Aktuell blog den 31 december 2009: Nyårsspecial

Veckan som varit/veckan som gåttJa då lämnar vi 2000-talet och ger oss in i 2100, förlåt 2010 ska det visst vara – det är så lätt att kasta om siffrorna. Jag vill önska alla läsare ett gott nytt år! För dom som inte känner sig i nån vidare form får jag väl klämma i med ett käckt ”Gott slut!”

Den senaste veckan har jag varit bortrest, fast innanför hemmets väggar. Jag druckit öl och billigt rödvin (Château de Lávemàng), ätit skinka och läst en massa böcker. Så särskilt mycket utanför dörren har jag inte varit eftersom det endera varit svinkallt, har snöat eller regnat, eller varit blixthalka på gångbanorna. Fast i söndags lyckades jag ta mig helskinnad till Stadsbiblioteket för att fylla upp en ryggsäck med fler böcker. För några år sedan gjorde jag i blåggen narr av snöröjningen här i Göteborg eftersom dom kör omkring med små trädgårdstraktorer. Det verkar dom ha slutat upp med nu – dom kör inte alls! – för det var rent av livsfarligt att ta sig till busshållplatsen på oskottade trottoarer som sedan fått snön nedtrampad och därefter blivit till våt is under påverkan av regnet (se GP:s reportage från mitt bostadsområde på http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.279781-blixthalkan-slog-till). Efter att ha vinglat omkring på glatt underlag så blev det ett glatt återseende av Stadsbiblioteket!

Halkmässigt var söndagen inget vidare, men måndan blev katastrofal här i göteborgsområdet. Den mesta snön regnade bort under natten till måndan och sedan svepte nordanvindar in med några minusgrader. Bilar drattade i diket på löpande band eftersom Vägverket inte var ute och sandade och saltade. ”Det här hade vi inte räknat med” skyllde dom ifrån sig. Fast dom borde nog ha lyssnat till väderleksrapporten på söndan som varnade för just för att det här skulle ske. Polisen fick bland annat stänga av motorvägen mot Borås eftersom Vägverkets göteborgsdistrikt inte hade förstått att man borde sanda och salta då det först regnat och sedan slagit om till minusgrader. Från kommungränsen och bortöver var det saltat, men där hade ett annat vägdistrikt tagit över. Vägverket i Göteborg borde nog låta några huvuden rulla efter den här fadäsen, fast det hela rinner nog ut i den sand som hellre borde ha varit ute på vägarna.

Meteorologerna brukar kunna blicka sisådär 14 dagar framåt men ser ingen ände på denna eländiga kyla som vi nu har över oss. Så igår eftermiddag knallade jag iväg i 9 graders bitande kyla till Backaplan för att skaffa nåt varmt. Det blev en flaska mousserande vin och ett par långkalsonger. Bubbelvin brukar jag köpa en gång om året, men långkalsonger har jag inte någonsin haft i vuxen ålder. Eftersom jag sedan länge tillbaka slutat fira nyår så kommer jag att sitta ensam här hemma och vara bitter och dricka det billiga vinet. Eventuellt så går jag strax innan tolvslaget upp på berget här bredvid, men är det då minus 15 som utlovats så stannar jag inomhus. Fast då blir jag ännu bittrare för att jag lagt ut 69 kronor på långkalsonger som inte behövs. Då får jag väl stänga av alla elementen i lägenheten så jag får användning av de dyra långkalsongerna och fleecejackan jag köpte för hundra spänn förra året. För jag vill inte lägga ut stora pengar på onödiga kläder som aldrig kommer till användning!

Gott nytt år!Vid nyåret 1967/08 stöpte jag min första nyårslycka. De blåögda finländarna tror att man med en deformerad hästsko i miniatyr, gjord av tenn, kan spå det kommande året. Så här beskrivs det i en version som jag hittade på nätet: ”Seden att stöpa nyårslycka i tenn är fortfarande en levande tradition. Tenn o stöpslevar säljs i handeln före nyår. På nyårsaftonen smälter man

tennet på spisen o häller sedan det flytande tennet i kallt vatten. Den uppkomna formen o karaktären utvisar stöparens framtid. Man kan antingen tolka figuren direkt eller utläsa framtiden ur den skugga figuren åstadkommer på en vägg i stark belysning. Skrovlighet betyder pengar, en båt betyder resa, en fågel betyder lycka och en blomma betyder bröllop eller förlovning.” Såväl jag som mina släktingar fick vad som kan betecknas som skrovlighet, alltså pengar. Och kanske det stämmer, för julen några dagar innan fick en av oss kusiner ett monopolspel och vi spelade en oerhörd massa. Nån blomma såg jag inte, antagligen för att vi endera var för unga, eller att de vuxna redan var gifta.

Sedan jag blivit bilburen så firade jag några nyår hos min kusin Camilla. Ett år så gick det inget vidare för några av gästerna, som under inverkan av alkohol skulle visa sin manlighet; jag har många gånger observerat att männen i Finland ska visa upp någon slags machoattityd. Bjanto visade hur man skjuter av en raket genom att hålla den i handen istället för att placera raketen på marken. Han fick därefter sitta några timmar under en kran med rinnande kallvatten för att inte brännskadan skulle förvärras. Tomppa ville inte vara sämre så han svepte stearinet från ett brinnande blockljus för att visa sin manlighet. Här hände kanske inte så mycket då vi andra såg på. Men sedan, efter att alla slocknat: lös i magen? (obs lustigt!). På morronen efter så fanns en del stearin kvar på Tomppas tänder och han frågade lite undrande vad det var för något. Minnet hade tydligen försvunnit under den efterföljande vilan.

En annan nyårsafton….så vandrade jag, Camilla och Colum över isen till grannön Kitö där Tomppa hade sitt nyårskalas i sommarvillan. Det var minus 30 grader, månsken och Colum och jag bar en back öl mellan oss på den knappt kilometerlånga promenaden. Över åren har jag deltagit i många fester och minns inte alltför väl detaljer från alla, inte heller denna. Men Colum presenterade mig för en av gästerna som ”Heinrich”, vilket gjorde att jag då genast slog om till det tyska språket. Min skoltyska är dålig, men Kristian kunde ännu sämre, så vi kunde faktiskt prata ganska bra på tyska. Då och då under kvällen talades vi vid, och då alltid på tyska. Med dom andra gästerna talade jag svenska, men det uppfattade inte Kristian i sitt dimmiga tillstånd utan vi fortsatte vårt samtal på min hemmagjorda tyska och hans ännu sämre tyska.

Kristian var en vildhjärna och virrhjärna av mått. När han några dagar senare fick reda på att jag var svensk, alltså inte tysk, så ”var han ute efter mig”. Under några år framöver fick jag rapporter om hur han ville ge sig på mig. Nästan 30 år senare träffades vi för andra gången ute på den gård där han bodde med sina söner. Jag hade glömt incidenten några decennier tidigare och det var först när vi åkt därifrån som Colum påminde om att han länge varit ute efter mig. Glömskan är minnets viktigaste beståndsdel och tur är väl det!

Ytterligare nyårsfirandeMed ålderns rätt har jag varit med om ganska många nyårsfiranden. Ett av de mindre roliga var då Bylla, Göran och några andra kumpaner sköt raketer mot mig uppe i Lappstan i Ala. Jag hade strax innan kommit dit med bil från ett firande i Söderhamn och var därför inte på rätt promillenivå för att tycka om det hela. Hade jag varit full kanske jag skulle ha uppskattat att få en exploderande raket i ansiktet eller ryggen, men inte i mitt nyktra tillstånd.

Nån gång i mitten av 1980-talet var jag på ett trevligt kalas vid Åsberget i Söderhamn. Vid 2-3-tiden så var vi mycket nöjda och lagom mosiga, så det blev att beställa taxi hem till Ljusne. Fast nu var det faktiskt fler människor som samtidigt kommit på att de ville åka taxi, så vi kom inte hem förrän vid femtiden på morronen. Slutet gott allting gott, om det nu inte varit för att vi som skulle till Ljusne fortsatte dricka sprit tills att taxin hämtade oss. Vid 19-tiden

på nyårsdagen var det premiär för Nyårsrevyn på Folkan. Jag var där, men var knappast någon av de fräschaste åskådarna.

Att dricka öl på krogen är billigt i Göteborg, för en halvliter starköl kommer man oftast undan med 30 spänn (2,80 euro). I Söderhamn är det annorlunda, där måste man betala en massa pengar till och med för komma in för att köpa dyr öl. Ett nyår hade jag och mina kompisar i alla fall en riktigt trevlig fest på Restaurang Faxe i Söderhamn, fast glädjen bröts efter några timmar då servitrisen kom in och skrek att vi hällde medhavd sprit i ölglasen. Tja, man anpassar sig ju efter priserna.

Ny lagSom statstjänsteman är jag skyldig att hålla noggrann koll på gällande regelverk. Varannan vecka får vi en lunta med nya lagar och förordningar som vi ska ta del av, men jag läser bara de som har beteckningen U, vilket rör utbildningsväsendet där jag är verksam i. Till min hjälp för att hålla koll på vad riksdagsmännen beslutar om får vi även tidningen Riksdag & Departement. Det är en fruktansvärd massa saker som regering, riksdag och myndigheter beslutar om. ”Hälften vore nog” räcker inte här, utan kanske en hundradel eller tusendel vore nog! Det detaljregleras och beslutas så det går härliga till, inte alltid med verklighetsanknytning.

I slutet av november beslutade riksdagen, med hänvisning till en EU-regel, att enbart produkter som uppfyller kraven på geografisk plats eller traditionell tillverkning såsom falukorv och hushållsost får säljas under det registrerade namnet. ”Enligt lagen ska Livsmedelverket kontrollera att reglerna följs. Om det behövs får myndigheten även begära polishjälp för att omhänderta produkter som säljs i strid med reglerna”, se http://www.rod.se/beslutat-i-riksdagen/Ny-lag-ska-skydda-Hushallsosten/ Jo jag tackar jag. Här har riksdagen beslutat att från och med imorron får polisen omhänderta utländska falukorvar och hushållsostar. Fast nu lär det väl inte finnas några länder inom EU som tillverkar korv med så lite köttinnehåll som falukorv eller ostar som är lika smaklösa som hushållsosten. Jag ser närmast en liten avundsjuka för att man inom EU beslutat att parmesanost, edamer och andra smakrika produkter endast får tillverkas i vissa regioner, så då vill lilla landet Lagom hålla sig framme med det bästa landet förmår: falukorv och hushållsost. Nästa steg blir väl att riksdagen beslutar att mönsterskydda julskinkan: endast riktigt plågade och vanvårdade grisar, helst från bondeägda Scan, får säljas under detta namn!

Lustigt: Från jobbetJag är allergisk mot yngre människor som tror att det är fint och hövligt att säga Ni till andra. För fyra år sedan fick jag ett mail som inleddes med det kamratliga ”Hej Henrik!” och sedan övergick till det felaktiga stelt formella ”Hur och när anmäler jag mig till introduktionskursen för doktorander som Ni är ansvarig för?” Eftersom jag starkt ogillar detta niande så blev svaret följande som jag hoppas att mailskrivaren förstod: ”Hej! Ni anmäler Er genom att skicka ett mail till mig som Ni just gjort: alltså, Ni är nu anmäld till introduktionskursen 21-25 november. Mer info om kursen får Ni ca en vecka före kursstart.”

Nästa blog borde komma omkring den 7 januari (det är då nytt år och jag har ingen aning om jag har nåt att berätta då). Ett litet p.s. apropå långkalsongerna ovan: Aftonbladet skriver idag att ”Många klär sig som att underdelen ska till Hawaii och överdelen till Antarktis.” Så sant för mig i många år!

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 24 december 2009: julspecial

Veckan som varit/veckan som gåttJamen go jul då!! Själv firar jag inte detta spektakel, utan har nu inlett vad som kan kallas ett anti-firande. Till dom som frågar vad jag ska göra under julen brukar jag säga ”resa bort”. Jag brukar nämligen ladda upp med en rejäl packe böcker och resa mig bort i litteraturens värld, så i förrgår kom jag hem med en helt fullpackad ryggsäck med böcker. Förra året år jag surströmming på julafton. Man brukar säga att ingen gång är ingen gång, men två gånger är tradition. Så inför den kommande kvällen har jag laddat upp med en halvburk suringar som jag ska äta med potatis och hackad lök. Jag fick leta i flera affärer innan jag hittade en burk, fast letandet borde ha fortsatt eftersom det jag köpte var en från Wedins salteri (”Höga Kusten”), vilken fick ett uselt omdöme då jag käkade sist hemma hos Roger och Kerstin(se blogen 17 september). Men det hade jag naturligtvis glömt då jag hittade en av de få kvarvarande surströmmingsburkarna här i Göteborg. Jag får väl hoppas på bättre tur med burken som jag öppnar ikväll.

Redan igår inledde jag julfirandet med att ta sovmorron. Eftersom nästan ingen annan skulle jobba dan före dopparedan så hade jag satt en lapp på dörren att jag tar sovmorron. Därpå stängde jag av återuppringningen i mobilen så att det inte skulle skrälla i örat kl. 7.29. Nu skulle jag få sova så länge jag behöver. Klockan 7.33 vaknade jag pigg som mört. Det blev alltså inte mer än fyra minuters sovmorron, vid 9-tiden var jag på jobbets som vanligt.

En tidig julklapp har jag fått av min läkare. Vid besöket häromveckan visade det sig att blodtrycket nu gått ned till helt normala/goda värden och i fredags så fick jag brev som sa att kolesterolet nu är perfekt och att det långsiktiga blodockervärdet gått nedåt till acceptabel nivå. Fast nu har vi fått en massa snö och det är så kallt att man inte kan sticka näsa utanför dörren många minuter innan snoret fryser till is och lägger sig som en silvergrå mustasch. Det här betyder att min motion är nere på nivåer som är långt under det rekommenderade. Dessutom frossar jag i skinka: är inne på den femte 2,5-kilosskinkan sedan början av december. Fast det synliga fettet försöker jag skära bort så gott det går, gott är det ändå och går ner i magen med en jävla fart, bubblar till en stund därnere och så kommer det en så kallad fart. Men vikten påverkas nog ändå mot det negativa hållet. Det borde finnas morötter som smakar skinka!

Kanon – men för vad?Igår kablades det ut över landet att en 15-åring byggt en potatiskanon, men han friades av tingsrätten på grund av sin låga ålder. Hallands Nyheter skrev följande om det här: ”Med mammas hårsprej som drivmedel och med instruktionsfilmer från Youtube som inspiration, tillverkade en 15-årig pojke från Halland en olaglig potatiskanon. Han använde metalldelar från en skrotfirma och tejp och fick ihop en kanon så kraftfull att den kunde skjuta iväg en golfboll 50 meter.” Men hallå, vad har golfbollar med potatis att göra? Eller är det så att rätten har blandat äpplen med päron och att det bara blev mos av potatisen? Se även http://hn.se/nyheter/sverige/1.682914

Lite julmail/SMSIgår eftermiddag var jag den enda kvarvarande på jobbet och hade en massa e-mail som jag var tvungen att skicka till olika personer på universitetet. En av mottagarna, Thomas N, var vänlig att skriva följande tillbaka: ”Tack Henrik – gå hem och griljera skinkan nu!” Mitt svar

blev följande: ”Tack för omtanken Thomas, men det fixar jag på jobbet: har massor att göra och har eld i baken, vilken därmed blir griljerad eftersom jag varit förutseende nog att smeta senap på stolssitsen!”

Hasse hade igår problem med bilen i den branta backen där han bor eftersom det var så halt. Och så fortsatte han: ” Vi skall fira jul borta i Alingsås, hoppas väglaget är bra.” Nu är det så att myndigheterna har gått ut med halkvarning, så jag skickade följande lilla meddelande tillbaka: ”Hasse, Vägverket har gått ut med varning att det även kan frysa till på dom stora vägarna natten mot julafton. Jag skulle därför rekommendera att du kör med handbromsen uppdragen ett par hack så att bilen stannar snällt om det skulle släppa under hjulen.”

Kikki skickade igår ett roligt SMS från en som var stressad och gjorde allting fel, bland annat ”Har lagt barnen under granen, klapparna i sängen, kakorna är i tvätten,” och så vidare. Så det blev följande e-mail tillbaka: ”Kikki, jag såg av ditt SMS att du stressar lite för mycket och det blir kanske lite fel då. Kom i alla fall ihåg att katten ska vara i ugnen, men inte vilken katt som helst utan lussekatten.

Att bli gammalFör mig förknippas gamla människor med såna som ska sjunga en massa konstiga låtar då det är fest, låtar som jag bara hört vid sådana tillfällen. Jag undrar om August och Lotta, sången där man ska utföra olika saker, ens har blivit insjungen på skiva. När exempelvis min far höll sin 50-årsfest för inte så länge sedan så sjöngs det massor av såna här sånger. Fast långt fram på morronkvisten kunde vi inte längre sjunga, men då hummade vi en massa valser och fortsatte vår konstiga dans som sannolikt var en blandning av schottis, snoa och vals. I samma märkliga takt.

Senaste helgen lyssnade jag på ett stort antal rockabilly-skivor, musik som inspelats på 1950-talet av människor som borde vara i min fars ålder eller till och med äldre. Ja inte är det fråga om nån ”helan gå” eller ”Maj på Malö”, nä här svänger det på utav bara tusan. Fast jag kan ju undra vad som hände med dessa rockabilly-ungdomar från Texas, Alabama och Kalifornien. Har dom slöat till och slutat med musiken, eller kanske gått över till mer lågmäld country, eller håller dom fortfarande på med sin vilda stil (fast i lugnare tempo)? Jag vet inte vad som hänt dessa friska ynglingar 50-60 år senare, men hoppas att dom inte finns på ett ålderdomshem där det en gång i veckan kommer en käck musikant med dragspel som spelar igenom hela sin repertoar med Taube-låtar. Jag är själv 53 och ser med bävan mot att detta kan hända mig då jag sitter i rullstol på hemmet och är lite senil. Så medan jag fortfarande är någorlunda klar i knoppen ber jag er alla att mota bort alla dragspelare vart än dom befinner sig. För rock ska det vara: gitarr, bas, trummor och kanske ett elpiano!

Hyvä Juolua!Det är nu många år sedan jag firade jul i Finland. Fösta gången var 1967 och jag minns att det var kallt utav bara attan. En dag blev plötsligt en massa plusgrader, varpå jag och min kusin Camilla gav oss ut på isen där vi hittade en infrusen gädda. Efter lite möda lyckades vi få loss fisken och jag bar upp den till farfar, som då var sängliggande i en förkylning. Jag sa nåt till farfar om att ”här ska du få en nyfångad gädda!” Helt nöjd med denna gåva som befann sig i ett tidigt ruttnande tillstånd var han inte, för han skrek åt mig att ta ut den igen. Sedan blev han frisk. Farfar alltså, inte gäddan. Sedan dröjde det några år in på 1970-talet innan jag åter firade jul bland släkten i Finland. I julgranen satt alltid levande ljus, något jag aldrig sett i Sverige. Dessutom var det inte tomten som kom med julklapparna utan julgubben, vilken

doftade starkt av naftalin (dvs. malkulor) som skulle hålla skadedjuren (inte barnen utan de ännu mindre krypen!) borta från pälsen de övriga 364 dagarna.

Jag vill minnas att det var min faster Vivan som de första gångerna iklädd tomtemask, lösskägg och den illaluktande pälsen delade ut julklapparna. Därefter blev det min tur att lura de mindre att det finns nån snäll herre med namn julgubbe som delar ut julklappar. Nu är det tyvärr stört omöjligt att avgöra vilka som över åren varit julgubbe eftersom fotografierna ser ganska lika ut, och julgubben ser alltid lika ut – ingen kom på tanken att skriva på baksidan av korten vem som var julgubbe ett visst år.

Jag är inte helt förtjust i barn. Så länge dom inte stojar och stimmar går dom väl an, men när dom sätter igång med de högljudda lekarna så skär deras skrik genom kropp och ben på mig. Ett år kring 1980 kunde jag på grund av mitt arbete inte åka över till släkten i Finland för julfirande utan skickade då istället presenter med posten. Till min kusin Camillas småttingar köpte jag saker som låter en hel del, sånt som jag själv är helt allergisk mot. Men är man inte på plats så….. Vad jag minns så blev det leksaker i form av virveltrumma, saxofon, trumpet och kanske nåt mer. Det måste ha blivit ett jävla oljud innan grejerna gick sönder! Jag fann det riktigt skönt att befinna mig på 100 mils avstånd denna jul!

Julfirande i KalifornienDe barn som har svensk-amerikanska föräldrar sitter i en gyllene sits. För svensk-amerikanerna suger ut det bästa av julen. I Amerika är inte julafton något mer än att det är sista dagen innan jul: på natten kommer sedan tomten genom skorstenen och läger de mindre julklapparna i strumpor som hänger i julgranen eller den öppna spisen och de lite större klapparna läggs under granen såsom hemma hos oss. Men många amerikaner med svensk härkomst i tredje, fjärde och kanske femte generation firar både svensk jul på julafton och amerikansk jul dagen därpå. Barnen får ju knappast fler julklappar, men själva firandet blir ju 100 procent längre eftersom jul där borta annars bara är en endaste dag. För någon annandag existerar inte, då är det vanlig arbetsdag och den mödosamt dekorerade granen slängs ut för att man ska kunna bereda plats för nyårsfirandet. Det här är långt från det gamla svenska bondesamhället (och många andra västeuropeiska kulturer också) där både tredjedag- och fjärdedag jul firades längre tillbaka.

LustigtOch så lite igen från korrespondensen på jobbet: Ett företag som säljer roddmaskiner hade av någon märklig anledning skickat reklam för roddmaskiner till det marina centrum vid universitetet där jag var sekreterare. Dom som skickar ut sånt här verkar inte riktigt veta vem eller vilka mottagarna är, antagligen har de köpt adresserna någonstans ifrån. Med glimten i ögat överlämnade jag reklamen till föreståndaren för centret med följande kommentar: ”Johan, kanske vi ska köpa in några roddmaskiner som vi kompletterar med en maskin som sprider havsdoft. Detta skulle ju kunna bli en bra simulator för exempelvis doktorander som är ovana med sjön innan de ger sig ut på havet för första gången!”

Under ett år skriver jag omkring 50-60 protokoll från en massa möten där jag är med. Naturligtvis smyger det sig in ett och annat stavfel, men det är ju flera som läser mitt förslag till protokoll innan det slutligen justeras. För några år sedan klubbades igenom ett beslut om något pilotprojekt och jag skickade mitt förslag till slutligt protokoll till ordföranden, dock med ett litet stavfel. Svaret kom några timmar senare: ”Hej Henrik! Protokollet ser bra ut med undantag av § 5 där jag inte vet vad ett Pilotoprojekt är för någonting, låter som att italienska

flygvapnet kan vara inblandat?” Tja, det är ju inte bara jag som står för lustigheterna på jobbet!

Nästa blog kommer på morronen/förmiddan på nyårsafton (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 17 december 2009

Veckan som varit/veckan som gåttJag tycker inte längre om glögg. Men jag går gärna på glöggfest, såsom i lördags hemma hos Kjell och Riitta. Jag vet inte hur länge dom har upprätthållit traditionen att bjuda in vänner till den årliga glöggfesten, men första gången jag dök upp var för 18 år sedan. Och sedan dess har jag varit en trogen gäst med undantag för ett par år i mitten av 1990-talet då jag befann mig på andra sidan av Atlanten. Vad jag minns från de 1,5 åren i Kalifornien var att jag saknade tre saker: korv med mos och räksallad, surströmming och glögg. När jag åter var på svensk mark i februari 1996 såg jag nästan genast till att mätta magen med äkta hemlagat mos och räksallad. Och så hade Kjell en flaska glögg kvar sedan hösten, vilken jag stirrade på i flera minuter innan han förbarmade sig och gav den till mig. Smaskigt! Men suringar fick jag vänta på ända till slutet av augusti, för här nere på Västkusten tar butikerna bara in ett parti surströmming, när det är slut så är det slut (i Norrland går suringarna att få tag i hela året).

Men nu var det som sagt glöggfest där jag tog mängder av Janssons festelse (kanske inte det allra bästa för en diabetiker….) och köttbullar, vilket sköljdes ned med fulöl som jag köpte i Tyskland i augusti. Men det blev tji glögg, och jag tror inte jag tog nån sån förra året heller. Men jag drack whisky. Jag vet precis vad som händer då: jag får en väldigt rolig lördag, men en ytterst tung söndag. Och söndan blev tung. Jag vaknade en bit efter klockan 9 och bestämde mig för lite lättare motion. Jag vickade lite på tårna, men det var alldeles för ansträngande så jag somnade om. Vid 10-tiden vaknade jag igen och fortsatte motionen, nu med den ansträngande övningen att dra upp knäna mot hakan. Jag lyckades med två knähävningar innan jag utmattad somnade om igen. Inte förrän långt in på eftermiddan var jag fit for fight och tog då en liten cykeltur i det inte alltför sköna vädret. Tack Kjell och Riitta för en bra glöggfest!

I fredags var det dags för det årliga julbordet med kollegerna på jobbet, det var nu tredje året i rad som vi var på Liseberg för att frossa i julens läckerheter. I och med att jag nu måste tänka på vad jag äter så blev det lite mer varierat och i slutänden lite mindre än jag brukar vräka i mig. Fast hade nån dietist sett mitt intag av föda så hade jag helt solklart fått rött kort och blivit utvisad till skamvrån. För första gången smakade jag vildsvin, men det var ganska mycket en besvikelse eftersom det smakade som vilket kött som helst. I förrgår så åt jag säsongens sista julbord med jobbet, fast då med en annan konstellation än den i fredags. Det fina med julmaten är att man blir mätt på den redan innan jul, så att man då kan återgå till den helt vanliga kosten med hamburgare och liknande. För hamburgare har jag gott om: en helg i förra månaden gjorde jag hamburgare på 4,5 kilo nötfärs och helgen därpå stekte jag några dussin lökar som jag i form av lökringar lade i de portionsförpackade hamburgarna i frysen.

Märklig nyhet: benen försvinner!Igår gick Göteborgs universitet med en nyhet av det lite märkligare slaget. Rubriken ”Var fjärde patient förlorar ben vid tandimplantat” lockade mig till vidare läsning, för inte kan det

väl vara så att många, av någon märklig orsak, tvingas att amputera nåt ben bara för att de fått in lite nytt garnityr i munnen? Jag fortsatte läsningen och blev allt mer förvånad då artikeln fortsatte med ”Benförlust vid tandimplantat är betydligt vanligare än man hittills trott. Det visar en avhandling från Sahlgrenska akademin. Ungefär en fjärdedel av patienterna förlorar stödjande ben vid sina implantat i någon grad.” Jovisst, här står det ju svart på vitt att dom förlorar ett eller flera stödjande ben. Kan det vara fråga om resistenta bakterier från munhålan som sedan sprids via kroppen så att patienten drabbas av benröta? Eller görs implantaten utan bedövning så att patienten hoppar upp och ner på benen för att stilla smärtan och därigenom förlorar det ena eller båda benen? Fast nu visade det sig vara så lyckligt att patienterna förlorar benmassa i käken (alltså inte ens ett ben där). Den mer eller mindre obegripliga pressreleasen som släpptes av universitetet finns att läsa på http://www.sahlgrenska.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter+Detalj/Var_fjarde_patient_forlorar_ben_vid_tandimplantat.cid910345

Inför julen, och lite om RonaldOm en vecka är det julafton. Men innan dess har jag nog gått i ide eftersom jag inte tycker det är nån idé att fira denna högtid – idet den ide-ligen dyker upp, i alla fall en gång om året. Jag brukar säga åt vänner och bekanta att jag är ”bortrest”, fast egentligen brukar jag resa mig bort i böckernas värld. Men i år så kommer jag nog att resa lite grann eftersom jag har ett kort som gäller i all kollektivtrafik i länet under 14 dagar. Det här kortet fick jag redan i september, men det var först i förrgår som jag stämplade in det. Passar ju bra nu när kylan kommer på riktigt. Eller kyla och kyla: egentligen är det inte kallt, det bara känns så!

Rubriken ”Inför julen” är lite missvisande eftersom den redan är införd sedan flera tusen år tillbaka (julen alltså, inte rubriken). Egentligen skulle jag ha skrivit ”Avskaffa julen”, fast då får jag väl alla tomtar och barn på mig. I alla fall dom som tillhör den kristna delen av världen. Som en procentandel av världens befolkning är det inte många som firar jul, men det är tillräckligt många miljoner ungar med tindrande ögon som skulle bli mäkta förbannade på mig om de helt i onödan hållit sig i skinnet ett helt år bara för att upptäcka att julen är avskaffad på min inrådan. Nä, det är nog bäst att behålla julen så att ungarna får sina klappar istället för att ungarna ska klappa till mig!

Fast klappa till en sån där 13-årig ungjävel som inte kan hålla sig i skinnet gjorde 70-årige Ronald Fasth som idag står åtalad i Jönköpings tingsrätt. Det är många människor som nu fått nog av alla småligister som tror att dom kan göra vilka fanstyg som helst bara för att dom är under 15 och således inte straffmyndiga. Ronald kom till tingsrätten uppbackad av ett antal busslaster med uppretade pensionärer som fått nog av slynglarna. Av 193 000 röstande på Aftonbladets hemsida är det nästan 83 procent som tycker att den gamle farbrorn gjorde rätt som gav snorvalpen en örfil. (som ”vän av lag och ordning” och del av statsapparaten ser jag naturligtvis denna grova misshandel av ett värnlöst barn som djupt förkastlig…. hmmm.) Mer går att läsa på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6303495.ab

Norska sedlarI Norge har det börjat dyka upp hundralappar med Kate Moss på bild. Den äkta sedeln ska ha en operasångerska på bild, men här är det fråga om förfalskningar som gjorts i reklamsyfte. Man kan ju undra hur norrmännen kan bli lurade av detta. Men även jag skulle säkert bli lurad av sedlarna i Norge, men då utav de äkta sedlarna. För inte kan man väl ha en operasångerska på sedlarna? Nä då finner jag det mer trovärdigt med Kate Moss på bild, eftersom Moss är en liten stad inte så långt från Oslo, läs gärna mer på

http://www.expressen.se/ekonomi/1.1811741/kate-moss-sedlarna-lurade-norrmannen-kanns-som-riktig.

LymlarSom de flesta noterat hålls ett internationellt klimatmöte i Köpenhamn. Sådana möten brukar locka till sig allehanda pack, jag minns själv mycket väl hur vänsteraktivisterna slog sönder vårt fina Göteborg år 2001 då EU-toppmötet hölls här. Lymlarna tycker att detta är deras demokratiska rättighet slå sönder och sabotera, men det tycker inte jag och flertalet andra människor. För att sätta stopp på dessa människor som vill sätta de demokratiskt satta spelreglerna ur spel har Danmark antagit det så kallade Lömmelpakken – Lymmelpaketet. Polisen kan nu sätta hårt mot hårt på ett betydligt tidigare stadium än tidigare, och har så gjort. Bra!

Lymlarna tar sig friheter som får oss laglydiga medborgare att ta sig för pannan. I måndagens GP var det en demonstrant som sa att polisen ”avbröt en demonstration utan att något hade skett. Det var bara en grupp människor som gick och yttrade sin mening.” Fast nu var denna aktion, som kallades ”Slå mot produktionen” på väg mot ett antal utpekade företag för att blockera verksamheten. Det är få andra än dessa ”yrkesdemonstranter” som ser det som en demokratisk rättighet att blockera verksamheten för kolkraftverk, flera färjeterminaler och andra verksamheter. En annan demonstrant sa om samma demonstration att ”Det är lite galet det här. Det är en laglig demonstration och de griper folk helt utan anledning.” Tidningen skriver vidare att hon själv var ”inställd på en fredlig aktion där ingångarna till företagen skulle blockeras av sittande demonstranter.” Dessa människor har inte den minsta rättighet att stoppa produktionen. Punkt slut!

Fast nu har dessa vänsteraktivister tydligen gått och blivit opportunister. I tisdagens GP var den en svensk demonstrant från Lund som uttalade sig i flyktingfrågan: ”Ingen ska bli nekad att komma in och bli hemskickad.” Jag tror att till och med Sverigedemokraterna jublar åt denna inställning. Läs gärna meningen på nytt. Det verkar som att extremvänstern och extremhögern egentligen står varandra väldigt nära: vänstern vill låta flyktingarna komma in i landet och sedan bli hemskickade, medan högern vill skicka tillbaka dessa redan innan dom kommit in i landet. Alltså inte någon större skillnad.

Konstigheter/värdelöst vetandeI brist på annan vettigare sysselsättning så surfade jag lite konstigt i söndags (antagligen var det lördagens whisky som hade satt sina spår, se ovan). Bland annat så skrev jag in i min googlesökning ”hhhhhhhhhhhhh” och tänkte att jag nog säkert får bortåt 10 träffar på detta – det måste ju finnas fler tokskallar än jag. Jovisst finns det fler. Jag fick faktiskt hela 412 000 träffar, varav 180 på svenska! Hå, hå. I sammanhanget kan nämnas att det ”bara” blir 119 000 träffar på lika många g i följd, alltså 13 stycken.

LustigtLite mer från jobbet: En av mina kolleger skrev att han hade svårt att komma med på de två möten som jag kallade till. Den ena gången var han på ett annat möte och då det andra mötet skulle hållas så hade han planerat att vara med familjen i fjällen. Och så avslutade han med ”Får jag sparken nu?” Mitt svar blev följande: ”Hej Olle! Ju färre möten du deltar i, desto mer krut kan du ju lägga på viktigare saker, eller hur!? Sparken? Ja den kanske du kan ta mellan fjällstugan och skidliften!”

För fyra år sedan skickade min kollega Roger ut följande mail till oss på kontoret: ”Söndagen den 13 november, på Fars dag, föddes [sondotter] på Queen Charlotte’s and Chelsea Hospital, London. Det blev inte bara Fars Dag utan också Farfars dag för mig! För att fira att ännu en liten prinsessa har kommit till världen bjuder ag på tårta till eftermiddagskaffet. Den som kan gissa vilken sort får ta två bitar.” Jag ville gärna få en extra tårtbit så svaret från mig blev ”Eftersom din son befinner sig utomlands så kan man förmoda att han är gift med en utländska. Så min gissning blir Schwartswald. Får jag en extra bit för det?” Nä, jag fick nöja mig med en enda bit tårta av någon grönaktig tårta med ros i mitten, ingen Schwartswald eller Budapest (som var mitt alternativa svar). Jag har ännu inte klurat ut sambandet mellan Rogers meddelande och den tårta han bjöd på.

Nästa blog kommer redan på julaftons morron/förmiddag vare sig jag har nåt att berätta eller inte!

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 10 december 2009

Veckan som varit/veckan som gåttDet var en liten köldknäpp i förra veckan och mina mål om minst 20 mils cykling höll på att frysa inne. På fredan var vädret ganska OK för cykling, men då var det dags att fira Sören Perssons 50 år (+ tre dagar) här i världen. Det är ju svårt att köpa present, men det fick bli ett antal flaskor öl av lite ovanligare sorter. Detta toppade jag med en specialutgåva av min påhittade cykeltur i det påhittade landet Tizvistan. Istället för min påhittade cykelkompis fick Sören nu en pappersversion där jag genomgående lät Sören vara med om alla händelser som är omskrivna. Hasse och Raoul hade gett en trevlig present i form av 20 liter hemgjord ale, som hade hemgjorda etiketter på flaskorna: ”Jubilar-Sörens Pale Älg” med en riktigt bra bild på just en älg. Efter presentutdelning, hurrande och allmänt mys så fortsatte vi vår riktigt trevliga afton…..

på Kville biljard, där jag bland annat spelade skjortan av Janne i två omgångar. De tre omgångarna därpå förlorade jag, antagligen för att Janne bara smuttade på mellanölet medan jag drack starköl till Sörens och kvällens ära. Dessutom så var min kö krokig, bollarna ovala och bordet knöligt som om det legat gatstenar under den gröna mattan. Det är väl ungefär så som jag minns det innan jag vinglade hemöver när det enligt almanackan var lördag.

På lördagsmorronen stod cykelmätaren ännu på 11 mil, alltså långt från de 20 som jag vill ha. Men med några portioner jävlar anamma, uppblandat med lite finsk sisu, så klämde jag i med åtta mil på lördan och toppade med drygt tre mil på söndan. Så jag gick med råge över den satta minimigränsen på 20 mil. Fast särskilt varmt och behagligt var det inte – det känns som att hösten verkligen börjar göra sitt intåg nu. Fast om drygt en månad börjar ju våren, så det är bara att bita ihop några veckor till. (I min mentala kalender finns bara tre årstider: vår, sommar och höst; det lär visst finnas en fjärde, men jag har så traumatiska minnen av den så att den är undanträngd i mitt sinne.)

Ytterligare från veckanSånt som är gratis tycker jag om! Förra veckan var extrem vad det gäller gratisluncher på jobbet: under fyra dagar var jag inbjuden till att äta sex gånger. Så tyvärr fick jag avstå från två av dessa luncher eftersom jag satt och åt på annat håll. En viss kompensation fick jag på

onsdagskvällen då jag deltog i en gratismiddag på betald arbetstid. Fast fredagens gratislunch hade jag kunnat hoppa över för den var verkligen torftig: lite pasta med några stackars köttbitar sparsamt utspridda. Samtidigt som jag åt denna sega pasta visste jag att massor av andra vräkte i sig ett överflödigt julbord för endast 65 kronor på ett av mina stamställen. För att inte locka dit en massa gäster som inte är stammisar, så stod det på menyn ”Köttbullar, sås och potatis”. Inte alltför upphetsande mat, men jag visste sedan förr om åren att det är en maskering av julbordet som bara de införstådda förstår.

På samma restaurang besökte jag även igår för att äta en läcker lunch. Fördelen med restaurangen är att den är högt belägen, så när jag är mätt kan jag bara rulla den dryga kilometern ner till jobbet. Med cykeln alltså. Halvvägs nere till jobbet mötte jag en annan cyklist på cykelbanan. Jag höll omkring 30 km/h och hon kämpade sig uppför i låg fart. Cyklisten tittar ner i marken och plötsligt är hon över helt på min sida. Jag tvärnitar och flyger över min cykel precis framför hennes. Min framhjul hade innan varit som en rund nolla, men nu blev det på några mikrosekunder som en åtta. Även knäna fick rejält med stryk och värker fortfarande. Fast å andra sidan hade det ju kunnat sluta betydligt värre. Jag är hela tiden mycket vaksam då jag cyklar i göteborgstrafiken, men att någon bara svänger över på min sida är ju inget som jag kan förutse. Det märkliga var att hon stannade upp på fel sida då hon upptäckte mig, istället för att cykla tillbaka till den högra sidan. Själv kunde jag inte komma längre åt höger eftersom där finns en hög mur. Några timmar senare hade jag i alla fall fixat ett nytt framhjul som den 23-åriga tösen lovat att betala. Men rejält mörbultad är jag fortfarande.

Normala konstaterandenUnder söndagen hade radionyheterna ett antal sändningar där de hade olika inslag om hur skolsjuksköterskor anser att så kallade energidrycker är skadliga för barnen. I en av intervjuerna som kördes flera gånger i nyhetsinslagen sa en sjuksköterska följande: ”Barn skiljer sig inte mycket från vuxna. Den stora skillnaden är att dom är mindre.” Jag kanske ska sadla om till att bli sjuksköterska eftersom jag verkar vara på samma våglängd: även jag har sedan länge konstaterat att barnen är mindre. Fast eftersom jag redan är doktor så vore det ju ett verkligt nedköp att bli sjuksköterska, så jag borde kanske hellre bli läkare vilket inte är ett lika djupt kliv nedåt. Min biljett in i läkarkåren skulle då kunna vara att jag stenhårt kör med parollen att ”vuxna är större än barn!”

I Söderhamns-Kurirens nätupplaga i måndags kunde jag läsa följande: ”Söderala kyrka byggdes troligen som ett religiöst center.” (http://helahalsingland.se/soderhamn/soderala/1.1589399). Tänk, även detta visste jag sedan innan. Kanske jag ändå skulle slå mig in på prästbanan? Jag har ju redan vetskapen om att kyrkor byggs som religiösa centra – vilket är större kunskap än dom som garderar sig med ett ”troligen”. Och så är jag ju lat. För det skulle passa mig bra att bara jobba ett par timmar på söndan, eftersom jag är skrivkunnig så snor jag säkert ihop en predikan på en timme eller så på lördan. Sedan är resten av veckan ledig och fri – man ska ju kompenseras rejält för helgarbete! Fast det är nog biskop som jag borde bli, för då undviker jag dom tråkiga svarta kläderna och kan gå omkring i betydligt häftigare doningar som verkar vara en mix från San Francisco: mönster i flower-power kombinerat med klänning från gay-kulturen. Dessutom så tjänar man säkert bättre som biskop och behöver kanske bara jobba/predika en gång i månaden. Skulle jag tro. Om jag hade tro.

Upplysta

Vi göteborgare är de bäst upplysta i Sverige. Som alla vet ligger Sveriges största universitet här, likaså Chalmers som är en av de bättre tekniska högskolorna i landet. Medan stora delar av Sverige fortfarande på 1800-talet irrande omkring i mörker så kunde göteborgarna även se sig omkring på kvällen och natten, för i lördags var det på pricken 153 år sedan den första gatubelysningen sattes upp i Sverige. Och detta skedde i Göteborg, så nu vet ni det!

Miljömedveten naturvänHäromveckan fick jag lite försenade åldersgratulationer av min kusin Susan, som även skrev följande med syftning på min ”vacklande hälsa” med diabetes och högt blodtryck: ”Lever du nu ett hälsosamt liv? Kom i håg B-vitamindoserna på flaska. Fast det behöver man väl inte påminna om.”

Mitt svar blev följande: ”Tackar! Jo, B-vitamin måste man ju ha. Fast jag är ju en oerhört miljömedveten naturmänniska så jag köper naturligtvis på plåtburk. Detta för att inte dom stackars djuren ska skada sig av glassplitter när jag slänger in flaskorna i skogen under mina cykelturer, plåtburkarna är betydligt mjukare och ofarliga för djuren.”

Mobbad på jobbetJag vet inte varför, men det är så att jag brukar bli mobbad på de flesta arbetsplatser som jag har varit på. Ett av mina första sommarjobb var att hjälpa till med ringmärkning av måsfåglar, ett projekt som leddes av en professor i zoologi. Min uppgift var att hålla fast fågeln så att professorn skulle kunna sätta en metallring runt dess ben. Redan på den här tiden var jag frågvis och ville veta mer, men professorn sa hela tiden ”Håll truten!”. Några år senare så fick jag via Arbetsförmedlingen jobb som assistent åt en professor på Thoraxkliniken här i Göteborg. Redan efter några dagar skulle jag få assistera då han höll på med ett enklare ingrepp i hjärtat på en patient. Jag frågade naturligtvis en massa, men flera gånger sa professorn åt mig ”Håll klaffen!”

Häromdan så höll jag på att översätta en kortare text från svenska till engelska på universitetet där jag nu är anställd. Jag är inte särskild slängd i engelska, men försökte så gott jag kan. Flera gånger gick jag bet på några ord, men gick över till en amerikansk professor som sitter några rum bortifrån mitt. De första gångerna svarade han vänligt på min förfrågan om ett visst ord, men när jag tredje gången kom tillbaka för att jag hade problem med meningen ”sätta käppar i hjulet” så var han inte längre vänlig. Hjul vet jag naturligtvis att heter wheel, men vad kan käpp heta? Så jag frågade och han sa genast åt mig: ”Stick!” Jag blev förvånad och utbrast bara ett ”Va?”. Och han sa åter ”Stick!”. Så jag gick hem för dagen. Det verkar som att alla världens professorer mobbar mig.

FörtydligandeUnder förra veckans ”lustigt” råkade jag skriva att band såsom Shadows, Spotnicks och Ventures spelar stålsnöremusik. Under veckan har jag fått hundratals mail om detta (nja, ett i alla fall), så jag måste korrigera det hela till att säga att det är ståltrådsmusik som dessa grupper spelar, ett begrepp som är mer använt än det som jag skrev. Min gode vän Roger Lindblom, 67 fyllda, skrev även följande: ”Jo, jag minns Stålfarfar och hans Sverigelopp. En riktig kraftkarl. Fast så värst gammal var han ju inte (66 år). Vaddå gammal!” Även här vill jag förtydliga: Stålfarfar var gammal då han fyllt 100 och fortfarande cyklade, innan dess var han bara en ”överårig ungdom!”

Lustigt: Att försova sig….

är ju inte alltid det roligaste, men trots massor av väckarklockor kan det ändå hända nästan vem som helst. Häromveckan hände det min kollega Rolf, eller snarare hans familj. Roffes väckarklocka ringde, men frun och barnet låg fortfarande och sov trots att de borde vara uppe så dags. Så han fick jaga upp dom ur sängen så att dottern skulle få lite frukost innan hon skulle iväg till skolan. Roffe brukar följa dottern till skolan och de går hemifrån klockan 7:50, men nu hade den hunnit bli 7:57 så de fick jäkta iväg. När de kom fram till skolan så var det inte längre någon ute på skolgården så dottern uppmanades att springa den sista biten så att hon inte skulle bli alltför sen.

Ja så kan det gå när väckarklockan inte ringer i rätt tid, för det gjorde den inte denna gång. Dagen innan hade nämligen Roffe haft ett viktigt morronmöte som han var tvungen att planera för tidigt på morronen och hade därför ställt klockan att ringa en timme tidigare. Fast när man ställer klockan att ringa tidigare så måste den sedan ställas om igen för att den ska ringa i rätt tid nästa gång, vilket inte Roffe hade gjort. På spårvagnen på väg till jobbet upptäckte han att klockan visade en timme för lite, kom på att dottern måste stå ensam vid skolans portar nu klockan 7 på morronen, så han var tvungen att ringa frun för att ta hand om dottern tills skolan öppnade.

Nästa blog borde komma omkring den 17 december (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 3 december 2009

Veckan som varit/veckan som gåttVid en cykeltur i lördags insåg jag att jag skulle kunna nå 700 mil i sadeln före november månads utgång, men då måste jag anstränga mig rejält i det inte alltför trevliga vädret. Och ansträngde mig gjorde jag så det knakade, så mätaren slog om till 700 mil redan på söndan den 29. Sedan 18 september har jag alltså cyklat 3000 kilometer, fast det är väl inte så mycket att orda om när man tänker på vad den 66-årige Stålfarfar gjorde 1951(se längre ner).

I tisdags hade Sören Persson i Mariestad öppet hus med anledning av att han fyllde 50. Eftersom han kom ner till Göteborg för att fira min 50-årsdag för tre år sedan så borde jag ju ha åkt upp dit. Men nu är det så lyckat att han firar sina 50 år en extra gång: i morron fredag håller han nån form av mottagning på Kville Biljard vid Kvilletorget här på Hisingen så jag får väl traska dit och ställa mig i raden av gratulanter. Sören: Grattis till de 50!

Statsministerkandidat?Om knappt ett år så hålls val till riksdagen. Det börjar nu jämna ut sig mellan de två blocken, men sannolikt kommer Sverigedemokraterna att ställa till med oreda som gör att nya allianser antagligen kommer att skapas. Och då kan mycket hända. En undersökning som presenterades igår visade att av Socialdemokraternas Sahlin och Miljöpartiets Wetterstrand så ville 65% av väljarna ha Wetterstrand som statsminister om den rödgröna alliansen vinner. Det här är ju uppseendeväckande. Men Aftonbladet, som står arbetarrörelsen och Socialdemokraterna nära, har sin egen omröstning bland läsarna på nätet och då skulle man ju kunna tro att resultatet skulle bli annat. Och det blev det! Av de drygt 25 500 som nu vid 18-tiden på torsdagskvällen hade röstat var det drygt 80% som hellre ville ha Wetterstrand hellre än Sahlin som statsminister. Nu tror jag inte riktigt det här helt har att göra med deras partiers politik utan mer med dessa personers framtoning; Wetterstrand ses som ödmjuk, påläst och kunnig.

Oss cyklister emellanSom nämnts har jag trampat pedalerna i botten denna höst. Jag tycker själv att det har blivit en hel del mil denna tid på året då jag egentligen brukar cykla ganska lite. Fast det här är väl inte mycket att säga om, det finns ju såna som gjort värre bedrifter. Jag tänker särskilt på Stålfarfar Gustaf Håkansson som år 1951, vid 66 år fyllda, med en helt vanlig oväxlad cykel deltog i Sverigeloppet från Haparanda till Ystad. Fast Håkansson deltog utom tävlan eftersom han var för gammal, åldersgränsen var satt vid 40 år. Det är ju ganska strongt av en sån gamling att köra en såpass lång sträcka på cykel, särskilt som vägarna den här tiden mestadels var grusvägar. Nu skulle man kunna tro att gubben kom i mål en vecka eller två efter de andra tävlande som hade flerväxlade racercyklar. Men redan efter 6,5 dygn var Stålfarfar framme i Ystad. Ett helt dygn före dom andra tävlande!

Jag vet inte hur Håkanssons medtävlare tog sig till Haparanda, men det var antagligen med bil och tåg. Fast Stålfarfar cyklade naturligtvis de 160 milen från hemmet i Skåne upp till den nordliga metropolen Haparanda! Åtta år senare så cyklade denne herre ända ner till Jerusalem i Israel, och han fortsatte sina cykelturer ända till över 100 år fyllda, fast antagligen inte lika långt de sista åren. Mer gå att läsa på exempelvis http://www.gantofta.nu/stalfarfar_main.html och http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_H%C3%A5kansson.

Folkets viljaPå något sätt lär ordet demokrati betyda folkstyre eller folkvilja. Fast i praktiken är det väl politikerna som försöker styra folkets vilja. För politikerna representerar sällan vad folket vill, i alla fall inte här i Sverige som har en underförstådd politisk korrekthet som gör att det blir lågt i tak i en hel del känsliga frågor. I förra helgens folkomröstning i Schweiz om byggande av minareter eller inte, så var folkviljan förkrossande: 57,5% av medborgarna sa nej till fler minareter. Jag vill inte ta ställning i sakfrågan, men finner det intressant att frågan väckts och stöddes av ett enda parti, alla andra partier var emot. Och så tycker majoriteten av medborgarna tvärt emot vad de politiska partierna tycker att medborgarna ska tycka.

Nu har det märkliga inträffat att folket säger en sak, medan såväl flertalet av dom som är satta att representera folket här i västerlandet liksom de flesta västerländska massmedier tar starkt avstånd från vad schweizarna vill. Jag tror att det är ganska många frågor där det är stor skillnad mellan vad politikerna tycker och tänker och vad folk i allmänhet står för. Så därför skulle jag välkomna att det hölls ett stort antal folkomröstningar i frågor som angår medborgarna – med datorernas hjälp skulle man enkelt kunna ha 10, 20 eller kanske 50 omröstningar om året. Då skulle man kanske komma lite närmare demokrati om man med det menar folkstyre. Ett problem är dock att folket kanske inte har rätt trots att dom vinner över politikerna. Ett exempel på detta är folkomröstningen 1955 då endast 15,5% ville att vi skulle gå över från vänstertrafik till högertrafik i Sverige: Åtta år senare så beslutade en nästa enig riksdag att vi skulle lägga om trafiken. Det var klokt.

AnmäldaDen 3 september tog jag upp hur producenter genom så kallad GDA-märkning – vilket ska anses vara en normalportion – och att exempelvis OLWs märkning visar att deras 300 grams chipspåsar ska räcka till 12 personer. Just det här exemplet (och några liknande) har organisationen Sveriges konsumenter nu anmält till både Livsmedelsverket och Konsumentverket. På Livsmedelsverket tycker man att det verkar vara fråga om vilseledande reklam/information: ”Man kan ju fråga sig om den portionsstorleken [25 gram per person] stämmer överens med vad reklamen visar”, sägen en av verkets chefer. Koncernen Orkla, som

äger OLW, anser naturligtvis att deras GDA-märkning inte är vilseledande: ”25 gram är den portion man kan få in i en balanserad kost, det är det vi tagit till utgångspunkt för märkningen. Det folk sedan äter kan vi inte påverka”, säger deras chef för näring och hälsa. Så sant! För vad han säger är, att mer än 25 gram chips per dag är onyttigt. Att en person vräker i sig en 300 grams påse (vilket ju är ganska vanligt) är då direkt hälsovådligt.

Samma chef, Anders Högberg, sa i deras interna magasin ”Orkla bulletin” i mars 2007 (se http://www.orkla.no/dav/c071f5f253.pdf) att ”Konsumenterna är mer än någonsin tidigare intresserade av hälsa och näring. Som en ledande livsmedelsproducent har Orkla ett ansvar att erbjuda konsumenterna hälsosamma alternativ som produkter med fiber och fullkorn”. Och vidare: ”Vi ska prioritera innovationer med en tydlig hälso- och näringsprofil som upplevs som ett mervärde för konsumenterna”. Jo, jag tackar jag! Det kanske är här som 300 grams chipspåsar för 12 personer kommer in!

På tal om konsumtion….så var det i lördags Köpfria dagen, ett årligt återkommande jippo som startade 1992. På sin svenska hemsida (www.bnd.nu) säger arrangörerna att miljoner människor världen över som har fått nog av shopping- och konsumtionshets firar denna dag. Fast ingen av dessa verkar bo i Göteborg. Lokaltidningen intervjuade ett stort antal människor i lördags, ingen av de intervjuade hade hört talas om denna dag trots att det hade varit en artikel i tidningen samma dag!. En av de intervjuade gav ett svar som jag gillar: På frågan om hon kan tänka sig ställa in sin shopping idag blev svaret ”Ja, men eftersom jag själv säljer skulle jag ju bli ledsen om inte någon handlade av mig idag.”

En försäljare av de hemlösas tidning Faktum hade en ganska nykter syn på det hela: ”Det måste finnas balans. Utan konsumtion blir det ingen produktion, inga arbeten och inga skatteintäkter. Vad ska vi leva av om det som produceras inte säljs?” Just det. Kanske man i stället skulle starta Köp fritt-dagen, en dag då man shoppar utav bara helvete och på så sätt kanske får samhällets hjul att snurra allt bättre igen, få bra grepp och kanske till och med slira sig upp ur lågkonjunkturen? Fast Köp fritt-dagen låter ju egentligen inte så positivt och det skulle då bara bli en företeelse som stannade i Sverige. Så varför inte döpa den nya organisationen till Buying is Beautiful?! (Det här är nyskapande: ingen träff på Google för ”köp fritt-dagen” och endast två riktiga träffar på ”Bying is Beautiful”).

LustigtUnder mina 1,5 år i Kalifornien var jag då och då ner till småstaden Hilmar för att träffa ett gäng vitala svensk-amerikanska herrar på det lokala kaféet. Dom var så kallade tredje generationens svensk-amerikaner, vilket innebär att redan deras föräldrar var födda på amerikansk mark. Särskilt mycket svenska kunde dom inte, men jag hälsades alltid med ett glatt ”Hej svenska pojke! Hur står det till?” Den lilla svenska dom kunde var tillräcklig för att hålla ”utlänningar” borta från deras bord: dom använde då och då några svenska fraser vilket räckte för att klassificera deras bord som ”det svenska bordet” dit utlänningar bara kom på tillfälligt besök. Utlänningarna var vid andra tillfäller deras kompisar, grannar och skolkamrater, men på morronfikat på kaféet gick det en klar etnisk gräns.

Jag kom att umgås privat med ”Spike” Erlandson och besökte då och då honom och hustrun Ruth i deras hem som låg precis bredvid ett majsfält. Utemöblerna var placerade så att man bara behövde sträcka sig något för att knipsa av en majskolv och sedan lägga den på grillen. Vid mina besök brukade han bjuda över sin kusin Gerry Lundell och efter att vi ätit så blev det några timmars musicerande: Gerry på gitarr och trombon, Spike på mandolin och

munspel. Vi hade väldigt trevliga spelstunder och de båda herrarna – då 78 år gamla – förundrades över att en ung herre som jag (jag var då 38) kunde flertalet av de gamla schlagerstandards från 1930- och 40-talet som dom kunde. Jag berättade att jag lärt mig dom genom att lyssna på ”stålsnöremusik”, alltså musik från band som Shadows, Spotnicks och Ventures, vilket ofta var baserade på dessa gamla slagdängor.

Spike var pilot under andra världskriget och hade sedan dess flugit med eget flygplan. Mitt i majsfältet hade han en start- och landningsbana som både var kort och smal; den krävde en skicklig pilot. ”Flygfältet” användes mest av hans son som dagligen flög de 60 kilometerna söderut till sitt arbete, där han bytte till ett annat plan för att bespruta ogräs på böndernas åkrar; det gick snabbare och enklare att flyga till jobbet än att ta bilen. Under min tid i Kalifornien så miste Spike sitt flygcertifikat på grund av ålder och dålig syn. Det här måste ju vara ett hårt slag för en som flugit hela sitt vuxna liv, tänkte jag, och frågade hur det känns nu när han inte kan flyga längre. ”Who says I can’t fly!?” Jovisst, han fortsatte att flyga och kunde trots sin dåliga syn genomföra precisionslandningarna i den egna majsåkern!

Nästa blog borde komma omkring den 10 december (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 26 november 2009

Veckan som varit/veckan som gåttFör några år sedan stängde restaurangen på jobbet och lokalerna har sedan dess fungerat som ett förråd. I förra veckan skulle allt där slängas och ett mail till oss som jobbar i huset uppmanade oss att komma ned dit för att ta vad vi ville ha. Jag var bland de första som lydde uppmaningen och plockade med en del prydnadsföremål med maritimt tema. De här grejerna tänker jag placera i den nya bastun/gäststugan som jag har för avsikt att föröka inreda i ett tema kring sjö och sjöfart. Med dessa föremål fick jag blodad tand så på lördan cyklade jag runt till sex loppmarknader i Göteborg för att leta fler saker, och kom hem med ett par mindre prydnadsbåtar och en fyr. Är det nån av läsarna som har lite såna här grejer att donera så tar jag tacksamt emot. Skulle särskilt behöva nåt lite tjockare rep som jag har tänkt ha hängandes horisontellt under tre av fönstren, men gärna lite fisknät och annat som skulle kunna passa in.

I måndags fick jag ett hedersuppdrag från universitetets personaltidning, att skriva lite under vinjetten ”Från mitt fönster” och dessutom ta några bilder därifrån. Det här är en artikelserie som de haft ett år eller två, där en medarbetare berättar och reflekterar lite om det som sker utanför arbetsrummets fönster. Som en handlingens man knäppte jag första kortet medan jag fortfarande hade reportern på tråden, vilket jag kunde göra genom att jag både använder mig av högtalartelefon och nästan alltid har digitalkameran med mig i väskan. Strax för jul kommer tidningen ut, så ni får ge er till tåls ett tag med att få läsa texten och se bildresultatet.

