Svenska del A :: Revision

HellenismHellenism är en term i antik historia som avser övergången från en grekisk kultur som dominerades av etniska greker till en kultur som dominerades av människor som talade grekiska men hade skiftande etnisk bakgrund.

Stående formelEtt antal stående formler kan rekonstrueras med större eller mindre säkerhet. Ett exempel på det förra är *klewos n!!dhgwhitom ("odöende ära", "ett rykte som varar i evighet") – vilket kommer från Rigvedas śrāvo ākṣitam och Iliadens kleos aphthiton; ett exempel på det senare är *pā- wīro- peku ("skydda män och kreatur") som finns belagt från latin, umbriska, avestiska och sanskrit, men med lite osäkra ändelser och suffix

HybrisHybris var inom grekisk mytologi att vilja efterlikna och/eller överträffa gudarna. Hybris kan då användas som en synonym till storhetsvansinne. I det antika dramat utmanar ofta hjältarna den rådande rättsuppfattningen och gudarnas. Då begår de hybris och går oftast under. Ett annat ord för hybris är övermod och människan straffas när hon försöker göra sig till gudarnas jämlike. För att få nåd hos gudarna var man tvungen att förstå vad man gjort för fel, känna vördnad, fruktan och medlidande inför gudarna och på så sätt rena sin själ, katharsis.

NemesisHämnande rättvisegudinna som också kallades nattens dotter. Enligt en gammal myt var det hon och inte Leda som födde ägget som innehåll den sköna Helena. Nemesis var hård men rättvis, och såg till alla tings mått.

OikosAn oikos (ancient Greek: οἶκος, plural: οἶκοι) is the ancient Greek equivalent of a household, house, or family.

KaosKaos har att göra med oförutsägbarhet. Begreppet härstammar från det antika Greklands ord för "rymd" (χάος) och som genom missförstånd av tidig kristen användning av ordet fick betydelsen "oordning" (det antika grekiska ordet för "oordning" är ταραχή). Något som har kännetecken från både kaos och ordning brukar i den traditionen kallas Kaordisk.

RapsodRapsod var en kringvandrande underhållare i antikens Grekland. Det var professionella berättare.

Stående epitetStående epitet är en egenskap som ständigt anges tillsammans med ett visst namn. Detta tillämpades flitigt i den grekiska hexameterdiktningen. Några exempel på detta är den snabbfotade Akilles, den sköna Helena, den mäktige kung Agamemnon, den mångförslagne Odysseus. Några modernare exempel är gamle kung Gösta, den resebenägna Miranda Hortlund, den mörka medeltiden, den brunskäggyvige Ontrus (Johan Ludvig Runeberg), långt epitet, typiskt för hexameterdiktning.

EpikEpik är, tillsammans med lyrik och dramatik en av de tre klassiska litteraturgenrerna med anor från forntiden och antiken. Epik är detsamma som berättande litteratur, till skillnad från lyrik, som är en enskild människas subjektiva beskrivning av något, och dramatik som är avsedd att framföras av skådespelare snarare än att återberättas ordagrant eller läsas i enskildhet. Till epiken hör romaner och noveller.

LyrikLyrik är, tillsammans med epik och dramatik, en av skönlitteraturens tre klassiska huvudgenrer. Lyrik utgörs ofta av korta, koncentrerade, poetiska texter som försöker förmedla en bild eller en känsla. Lyrik ger ofta en känsla av direkt, personlig, närvaro, och riktas sällan till en större grupp.

DramatikDramatik är en av de tre klassiska litterära huvudgenrerna (lyrik, epik och dramatik). Närmare bestämt rör det sig om teaterpjäser eller manuskript till film och TV. Men inte all dramatik är skriven för att spelas upp; till exempel är Goethes drama Faust ett läsdrama.

KörlyrikKörlyrik är en form av lyrik som förekom under antiken. Körlyriken är i sin grundform ett växelspel mellan körledare och kör som kan utvecklas till att ha med en eller flera skådespelare i växelspelet. Körlyriken framfördes med musikstöd av flöjt och dans. Alkman och Pindaros är kända författare av körlyriska verk.

SololyrikLyrik som ofta har intim ton, framförs i privata kretsar. Oftast kärleksdikter men kan också vara politiska.

TragediTragedi (egentligen "bocksång", bildat av de grekiska orden tragos (bock) och oide (sång)) är en dramatisk genre som sedan antiken spelat en central roll i västerlandets kultur. Författare (i synnerhet antika) som främst ägnar sig åt tragedier kallas tragöder. De tre stora tragöderna är Aischylos, Sofokles och Euripides.

