Samarbete för facklig utveckling och styrka

Sverige – Indien

2

Innehåll

Starka tillsammans globalt 4

Organisera fl er – en svensk-indisk kampanj 6

Röster från textilstaden Tirupur 7

Indien – den nya stormakten 20

På plats i Indien 26SKF 26Volvo 32

3

4

Starka tillsammans globalt

Det behövs starka fackföreningar över hela världen. För IF Metall är därför utvecklingssamarbete med andra fack i omvärlden en fråga om solidaritet. Det är förbundets ansvar att ta tillvara de möjligheter som fi nns för att påverka utvecklingen för världens arbetare. Våra egna företrädare behöver impulser utifrån för att förstå internationaliseringens villkor. Vårt fackliga arbete kan inte stanna inom landets gränser.

IF Metall driver utvecklingssamarbete bland annat i länder där svenska företag har verksamhet. Inriktningen handlar till stor del om utbildning kring organisation, förhandlingar och annat fackligt vardagsarbete. En ständig dialog förs kring fackliga och mänskliga rättigheter.

Resultatet av vårt samarbete är bättre och starkare fackföreningar då det öppnar för möten mellan människor som lär av varandra. Det ökar toleransen och förståelsen mellan länder, folk och våra fackliga organisationer.

Jämfört med för bara fem, tio år sedan fi nns i dag en helt annan kunskap och medvetenhet kring varför det internationella arbetet är så betydelsefullt. Här hemma blir vi svenskar mer och mer medvetna som konsumenter och vill att varorna vi köper ska vara tillverkade under justa villkor.

5

Solidariteten har alltid två sidor. ”Jag förstår att ni hjälper oss för att ni verkligen vill och för att ni känner till våra problem. Men jag förstår också att ni själva har nytta av vårt samarbete”. Det sa en kvinna från Vitryssland när vi diskuterade facklig solidaritet. Med de orden uttryckte hon solidaritetens styrka. Nyttan är ömsesidig. Alla arbetare vinner på att facket samarbetar internationellt.

Jag tror att det kan ske på fl era olika sätt och att varje klubb kan hitta sina former, med stöd av avdelning och förbund. Därför tipsar jag om just det, ta hjälp och testa idéer. De europeiska företagsråden ger möjlighet att mötas över nationsgränserna. Företagen etablerar sig över hela världen. Därför vill IF Metall fördjupa arbetet med internationella ramavtal och påverka multinationella företag att teckna sådana avtal.

I denna skrift beskrivs två former av utvecklande samarbete mellan fack i Sverige och Indien. Den ena startade förtroendevalda inom Industrifacket med textilarbetarna i Indien. Den andra initierade Metalls förtroendevalda på SKF och Volvo i Sverige med anställda på koncernernas fabriker i Indien. I dag är båda del av IF Metalls omfattande internationella fackliga arbete.

Stefan LöfvenIF Metalls förbundsordförande

6

Organisera fl er – en svensk-indisk kampanj

Textilarbetarna i TirupurPå Industrifackets kongress 2004 samlades 75 000 kronor in till stöd för det indiska fackets organiserings-kampanj bland textilarbetarna i Tirupur, södra Indien. Staden kallas även the Textile Valley då det är centrum för produktion av världens t-shirts och pikétröjor. Cirka 7 000 företag sysselsätter omkring 300 000 tekoanställda, men bara 25 000 är fackligt anslutna. Organiseringskampanjen som Indian National Garment and Leather Workers’ Federation, INGLWF, har genomfört under två år har lett till att 4 000 nya medlemmar har värvats. Ytterligare fl era tusen arbetare har fått högre löner.

Projektet i Tirupur är ett bra exempel på det inter-nationella utvecklingssamarbete som IF Metall och andra fackförbund driver genom LO-TCO Bistånds-nämnd. Totalt är IF Metall engagerat i ett 50-tal projekt tillsammans med andra fack runt om i världen. Ett viktigt syfte med utvecklingssamarbetet är att visa solidaritet med arbetskamrater i andra länder. Hundratusentals kvinnor och män i den indiska textilindustrin tjänar mindre än två kronor i timmen och lever under mycket fattiga förhållanden.

7

Röster från textilstaden Tirupur

Elayarani med familjElayarani är en av fl era tusen nya fackföreningsmedlemmar i den indiska tekoindustrin. För fem år sedan kom hon med sin man Chinnaiyan, sonen Mohanrai 12 år samt dottern Sasikala 11 år, från en by utanför Chennai (Madras) till Tirupur för att söka arbete. De har blivit kvar sedan dess, men åker hem och hälsar på släkten ett par gånger om året. Familjen har ett litet rum i en enkel huslänga av sten, tätt inpå de andra familjerna. De fl esta arbetar i konfektionsindustrin. Många har kommit från landsbygden och stannar så länge det fi nns arbete.