Solen har lyst med sin frånvaro: under november har den hittills bara visat sig 9 timmar enligt statistik från väderlekstjänsten. Regnvädren har varit betydligt fler än soltimmarna, men trots det så har jag hittills under hösten med råge lyckats klara veckomålet med minst 20 mil i cykelsadeln under en vecka. Fast i söndags var det nära att det sket sig: mätaren stod på 19,5 mil och regnet bara vräkte ned. Men vid 19-tiden slutade det regna och jag pinnade snabbt iväg på en 28-kilometers tur. Sedan min diabetes upptäcktes den 14 september har jag genom motion och viss omläggning av kosten tappat omkring fem kilo. Ambitionen för de närmaste

månaderna är att behålla nuvarande vikt, för att sedan då vädret blir bättre gå ned några kilo till. Utan viktnedgång så blir jag nog tvungen att äta tabletter mot sockersjukan, och det vill jag ju undvika.

Drevet gårHela lördan hade Sveriges Radios nyhetsredaktion (Dagens Eko) huvudnyheten att paret Bildt, dvs. vår utrikesminister och hans hustru som är EU-parlamentariker, har betalat sin barnflicka svart lön. I alla fall nästan, för dom har betalat lön och arbetsgivaravgifter i Italien där de delvis bor. Men nu har det svenska Skatteverket bestämt att lönen är att anse som betald i Sverige och då ska man betala svensk arbetsgivaravgift. Ärendet är ännu inte avgjort eftersom paret Bildt inte har inkommit med en överklagan.

Att köra det här inslaget hela dagen, och även under kvällen, som huvudnyhet anser jag vara ett allvarligt påhopp gjort av journalister som sätter agendan om vad som är en nyhet. Jag scannar av ett antal tidningar på nätet och ingen av dessa ville hoppa på Dagens Ekos scoop. En eloge till dessa som insett att detta inte är en nyhet värd namnet. Däremot undrar jag vilket politiskt syfte nyhetsredaktionen på Dagens Eko har haft med att köra denna ”nyhet” under en hel dag. Jag anser att det här är ett typiskt försök till ett journalistiskt drev där de pressar de anklagade till att erkänna att de begått något fel. Fast i dagsläget är det oklart om paret Bildt överhuvudtaget har gjort något fel, för i EU är det fri rörlighet med varor och tjänster och det här ”fallet” är ännu inte prövat mer än i lägsta instans.

Angående Obamas sjukvårdsreformVarför ska bara kropplig sjukvård premieras i den sjukvårdsreform som planeras av den nye amerikanske presidenten? Ett kyrkosamfund anser att ”Andlig hälsovård”, som kyrkan kallar helande genom bön, bör ersättas på samma sätt genom sjukförsäkringssystemet som när en patient söker upp en läkare, se http://www.dn.se/nyheter/varlden/kyrka-vill-likstalla-bon-med-lakarbesok-1.1000423. Jag är benägen att hålla med. För trots att vi i vårt västerländska samhälle är väldigt sekulariserade (dvs. icke-religiösa) så kan det många gånger vara oerhört svårt att få träffa en läkare: trots att man är jättesjuk så måste man böna och be för att få träffa läkaren. Och det är inte säkert att det hjälper. Så egentligen borde det räcka med att be, så får man ersättning från Försäkringskassan (om man nu inte hinner dö under tiden).

Som alla vet är den amerikanska sjukvården kass, den bästa finns i Sverige. Visserligen betalar vi enorma skattepengar för vårt fina sjukvårdssystem, men så får vi vård nästan med detsamma. För vi har så kallad vårdgaranti. Denna innebär att vi kan söka oss till andra landsting om vi inte erbjudits vård/operation inom tre månader för vissa sjukdomar, sex månader för andra. Det här är en mycket fin garanti som vi måste slå vakt om och inte gå tillbaka till det samhälle som vi hade för några år sedan då många sådana här köer var flera år långa. För vi har ju en oerhört bra vårdapparat, eller hur!? Fast nu var det nyligen en svensk delegation som var på ett EU-möte och berättade om den oerhört fina vårdgarantin som vi har i Sverige. Genom att allt översätts till delegaternas modersmål kunde de svenska representanterna både berätta och visa bilder på svenska och så blev det direktöversatt. Men nu började flera av åhörarna skruva på sig och till slut var det en som sa att det måste ha blivit ett tekniskt fel i presentationen för det står att man ska få vård inom tre månader: ”Det är väl tre dagar ni menar?” För så verkar det vara i de flesta moderna västerländska länder, men inte i vårt land där vi slår oss på bröstet och tycker allting är jättebra. Hade jag varit läkare i Sverige så skulle jag nog ha haft ganska svårt att berätta för en patent med nyupptäckt cancer att ”behandlingen kan tyvärr inte sättas in i eftermiddag, men förhoppningsvis om ca tre månader. Om inte, så är du fri att söka vård inom vilket landsting som helst i Sverige.

Istället för illegal fildelning….finns nu Spotify, en tjänst som är gratis för dom som lyssnar (fast för 99 kronor i månaden får man betydligt bättre villkor). Artister och skivbolag tjänar massor av pengar på det här, antagligen via reklamintäkter. Det här har sagts att Spotify kommer bli ett dråpslag för den illegala fildelningen när det gäller musik: varför mödosamt och tidskrävande ladda ner en massa musik när den ligger redo bara ett par sekunder bort?! Det är ju glädjande att artisterna kan tjäna pengar på att folk laddar ner deras musik även från gratistjänster, ja det låter nästan för bra för att vara sant. Och då brukar det inte vara sant!

Det finns säkert en hel del människor inom Spotify-sfären som tjänar stora pengar. Men artisterna gör det definitivt inte. Under de första fem månaderna var en artist vid namn Lady Gaga populärast, med en miljon lyssningar. Det här gav henne och låtskrivarpartnern 1150 kronor (ca 110 euro) vardera! En musikerkollega kommenterar det hela: ”Det är helt sjukt. Vi musiker har ingen rätt, man får inte betalt längre. – Lady Gaga hade tjänat mer på att köra svarttaxi en kväll vid Odenplan.” Om det är några som skrattar hela vägen till banken så är det i alla fall inte musikerna utan upphovsmännen bakom denna tjänst. Mer går att läsa på http://www.expressen.se/noje/1.1787187/lady-gaga-tjanar-1150-kronor-pa-spotify

En gång är ingen gång, eller….I söndags läste jag i Göteborgs-Posten en nyhet om att ”En fiskebåt fick ubåt i trålen”. Det gick i alla fall väl för trålaren. Under rubriken ”Har aldrig hört talas om nåt liknande” säger ordföranden för Västkustfiskarna till GP: ”Detta är en ovanlig händelse. Jag har fiskat i 40 år och har bara hört talas om något liknande en gång förut. [aldrig….?] Någon risk för att en ubåt ska dra ned en fiskebåt finns inte. Vi kommer mycket väl överens med marinen.” På grund av de två sista meningarna har jag valt att inte namnge ordföranden, för maken till dumskalle är svårt att finna. ”Vi kommer mycket väl överens med marinen” skulle ju då betyda att om fiskarna inte kom överens med marinen så skulle ubåtar på rent kiv då och då dra ned fiskebåtar i djupet! Fan trot.

Ordföranden hade aldrig, fast ändå en gång, hört talas om sånt här på sina 40 år. Men jag fick en déjà vu-upplevelse och kollade snabbt på nätet och det har ju hänt massor av gånger, se t.ex. https://www.flashback.info/showthread.php?t=1059574

LustigtFörra veckan berättade jag om mitt första besök i Kalifornien 1993 för att studera svensk-amerikaner. Många antropologer som gör fältarbete i främmande länder måste ofta lära sig ett nytt språk innan de förstår nånting av den kultur som de tänker studera, men för mig var det pang på redan från början. Min kompis Steve hade åkt till jobbet och jag tog en promenad in till centrum av San Mateo. Den första butik jag fick syn på var ”Eriksons Furniture”. Det lät ju väldigt svenskt så jag gick in. Jovisst, jag träffade denne Erikson som visade sig vara äkta svensk-amerikan och hade till och med varit utbytesstudent i Skåne ett år. Mitt fältarbete hade börjat.

Ett av mina syften var att förstå den svensk-amerikanska kulturen, men för att förstå den måste jag även lära mig den amerikanska. Redan vid mitt andra butiksbesök gick jag på en mina. Jag skulle köpa en cigarettändare för 99 cent i en tobaksbutik och lämnade fram en dollar. Butiksägaren tittade lite på mig, men eftersom jag inte reagerade så sa han sedan ”It’s a dollar and five cent, sir!”. Jag påpekade självsäkert att det faktiskt stod 99 cent. Han tittade på mig om jag kom från en annan planet. Efter lite om och men så fick jag lära mig att det pris

som står är grundpriset, sedan tillkommer lokal skatt, skatt för countyt och skatt till delstaten. Hå hå, ja ja. Språket kunde jag ganska bra, men inte kulturen.

Den i stort sett nya hyrbilen hade redan första timmen fått illavarslande skavanker med flera brännmärken efter cigaretter nere på kardantunneln. Men det blev mer. Bilen hade visserligen luftkonditionering, men jag älskar att köra bil med vänsterarmen utanför rutan och högerhanden på ratten. Ofta har jag en cigarett i höger hand som jag då och då askar ut genom rutan (jag håller då löst i ratten med vänsterhanden). Den här manövern innebar tyvärr att mina cigaretter gjorde ett antal brännmärken i taket. Efter tre veckors körning såg bilen inte lika ny och fräsch ut som då jag hämtade ut den. På kvällen då jag skulle till flyget så hjälpte Steve mig att få den i något bättre skick, bland annat ruggade vi upp mattan vid kardantunneln så det inte skulle synas för mycket av brännmärkena. Det vanliga är att man åker tillbaka med hyrbilen och sedan väntar en stund innan det kommer en liten buss som kör en ut till flygplatsterminalen. Men nu följde Steve efter med sin bil. Jag lämnade tillbaka bilen och innan dom hade hunnit kolla den så var vi båda därifrån i ett nafs. Det kändes skönt att ha en kompis som kunde den rådande kulturen! Och något skadeståndsanspråk kom aldrig från uthyrningsfirman Dollar.

Om inte någon jordbävning eller annan naturkatastrof inträffar så kommer nästa blog på kvällen den 3 december. Liksom nu har jag sannolikt inget viktigt att berätta då, men en blog blir det likförbannat! Så det så!

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 19 november 2009

Veckan som varit/veckan som gåttJag börjar nu lära mig allt mer om hur kosten ska se ut för att hålla min diabetes i schack. Frukt köper jag i massor, efter att ha ätit fyra mandariner är jag proppmätt. I en halvtimme. Sedan får jag trycka i mig ett par smörgåsar. När jag storhandlade i fredags så blev det en massa frukt, vilket toppades med en gul paprika till helgmiddan (jag åt ungefär hälften av den). Att jaga runt i butiken gjorde mig törstig. Ofta, i mitt gamla leverne, köpte jag då en 33-centilieters flaska grapetonic som släcker törsten bra. Tyvärr så innehåller denna dryck en massa socker så det fick istället bli en halvliters ”Tonic Water med smak av kinin”. Den smakade riktigt gott faktiskt och släckte törsten lika bra som den jag annars brukar köpa. Det här borde ju ha fått mig att reagera utefter principen ”är det gott är det inte bra”. För när jag väl hade druckit ur flaskan så jag att det var en energibomd med massor av socker. Fortsättningsvis får jag nog läsa lite noggrannare på innehållsförteckningarna och inte tro att ”water” betyder bara vatten.

I lördags hade jag min kollega Per på besök för att knäppa lite på gitarrerna. För att ha nåt att börja med hade jag skickat över förslag på fyra låtar och specificerat tonarter för dessa. Det här var första gången vi spelade ihop och det visade sig att vi hade ett stort antal låtar gemensamt trots att Per har sin bakgrund i proggen och jag i rock/rockabilly. Med lite mellansnack så fick vi fyra timmar att gå i ett nafs. Dessa fyra timmar gjorde inte särskilt gott åt mina fingrar på vänsterhanden eftersom jag har spelat väldigt lite sedan i somras. För dom som inte vet, så måste man ha hårda fingertoppar för att trycka ned strängarna och detta får man av att spela ganska mycket. Men vi hade i alla fall roligt och kom överens om att fortsätta den inslagna banan, nästa gång med mer specificerat vilka låtar vi ska köra

Fylleritankar om blogenIdag fyller jag 53 och lär väl vara bland dom äldsta bloggarna, för flertalet bloggare lär ju enligt vad jag läser i tidningen vara 16-17-åriga orakel som bestämmer hur modet ska vara. Modet att blogga har jag ju trots mina år, men kallats för trendnisse inom modebranchen har jag aldrig. Jeans och T-shirt är ju helt OK tycker jag. Men hallå!, nu kanske någon tidningsskribent läser detta, skriver om det i tidningen att alla 53-åringar borde gå klädda i jeans och T-shirt, särskilt dom (liksom jag) är statstjänare och oftast har kavaj och slips. Om mina tankar om klädseln uppmärksammas så kommer jag att få en massa nya besökare till blogen och då kommer jag att ta betalt genom att det hoppar fram en massa så kallade popup-fönster. Och då blir jag säkert lika rik som Blondin-Bella, vilken länge enligt tidningsuppgifter hade miljoninkomster innan det kröp fram att det var omkring 7000 spänn i månaden. Jag kan nog nöja mig med 5000 kronor om dom läggs till de tusenlappar som staten ger mig. När jag nu börjar räkna så ser det ut som att jag nog egentligen inte blir så rik på bloggandet, fast ett par fotriktiga Ecco-skor kanske jag får råd med?

Dagen till äraJag råkar fylla år på Internationella toalettdagen. Det känns ju så där, hade nog varit bättre med Kanelbullens dag eller nåt annat som känns lite mer positivt. Till min tröst är att i stort sett alla dagar på året är upptagna att hedra något, men toalettstolar…. Nä. Fast det här är egentligen inte fråga om någon skitförening som vill göra sig lustig över människor som inte vet ett piss, utan en mycket seriös organisation som vill förbättra saniteten i framför allt U-länderna – att kanske 2,5 miljarder människor får bättre sanitära levnadsvillkor. Därigenom kan dessa människors livskvalitet och livslängd öka betydligt genom att inte dö i förtid i sjukdomar som sprids via förorenat vatten och allmänt dåliga sanitära villkor. Mer går att läsa på www.worldtoilet.org.

Räkneövningar à la journalisterI måndagens Göteborgs-Posten var det ett så kallat featurereportage, en artikel som inte är en direkt nyhet utan något som en journalist jobbat med en tid och som sedan sätts in i tidningen då det finns utrymme. Den här gången handlade det om base-jump, att hoppa från broar och liknande med fallskärm. Det var intressant att läsa hur några entusiaster hoppade från den mycket höga Angeredsbron. Under en av bilderna stod det att ”Hela hoppet från det att fötterna lämnar räcket tills han landar tar mellan fem och tio sekunder.” Sedan fanns det två bilder med texten ”på väg mot fast mark efter ett 4 sekunders hopp från Angeredsbron” och ”på fast mark efter ett fyrasekunders hopp från Angeredsbron.” Att skribenten inte behärskar ordklassen Räkneord (4 sekunders/fyrasekunders) lämnar jag därhän, men att 5-10 sekunder kan klaras av på 4 låter ju lite märkligt.

Jag har under många år sett journalister brottas med stora tal och inte riktigt ha förstått skillnaden mellan miljon och miljard. Men jag har varit naiv nog att tro att dom i alla fall behärskar räkning upp till tio. Exemplet ovan kan ju vara ett misstag, men när man ser sådana grodor som stod i samma blaska för ca tre veckor sedan så undrar i alla fall jag hur det står till med kunskaperna i räknekonsten. Jag kommer inte ihåg exakt i vilket sammanhang det var, men har för mig att det var nån naturkatastrof i Afrika. Där rapporterade tidningen om att det fanns ”sju dödsoffer: fyra män och två kvinnor.” Hå hå, ja ja. Jag har tidigare propagerat för att dom som söker till journalistutbildningarna ska ha godkänt i matte från årskurs nio. Jag är dock beredd att backa för detta eftersom det antagligen skulle innebära ett alltför stort hinder för att få nya journalister. Mitt nya krav är att journalisterna ska klara både plus och minus

upp till 99 samt fyrans multiplikationstabell. Division är lite svårare så där bör det räcka med att de har förståelse att hälften av fyra är två, inte åtta.

Bollen är rundSverige har fått en ny tränare för fotbollslandslaget, Erik Hamrén. Igår kväll var det första matchen under hans ledning och Sverige förlorade med 1-0 mot Italien. I Aftonbladet (och liknande i GP) kunde man läsa rubriken ”Hamrén: det ser lovande ut”. Jasså, det är lovande att förlora? Så efter nästa match som landslaget förlorar med 4-0 säger han kanske ”Toppen! Vi är på gång”. Och när dom till våren nästa år förlorar mot Malta med 7-1 blir det väl ett ”Äntligen! Nu visar vi verkligen vår klass!”. Nä, tacka vet jag ishockey där en vinst är vinst och förlust en förlust.

Man tager vad man haver…sa Kajsa Warg. Det hon syftade på då var väl egentligen de kryddor och annat som man bör använda för att huvudrätten ska smaka bra. Och det är ju vanligtvis kryddorna som piffar upp en annars ganska medioker köttbit. Det här har man tagit fasta på i den ryska staden Perm, enligt vad som rapporteras i tidningarna. Flera olika sällskap i Perm har slagit ihjäl släkt och vänner, styckat kropparna för att sedan äta upp delar av kroppen. När de sedan varit mätta och belåtna har de sålt det återstående köttet till ett matstånd som sålde det vidare som kebab – om det var i pitabröd eller kebabrulle framgår inte av rapporteringen. För det här tilltaget riskerar de nu 15 år i fängelse för att de (tror jag) inte tillhört fackföreningen Ryska styckningsarbetarförbundet. Mer går exempelvis att läsa på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6121771.ab.

Man tager vad man haver IIFör en massa år sedan var jag ute på en liten biltur med min kompis ”Anders” från Ljusne. Anders har alltid varit matglad, vilket även kan noteras på hans midjemått. I Bollnäs blev vi hungriga och stannade till vid en pizzeria för att äta en bit. Efter att ha ögnat igenom menyn och beställt kom servitören in med en stor bunke med sallad och en varsin liten tallrik. Jag brukar inte äta så mycket av dessa grönsaker, men Anders åt med god aptit. Efter tio minuter kom pizzan in, vilken försvann i ett nafs för Anders. Pizzan mättade inte så mycket, men det fanns ju fortfarande sallad kvar så han tog lite till av denna, och lite till. När servitören kommer för att ta betalt så blir han förfärad när han får se att den för inte många minuter sedan fulla bunken är helt tom. Efter några minuters dividerande – salladen är ju gratis, hävdade Anders – så fick han betala några tior extra. Förhoppningsvis var han i alla fall mätt efter detta äventyr!

FörtydligandeMin lilla fyndighet om Bell i förra veckans blog verkar inte ha uppfattats av alla, jag kanske snurrade till det lite för mycket: ”Jag lystrade till lite då en äldre man från Vinkelboda fick frågan om vem som uppfann telefonen och hörde hans klockrena svar på klingande småländska: Bell!” Nu är det så att ordet bell på engelska är en sån där ljudande klocka (som t.ex. Big Ben), så ja la in i meningen både ”klockrena” och ”klingande” i förhoppningen att det skulle plinga till lite i järnkontoret hos läsarna.

LustigtEfter några år i forskarutbildningen i början av 1990-talet skulle jag ut på ”grönbete”, dvs. göra en längre fältundersökning på ort och ställe bland den befolkning som jag skulle studera. Ett första förberedande fältarbete på tre veckor gjorde jag i september 1993. Jag planerade att studera svensk-amerikaner i Kalifornien och landade en sen eftermiddag på San Franciscos

internationella flygplats. Efter mycket om och men fick jag slutligen ut min hyrbil. Jag hade fått vänta flera timmar på bilen och som plåster på såren så blev jag ”uppgraderad”, dvs. fick en betydligt stötte bil än vad jag hade betalat för. Efter några vindlingar på flygplatsområdet var jag ute på motorvägen på väg till min gamle kompis Steve som bor i San Mateo en dryg mil söderut efter motorvägen. Att köra i sju eller åtta filer i vardera riktningen var jag inte van med från Sverige, men jag tog det lugnt och lade mig i högerfilen. Det skulle jag ju inte ha gjort, eftersom det var filen för dom som skulle svänga av så det blev en fasligt massa onödiga filbyten för mig (jag skulle ha legat i fil nummer två på högersidan för att ha fått en behaglig färd).

För mig som varit igång ganska länge så var körningen i kvällstrafiken på motorvägen egentligen 4-5 på morronen dagen efter jag startat, så jag var ju inte helt alert. På den korta vägen hem till Steve lyckades jag röka fyra cigaretter: jag fimpade en cigarett i askkoppen för att nästan genast tända en ny. Så småningom var jag i alla fall framme. Jag hade inte träffat Steve på flera år och vi pratade massor av minnen över ett par öl i den ljuva sommarnatten. På morronen efter då Steve åkt till jobbet kollade jag in bilen lite noggrannare och så ett antal brännhål under askkoppen. Det visade sig att det inte var askkoppen som jag fimpat i utan en hållare för dricka, vilken hade ett stort hål i mitten. Fimparna hamnade direkt på kardantunneln! Och detta i en bil som inte gått mer än 50-100 mil, alltså i stort sett splitterny.

Nästa blog borde komma omkring den 26 november (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 12 november 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI fredags kväll så kände jag att jag behövde trampa några extra mil på cykeln, trots regn och ruskväder slutade mätaren på 57 kilometer för denna dag. Jag var ganska nöjd med detta då jag kom hem igen. Cykelturen gjorde gott och jag somnade ganska snart därefter. På lördagsmorronen vaknade jag tidigt, drack lite kaffe med ett par smörgåsar till och klockan 8 satte jag på radion. Efter nyheterna så slölyssnade jag lite på Ring så spelar vi medan jag fortsatte läsa tidningen. Jag lystrade till lite då en äldre man från Vinkelboda fick frågan om vem som uppfann telefonen och hörde hans klockrena svar på klingande småländska: Bell!

På jobbet är det lugnt och skönt, ett lugn som håller i sig fram till julhelgen. Det är inte så att jag har lita att göra – tvärtom, det finns massor som jag borde ha fixat – men nu är det bestämt av chefen att vi bara får ha maximalt 40 timmar plus på vårt arbetstidskonto. De senaste veckorna har jag legat omkring en halvtimme från denna gräns, skulle jag vara dum nog att gå över så ser stämpelklockan till att det inte registreras nåt mer och jag får stå där som en dumskalle som jobbar gratis. Och det gör jag förståss inte. Så nu får jag prioritera olika saker på jobbet och göra, i mitt tycke, ganska korta dagar.

Jag kan nämna att min dotter Beatrice Tallgren fyllde 28 igår: Grattis Bea! Hade du varit en ost så hade du varit riktigt bra nu så här dagen efter, 28+ lär visst vara fint när det gäller ostar. Vi har ju till och med en gourmetrestaurang med detta namn här i Göteborg, en restaurang som dessutom omnämns i Michelinguiden. Fast denna restaurang har jag aldrig varit eftersom min tunna plånbok mer passar till Arlas hushållsost och en tub räkost då det är fest.

Om att skrivaDe flesta som har en blog skriver några meningar, ett stycke eller två – det är ovanligt att det vecka ut och vecka in blir så här mycket som jag producerar. Mätt i A4-sidor brukar blogen vara 2,5 till 3 sidor. Den som tror att jag på tio minuter har knopat ihop dessa sidor har fel, för det är ett antal timmar framför datorn som gäller. Ibland bara stirrar jag på dom svarta tangenterna, men det kommer inget alls från fingrarna. Andra gånger dyker det upp några tankar eller minnen och då dansar mina två pekfingrar både schottis och mazurka över tangentbordet. Framåt tisdag kväll brukar jag ha något som liknar det som kommer ut som ”färska nyheter” två dagar senare, men det återstår att putsa vidare och ibland lyfta över något till nästa vecka – t.ex. Eva Eastwood nedan har jag flyttat fram i fyra veckor i rad eftersom jag haft så mycket annat som jag har velat ha sagt.

Sedan några veckor tillbaka har jag på hemsidan rubriken Gästkrönikor, en avdelning där vänner och bekanta kan skriva ner sina tankar och funderingar. Så jag uppmanar er att liksom Kikki och Susan skriva några rader/stycken eller korta berättelser och skicka över till mig för att läggas ut under Gästkrönikor. Och råkar det vara så att du varken har ”tankar eller funderingar”, skriv ändå, för det gör ju jag! Jag har tänkt att ta in det mesta (kanske lätt redigerat) så länge som det inte är angrepp på någon person, rasistiskt angrepp eller påhopp på Beatles. Dock accepteras kommentarer på Ringos spel på trummorna.

VaccineringOroväckande rapporter har inkommit om att vaccineringen mot svininfluensan har varit ineffektiv och måste göras om. Eftersom det är många som inte har vaccinerat sig så har sjukdomen hela tiden fått nytt fäste och Smittskyddsinstitutet planerar nu för att ha en enda dag då hela befolkningen massvaccineras för att vi därigenom en gång för alla ska bli kvitt detta virus som leder till nästan 1 dödsfall på en miljon människor. Enligt Dagens Svenskbladet är regeringen i full gång för att finna ett datum som skulle passa hela den svenska befolkningen, vilket har visat sig vara väldigt svårt. En möjlighet skulle vara en dag kring julen, men då är ett stort antal människor på resande fot till släkt och vänner. Folkhälsominister Larsson säger i en intervju: - ”Vi hoppas på ett datum i januari istället, men det kan bli besvärligt då de flesta företag ”kommer igång” igen under perioden efter nyår, hela februari-mars är dessutom helt kört eftersom Melodifestivalen pågår då, men vi fortsätter aktivt att leta efter ett datum då alla kan.” Mer går att läsa på http://svenskbladet.se/halsa/index.php?alias=influensavaccin_vardelost_utan_timing.html

Liksom Spanska sjukan som grasserade i kölvattnet efter första världskriget så drabbar viruset framför allt yngre personer. Många av varandra oberoende undersökningar har kommit fram till att det är de yngres betydligt större datoranvändning som ligger bakom detta. Viruset sprids framför allt mellan datorer och kan ta sig igenom såväl brandväggar och antivirusprogram. När väl datorn har smittats sprider sig viruset till dess olika delar. Det gör ingen skada på programmen i datorn, men framför allt tangentbordet blir en bra grogrund för tillväxt av viruset. Så därför har Smittskyddsinstitutet i dagarna gått ut med en rekommendation att datoranvändarna ska använda sig av 50/50-metoden, vilken innebär 50 % sprit på tangentbordet och 50% på sidan om. Det sistnämnda ska användas för invärtes bruk för att döva sinnet mot all skit som finns på internet.

Eva Eastwood – Wow!För en tid sedan kom en kompis hem till mig med en packe CD-skivor med en svensk sångerska som kallar sig för Eva Eastwood (Eva Östlund) och sa att ”det här kommer du nog att gilla!”. Nja, svensk musik når väl sällan några höjder rent allmänt sett, fast det finns ju en

del undantag. Men en packe CD med en för mig okänd artist…. Nja, den fick ligga ett par veckor innan jag stoppade in den första CD:n i stereon. Redan efter ett par låtar var jag såld! Jag som nästan bara lyssnar på P4 och äldre musik från skivsamlingen fick en helt ny upplevelse av vad svenska musiker kan göra. Eva har en pipa (musikalisk term för röst) och känsla som gör henne till enastående tolkare av den svenska schlagerstilen åren kring 1960. Men inte nog med det, utan hon fixar rockabilly och rock så att det låter som att denna musikstil skulle ha startat med henne och utvecklats därifrån till vad det blev under 1950-talet. Med andra ord, hon känns mer äkta än ursprunget! Och som vitsande göteborgare (alltså jag, inte Eva) blir jag glad över låttitlar som ”Betala din räkning Bill”.

En sångerska/sångare kan alltid låta bra med ett mediokert komp bakom. Men Eva Eastwood omger sig med musiker som verkligen tagit till sig rockabillystilen – och kan spela den oerhört bra! Under blåggens/blogens tre år har jag aldrig tidigare puffat för en musiker, men kan nu helhjärtat rekommendera de läsare som gillar den ovan beskrivna musiken att skaffa in några CD-skivor av henne. Smakprov finns på http://www.youtube.com/watch?v=dUbgGQfNyiQ

Vi lever allt längreUndersökningar och prognoser pekar på att av de barn som föds idag så kommer en betydande andel uppnå 100 år och mer. Kul för dom, mindre kul för oss andra som ser i statistiken att det nästan inte är någon av oss som blir hundra. Fast det kanske kommer piller och liknande som gör att vi klarar både 100- och 200-årstrecket. För nåt sådant verkar det som att Aftonbladet indikerar genom sin artikel om digitala bilder i tisdags: ”Så bevarar du digitalbilderna – 1000 år framåt. Här är den senaste tekniken. Dina bilder finns kvar – till barnbarnsbarnen”. Oj då, här har man räknat med att barnbarnsbarnen fortfarande lever om tusen år. Nja, jag tror nog att Aftonbladet har lite fel här, fast det vore ju roligt om dom skulle ha rätt – att vi kommer leva en massa år längre än vad medelåldern är nu.

Lustigt: Jag – en lögnare!Jag ljuger, det bara är så. Jag hoppas att alla läsare av blogen har insett att allt jag skriver kanske inte är riktigt helt sant, ett exempel är fyndigheten om Bell i inledningen av veckans blog, likaså virussmittan via datorerna. Mina första trevande försök som lögnare inleddes i mitten av 1980-talet då jag på Bollnäs Folkhögskola skrev en uppsats om andra världskrigets utveckling i Stilla Havet. I slutet av uppsatsen skrev jag att ”Japan kapitulerade den 15 augusti 1945 och redan den 2 september undertecknades kapitulationen ombord på slagskeppet USS Missouri.” Vaddå ”redan”! Kapitulationen borde väl ha undertecknats samma dag eller dagen efter, men här gick det mer än två veckor innan japanerna undertecknade kapitulationen. Men det var ingen som reagerade på det som jag skrivit eftersom jag hade vävt in det hela i en text som i övrigt var sann.

Under studieåren på Göteborgs universitet producerade jag en massa uppsatser och i ett antal av dessa så lade jag in just en sådan här värdering som jag skrivit ovan, alltså något som borde ha varit tvärtom. Eftersom allt annat var korrekt var det ingen som reagerade och jag anser att dessa små spratt nu måste vara preskriberade. Julen 1995 tillbringade jag i Kalifornien och som en julhälsning därifrån skrev jag ett längre brev i datorn som jag sedan skickade till ett stort antal vänner och bekanta. Bland annat skrev jag om en resa norrut som jag hade gjort tidigare under hösten och att jag på hemvägen hade stannat till och köpt ett stort antal ”perlerade garlaner, vilka jag räknar med att sälja med stor vinst då jag kommer tillbaka till Sverige.” Perlerade garlaner (det var ungefär så jag skrev, kommer inte ihåg exakt) är ju inget som någonsin funnits, men det var ingen som frågade mig vidare om denna konstighet. När

jag ett par år senare frågade en person om detta så sa han att han trodde att det säkert hade att göra med några delar som skulle vara till gitarrer.

I och med att jag startade blåggen/blogen för tre år sedan har jag fått alltmer utlopp för mitt ljugande, vilket ibland kan låta trovärdigt för den som inte är på sin vakt och läser igenom noggrant. När jag ibland kommer med tvivelaktiga uppgifter som faktiskt är sanna brukar jag skriva inom parentes ”sant!” Men det är väl få läsare som tror att det finns ”Internationella knallpulverpistolmässan” (13/9 2007), Gösta som återföddes som höna (23/2 2007) eller råttan som kom med en ostbit till mig då jag var utfattig student (4/10 2007) och en hel del andra konstigheter som jag har hittat på.

Det är kul att ljuga, men man måste vara medveten om vad man gör och ha distans till det. Det finns dom som ljuger för helt andra syften än att roa, och då är det naturligtvis inte lika bra. Ofta brukar jag förklara för vänner och bekanta att det finns möjlighet att märka om jag ljuger bara genom att titta på mig: om jag tar mig för örsnibben, då ljuget jag inte. Om jag skrapar mig lite försynt på hakan, då ljuger jag inte. Men så fort jag öppnar truten, då ljuger jag!

Nästa blog borde komma omkring den 19 november (om jag nu inte är fullt upptagen med att ta emot gäster då, eftersom det är min födelsedag!).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 5 november 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI lördags köpte jag tomater. Något sådant har jag aldrig köpt förut och det var med skräckblandad känsla som jag i kortare cirklar smög mig allt närmare grönsaksdisken. Hela tiden tittade jag mig runt omkring för att se om någon bekant fanns i närheten, sedan stoppade jag snabbt ned två tomater i en påse och la i kundkorgen. Utav bara farten slängde jag ner en gul paprika också. Jag hade ungefär samma känsla som första gången jag skulle köpa kondomer, att inte vilja bli ertappad. Nästa steg var att stega fram till kassan för att betala. Kassörskan tittade lite medlidsamt på mig och tänkte antagligen att ”Jaha, där har vi ytterligare ett sånt där hälsofreak.” Grönsakerna skulle jag ha till söndagsmiddan som annars bara skulle bestå av sås, potatis och några bitar fläskkarré. Nu är det förståss inte så lätt att lära gamla hundar cittra, som dom säger på Musikhögskolan, utan jag glömde helt enkelt bort dessa grönsaker då jag tillredde min middag dagen efter, så de mörkröda tomaterna och den knallgula paprikan står kvar i kylen. Den kommande helgen ska jag försöka repa så pass mycket mod att jag vågar köpa en färsk gurka också. Men några salladsblad lär det knappast vara någon som får se mig handla, för nån jävla måtta med hälsomaten får det vara!

Nån gång under förra hösten hade Hasse och Raoul en Halloween-fest. Även i år höll de en sådan, vilken gick av stapeln på lördagskvällen. En gång är ingen gång, två gånger är en tradition så nu får dom fortsätta med dessa trevliga fester. Som jag berättade i fjol så är jag inte mycket för att klä ut mig och hade i år samma mundering som förra gången, nämligen en lite namnskylt med texten ”Jag föreställer Karl XII – Visst är jag lik!” Det var i alla fall vad jag hade tänkt mig, men jag misslyckades med den enkla texten. Hasse påpekade att det stod Karl XIII på min skylt och visst fan hade han rätt! På något fantastiskt märkligt sätt hade jag lyckats stava fel på denna enkla mening. Jag hade ingen aning om vem Karl XIII kunde vara,

men jag kollade på nätet dagen efter och såg att det var nån som inte är släkt med den som vi har nu.

MaktfaktorJag har blivit en maktfaktor att räkna med på jobbet! Det är i alla fall den slutsats som jag kan dra efter ett kortare besök på en chefsutbildning en fredag häromveckan. Jag kom lagom till deras kafferast för att få några papper undertecknade, men gjorde mig ingen brådska utan satt ner och fikade med min chef och vinkade samtidigt åt den som skulle skriva på papperen att sitta ner och dricka sitt kaffe i lugn och ro. Under tiden var det tre andra personer som med ångest i blick kom fram till mig och undrade om det är just honom eller henne som jag sökte. En av personerna hade inte hunnit skicka över en del dokument som hon hade trott sig hinna färdigställa innan fredan, en annan trodde att det gällde några papper som han måste skriva på men som han glömt bort. En tredje person trodde att jag kom för ett ärende som legat olöst sedan sent på våren: det gällde i princip att ta ställning för A eller B och på stående fot så sa hon att ”Vi bestämmer oss för A.” Fast några sekunder senare vacklade hon lite i frågan och sa att hon nog borde diskuterad detta med en annan. ”Nä Lena, nu har du bestämt att ni kör för version A”, sa jag, och så fick det bli. Därefter fick jag mina papper undertecknade av den fjärde personen, den som jag kommit dit för att träffa. Jag tror att det var flera till som var lättade när jag gick, för när jag kom tillbaka till arbetsplatsen var det en av deltagarna som ringde mig i ett ärende trots att deras kafferast var över.

Politisk korrekthet bland prästernaFör ett par veckor sedan hölls kyrkomöte inom Svenska kyrkan, där den glödheta frågan om att viga homosexuella fanns på dagordningen. Det här är en politisk fråga (inte religiös) som kyrkoledningen drivit, men det finns ett antal biskopar som är emot, likaså ett stort antal präster. Men slutligen lyckades man få igenom förslaget om så kallade homoviglar. Nu var det en präst som talade i klarspråk till en kollega: ” Jaha, så du tycker att när man knullar folk ska man göra det i röven,” sa prästen. Men nu gick kärringen – det var faktiskt fråga om en kvinnlig präst – till biskopen för att klaga. ”Detta är ett ovärdigt och kränkande språkbruk av en förtroendevald i kyrkomötet som dessutom är tjänstgörande gruppledare,” sa biskopen och sa att han skulle ta prästen i örat (får man hoppas i alla fall, för han borde ju inte ta honom någon annanstans….).

Nu skiter jag ju fullständigt i vad svartrockarna sysslar med, men finner det märkligt hur det är politik långt ut i fingerspetsarna, religionen får stå tillbaka. Om det finns en arbetsplats med lågt i tak så är det Svenska kyrkan. De präster som av religiös övertygelse är motståndare till kvinnliga präster hotas av uteslutning för att biskoparna har satt en agenda som överensstämmer med rådande politisk ideologi. Om Svenska kyrkan fortsätter vara ett politiskt samfund är det nog lika bra att dom upplöser sig själva och överlåter den religiösa utövningen – och teologiska tolkningen – på de andra samfunden. Fast det bästa vore ju förståss att få bort alla dessa svartrockar från vårt moderna samhälle.

Svensk-finskt kulturutbyte?I söndags fick jag ett kort mail från min kompis Lasse i Finland, ett mail med ovanstående rubrik dock utan frågetecken. Min kompis skickade en länk till Youtube och skrev att ”Civilisationsgränsen går i Bottniska viken! Finland är annorlunda!” Jag tittade på filmen, där en äldre kvinna kör omkring i en stadsjeep både i stan och ute på landet i en vinterklätt landskap. Till detta är det musik med nån finsk sångare, en musik som jag fann ganska intetsägande för mig. Jag tittade mycket noga på filmen – texten förstod jag naturligtvis inte –

men kunde för allt i världen inte hitta något roligt i den eller vad Lasse menade med det korta meddelandet. Så det blev att slå en signal till honom.

”Jamen jämför filmen med den svenska originaltexten”, sa Lasse. Jag blev ännu mer av ett levande frågetecken. Nu visade det sig att popgruppen Kent har gjort originallåten, men eftersom jag aldrig lyssnat på denna grupp och aldrig kommer att lyssna på den eftersom dom har nästan lika melankolisk och intetsägande musik som Bo Kaspers Orkester så förstod jag inte alls vad Lasse menade. Och han förklarade nåt som jag inte förstod. Fast jag tror inte att det är så stor skillnad mellan den svenska och finska versionen när allt kommer till kritan, för Kent är i grunden ett mycket finskt band där flera (alla?) alla medlemmar är andra generationens finnar – antagligen är det därifrån denna (av mig uppfattade) melankoli i deras låtar kommer från, alltså det finska kulturarvet som de fått i sig trots sin uppväxt i Eskilstuna. Hursomhelst så förstod jag inte ett skvatt av vad Lasse menade med det svensk-finska kulturutbytet.

FolkskamEn sökning på Google ger 23 000 träffar på ordet Folkskam, vilket folkmunnen i massor av år kallat försäkringsbolaget Folksam. Och just i massor av år har tusen och åter tusen hårt arbetande människor betalat in stora pengar till en begravningsförsäkring som ska lösa ut vid dödsfall, för tillfället är det 420 000 levande som har denna försäkring. Nu har Folkskam sänkt det belopp som faller ut vid dödsfall från 21 200 kronor (strax över 2000 euro) till 12 200 (knappt 1200 euro). Dom som varit med från starten 1985 har i dagens penningvärde betalat in 36 000 kronor, men hade dessa pengar satsats i exempelvis aktier hade de kunnat få en riktigt ståtlig begravning, nu räcker det väl bara till en kista i masonit från Ikea, några plastblommor från Överskottsbolaget och lite begravningsmusik från en mp3-spelare.

Det här har skapat en proteststorm utan dess like bland dom som i många år betalat in till denna försäkring, livligt uppmuntrade av sina fackföreningar. Folksam har mycket nära koppling till både fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Försäkringsbolaget leds nu av den förre socialdemokratiske ministern Anders Sundström som har gått ut och försvarat sig med att pengarna inte räcker till mer än det som de nu ska betala ut, egentligen inte ens till det. I tisdagens Göteborgs-Posten gick Sundström ut till dom som satsat i försäkringen och bad om ursäkt med att ”Er generation har byggt landet och ni har tänkt göra rätt för er in i det sista genom att teckna en försäkring som skulle hjälpa livskamraten eller barnen med pengar till begravningen. Nu räcker pengarna inte till. Situationen är minst sagt olycklig.” Sedan bluddrar förre ministern Sundström, som antagligen har ”lite” bättre lön än dom arbetare han säger sig representera, något om ekonomiskt ansvar och solidaritet samt att det här verkar vara en ”informationsmiss” från Folksams sida. Och så avslutar han med ”Jag vill också påminna om att nuvarande villkor gäller under hela 2010.” Jamen det var ju en bra tröst! Ska man tolka det som att den som råkar avlida före 31 december nästa år ska skatta sig lycklig för att han eller hon får ut nästan hälften av vad som betalats in i försäkringspremier, fast ändå dubbelt så mycket som om dom dör senare? Folkskam är det sa Humle, just det, Folkskam var det sa Dumle.

LustigtLite mer från jobbet. I februari 2006 hade min chef vid en utlandsvistelse köpt några limpor cigaretter åt mig. Som tack återgäldade jag detta med att köpa en flaska öl av bättre sort, vilken jag ställde på hennes skrivbord tillsammans med följande fejkade protokollsutdrag som hade rubriken ”Angående hantering av alkohol inom fakultetsnämndens ansvarsområde”. På vänstersidan där bakgrunden för ärendet redogörs stod det ”En utredning har visat att redan

exponering av buteljer och burkar innehållande alkoholhaltiga drycker kan åstadkomma så kallat ’sug’ bland element som har benägenhet att nyttja dessa njutningsmedel.” Som föredragande i ärendet stod Eivor Suhrkart, IOGT. I beslutet från den högst ansvarige stod 1) att inga alkoholaktiga drycker får förekomma inom fakultetens lokaler, 2) att dessa drycker, om de påträffas, ska över lämnas till [min chef] för att destrueras, 3) att till [min chef] delegera rätten till tolkning av vad ’att destrueras’ i praktiken innebär. Detta beslut gäller på prov under februari 2006.” Så vitt jag kommer ihåg så syntes denna flaska aldrig ner inom fakultetens lokaler. (På tal om alkohol på jobbet så kan jag rekommendera följande filmsnutt vilken efter 20 sekunders reklam visar hur en truckförare krossar ”några” flaskor sprit med sin maskin, se http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article6060953.ab)

I början av 2006 var det tal om att köpa in en ny kopieringsmaskin eftersom den gamla krånglade allt som oftast. För att kolla våra krav på en ny kopiator hade den inköpsansvarige skickat runt en lista där vi skulle fylla i vilka behov vi skulle kunna tänkas ha av en ny kopieringsmaskin, t.ex. färgtryck, dubbelsidig kopiering och liknande. Men denna lista hamnade på någon av medarbetarnas skrivbord utan att skickas vidare, så den inköpsansvarige gick ut med en allmän förfrågan via mail rubricerat ”OBS! Vem har listan” och det korta meddelandet att ”Listan verkar ha fastnat någonstans verkar det som.” Mitt svar till honom var ”Anders, kolla vid inmatningen eller mellan valsarna, där verkar det oftast bli stopp i kopiatorn.”

Nästa blog borde komma omkring den 12 november (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 29 oktober 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI förra veckan pinnade jag på rejält med cykeln. Ambitionen var att cykla minst fyra mil om dagen, vilket jag klarade med råge de flesta dagar – fredag och lördag så blev det åtta mil om dagen. Men på söndan sprack min fina svit: det regnade nästan hela dan men jag fick i alla fall ihop 17 kilometer i dagsljus på sena eftermiddan. Men skam den som ger sig, så vid 20-tiden satte jag mig i sadeln för att köra de resterande 23 kilometerna för att klara målet på minst 4 mil per dag. Men fy vad tungt det gick. De totalt 16 mil som jag gjorde dagarna innan hade satt sig rejält i benen och cykeln kändes blytung, så jag gav upp efter tre mil.

På måndag morron fick jag svaret: det var inte mina ben det var fel på utan bakdäcket var tomt. Redan på söndagskvällen måste det ha vart dåligt med luft och då rullar ju cykeln uselt. På måndag morronfick jag därför ta buss och spårvagn till jobbet och så gjorde jag en 7,5 kilometers promenad hem efter arbetets slut. På kvällen tog jag itu med skitjobbet att fixa punkan – man blir faktiskt väldigt skitig av all olja som finns på hjul och däck. Först tog jag bort slangen och den lilla glasbiten som satt kvar i däcket och därefter i med en ny slang. Fast hur mycket jag än pumpade så förblev däcket tomt. Den nya slangen var redan punkterad, så det blev att laga den gamla slangen: pumpa upp den och köra den i ett vattenbad för att hitta hålet. Hela tvättfatet blev skitigt av gammal olja och det tog några minuter att få rent det sedan, men hålet hittade jag i alla fall. Jag markerade med en bläckpenna var hålet var, sandpapprade området omkring och sedan skulle jag sätta på solution där. Jag klämde och klämde på tuben men det kom bara luft och till slut var tuben tommare än slangen utan att en

endaste droppe solution kommit fram. Så det blev att ta buss och spårvagn till jobbet på tisdan också.

Sommardagar i juliI mitten av juli åkte jag hem till min kompis Jari i Vanda för att hjälpa till lite med hans nya bastubygge. Hela dagen jobbade vi med att förbereda för gjutning av grunden till det som ska bli bastu och tvättstuga, en yta på ca 11 kvadratmeter. Dagen innan hade Jari gjort det mesta av armeringsarbetet, bland annan hade han najat fast (dvs. bundit ihop) järndelen av en högaffel! Men vi fortsatte där han slutat dagen innan och lade sedan frigolit/styrox-skivor på nederdelen av väggen för isolering. Jari hade beställt ett restparti betong från ett lokalt åkeri, det var oklart när de skulle kunna leverera men det skulle ske inom de närmaste veckorna. Åkeriet skulle höra av sig då de hade betong för leverans och tanken var att Jari skulle ringa till 3-4 kompisar för att få hjälp att skyffla in betongen eftersom den stelnar redan efter en timme. För att ta emot betongen hade han redan innan byggt en liten bassäng på ca 5 kvadratmeter där ca en kubikmeter skulle tippas.

Vid 20-tiden ansåg vi oss färdiga med dagens arbete och hans fru Lena bjöd på grillmat i trädgården. Efter att vi ätit visade Jari hur han hade tänkt skyffla in betongen i bastubyggnaden. Efter lite fundering så kom jag på en betydligt bättre lösning som var mindre arbetsintensiv och på kort tid byggde vi upp en ramp för att köra skottkärran med cement på. Sedan cyklade vi i den ljumma sommarkvällen in till Dickursby, vilket är Vanda stads centrum. Det blev några öl och lite karaokesång av Jari på pubben och sedan hem igen för att lösa världsproblemen över några öl till och en avslutande snaps. Långt efter klockan 3 kom vi i säng.

Jag vaknade redan vid 9-tiden efter att ha haft en mardröm om att betongbilen kom tidigt på morronen helt utan förvarning. Så småningom vaknade jag ur min slummer och mardrömmen visade sig vara sann! Bara några timmar efter att vi hade gått och lagt oss så blev det att skyffla betong, vi fick ungefär 1,5 kubikmeter. Efter 4 timmar hade betongen i bassängen stelnat så att det inte gick att få loss mer. Men i fick i alla fall in det mesta utan ha hunnit ringa in dom kompisar som lovat att ställa upp, och dom skulle ändå inte ha hunnit dit innan allt hade stelnat. Efteråt så var nog både Jari och jag ganska slutkörda, fast det var Jari som fick göra det tyngsta jobbet, jag var ju trots allt ”gäst”!

Snus i FinlandDet finns många som snusar i Finland, det stora flertalet av dessa snusare är finlandssvenskar. Nu är det så att det är förbjudet, enligt regler från EU, att sälja snus i Finland. Själv så skrev jag följande inlägg i Hufvudstadsbladet i slutet av februari, med rubriken Snus ganska ofarligt: ”Den mesta forskningen visar att snus är ett förhållandevis ofarligt alternativ till cigaretter. Samband med de farligaste cancerformerna (t.ex. lungcancer) har inte kunnat påvisas. Det här är en fråga som inte EU ska lägga sig i utan borde vara upp till de enskilda länderna. Om snus är livsfarligt, varför får det då säljas i Sverige???” Av dom som kommenterat detta inlägg är det 20 som håller med mig och 13 som anser att jag har fel.

Det senaste året har snusdebatten gått hög i Finland, likaså har ett antal rättegångar hållits mot importörer och försäljare av snus. Just nu är åtta äldre herrar åtalade för att ha smugglat in snus via Finlandsbåtarna till landet och åklagaren vill bland annat åtala dom för grovt skattebedrägeri. Men, eftersom snus inte får importeras så måste ju denna åtalspunkt falla på sin orimlighet skulle man kunna tycka. Den finska lagen om tobaksskatter är ganska omfattande, men inget i lagen stämmer in på produkten snus. Jag är rökare och tycker inte alls

om snus, men anser att snuset är en betydligt ofarligare produkt än cigaretter så det är ju mycket märkligt hus EU och Finland förbjuder snus och låter cigaretterna finnas kvar. I exemplet från Finland finns det många som hävdar att förbudet har en etnisk dimension. Tja, eftersom det stora flertalet snusare är finlandssvenskar så verkar detta påstående inte helt taget ur luften.

Som en kommentar till den pågående rättegången mot dom snussmugglande farbröderna hittade jag igår i Hufvudstadsbladet följande insändare, vilken jag tycker är härligt raljerande: ”Nu måste samhället tag i själva snusberoendet i stället för att ödsla pengar på dylika rättsprocesser! De inbesparade pengarna kunde användas för att ge alla snusare gratis hjälp av psykologer, läkare m.fl. experter på drogmissbruk för att slippa ut ur snusträsket. Vi måste inse att snusarnas hjärnor redan är så anfrätta att få klarar sig ur sitt beroende på egen hand.”

EnkätsvarJag läser en hel del dagstidningar på nätet och ofta har tidningarna en massa gallupar som de vill att läsekretsen ska besvara. Nästan alltid svarar jag tvärtemot vad jag egentligen vill, exempelvis som igår då Dagens Nyheter hade olika frågor kring nöjesvärden. På frågan vad jag tyckte att en stor starköl ska kosta så svarade jag 69 kronor (det högsta alternativ man kunde kryssa för), likaså tyckte jag att en latte på kaféet skulle kunna kosta en 50-lapp. Att köa en timme för att komma in på en krog svarade jag att är helt OK. Ofta frågar tidningarna om vad man tycker om en programledares insats i ett TV-program och lika säkert som amen i kyrkan kryssar jag i ”uselt” utan att ens ha sett programmet.

Igår fick jag en enkätundersökning från Statistiska Centralbyrån, vilken på uppdrag av Hyresgästföreningen vill veta vad jag tycket om boendet och hyresvärden. Jag tycker inte alls om Hyresgästföreningen och vet att dom med denna undersökning i handen kommer att gå ut med en pressrelease om vad dåliga hyresvärdarna är och att Hyresgästföreningen verkligen behövs för att sätta press på hyresvärdarna. Och tidningarna kommer att ta in resultatet från undersökningen i tidningen helt okritiskt, göra några intervjuer med folk som tycker att hyrorna är för höga och så vidare. Men nu är det så att Statistiska Centralbyrån bara administrerar denna undersökning och bearbetar svaren, frågorna är konstruerade av Hyresgästföreningen och här gäller ”som man frågar får man svar”. Så därför satte jag på en tiogradig skala nästan alltid 9 eller 10 till hyresvärdens fördel och avslutade under rubriken Egna kommentarer med ”Jag är mycket nöjd att ha Stena som hyresvärd! Huset var tidigare en del av Poseidons bestånd, jag är glad att slippa den så kallade allmännyttan [som Poseidon tillhör].”

Jag tycker naturligtvis att min hyresvärd Stena tar ut en alldeles för hög hyra med tanke på lägenhetens standard och geografiska läge. Dessutom är underhållet kraftigt eftersatt: tapeterna såg hemska ut då jag flyttade in för sex år sedan, vilket jag då påtalade men inget hände, och tapeterna har ju inte blivit bättre med åren. Jag är med andra ord långtifrån nöjd med lägenheten och vad den kostar, men detta missunnar jag att Hyresgästföreningen ska få veta. Så det så!

LustigtI början av september hålls Hälsinge Marknad i Hudiksvall. Den är som alla andra årliga stadsmarknader: kringresande tivoli, ett stort antal försäljare som säljer saker som ingen behöver men som folk ändå köper, och massor av folk som bara kommer dit för folklivet. År 1982 ställde jag upp som chaufför de sex milen från Ljusne upp till Hudik. Det var ett glatt gäng som jag körde och de blev allt gladare vad kvällen led. Det gällde att stänga av

pinsamheterna som mina gäster ställde till med, att bara se mig själv som chaufför för detta fyllegäng. En av rolighetsministrarna i bilen var Jörgen N, vilken bad mig stanna några gånger för att ”fråga om vägen” då vi var i Hudik. Jörgen vevade ner rutan på passagerarsiden och sa lite försynt ”Hej! Kan du säga hur vi hittar till Hotell Endå?” Ingen av dom han frågade kände till hotellet, men Jörgen avslutade med ”Men tack ändå, med betoning på ändå!” Och så körde vi vidare till nästa offer att utsättas för detta lilla spratt.

År 1986 körde jag ensam upp till Hudikmarknaden utan en massa förfriskade passagerare. Sent på kvällen träffade jag min gamle kumpan Roffe som tagit sig upp till Hudik på annat sätt och som bad om skjuts hem till Söderhamn. Efter att ha passerat Vågbro ett par kilometer före stan såg jag en polisbil 3-400 meter i på Granvägen i riktning mot mig. Eftersom avgasröret brummade något förskräckligt, och att det fanns en del andra fel på bilen, så visste jag att dom skulle sätta efter mig. Och det gjorde dom. Men jag tryckte lite på gasen på min Volvo Amazon och direkt efter att jag var utom synhåll bakom vattentornet så släckte jag lyktorna och svängde in första bästa väg till vänster till Åsberget. Men för att dom inte skulle se denna manöver så bromsade jag med handbromsen, annars så skulle dom ju ha sett bromsljusen och kommit efter. Nu så svischade polisen förbi i hög fast i den riktning dom trodde jag försvann och jag klarade mig från böter denna gång.

Nästa blog kommer på kvällen den 5 november eftersom jag även då har en massa oväsentligheter att berätta! För övrigt kan jag meddela att det idag är 12 år innan min officiella pensionering, vilket sker fredag 29 oktober år 2021. Så det så!

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 22 oktober 2009

Veckan som varit/veckan som gåttEftersom det var fint väder, fast lite kyligt, blev det en del cykelturer i närområdet helgen som var. På söndan ledde jag cykeln uppför en oerhört brant stig upp till Änggårdsbergen. Där stigen delade sig skulle jag ha svängt till höger, men det gjorde jag inte. Stigen smalnade av och jag fick släpa cykeln över stock och sten. Sedan blev det bara värre. Antagligen har inte någon människa gått på dessa ställen sedan vattnet nådde dit upp för kanske 10 000 år sedan. Ibland fick jag lyfta upp cykeln en meter, bromsa fast båda hjulen och försöka ta mig upp. Andra gånger blev det att göra likadant när jag skulle nerför. På ett par ställen var det lite otäckt: jag hade kanske 2-3 decimeter att balansera på, ett felsteg eller att jag halkade skulle innebära att jag föll kanske 10-20 meter nerför en klippvägg. Efter ett tag hittade jag i alla fall en hyfsat säker väg ner till mer betryggande mark i den stora bokskogen nedanför.

Sjöblöt av svett stannade jag för en cigarettpaus på den riktiga stigen nedanför dessa klippor. Jag hann även slänga några ord med min gamle doktorandkollega Mikael T som knallade bergsknallarna förbi med sin son. Han visste inte riktigt vart stigen ledde, utan frågade mig. Inte heller jag viste riktigt, men jag visade i alla fall vilken stig han inte skulle ta. Strax därefter var jag nere på fast mark och kunde heja på min universitetskollega Jörgen, vars lillasyster ”kidnappats” i TV av Oldsberg dagen innan. Ett par till ytligt bekanta såg jag också, Botaniska trädgården och de kringliggande Änggårdsbergen verkar vara ett strövområde för den så kallade ”intellektuella medelklassen” (och även för mig denna dag!).

Kan förresten nämna att jag var på läkarkontroll igår morse. Blodtrycket börjar gå ner mot mer normala nivåer, likaså har det så kallade långtidssockret sjunkit. Fast helt nöjd var ju inte läkaren, så jag ska dit igen på kontroll i början av december.

PostFörutom en massa reklam i brevlådan så får jag knappt länge några brev, mycket av kontakterna nuförtiden sker ju via e-mail, SMS och liknande. Det senaste halvåret har vi här i området fått en mycket miljömedveten brevbärare. Förvisso lägger han lika mycket reklam i brevinkastet som dom andra brevbärarna, men att han är miljömedveten baserar jag på att alla brev som jag får är KRAV-märkta!

