utlåtande till göta hovrätt om lsd

SCI, Jonas Hartelius 1987-11-24 C87-052X 1

Utlåtande till Göta Hovrätt om LSD

Spörsmålet

Göta Hovrätt har som sakkunniguppdrag formulerat en fråga huruvida den i ett

narkotikamål förekommande drogen utgjorts av lysergsyredietylamid (LSD).

Lysergsyredietylamid (LSD)

Lysergsyredietylamid (LSD, LSD-25) tillhör en grupp droger som kallas "hallu-

cinogena", "psykedeliska" eller "psykotomimetiska". Egenskapen "hallucino-

gen" hänför sig till medlens förmåga att framkalla hallucinationer, alltså gravt

förvrängda syn-, hörsel- eller kroppsupplevelser.

Termen "psykedelisk" betyder egentligen "medvetenhetsvidgande". Den är

dock, som Wikler (1974, s. 44) påpekat, oegentlig, eftersom man då tycks

förutsätta någon form av skala för att mäta det "utvidgade medvetandet", vars

upplevelser egentligen består av psykoslika reaktioner, som normalt skulle

förnimmas som "fel" [i hjärnans funktion].

"Psykotomimetisk" avser just förmågan att kunna framkalla psykosliknande

tillstånd, såsom störningar i tankeprocessen, svår ångest, allmän förvirring och

vanföreställningar (B. B. Wolman, 1973, s. 224). Ordet härleds ur "mimetikos"

(grek.): härmande.

Till den hallucinogena gruppen räknas även andra narkotika, bl. a.

— meskalin (peyote),

— psilocybin,

— syntetiska hallucinogener, som "STP" (DOM), DET, DMT, fencyklidin

(PCP), samt

— cannabis (haschisch, marijuana och den verksamma beståndsdelen delta-9-

tetrahydrocannabinol, THC); THC har i stora doser, dvs. cirka tio (10) till femton

(15) milligram, en kraftig hallucinogen verkan med effekter som klart liknar

LSD:s.

I hallucinogengruppen har LSD, sedan det blev allmänt känt, intagit en

särställning genom sin kraftiga verkan i ytterligt små doser. LSD är omvittnat

"unikt" i sin förmåga att framkalla rus och "ovanligt i sin styrka" (F. E. Myers

o. a., 1974, s. 49). Den minsta rusframkallande dosen har beräknats vara från

tjugo (20) mikrogram (S. Cohen, 1965, s. 34; M. S. Tarshis, 1972, s. 10 f.) (1 mikro-

gram = 1 miljondels gram) över trettio (30) till femtio (50) mikrogram (V. E.

Tyler o. a., 1976, s. 283) upp till hundra (100) mikrogram (F. E. Myers o. a., 1974, s.


49). Medeldosen i missbrukssammanhang uppskattas till ett hundra (100)

mikrogram, "en mängd som är knappt synlig för blotta ögat" (S. Cohen, 1964;

1965, s. 34). Ett korn koksalt väger runt fyrtio (40) mikrogram. Ett kilogram LSD

räcker för att framställa tio miljoner (10.000.000) vanliga doser LSD. Andra

hallucinogener är klart svagare: LSD är runt ett hundra (100) gånger mer potent

än psilocybin och fyratusen (4.000) gånger starkare än meskalin (ARF, 1980, s. 1).

L. Hollister (1984, s. 22 f.) anger att LSD-doser om ett (1) mikrogram per kilogram

kroppsvikt motsvarar cirka etthundrafemtio (150) till tvåhundra (200) mikro-

gram psilocybin per kilogram kroppsvikt resp. fem (5) till sex (6) milligram

meskalin per kilogram kroppsvikt: "Således varierar de ekvivalenta doserna av

dessa droger med flera storleksordningar [tiopotenser]".

LSD är dock inte särskilt giftigt i den betydelsen att större doser skulle orsaka

dödsfall. En rapport föreligger om konsumtion av fyrtiotusen (40.000) mikro-

gram LSD, vilket framkallade en häftig psykos, som avklingade efter tre dagar,

men i övrigt inte lämnade några bestående störningar (W. Schmidtbauer, J. vom

Scheidt, 1984, s. 220). Dödliga LSD-förgiftningsfall hos människor har inte kun-

nat beläggas i litteraturen (L. Hollister, 1984, s. 25). Däremot förekommer olyckor

med dödlig utgång i samband med LSD-rus.

LSD är en hel- eller halvsyntetisk drog och beredes vanligtvis i form av ett

salt (tartrat), som är vitt, kristalliskt, luktfritt och vattenlösligt.

Idag framställs all LSD som avyttras till missbrukare i lönnlaboratorier, vilket

betyder att avsevärda fluktuationer i kvalitet förekommer. LSD tillhandahålles

på den illegala marknaden i form av små, ofta färgade tabletter, i lösning eller

indränkt på läskpapper (G. Krook, 1976, s. 10; RPS, 1976, s. 16+). Berednings-

formen läskpapper har sin förklaring i nödvändigheten att framställa tillräckligt

små doser av LSD. Förfaringssättet har, såvitt kunnat utredas, aldrig tillämpats

för någon annan drog.

