – Det återstår att se. Det är ett stort avtalsår där nästan 500 kollektivavtal löper ut med många förhandlingar. Kon-fliktytorna är större.

Dick Emanuelsson

Rekordfå strejkdagar under 2015

Långa köer till friskolorDet är kö till många friskolor. De populäraste skolorna kan ha en

kötid på fem år. Det visar rapporten ”Friskoleurval med segregation

som resultat”, som har tagits fram genom ett samarbete med LO,

Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund. Det finns ett samband

mellan hur lång kötid en skola har och hur hög elevernas föräldrars

utbildningsnivå är, visar rapporten.

”Tydligt från undersökningen är att det krävs tidiga och aktiva val

av föräldrarna för att möjliggöra för deras barn att gå på en populär

skola”, skriver rapportens författare och konstaterar att högutbil-

dade är mer benägna att tidigt köa till attraktiva skolor.

De föreslår en utredning där antagning och urval till svenska sko-

lor ses över ur ett segregationsperspektiv.

Kommuner söker inte pengar till barngrupperRegeringen har skjutit till pengar för att minska barngrupperna

på förskolan. Men trots att barngrupperna växer, väljer många

kommuner att inte söka pengarna. Förra året blev 290 miljoner av

totalt 830 miljoner kronor över, rapporterar SVT.

– Vi har inte haft den möjligheten eftersom vi inte har tillgång

till lokaler, och kostnaden för att iordningställa dem är större än

vad bidraget är, säger Alexandra Gard (S), ordförande i Barn- och

utbildningsnämnden i Söderhamn, en av de kommuner som inte sökt

pengarna, till SVT.

bättre bemanning på boendenRegeringen vill skärpa reglerna för bemanning på särskilda boen-

den. Genom ett tillägg i socialtjänstförordningen vill man säkra att

det finns personal dygnet runt. Den nya formuleringen innebär att

personal ska kunna rycka in ”utan dröjsmål”. PRO välkomnar lag-

ändringen som man menar betyder en ökad trygghet för äldre.

– Den nya skrivningen förpliktigar. För PRO är det självklart att

”utan dröjsmål” betyder tillräckligt med personal, dygnet runt, så

den äldre får omedelbart stöd och hjälp. Det handlar om trygghet

och säkerhet för den boende men också för de anhöriga. Det här

blir ett tillitstest för kommunerna, säger Christina Tallberg.

Lagändringen träder i kraft 15 april.

FO

TO

: P

I F

RIS

K/S

VD

/TT-

bland det värsta jag visste när jag var liten, var när mina föräldrar sa: ”Vad var det jag sa!” De sa det när jag hade misslyckats med något och de minsann hade vetat att jag inte skulle klara det jag ville göra. Som när jag i sexårsåldern varit på ett av mitt livs första kalas där det ser-verades köttbullar, sås och potatis och maräng-sviss till efterätt. Alla åt med kniv och gaffel – alla utom jag.

Dagen efter kalaset blev det helstekt rödspätta till middag hemma på Stora Nygatan i Malmö. När mamma skulle rensa fisken för mig, sa jag: ”Jag kan själv, jag vill ha en kniv också”. ”Men flicka lilla”, tyckte föräldrarna, ”det kommer du inte att klara”. Ovetandes om hur en platt fisk ser ut inuti var jag över-tygad om att det inte skulle vara svårare att dela en fisk än en köttbulle, så jag vidhöll att jag kunde själv. Oj, vad jag bedrog mig. Där satt jag med små ben, stora ben och lite fisk – allt i en salig röra. ”Vad var det jag sa”, sa mamma.

Sedan dess har jag aldrig sagt: ”Vad var det jag sa”. Jag sa det i varje fall inte när en av mina söner vägrade att plocka upp alla synålar på mattan i hallen och sedan trampade på en av dem, trots att jag varnat honom för det. Inte ens en gång sa jag det! Men nu är det dags!

När mina barnbarn gör saker och jag ser att det inte kommer att gå, så är inte jag den som säger ”det där kommer du inte att klara”. För när det sedan går åt skogen - ibland - så agerar de som om de hade lyckats och att det blev precis så där som de tänkt sig att det skulle bli. Som jag gjorde - i min tankevärld skulle det ju inte finnas en massa ben i fisken, den skulle vara som en köttbulle.