Elayarani arbetar i kvalitetskontrollen på Fare & Flare Garments, som tillverkar t-shirts och byxor. Hennes man har inget fast jobb utan går runt till fabrikerna och erbjuder sig att hjälpa till med strykning.

8

– Jag tycker om att arbeta här, säger Elayarani. Förut arbetade jag som handväverska, men det var alltid ont om arbetstillfällen så vi fl yttade hit till Tirupur.

I ett plåtskåp förvaras familjens ägodelar. En liten tv står på en bänk och utanför dörren hänger kläderna på en tvättlina. Det är väldigt spartanskt, men rent och snyggt och Elayarani och barnen är fi nt klädda.

Hyran är 850 rupier i månaden (cirka 85 kronor). Elayarani tjänar 83 rupier eller drygt 13 kronor per dag. Hon arbetar åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan, ibland blir det övertid. En dag blev Elayarani kon-taktad av fackets medlems-värvare och hon bestämde sig för att gå med.– Det har jag haft nytta av. En fackförening att vända sig till ger ökad trygghet och vi har fått mycket stöd från dem.

En direkt effekt av den fackliga organiseringen på arbetsplatsen var att företaget höjde lönerna.

Hela familjen bor i ett rum på 10–15

kvadratmeter med kokvrå. Det fi nns en

säng som barnen delar på och föräld-

rarna sover på var sin bastmatta som

de rullar ut på stengolvet.

9

Visserligen enbart upp till avtalets miniminivå, men tidigare var de faktiskt ännu lägre. Sedan facket kom till företaget har också många kontrakts-anställda fått hjälp att få ut sina löner, trots att de inte är medlemmar.

10

11

Familjen mitt emotMitt emot Elayarani och hennes familj bor en familj på sex personer i en nästan lika liten lägenhet. De fyra döttrarna är 15, 17, 19 och 22 år. Två av döttrarna går i skolan, pappa och de två äldsta döttrarna jobbar på fabrik och mamman är hemmafru. Far i huset, Saludena, drev en affär i Chennai, men den bar sig inte så de fl yttade till Tirupur för fyra år sedan. Frun heter Madeena och är från Kerala. Kanske vill hon fl ytta tillbaka dit. – När alla döttrarna är gifta, säger hon.

Saludena och döttrarna som arbetar har gått med i facket. De gillar sina arbeten, men har förstått att det är bra att vara ansluten om de skulle få några problem.

I gången mellan de båda familjernas lägenheter leds regnvatten ned genom

ett stuprör till en stor tunna som alla familjer använder. Vid husgavlarna

fi nns gemensam toalett och tvättrum. Inne i bostadslängan är det rätt

välordnat, men på gatorna utanför ligger sopor överallt. Hundar och getter

bökar runt för att hitta något matnyttigt.

12

Vijya arbetar tolv timmar om dagenI nästa bostadsområde bor fl era arbetare under liknande förhållanden. En kvinna som heter Vijya arbetar som kontrollant på t-shirtfabriken Sambavy. Hennes man är ambulerande teförsäljare. Då han just har skadat benet har han svårt att arbeta. Därför arbetar Vijya just nu tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan och kommer inte hem förrän klockan nio på kvällen.– Just nu har vi det mycket svårt.

Vijya är inte van att bli tillfrågad hur hon har det och vrider besvärat sina händer och svarar kortfattat. Hon är inte engagerad i facket, men har anslutit sig eftersom de sa att det skulle öka hennes trygghet. För framtiden hoppas hon att sönerna Ramu 16 år och Prakash 13 år, ska få bra arbeten efter utbildningen. Kanske kan familjen då skaffa ett eget hus, det är vad Vijya drömmer om.

13

Sakthi brinner för facketNågra hus bort bor 27-årige Sakthi Ponnulingam med föräldrar och lillebror. Sakthi var en av de första medlemmar som värvades i organiseringskampanjen.– När min arbetsgivare fi ck veta att jag gått med i facket blev jag avstängd i tio dagar. Men sedan fi ck jag börja igen, eftersom facket hjälpte mig tillbaka.

Sakthi blev inte avskräckt, han fi ck snarare blodad tand. I dag är han aktiv i fackklubben på Selvanayaki Garments och brinner för att utveckla fackföreningen.– Våra viktigaste uppgifter är att förbättra arbetarnas förmåner och att förhindra att de som går med i facket blir avskedade.