KomediHistoriskt sett är komedi motsatsen till tragedi; historien tar karaktärerna från ett mindre bra tillstånd till ett bättre. Under antiken behövde komedin inte vara särskilt rolig, men skillnaden mot tragedin låg i att den hade ett lyckligt slut. Aristoteles såg denna som den lägre av de två genrerna, då den inte väcker eftertanke eller skänker rening hos publiken samt därför att den avbildar sämre människor.

OrchestraAn orchestra is an instrumental ensemble, usually fairly large with string, brass, woodwind sections, and almost always a percussion section as well. The term orchestra derives from the Greek ορχήστρα, the name for the area in front of an ancient Greek stage reserved for the Greek chorus. The orchestra grew by accretion throughout the eighteenth and nineteenth centuries, but changed very little in composition during the course of the twentieth century.

SkeneTeatrarna undet antiken var stora anläggningar; till exempel hade teatern i Aten hade plats för 17000 åskådare. Spelplatsen var rund och hette orchestra. Längst fram satt präster och andra högt uppsatta personer. En samling byggnader var bakgrund till spelplatsen, de kallades skene.

TheatronThe performance space was a simple semi-circular space, the orchestra, where the chorus danced and sang. The orchestra, which had an average diameter of 78 feet, was situated on a flattened terrace at the foot of a hill, the slope of which produced a natural theatron, literally "watching place". Later, the term "theatre" came to be applied to the whole area of theatron, orchestra, and skené.

KoturnerSkådespelarna bar också 'koturner' som var en typ av halvmeterlånga skor, även stora mantlar och huvudbonader (onkos) bars för att skådespelarna skulle synas bra.

ImitatioThe act of imitating.

Liturgiskt dramaliturgiskt drama, medeltida drama med ursprung i den växelsång som ingick i den katolska mässans ritual och som skildrar mässans centrala tema: Kristi offerdöd och uppståndelse. Under 1200-talet utvecklades det liturgiska dramat till en självständig genre med dramer som uppfördes utanför kyrkorna, på marknadsplatser o.d.

Mysteriespelmysteriespel, medeltida skådespel med stoff ur bl.a. Bibeln. Mysteriespel uppfördes ursprungligen i kyrkorna men utvecklades på 1200-talet till folkfester på städernas offentliga platser innan de förbjöds under 1500-talet i samband med reformationen.

FeodalismBegreppen "feodal" och "feodalism" har båda rötter i latinisering av termer i germanska språk som syftar på boskap och rikedom. Ett germanskt fehu (jämför tyskans Vieh och svenskans fä, 'boskap', 'kor'), samt det likaså germanska ôd, 'rikedom' (jämför det gamla nordiska begreppet öd), gav tillsammans upphov till medeltidslatinets feodum eller feudum, med vilket man kunde beteckna en jordförläning, alltså ett län (även kallat beneficium).

HövisktUnder medeltiden fanns det en särskild grupp inom adeln: de som dubbats till riddare och de som var bildade och utbildade. Det var vid riddaradelns hov som den höviska kulturen kom att utvecklas. Galanteri är en benämning på ridderlig artighet inom den höviska kulturen.

Chanson de gesteChanson de geste är benämningen på en medeltida fransk hjältedikt. Namnet är franska och betyder sång om bedrifter. Chanson de geste var den första litteratur som skrevs på franska, uppkom mot slutet av 1000-talet och fick sin blomstring på 1100-talet. Dikterna är omfångsrika och reciterades vanligen till ackompanjemang av ett stränginstrument. Vanligtvis är de skrivna på tiostavig vers av anonyma författare.

Många Chanson de geste handlar om 800- och 900-talets strider mellan kristna fransmän och muslimska morer i Spanien. Den historiska kärnan är dock starkt förvanskad av folkliga traditioner och legendariska inslag. Dikterna präglas av fransk patriotism, rojalism och högmedeltidens korstågsanda. Mest känd bland dessa dikter är Chanson de Roland (Rolandssången) som handlar om en av Karl den stores paladiner som stupar i Roncevaux efter ett heroiskt försvar mot en oerhörd övermakt. Andra centralgestalter är Guillaume d'Orange och Ogier le Danois (Holger Danske).

TrubadurTrubadur: en sångare, låtskrivare och kompositör som oftast framträder solo med visor och ballader.

Ordet härstammar från de trubadurer (fornfranska (nordfranska): trouvère, occitanska: trobador, "en som finner, hittar på" (dikt, berättelse, musik)) som var verksamma vid hoven i Occitanien - det som idag huvudsakligen är södra Frankrike, men som under medeltiden var ett kulturellt och politiskt självständigt område. Hertig Vilhelm (Guillaume) IX av Akvitanien (1071-1126) fick hedersnamnet den förste trubaduren. En annan av de främsta var grevinnan av Dia. Till den tradition de etablerade, att sjunga underhållande, lyriska eller humoristiska visor på folkspråket (som där och då var occitanska), brukar alla som därefter sjungit på europeiska språk räknas som efterföljare.