Kanske var det så So-cialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna tänkte när de skulle kon-struera ett nytt pensionssystem med raka rör – de tänkte köttbullar hela vägen. Det nya skulle bli minst lika bra som ATP-syste-

met. Det skulle gynna kvinnorna som enligt dem missgynnats av ATP-systemet. Så tänkte de nog – fast det blev så fel!

Det blev som med min middag där på Stora Ny-gatan i Malmö, små och stora ben och lite fisk – allt i en salig röra! De som skulle få det bättre fick det sämre - 80 procent av dem som behöver

garantipension är kvinnor. Nu är det just de som får sänkt pension. Sedan pensionsformen har an-talet fattigpensionärer med EU:s sätt att mäta ökat i Sverige från 75 000 till 225 700 enligt PRO:s utredare Anders Thoré. De allra flesta av dem är kvinnor! Om pensionen ska vara i nivå med ATP-systemet så tvingas folk att arbeta flera år längre och det går väl an för dem som inte har jobb som sliter ut deras kroppar! De fem pensionsallianspartierna vill höja pensionsåldern med några år – hur många är de inte överens om ännu. Fast tro mig, det kom-

mer inte att spela någon roll. De som har lägst löner med arbetsuppgifter som sliter ut deras kroppar tvingas gå i förtida pension runt 60-års-åldern. Att tvingas ta ut pensionen i förtid gör förstås också att ålderspensionen blir avsevärt sämre.

I dag börjar akademikerna arbeta när de är 30 år. LO-kollektivets kvinnor och män börjar

i regel löneslava direkt efter yrkesutbild-ningen på gymnasiet. Därför var ATP-

systemets krav på 30 år för full pen-sion, där de 15 lönemässigt bästa åren bestämde nivån på pensionen, helt suveränt! Man jobbade sina 30 år och

fick en pensionspinne när det var dags. ATP-systemet var också utjämnande

mellan klass och kön.

Det är klart att S och borgarna visste att det skulle bli så här, att klass- och könsskillnaderna med det nya pensionssystemet skulle

följa oss ända in i döden. Det var ju så de ville ha det! Att det nya skulle vara lika bra som ATP är lika sant som att vi får paj i himlen!

Vad var det jag sa?

Vad var det jag sa?

De som skulle få det bättre fick det sämre - 80 procent av dem som behöver ga-rantipension är kvinnor. Nu är det just de som får sänkt pen-sion.

I min tankevärld skulle det ju inte finnas en massa ben i fisken, den skulle vara som en köttbulle.

Ulla Hoffmann

MEXiKO ciTy Pancho Villa och Emiliano Zapata älskas av mexikanerna. Till och med den värste opportunist och poli-tiske populist hyllar Villa och Zapata. Revolutionsduon dyker upp överallt i

det mexikanska samhällslivet och har sedan ett sekel präglat det på många sätt.

José Doroteo Arango Arámbula, eller Francisco ”Pancho” Villa som han själv

döpte sig till under den väpnade kam-pens gång, växte upp som föräldralös-under extremt fattiga förhållanden. Han var mer militärt lagd än han var den politiska kampens man och vann

också många slag under revolutionen 1910-1920. Villas inställning till USA och nordamerikanerna var välkänd och

Porträtt av en revolutionär

Fortsättning sid 10

Två av Mexicos mest kända revolutionära legender, Pancho Villa och Emiliano Zapata, mördades i bakhåll under 1920-talet. Men Revolutionens söner och döttrar i Mexiko har aldrig upphört att kämpa för en genomgripande samhällsför-ändring. Flammans medarbetare i Latinamerika, Dick och Miriam Emanuelsson har träffat en av dessa, David Cabañas, före detta gerillasoldat och bror till grundaren av den största gerillan på 1970-talet, Lucio Cabañas.

”Livet för en fattig mexikan är hårt. Men att ta steget in i den väpnade kampen är ett kvalitativt språng som innebär att livet är en insats”, säger David cabañas. Foto: MiriaM EMaNuElssoN.