Starten på vägen till måletMed grundplåten från de svenska kon-gressombuden 2004 kunde det indiska facket starta sin organiseringskampanj året därpå. – Projektet har varit till stor hjälp. Facket har alltid haft svårt att göra sig gällande i den här regionen. Så det här är en bra start. Nu hoppas vi kunna fortsätta med våra aktiviteter, säger projektledaren V R Jaganathan som också är generalsekreterare för INGLWF.

Startskottet blev ett välbesökt mass-möte mitt i Tirupur där entusiastiska arbetare och fackliga ledare samlades.

14

Mötet satte målet att organisera 5 000 nya fackliga medlemmar under projekttiden. I januari 2007 är målet nästan uppnått. Facket har fått 4 000 nya medlemmar.

Vid starten 2005 organiserade facket cirka 5 000 textil-arbetare i Tirupur. Samtidigt som 4 000 nya medlem-mar rekryterats har man tappat cirka 2 000. Personal-omsättningen är skyhög, många är tillfälligt anställda och en majoritet av de anställda är gästarbetare som inte stannar särskilt länge. Medlemstalet är 2007 alltså

15

cirka 7 000. Det är inte mycket med tanke på att det här är världens centrum för t-shirtproduktion. En region med 7 000 konfektionsfabriker som sysselsätter 300 000 människor. Det fi nns visserligen andra fackföreningar också, men den totala organisationsgraden är uppskatt-ningsvis bara 5–10 procent.

Jaganathan tror dock att en vändpunkt har nåtts. Gensvaret till facklig organisering har varit bättre än tidigare.

16

– Folk har verkligen börjat märka av facket och se vilka fördelar det ger att vara med. Så har det inte varit tidigare. De fl esta som arbetar här är fattiga och outbildade och kommer hit från landsbygden för att hitta försörjning. De har verkligen behov av facket, men de har inte vetat om att vi fi nns. – Nu har vi haft resurser att vara på arbetsplatser och i bostadsområden för att kunna berätta vad facket är.

Rajendran tror på fackets framtidInom projektets ram har tio personer anställts på heltid för att värva medlemmar. En av dem är Rajendran som är full av tillförsikt.– Får vi hålla på i fem år till kommer facket att fi nnas på alla fabriker här.

Rajendran och hans kamrater har arbetat målmedvetet och åkt runt i team till fabriker och bostadsområden för att värva medlemmar.– Vi brukar stå utanför fabriken när arbetarna kommer ut på tepaus. Då pratar vi en stund och om de är intresserade ber vi om deras adress och åker hem till dem på kvällen. Många vill inte prata vid fabriken. Det är lättare att intressera dem att gå med om vi ses på kvällstid. Ibland får vi besöka dem fl era gånger innan de går med.

De bästa argumenten för att locka arbetarna att organisera sig är att facklig styrka kan öka lönerna och försvara anställningstrygghet. Medlemsvärvarna har också fått något av en social roll och hjälper till med allt möjligt. Rajendran berättar om en arbetare som förlorade armen i en arbetsolycka. Han var inte fackligt ansluten.Arbetsgivaren betalade hans sjukhuskostnader på

17

100 000 rupier (cirka 16 000 kronor), men han fi ck ingen ersättning för förlorad inkomst och blev även av med jobbet.– Då gick vi vidare till myndigheterna med ett klagomål. Efter det fi ck han 200 000 rupier (cirka 32 000 kronor) i kompensation.– Och vi fi ck 40 nya medlemmar vid företaget!

Storföretagens uppförandeI företagsparken Netaji Apparel Park i utkanten av Tirupur ligger fl era av de större konfektionsfabrikerna. Det är rätt moderna anläggningar som producerar åt de ledande varumärkena i Europa och USA. Fabrikerna är noga med att följa klädkedjornas uppförandekoder. Här har det också gått för-hållandevis bra att värva folk till facket. Det största företaget på området är Texport Syndicate som producerar t-shirts, pikétröjor, kjolar och sportkläder åt Wal-Mart, GAP, Calvin Klein och andra kända märken.

Wal-Marts riktlinjer säger till exempel att arbetstiden ska vara högst 72 timmar i veckan, vilket inte låter som en godtagbar stan-dard i vår del av världen. Fabrikschefen Rajendra-kumar bedyrar då att arbetstiden på Texport är åtta timmar om dagen. Ibland kan det bli två timmar extra.– Arbetarna vill arbeta mycket, det fi nns inte så mycket annat att göra i Tirupur, menar han.

– Vi följer deras riktlinjer. Vi översät-

ter dem och sätter upp anslag inne i

fabriken. Då och då kommer företagen hit

på inspektioner, det har vi vant oss vid.

Vi håller oss till internationell standard,

försäkrar fabrikschefen J Rajendrakumar

för Mats Svensson, ansvarig för

IF Metalls internationella enhet.