I gatuledet innehåller LSD-beredningar vanligtvis den dos som fordras för att

framkalla ett rus: mellan fyrtio (40) och sjuhundra (700) mikrogram har upp-

mätts i kanadensiska analyser (ARF, 1980, s. 1 f.). Svenska beredningar har an-

setts hålla runt 100 mikrogram (Krook, 1976, s. 10).

LSD-amid, som endast är en tjugondedel så kraftigt rusgivande som LSD,

ingår som naturlig beståndsdel i den sydamerikanska indiandrogen ololiqui,

som framställs av frön från Rivea corymbosa, en slingerväxt som förekommer i

Mexico (S. Cohen, 1964; 1965, s. 19; M. Bergmark, 1968, s. 73; V. E. Tyler o. a. 1976,

s. 283 f.).


LSD är internationellt reglerad narkotika enligt psykotropkonventionen

(1971). I Sverige upptas LSD på socialstyrelsens narkotikaförteckning 1, vilket

innebär att medlet ej får användas i medicinsk praxis. LSD är i jämförelse med

cannabis, centralstimulantia och en rad andra narkotika sällsynt i Sverige.

LSD-ruset

LSD kan tillföras genom nedsväljning. Injektion av starkt utspädda lösningar av

LSD har förekommit vid vetenskapliga undersökningar men ej i missbruks-

sammanhang.

LSD-ruset inträder femton (15) till sextio (60) minuter efter att drogen

nedsvalts (S. Cohen, 1965, s. 35). Det kan vara i cirka fyra timmar eller mer,

varefter det avklingar under en tid av flera timmar.

Eftersom LSD är en hallucinogen drog blir missbrukarnas upplevelser under

ruset höggradigt influerade av bl. a. deras personlighet och förväntan (eng. "set")

samt av omgivningen (eng. "setting"). Suggestion kan påverka upplevelserna.

Rusets innehåll kan variera kraftigt mellan olika personer och för en och

samma individ mellan olika tillfällen. Vid en bedömning av LSD-ruset gäller

det därför att notera de gemensamma dragen.

Världens första LSD-rus inträffade fredagen den 16 april 1943, då A. Hofmann

av misstag fick i sig en mikroskopisk mängd av en substans, som han hade

framställt redan 1938 och arbetat vidare med men vars farmakologiska verkan ej

var känd. Hofmann har lämnat följande redogörelse (citerad efter W. Stoils

beskrivning som återgivits av S. Cohen, 1964; 1965, s. 27, J. H. övers.):

"--- jag måste lämna mitt arbete i laboratoriet och gå hem eftersom jag

kände mig sällsamt rastlös och yr. När jag hade kommit hem, lade jag mig

ned och sjönk ner i ett icke obehagligt delirium, som utmärktes av en ex-

trem grad av fantasi. I en sorts trance med stängda ögon (jag fann dagsljuset

obehagligt bländande), virvlade fantastiska syner med utomordentlig liv-

aktighet runt mig, åtföljda av ett kalejdoskopiskt spel av intensiva färger.

Efter två timmar avklingade detta tillstånd."

Hofmann drog slutsatsen att han hade råkat få i sig mycket små mängder av

någon drog som han arbetat med. Det måste ha rört sig om d-lysergsyredietyl-

amid (LSD) eller isolysergsyredietylamid. Han prövade sedan tvåhundrafemtio

(250) mikrogram LSD och erfor efter fyrtio minuter "mild yrsel, rastlöshet, oför-

måga att koncentrera sig, synstörningar och okontrollerbara skratt" (a. a. s. 28).


Han bad sin laboratorieassistent att åtfölja honom hem, och de cyklade cirka sex

kilometer. Under cykelturen intensifierades rusupplevelsen och Hofmann erfor

bl. a. att hans synfält "fluktuerade och förvrängdes likt bilderna i en spegel på ett

nöjesfält". Till slut blev han så påverkad att han knappast kunde tala. Efter sex

timmar förbättrades hans tillstånd något. Förvrängningarna i varseblivning

kvarstod emellertid:

"Allt verkade bölja och dess proportioner förvrängdes som speglingen på en

krabb vattenyta. Allting förändrades med obehagliga, huvudsakligen giftigt

gröna eller blå färgtoner. Med slutna ögon överväldigades jag av feltonade,

metamorfoserande, fantastiska bilder. Särskilt värd att notera var omstän-

digheten att ljud omvandlades till synintryck, så att från varje ton eller

oljud framsprang en jämförbar färgad bild, kalejdoskopiskt föränderlig i

form och färg." (a. a. s. 30 f., J. H. övers.)

Sentida beskrivningar av LSD-ruset har varit likartade men också lyft fram LSD:s

förmåga att skapa en känsla av en förening med universum, föreställningar om

pånyttfödelse osv.

L. Hollister (1984, s. 22) noterat att för LSD-gruppen, till vilken han i övrigt för

meskalin och psilocybin, förekommer en triad av symptom vid rus:

(1) kroppsliga symptom: yrsel, svaghetskänsla, skakningar, illamående, dåsig-

het, känselnedsättningar (parestesier) och oskarp syn,

(2) varseblivningssymptom: förändrade former och färger, svårigheter att

fokusera ett föremål, skärpt hörsesinne och, sällan, synestesier [förnimmelser

som vid retning av ett visst sinnesområde sekundärt uppträder i andra icke

retade områden, särskilt sådana som är av annan art än de primära förnim-

melserna, t ex. att toner upplevs som färgförnimmelser],

(3) psykiska symptom: ändringar i stämningsläge (lycklig, nedstämd eller

irritabel vid olika tidpunkter), spänning, förvrängd tidsuppfattning, svårigheter

att uttrycka tankar, depersonalisation [känsla av att den egna personligheten är

på väg att upplösas], drömlik känsla och visuella hallucinationer.