Datorproblem II förra veckan fick jag problem med att webbläsaren hoppade bakåt i sidorna utan att jag hade gjort något, det kändes nästan som att någon fjärrkontrollerade datorn. Hade jag drabbats av ett virus? Jag körde en viruscanning, men det visade sig att datorn var ren från virus, i alla fall enligt mitt program från F-Secure som borde vara att lita på. Efter mycket om och men så prövade jag att byta mus, och se, då slutade problemen. Så då tänkte jag plocka isär den trådlösa musen, men det gick inte för allt var hoplimmat. När jag granskade musen noga såg jag att det satt en massa skit mellan den fasta delen och delarna för höger- och vänsterklick. Med en vass knivspets fick jag bort detta och, voalà! Nu fungerade musen normalt igen – absolut ingen fladdermus, vilket på latin lär heta vagina mobile. Det känns skönt att på egen hand fixa ett konstigt datorproblem, för det är väl ingen som beskyllt mig för att vara datorgeni i hackerklass.

Fast märkligt nog fungerar inte den trådlösa musen från Microsoft inte särskilt bra ihop med datorprogrammet från samma firma. Varje gång jag startar datorn så måste jag först logga ut på det gamla hederliga sättet med ”control, alt, delete” och sedan gå in igen. Om jag inte gör på detta sätt så låser sig hela datorn. Mycket märkligt, men kanske nån av läsarna har tips på hur detta kan lösas?

Datorproblem IIIgår kväll la jag ut fem musiksnuttar från i somras, där jag och min kusin Yvonne Tallgren (även kallad Hillbilly-Vonne) lattjar runt lite med gitarrerna (se under Musik). Sången står Yvonne för, för jag har inte mycket till sångröst. Timppa har filmat det hela med mobilkameran, men två av filmerna var filmade 90 grader fel. Jag fick kämpa med dessa i flera timmar för att få dom rättvända. Det är inte så svårt att fixa till sånt här i Windows Movie Maker som finns i Vista, men filerna låg ursprungligen i mp4 som inte går att använda i detta program. Jag hittade flera program på nätet som kunde konvertera filerna till AVI, men dessa program kostade pengar. Slutligen fann jag ett litet gratisprogram som tog knappt två sekunder att ladda ner och en timme att lära sig (i min ålder är man ju lite trög när det gäller datorer….). Nästa steg var att köra detta i Movie Maker och det tog väl också en timme, minst, att lära sig. Tja, eftersom jag har brist på sysselsättning så fick jag en hel kväll att passera i ett nafs. Det finns fler filmer från tidigare år, men dessa är svårtillgängliga – dom finns djupt nere i Timppas dator, men jag ska försöka få honom att leta lite efter filmerna för att senare lägga ut på hemsidan.

Statlig övervakningI förra veckan röstade riksdagen igenom den så kallade Ipred-lagen, fast den lär visst inte drabba oss vanliga svenskar utan mer medborgarna i grannländerna som har internettrafik som går via Sverige. Jag tycker illa om all statlig övervakning och kommer ihåg debatten

under 1980-talet då det diskuterades om olika myndigheters register skulle få samköras. De flesta var emot, men nu så samkörs alla möjliga register mellan massor av myndigheter. ”Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”, brukar anhängarna säga. Jag har rent mjöl i påsen, men vill ändå inte ha all denna övervakning av en massa myndigheter.

I lördags hajade jag till då jag såg en liten notis i tidningen: ”Staten vill övervaka resistenta bakterier”. OK, tänkte jag, att övervaka 9 miljoner svenskar är väl inte så svårt, men hur i helvete ska man kunna övervaka alla resistenta bakterier? Ska man inrätta en myndighet som med miljarder mikroskop övervakar dessa triljarders fantiljarders (eller hur många dom nu är) resistenta bakterier? Nu visade det sig att det är myndigheten Livsmedelsverket som vill ha koll på den mat som säljs. Och då kan jag nog acceptera denna övervakning eftersom jag gärna köper en påse med rent mjöl!

Något om hösten IGöteborg är känt för att vara en riktig blåshåla. Vanligtvis så har vi västliga vindar som tidvis kan vara rejäla. Men den här veckan har vi haft ostvindar, vilket gör det riktigt njutbart att vara ute och cykla. I morse hade vi exempelvis en ostvind med lätt doft av Roquefort och i måndags var det mer sydost, med en blandning av Kvibille och Söderåsen. Till helgen säger väderprognosen att vinden kommer svänga mot nordost och jag kan då se fram mot en arom från Västerbotten.

Något om hösten IIDet blir nu allt kyligare och korta dagar där solen alltmer sällan visar sig. När jag cyklar till jobbet om mornarna så ser jag att det blir allt glesare i trädens lövverk, vilket jag finner lite deprimerande. Men här hemma så har jag i alla fall utanför fönstret ett par träd som fortfarande behåller sin sommarprakt, eftersom jag för några veckor sedan sprejade på grönt bladklister på träden närmast utanför fönstret. Den här produkten har nu funnits några år i Clas Olssons sortiment (artikelnummer 12.148.096a) och är lite besvärlig att applicera: omkring en halvtimme per träd får man räkna med att spreja på bladklistret. Clas Olsson lovar att 90% av bladen sitter kvar till jul, själv hoppas jag på att de hålls fast ända till början av april nästa eftersom julen ju varar ända till påska. Och därefter kommer ju den naturliga grönskan tillbaka. Förutom i klorofyllgrönt så går bladlimmet att få i höstgult, men jag är mer av sommarmänniska så jag väljer att ha gröna blad på träden.

LustigtFör bortåt en 20 år sedan tog jag tåget till Stockholm för att roa mig en helg. På vägen upp hade jag med en dryg halvflaska vermouth som jag köpt i Danmark (alltså, den var oöppnad då jag köpte den!), men den var slut då jag anlände till Stockholms central. I huvudstaden slog jag mig ihop med mina norrländska kumpaner Hasse B, Erik och Kent. Först gav vi oss av till en pubb på Kungsholmen där vi tog några bira innan vi ganska glada fortsatte till Söder. Men där blev det stopp på flera ställen: ”Ni är fulla”, var omdömet från vakterna. På ett av ställena frågade Kent varför vi inte får komma in och vakten säger då att ”trean är full”. Trean, det var jag det. Kanske jag inte skulle ha bäljat i mig det italienska vinet på vägen upp! Men så småningom kom vi in nånstans (har glömt var!) och kunde fortsätta vår trevliga kväll.

Från mailen på jobbet: En av mina medarbetare hade skrivit en rapport och tackade mig i inledningen för värdefulla kommentarer. Fast mitt namn var lite felstavat så jag skickade följande mail: ”Hej igen Mats! Får meddela att matematik aldrig varit mitt bästa ämne. I skolan kunde jag sällan räkna det enklaste tal. Däremot biologi: jag kunde exempelvis räkna upp ett dussin olika tallsorter. Detta har sannolikt att göra med mitt efternamn: det är inte

Talgren utan Tallgren. Så om du har tid och lust kan du ändra mitt namn i tacket till Tallgren med två L.”

Från en annan medarbetare fick jag följande mail: ”Hej Henrik! Bo xxx har nu anmält sig till mötet ’Kraftsamling mot forskningens framtid’ i Stockholm den 16 mars.” Ja, det är ju bra att forskarna åker på möten för att göra våra åsikter hörda, men ändå tyckte jag att det lät lite fel att skicka iväg någon till ett möte med en sådan rubrik så jag avlossade följande svar: ”Låter bra! Ska meddela chefen att Bo åker upp till Kraftsamlingen. Men är det verkligen MOT forskningens framtid som det står nedan? ;)” Naturligtvis skulle det vara ”Kraftsamling om forskningens framtid”!

Vid en ganska medioker arbetsdag blev vi vid fikat på eftermiddan helt plötsligt bjudna på glass av personalchefen, så där bara apropå. Istället för ett enkelt ”Tack för glassen!” så skrev följande lilla not: Håkan, Tack för din muntration kl. 14.30: Hela dagen har jag varit blasé, sedan kommer du och lättar upp stämningen genom att bjuda på glace!”

Nästa blog borde komma omkring den 29 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 15 oktober 2009

Veckan som varit/veckan som gåttFörra veckan gjorde jag inte så mycket mer än att jobba, äta och skita. Och så har jag cyklat. Trots att det lite då och då regnat och allt som oftast varit vind mellan kuling och storm så klämde jag i med 42 mil, vilket blir ett snitt på 6 mil om dan. Med tanke på väderförhållandena så är det ganska mycket, likaså att jag jobbar heltid (och med några timmar övertid). Fast det är skönt att plåga sig lite och jag tycker att midjemåttet minskat något. Senast jag cyklade så här mycket på hösten var i september år 2000 då jag snittade 6,7 mil. Men då var jag arbetslös och det fanns därför mer tid över för cykling. Men den här veckan har jag försökt att inleda lite lugnare, risken är annars att jag inte hinner med att skriva ner mina fånerier i blogen. Och det vore väl dumt om jag inte skrev nåt dumt, eller hur?! Och dessutom är det ovanligt kallt för årstiden, ett väderfenomen som inträffar de flesta höstar.

I lördags hade Janne fått barnfritt så vi gjorde en liten barhopping. Denna gång startade vi med S:t George pub som ligger högst uppe på toppen av Masthugget. Vi brukar cykla dit ibland, men det här var första gången vi började barhoppingen där – skönt att sedan kunna rulla nerför backarna utan att anstränga sig. Och sedan gjorde vi första besöket någonsin på en kvarterskrog en bit därifrån (Pizzeria Emona på Ekedalsgatan). Stället är litet men ganska trevligt så det blir nog att titta in där nån gång till under våra irrfärder. En bira på ”Värsta Hus” hann vi med också innan det blev dags att ta sig över till skärgårdsön Hisingen för en sista öl innan sängdags.

I söndags kväll cyklade jag hem till en gammal kompis i Kortedala. Jag hade inte träffat denna kuf på flera år, men blev lite förvånad då han öppnade dörren iförd serbisk folkdräkt. Han bjöd på te och vi pratade lite gamla minnen innan jag tog mod till mig för att fråga varför han hade denna folkdräkt på sig. ”Jo Henrik”, sa han, ”det är så att jag följer nyheterna på TV slaviskt!”

Camping med förhinderSommaren 1981 var jag och dåvarande sambon på campingsemester i Danmark. Jag hade varit i Danmark många gånger innan. Fast ändå inte, för det var i stort sett bara Köpenhamn, Helsingör och några färjeläger som jag hade sett. Semestern blev lite av ett givande och tagande: jag fick ta en massa öl på kvällarna, men fick på dagtid ställa upp på sådana hemskheter som besök på Legoland. En sen eftermiddag då vi slagit läger satt jag med en öl i handen utanför tältet då en familj kommer med en campingvagn, en liten släpkärra där tält med mera finns samlat. Familjefadern försöker backa in vagnen på den anvisade platsen, men den viken sig åt höger, åt vänster till höger igen. Han försöker ett tiotal gånger, men misslyckas hela tiden. Det är då ”Henrik med hornen” går fram med kameran i högsta hugg och fotograferar den klantige familjefadern som inte kan backa med släpet. Ganska elakt gjort kan jag säga så här många år i efterhand. Antagligen spädde mitt fotograferande på mannens svårigheter att backa, för strax efter klev frun och barnen ut ur bilen, kopplade loss kärran och baxade den för hand till sitt rätta ställe. Den hypotetiska frågan inställer sig om jag nu i mer mogen ålder skulle ha gjort liknande. Ja naturligtvis, och med den digitala kameran skulle jag ha tagit massor av bilder! Den lille gossen med bockhornen bor fortfarande inom mig!

Besök i Tallinn….gjorde jag och Bea direkt efter att midsommarhelgen var över. Det blev att kliva upp i ottan och resa hem då solen gick ner, men det blev en rejäl inbesparing mot om jag skulle ha köpt sommarens alkohol i Finland. På färjan över till Estland kollade jag igenom ett antal annonser om alkoholpriser. Det skiljde inte särskilt mycket mellan det billigaste och det dyraste stället, men det är ju lite av en sport att få det så billigt som möjligt. Vi svängde in till en mindre butik som var ryskägd (det finns en ganska stor andel etniska ryssar i Estland). I butiken fanns några strökunder som köpte en och annan flaska. Och så kom vi/jag och beställde in ett stort antal flak med öl och ”Lonkero”. Expediterna rörde inte en min över denna exceptionella beställning, utan verkade i det närmaste besvärade över att få gå ut till lagret för att hämta så mycket. Vi kom tillbaka några timmar senare för att komplettera och det var samma brist på engagemang bland expediterna då också.

Jag gjorde flera mycket märkliga U-svängar över heldragna linjer på bilturen i centrala Tallinn. Så ska man naturligtvis inte göra, men jag är mycket väl medveten om att polisen brukar vara förstående mot turister som inte kan trafikreglerna. Så då är det bara att brassa på som en biltjuv.

Innan jag besöker ett nytt land brukar jag alltid se efter vad Michelinguiden rekommenderar för ställen. Nu råkade det vara så att ingen restaurang i Tallinn hade fått någon stjärna, så jag styrde bilen mot det mer bekanta amerikanska hamburgerstället med en Björn Borg-symbol vinklad i 90 grader. ”Det är andra gången jag äter i Estland, och så är det samma McDonaldsrestaurang!” sa Bea. Ja världen är liten, likaså min plånbok som betalade för besöket på denna traditionella restaurang.

Om fredspristagarenJag noterade i förra veckan att norrmännen utsett den amerikanske presidenten till pristagare av Nobels fredspris. Själv kommenterade presidenten detta med att han inte är värd detta pris. Vi är många runt om i världen som är benägna att hålla med. Det här är första gången som en krigförande president får fredspriset (han har två krig igång för närvarande) och denna vecka har han skickat ytterligare soldater till Afghanistan så att det nu finns fler amerikanska soldater där än under Busch presidenttid. Jag tycker att Nobelkommittén borde ha väntat tills att Obama avslutat krigen och kanske även stängt fånglägren på Kuba. Han är ju bra på att

prata (det är ju alla politiker), men som det stod i en insändare i det finländska Hufvudstadsbladet förra veckan: ”Tydligt är ju att han lurar en hel del naiva människor här och var men hans verkliga prestationer hittills kan sammanfattas i en lika tjock bok som svenska arméns hjälteinsatser de senaste 200 åren.”

Lite otur….hade jag sommaren 1975 då jag var ute och tågluffade. Jag hade bara varit ute några dagar och stannade till på vandrarhemmet i Oostende (Belgien) innan jag dagen därpå skulle ta färjan över till England. Efter att som hastigast ha sett stan så åkte jag iväg för att turista några timmar i Bryssel. Där vandrade jag runt för att se det som enligt turistbroschyrerna var värt att se, bland annat Manneken Pis (den urinerande lille gossen). Men så besökte jag även ett antal barer och blev ganska rund under fötterna. På väg tillbaka till Oostende somnade jag på tåget. En stund efter jag klivit av upptäckte jag att plånboken och passet var borta så jag gick tillbaka för att leta efter dessa. Men det var inte det lättaste: det stod kanske 15 likadana tågvagnar och jag hade inte den blekaste aning om vilken jag suttit i. Summa summarum så fick jag gå tillbaka till vandrarhemmet utan dessa för tågluffning viktiga delar.

Vad som räddade mig från det totala skeppsbrottet var att jag hade stoppat undan sex svenska hundralappar i en byxficka, så dagen efter kunde jag växla in lite belgiska franc. Sedan fick jag hjälp att så småningom ta mig upp till Antwerpen där det svenska generalkonsulatet ligger för att få ett tillfälligt pass. Eftersom jag inte hade några identitetshandlingar på mig (passet var ju borta!) så började ett längre förhör utav konsulatpersonalen. Dom konsulterade bland annat telefonkatalogen för Gävleborgs län och en fråga som jag minns var ”Vad heter din farbror i Söderala?” Denna fråga kunde jag svara på mycket elegant: personen med namnet Henry Tallgren var ingen släkting utan en sjuksköterska som för tillfället råkade arbeta på Söderhamns sjukhus. Jag hade några månader innan varit just där och personalen på sjukhuset tyckte att det var roligt med två personer med nästa lika namn så de lät honom ge mig en spruta (eller om det nu var fråga om blodprov).

Med det nya passet i fickan började jag lifta hemöver, vilket visade sig inte vara det enklaste. Nära den tyska gränsen fick jag lift med en amerikansk militär och med hans militärnummerskylt på bilen släpptes vi förbi gränsvakterna utan att stoppas. Efteråt berättade han att jag antagligen skulle ha fått problem att komma in i Tyskland eftersom gränsvakterna brukar vara väldigt skeptiska mot dessa provisoriska pass – det här var långt före passfriheten inom EU. Nu hade jag fått nog av dessa strapatser som liftandet innebar så jag löste en tågbiljett hem till Sverige. Fotnot: efter ett par månader kom pass och plånbok med alla pengarna kvar med ett brev på posten. Kanske att det var de belgiska detektiverna Dupont och Dupont som slutligen hittat detta?

LustigtÅter lite från korrespondensen på jobbet. På den tiden man skickade brev så lästes dessa ganska noggrant, men det är lite si och så med hur e-mailen blir lästa. På jobbet har vi spärrat intranätet för utomstående genom att ha både användarnamn och lösenord för att komma in. En högre tjänsteman inom universitetet behövde komma åt lite filer som vi har på intranätet så jag skickade internetlänken och skrev följande: ”För att komma in skriver du (xxx) och som lösenord (xxx).” Lätt som en plätt, tyckte jag, men fick följande mail tillbaka: ”Hej! Jag behöver ett lösenord för att komma åt filerna!” Tja, vad säger man? Jag skickade i alla fall följande svar: ”Gomorron! Lösenordet är ordet efter ’lösenord’ i sista meningen nedan.”

Inför ett möte var det en sekreterare som skickade ut följande till oss som förväntades meddela om vi kunde vara med på mötet eller inte: ”Här kommer andra påminnelsen! Ni som inte meddelat när- eller frånvaro vänligen gör det!” Jag skulle inte vara med på detta möte utan fanns med på sändlistan för att få kännedom om det hela så mitt svar blev följande: ”Jag har varken när- eller frånvaro, jag har egentligen en ganska bra tillvaro ;)”

Häromåret hade min kollega Roger Lindblom hittat ett par glasögon och skickade ut följande anrop via mailen: ”Hej! Hittade igår eftermiddag (25 oktober) ett par glasögon vid entrén till garageinfarten mot Guldhedsgatan. Kan återfås hos mig.” Lusigkurren inom mig gjorde att jag direkt avlossade följande mail: ”(automate response) Hi! This is Henrik! I can’t answer your mail right now as I cannot see any more: my glasses are lost. I’ll be back as soon as I find my glasses.”

Nästa blog borde komma omkring den 22 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 8 oktober 2009

Veckan som varit/veckan som gåttJag nu har jag varit igång några veckor med såväl ökad motion som viss omläggning av diet. Fast länge har det funnits motstånd till gurkor, tomater och sura äpplen, men nu är det bara att bita i det sura äpplet och i alla fall smaka lite på gurkor och tomater. Och för ett par veckor sedan började jag äta råkost. Jag hade tydligen varit fördomsfull mot detta slags föda, för det visade sig vara riktigt gott med råkost. Men lyckan varade inte så länge. I lördags hade jag en kompis på besök och berättade stolt över mitt nya matliv samt bjöd på en god lunch. Min kompis tittade lite på maten och sa sen ”Men för fan Henrik, det står ju räkost på paketet!” Hoppsan, jag har ju alltid varit lite ordblind. Fast gott var det ju!

Sistlidna helg var bedrövlig vädermässigt sett och på lördan stack jag inte ens ut näsan en centimeter, utan höll mig inne hela dagen och kvällen. Det kändes betydligt skönare att sitta inne i den 22-gradiga stugvärmen och titta ut på det nedvräkande regnet som gick nästan horisontalt i stormen, än det skulle ha varit att vara ute i det 10-gradiga skitvädret och titta in i fönstren hos grannarna som hade vett om att stanna inomhus. Och dessutom kan man ju då bli åtalad för att vara fönstertittare!

Klantiga poliserKonstaplarna Kling och Klang har nu varit i farten, tydligen håller de numera till i söderhamnstrakten. Vid en husrannsakan förra året råkade en av dom välta ut en burk med svartfärg på golvet. OK, bara att torka upp skulle man tycka. Men i sin iver att få bort färgen så smetade dom runt den i flera rum. Nu har Rikspolisstyrelsen en gång för alla slagit fast att konstaplarna Kling och Klang ”uppträtt försumligt” och betalat ut en större summa pengar till den lille småbrottslingen. Nu kanske den lille brottslingen fick lite väl mycket pengar eftersom han meddelade i ett brev, efter att han fått pengarna, att han tagit upp lite för mycket nedsölad golvyta rapporteras det på http://helahalsingland.se/soderhamn/sandarne/1.1405574.

Ny myndighetSedan alliansregeringen tillträdde har de haft ambitionen att minska antalet myndigheter, vilket vanligtvis gjort genom sammanslagning av befintliga myndigheter. Den 1 oktober

inrättades den nya myndigheten Jämställdhetslagsombudskvinnan (JävLaKvi), vilken är en sammanslagning av fyra myndigheter som arbetat med jämlikhetsfrågor ur olika perspektiv. Ett av myndighetens första beslut var att i tisdags gå ut till alla matematiska institutioner vid universitet och högskolor med kravet att de ska ha en policy där det i jämställdhetens namn framgår att alla tal har lika värde.

Google censurerarDet är känt att Google i sin iver att få världsherravälde över informationen på internet stryker diktaturer som Kina medhårs och helt frivilligt censurerar det som dom kommunistiska myndigheterna inte vill att ska synas. Under några dagar förra veckan kunde man inte komma åt fildelningssajten The Piratebays förstasida. Piratebay har både upphovsrättsskyddat material och sådant som är helt fritt. Den som googlade på dom fick följande meddelande, enligt Aftonbladet: ”Som reaktion på ett klagomål som stödjer sig på USA:s lag ’Digital Millennium Copyright Act’ (DMCA), har vi tagit bort 2 resultat från den här sidan. Om du vill kan du läsa det DMCA-relaterade klagomålet som orsakade borttagningen av ChillingEffects.org”. Reaktionerna på Googles agerande uteblev inte i den alltmer påverkande bloggosfären. för några dagar senare gick någon informatör från Google ut och sa att spärrningen hade gjorts av misstag: ”The removal appears to be an internal error and not part of a DMCA request.” Bullshit! Här började Google få kalla fötter när de insåg att det höll på att blåsa upp till storm från oss alla som vill ha ett internet fritt från censur, särskilt en censur som är av politiskt slag.

Att göra lumpen….var åtminstone förr ett enda köande och slöseri med tid. Men då det var aktuellt för mig i slutet av 1970-talet så var det nästan omöjligt att få frisedel. Alla manliga individer skulle gå igenom denna process där man ”gör pojkar till män”. Nåväl, vi kom ju ut mer eller mindre som män, för att en del år senare kallas in till repetitionsövningar. Då hade vi på det personliga planet axlat mansrollen, men på repövningarna var det istället fråga om att göra männen till pojkar igen – ingen tog dessa övningar på allvar utan det var mer en avkoppling från fru och barn samt en massa supande i ute i busken. Som väl är har man nu dragit in de flesta regementen och satsar på elitsoldater. Lika svårt som det förr var att få frisedel är det nu att få göra lumpen, mindre än en tiondedel tas in. Men en 20-åring som verkligen ville vara med om dessa låtsaskrig kom på en bra idé: han gick iväg till Överskottsbolaget där han köpte en gammal uniform. Under tre dagar var han med på skjutövningarna utan att någon av befälen reagerade, rapporterar bland annat Norrtelje tidning (http://www.norrteljetidning.se//nyheter/artiklar/id/11332). Nu har han åtalats och dömts till några tusen i böter för detta, men jag undrar hur de katastrofalt inkompetenta befälen kan klara sig från bestraffning. Nog fan borde dom väl kunna hålla reda på vem som är vem på dessa övningar!? Det är egentligen inte den unge grabben som skulle åtalas utan de ansvariga befälen som genom sin släpphänthet inte vet vilka som är äkta rekryter!

Att maten är dyr….har nog de flesta av oss märkt av. I en intervju i DN i tisdags (se http://www.dn.se/ekonomi/miljonregn-over-icas-hogste-chef-1.967983) ställdes ICAs VD mot väggen för att man i kampanjer gått ut med att priset på 1000 varor sänkts, samtidigt som de istället ökat priset på andra varor vilket gjort att matkassen blivit ännu dyrare. Inför de kommande avtalsförhandlingarna säger VD:n att kassörskorna måste bereda sig på mycket måttliga löneökningar, ja kanske till och med sänkningar. För sänkning av lönen har den stackars utsatte VD:n själv råkat ut för: år 2007 tjänade han 11 miljoner kronor (1,1 miljoner euro), vilket är snudd på en miljon i månaden, medan han förra året endast fick nio miljoner,

den stackarn. Fortsätter det så här så har han nog inom ett par år mindre än vad kassörskorna har.

Sedan många år tillbaka har det funnits talesättet ”Vill du bli miljonär, bli ICA-handlare”. Nu tjänar väl inte alla med en kvartersbutik så särskilt mycket, men här i Göteborg så tjänade ägaren till ICA Maxi på Mölndalsvägen 29 miljoner kronor (nästan 3 miljoner euro). Det finns ett stort antal ICA-handlare som har miljoninkomster, faktiskt betydligt fler än kassörskor med miljoninkomster. Nu kan jag förstå handlarna då de säger att de har betydligt mer ansvar över människorna än exempelvis en sjuksköterska med 25 000 i månaden: med marknadsandelar på mer än 50 procent har ICA-handlarna ansvar för bortåt fem miljoner människors ekonomi. Trots det finns det handlare som tar ut en vinst på över 7 procent, med andra ord över 7 kronor av varje hundralapp vi handlar för. Mer om ICA-miljonärerna går att läsa på exempelvis http://www.dagensps.se/artiklar/2009/10/01/68758871/index.xml, där det finns en intervju med VD:n för Icakoncernens storägare Hakon Invest och som själv framgångsrik ägare till Ica Kvantum Flygfyren i Norrtälje. Som VD för Hakon har han ett ersättningstak på 5,4 miljoner kronor, som VD och ägare för Flygfyren tjänade han förra året det dubbla. ”Det finns säkert de som tycker att det är tveksamt att tjäna pengar på att sälja mat, medan andra tycker att det känns betryggande att det går bra.” Visst är det betryggande att det går bra för dom, men de ohemula vinstuttagen är det vi konsumenter som tvingas stå för. Jag har efter ha läst om ICA-handlarnas vinster det här slutat handla på ICA liksom slutat gå på konserter: på konserterna det är vi som får stå för fiolerna, på ICA för fårfiolerna!).

NobelprisvinnareNobelprisen har nu börjat utdelas, men redan förra veckan hölls det kanske inte lika ärofyllda ”Icke-nobelpriset” på Harvarduniversitetet. Sedan många år tillbaka delar äkta nobelprisvissare ut priser till forskare och forskning som kanske är av lite mer tvivelaktig natur. Den ende svensk som vunnit ett av dessa pris var år 2004 för upptäckten av hur sillar fiser. Bland annat går Litteraturpriset i år till polisen på Irland som över åren skickat ett femtiotal parkerings- och fortkörningsböter till polacken Prawo Jazdy. Som de flesta vet (för det vet ni väl!) betyder Prawo Jazdy körkort på polska. Årets fredspris gick till några forskare vid universitetet i Bern i Schweiz, vilka har visat varför det är mindre farligt att bli slagen i huvudet med en full ölflaska än en tom. Se ett sammandrag på http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/forskning_utveckling/article649567.ece, eller gå in på den riktiga sidan http://improbable.com/ig/winners/

Om begravningFörra torsdan presenterades en utredning benämnd ”Några begravningsfrågor”. Bland annat föreslås att begravningsavgiften blir lika för alla inom en kommun. Det är bra, för som det är nu betalar alla en progressiv skatt som är beroende av inkomsten – avgifter, till skillnad mot skatter, måste ju vara lika för alla. Dessutom föreslår utredaren att den längsta tillåtna tiden mellan dödsfall och begravning förkortas från två till en månad. Hur brott mot detta ska sanktioneras ställer jag mig dock lite undrande till: den som för tillfället är död kan ju inte åtalas (det kanske blir annorlunda vid eventuell återuppståndelse?). För det kan väl inte vara så att någon eller några äger en död kropp? Eller är det så att eventuella arvingar först måste kvittera ut den döda kroppen och begrava den innan de kan få ut nåt arv. Tja, jag vet då i alla fall inte, men lite mer om utredningen finns på http://www.dn.se/nyheter/sverige/begravningsavgift-alla-betala-1.964923.

Lustigt

Genom mitt arbete får jag en massa konstiga inbjudningar både hit och dit, inbjudningar som jag aldrig tackar ja till eftersom de är tänkta att påverka mig som tjänsteman att fatta gynnsamma beslut för just deras företag. Förra året fick jag följande mail, som hade en liten felstavning: ”Vi har nu nöjet att bjuda in er till KONFEX 2008 på Hotel 11 och Eriksbergshallen. Vi på Choice Hotels kommer att befinna oss i den södra delen av Eriksbergshallen där vi bjuder på alla typer av läckerheter och nyheter. Vänligen se bifogad inbjudan. Vi ses på plast. Ser fram emot ett fantastiskt möte.” Mitt svar blev följande: ”Hej och tack för inbjudan! Fast jag förstår inte riktigt ’Vi ses på plast.’ Ska jag ta med mig plastkortet för att betala, eller har jag något val (Choice)?”

Min förre kollega och gode vän Roger Lindblom skickade för två år sedan ut ett allmänt upprop på en större mailinglista: ”Jag har fått en fråga från en lärare som undrar om det finns någon forskare som vet hur fisken på västkusten vandrar i vattnet. Alltså vart fiskstimmen rör sig under olika delar av året.” Svaret från mig blev följande: ”Roger, så vitt jag vet så rör sig (de vandrar inte, de simmar!) flertalet fiskar under ytan alla delar av året. Dock finns undantag från detta, de fiskar som låter sig fångas av människors redskap för att sedan bli till föda och läggas upp på tallrik eller motsvarande. (Om man nu blir intelligent av att äta fisk – hur kan då fisken vara så dum att den låter sig fångas?)”

Nästa blog borde komma omkring den 15 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 1 oktober 2009

Veckan som varit/veckan som gåttFörra veckan var en ganska jobbig arbetsvecka så för att varva ner bestämde jag mig för att åka till bolaget för att köpa en flaska sprit och sedan i lugn och ro dricka den hemma och lyssna till musik. Nu är jag inte riktigt nån spritexpert och köper mycket sällan sprit, så därför gick jag till Systembolagets informationsdisk för att höra mig för. När hon fick klart för sig vad jag skulle göra – dricka sprit och lyssna på musik – så rekommenderade hon CD-ROM. Det jag slutligen köpte var en gammal goding som passade mina syften och det bekräftar det gamla talesättet att ”Rom bryggdes inte på en dag.”

Men jag försöker ta det lite försiktigt med alkoholen såväl med tanke på min diabetes och mitt höga blodtryck. Dessutom läste jag nyligen en vetenskaplig artikel om vad spriten kan ställa till med. Bland annat skrev forskarna att ”Långvarig alkoholpåverkan skapar minnesförlust. Exempelvis kan en alkoholist ta livet av sig ena kvällen utan att minnas ett dugg av det dagen därpå.” Fast det är inte så att jag är rädd för att dö, utan problemet ligger mer i att man känner sig så stel i kroppen dan därefter.

FrustrerandeFrån min internetleverantör kan jag se de 30 vanligaste sökorden för att hitta till min hemsida. Sedan i maj är det någon som har sökt på ”Brännö brygga ackord” och liknande kombinationer. Jag har skrivit i en blågg häromåret om Brännö och Lasse Dahlquist, vilken skrev och sjöng in just denna låt. Och nu finns det en stackare därute i nån stuga som med ljus och lykta söker efter ackorden och tyvärr får hänvisningar till tallgren.org. Jag känner en frustration över att jag inte kan hjälpa killen (jag är till 95% säker på att det är en man). Jag kan spela omkring 500 låtar och torde kunna kompa åtskilliga hundra till, men just Dans på

Brännö brygga är jag tämligen obekant med. När jag försöker nynna den så blandas den ihop med Maj på Malö eller vad det nu är – jag kan helt enkelt inte nästan någon av dessa gamla svenska klassiker. Finns det kanske nån av er läsare som kan hjälpa till med ackorden? Helst ska låten utgå från C-dur, vilket jag baserar på att den som inte själv kan ta ut ackorden är tämligen obekant med andra tonarter är just C-dur. Skicka gärna ett mail om du kan låten!

Motchon, moschon, motj…. ähh TräningPå läkarorder så borde jag nog gå ner några kilo i vikt. Så nu har jag börjat trampa på rejält med hojen, 35 mil blev det måndag till söndag förra veckan vilket innebär 50 kilometer om dagen i snitt. Målet var att cykla tre mil om dan, men när man håller på och har ångan uppe så blir det ”lätt” (nja, en sjuhelvetes motvind i styv kuling är inte alltid det lättaste/roligaste) ett par mil extra. Så här mycket har jag inte cyklat sedan hösten år 2000 då jag var arbetslös och hade inte så mycket annat att göra. Och jag har börjat den här veckan med liknande tempo, fast igår blev det sent hem från jobbet och kom en massa skurar men har för de fyra första dagarna ett snitt på en bra bit över 4 mil om dagen. Nu har det slutat blåsa, men när det slutade blåsa så blev det istället iskallt med frost på nätterna. Cyklingen är som sagt en del av att banta ner mig till bättre vikt, men jag undviker att cykla på kvällen för att därigenom gå ner i vikt, för man går ju ändå upp på morgonen…. (hm….).

En annan motionär…..är ishockeyspelaren Peter Forsberg. Han hade egentligen mer eller mindre lagt av för några år sedan, men nu har han varit tillbaka i Elitserien några matcher för sitt gamla lag Modo. Och redan i inledningen har ”Foppa” visat att han är kungen av hockeyrinken, det är han som regerar där. Fast enligt vanligtvis välunderrättade källor är det hans fru som bestämmer allt i hemmet, så där är han att betrakta som en toffelhjälte! (Till mina läsare i Finland: hör av er så berättar jag varför detta är så roligt!).

”Reklamombudsmannen”Nyligen hajade jag till då jag såg i tidningen att något som heter Reklamombudsmannen hade fällt utslag. Va, en ny myndighet tänkte jag först. Men det här är samma gamla kärringar som utgjorde Marknadsetiska Rådet (MER), se t.ex. blåggen 30 oktober 2008. Men nu har dom bildat en stiftelse och tagit det myndighetsklingande namnet Reklamombudsmannen RO. Och så sitter dom och gör fördömande efter fördömande i något som är domstolsliknande utslag. På hemsidan skriver de bland annat att ”Korrekt, hederlig och laglig reklam ökar konsumenternas förtroende för annonsörerna och är en förutsättning för en välfungerande marknad.” Det låter ju fint. Men ingen av dom som blir ”fällda” har gjort något olagligt! Och är det någon bilannons som har en lättklädd flicka vid sidan om så anser jag att annonsen fortfarande är hederlig, likaså är den ”korrekt” eftersom den då vanligtvis riktar sig till en manlig köpare (ingen sätter en lättklädd kvinna bredvid en Ford Ka eftersom denna bil riktar sig till den kvinnliga skaran av köpare). Sex säljer, så har det alltid varit och varför skulle det inte så kunna förbli?! Moralmaffian har inget stöd från min sida i alla fall!

”Näringslivet inrättade Stiftelsen Reklamombudsmannen den 1 januari 2009 i syfte att slå vakt om den kommersiella yttrandefriheten.” Det här låter ju nästan för bra för att vara sant. Och det är ju inte sant, för dom slår faktiskt ner på den kommersiella yttrandefriheten genom sina ”fällningar” av annonser och liknande som mycket väl håller sig inom lagens råmärken. Sverige har flera hundratusen företag, av dessa är det endast 83 som stödjer RO enligt informationen på hemsidan. In en intervju inför att den fysiska Reklamombudskvinnan (det är faktiskt en kvinna) ska tillträda tjänsten som RO i slutet av förra året säger hon ” Vi ska jobba proaktivt, och höja kunskapsnivån hos annonsörerna. Ofta handlar överträdelserna om ren

okunskap hos avsändaren.” Överträdelser av vad??? Det här är ju för fan ingen domstol! Mer om vad denna märkliga sammanslutning sysslar med går att läsa på deras hemsida: http://www.reklamombudsmannen.org/. (Not: ”proaktivt” är ett modeord bland medelmåttor som vill svänga sig med ord som ingen begriper, det betyder exakt detsamma som det vedertagna ordet ”förebyggande”.)

Reinfeldt vs. SahlinPolitiken är ju ofta ett slags spel och i spel kan man tävla. Om knappt ett år hålls riksdagsval och det är numer ganska jämt mellan de båda blocken, dock med en liten övervikt för de röda. Förra fredan publicerade många tidningar en ”tävling” mellan de båda statsministerkandidaterna, baserade på en gallup, och Reinfeldt vann med 6-0. Jag finner det intressant hur de egna leden sviker partiledare Sahlin, för i två ”grenar ” vann Reinfeldt även bland de röda sympatisörerna. Fast opinionsundersökningar är ju en sak, väljarnas stöd en annan. Och vad som kan ställa till en massa oreda är att Sverigedemokraterna kan komma in i riksdagen – om så sker är chansen stor att ingetdera block kan bilda en majoritetsregering. Kanske att det då blir fråga om ”ohederliga allianser” mellan vissa partier från det blå och röda lägret? Mer om matchen mellan statsministerkandidaterna går att läsa på exempelvis http://www.dn.se/nyheter/valet2010/reinfeldt-slar-sahlin-med-6-0-1.961211.

Missbruk av alkohol….går nu allt längre ned i åldrarna, vilket utförligt rapporterades i måndags i Dagens Svenskbladet (DS). Ofta är det föräldrarna som ligger bakom det här, ofta utan att veta om att det är dom som orsakar alkoholismen hos de unga genom att köpa ut från bolaget åt barnen långt innan de uppnått mogen ålder. ”På det här sättet kan vi kontrollera hur mycket våra barn dricker”, brukar många föräldrar argumentera. Nej, det är ett argument som inte håller: förutom den alkohol som föräldrarna tillhandahåller så får barnen tag på öl, vin och sprit via andra kanaler. Alkoholkliniken för barn, Maria Ungdomsenhet i Stockholm, har chockerande statistik som visar att missbruket nu har nått till och med de yngsta i samhället. Att vi vuxna tar en drink eller två är kanske inget att bråka om, men snälla föräldrar: sluta upp med att langa och bjuda de små på alkohol, hur mycket de än bönar och ber. DS artikel går att läsa på http://svenskbladet.se/halsa/index.php?alias=chockerande_okning_av_spadbarnsalkoholism.html.

LustigtHär kommer ytterligare några pärlor från min pärm med annorlunda korrespondens på jobbet: Vi har ganska ofta insamlingar på jobbet, nån som fyller jämnt, någon annan som fött sitt fjärde barn, med mera. Det brukar bli sisådär en tjuga (ca 2 euro) per man att betala. Men förra våren hade vi två som fyllde 50 nästan samtidigt så det blev att samla in hela 60 kronor. Denna gång var det Ann-Sofie som samlade in pengarna, men hon talade i telefon då jag var över med dom så jag fortsatte promenaden bort till skannern och körde igenom pengarna där istället och skickade följande meddelande: ”Ann-Sofie, jag var över för att betala de 60 kronorna men du talade i telefon så du får dom denna väg” (och så fick hon en 50-lapp och en tia inskannat direkt i datorn). Hon var inte helt nöjd med detta, så några timmar senare var jag tvungen att punga ut med lite kontanter.

Häromåret meddelade en av mina kolleger på en annan avdelning att han skulle resa bort: ”I morgon åker jag åker jag på semester för en veckas kryssning på Nilen. Bäst nås jag via SMS.” Ett i mitt tycke småfyndigt svar avlevererades direkt: ”Hans, ta med dig några metspön: då kan du dammsuga floden på nilfisk!”

Vi har många institutioner på universitetet. Häromåret bossade Eva över en skrift som behandlade de olika institutionerna, med mig som insamlare. När jag fick bidraget från matematiska institutionen så skickade jag över detta med följande glada tillrop: ”Eva, är det du som är husse? Här kommer i alla fall material från matte!”

Ibland måste vi vara diskreta på jobbet och inte låta nåt material läcka ut till utomstående. Inför ett styrelsemöte häromåret skickade ordföranden över lite material med följande kommentar: ”Henrik, bifogar konfidentiell handling för utdelning vid sittande bord”. Svaret från mig blev följande: ”Jag vet inte vad du talar om. Men tar i alla fall på mig mina mörka solglasögon, blindkäpp och tassar bort till kopiatorn.”

Nästa blog borde komma omkring den 8 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 24 september 2009

Veckan som varit/veckan som gåttJa efter förra veckans besked om att jag både har diabetes och högt blodtryck så har jag fått ställa om dieten, i alla fall till viss del. Och så har jag tryckt på en massa med cykeln. Kanske inte så mycket så att jag ser ut som en banian i arslet, men 24 mil i sadeln blev det förra veckan, och sedan i måndags har jag trampat 12,5 mil och det blir ett par till efter att jag har lagt ut denna blog. Ändrad kost och motion har gjort att jag dessutom tappat tre kilo, men som tur är så finns det lite till att ta av. Att plocka lite från salladsbordet har jag också börjat göra på luncherna, men hur än jag försöker lura mig själv så smakar både gurka och salladsblad förfärligt. Tomaterna är vackra att titta på, men sura utav bara fan. Ingen rolig diet med andra ord. Fast morötter tycker jag om och lyckades trycka i mig en enkilos påse på en vecka, men jag bör nog ta det lite försiktigt med morötterna eftersom jag tycker att öronen har börjat växa lite – för några kaninöron vill jag absolut inte ha!

Den senaste veckan har det varit hektiskt på jobbet och jag var tvungen att gå in åtta timmar sistlidna helg för att hinna med det hela, men sedan igår har jag läget under kontroll igen. Kommande helgen eller någon framöver ska jag te helt ledigt från allt vad helgarbete heter och istället resa omkring lite med tåg och buss i Västra Götaland, för fick nämligen gratis genom en kollega (tack Ullika!) ett kort som gäller 14 dagar i hela länet. Kortet fick jag genom att inte åka bil till jobbet minst en dag denna vecka, ett löfte som jag kunde hålla genom att jag skrotade bilen redan för tre veckor sedan!

Halleluja 1I söndags var det kyrkoval och det var en som skrev i tidningen att det här valet har fler sistagångsväljare än förstagångsväljare. Det alltså inte många unga som röstar, inte många andra heller. Men lokalblaskan Göteborgs-Posten lyckades ändå snurra till det då man rapporterade om valresultatet i tisdags. Enligt GP röstade 78 000 göteborgare i kyrkovalet, vilket tidningen menar innebär nio procent av de röstberättigade (artikeln finns tyvärr inte tillgänglig på nätet). Enkel matematik som motsvarar ungefär grundskolans 5-6:e klass säger att det då skulle finnas 867 000 röstberättigade göteborgare, detta i en stad som vid senaste halvårsskiftet hade 503 000 invånare! Att man röstar både dubbelt och tredubbelt i länder som inte är helt demokratiskt uppbyggda är ju ganska bekant, men jag har liksom lite svårt att tro att det försiggår här i vår lilla storstad.

I samma blaska och på samma dag lyckades man med bedriften att basunera ut att grannstaden Mölndal ska dra in en massa tjänster inom äldreomsorgen: ”Indragningen av 45 tjänster ska spara 1,7 miljoner kronor.” Oj då, det är ju mycket pengar. Fast fördelat på 45 anställda är det nog kanske inte så mycket. Med miniräknaren i hand ser jag att det blir 38 000 kronor per tjänst, vilket skulle innebära att lönekostnaden för varje tjänst är 3150 per månad. Men nu är lönen ca 66-67 procent av lönekostnaden, vilket skulle innebära att undersköterskorna i Mölndal har en månadslön på c 2100 kronor (220 euro), eller 12,70 per timme, före skatt. Fan trot! Det här är en lite mer komplicerad uträkning än ovan och jag skulle vilja lägga den i nivå med grundskolans 7:e klass. Artikeln hittas på http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=764&a=518853

Jag har sagt det förr och jag säger det åter: högskolorna borde kräva att alla som antas till journalistutbildning har godkänt i matte från årskurs 9.

Halleluja 2Jehovas vittnen är en religiös sekt som vi vanliga människor vet ganska lite om. Vad gör dom? Vilka är det håller till där? Svaret kommer från Vilhelmina uppe i Lappland. Jehovas vittnens byggnader kallas ju för Rikets sal, men om man kastar om orden, vilket församlingen (eller någon annan?) gjort i Vilhelmina, får man fram deras rätta natur. För omkastat blir det ”Skitarsle”, se exempelvis bild från en annan Skitarsle-byggnad på http://www.farbrortorsten.com/bildsamling/ovrigt/ovrigt262.php

Här i Göteborg har vi annars ett lite annorlunda tempel som kallas för ”Feskekörka”. Det är stadens fiskmarknad vilken byggdes 1874 och ser ut som en kyrkobyggnad (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Feskekörka). Trots att det är fråga om fiskförsäljning i denna ”kyrka” så är det en hel del människor som åker hit för att be. Faktiskt så råkade jag höra detta då jag var där igår eftermiddag. En äldre dam frågade lite försynt en av försäljarna om man får be här. ”Javisst”, svarade den artige försäljaren, varpå damen säger ”Tack! Då ska jag be att få ett två makrill och ett kilo kräftor.”

Lycka – olyckaIgår morse var det en svår trafikolycka utanför Borås, där en holländsk långtradare körde in i mitträcket på motorvägen. Hela ekipaget välte och ställde till med enorma problem för trafiken hela dagen, men chauffören klarade sig ganska helskinnad. Men hur gick då olyckan till? Att köra långtradare är ett ensamt yrke och för att få lite glädje så hade chauffören drogat sig. Men han kanske saknade lite kvinnlig fägring, så han höll även på att runka då han körde in i mitträcket. Uppenbarligen blev han inte helt tillfredsställd med detta, så han fortsatte även att masturbera under det följande polisförhöret! Läs mer på http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.210315-onanerade-nar-lastbilen-valte

Kustbevakningens stordåd – våra skattepengarKustbevakningen är en civil myndighet som guppar omkring runt våra kuster för att framför allt försvara oss mot yttre hot och förhindra brott. Eftersom smugglingen i stort sett har upphört så borde ju den civila Kustbevakningen ha upphört med sin verksamhet, skyddet av våra gränser bör ju skötas av militärerna. Men dom fortsätter köra omkring med ett mycket stort antal bränsleslukande jättebåtar och utövar nu, med polisbefogenheter, fiskeövervakning och en hel del annat. (För varje yrkesfiskare lär det visst gå tre statsanställda tjänstemän, vilket i slutänden blir väldigt dyra fiskar för oss konsumenter.)

Förra fredan rapporterade Aftonbladet (se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5813668.ab) hur dessa extrapoliser stoppat en skurk av största rang. Den 80-åriga Maj-Britt var på fisketur utanför sitt hem på Gotland. I sitt nät för flundror fick hon även två sikar, en levande och en halvdöd. Den levande släppte hon tillbaka eftersom man inte fick fånga sik vid denna tid på året, men den nästan döda tog hon hem till katten. Det skulle hon inte ha gjort, för nu hade Kustbevakningen klivit ur sina båtar, gett sig upp på vägen och lagt sig i bakhåll för den presumtive brottslingen som infångades på bar gärning med den halvdöda siken. Efter detta tillslag av kustbevakarna, som kan uppträda som poliser även på torra land, kopplades åklagare in. En åklagare kan ju välja att inte föra ett mål vidare, men här gjorde han eller hon det, till oss skattebetalares ”glädje”. Naturligtvis så frikändes den åldriga fiskaren. Men hur mycket kostar inte såna här idiotier oss skattebetalare? En tröst är dock att Kustbevakningen inte jagade henne med sina enormt bränsleslukande båtar eller fartyg, vilket det finns ett mycket stort antal av!

Kustbevakningens miljöpåverkan?Jag brukar göra viss research på en del ämnen som jag tar upp i blogen. Kustbevakningen är nåt ganska okänt för mig så jag försökte klura ut vad det egentligen är för slags myndighet och deras arbetsuppgifter. På deras hemsida finns förvånansvärt lite information om vad dom sysslar med, det finns en historik som tar 20 sekunder att läsa, etcetera. Under rubriken ”Flygplan” står det att dom ”har förnyat flygplansflottan med tre nya flygplan”, men inget om de andra planen har behållits. Om fartygen står det desto mer och man ger även en massa specifikationer på deras prestanda. Men när jag läser Kustbevakningens miljöpolicy och sedan försöker granska deras specifikationer på fartygen så kammar jag noll när det gäller deras miljöpåverkan. Det här fick mig att i tisdags skriva följande förfrågan till kustbevakningen: ”Hej! Har läst er miljöpolicy och jämfört denna med de detaljerade specifikationerna för fartyg, båtar etc., men kan inte finna några som helst uppgifter om vilket slag av bränsle (dvs. miljöklass m.m.) som ni använder, bränsleåtgång på marsfart/maxfart etcetera. I de annars mycket detaljerade specifikationerna över de olika plattformarna [dvs. båtar och flygplan] borde ju naturligtvis sådana uppgifter ingå. I annat fall så kan ju inte vi från allmänheten utöva den öppna tillsyn av myndigheter som vi har rätt till.” Det här är en mycket enkel begäran, men jag kan tänka mig att den informatör som fått detta på sitt bord har fått lite skrämselhicka, för ännu nu på torsdagskvällen har jag inte fått nån kommentar på min lilla förfrågan.

LustigtI förra veckan tog jag upp några pärlor från korrespondensen i jobbet (jag har en pärm där jag samlar sånt), och här kommer några till. Fast den första skulle jag nog ha väntat med att trycka på sändknappen, fast jag kunde ju inte hålla mig… Det var så att jag behövde en bild till en skrift som jag höll på att färdigställa och en av mina kolleger skickade över en bild. Men den låg inbakad i ett word-dokument så jag skrev ”Tack Lasse! Men skulle du kunna skicka bilden som separat bildfil med så hög upplösning som möjligt. Jag skrev ut den på vår skrivare och fick den i svartvitt (hmmm…..)” Nu råkade det vara så att bilden föreställde två flickor i tioårsåldern som höll på med några experiment: den ena flickan svensk, den andra med afrikanskt ursprung. Som sagt, jag kanske skulle väntat lite med att trycka på sändknappen!

I olika omgångar skickade jag över en massa filer till en kollega, ett av dessa mail hade rubriken ”Mjölksyraprodukt?” och med texten ”Här får du ännu en fil.”

I de flesta fall så är jag en ganska trevlig person, men jag har väldigt svårt för sådana som inte kan städa efter sig. Förra våren var det en dag ovanligt skitigt i vårt personalkök, vilket fick mig att tända till och därför skicka ut följande meddelande till alla på kontoret: ”Om vårt personalkök: Äppelskruttar, ’skaft’ av päron och oätbara delar av exotiska frukter hör hemma i slaskkorgen, inte som nu ett par decimeter ovan i vasken. Det här är en oskriven regel, men om den upplevs som alltför otydlig så kanske vi måste få den och andra regler om hur man beter sig i allmänna personalutrymmen nedskrivna? Ett sådant regelverk kan ta en viss tid att skriva, sedan kanske det ska gå ut på remiss till de anställda på kansliet för att därigenom förankras innan det fastställs. Men i avvaktan på sådana eventuella åtgärder ber jag den eller de som slänger äppelskruttar m.m. i vasken att inte göra så. [undertecknat] En lite smågrinig Henrik”

Nästa blog borde komma omkring den 1 oktober (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 17 september 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI lördags cyklade jag över till Roger och Kerstin i Mölndal, vilka bjöd upp till en trevlig surströmmingsskiva: dom höll med suringar och jag tog med lite öl som jag inhandlat i Tyskland häromveckan. Tre olika sorters strömmingar med minst sagt olika smak bjöds det på, den klara vinnaren var Gösta Hannells. En riktigt usel strömming var Höga Kusten. Detta märke fick toppbetyg år 2006, men samma år köptes det gamla ångermanländska salteriet av Gävlefisk och flyttades förra året till Enånger i Hälsingland. Det verkar som att dom i flytten fick med sig plåtburkarna från Höga kusten – surströmmingarna smakade faktiskt plåt! – men traditionen att tillreda suringarna lämnades kvar däruppe i Ångermanland. Och kanske är det så att man flyttade denna doftande delikatess några kilometer för lång? För en mil ovanför ligger Njutånger, vilket är ett mer passande namn för denna läckerhet!

Sent omsider vinglade jag hem på cykeln, mätt och belåten. En stor del av söndan utsöndrades fortfarande dofterna från surströmmingen, vilket ska ses som en liten bonus för dom som äter denna läckerhet.

I måndags var jag på läkarkontroll och då konstaterades av jag har åldersdiabetes, vilket det väl inte är nån större fara med. Värre var det att jag hade mycket högt blodtryck. Jag frågade läkaren hur högt det var, men hon sa att hon inte vill berätta och att jag säkert inte vill veta! Alltså mycket högt, så jag fick medicin mot detta genast. På tisdagsmorronen besökte jag först en diabetessköterska för att diskutera kost och därefter satte de andra sköterskorna, på order från läkaren, på mig en blodtrycksmanschett som en gång i halvtimmen automatisk mätte trycket och vilken skulle sitta på ett helt dygn. Det var lite besvärligt att ha denna på. Det gick exempelvis inte att cykla för då började den mäta om igen från början, så det var till att snabbt stanna cykeln (den pep till ett par sekunder i förväg, manschetten alltså, inte cykeln!). Och natten mot onsdan blev hemsk med nästan ingen sömn alls. Visserligen var mätapparaturen inställd på att inte pipa mellan klockan 23 och 7, men direkt jag började dåsa till så klämde manchetten åt armen för att mäta trycket och då var jag klarvaken igen.

Färggrannt

Igår morse var jag tillbaka vid sjukstugan med manschett och mätapparat. Testresultaten var nu bättre och läkaren såg inte lika orolig ut. Men det blir flera återbesök i höst och diskussioner med diabetessköterskan, liksom att ta pillren mot för högt blodtryck. Och så får jag ändra kostvanor: har sedan i måndags bytt ut mina två glas med röd lingonsaft på lunchen, till att dricka ofärgat vatten. Dessutom har jag börjat äta grönt som är rött (morötter), och tar jag för mycket brun sås så ser både läkaren och diabetessköterskan rött. Jag hoppas jag inte blir nedstämd av denna torftiga kost (”feeling blue”), eller får svarta tankar. Fast om dieten får mig att tappa några kilo så kanske jag kommer att sväva omkring på rosa moln? Jag får äta det mesta, fast inte så mycket av det, och klibbigt ris måste jag undvika – kanske man blir gul av ris?

Fast så långt som att börja äta frukt går jag inte, särskilt som en studie som nyligen presenterades i Dagens Svenskbladet visar att korv faktiskt är mycket nyttigare än frukt. Förutom att frukt oftast smakar ganska illa så är det fettbildande och i vissa fall rent livsfarligt, mer om denna studie går att läsa på http://svenskbladet.se/halsa/index.php?alias=ny_studie_frukt_ar_livsfarligt_korv_ar_nyttigt.html

JobbetPå jobbet har jag nu fått en del nya arbetsuppgifter, samtidigt som jag har dom gamla kvar. Alltså mer jobb för samma lön, men jag klagar inte för jag tycker det är kul att jobba. Och blir det alldeles för mycket att göra så får jag väl peta i mig dubbla blodtryckspiller!

Fisketur?Den 1 augusti hade jag Mika på besök: först lite fiske och sedan festligheter (se nedan). Vi har varit ut med båten många gånger över åren och resultatet har varit ganska varierande. Men denna gång var det liksom lögn i helvete att få nåt på kroken. Det närmaste vi kom var att vi såg en abborre hugga efter draget en gång, men då vi tog upp draget (en spinnare) så konstaterade Mika att det av någon outgrundlig anledning inte fanns några krokar bakom så att abborren skulle ha kunnat fastna! Vi prövade några ställen till och gav oss sedan ut till Ledholmen (även kallad Solskensholmen och Vitholmen). Inte heller där blev det ett endaste napp mer än att de olika dragen fastnade i bottenvegetationen. Men förutseende som jag alltid är så hade jag med mig ett paket korv, så det blev lite mat i magen i alla fall, mat som tillagades över öppen eld. För att göra upp eld måste man ha markägarens tillstånd, men sånt brukar jag inte bry mig om eftersom det är min onkel som äger holmen.

Ledholmen är annars lite speciell för mig och den närmaste släkten, bland annat för att vi sedan barnsben gjort utflykter dit om somrarna och lärt oss tycka om detta ställe. Min onkel började dessutom nån gång i mitten av 1960-talet bygga upp nåt som med lite fantasi skulle kunna benämnas sommarstuga, fast närmare sanningen är att det blev ett regn och vindskydd på ca tio kvadratmeter. Men det har kommit till användning för många andra, tyvärr människor som är att beteckna som vandaler eftersom deras användning har bestått i att de över åren tagit bort den ena efter den andra plankan för att ha som bränsle då de gör upp eld för att grilla. Även här misstänker jag att dom inte har markägarens tillstånd!

Efter grillningen åkte jag och Mika tillbaka för att vara med om….

Årets fest som…skulle börja klockan 19, men vi var 20 minuter försenade och lite stressade över detta. Det borde vi inte ha varit, eftersom vi ändå kom flera minuter före de första gästerna! Även jag var gäst, för det här var en fest som Susan och Kaj hade ordnat och jag hade ingen aning om

vilka de hade bjudit in. Såsom så många gånger tidigare festade vi på släpärter (vad detta är beskrivs utförligt under Lustigt i blåggen 22 maj 2008). Allt var färdigt dukat, med blommor, tallrikar och glas på borden och iskall snaps i kylen (Skåne akvavit). Så småningom kom festen igång lite försiktigt, men snapsarna lättade upp, därtill hade vi ju vin och öl. Det var en del nya ansikten, bland annat dök två av grannens döttrar upp (som båda har passerat 40) med sina makar. Nån gång under natten dök deras åldrige far upp för att hämta hem dom eftersom deras barn saknade sina föräldrar. Enligt en uppgift så kom den gamle med en ficklampa och iklädd nattsärk, med flera gråtande ungar i släptåg.