18

Texport har 700 anställda, varav cirka 80 procent är anslutna till facket som förhandlar och har tecknat kollektivtavtal. Något som verkar vara mer svårsmält för fabrikschefen än fackets krav är prisförhandlingarna med de stora kedjorna som köper in kläderna från fabriken.– De betalar oss bara två dollar styck för en t-shirt som de sedan säljer för 20 dollar i affärerna i New York. Se hur de exploaterar oss!

Fabriken Embee Apparels tillverkar enbart åt GAP och följer deras ”code of conducts” (uppförandekoder). Här är ungefär 150 av de 500 anställda med i facket. Lönerna på Texport och Embee ligger för de fl esta på 4 000–6 000 rupier (640–960 kronor) i månaden, vilket är bättre än avtalets miniminivåer.

Små fabriker – små lönerMen i regionen fi nns också hundratals småfabriker där lönerna är under två kronor i timmen och där arbetsgivarna motarbetar facket.– Där riskerar de anställda att få sparken om de ansluter sig till facket och därför är många rädda för att gå med, säger Jaganathan.

Ett riktmärke är att facket bör organisera 30–40 procent av personalstyrkan innan en klubb bildas och begär förhandling med arbetsgivaren. På cirka 20 av de 7 000 företagen har man lyckats med detta. Ett kollektivavtal fi nns mellan fackföreningarna i regionen och Tirupur Exporter’s Association. Det innehåller minimilönenivåer, reseförmåner, övertidsersättning med mera. Men det är alltså långt ifrån alla arbetsgivare som följer det.

19

En effekt av projektet är ändå att lönerna har höjts till avtalets miniminivåer även för tusentals oorganiserade arbetare och att de fått ut övertidsersättning. Många arbetsgivare beordrar övertid, men struntar i att betala extra för det. Arbetarna behöver pengarna och har inget att sätta emot. Det är inte ovanligt med tolv timmars arbetsdag, sex dagar i veckan, ibland även på söndagar.

Medlemsavgiften är enbart 50 rupier, alltså mindre än tio kronor om året. – Men att fortsätta fi nansiera organiseringskampanjen via höjd medlemsavgift är omöjligt. Det är svårt nog ändå att värva medlemmar, säger Jaganathan.

– Även om vi har uppnått en del måste vi fortsätta att stärka facket. Vi får

inget gratis av arbetsgivarna, så är det bara. Utan projektet hade vi inte

kommit så här långt, men man kan inte uppnå allt på ett par år. Därför

måste projektet få leva vidare, vädjar Jaganathan.

20

Calcutta

Hyderabad

Bangalore

Colombo

Islamabad

New Dehli Kathmandu

Dhaka

Rangoon

BANGLADESH

BHUTAN

AFGHANISTAN

SRI LANKA

Tirupur

PAKISTAN NEPAL

INDIEN

INDISKA OCEANENINDISKA

OCEANEN

Bengaliskaviken

KINA

MYANMAR(BURMA)

Chennai/Madras

Pune

Mumbai /Bombay

Ganges

Narmada

Godavari

Krishna

Antal invånare i städerna

=1 miljon

21

Indien är världens näst största land efter Kina.

1,1 miljarder invånare.Var tredje indier är under 15 år.

Sex av tio är under 35 år.

Varje år tar sig cirka 10 miljoner indier över fattigdomsgränsen.

Det finns över 300 språk, varav 18 är officiella språk, det mest utspridda och huvudspråk är hindi. 39 procent i Indien är analfabeter.

Cirka 2/3 av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen.

I Indien bor mer än 40 procent av världens alla fattiga.

Cirka 300 miljoner indier tillhör en allt köp- starkare medelklass.

Här finns 300 universitet och 15 000 högskolor. Varje år utexamineras 2,5 miljoner studenter. Indiens arbetskraft består av cirka en halv miljard människor.

INDIEN

KINA

SVERIGE

Här bor en sjättedel av jordens befolkning.

22

Indien – den nya stormaktenVärldens näst största landIndien är på väg att bli en av världens absoluta ekono-miska stormakter. De stora svenska exportföretagen har länge funnits på plats, men nu lockas ännu fl er svenska industriföretag av affärsmöjligheterna på den enorma indiska marknaden. Under 2006 ökade den svenska exporten till Indien med nästan 50 procent. De senaste tio åren har den ekonomiska tillväxten varit i genomsnitt 6 procent. För perioden 2007–2012 beräknas tillväxten till 9 procent per år.

I Indien fi nns en enorm och allt köpstarkare medelklass på omkring 300 miljoner människor. Det är naturligt att denna jättemarknad utgör en lockelse för många utländska företag.