De fysiologiska effekterna är enligt Hollister (a. a.) få: förändrade pupiller,

hyperreflexer, ökad muskelspänning och ataxi (rubbning i koordinationen i

muskelrörelser).


De yttre tecknen på LSD-påverkan är bl. a. vidgade pupiller, förhöjd puls,

ökad kroppstemperatur och höjt blodtryck. Särskilt pupillvidgningen anses ge ett

mått på graden av påverkan (D. D. Girdano, D. A. Girdano, 1973, s. 84).

I den kliniska rusbilden uppträder reaktionerna vanligtvis i viss följd:

kroppsliga symptom uppträder först, därefter ändringar i varseblivning och

stämningsläge, och sist psykiska förändringar; det kan även förekomma

betydande överlappning mellan faserna (L. Hollister, a. a.).

I doser om ett (1) till sexton (16) mikrogram LSD per kilogram kroppsvikt är

de psykologiska och fysiologiska effekterna dosberoende hos en och samma

person (L. Hollister, a. a.).

L. Hollister (a. a., s. 22) har också sammanfattat tidsförloppet för de kliniska

effekterna vid rus med hallucinogener i LSD-gruppen:

Tid

0 — 30 min

30 — 60 min

60 — 120 min

120 — 240 min

4 —12 tim

sena effekter

Klinisk effekt

yrsel, illamående, svaghetskänsla, muskelryckningar, ångest

oskarp syn, ökade kontraster, synliga mönster vid slutna

ögon, mindre särskiljande hörselförmåga, minskad kon-

centration, känsla av overklighet, koordinationssvårigheter,

skälvande tal

ökade psykiska effekter, våglika rörelser, nedsatt av-

ståndsförnimmelse, eufori, långsamt förflytande av tid

avklingande av ovanstående effekter

återgång till det normala med fortsatt höjd vakenhet

huvudvärk, trötthet, kontemplativt tillstånd

LSD intages i syfte att framkalla ett behagligt rus. Resultatet kan också upplevas

som ytterst obehagligt, en s. k. "bad trip", ett tillstånd som kan bli psykotiskt.

Bland de akuta biverkningarna under ett sådant obehagligt rus kan nämnas

kombinationer av:

(1) kroppsliga tecken som hjärtklappning och synstörningar,

(2) varseblivningsförändringar som illusioner och pseudohallucinationer,

(3) förvirring och desorientering,

(4) ångest och depression, samt

(5) paranoiskt tänkande (förföljelseidéer).

Ångest är det dominerande inslaget. Missbrukaren kan också få en känsla av

att han håller på att bli galen (J. T. Ungerleider, I. M. Frank, 1975, s. 63 f.).


Det har förkommit att LSD-påverkade personer fått för sig att de kunnat flyga

och kastat sig ut från hög höjd. Rapporter om sådana äventyrligheter har för LSD

givit upphov till den journalistiska etiketten "vansinnesdrog". LSD-rus kan

framkalla psykosgenombrott eller djupgående personlighetsförändringar även

efter en enstaka tillförsel (N. Bejerot, 1975, s. 57). Längre tids missbruk kan

förutom psykoser också ge upphov till depressioner (F. H. Myers o. a., 1974, s. 51).

En del kroppsliga skador, som kromosombrott på arvsmassan (M. S. Tarshis,

1972, s. 44 f.), har belagts, men de saknar intresse i detta sammanhang.

Vid upprepad tillförsel av LSD utvecklas tolerans, vilket betyder att rus-

effekterna av en viss dos minskar. Toleranshöjningen kan vara så påtaglig att

det vid daglig tillförsel av en vanlig dos kan vara svårt att framkalla ruseffekter

redan tredje gången (S. Cohen, 1964; 1965, s. 37). Toleransen går dock helt tillbaka

efter några dagars avhållsamhet

LSD-missbrukare har rapporterat s. k. "flashbacks" ("ekotrippar"), dvs. åter-

uppflammande rusupplevelser, som kan bryta igenom dagar, veckor eller må-

nader efter det att drogen senast tillfördes (G. G. Dimijian, 1975, s. 4 f.; J. T.

Ungerleider, I. M. Frank, 1975, s. 75 f.). Mekanismen bakom fenomenet är

ofullständigt kartlagd.

Den kliniska bilden av ett LSD-rus har stora likheter med dem som fram-

kallas av andra hallucinogener. En väldokumenterad anamnes (berättelse om

förloppet och andra omständigheter) är väsentlig för att kunna skilja mellan

olika hallucinogener.

Metodproblem

Vid undersökning av drogberusning förekommer vid vissa tillfällen svårigheter

att säkerställa vilket medel som är aktuellt, s. k. differentialdiagnostik. Flera

forskare har påtalat de differentialdiagnostiska problemen vid bedömning av

drogpåverkan (G. G. Dimijian, 1975, s. 1; P. E. Rubin, L. E. Cluff, 1975, s. 8) och att

undersökningarna fordrar en djup klinisk förtrogenhet med drogmissbruk.