Roman bretonRoman breton, franska för "bretonsk roman", är en medeltida litteraturgenre, som brukar räknas till riddarromanerna. Den kanske mest kända är Tristan och Isolde.

Riddarroman, riddarepos, är beteckning på en medeltida skönlitterär berättelse på vers (epos) med riddare som huvudperson. Den internationella termen uppstod i Frankrike på 1100-talet och avsåg litteratur skriven på romanskt folkspråk, 'roman' eller 'romans', med höviska motiv, vanligen med riddare och damer.

FarsFars är en typ av komedi som bygger på situationskomik. I en fars är karaktärerna oftast trovärdiga personer som hamnar i en knipa och tvingas ta till lögner som sedan mynnar ut i en lång rad förvecklingar och missförstånd. Farser måste spelas i ett snabbt tempo för att inte eftertanken ska hinna ikapp och ta död på den oftast osannolika intrigen.

Eddadiktning

SkaldediktningUnder medeltiden skapades i Island en litteratur som i sitt slag är enastående i Väst. Det gäller både poesi och prosa. Den medeltida poesin brukar delas in i eddadiktning och skaldediktning. Skaldediktning utfördes av s.k. hirdskalder som var en sorts krönikörer vid stormännens hov. En av de mest kända skalderna var Egil Skallagrimsson. Han levde under 900-talet. Årtiondena före år 1000 verkade Hallfred Ottarsson. Under århundraden efter 1000-talet tillkom också en rent kristen poesi som utnyttjade de gamla versformerna, t.ex. visionsdikten (med reservation för stavningen) Solarljoo och Lilja skriven av Eysteinn Asgrimsson.

BalladUnder den nationalromantiska tiden kunde man kalla en dikt i vilken form som helst för ballad, om den hade ett i någon mening berättande innehåll i heroisk eller romantisk stämning och förlagt till medeltid eller annan lämplig forntid; när en sådan dikt tonsattes, fortfarande utan anknytning till medeltida ballad, följde balladtiteln med. Sådana ballader är till exempel Kung Heimer och Aslög av Frans Hedberg, tonsatt av August Söderman, och i en mer distanserad stil Frans G. Bengtssons Ballad om franske kungens spelmän.

OmkvädeOmkväde är en eller flera versrader som upprepas i stroferna i en dikt. Raderna återkommer ofta i en och samma identiska form, men det förekommer även att de har en lätt varierad form. Omkvädet är en kortare och mer ålderdomlig form av refräng.[källa behövs]

Kända sånger med omkväden är Staffansvisan ("vi tackom nu så gärna — allt för den ljusa stjärnan") och balladen om Scarborough fair (parsley, sage, rosemary and thyme). Omkväde användes flitigt i fornnordisk diktning, till exempel sångerna i den poetiska Eddan.

LegendBerättelse om helgon och/eller underverk, avsedd att läsas både som uppbyggelse och som underhållning.

AnagnorisisAnagnorisis (pronounced /ˌænəɡˈnɒrɨsɨs/; Ancient Greek ἀναγνώρισις) is a moment in a play or other work when a character makes a critical discovery. Anagnorisis originally meant recognition in its Greek context, not only of a person but also of what that person stood for. It was the hero's sudden awareness of a real situation, the realisation of things as they stood, and finally, the hero's insight into a relationship with an often antagonistic character in Aristotelian tragedy.[1]

PeripetiPeripeti, grek. peripeteia "plötslig förändring", betecknar en avgörande vändpunkt i ett antikt drama. Ett berömt exempel är när huvudpersonen i Sofokles tragedi Kung Oidipus inser sin härkomst. Peripeti var ett centralt begrepp i Aristoteles poetik. Att lyckan plötsligt vänder leder till rening, katarsis. I Sofokles drama Kung Oidipus sammanfaller peripetin med anagnorisis: den plötsliga insikten: den som drabbar Kung Oidipus när han plötsligt inser att han själv är den mördare som han letar efter.Peripeti kan menas med en kraftig vändning eller en upplösning i en film.

KatharsisKatharsis, gr. "rening". En person som använde begreppet var Aristoteles som menade att tragedin renar oss. Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla, vare sig känslan består i sorg, empati, glädje eller annat, och som efterföljs av känslan av förnyelse, av nytt liv. Begreppet 'katarsiseffekt' används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse, ex. en film eller ett stycke musik. Inom psykoanalysen används begreppet för att beskriva en omvälvande och helande insikt hos analysanden.