Enorma klyftorSamtidigt är klyftorna enorma. Uppskattningsvis två tredjedelar av befolkningen lever på mindre än två dollar

23

per dag. Men det är också tio miljoner människor som varje år tar sig över fattigdomsgränsen.

Det råder allmän skolplikt mellan sex och 14 år, men alla barn går inte i skolan så länge. På landsbygden är det vanligt att barn hjälper till i jordbruket. Barnarbete är visserligen förbjudet, men ändå beräknas många miljoner barn arbeta. Ofta sker det i hemmet, vilket gör det svårt att upptäcka. Trots skolplikten kan bara två av tre indier över sju år läsa och skriva.

Samtidigt är Indien en avancerad forsknings- och it-nation. Här fi nns 300 universitet och omkring 15 000 högskolor av olika slag. Varje år utexamineras 2,5 miljoner studenter.

Arbetskraften beräknas till ungefär en halv miljard människor. Merparten arbetar fortfarande i jordbruket och i den informella sektorn.

24

Splittrad fackföreningsrörelseFackföreningsrörelsen är splittrad och har en svag ställning. Enbart mellan 5 och 10 procent av arbetskraften är fackligt organiserad. I landet fi nns fl era centralorganisationer som oftast är knutna till olika politiska eller religiösa grupperingar.

• Indian National Trade Union Congress, Intuc (står nära kongresspartiet)• Hind Majdoor Sabha, HMS (oberoende socialistiskt)• Centre of Indian Trade Unions, Citu (marxistiskt)• Bhartiya Majdor Sangh, BMS (konservativa hinduer)• All India Trade Union Congress, Aituc (kommunistiskt)• Self-Employed Womens Association, Sewa.

Intuc, HMS och Sewa ingår i Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS, där även svenska LO, TCO och Saco är medlemmar. Indian National Garment and Leather Workers’ Federation, fackförbundet som IF Metall samarbetar med i Tirupur ingår i Intuc.

Utöver dessa centralorganisationer fi nns ett mycket stort antal mer eller mindre oberoende fackföreningar.

Det är tillåtet att bilda fackföreningar, men det fi nns inget som förpliktar arbetsgivarna att förhandla eller er-känna facket. Indisk lag kräver också att en fackförening som vill organisera medlemmar måste ha minst 100 per-soner eller 10 procent av arbetskraften med i sin organi-sation. Trots att Indien är medlem av ILO och som sådan ska följa ILO:s kärnkonventioner, som utgör grunden för mänskliga rättigheter i arbetslivet, har landet avstått från att ratifi cera dem. Det gäller till exempel konven-tionerna om föreningsfrihet och skydd för organisations-rätten, om förhandlingsrätt och kollektiv organisations-rätt och om minimiålder för tillträde till arbete.

25

26

På plats i Indien – SKFSvensk exportindustri var tidigt ute på den internatio-nella arenan. Även i Indien, som nu beskrivs som den nya industriella stormakten, fi nns många svenska före-tag på plats. I Bangalore, som ligger nära textilstaden Tirupur, fi nns två av de största. Ett av dessa är SKF som etablerade sig i Indien redan 1923. Totalt har SKF-koncernen 41 000 anställda representerade i över 130 länder. Tillverkningsenheter fi nns på cirka 100 platser runt om i världen, varav två fi nns i de indiska städerna Bangalore och Pune.

Foto

: SK

F

27

På SKF fi nns ett internationellt ramavtal som tecknades 2003, men redan långt före detta fanns ett fackligt världsråd inom ramen för medlemsförbunden inom Internationella Metallfederationen, IMF. Från Indien har två fackliga representanter från SKF-fabriken i Pune utsetts att vara representanter. En av de största vinsterna med avtalet och rådet är just det fackliga nätverket som byggts upp under årens lopp.– På några minuter kan jag och de övriga deltagarna i vårt fackliga världsråd via företagets intranät informera, kommunicera och diskutera med varandra, berättar Kennet Carlsson, IF Metalls klubbordförande på SKF i Göteborg och ordförande för världsrådet.

Vägen till SKF i Bangalore På väg till SKF:s fabrik i Bangalore passerar man Electronic City med högteknologiska företag som Infosys och Biocon. En bit härifrån ligger ”IT Sector” där alla de kända dataföretagen ligger vägg i vägg. Trafi ken är tät och störs av vägarbeten. Staden växer så det knakar och motorvägen måste breddas. Bangalore ligger i området som också kallas Indiens Silicon Valley.