Problem uppstår både då det gäller att skilja mellan olika substansgrupper (t. ex.

mellan centralstimulantia och kokain) samt mellan å ena sidan drogeffekter och

å den andra psykiska sjukdomar eller störningar (t. ex. psykosreaktioner till följd

av amfetaminöverdos resp. schizofreni).

Ur bevisteknisk synpunkt kan olika metoder för att påvisa vilken drog det

varit fråga om rangordnas efter minskande grad av tillförlitlighet eller praktisk

hanterlighet:


1. Kemisk analys av beslagtaget parti är möjlig i de flesta fall och ger så gott

som utan undantag entydiga besked, särskilt om mängden ej är allt för liten.

Endast om det rör sig om en sällsynt drog, för vilken de svenska analys-

möjligheterna är begränsade, kan svårigheter vara för handen, bl. a. genom brist

på s. k. referenssubstanser. Någon gång kan det också föreligga problem att styrka

att en viss drog utgör narkotika, även om den har omvittnade ruseffekter och

dess kemiska struktur är fastställd (jfr Stockholms tingsrätt avd. 16, dom DB 190,

1986-08-28).

2. Kemisk analys av urinprov eller annan kroppsvätska från en påverkad

individ kan oftast genomföras utan större problem, under förutsättning att

provet tagits under rusfasen eller i direkt anslutning därtill. Analysförfarandena

är de samma som för beslagtagen narkotika. För vissa droger gäller att det är

deras metaboliter (omsättningsprodukter) som påvisas kemiskt, och detta kan

någon gång vålla problem av praktisk natur.

3. Klinisk undersökning av den påverkade individen kan göras av en läkare

som är väl förtrogen med rustillståndens symptomatologi. För många drogtyper

är rusbilden mycket tydlig, och läkaren kan då med god säkerhet uttala sig om

gruppen av substanser det rör sig om.

Dylika undersökningar förekommer bl. a. vid bedömning av om en motor-

fordonsförare varit påverkad av droger på ett sätt som utgör brott enligt Trafik-

brottslagen (1951: 649).

De slutsatser som grundas på en rent klinisk undersökning av en individ får

anses vara av två nivåer i fråga om säkerhet:

A. Konstaterande om drogpåverkan är för handen eller ej samt om denna är

av så allvarligt slag att t. ex. brott mot Trafikbrottslagen (1951: 649) föreligger —

sådana slutsatser är vanligtvis inte svåra att härleda, samt,

B. Fastställande av vilken drog. För en allsidig bedömning fordras i en del fall

att hänsyn tas till andra uppgifter, t. ex. från vittnen eller individen själv.

4. Analys av uppgifter i efterhand från en påverkad individ, från vittnen,

samt bedömning av övriga omständigheter i fallet, t. ex. yttre egenskaper hos

den nyttjade substansen. Undersökningen får då likheter med vittnespsyko-

logiska utredningar. Det bör dock noteras att i de enskilda fallen kan uppgifterna

kompletteras genom ytterligare förhör m. m.

Vikten av att beakta även den kliniska bilden vid bedömning av intoxika-

tionsfall påpekades redan 1969 av toxikologen professor Bo Holmstedt. Denne

noterade i ett sakkunnigutlåtande till Stockholms rådhusrätt att "lekmän ofta

omedvetet kan lämna betydelsefulla bidrag till tolkningen av ett akut förgift-


ningsfall" samt att "intoxikationsbilden allt för sällan beaktas" (cit. i C. A.

Åkerman, 1978, sid. 91 resp. 93).

5. Rekonstruktion på basen av historiska källor och äldre kunskap. Materialet

kan här ej kompletteras genom ytterligare frågor till uppgiftslämnarna. Dess

informationsinnehåll är givet, men källkritisk granskning och nyttjande av

kunskaper från andra studier kan ge resultat. På detta sätt har Louis Lewin (1924;

1964, s. 34) med utgångspunkt i de karakteristiska beskrivningarna i Odyssén

visat att den antika drogen nepenthes endast kan ha varit opium.

Uppgifter i målet

I målet föreligger förundersökningsprotokoll från Värnamo polisdistrikt, dom

från Värnamo tingsrätt (DB 44, 1987-01-30) samt vadeinlagor. Underlaget kan

läggas till grund för en analys enligt punkt fyra (4) ovan.

Ur polisförhör och dom anförs följande av relevans för bedömningen av

vilken drog det kan ha varit fråga om.

Ann-Charlotte har vid polisförhören uppgivit att hon i december 1985 i

London inköpt ett parti LSD i form av ett ljusblått läskpapper av formatet cirka

fem (5) gånger sex (6) centimeter eller tre (3) gånger tio (10) centimeter. Partiet

tillhandahölls av den engelske säljaren med uppgift att det skulle röra sig om

LSD motsvarande trettiofem (35) tripper. Ann-Charlotte har sedan infört partiet

till Sverige och här uppdelat det i konsumtionsfärdiga doser, s. k. tripper, i cirka

fem (5) gånger fem (5) till tio (10) millimeter stora lappar. Dessa har hon sedan

till andra överlåtit som gåva eller bytesvara samt genom försäljning.

