Tribade rnas nat t från 1975 av Per Olov Enquist Regi av Thommy Berggren. Spelas på Stockholms stadsteater t.o.m. den 16 november Tribadernas natt är Per Olov Enquists tolkning av August Strindbergs och Siri von Essens äktenskap så som det framstår under en repetition av Strindbergs Den starkare. Tribadernas natt utspelar sig på Dagmarteatern i Köpenhamn, 1889. I pjäsen möter vi, förutom Strindberg (Shanti Roney) och Siri von Essen (Marie Richardson), även Siris älskarinna, Marie Caroline David (Lina Englund), och den mycket vänlige mannen Viggo Schiwe (Richard Forsgren). När skådespelarna och dramaturgen träffas, börjar de i stället för att repetera, tala om den natt under vilken Strindberg sparkade ut David från bostaden i Graz. Då hade han överraskat Siri och David i en erotisk situation. I Den starkare är tribaderna inte längre lesbiska utan kämpar i stället om samme man. Skådespelarnas vill gärna repetera men blir de hela tiden tillbakadragna och fastnar i ett mörkt förflutet. Tonen i Tribadernas natt ljuder av alternerandet mellan verklighet och fiktion, mellan förflutet och påhittat. Vi befinner oss ständigt längs en otydlig gräns mellan sanning och fiktion. Detta var kanske anledningen till att David i Den starkare har rollen av en stum kvinna. Hon kunde därför inte avslöja sanningen: inte sin egen - för att i Den starkare får hon inte vara lesbisk - och inte heller Strindbergs - eftersom hon blir avbruten av att första akten tar slut just när hon påminns om det. Bara när Den starkare spelas upp kan sanningen antas. Pjäsen är ett känslosamt drama men stämningen i salongen blir ändå aldrig dyster. Tvärtom finns det många komiska situationer i föreställningen där man kan skratta både åt karaktärerna (Strindberg och Schiwe) och tillsammans med dem (Siri och David). Vissa scener får hela publikhavet att skratta högt och ibland verkar också skådespelarna själva - särskilt Richardson när hon spelar Siri som hämtar presenter - skratta på riktigt. Texten kan, när man läser manuset, kännas lite platt. På scen skapar dock samspelet mellan skådespelarna en medryckande känsla. Texten förvandlas från isolerande repliker till suggestiv dialog. Exempelvis blir det vulgära inslaget då Strindberg försöker bestämma storleken på sitt könsorgan med hjälp av matematiska beräkningar både passande och roande. Speciellt fungerar det tack vare utmärkt skådespeleri av Richard Forsgren som ”behärskar det servila” så respektfullt och på ett mycket roande sätt i sin töntighet. Till skillnad från texten hade Schiwe i denna föreställning till och med svårt att få sitt eget namn uttalat korrekt av Strindberg. Det finns faktiskt en intressant motvikt mellan Strindberg och Viggo Schiwe. Viggo är så sympatisk och snäll att man nästan tycker synd om honom. Som åskådare skulle man kunna låta hans medverkande passera utan att lämna några avtryck. Medan i texten kunde han låta som en interferens, någon som inte ha något att göra med handlingen, i föreställningen visas tydligare att i själva verket det är han, mest av alla, som är den försvarslösa och den förtrycka - däremot kvinnorna försvarar sig utan svårigheter. Karaktären kan tolkas som att vara utlämnad av samhället och människans tendens att dominera över de svagaste och godaste människorna, vilket bekräftas av hans sista replik och erkännande. Tribadernas natt är inte bara en karikatyr på kvinnoemancipationen, som det alkoholiserade David eller Siris olyckliga skildmässor kunde stå för. Strindberg säger själv att

han respekterar de feminister som aktivt gör något för att ta sin frihet och inte bara babblar och gnäller. Fast det svåraste är att ”friheten“ inte ska bli, som båda David och Strindberg erkänner, ”alldeles... oanvändbar“. Strindbergs replik till Siri om att hon nekade honom till att få ha barnen hos sig i två veckor under sommaren är ingen slump. Den visar att Strindberg är mycket väl medveten om Siris vilja till frihet. ”Då fick du vara fri” konstaterar Strindberg. Man kan tolka det, förutom tidsmässigt, som att jämställdheten borde innebära även att stå för den obekvämare sidan, men kvinnan vill helst hänga kvar vid den traditionella mammarollen. Ett annat tema som också kommer fram i pjäsen är det om författarskapet. Enligt Siri finns det ”två typer av författare. Den ena sorten ljuger genom att plocka samman små fragment av sanningar. Den andra talar sanning med hjälp av en samling lögner”. Enligt henne är Strindberg en vampyr, en ”människoätare”, som observerar och verkar njuta av människors lidande för att sen kunna skriva om det. I pjäsen beskriver Strindberg sig själv som en ”nedtecknare” vilken samtidigt att ”dokumentera” också skriver om det som inte händer i verkligheten, för att ”man måste ibland skriva som man vill det ska vara“. Kan man då gissa vem eller vad den starkare är i berättelsen? Är det kanske en känsla som passar till Strindbergs påstående om kärleken: något som drabbar ”som cancer, eller böldpest”? Dock förmodligen var det inte Siri han syftade på. Stefania Iannella