Fackklubben på SKFPå SKF har fackklubben, SKF Employees Association, ett eget klubbhus. Totalt har SKF 450 anställda och alla de 299 arbetarna är fackligt anslutna. Allihop är män. – Den indiska regeringens riktlinjer avråder företag från att anställa kvinnor i treskiftsarbete, berättar klubbens ordförande P Raja.

Varje år förhandlar ledningen med facket om årets affärsplan. Löner och anställningsvillkor görs upp för

28

tre år i taget. Det senaste avtalet är från 2005 och ger en höjning varje år på minst 2 350 rupier (376 kronor) i månaden.– Det var ett bra avtal. Löneläget här är bland det bästa i regionen, säger Raja.

Arbetstiden är 48 timmar per vecka och här arbetar man treskift. Medellönen är ungefär 15 000 rupier i månaden (2 400 kronor). För fast anställda är de lägsta lönerna 8 500 rupier (1 360 kronor) och den högsta 24 000 rupier (3 840 kronor). Avtalet innehåller också förmåner som

29

sjukvård, måltider, transporter, arbetskläder och en årlig gåva från företaget. Men det är enbart de fast anställda som omfattas av detta.

SKF har också anställda på tillfälliga kontrakt. En del av dem har tidigare varit anställda i verksamheter som nu har outsourcats. Deras löner är ofta bara 3 000 rupier i månaden (480 kronor) och de får inte de sociala förmånerna som fi nns på företaget.– Det här är ett problem som har ökat under senare år. Från fackets sida anser vi att de ska vara anställda på samma villkor som oss andra, säger Raja.

På väggen i klubbrummet hänger en whiteboardtavla där dagordningen från senaste styrelsemötet står kvar. Punkterna är affärsplan 2007, skifttider, årlig gåva och övriga frågor. Styrelsen har möten minst en gång i månaden. De 13 ledamöterna har rätt till viss ledighet med lön för fackligt arbete.– Relationerna med företagsledningen har inte alltid varit goda, men i dag fungerar de bra. Nu ser man facket som en naturlig del av företaget, säger Raja.

Klubben på SKF i Bangalore har viss kontakt med kollegerna på fabriken i Pune, men de säger sig vara ovetande om det internationella ramavtal som SKF har. En sak som skulle underlätta kontakter och information, påpekar man, är om de fi ck internet i fackets lokal. Detta saknas alltså ännu, trots att vi befi nner oss i ”Indiens Silicon Valley”.

Bygga fackliga kontakterAtt bygga kontakter och nätverk tar tid och är inte helt lätt i länder där facklig representation saknas

30

på bolaget. Eller om facket fungerar på annat sätt med olika kulturer och traditioner, som till exempel i Indien. Klubbarna på SKF i Pune och Bangalore är helt fristående från varandra. De är inte anslutna till något nationellt förbund och enbart klubben på SKF i Pune är direktansluten till IMF och därmed de som deltar i världsrådet.– För några år sedan hade samarbetet mellan klubbarna på de båda företagen kommit ganska långt och även om det var folk från Pune som deltog i världsrådet så var de fackliga på Bangalore lika välinformerade, berättar Kenneth Carlsson.

Sedan dess har klubbarna på båda företagen nyvalda fackliga ledamöter som därmed inte är lika insatta i det egna lokala fackliga arbetet och ännu mindre i det globala fackliga arbetet. Men där spelar världsrådet en viktig roll.– När vi möter de nya representanterna från Pune betonar vi givetvis vikten av att även kamraterna i Bangalore får information om vårt arbete. För ett samarbete och utbyte mellan dem stärker ju inte bara dem själva utan även oss andra inom SKF, säger Kenneth Carlsson.

Möte med ledningen på SKFPersonalchefen Ajay Tiwari och produktionschefen K Loganathan, båda klädda i SKF:s uniform med mörkblå byxor och ljusblå kortärmad skjorta berättar om en undersökning som visar att de anställda på SKF är mindre missnöjda med jobbet än på andra företag.– SKF har ett gott rykte och folk är stolta över att jobba här. Våra anställda känner sig mer som en del av företaget än vad man gör i till exempel amerikanska företag. Men det är också hård konkurrens om

31

arbetskraften. Vi är bland dem som betalar bäst, men det måste vi göra för att behålla folk.

Den fråga där facket och ledningen är mest oeniga handlar om outsourcing och de kontraktsanställda. Där är positionerna låsta:– Det handlar om städning, trädgårdsarbete och andra servicefunktioner. Vi måste hålla oss till vår kärnverksamhet och det är att göra kullager. Vi kan inte dra på oss onödiga kostnader, men vi uppträder juste även mot den inhyrda personalen, säger personalchefen.