Konsumenterna har lämnat uppgift om verkan av doser från Ann-Charlottes

parti enligt följande.

Berndt (polisförhör 1987-01-05): "Efter ca 30 minuter --- kände [han]

verkan av LSD. Han tyckte att det likande det första haschruset han tog. Han

kände sig glad och fnittrig - ---------------- verkan av LSD-ruset satt kvar i kroppen 2 —

3 timmar."

Tony (polisförhör 1987-01-08): "Det sämsta han någonsin tagit och trippen gav

honom ingen som helst upplevelse - -------------------- skit- -------------- Alexander och Carina

verkade dock uppåt. De bara sprang omkring i lägenheten och garvade."

Alexander (polisförhör 1986-12-19): "blev hög och fnittrig, men trippen

varade endast några timmar. Han anser att drogen var ganska svag. Han hade

tidigare i Sydafrika provat på LSD och han bedömer dessa vara starkare."

Alexander (polisförhör 1986-12-29): "Det som kallas LSD i förhören är en

produkt som heter Compound. Alex anser att den LSD han tidigare prövat är


mycket starkare och ger starkare effekt. Compound vet han inte vad den består

av. Av den effekt han fick av Lottas [anm. Ann-Charlottes] LSD-tripper fick han

inga färghallucinationer som han fått tidigare av andra LSD-tripper. Av

tripperna blir han inte aggressiv, utan endast glad och skrattar mycket.

Alexander (förhör i tingsrätten): "Tripperna 'gav en skön effekt och man

mådde jättebra'. Han tvivlar dock starkt på att det var fråga om LSD-tripper. När

han tidigare utomlands prövade LSD fick han hallucinationer (bl. a. flyttade sig

väggarna) och effekten satt i under 18 — 20 timmar. För att uppnå samma effekt

med de aktuell tripperna prövade han att inta 4 — 5 tripper på en gång. Enligt

hans uppfattning var effekten dock i huvudsak oförändrad."

Carina (polisförhör 1986-12-21): "fick en enorm färgupplevelse när hon hade

tagit tripperna. Hon såg allt i klara färger. Hon uppger att hon även blev väldig

fnittrig utav LSD:n.--- hon upplevde det som om LSD:n var mild till

dosen i jämförelse med vad hon tidigare provat."

Carina (polisförhör 1986-12-29): "väldigt fnittrig --- såg hon färger

mycket klarare än innan --- tripperna var en mildare sort än hon tidigare

prövat på."

Ann-Marie (polisförhör 1987-01-08): " --- efter det att hon svalt den blå

trippen blev hon ännu mera rädd och hon tyckte att allt var obehagligt. --- hon blev fnittrig

och hon tyckte till exempel att ett ljusrör --- fick ett

starkare sken och blixtrade --- var fnittrig hela tiden. Rädslan att någonting

skulle hända henne på grund av LSD:n fanns i bakhuvudet på henne hela

tiden."

Vittnet Carina säger sig ha känt igen effekterna av drogen från tidigare LSD-

rus. Vittnena Tommy och Alexander jämte Ann-Charlottes väninna "Chrissy",

bosatt i Frankrike, har uppgivit resp. skall ha sagt att verkan var svag.

Ann-Charlotte har vid förhören i tingsrätten ifrågasatt huruvida drogen

verkligen innehöll LSD samt jämfört effekterna av den aktuella drogen med ett

icke namngivet svampextrakt som hon tidigare prövat och befunnit ha haft

likartad narkotisk effekt men ej varit lika starkt.

Professor Nils Bejerot har på uppdrag av åklagarmyndigheten i Värnamo

åklagardistrikt i ett sakkunnigutlåtande baserad på vittnesutsagorna gjort

följande bedömning:

"De rapporterade upplevelserna är patognomona för LSD-intoxikation. De

psykiska sensationerna sammantagna med uppgifterna om drogens distri-

butionsform — indränkt i små, några millimeter stora pappersrutor — gör


att man med till visshet gränsande sannolikhet kan hävda att det verkligen

varit fråga om LSD-intoxikationer i de rapporterade fallen. Någon annan

hallucinogen drog med likartade effekter har veterligen aldrig distribuerats

på detta sätt."

Patognomon betecknar ett diagnostiskt avgörande symptom.

Tingsrätten har i domen (DB 44, 1987-01-30) mot Ann-Charlotte gjort följande

bedömning efter att ha refererat professor Bejerots utlåtande:

"Det har ifrågasatts huruvuda de s. k. tripperna verkligen innehållit LSD.

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att inte någon av tripperna finns i

behåll och kunnat bli föremål för någon kemisk analys. Anledning saknas

att i frågasätta Bejerots slutsats att de i utlåtandet antecknade uppgifterna

om tripperna i och för sig är karakteristiska symptom för LSD-förgiftning.

--- Förutom utlåtandet finns det även annan utredning som talar för

att det varit fråga om LSD-tripper, nämligen vad som framkommit om för-

värvet av tripperna, trippernas utseende och distributionssätt samt inte

minst de berörda personernas egna uppfattningar. Mot denna bakgrund

anser tingsrätten det styrkt att tripperna verkligen innehållit LSD."

I sin vadeinlaga har Ann-Charlotte, liksom under förhören i tingsrätten, hävdat

att det inte kan anses ställt utom allt tvivel att fråga verkligen varit om LSD.