18 februari 2016 Flamman Intervju 1110 Intervju Flamman 18 februari 2016

denne Revolutionens General gjorde till och med räder in på områden som tidi-gare hade varit mexikanskt territorium, vilket väckte militaristiska revanschis-tiska känslor i USA:

”Jag anser att de värsta olyckor som har drabbat mitt land har uppstått på initiativ av Los Gringos, och jag kallar dem så för jag kan omöjligen se dem ens på en tavla”! sa Pancho Villa själv.

Numera är Mexiko dessvärre mer be-roende av USA än någonsin tidigare. I dag behöver beväpnade USA-komman-dos av FBI-agenter inte ens begära till-stånd av mexikanska myndigheter för att operera i Mexiko. Det beslutade den mexikanska kongressen år 2014.

David cabañas är en enkel man, nästan lite blyg men med en övertygelse om att revolutionen och socialismen är det enda som kan rädda Mexiko, mänsk-ligheten och planeten. Vi går på Paseo de la Reforma-gatan i centrala Mexiko City på väg att delta i en solidaritetsde-monstration för att kräva vetskap om vad som har hänt med de 43 försvunna studenterna från Ayotzinapas rurala lä-rarhögskola i delstaten Guerrero. De 43, som Flamman regelbundet har rappor-terat om, greps av polisen i staden Igua-la den 25 september 2014 och påstås ha överlämnats till den paramilitära knark-kartellen ”Guerreros Unidos”. Denna ska i sin tur ha mördat och kremerat de 43 kropparna. Inte bara Mexiko och Latinamerika skakades av nyheten utan även stora delar av världen.

När vi anländer till demonstrationen omfamnas David Cabãnas av de över-levande studenterna från massakern i september 2014. Till Flamman säger flera att David och hans bror Lucio Ca-bãnas ”är de exempel vi vill följa”.

David är 70 år, knappt 165 lång men kraftigt byggd. Han bär en Stetsonhatt, typisk för mexikanska bönder, som ger en välbehaglig skugga i den starka solen. Han ses nästan alltid i sällskap med sin glada fru Rosario. De träffades i fängel-set där Rosario hade tagit till uppgift att arbeta med 1990-talets politiska fångar. Där fattade de tycke för varandra.

På något sätt tänker jag på Pancho Vil-las ord när jag ser och hör den ödmjuke David Cabañas samtala med de unga studenterna:

”Vapenkamrater och övriga; Tro inte att han som ska tala är en filosof. Jag är en folkets man. Och som en sådan, när de talar, gör de det med hjärtat”, sa Pan-cho Villa.

Även David Cabañas talar direkt från hjärtat under den vecka Flamman tillbringar med honom i den mexikan-ska huvudstaden. I hans lilla lägen-het, 15 minuter med tunnelbanan från Plaza Zocalo, pryds väggarna av foton av hans mor, hon har vackra indianska drag, men, framför allt, bilder på Lucio Cabañas, broderns som, överallt där vi kommer i Mexiko, omnämns med vörd-nad och enorm beundran. En mexikansk Che Guevara, om man så vill.

David berättar om decennier av um-bäranden för familjen, både ekonomis-

ka som fysiska. Bland de 43 försvunna från Ayotzinapa finns det två ”Cabañas”. Under åren av politisk och väpnad kamp i Guerrero har över 150 av familjen Ca-bañas ”försvunnit” i händerna på polis och militär.

Den 18 maj 1967: Ett massmöte i staden Atoyac slutar med fem döda och många sårade av militärens och polisens kulor. Folkmassorna omringar och omfamnar Lucio Cabañas, då nyutexaminerad lä-rare, för att undvika att han blir arreste-rad eller mördad när massorna spräng-er den omringning som de uniformerade har upprättat kring honom.

– Det är i det ögonblicket som Lucio bestämmer sig för att gå under jorden. Den folkliga indignationen var total. Bönderna ropade; ”låt oss över staden med våra machetes och göra slut på ́ Los Caciques´, borgerskapet i staden”!

– Men Lucio försökte lugna dem och sa; ”kamrater, vi måste förbereda kam-pen bättre!”

Lucio cabañas hade insikten om att något liknande skulle kunna hända igen. Och för att förebygga den situatio-nen hade han organiserat hemliga folk-kommittéer runtom i Guerrero. I varje by eller stad fanns det kamrater med erfarenheter i den väpnade kampen och i att organisera de fattiga bönderna eller studenterna.