Runt i fabrikenBesöket avslutas med en rundvandring i fabriken. Det bullrar en hel del från maskinerna och alla bryr sig inte om hörselskydd, trots skyltar med uppmaning att använda dem. Andra skyltar varnar för att avlägsna metallbitar som fastnat med bara fi ngrarna. – En del fi ngerskador förekommer. Varje gång det sker en olycka eller ett tillbud tar vi upp det i arbetsmiljökommittén. Det bedrivs också förebyggande skyddsarbete, berättar klubbordförande Raja.

På förpackningsavdelningen sitter kontraktsanställda arbetare på rad. De utför kvalitetskontroller och paketerar kullager för betydligt lägre löner än de fast anställda. – Man kan fråga sig varför inte detta anses höra till företagets kärnverksamhet, säger Raja och nickar menande mot dem som arbetar.

32

På plats i Indien – Volvo

Ett annat av de svenska storföretagen som fi nns i Banga-lore är AB Volvo. Volvokoncernen, som är världsledande inom produktion av bland annat lastbilar, bussar och anläggningsmaskiner, har cirka 90 000 anställda. Pro-duktionsanläggningar fi nns i 18 länder och inklusive försäljning och service fi nns man i 180 länder. Indien förväntas också bli en allt mer betydande marknad i takt med att landet satsar mer på ett utbyggt och förbättrat vägnät och infrastruktur.

Den indiska mineralindustrins tillväxt har också gjort att efterfrågan på Volvos lastvagnar ökar då det indiska lastvagnsföretaget Tata inte tillverkar lastvagnar av samma mått. Tillsammans med Volvos nyförvärv av det amerikanska vägmaskinföretaget Ingersoll Rand i Indien

Foto: Volvo

33

är det helt klart att Volvos satsningar på Indien blir mer omfattande.

I takt med att en koncern växer och omfattar anställda i fl era länder behöver också de fackliga kontakterna stärkas och utvecklas. Det fi nns ett välutvecklat fackligt kontaktnät trots att det inte fi nns något formellt världsråd eller ett internationellt ramavtal tecknat mellan de anställda och ledningen för Volvo-koncernen.– Sedan 1990-talet har det funnits ett Europeiskt företagsråd som vi utvecklat vidare till ett globalt nätverk. Vartannat år då vi i det Europeiska företagsrådet träffas bjuder vi även in anställda från Volvos produktioner utanför Europas gränser, säger Olle Ludvigsson, IF Metalls klubbordförande på Volvo Lastvagnar i Göteborg och ordförande för det Europeiska företagsrådet.

34

Inom Volvo fi nns koncernens egen uppförandekod som bland annat föreskriver att mänskliga rättigheter ska efterlevas och att organisationsfrihet och rätten till kollektiva förhandlingar och avtal ska respekteras.– Visst kan det vara en svaghet att inte ha ett formellt tecknat avtal. Men det fi nns klara riktlinjer för hur många som får delta på våra globala träffar och som företaget då betalar medverkan för. Förhoppningen är att vårt globala nätverk så småningom ska mynna ut i ett internationellt ramavtal, säger Olle Ludvigsson.

Besök på Volvo bussfabrik i BangalorePå en stor slätt några mil utanför mångmiljonstaden Bangalore ligger Volvos bussfabrik. Många av de 300 som arbetar här tycker det är bra att ha en svensk

35

arbetsgivare. Företagskulturen är annorlunda än i många indiska företag. Men löner och arbetsvillkor är knappast bättre än i andra företag.– Vi har tre önskemål som vi vill att ni tar med hem och ber facket på Volvo i Sverige att hjälpa oss med, säger S V Raja, vice ordförande i fackklubben:• Vi vill ha en fackexpedition på företaget• Vi vill kunna jobba fackligt på arbetstid• Vi vill att företaget drar medlemsavgifterna från lönen.

Volvo har funnits i Bangalore sedan 1998. Fackklubben bildades så sent som 2004.– Och det var ingen självklarhet för den lokala Volvoledningen att erkänna facket, berättar Raja.

Ett första kollektivavtal tecknades 2005. Det är på tre år och ger löneökningar på 2 400 rupier (384 kronor) första året, 1 350 rupier (216 kronor) för andra året och lika mycket för det tredje. Det är hyfsade höjningar om man betänker att medellönen för arbetarna är cirka 10 000 rupier (1 600 kronor). Lönerna ligger i intervallet 6 500 till 15 000 rupier (1 040–2 400 kronor) eller lägre för tillfälligt anställda. Tjänstemännen tjänar betydligt mer. Dessutom har man förmåner som subventionerat boende och resa till arbetet. Arbetstiderna är 8.00–17.30, måndag till fredag.

Facket är representerat i en transportkommitté och en kantinkommitté. Däremot fi nns ingen arbetsmiljökom-mitté, men Raja tror att en sådan snart kommer att bildas som ett resultat av fackets begäran.