Bedömning

I målet har ej gjorts gällande annat än att det varit fråga om en psykoaktiv drog.

Andra möjligheter till konsumenternas psykiska reaktioner kan därför ute-

slutas. För slutsatsen att det rört sig om en hallucinogen drog talar även tids-

aspekterna, likheterna i upplevelser och överensstämmelsen med hallucinogen

påverkan.

Med anledning av vittnesuppgifter om hur ruset verkat kan man — som

Ann-Charlotte gjort i sin vadeinlaga — väcka frågan om det skulle kunna ha

rört sig om någon annan drog än LSD. Till undersökande av denna hypotes skall

här genomgås några andra droger som vid långsökta jämförelser skulle kunna

komma i fråga. En sådan analys kan göras med utgångspunkt i antingen ett

medels förmåga att framkalla hallucinationer eller dess verksamma doser, dvs.

förmåga att ge rus i doser som motsvarar LSD:s.


Traditionella hallucinogener, som PCP, meskalin, psilocybin, DET, DMT (som

f. ö. alla är narkotika), fordrar dock för att framkalla rus betydligt högre doser än

LSD (för PCP cirka etthundra (100), meskalin cirka fyratusen (4.000), och

psilocybin cirka etthundra (100) gånger, samt DET och DMT runt ettusen (1.000)

gånger; betr. PCP se t. ex. L. J. Sioris, V. A. Skoutakis, 1982, s. 219; betr. DET och

DMT se t. ex. W. Schmidtbauer, J. vom Scheidt, 1984, s. 134).

L. Hollister (1984, s. 19 f.) har påpekat att av de sju huvudgrupperna hallu-

cinogena droger har endast LSD och PCP blivit föremål för något omfattande

missbruk [i den västliga kulturkretsen], "Av [LSD, meskalin och psilocybin] är

endast LSD allmänt tillgänglig. Harmala-alkaloider används sällan, och

användningen av piperidylbenzilater och andra antikolinerga har aldrig varit

stort". Den sjunde gruppen utgörs av en blandad samling medel med olika

struktur, om vars förekomst Hollister ej uttalar sig särskilt. Han drar slutsatsen

att de viktigaste hallucinogena drogerna är LSD och PCP, "både i fråga om

omfattning av bruk och allvar i konsekvenser".

Den senaste tiden har svenska massmedier ägnat uppmärksamhet åt s. k.

skräddarsydda droger (eng. "designer drugs"), även kallade "analoga" droger.

Dessa är medel som givits viss kemisk struktur för att dels åstadkomma narko-

tika-lika ruseffekter dels ock avvika så mycket från den kemiska strukturen hos

narkotikaklassade medel att de undgår den formella narkotikakontrollen. I en

rapport från den federala amerikanska narkotikapolisen (Drug Enforcement Ad-

ministration, DEA) i mars 1986 diskuteras en rad problem kring analoga droger.

Några sådana substanser, bl. a. fentanyler, har mycket stark verkan, som i styrka

kan jämföras med LSD. Så är t. ex. lofentanyl cirka fyratusen (4.000) gånger

starkare än heroin. Den rusframkallande dosen för fentanyl har uppskattats till

mellan tjugofem (25) och etthundra (100) mikrogram (DEA, 1986, s. 9).

Fentanylerna har dock utvecklats för att åstadkomma heroin- eller morfinlik

verkan, alltså att vara smärtstillande. Därför har de vid illegal försäljning

utblandats på ett sätt som ger intryck av att de är heroin. De introducerades första

gången på den amerikanska marknaden i början av 1980-talet under benäm-

ningen "China White", som också är en gatubeteckning på heroin av högsta

renhet. Mot att det skulle ha rört sig om en fentanylvariant i det aktuella målet

talar således både rus egenskaperna och beredningsformen.

Alfaprodinanaloger (DEA, 1986, s. 19) omfattar MPPP och MPTP; den senare

är en biprodukt (neurotoxisk förorening) vid framställning av den förra.

MPPP (DEA, 1986, s. 20) ger visserligen hallucinationer men har så markanta

biverkningar av neurologiskt slag, som svårigheter att öppna ögonen, genera-


liserad tremor (skakningar), långsamma rörelser, stelhet, kort sagt symptom

liknande de som uppträder vid parkinsons sjukdom, att det inte kan ha rört sig

om detta medel. MPTP är ofullständigt undersökt. MPPP med eller utan föro-

reningen MPTP har sålts under förespeglande av att det skulle röra sig om he-

roin. Doserna för MPPP uppges vara tre (3) till tjugo (20) milligram (DEA, 1986,

s. 21).

Andra analoga droger som framställts för att ge heroinlika effekter är PEPAP,

verksamt i doser om ett (1) till åtta (8) milligram, samt dess biprodukt PEPTP,

vars neurotoxiska effekter vid den aktuella tidpunkten (mars 1986) ännu ej hade

dokumenterats (DEA, 1986, s. 21). Det har också förekommit att andra, ej iden-

tifierade rusgivande droger sålts på den illegala narkotikamarknaden i USA,

även dessa under sken av att utgöra syntetiskt heroin.