OK, några gäster förlorades under kvällen, men det tillkom nya: Bibban och en bunt vänner kom ner från Nickby och då var vi åter ett ganska stort gäng. Nån gång vid 2-3-tiden så försvann jag lite diskret till mitt sovrum vilket innebar att söndan blev ganska OK för mig. Fast det fanns dom som fortsatte festen flera timmar till, hur deras söndag blev vet jag inte, men jag kan tänka mig att sängen var den naturliga plasten. Tack Suu och Kaj för ännu ett lyckat festarrangemang!

Visa gärna tacksamhet….men låt det inte gå till överdrift. Häromdan läste jag om österrikaren som fastnade i hissen och bad till gud att han skulle bli utsläppt därifrån. Det verkar som att gud gjorde så. I sin tacksamhet för detta gick mannen raka vägen till kyrkan och omfamnade altaret, men gud blev tydligen lite irriterad på den här mannen som hela tiden störde honom så han (eller hon?) lät det 200 kilo tunga altaret falla ned och krossa mannen till döds. Mer går att läsa på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5782883.ab.

Kasta sten i vattnet?Jag läste i förrgår om jätteprojektet utanför Dubai som nu håller på att återtas utav havet. Det rör sig om ett stort antal konstgjorda öar som är formade som en världskarta, öar som har kostat bortåt en 100 miljarder kronor att anlägga. Massor av kändisar har för mycket stora pengar köpt sig lite mark där, men nu verkar det bara vara en enda av de ca 300 öarna som inte håller på att utplånas av havet. Mer finns att läsa på http://www.e24.se/lifestyle/klacksparkar/artikel_1569977.e24.

LustigtDen här gången blir det några pärlor från jobbet. Den första är från i vintras då IT-avdelningen, som då hade centraliserats och flyttat bort från arbetsplatserna. För att få veta vad vi anställda tyckte om detta så skickade ut en förfrågan till alla oss över 5000 anställa på firman: ”Vad tycker du är bra med dagens IT-support?” Mitt svar blev följande: ”Att den finns långt bort från användarna: IT-folk brukar vara ganska jobbiga och självsäkra. Av tre experter får man ofta tre olika svar, svar som ’experterna’ är helt på det klara med att det är just det som är fel. Tips: outsourca IT-supporten till övre Norrland på betryggande avstånd från användarna. Billigare blir det också.”

I förra veckan slog jag väl nån form av rekord i förkortningar. Det var en kollega som ville att jag skulle scanna in ett dokument så att han skulle kunna skicka det vidare från sin dator. Sagt och gjort och så skickade jag över dokumentet till honom med följande meddelande i mailet: ”DH: e.ö.k. f.v.b. Mvh H.” I klartext betyder detta ”Daniel Hansson: För vidarebefordran enligt överenskommelse. Med vänlig hälsning, Henrik”.

I vintras översände jag ett förslag till protokoll för granskning till ordföranden för en kommitté som nyligen sammanträtt och där jag varit sekreterare. Han tyckte att allt verkade

klart för att skriva under, bara jag bytte ut ordet avställas. Ordföranden: ”Jag tycker att Lena Eriksson ska anställas, inte avställas!” Tja, en bokstav fel så kan det bli lite tokigt.

Nästa blog borde komma omkring den 24 september (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 10 september 2009

Veckan som varit/veckan som gåttDet har varit en hel del i veckan om ”rymdhjälten Fugelsang”. Bland annat har ett stort antal medier rapporterat att han på sin rymdpromenad lyckats lyfta en över 800 kilo tung ammoniaktank. För det här ska inte Christer lastas (!) eftersom han såsom docent i fysik säkerligen vet att det som väger 800 kilo vid jordytan inte väger nästan någonting vid i stort sett viktlöst tillstånd 40 mil ovanför ytan. När han kommer ner på jorden igen så bör hans första uppgift vara att förklara för de svenska journalisterna hur det förhåller sig med vikt på jorden kontra i viktlöst tillstånd. Det är mycket märkligt hur journalister i TV, radio och massor av tidningar helt okritiskt kunnas kabla ut denna idioti utan att reflektera över dess sanningshalt.

Inledningen på helgen var ganska regnig, men på söndan sken solen som en gul kantarell. Så ut i svampskogen det bar tillsammans med Hasse. Eftersom bilen är skrotad så blev det nästan fyra mil på cykel, men vi hittade massor av gula kantareller och en del trattkantareller på kommande. Man ska ju inte avslöja dom fina svampställena, men jag har så oerhört svårt att hålla mig så här kommer det: på Hisingen! Jag hoppas att ni, kära läsare, inte för denna hemlis vidare utan kommer hit och plockar lite kantareller själva. Jag kan nog visa er några till ställen, för holmen är faktiskt ganska stor.

Synfel?Häromveckan skickade Kikki ett mail med ett ögontest som kallas ”Japansk ögonkontroll”, en massa konstiga figurer som på nåt sätt blir tredimensionella då de betraktas på rätt sätt. ”Om du inte kan se någonting så dra i yttre ögonvrårna så att du får sneda ögon (som om du vore asiat). Fortsätt dra tills ögonen är nästan stängda… det fungerar.” Jag drog och drog i ögonen, men det enda som hände var att ögonlocken gjorde allt grumligt, så jag antog att det var nåt skumt med det hela. Jag skickade ett mail till Kikki om detta och hon svarade ”Jo om du drar i ögonvrårna så att du liksom kisar så kommer du att se texten: no sex causes bad eyes. Det är på hedersord sant. Försök!” Ytterligare ett försök, men jag såg ingenting. Så jag var i ärlighetens namn tvungen att skicka följande svar till Kikki: ”På sätt och vis funkar det: har varit utan sex väldigt länge och ser inget hur jag än anstränger mig.”

Panik?I början av förra veckan var det någon av dom stockholmska morrontidningarna – jag kommer inte ihåg vilken – som hade en artikel om att det sprider sig panik bland svenskarna om den alltmer tilltagande pandemin svininfluensa. Själv så har jag inte mött någon form av panik, möjligen att nån på jobbet har talat om att det är viktigt att tvätta händerna ofta. Men under artikeln ”Panik bland svenskarna” hade tidningen en liten enkät med frågan ”Är du orolig för svininfluensan?”. Av de många tusen människor som svarade på frågan var det 81% som svarade ”Nej!” Det känns onekligen lite märklig att se en artikel om panik bland svenskarna och sedan se att det är ytterst få som oroar sig. Men svininfluensan är väl en nyhet

som pressen måste hålla vid liv, annars tappar vi läsare intresse och går till jobbet som vanligt. Utan att vara sjuka. Kanske att det är som den ypperliga tidningen Dagens Svenskbladet (se http://svenskbladet.se/halsa/index.php?alias=oro_over_att_svininfluensan_inte_orsakar_tillrackligt_med_panik.html) skrev förra fredan, nämligen att ”Åtskilliga dagstidningar, TV- och radiokanaler gick under veckan samman i en hjälpinsats att göra svenska folket mer panikslagna över svininfluensans spridning.”? För övrigt så rekommenderar jag lite läsning av denna tidning som är misstänkt lik en annan morrontidning, men har kanske lite roligare nyheter, se http://svenskbladet.se/

Ett besök på….det unika Outboard Museum vid ån i gamla stan i Borgå gjordes i somras. Ägaren Nisse Häggblom guidade mig personligen runt bland sommarens utställning. Nisse har samlat på utombordsmotorer i över 50 år och har nu sisådär 250-300 utombordare. Lokalen är ganska liten så han gör varje år en temautställning, i år var det brittiska motorer som ställdes ut. Fast en och annan stationär motor fanns det också, bland annat en Johnson som man inte flyttar ut i första taget. Det här är en handgjord tävlingsmotor på 600 hästkrafter: en tvåtakts V8! Men så användes den i början av 1980-talet på tävlingar i båtarnas formel 1. En annan motor som jag fann ytterst intressant var en unik militärmotor från 1936, ungefär 3-4 meter lång och byggd i aluminium (det enda exemplaret i världen som finns kvar!). Två soldater skulle släpa denna 25-hästars snurra som sattes fast på plattbottnade båtar för snabba transporter över sjöar. Även båtarna var specialgjorda så man kunde stapla 5-6 stycken på varandra utan att det tog mycket mer plats än en enda båt. Ett besök rekommenderas för den som har vägarna till Borgå någon lördag eller söndag under sommaren. Men skynda dit: Nisse har planer på att placera ut sina snurror på olika museer och så småningom upphöra med verksamheten. Lite mer info finns på http://designer2.kotisivut.com/?page=65.23.12&area=65

Rasdiskriminering….verkar det som att fågelskådarna ägnar sig åt. Dom tittar på havstrutar, sillmesar, gråfläckade hackspettar och gu vet allt. Ju mer exotiskt och ovanligt, desto bättre. Allt det här skriver dom upp i små observationsböcker och ju fler raser dom hittar, desto större anseende får dom i fågelskådarkretsar. Dom mest hängivna fågelskådarna bildar telefonkedjor och ringer varandra om det är någon som råkar få syn på en väldigt ovanlig fågel.

Fast dom vanligaste och för oss värdefullaste fåglarna förbigås i stort sett helt av fågelskådareliten i Sveriges ornitologiska förening (se själv på http://www.sofnet.org/). Hur jag än letar på deras hemsida så finner jag bara en enda artikel om exempelvis värphöns och då är det fråga om en negativ artikel som beskriver hur man har tagit livet att ett stort antal höns sedan de drabbats av sjukdom. Varför kan dom inte även ta med vanliga matfåglar i sina observationer, enbart av hönsen finns det ju en massa olika raser. Och varför görs inte en notering i observationsboken såsom exempelvis ”I lördags var jag hemma hos Hasse och Britta på middag och observerade deras vitkindade papegoja från Sumatra. Han kunde säga flera ord på flytande skånska.” Nä, det som för oss vanliga är väldigt exotiskt duger inte för dessa rasister. Inte heller de fåglar som vi över åren lärt oss uppskatta så mycket, såsom exempelvis pekinganka och Chicken Tandori duger för deras observationer. Jag tycker att fågelskådarna är ena jävla inskränkta rasister som inte vill se verkligheten som den är!

Jag noterade….i somras att Michael Jackson dog en alltför tidig död. Michael kom mycket att präglas (och pryglas!) av sin far, har det sagts i artiklar om honom, vilket gav mig följande reflektion som tyvärr måste skrivas på engelska: ”Michael Jackson had many hits, especially by his father!”.

Miljövänliga fordon?En längre tid har man försökt rädda fordonstillverkaren SAAB från att gå i konkurs. Det har minst sagt varit många om och men i turerna kring denna gamla bilfabrik, men nu verkar det som att man släpper in några kineser som har tre miljarder kronor med sig. Även Volvo är på väg att säljas bort och även här har det visat sig att kamrater från Kina är villiga att satsa pengar för att överta biltillverkningen.

Det talas mycket om att fordonen måste bli miljövänligare. Nu är det som så att det finns en existerande fordonsindustri i Sverige som har specialiserat sig på miljövänliga fordon, jag tänker på Monark, Crescent med flera fordonstillverkare. Men i debatten om miljövänliga fordon så har dessa i stort sett tappats bort, istället har medierna fokuserat på personbilar som släpper ut åtskilliga tusen fler procent miljöovänlig skit än cyklarna. Om nu SAAB inte är lönsamt, vilket det nästan aldrig har varit under sin livslängd, så låt dom gå i konkurs. Och gör lika med Volvo om det inte längre går att få detta företag lönsamt. Satsa hellre pengarna på miljövänliga fordon: leve cyklismen!

LustigtSom jag nämnde i blåggen den 4 september förra året så var jag ute på en hysteriskt häftig tågluffning 1974, mer eller mindre två varv runt Västeuropa på fem veckor. Ett av de ställen jag över åren återkommit till ett flertal gånger är Köln, att vara där har känts som att jag är mitt i Europa: det enkelt att fara tillbaka till Sverige och dom flesta andra destinationer ligger inom räckhåll. Några timmars tågresa därifrån ligger München, och mitt i stan den legendariska ölhallen Hofbräuhaus. Mitt första besök där gjorde jag av nödvändighet, jag var helt enkelt skitnödig. På min väg genom den gigantiska ölhallen både såg och hörde jag flera umpa umpa-orkestrar innan jag själv kunde sätta mig ned och trycka på med mitt eget umpa umpa!

Det andra besöket på Hofbräuhaus var ett par år senare då jag stannade till i München några dagar. Jag slog mig ner vid en massa andra turister vid ett långbord och beställde in ett literstop med öl. Jag var ganska involverad i en pratstund med mina grannar mitt emot, men så småningom sträckte jag mig efter ölen och såg då att japanen bredvid mig hade druckit en hel del av mitt öl. Jag greppade tag i mitt ölglas och spände ögonen i honom så att han skulle förstå att det är orätt att dricka andras öl. Men japanen rörde inte en min. Därefter höll jag koll på min öl tills den var urdrucken. Jag blängde några gånger till på japanen, men han tog inget mer av ölen. Jag beställde in ytterligare ett stop och väntade en stund för att se om japanen skulle dricka lite ur detta också. Inget hände från japanens sida. Men väl från ölen. För det visade sig att det var en rejäl skumkrona som så småningom sjönk ihop och till slut blev det lika lite öl i glaset som ölen före då jag trodde att japanen hade druckit av den. Hoppsan!

Tredje besöket gjorde jag 1984 tillsammans med Bengt och Hasse B, och den här gången visste jag vad som skulle hända med skumkronan så jag misstänkte aldrig någon av mina kumpaner för att ha nallat av min öl. Sedan ett år tillbaka har jag planerat att åka ner till Oktoberfest i München, vilken startar på fredag om en vecka, men tyvärr så var jag tvungen att skrota bilen på grund av att den var i så dåligt skick, så resan blir inte av. Men kanske att jag åker ner till München och gör ett besök på Hofbräuhaus i slutet av september nästa år.

Nästa blog borde komma omkring den 17 september (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 3 september 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI lördags hade Janne fått pappaledigt så vi gjorde en barhopping, fast denna gång modell mindre eftersom det titt som tätt kom regnskurar. Vi började med en varsin öl i garageporten hemma hos Janne. Eftersom rymdfararen Christer Fuglesang nu är på tapeten (egentligen på den konstgjorda planeten) så hade jag med mig en öl från det lilla danska bryggeriet Fuglsang; både Christer och Janne är doktorer i fysik så denna bira tyckte jag att passade. Den här gången hann vi inte till Majorna innan regnet åter vräkte ned, utan blev stående under skydd mitt i stan: en ny Fuglsang till Janne och en mer ordinär öl till mig. När skuren dragit förbi så bar det iväg till Sejdeln där vi tog några till öl och därefter restaurang Aberdeen där jag några söndagar (se t.ex. blågg 31/1 2008) gjort observationer av fyllekärringar som blixtsnabbt sveper en öl och går vidare som om inget hänt. Avslutningen blev på Whoopsy Daisy, vilket bara är en kilometer hemifrån både Jannes och mitt hem.

Dom som följt med blogen den senaste tiden har fått rapporter om hur bilen blivit allt skruttigare. I måndags var det så dags att göra den sista resan till skroten i Angered, en månad innan besiktningen gick ut. Trafiksäkerhetsmässigt var det nog det bästa som skett, ungefär som att ta med den åldrige och sjuka hunden till veterinären för att ge den sista sprutan fastän man nog velat ha den kvar ett tag till. Får nu se om jag köper en ”ny” bil eller väntar till vårkanten.

I veckan har jag jobbat en del med att lägga ut material på hemsidan. Särskilt bilderna tar lång tid att fixa till: jag har ett antal bilder (ofta ett tema) som jag klistrar in i ett word-dokument. Men jag får arbeta länge med att anpassa bilderna: ibland skalar jag bort delar av bilden och förminskar eller förstorar den så att bilden slutligen ser bra ut för den som plockar upp filen. Ett riktigt pilljobb alltså. Och så måste jag klura ut lite bildtext till varje bild, och det hela tar ju sin tid.

Gult, gult, gult!År 2009 går väl inte till historien som ett bra svampår, men väl som ett år för gula kantareller. Det lär väl visst ha varit nåt av rekord för dessa och dom gror nu på massor av ställen där de aldrig har setts tidigare. För en månad sedan hjälpte jag Leffe att dra upp båten och alldeles bredvid var det gult av dessa kantareller, och detta på en plats där man aldrig sett sådana tidigare. En av mina vänner avlevererade följande mail för en tid sedan: ”Vi hade bara lastat ur bilen och jag hade lagt in maten i kylen (samt mitt vita vin...), så tog jag ett durkslag i handen och stövlar på fötterna och gick ca. 15 meter från stugknuten, och där på ”mitt” kantarellställe lyyyste det gult! Jag plockade på mindre än 5 minuter durkslaget fullt. Gick in och tömde det och gick tillbaka. Till slut valde jag bara ut dom bästa...några var ju övermogna och sladdriga, så dom fick bli kvar. Jag gjorde kantarellsås så vi åt igår två portioner var och så har jag i kylen åt mig till två gånger till.” Tyvärr har jag nu inte länge nån bil, men det låter som att jag måste följa med Hasse och Raoul ut i svampskogen för att ta tillvara på alla kantareller som finns därute och bara väntar på att bli plockade. För cykeln fungerar ju fortfarande.

Ni borde skämmas!Hos min internetleverantör har jag sett vilka 30 mest öppnade filerna av de 226 som ni besökare har varit in och tittat på under augusti månad. På hemsidan finns det tre olika

kategorier historier och den 11:e mest öppnade filen i augusti var hemska vitsar, först på 23:e plats kommer rumsrena vitsar och några snäpp därefter inte rumsrena vitsar. Nu är det så att dom hemska vitsarna aldrig borde ha lagts ut, ändå går ni in och läser just dessa, ni borde skämmas! Fast ni är ju förståss inte ensamma om att läsa dessa hemskheter, det är därför som denna kategori hamnar på just 10:e plats. Själv så är jag tveksam för varje historia jag lägger in i denna kategori, men kan trösta mig att det är från just er läsare som jag fått dessa. Så även jag skäms lite!

Har ni fest eller….?För rätt många år sedan fanns det en reklamfilm där en tönt satt bland en massa brudar och käkade potatischips, medan polarna ringde från festen och undrade var brudarna höll till. I filmen har dom ett stort antal chipspåsar som de äter ur. Många år senare så anser chipstillverkaren OLW att en normalportion chips är 25 gram, vilket skulle innebära att en 300 grams påse räcker till 12 personer! Fan trot. På det här sättet kan producenterna, med en så kallad GDA-märkning, visa att chipsen är rena hälsokosten. GDA är ett påhitt från EU, en ny märkning som finns på massor av produkter och ska vägleda oss konsumenter i det dagliga intaget av föda. Med GDA-märkningen kan man se hur mycket fett, socker, vitaminer med mera en portion innehåller i förhållande till ett rekommenderat dagligt intag. Men det är tillverkarna som bestämmer hur stor en portion är.

Så därför kan exempelvis Coca Cola hävda att 25 centiliter av deras vedervärdiga soppa är en portion, fastän den säljs i halvlitersförpackningar. Jag undrar hur många som köper en liten Coca Cola i avsikt att dela den med en annan, särskilt i dessa influensatider! Och de nämnda chipsen från OLW visar att deras 25 grams portion innehåller endast 9 % av det rekommenderade dagliga intaget av fett. Jag har inte kollat på jordnötsförpackningarna, men skulle inte bli förvånad om det står att en portion är 13 jordnötshalvor!

Om offentlighetsprincipenVi har sedan 1995 varit med i EU, en sammanslutning där man vill mörka så mycket som möjligt för medborgarna. Jag läste i våras bland annat om ett hemligt beslut som EU fattat om vad man inte får ta med sig ombord på flygplan. En flygpassagerare i Österrike stoppades med hänvisning till det hemliga beslutet, men han nöjde sig inte med att bli stoppad av något hemligt direktiv utan gick vidare till domstol och fick rätt där. Naturligtvis kan man ju inte ha hemliga beslut som medborgarna inte vet om och än mindre kan rätta sig efter!

Här i Sverige (och i Finland, där lagen bygger på gammal svensk lag) gäller dock fortfarande offentlighetsprincipen, en rätt som måste värnas om eftersom den ger alla medborgare (och faktiskt i många stycken även dom som inte är medborgare) rätt att ta del av allmänna handlingar som inkommit till en myndighet. Detta betyder att allt som inte med stöd av lagar eller förordningar har hemligstämplats (och det är bara en bråkdel som hemligstämplas) är allmän handling. En jurist hos justitiekanslern uttryckte det nyligen så här drastiskt: ”Någon kan skriva något i en leverpastej och lämna in det [till en myndighet] så blir det en allmän handling.” Så det hemlighetsmakeri som uppenbarligen sker inom EU är i alla fall inte nåt som jag vill att vi ska anamma i Sverige – i kontakten med myndigheter ska allt vara öppet!

Jag är själv anställd vid en myndighet och har ett antal gånger lämnat ut material som jag inte velat att ska spridas vidare. Men det har varit att bita i det sura äpplet. Jag får inte fråga vem personen är eller varför han eller hon vill ha ut denna handling. Fast i slutänden är ju detta oerhört bra och något som vi även fortsättningsvis måste värna om. Så skicka gärna förfrågningar till mig om sånt ni vill få ut från mitt jobb, men gör det till min jobbadress. För

på hotmail-adressen är jag att betrakta som privatperson. Och då totalvägrar jag att lämna ut nåt, så det så!

LustigtMin första elgitarr skaffade jag hösten 1977, en Morris som jag köpte av Kjell ”Masen” Olsson för några hundralappar. Jag hade samma år lärt mig spela gitarr, så den fick duga som en första elgitarr. Men jag stördes på dess namn. Så jag skaffade lite tryckbokstäver, skrapade bort det ursprungliga namnet och döpte om den till det för gitarrer (och antagligen annat också!) högst ovanliga namnet Urrrtæx. Nåt år senare sålde jag gitarren vidare och vet inte mer om dess öden. Men om den fortfarande finns kvar så lär ju personen undra vad Urrrtæx egentligen är för märke. På tal om att ändra namn på gitarren, så fixade en bekant om en av sina gitarrer så att den kom att heta Fender Bender. Så småningom tog han med den till den lokala musikhandlaren Gunnar H. som tittade på den och sa ”Jaha, en Fender Bender. Hmm.”. Min bekant fick ganska bra betalt för gitarren eftersom det stod Fender på den. Antagligen så finns det nån stackare som söker på internet efter mer information om sin Fender Bender, en gitarr som bara finns i ett enda exemplar!

Vintern 1977/78 spelade jag och Janne Wattman in en massa låtar med elgitarrerna rätt in i bandspelaren och mikrofon därtill. Jag har kvar några av dessa inspelningar, och kanske att de kommer ut på hemsidan nån gång!). Dom är inte bra, men speglar en sedan länge svunnen tid (fast ”Skånsk blues” är en höjdare, trust me!).

Vid den här tiden hade jag skaffat min första bil, en Opel Commodore och frågade en gång om Janne var intresserad av ”en liten åktur”. Vi stannade inte förrän i Sala, 20 mil hemifrån. Det här var mitt första och enda besök i Sala och det enda jag kommer ihåg är att jag i en musikaffär hittade en skiva med konstig titel: Hoppkorv. Det var det kaliforniska bandet Hot Tuna, vilket rest sig ur askan från Jefferson Airplane, som gav ut en LP med detta märkliga namn. Om jag förstått historien rätt, så bodde gitarristen Jorma Kaukonen i jämtländska Strömsund 1975 och hade sina kompisar från Kalifornien på besök. Vid det obligatoriska stoppet vid centralortens restaurang (dvs. korvkiosk!) så köpte dem kokt med bröd, men korven ville inte riktigt hållas på plats i brödet, ovana dom var med denna ursvenska rätt. När dom klämde åt brödet så hoppade varmkorven ut och på något sätt så gav dom sitt följande album namnet Hoppkorv. (på http://www.rodang.se/janhof/kuriosa.htm hittar man följande tilläggsinformation: ”Efter en skridskotävling i Östersund 1976 åkte Håkan Sannemo (Håkan var, precis som Esbjörn M, skridskokompis med Jorma K vid den här tiden) och Jorma Kaukonen och hans fru till en korvkiosk för att stilla hungern. Håkans korv var så seg så att den hoppade ur brickan och Håkan utbrast ”jävla hoppkorv”. Håkan blev senare samma år bjuden till San Fransisco för att närvara vid inspelningarna av Hot Tunas nya skiva – en skiva som fick namnet ”Hoppkorv” som minne av den sega korven i Östersund.”

Ja, det var mycket svammel under lustigt denna gång. Nästa blog borde komma omkring den 10 september (om jag nu har nåt att berätta då, och förhoppningsvis intressantare än Hoppkorv!).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 27 augusti 2009

Veckan som varit/veckan som gått

Semestrarna är avslutade och nu börjar det ta fart på jobbet. Men de första veckorna som jag har varit tillbaka från semesternhar vi samtidigt haft ganska bra väder och jag har lagt de mer långsiktiga åtagandena åt sidan. Så för en gångs skull har jag bara gjort ett par timmars övertid och har istället valt att utnyttja de varma och sköna kvällarna till ledighet. De två senaste helgerna var jag på väg till jobbet för att arbeta några timmar, men vid alla tillfällena så fortsatte jag med cykeln åt andra håll. Med andra ord så försöker jag styra jobbet, inte bli styrd av det. Men Göteborg är ju känt som ”Blöteborg” och när regnen sätter in blir det nog betydligt längre dagar på jobbet och då får jag undanstökat de saker som har lite lägre prioritet (men som ändå måste göras).

Ligister IDen senaste veckan har ungdomar från de invandrartäta områdena i närheten av där jag bor (Backa och Biskopsgården) varit ovanligt aggressiva. Dom har attackerat såväl poliser som ambulansmän med stenkastning, ringt in en massa falsklarm och stuckit ett stort antal bilar i brand. Det sistnämnda drabbar deras grannar som försöker leva ett välordnat liv och det är sällan försäkringen täcker såna här dåd. En del av ungdomarna har sagt att det här är en manifestation mot att dom inte får jobb, så redan efter ett par dagar fick 20 ungdomar fasta jobb hos bostadsbolagen i de aktuella områdena. Men våldsamheterna har fortsatt, för det är inte fråga om att ungdomarna saknar jobb (flertalet av dessa går ju fortfarande i skolan!), utan mer att dom får en adrenalinkick av detta våld och tycker att det är häftigt att sätta sig upp mot samhället. Man kan ju undra var deras föräldrar håller hus, för en icke ringa andel av ungdomarna är under 15 år och borde vara inne på kvällar och nätter. Jag cyklade omkring i ett av dessa områden igår kväll och såg lite här och var ungdomsgäng och ett stort antal poliser i närheten, dock var det inga sammanstötningar just då. Min åsikt är att samhället borde sätta hårt mot hårt och sy in dessa fort som tusan, de som är under 15 borde direkt tas omhand av sociala myndigheter och snabbutredas om de borde skickas till ungdomshem. Samhället måste visa sin kraft att man inte tolereras sånt här, det hjälper inte att dalta med dom!

Ligister II

Liknande problem hade man i stadsdelen Rosengård i Malmö i våras, men detta våld lyckades samhället, med hjälp av de boende i området så småningom att stävja. I lördags hade vänsterrörelsen ”Reclaim the streets” fått för sig att man skulle befria Rosengård, men medan polisen stod avvaktande så jagade rosengårdsborna bort dessa demonstranter från området. Aftonbladet skrev följande: ”Med en snabb och oväntad attack jagade Rosengårdsborna själva, med tre medelålders män i spetsen, bort demonstranterna från den rondell där de samlades. De slet i deras banderoller och försökte välta deras ledarbil. Ungdomarna tvingades ta skydd bakom polisens bilar. – Vi som bor på Rosengård vill ha kvar poliserna här ute, deras närvaro har gett oss en lugnare tillvaro och förbättrat områdets rykte, förklarade en av ledarna… – Här ska inte komma några supande överklassungar och föra vår talan mot vår vilja. De har inte här att göra”. Det här är ord och handling mot vänsterkrafterna som reagerar mot sin egen borgerliga uppväxt och tror sig representera den fattiga massan trots att dom kommer från helt andra, skyddade förhållanden.

Ligister IIIDen senaste tiden har TV-avgiftskontrollanter utmärkt sig mer än de brukar. I GP (se http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=513554) står det om hur en person tvingats betala TV-avgift för att han har två papegojor därhemma. När TV-kontrollanten ringde på så öppnade ingen, men eftersom han hörde en massa ljud inifrån lägenheten så skrev han att han

hört att det var en TV påslagen. Radiotjänst i Kiruna AB är ingen myndighet, men de agerar som en sådan. Så nu beslutade man att denna person ska betala TV-avgift eftersom TV-kontrollanten uppfattat att papegojorna pratade som nyhetsuppläsarna. Och då är det bara att betala, annars hamnar man i kronofogdens register. Den lilla människan är ganska rättslös mot såna här inrättningar.

Och häromdan läste jag i tidningarna om ett par i Mölndal som terroriserats av Radiotjänst via ett telemarketingföretag som de anlitar. Detta ärende fick Justitieombudsmannen att starkt kritisera Radiotjänst. Det finns i alla fall en sida på nätet (har själv inte riktigt kollat den, men den verkar vara ganska inaktuell – har dock en del intresanta sanningar att säga) som tar upp en massa av de övertramp som TV-kontrollanterna och Radiotjänst har gjort sig skyldiga till över åren, se http://radiotjanst.tripod.com/).

Tyckfriheten hämmasFriheten att tycka och trycka vad man vill har i veckan fått ett stort bakslag då en tingsrätt i Stockholm i tisdags beordrade en internetleverantören Black Internet att stänga servrarna som betjänar The Piratebay. Men Piratebay har både lagligt material och sådant som är upprättshovsskyddat. Fast det är mer komplext än så, för det är inte Piratebay som har detta material utan dom bara hjälper människor att få tillgång till det – materialet finns i användarnas datorer, inte hos Piratebay. Domstolens agerande är förkastligt och om den tillåts fortsätta på sin inslagna linje så är det ett första steg mot internetcensur, något som inte hör hemma i vårt västerländska demokratiska samhälle. En av experterna i regeringens IT-råd, Patrik Fältström, säger i DN att ”om internetoperatörer blir ansvariga för sina kunders innehåll, då tvingas operatörerna att kontrollera allt som skickas i deras nät.” Det här är som att låta posten bli ansvarig för det som skickas i brev och paket, så tingsrättens agerande är absurt och otillbörligt! Fältström igen: ”Vad tingsrätten nu gjort är att man förbjudit folk att köra in på en gata beroende på att det på den gatan finns någon som potentiellt begått ett brott.”

Stängningen varade bara ett dygn och nu är nätpiraterna tillbaka med samma styrka, men via andra servrar och som antagligen ligger i andra länder. Det blir nog mycket svårt för myndigheterna att stoppa denna teknik som inte är beroende av landsgränser och som dessutom styrs av olika länders lagstiftning. Till och med i det långt ifrån demokratiska Kina har myndigheterna svårt att begränsa tillgången till internet som ett fritt medium trots att Google med flera försöker stryka de kommunistiska partipolitrukerna medhårs genom att införa självcensur.

Litet äventyrI lördags var jag uppe i ottan för att köpa lite öl i Tyskland inför höst och vinter, vilket brukar bli små äventyr. Två gånger tidigare har jag varit till Calles i Harrislee, en butik som ligger ett par kilometer in i Tyskland strax nedanför Jylland, och båda dessa gånger har jag hamnat i tidsnöd för att hinna med färjan hem. Men den här gången så gasade jag på betydligt mer och höll 130 km/h istället för 105 som brukar vara min standard på motorvägen. Några mil innan målet så låg jag redan en halvtimme före i tidsplaneringen, men sedan blev det tvärstopp på grund av en trafikolycka. Först efter 50 minuter började bilarna röra på sig igen. Väl framme så shoppade jag både vanlig burköl och lite mer speciella sorter. Det här var ganska snabbt avklarat och jag åt en bit mat på restaurangen bredvid. Då jag åter styrde kosan mot färjan i Fredrikshavn så låg jag 16 minuter före den gamla tidsplaneringen (med den nya ca 45 minuter före) och hastigheten sänkte jag därför till 115-120 km/h eftersom jag nu hade last i bilen; i lägre fart så drar bilen dessutom lite mindre bensin.

Strax efter Århus fick jag punktering. Enkelt fixat tyckte jag och plockade fram en sprayburk som fixar punka. Jag läste bruksanvisningen noga och så tryckte jag i hela flaskan i enlighet med instruktionen. Efter att man tryckt i detta självlagande medel så ska man köra 10 kilometer och sedan fylla på luft så man får rätt lufttryck i däcket. Så gjorde jag då det var punka för två år sedan och då fungerade det hur bra som helst. Men inte nu. Det pyste och fräste och all luften försvann på en halvminut. OK, efter lite omlastande av öllådor i baggageutrymmet så fick jag fram reservhjul och domkraft. Då det punkterade hjulet var borta så vek sig plötsligt domkraften och bromstrumman låg mot vägkanten: ettans växel låg i, men jag hade inte dragit åt handbromsen. Efter en massa möda fick jag loss domkraften och med den långa hylsdragaren som hävarm lyckades jag få under domkraften igen. Men den vek sig ytterligare en gång, trots att jag nu hade både växel i och åtdragen handbroms. Vid det tredje försöket så hade jag spärrat både fram- och bakhjul så att bilen inte kunde börja rulla igen. Och med ännu mer möda än tidigare så lyckades jag slutligen få bilen upphissad och reservhjulet monterat.

Det här tog ju en massa tid i anspråk. Nu var jag verkligen i tidsnöd för att hinna med färjan. Reservhjulet är ett sånt där smalt specialhjul som man bara får köra med i 80 km/h, men jag knäppte på i 130-140 och 20 mil senare hann jag med färjan med några minuters marginal. Nästa gång jag åker till Tyskland för att köpa öl så får det nog bli nere i Burg eftersom det går färjor varje halvtimme dit och man är inte lika beroende av tiden då återresan måste ske. Det är lite längre resa, men jag har då råd med lite oförutsatta händelser.

Lustigt”Mycket ska man höra innan öronen trillar av”, är ett gammalt talesätt, det nya är ”mycket ska man se innan glasögonen trillar av”.

Med ålderns rätt så använder jag nuförtiden två par glasögon. Ett par för den vanliga synen och ett annat för att läsa. Särskilt läsglasögonen är viktiga eftersom jag har svårt att se på riktigt nära distans. Dom vanliga glasögonen har jag nu haft i omkring 13 år och klarar mig bra i vardagslivet utan dessa eftersom det bara är på ena ögat som jag har nedsatt syn och visst brytningsfel. Exempelvis så använder jag aldrig glasögon då jag cyklar eller då det regnar, jag brukar skämtsamt säga att jag måste ha glasögon för att se intellektuell ut!

På en stadspromenad i Borgå i somras så märkte jag att det blänkte till lite grann i ena glasögonlinsen så jag tog upp glasögonen för att se om dom var smutsiga. Men nej, jag kunde se klart och tydligt igenom dom, så det behövdes ingen putsning. Men efter en liten stund såg jag detta blänk igen i glasögonen och tog åter av mig dom för att kolla. Det fanns inga glas! Det som blänkte till var en reflex i underdelen av bågen där den ena linsen skulle ha suttit. Jag letade länge och väl efter de försvunna glasen och hittade dom först två veckor senare på bastuverandan. Efter lite rannsakande av minnet kom jag fram till att jag efter ett bastubadande hade råkat trampa på glasögonen, men tänkte inte så mycket mer på det just då. Men just denna händelse inträffade en vecka före jag noterade att linserna var väck (utan att behöva putsas, så kallat puts väck!). Så jag hade alltså gått omkring i en vecka med glasögon utan glas utan att märka det!

Nästa blog borde komma omkring den 3 september (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 20 augusti 2009

Veckan som varit/veckan som gåttJa, då har jag varit tillbaka i Sverige i snart två veckor och allt rullar på ungefär som vanligt. Första veckan på jobbet var ganska lugn och jag gjorde för ovanlighets skull inte en endaste timme övertid. På jobbet är det mesta sig likt, fast vi har nu fått mycket bättre toalettpapper som är mjukt och lent. Tidigare hade vi papper som var blekt med klor, och klor river ju en hel del!

I veckan har jag sorterat dom över 600 fotografier som jag tog i somras, lagt en hel del i mappar till 16 personer, beskurit vissa bilder och rättat till röda ögon på en del och slutligen skickat iväg detta till de 16 personerna. Puh, det tog faktiskt en hel del tid i anspråk men jag får väl hoppas att några i alla fall blir glada över att se lite bilder. Så småningom lägger jag nog ut några av bilderna på hemsidan också. Redan innan jag åkte tillbaka från Finland så såg jag till att de två familjer som jag hade flest kort på fick dessa nedladdade i den egna datorn, annars så skulle jag ha fått hålla på betydligt längre.

Jag hoppas att ni läsare förstod skämtet om halal-slaktat fläsk som jag hade i förra blogen, för naturligtvis äter de nya invandrarna inte fläsk, oberoende av hur det är slaktat och tillagat. Tänk vad mycket god mat dom går miste om!

Surt?Surt sa räven om rönnbären. SURSTRÖMMINGSPREMIÄR! säger vi norrlänningar, för idag är det äntligen dags för att avnjuta denna läckerhet. Strömmingarna infångades i våras och har sedan dess jäst i tunnor i åtskilliga veckor, för att nyligen överföras på plåtburkar. Imorron eller kommer jag nog att sätta i mig en halvburk (10-12 strömmingar) tillsammans med en massa hackad lök och potatis. Redan nu vattnas det i munnen! Att jag väntar till imorron fredag med att avnjuta årets suringar beror på att doften kan sitta kvar till dagen efter och jag vill inte utsätta mina sydsvenska arbetskamrater för detta; den enda kollegan som är förtjust i surströmming är Roger, och han har gått i pension.

”Då var det dags igen…”var rubriken på det mail som jag skickade ut till en del vänner och bekanta förra torsdan för att tala om att denna blog åter är aktiv efter sommaruppehållet. Blogen hade varit inaktiv sedan den 11 juni, men detta är bara blaha blaha mot vad Hambologen utanför Kilafors har varit. Senast det ordnades dans där var hösten 1992, alltså för 17 år sedan. Efter en liten smyginvigning nyligen för inbjudna gäster så är det nu äntligen dags för en rejäl återinvigning nästa helg, lördag den 29 augusti då det legendariska dansbandet Sven-Erics åter bjuder upp till dans. Ett begränsat antal biljetter finns och jag hoppas att så många som möjligt sluter upp till denna happening. De läsare som bor i trakten kan säkert komma på hur ni får biljetter dit (det är väl knappast via EMA Telstar eller liknande!).

Att få Hambologen i skick för dans har varit ett herkulesarbete som involverat ett mycket stort antal personer, men den drivande kraften har varit Tobbe Heinlaid (med familj). Fast det är ju märkligt att det behövdes en ”stockholmare” för att få igång hambologen igen! Jag hoppas i alla fall att den kommande danskvällen blir lyckad och att arrangörerna får ihop tillräckligt med pengar för att fortsätta projektet de kommande åren. Bilder från renoveringsarbetet finns på http://www.brightrivercruisers.com/ under ”Hambologen”, bilder från smyginvigningen under rubriken ”På gång” och sedan klicka på ”Bollnäs summer meet”.

KorrigeringI förra veckan beskrev jag min festmåltid vid millennieskiftet och skrev bland annat att ”En av gästerna, Bettina, hade dock tagit med sig lite fin rysk kaviar (eller vad det nu var)”. Jag hade för säkerhets skull lagt in detta ”eller vad det nu var”, vilket Bettina vänligen påpekat att ”... det var riktig fin fransk ankleverpastej (= "du foie gras") jag hade med mig till milleniumaftonen o ingen kaviar o som du mobbade. Ugh..”. Ja nästa gång får jag väl ta och smaka lite på denna ankleverpastej – hoppas den håller sig färsk i 991 år till! Fast jag är väl kanske inte helt nöjd med hur de stackars fåglarna plågas för att få fram den feta levern, för det sker enligt en metod som är förbjuden i de flesta upplysta västländer (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Foie_gras).

SupéI somras var jag bjuden på kvällsmiddag hos några vänner i den finländska skärgården. Hustrun Leena bjöd på finsk sommarsoppa enligt ett gammalt släktrecept från Karelen och det var riktigt smaskigt faktiskt, men soppan ska ätas långsamt så att man får ut maximal njutning av den. När jag på småtimmarna vandrade hem i sommarnatten så kände jag mig riktigt glad och upprymd över att ha fått smaka denna karelska specialitet. Och nu kan jag avslöja receptet på sommarsoppan: man tar en liten blommig djuptallrik (det ska helst vara mycket blommor målade på tallriken). Därefter häller man upp ca 20 centiliter lätt uppvärmd vodka och äter soppan långsamt med sked. Vad jag vill minnas så tog jag påfyllning två gånger av sommarsoppan innan jag lämnade Leena och Jussi, tacksam över att de bjudit på så god mat!

Stinkande korvarI blogen den 4 juni skrev jag bland annat följande om den nyöppnade motorvägen mellan Helsingfors och Åbo: ”På den nya vägsträckan har man öppnat flera rastplatser av gammal östeuropeisk standard, men med modernaste nokiateknik. Om Vägverkets ambition är att man så snabbt som möjligt ska transportera sig mellan Helsingfors och Åbo (eller vice versa), ve då den som har ”behov” att uträtta. Jag stannade själv på en av dessa rastplatser för att uträtta ”det mindre behovet”. På dörren till toaletten stod det på finska, svenska och engelska att man ska skicka textmeddelande till ett visst telefonnummer som bara kostar som ett vanligt SMS. ”Öppna dörr”, skulle man skriva. Men nu var det så att jag var pissnödig, inte SMS-nödig, så jag gick några meter bort för att lätta på blåsan. Bakom byggnaden såg jag ett stort antal skitkorvar från andra besökare som inte riktigt förstått vitsen med att SMS:a för att dörren ska öppna sig.” Flera personer har hört av sig och sagt att dom inte riktigt tror mig denna gång (min tillförlitlighet i blåggen/blogen har väl sällan kommit över 80 %). Men på hemväg från Helsingfors häromveckan så dokumenterade jag detta med kameran: den som vill ha bildbevis kan gärna höra av sig så skickar jag bilderna.

Jag fortsatte även med följande observation: ”Medan jag skrev ned några noteringar om detta för att ta upp det i blogen, kom en mindre buss med ett 15-tal ungdomar. De begav sig till toaletterna, läste på skylten och stack sedan bakom knuten för att pissa. Det verkar som att någon/några har tänkt jättemycket på hur man ska kunna använda tekniken för de nya toaletterna, fast förbisett hur människorna fungerar.” Och tro på fan, samma sak upprepades även denna gång, fast nu var det fråga om en mindre buss med äldre människor från Litauen som stack bakom knuten för att uträtta sina enklare behov! Ja det finländska Vägverkets system verkar inte vara någon större succé i sin praktiska tillämpning.

MusikminneI augusti 1991 påbörjade jag mina doktorandstudier och ett par månader in på terminen blev vi doktorander hembjudna till en av lärarna, madame M. Som vanligt på den här tiden hade jag gitarren med mig och rev av några låtar i den lättare genren, mest åt rockhållet. Efter ett tag frågade madame M, sekunderad av flera doktorander som sa ”ja, ja!” om jag inte kunde spela lite låtar av Victor Jara. Inom några tiotal bråkdels sekunder hade jag rannsakat mitt

musikaliska minne, men jag var som ett levande frågetecken. Jag hade ingen aning om vem det var eller någonsin hört hans musik. Jag hade tyvärr hamnat i ett sällskap som stod långt ut på den politiska vänsterskalan och Jara var en av de socialistiska ”hjältarna” som hade ”dött för solidariteten” under militärkuppen i Chile 1973. Efter tjatet om Victor Jarasånger var det bara att lägga undan gitarren och ta några klunkar rödvin, för nu befann jag mig i rödvinsvänsterns högborg och det skulle ta mig nio år innan jag kunde ta mig ur deras grepp. Nä tacka vet jag rock ’n’ roll, en musik som har sina rötter i arbetarklassen, inte nån konstig musik som diggas av en vänsterorienterad medelklass som inte har en aning om vad vanligt arbete är!

Svårt att starta bilen…var det sent på kvällen på midsommardagen. Albert och Hanna hade varit på besök och vi hade haft en gemytlig afton i goda vänners lag. Bland annat hade Albert med sig öl från den lilla staden Nokia utanför Tammerfors, ett bryggeri som förra året fick kämpa i rejäl uppförsbacke: just när de lanserade sitt öl på bred front på marknaden (detta lilla bryggeri har snart funnits i 20 år) så inträffade en magsjukeepidemi utan dess like i Nokia – det kommunala vattnet var besmittat av e-kolibakterier. Att sälja öl därifrån just då var väl inte det enklaste kan man tänka sig.

Hursomhelst, när vi var nöjda med midsommardagens kvällsövningar såbegav vi oss alla ner till bilen för att Albert och Hanna skulle få skjuts till deras stuga som ligger ett par kilometer från min. Fast när vi var nere vid bilparkeringen så kunde jag inte hitta bilnycklarna, det var ju midsommar och jag hade smakat en del. Så tillbaka i stugan, men inte heller där fanns nycklarna. Det var nu som Bea, den nyktra och den som skulle framföra bilen, kom med den goda idén att jag även skulle kolla i jeansfickorna. Och visst fanns dom där! Som tur var det mörkt, annars skulle hela sällskapet ha sett hur jag rodnade från topp till sandaler.

LustigtDet är nu många år sedan jag slutade fira in det nya året eftersom det ofta brukade hända en massa tokigheter. Ett år så cyklade jag omkull – och det redan då jag helt nykter var på väg till festen. Det var bara att vända hemåt igen för att hämta rena kläder. Ett annat år så satt jag med vänner på en restaurang och knappade mödosamt in en SMS-hälsning på mobilen. Alldeles innan jag var färdig med det ganska långa SMS:et så ringde en av ”vännerna”, som satt bredvid, upp mig och så försvann allting jag hade knappat in. Jag blev så förgrymmad så jag lämnade sällskapet och åkte hem istället! Det har varit fler fadäser under åren, så jag har på senare år helt enkelt slutat fira nyår och haft nyårsafton som en lugn hemmakväll istället.

Vid det senaste årsskiftet så följde jag med Janne och Petra upp till Ramberget för att titta på fyrverkeriet som varje år ges klockan 17. På hemvägen bjöd dom över mig på en liten festmåltid senare på kvällen, men eftersom jag inte vill fira in nyåret så tackade jag nej. Dock med brasklapen att vi ju kunde träffas vid tolvslaget. Så en kvart före det nya året strålade vi samman utanför där jag bor och begav oss upp på en liten bergsknalle som ligger hundra meter bort. En av deras gäster, Henrik, hade med sig en flaska äkta skumpa som vi tryckte i oss medan vi beundrade fyrverkerierna som kom från alla håll. Efteråt stack vi upp till min lägenhet där både deras gäst Henrik och jag underhöll med lite gitarrspel. Det var ju riktigt trevligt, så kanske jag kan ändra mig och börja fira in det nya året som faktiskt infaller om bara drygt fyra månader.

Slutligen kan jag meddela att min gamle kumpan, den trogne blogläsaren Bobo Nygård från Jakobstad förra torsdan blev den officiella besökaren nr 3000 till hemsksidan. Skicka gärna länk till hemsidan till (o)vänner och bekanta så kanske vi snart är uppe i besökare nr 4000.

Nästa blog borde komma omkring den 27 augusti (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 13 augusti 2009

Senaste nytt: besökarantalet slår strax över till 3000: är du besökare nr 3000 så hör gärna av dig. Besöksräknaren ser du längst med på förstasidan.

Månaderna som varit/månaderna som gåttBlogen har nu varit tyst i två månader medan jag har vistats på lantstället i den finländska skärgården. Några kanske har saknat blogen, fast själv så saknar jag mest att inte ha nån internetuppkoppling då jag är på landet. Faktiskt så är de enda moderniteter som finns i stugan en gasspis (så jag får lite kaffe på morronen) och ett gasolkylskåp (så jag får några kalla öl på kvällen). Mer behöver jag inte. Fast nytt får i år – dock inte nån modernitet – är att jag även har en bastu med tillhörande gäststuga. Stor är den inte, men jag har hela sommaren hållit på att måla den både ut- och invändigt. Ett jävla slitgöra, faktiskt. Och i förra veckan grävde jag och min kompis Timppa ner en avloppsbrunn bakom bastun. Här var det Timppa som stod för slitgörat medan jag hoppade runt med kameran för att dokumentera det hela (och slapp således göra det mesta av det tunga grävjobbet!).

Men mestadels så gör jag ingenting under semestern, vilket jag trivs ypperligt med. Ibland kan det gå flera timmar utan att jag ens tänker en tanke, särskilt då jag sitter uppe på de klippor som sluttar ned mot sundet nedanför – jag bara sitter och njuter av utsikten och att finnas till. Innan jag går på min sommarledighet brukar jag varje år tänka på att jag nog borde skicka ett vykort till kamraterna som är kvar på jobbet. Men det blir aldrig av eftersom jag efter ca 15-20 minuter in på semestern har glömt allt om mitt ordinarie arbete, så det blir aldrig skickat nåt kort.

Tittut!Jag har fått rapporter om att Niklas Thorson förra torsdan tittade ut för första gången efter att hållits instängd i många månader. Han hade ofta hört föräldrarna tala om hur vackert det är på sommaren, men enligt obekräftade uppgifter lär hans första ord ha varit ”Va, finns det inte mer att se?” Men det är klart, på ett sterilt BB så finns det nog inte särskilt mycket att se. Jag får väl i alla fall skicka ett grattis till att ha vågat sig ut, likaså en hälsning till de nyblivna föräldrarna Petra och Janne. Grattis!

Arsel!På köttillverkaren Scan finns det en massa arslen, fler än på de flesta andra arbetsplatser. Förra året så skapade Scan en produkt som fick det tjusiga namnet ”ädelfile”, två utskurna bitar från skinkan på en gris. Nu är det så att enligt alla vedertagna definitioner finns det bara två filéer på en gris, vilka sitter på den bakre delen av ryggen. Fast arslena på Scan har tydligen definierat ryggen som den del av kroppen som slutar med ändan, och vips har dom fördubblat antalet filéer från grisen. Scan försvarar sig med att dom ”har utgått från en definition för filé som beskrivs som en benfri mör produkt. Filé förknippas även av många

konsumenter som ett magert, mört och benfritt kött och inte med den anatomiska detaljen.” Men nu är det så att det just är den ”anatomiska detaljen” som utgör filé, ingen annan del är filé. Som konsument vill jag inte bli vilseledd, så fortsättningsvis försöker jag hålla mig till andra köttproducenter.

På tal om mat…så brukar jag alltid äta stekt fläsk med löksås på tisdagar på en av restaurangerna nära jobbet. Mycket smaskigt! Jag brukar få extra mycket löksås som jag sedan sätter till en massa rå lök, vilket sedan innebär att jag vid 15-tiden är mycket törstig. Nytt för höstsäsongen är att den här restaurangen serverar stekt fläsk som är halal-slaktat, en rituell slakt som är viktig för muslimerna. Förhoppningen från restaurangens sida är att de nya invandrargrupperna ska upptäcka vad gott det svenska fläsket är; om det inte är halal-slaktat så räknas det som ”orent” och dom vill inte äta det.

Bilen…sjunger nu verkligen på sista versen och körs antagligen till skroten i slutet av september och blir då den sjätte Volvo 340/360 i rad som jag skrotar. Men det har blivit billiga mil eftersom jag har gjort sju långresor, fem till Finland och två till Hälsingland och därutöver ett stort antal mindre resor. Jag köpte bilen för 4500 kronor (450 euro)och förutom tankning så har jag lagt ut omkring 300 kronor på reparationer. Men nu är den slut: i våras fick jag framrutan delvis krossad (se blogen 28 maj) och förra torsdan gick avgasröret av strax utanför Helsingfors då jag startade min återresa till Göteborg. Som grädde på moset så ramlade solskyddet ner några mil senare, vilket jag tolkade som att bilen ville säga att ”Det räcker nu, jag vill inte vara med längre”.

Jag lyckade ta mig de 70 milen till Göteborg med en ljuddämpare som hängde en knapp decimeter ovanför asfalten. Det ringde rejält i öronen när jag kom hem, för decibellerna var ett riktigt stort antal. Igår gjorde jag ytterligare en reparation till priset av 10 kronor (1 euro). Jag klippte upp två tomma ölburkar (Karjala, ganska gott öl faktiskt!) vilka jag virade runt det avbrutna avgasröret och drog åt med slangklämmor inköpta på Biltema. Att jag tog två burkar beror på att ville ha lite bättre stabilitet i reparationen än vad man bara får av en burk Karjala. Och lagningen lyckades, så nu kan jag nog tuta och köra till den sista september då jag planerar att skicka bilen till den eviga vilan.

Skojfriska ungdomarJag kom ombord tidigt på båten till Sverige i förra veckan och hade möjlighet att från däck observera vad som hände nere på kajen. Det som påkallade min uppmärksamhet var att jag då och då hörde jubel och applåder. Det visade sig vara ett gäng med ett 15-tal ungdomar som stod lite planlöst i smågrupper nära varandra, men då någon var på väg att passera ungdomarna så ställde de sig på en given signal upp på två led och lät personen passera under applåder och jubelrop. Mycket effektivt och jag kan tänka mig att dom som råkade ut för detta blev betydligt förbryllade över denna hedersbetygelse.

Skojfriska gamlingar…verkar det finnas det ombord bland de anställda på Vikinglinjen. Eller så är de inte helt bekanta med det engelska språket. Vid kassorna till en av restaurangerna finns det en skylt med följande budskap: ”No coins are exchanges”, vilket kan översättas till att ”inga mynt är växelpengar”. Min första tanke var att de anställda i solidaritetens anda ville hävda alla pengars lika värde, att inte mynten ska vara mindre värda. Eller med andra ord att en liten vattenstämpel inuti en sedel inte är finare än ett enkelt maskinpräglat litet mynt. Fast då jag

läste den svenska översättningen ovanför – ”Mynt växlas inte” – började jag ana att det kanske ändå var fråga om en liten felstavning, att det egentligen borde stå ”No coins are exchanged”. Synd, för tanken om alla pengars lika värde klingade riktigt bra i mina öron, fattig som jag är.

Ju mer jag tänker på detta så vill gamlingarna på Vikinglinjen nog inte skoja med skyltarna som dom sätter upp, det är nog mer en fråga om brister i det engelska språket. För vid entrén till diskot stod en skylt med ”Åldersgräns 18” och under denna ”vouta [finska för år], år, year”. Till den engelska versionen hade någon mer språkkunnig med bläckpenna ritat dit ett ”s” för att det skulle bli språkligt riktigt. På begäran mailar jag över bildbevisen till den som vill ha.

PokerI lördags ringde Magnus och undrade om jag var intresserad av lite poker. Det har blivit tunt med spelande de senaste två åren, men nu körde vi igång igen och lovade varandra att försöka göra detta lite oftare i fortsättningen. Det är inga stora pengar vi spelar om, utan det brukar röra sig om en vinst eller förlust av ett par hundralappar, ytterst sällan mer än 500 kronor. Den här gången inträffade det märkliga att jag efter 3,5 timmes spel gick hem med exakt lika mycket som jag hade då jag kom, inte en krona mer eller mindre. I poker sitter man hela tiden och kalkylerar oddsen för olika händer och hur mycket man ska satsa, men oddset för att man efter 3,5 timme står på exakt lika som vid starten är så mikroskopisk att det torde behövas en doktor i matematik att kunna räkna ut detta.

Lustigt: millenniehysterinInför millennieskiftet för snart tio år sedan var det en hysteri utan dess like. Bland annat så trodde man att ett stort antal datorer runtom i världen skulle krascha om dom inte uppgraderades, vilket sysselsatte högavlönade konsulter i flera år. Nu var det mängder av datorer som man inte hann med att bygga om inför det kommande 2000-talet, men även dessa fungerade felfritt efter det magiska datumet. Datanissarna hade skrämt upp befolkningen helt i onödan!

Det såldes massor av prylar där det stod år 2000/new millennium/YK2 och en massa liknande. Jag kommer ihåg hur man bland annat prånglade ut trosor och kalsonger där det stod ”Millennium 2000” och snarlikt – hur många använde dessa ett par år senare (eller t.o.m än idag)? Det som var häftigt inför millennieskiftet var totalt ut bara några månader senare när folk upptäckte att inget särskilt hade hänt, utan att det bara var en grå och kall vinter som alla andra. Millennieskiftet var helt enkelt ett uppskruvat antiklimax som strax därefter föll ned platt som en pannkaka.

Själv så bjöd jag på en nyårssupé utöver det vanliga. Den regelbundne läsaren av blogen har säkert noterat att min favoritmat är korv med mos. Så denna festmåltid bestod utav vanlig kokt korv med hemlagat mos och räksallad. Men för att höja feststämningen så serverades detta inte på vanliga enkla tallrikar, utan i äkta mosbrickor och till det riktiga sågtandade plastgafflar och servetter med Sibylla-tryck! Dessa attiraljer hade jag införskaffat från min dåvarande favoritkorvkiosk som låg nere vid Järntorget. En av gästerna, Bettina, hade dock tagit med sig lite fin rysk kaviar (eller vad det nu var), men som traditionalist så smakade jag inte på detta. För är det fråga om en traditionell festmåltid så ska det vara de äkta råvarorna med äkta tillbehör. Så det så!

Min fest vid millennieskiftet blev en uppvisning i västgötaklimax. En av festdeltagarna var kraftigt förkyld och hade feber och omkring klockan 21.30 så aviserade han att han strax skulle åka hem. Men gästen hängde med allt längre och i praktiken hindrade oss från att gå ut i vinternatten för att fira in det nya millenniet. Inte förrän ca 25 minuter före midnatt åkte gästen hem, och då var det för sent för oss andra att bege sig till någon av stans bättre utsiktspunkter för fyrverkerierna. Så vi traskade 500 meter ned till ändhållplatsen för 10:ans spårvagn, där vi fick stå på tå på en uppskottad snöhög för att få en liten skymt av fyrverkerierna längre inåt stan. Sedan dess har jag i stort sett slutat fira in det nya året. Fast förra året blev ett undantag, mer om det i nästa blog, vilken borde komma omkring den 20 augusti (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 11 juni 2009

Veckan som varit/veckan som gåttMaken till god medvind var det länge sedan jag hade som den i fredags. Det blåste storm i byarna ända in till stan. Jag satte mig på cykeln klockan 8.30 för att åka till jobbet och var framme redan klockan 8.20. Eftersom jag har 7,5 km till jobbet så måste det ju bli en hisnande medelhastighet!