AllitterationEn allitteration, även kallat stavrim, bokstavsrim eller uddrim, är en vanlig rimtyp i äldre eller muntliga sammanhang. Rimmet består i att efterföljande (och vanligen betonade) ord påbörjas med

samma bokstäver, eller i vissa fall enligt ett substitutmönster. Vokaler rimmar på så sätt oftast på alla andra vokaler.

Exempel på typ av kortfrågor:

Vad är ett mysteriespel?Medeltida skådespel, oftast med bibliska motiv. Spelades vid högtider utanför kyrkan.

Berätta vad du vet om Vergilius!Publius Vergilius Maro, född 15 oktober 70 f.Kr. i Andes nära Mantua i nuvarande Lombardiet i Italien, död 21 september 19 f.Kr. i Brindisi i nuvarande Puglia i Italien, var en romersk poet, mest känd som författare till det romerska nationaleposet Aeneiden. Trots att man i modern tid betraktar Vergilius som urromare, var han ursprungligen inte från det egentliga Rom, utan från Gallia Cisalpina. Han kom dock tidigt till Rom för att studera retorik, medicin och filosofi. Under denna period spreds troligen hans tidiga dikter, vilket i kombination med kontakt med såväl Octavianus som Maecenas så småningom kom att göra honom till något av en nationalpoet.

Vergilius bevarade episka dikter, i synnerhet Aeneiden, är en viktig del av den bevarade romerska litteraturen och har i hög grad påverkat vår bild av denna. I Dantes Den gudomliga komedin är det Vergilius som är författarens ciceron genom helvetet och skärselden.

Nämn de typiska dragen i riddarroman och ge exempel på en sådan!Riddarroman, riddarepos, är beteckning på en medeltida skönlitterär berättelse på vers (epos) med riddare som huvudperson. Den internationella termen uppstod i Frankrike på 1100-talet och avsåg litteratur skriven på romanskt folkspråk, 'roman' eller 'romans', med höviska motiv, vanligen med riddare och damer.

Det förekommer i huvudsak tre genrer, roman breton, roman d’antique och roman d’adventure. Roman breton var inspirerad av keltiska legender. Kung Arthur var ett återkommande motiv. Roman d'antique hämtade stoff från den klassiska epiken. Roman d'adventure utspelade sig i exotiska miljöer. De har det gemensamt att de handlar om riddare som ställs inför en svår prövning som han övervinner och att han vid romanens slut framstår som den borne hjälten.

Karaktärerna var mycket statiska och riddarromanerna anses ha spelat en fostrande roll och visat hur en god riddare bör handla och vara. Centralt motiv är motsättningen mellan den höviska sublimiteten och den ohöviska naturligheten.

En framstående författare var hovdiktaren Chrestien de Troyes som bland annat skrev Parsifal och Riddaren med kärran. Tristan och Isolde är en berömd roman breton liksom Robin och Marion av Adam de la Halle. De flesta författarna synes ha varit hovskalder.

Vad heter författaren till Lysistrate?Lysistrate är en komedi av Aristofanes, skriven 411 f.Kr., som handlar om Lysistrate, som tillsammans med andra kvinnor i Aten och Sparta sexstrejkar för att få slut på det peloponnesiska kriget. Texten har en väldigt stadig rytm (Hexameter).

Vad är typiskt för berättarstilen i den isländska saganIslänningasagor eller isländska sagor (isl. Íslendingasögur) (se sagalitteratur) är medeltida litteratur skriven på och om Island. Därmed utgör de en underavdelning till sagalitteraturen. De handlar om utvandringen till Island, vikingatåg och släktfejder från tiden för Islands kolonisation på 800-talet och framåt. Ordet saga kommer från den isländska betydelsen "muntlig eller skriftlig historia, berättelse eller fantasisaga".

I de isländska historieberättelserna blandas ofta historiska fakta med dåtidens mytiska föreställningar och överdrifter varför många uppgifter ifrågasatts. I Sverige ser man idag på de flesta av dessa sagor som historiska romaner där man förvisso kan hitta stora mängder information och skick och bruk i det forntida nordiska samhällena och om hur folk i allmänhet levde, men där många av de specifika händelser som beskrivs kanske till stor del är ren fiktion. Samtidigt det har visat sig att många händelser efter hand kunnat verifieras genom fynd när platserna väl hittats.

Sagornas ursprungliga funktion i den miljön på Island där de kom till var ofta underhållning. I en beskrivning från 1200-talet av ett bröllop på gården Reyjkahólar berättas det om sagnaskemmtan, och: "Rolf från Skalmarnäs berättade sagan om Röngvid viking och om hur Tråen bärsärk bröt sig in i en gravhög och om Romund Gripsson - med många verser. Den sagan blev använd för kung Sverres underhållning, och kungen menade att sådana lögnsagor var de roligaste."