– Den organisatoriska strukturen var uppdelad i en offentlig, med en synlig politisk bred massfront, och en mindre

grupp som opererade i hemlighet. Den senare hade till uppgift att vara förbe-redd på att inleda den väpnade kampen om alla legala vägar stängdes. När Lucio anlände till en by eller samhälle fanns det alltid en kamrat som var avsatt för att ta emot honom. Denne rapporterade om situationen och tog emot nya uppgif-ter från Lucio och gerillans ledning.

Efter fem års politiskt och organisa-toriskt arbete, kring 1972, hade gerillan konsoliderats i bergen i Guerrero. Kon-takter och militära-politiska strukturer fanns över hela delstaten. De objektiva faktorerna för att bygga upp en stark gerilla i Guerrero, med målet att växa i de övriga delstaterna, fanns. Den eko-nomiska-sociala situationen i Guerrero var dramatisk, särskilt bland bönderna, varav en stor del tillhörde indianbefolk-ningen. Vad det handlade om i detta läge var att även den subjektiva faktorn, människornas politiska medvetande, också skulle mogna.

– I Mexiko har det aldrig funnits någon rättvisa eller en rättsstat. Mexiko har alltid varit i händerna på storkapita-let och de som äger jorden. Fattigdomen

som fanns och finns i Guerrero, bristen på skolor, arbete och hälsovård är den samma som i övriga delstater i Mexiko. De flesta byar hade inga skolor. Som barn lärde jag mig varken att läsa eller skriva. Jag var 14 år när jag gick till sko-lan för första gången. Jag hade tur för många barn och ungdomar gick aldrig i skolan. Majoriteten av folket de åren var bönder och lantarbetare. Analfabe-tismen var utbredd och de enda arbeten som fanns återfanns på landsbygden.

Lucio Cabañas talade böndernas språk och sa att deras produkter som kaffe, majs, bönor eller ris betalades uselt. Böndernas krav på den Mexikan-ska Revolutionen: ”Jorden till den som brukar den”, orsakade raseri hos ”Los Terratenientes”, de mäktiga landägarna. Svaret på kraven på en jordreform var gevärskulor, tortyr, försvinnanden och fängelse. Detsamma som hänt 1960 och 1967.

Därmed mognade den subjektiva fak-torn.

Var det en brysk förändring av livet? frågar jag David om inträdet i gerillan.

Han funderar några sekunder innan han svarar.

– Inte särskilt mycket. Livet för en fattig mexikan är hårt. Men att ta steget in i den väpnade kampen är ett kvalita-tivt språng som innebär att livet blir en insats. Men jag var politiskt och ideolo-giskt övertygad och massakern den 18

”När vi anlände till en by för att rekrytera nya kadrer, var alla beredda, hela famil-jer anslöt sig för att slåss”

Fortsättning sid 12

”Vi är UPPRORETS värdighet”! står det på en av byggnaderna i Ayotzinapa som föreställer en gerillasoldat. Foto: MiriaM EMaNuElssoN.

Rosario och David cabañas tillsammans med modern till bernardo Flores Alcaraz, 21, en av de 43 försvunna studenterna i Ayotzinapa och en av de 150 försvunna i familjen cabañas. Foto: MiriaM EMaNuElssoN.

Lucio cabañas, den legendariske gerillaledaren och brodern till David cabañas.

utrikesredaktör: Jonas Elvander, utrikes@flamman.se.

Spanien debatterar socialist-ledd regering

Det spanska parlamentet

ska debattera Socialistpar-

tiets ledare Pedro Sanchez

kandidatur till att bilda

regering i början av mars.

Det ger honom ytterligare

två veckor att samla in

stöd för att vinna förtro-

endeomröstningen bland

de 350 ledamöterna i un-

derhuset. Om Sanchez inte

lyckas måste han vinna en

ny omröstning inom 48

timmar i vilken han bara

behöver få flest antal rös-

ter. Skulle han förlora den

måste en regering bildas

inom två månader, annars

utlyses nyval. Socialister-

na söker främst stöd från

Podemos och Ciudadanos.