Ja Göteborg är faktiskt ett riktigt blåshål. I onsdags var jag på restaurang Sjömagasinet som ligger alldeles intill älven. Stormvindarna kan vara enorma så nära inpå vattnet, men på uteserveringen hade man löst problemet elegant genom att sätta kardborrband på stolsryggarna. Därigenom kan gästerna sitta kvar även i full storm utan att flyga av stolarna. Här i Göteborgs är vi faktiskt lite uppfinningsrika också!

I söndags hölls det val till EU-parlamentet. Inget av budskapen från dom etablerade partierna lockade mig, det var som att välja mellan pest eller kolera. Under veckan innan hade det mognat fram att rösta på Piratpartiet, ett parti som jag i stort sett inte vet ett dugg om, så det blev mer en slags proteströstning. Det var likadant i förra EU-valet, då fick det bli Junilistan, men de är inte längre lika fräscha och har interna maktstrider. Så mellan regnskurarna cyklade jag iväg till vallokalen för att lägga min röst på det för mig okända Piratpartiet. Fast jag är nog innerst inne en piratpartist, eftersom allt jag har skrivit (och på senare tid fotograferat) har jag lagt ut på internet så att alla som vill kan ta del av det. Jag var även under den akademiska karriären den första på hemmainstitutionen som inte satt dit ett copyrightmärke, utan faktiskt uppmuntrade till kopiering av mina skrifter.

På tal om EU-valet så bevakade det finländska Hufvudstadsbladet och gav följande direktrapport, vilken nog kan betecknas som lite fyndig: ”SFP:s avgående EU-parlamentariker Henrik Lax minglar avspänt i vimlet och ser ut att trivas som fisken i vattnet.” Ytterligare på tal om EU-valet, så kommenterade den förre justitieministern Thomas Bodström det låga valdeltagandet med att ”Man får väl försöka se det positivt: det var i alla fall fler som röstade i EU-valet än i Let’s Dance-finalen.”

Ekonomi: Krisen i BaltikumDen svenska kronan åker sedan en längre tid jojo i växelkurserna. Många analytiker har sagt att detta till rätt stor del beror på den rådande ekonomiska krisen i de baltiska länderna och där svenskägda banker har varit inblandade en hel del. Orsaken till krisen har analytikerna varit

ovilliga att förklara, förutom att säga att bankerna har lånat ut för mycket till osäkra fordringar. Men jag har min analys klar: dom jobbar för lite där borta, framför allt i Lettland. Till och med deras valuta heter lat!

Sedan är i alla fall jag undrande över hur förlusterna kan bli så enorma trots att de svenska bankerna i sammanhanget lånat ut ”skitsummor”. Göteborgs-Posten skrev i fredags att de svenska bankerna lånat ut omkring en halv miljard kronor i dom baltiska länderna. Och tidningen fortsatte: ”Den svenska Riksbanken räknar med att de svenska bankerna kommer att göra kreditförluster på 170 miljarder i Baltikum i år och nästa år. Om valutan skrivs ner förvärras läget.” (se http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=499288&ref=puff). Det här låter i mina öron lite märkligt, dvs. att man lånar ut en halv miljard och sedan gör en förlust på 170 miljarder. Men det har säkert med växlingskurser och växlingsavgifter att göra och att det är euro inblandade. För den vederhäftiga tidningen GP har väl inte lyckats blanda ihop miljoner, triljoner och kvadriljoner? Så här i efterhand skulle det nog ha varit klokare av de svenska affärsbankerna att ha använt sig av Forex som växlar till förmånliga kurser, då kanske förlusterna stannat vid några få miljoner på de utlånade 500 miljonerna. Å andra sidan är jag ingen ekonom så jag begriper inte sånt här.

Negern i VärmlandAtt vara neger i Sverige är fult, för då är man politiskt inkorrekt eller rasist, eller nåt ditåt. Till och med Svenska Akademien har i sina senaste upplagor tagit bort negrerna från ordlistan. Detta gjordes mer eller mindre över en natt och får anses som radikalt, Agatha Christie använde en hel bok för att få bort dom i sin Tio små negerpojkar (för övrigt världens mest sålda deckare). Men kvarteret Negern i Karlstad tar man inte död på så lätt: Många kämpar för att få bort denna en av de sista negrerna i Sverige, men den statliga myndigheten Lantmäteriverket har nu en gång för alla bestämt att det åtminstone ska få finnas en neger i Sverige, se mer på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5321121.ab

Henrik går HBTHäromdan läste jag om en dansk politiker som bytt kön från kvinna till man, vilket inte längre är särskilt uppseendeväckande. Personen har valt att leva och vara kvinna, men hängdes ut i ett TV-program för att tidigare ha varit man. Hon såg programmet själv på TV och, som hon säger, satte kaffet i vrångstrupen. Men i en tidningsintervju sa hon i alla fall, med glimten i ögat, ”Jag tar det som en man!” Se vidare http://www.kvp.se/nyheter/1.1595277/politiker-hangdes-ut-som-man-i-tv-soffa

När jag ändå är inne på HBT-temat så kan jag berätta om pingvinbögarna (får man säga så?) Z och Vielpunkt som lever tillsammans på zoo i tyska Bremerhaven. Dessa två herrar tog i våras emot ett övergivet pingvinägg, ruvade det och har nu adopterat ungen. ”Paret beter sig på precis samma sätt som ett vanligt heterosexuellt par skulle göra. Båda papporna sköter plikttroget om sin adopterade unge, avslöjas det i ett pressmeddelande från djurparken.”, står det att läsa i Hufvudstadsbladet på http://www.hbl.fi/text/utrikes/2009/6/5/w28223.php. Vielpunkt låter för mig som ett ganska vanlig namn på en manlig pingvin, men Z verkar mer vara ett taget namn. Kan det vara så att denna Z har hetat nåt annat tidigare och kanske genomgått ett könsbyte? Mysteriet är ännu olöst, åtminstone för mig.

MåndagsturNär man tog bort annandag pingst och gjorde Svenska Flaggans Dag till helgdag så skulle detta i praktiken innebära att vi förlorar två sjundedelar av våra helgdagar för Flaggdagen infaller ju ibland på lördag och söndag, medan annandag pingst alltid var på en måndag. Min

arbetsgivare har länge kämpat för att vi på något sätt ska kompenseras för detta och efter långa förhandlingar med facket, som tycker att vi arbetar för lite, så blev det äntligen klart att vi får måndan ledigt om helgdagen infaller på lördag eller söndag. Fast jag hade förstås hellre varit ledig fredan innan, men i förhandlingar är det ju fråga om ett givande och tagande.

I måndags åkte jag och Hasse till jaktaffären i Torsbo, mitt ute i skogen några mil utanför Ulricehamn. Jag har aldrig varit in i sån här butik förut och blev mäkta imponerad av den samling bössor dom hade. Det här lär vara Västsveriges största butik för jaktvapen. Det måste ha varit flera hundra bössor som dom hade i utställningslokalen, en av varje sort för påseende, resten i ett lagerutrymme. Många av dessa gevär var riktiga konstverk, och hade en prislapp därefter; det var inte ovanligt med prislappar på 20-30 000 och mer. På hemvägen stannade vi för lunch vid en pizzeria i Gällstad. Maten var väl sådär, men det var billigt. Och inne på toaletten hade de, liksom på bättre restauranger, satt upp en lapp om när den var städad. På de lite bättre ställena brukar det stå datum, klockslag och en signatur, här stod det bara datum. Jag har inget att klaga på vad gäller städningen, men denna lapp var inte särskilt förtroendeingivande: den började i februari och det brukade gå en à två veckor mellan städningarna – i måndags den 8 juni stod det att toaletten var städad senast den 31 maj! Jag skulle föreslå att dom tar ner denna lapp och försöker städa toaletten utefter behov (!).

Lustigt(forts. från förra veckan) Likt Björn Borg hade jag alltså vintern och våren 1970 under massor av timmar övat pingis mot en vägg. Det blev faktiskt ganska hårda duster med såväl skruvar och snedslag så jag var tvungen att springa mycket. Som jag berättade förra veckan stod jag som slutsegrare i en större tävling i slutet av våren. Sedan fick pingisracketen ligga på hyllan tills jag ett par år senare blev aktiv i ungdomsgården på Söder i Ljusne. Det här var en ungdomsgård som till 100% drevs av oss ungdomar utan överinseende av kommunala myndigheter eller någon annan. Byggnaden vi höll till i var en donation från Bruket, dåvarande Bergvik & Ala AB. Förutom att ha disko, meka med moppar med mera, så hade vi en lokal där vi spelade pingis. Det blev hårda duster med Pillik, Lasse Tjärnberg, Ove Söderberg och Putte Englund, för att nämna några.

Ett år deltog vi i en tävling mellan olika ungdomsgårdar i Söderhamns kommun. På Sockengården i Söderala inföll sig katastrofen. Vi hade inga flashiga idrottskläder utan kom och sågs i våra vanliga kläder. Jag hade en hård kamp med min motståndare och var mycket aktiv. Då jag måttade för en jättesmasch så sprack bakdelen av byxorna. Hade jag inte haft kalsonger under så hade hela bakpartiet lyst rosa! Att fortsätta spela med halvt uppslitna byxor är ingen höjdare. Jag förlorade matchen och vägrade sedan under många år att spela pingis med andra än de kamrater som jag kände bäst, absolut inte inför publik.

I mitten av 1980-talet så gick jag på Bollnäs folkhögskola. Mina pingistalanger visade sig ha överlevt den mångåriga trädan, så jag blev uttagen till en turnering mellan fyra folkhögskolor vilken gick av stapeln på folkhögskolan i Forsa i norra delen av Hälsingland. I den första matchen fick jag möta en kille i rullstol, vilket jag tyckte var svinaktigt gjort av dom. Ska man spela match så ska det vara på lika villkor, inte mot en stackare i rullstol. Så jag gick ut ganska löst och såg till att inte skruva bollarna åt sidorna där den handikappade inte skulle komma åt dom – man måste ju anpassa sig efter motståndarna om man är en gentlemannaspelare. Jag fick stryk i tre raka set. Den jäveln rörde sig snabbare än dom som hade ben som bar, hur han nu bar sig åt. Jag fick senare reda på att han var tävlingsspelare (klass tre utav fyra klasser), så min förlust med inte alltför många bollar visade sig i slutänden vara ganska hedersam. Dessutom lärde jag mig en nyttig läxa, nämligen att inte underskatta

motståndaren även om han råkar ha nåt handikapp, för dessa handikapp kan faktiskt övervinnas. Och killen har faktisk långt senare slagit OS-mästaren i rullstolspingis, så det var ju inte vilket blåbär som helst som jag mötte, se mer på bl.a. http://helahalsingland.se/sport/bordtennis/1.1003079

Avslutningsvis vill jag säga att det är svårt att vara ung, särskilt som jag inte är det! Nu tar jag ledigt några veckor för att njuta av sol sommar och lustigheter. Nästa blog borde komma efter sommaren, antagligen torsdag 13 augusti. Till dess: Håll ut!

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 4 juni 2009

Veckan som varit/veckan som gåttDatorer kan vara lite kinkiga ibland. Det fick jag ganska handfast lära mig förra onsdan då jag tänkte lägga ut lite bilder på hemsidan från bastubygget. I mitt program för hemsidan så såg allt OK ut, men det blev bara tomma rutor då bilderna låg ute på nätet. För att göra denna historia kort (!) så är alla mina bilder i formatet JPEG, men får sedan förkortningen .jpg. Efter timtals blod, svett och tårar fann jag slutligen att de nya bilderna hade översatts till .JPG (alltså med stora bokstäver), medan jag i källkoden skrivit .jpg. Pust, stön och stånk, men jag är i alla fall glad att jag slutligen lyckades lösa problemet. Tänk att det ska vara så krångligt med datortekniken, borde inte internet kunna lära sig att det inte är någon skillnad mellan stora och små bokstäver, vilket dom flesta mailprogram gör? För vanligtvis kan du skriva folks mailadresser med både stora och små bokstäver, ändå kommer det fram till rätt person.

I lördags var det dags för 34:e Hammarkullekarnevalen, vilket var första gången som dom hedrades med ett besök av mig. Jag har aldrig varit till detta ställe tidigare, men kollade på kartan och såg att det ligger alldeles bredvid Hjällbo. Men Hammarkullen visade sig ligga högst uppe på ett berg och stigningen de två kilometerna från Hjällbo var så hög i procent räknat att det skulle ha glatt vilken alkis som helst vad beträffar procenten! Det här lär vara Sveriges största karneval, men det var svårt att se eftersom det var så mycket folk där. Paraden gick genom bostadsområdet, men eftersom jag fick så dålig plats där man knappt såg nåt så gick jag ner till festivalområdet för att köpa lite mat. Det fanns massor av internationell mat att välja på, men jag satsade på det mer traditionellt svenska kebab, vilket i alla fall är nåt jag känner igen. Sedan åter upp till paraden där jag mellan folkmassorna kunde urskilja några dansande plymer med lättklädda damer nedanför. Men alla dansande ekipage hade en massa trummisar som alstrade ett dån som i mina öron övergick till oljud. Mina öron är överkänsliga, så lätt besviken fick jag cykla hemöver igen. Fast är det bra väder igen nästa år så kanske jag kommer tillbaka, denna gång laddad med öronproppar.

FinstiltHäromveckan åkte jag motorvägen mellan Helsingfors och Åbo, en väg som började planeras redan på 1950-talet och påbörjades 1962. Efter att ha byggt några mil så hände inte något på många år. Men sedan några år tillbaka har man byggt utav bara den och för ett halvår sedan öppnades sista delsträckan på omkring 60 kilometer. I alla fall till och från, för det finländska Vägverket har titt som tätt varit tvungna att stänga av den nybyggda delen eftersom bilisterna fick stenar över sig då de körde i tunnlarna. Bilisten som kör den nya sträckan bör vara pigg och utvilad, för man kör genom den finländska vildmarken utan några direkta sevärdheter.

Det är faktiskt en av de tråkigaste vägsträckor jag har kört, men man kommer i alla fall snabbt fram till målet.

På den nya vägsträckan har man öppnat flera rastplatser av gammal östeuropeisk standard, men med modernaste nokiateknik. Om Vägverkets ambition är att man så snabbt som möjligt ska transportera sig mellan Helsingfors och Åbo (eller vice versa), ve då den som har ”behov” att uträtta. Jag stannade själv på en av dessa rastplatser för att uträtta ”det mindre behovet”. På dörren till toaletten stod det på finska, svenska och engelska att man ska skicka textmeddelande till ett visst telefonnummer som bara kostar som ett vanligt SMS. ”Öppna dörr”, skulle man skriva. Men nu var det så att jag var pissnödig, inte SMS-nödig, så jag gick några meter bort för att lätta på blåsan. Bakom byggnaden såg jag ett stort antal skitkorvar från andra besökare som inte riktigt förstått vitsen med att SMS:a för att dörren ska öppna sig. Jag hoppas att lagens långa arm får fast dessa missdådare och avför dom (!) till närmaste polisstation.

Medan jag skrev ned några noteringar om detta för att ta upp det i blogen, kom en mindre buss med ett 15-tal ungdomar. De begav sig till toaletterna, läste på skylten och stack sedan bakom knuten för att pissa. Det verkar som att någon/några har tänkt jättemycket på hur man ska kunna använda tekniken för de nya toaletterna, fast förbisett hur människorna fungerar. Och det här leder mig in på nästa avsnitt, nämligen.….

Människan och teknikenI söndags var jag till stormarknaden för att inhandla veckans varor. Precis då jag var hemma kom jag ihåg att jag också skulle ha köpt smör, så jag fortsatte till Tempo vid Bjurslätts torg. Tempo är en av de dyraste affärskedjorna, men lite smör kan man ju handla där tänkte jag. Utbudet var som vanligt knapert, men jag hittade en 600 grams förpackning Lätta för 17:90, vilket bara är 3-4 kronor mer än jag brukar betala på de seriösa livsmedelskedjorna. Framme vid kassan scannar butiksbiträdesassistenten in mitt smör och säger ”20 kronor”. ”Va, det står 17:90 på hyllan”, säger jag. Fast osäker blir jag och går tillbaka och kollar en extra gång. Jovisst, 17:90 för ett paket Lätta (inget extrapris/special) och går tillbaka till kassan med min smörbytta. Återigen scannar han in den och får upp 20 kronor på kassaapparatens skärm. ”Jag har kollat, det är 17:90, så slå in det”, säger jag. ”Nä, det står 20 kronor på kassaapparaten och det är den som gäller”, sa den manlige butiksbiträdesassistentkassörskan, vilken torde ha varit i åldern 50+ och vetat att det är priset på hyllkanten som gäller. Jag bara stirrade på honom, ruskade på huvudet och gick ut. Tempo på Bjurslätts torg kommer aldrig någonsin få se mig som kund! Istället cyklade jag över till den närbelägna bensinstationen och köpte ett 300 grams paket Bregott för 22 kronor. Förvisso mer än dubbelt så dyrt per gram, men hellre det än att handla av någon idiot som låter tekniken gå före verkligheten! (not: jag vet att Lätta är margarin, men jag föredrar att här kalla det för smör).

Mer om TempoTempo är annars ett företag som jag har lite undringar över. Antagligen är det fråga om franchiseföretagande, där varje butik har en egen ägare. Jag har noterat att Tempo vid Guldhedstorget ständigt har nya kassörskor, nästan uteslutande yngre damer med invandrarbakgrund som har det tufft på arbetsmarknaden. De utför ett ordinarie arbete, men det är sällan som jag sett ägarna vid kassan. En maggropskänsla som jag har fått, är att ägarna har upptäckt att de kan få tag på billig (eller antagligen gratis) arbetskraft genom Arbetsförmedlingen och att de under flera års tid har utnyttjat detta. Om det här stämmer så rimmar det illa med min syn på arbetsmarknaden: jag finner det acceptabelt att någon har en provanställning under några månader för att se om han eller hon passar för jobbet, men sedan

ska det övergå till fast anställning. Att ta in arbetslösa för att utföra ordinarie jobb och sedan skicka ut dessa i kylan igen – utan utsikter att få ett riktigt jobb – är inte en arbetsmarknadspolitik som jag är beredd att stödja, än mindre att slösa mina skattepengar på sådant.

Grotesk?Vi hade fantastiskt väder senaste helgen, och det fortsatte en bit in i veckan innan kyligare luft spred sig till göteborgsområdet. I fredags träffades jag och Janne nere vid Röda Sten för att ta en pilsner och planera för kvällens begivenheter. Som vanligt pratade vi lite om dittan och dattan och jag frågade varför frugan inte följt med på våra pubbrundor det senaste halvåret. ”Nä, hon är grotesk”, sa Janne. Han har sagt detta flera gånger under de senaste månaderna, så jag frågade nu varför han tycker att hon är grotesk. ”Grotesk?”, frågade Janne lite undrande, ”Jag har ju sagt flera gånger att hon är i grossess!” Det verkar som att jag får göra en sköljning av hörselgångarna. Och så får jag gratulera till tillblivelsen, vilken beräknas ske om en dryg månad!

Lustigt(forts. från förra veckan) Jag åkte alltså skidor fort under våren 1970 och spelade hyfsad pingis. Dessutom så var jag en jävel på att springa snabbt också! Under senvåren så hade jag stora framgångar på skolan i Ljusne (då kallad Nya Centralskolan, sednare omdöpt till Stenbergaskolan). På kolstybbanan på idrottsanläggningen Ljusneborg var jag och min klasskamrat/värsta konkurrent Rolf Carlsson alltid jämnsnabba. Hur det gick för honom i de senare tävlingarna kommer jag inte ihåg, men vi blev båda uttagna till distriktsmästerskapen för Hälsingland. Själv så sprang jag 60 meter, sprang häcklöpning och tävlade i längdhopp. Totalt så erövrade jag tre bronsmedaljer i årskurs sju och åtta, men kommer i nuläget inte exakt ihåg vad det var i för grenar.

Våren 1971 kom i alla fall mitt stora fall inom idrotten. Vi var i Edsbyn på att tävla i distriktsmästerskapen på idrottsplatsen Ön. Här var det fråga om häcklöpning och jag hade för tillfället skaffat speciella dubbar till spikskona, avsedda för denna snabba så kallade gummiasfalt. Vid tredje häcken touchade jag i och det var ett par sekunders resa mot ett fall på asfalten där jag i hög fart slog ner och skrapade upp mig rejält; det blir riktiga brännmärken då man glider på gummiasfalten. Det här var även det slutliga fallet för min idrottskarriär – jag hade innan lyckats få en bronsmedalj på 60 meter rakt framåt utan häckar – för om jag hade fortsatt med häcklöpning året efter så skulle höjden på häckarna ha höjts från 80 cm till 110 cm. Jag är alldeles för kortväxt för att klara av sådant med löpning, det behövs med av höjdhoppsstil för mig då! Sista delen av den så kallade idrottskarriären kommer om en vecka.

Avslutningsvis kan jag nämna att jag läste i senaste numret av Läkartidningen om det svåra fallet med den medelålders kvinnan som hade ont överallt. Vart hon än pekade på kroppen så sa hon genast ”Ajjj”. Det var först efter besöket hos den fjärde läkaren som man kunde konstatera att hon hade ett brutet pekfinger! Nästa blog borde komma omkring den 11 juni (och då berättar jag om spruckna byxor i bordtennistävlingen).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 28 maj 2009

Veckorna som varit/veckorna som gått

I fredags för nästan två veckor sedan så åkte jag över till Finland för att snickra och måla lite på den nya bastun (se under Bilder). Men det var nära att jag inte hade kommit fram till det tänkta målet. I utkanten av Nyköping stod det ca 10-12 nordafrikanska herrar i 14-15-årsåldern uppe på en bro över motorvägen. Dom hade antagligen nyss beviljats asyl i Sverige och var tvungna att visa sin glädje över detta. Så för att fira sin glädje kastade de sten på bilarna som passerade under bron. Att få en sten genom vindrutan då man färdas i 110 km/h (eller betydligt snabbare som en del kör) kan ställa till lite oreda, ja till och med dödsfall. Själv så fick jag ett stort hål i vindrutans nedre kant och glassplitter över hela kroppen och i hela bilen. Glasögonen räddade synen på mig. Men jag kom i alla fall fram till resmålet, om än lite skakad och med en vindruta som inte var i bästa skick.

Nu skulle det målas. För att måla behövs färg, så det blev att inhandla lite sådant. Den första färgen var en grundfärg som kändes ganska tröstlös att måla eftersom det inte syntes nånting, för den var färglös! Antagligen har stugan fått en massa extra på vissa ställen och andra är helt omålade med denna grundfärg, för efter några minuter gick det inte att se var det var ”målat” eller inte. Men slutligen blev det dags att måla bastun i dess slutliga kulör. Ett flertal personer hade sagt att den borde ha en grå nyans för att smälta in i landskapet, men ju mer jag tänkte på den föreslagna färgsättningen desto mer tveksam blev jag. Nja, jag vill nog ha mer nåt som liknar en jaktstuga uppe i Alperna, tänkte jag, och så fick det bli. Så nu har bastun ett första lager med riktig färg av nyansen Oregon Pine (Douglasgran), vilken ser ungefär ut som de mindre grenarna på en ganska ung tall.

Inne i storstugan var det inte särskilt varmt. När jag var där i september förra året för att bygga upp bastun så var det 16 grader inomhus då jag anlände, för att en vecka senare ha sjunkit till 10 grader. Då var det regn, rusk och höststormar. Nu gick det åt andra hållet: det var 11 grader då jag anlände och en vecka senare hade temperaturen inomhus stigit till 14 grader. I september var jag tvungen att vara inomhus i kylan ganska mycket, men denna gång var det inte många timmar som jag var därinne förutom då jag skulle sova, vilket jag gjorde i en litet rum som jag värmde upp till det ganska behagliga 20 grader. Och flera gånger klippte jag gräset, vilket man blir ganska varm av: först får jag dra sisådär 30-40 gånger i snöret innan gräsklipparhelvetet vill starta, för att sedan i maklig takt gå runt med den på gräsytorna.

Om flosklerHar du nåt att säga, så säg det. Annars är det bättre att knipa käft. Den här blogen har ju inte mycket att säga egentligen, det stora syftet är ju mer att roa lite grann. Men jag har alltför många gånger varit med om där folk öppnar truten bara för att de tycker att det är deras tur att säga nåt, fast det som dom säger är av noll och intet värde. Jag var under många år med i en organisation där ordföranden var en mångårig riksdagsman och sa en massa bra saker i sina kommentarer. Tyckte jag, ända tills det var dags att skriva ned det som han sa. Men han sa bara tomma ord, vackra att lyssna på och vid ett första påseende ganska vettiga. Men det var floskler.

Över åren har jag i skrift sett massor av floskler bland dokument från såväl företag som myndigheter. ”Medarbetarna är vår största tillgång” är en klyscha som fick genomslag på 1990-talet, men som än idag kan slinka igenom i de otaliga visioner som på löpande band skapas av en massa välutbildade människor som egentligen borde ha bättre för sig än att blicka långt framåt mot en framtid som är beroende av en massa variabler som ändå förändrar allting. ”I have a dream”, sa Dr Martin Luther King på 1960-talet. Det var då en vision långt in i framtiden, vilken nu i viss mån ett antal decennier senare har, om inte förverkligats så i

alla fall kommit en bra bit på väg. Men hur många visioner har inte gått käpprätt åt helvete i och med nya förutsättningar, såsom den nu pågående ”ekonomiska” krisen?

I min egen yrkesutövning försöker jag i möjligaste mån undvika floskler och går då och då tillbaka till floskelgeneratorn på http://www.avigsidan.com, där jag får en nyttig påminnelse om vad som är floskler, alltså tomma ord som låter vackert. ”Vår kvalitetssträvan bygger på…” betyder egentligen att man inte har lyckats uppnå den kvalitet man borde ha. ”Tvärvetenskaplig bas” är egentligen att man saknar expertkunskap inom området; ”spjutspetskompetens” är åt andra hållet, nämligen att bredden saknas. ”Vi ser inga problem, bara utmaningar” betyder egentligen att man hoppas det löser sig på nåt sätt. Hur skulle det se ut om världssamfundet nu sa ”Vi har ingen kris, bara utmaningar”. Detta låter ju fint, men kan knappast övertyga de miljoner som får gå från sina hem och arbeten. ”Vi utarbetar strategier för att…” betyder också att man hoppas att nån kommer på en lösning på ett problem som verkar olösligt. Ja, dom floskler som produceras är i det närmaste oändliga, men dom borde förfinas. Det kanske är dags att skapa en universitetsutbildning i teoretisk floskellära. Där kan studenterna efter genomförd utbildning få jobb som informationsstrateger. Jag hade i min enfald trott att jag mer eller mindre uppfunnit detta ord då jag nyss skrev det, för ingen människa kan väl vara ”informationsstrateg”? Men där hade jag fel, för det är ett jobb som tyvärr redan finns: jag fick 2800 träffar på Google då jag nyss kollade – och mer lär det väl bli inom några år.

Jag är inte rasist, men….Ja så är det många människor som brukar säga. Själv så har jag i många år varit rasist, ja till och med professionell rasist eftersom jag under några år varit anställd för att studera och skriva om de olika människoraserna. Men nuförtiden så får man ju inte tala om ”raser”, utan använder istället begreppet etnicitet. Fast det är ju i princip samma sak.

Jag har noterat att man i Amerika har fått en president som inte riktigt ser ut som dom tidigare presidenterna där, man skulle nästa kunna tro att han är av annan ras. Och visst är han det! Detta har jag nu fått bekräftat genom GU-Journalen, vår utmärkta personaltidning. I en artikel nyligen om en annan person kunde man läsa följande: ”Familj: Hustrun Anja, dottern Miriam och hunden Nellie, en portugisisk vattenhund (precis som Barack Obama).” Javisst, mina misstankar stämde, presidenten är av en lite ovanligare ras, nämligen ”portugisisk vattenhund”!

Tsarens gamla kläderAlldeles innan den första ryska revolutionstsaren Lenin dog fick han frågan om han ville ligga på ”lit de parade” (alltså efter döden utställd för allmän beskådan) och lär ha sagt ”Bevare mig väl”. Det var ju lite svårtolkat för partifunktionärerna, men de tog det säkra för det osäkra och balsamerade honom. Revolutionshjälten Lenin, som bara är ansvarig för några miljoner människors död (efterträdaren Stalin var betydligt effektivare), är ju för alltid levande hos det ryska folket genom sin balsamering. Men hans kläder måste naturligtvis bytas då och då, vanligtvis vart tredje år. Men nu har kapitalismens ekonomiska kris slagit så hårt mot arbetarklassens hjälte att han inte längre kan få sin specialbeställda kostym från utlandets bästa skräddare. Det är synd att denna nyhet kommer några veckor efter första maj, för det skulle ha varit intressant att ha sett de olika kommunistiska och socialistiska demonstrationstågen ha plakat med ”Ned med kapitalismen: Ny Armanikostym åt Lenin!” (se även http://svt.se/2.22584/1.1567041/inga_nya_klader_for_lenin?lid=puff_1567089&lpos=bild).

Vi vann ju! Nästan i alla fall….Som vanligt så lyckades jag undvika att se eurovisionsschlagerfestivalen häromveckan. Istället för att se på en vinnare på lördagskvällen satt jag mig ned med en vinare och mådde egentligen ganska bra! Dagen innan spektaklet gick av stapeln hade Göteborgs-Posten en större artikel om att det är kläderna som avgör vem som vinner finalen: ”Gärna en bra låt, men i schlager-EM står man sig slätt utan en iögonfallande scenkostym.”

Operatanten tog i så det bara knakade, visade upp sig i den vinnande kostymeringen som skapats av Camilla Thulin. Och så kom tanten bara på 21:a plats av de 25 tävlande. Det här är en rättsskandal utan like! Att låten är hemsk ska man inte bry sig om, utan det är kläderna och utseendet som är det viktigaste. Det verkar som att de östeuropeiska tittarna (obs: inte lyssnarna!) inte förstår sig på den nordiska skönheten, utan föredrar sångare à la det kvinnliga kulstötarlandslaget från Östtyskland. Fast å andra sidan är den svenska operatanten även välutbildad från olika gym i stockholmsområdet och har väl utbildade biceps, triceps och fyrceps, enligt vad jag kan se från bilder i kvällspressen. Å andra andra sidan så var det slutligen en norrbagge, som inte riktigt är en norrbagge, som vann. Tyvärr är låten bra, men det ska man ju bry sig mindre om enligt GP, eftersom det är kläderna som avgör vem som ska vinna. Och denne norsk, ”Kråkan från Minsk”, hade osmaken att ha en enkel vitskjorta utan slips och en svart väst därtill. Det är röstningsskandal att han vann!

LustigtJag var i min ungdom en framgångsrik idrottsman. Men framgångsrik menar jag att det på något sätt gick framåt, vilket det väl gör för alla idrottsmän utom dom som simmar ryggsim. Under det sena 1960-talet så höll jag på med skidåkning, jag var då i åldern 10 till 13 år. Jag är fortfarande stolt över att jag i flera av dessa tävlingar inte kom sist. För där måste ju någon alltid hamna. Fast oftast var det jag. I skidorten Harsa i Hälsingland vintern 1967 eller 1968 var det 52 skidlöpare i min åldersklass som ställde upp och jag lyckades med mästerstycket att komma sist av dom alla. Långt senare har jag förstått vad det berodde på: dom andra tränade, men det gjorde inte jag. Fast jag fick en liten revansch vintern 1970 då jag efter en tumultartad skillsmässotvist tvingades leva på annan ort i ett drygt halvår. Under hösten 1969 var jag ett antal dagar i veckan i Vrinneviskogen i Norrköpings utkanter för ett löppass och vid årsskiftet flyttade jag upp till den lilla orten Nora i Ångermanland. Nu hade jag hunnit bli mycket vältränad och ställde upp i några tävlingar inom den lokala skidklubben, tävlingar som jag vann varje gång (vill jag i alla fall minnas nu så här 40 år senare).

Efter några månader i Nora kom jag i dessa skillsmässovirvlar tillbaka till hembyn Ljusne och kunde för en gångs skull göra ganska bra ifrån mig i skidspåren, dock utan att vinna. Men en ganska tjusig pokal från våren 1970 har jag i alla fall kvar. Och under denna vår blev jag en hejare på pingis. Liksom Björn Borg stod och nötte mot garageporten, så stod jag hemma i lägenheten i timtal och bollade mot en vägg med en pingisracket. Denna träning gjorde att jag sedan totalt vann en serie över tio omgångar hemma i byn. Jag var inte bäst, men utvecklades absolut snabbast genom denna ständiga träning. Tävlingen gick ut på att den som vann en match straffades med ett handicap med några bollar minus i nästa omgång. Jag vann hela tiden och började med mer och mer minus mot dom jag spelade och slutade efter tio veckor som turneringens slutsegrare. Mer om idrottskarriären nästa vecka.

Nästa blog borde komma omkring den 4 juni (om jag nu har nåt att berätta då, fast jag har ju lovat att skriva om ”idrottskarriären”).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 14 maj 2009

Veckan som varit/veckan som gåttFör inte särskilt många år sedan så fick man efter en utlandsvistelse bara ta med sig hem en mycket en mycket liten ranson innan Tullen sa stopp. Exempelvis så fick man bara ta in sex småburkar öl (2 liter), resten var tullpliktigt/smuggling. Nuförtiden får man i stort sett ta in hur mycket alkohol som helst, bara det är för eget eller familjens bruk. I lördags åkte jag till Systemet och handlade en massa öl åt en kompis i Finland, öl som både är billigare i Sverige och öl som inte finns att få tag på i Finland. Sent på lördagskvällen kom jag att tänka på detta som gällde en gång i tiden, nämligen tullpliktighet. Ju mer jag tänkte på det hela, desto mer beslutsam blev jag: det är klart att jag måste tulla på det jag köpt in! Så jag stoppade in en fransk specialöl (som kostade hela 50 kronor!) i frysen och en knapp timme senare började jag tulla på den. Den smakade faktiskt betydligt bättre än ”en stor stark” på pubben. Och trots det ohemula priset var den egentligen några kronor billigare räknat per liter än blasket som serveras ute eftersom flaskan innehöll 75 centiliter, mot 40 centiliter för den stora starken som kostar 29 kronor. Min finsmakande kompis i Finland som köper ”dyröl” kanske inte är så dum trots allt!

Man ska kanske inte skicka en massa mail eller ringa då man är lite på lyran, men jag skickade vid midnatt följande till min kusin, vars man ska få dom öl jag köpte i lördags: ”Hj Susaan! Jg hrr nu smkat på markus goda öl, den var lettdruken men välldigt stark! Den smkade ritkigt gått, fatktist! På månda måsste jagnog köpa en ny åt Macus så att änev han får enn so här gof att smaka på. Jag ksa nu pova en nnan öl som jg köptt åt markuss, fats kanske imogon efttersom jag presis blev gasnka tröt och käner mi lite yr i huvut. Hejj dxå!!! Henreik”

I mellandagsrean direkt efter jul så köpte jag en i mitt tycke väldigt avancerad digitalkamera. Jag har nu så småningom lärt mig att ta kort med den, men det är väldigt mycket som måste ställas in, bland annat så att inte bilderna blir alltför ”tunga” i megabyte räknat. Kameran har även en videofunktion, vilken jag för absolut första gången testade igår. Azaleadalen i Slottsskogen börjar nu blomma och jag gjorde en filmning i 6,5 minuter där, med speakerröst och allt. Bakgrunden är att jag ett antal år per telefon gått runt i Azaleadalen den 25 maj och givit direktrapport till min kusin Yvonne på hennes födelsedag; Yvonne är trädgårdsmästare och jag inbillar mig att hon därmed även gillar blommor. Imorron åker jag över till stugan en vecka och kommer då att träffa henne och visa den lilla filmen så hon får se hur denna vackra lilla dal ser ut i verkligheten. I sammanhanget kan nämnas att jag gick runt 6,5 minuter med fingret på avtryckaren medan jag pratade och filmade: när jag tog bort fingret så fortsatte kameran att gå. En självklarhet för de flesta men inte för mig, det var ju första gången jag filmade!

Årets avslöjandeI tisdags kom årets avslöjande, det som vi väntat hela vintern på. Ni minns väl konstfackeleven som spelade psykiskt sjuk och lades in på St Jörans sjukhus. Hittills hade hon tigit som muren och sagt att hon ska avslöja det hela i maj. Och nu har hon gjort det. Den här så kallade konstinstallationen innebar att hon spelade sig själv! Hon är nämligen en gammal psykpatient. Jag hoppas att hon får högsta betyg för denna fantastiska ”installation” och sedan med diplomet i hand kan åka land och rike runt och för dyra pengar spela självmordsbenägen. Konstälskare runtom i landet kommer att älska detta, och får hon en riktigt bra promotor så kan hon ställas ut på Museum of Modern Art i New York. Även där kommer hon att dra

jättepublik för de flesta välutbildade amerikaner vet ända sedan 1950-talet att Sverige toppar ligan över självmordsstatistik. Mer går att läsa på exempelvis http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2881275.svd

Nu väntar jag bara på att konstfackeleven som sprayade sönder en tunnelbanevagn avslöjar sig själv och sitt motiv. Kan det vara fråga om en alkoholiserad och självmordsbenägen tunnelbanetågsförare som med sin installation vill visa den vardag han utsattes för innan han började på Konstfack? Tänk om dessa två skulle slå sina påsar ihop och åka på turné (naturligtvis med tåg!): han bara målar och målar i vagnen medan fruntimret är hysteriskt och låtsas skära av sina handleder. Den konstälskande medelklassen skulle säker betala upp till 10 000 kronor vardera för att få följa med på en sådan resa. All heder år Konstfack som låter dessa kreativa ungdomar få utlopp för sin energi!

Den ekonomiska krisen….gör sig påmind överallt i samhället. Fast flertalet lokalpolitiker har nog inte insett detta utan beter sig som dom alltid har gjort med skattebetalarnas pengar. För en tid sedan hade förvaltningscheferna i Halmstad (och dom är ju rätt så många även i en så liten kommun) kallats till att infinna sig vid flygplatsen för avresa till okänd ort för några dagars konferens. Eftersom dom skulle samlas på flygplatsen hade flertalet tagit med sina pass då resan sannolikt skulle gå till sydligare länder där värmen är högre och man således kan konferera bättre. Dom checkade in, gick genom pass- och säkerhetskontroll för att slutligen gå in i en väntande buss. Just det, buss! För arrangörerna hade ju insett att man inte kunde slösa skattemedel på dyra utlandsresor. Så nu gick bussfärden först till en konferensanläggning i byns utkant och övernattningen skedde på ett motell i närheten. Till historien hör även att lokaltidningen tipsats om tjänstemännens kommande ”utlandsresa” med skattemedel och var på plats med både reporter och fotograf. Mer går att läsa på exempelvis http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=762&a=489694

Med stormsteg….närmar sig sommaren. Det här är en tid då både natur, djur och människor vaknar till liv och blommar upp. Lev och njut av sol och värme! Tyck om varandra! Ja tyck om varandra så mycket så ni till och med kanske har sex! Och sånt kan man ha på en massa platser ute i naturen, inte endast i ett mörkt sovrum. Fast jag vill höja ett litet varningens finger för att älska varandra alltför mycket på stranden, både för att det kanske finns en massa människor som ser er när ni håller på, men framför allt för att ni riskerar att nio månader senare få a son of a beach!

Oss torpare emellanDom flesta av oss har en bakgrund i bondesamhället, även om det kanske ligger flera generationer tillbaka. Särskilt vi som bor i stan under största delen av året vill gärna bo i en liten röd stuga på landet, gärna lite spartanskt med utedass och vatten som man får hämta i brunnen. Det finns massor av gamla torp att för en överkomlig penning få tag i ute på landet efter att ägarna lagt ner sitt lilla jordbruk, flyttat till stan eller helt enkelt dött av ålderdomssvaghet. Själv så förvaltar jag sedan många år tillbaka ett litet torp i den finländska skärgårn, ett ställe där jag kan stressa av från det hektiska stadslivet, arbete och andra förpliktelser – att för ett litet tag leka torpare, fast egentligen inte vara det.

Vår förre statsminister Persson arbetade hårt i många år för att styra vårt land. Persson var socialdemokrat med djupa rötter i arbetarrörelsen, men hans förfäder hade sannolikt tvingats in från sina enkla hemman till industriernas hårda arbete och trångboddhet i små lägenheter.

Drömmen om torparlivet har nog funnits där hos både honom och många andra av oss från medelklassen. ”Gärna medalj, men först rejäl pension”, var hans företrädares paroll. Och nu har han fått sin pension, vilken tillsammans med intjänade ATP-poäng och tjänstepension från riksdagen nog går ganska bra att överleva på (enligt Dagens nyheter fick han hösten 2007 121 000 kronor i månaden (då 12 600 euro). Så han köpte sig ett torp i Sörmland för 12,5 miljoner kronor (långt över 1 miljon euro) och har sedan byggt om det för ca 6 miljoner för att passa familjens behov. Byggnaden har dock av vissa avundsjuka beskrivits som en lyxig herrgård och Persson har anklagats för att ha tappat kontakten med arbetarrörelsen. Det här tycker jag luktar ren och skär avundsjuka! Och jag får medhåll av Persons efterträdare Mona Sahlin, som nu är företrädare för arbetarrörelsen: ” Det är ett fint rött hus, knappast en herrgård som det har beskrivits som, sa Socialdemokraternas partiledare”. Jag har svårt att avgöra när topparna i socialdemokratin tappade kontakten med verkligheten och dom arbetare som de säger sig representera, men nog fan är det en herrgård som ”torparen” Persson har byggt! Se bild på http://www.expressen.se/Nyheter/1.1562231/sahlin-om-perssons-torp-ett-fint-rott-hus

LustigtInför Sveriges första folkomröstning 1922 om ja eller nej till totalt rusdrycksförbud så finns alltjämt Albert Engströms affisch i folks minne: ”Kräftor kräva dessa drycker. Du måste avstå från kräftor om du icke röstar NEJ Den 27 augusti” (bild finns på http://www.renqvist.se/Vintage_posters/albert_e.html). De drycker som avsågs var snapsarna till kräftorna. En majoritet av befolkningen – måttlighetsbrukarna – segrade dock med två procents marginal vid folkomröstningen. Andra länder såsom Finland och USA fick dock igenom förbudslagar, vilket ledde till uppkomst av smuggling/grov brottslighet och ett ohejdat supande. Lagom är nog i alla fall bäst i många avseenden.

Över åren har jag haft många arbeten. På en av arbetsplatserna var damerna i förkrossande majoritet. Jag minns en praktikant som i sin oskyldighet en gång frågade ”Vart går ni på ’After Work’ på fredagarna?” Det blev helt tyst i fikarummet, det var som att svära i kyrkan. Aldrig någonsin hade någon ens kommit på tanken att man på de flesta arbetsplatser avslutar veckan med After Work. Nä här rusade alla hem till sina familjer på fredan, fester skulle hållas måndag till torsdag, punkt slut.

Ett år så skulle vi ha kräftskiva. Den höll vi en måndag. Jag kommer inte riktigt ihåg vad mina arbetskamrater tyckte om att hålla fest en måndag, men för mig är det väl inte den ultimata dagen för att komma i feststämning. Men, okey, vi festar väl då, tänkte jag och tog med gitarren för att höja stämningen något (festens stämning, inte gitarrens!). Vi hade lustiga hattar, girlanger, flörpar och snapsglas framför oss, likaså nytinade kräftor från Inre Mongoliet (eller varifrån dom nu kom). Eftersom det var arbetsdag igen på tisdan så tog jag bara med mig några burkar starköl, jag ville ju inte vara alltför bakis dagen efter. Jag var den enda som drack starköl, dom andra drack folköl (3,5%). Och detta folköl hällde dom i snapsglasen och skålade i! Nä, Engström hade rätt: Kräftor kräver lite mer av starkvaror! Här var det endast jag som kom i närheten av ”lagom är bäst”, och knappt det.

Avslutningsvis måste jag dela med mig av min lilla lustighet som jag skickade med mail i förrgår till en arbetskamrat som varit krasslig några dagar och därför hemma från jobbet: ”Hej! Jag hoppas att du är på bättringsvägen (men jag ser på internet att du är på Björbovägen).” (!)

Jag gör nu ett tvåveckors hopp för att snickra lite på torpet (kanske en tiondedel så stort som Perssons!), så nästa blog borde komma först omkring den 28 maj. Eftersom det då har gått två veckor så borde jag väl ha nåt att berätta då! Skulle man i alla fall kunna tycka.

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 7 maj 2009

Veckan som varit/veckan som gåttUnder den gångna vintern har efter hand en rejäl rondör utvecklats runt magen. När jag prövade bikinin förra veckan märkte jag hur den krympt under vintern. Eftersom jag är för snål för att köpa ny, så beslutade jag mig för att motionera bort några kilo. Och jag fick faktiskt lite hjälp på Valborgsmässoafton: den fotogen som jag drack (se förra veckans blog) visade sig nämligen vara flygfotogen, så jag fick extra sprutt i benen och har cyklat omkring som en tok under helgen. Hela 38 mil i cykelsadeln blev det under veckan måndag till i söndags, vilket gör 5,4 mil om dan. Med raketbränslet i kroppen kände jag ingen hunger, vilket i sin tur gjorde att jag inte åt nånting på hela helgen och på söndagskvällen kunde jag nöjd och belåten se att jag hade bränt bort 15 kilo.

Mycket nöjd med detta så provade jag bikinin igen, men märkte till min fasa att den nu satt alldeles för löst. Så nu måste jag med dyra pengar äta upp mig igen till rätt vikt för att bikinin ska passa. Det blir dyrt det. Jag borde nog ha insett att lagom är bäst och att snålheten bedrar visheten!

Varmt och skönt.…har vi haft i april. För första gången sedan regelbundna mätningar av temperaturen började nån gång på 1800-talet så har man under en aprilmånad aldrig kommit upp i 10 graders temperatur i snitt. Nu i april inträffade detta på ganska många platser i södra Sverige, men varmast blev min hemstad Göteborgs som hade 10,4 grader i snitt för hela månaden. Skönt när sommaren kommer tidigt tycker i alla fall jag. I slutet av förra veckan var det på vissa håll temperaturer på över 28 grader, vilket passade ypperligt för de flesta eftersom valborgs- och förstamajledighet inföll då.

Fast den här veckan har vi haft ganska kyligt och regnigt, så det där med temperaturen jämnar väl ut sig i längden kan man anta. Men det är ju en hel del forskare som varnar för att isen smälter i oroväckande takt då det blir varmare. Detta tycker jag inte är nåt vi ska oroa oss alltför mycket över eftersom det går att hantera på ganska enkelt sätt. Själv så dricker jag numera de svalkande drinkarna på ca 8 minuter, mot 10 minuter för en del år sedan då den globala uppvärmningen inte var så påtaglig. Och på 8 minuter hinner inte isen smälta särskilt mycket. Den fjärde drinken tar dock omkring 20 minuter i anspråk och då hinner isen smälta, fast av någon anledning verkar jag inte riktigt bry mig om fenomenet med smältande is då….

Men varmt och skönt….innebär också att dom förbannade huggormarna blir på hugget. Jag tycker inte alls om dessa varelser och är mycket rädd för att bli biten av dom. Särskilt honorna har mycket gift i sig, vilket kan vara direkt farligt för en människa. För ett par veckor träffade jag en docent i zoologi vid Säffle universitet och diskuterade detta ämne med henne. Hon förklarade att huggormshonorna har ungefär fyra gånger mer gift än hannarna, vilket är en mekanism som

skapats av naturen för att de ska kunna försvara sina ungar mot yttre fiender (det är honorna som får ta hand om ungarna, fäderna bara slingrar sig undan faderskapet).

Om man nu trots alla försiktighetsåtgärder råkar bli biten av en huggorm så kan det vara bra att se efter om det var en hona eller hanne, vilket kan ses på mönstret på deras ryggar. Honorna har nämligen ett zick-zackmönster som går från höger till vänster (räknat från huvudet), medan hannarnas mönster går från vänster till höger. För den som blir biten av en hanne (och inte är allergisk eller i övrigt överkänslig) räcker det i allmänhet med att ta två magnecyl och så är man bra igen inom ett dygn, medan den som bitits av en hona alltid rekommenderas att uppsöka läkare. I sammanhanget kan nämnas att dessa honor, liksom alla honor av det humanoida slaget, är betydligt mer bitska.

Skönhetstips till damerKära kvinnliga läsare av blogen, vad sägs om lite sperma i ansiktet? På http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4912878.ab går det att läsa om den senaste behandlingen inom skönhetsvård, nämligen att med lite laxsperma i ansiktet så blir ni rosiga och rynkfria. Några av er kvinnor kanske rynkar på näsan åt detta, men jag kan garantera att ni efter min behandling så blir ni rosa om kinderna!

Finländsk apartheid?I Sydafrika rådde i många år så kallad apartheid, där den vita minoriteten styrde och domderade som dom ville med de andra människorna som inte var vita (jag har rekommenderats att undvika använda ordet neger i mina skrifter, därav denna formulering). I Finland har den svenskspråkiga minoriteten länge ansetts som någon slags överklass. Hur nu detta stämmer kan jag inte riktigt svara på, men klart är att de har tagit makten i Helsingfors stads trafikverk, där man bestämmer biljettpriserna. Det här har lett till att de givit sina språkfränder rabatt på buss och spårvagnsbiljetterna, den finska majoriteten får betala mer för sina resor vilket man kan läsa om på http://www.hbl.fi/text/helsingfors/2009/5/5/w26938.php

Alla kan ju inte vara populäraFörra helgen hade minst tre tidningar en internetomröstning om populariteten bland partiledarna. Det var anmärkningsvärda siffror som kom fram. Även om man ska ta resultaten med en rejäl nypa salt, så är istället röstningsunderlaget många gånger större än det som görs av de professionella gallupinstituten vilka brukar intervjua omkring 1000 personer. Av mer än 15 000 röstande i Göteborgs-Posten angav 52 % att de hade mest förtroende för Reinfeldt. Men 25% angav att de hade mest förtroende för Wetterstrand, vilken endast är en av de två partiledarna i det lilla Miljöpartiet. Eventuellt kan Miljöpartiet ha mobiliserat partimedlemmar att rösta och påverka omröstningen, fast det var ju ändå 15 500 personer som svarade. Likaså är det anmärkningsvärt att Sahlin, ledaren för Sveriges största parti, endast fick 7% av de röstande som den partiledare med mest förtroende. Och detta direkt efter arbetarrörelsens högtid Första maj!

De avgivna resultaten skulle ju kunna vara fråga om tillfälligheter och politisk färg på de olika tidningarna. Men den tämligen oberoende Dagens Nyheter hade lika stöd för Sahlin som i GP (7%) och mycket högt för Reinfeldt; jag hittar i skrivande stund inte siffrorna på nätet och kommer inte ihåg hur Wetterstrand klarade sig i DN:s gallup. I Svenska Dagbladet (som har starkt stöd bland moderater och allmänborgerliga väljare) angav endast 5% att de hade mest förtroende för Sahlin; 71% hade mest förtroende för Reinfeldt och här fick Wetterstrand 7% av sympatierna. Anmärkningsvärt är även att man varken i SvD eller GP (jag vet inte hur det var med DN) kunde rösta på Peter Eriksson, som är den andra av miljöpartiets partiledare.

Fast han kanske har straffat ut sig själv genom tala sig varm för miljön och hur andra ska göra – och själv åka omkring i en bränsletörstande SUV!

Ja Mona verkar inte vara helt poppis ens i de egna leden. Det här har dock inte ha så mycket med hennes person att göra, för i en annan undersökning om vem man helst ville ha till bords utav Reinfeldt och henne (en undersökning av typ ”vem vill du ta med till en öde ö”), så skiljde det inte många procentenheter mellan de båda. Så hon har absolut inte råkat ut för någon kollektiv mobbning utan upplevs som trevlig på det sociala planet. Tyvärr verkar det som att hennes politiska utspel inte upplevs som lika fascinerande. Redan den 6 november beskrev jag i den dåvarande blåggen hur hon över en månads gallupmätning förlorade 340 000 väljare genom att öppna truten med politiska utspel. Som tur är för politiken i allmänhet så består det socialdemokratiska partiet inte enbart av denna Mona, utan de andra medarbetarna kan nog ge borgarna en rejäl match då det närmar sig val. I alla fall om de håller sig nyktra och drogfria och inte använder den hashliberala frasen ”S we can”!

LustigtAlla kineser är gula och ser lika ut. Och så heter de Ping, Pong och Peng i efternamn. Det här lärde jag mig under uppväxten. Eftersom jag då aldrig hade sett en kines i verkligheten så måste min kunskap om detta folkslag ha inhämtats från skolan. Att verkligheten inte riktigt är på så sätt har jag förstått först i vuxen ålder: kineserna kan vara såväl ljusgula, brandgula och mellangula, och även heta Weng, Wing och Wang. Ja dom kan till och med ha ännu fler gula färgnyanser än dom jag nyss räknade upp, likaså ännu fler efternamn.

Nu är ju Kina mer komplext än det som jag beskrev ovan. Om kineserna verkligen är gula är väl en fråga för våra färgexperter, att ge dom efternamn är mer en västerländsk konstruktion för att passa in i vår världsbild. Otvetydigt är i alla fall har en massa namn, både familjenamn och individuella namn och tilltalsnamn. En artikel i Göteborgs-Posten i söndags (signerad Jan Arell, men inte utlagt på internet) visade på komplexiteten i namngivningen bland folket inom Kinas gränser; det verkar även vara så komplext att det finns massor av ”raser” i Kina och en massa olika språk som människorna där talar – och av den dryga miljard människor som ryms inom landets gräns så finns det inte en endaste som talar ”kinesiska”! Nu är det ju inte så att alla kineser är dövstumma, men de använder sig i alla fall av teckenspråk (!).

Kina är en totalitär stat där man måste göra som statsmakten bestämmer, utan att ifrågasätta. För närvarande ska alla medborgare registreras i ett centralt dataregister. Fast ett litet problem i nuläget är att datasystemet, enligt mina (okontrollerade) uppgifter, endast kan hantera 32 000 av teckenspråkets 55 000 ”bokstäver”/ord. Så nu måste befolkningen vänta ytterligare några år innan denna registrering kan bli av. Skulle men tro. Men nej: i Kina använder man principen ”att om inte kartan stämmer med verkligheten så måste verkligheten göras om”. Så istället för att fixa till datasystemet tvingar myndigheterna nu många miljoner medborgare att byta namn för att de ska kunna anpassas till dagens datorer. Jag hoppas att detta inte ska hända i vårt västerländska samhälle, att vi får behålla granskande journalister, såsom exempelvis Lena Nyman, som redan år 1967 kritiskt granskade myndigheterna i filmen Jag är nyfiken – gul!

Nästa blog borde komma omkring den 14 maj (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 30 april 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI fredags inledde jag och Janne pubbsäsongen på fastlandet med en varsin öl nere vid Röda Sten, några meter från Göta Älvs mynning. Jag stortrivs i denna miljö där jag kan titta på båtar och fartyg som passerar på älven. I juni för nio år sedan höll jag min disputationsfest på stranden ungefär 100 meter bortom den bänk jag och Janne i lördags tog de inledande klunkarna ur den medhavda ölen. Första anhalt för kvällen var Silverkällan i Majorna. Såväl pubben som gästerna hade sett sina bästa dar, fast jag skulle gärna ha tagit en öl till om det inte hade varit så att jag var pissnödig. En pubb/restaurang där ölen flödar som på Silverkällan borde ha mer än en toalett. Men så är tyvärr inte fallet med detta näringsställe så vi drog vidare till en asiatisk krog där jag fick lätta på trycket och sedan slafsa i mig en ganska bra Nasi Goreng för bara 75 spänn (7 euro). Efter ett stopp på grönsaksrestaurangen Solrosen för att ladda med lite B-vitamin så avslutades kvällen med avslutande öl på Whoopsy Daisy, drygt 2,7 stenkast hemifrån.

Vid lunchtid på lördan hängde jag upp cykeln på ställningen bakom bilen och for upp till Sollebrunn, en timme bort från Göteborg. Medan storstan präglades av kyliga vindar från havet så cyklade jag 75 kilometer i den 22-gradiga försommarvärmen och trivdes allmänt med livet. Mellan Sollebrunn och Nossebro mötte jag en enorm mängd veteranbilar: det hölls bildelsmässa i Nossebro där de sålde allt som kan sitta på fordon från jord till antenn och efter besök på mässan luftade de sina väl använda fordon. I Grästorp åt jag en hamburgare, förundrades över hur snabbt ”stan” tar slut, och vände åter i riktning mot bilen. En bit utanför Grästorp förundrades jag över Västgötarnas anspråkslöshet, bland annat så kallar dom det som jag skulle kalla herrgård eller slott för ”torp”, vilket bland annat kan ses i 32-rumstorpet Thamstorp (se bild på http://www.thamstorp.se/)

ValborgsfirandeIdag infaller dagen som jag både bävat för och sett fram mot. Såsom de flesta torsdagar blev det ärter med fläsk på lunchen, men istället för de två glasen punsch så drack jag två snapsar fotogen, totalt ca 10 centiliter. Ärtsoppan var god, men det var med nöd och näppe jag fick ned fotogenet. Men jag var så illa tvungen, för i år är det min tur. Just nu är klockan lite efter 17 på valborgsmässoafton och det puttrar lovande i magen, vilket är ett bra tecken inför vad som ska hända klockan 22 när mörkret har lagt sig.

Det är nu sex år sedan vi, dvs. ett gäng grabbar, kom på att fira in Valborg på ett lite annorlunda sätt. Som sagt så grundar en av oss på lunchen med ärtsoppa och fotogen och låter detta jäsa i magen. På slaget 22 så drar huvudpersonen ned byxorna och lutar sig framåt. Dirigenten plockar fram cigarettändaren och tänder en låga från akterpartiet. I ungefär 2-3 minuter strömmar en ljusblå låga ut från baken från den utvalde, samtidigt som dirigenten leder kören i ”Vintern rasat ut”! Mycket effektfullt. Viktigt i sammanhanget är att dirigenten är hetero, annars så riskerar man att han tänder på baken på fel sätt!