Klubbens största problem gäller möjligheterna att arbeta fackligt. Klubbstyrelsen har bett om ett eget kontor, men

36

blivit nekade eftersom det skulle störa arbetet. Man har ingen rätt att jobba fackligt på arbetstid.– Vi måste begära permission varje gång, ibland får vi det, ibland inte, säger Raja.

Själv arbetar Raja som kontrollant av reservdelar. Han gillar sitt jobb, men det är slitigt att både arbeta heltid åt företaget och nästan lika mycket åt facket.– Jag är ogift, men de andra i styrelsen har familjer som klagar på att de är hemma så lite. Det blir dyrt för oss också. Vi pratar mycket i mobiltelefon och det måste vi betala ur egen fi cka.

Medlemskontakten försöker man klara på tepauserna som är tio minuter på förmiddagen och tio minuter på eftermiddagen. Några gånger om året hyr klubben en stor lokal 15 kilometer från fabriken för att hålla klubbmöte.

37

Stor uppslutning på kvällsmöteDenna fredagskväll samlas 90 av klubbens 120 medlemmar, trots att helgen står för dörren. De fl esta kommer i sina blå Volvojackor. Plötsligt går strömmen. Stearinljus plockas fram och en driftig person kör in en bil i lokalen och låter strålkastarna vara på. Mötet fortsätter och efter några minuter återvänder elektriciteten.

Shiralkar är en av dem som deltar på fackets kvällsmöte. Han är 28 år och arbetar som gruppledare i slutmonteringen och har arbetat på Volvo sedan starten för nio år sedan. Han trivs med jobbet, han lär sig mycket och han uppskattar att företaget respekterar sina anställda och satsar på teamwork.– Men jag tycker också att arbetarna borde värderas högre. Jag har satsat 50 000 rupier (8 000 kronor) av egna pengar för att gå en treårig diplomutbildning i maskinlära på fritiden. Nu tjänar jag visserligen 15 000 rupier (2 400 kronor) i månaden och är bland de högst betalda arbetarna.

Men tjänstemännen tjänar dubbelt så mycket.– Det är för stor skillnad. Om jag utbildar mig och blir skickligare blir jag mer värdefull för företaget. Då borde jag också få en högre levnadsstandard.

38

Bygga fackliga kontakterSedan besöket som beskrivs ovan, har fackklubben på Volvo i indiska Bangalore, kunnat ta upp synpunkter och önskemål direkt med klubben i Sverige då Olle Ludvigsson besökte dem. – Arbetsvillkor och möjlighet att jobba fackligt på arbetstid är just sådana saker vi fackliga represen-tanterna från olika länder kan ta upp när vårt globala nätverk möts. Självklart har vi inte förmågan att lösa allt, men ju fl er fackliga representanter från olika länder som har kunskap och erfarenhet om varandra, desto starkare blir vår fackliga röst när vi talar med koncernledningen i olika frågor.

Klubben på Volvo i Bangalore är relativt nybildad. De är inte medlemmar av IMF och har inte deltagit i det internationella fackliga arbetet.– Att de ännu inte varit med på någon global träff mellan Volvo-anställda beror helt enkelt på att klubben är relativt nybildad. Tanken med vår träff nyligen var just att stötta dem i deras lokala fackliga arbete och bjuda in dem till nästa globala träff 2008. Då får de möjlighet att berätta om sin fackliga situation och utbyta erfarenheter direkt med de andra deltagarländerna, säger Olle Ludvigsson.

39

Läs mer omInternationella Textil-, Beklädnads-,

Sko- och Läderarbetarefederationen, ITGLWF

www.itglwf.org

LO-TCO biståndsnämnd

www.lotcobistand.org

IF Metalls klubb på SKF, Göteborg

www.skfverkstadsklubb.se

IF Metalls klubb på AB Volvo, Göteborg

www.vvkgbg.o.se

Internationella Metallfederationen, IMF

www.imfmetal.org

IF Metalls internationella verksamhet

www.ifmetall.se/medlemsportalen

Text: Bengt Rolfer/Annette Lack.

Foto om inget annat anges: Denny Lorentzen.

Illustration/karta: Bo Persson.

Grafi sk form: Olle Sjöstedt.

40

Olof Palmes gata 11105 52 StockholmTelefon: 08-786 80 00www.ifmetall.se

IN–1

02/I

F M

etal

l 200

7060

7/ S

andv

iken

s tr

ycke

ri A

B/3

000

exIN

–102

/IF

Met

all 2

0070

607/

San

dvik

ens

tryc

keri

AB/

3 00

0 ex