De två partierna vägrar

dock att stödja en reger-

ing som stödjer sig på det

andra partiet.

Kluster-bomber i Jemen

Enligt en ny rapport från

Human Rights Watch an-

vänder Saudiarabien klus-

terbomber USA-tillverkade

i civila områden i Jemen.

Klusterbomber är för-

bjudna enligt enligt inter-

nationell lag och kan enligt

Human Rights Watch även

bryta mot amerikansk

lag. USA har mött väx-

ande kritik för sitt stöd

till Saudiarabiens krig mot

Houthi-rebellerna i grann-

landet Jemen som snart

har pågått i ett år.

Provisorisk regering vald i haiti

I söndags valde Haitis par-

lament senatens talman

Jocelerme Privert till leda-

re för en provisorisk reger-

ing som ska ta över efter

den förre presidenten Mi-

chel Martelly vars mandat

gick ut förra veckan. Inte-

rimsregeringen ska bara

ha makten i 120 dagar och

har till uppgift att organi-

sera ett nytt presidentval

efter de turbulenta pro-

testerna som ledde till att

den andra valomgången i

januari ställdes in.

18 februari 2016 Flamman Utrikes 13

På söndag går bolivia till val och folkomröstar om huruvida den sittande populäre president Evo Morales kan ställa upp för omval 2019. Ja-sidan anklagar högeropposi-tionen för att föra en smutskampanj finansie-rad av USA-ambassaden medan oppositionen väd-rar morgonluft efter hö-gerframgångarna i valen i Argentina och Venezu-ela nyligen.

- Jag delar idén om att presi-dent Morales har rätt till ett pri-vatliv. Han är en gammal ung-karl med rätt att ha en fästmö. Konstigt vore det om han inte hade det, skrev Ismael Schabib Montero, före detta viceamiral i Bolivia och en notorisk politisk fiende till vänsterregeringen. Denna typ av skvaller med politisk underton har explode-rat i Bolivia inför och under val-kampanjen. Harmlöst kan det tyckas, men de sociala nätver-ken formligen svämmar över av anonyma påståenden som utan tvekan har skakat både regeringen och Ja-kampanjen.”Skvallret” har alltid ett politiskt mål, menar en av Latinamerikas främste vänsterintellektuella, Atilio Borón. I en artikel i den mexikanska dagstidningen La Jornada konfronterar han med denna typ av politiska utspel som han kallar för ”psykolo-gisk krigföring” mot de pro-gressiva regeringarna i Latin-amerika.

Skvaller eller politik?

Nej-kampanjen ignorerar en-ligt Cepal, FN:s ekonomiska organ i Latinamerika, att Boli-via betraktas som en av de mest framgångsrika ekonomierna på kontinenten och att fattigdo-men har reducerats dramatiskt under den oerhört framgångs-rika regeringen Morales. I stäl-let har den koncentrerat sig på en kärleksaffär. Ayamaraindianen Morales hänför utan tvekan många bo-livianska kvinnor. Den unga företagaren Gabriela Zapata ingick ett förhållande med Mo-rales efter presidentvalet 2005, som varade till 2007.

Underrättelsechef

Carlos Valverde var chef för den militära underrättelsetjänsten i Bolivia 1989 - 1993 men om-skolade sig till journalist. Att han också, i likhet med vicea-miralen Ismael Schabib, är en av Evo Morales hårdaste kri-tiker är känt. Valverde ankla-gade presidenten för att gynna sin före detta flickvän, Gabriela Zapata, genom hennes förbin-delser med det kinesiska verk-stadsföretaget CAMC Engi-neering Co. Ltd. Detta företag har ett kontrakt med den boli-vianska staten på 566 miljoner dollar och Zapata har kontrakt med CAMC. Historien hade med andra ord ett för journalister så kall-lat ”smaskigt upplägg”: en ung vacker affärskvinna vars rela-tivt okända kärleksförhållande med Bolivias mest eftertrak-tade ungkarl kulminerade i ett barn som senare avled. Oppositionen, som inte har något politiskt program mer än att den inte vill att president

Evo Morales fortsätter för att det innebär ”diktatur”, såg sin gyllene chans att attackera pre-sidenten. I de sociala nätverken framställs han nu som opålitlig och korrumperad. På en presskonferens bekräf-tade Morales att han hade haft ett förhållande men att det upp-hörde 2007. Sedan dess har han inte haft någon som helst kon-takt med Gabriela Zapata. Hon bekräftade även uppgiften och sade att hon kommer att stäm-ma Valverde för ärekränkning.