SöndagsturI söndags tog jag mig en biltur uppåt trakterna av Tidaholm. Dom här turerna brukar gå lite hit och dit utefter småvägar och jag har sällan nån riktig plan för vart jag ska åka. Eftersom jag i alla fall hade riktningen utstakad (men utan direkt mål) så skrev jag innan åkturen upp min förre kollega Kjell Johanssons telefonnummer utifall jag skulle passera hans hemtrakter. En mil före byn Folkabo parkerade jag bilen och satte mig på cykeln i det härliga försommarvädret. Ett par kilometer hemifrån Kjell ringde jag, men ingen svarade. Jag tänkte

då stanna till vid vandrarhemmet/kaféet i Folkabo för att få mig lite till livs. Väl framme så strömmade enorma mängder människor ut ur kyrkan, för att ta sig de få meterna över vägen till en utomhuspaviljong där det serverades kaffe och tårta. Jag visste att Kjell är aktiv inom den lokala församlingen, och visst träffade jag på honom i detta myller av människor. Det visade sig att jag kom mitt uppe i årets begivenhet, Valstad-dagarna (Valstad är namnet på kyrkan i Folkabo), vilket Kjell bossade för. Såsom festgeneral var Kjell var uppklädd i generalskläder, vilket i Folkabo innebär ett förkläde då man serverar kaffet! Kaffet och tårtan var avsett för bybor, grannar och utsocknes, och till den sista kategorin kunde ju jag räknas in. Jag introducerades för några personer som ”en kollega från Göteborg”, bland annat den lokala prästen som verkade vara en trevlig prick. Vi hade båda dessutom liknande rötter, en svenskspråkig förälder från Finland.

Efter att ha lämnat Folkabo blev jag efter några kilometer omkörd av prästen i sin ”tjänstebil”, och han vinkade glatt i backspegeln. ”Tjänstebilen” var en gammal Volvo Amazon med sökarlykta på taket, misstänkt likt en gammal polisbil från 1960-talet. Fast istället för att ha ”POLIS” målat på sidorna så stod det ”PRÄST”! Det verkar vara fråga om en lite modernare präst än dom jag kom i kontakt med under barnaåren, en präst som samtidigt har humor och distans till sitt ämbete.

Efter fyra mil i cykelsadeln var jag åter vid bilen. Nu hade jag blivit rejält hungrig, men det var först en timme senare som jag fick chans till lite snabbmat. I Floby vet jag att den finns en korvkiosk, så jag svängde av mot samhället. Precis i korsningen såg jag en ”korvvagn” där det stod att dom hade Thai-mat. Efter några hundra meter hade jag kommit till insikt att det nog skulle smaka mycket bättre med detta än den vanliga korven med mos och räksallad. En skylt vid vägkanten sa att dom hade kötträtt för 60 kronor, så jag beställde detta. Men nu började cirkusen. Det fanns ingen meny vid vagnen och servitrisen frågade en massa för mig obegripliga saker på ett språk där jag ibland kunde höra ett och annat svenskt ord. ”Ja, men ta nåt” sa jag hungrig och uppgiven. Och så frågade hon vidare en massa som jag inte förstod. ”Ja, men ta nåt” sa jag kanske tre fyra gånger. Sen uppfattade jag att något var slut, och upprepade desperat min fras igen. Medan jag stod där så kom ett par, där kvinnas beställde nudlar och kyckling och hennes man ris och olika kötträtter. De fick sin mat på direkten, medan min fortfarande höll på att göras i ordning. Nu var jag ordentligt hungrig och såg fram mot nånting riktigt smaskigt och välkryddat, lite speciellt för mig som väntat så länge. Och vad fick jag? Jo en helt vanlig svensk hamburgare för 40 kronor! Den var visserligen 20 kronor billigare än de läckerheter de andra gästerna vandrat iväg med, men en jävla hamburgare! Och den såg precis ut som vilken vanlig svensk hamburgare som helst och saknade de thailändska kryddorna. Det var så jag kunde gråta!

StudentrekryteringJag har min arbetsplats förlagd till Geovetarcentrum, en ganska centralt belägen byggnad i stan. Vi är ju inom universitetsvärlden tämligen beroende av att vi får studenter till utbildningarna, men de senaste åren har det varit allt färre som söker sig till dom naturvetenskapliga utbildningarna. Det här har kanske att göra med att lärarna nog är bra på att lära ut de teoretiska delarna, men har kanske inte den rätta förmågan att ”riktigt känna” naturvetenskapen. Så i måndags hade vi kallat in den mest namnkunnige konsulten som finns, nämligen skogens konung som har naturnära expertis efter att levt en stor del av sitt liv ute i naturen. Tyvärr så hade vi glömt att meddela de som bor runt omkring att denna konsult skulle komma på besök, så de blev ju lite skärrade av att möta denna naturexpert mitt i stan. Det finns bild och lite mer text om konsulten på http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=491561

Lustigt(forts. från 23/4). På vår tur runt England våren 1987 stannade vi till en natt vid University of Warwick, ett av de lite nyare universiteten. Det var egentligen bara fråga om övernattning för oss, men vi hann med att smaka lite på studentlivet i deras pubb. Jag lyckades lura i en av de universitetsstuderande att jag studerade filosofisk matematik, ett ämne som aldrig funnits på något universitet så vitt jag vet. Killen blev äkta imponerad av mitt studieval, men sedan avslöjade jag att jag skämtade, genom att säga ”I’m pulling your leg”. Och nu blev han åter imponerad av att jag kunde detta urbrittiska uttryck istället för att säga ”I’m joking.”

I Liverpool var jag med om en helt fantastisk beatlesbussrundtur. En guide som nästan var manisk guidade oss runt de trakter där beatlesmedlemmarna bott och verkat. Hon pekade ut där John (eller om det var Paul) hade vandrat över ängen till skolan och andra ”sevärdheter” – det var fråga om en orgie i icke-händelser där guiden pekade ut en massa ointressanta och intetsägande ställen och försökte berätta en historia om detta. Bättre var det då senare när jag köpte en elgitarr i en musikaffär där dom ville ha motsvarande 1500 kronor för, men efter en hel del prutande och så vidare kom jag ned till tusenlappen. Till detta fick jag ett fallfärdigt gitarrfodral där det med tryckbokstäver stod ”The Cavemen” (eller liknande, kommer i skrivande stund inte exakt ihåg). Detta var ett av de namn som ”urbeatles” uppträdde under, men ägaren till musikaffären sa att det knappast kom från Beatles eftersom The Cavemen var ett ganska vanligt namn på grupper längre tillbaka. (Gitarren har nu varit på service 1,5 år hos Göteborgs sämsta instrumentreparatör – en fredag för två månader sedan sa han att gitarren är färdig på måndag!)

Åter i London inför återfärden så hade Colin beställt bord på en restaurang i området där det en gång världsberömda Crystal Palace låg. Och vi blev alla serverade njurpaj, en brittisk specialitet. Kultur i lagom doser är berikande, men att få det brittiska kidney pie var långt mer än vad våra svenska magar kunde med. De flesta petade lite i maten och gick hungriga därifrån. Jag och Håkan Adler gick till en herrklubb som han varit medlem i sedan ungdomsåren, men jag blev tyvärr inte insläppt eftersom jag hade jeans (jag var i övrigt prydligt klädd med kavaj och allt). Redan 1982 hade jag varit med om något liknande på Peacock club (eller vad den nu hette) i Oslo. Även då var jag prydligt klädd i kavaj men blev stoppad av vakten som frågade vart jag skulle: ”Jag tänkte gå in eftersom jag har mina kompisar därinne”, svarade jag. ”I jeans???, sa vakten och verkade tro att jag kom från en annan planet som vill komma in på detta ställa med denna mundering.

Nästa blog borde komma omkring den 7 maj (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 23 april 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI lördags lyckades vi få ihop ett tunt påkergäng, vi var inte många men det var i alla fall det första spelet vi gjort på omkring 1,5 år. Många gånger har vi pratat om att spela, men det har av olika anledningar runnit ut i sanden. Nu blev det i alla fall spel från klockan åtta på kvällen till ett på natten. Jag lyckades hålla nere förlusten till blygsamma 27 kronor, vilket innebär en förlust på drygt fem kronor i timmen. Antagligen hade det blivit jämt skägg om jag inte i kvällens första byte lyckats slänga mina tre ess och behålla två mycket låga kort. Jag satt

mycket förvånad med endast 4 kort, varav det högsta var en 8:a. Jag försökte mig på en liten bluff, men blev synad och förlorade. Snacka om att vara ringrostig! Tack i alla fall Magnus för att du tog initiativet till en påkerafton!

I måndags var jag på återbesök till läkaren på den lokala vårdcentralen för att få undersökt en liten knöl som jag för en månad sedan upptäckte i ryggen. När man har fyllt 50 så kommer ju en del krämpor och steget till cancer ligger ju inte långt bort. Redan vid första undersökningen så sade läkaren att det med största sannolikhet rörde sig om en fettknöl, men bad mig återkomma en månad senare för en ny underökning. Och denna gång var hon än mer övertygad om detta. Känns ju skönt att höra. För lite oroar man ju sig ändå, fast kanske inte lika mycket som en av mina kompisar hemma i födelsebyn Ljusne: Han berättade häromåret att tre av hans klasskompisar innan fyllda 40 kilat vidare i just cancer, något som statistiskt sett inte borde kunna ske. Fast verkligheten ser ibland annorlunda ut än statistiken.

Skurkaktigt beteende av svenska statenI december körde jag med bilen in och ut i Stockholm två gånger, vilket kostade 20 kronor. Tidigare kunde man samma dag betala in detta på Pressbyrån eller en Seven-Elevenbutik, men denna möjlighet är numera borttagen. Istället skickar den nybildade myndigheten Transportstyrelsen ett par månader senare ut en räkning på detta och om pengarna inte finns på deras konto på förfallodagen så skickar dom en tilläggsavgift på 500 kronor. Jag hade nyligen oturen att råka ut för detta: i god tid betalade jag räkningen, men fick tillbaka betalningsordern en dryg vecka senare från banken eftersom jag glömt att underteckna den. Nu kunde jag elektroniskt underteckna betalningsordern om jag via datorn tryckte in en viss kod, vilket jag gjorde samma dag jag fick bankens meddelande. Transportstyrelsen fick sina pengar tre dagar för sent, men två veckor senare fick jag denna tilläggsavgift. Surt sa räven.

Alla privata företag är tvungna att först skicka en påminnelse eftersom det ju inte är 100%-igt säkert att den första räkningen har gått fram. Betalar man då inte inom en vecka eller tio dagar så har de rätt att lämna över ärendet till en inkassofirma, som enligt lag får ta ut en summa av maximalt 160 kronor. Nu har svenska staten gått flera steg längre och låter sina myndigheter härja fritt och gå förbi vad lagen säger om företags rätt att ta ut inkasso/tilläggsavgift. På 500-kronorsräkningen så stod det att dessa 20 kronor redan var betalda, så det enda som återstod var 500 kronors skuld. Det är skamligt att en myndighet kan ges möjlighet att genom någon slags gräddfil gå förbi gällande lagar och etablerad praxis. Jag kommer naturligtvis att skicka ett mail till Transportstyrelsen om detta, men deras informatörer kommer då att svara ”att så är det. Ledsen att vi inte kan göra något åt det. Dessa regler är fattade på högre ort. Tack för du hörde av dig.” För den enskilde människan – både jag och informatören som besvarar mitt mail – är det svårt att komma tillrätta med detta slag av maktmissbruk.

Jämställdhet mellan könen?Trots att vi anses som ett modernt samhälle så kan det knappast kunna kallas jämlikt, i alla fall inte ekonomiskt sett. På senare tid har flera av varandra oberoende undersökningar visat att kvinnor får ca 85% av mannens lön. Det finns naturligtvis flera orsaker till att det är så här, men i grund och botten är det fel, det är i alla fall min och många andras åsikt. Det är alltså fortfarande väldigt långt till jämlikhet mellan könen. Nu är det visserligen så att kvinnorna ofta är dom som handlar maten och köper in en massa till familjens uppehälle. Men att få 85% av mannens lön och sedan ha sin egen kvar, det tycker jag är ojämlikt!

Pengar som pengar

Nyligen läste jag om sångfågeln Carolas förre gubbe Runar Sögaard, som blivit dömd att betala 6 656 kronor till en butik. Han var dock inte alls nöjd med leveransen från butiken, så han levererade, enligt Expressen, 13 000 50-öringar som han hällde ut på golvet i butiken (det blir ju bara 6 600, han måste ju fortfarande vara skyldig 156 kronor!). Se mer på http://www.expressen.se/noje/fredag/1.1521507/runars-hamnd. Nu känner inte Runar och jag varandra (alltså Sögaard, inte min far Runar Tallgren!), så han kan inte ha känt till mitt lilla spratt som jag gjorde ca 1981. Jag kommer inte riktigt ihåg bakgrunden till historien, men det var i alla fall så att jag hade köpt några bildelar av en Rolf H som egentligen inte villa ha nån betalning. Men jag tyckte att han i alla fall var värd att få 500 spänn för grejerna, varpå jag gick runt på bankerna i Söderhamn för att köpa upp i stort sett alla 50-öringar som dom hade på lager. Dessa 50-öringar levererade jag sedan i skokartong till en mycket förvånad Rolf. Jag vet inte om han någonsin växlade in mynten, men de borde väl idag vara värda lite mer bland myntsamlare eftersom det var fråga om helt nya mynt i ocirkulerat skick.

40-årigt bröllopsfirande?Jag läste häromveckan om att man inom vissa religiösa kulturer tycker att det är helt OK att gifta sig vi 13 års ålder, eller till och med ännu tidigare. Omvandlat på mig så skulle detta innebära att jag nu skulle ha kunnat fira 40-års bröllopsdag om jag gift mig vid denna ålder och inte skilt mig. Ganska skrämmande tanke! Den imman som Hufvudstadsbladet intervjuar påpekar att ”pedofili är ett allvarligt brott i muslimska länder, om det sker utanför äktenskapet [notera bisatsen ’om det sker utanför äktenskapet’]. Däremot ser han inga problem i att en 13-åring eller till och med en yngre person gifter sig – om den jordiska lagen tillåter det…. -Varför skulle 13 år inte vara en bra äktenskapsålder om personen tillhör en kultur där detta är praxis? Här kan man gå i säng i den åldern. Då är det bättre att vara gift så att det finns ett ansvarstagande i förhållandet, om det till exempel skulle resultera i ett barn.”

Jag vill inte stöta mig med olika religiösa grupperingar och kommenterar inte detta mer än att ”man tar sig för pannan!” Läs mer på http://www.hbl.fi/text/inrikes/2009/4/3/d25638.php

KorrespondensFör en tid sedan fick jag brev från Swedbank där de undrade om jag fortfarande vill ha deras halvårsredovisning Dina fonder i pappersform. Om jag inte svarade så skulle jag automatiskt få detta elektroniskt, vilket jag naturligtvis inte vill och gav följande svar per mail: ” Hej! I dessa dåliga tider är det viktigt att vi värnar om alla arbetstillfällen, så skicka mig Dina Fonder brevledes även i fortsättningen. Vi bör i alla i möjligaste mån bidra till att konsumera oss ur prisen, annars riskerar vi deflation – kanske en bestående deflation, vilket är oerhört olyckligt för oss alla. Henrik Tallgren”

Två plus två är fyra….likaså är åtta plus åtta 16, och 16 plus 16 är 32. fast mycket längre kommer jag inte med mitt klena förstånd innan det blir dags att plocka fram miniräknaren. Längre än så kommer tydligen inte heller matematiklärarna på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. En skandal av sällan skådat mått i högskolevärlden utspelade sig där för en tid sedan då studenterna skulle göra ett matteprov: Tre av de fem frågorna var fel och gick inte att räkna ut! Det är ju lite surt att tentan måste göras om för alla studenterna. Men hör och häpna: institutionen har beslutat att tentan INTE ska göras om! ”-Jag har skrivit tentan, gjort lösningar och kollat med en kollega som läst igenom. Nu har vi båda två missat tre fel som olyckligtvis fick större konsekvenser än vad som är normalt, säger den kursansvarige…. Istället beslutade kursansvariga att de som underkänts skulle få chansen att svara på några kompletterande uppgifter för att kunna nå upp till godkänt.” Nu är det ju som så att många

satsar på att få VG, väl godkänt, men detta är ju kört på grund av inkompetenta lärare på KTH. Mer går att läsa på http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2685807.svd

Ingen syns!Igår läste jag i Metro att Google nu åker runt med bil i Sveriges största städer för att fotografera gatorna. Det här är en utmärkt tjänst som jag har använt mig av för att orientera mig på en del ställen i USA som jag tidigare besökt (se http://maps.google.com/ och klicka på bilden – sedan går det att göra en tur åt vilket håll som helst om man har Adobe Flash Player installerat på datorn). Nu har det höjts kritiska röster mot att även människor som råkar befinna sig på platsen där de fotograferar kommer med på dessa fotografier. Men Googles pressansvarige i Sverige säger att dom har en automatisk process som gör ansikten suddiga. Denna automatiska process är så effektiv ”att den ibland tar bort ansikten på affischer och statyer och i ett fall – ansiktet på en häst.” Det här låter ju betryggande, men råkar du ha en hund eller katt som du vill låta förbli anonym så håll den inlåst tills kamerabilen kört förbi eftersom det är osäkert om Googles process tar bort ansiktet på dessa djur.

Lustigt(forts. från 16/4) Efter att ha sett de döva och blinda ledamöterna i rösta i det brittiska Överhuset så var vi några intresserade från Bollnäs folkhögskola som fortsatte med ett studiebesök på det världskända Harefield-sjukhuset, som vid den här tiden var världsledande på hjärttransplantationer. Särskilt fick dom ta emot patienter från Sverige och sjukhuset var vid denna till mycket omskrivet i svensk press. Jag hade förväntat mig ett stort sjukhuskomplex, men det bestod av ganska få envåningslängor och en lite större administrationsbyggnad. Alltså något mycket anonymt i förhållande till dess världsrykte. Å andra sidan är inte ”störst bäst”, utan här kryllade det av (i operationsbranchen) världskända kirurger. Intressant att få ha sett det hela i alla fall.

Ett annat studiebesök var på en skola någonstans i centrala England. En klass med barn som kanske var en 8-9 år gamla simmade runt i simbassängen, som antagligen inte var uppvärmd. Men de fanns en unge helt påklädd vid sidan om och vi frågade varför han inte var med. ”Headlights” (bilstrålkastare) kom det fram mellan hans visslande framglugg (de främre mjölktänderna var borta, de nya hade inte växt fram). Ingen av oss förstod något, så vår engelsklärare Colin Barton frågade honom igen. Samma svar: ”Headlights”. Ingen av oss blev klokare på svaret, men kloke Colin frågade en tredje gång och ungen gav samma svar, men pekade på sitt huvud. Då förstod vi, det var fråga om huvudlöss som han hade (headlice). Och han var ytterst nöjd över att inte behöva hoppa ner i det kalla vattnet! (forts. 30/4)

Nästa blog borde komma omkring den 30 april (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 16 april 2009

Veckan som varit/veckan som gåttBlogen tillägnas denna gång Sveriges konung och hans firande: det är ju den 16:e idag! Grattis Tjabo!

Tidigt på lördagsmorronen för snart två veckor sedan gav jag mig ut på en längre turné upp till Norrland via Skåne och östkusten. Kvällen innan hade jag lagt om till sommardäck. Inför

denna resa på ett par hundra mil var jag lite orolig för däckmönstret på bilen, men hjulen varade ända till påska. I Bromölla checkade jag in på vandrarhemmet varpå det blev en cykeltur under årets hittills varmaste dag: 11,4 mil i cykelsadeln. På slutet av cykelturen drack jag några medhavda öl för att sedan avsluta kvällen med lite thai-mat och en Mariestad Export. Tämligen otränad som jag var så kändes de 11 milen rejält i kroppen och jag gick till sängs redan 22:30. Jag vaknade pigg och utvilad tidigt på söndagsmorronen och tog bilen de två milen till Åhus. Men där märkte jag alkoholångorna välla fram: hade jag kört rattonykter hela vägen till Åhus? Nä, nu visade det sig att jag hade parkerat alldeles bredvid Absolut-fabriken där det lite här och var pyste ut alkoholångor (eller vad det nu var).

Från pressenI Söderhamnskuriren fredag den 3 april fanns det ett reportage med rubriken ”Autismdag hölls på biblioteket”. Utan att vilja göra mig lustig över sjukdomen autism kan jag ändå konstatera att biblioteket var en väl vald plats, för där ska man ju vara tyst! Samma dag hade Göteborgs-Posten en insändare med rubriken ”Fel att stänga Migränkliniken”, men jag läste den aldrig för det här är inte min huvudvärk.

I lördags hade GP och många andra tidningar tagit in en liten notis från TT-Reuters om en lokalpolitiker i den polska (inte pilska!) staden Poznan, en politiker som upprördes att stadens zoo byggt en elefantpark för 80 miljoner kronor. Och så visade det sig att elefanthannen Ninio endast fattar tycke för andra elefanthannar. ”Vi betalar inte 80 miljoner för att bygga Europas största elefantpark och sedan ha en bögelefant boende där!”, sa lokalpolitikern till pressen. Så vitt jag kan bedöma så är bögelefanter ganska ovanliga. Fast att ha en ovanlig elefant är ju inte riktigt något som lockar de stora massorna till parken. Så mitt förslag till djurparken i Poznan är att de klär i elefanten i en rosa kjol, kletar på några deciliter läppstift samt sätter på djuret några pärlhalsband och annat tingeltangel. Och vips så har de en transvestitelefant! En transvestitelefant är ju inte bara ovanlig, den är ju unik och kommer säkert att locka massor av turister till zoo och då får de ju snabbt tillbaka sina investerade pengar. Måhända att lokalpolitikern på kuppen går och blir kär i denna transvestitelefant och rentav flyttar ihop? Snacka om att det då skulle bli en turistattraktion!

KorrespondensI tisdags kontaktades jag av en Gunilla Carlsson som ställde följande fråga: ” Hej! Jag vet att det fanns en konkurrent med Stena Line mellan Göteborg och Fredrikshamn. Jag har glömt(ålderns försvar) vad företaget hette men jag älskade det och åkte många år med den linjen för att den var ren och serviceminded. Jag har hört rykten om att "Stena" och det företaget konkurrerade på Irland? Är det sant? Jag åker fortfarande sedan 30 år till Danmark varje sommar och saknar verkligen Stenas tidigare konkurrent. Nu är Stena ensam och har tyvärr ingen konkurrent. Dyrt så in i h-e. Vore tacksam om du kunde upplysa mig om vad företaget hette och om det finns kvar och hur man kommer i kontakt med det. Nu är det dags för dom att återkomma och konkurrera.

Jag har inte den blekaste aning om vem denna människa är, men gav henne de upplysningar hon behövde och fortsatte: ” Nu är det så att jag med ålderns försvar inte kan komma på någon i bekantskapskretsen med namnet Gunilla Carlsson: är du någon jag känner (som t.ex. har bytt efternamn), eller kontaktar mig på grund av att jag såsom doktor i samhällsvetenskap i stort sett vet allt om samhället och är att i det närmaste att betrakta som ett orakel? Eller har du kanske råkat misstolka titeln på min så kallade "Sjöfartsbok" som heter "Allt du INTE behöver veta om sjöfart"?

Det minst sagt märkliga svaret blev följande: ” Javisst! Nu kommer jag ihåg att det hette SeaCat! Varför tror du att jag känner dig och söker dig? Du verkar vara en kul och snedvriden typ! Du tror inte på orakel men jag tror på stjärnorna. Jag är Vädur och undrar om du kan vara Vattuman eller Skorpion? Om du tror att jag skall köpa din bok genom detta mail bedrar du dig! Jag har varit många gånger till sjöss och vet att vad skit som händer kan jag bara klara av själv. Inga böcker hjälper!!! Överlevnad, äventyr är mitt motto så gammal jag är! Kram Nilla” Och tio minuter senare kom följande tillägg: ”PS. Kul att du bor i området där jag föddes! Bor du kvar där blir det säkert en rekorderlig karl av dig! Gunicarl”

Festprissar?Förra torsdan var det Skärtorsdag. Folk jobbar kortare den dan, det är helgdagsafton. Efter en öl på rummet som jag hyrt för helgen så stolpade jag och Bea de 400 meterna ner till Ljusne Pizzeria strax efter klockan 21. Redan innan vår korta promenad sa jag åt Bea att det endera kan vara världens röj, eller så är det bara tio av de mest hängivna som sitter på pubben. Jag hade fel Det var tillbommat och pizzabagaren höll på att städa lokalen. Två dagar senare, på självaste påskafton så tänkte jag att ”nu har väl folk kommit ut ur sina hålor”. Så Bea och jag gick dit redan vid 20-tiden för att jag skulle få träffa lite kompisar från den gamla goda tiden. Nu var det i alla fall öppet, men den enda levande själ som fanns i lokalen var den glade pizzabagaren (på söndan träffade jag Marie som berättade att hon gått över till pizzerian med en väninna klockan 21:30 och då hade pubben redan stängt). Så vi drog istället vidare till metropolen Söderhamn

Även i Söderhamn sitter folk i sina hålor och ugglar, men så småningom går de i alla fall ut på krogen. Nu är det så att ölen är väldigt dyr där, vilket beror på en nedåtgående spiral: Eftersom ölen är så dyr på krogen så tankar folk rejält hemma innan de går ut, och krogarna måste hitta på andra sätt att få in pengar till hyra och lön till personalen. I Söderhamn tar därför nästan alla ställen ut en entréavgift på 50 till 80 kronor för att folk ska få sitta tillsammans och dricka öl som kostar åtskilliga hundra procent mer än den kostar på Systemet. Att betala en rockslusk en tia eller 15 spänn kan jag med stor tvekan gå med på, men detta…. Nä, nä! Vi hittade i alla fall ett par ödsliga ställen där vi fick dyr öl utan att betala in oss. Nu en vecka senare känns det skönt att vara tillbaka i Göteborg där det finns konkurrens som fungerar så att man inte behöver sitta hemma och ladda upp innan utgång!

Festprissar!På långfredan var jag bjuden till 40-årsfirande av Rose-Marie Skoglund i Ljusne. Jag trodde länge att hon drev med mig eftersom hon ser ut som sjutton! Men efter att hon visat både pass och körkort för mig så fick jag inse sanningen, att hon verkligen fyllde 40. 40 var även gästerna till antalet, så det blev lite trångt runt borden då vi skulle äta av påskbuffén. Och den var smaskig. Till detta serverades öl, vin och smakförstärkare till kaffet. Vid 20-tiden märkte jag att en av gästerna redan var under bordet, men jag såg efter en stund att det var yngsta dottern som bara är tre år. Och hon lär väl knappast räknas till ”gäst”, så då är det väl helt acceptabelt att hamna under bordet efter ett par timmars festande.

Lite senare på kvällen började fånerierna, här i form av ”Singstar” som verkar vara en form av karaoke där man i duett får en massa poäng. En typisk tjejgrej, så alla herrar hamnade efter ett tag i köket medan de kvinnliga förmågorna (hmmm…) tävlade i nåt som i teorin skulle kunna kallas skönsång. Det lät i alla fall. Nä, nåt sånt här skulle ingen karl ställa upp på, i alla fall inte nån med självaktning. Så vitt jag kommer ihåg så var det bara en av de manliga gästerna som ställde upp, nämligen jag. Klockan hade nog slagit två vid den här tiden, och jag propsade på att få sjunga Love is all around. Den låten kan jag spela på gitarr (”I feel it in my

fingers, I feel it in my toes”), men på något sätt så kändes det inte riktigt i strupen så jag förlorade skyhögt på poäng mot Rosis storasyster Inga-Maj. Fast enligt ryktet dagen efter så lär jag ändå ha vunnit eftersom publiken gav mig enorma stilpoäng. Spektaklet filmades, så jag får se om jag blir ännu en i raden av dessa YouTube-stjärnor. Tack Rosis och Micke för en mycket lyckad fest!

LustigtI mitten av 1980-talet spenderade jag tre år på folkhögskolan i Bollnäs, vilket lade grunden till mina vidare studier på universitetet i Göteborg. Våren 1987 skulle vi göra en studieresa till England och för att finansiera resan sålde vi bland annat 21-lotter. Jag var den som i särklass sålde flest lotter. Medan några av klasskamraterna kanske tog några hundra lotter med sig hem för att sälja i bekantskapskretsen så började jag med 1000 lotter. På folkhögskolan så fanns det dagligen en massa besökare som var där på kortare kurser. Eftersom jag tror att människor i grunden är ärliga såg gick jag runt bland borden och slängde ut en massa lotter bland gästerna och sa åt dom att ”Betala för det ni tar och den som vinner ska ropa på mig så kommer jag med pengar.” Många är ju tveksamma till såna där lotter, men då dom ligger på bordet framför så är det ju lätt att ta upp en remsa, och några till…. Vad jag minns idag så skaffade jag efter ett par dagar 1000 nya lotter (och lite till senare) och sålde dessa i kafeterian på mina raster. I redovisningen från lottköparna var det inte en krona fel – folk är faktiskt ärliga – och när vi så småningom åkte till England så var jag den som i särklass hade bidragit mest till resan.

Klassen åkte buss från Bollnäs till Göteborg, där jag mötte upp: jag hade redan varit där några dagar för att kolla på jobb eftersom jag skulle flytta dit några månader senare. Vi äntrade båten för 24 timmars härlig sjöresa till England. Genom att vi hade sålt så många lotter så räckte pengarna till stora och rymliga hytter på övre däck med en fantastisk utsikt över havet och middag vid kaptenens bord. Nja, jag minns nog fel här: egentligen bodde vi ett antal våningar under däck i några konstiga sovalkover som rymde fyra personer. Inte särskilt lyxigt. Väl i London så föreslog en av lärarna, Colin Barton, att vi skulle spela lite på ett av de mest berömda galopploppen. Jag satsade 2 pund på en häst som jag inte visste ett dugg om: ett pund på att den skulle vinna och ett pund på att den skulle vara bland de tre främsta. Kraken vann och jag hade inom ett dygn 42 fräscha pund på fickan, inte illa för en fattig student!

En av reseledarna (Cathy Burthenshaw) lyckades fixa några biljetter till riksdagen. I Underhuset fick jag bland annat se och höra när dåvarande statsministern Marget Thatcher redogjorde för sitt första möte med sovjetledaren Gorbatjov i Moskva. Det var kul att se den skinntorra kärringen prata, medan partikollegerna då och då hurrade, och oppositionen buade (dom gör alltid så, och har alltid gjort så – fråga mig inte varför). I Överhuset sitter en massa adelsmän och adelskvinnor i den beslutande församlingen. Det här var patetiskt att se. En massa ålderdomssvaga män och kvinnor som hör och ser illa, och många av dom i rullstol, kommer dit för att rösta om en massa frågor som dom inte vet ett dugg om. Anledningen för många att komma dit är att de får en dagersättning på ett antal pund, för många de enda pengar de får. Att ha en ärvd lordtitel anses fint i England, men många av dessa är utfattiga och har knappt mat för dagen. (forts. 23/4)

Nästa blog borde komma omkring den 23 april (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blog den 2 april 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI lördags så hölls manifestationen Earth hour från klockan 20:30 och en timme framåt, där alla uppmanades att släcka sina lampor. Jag är inte mycket för såna här jippon som i praktiken är helt betydelselösa, men tänkte ändå delta i år. Så på förmiddan åkte jag till Systemet för att köpa en helflaska maltwhisky. Klockan 18 började jag snapsa och det sista jag minns är att jag tittade på klockan som visade 20:28. Strax därefter slocknade jag: exakt på minuten, vilket jag hade räknat ut i förväg. Vaknade först en bit in på söndagsförmiddan och noterade att alla lamporna i lägenheten var påslagna. Tja, jag deltog i alla fall på mitt sätt och man kan ju inte få allt.

Igår så började den så kallade Ipred-lagen mot fildelning att gälla, dvs. att man inte får ladda ner filmer, musik och annat upphovsrättskyddat material. Den största sajten för fildelning är thepiratebay.org och igår kväll surfade jag in där för att se om flödet hade minskat något (vilket det naturligtvis inte gjort!). Dagen till ära hade man på förstasidan ett härligt aprilskämt: Warner Brothers logga (WB), ett rött hjärta och Piratebays logga, alltså ”WB älskar Piratebay”. Härligt! Hoppas att det kan reta upp filmbolagsdirektörerna lite mer.

Lingonbrus uppöver öronenI söndags uppmärksammades Sverigedemokraterna en hel del. Det här är en samling människor som värnar om det ursvenska, och jag blev så tagen av deras budskap att jag genast satte mig på cykeln för färd till Bäckebol för att uppleva det svenskaste av svenska: IKEA! Detta företag har djupa småländska traditioner som är betydligt äldre än såväl nationalsång och flagga! Småland symboliserar den lilla strävsamma bonden som i arbetet flyttar bort en massa stenar från sin magra jord för att året därpå finna åkern lika full av stenar, och som på sin fritid om kvällarna snickrar på en bokhylla. Bara för att kvällen därefter upptäcka att de skruvar han hade dagen innan nu är puts väck!

IKEA symboliserar alltså Sverige med alltför vad det står för. 15 köttbullar (det är ju lagom!) med lingon och lingondricka för 55 spänn. Jag var nu upplivad av all den ursvenska nationalismen, fast tanken flög vid ett par tillfällen iväg mot att det kanske var polacker som plockat dessa röda ursvenska bär… Polackerna får gärna komma hit som turister för att se vårt vackra land och vad det har att erbjuda, men låt oss ha de röda bären för oss själva! Upprymd av de hemlagade köttbullarna och tre påfyllningar av lingondricka cyklade jag hemöver och retade upp mig alltmer på alla dessa jävla invandrare som kommer och förstör för oss ursvenskar. När jag närmade mig Backaplan hade jag bestämt mig: jag tar och knackar ner några invandrare. Fast alldeles innan jag gick till verket kom jag till sans: jag räknas ju själv som invandrare i SCB:s statistik eftersom min far är född i Finland, jag är, i likhet med en miljon eller fler människor, andra generationens invandrare; inte kan jag väl slå mina medbröder? Tänk vad lingondricka kan få oss att tappa huvudet!

Nånting som sällan händer….på mitt jobb är att någon lämnar efter sig handtvättade Björn Borg-kalsonger/trosor vid tvättfatet på toaletten – ja till och med vanliga kalsonger är mycket ovanliga. I alla fall vid tvättfatet. Men i fredags låg dom där. En kollega skickade ut ett mail om detta och en timme senare var underkläderna försvunna. När jag tänker efter noga så måste det ha varit kalsonger (fast det är ganska svårt att se när dom är våta och hopkramade), för om det hade varit fråga om trosor så skulle det även ha funnits en BH-del – Björn Borg är ju känd för sina set! (den där var så dålig så det blir game over).

Fantastisk forskningMan kan faktiskt forska på nästan vad som helst och, vem som helst kan kalla sig forskare. Till exempel så berättade min kompis Janne i Alingsås för några år sedan att hans son kom hem från dagis och berättade att dom hade forskat där. Jag tror knappast att ungarna fick betalt för sina forskningsinsatser. En som får betalt är dock forskaren på Göteborgs universitet som fått över en halv miljon kronor av den statliga bidragsgivaren Vetenskapsrådet för att under några år sitta i Glasgow och forska. Så långt är allt väl, forskning ska ju stimuleras och många lovande forskningsprojekt kan nog bidra till att Sverige tar sig upp ur den svåra ekonomiska svacka som vi just nu har. Fast nu satsas mer än en halv miljon kronor av skattebetalarnas pengar på en som ska studera trumpeten (just det: trumpeten!) ur ett manligt och kvinnligt perspektiv (”trumpeten som genussymbol”). Skattepengar är det som du och jag och många andra läsare av blogen betalar innan vi kan hämta ut våra surt förvärvade slantar.

Den nyblivne doktorn i musikvetenskap som får denna halvmiljon har en massa frågeställningar som ska besvaras, bland annat ”vilken klang i trumpetens breda klangspektrum blir till norm och vilken klang uppfattas som avvikande och kallas för kvinnlig respektive manlig? Vad händer med klangen, när trumpetaren spelar med en ”kvinnlig klang”? Man tar sig för pannan. Igår var det 1 april och jag är ju känd för att ofta fara med ”nästan” sanna saker, men idag är det den 2 april och detta är dagens sanning. Projektbeskrivningen, tillsammans med hur mycket skattemedel som satsas på detta, finns på Vetenskapsrådets hemsida http://vrproj.vr.se/detail.asp?arendeid=58411. En betydligt utförligare artikel om detta trumpetande finns i en artikel från SvD på http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2531501.svd. Avslutningsvis kan jag säga att redaktören för tidningen Ljusnan hade för en tid sedan ett konstruktivt förslag hur denna trumpetforskning ska finansieras: låt människan stå på gator och torg som gatumusikant och dra in sina egna forskningspengar!

Ord och inga visorI början av blogen beskrev jag hur jag slocknade vid Earth Hour på lördagskvällen. Det kanske inte var helt sant, eftersom jag vid ca 22:30 avlossade följande skarpa e-mail till Svenska Kraftnät (med rubrik ”Förvanskad sanning?): ’Nu har Earth Hour precis passerat och Svenska Kraftnät går ut [med pressrelease] om att man kunde ”notera en minskning i förbrukningen som uppskattningsvis motsvarar att cirka en halv miljon hushåll i Sverige släckte sin belysning.” Ni gör våld på sanningen! Dom flesta som läser er ”analys” (och lyssnar på Dagens Eko, vilka nyss helt okritiskt rapporterade denna energiminskning) får uppfattningen att det är omkring en halv miljon hushåll som släcker ned, medan sanningen är den att ett stort antal företag och kommuner släcker ned och att det är detta som syns i er statistik; inte särskilt många hushåll släckte egentligen ned (det senare har jag naturligtvis inga belägg för eftersom INGEN kan säga exakt vad som skedde). Genom att uttrycka er som att en halv miljon hushåll släckte ned är ni med och manipulerar sanningen om detta jippo, att det har ett stort folkligt stöd – vilket det inte har! I alla fall inte i Sverige, hur det är i andra länder kan jag inte uttala mig om.

Det har blivit populistiskt att hänga på hur människan påverkar klimatet, särskilt som FN:s klimatpanel gör allt för att få folk att tro att största delen klimatet består av mänsklig påverkan. De forskare som hakar på denna syn överöses med forskningsmedel, medan de som INTE gör det utan visar på naturens komplexitet och naturliga orsaker (som dock innefattar mänsklig påverkan) sällan får några större forskningsanslag. Svenska Kraftnät har en position som skall tillgodose vår elektricitetsförsörjning. I de fyra uppdragen som ni har ingår INTE att

ge er ut på den politiska arenan, och absolut inte att manipulera sanningen med att minskningen ”motsvarar....”’

Dagen efter att jag skickat detta mail kunde jag läsa i tidningen att det i Sverige var ca 200 kommuner, 900 företag, 260 organisationer och 600 skolor som deltog. Dessas nedsläckning måste naturligtvis räknas bort från hushållens förbrukning. Dagens Nyheter skriver dessutom att Svenska Kraftnäts analys försvåras av många faktorer, som till exempel utomhustemperaturens påverkan på elförbrukningen för uppvärmning. Så min analys av denna ”folkliga manifestation” är att 1) den breda allmänheten sket i den, 2) att ett antal företag hakade på för att ställa sig i bättre dager (”vi gör allt vad vi kan för att rädda miljön”), fast deras egentliga intresse är ju att tjäna pengar och 3) en massa kommunpolitiker vill övertrumfa varandra att vara ”miljöigast” – en massa fårskallar som följer flocken utan att tänka själva!

Lustigt(forts. från blogen 26/3). Trots att jag var nyopererad för njursten så klarade jag utlandsresan mycket bra. Man får ju bita ihop lite, och när smärtan blir för stor så får man ta sig en liten whiskypinne. Under mina dagar i Limerick hade jag fått reda på att Jameson gett ut en 15 år gammal whiskey, problemet var bara att den inte fanns att få tag på. Jag och min kompis Ciaron i stort sett dammsög hela Limerick i jakt på ett par flaskor av denna åtråvärda vara. Efter kanske 30-40 besök i varuhus och spritbutiker fann vi äntligen en som hade några flaskor kvar. Lyckan var fullständig, jag hade nått målet efter det idoga och systematiska sökandet! Jag köpte två flaskor: en till mig själv och en till fadern i värdfamiljen. Att ha gett pengar för min vistelse skulle ha uppfattats som en skymf, men en liten gåva är alltid välkommen, särskilt som det är nationaldrycken whiskey!

Med mitt smärtande operationssår åkte jag därefter upp till Dublin innan jag gjorde den långa resan med tåg och båt och tåg igen till Wien. Jag lämnade mig bakom en ö som hade konstant 12 grader varmt, för att anlända till ett land som var skrudat i vinter. Jag tycker inte om vinter, så ett Wien som är både kallt och har snö var ju inte direkt nån höjdare. Överallt så fanns det försäljare av varma kastanjer, vilket förvånade mig för jag visste hemifrån Ljusne att man inte kan äta sådana – hela huvudgatan (Nygatan) har en allé med kastanjeträd, men ingen skulle komma på tanken att rosta dessa taggiga frukter. Först många år senare fick jag veta att det vi har utefter Nygatan i byn är Hästkastanjer, inte den ätliga sorten Äkta Kanstanj (se t.ex. http://odla.nu/artiklar/rostade_kastanjer.shtml). Efter några fler turer på kontinenten till bland annat München var jag så småningom åter hemma i Ljusne.

Efter några dagars ledighet var det sedan dags att återgå till det rutinartade arbetet i pappersmassefabriken i Vallvik. Försäkringskassan skulle naturligtvis aldrig ha godkänt en sån här utflykt runt Europa – knappast heller någon läkare! – men jag tror knappast att jag tog nån skada av rundresan, snarare att den skyndade på läkeprocessen eftersom jag hela tiden övade upp rörelseförmågan utan att anstränga operationssåret alltför mycket. Och så hade jag ju roligt under min sjukledighet!

Jag gör nu en veckas paus: nästa blog borde komma omkring den 16 april (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Henriks blog den 26 mars 2009

Blåggen är död, länge leve blogen!!!På grund av alltför lågt läsarintresse bestämde jag mig på eftermiddan fredag den 13 mars att lägga ner blåggen. Det var ett beslut som mognat under en längre tid eftersom jag hade sett att de officiella besöken brukade pendla omkring 25 unika besökare i veckan, medan jag från andra mer tillförlitliga källor har sett att det är 25 besökare per dag. Detta meddelade jag mina prenumeranter. De senaste dagarna har besökarantalet dock varit runt 45 per dag (53 igår), så någon eller några av prenumeranterna har nog engagerat sina vänner för att få upp statistiken skulle jag tro. Sistlidna helg fick jag reda på en del av förklaringarna till de låga officiella besökssiffrorna: en person brukar gå in via Google, andra har blåggen som bokmärke och kommer sålunda direkt dit utan att passera förstasidan där den officiella räknaren finns. Ytterligare andra går genom så kallade proxyservrar och andra skickar inte cookies. Så nu får jag officiellt meddela följande: Henriks blågg är död. Men upp ur askan har uppstått något ”nytt”: länge leve Henriks blog!!!

Jag har bett om respons och min nya blog vilar sålunda på fem stadiga ben: Bylla, Bea, Bettina, ”Bunten” Söderström och ”Bussige Roger” (för att få ihop till fem ”B” var jag tvungen att trixa lite!), vilka alla enträget bett mig behålla blåggen. Men eftersom jag är karl för min hatt (storlek D+ – jag har mätt med en BH-kupa!), så står jag för beslutet att lägga ned blåggen. Men liksom ur fågeln Fenix avföring så reser sig nu istället Henriks blog, vilken liksom av en händelse kommer ut varje torsdagskväll och liksom av en händelse ser väldigt lika ut som Henriks blågg. För att hålla denna blog levande så önskar jag i alla fall lite mer respons från läsekretsen: Så skicka mail om att jag har fel, håll med mig eller skäll på mig! Det blir roligare att hålla igång då. Och då så vet jag att det är nån som läser det jag skriver. Medan jag skriver dessa enkla rader så kommer jag att tänka på den gamla psalmen Blogg en dag i sänder… Ni kanske inte ska knäppa händerna, men ni kan väl i alla fall hålla tummarna för att det blir en fortsättning!

Veckorna som varit/veckorna som gåttLördagen den 14 mars hade min kompis Magnus Larsson inflyttningsfest i sin nya lägenhet som ligger på krypavstånd från mig. Närmare 20 personer hade samlats i den lilla tvåan och vi fick alla ett glas bål i handen då vi kom. Antagligen hade Magnus tänkt på att nån måste köra efter festen, för efter en timme efter ankomsten var det fortfarande en ganska stram tillställning, antagligen beroende på svag välkomstdrink och att långt ifrån alla kände varandra. Men klockan åtta började vi äta av den smaskiga grytan som hade puttrat ända sedan tidig förmiddag och då började vi dricka vin på allvar. Så vid niotiden var vi både mätta och lite mer uppspelta än när vi kom. Och sedan blev det bara trevligare och trevligare. Särskilt trevligt var det ute på balkongen där vi rökare samlades, faktiskt så trevligt att några icke-rökare gjorde oss sällskap då de hörde hur kul vi hade det.

Till en inflyttningsfest så hör det ju till att man har med sig lite presenter. Som vanligt kom jag med en flaska vin som jag hade gjort en egenhändigt tillverkad etikett till. Nytt för denna gång var även att jag gav bort ett ”KED-diplom”, vilket står för Kindergarten Equivalency diploma. I USA finns det ju High School Equivalency Diploma för sådana som hoppat av gymnasiet men tagit igen det senare genom kvällskurser, här har jag gjort ett diplom för dom som hoppat av förskolan men tagit igen det senare genom kvällskurser! Sedan tidigare har Magnus en fil. mag-examen., men det här är ju, om inte finare, så i alla fall ovanligare.

I lördags blev det lite barhopping med Janne, det var en dryg månad sedan sist. Det börjar nu åter bli cykelväder med temperaturer kring 8-10 grader på dagarna (i alla fall ibland) så vi begav oss över till fastlandet, fast landet vi begav oss till var det mer kända delarna i Majorna – har vi hittat favoritpubbar så har vi! Efter några bira bland stadsborna så sökte vi oss slutligen hem till vår trygga ö och tog den sista ölen på Woopsy Daisy, som liggen en ungefär kilometer från våra respektive bostäder. Det är skönt att avsluta kvällen bland de trygga och kända områdena, långt från storstadsdjungeln!

ÖvertryckFörra torsdan tittade jag som hastigast in på Kvilles pubb där tre goda vänner hade ätit en god middag till priset ”Två för en” (jag fick aldrig klart för mig vem som blev kvar med Svartepetter och fick betala fullt pris). Fullt i magen blev det dock för en av dessa herrar, ja så fullt att magen (som redan innan är tämligen ansenlig) svällde ytterligare. Som sagt var jag bara inne på ett hastigt besök och missade finalen på uteätarnas kväll. En av mina vänner gick för ett kortare besök på toaletten och Jörgen passade då på att ”släppa väder” från den jäsande magen. Det blev ”metangasernas metangas”. En odör utan dess like spred sig och sällskapet flyttade därpå till det angränsande rummet. Men den så kallade doften var så stark att den spred sig med luktens hastighet. Två herrar ett par bord därifrån flyttade även till det andra rummet, men sa efter en stund ”det luktar fortfarande metangas, det måste vara ett läckage – det här är ju livsfarligt! Om de hann dricka upp sina öl innan de flydde pubben vet jag inte, men dom kom i alla fall fort därifrån!

Detta var min beskrivning av händelseförloppet. Jag bad min kompis Jörgen kolla denna beskrivande text av händelseförloppet och hans svar blev följande (mycket lätt redigerat):

Gasattack på lokal pub – återskall från kriget? Två för en fick nära nog fatalt slut, åtminstone för enEn av mina vänner fick vid slutet av den mycket excellenta måltiden känningar från magen, ett behov att tryckutjämna inföll sig. Notan begärdes in och det betalades, den ene vännen var förberedd på att inom ett ögonblick vara utomhus och i stånd att reglera den onaturliga tryckfördelningen å det omedelbaraste. Dock skulle den andra vännen utan någon egentlig antydan ge sig hän att tömma urinblåsan, varvid direkt utgång omöjliggjordes. Lämnad i en relativt tom del av lokalen, och tvungen att stanna, kvar blev behovet att släppa väder för betvingande och nödvändigt. Knappast var han dock förberedd på den katastrof av kataklysmiska proportioner som stod att vänta. Stanken från gasen var helt enkelt fruktansvärd, det var så ögonen tårades. Personen fick genast omlokalisera till en annan del av lokalen. Några andra gäster, 6 meter från ”smällen” och ej ätandes, reagerade på odören, tolkade det som en allvarlig kloakläcka och att det skulle vara förenat med allvarliga hälsorisker att kvarvara i denna del av lokalen. När den andre vännen lämnade WC blev han dessutom tillfrågad av gästerna som nyss lämnat om det inte var något allvarligt läckage på dass (toaletten ligger dessutom en bra bit bort från gäststugan) som kunnat åstadkomma denna vådliga förening citat ”av olika vätesulfider, farliga för hälsan”.

Lugnt på jobbetJag arbetar ganska intensivt om det finns mycket att göra och sticker tidigare då det är mer lugna perioder. För några år sedan infördes att man bara får ha 40 timmar plus på flexkontot (jag var ibland uppe i 60 timmar) och sedan förra veckan ligger jag ungefär där. I förlängningen innebär det att jag nu bara kan göra ”normala” arbetsdagar, för går jag över dessa 40 timmar så får jag inget mer än skylla mig själv för att jag är dum nog att arbeta på fritiden – vår stämpelklocka sätter mycket effektivt gränsen för hur mycket jag kan jobba.

Men jag är ledig hela påskveckan och kan då rensa bort 30 av dessa övertidstimmar och sålunda börja bli mer effektiv på jobbet igen. Tyvärr så kommer det inte ut någon blog på skärtorsdan, även blogen tar påskledigt.

Lustigt(forts. från blåggen 12/3, nu flyttat till Henriks blog) Efter födelsedagsfirandet i Köpenhamn den 19 november 1975 styrde jag kosan mot Irland för att träffa min kompis Ciaron (omnämnd 20/11 2008), god vän och bror till min kusin Camillas sambo. Efter några dagars tåg- och båtresa befann jag mig i den lilla staden Limerick på Irlands västkust. Mottagandet från familjen var mycket varmt, men deras säng väldigt kall. Varken i Storbritannien eller på Irland har man förstått att året har ett stort antal kyliga månader, vissa av dom rentav kalla, så jag fick frysa mig igenom tre eller fyra nätter. Att de stoppade ett värmekrus i sängen innan jag kröp ned mellan dunbolstren hjälpte föga. Jag frös i den 12-gradiga natten!

Men det blev några trevliga dagar som jag ännu nästan 35 år senare minns med välbehag. Cairan körde runt mig i faderns bil för att visa trakten, sista dagen av mitt besök fick jag reda på att han inte hade nåt körkort, bara nåt slags tillstånd för att få ta körkort! En kväll spelade vi lite poker med några av hans vänner och jag råkade vinna lite, vilket inte kändes helt bra eftersom jag hade massor av pengar och dom hade lite mindre av den varan. Fast det var ju mest småpengar det handlade om.

Irländare slåss en massa. Så hade jag i alla fall hört innan jag kom på besök, så de gånger vi var ut på pubben blev en ”besvikelse”: det var lugnt och städat och inte tillstymmelse till slagsmål – irländarna var betydligt beskedligare än vad ryktet hade sagt! På lördagskvällen åkte hela familjen och jag några mil på slingriga vägar till en liten bypubb som ägdes av Ciarons syster och hennes man. Trevlig stämning och ett lokalt band som spelade irländsk musik, vilket jag tyckte mycket bra om. Prick kl. 23 (eller om det nu var 23:30) så utropades ”Finnish your drinks!”, pubben skulle enligt lagen stängas. Hälften av gästerna drack ur sina glas och gick hem. Men den andra halvan satt kvar som om inget hade hänt och vi fortsatte köpa öl, likaså fortsatte musikanterna spela. Men nu räknades det hela som ”slutet sällskap” och då gäller tydligen andra regler. Några timmar senare förvarnades diskret om ”local police”. Alla ställde sina glas på golvet under borden: syns inte glasen på bordet, så finns dom inte! De två poliserna tittade sig förstrött omkring sig och konstaterade att den var en lugn tillställning i detta ”slutna sällskap”. Efter några till drinkar så tog gästerna sina bilar och körde hem. Vår resa gick långsammare än på vägen upp, chauffören var införstådd med att man ska köra försiktigt då man har druckit och vi kom tryggt hem. (forts. nästa vecka)

Nästa blog borde komma omkring den 2 april (om jag nu har nåt att berätta då), därefter 16 april.

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 12 mars 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI lördags fick jag dödsbud. Min gamle kompis Calle är död i en ålder av 14,5 år. Fast i människoår lär det enligt sägnen vara drygt 100, så min lille ettrige vän hade väl gjort sitt får jag anta. Kalle var en dvärgschnauzer och vi lärde känna varandra ordentligt julen 1996: Kjell och Riitta var på BB och jag lovade att ta hand om Calle tills de kom hem med sin nyfödde

Niklas. Precis när jag lovat att ta hand om hundrackarn upptäckte jag en i expressfart annalkande feber. Med en temp som pendlade mellan 39 och 39,5 rastade jag då och då Calle i vinterkylan, däremellan sov vi båda ganska mycket: jag på soffan, Calle på golvet. Men jag vill minnas att han brukade hoppa upp kanske 20 gånger per dygn till mig i soffan. Eftersom jag var svag av febern så orkade jag inte sparka bort honom från mitt sovställe, så till och från delade vi sovutrymme under både dagar och nätter. Trots vår nära relation så blev jag alltid utskälld när jag kom på besök: Calle var en utmärkt vakthund som alltid talade om för sin familj att någon hade ringt på dörrklockan, ifall de nu mot förmodan skulle ha missat det.

I söndags regnade det en massa, men då det på sena eftermiddan upphörde så tog jag bilen upp till den närbelägna staden Kungälv för att traska runt där en timme. Kungälv ligger knappt 20 kilometer hemifrån och jag har varit där massor av gånger, men det här var första gången som jag till fots mer systematiskt utforskade staden. Kungälvsborna verkar ha det svårt och inte må särskilt bra: hela den äldsta delen av stan vimlade av kliniker med kotknackare, healers, kognitiva analytiker, aromaterapeuter, med mera med mera. Utmärkande för dessa utövare är att nästan alla är kvinnor, vilket får mig att tro att den stora majoriteten av deras kunder ävenledes är kvinnor. Utan att systematiskt kunna vederlägga det, så är nog den största delen av befolkningen som tror på dessa alternativa behandlingar av kvinnligt kön; vi män är till vår natur mer skeptiska. Åtminstone jag, för jag tror inte på nåt sånt där, astrologi inkluderat, men det beror väl på att jag är skorpion (obs: roligt!).

Vår!Enligt den definition som används av SMHI så kom våren till Göteborg söndagen den 1 mars, fyra dagar tidigare än genomsnittet för de senaste 30 åren. Vår har vi då medeltemperaturen sju dygn i rad är över 0 grader, men detta fastslås i efterhand, alltså då vi redan har haft de sju ”varma” dygnen. Fast mycket till vår är det inte ännu: jag har sett några vita, gula och blålila blommor på väg upp ur jordskorpan och så har jag sett att skator, kråkor och duvor återvänt till våra nordliga breddgrader. Så nån riktig vårkänsla är det inte med dessa temperaturer bara 4-5 grader över noll och ibland lite småregnigt bland solstrålarna. Fast lite skadeglädje har jag: i tisdags var det snökaos i Stockholmsområdet och mycket långt kvar till våren (det kom några flingor idag på eftermiddan här i Götet också).

Aftonbladet verkar inte riktigt har koll på vad som utgör Sverige, utan skrev att ”Två dog när ovädret lamslog landet”. Riktigt lamslagna var vi inte i denna landsända: en motvind på 5 meter i sekunden och bara plus 4 när jag cyklar till jobbet är ju inte skönt, men att vara lamslagna här på Västkusten av ovädret i stockholmsområdet är vi nog inte riktigt. Och igår eftermiddag när jag bländades av solens strålar i 5 plusgrader hade Aftonbladet en länk med ”Fortsätter halkan? Kolla vädret 10 dygn framåt timme för timme”. För det vårlika Göteborg borde det istället stå ”Fortsätter svalkan? Kolla vädret 10 dygn framåt timme för timme”. Så här kommer en hälsning från Göteborg till Stockholm: Vi har vår här, var har ni er???

Vårekonomi här i Sverige är nu inte den allra bästa. Jag har ett lån att betala av i valutan euro och då är det inte så roligt att euron står i omkring 12 kronor, särskilt när den för bara några månader sedan kunde köpas för omkring 9:50. Om problemet visar sig vara kroniskt så börjar jag nog tro att det vore bättre att ha euro i alla fall, trots alla nackdelar att överlåta vår ekonomi i andras händer.

Insändare

När vädret inte uppmuntrar alltför mycket till utomhusaktiviteter så värmer datorns tangenter. Den senaste tiden har jag bland annat lagt mig i debatten om snusets vara eller inte vara i Finland (snus är ju förbjudet i hela EU utom Sverige) med följande inlägg: ”Snus ganska ofarligt. Den mesta forskningen visar att snus är ett förhållandevis ofarligt alternativ till cigaretter. Samband med de farligaste cancerformerna (t.ex. lungcancer) har inte kunnat påvisas. Det här är en fråga som inte EU ska lägga sig i utan borde vara upp till de enskilda länderna. Om snus är livsfarligt, varför får det då säljas i Sverige???” Har du åsikt i frågan så rösta gärna om du håller med eller inte på http://www.hbl.fi/text/inrikes/2009/2/27/w24061.php#kom_skriv.

På www.upprop.nu har jag gjort följande fyra inlägg. ”Skriv på för den sista skogen kring Norrsjön”. Jag har inte en blekaste aning om var

Norrsjön ligger, men tydligen vill skogsbolaget SCA skövla den sista skogen där, så jag skrev på med följande inlägg: ”Naturen måste FÖRVALTAS på ett bra sätt. SCA: avverka med respekt för de levande organismer (inklusive människan) som är beroende av skogen. Ingen ÄGER vår natur och kulturmiljö, den BRUKAS av oss för att överlämnas till kommande generationer!”