I ett narkotikamål vid Stockholms tingsrätt (avd. 16, DB 190, 1986-08-28)

förekom ett medel, s. k. "Ecstasy" (MDMA), som enligt en vittnesuppgift hade

LSD-liknande verkan. MDMA brukar kallas en "psykotomimetisk amfetamin",

vilket innebär att drogen har både hallucinogen och centralstimulerande ver-

kan. MDMA har vid medicinskt-psykoterapeutiska försök, som haft vissa

likheter med dem som tidigare gjorts med LSD, använts i doser om sjuttiofem

(75) till etthundratjugofem (125) milligram, alltså ett hundra (100) gånger större

än minimidosen för LSD (H. McConnell, 1986, s. 11). För MDA och MDMA har

doser om ett hundra (100) milligram ansetts kunna framkalla neurotoxiska

effekter (förgiftningssymptom på centrala nervsystemet; DEA 1986, s. 28).

Ytterligare en omständighet bör noteras. På den illegala narkotikamarknaden

har säljare och köpare, särskild de senare, i praktiken inga möjligheter att

förvissa sig om att en tillhandahållen drog verkligen innehåller utlovad

kvalitet, vare sig i fråga om verksam substans eller koncentration. Ett parti kan i

gatuledet endast underkastas en enkel undersökning: köparen kan känna på dess

textur, lukta på dess ev. doft, besiktiga dess egenskaper (möjligen genom

förstoringsglas) samt iakttaga vad som händer när det beredes för konsumtion (t.

ex. löses i vatten), men knappast göra mycket mer. Affärer med illegal narkotika

bygger så gott som alltid på nominella utsagor om den utbjudna drogen och dess

halt. Köparna torde i många fall uppvisa ett betydande mått av önsketänkande i

fråga om medlens kvalitet. Konsumenterna vet ofta inte vad de exakt får i sig.

De flesta narkotika säljs till missbrukarna i utspädd form. Bland illegal

narkotika förekommer stundom förfalskade droger, dels sådana vars rusgivande

substans ersatts av någon annan drog, dels ock verkningslösa beredningar som

endast innehåller utfyllnadsmedel. Vid utprånglandet av förfalskad narkotika


brukar tillverkaren eller säljaren försöka att till det yttre efterlikna "äkta vara".

Det har förekommit att LSD sålts som meskalin eller psilocybin (L. Hollister,

1984, s. 21). L. J. Sioris och V. A. Skoutakis (1982, s. 217 f.) har påpekat att PCP, till

följd av sitt dåliga rykte och den lätthet med vilket medlet kan framställas, då det

återintroducerades på den illegala [amerikanska] marknaden i början av 1970

talet presenterades som THC, LSD, meskalin, psilocybin eller kokain. I en refe-

rerad studie från University of California hade endast tre procent av de analy-

serade droger som innehållit PCP verkligen sålts under uppgift att de skulle vara

PCP. På den illegala marknaden tillhandahålles PCP i form av pulver och

tabletter eller sprutat på persilja eller annat växtmaterial (det senare i försök att

simulera marijuana). Varken L. J. Sioris och V. A. Skoutakis eller någon annan

har dock anfört något exempel på att PCP skulle ha sålts i form av läskpapper.

Utlåtande

Som ovan redovisats har det i målet varit fråga om en hallucinogen drog.

Vid ett uttalande om den i målet förekommande drogen utgjorts av LSD

måste man ta hänsyn till följande allmänna svårigheter:

1. differentialdiagnostiska problem, redovisade ovan; här har, inklusive upp-

gifterna om variationer i rusets styrka, ej framkommit något som motsäger

påståendena om att drogen utgjorts av LSD,

2. avsaknaden av traditionell kriminalteknisk bevisning,

3. vittnespsykologiska problem, samt

4. förekomsten av förfalskade droger på den illegala narkotikamarknaden;

något fall av förfalskad LSD, där det varit fråga om en annan drog och denna

tillhandahållits i läskpappersform är inte känt; den som önskar avyttra någon

annan hallucinogen drog under förespeglande av att det rör sig om LSD har att

välja en beredningsform som gör det möjligt att få med tillräckligt stor dos för att

kunna efterlikna LSD:s effekter.

De skillnader i upplevelser som konsumenterna redovisat, varierande från

"fnittrig" till förändringar i färgupplevelser, kan förklaras av skillnader i deras

personlighet samt av att de tillförda doserna varit små. Dessa omständigheter

talar dock i sig inte för att det måste ha rört sig om någon annan drog än LSD

utan kan tyda på att beredningen hade låg halt av LSD. Under förhören har

omtalats ett annat ämne, på engelska benämnt "Compound". Huruvida termen

"Compound" har någon särskild betydelse i engelsk narkotikaslang är inte

bekant. Uppgifterna i förhörsprotokollet är vaga beträffande de närmare om-

ständigheterna. "Compound" är dock ett vanligt uttryck i anglosaxisk kemi-


nomenklatur och har i detta sammanhang de direkta svenska översättningarna

"[kemisk] förening", "[kemiskt] ämne" eller "[kemisk] substans".

För slutsatsen att det förelegat LSD i det aktuella målet talar följande specifika

omständigheter:

1. Medlet har enligt vittnesuppgifter förvärvats och utbjudits som LSD.

2. Konsumenterna har redovisat uppgifter om rusupplevelser vid konsum-

tion av delar från ett och samma parti, vilka överensstämmer med klassiska

beskrivningar av LSD-rus.