Miljoner dollar till oppositionen

Enligt USA-advokaten och jour-nalisten Eva Golinger gav USA helt öppet bolivianska organi-sationer anslag på 120 miljoner dollar mellan åren 2005-2008 med målet att ”bekämpa nar-kotikahandeln”. Evo Morales svarade och kastade ut USA-ambassadören Philip Goldberg den 11 september 2008 efter att oppositionen försökt splittra statsbildningen Bolivia. Efter

det förändrades kanalerna för anslagen till den bolivianska oppositionen. Den nuvarande Nej-kampan-jen anklagas av regeringens ministrar för att ha fått 200 000 dollar av USA-ambassaden. De främsta USA-organen som för-medlar pengar i Bolivia är NED (The National Endowment for Democracy) och USAID. Som mottagare står sammanlagt 19 ”NGO:s” som alla är motstån-dare till regeringen. För det senaste kända året, 2014, har dessa 19 organisationer fått sammanlagt 1 208 668 dollar, eller cirka 10,3 miljoner kronor. - Mer än någonsin tidigare och med mindre synliga me-toder för medborgarna backar USA beslutsamt upp den bolivi-anska oppositionens aktiviteter via NED, IRI (Republikaner-nas organ) och NDI (motsva-rande Demokraternas), skriver Borón. Målet är att förhindra att folkomröstningen den 21 fe-bruari konsoliderar det politis-ka projektet som Evo Morales, en president från ursprungsbe-folkningen, inledde för tio år sedan och som radikalt har för-ändrat Bolivia.

Dick Emanuelsson

Den nuvarande Nej-kampanjen anklagas av regeringens ministrar för att ha fått 200 000 dollar av USA-ambassaden.

Smutsigt mediekrig inför Bolivias folk-omröstning på söndag

12 Intervju Flamman 18 februari 2016

”bolivias president Evo Morales kritiseras för sin kärleksaffär”. Foto: JuaN Karita/aP/tt.

maj 1967 var bara en bekräftelse på det riktiga och logiska i att inleda en annan form av politisk kamp. Det var en sam-ling av händelser av omständigheter som ledde fram till en detonation. Inte bara det att min far mördades framför familjen av militären när jag var bara 13 år, 1957. Lucio öppnade ögonen på mig och sa att ”vad som följer efter det här är följande. . .”

När Flamman frågar David Cabañas om hur ”arbetet med politisk utbildning” bland bönderna, indianbefolkningen eller den fattiga befolkningen i allmän-het fungerade, tittar han uppåt den blå himlen och säger enkelt:

– Det var inte så mycket av djuplo-dande diskussioner eller studier. Folk var beredda att kämpa eftersom de objektiva faktorerna för den väpnade kampen fanns i överflöd i form av evig och extrem fattigdom, repression, mas-sivt förtryck och mord. När vi anlände till en by för att rekrytera nya kadrer, var alla beredda, hela familjer anslöt sig för att slåss.

David kisar mot solen och säger att det var en fantastisk tid, för många av de som anslöt sig – kanske inte som `mili-cianos´ utan mer som delar av gerillans underrättelsenätverk – hade deltagit på 1920-talet som gerillasoldater i Guerrero.

– För Revolutionens landvinningar nådde inte stora delar av Mexiko. Land- och boskapsägarna satt i orubbat bo, trots en jordreform. Därför reste många i vapen igen. Däribland general Pablo Cabañas, min farfar. Många av dessa äldre generaler från den Mexikanska Revolutionen var mycket viktiga efter-som de förfogade över rika erfarenheter i den väpnade kampen.