”Rädda det svenska kulturlandskapet”. Ensligt uppropet så kräver nu EU:s byråkrater ”att de svenska betesmarkerna måste ha exakt samma utseende som i övriga Europa om de svenska lantbrukarna skall få behålla sina gårdsstöd. De unika och artrika svenska hagmarkerna, med rötter ned i bronsåldern skall skövlas och den svenska regeringen har hittills kapitulerat fullständigt inför EU:s krav.” Det här låter ju inte alls bra för mig som är förtjust i vår natur, så det fick bli detta inlägg: ”En förutsättning för en levande artrikedom är att man tar tillvara olika förutsättningar utefter ekologi, geografi och klimat. Låt spanjorerna behålla sina korkekar, EU-byråkraterna sin brysselkål och vi i norr odla efter VÅRA förutsättningar!”

”Stoppa alla skattemedel till Konstfack!” Uppropet skriver att Konstfack nu ”två gånger på kort tid varit i blåsväder gällande olika elevers examensarbeten. Den ena gången spelade en kvinna svårt psyksjuk och förvanskade på så sätt behövda resurser från den idag hårt belastade psykvården. Nu senast har en känd klottrare fått godkänt av Konstfack till sin kreation bestående av att vandalisera en tunnelbanevagn i konstens skyddade namn. Detta är sådant som vi skattebetalare delvis sponsrar med 126 miljoner årligen.” Redan i blåggen den 19 februari hade jag reagerat mot Konstfack, vilket fick mig att gladeligen skriva på uppropet med följande kommentar: ”Konstfack skriver att nästan alla deras lärare är deltidsanställda. Detta innebär att lärarna inte känner till de regler som gäller i högskolevärden. Dra in examensrätten för konstfack!”

”En oberoende granskning av gasledningen i Östersjön” Uppropet skrivet att ”ansvaret för granskningen av den planerade gasledningen i Östersjön flyttas till andra personer och/eller institutioner än de som för närvarande har uppdraget. Detta med anledning av att personer på Gotlands högskola och inom Gotlands kommun som har ansvaret för granskningen, har tagit emot pengar av bolaget Nord Stream som bygger ledningen.” Så här får det ju inte gå till inom svensk statsförvaltning (och kommunala myndigheter), så jag skrev naturligtvis på med följande kommentar: ”Att både granska och vara i (ekonomisk) beroendeställning är jäv. Att misstänkas för jäv är illa, att inte inse att man är jävig är omdömeslöst och tjänstefel. Objektivitet ska vara en ledstjärna för varje myndighetsperson, högskolan är diskvalificerad!”

Det här är den nya tidens sätt att skriva insändare och fråntar i viss mån tidningarna makten över det fria ordet. Göteborgs-Posten var förra året först ute med det nya ordet bloggbävning,

en bra beskrivning av att bloggosfären, dvs. gräsrötterna faktiskt kan styra och ställa en del dom också, inte bara ”den tredje statsmakten” som tidningarna och journalistkåren brukar kallas. Nu är det väl inte så att makten har överförts till folket (enligt demokratiprincipen), men i vissa frågor (såsom FRA-lagen och fildelning) så kan vi gräsrötter faktiskt påverka en del. Och det känns ju skönt.

LustigtDen 19 november 1975 fyllde jag 19 år. Jag var nyopererad för njursten, fick inte lyfta något, och var sjukskriven i fem veckor med ordination att ta det lugnt. Så sex dagar efter operationen stod jag den 17 november på perrongen i Söderhamn med ett färskt tågluffarkort som tog mig, den tunga ryggsäcken och det värkande operations-såret mot Europa. Första stopp blev Köpenhamn. På födelsedagens morron tog jag mig till Carlsbergs bryggeri för en tråkig rundvandring under 1,5 timme (jag hade redan varit där sommaren innan också), vilket avslutades med lite provsmakning under en halvtimme. Om jag minns rätt så hann jag trycka i mig 4 elefantöl på denna halvtimme. Vad gör man inte då det är gratis! Därefter tog jag bussen upp till de norra delarna av staden för att vid lunchtid göra om samma procedur vid Tuborgs bryggeri.

Vad som hände timmarna därefter kan jag så här 33 år senare inte riktigt komma ihåg. Det är möjligt att jag inte heller den 19 november 1975 kom ihåg så mycket! För den danska ölen är både smakrik som alkoholstark. Men antagligen åkte jag tillbaka till vandrarhemmet på Bellahöj för att snarka några timmar. På kvällen åkte jag hem till Greg och Liz Dawers i Charlottenlund, ca 10 kilometer norr om centrum. Jag kände dessa ytligt genom en släktings sambo och hade bara träffat dom ett par gånger tidigare. Men det blev en trevlig afton: jag hade med mig champagne av den sort som produceras utanför det egentliga champagneområdet (kostade bara en tiondedel av den ”riktiga” champagnen), och Greg ställde upp med att spela beatleslåtar på sin gitarr tillsammans med en kompis. Trots värk efter operationen hade min utflykt startat bra. (forts. nästa vecka)

Nästa blågg borde komma omkring den 19 mars (om jag nu har nåt att berätta då, fast jag har ju å andra sidan redan lovat en fortsättning på min tågluffning i november).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 5 mars 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI söndags körde jag bil upp till Angered och angränsande områden. Jag har ganska sällan varit där eftersom det är backe upp och backe upp igen om man vill utforska detta område. Andelen invandrare i och omkring Angered är mycket hög. Husen är svenska betongbyggen från det så kallade miljonprogrammet under 1960- och 70-talen, men det är som att komma in i en annan värld. Det bor visserligen en del svenskar där, men flertalet av dessa kan man nog finna i det fåtal egnahemshus som finns i området. Och på pubben! Jag tittade in genom fönstret på den enda restaurangen vid Angereds torg och nästan alla gäster var etniska svenskar med en massa ölglas framför sig. Våra invandrare verkar ha bättre saker för sig än att supa bort söndagarna: heder åt dom!

I måndags morse började det regna precis då jag skulle ta cykeln till jobbet, så det var bara att lägga mina saker i ryggsäcken och traska iväg till bussen. På dessa kommunala resor till

jobbet hinner jag läsa det mesta i morrontidningen och dess bilagor, det som är kvar läser jag under rökpauserna på jobbet. Om nån gnäller på att jag står utanför huset och röker med en tidning i handen så brukar jag säga att ”jag håller på med omvärldsanalys”. När jag sent omsider åkte tillbaka till Hisingen hade jag med mig mitt tummade exemplar av tidningen och började läsa sånt som jag aldrig annars läser. På en sida under rubriken

Terapeuter….började jag läsa en massa småannonser och förfärades allt mer. Hur kan socialstyrelsen tillåta en massa kvacksalvare annonsera såsom många gör? Exempelvis skriver en firma att deras ”laserterapi hjälper dig att bli fri från nikotinberoende utan viktuppgång. Behandlingen är avslappnande och medför inga biverkningar.” Hur i helvete ska laserstrålar kunna utföra sådant underverk? Viktuppgång orsakas av att kroppens ämnesomsättning förändras då man slutar röka, detta kan ingen laserstråle i världen ändra på! En annan firma erbjuder medicinsk hypnos: ”Jag är utbildad av Svenska skolan för etisk och analytisk hypnoterapi”. Nån annan håller på med ”Reconnective Healing & The reconnection”. En person uppger sig för att vara ”präst, dipl. psykosyntesterapeut” och säger att samtalsterapi med kognitiva inslag ger ”högre livskvalitet, förbättrade relationer, högre tillit”. När jag sökte på nätet fann jag ingenstans att han skulle vara ”präst”. Dock hade han utnämnts till vissa befattningar inom sin kyrka för att år 2005 tillsammans med en annan person grunda en konkurrerande kyrka och samtidigt överta det gamla samfundet (låter krångligt, och så är det). Ja denna terapeut får säkert högre personlig livskvalitet i sin nya kyrka, men jag har svårt att tro att detta har lett till förbättrade relationer och högre tillit!

Utmärkande för alla dessa är att de försöker profitera på sökare, personer som har det svårt här i livet. Utmärkande är också att de använder sig av ord och begrepp som till och med jag som filosofie doktor har svårt att hänga med i då de tar ut svängarna: etisk och analytisk hypnoterapi (vaffan är det?), kognitiv samtalsterapi, coaching, terapi, reconnective healing, integrativ vård. Och så hittade jag nåt om rosenterapi (se http://www.rtr-se.org/Rosenmetoden/Rosenmetoden.html) där man försöker ge vetenskaplig legitimitet: sedan år 2005 håller en lite enhet vid Karolinska Institutet på med forskning kring detta. Deras mål var at ha en färdig rapport i december 2006, men så blev det inte: ”Forskarna på Karolinska Institutet fick ytterligare bidrag för att göra en djupare analys av sitt material om Rosenmetoden. De väntar nu på att få en artikel om resultaten publicerade i en medicinsk tidskrift, förhoppningsvis under 2008.” Fortfarande i mars 2009 har det inte publicerats någon rapport i en medicinsk tidskrift torts att det kanske finns ett tusental sådana. För mig med egen forskningsbakgrund, och som yrkesmässigt jobbar med forskningsfrågor, låter detta lite underligt. Kan det vara så att rosenmetoden inte kunnat bevisas enligt vetenskapliga metoder och att man därigenom inte kunnat få in en endaste artikel i en vetenskaplig tidskrift? Det låter ju i så fall lite märkligt, särskilt med tanke på att gruppen enligt fotot på http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=24298&l=sv består av 10 personer och att varje någorlunda aktiv forskare inom naturvetenskap och medicin släpper ut kanske 2-4-6 rapporter om året.

Hå hå ja ja, med det ovan sagda så får jag säkert Kvacksalvarnas Riksförbund på mig. Kanske det är bäst att jag går under jorden ett tag för att skydda mig från deras radioaktiva strålningar, kognitiva besvärjelser och transcendentala hypnos. Som tur är har jag köpt ett par limpor cigaretter, vilket förhoppningsvis skyddar mot kvacksalvarnas laserterapi.

Stöldbegärligt gods…ska man inte låta ligga framme hursomhelst, utan det skall gömmas på ett effektivt sätt. Många minns den gamla skämtskivan om farbrorn (Hasse Alfredsson) som gömde pengarna i

madrassen: ”Ingen tror väl att gubben är så jävla dum så att han gömt pengarna i madrassen. Därför har jag gömt pengarna i madrassen.” Fast för säkerhets skull låste han in madrassen i bankvalvet. Över åren går saker och tings värde upp och ner. Jag har en gammal bärbar dator från 1996 som då kostade närmare 15 000 kronor, men idag kanske är värd 15 kronor – om ens det. Jag behövde en bärbar dator för att kunna arbeta både på Socialantropologiska institutionen (jag skrev på nån konstig avhandling) och hemma ifall andan föll på. Men det var inte alltid som jag behövde ta med datorn hem, så då kom jag på det perfekta gömstället: i en helt vanlig gaffelpärm bland en massa andra pärmar på kontoret. Datorn passade perfekt i pärmen. Och för att riktigt lura eventuella tjuvar skrev jag på pärmryggen ”Feministisk teori”. Om nån tjuv skulle ha gluttat bakom mina pärmar så var jag då ganska övertygad om att denna titel skulle avskräcka honom (eller henne!). Det är jag än idag!

Sammanträffande om Sveriges och Finlands naturMånga har lekt med tanken att Öland och Gotland är landmassor som har lyfts ut från Vättern och Vänern och placerats ute i havet. I kampen om mellaneuropeiska turister som vill turista i Norden, har sedan ett tiotal år tillbaka Svenska Statens Turistråd (SST) försökt lansera Sverige utomlands som ”De Tusen Öarnas Land”. Nån större succé har det väl inte blivit, utan snarare tvärtom: tyskar och fransmän har tolkar annonseringen som att det är ytterligare reklam för det mer inarbetade ”De Tusen Sjöarnas Land”, dvs. Finland. Så de vackra reklambilderna från de svenska öarna har ytterligare bidragit till att stärka Finlands ställning inom turistindustrin.

Sedan år 2005 har SST årligen anslagit fem miljoner kronor ur sin budget för att stödja forskning kring Sveriges och Finlands gemensamma historia – Finland var ju del av det svenska riket fram till år 1808, men förlorades i det som kallas 1808-09 års krig. De olika forskningsprojekten ska slutredovisas nu under 2009. En hel del av dessa pengar har gått till historisk forskning, men Naturgeografiska institutionen vid Säffle universitet har haft ett delprojekt som jämfört Sveriges och Finland geografi. Med hjälp av GIS (avancerade datorstödda geografiska informationssystem) har forskarna fått fram att Finland och Sveriges land- och sjömassor till ca 97% är identiska. Skillnaden på 3% förklaras med att landhöjningen varit olika på olika platser i de båda länderna, vilken gjort att alla pusselbitar inte längre passar in mer än till 97%.

I förra veckan fick jag och ett tiotal andra vetenskapligt kompetenta personer tillsänt oss slutrapporten för att göra en kvalificerad granskning innan den går iväg till slutlig publicering. Vetenskapsmännen har med sina datormodeller lyckats bevisa att, i stort sett, alla öar i Sverige och Finland har sin motsvarighet i sjöar i dessa båda länder. Sålunda kan, såsom exempel, Hisingen placeras in i den finländska sjön Saimen: deras storlek är nästan exakt, men landformationerna har med tiden blivit olika. Och på samma sätt har forskarna från Säffle universitet passat in alla mindre sjöar och öar i Sverige och Finland. Utanför det egentliga projektet har säffleforskarna dessutom indikationer på att alla sandåsar motsvarar älvarna i båda länderna, men detta är fortfarande en arbetshypotes som de ännu inte har forskat klart på, utan räknar med att bli färdiga först till sommaren 2010.

Förra fredan hade jag ett längre telefonsamtal med generaldirektören för Svenska Statens Turistråd, Elin Hermansson. Direktör Hermansson att hon och hennes finländske motsvarighet, överdirektör Järvisaari Hollmén på Finlands Turistdirektorat, planerar att senare under våren göra en gemensam jättesatsning på att i hela världen marknadsföra ”Svennland – De 1000 Ösjöarnas Land”. Det ska bli spännande att se hur många mellaneuropéer kommer

hit upp till Högan Nord för att själva mäta upp vissa sjöar och se om dom verkligen passar ihop med de öar som geograferna har sagt att de gör.

LustigtI november 1975 opererades jag för njursten (se förra veckans blågg). Redan ett par veckor innan så var jag färdig för operation, men den ställdes in bara minuter innan jag skulle sövas – har ingen aning om varför. Jag hade kommit in kvällen före till Söderhamns lasarett och direkt på morronen fått lugnande medel. Alldeles innan jag skulle in till operationen så fick jag rejäla doningar av bedövningsmedel och dom började raka mig kring magen och pungen. Men precis före jag skulle rullas in i operationssalen så avbröts hela operationen (!) och jag fick åka tillbaka till sovsalen. Jag hade nu en massa medikamenter i kroppen och i knarkartermer var jag ”hög som ett hus”. Jag ringde några samtal på patienttelefonen, och dom jag pratade med har senare sagt att det lät som en massa ”svamlande från en som var skitfull”!

Några veckor senare opererades jag verkligen, fast egentligen var det fråga om en uritär sten vilket innebär att njurstenen hade gått ned i en av urinledarna och fastnat där. Kanske det var därför som operationen ställdes in några veckor tidigare, att läkarna efter senaste röntgen upptäckt att de inte längre behövde gå in direkt i njurarna vilket är en svår operation? Och sålunda blev det en betydligt enklare operation via magen till urinledaren än via ryggen direkt till njurarna. Hursomhelst så var det en rejäl operation med nedsövning och allt. Efter operationen kördes jag till intensiven för uppvaknande. Det var nu viktigt att så snabbt som möjligt få igång ”pinkeriet”. En av sköterskorna, Margareta (Jonsson?) från hembyn Ljusne försökte helt enligt instruktionsboken få patienten (dvs. mig) att tänka på just ”pinkeri” genom att öppna vattenkranen på patientrummet, vilket hon talade om för mig. Syftet var gott, effekten fruktansvärd. Fortfarande groggy efter nedsövning och värkmedicinering så såg jag det absurda i situationen, med effekten att jag skrattade. Och varje skrattattack innebar en enorm smärta i den för några timmar sedan opererade buken. Jag hade roligt, men det kostade på att ha roligt denna gång. Nån gång på efternatten kunde jag i alla fall trycka fram några droppar och då blev sköterskorna nöjda och jag rullades in på allmän sal, fortfarande liggande i sängen. Krisen från intensiven var över. Fast eftersom jag var groggy då så kommer jag nästan inte ihåg ett piss från detta, bara att vi hade det väldigt gemytligt och kände oss nästan som en enda familj vilket beror på att vi hade samma syster!

Nästa blågg borde komma omkring den 12 mars (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 26 februari 2009

Veckan som varit/veckan som gåttJa det händer väl inte så mycket denna tid på året, vilket till stor del beror på att jag inte har lust med utomhusaktiviteter i det kalla vädret. Tyvärr så tillbringar jag allt fler timmar framför datorn, ett beteende som sakta men säkert har kommit smygande. Jag har efter hand kommit till insikt att jag surfar alltför mycket på nätet. I lördags, till exempel, så var jag ute på pubben med en polare för att dricka en massa öl. Inledningsvis så blev ju några bira och lite snack kompisar emellan, men efter ett tag sa jag åt honom att jag var väldigt dålig i magen och stack till toan ett antal gånger under kvällen. Vid 23-tiden hade jag varit borta från min kompis i närmare 20 minuter. Han blev orolig, hämtade vaktpersonalen och så låste dom upp

toadörren. Där fann dom mig uträttandes mitt viktigaste behov, nämligen att surfa på nätet med min lap top! Jag insåg nu att det egentligen gått för långt med mitt datorintresse, så på måndan gick jag till vårdcentralen för att tala med en läkare. Efter en längre undersökning konstaterade hon att jag tyvärr är ännu ett av dessa så kallade bokstavsbarn. Så nu har jag svart på vitt att jag lider av ADB, en åkomma som innebär att jag hela tiden dras till datorer.

Jag fick en snabbremiss till Sahlgrenska sjukhuset och fick komma in redan i tisdags eftermiddag till en enklare operation som gjordes med lokalbedövning. Jag har numera ett litet datachip inopererat i väster underarm och har inte det minsta sug efter att går ut på internet eller ens skriva fånigheter på datorn. Det har varit en oerhörd kraftansträngning att skriva dessa rader, allt nedanför dessa inledande rader är skrivet innan jag fick diagnosen ADB och ett inopererat datachip. Det är nu troligt, och om datachipet verkligen fungerar, att jag slänger ut datorn och slutar med blåggen. Jag känner mig fri… fri… fri…. Yes!!!!

Finansens påverkan på dödsdömdaFörra torsdan så kunde jag läsa i tidningen att pengakrisen nu även nått de dödsdömda fångarna i USA. I dom delstater där tämligen få fångar avrättas så har man nu räknat ut att det blir för dyrt att avrätta dödsdömda, i vissa fall tio gånger dyrare än att spärra in dom för resten av livet, se t.ex. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=305&a=477328. Men om det nu börjar bli en ekonomisk fråga så hamnar ju fångarna i en bra förhandlingsposition: den som har dömts till dödsstraff har ju rätt att bli avrättad, eller hur!? Därför så finner jag det inte orimligt att en fånge kan förhandla sig till ett 20-årigt straff, med hot om att annars kräva att bli avrättad. För det är ju numera ekonomiska intressen som styr och då borde det ju bli så billigt som möjligt för samhället. Med andra ord: den enes bröd, den andres död, fast här får ju båda parter jämka till samhällets fromma.

Innan min sjukdom…ADB hade konstaterats var jag särdeles aktiv på internet. I fredagens Göteborgs-Posten fanns det en kort notis, signerad av en kulturredaktör, om en reklamkampanj från väsktillverkaren Louis Vuitton som engagerat Keith Richards i sin kampanj. I texten står det bland annat att han (bild på Richards med gitarr) ”sitter där som en trött och sorgkantad pensionär i sängen på ett hotellrum [kl. 3 på natten] och tar ut en blues i D-moll…”. Men karln tar ju ett G-durackord! Detta föranledde följande skriftväxling med redaktören: Henrik: Hej Mikael! Bilden på sidan 63 i dagens GP visar en trött Keith Richards som, så vitt jag kan bedöma, spelar ett G dur-ackord. Jag kan ibland ta ut svängarna i mina musikaliska ”mästerverk”, men att knö in ett G-dur i en blues i D-moll skulle jag inte våga; ett A7 skulle vara OK, men inte G-dur. Eller kan det vara så att han spelar i C-dur? Då skulle jag kunna tänka mig ett avslutande G-dur, fast mycket hellre ett G7.Redaktören: Hej Henrik! Jag gjorde inte någon sakkunnig ackordanalys som du kan, jag läste bara vad som stod i den franska reklamtexten till annonsen... den som skrev kanske vara lika trött som KR. Hälsar Mikael

Svaret från redaktören tyder på att det, utav alla läsare, endast var jag som var vaken. Fast å andra sidan är det nog inte särskilt många som orkar läsa allt som står på kultursidorna.

Precis innan min sjukdom…börjat behandlas så hade lokalblaskan en artikel om det lilla kaféet Starcups här i Göteborg, vilka har stämts av miljardjätten Starbucks för varumärkesintrång (se http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=478393). Massor av människor kommenterade detta (i skrivande stund över 120) och jag var naturligtvis en av dessa, med

följande lilla inlägg som kanske tummar lite på sanningen (men vad gör man inte för att roa!): Rubrik: Med thé går det som en dans! Minska risken för förväxling mellan företagen genom att nischa göteborgsföretaget mer, t.ex. genom att den som vill ha påtår istället får en kopp rykande färskt thé. Så skedde faktiskt under mina uppväxtår i Värmland: på kaféerna där brukade man istället för påtår be om ”en köpp te!”. På köpet brukade jukeboxen spela Sven-Ingvars ”Te dans med karlstatösera”. Undertecknat ”Henrik på Hisingen”

Veckans stora nyhethar varit att Calles och Silvias äldsta jänta har gått och förlovat sig med en gym-ägare. Det här får mig osökt att tänka på Arne Tammer som under 1960- och 70-talen hade annonser i veckopressen om att ”Ge mig en kvart om dagen och jag ska göra dig till en ny människa”. Försupna farbröder brukade travestera detta till ”Ge mig en kvarting om dagen och jag blir som en ny människa” och en del Don Juan-charmörer brukade säga ”Ge mig en kvart om dagen och jag ska göra en ny människa”. Det sista får jag hoppas gäller för gym-ägaren, annars så blir det lite problem med vår successionsordning, dvs. att räkna ut vem som ska bli nästa kung eller drottning och regera över oss undersåtar.

Jag hoppas att dom får en pojke, vilken i sin tur får en flicka – då får vi här i Sverige ”varannan damernas”: ena gången en drottning, andra gången en kung. Mycket jämlikt alltså. Med tanke på att Sverige numera har ett stort antal invandrare så skulle jag gärna se att den nya prinsen döps efter vår fotbollskung, nämligen Zlatan. Kronprins Zlatan av Sverige, det vore väl nåt det! Fast ”prins Zlatan Westling” ligger inte riktigt bra i min mun (men man kanske vänjer sig). Det bästa vore ju om han tog hustruns efternamn i samband med giftermålet, men det lär ju vara fråga om en ”ödmjuk men bestämd herre”, enligt sessans morsa. Jag har fått uppfattningen av att båda två är väldigt bestämda av sig, så det slutar antagligen med att båda behåller sina respektive efternamn: jäntan med det mer kända franska namnet och grabben behåller sitt namn som är lokalt känt i Ockelbo och gym-lokaler. Eftersom båda är väldigt bestämda, tror jag inte att någon viker från sin bestämda inställning. Och detta är bra! För om dom inte kan komma överens om prinsens/prinsessans efternamn inom tre månader efter födseln så säger Namnlagen att ungen får moderns efternamn, se t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Efternamn. Jag ser fram emot att välkomna kronprins Zlatan Bernadotte som en framtida regent över oss svenskar!

Verkningslösa piller?En person i vänskapskretsen har drabbats av njursten, en sjukdom som kan vålla vissa obehag. Jag har själv haft detta flera gången och blev faktiskt opererad för det hösten 1975, så jag vet att det kan ”ömma lite”. Innan min nya sjukdom ADB hade konstaterats, så hade jag och min väninna lite e-mailkorrespondens om detta. Hon skrev följande: ”Tack för hjälpen, nu går jag och tar mig ett piller (fick några hejdundrande värktabletter igår)!”

Jag är ganska luttrad när det gäller piller och deras verkan (det finns många läkare som testar med att ge så kallad placebo, helt verkningslösa tabletter) och har själv helt ofrivilligt varit med i ett sånt experiment, och svarade följaktligen med: ”Hej! jag hoppas att du inte fått såna där jättestora piller som dom kallar ’stolpiller’. Jag fick sådana för fem år sedan och de är totalt verkningslösa. När jag var på återbesök hos läkaren efter två veckor så frågade hon om pillren hjälpte. Jag hade då en jävla värk och mer eller mindre rasande halvskrek jag åt läkaren att pillren var totalt verkningslösa och att jag lika gärna hade kunnat stoppa upp dom i arslet!”

Lustigt

Jag har knäppt på gitarr sedan vintern 1976 då jag köpte en fin westerngitarr i Uppsala (jag låg då på universitetssjukhuset för utredning av min njursten, se ovan). Men som musiker har det inte alla gångar varit så lätt att överleva, så jag har fått ha andra jobb på sidan om. Faktiskt har jag bara fått gage två gånger i mitt liv: den första var då jag och min kusin Hillbilly-Vonne sommaren 1993spelade på en tillställning vid gamla skolan på Simsalö i Sibbo skärgård utanför Helsingfors. Vårt gage var 300 finska mark, vilket återinvesterades i orkestern: vi köpte gemensamt en elektroniskt gitarrstämmare, vilken än idag används då vi på somrarna spelar musik tillsammans.

Under åren i Kalifornien i mitten av 1990-talet hade jag kontakt med Lennart Kullberg, en sedan 1970-talet utflyttad utflyttad svensk som på dagarna levde sitt trygga tjänstemannaliv, men tog varje tillfälle i akt att på kvällar och helger krydda tillvaron med dragspelande. På väg till sin sommarsemester i Sverige stannade han för ett tiotal år sedan till ett par gånger vid min sommarstuga och vi hade riktigt trevliga musikaliska övningar. Senare köpte han sin släkts hem i Undenäs vid foten av Tiveden. Ett par dagar före jul för kanske 7-8 år sedan var jag uppbjuden dit och det blev några dagar som gick i musikens tecken. På julafton promenerade jag, Lennart och hans son Lars upp till icabutiken i Undenäs för ett ”gig”. Iklädda röda tomteluvor spelade vi under en timmes tid julsånger: Lennart tog täten med sitt dragspel, Lars och jag ackompanjerade med gitarrer. Kunderna var väldigt nöjda med detta spektakel som framfördes på självaste julafton, och efter en timme hade vi gjort vårt. Eftersom jag därefter skulle åka hem till Göteborg för att vara tomte åt några vänner och deras ungar, ville jag ha lite läsning på tåget så jag tog det senaste numret av Mariestads-Tidningen. Men nu satt självaste icahandlaren i kassan. ”Den får du!”, sa han och blinkade lite nöjt med ena ögat.

Efter drygt trettio års knäppande på gitarren kan jag konstatera att mitt gage över åren har bestått i en halv gitarrstämmare och en tunn landsortstidning, den senare utläst på tågresan hem och slängd långt innan jag anlände till Göteborgs central. Det är inte lätt att leva på musiken för oss som spelar i de lägre divisionerna!

* * *

Slutligen kan jag inte undanhålla er Veckans Bergelin i SvD som i en ”ruta” gjorde följande analys. Ena gubben till den andra: ”Har du tänkt på vilken hög panna Fredrik Reinfeldt har?” ”Ja, men han håller en väldigt låg profil!”

Om inte det inopererade datachipet fungerar så borde nästa blågg komma omkring den 5 mars (och det vore väl själva fan om jag inte hade nåt att berätta då!).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 19 februari 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI lördags hade Valentin namnsdag. Trots att det finns 739 sådana enligt telefontjänsten Hitta (enligt Eniro finns det över 1000 personer) så känner jag ingen med detta namn. Vallentindagen kallas även Alla hjärtans dag, varför vet jag inte. Men det har kanske att göra med att många ger varandra choklad denna dag, för choklad är som alla vet energirikt och bygger på kroppens fettdepåer. Västvärdens hjärt- och kärlsjukdomar beror ju mycket på

alltför högt fettintag. Så det verkar finnas en koppling där, men jag vet inte riktigt vilken. Fast två av blåggens dedikerade läsare, Kikki och Bettina, skickade vallentinhälsningar via e-mail. Jag får tacka! För e-mail är ju inte fettbildande!

Vi har nu sedan sistlidna helg en köldknäpp. Trots att det var två minusgrader så tog jag cykeln till jobbet på måndan, med förhoppningen att det hade stigit till ett par plusgrader då jag skulle hem. Det blev aldrig varmare, utan var minus 4 då jag cyklade hemöver. Jävligt kallt alltså, särskilt som jag har jeans utan långkalsonger. Även spårvagnarna har märkt att temperaturen har gått under nollstrecket: Dom äldre vagnarna från Asea i Västerås klarar den arktiska kylan galant, men våra nya italienska vagnar vägrar röra på sig. Så den här veckan har det varit kaos i spårvagnstrafiken eftersom det nu finns betydligt färre vagnar i trafik än vanligt – istället för att ha en vagn bakom kör de flesta linjer denna vecka med endast en vagn. I tisdags skulle jag ta vagnen till jobbet, men det var fullt redan när jag försökte komma ombord så jag var tvungen att ta flera bussar istället. Slutligen var jag på jobbet en hel del försenad, och ungefär samma hände både igår och idag. Italienska bilar har aldrig varit nån succé i Sverige på vintern, deras spårvagnar imponerar inte heller på oss när det blir fråga om köldgrader. Och får nu se hur fredan blir, för just nu på torsdagskvällen så snöar det rejält: det har nu kommit ca två centimeter nysnö, vilket brukar vara gränsen för då vi får trafikkaos i Göteborg.

Modern konst: debattinläggJag har svårt för konst, särskilt dom moderna varianterna. Den absolut modernaste konsten produceras vid den statliga högskolan Konstfack i Stockholm. På Konstfack går examensarbetena utanför det vanliga: Den som inte har anlag för att måla eller knåda i lera kan istället spela tokig eller vandalisera en tunnelbanevagn och vips så har de en kandidat- eller magisterexamen från en svensk högskola. Effektivt kanske, men alla skattebetalare förstår sig inte riktigt på den nya konsten (den som inte känner till dessa två mycket uppmärksammade fall kan läsa mer under rubriken Kontroverser på http://sv.wikipedia.org/wiki/Konstfack). Högskolan uppger själva att ”Det konstnärliga utvecklingsarbetet vid Konstfack syftar till att utveckla nytt innehåll och nya uttryck i den konstnärliga verksamheten” Jo, jag tackar jag! Att vandalisera en tunnelbanevagn för kanske 100 000 kronor och dessutom skrämma livet ur passagerarna: Är det ett nytt uttryck för den fria konsten? Här går skattemedel först åt till att driva en högskola och sedan utnyttjar de skattesystemet genom att låta en student tas in på sjukhus med våld. Där fot återigen en massa tusenlappar från skattebetalarna genom polisinsats, läkarvård med mera.

Jag har i mer än två decennier varit aktiv i universitetsvärlden och kan konstatera att Konstfack är en skola som inte är högskolemässig. Dom har i år bland annat kritiserats av tillsynsmyndigheten Högskoleverket för att inte anta studenterna enligt det regelverk som alla universitet och statliga högskolor måste hålla sig till, inte förhålla sig till, dvs. tolka reglerna efter eget godtycke. På deras hemsida står det dessutom att ”Nästan alla Konstfacks lärare är deltidsanställda”, vilket innebär att högskolans lärare inte har en minsta hum om det regelverk (alltså spelregler) som gäller. Det är inte särskilt många år sedan Konstfack upphöjdes till högskola, men nu är det verkligen dags att degradera dom igen till en vanlig skola för konstintresserade. Det är dessutom dags att staten utreder om skolan ens har ett berättigande för att få statligt stöd i form av skattemedel. För dom genuint konstintresserade och duktiga studenterna finns det ju alternativ till konstfack, nämligen den universitetsutbildning som ges vid Valand, vilken ligger inom Göteborgs universitet vilket är något som torde borga för professionalism.

Märkliga föreningarEftersom jag inte nyttjar televisionens möjligheter till allmänt förslöande så är jag ganska aktiv med att söka information på internet, och gärna följa länkar i flera steg för att se var jag hamnar. Igår kväll sökte jag på en på namnet på en person som jag är ytligt bekant med och kom fram till den (i alla fall för mig) okända föreningen The Soap and Detergent Association. Det här lät nästan för bra för att vara sant, men det visade sig vara en helt seriös förening som varit verksam i över 80 år och som samlar folk som håller på med rengöringsmedel och annat lödder, se http://www.cleaning101.com/ Till och med förre amerikanske presidenten Bush skrev ett personligt brev till denna förening för att de hade hjälpt med ekonomiskt stöd vid någon naturkatastrof. Det verkar vara en professionell organisation som inte anlitar reklambyråer för att göra reklam för sig. Om de har någon underavdelning för diskmedel så kan jag nu halt gratis ge bort en bra slogan: ”Say Yes to Fairy!” (not: det brittiska diskmedlet Yes heter Fairy i alla andra länder än Sverige, antagligen var man rädda för att vi svenskar inte skulle kunna uttala Fairy).

Avslutad debattI slutet av januari var det massor av insändare i Metro från veganer och vegetarianer om hur hemskt det är att äta kött, och dom fick lite mothugg från såna som faktiskt tycker att kött är gott. Jag har full förståelse för dessa vegetarianer som inte tycker att kött är gott. Antagligen har dom svårt att se blod och förknippar biffar och köttbullar med blodet. För den som lägger manken till går sånt att bota, det är i grund och botten samma terapi som för dom som lider av höjdskräck, reptilfobi, rädd att flyga och liknande. Själv så var jag i många år livrädd för gamla tanter med stora bröst, vilket gjorde att jag inte alls drack mjölk. Men efter en treveckors kurs hos en förstående psykolog är jag nu så pass botad att jag vågar klappa en sådan dam, ja till och med dricka en milkshake. Fast jag ska villigt erkänna att jag fortfarande inte riktigt vågar dricka ett glas med riktig mjölk, men jag har faktiskt smakat lite på lättmjölk med fetthalt 0,5%. Får nu se om jag vågar ta det sista steget för att bota min fobi….

Torsdagen den 29 januari fanns det en insändare i Metro som fick mig att sätta ärtsoppan i halsen, för att sedan bara äta fläskbitarna. Under rubriken ”Grönsaker har också känslor” skrev en Hampus Forsell följande: ”Bara för att grönsaker inte kan skrika betyder det inte att de inte har känslor. Grönsaker avrättas på hemskare vis än vad djuren i köttindustrin gör, tänk bara på hur många apelsiner som blivit pressade för att du ska få din juice på morgonen, fåren blir i alla fall inte pressade på allt blod. Ibland kokar vi grönsaker, men vi kokar aldrig levande djur. Jag har hört grönsakernas skrik och jag har vett nog att endast äta kött från djur. Det borde ni andra också ha.” Efter detta inlägg så verkade det som veganerna besinnade sig. Kanske dom stack iväg till MacDånald för att få sig en rejäl hamburgare? Fast då förståss utan bröd, för detta är ju i slutänden gjort av växande vete som brutalt skärs av då det står på livets topp och sedan obarmhärtigt krossas för att bli till mjöl som avnjuts av de grymma människorna.

LustigtFörra veckan berättade jag om resan till Frankrike påsken 2004. Efter några dagar med mina vänner i Poitiers blev det så dags att styra kosan norrut utefter lite småvägar. En bra bit in på kvällen så var jag inne i Belgien och tog då motorvägen i riktning mot Bryssel. Strax före svängde jag av till Leuven, en stad med knappt 100 000 invånare. Det var nu påskafton och mörkret hade hunnit lägga sig. Jag körde runt inne i närheten av absoluta centrum tills jag hittade ett hotell som såg ut att passa min plånbok. Dom hade lediga rum och jag sa att jag skulle komma tillbaka en stund senare efter att ha parkerat bilen. Fast det visade sig inte vara det enklaste, men efter att ha snurrat en bra stund kring centrum hittade jag ett område där det

fanns lediga platser. Och jag lyckades parkera på samma gata som bryggeriet Stella Artois låg, vilket betydde att det skulle vara enkelt att hitta tillbaka till bilen.

Ut med cykeln ut bilens bagageutrymme. Trots att det var mörkt så hade jag riktningen till hotellet ganska klar för mig och var där inom en kvart. Efter en snabb incheckning så gav jag mig ut på stan för att få en bit mat och några öl – det var ju trots allt påskafton, och detta måste ju firas på något sätt. Efter frukost på söndagsmorronen så tog jag en kombinerad cykeltur och promenad i stan: det var en massa gågator där jag måste leda cykeln. Klockan var nu runt 10 på söndagsmorronen, men på ett antal barer och diskotek var festen fortfarande i full gång, fast ungdomarna började trappa av därifrån. För mig som sällan är på pubben längre än till kanske en timme efter midnatt så kändes detta märkligt (här i Göteborg stänger de sista barerna klockan 5, men jag har aldrig varit på ett sånt ställe).

Efter att ha sett klart stan så cyklade jag bort till bilen, men hur än jag letade så fann jag den inte. Jag cyklade tillbaka till centrum för att kolla på kartan och ta ett nytt riktmärke, men kom tillbaka till samma plats. Efter att ha cyklat några varv runt stan så åkte jag tillbaka till hotellet. Därifrån så måste jag ju kunna cykla samma väg som jag hade kommit kvällen innan. Det kunde jag inte. Efter att ha snurrat ytterligare några varv så stannade jag cykeln för att se desperat ut. Jag lyckades ganska väl med detta, för en äldre gentleman på cykel stannade och frågade mig om vad jag sökte. ”Aha, du vill dit och dricka öl”, sa han på knagglig engelska samtidigt som han markerade med handen liksom att han höll ett stop som fördes till munnen. Nää, sa jag och förklarade att jag hade parkerat bilen vid bryggeriet. Aha, sa han igen, och bad mig följa efter honom. Men snart insåg jag att det bar av i helt galen riktning och stoppade honom. Jag visade lappen där jag skrivit ned gatunamnet. Det visade sig vara det gamla nedlagda bryggeriet – han hade tänkt tagit mig med till det nya bryggeriet som låg en bit utanför stan. Efter bara några minuter var vi på rätt gata och jag kunde ganska lättad slänga in cykeln i bagaget för att aldrig mer återvända till Leuven – den stan har jag sett tillräckligt av!

P.S. Inför denna lilla berättelse försökte jag få lite mer information om bryggeriet Stella Artois, men efter 15-20 frustrerande minuter gav jag upp. Deras hemsida är den absolut värsta jag stött på under alla år, vilket inte vill säga lite! Det är helt omöjligt att få någon som helst information från hemsidan. Dom spelar bara upp en massa reklamfilmer med mera, men det går inte att få tag på någon som helst information om bryggeriet, kontakt med dom eller så. Aldrig mer att jag dricker en Stella Artois, aldrig mer att jag besöker Leuven!

Nästa blågg borde komma omkring den 26 februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 12 februari 2009

Veckan som varit/veckan som gåttI lördags råkade solen titta fram under några timmar och genast hoppade jag då upp i cykelsadeln för en tur i omgivningarna. Det var inte mer än plus fyra grader, men nu börjar solen värma lite grann – mitt på dan i alla fall. Dagen efter var det två grader mindre och molnigt, under söndagens cykeltur fick jag klart för mig att det fortfarande är vinter. Fy fan vad kallt det var!

På tal om cykling så var det i måndags ett reportage om dom cykelräknare som finns utplacerade på ett antal platser i stan. Det är en elektronisk slinga i marken som är kopplad till en mätare några meter längre fram så att alla cyklister kan se hur många som cyklat där under dygnet respektive året. Den ansvarige för projektet har i många år hållit på med att mäta trafikflöde för bilar och för detta brukar Trafikkontoret dra en slang med sensor över vägen eller gatan, en slang som är kopplad till en mätare: ”Jag minns när folk hoppade på gummislangarna för att höja bilsiffrorna, för att på så sätt försöka få sänkta taxeringsvärden på sina villor.” Ja folk är verkligen uppfinningsrika när det gäller att komma undan skatten. Om det visar sig att det är mycket trafik på gatan så drar detta ner taxeringsvärdet, därav hoppandet på slangarna. Själv så drog jag av på skatten under en del år för ”Skyddsskor med stålhätta”, något som jag aldrig i mitt liv köpt. Det brukade vara fråga om några hundralappar, men jag såg till att dra av ett visst belopp så att de sista siffrorna i min beskattningsbara inkomst alltid slutade på 99 kronor, eftersom skatten baserades på närmast jämna 100 kronor under! Dessa storskaliga bedrägerier är nu preskriberade och jag kan sova lugn om nätterna.

Idag….såg jag på väg tillbaka från lunchrestaurangen en fin blå Volvo som hade EXE på sin nummerplåt. Den bilen måste vara perfekt i stadstrafiken, tänkte jag, för i stan är det mycket filkörning! Och för några minuter sedan slank det ut en liten groda ur munnen på nyhetsuppläsaren i lokalradion då hon talade om det kommande vädret: ”Ikväll blir det växlande molnighet och goda solchanser”. Detta sades klockan 16:37, 28 minuter innan solen går ner över Göteborgs horisont!

Svåra ordFör en tid sedan så bokade jag in en konferens med efterföljande middag en bit in i juni för en gruppering som jag deltar i med jobbet. Det är en avslutning på en treårs mandatperiod och vi gjorde samma sak då förra mandatperioden gick ut. Jag ringde till en av stans bästa krogar då det gäller fisk, Sjömagasinet. Förra gången vi var där så serverades vi mycket bra fiskrätter och mycket fina viner därtill, särskilt vinerna var jag imponerad över hur de passade så väl in i maten. När jag nu gjorde beställning inför sommarens avslutning frågade jag lite försiktigt om ”den mörka killen” är kvar. Hon i den andra luren var lite tveksam till vem jag kunde syfta på eftersom hon inte jobbade där i juni 2006 då vi hade förra avslutningen. Jag förklarade lite mer att det var en mörk kille som var fantastiskt duktig på viner, men hon kunde inte riktigt komma på vem jag menade. Ingen av oss i sällskapet hade sett honom, sa jag, för han hade säkert fullt upp att göra därnere i vinkällaren. Men hovmästaren hade talat sig varm om honom och sagt att ”vår somalier rekommenderar dessa viner….”.

Nu hörde jag ett dolt fniss i andra änden av luren och så förklarade hon att hovmästaren nog sagt att ”vår sommelier rekommenderar…..”. Det visade sig att det inte alls var fråga om en somalier utan nåt utländskt namn för vinkypare. Och här hade jag i flera år gått omkring och trott att restaurangen gjort en insats för en invandrargrupp i Sverige som lär ha svårt att få jobb i vårt delvis främlingsfientliga land. Men varför ska restaurangerna använda krångliga utländska namn när det redan finns det enkla svenska ordet ”vinkypare”?!

Misshandel med musikNu är det bevisat: Operasång är ett oljud utan dess like! Jag har själv mycket svårt att lyssna till dom oljud som samlas nere i magtrakten på operasångare, vilka på sin väg upp genom luftstrupen väsnas alltmer för att slutligen spys ut ur munnen på dom. Det är därför helt naturligt att polismännen i Umeå rusade in på ett hotell och bröt upp en rumsdörr för att rädda en kvinna i yttersta nöd. Emellertid så var det inget större fel på tanten mer än att det kom

konstiga ljud över hennes läppar: hon övade nämligen på skalor inför kvällens operaföreställning! Mer går att läsa på http://www.expressen.se/Nyheter/1.1462575/polis-trodde-sang-var-kvinnomisshandel

Kultursnobb IIFörra veckan berättade jag om hur jag sällan besöker konstmuseer, men att jag trots detta ändå besökte en vernissage eftersom jag fått en särskild inbjudan dit. För 20 år sedan tog jag en lite längre cykeltur och hamnade så småningom i Amsterdam. Det blev bland annat ett besök på Rijksmuseum, där jag såg en lång kö. På denna tid existerade fortfarande Sovjetunionen och jag visste att folk där alltid brukade ställa sig i en kö om de såg en sådan – i Sovjet rådde brist på nästan alla varor och då nåt intressant kommit in så köptes det snabbt upp utav de köande. Så jag ställde mig i kön.

Efter en stund fick jag klart för mig att det var en kö för att få se Rembrandts Nattvakten, men innan kön kommit fram till den kända tavlan var vi tvungna att se en massa ointressanta verk gjorda av kända (men för mig ointressanta) konstnärer. Och så kom jag då äntligen fram till MÄSTERVERKET. Vilken skit. Det är en bild på ett 20-tal gubbar i krigsmundering från 1600-talet. Det är inte alls fråga om nån nattvakt – tavlan bara kallas så – utan ett skyttekompani där man ser några gevär, en sabel och en ljushudad Gene Krupa (alltså en trummis). Väl ute i den allmänna avdelningen av museet frågade jag en av vakterna vad det skulle vara för speciellt med denna tavla. Han blev i det närmaste chockad av min fråga – ingen kan ju ifrågasätta Rembrandt! – och började svamla nåt om tavlans ljussättning. Well, det var lite ljusa partier och andra som var lite mörkare (se bild (1,3 mb) på http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/f/f8/Rembrandt_Night_Watch_1642.jpg. Nä, då föredrar jag faktiskt mer naturnära konstnärer såsom exempelvis göteborgskonstnären med signaturen HAJ. Där ser man en naturbild som skildrar naturen som den verkligen ser ut, inte en massa krigare som låtsas vara nattvakter!

Journalistisk avståndsbedömningI måndagens GP (sportbilagan) fanns en stor bild från det 21:a mästerskapet i vintersimning. Fler än 2000 modiga från nio länder hade kastat sig i vattnet ”i Imatra utanför Helsingfors”. Jovisst ligger Imatra utanför Helsingfors, det gör Göteborg och alla andra ställen också. Fast med ”utanför” brukar vanligtvis avses närområdet, inte 262 kilometer som det är fråga om här. Å andra sidan, om detta mästerskap skulle ha hållits i Söderhamn så kanske finländska journalister hade skrivit ”i Söderhamn utanför Stockholm”, för avståndet är ungefär lika långt. Dessutom skrev journalisterna att det var minus fem grader i vattnet. Imatra ligger långt in i landet och har därför sötvatten, så jag tror inte på den uppgiften – möjligtvis skulle havsvatten med en enorm salthalt (t.ex. Döda Havet) kunna vara flytande i fem minusgrader, men inte vanligt sötvatten. Det skulle inte skada om journalisterna skaffade sig elementära kunskaper i naturvetenskap och matematik. För redan i högstadiet får man lära sig att vatten fryser vid noll grader Celcius och man får även lära sig att det är viss skillnad på miljoner och miljarder (något som en del journalister gärna blandar och tror att det är samma sak).

LustigtPåskveckan för fem år sedan tog jag bilen söderut för att möte våren i Frankrike. Våren på kontinenten var svinkall! Hade jag kommit veckan innan så hade jag fått uppleva temperaturer på omkring 20 grader, men nu var det lika som i Göteborg, dvs. gråmulet och 5-7 grader. Det ena målet var att träffa vänner i den lilla staden Poitiers drygt 30 mil sydväst om Paris, det andra målet själva resan vilken blev 508 mil med bilen. För att riktigt göra det till en nöjesresa så blev det snabbtransport (Sverige och Danmark har jag ju sett förut!) via motorvägar till

Lübeck, där jag gjorde den första övernattningen för att senare betydligt lugnare ta mig neröver Frankrike. På dagarna var det bilkörning på mindre vägar, men jag försökte leta upp hotell på förkvällen för att kunna ta en liten cykeltur för att bese den stad jag stannat i – för cykeln hade jag slängt in i bilens bagageutrymme. Jag anlände till Poitiers en halvtimme före mina vänner och väntade utanför deras hus, dom kom tillbaka från en kortare semesterresa till Spanien. Vi hade tyvärr inte kunna få kontakt via telefon eftersom båda hade trott att den andra skulle ha tagit med sig laddaren till deras Nokia-telefoner (vilket jag varit med om både före och efter!).

Det blev ett kärt återseende: mina vänner hade hälsat på mig i september på vägen ner från Norrland till sin ettåriga vistelse i Frankrike och nu skulle det berättas vad som skett under det dryga halvåret som vi inte hade träffats. Till hjälp för berättandet hade vi en massa vin som dom just köpt på sin semesterresa, och detta lossade tungornas band. Jag fick några trevliga dagar och kvällar hemma hos dom innan jag skulle styra kosan norrut igen för att återinträda i arbetets förpliktelser. Bland annat gjorde vi en dagstur till La Rochelle vid kusten, som för många av oss svenskar är känt för ”Fångarna på fortet” vilket utspelar sig en fängelsekoloni några kilometer utanför staden.

Sista kvällen skulle vi ut på äkta fransk restaurang för att smaka på det franska köket. Redan på dagen hade jag uttryckt vissa farhågor angående detta äventyr för mannen i familjen, men frun var angelägen att visa upp staden för deras besökare från Hisingen. Vi tittade på menyerna utanför en massa restauranger, men endera var det för dyrt, eller så såg restaurangen inte bra ut då vi kollade innanmätet, och så vidare. Till slut insåg vi att vi måste välja en restaurang, så vi gick in på en. Frun i huset kunde en del franska innan de flyttade till frankrike, mannen hade intensivstuderat språket innan de flyttade dit. Själv så begränsade sig mina kunskaper i franska till en månad som C-språk på gymnasiet 31 år tidigare, samt lite som jag uppsnappat under tidigare resor i landet.

Det började inte bra. Mina vänner rådfrågade den unga servitrisen om potatisen fanns att få som kokt, stekt, grillad på tvären eller vad dom nu frågade om. Hon blev nervös och efter några minuter så gick hon bara och en stund senare kom en äldre kypare. Dividerandet fortsatte, med mig som intensiv lyssnare. Till slut hade de fått igenom sin beställning och det blev min tur. Jag sade på perfekt flytande franska ”Bonjour monsieur”, och så beställde jag en entrecôte, mediumstekt och med pommes frites till och med en knappt märkbar konstpaus tillade jag att det skulle vara ett glas rödvin till. Kyparen förstod genast situationen: Jag hade i all välmening låtit mina vänner försöka göra sin beställning på franska, medan jag var den i sällskapet som verkligen kunde detta språk!

Biffen vi fick in bestod av mestadels av fett och senor, men om man pillade med besticken kunde man få fram lite köttbitar. Sån är tydligen maten i Frankrike. Men rödvinet hade dom lyckats med och jag vill minnas att jag tog påfyllning. Efter att ha ätit klart så gick vi vidare till några pubbar för att dricka öl. Nån måtta får det vara när det gäller det franska livet!

Nästa blågg borde komma omkring den 19 februari (då berättar jag när jag ställde bilen bredvid bryggeriet för att kunna hitta den).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 5 februari 2009

Veckan som varit/veckan som gåttDet finns några brytningspunkter under året som jag finner ganska trevliga. En av dessa är vintersolståndet som sker några dagar före jul: Då vet jag att vi åter går mot ljusare tider, en viss tröst i det annars dominerande mörkret. Och nu några dagar in i februari så har vi här i Göteborg fått drygt två timmar mer ljus om dagarna (jag höll på att skriva 2 timmar längre dagar, men det är fortfarande 24 timmar som gäller, inte 26!). En annan brytpunkt är 1 februari då det, enligt min kompis Janne, statistiskt går mot varmare dygnsmedeltemperatur. Statistik är dock en sak, verkligheten en annan: vi har nämligen haft några järnnätter nu och kvicksilvret har på dagtid stannat ett par grader under nollan. Och snö fick vi så mycket av igår att jag var tvungen att lämna cykeln på jobbet och ta spårvagnen hem.

Jag lyssnar intensivt på väderrapporterna i radion för att höra om det är bättre väder på ingående, men de säger hela tiden saker som jag inte vill höra. Idag, till exempel (detta skrevs i måndags), så sa SMHI i sin väderprognos att ”i morron blir det mest molnigt på Västkusten”. Det här är information som jag är helt ointresserad av: Jag vill veta var det blir minst molnigt!

Annars så gjorde Janne och jag en lokal barhopping i fredags, Hisingen runt. Fast det är ju en ganska stor holme som vi bor på (en av de största i Sverige, ”De Tusen Öarnas Land” som reklamen säger), så vi täckte väl egentligen bara in det hörn som har den största befolkningen. Men vi besökte i alla fall på en pubb i Biskopsgården (det kändes nästan som en utlandssemester!), käkade en halvdålig pizza nära Kyrkbytorget och stannade till utanför Kville pubb för att konstatera att dom höll på att rigga upp en musikanläggning åt kvällens trubadur. Ingen av oss är intresserad av att höra pubbtrubaturernas standardrepertoar så vi fortsatte till Tildas restaurang. Till ölen beställde jag även in en 4:a Gammel Dansk som smakade förträffligt och som får mig att tänka på en händelse i Kalifornien 1995 då jag var

gästhemma hos paret Lund, tredjegenerationens amerikaner med rötter i både Sverige och Danmark. Det blev en trevlig kväll där vi språkades vid och jag gjorde massor av observationer om identiteten hos skandinavättlingar. Vid denna tid bodde jag i Kalifornien för att studera dessa människor, vilket senare mynnade ut en licentiatuppsats om skandinavättlingarnas firande av sitt etniska ursprung och drygt ett år senare en doktorsavhandling om svensk-amerikanernas identitet. Till middan bjöd familjen Lund naturligtvis på äkta Carlsberg, bryggt på licens ”over there”. Och till kaffet efteråt kom FLASKAN fram – klenoden som de ömt vårdade, och hade gjort så mycket länge. En äkta Gammel Dansk inköpt i landet på andra sidan den stora oceanen. Över åren hade de haft många gäster, men få hade helt druckit ur sitt snapsglas utan lämnat det halvfyllt. Det danska kryddbrännvinet passar inte riktigt den amerikanska gommen. Och så såg värdfamiljen mig dricka ur hela glaset utan att grimasera! Dom imponerades. Och min succé var given då jag ytterst gärna tog påfyllning, något som ingen av deras tidigare gäster någonsin tidigare gjort. (Det finns numera även en Gammel Dansk med citronsmak. Liksom de flesta andra ratar jag denna: Det ska vara det uråldriga originalet!)

NarkotikaliberalerOK, jag erkänner: Jag är en före detta narkoman! Sommaren 1974 vistades jag två dygn i Vondelpark i centrala Amsterdam. Under dessa dagar rökte jag hasch ett antal gånger. Jag blev för några timmar fast i narkotikaträsket, det var bara min snålhet som gjorde att jag lyckades ta mig ur denna djävulska narkotikafälla. Nämligen att jag var ute och tågluffade och

ville upptäcka så mycket som möjligt av Europa innan månaden var över: att stanna en dag eller två extra skulle ha inneburit att jag utnyttjade tågluffarkortet sämre än jag kunde ha gjort. Det är nu 35 år sedan jag slutade mitt missbruk av narkotika och jag tror att dess effekt börjar klinga av, fast några av blåggens läsare är nog inte helt övertygade om detta utan hävdar att det ibland blir en massa lustigheter på dessa små sidor (dock utan att påstå att det härstammar från mitt gamla missbruk, men det finns ju å andra sidan om som hävdar att dessa droger aldrig går ur kroppen).

Sedan detta äventyr i Holland har jag noterat att det finns stora skillnader i synen på narkotiska preparat bland länderna i Europa. Länge har man i Sverige varit emot alla former av legalisering av narkotika, men under sistlidna helg öppnade socialdemokraterna upp för en liberalisering: Mona gick helt enkelt ut med parollen ”S we can”. Mona lär visst vara rökare, fast nu tror jag inte att Mona rökt på alltför häftigt innan hon gick ut med detta. Men swecan.org är faktiskt en organisation som arbetar för att sprida upplysning om dessa ”lättdroger” och, som jag ser av rubrikerna på deras hemsida, ge lite tips för hur man får lyckat resultat i sin hemodling. Mer om Monas fadäs går att läsa på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4303036.ab

Nygammalt idrottslag?Förra veckan fick vi reda på att Malmös ishockeylag stod på konkursens rand, vilket gav följande rubrik i Göteborgs-Posten: ”Malmö i svår kris – spelarna får gå”. För att bli fri i min tolkning så läste jag aldrig artikeln. Kan det vara så att Malmö inte längre har råd att ha kvar sina leasingbilar, att spelarna får promenera till hemmamatcherna? Eller är krisen så total att de tar ifrån dom både bilar, skridskor och annan spelutrustning? Fast istället för att gå så kanske spelarna kan springa, och har de några kronor på sina privata konton kan de ju köpa nya hockeyklubbor. Denna kombination av spring och nya klubbor skulle kunna innebära att dom istället kan fortsätta som landhockeyklubb och spela matcher mot lag i Bangladesh, Indien och England. Fast har dom inga bilar eller pengar blir det ju problem med bortamatcherna. Kanske att jag trots allt får läsa artikeln och se vad det egentligen står där.

När hackare har humorHäromdan lyckades någon hackare att ta sig in i datorsystemet som styr en massa varningsskyltar för vägtrafikanter i och omkring storstaden Austin i Texas. Myndigheterna blev naturligtvis förfärade och förnärmade: Det kunde ju ha hänt en massa farliga olyckor på grund av tilltaget! Nja, jag är inte så säker på det. Jag tror knappast att någon bilist får panik då de ser en skylt som säger ”Se upp för zoombies framför” eller ”Slutet är nära!!!” och liknande – snarare drar de flesta bilister på munnen. Mer text och skyltar hittar du på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4303289.ab

KultursnobbJag är nog inte riktigt känd för att vara kultursnobb. Och kulturellt måleri är inte riktigt ”min grej” (att måla om sommarstugan är nåt annat). Exempelvis torde jag ha ett ganska svårslaget rekord från mitt första och enda besök på Konstmuseet vid Götaplatsen: Detta jättelika palats i många våningar lyckades jag springa igenom på 17 minuter blankt! Och då besökte jag vartenda rum samt stannade vid varje tavla som jag fann intressant, fast nån intressant tavla fann jag förståss inte.