3. Den speciella beredningsformen läskpapper om cirka fem (5) till tio (10)

millimeter gånger fem (5) millimeter gör att det endast kunnat vara frågan om

psykoaktiv substans i synnerligen små mängder och vållar svårigheter att tillföra

andra kända hallucinogena droger än LSD i tillräcklig dos för att framkalla ett

rus.

4. Beredningsformen läskpapper är karakteristiskt för LSD och har veterligen

aldrig använts för någon annan hallucinogen substans.

5. Ingen annan i missbrukssammanhang känd drog har dels de i vittnes-

uppgifterna beskrivna ruseffekterna dels ock verkan i den ytterst ringa mängd

som det kan vara fråga om genom tillförsel via små läskpappersbitar.

Sammantaget får således redovisas att det med till visshet gränsande san-

nolikhet anses klart att den i målet förekommande drogen utgjorts av LSD.

Stockholm 1987-08-10

På heder och samvete

Jonas Hartelius

fil. kand., generalsekreterare

Referenser

Alpert R, Cohen S, Schiller L: LSD, New York: New American Library, 1966.

Addiction Research Foundation (ARF): LSD, Revised Edition, Toronto, Ontario:

ARF, 1980.

Bejerot N: Narkotika och narkomani, 3:e reviderade upplagan, Stockholm:

Aldus/Bonniers, 1975.

Caldwell WV: LSD Psychotherapy, New York: Grove Press, 1968.


Cohen S: The Beyond Within — The LSD Story, 1964; New York: Atheneum,

1965.

Dimijian GG: Differential Diagnosis of Emergency Drug Reactions, s. 1 — 7 i:

P. Bourne (red.): A Treatment Manual for Acute Drug Abuse Emergencies,

Rockville, MD: ADAMHA, 1975.

Girdano DD, Girdano DA: Drugs — A Factual Account, Reading, MA: Addison

Wesley, 1973.

Hollister L: Hallucinogens in Man, s. 19 — 33 i: B. L. Jacobs (red.): Hallucinogens:

Neurochemical, Behavioural and Clinical Perspectives, New York: Raven

Press, 1984.

Krook G: Narkotika och narkotikalagstiftningen, sid. 7 — 14 i: Rikspolisstyrelsen

(RPS): Narkotika — Handbok för polismän, Stockholm: Allmänna Förlaget,

1976.

Lewin L: Phantastica: Narcotic and Stimulating Drugs, 1924, engelsk

översättning: 1931, omtryckt: London: Routledge & Kegan Paul, 1964.

McConnell H: MDMA, The [ARF] Journal, July 1, 1986.

Myers FH, Jawetz E, Goldfien A: Review of Medical Pharmacology, 4th Ed., Los

Altos, CA: Lange Medical Publications, 1974.

Rubin PE, Cluff LE: Differential Diagnosis of Emergency Drug Reactions, s. 8 —

10 i: P. Bourne (red.): A Treatment Manual for Acute Drug Abuse Emer-

gencies, Rockville, MD: ADAMHA, 1975.

Schmidtbauer W, vom Scheidt J: Handbuch der Rauschdrogen, Erweiterte Neu-

ausgabe, Frankfurt am Main: Fischer Taschenbücherei, 1984.

Siegel RK: The Natural History of Hallucinogens, s. 1 — 18 i: B. L. Jacobs (red.):

Hallucinogens: Neurochemical, Behavioural and Clinical Perspectives,

New York: Raven Press, 1984.

Sioris LJ, Skoutakis VA: Phencyclidine (PCP), s. 217 - 226 i: Skoutakis VA (red.):

Clinical Toxicology of Drugs, Philadelphia: Lea & Febiger, 1982.

Tarshis MS: The LSD Controversy, Springfield, IL: Ch. Thomas, 1972.

Tyler VE, Brady LR, Robbers JE: Pharmacognosy, 7th Ed., Philadelphia: Lea &

Febiger, 1976.

Ungerleider JT, Frank IM: Management of Acute Panic Reactions and Flashbacks

Resulting from LSD Ingestion, s. 73 — 76 i: P. Bourne (red.): A Treatment

Manual for Acute Drug Abuse Emergencies, Rockville, MD: ADAMHA,

1975.

Wikler A: The Marijuana Controversy, s. 25 — 44 i: L. L. Miller (red.): Marijuana

— Effects on Human Behaviour, New York: Academic Press, 1974.


Wolman BB: Dictionary of Behavioural Science, New York, van Nostrand Rein-

hold, 1973.

Åkerman CA: Legal narkotikadöd, Stockholm: Sober, 1978.

Tillägg

Sedan utlåtandet ingivits till hovrätten och kommit parterna tillhanda åter-

kallade Ann-Charlotte sitt överklagande, varvid även åklagarens anslutnings-

vad föll. Tingsrättens dom mot Ann-Charlotte på fängelse i ett år och fyra

månader för brott mot varusmugglingslagen och narkotikastrafflagen vann

sedermera laga kraft Hovrätten gjorde således ingen egen bedömning av

utlåtandet.

Göta hovrätt mål B149/87

C87-052 DF 0519 OK 0810 Göta Hovrätt om LSD. Ny version (tillägg samt tryckfel

rättade och efternamn strukna, 1987-11-24)

utlåtande till göta hovrätt om lsd

Documents