– Miguel Onoffre, var en av dessa. 1973 kom säkerhetspolisen till hans hus. Polisagenterna drog ut hans fru utanför huset och misshandlade henne brutalt. Miguel tog fram sitt enkla gevär och sköt en av polisagenterna. När han skul-le skjuta den andre låste sig bössan och Miguel sköts ihjäl. Denne gamle kamrat gav oss mycket viktig underrättelsein-formation om arméns och polisens posi-tioner. Han försåg gerillan med mat och förnödenheter eller mediciner. Det är en kultur av motstånd hos ”Los Guerreros”, att vara beredd till uppoffringar.

– Att vara medlem av gerillan kunde innebära att någon deltog under en månad i de militära uppgifterna och där-efter åkte tillbaka till sin by. Men under den tiden tränades kamraten både mi-litärt som politiskt och vi hade mycket folk över hela Guerrero som åtnjöt en enorm sympati. Gerillan var, som viet-nameserna uttryckte det i sin kamp mot USA:s ockupation av Vietnam; ”Fisken i vattnet”. Gerillan var fisken och vattnet civilbefolkningen.

I november 1974 hade armén skickat mer än 25 000 av sina bästa soldater till Guerrero. Uppgiften var att slå ned den växande gerillan under Lucio Cabañas ledning. Den 2 december 1974 överras-kades Lucio och den gerillagrupp som gjorde honom sällskap och Lucio stupa-de i striderna. Partiet och den väpnade grenen för de Fattigas Parti gick under jorden, liksom dess medlemmar. Alla mexikaner som misstänktes för att ha arbetat för eller stött gerillan utsattes för

en järnhård repression. David Cabañas gick under jorden och levde under 17 år ständigt jagad av statens agenter.

– Vi överlevande fortsatte med stora svårigheter kampen. Men det var omöj-ligt att fortsätta i bergen, skogarna eller djungeln. Det politiska arbetet och andra kampformer förflyttades till stä-derna. Guerrero ockuperades militärt av armén.

Men många av gerillans kader anslöt sig till gerillarörelsen ERP, Folkets Re-volutionära Armé. Efter massakern i Aguas Blancas i Guerrero den 28 juni 1995, då 17 bönder mördades, anklaga-de för att tillhöra gerillan, bildades ERP. Jag visste ingenting för sedan 1990 satt

jag i fängelset.

1990 greps David cabañas av säkerhets-polisen. Den registrerade inte gripandet och det är uppenbart att efter tortyren, som pågick i 14 dagar och nätter, skulle David ”försvinna”. Vad som räddade honom var de militära aktioner som den urbana gerillagruppen PROCUP (det Underjordiska Revolutionära Arbetar-partiet) genomförde mot ett antal multi-nationella företag i Mexiko med kravet på att säkerhetspolisen skulle offentlig-göra gripandet av David Cabañas. Flera av de som genomförde aktionerna greps strax efteråt och dömdes liksom David Cabañas till åtta års fängelse.

– I fängelset organiserade vi fång-arna, inledde studier och arbete. Under den tiden skrev vi fem böcker. Vi bjöd in nationella och internationella männis-korättsorganisationer. Tiden i fängelset kunde inte knäcka någon av oss, för den politiska övertygelsen och beslutsam-heten är den bästa kamraten för att stå ut med de mest vidriga behandlingar du utsätts för. Och den beslutsamheten ser vi i dag hos Mexikos folk.

– Lucio sa, när vi satt en kväll uppe i bergen, att ”vi föddes för kriget, för att delta i detta folkets krig”. I dag befinner vi inte oss inte i krig, även om det pågår ett tyst sådant mot Mexikos folk. Men vi fortsätter att vara konsekventa i vår kamp för folket.

Miriam EmanuelssonDick Emanuelsson

Lucio cabañas och che Guevara, målad av studenterna i Ayotzinapa. Foto: MiriaM EMaNuElssoN.

”Tiden i fängelset kunde inte knäcka någon av oss för den politiska övertygelsen och beslut-samheten är den bästa kamraten för att stå ut de mest vidriga behandlingar du utsätts för”

En muralmålning som hyllning till den mexikanska gerillarörelsen i Guerrero. Foto: MiriaM EMaNuElssoN.

”Zapata Lever, Kampen Fortsätter”, står det på delstatsguvernörens palats i chilpancingo, huvudstad i delstaten Guerrero, i en hyllning till den mexikanska revolutionens hjälte Emiliano Zapata. Foto: MiriaM EMaNuElssoN.