Trots detta så fick jag i januari en inbjudan till den göteborgsbaserade konstnären Hans Johanssons (signaturen HAJ) vernissage på Tuve bibliotek, en tillställning som tilldrog sig i tisdags. Johansson är uppvuxen på den västgötska landsbygden och är en landbaserad

marinbiologisk miljövårdare och engagerad i uppsökande naturvård. Tavlornas motiv präglas av ett globalt naturideal, där konstnären hämtat inspiration från resor i flera världsdelar, men man kan även läsa in en konkret påverkan av det lokala och regionala naturlivet i hans oljemålningar. Vernissagen var lyckad och jag talade med en hel del människor som sökt sig till utställningen. Som sig bör bjöds det på olika drinkar och tilltugg, vilket passade mig bra eftersom jag inte hade fått i mig nåt sedan lunch. I bakgrunden spelades lite ”soft music”, men inte från nån högtalare utan konstnären hade lyckats engagera gitarristen Sören Persson från Mariestad. Persson är kanske mer känd ör den breda allmänheten som gitarrist i olika rockband – livespelningarna för några decennier sedan på gatorna i Mariestad är något folk på Skaraslätten talat om än idag! Med åren har Sören Person även utvecklats till trubadur och det var i den egenskapen han svarade för musiken denna afton. Utställningen på Tuve bibliotek fortsätter under hela februari och jag rekommenderar ett besök!

Jag noterade även i gårdagens lokalblaska att Polisen i länet vid två tillfällen den senaste tiden har fått grova förbrytare att berätta (dvs. tjalla på sina kompisar), ”mot löfte om personskydd, hemlig identitet och tryggat boende.” Två av dessa var nog lätta att lova: ”tryggat boende” måste väl i rimlighetens namn innebära att de vistas i en cell de kommande åren (de är ju grova brottslingar) och därigenom får dom ju per definition ”personskydd” – dom har ju vakter omkring sig dygnet runt i fängelset!

LustigtJag berättade ovan om familjen Lunds Gammel Dansk, här kommer ytterligare en historia från Kalifornien. Jag bodde där ca 1,5 år i mitten av 1990-talet för att samla material om svensk-amerikaner på både lokal och regional nivå. Förutom att träffa svensk-amerikaner i Turlock så besökte jag massor av tillställningar inom ett par mils köravstånd med bilen. Jag blev medlem i Vasaordern, en kulturorganisation för människor av svensk- och skandinavisk börd (den finns även i Sverige). Hösten 1995 deltog jag i den lokala Vasaorderns möte i Palo Alto, en mycket aktiv förening som inte lade alltför mycket krut på de formella mötena med ”hemliga ritualer” och liknande. Dessa möten brukade vara ganska snabbt avklarade och man satsade mer på den sociala samvaron.

Den gången jag deltog så stod vinprovning på programmet. En av medlemmarna hade tillsammans med sin man börjat odla vin (det heter så!) tiotalet år tidigare och med deras kunniga vägledning fick vi insikt i vinets kultur, smakrikedom och en massa annat. Mannen berättade att han då de köpt vingården även gick med i California Association of Winegrape Growers och att han deltog i deras årsmöte. Vid den efterföljande middan fick han som närmaste bordsgranne en äldre gentleman. Den gamle farbrorn var trevlig att prata med och efter en stund frågade den gamle, sedan han fått klart för sig att den yngre (alltså han som höll i vinprovningen i Palo Alto) alldeles nyligen startat sin vintillverkning: ”Hur mycket räknar du med att producera per år?” Den yngre uppgav en siffra och ett leende sprack upp på den gamle mannen, ett leende som inte alls var spydigt utan bara vänligt och han sa att ”Det är vad jag har i avdunstning varje månad!” Två plus två blir fyra: han som ledde vinprovningen sa aldrig vem denne man var, men det måste ha varit en av bröderna Gallo, världens största vinproducent.

Nästa blågg borde komma omkring den 12 februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 29 januari 2009

Veckan som varit/veckan som gåttInte heller den gångna veckan har jag gjort särskilt spännande saker, så i söndags cyklade jag över till restaurang Aberdeen i Linnéstaden för att kanske få lite material till blåggen. Men nix och tji. Medan jag förra vintern gjorde flera intressanta observationer av damer som hinkade i sig rejäla mängder alkohol på bara ett par minuter (se blåggen 31/1 2008), så fanns det bland gästerna denna söndag endast en gentleman som sippade i all oändlighet på en öl och kollade sporten på TV:n och ett gäng idrottsungdomar som beställde in lite mat och Coca Cola. Dessutom var det Coca Cola light! Så på bara ett ynka år har Restaurang Aberdeen kört ned sig själva till att bli ett ställe för renlevnadsmänniskor. Maten var som vanligt god och prisvärd, men jag gick ändå därifrån bedrövad över att se hur ett ställe inte längre kan leva upp till sitt rykte.

Igår läste jag i morrontidningen en tänkvärd seriestrip med den övervintrade norska svartrockaren Niemi. Hennes väninna sitter och läser tidningen: ”Bush säger att han är öppen för förslag om hur han ska bekämpa terrorism”, vilket Niemi kontrar med ”Han kanske borde prata lite med indianerna. Dom har försökt kämpa mot terrorism i sitt hemland sen 1492.” Jo jag tackar jag, kanske våra fredsälskande vänner på andra sidan Atlanten borde tänka lite till innan dom skickar sina ”fredsstyrkor” runt hela jordklotet för att kämpa för friheten. Min farfar brukade säga att alla har rätt att försvara sitt eget land, men inte att gå utanför dess gräns. Jag höll med honom på 1970-talet, och håller med honom än idag.

BlodförgiftningEftersom jag inte har TV så får jag en hel del tid över för att surfa på nätet. Förra helgen valsade det runt i pressen en artikel som TT, sin vana trogen, helt okritiskt hade skickat ut till alla som prenumererar på deras nyheter. Artikeln handlade om ett norrländskt par som i lördags ville rätta till sitt förhållande och försöka på nytt. Inför mötet hade mannen köpt presenter och lagat mat. Kvinnan gillade inte nåt av detta utan klippte sönder presenterna och ville inte ha maten. När mannen stod vid diskbänken för att slänga försoningsmiddan i soporna smög kvinnan upp bakifrån och hjärtlöst högg honom i ryggen med en kniv.

I brist på annat roligt så skulle väl detta kanske kunna ha fått plats i denna blågg med nån spydig kommentar från mig. Men det kommer mer. Artikeln var skriven på lördagskvällen och man kan ju tänka sig att reportern var ensam på redaktionen och kanske hade smakat lite starkt och själv fått upp promillen oroväckande högt. Är man omtöcknad av rusdrycker blir det lätt fel när man skriver, för fortsättningen, som TT kablade ut utan att förstå vad det stod, är följande: ”Den 47-åriga kvinnan är gripen misstänkt för grov misshandel. Polisen har inte kunnat förhöra henne. Mätinstrumenten i polishuset indikerade att hon hade 2,3 promille blod i alkoholen.” Forskning visar att folk dör redan vid så låg halt som 99,5 promille blod i alkoholen (vilken man brukar säga att är 5 promille alkohol i blodet). Fast journalisten kanske hade vissa besvär med att skilja på blod, alkohol och promille. Det hela går att läsa på http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/117650-kvinna-hogg-man-i-ryggen

Hög befattning ges pondus!Jag har en relativt hög befattning vid en statlig myndighet. Många människor är beroende av mitt kunnande, vilket innebär att jag inte bara är viktig utan faktiskt överviktig! Och i måndags stod det faktiskt i Expressens internetupplaga att ”Svullen mage kan bero på ditt jobb”. Jo, jag tackar jag! Det känns tryggt att veta att jag har ett så betydelsefullt jobb att hela jag – inklusive magen – sväller av stolthet till min betydelse. I flera timmar fick jag suga på

denna finfina nyhet. Tills den konkurrerande kvällstidningen Aftonbladet slog fast att jag förvisso är överviktig, men att det inte beror på att jag gör ett så bra jobb, utan helt enkelt har drabbats av ett fettmavirus. Fast jag tror att dessa två mycket tillförlitliga tidningar egentligen menar ungefär samma sak. Så min alltmer ökande rondör beror på min oerhörda betydelse på jobbet, och de kilon som ytterligare tillkommit är att jag har smittats av ett fettmavirus. Jag kan tillägga att jag i möjligaste mån undviker fett, bland annat genom att knapersteka fläsk och bacon för att få bort det skadliga fettet (fast jag tillsätter grädde och socker i såsen för att det ska få lite smak).

Om ohälsa och Försäkringskassans inkompetensDet är bra att vi har våra kvällstidningar som kan förse oss med regler för bästa och sundaste leverne och slår larm direkt något är på tok. En ”Ölandstok” som samlat på sig Expressens alla goda råd den senaste tiden är journalisten Kurt Lundgren, vilken i sin blågg http://kurtlundgren.webblogg.se/2009/january/ett-tok-collage-ur-expressen-halsa.html redogör för alla faror som väntar mänskligheten om man inte följer deras goda råd. Själv har Lundgren råkat drabbas av akut ohälsa genom en stroke för några år sedan, vilket han beskrev i en debattartikel i Aftonbladet hösten 2005, se http://www.aftonbladet.se/debatt/article317091.ab. Dom senaste veckorna har debatten i pressen gått hög om den inkompetens som nu finns inom Försäkringskassan sedan den omorganiserade sig (”Det är sist och slutlige den borgerliga regeringens fel!”), men problemen går betydligt längre tillbaka än så, vilket Lundgren tyvärr visar. Jag är glad att ännu ha hälsan och slippa hamna i klorna på Försäkringskassan!

Vem vill bli miljonär?Sommaren 1992 fick en kompis till mig jobb i Köpenhamn. Hans lön var ganska hög: 27 000 danska kronor, även om man omvandlade det till svenska kronor vilket då blev knappt 22 000 ”riktiga kronor”. Trots att lönen i svenska kronor var mycket bra så retades vi med honom och sa att det egentligen bara är Kalle Anka-pengar som han får. Några månader senare devalverades den svenska kronan enormt: istället för att ha fått 1,25 danska kronor för en svensk krona så blev det tvärtom. Min kompis Hans hade helt plötsligt en månadslön på nästan 34000 svenska kronor!

Nu är det så väl att det inte finns Kalle Anka-pengar. Men det finns en massa sedlar i omlopp. De flesta sedlar är utgivna av en riks- eller centralbank, men det finns en del som är förfalskningar, fast dessa är ofta lätta att upptäcka för ett tränat öga. Och så finns det monopolpengar, ”sedlar” som finns i det internationella leksaksspelet för barn och ungdomar. Dom unga vet ju att det är låtsaspengar och kan därför leka med dessa och spela bort smärre förmögenheter utan att riktigt bry sig. Men i vårt grannland Danmark kan monopolsedlarna fungera i riktiga banker. Läs gärna artikeln om den äldre svenska damen som växlade in 2000 svenska monopolkronor och fick 1400 äkta danska kronor av kassörskan på http://www.kvp.se/nyheter/1.1444516/vaxlade-till-sig-danska-pengar-med-svenska-monopolsedlar

LustigtI höstas (20 november) skrev jag om hur det gamla danspalatset Hambologen utanför Bollnäs har fått en ny ägare som har planer på att väcka denna hölada till liv igen efter mer än 20 års djup törnrosasömn. I måndags hade den nya ägaren hittat mina små ihågkomster på blåggen från i höstas och skickade ett trevligt mail där han berättade lite mer om planerna med sitt nyförvärv. Det finns massor av nytagna bilder därifrån: utomhus kan man se att logen inte har varit i bruk på många år och att det finns massor av halvhöga träd att röja bort, med mera med mera. Insidan av logen är dock väldigt intressant. Förutom att jag kan ana mig till att det

måste ha funnits kilovis med sprindelväv, dammråttor och liknande, så finns det massor kvar av den ursprungliga 70-talsinredningen. Och så här i tider då dansbanden blir stjärnor i TV så är det skojjigt att friska upp minnet av hur de var klädda ”way back then” – en hel del affischer med både svunna stjärnor och sådana som fortfarande är aktiva finns kvar på väggarna. Titta gärna in på http://www.brightrivercruisers.com/hambo.htm och se lite bilder och affischer med Hep Stars, Hasse Andersson, Rolling Stones (nä, jag skojar!) och en massa andra.

Jag har massor av minnen från Hambologen. Ett av dessa är från sommaren 1977: jag har länge varit tveksam om jag ska våga publicera det, men nu kommer min lilla berättelse. Jag och ”Lasse” (han heter nåt annat, men jag antar att han denna gång vill vara anonym) umgicks mycket under några år i mitten av 1970-talet. En lördagseftermiddag satt vi hemma i byn Ljusne på Vivel, det lokala kaféet och planerade för kvällen. Vi var båda sugna på att festa lite, men det visade sig vara omöjligt att få tag på en chaufför – nästan alla kompisarna var på semester – så vi kom överens om att dra lott om vem som skulle köra och vem som skulle få festa. Jag blev kvällens chaufför. Efter några groggar hemma hos Lasse åkte vi in till ”stan” (Söderhamn) för att snurra runt lite på parkeringen vid busstationen, där alla andra bilburna ungdomar samlades. Efter ett tag åkte vi de fyra milen upp till Hambologen, jag var kvar ute på parkeringen medan Lasse i olika omgångar var inne och dansade och försökte hitta en partner för kvällen (och kanske för evigt?).

Men liksom de flesta dansaftnar blev det tji för Lasse, ingen bjöd upp till sista dansen strax före klockan 1. Kanske att spritdoften gjorde sitt till för att inte damerna skulle bli alltför tända på den annars prydligt uppklädde kavaljeren? Hursomhelt så snurrade vi omkring på parkeringen utanför Hambologen tills klockan var närmare två och de flesta hade gett sig hemöver. ”Fan, jag är så kåt”, sa Lasse, ”Vad ska jag göra?”. ”Du kan väl sätta på en gris vid grisfarmen nere vid Landafors. Jag kommer inte att säga nåt!” ”Näääeee, det kan man väl inte göra”, sa Lasse ganska tveksamt. Några minuter senare åkte vi hemöver Ljusne och då jag kom till Landafors så stannade jag för skojs skull vid grisfarmen och sa åt Lasse att ”Gå ner och sätt på en gris du som är så jävla kåt.” Lasse försvann. Det gick 10 minuter och 20 minuter. Efter att nästan en halvtimme gått så kommer han tillbaka, svettig och med slipsen på sned. ”Men vad fan har hänt, varför tog det sån tid”, undrade jag. ”Jo Henrik, man vill ju pussas lite också!”

Nästa blågg borde komma omkring den 5 februari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 22 januari 2009

Veckan som varit/veckan som gåttFy fan vilket ointressant svenssonliv jag lever. Egentligen. I lördags försökte jag intala mig själv att det nog sist och slutligen är ganska intressant och kulturellt berikande, så jag skickade följande mail till min kompis Hasse: ”Har haft en ganska intressant lördagskväll: har följt med en debatt på Flashback om bulgariska porrfilmer från 1958- ca 1975. Imorron söndag ska jag klockan 12:15 lyssna på en teckenspråkstolkad stumfilm från 1926 som sänds i radions P2. Verkar arta sig till att bli en kulturellt intressant helg.”

På fredagskvällen hade jag i alla fall lyckats ta mig ut i folkvimlet tillsammans med Janne och det blev en halv barhopping med Janne. Vi besökte endast tre pubbar, vilket till största delen berodde på att det var flera minusgrader ute och blåste en rejält frisk nordanvind. För det är trots allt fortfarande vinter.

BestridandeJag har av flera personer beskrivits som en tidsfascist, helt beroende av vad klockan visar. Det må vara en beskrivning av mig som bygger på hur jag har varit. Men, kära läsare, jag kan säga er att jag numera – kanske med ålderns rätt – tar det betydligt lugnare här i livet. Som exempel kan jag säga att jag inte längre skiljer på UTC eller GMT. UTC är en atomursbestämd tid, medan GMT är baserad på då månen (eller om det är solen, jag kommer inte ihåg vilket) stannar upp en stund vid Greenwich utanför London. Och vid vissa tillfällen kan det skilja så mycket som upp till en sekund mellan dessa två tidsmätningar! Fast nuförtiden skiter jag i sånt och bör då knappast längre betraktas som en tidsfascist. För den nyfikne så går det att läsa mer om dessa tidsskillnader och andra precisionsmätningar på http://sv.wikipedia.org/wiki/UTC.

Snart skuldfri IIFör ett år sedan (17/1) så skrev jag följande: ” Igår så fick jag årsbesked från CSN om hur mycket pengar jag är skyldig dom: 692 629 kronor. Ett år tidigare var skulden 692 743 kronor, vilket innebär att jag har amorterat av 114 kronor under 2007, inte illa. Om det nu inte skulle vara så att skulden skrivs av vid 65 års ålder så skulle jag, med amortering på 114 kronor per år, bli skuldfri om sådär 6000 år. Men, räntan sjunker ju lite då skulden sjunker. Så om nuvarande ränteläge håller i sig så kanske det bara är 5200-5300 år kvar att betala.” Döm om min glädje då jag häromdan fick årets besked från CSN: jag är nu bara skyldig 691 869 kronor, har alltså betalat av 760 kronor. Det låter kanske inte så mycket, men innebär att jag bara behöver betala av i 910 år till, alltså 5100 år kortare än jag trodde bara för ett år sedan. Så ni kan förstå att jag verkligen tog ett glädjeskutt!!!

Små noteringar från dem gångna sommarenSommaren 2008 går till historien som en skitsommar, vädermässigt sett, bland annat sjönk temperaturen inne i sommarstugan på ett par dagar från 21 till 16 grader. Men trots detta usliga väder så hann jag med en hel del. Sedan ett par år tillbaka anlöper Finlands enda butiksbåt grannön Kitö och jag gjorde ett besök där – det första besöket i en butiksbåt på närmare 40 år! Ett antal kvällar blev det lite knäppande på gitarren tillsammans med Kaj. En eftermiddag var jag på kryssning i skärgården utanför Helsingfors med ett 50-tal släktingar, ombord på en ganska nybyggd segeljakt – M/aux Alexandra (massor av bilder och annan info om skorven på http://www.alexandra-skutan.fi/). Det råkade vara en av de finaste dagarna på sommaren och sjöutflykten var ett slags för tidigt firande av min pappas kusin Carl-Henrik Stråhlmanns 75-årsdag. Och så blev det att hjälpa till några dagar med höbärgningen, ett stundtals slitsamt jobb men med rikliga pauser då man kan prata en hel del med de andra släktingarna som hjälper till.

Bensinen var rekorddyr, men det blev en hel del bilturer. Andra år brukar jag ha cykeln med mig och cykla runt ett par timmar på nån okänd plats, men i somras var det mestadels ostadigt väder så det gick åt desto mer bensin. I mitten av juli var jag bjuden till Marianna som skulle hålla sitt 7-årskalas. Jag hade köpt några ”Mini Bratz” (nån slags barbiedocka) och lite andra småsaker, vilket jag stoppade in i en tom cigarettlimpa som jag tejpade ihop. När jag kom över till festen så räckte jag över ”cigarettlimpan” och sa att ”I Sverige får flickor börja röka vid 7, medan pojkarna får röka först vid 10 års ålder.” Marianna var ganska missnöjd med

cigarettlimpan och gav den till sin pappa, men mamman hade följt efter henne och föreslog att hon nog borde öppna den ”för det kanske inte är cigaretter där?” Och när hon väl öppnat ”cigarettlimpan” och sett presenterna så blev hon ju faktiskt ganska glad. (vid 6-årsdagen fick hon, som tidigare meddelats, en inlagd saltgurka innan den riktiga presenten utdelades).

Tre fyra gånger tog jag bilen över till segelpaviljongen 8 kilometer från sommarstugan för att dricka ett par stop mellanöl, äta en bit och kasta några ord med bekanta för att sedan fara hem med bilen igen. Det är skönt att de är lite mer förnuftiga med alkohol och bilkörning i Finland och nästan alla andra länder än Sverige – för ingen blir ju berusad av två mellanöl! I somras hade jag även amerikafrämmande. Min gode vän Sharon Baker, som jag inte sett på 12 år, kom till Helsingfors över dagen med ett jättelikt kryssningsfartyg: 3200 passagerare och 1200 i besättningen: snacka om båt! Jag stoppade in Sharon och hennes två väninnor i bilen och tog med dom på en rundtur i Helsingfors, där de fick se en massa saker som flertalet andra turister inte får se. Och mina gäster var väldigt nöjda med guidningen.

Världen är räddad!Nu har forskning vid Göteborgs universitet visat att krig är farligt och kan ge skador. På http://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/nyheter/ hittade jag i måndags följande inledning till en forskningsrapport: ”Hjärnan kan skadas av de ljud som uppkommer när till exempel granatgevär och haubitsar avfyras. Efter att forskare vid Sahlgrenska akademin visat på vilka skador som kan uppstå har Sveriges Försvarsmakt infört begränsningar för hur många avfyrningar per dag som svenska soldater och befäl får utsättas för.”

Det här är ju underbara nyheter! Nu får soldaterna bara utsättas för ett visst antal granater, kanske 20, därefter måste de ta en längre paus för återhämtning. Krig är naturligtvis hemskt, men nu kan man skymta att de stridande parterna inför att de måste ha kaffe- och lunchraster och i ett senare skede åtta timmars ostörd sömn för att inte hörseln ska ta skada. Och i dagens högteknologiska krigsföring är ju detta möjligt. Man kan tänka sig att överste Svensson tar mobilen och ringer till sin kollega överste Brechnov (fienden kommer alltid från öster, det får man lära sig i lumpen) och säger ”Nu får ni bara skicka två granater till, mina mannar börjar få ont i öronen. Och kom ihåg avtalet: mellan klockan 22 och 06 får ni bara skicka tysta raketer som dödar och lemlästar, inga smällar över 112 decibel tack!” Och liknande medelanden skickas från fiendesidan till de svenska Natotrupperna. Nästa steg blir att på EU-nivå införa reglerad arbetstid för soldaterna: 40 timmar i veckan, fem veckors semester och betald övertid då bomberna briserar på fel tidpunkter (dvs. då de borde ha sin dygnsvila).

Det är ju synd att den här forskningsrapporten kom nu, hade den kommit en månad tidigare så skulle säkert en massa lidande på Gazaremsan ha kunnat undvikas. På tal om detta krig så hade lokaltidningen en bra politisk satirbild införd förra onsdan (14/1). Calle Bildt står och tittar på TV-skärmen från det pågående kriget i Palestina och den unge krigsministern Tolgfors frågar sin äldre erfarne kollega följande: ”Jo du Carl, jag är ju inte så erfaren när det gäller krig, men det verkar som att Israel leder med 900 till 11, typ. Borde inte domaren gå in och bryta matchen, eller hur mycket ska det vara för att vinna?” (citatet är inte exakt utan från mitt minne eftersom jag har slängt tidningen).

LustigtEn av de mer dedikerade läsarna av blåggen är Bylla. I hans bekantskapskrets finns det en som jag här kallar för P-O, en trevlig kille som jag bara träffat några få gånger. Vårt första eller andra möte var när jag skulle skjutsa P-O och några av hans kompisar från ljusne-/söderhamnsområdet till nån bil- eller båtmässa i Älvsjö tidigt en lördagsmorron.

Redan på vägen ner börjar dom hinka i sig öl, och dom tog mer under hela mässbesöket. I bilen på väg ut från mässområdet skrek P-O plötsligt ”Var är handskarna? Stanna bilen, jag måste hitta handskarna!” Jag stannade genast och såg att han glömt handskarna på biltaket – jag tror knappast att dom skulle ha klarat de 25 milen till Söderhamn däruppe på taket. Handskarna alltså, inte mina passagerare.

En del år senare var jag uppe på besök i Ljusne hos Bylla och vi skrattade hjärtligt åt denna historia. ”Men du”, sa Bylla, ”Ring till P-O och skoja lite med honom.” Eftersom vi bara hade träffats några gånger för många år sedan så trodde jag inte att han skulle känna igen min röst (vilket han inte gjorde) så jag ringde upp honom:

- ”Ja, tjena det är Benke, hur står det till så här på lördagskvällen?”- ”Jooo, det är väl bra”, kom det mycket tveksamt från P-O som inte hade den blekaste

aning om vem ”Benke” var.- ”Det låter som att du inte riktigt kommer ihåg mig, men vi träffades en kväll för ett

halvår sedan på Blå Grottan (en restaurang i Gävle) och hade roligt ihop. Jag kommer ihåg att vi båda blev ganska rejält i gasen och började jaga brudar. Och efteråt så bytte vi telefonnummer och sa att vi skulle höras av nån gång.”

- ”Jaaa”, sa P-O, ”jag har ett svagt minne av detta (jag misstänkte innan jag ringde honom att han säkert hade varit på Blå Grottan och blivit full där och inte ha nåt minne från aftonen). ”Jo”, hittade P-O på i förhoppning att jag skulle gå på det, ”det var en trevlig kväll som vi hade” och så bluddrade han på lite mer med nånting som var en sammanblandning av hur trevliga kvällar brukar vara och hur kanske denna kväll hade varit.

- - Och som kom spiken i kistan från mig. ”Jo, du sa ju att jag skulle höra av mig då jag kom till Gävle igen och nu står jag i telefonkiosken utanför ditt hus och tänkte komma upp och hälsa på, om det nu passar.”

Nu kom paniken med full kraft till P-O kunde jag märka: han ville ju inte ha upp nån nästan okänd fyllskalle i lägenheten en lördagskväll, särskilt som han själv satt nykter och städad och tittade på TV:n i godan ro. Nu var det var dags att avslöja hela lurendrejeriet. P-O tyckte att det var ett lyckat skämt, men jag kan tänka mig att han nog blev lite skakad av det hela.

Slutligen noterar jag att USA har fått en ny president. Många här i Sverige hoppas nu att det blir en helt ny slags politik, men jag tror knappast det: jag tycker han ser ut som en bush-man (obs: mycket politiskt inkorrekt, men jag kunde inte låta bli!).

Nästa blågg borde komma omkring den 29 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 15 januari 2009

Veckan som varit/veckan som gåttDet har tyvärr varit en högst alldaglig vecka utan att något spännande har hänt. Det blev några kortare bilturer under helgen och på söndan ett kort besök på centralen för att vinka av min vän Bettina som efter en knapp månads besök skulle ge sig av hemåt till sin bostad i Alperna.

Mycket av min energi går i dagarna till jobbet (ibland måste man ju tänka på det också!), men även på jobbet blir det då och då lugna stunder då jag kan passa på att förkovra mig i sådant

som jag behöver i min tjänst. Bland annat så hann jag gå igenom några nummet av Fritzes, en ganska tjock skrift som kommer varannan vecka och innehåller alla nya lagar och förordningar. Ni må tro att det är en massa förordningar som regeringen fattar beslut om varje vecka, en detaljreglering som är i det närmaste absurd. Nu så behöver jag bara titta i högerspalten i innehållsförteckningen för att se om det är något som kan tänkas beröra mig och mitt ansvarsområde, det står då ett U som betyder utbildningsområdet. Då läser jag i rubriken för att se om det är något som jag behöver känna till, men det är det vanligtvis inte. Men i måndags läste jag den nya förordningen som gäller från 1 januari och lyder

Förordning om förändring i förordning (1983:826) med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flaggaHerregud vilken gallimattias! Här har säkert någon kommitté arbetat i flera år för att sedan lägga förslag till regeringen och som sedan efter vederbörligt föredragning av en handläggare på justitiedepartementet undertecknats av ministern Beatrice Ask. Det står så mycket goja att en tiondel skulle göra nästan vilken människa som helst matt, bland annat ”dels det svenska namnet ’Internationella belysningskommittén’ ska föras in i tredje stycket” och en massa annat som för en vanlig dödlig är helt ovidkommande – flaggan är ju gul och blå, det vet alla människor som är vid sunda vätskor. Men nu föreskrivs det i förordningen att den blå färgen (enligt NCS-beteckningar, vilket betyder National Colour System), ska vara 4055-R95B och den gula färgen 0580-Y10R.

Jag brukar lite då och då förvränga sanningen och komma med helt fantastiska saker (såsom förra veckan då jag hävdade att det fanns koncentrerade vattentabletter, eller för 14 dagar sedan då jag gav halmbocken i Gävle en lite märklig historia). Tyvärr är den här redovisade förordningen helt sann även om den vid en första anblick ter sig nästan mer fantastisk än mina påhittade saker. I förordningen kan man även läsa att ”flaggans färger ska ha följande kromaticitetskoordinater, x och y, och ljusreflektansfaktorer, Yx = 0,189y = 0, 192Y = 8,3”

Och så fortsätter man att rabbla upp siffror och olika toleranser för färgerna. Jag tar mig för pannan och undrar om det inte finns viktigare uppgifter för regering och byråkrater att sysselsätta sig med. Och som ”vän av ordning” undrar jag över hur dom har tänkt att hantera det faktum att flaggor faktiskt bleks av solen! Den som vill se detta praktexempel på gallimatias i tryck kan läsa förordningen på http://62.95.69.3/SFSdoc/08/080888.PDF.

Fortfarande oavgjortDen 27 november berättade jag i blåggen om ett litet inlägg i Hufvudstadsbladet angående det snökaos som de då hade i Helsingfors. Inlägget finns fortfarande kvar på http://www.hbl.fi/text/helsingfors/2008/11/25/w20504.php Vad jag inte riktigt förstår är att man kan kommentera inlägget med ”håller med” och ”Helt fel” eftersom man knappast kan svara ”Helt fel” på det jag skrev. Men just nu (torsdag kväll) så är det i alla fall 11 personer från vardera sidan som har tryckt på nåt av svarsalternativen: Gå gärna in och rösta så att någondera av sidan vinner (helst min förståss)!

SommarminnenVädret var inget vidare då jag kom till stugan lagom till midsommar, men efter en vecka slängdes båten i sjön. Det är bara att vända på den och så rullar den med minimal hjälp ned i vattnet eftersom den ligger ett par meter upp på land, i somras tog det ca en minut innan den

låg och skvalpade. Liksom många gånger tidigare så glömde jag sätta dit en propp i aktern: det blev tio minuters stora besvär och sväranden med att dra upp båten på torra land igen, tömma den från det inströmmade vattnet och sedan skicka ut den igen på böljan den blå. Under vintern hade det kommit in lite vatten i cylindrarna på motorn som hade rostat fast, men med lite diesel, lite trixande och finsk sisu så fick Timppa den så småningom att gå runt och några minuter senare kunde jag puttra iväg på årets första lilla tur. Tack Timppa och Yvonne för hjälp med ännu en sjösättning!

I år blev det ingen målning av huset, men istället var det stora projektet att lägga ny papp på uthuset (”bodan”), vilket visade sig bli ett större arbete än jag insett från början. Jag står i stor tacksamhetsskuld till min gamle kumpan Mika Helander som bland annat kunde ordna fram takpapp till halva priset mot vad jag skulle ha fått betala. Det gamla taket läckte in sen flera år tillbaka, men det var fastsatt med tusentals nubb och klister så det blev ett styvt jobb att få bort det hela. Några dagar in i juli kom Mika över och hjälpte till att ta bort det sista, byta några ruttna bräder och sedan lägga det nya taket, totalt ett par dagars arbete. Arbete på upp till 3,5 meters höjd är inga som helst problem för mig, men nu är taket som högst fem meter och jag börjar få stora obehag på den höjden. Återigen blev Mika räddaren i nöden och det var han som mestadels vistades på taket medan jag gjorde arbetena på de nedre regionerna av taket. Efter några dagars vedermödor låg takpappen äntligen på plats och jag hoppas att det inte behöver bytas igen på mycket länge. Mika och jag har i många år samarbetat med varandras byggprojekt och det funkar så bra så jag undrar om vi inte borde ha blivit veterinärer istället för ”vanliga doktorer” – vi kan ju detta med ko-operation!

TeknikaliteterJag har nu tagit steget från tanke till nästan aktiv handling med att lägga ut mina ”musikaliska” (vissa kallar det för oväsen) heminspelningar på hemsidan. Men först måste dessa omvandlas från vanliga kassettband till digitalt ljud och för detta har jag skaffat hem två olika program. Tanken har varit att jag ska använda det som verkar lättast för mig, men det verkar som att båda är ”något” komplicerade. Det professionella programmet har en användarhandbok som innehåller flera tusen sidor, det andra är mindre komplicerat (och www-adressen till användarhandboken fungerar inte) men är ändå på tok för svårt för mig att förstå. I alla fall för tillfället. Jag skulle vilja översätta de problem jag står inför såsom att jag är en cyklist som vill övergå till ett lite snabbare transportmedel, exempelvis en gammal Folkvagn med endast några enkla reglage, men istället så får jag sätta mig bakom spakarna till världens mest avancerade stridsflygplan. Det är med andra ord inte lätt. Även om handboken hade varit på svenska så hade en stor del varit rena grekiskan för mig, nu är den på engelska och är väl då lika begriplig som att förstå talad kinesiska (mandarindialekt). Hå hå, ja ja. Får se hur hela projektet avlöper.

LustigtHösten 1995 var jag hembjuden till ett äldre assyriskt par i Turlock, Kalifornien. De hade läst i lokaltidningen om att jag i min akademiska gärning bland annat skrivit om just denna folkgrupp. Till middan hade de även bjudit in en annan assyrier – som bott många år i Skandinavien – och hans norska hustru. Han berättade att han brukade spela in lågbudgetfilmer, vilka han sedan reste över hela världen med och sålde ”på rot” på mässor, vilket innebar att dom som köpte filmen kunde visa den hur mycket och ofta som helst utan att behöva betala något extra för detta. Inför sin senaste film som nästan var klar, berättade han vid middan, hade han för en ringa slant köpt in en begagnad vattentank/vattenreservoar. Budgeten för filmen var 50 000 dollar, vilket när väldigt lite till och med för lågbudgetfilmer, men han slösade inte med skådespelare utan det var endast hans hustru, en riktigt okänd

skådespelare och Burt Ward. Den senare är ”känd” som Läderlappen/Batmans medhjälpare Robin ”The Boy Wonder” i TV-serien från 1960-talet. Burt började redan från början på toppen av sin karriär, sedan har det bara gått utför. Fast den här filmen från 1995 nämner han inte ens på sin hemsida http://www.robintheboywonder.com/, eftersom det kanske är hans absoluta lågvattenmärke.

Några månader efter vårt första möte var det premiär för filmen: jag har glömt vad den hette och har inte lyckats få tag på namnet på den assyriske producenten trots att jag har gjort flera timmars efterforskningar på nätet. Världspremiären hölls för en publik om kanske 18-20 personer i en liten biosalong i Modesto, ca 30 kilometer från Turlock. Filmen inleds i ett par minuter med en massa konstiga bilder från rymden (bilder från NASA, dessa är gratis för alla). En flicka från yttre rymden (producentens norska hustru) spolas sedan iland på en strand och tas omhand av Burt Ward, i filmen med namnet Wayne, och resten av filmen utspelas i Waynes hem (som är den ovan nämnda vattentanken). En tredje person uppenbarar sig, den äkta maken till flickan från yttre rymden. Ett triangeldrama utspelas i vattentanken och norskan (från yttre rymden) har bara några få repliker att säga. Men hon har blivit kär i sin jordiske vän Wayne, som hela tiden försöker beskydda henne från den hemske maken från yttre rymden. Hon är oerhört tacksam mot sin beskyddare och ett stort antal gånger i filmen utbrister hon ”Oh, Vein”, vilket är någon slags ”rymd-norsk-amerikanska” för ”Oh, Wayne”. Mycket roligt, faktiskt.

Det här måste vara kalkonfilmernas kalkonfilm nummer ett. Jag hade mycket roligt åt den och skrattade på absolut fel ställen. Producenten hade lyckats att tiofalt överträffa de amatörmässiga science fictionfilmerna som producerades i England på 1950-talet och där man med blotta ögat kunde se nylonlinorna som de flygande tefaten gled på. Jag skrattade mig igenom hela filmen, en annan som måste ha gjort det var producenten. Som nämnts var kostnaden för filmen ca 50 000 dollar, men han åker runt på mässor och säljer dessa filmer till framför allt Tredje världen – och drar in ca 500 000 dollar på varje film! Skrattar bäst som skrattar sist. Själv så skulle jag nog kunna tänka mig göra några sådana här filmer om året och tjäna bortåt en miljon dollar!

Nästa blågg borde komma omkring den 22 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 8 januari 2009

Veckan som varit/veckan som gåttEn 14-dagars julledighet fick ett abrupt slut igår. Förutom dom ordinarie arbetsuppgifterna ansvarar jag för insamlande av material till årsredovisningen på jobbet (som sedan går iväg till regeringen) och insamlande av material till vår lokala årsberättelse (vilken ges ut både på nätet och som broschyr). Det blir alltså några hektiska veckor framöver. Jag har en massa olika deadlines att hålla reda på. En del material får jag in i tid, fast merparten av mina medarbetare sölar. Det första jag gör är att gå ut med påminnelse, därefter ber jag dom att komma in med material och sedan hotar jag. Därefter ber jag på mina bara knän att de ska komma in med material. Det sista ”hotet”, som inte är något hot utan rena fakta, är att säga att den absoluta deadlinen är exempelvis ”morron klockan 14”, och då vet dom att det gäller att vara färdig till dess. Varje år är det samma procedur, fast det är olika medarbetare som jobbar in i det sista med sina rapporter och berättelser. Det är skönt att jag inte har anlag för stress.

Flera tidningar har skrivit att nyårsdagen är pizzadagen nummer 1, se t.ex. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=467636 Själv äter jag en pizza kanske varannan månad, men fick lust att kolla om det verkligen stämmer att nyårsdagen är en pizzadag. Jovisst, det tog kanske 10-15 minuter enbart för att komma fram till kassan på Pomodoro Pizzeria som ligger 500 meter hemifrån. Och sedan fick jag vänta ytterligare 45 minuter på pizzan, men jag var beredd på detta och hade en bok med mig för att fördriva tiden. Hela tiden strömmade det till kunder, vilka fick vänta: i början svarade man i telefon att det tog 20-25 minuter innan den var klar, lite senare 25 minuter. Eftersom det i själva verket tog 45 minuter så var det fullt av väntande människor inne och lika många i kylan utanför.

Ja kyla har vi haft tillräckligt med den senaste tiden, minus 11 grader häromnatten, vilket är mycket för oss som inte är vana och kanske inte heller har kläder avsedda för dessa temperaturer. Så jag har dukat upp med en massa böcker under denna köldknäpp. Dessutom kom den en massa snö i morse (kanske 4 cm) så det var naturligtvis fråga om några timmars trafikkaos innan havet blåste in varmluft och smälte bort snön.

AktieaffärerBörserna världen över går, minst ut sagt, inget vidare för tillfället. Själv så har jag fått se mina pensionsfonder krympa så att det blir till att leva på vatten och bröd efter pensioneringen. Fast fortfarande hoppas jag en del på de satsade slantarna i Araphelia Ab, ett teknikföretag med hemvist i Orsa, Dalarna. Sedan år 2005 har några personer med sin bakgrund från KTH experimenterat med att få fram koncentrerade vattentabletter. Det finns ett tiotal företag i världen som håller på med detta slag av utveckling, men ännu har ingen kommit så långt så att det är kommersiellt gångbart; de som blir först kommer sannolikt att även bli världsledande. Patent är i dagsläget beviljat i 23 länder, men även de andra företagen som försöker få fram koncentrerade vattentabletter har en massa patent.

Enkelt uttryckt så håller Araphelia AB på att ta fram tabletter som innehåller indunstat vatten med ca 2,5-2,7% av den verkliga vattenhalten. Det finns många problem med denna process, bland annat att den är mycket energikrävande och att tabletterna måste vara 100% lufttäta och inte riskera att gå sönder. För när tabletten väl har kommit i kontakt med luften absorberar den allt vatten som finns i omgivningen (alltså den vattenånga som alltid finns i luften) tills den är mättad, då finns efter en timme ca 1 liter klart och drickfärdigt vatten. Det är framför allt i de ökentäta länderna som företaget hoppas att produkten skall kunna komma till användning. Det här är naturligtvis ett högriskprojekt, men om du råkar ha en slant över som du vill riskera att spela bort (eller ha möjligheten att vinna mångfalt igen!) så kan jag rekommendera att satsa lite i detta företag. Själv så satsade jag 12 000 kronor för två år sedan och förra fredan var mina aktier noterade till drygt 100 000 kronor. Jag har dock inte det minsta lust i dagsläget att sälja aktierna – slår idén igenom så kan aktierna stiga ytterligare 10-100 gånger. Men som sagt, det är ett högriskprojekt och det finns många andra företag som är lika långt framme i utvecklingen av koncentrerat vatten.

NäthandelAtt kunna handla på internet är både bekvämt och oftast billigare. Man kan köpa julgran, dammsugare, kamera, ja i stort sett vad som helst. Fast riktigt vad som helst får man kanske inte ta in i vårt land. En välkänd ledare för ett nätverk som ibland anklagas för att göra saker som går utanför vår kära lagbok, driver sedan en tid tillbaka ett så kallat nätapotek från en position i utlandet, och har produkter i sitt sortiment som man vanligtvis inte kan få från det vanliga Apoteket. Dom som handlar där vill för allt i världen inte synas, men nu har några

lekfulla ungdomar genom idog tankeenergi kommit fram till vilka koder som behövs för att komma åt hemsidan, se t.ex. http://www.gt.se/Nyheter/1.1423976/gangster-ligans-mejl-sprids-pa-natet

Eftersom det kan ha ett visst allmänintresse så har dessa ungdomar dessutom haft vänligheten att dela med sig av kundernas korrespondens, med namn och allt. Så nu kan vi t.ex. läsa om vad Maria Nilsson beställer, hur man går tillväga för att få dessa apoteksprodukter hemsända och så vidare. Inga tidningar lägger ut länkar till detta material, men med lite sökande på nätet har jag hittat adressen på följande: https://www.flashback.info/showthread.php?t=819375 För den som är riktigt nyfiken så kan jag säga att då man klickar på länken inne på Flashbacks hemsida så står det att man lämnar deras sida: klicka på fortsätt. Klicka sedan på ”Free user” och det klickar en klocka på 30 sekunder, tryck därefter på Download och då får du ner filen på ett par sekunder. Intressant läsning, faktiskt.

Om Flashback: Det är ett oberoende diskussionsforum som är en nagel i ögat på många svenska myndigheter, vilka har försökt att med olika medel få den stängd. Hemsidan har sedan länge flyttats utomlands och här kan man få tag på nyheter som de vanliga tidningarna, trots press- och yttrandefrihet, inte vågar skriva om. Fast likväl så har pressen bevakning av diskussionerna på Flashback och hämtar mycket information därifrån. Och det var t.ex. just från Flashback som jag i redan i blåggen den 6 december 2007 kunde upplysa er läsare om att det var Tito Beltram som var ”Världsartisten” som våldtog både barn och ungdomar, vilket jag skrev om långt innan pressen vågade skriva ut hans namn. Ett litet tips: läser ni nåt uppseendeväckande i tidningen, men där de inte vågar skriva ut namnet eller ge en internetreferens, så googla på Flashback + någon bra sökfras så kommer ni nog vidare och får läsa betydligt smaskigare saker än vad som till och med står i veckotidningarna.

LustigtTill denna veckas blågg har jag svårt att komma ihåg nåt direkt lustigt att ta upp, så då får jag vända mig till läsekretsen. Följande mail (lätt redigerat + mina parenteser) fick jag för en månad sedan från Christer i Ljusne och handlar om en lite yngre upplaga av blåggens författare:SOM JAG MINNS TORGETS SPJUVER NR 1. DET KOM EN SKOLGRABB TILL ALVA [och Edvin] RUTHER OCH DRACK KAFFE. DÅ SA ALVA: DU JAG HAR HÖRT DU ÄR BRA I SKOLAN. TYST EN STUND SEDAN KOM ”VEM FAN HAR SAGT DET! DEEET ÄR DÅ EN JÄÄÄÄÄVÄLA LÖGN.” SEDAN VAR DU IN PÅ BERGMANS [en livsmedelsbutik] OCH SKULLE HA EN TOCKERDRICKA OCH DU FICK EN SEDAN EN TILL O DET BLEV EN SOCKERDRICKA TILL. MEN DU ENVISADES OM EN TILL. TILL SIST FICK DU EN SILL UR TUNNAN HEM TILL FRUKOST. SEDAN TITTADE DEN LILLA SPJUVERN IN PÅ PRESSBYRÅN OCH FRÅGADE EFTER PITTGUMMI TILL FRUARNA SOM JOBBA DÄR. SEDAN STACK DU SOM EN RAKET. DET VAR LITET HUR JAG UPPLEVDE SPJUVERN PÅ TORGET ANNO 50-60 TALET. JA DETTA MAIL HAR JAG HAFT I HUVUDET VARJE GÅNG JAG MÖTT PAPPA DIN. MEN SÅ HITTA JAG DIN MAD [dvs. mailadress] I KUSTNYTTS GÄSTBOK.

[lite om Christer] ANNARS SITTER VI [han och hunden] PÅ GUBBHYLLAN VID SVARVARVÄGEN ELLER NERE VID FISKET DÄR VI SER BÅDE SÄL O LAX. DÄR ÄR MÖTESPLATSEN FÖR OSS TROGNA SOM BOR KVAR. HA EN GOD JUL O GOTT NYTT ÅR. MVH. CHRISTER.

En annan som hittat till min hemsida är en samlare av rockabillyskivor, gärna utgivna i Finland, genom sökfrasen ”Hillbilly-Vonne”. Detta råkar vara min kusin som för en massa år sedan gav ut en rockabillyskiva i mycket begränsad upplaga. Han erbjöd 100 euro (1100 kronor) för ett exemplar och efter mycket sökande så lyckades jag få tag i ett exemplar som jag hoppas att han fått i dagarna.

Från en annan läsare: ”Med anledning av din senaste blågg vill jag gärna meddela följande [där jag skrev om mitt eget begrepp ”inverterad kick-off”, alltså utspark]: I den del av den engelskspråkiga världen som vistas en bra bit söder om Sydostasien har jag en gång uppsnappat en sorts parallell till ”inverted kick-off”, nämnligtvis ”Inverted Midas Syndrome”. För den klassiskt skolade, som du, är det förstås klart att det rör sig om att den som drabbats lyckas få allting han/hon vidrör att bli till skit. Dessutom kan jag, i förtroende, avslöja att jag en gång åkt på en motorhuv till en lastbil nerför backen från Nybohov och ut på isen på sjön Trekanten i södra Stockholm. Vi voro till antalet ungefär fem, och så vitt jag vet lever alla fortfarande. Men den gången var det nog nära att vi inte gjorde det allihop. Efteråt. [detta avslöjande är ju ”i förtroende”, så jag avslöjar inte att det var Claes-Olof xxx i Arboga som skrev detta!].

En av de mer trogna läsarna skrev för en tid sedan följande: ”Sitter här i morgondimman (ja, ute alltså…) och har glott i din blogg. Fyndigt som vanligt! Många roliga poänger! Jag fick mina obligatoriska fniss igen!” Kul för mig att höra. Nu är det som så att dom som prenumererar på uppdateringar av hemsidan får en del extramaterial som av en eller annan anledning inte läggs ut vare sig i blågg eller på hemsida (t.ex. det fantastiska ”Kvinnans hjärna” eller hon som klipper till sin baktalande kollega på jobbet med en enorm rallarsving), så sätt gärna upp dig på prenumerationslistan (bara att meddela mig på henriktallgren@hotmail.com, vilken är gratis).

P.S. Ni har väl läst om den gulliga historien om kärleksparet som skulle rymma till det varma Afrika för att gifta sig, se t.ex. http://www.aftonbladet.se/wendela/article4128442.ab

Nästa blågg borde komma omkring den 15 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren

Aktuell blågg den 1 januari 2009

Veckan som varit/veckan som gåttJa då har vi ett nytt år igen framför oss, det år vi lämnat bakom oss känns nästan som att det var igår. Fast en sekund var det nya året försenat med, en så kallad skottsekund hade de rackarna lagt till. Fast denna skottsekund hördes knappas bland de avfyrade raketernas knallar.

I år hade jag slagit på stort för att fira in det nya året: Hummer! Fast nuförtiden är hummer alldeles förskräckligt dyrt, så jag nöjde mig med det näst bästa: Fiskbullar i hummersås. Den riktiga hummern är ju nästan bara skal och havsvatten, här fick jag för endast 12 kronor 175 gram kött och 185 gram hummersås– jag misstänker att detta är betydligt mer än vad man får ut från en svensk hummer för tusenlappen. Denna festmåltid sköljde jag ned med några glas äkta champagne! Nu bråkar ju dom i Frankrike om en massa gränsdragningar och vad som får kallas champagne. För mig får dom bråka bäst dom vill: bubbelvin från Frankrike är

champagne. Nu kom min fina champagne visserligen från Spanien, men det landet gränsar Frankrike och är därmed, som jag ser det, en riktig champagne. Den är sannolikt mycket bättre eftersom den är lagrad i över 100 år, det ni! Detta kan man se av årtalet på etiketten: ”ESTd 1861” står det; jag tror att denna ESTd är nån slags kvalitetsbeteckning som hänger samman med att den är lagrad så länge.

Redan några timmar innan denna festmåltid hade jag ätit en helt underbar räksoppa. Räkor är oerhört dyra såhär års, men det internationella företaget Blå Band har uppfunnit ett sätt att komprimera räkorna och samtidigt tillsätta en delikat sås i pulverform. När detta blandas med vatten och får koka i fem minuter finns det inte en endaste stjärnkock som skulle kunna skilja på denna soppa och en som är tillredd uppe i Smögen! Jag ser ingen som helst anledning att betala flera hundra kronor när man kan få nästan bättre soppa för 10:90!

I lördags blev jag uppmärksammad av en rikskändis: Harald Treutiger kom fram till mig och frågade om jag inte var Henrik Tallgren som har den fantastiska blåggen. Jovisst, tänkte jag svara. Fast han ställde aldrig den frågan, överhuvudtaget så pratades vi inte vid, bara nästan. Vi parkerade bredvid varandra borta vid Hjuviks färjeläge och jag vet att han i alla fall såg både mig och min bil, eftersom vi var dom enda på parkeringen. Men tänk att träffa en kändis så här ”in the middle of nowhere”. Fast å andra sidan så bor han ju på en av småöarna bara några hundra meter från färjeläget. Trots att vi inte talades vid – vi sa inte ens hej utan bara parkerade bredvid varandra på den ödsliga parkeringen, naturligtvis med en luckas avstånd – så lyckades jag med mitt skarpsinne göra en journalistisk bragd som jag nu avslöjar för er, kära läsare: Harald är vansinnigt förtjust i kaffe! Medan jag gick ut till klipporna för att titta på havet i det underbara solskenet så gick Harald och köpte en mugg kaffe och en kvällstidning. Och nu kan jag avslöja scoop nummer två: han använder glasögon då han läser! För han är till åren kommen, faktiskt flera månader äldre än vad jag är! Han är alltså så vansinnigt förtjust i kaffe att han sitter kvar i bilen för att dricka det färdigt innan han åker över till sin holme. Fast å andra sidan så kanske det inte skulle gå en färja dit på ett tag, jag har ju inte alla dessa färjetidtabeller i huvudet.

Att stjäla från arbetsgivarenFörutom de mest dedikerade läsarna av denna blågg så är det omkring 20-22 personer som hittar till hemsidan under vanliga dagar. Från lördag den 20 december och tills nu har det varit en markant nedgång i trafiken, på lördan var det bara 12 personer som hittade fram. När jag har skärskådat besökarfrekvensen så finner jag ett tydligt mönster: ett stort antal surfar in på arbetstid! Och nu är det ju knappast så att folk enbart surfar in på min hemsida då de sitter på jobbet, utan det är nog ett mer allmänt mönster. Från arbetsgivarens sida är detta en stöld av den dyrbara arbetstiden, medan arbetstagaren ser det som ett sätt att kompensera del alltför låga lönen. Själv så skulle jag aldrig för mitt liv kunna tänka mig att på betald arbetstid surfa in på privata hemsidor, så det så! (Jag måste skriva så utifall min chef skulle råka läsa denna blågg). Keep on surfin’!

En fin gammal traditionÅr 1066 stod slaget vid Hastings mellan fransmän under ledning av Vilhelm Rövaren och anglosaxer, dom senare i viss mån uppbackade av vikingar. Det var en ganska jämn kamp, men som alla vet var det fransmännen förlorade och England fick behålla sitt självstyre – det var vikingarnas kämpaglöd som slutligen avgjorde striden. Som tack för sina insatser i striden fick vikingarna överta de besegrade franska truppernas maskot, en julbock i halm. Många vikingar blev kvar på de brittiska öarna och assimilerades med befolkningen, men en hel del återvände till Skandinavien, framför allt det som långt senare skulle komma att bli länderna

Sverige och Norge. När vikingarna återvände hade de med sig en massa silver och guld och just denna halmbock. Vid ankomsten till Skandinavien delades bytet upp och hövdingen Galva fick med sig bocken och en mindre silverskatt.

Vikingarna skingrades till sina hembyar, Galva for med sitt skepp runt hela den svenska sydkusten upp till den by som än idag bär hans namn (om än med annan stavning), Gävle. I många hundra år blev det i denna trakt en tradition av vid midvinterfirandet bränna en halmbock till minne av att vikingarna besegrat fransmännen vid Hastings. Men i och med reformationen under Gustav Vasas vanstyre på 1500-talet så ansågs detta vara en katolsk sed och bannlystes därför. Under många hundra år blev det ingen officiell bockbränning, men folket i stugorna hade sina egna småbockar som de under ölrus från Bockens bryggeri i Gävle tände eld på när julaftonen övergick i juldag. På 1960-talet hade kyrkans makt över folket släppt såpass mycket att man år 1966 beslutade återinföra julbocksbränning i Gävle.

Nu är det dock inte vemsomhelst förunnat att få tutta på bocken, det måste ske med finess. Den som bara går dit med en tändsticka eller cigarettändare och lyckas få eld på bocken blir brännmärkt för resten av livet. Nej, det behövs mycket mer för att uppnå respekt bland medborgarna i Gävle. En av de mest lyckade antändningarna av bocken anses vara 1971 då en något överförfriskad raggare stoppade upp en raket i ändan och tände på. Han fick ligga två veckor på Gävle lasarett, men bocken brann ned på ett par minuter. Raggaren blev sedermera en ytterst respekterad medborgare och var i flera perioder kommunalråd. För att öka svårighetsgraden har man under många år tillsatt flamskyddsmedel, vilket tyvärr inneburit att bocken flera gånger klarat sig och ingen har kunnat koras till ”Årets Gävlebockbrännare”. För att sänka kraven något hade man till julen 2008 gjort en bock av halm som dränkts in i whisky från Mackmyra för att den lättare skulle kunna antändas. Men bocken stod sig över hela julen; på natten mot annandagen var det en knarkare som försökte tända på, men han var alltför påtänd för att lyckas. Natten därefter fick någon i alla fall fart på bocken, vem det är är ännu inte känt eftersom han fick fart därifrån. Det här är svenska seder då dom är som bäst, dessutom skänker de uppmärksamhet till köpmännen i Gävle till kanske 100 gånger kostnaden för att uppföra bocken.

Smak för dyra vinerInför julen tyckte jag att jag skulle kosta på mig lite, så jag köpte ett vin för 149 kronor. Vanligtvis köper jag inte så dyra viner, men inför storhelgen ville jag kosta på mig något extra. Det här vinet hette Anna, men trots att det var så dyrt så var absolut inte något extra mot exempelvis California Red som bara kostar en tredjedel. Fast å andra sidan så fick jag faktiskt en hel treliters kartong: ska man köpa så dyra viner så får de ju bjuda på några centiliter extra!

Fast detta evinnerliga drickande av rödvin har gjort mig alkoholskadad. Tyvärr. Det är ju allom bekant att vi lite äldre ungkarlar dricker lite för mycket då det är storhelg. Fast själv så ville jag ha ännu mer än vad alkoholleverantören tyckte att jag skulle ha. När treliterskartongen är ”slut” så kan man få ut ytterligare drygt ett glas om man sköter korten väl, vilket innebär att man med viss möda tar ut påsen ur kartongen och försöker klämma ut de sista dropparna. För att riktigt få ut det sista så är det lämpligt att klippa av ett av hörnen på påsen så att glaset fylls i den takt man vill. Nu hittade jag ingen sax utan fick tag på en kniv med vilken jag elegant snittade upp ena hörnet. Nu råkade vänster tumme sitta i vägen så även den blev uppsnittad rejält ute på ena fingertoppen. För den som inte vet, kan jag säga att det finns en jävla massa känselspröt ute i fingerspetsarna; jag har haft ont i tummen i flera dagar och såret går upp då och då. För att undvika alkoholskador av detta slag så rekommenderar

jag folk att få ut på restaurang eller pubb, då är det kyparna och servitörerna som får ta denna smäll med sönderskurna fingrar!

LustigtOmkring år 1984 hade jag köpt en liten leksak för barn, fast jag och många med mig tyckte den var jätteskojig även för oss som var lite mer vuxna. Det var en ca 20 centimeter hög pingvin med enorma fötter och till denna följde det med en vit pinne som man monterade på pingvinen. Pingvinen hade små hjul undertill och man sköt den framför sig med den vita käppen. Fötterna var kopplade till hjulen: Dom enorma fötterna smattrade och pingvinen liksom vaggade fram som pingviner gör. En effektfull och skojig leksak.

Samma sommar vistades jag en tid hos mina släktingar på Löparö i Finland. En dag såg jag från fönstret att min kusin Camilla Tallgren fick besök av kanske 5-6 kvinnliga kompisar, ingen som jag sett förut. Sedan många år tillbaka hade jag varit intresserad av damer och nu såg jag ett lite annorlunda tillfälle att närma mig dom. Jag gick till bilen för att hämta den vita käppen som jag framförde pingvinen med och tog samtidigt på mig mina solglasögon med spegelglas. Och så kommer jag in till Camilla med mina solglasögon och den vita käppen framför mig: jag går löst och ledigt, men känner mig för med käppen som alla blinda. Gästerna såg direkt att det kom in en blind kille som var hemmastadd i lägenheten. ”Hej Camilla! Jag hör att du har gäster idag, är det några jag känner?” Min entré var effektfull, Camilla fick en hysterisk skrattattack. Hennes väninnor förstod inte alls varför hon fick detta skrattanfall, för här kom de ju bara in en svensk kille, visserligen blind. Och själv så sa jag ”Hej, jag heter Henrik och är Camillas kusin.” Och så sträckte jag fram handen för att hälsa, mitt mellan två av damerna. När jag sedan avslöjade att jag till 100% var seende så tyckte alla att det var ett bra skämt och ingen hade tagit illa upp.

Nästa blågg borde komma omkring den 8 januari (om jag nu har nåt att berätta då).

Henrik Tallgren